Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1 (Betänkande 1903:Bulu1 bulu)

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1903, kl. 7 e. m.

Betänkande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner
Kris 67 a och 67 b med förslag till lag angående
solidariska bankbolag m. m. dels ock åtskilliga i ämnet
väckta motioner.

I propositioner n:ris 67 a och 67''b har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att antaga vid propositionerna fogade förslag till

1) lag angående solidariska bankbolag,

2) lag angående bankaktiebolag, .

3) lag angående industriförlagsbanker,

4) lag angående tillsyn å vissa penningeinrätiningar, som drifva
sin rörelse utan af Konungen stadfäst reglemente,

5) lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 maj 1898,
innefattande särskilda bestämmelser om vissa aktiebolag, som drifva
lånerörelse,

6) lag angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs,

7) lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura, samt

8) lag angående ändrad lydelse af 55 § i lagen den 28 juni 1895
om handelsbolag och enkla bolag;

varande samtliga dessa förslag såsom bilagor fogade vid detta
betänkande.

Dessa propositioner hafva hänvisats till lagutskottet, som efter
öfverenskommelse med bankoutskottet öfverlämnat desamma till behandling
af sammansatt banko- och lagutskott.

Till utskottet hafva därjämte öfverlämnats nedannämnda inom
Andra Kammaren väckta motioner, i hvilka framställts följande yrkanden,
nämligen

Bill. till Biksd. Prof. 1903. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. (N:o 1).

Till utskottet
hänvisade
förslag.

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

af herr V. L. Moll (n:o 179),

l:o) att första stycket af 9 § i förslaget till lag angående solidariska
bankbolag måtte erhålla följande lydelse:

»Bankbolag skall bestå af minst trettio hufvudlottägare. De skola
vara svenska medborgare. Dessa bolagsmän skola insätta bolagets
grundfond och ansvara för uppfyllandet af alla bolagets förbindelser,
en för alla och alla för en, dock med den inskränkning att uttaxering
till fyllande af brist i bolagets tillgångar ej för någon lott må öfverstiga
två gånger lottens belopp»;

2:o) att 79 § i lagen angående solidariska bankbolag äfvensom
72 § i lagen angående bankaktiebolag måtte erhålla följande lydelse:

»Den af Konungen förordnade bankinspektören äge, där han så
pröfvar nödigt, sammankalla styrelsen. Jämväl må bankinspektören,
på uppdrag af chefen för finansdepartementet, sammankalla extra bolagsstämma,
där styrelsen icke efterkommer af honom framställd begäran
om utfärdande af kallelse till sådan stämma. Bankinspektören må närvara
vid bolagsstämma och vid af honom utlyst styrelsesammanträde
samt i öfverläggningarna deltaga»;

3:o) att förslaget till lag angående industriförlagsbanker icke måtte
af Riksdagen bifallas; samt

4:o) att den i ofvannämnda under 1), 2), 4) och 5) upptagna lagförslag
bestämda tiden för ifrågavarande lagars trädande i kraft framflyttas
till den 1 januari 1906;

af densamme (N:r 180),

l:o) att 8 § i förslaget till lag angående solidariskt bankbolags,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs måtte erhålla följande lydelse:

»Visar sig vid den värdering, hvarom i 6 § sägs, eller sedermera
under konkursens fortgång, att bolagets tillgångar icke förslå till betäckande
af bolagets kända gäld jämte kostnaderna för boets utredning
och konkurssakens behandling, skola gode männen eller sysslomännen,
med iakttagande af den i 9 § af lag angående solidariska bankbolag
för lottägarnes ansvarighet stadgade inskränkning, ofördröjligen å
hufvudlottägarne, i förhållande till det antal lotter en hvar af dem enligt
förteckningen öfver bolagets delägare innehar, uttaxera det till fyllande
af bristen i bolagets tillgångar erforderliga belopp jämte en tiondedel
därutöfver. År någon af hufvudlottägarne veterligen i konkurstillstånd,
skall uttaxeringen ske allenast å öfrige hufvudlottägare»; samt

2:o) att den i ofvannämnda under 6)—8) upptagna lagförslag bestämda
tiden för ifrågavarande lagars trädande i kraft framflyttas till
den 1 januari 1906;

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 3

af herr P. P. Waldenström (N:o 191),

dels att Riksdagen måtte godkänna § 27 i Kuugl. Maj:ts förslag
till lag angående solidariska bankbolag samt § 24 i förslaget till lag
angående bankaktiebolag med den ändring, att i mom. 1 orden »och
silfver» utgå,

dels ock att Riksdagen måtte godkänna § 29 i Kungl. Maj:ts
förslag till lag angående solidariska bankbolag samt § 26 i förslaget
till lag angående bankaktiebolag med den ändring, att i mom. 2 orden
»styrelsen dock---utgång» borttagas;

af herr G. A. Lindhagen (N:o 197),

att Riksdagen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 67 a
måtte besluta,

l:o) att i förslaget till lag om solidariska bankbolag 1 § 1 mom.
skall erhålla följande lydelse:

»De som, i ändamål att genom vald styrelse drifva bankrörelse,
vilja stifta bolag med personlig ansvarighet för delägarne, skola därom
hos Konungen göra ansökning med bifogande af fullständig bolagsordning»; samt

i följd häraf i 97 § måtte införas föreskrift af innehall, att
för bankbolag, som börjat sin verksamhet före lagens trädande i kraft,
skall fortfarande gälla hvad hittills varit stadgadt, dock att den i 10
§ 3 mom. af Kungl. Maj:ts förslag meddelade bestämmelse skall å sådant
bolag äga tillämpning;

2:o) att i förenämnda lagförslag 10 § 1 och 2 mom. skola utgå;

samt

3:o) att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t, i sammanhang med den utaf innevarande års Riksdag begärda
revisionen af aktiebolagslagen, efter verkställd utredning jämväl taga i
öfvervägande angelägenheten af en förbättrad lagstiftning för enskilda
bankinrättningar i enlighet med i motionen angifna grunder samt för
Riksdagen framlägga de förslag härom, hvartill förhållandena föranleda.

Rörande tillkomsten af de af Kungl. Maj:t nu framlagda lagförslag
inhämtas af det vid förstnämnda proposition fogade statsrådsprotokoll
öfver finansärenden för den 13 sistlidna mars, hurusom Kungl. Maj:t
den 18 oktober 1901 uppdragit åt en kommitté att afgifva yttrande
och förslag beträffande vissa frågor rörande den för enskilda bankinrättningar
gällande lagstiftning. Det kommittén lämnade uppdrag
framgår af dåvarande chefens för finansdepartementet anförande till
statsrådsprotokollet vid det tillfälle, då kommittén tillsattes. Detta anförande
både följande lydelse:

1001 års bankkommitté.

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

»Flera enskilda sedelutgifvande banker ämna, enligt hvad med
bestämdhet blifvit uttaladt, bibehålla delägarnas personliga ansvarighet
äfven sedan de nu gällande oktrojerna med år 1903 gått till ända; och
då lagen med vissa bestämmelser angående enskilda banker, som afstått
från sedelutgifningsrätt, den 27 maj 1898 endast afsåg att provisoriskt
ordna rättsförhållandena i afseende å de enskilda banker, som under
nu löpande oktrojer afstodo från sin sedelutgifningsrätt utan att ombilda
sig till bankaktiebolag, kräfves en lagstiftning för den nya banktyp,
som sålunda kommer att uppstå. Ty att låta dessa banker allt
fortfarande drifva sin verksamhet på grundvalen af nådiga kungörelsen
angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12
juni 1874, i hvad denna kungörelse efter sedelutgifningsrättens upphörande
kan äga tillämpning, synes icke tillfredsställande, då just den
enskilda sedelutgifningens ordnande utgör ett hufvudmoment i nämnda
kungörelse. Och då dessa banker af den nya typen, ehuru i viss mån
annorlunda organiserade än bankaktiebolagen, skola drifva enahanda
rörelse som dessa, lärer hufvudsakligen samma lagstiftning böra gälla
för båda slagen af banker.

Då de grunder, på hvilka lagstiftningen för bankaktiebolagen är
byggd, härigenom skulle få en större räckvidd, synes tidpunkten lämplig
att öfverse och fullständiga denna lagstiftning, som hufvudsakligen innefattas
i lagen angående bankaktiebolag den 19 november 1886.

Sålunda böra åtskilliga bestämmelser, som nu återfinnas endast i
ett flertal af bankernas bolagsordningar, inflyttas i en blifvande lag,
där äfven torde böra inrymmas vissa stadganden, som finnas upptagna
i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895.

