Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3 (Betänkande 1894:Bevulu3 bevulu)

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3.

N:o 3.

Ank. till Biksd. kansli den 5 april 1894, kl. 2 e. in.

Betänkande med anledning of Kongl. Maj:ts proposition N:o 3
med, förslag till förordning angående husbondes eller
arbetsgifvares ansvarighet för tjenares eller arbetares
personliga utskylder.

Under åberopande af bifogadt utdrag af protokoll öfver finansärenden
för den 30 november 1893, har Kongl. Maj:t. uti ofvannämnda proposition
föreslagit Riksdagen att antaga följande

Förordning

angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet för tjenares aller
arbetares personliga utskylder.

Husbonde eller arbetsgivare vare ansvarig för betalning af de vid
mantalsskrifningstiden hos honom, enligt behörig uppgift, sysselsatta tjenares
eller arbetares mantalspenningar och "öfriga personliga utskylder, mot
rättighet för husbonden eller arbetsgifvaren att å den skattskyldiges aflöning
eller arbetsförtjenst innehålla ett mot sagda utskylder svarande belopp.

Sedan bevillningsutskottet, till hvilket omförmälda, proposition blifvit
hänvisad, ansett nödigt att för behandling af densamma sammanträda till
öfverläggning med lagutskottet, så har med anledning häraf förevarande

Bill. till IUksd. Prof. 1834. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. (N:o 3.) 1

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande Ar:o 3.

proposition blifvit i den ordning 47 § riksdagsordningen föreskrifver liehandlad
af sammansatt bevillnings- och lagutskott; och får nu utskottet
härmed i ärendet afgifva betänkande.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet har vid ärendets föredragning
nämnda den 30 sistlidne november till statsrådsprotokollet anfört
följande:

»I fråga om husbondes eller arbetsgifvares skyldighet att ansvara för
underhafvandes utskylder stadgades i § 89 af bevillningsförordningen den
17 maj 1861 följande:

l:o. Handlande, fabriks- eller annan näringsidkare ansvarar för utskylder,
som blifvit påförda de vid mantalsskrifningstiden hos honom sysselsatta
handels- eller fabriksbetjenter samt gesäller och andra arbetare
jemte deras hustrur och barn, så vida dessa utskylder icke å behörig tid
varda erlagda. Dock omfattar denna ansvarighet icke den bevillning, som
för fast egendom eller inkomst af kapital eller utöfvad särskild rörelse eller
befattning bör af sådan skattskyldig utgöras. För hvad ofvanbemälde näringsidkare
måst utbetala, i följd af dem sålunda åliggande ansvarighet för
hos dem anstälda personers utskylder, äro de berättigade att, genom afdrag
å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst, sig godtgöra.

2:o. Husbonde häftar för de å hans debetsedel upptagna tjenstehjons
utskylder; varande husbonde jemväl, vid bristande tillgång hos den skattskyldige,
ansvarig för sina landtbönders och torpares, äfvensom för de å hans
egor bosatta arbetares utskylder; dock är han icke underkastad sådan ansvarighet
för sistnämnda personer, derest med utdrag af det vid sockenstämma
förda protokoll eller annat dervid meddeladt intyg styrkes, att de
äro fattige och oförmögne att genom arbete förvärfva nödigt uppehälle för
sig och de sina.

3:o. Flyttar, efter mantalsskrifningen, handelsbetjent, tjenstehjon,
landtbonde, torpare eller annan arbetare, vare husbonde eller arbetsgivare,
sådant oaktadt, skyldig gälda den flyttade personens kronoutskylder; dock
med rättighet att derför bereda sig ersättning genom afdrag å innestående
lön och arbetsförtjenst; börande, i sådant fall, bevis den flyttande meddelas,
att hans kronoutskylder för det löpande året blifvit innehållna; och
skall det jemväl åligga husbonde eller arbetsgivare, hos hvilken samma
skattskyldige sedermera anställes eller erhåller arbete, att, under ofvanberörda
vilkor, ansvara ej allenast för hans nämnda utskylder, så framt ej
bevis om redan skedd innehållning företes, utan ock dessutom för de
utskylder, som i följd af hans senare anställning må böra särskildt
utgöras.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3. 3