Vidare bör, såvidt möjligt, tillsynen öfver bankerna göras mera
verksam. I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t har 1900 års Riksdag
ifrågasatt en förändring af bankinspektionens organisation särskildt
därutinnan, att anordningar vidtagas till åstadkommande af samarbete
mellan bankinspektören och de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordnade ombud i bankerna. Denna tanke är väl värd att tillvaratagas,
hvarjämte det torde böra tillses, huruvida icke bankinspektionen
kan göras mera effektiv därigenom, att annan påföljd för anmärkt öfverträdelse
af lag eller bolagsordning fastställes än oktrojens förlust, den
enda påföljd, som enligt 1886 års lag kan förekomma, men som tydligen
knappast kan tillämpas.

Äfven i andra afseenden torde en revision af 1886 års lag vara
önsklig; och med anledning af den enskilda sedelutgifningsrättens upp -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 5

hörande är en omarbetning af lagen angående enskild sedelutgifvande
banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni 1889 erforderlig.

Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t måtte tillsätta
en kommitté för att afgifva yttrande och förslag beträffande de
nu af mig omförmälda frågor angående de enskilda bankerna, med rätt
för kommittén att yttra sig äfven öfver andra bankväsendet rörande
frågor, hvilka kommittén må finna äga den gemenskap med de förut
nämnda, att kommittén finner dem böra i ett sammanhang till behandling
företagas.»

För att tagas i öfvervägande vid afgifvande af kommitténs betänkande
blef genom nådig remiss den 1 november 1901 till kommittén
öfverlämnad en till Kungl. Maj:t ställd skrift, däri de enskilda bankernas
syndikat, under erinran att den enskilda sedelutgifningsrätten
komme att upphöra med utgången af år 1903, anfört, att, enär de
enskilda bankernas kredit särskilt i utlandet, i icke oväsentlig mån,
stöddes af kännedomen om dessa bankers solidariska ansvarighet samt,
därest berörda ansvarighet samtidigt med sedelutgifningsrätten upphörde,
de enskilda bankerna, i synnerhet de, som arbetade med mindre
grundfond, skulle, med den utsträckning deras verksamhet under de
många gångna åren vunnit, vid tiden för sedelutgifningsrättens upphörande
ställas inför nödvändigheten att antingen inskränka sin låneverksamhet
eller öka sitt kapital, alternativ, hvilka, under tryckta penningeförhållanden,
båda tvifvelsutan komme att för såväl allmänheten
som bankerna själfva medföra svårigheter, det syntes högeligen önskvärd^
att tillstånd kunde lämnas de enskilda banker, som sådant önskade,
att äfven efter sedelutgifningsrättens upphörande bibehålla den solidariska
ansvarigheten. Syndikatet anhölle därföre, att Kungl. Maj:t täcktes
föranstalta, att på lagstiftningens väg möjlighet blefve beredd för de
enskilda banker, som sådant önskade, att vinna nådig koncession med
bibehållande af sina delägares solidariska ansvarighet äfven efter år 1903.

Sedan kommittén till fullgörande af sitt uppdrag den 4 februari
1902 afgifvit betänkande och förslag till lagar i ämnet samt Kungl.
Maj:t enligt nådiga beslut den 14 och 21 i nyssnämnda månad förordnat,
att högsta domstolens yttrande i ärendet skulle inhämtas, har
högsta domstolen den 3 december 1902 afgifvit sådant yttrande.

I förslagen till lagar angående solidariska bankbolag och angående
bankaktiebolag, hvilka båda lagförslag i stor utsträckning sins emellan
öfverensstämma, hafva i vidsträckt omfattning införts från aktiebolagslagen
hämtade stadganden. I dessa lagförslag hafva vidare intagits, förutom

Allmän redogörelse
rörande
Kungl. Maj:ts
förslag.

Hufvudgrunderna
i förslaget
till lag ang.
solidariska
bankbolag.

Kommitténs

yttrande.

6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

stadgande]!, hämtade från de för bankerna nu gällande författningar,
dels vissa i flertalet af bankernas bolagsordningar förekommande bestämmelser,
dels ock några föreskrifter, hämtade från det förslag till
lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt, hvilket blef
af Kungl. Maj:t i proposition till 1887 års riksdag framlagdt, men som,
till följd af Riksdagens upplösning,* ej blef af Riksdagen pröfvadt.
Slutligen hafva i förevarande lagförslag införts vissa nya bestämmelser,
afseende att åstadkomma en effektivare kontroll öfver bankerna.

Förslaget till lag angående industriförlagsbanker afser införande
i lagstiftningen af en ny banktyp, hvilken skulle — i motsats till öfriga
bankbolag — äga rätt att, jämte bankrörelse, drifva handel jämväl
med aktier.

De öfriga lagförslagen innefatta smärre, mestadels endast formella
ändringar i nu gällande stadganden, hvilka ändringar föranledts af de
i förstnämnda två lagförslag inrymda nya eller förändrade bestämmelser.

Hufvudgrunderna i Kungl. Maj:ts förslag till lag angående solidariska
bankbolag äro, att för hufvudlottägarne i dylika bolag skulle
bibehållas enahanda ansvarighet, som nu åligger hufvudlottägarna i de
enskilda bankerna, samt att lagen skulle omfatta endast de bankbolag,
som åstunda att tillförsäkra sig om tillgodonjutandet af de rättigheter,
lagen medgifver.

Rörande dessa hufvudgrunder, hvilka båda öfverensstämma med
motsvarande af kommittén föreslagna stadganden, har af kommittén anförts
följande.

Genom upphörande af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
komme det hittillsvarande hufvudsakliga kännetecknet på de solidariska
penningeinrättningar, som afsåges i den egentliga banklagstiftningen,
att bortfalla. Vid sådant förhållande hade det gällt för kommittén —
som delade den af de enskilda bankernas syndikat uttalade uppfattningen
om det önskvärda däri, att tillfälle bereddes banker att äfven
framgent få utöfva sin verksamhet under solidarisk ansvarighet — att
i den nya lag, kommittén i sådant syfte föresloge, på annat sätt utmärka
de penningeinrättningar, som skulle inbegripas under lagen.
Kommittén, hvilken ansett det innefatta en alltför stor inskränkning i
näringsfriheten att medgifva allenast dem, som ville underkasta sig den
nya lagens bestämmelser, tillstånd att idka bankverksamhet under solidarisk
ansvarighet, hade härvid funnit ändamålsenligt att låta icke blott
beskaffenheten af verksamheten utan äfven den benämning, hvarunder
densamma bedrefves, vara afgörande för lagens tillämpning. I sam -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 7

band härmed villo kommittén erinra, hurusom för närvarande i vårt
land åtskilliga penningeinrättningar, hvilka ej lydde under banklagarna
— särskildt s. k. folkbanker — drefve sin rörelse under benämningen
bank. Genom denna benämning bibringades allmänheten den
oriktiga föreställning, att dessa anstalter vore, likasom de verkliga bankerna,
underkastade gällande banklagstiftning; och det förtroende, som
komme dylika anstalter till del, vore därför i många fall oförtjänt.
Till vinnande af kommitténs ofvan angifna syfte och förekommande af
nyssberörda olägenhet ville kommittén förorda, att alla de enskilda
företag, som under benämningen bank bedrefve bankverksamhet under
solidarisk ansvarighet, skulle underkastas den nya lagen, i öfverensstämmelse
hvarmed kommittén å andra sidan föreslagit meddelande af
förbud för enskild person äfvensom för annan enskild penningeinrättning
än sparbank, bankaktiebolag och de bankbolag, den nya lagen
vore afsedd att omfatta, att i firman använda ordet bank; och har
kommittén ansett att åt detta förbud borde gifvas retroaktiv verkan,
dock med undantag — syftande på vissa pantaktiebolag — för bolag,
hvilka före lagens trädande i kraft erhållit Konungens stadfästelse i
bolagsordningen.