Vid 1862—63 årens riksdag föreslog bevillningsutskottet, att den husbönder
och arbetsgifvare ålagda ansvarighet för tjenares och arbetares utskylder
borde inskränkas till dessas personella utgifter samt ansvarighet ega
rum endast i det fall, då tjenstehjon eller arbetare icke vore skyldiga att
erlägga bevillning efter 2:dra art. Detta förslag bifölls af Riksdagen, och
stadgades i öfverensstämmelse dermed i § 88 af bevillningsförordningen den
8 januari 1864:

Husbonde eller arbetsgifvare ansvarar för de vid mantalsskrifningen
såsom hos honom sysselsatta uppgifne tjenstehjons eller arbetares personella
utskylder, så vida sådana tjenstehjon eller arbetare icke efter 2:dra artikeln
skola erlägga bevillning. För hvad husbonde eller arbetsgifvare i följd af
honom sålunda åliggande ansvarighet måste utbetala är han berättigad
att genom afdrag å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst sig
godtgöra.

Vid 1869 års riksdag väcktes en'' motion, deri med anledning af anförda
siffror, som utvisade, att en betydlig de! af de skattskyldige icke
betalt sina utskylder, föreslogs, att husbonde eller arbetsgifvare, åtminstone
i städerna, ålades ansvar för de hos honom sysselsatta tjenstehjons
eller arbetares ej blott personella, utan äfven öfriga utskylder, med
rättighet att godtgöra sig genom afdrag å den skattskyldiges aflöning eller
arbetsförtjenst. Bevillningsutskottet, till hvars behandling motionen remitterades,
förklarade sig villigt erkänna det trängande behofvet af bättre
skydd för statens och kommunernas rätt, af ett säkrare uppbördssätt och
af en kraftigare kontroll öfver de medborgerliga pligternas uppfyllande;
och då ansvaret för de personella utskyldernas utgörande redan ålåge husbonden
eller arbetsgifvaren i alla de fall, då ensamt sådana utskylder vore
påförda, så ansåg sig utskottet såsom en rigtig medelväg mellan det dåvarande
stadgandet och det i motionen framstälda yrkande böra föreslå,
att husbonde eller arbetsgifvare alltid skulle ansvara för de personella utskylderna
af deras tjenstehjon eller arbetare, vare sig att dessa vore eller
icke vore till inkomstbevillning taxerade. Sedan utskottets hemställan af
Riksdagen bifallits, erhöll § 88 i bevillningsförordningen genom nådiga
kungörelsen den 23 juli 1869 följande förändrade lydelse:

Husbonde eller arbetsgifvare vare ansvarig för betalning af de vid
mantalsskrifningstiden hos honom, enligt behörig uppgift, sysselsatta tjenstehjons
eller arbetares personella utskylder, mot rättighet för husbonden eller
arbetsgifvaren att å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst innehålla
ett emot de personella utskylderna svarande belopp.

I senare utfärdade bevillningsförordningar förekommer ett lika lydande
stadgande, intill dess detsamma, i sammanhang med personliga

4 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3.

skyddsafgiftens eller bevillningens enligt första artikeln afskaffande, uteslöts
ur den bevillningsförordning, som utfärdades den 14 september
1883.

Då denna uteslutning skedde, torde emellertid förbiseende hafva egt
rum deraf, att gällande förordning angående mantalspenningarnes utgörande
den 24 april 1863 förutsatte ett stadgande i dylikt syfte. § 2. i
nämnda författning är nemligen af följande lydelse:

Angående handlandes, fabriks- och annan näringsidkares, äfvensom
husbondes ansvarighet för mantalspenningar af de i deras tjenst eller arbete
anstälda personer, jemte deras hustrur och barn, samt af landtbönder
och torpare, gäller hvad derom i fråga om bevillningsutskylder är
stadgadt.

Denna bestämmelse, hvars affattning, såsom anknytande sig till § 89
i bevillningsförordningen den 17 maj 1861, var oegentlig, efter det stadgandet
i sagda § undergått ofvan anförda ändringar, har emellertid ansetts
innebära skyldighet för husbonde eller arbetsgivare att ansvara för tjenstehjons
eller arbetares mantalspenningar i samma utsträckning som för deras
öfriga personella utskylder och tillämpas ännu så, att sagda skyldighet anses
åligga husbonde eller arbetsgivare i den omfattning, som stadgades i
de senast före förordningen af den 14 september 1883 gällande bevillningsförordningar.