I 1874 års för de enskilda bankerna gällande kungörelse vore
stadgadt, att enskild banks af de solidariska bolagsmännen insatta
grundfond ej finge understiga 1,000,000 kronor. Detta stadgande kunde
hafva varit fullt befogadt, så länge sådan bank ägt sedelutgifningsrätt,
men, sedan denna rätt upphört, syntes skäl ej föreligaa att för ifrågavararande
slag af banker stadga högre minimigrundfond än för bankaktiebolagen.
Enligt den för bankaktiebolagen gällande lag skulle
dylik banks grundfond utgöra minst 1,000,000 kronor, dock att, där de
i bolagsordningen meddelade närmare bestämmelser angående bolagets
rörelsegrenar och villkoren därför uppenbarligen gåfve vid handen, att
bolaget icke hade till ändamål att drifva bankrörelse i större omfattning
utan blott att tillgodose den mindre omsättningen å viss ort, grundfonden
finge, om Konungen gåfve därtill lof, bestämmas till lägre
belopp, dock ej understigande 200,000 kronor. Om en dylik bestämmelse
meddelades jämväl för bankbolag med solidarisk ansvarighet för
delägarne, syntes kunna antagas, att därigenom i sin mån motverkades
uppkomsten af nya solidariska penningeinstitutioner utanför den nya
banklagstiftningen, ett förhållande, hvilket syntes kommittén önskvärd^;;
och blefve det därmed äfven underlättadt åtminstone för de större bland
de nuvarande s. k. folkbankerna att ombilda sig till sådana bankbolag,
som den nya lagen afsåge. Kommittén ville alltså förorda, att minimi -

Chefens för
finansdepartementets
anförande.

8 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

kapitalet bestämdes för båda ifrågavarande slag af bankbolag till enahanda
belopp, som nu vore för bankaktiebolagen bestämdt, men ansåge
att i sammanhang härmed föreskrift borde meddelas i syfte att åt de
större solidariska bankerna blefve förbehållen deras af ålder antagna
benämning enskild bank, under det att för de solidariska banker, hvilkas
grundfond understege 1,000,000 kronor, stadgades skyldighet att i
firman använda ordet folkbank.

Beträffande den förstnämnda af ofvan angifna hufvudgrunder har
chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet den 13 sistlidne
mars, efter att hafva omförmält, hurusom pluraliteten inom högsta domstolen
vid granskning af förevarande lagförslag mot berörda hufvudgrund
riktat principiella anmärkningar, vidare anfört följande:

»Två af domstolens i ärendets behandling deltagande sju ledamöter
hafva sålunda, med åberopande hufvudsakligen af de skäl, som den af
Kungl. Maj:t år 1881 tillsatta bankkommitté i sitt den 14 december 1883
afgifna betänkande anfört mot obegränsad personlig ansvarighet för bankdelägare,
helt och hållet afstyrkt det på denna princip byggda förslaget.
Med hänvisning till hvad samma bankkommitté i detta hänseende föreslagit,
eller att solidarisk bolagsman skulle, utöfver den andel i grundfonden,
som på honom belöpte, ansvara, i bankbolag med grundfond
å minst eu million kronor, med lika belopp som hans andel i grundfonden,
och, i bolag med mindre grundfond, med två gånger denna
andel, hafva två andra af högsta domstolens ledamöter hemställt, att
bankdelägares personliga ansvarighet begränsas i ungefärlig öfverensstämmelse
med berörda förslag; och vidare hafva två andra ledamöter
uttalat den mening, att rättigheten att drifva bankrörelse med solidarisk
ansvarighet för delägarne borde, med undantag för de enskilda banker,
som redan vore organiserade på denna grand, för framtiden vara beroende
af Konungens, efter föregången pröfning af behofvet, meddelade
tillstånd därtill i hvarje särskildt fall.

Man har inom högsta domstolen velat göra gällande, att den af
1881 års bankkommitté i starka färger hållna skildring af de för samhället
vådliga följder, som af bankdelägares solidariska ansvarighet
kunde vid ett bankfallissement uppstå, fortfarande ägde til lämplighet,
ehuru denna ansvarighet sedermera blifvit reglerad genom lagen angående
enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs den 7 juni 1889. Men detta synes icke vara förhållandet.
Vid den tidpunkt, då 1881 års kommitté afgaf sitt betänkande, innebar
bankdelägarnes ansvarighet, att samma dag, eu bank stängde sin
lucka, eu hvar innehafvare af en utaf banken utgifven sedel eller annat

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 9

till betalning förfallet fordringsbevis kunde med kraf på omedelbar
likvid vända sig mot hvilken som helst solidarisk lottägare, utan all
hänsyn till bankens egna tillgångar; och det kan icke förnekas, att en
ansvarighet med sådan innebörd kunde vålla högst betänkliga och af
de verkliga förhållandena alldeles icke påkallade ekonomiska rubbningar.
Men efter tillkomsten af 1889 års lag, som reglerar denna ansvarighet
sålunda, att, vid solidarisk banks konkurs, dess tillgångar skola värderas
och eventuell brist uttaxeras på delägarne i förhållande till deras
delaktighet i banken, har ju denna ansvarighet blifvit något helt annat;
och då 1881 års kommitté, såsom dess yttrande också blifvit refereradt
i högsta domstolens protokoll, uttalar den mening, att hela provinser
skulle ruineras af ett bankfallissement, så gäller detta uttalande, enligt
de uttryckliga ordalagen i betänkandet, endast ett sådant bankfallissement,
»därvid den af lagen stadgade, men icke af lagen ordnade, obegränsade
solidariska ansvarigheten behöfde göras gällande.» Sedan,
såsom ofvan är sagdt, denna ansvarighet numera är på ett tillfredsställande
sätt ordnad genom 1889 års lag, kan efter min mening berörda
uttalande af 1881 års kommitté icke vidare anses äga tillämplighet.

Det har inom högsta domstolen blifvit yttradt, att, sedan 1881
års kommitté afgaf sitt förslag om den solidariska bankansvarighetens
ordnande på sätt jag förut nämnt, någon annan förändring än tillkomsten
af 1889 års lag icke inträdt i de på frågan inverkande rättsliga förhållanden
i vidare mån, än att lag utfärdats om upphörande af de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt; men denna förändring vore
uppenbarligen af sådan beskaffenhet, att med densamma just bortfallit
det hufvudsakligast-e skäl, som kunde åberopas för den personliga ansvarigheten,
eller omsorgen att åt de enskilda bankernas sedlar bereda
den största möjliga säkerhet. Jag ber att härvid få erinra att, om det
ock förhåller sig så, att den solidariska ansvarigheten historiskt hänger
tillsammans med sedelutgifningsrätten, det å andra sidan bör beaktas,
då man nu, med hänsyn till vådan af denna ansvarighet, vill genom
förändrad lagstiftning förhindra bankdelägare att personligen ansvara
för sin bank, att risken af en sådan ansvarighet betydligt minskas med
sedlarnes indragning. Ty sedlarne voro just bankens farligaste förbindelser,
enär de, vid misstro mot banken, omedelbart skulle presenterats
för att infrias med riksmynt eller gidd.

Den växling i åsikter, som inom högsta domstolen konstateras
vid jämförelse mellan det af 1881 års kommitté afgifna förslag i ifrågaBih.
till It i k sd. Prof. 1903. 6 Sand. 2 Afd. 1 Käft. 2

10 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1-

varande hänseende och det nu föreliggande kommittéförslaget, har nog
sin fulla motsvarighet i den allmänna meningen särskild! bland de
solidariska bankerna och dessas delägare. Under det nämligen 21 af
27 enskilda banker på sin tid uttalade sig för den inskränkning i den
solidariska ansvarigheten, som 1881 års kommitté förordade, så begärde
alla de 24 enskilda banker, som under sistlidet år sökte förlängd oktroj,
att denna måtte beviljas på grundvalen af lottägarnes solidariska ansvarighet,
sådan som den nu är genom lag bestämd; och, såvidt jag
känner, fattade vederbörande bankbolagstämmor beslut härom utan
nämnvärd meningsskiljaktighet. Om man då frågar efter anledningen
till den svängning i allmänna meningen, som sålunda under de sista
åren inträffat, så bör nog i främsta rummet hänvisas till ofvannämnda
1889 års lag, hvarigenom den solidariska ansvarigheten regleras så att
icke tyngre bördor läggas på bankdelägarne än hänsynen till fordringsägarnes
rätt kräfver. Men helt visst har ock den erfarenhet, som
under de sista 20 åren af kolossalt uppsving i bankverksamheten
vunnits, kraftigt bidragit att förändra uppfattningen i fråga om den
solidariska bankansvarigheten. Denna erfarenhet har visat, att, ehuru
exempel icke saknats, att enskild bank råkat i trångmål, åtgärder mot
lottägarne för utkräfvande af deras ansvarighet aldrig behöft vidtagas.
Men det är ej blott denna negativa erfarenhet, som de sista
tjugu åren lämnat; man har ock varit i tillfälle därunder iakttaga,
huruledes, vid banks trångmål, den solidariska ansvarigheten ej blott
hållit bankens kredit uppe hos såväl allmänheten som andra bankinstitut,
utan äfven utgjort ett band, som sammanhållit delägarne och sporrat
dem till gemensamma åtgärder för affärens konsoliderande. Det är
sålunda så långt ifrån att den solidariska bankansvarigheten visat sig
innebära en fara för hela provinsers ekonomiska ställning, att man
snarare kan våga det påståendet att, om denna ansvarighet icke funnits,
allvarsamma ekonomiska rubbningar å vissa orter kunde hafva uppstått.