Men stadgandet i bevillningsförordningarne om husbondes eller arbetsgivares
ansvarighet för tjenares eller arbetares personella utskylder har,
oaktadt stadgandet egde sin plats i bevillningsförordningen, ansetts ega
tillämplighet, utom på mantalspenningarne, äfven på andra personella utskylder,
och samma praxis torde fortfarande allmänneligen råda. Efter
den inskränkning i antalet personella afgifter, som år 1883 egde rum, förekommer,
utom mantalspenningarne, såsom ovilkorlig! föreskrifven endast
en dylik afgift, nemligen den personliga sjukvårdsafgiften, hvarjemte likväl
vederbörande kommuner kunna besluta om utgörande af en personlig folkskoleafgift,
likasom personliga afgifter till presterskapet på grund af gällande
lönekonventioner kunna förekomma.

Komiterade för afgifvande af förslag till ny mantalsskrifningsförordning
hafva i sitt den 14 december 1889 afgifna, åt mig förut i dag i
underdånighet anmälda betänkande ifrågasatt, huruvida icke, vid det förhållande,
att personliga skyddsafgiften upphört att utgå och sålunda ur bevillningsförordningen
uteslutits det i § 2 af förordningen om mantalspenningarnes
utgörande åberopade stadgande angående husbönders och vissa
med dem likstälda personers skyldighet att ansvara för tjenares eller arbetares
bevillningsutskylder, särskild föreskrift borde meddelas om husbön -

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3. 5

ders eller arbetsgifvares skyldighet att betala mantalspenningar och andra
personliga utskylder för sina underhafvande.

Denna komiterades framställning har kammarrätten i underdånigt
utlåtande af den 17 april 1890 ansett böra vinna bifall.

Den hittills, åtminstone i allmänhet, tillämpade ordning, att husbönder
och arbetsgifvare erlagt sina tjenares och arbetares personliga utskylder
med rättighet att innehålla utskyldernas belopp å de skattskyldiges aflöning
eller arbetsförtjenst, torde hafva ländt till fördel ej mindre för staten
och vederbörande kommuner, som åtnjutit större trygghet för utskyldernas
utfående samt besparats besväret och kostnaden af en mängd särskilda
debetsedlars utskrifvande äfvensom af åtgärder för beloppens indrifvande
och dermed förenad, på grund af den ifrågavarande befolkningens rörlighet
säkerligen ofta synnerligen vidlyftig skriftvexling, än äfven för de skattskyldige
sjelfva, hvilkas besvär med utskyldernas erläggande derigenom
väsentligen förminskats.»

Med afseende å hvad sålunda anförts och då omförmälda praxis syntes
böra beredas ett fastare stöd i lagstiftningen, än den för närvarande
torde ega, hemstälde departementschefen, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att besluta en författning af ofvan angifna lydelse.

Till eu början vill utskottet framhålla, att ofvan omförmälda, allmänneligen
rådande praxis i fråga om arbetsgifvares ansvarsskyldighet för
sina arbetares personella utskylder, synes utskottet numera sakna tillräckligt
stöd i lagstiftningen, sedan det i äldre bevillningsförordningar förekommande
stadgande, hvarur en sådan ansvarsskyldighet kunde härledas, ur
gällande bevillningsförordning uteslutits; och lärer vid sådant förhållande
det nu i allmänhet tillämpade förfarande, att arbetsgifvare betala eller förskottera
sina arbetares personliga utskylder — ett förfarande, som i regel
torde lända till fördel för så väl dem, hvilka utskylderna tillkomma, som
för de skattskyldiga sjelfva — ej kunna annorledes anses än såsom ett arbetsgifvarnes
frivilliga åtagande.

Att nu, såsom Kongl. Maj:ts förslag innebär, förändra detta arbetsgifvarnes
åtagande till en dem åliggande ansvarsskyldighet med rätt för
dem till godtgörelse genom innehållande af de skattskyldiges aflöning,
finner utskottet ej tillrådligt.