Om vid eu banks insolvens förluster äro oundvikliga, så innebär
det väl för öfrigt ingenting, som strider mot rättskänslan, att delägarne
taga på sig dessa förluster, så att de, som i banken insatt penningar,
i hvarje fall få igen sitt; ty de, som ingå såsom delägare i en bank
och särskild! en solidarisk bank, veta eller böra åtminstone veta, att
de tagit del i en affär, som väl under goda tider lämnar god afkastning,
men icke är riskfri, hvaremot insättarne, som anförtro banken sina
penningar mot en måttlig ränta och därigenom bereda möjlighet till
en relativt hög vinstutdelning till delägarne, böra kunna påräkna, att
deras penningar till dem återvända vid förfallotiden.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 11

Hvad beträffar särskilt den meningen, att delägarnes personliga
ansvarighet borde, såsom 1881 års kommitté föreslagit, inskränkas till
ett visst belopp utöfver grundfonden, så synes mig en sådan anordning
föga tillfredsställande. Om den verkligen innebnre, att banken sålunda
kunde räkna med en nödhjälpsfond till visst belopp, kunde ju detta ha
sitt värde; men med denna bestämda begränsning af den personliga
ansvai igheten, måste det ju, vid eventuell uttaxering till det belopp,
lao-en medgifver, inträffa, att den del af uttaxeringen, som belöpei å
insolvente delägare, aldrig ingår, enär en subsidiär ansvarighet som kan
utkräfvas af solvente delägare, här icke finnes. En dylik begiänsad
ansvarighet har sålunda ett mycket prekärt värde.

Jag kan af dessa skäl icke tillråda, att den för delägare i solidariska
bankbolag nu lagstadgade ansvarighet, som dessa önska bibehålla,
upphäfves eller inskränkes. Däremot synes mig den inom högsta
domstolen uttalade åsikt, att uppkomsten af nya solidariska bankbolag
bör göras beroende af Konungens, efter föregången pröfning af behofvet,
meddelade tillstånd, vara välgrundad, och jag biträder den så
mycket hellre som den står i full öfverensstämmelse med den for ifrågavarande
banker nu gällande lagstiftning».

I fråga om ofvanberörda af kommittén föreslagna bestämmelser
rörande lagens omfattning har departementschefen anfört följande:

»Kommitténs förslag i denna del, mot hvilket högsta domstolen
icke haft något att erinra, anser jag mig böra biträda, helst det föreslagna
förbudet för penningeinstitutioner, som stå utom banklagstiftningen,
att i sin firma begagna ordet bank, helt visst skall främja det
af mig förut omnämda önskemålet att hämma den ofta ganska riskabla
rörelse, som drifves af de hittills sa kallade solidaiiska folkbankerna,
hvilkas hela kapital i vissa fall icke uppgår ens till ett tiotusental
kronor.»

Herr Lindhagen har i sin ofvanberörda motion anfört följande: Bm »Enligt

allmän lag kan rörelse, som afses att drifvas af bolag,
idkas antingen såsom handelsbolag eller såsom aktiebolag. Den väsentliga
skillnaden mellan dessa former är, att delägarna i förra fallet äro
nied allt sitt gods ansvarige för bolagets förbindelser och i det senare

endast med sina i bolaget insatta kapital. . ...

Liksom de flesta andra näringar har äfven bankrörelsen hittintiils
haft. full frihet att för sin verksamhet välja hvilken af dessa bolagsformer
den önskat. Däri ligger äfven den ursprungliga anledningen

Lindmotion.

12 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

till uppkomsten af bankbolag med obegränsad solidarisk ansvarighet för
delägarne. Äfven de så kallade enskilda bankernas solidariska ansvarighet
är sålunda framgången ur den allmänna lagens föreskrifter
om handelsbolag och icke, såsom mången föreställer sig, tillkommen
först på gnind af deras sedelutgifningsrätt. Redan innan dessa banker
började utgifva sedlar, voro nämligen delägarne hvad man kallar solidariskt
ansvarige, hvilket i kungl. kungörelsen den 14 januari 1824
angående enskilda banker eller diskonter uttryckligen fastslogs genom
föreskriften att »allt, som för handelsbolag i allmänhet vore eller blefvc
stadgadt» rörande bland annat »bolagsmännens ansvarighet en för alla
och alla för en», skulle lända till efterrättelse för diskonterna. Den särskilda
lagstiftningen för solidariska bankbolag är därför endast att anse
såsom en utbrytning ur den allmänna lagens stadganden om handelsbolag,
som ansetts betingad af nödvändigheten att för sådan rörelse
gifva särskilda och utförligare föreskrifter.

Det, är klart, att i sådant afseende kräfdes alldeles särskilda stadganden
i det tall, att en dylik solidarisk bankrörelse blef förenad med
sedelutgifningsrätt. Den senast gällande lagstiftningen härom innefattas
i kungl. kungörelsen angående enskilda banker med rätt att utgifva egna
banksedlar den 12 juni 1874. Enligt denna kungörelse voro »enskilde,
som vilja ingå bolag i ändamål att genom en vald styrelse drifva bankrörelse
med rätt att utgifva egna banksedlar» ovillkorligen skyldiga att
söka oktroj. Grundfonden skulle vara minst 1,000,000 kronor.

Jämlikt lagen om riksbankens sedelutgifningsrätt den 12 maj
1897 skall emellertid förenämnda bankbolags sedelutgifningsrätt upphöra
med 1903 års utgång, vid hvilken tid deras oktrojer utlöpte. Beträffande
sådana enskilda banker, som före utgången af sina löpande
oktrojer afstodo från sin sedelutgifningsrätt, stadgades genom lagen
den 27 maj 1898, att för dem skulle i tillämpliga delar lända till
efterrättelse hvad om enskild sedelutgifvande bank funnes stadgadt.
Sedermera ingåfvo de enskilda bankernas syndikat den 5 november
1900 en underdånig framställning om lagbestämmelser i syfte att
dessa banker äfven framgent finge utöfva sin verksamhet under
sådan solidarisk ansvarighet, som nu ålåge dylik banks delägare.
Sedan för ordnandet af denna fråga år 1901 tillsatts en bankkommitté,
blef i afvaktan på resultaten af dess arbeten genom lag den 13 juni
1902 bestämdt, att enskild bank skulle kunna erhålla tillåtelse till
bankrörelsens bedrifvande under ytterligare högst två år efter 1903,
därvid i tillämpliga delar 1874 års kungörelse skulle lända till efterrättelse.

Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 13

Utom af förenämnda hitintills så kallade enskilda banker drifves,
med stöd af allmänna lagens föreskrifter om handelsbolag, bankrörelse
jämväl af andra bolag med solidarisk ansvarighet. Härunder falla
främst de så kallade folkbankerna, hvilka lära hafva många delägare
och torde åtminstone i allmänhet drifva sin rörelse med vald styrelse.
Vidare förekomma åtskilliga så kallade kommanditbolag, hvilka — i olikhet
med de fyra enskilda banker, som utom ett större antal liufvudlottägare
jämväl hafva ett antal kommauditlottägare — uppgifvas bestå af
endast en eller några få hufvudlottägare med solidarisk ansvarighet
samt därjämte ett flertal kommanditlottägare. Slutligen komma härtill
sådana bankirbolag, som äga endast några få solidariska lottägare, af
hvilka hvar och eu torde mer eller mindre deltaga i förvaltningen.

För samtliga dessa bankbolag finnes ej, utöfver allmänna lagens
stadganden om handelsbolag, någon särskild lagstiftning i vidare mån
än att genom lagen den 29 juni 1892 stadgats viss tillsyn från
Konungens befallningshafvandes sida öfver så kallade folkbanker och
därmed jämförliga penningeinrättningar, hvilka drifva sin rörelse utan
af Konungen stadfäst reglemente och bland hvilkas rörelsegrenar ingår
sådan inlåning, som sparbank bedrifver. I en riksdagsskrivelse al år
1896 hemställdes, att Kungl. Maj:t ville taga under ompröfning, huruvida
ej, för betryggande af den penningeinsättande allmänhetens
säkerhet, tillägg eller ändringar i vissa angifna afseenden borde
göras i sistnämnda lag; men vid föredragning af ärendet den 5
november 1897 fann Kungl. Maj:t berörda skrifvelse icke föranleda
vidare åtgärd.

Hvad härefter angår bankaktiebolagen, drefvo dessa till en början
sin rörelse med stöd af 1848 års allmänna aktiebolagslag. Genom lagen den
19 november 1886 angående bankaktiebolag erhöll emellertid detta slag af
bankbolag sin särskilda lagstiftning. Alla, som vilja drifva bankrörelse
i bolag under den begränsade ansvarighet, som medgifves för aktiebolags
delägare, äro underkastade lagen. Grundfonden skall utgöra minst
1,000,000 kronor, men kan med Konungens lof få bestämmas till lägre
belopp, ej understigande 200,000 kronor, därest bolaget uppenbarligen
icke har till ändamål att drifva bankrörelse i större omfång utan blott
att tillgodose den mindre omsättningen å viss ort. Uen senare bestämmelsen
var tillkommen af omsorg för de små »aktiefolkbankerna)»,
som uppkommit med stöd af den allmänna aktiebolagslagen. * Kungl.
Maj it både i propositionen till 1886 års Riksdag föreslagit, att bankaktiebolags
grundfond skulle utgöra minst 300,000 kronor. Nu gällande
bestämmelse ifrågasattes däremot af sammansatta bank- och lagut -

14 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

skottet, som i anledning af Kungl. Maj:ts förslag yttrade bland annat:
»Utskottet hyser för sin del stora betänkligheter mot att på detta
sätt förhindra uppkomsten af smärre bankaktiebolag af ofvan omförmälda
art. Det torde nämligen få anses såsom ganska säkert att,
om ock på vissa orter och under vissa förhållanden sådana smärre bankanstalter
utan svårighet kunna bildas i form af solidariska bolag, det
likväl kanske lika ofta skulle blifva händelsen, att fruktan för den
solidariska ansvarighetens eventuella följder komme att afskräcka dem,
som hafva någon förmögenhet att äfventyra, från att ingå i dylika
företag, och att sålunda omöjligheten att bilda sådana företag med begränsad
ansvarighet flerstädes skulle verka såsom ett förbud mot bildandet
af smärre kreditanstalter». Det af utskottet föreslagna minimibeloppet
höjdes af Första Kammaren till 300,000 kronor men sänktes
af Andra Kammaren till 100,000 kronor, hvarefter beloppet efter sammanjämkning
mellan kamrarne bestämdes till 200,000 kronor.

Till grund för Kungl. Maj:ts vid innevarande års riksdag framlagda
banklagsförslag ligger det af 1901 års bankkommitté afgifna betänkande.
I kommitténs uppdrag framhölls, att, då de enskilda bankerna
förmält sig ämna äfven efter sedelutgifningsrättens borttagande fortsätta
med sin rörelse under solidarisk ansvarighet, kräfdes en ny lagstiftning
för denna nya banktyp, enär det ej kunde anses tillfredsställande
att låta dessa banker fortfarande drifva sin verksamhet på grundvalen
af 1874 års kungörelses bestämmelser. Att utarbeta en sådan lagstiftning
angafs därför såsom kommitténs första uppgift med erinran till
kommittén att, då bankerna af den ifrågasatta nya typen skulle drifva
enahanda rörelse som bankaktiebolagen, hufvudsakligen samma lagstiftning
borde gälla för båda slagen af banker. Och då det i sammanhang
därmed syntes lämpligt företaga en revision i vissa afseenden af
lagen om bankaktiebolag, erhöll kommittén i uppdrag att verkställa
äfven en sådan revision. Det är hufvudsakligen dessa två uppgifter,
som kommittén fullföljt. Däremot har kommittén ej så synnerligen
mycket begagnat sig af den rätt, kommittén därjämte erhöll, att yttra
sig äfven öfver andra bankväsendet rörande frågor, hvilka funnos äga
gemenskap med de förutnämnda. Men detta må vara ursäktligt på
grund af den knappa tid, som blef kommitién tillmätt.

Kommittén har nu för ändamålet utarbetat två skilda lagar, den ena
»angående solidariska bankbolag» och den andra »angående bankaktiebolag»,
hvilka, utan väsentlig ändring i principerna, af Kungl. Maj:t framlagts
för Riksdagen. Båda förslagen upptaga från allmänna aktiebolagslagen
alla bestämmelser, som erfordras äfven i dessa lagar. De äro vidare

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 15

till affattningen lika med de skiljaktigheter allenast, som här och hvar
påkallas af den olika ansvarigheten för delägarne. Till omfattningen
skilja de sig åter väsentligt. Visserligen upptaga båda från 1886 års
bankaktiebolagslag bestämmelsen om att bolag, som ingå under lagen,
skola hafva en grundfond af minst 1,000,000 kronor, hvilken dock kan
med särskildt tillstånd få i ofvan angifvet fall minskas till ett belopp ej
understigande 200,000 kronor. Det framhålles ock af Kungl. Maj:t
och af kommitterade, att det vore oegentligt att, sedan sedelutgifningsrätten
upphört, sätta minimigränsen för grundfonden högre för solidariska
bankbolag än för bankaktiebolagen, helst jämförelsevis låg grundfond
kunde såväl motverka uppkomsten af nya solidariska penninginstitutioner
utanför den nya banklagstiftningen, hvithet vore önskvärdt, som
äfven underlätta för åtminstone de större solidariska folkbankerna att
ombilda sig till sådana bolag, som afses med den nya lagen. Den
stora skillnaden består åter däri, att bankaktiebolagslagen innehåller
obligatorisk föreskrift, att alla aktiebolag, som vilja »drifva bankrörelse»,
skola gå in under lagen. Lagen om solidariska bolag afser också
bolag, som »drifva bankrörelse», men af dessa endast sådana, som »åstunda
att försäkra sig om tillgodonjutande af de rättigheter», lagen medgifver,
hvilket uttryck visserligen återfinnes i 1886 års lag om bankaktiebolag
men där har en helt annan betydelse. Af Kungl. Maj:t har dessutom
gjorts den inskränkningen i förslaget, att, i anslutning till hvad i 1874
års kungörelse stadgats, äfven sådant bolag, som åstundar komma in
under lagen, medgifves detta endast om bolaget finnes vara för landet
nyttigt, hvilket villkor ej förekommer i förslaget till lag om bankaktiebolag.

Det är sålunda en frivillig sak för solidariska bankbolag att underkasta
sig lagen. De rättigheter, som skulle locka härtill, synas i främsta
rummet vara att söka i 10 §, hvilken för bankbolag, som gå under
lagen, i viss mån monopoliserar rättigheten att i sin firma begagna
ordet bank. Vidare anses det vara en förmån, åtminstone för bankens
delägare enskildt, att jemlikt 9 § desses ansvarighet ej får göras
gällande i annan ordning än som i lagen den 7 juni 1889 angående
solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs stadgas
rörande solidariskt bankbolag. Och slutligen hör man framhållas såsom
eu förmån för bank, som kommer under lagen, att den jemlikt
de i VI kap. meddelade bestämmelser är underkastad tillsyn. Utanför
lagen kunna således, blott ordet bank ej förekommer i firman, ställa
sig alla de nuvarande solidariska bankbolagen och alltså äfven de s. k.
enskilda bankerna, livilka sistnämnda hitintills ovillkorligen lydt under

16 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

1874 års kungörelse. Å andra sidan kan lagen ej vinna tillämpning å
större delen solidariska folkbanker i följd af att deras grundfonder ej
äro tillräckligt höga, men den tvingar dem ändock att ändra sin firma,
om däri nu ingår ordet bank. Lagens bestämmelser lämpa sig ej heller
för de egentliga bankkommanditbolagen. Däremot lägges ej hinder i
vägen för uppkomsten utanför lagen af nya större eller mindre solidariska
bolag, hvilka, utan att använda ordet bank i firman, drifva bankrörelse.

Den på detta sätt anordnade nya lagstiftningen lämnar utan tvifvel
rum för olika meningar om dess lämplighet såsom en i alla afseenden
slutgiltig lösning af bankfrågan. Sålunda framträder här såsom eu af
de förnämsta frågorna, om eller i hvad mån bolag vidare må drifva
bankrörelse med obegränsad solidarisk ansvarighet för delägarne.