Hvad härvid först angår de skattskyldige sjelfva, så synes ett antagande
af förevarande förslag kunna komma att leda till inskränkning i

6 Sammansätta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3.

de rättigheter, hvilka tillkomma skattskyldige i allmänhet i beskattningsafseenden.
Sålunda synes det föreslagna stadgandet, att husbonde eller arbetsgivare
skulle ega rättighet att å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst
innehålla ett mot ifrågavarande utskylder svarande belopp, ej stå
i öfverensstämmelse med grunderna för gällande bestämmelser angående
utskylders utsökande. Då nemligen i utsökningslagen stadgas, att från
utmätning skall undantagas viss gäldenärens egendom, torde, derest arbetsgivaren
skulle hålla på sin enligt förslaget honom tillkommande rättighet,
de af ifrågavarande skattskyldige, hvilka äro i så torftiga omständigheter,
att de ej ega utmätningsbara tillgångar, komma i sämre ställning
än andra skattskyldige i likartade omständigheter.

Vidare och då de skattskyldige väl i allmänhet först vid tiden för
aflöningens innehållande och sålunda, efter det utskylderna redan blifvit
erlagda, skulle komma att erhålla kännedom om de dem påförda utskylder,
synes förslaget innebära en obehörig inskränkning i de skattskyldiges rätt
att sjelfve pröfva rigtigheten af och, i fall af befogenhet, vidtaga åtgärd
för rättelses erhållande i den verkställa debiteringen.

Om än visserligen antagas må, att nu antydda förhållanden allenast
undantagsvis skulle kunna anses innebära ers verklig kränkning af enskild rätt,
synes likväl utskottet den omständighet, att det föreslagna stadgandet dock
tydligen kan föranleda rättskränkningar, vara af väsentlig betydelse.

Härtill kommer, att förslaget jemväl från arbetsgifvarnes sida i vissa
fall torde komma att medföra afsevärda olägenheter. Så blefve förhållandet
i de fall, att den skattskyldige, innan hans ifrågavarande utskylder till
betalning förfallit, lemnat sin anställning hos den arbetsgivare, som vore
för betalandet af desamma ansvarig. Då nu exempelvis de utskylder, som
eu arbetsgifvare skulle hafva att under år 1895 för sina arbetare erlägga,
enligt förslaget skulle afse de hos honom anstälde arbetare, hvilka han
upptagit å sin redan till 1893 — i Stockholm och Göteborg 1894 — års
mantalsskrifning lemnade uppgift, är det tydligt, att fall, sådana som ofvan
antydts, ej skulle så sällan förekomma. I dessa fall skulle då den enskilde
arbetsgivaren blifva lidande, derest ej den skattskyldige erlade
beloppet.

Med erinran att enligt gällande legostadga husbonde skall ansvara
för tjenstehjons personella kronoutskylder, med rätt för honom att desamma
å lönen afdraga, der ej annorlunda vid städjandet öfverenskommits, vill
utskottet slutligen framhålla, att, om än ofvan framstälda anmärkningar
kunna sägas i viss mån ega tillämpning jemväl på nyssberörda stadgande,
så vinna dock dessa anmärkningar väsentligen ökad betydelse, derest, såsom

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 3. 7

nu är ifrågasatt, omfattningen af samma stadgande skulle i så betydlig
mån utsträckas.

På grund af hvad anfördt blifvit, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
måtte bifallas.

Stockholm den 2 april 1894.

På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:

,J. JOHANSSON.

Reservation

af herrar Phitipson, Rudebeck och Weinberg:

»Då de föreslagna lagbestämmelserna, hvilka öfverenstämma med hittills
iakttagen praxis, skulle, hvad utskottet äfven inedgifvit, lända till fördel
för såväl dem, hvilka utskylderna tillkomma, som de skattskyldige
sjelfva och då utskottets antagande, att det föreslagna stadgandet skulle
göra inskränkning i de skattskyldiges rättigheter i beskattningsafseende
och kunna föranleda rättskränkningar synes oss sakna berättigande, hafva
vi, med hänvisande till de af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
vid ärendets föredragning i statsrådet anförda skäl ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition».

Herrar Hasselrot och Öländer hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i utskottets behandling af Kong]. Maj:ts ifrågavarande proposition.