Efter de ödesdigra följderna af den solidariska bankens i Glasgow
fallissement år 1878 började uppmärksamheten äfven hos oss riktas på
denna angelägenhet. Den år 1881 tillsatta bankkommittén tog synnerligen
starkt intryck af nämnda tilldragelse och målade i mörka färger
den stora faran af den solidariska ansvarigheten för delägarne samt äfven
för landet, när delägarne voro många. Kommittén inskränkte därför i sitt
förslag till banklag delägares ansvarighet utöfver hans andel i grundfonden
till lika belopp med nämnda andel, när grundfonden utgjorde
minst en million kronor, och i andra fall till två gånger denna andel.
Detta förslag biträddes af största delen af de enskilda bankerna, och en
därpå i väsentliga delar byggd proposition framlades äfven för 1886 års
Riksdag, men föll i sammanhang med förslaget om inskränkning i de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, hvars vara eller icke vara då
utgjorde hufvudfrågan. Vid de förhandlingar och beslut, som sedermera
ledt till denna sedelutgifningsrätts afskaffande, synes man, såsom
framgår af olika yttranden, allmänt föreställt sig, att de enskilda bankerna
sjkifva skulle önska därefter ombilda sig till aktiebanker. Men
sedan dess har ett omslag ägt rum i dessa bankers egen uppfattning,
hvilket tagit sig uttryck i deras förutnämnda år 1900 gjorda underdåniga
framställning. Belysande för detta omslag är, att en bankman,
som biträdt 1881 års kommittés svartmålning samt år 1886 yttrade i
Andra Kammaren, att den »obegränsade solidariska ansvarigheten vore
hvarken för bankerna, aktieägarne eller allmänheten nyttig», ändock
anslutit sig till banksyndikatets nyssnämnda framställning och såsom
ledamot i 1901 års kommitté biträdt dess förslag. Och äfven bankinspektören
har i ett infordradt utlåtande öfver 1896 års förenämnda

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

riksdagsskrivelse om folkbankerna g’jort 1881 års kommittés yttrande
i denna fråga till sitt eget, men numera i den senaste bankkommittén
deltagit i dess förslag.

Denna omkastning i mångas uppfattning synes närmast berott på,
att man numera lugnat, sig efter skrämseln öfver 1878 års skottska
bankfallissement, hvilket berodde på alldeles egendomliga förhållanden.
Icke utan fog har man erinrat sig, att hos oss de enskilda bankerna under
sin mer än sjuttioåriga tillvaro väl bestått profvet. Af de senaste årens
erfarenheter har mången ansett sig äfven kunna draga den bestämda slutsatsen,
att den solidariska ansvarigheten i kritiska förhållanden, långt ifrån
att påskynda en katastrof, tvärt om visat sig särskilt egnad att lugna
allmänheten och möjliggöra en afveckling utan afsevärda förluster. Vidare
har framhållits, att genom 1889 års lagstiftning de solidariska delägarnes
risk väsentligen begränsats, i det att föreskrifter meddelats, att bristen
skall uttaxeras å bolagsmännen i förhållande till deras andelar i bolaget
samt att den personliga ansvarigheten ej må göras gällande i annan ordning.
Slutligen åberopas såsom en afgörande omständighet, att de
enskilda bankerna numera själfva önska bibehålla sin solidariska ansvarighet,
hvilken de vid närmare eftertanke anse varit för dem välgörande,
och att det under sådana förhållanden ej bör förmenas dem
att fortsätta sin verksamhet på samma grund som förut.

Frågan har dock nu åter upptagits vid granskningen af förevarande
lagförslag inom högsta domstolen, i det att vissa ledamöter fortfarande
tagit starkt intryck af 1881 års kommittés yttrande, hvilket af dem
återgifves. Två ledamöter hafva på den grunden alldeles afstyrkt förslaget
om solidariska banker, hvilket väl får anses innebära, att endast
aktiebanker böra tillåtas. Två andra tillstyrka en sådan begränsning
af ansvarigheten, som nämnda kommitté förordade. Af de öfriga ledamöterna
har endast en lemnat förslaget utan anmärkning, men två
ansett oktroj böra bero på pröfning i hvarje fall, med förbehåll dock
för de redan bestående enskilda bankerna af ovillkorlig rätt att ingå
under lagen. Det är denna sista mening, som, utom i afseende å förbehållet,
blifvit af Kung!. Maj:t biträde!.

Betydelsen af den solidariska ansvarigheten har emellertid hitintills
i allmänhet öfvervägts med fästadt afseende endast å de enskilda
bankernas förhållanden. Men saken måste nu bedömas ur något vidare
synpunkter. De enskilda bankerna såsom en särskild bankform hafva
med sedelutgifningens bortfallande i själfva verket upphört att existera,
och det måste händanefter talas om bolag i allmänhet, som drifva bankett.
till Biksd. Prof. 1903. 0 Samt. 2 Afd. 1 Höft.

18 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

rörelse med solidarisk ansvarighet för delägarne. Utom de förra enskilda
bankerna gifves det, såsom ofvan nämnts, en mångfald sådana bolag af
ganska växlande former, och enligt motiven till lagförslaget är det ett
önskemål att söka få in under lagen så många som möjligt af dessa
pennin geinrättningar.

Då fråga således nu uppkommer om lämpligheten af solidarisk
ansvarighet för delägarne, så innefattar detta spörsmål först ett afgörande,
huruvida det öfverhufvud taget bör tillåtas, att bankrörelse
får drifvas såsom bolag under solidarisk ansvarighet. Att alldeles förbjuda
en dylik rörelse har dock hitintills, mig veterligen, icke blifvit
af någon ifrågasatt. För ett sådant ingrepp i näringsfriheten är i
hvarje fall tiden uppenbarligen icke för närvarande mogen. Fn sådan
åtgärd måste äfven föra med sig förbud för enskild person att drifva
bankverksamhet.

Därnäst kan då komma under öfvervägande, huruvida anledning
förefinnes att afskaffa den solidariska ansvarigheten allenast för vissa
bankbolag. I detta afseende är det af intresse erinra, hurusom inom högsta
domstolen och af Kungl. Magt nu framhållits, att vådan af den personliga
ansvarigheten måste af flera skäl anses större i fråga om de mindre,
af ett flertal delägare bestående bankbolagen, samt för öfrigt allra
äfventyrligast för delägarne i de solidariska bolag, som komma att stå
utanför lagen och ej ens få åtnjuta fördelarne af 1889 års lag. Det
skulle då ligga närmast till hands, att lagstiftningen med sina omsorger
i antydda = afseenden i första rummet vände sig till de små solidariska
bolagen. A andra sidan kan mot de stora solidariska bankerna anmärkas,
att, om en olycka bär inträffar, så får den på grund af bankverksamhetens
stora omfattning äfven en större utsträckning samt drabbar flera
personer i följd af det oftast stora antalet delägare. Dessutom möta
här ej några praktiska hinder att afskaffa den solidariska ansvarigheten,
då det ej bör föreligga någon synnerlig svårighet för dylika banker att
ombilda sig till bankaktiebolag. Man måste emellertid vara försiktig med
att af alltför teoretiska grunder åsidosätta de lokala lånebehof, som
kanske de mindre bankerna ofta hvar i sin ort tillgodose. Och icke
heller förefinnes, åtminstone under nuvarande förhållanden, tillräcklig
orsak att tvinga de större solidariska bolagen att mot sin ATilja öfvergå
till aktiebolag.

Det återstår då endast att tillse, huruvida den solidariska ansvarigheten
kan och bör i något afseende regleras utöfver hvad 1889 års lag
innehåller. Hit höra frågorna om ansvarighetens inskränkning till visst
belopp, om ovillkorlig rätt till utträde ur bolaget i vissa fall samt om

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

skyldighet för delägarne att, såsom finska lagen föreskrifver, äfven
under viss tid efter utträde ur bolaget bibehålla sin ansvarighet. Med
förstnämnda inskränkning synes ansvarigheten dock förlora den betydelse,
för hvilken man nu önskar bibehålla den. Och af lagändringar i andra afseenden
lärer åtminstone icke hittills något särskildt behof hafva visat sig.

Emellertid är det klart, att bankbolag med solidarisk ansvarighet
för delägarne, såsom en motionär yttrat, till sin organisation tillhör en
mera föråldrad bankform, som med tiden skall och bör allt mer upphöra.
Särskildt måste det i detta afseende vid närmare påseende framstå
såsom en från rättslig synpunkt föga begriplig anordning, att i en stor
bankaffär en mängd små delägare skola hvar för sig vara personligen
ansvariga för affärens alla förbindelser. Och under sådana förhållanden
bör lagstiftningen snarare underlätta än förhindra solidariska bankbolags
öfvergång till aktiebanker såsom eu naturlig form för bankrörelses
bedrifvande.

Det föreliggande förslaget till lag om solidariska bankbolag innehåller
emellertid bestämmelser, som i detta afseende, såvidt jag förstår, g''å
i motsatt riktning. I de två första momenten af 10 § stadgas nämligen,
att i firman för bankboiag med öfver 1,000,000 kronor i grundfond
skola ingå orden »enskild bank»; att sådan firma ej får af annan begagnas,
samt att, när grundfonden understiger nämnda belopp, bolagets firma
skall innehålla ordet »folkbank». Några motsvarande bestämmelser
förekomma ej i förslaget till bankaktiebolag, ehuru äfven där bolagen
grupperas efter grundfondens storlek på samma sätt som i det andra
förslaget. Det innehåller nämligen blott att bankaktiebolags firma skall
utmärka bolagets egenskap af »aktiebolag».

Sjkifva lagen gör sålunda benämningen bank obligatorisk för de
solidariska bolagen såsom om dessa till skillnad från bankaktiebolagen
vore någon riktigare form för bankrörelse. Den klassificerar dessutom
de solidariska bankerna i två kaster, »enskild bank» och »folkbank», hvarigenom
således den förra typen af lagen framhålles för allmänheten såsom
den förnämligaste af alla de bankformer, som omförmälas i den n\ -lagstiftningen. Men de solidariska bankerna böra väl liksom aktie,
bankerna själfva lå välja sin firma. Detta kan dessutom vara angeläget
äfven för bankerna, om de i firman önska återgifva det ändamål, som de nära
mast vilja tillgodose, hvilketnu i viss mån förhindras genom det obligatoriska
namnet. Icke heller finnes det någon anledning att bland de solidariska
bankerna i olikhet med aktiebankerna genom lag införa klassmärkenhvilka
tilläfventyrs kunna bibringa allmänheten oriktiga föreställningar
om de olika bankinrättningarnes soliditet. Förslaget tar ej heller lian -

20 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

syn till, att en folkbank skulle, när dess grundfond ökas till 1,000,000
kronor eller därutöfver, nödgas ändra sin firma. Särdeles anmärkningsvärdt
är, att enligt förslaget orden »enskild bank» äro allena förbehållna
de solidariska bolagen och ej få upptagas i firman för bankaktiebolag
af enahanda kategori. Härigenom tillskapas så att- säga eu
straffbestämmelse för de enskilda banker, som vilja ombilda sig till aktiebank,
samt motverkas deras öfvergång till en sådan form, i det att en
sådan bank därigenom förlorar sin gamla firma. Ordet folkbank får
åter användas af aktiebanker, hvilket också äger rum i många fall.
Man kan således ej ens åberopa att genom förenämnda bestämmelser
afsetts att för allmänheten utmärka skillnaden mellan en solidarisk bank
och en aktiebank. Ett sådant utmärkande är dessutom af föga praktiskt
värde, ty den stora allmänheten har ingen vidare insikt i detta ämne,
och den affärskunnige, som vill inlåta sig i affärer med en bank, nöjer
sig icke med ett namn utan skaffar sig särskild kännedom om bankens
förhallanden. Kommitterade motivera också sitt förslag endast med, att
kommittén anser, att föreskrift bör meddelas i syfte att åt de större
solidariska bankerna varder bibehållen deras af ålder antagna benämning
enskild bank, under det att för andra solidariska banker stadgas skyldighet
att i firman använda ordet folkbank. Men ett af syftena med
den senaste tidens bankreform bär ju varit att ej vidare i lagen upprätthålla
någon särskild privilegierad ställning för vissa af enskilde stiftade
bankaffärer och sålunda ej heller att särskilt utmärka de förra enskilda
bankerna, hvilkas säregna ställning och antagna benämning närmast
föranledts af deras sedelutgifningsrätt, hvilken nu bortfallit. Det naturligaste
och redigaste är väl, att man hos oss liksom i iitlandet upprätthåller
den grundsatsen, att de af lagen medgifna bankbolagen få fritt
välja sin benämning samt att vid öfvergång från solidarisk bank till
bankaktiebolag ingen annan ändring i firman behöfver äga rum än att
därvid fogas ordet aktiebolag (»limited»).

Då emellertid af det sagda sålunda framgår, att rättighet att drifva
bankrörelse i bolag med solidarisk ansvarighet för delägare icke nu kan
lämpligen afskaffas, kräfves sålunda en lagstiftning för bankbolag af
ifrågavarande slag. Frågan gäller då vidare att bestämma denna lagstiftnings
omfattning och form. Och i detta afseende tjänar till ledning
den kommitterade gifua allmänna anvisningen, att, då de solidariska
bankbolagen och bankaktiebolagen skola drifva enahanda rörelse, hufvudsakligen
samma lagstiftning bör gälla för båda slagen af banker.

Hvad då först angår lagstiftningens omfattning, så skiljer sig

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 21

såsom ofvan närmare angifvits förslaget till lag för solidariska bankbolag
väsentligt från förslaget om bankaktiebolag. Enligt sakens natur
och förenämnda anvisning bör dock, liksom bankaktiebolagslagen omfattar
alla aktiebanker, enahanda grundsats vinna tillämpning å de
solidariska bankbolagen och sålunda för dessa bolag såsom regel gälla,
att de alla underkastas lagens bestämmelser. Denna grundsats är
också i förslaget så tillvida fastslagen, att äfven för solidariska bolag
grundfonden skall utgöra minst 1,000,000 kronor, men kan för rörelse
af mindre omfattning, som afser att tillgodose ett ortsbehof, få nedsättas
till 200,000 kronor. Med sistnämnda från 1886 års lag om
bankaktiebolag hämtade bestämmelse syftas här närmast på solidariska
folkbanker, liksom man med samma bestämmelse i sist berörda lag afsäg
aktiefolkbankerna. Nämnda grundsats har man dock underlåtit att
fullfölja i förslaget, i det att detta öfverlämnat lagens tilllämplighet
till de särskilda bankbolagens önskan att ingå under densamma samt
sökt inlägga ett visst moment af tvång i denna frivillighet genom
stadgandet, att endast rörelse, som ingår under lagen, får använda
ordet bank i firman. Om anledningen till denna egendomliga anordning
förmäla motiven ej något annat än, att kommittén »funnit ändamålsenligt
att låta icke blott beskaffenheten af verksamheten utan äfven
den benämning, hvarunder densamma bedrifves, vara afgörande för
lagens tillämpning.))

Tillspörjas emellertid kommitténs ledamöter om de verkliga motiven,
så medgifver man visserligen, att det varit önskligt att få ett fast
innehåll i den solidariska lagen liksom i bankaktiebolagslagen, men
framhåller tillika alltid, att detta ej låtit sig göra på grund af svårigheten
att finna en definition på hvad som skall innefattas under benämningen
»bankrörelse». År nu emellertid bankrörelse en särskild
realitet, för hvilken man bör lagstifta, så måste det äfven vara möjligt
att gifva en definition på densamma, om detta är behöfligt. Eu icke
fackman föreställer sig i allmänhet att med bankrörelse menas en
vrkesmessig in- och utlåningsrörelse hos allmänheten. Men ofta är
det ej alls nödigt eller lämpligt att i själfva lagen''införa en definition
å lagstiftningens allmänt begripliga föremål, utan öfverlämnas detta
åt lagtillämpningen. I gällande författningar om exempelvis pantlånerörelse
och försäkringsrörelse definieras sålunda ej do verksamhetsgrenar,
lagarne omfatta. I gällande bankaktiebolagslag förekommer ej
heller någon deiinition å bankrörelse; men ändock har man där ej
ansett sig behöfva tillgripa utvägen att göra lagens tillämpning beroende
af bohagen8 åstundan att begagna sig af densamma. Uti de framlagda

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

lagförslagen förekomma jämväl ordet bankrörelse utan någon definition,
icke blott i förslaget om bankaktiebolag utan jämväl i förslaget till lag
om solidariska bolag, om, hvilket senare kommittén själf säger, att det
befunnits ändamålsenligt att låta, utom benämningen, jämväl »beskaffenheten
af verksamheten» vara afgörande för lagens tillämpning.

Det af 1891 års sparbankskommitté upprättade förslag till lagom
sparbanker innehöll också bestämmelser, hvilka i själfva verket
syftade därhän, att namnet sparbank blef afgörande, för hvilka inrättningar
skulle ingå under lagen. Vid förslagets granskning i högsta
domstolen yttrade i anledning häraf eu ledamot bland annat, att »det
ej vore eu penuingeinrättnings namn, utan dess beskaffenhet, verksamhet
och ändamål, som gjorde denna till en sparbank» samt att han
därför hemställde om sådan ändring i förslaget, att det »blefve tillämpligt
i fråga om alla penningeinrättningar, som på grund af sin beskaffenhet
och arten af sin verksamhet vore hänförliga till sparbanker, och att
det således icke lämnas sådana inrättningar öppet att efter godtfinnande
undandraga sig den kontroll, förslaget åsyftade att medföra.» Fyra andra
ledamöter förmälde sig, med instämmande i hufvudsak i förenämnda
ledamots anförande, anse, att »en dylik endast af namnet beroende
åtskilnad icke vore att förorda och hemställde därföre, att förslaget
måtte omarbetas i syfte, att alla de penningeinrättningar, hvilkas organisation,
syfte och verksamhet voro de i förslaget angifna, måtte underkastas
samma skyldighet att söka stadfästelse å reglemente och enahanda
kontrollföreskrifter i öfrigt». Med anledning häraf yttrade
finansministern till statsrådsprotokollet, att han af skäl, som blifvit inom
högsta domstolen anförda, ansåg, att »lagen borde omfatta icke blott
inrättning, som under namn af sparbank Grefve sparbanksrörelse, utan
hvarje inrättning, som utöfvade sparbanks verksamhet, äfven om det
skedde under annat namn, t. ex. sparkassa. Det syntes nämligen icke
finnas någon anledning, hvarför sistberörda inrättningar skulle undandragas
sparbankslagens föreskrifter för att, såsom kommittén föreslagit,
komma under den mindre verksamma kontroll, som innefattades i den
af kommittén föreslagna lagen om tillsyn å vissa bolag, som drifva
penningerörelse.» På grund häraf blefvo i det för 1892 års Riksdag
framlagda förslaget till lag angående sparbanker bestämmelserna så
ändrade, att lagen kom att omfatta »hvarje inrättning, som vore sparbanksmessig
till syfte, organisation och verksamhet.»

Hvad sålunda förekommit vid antagande af nu gällande lag angående
sparbanker, hvilken utgafs den 29 juli 1892, synes i hufvudsak
äga full tillämplighet äfven i förevarande fall. För öfrigt må erinras,

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

att betydelsen för bolag, som idka bankverksamhet, att få använda
ordet bank i firman ej får allt för mycket öfverskattas. För närvarande
förekomma bankbolag, som drifva sin rörelse i stor omfattning utan
att kalla sig bank. Och hvad allmänheten angår, är den nog ofta benägen
att helst anlita den bankaffär, hvars kontor är mest närbeläget,
oafsedt om affären kallar sig bank, kreditbolag, sparkassa eller något dylikt.

Den egentliga svårigheten för att bestämma omfattningen af en lagfor
solidariska bankbolag skulle väl däremot ligga i de sväfvande gränserna
mellan dylika bolag samt enskildes bankverksamhet. Härpå synes kommittén
syfta i sitt synnerligen dunkla yttrande, att den »ansett det innefatta
en alltför stor inskränkning i näringsfriheten att medgifva allenast dem,
som vilja underkasta sig den nya lagens bestämmelser, tillstånd att idka
bankverksamhet under solidarisk ansvarighet.» Det har emellertid ej
från något håll ifrågasatts att meddela förbud för någon att idka sådan
verksamhet utom möjligen just för de förutvarande enskilda bankerna,
hvilka förr anfagits skola och böra öfvergå till aktiebanker. Frågan
är nu endast den, huruvida, då man här liksom på andra områden går
att genom särskild lag reglera näringsverksamhet, som utöfvas af bolag,
vissa af dem böra undantagas från lagstil ningen och lämnas frihet
att jämte enskilde näringsidkare endast ställa sig allmänna lagens föreskrifter
till efterrättelse.

Hvad man i detta afseende bör sträfva till är, enligt hvad redan
framhållits, att lagen i princip skall omfatta alla bolag, hvilket ej
hindrar, att därifrån kan medgifvas vissa af förhållandena påkallade
undantag, som uttryckligen angifvas i lagen. Den finska lagen om
»bankrörelse, som af bolag idkas», har sökt tillämpa denna enkla regel.

Men då kommitterade egentligen haft till uppdrag att skaffa de
förra enskilda bankerna eu ny lagstiftning, som skulle ersätta 1874
års kungörelse, har tanken på en sådan fullständig lösning af frågan,
som ofvan sagts, uppenbarligen icke på allvar varit föremål för öfverläggning
inom kommittén. Så som saken nu föreligger saknas den
nödiga utredningen om olika förefintliga bankbolag med solidarisk ansvarighet,
så att man ej kan bedöma om eller i hvad mån undantag
behöfver göras för en lag, som är byggd på förenämnda grundsats,
eller huruvida innehållet i de särskilda nu föreslagna paragraferna
lämpar sig för de olika faktiska förhållandena. I allmänhet synes detta
innehåll vara ett sammanfördt lån från olika författningar och reglementen,
därvid af förut angifven anledning något ingående bedömande
ej ägt. rum, i hvad mån dessa för andra ändamål tillkomna stadgande!!
äro behöfliga eller lämpliga för eu lagstiftning, som bör hafva till mål

24 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

att på ett enhetligt sätt ordna den af solidariska bankbolag drifna verksamhet.
Ett tydligt exempel härpå erbjuda de i lagförslaget inrymda
bestämmelser om kommanditdelägare, livilka bestämmelser äro hufvudsakligen
hämtade från 1874 års kungörelse om enskilda banker. Men
det gifves andra bankkommanditbolag, som drifva sin rörelse på grund
af de föreskrifter härom, som förefinnas i allmänna lagen om handelsbolag.
Kommanditbolagsformen, på lämpligt sätt anordnad — med obegränsad
solidarisk ansvarighet gällande endast för dem, som hafva bolagets
ledning om händer — lär, enligt hvad erfarenheten från utlandet gifver
vid handen, vara särskildt lämplig för bankrörelse. En allmän författning
om solidariska bankbolag bör således taga hänsyn äfven till eu
sådan form af kommanditbolag och ej blott till den gamla typ, som
tillämpas af vissa, inalles fyra, enskilda banker.

Den utredning af bankförhållandena och den omarbetning af lagförslaget,
som skulle i förenämnda afseenden erfordras, kan dock icke nu af
Riksdagen åstadkommas, särskildt då den kungi. propositionen hunnit inkomma
först sedan Riksdagen långt framskridit. Det kunde då synas,
att den mening, som ofvan utvecklats, borde leda ut i ett yrkande om
uppskof med frågans behandling till en annan riksdag. Detta är emeller1
id icke behöfligt och knappast lämpligt.

Å ena sidan kan frågan sannolikt ej hinna återkomma till nästa
riksdag, helst högsta domstolen ånyo måste höras. Det behöfves sålunda
i hvarje fall en förlängning af den nu gällande provisoriska lagstiftningen
för de enskilda bankerna, hvilket måste ske senast nästa riksdag
med hänsyn till föreskriften i 1874 års kungörelse, att ansökan
om förlängd oktroj skall göras inom aderton månader, innan den löpande
oktrojen tilländagå!-. Å andra sidan har innevarande Riksdag hos Kungl.
Maj:t begärt en revision af allmänna lagen om aktiebolag. På denna
revision, hvars åstadkommande ligger till tiden i det ovissa, kan förevarande
lagstiftning emellertid ej vänta, då de enskilda bankerna med
fog kunna göra anspråk på att snart få något närmare besked, huru
de efter sedelutgifningsrättens upphörande skola inrätta sig. Och i sammanhang
med omarbetningen af aktiebolagslagen måste äfven företagas
en revision af förevarande lagstiftning, hvars detaljbestämmelser till stor
del äro hämtade ur lagen om aktiebolag.

Under sådana förhållanden kan det väl försvaras att i hufvudsak
nu antaga Kungl. Maj:ts föreliggande förslag såsom en af förhållandena
betingad provisorisk lagstiftning. Till den nya granskning häraf, som är
att emotse i samband med revision af aktiebolagslagen, kan nödig utredning
hinna att föreligga samt öfvervägande äga rum rörande angelägen -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 25

heten att åstadkomma en mera genomförd och enhetlig lagstiftning.
Det kan ock möjligen blifva till gagn att under tiden hafva vunnit
någon erfarenhet, hur en lagstiftning i nu föreslagna riktning verkar
och hvilka följder den enskilda sedelutgifningens afskaffande medfört.
Utan tvifvel skall då också föreligga större klarhet i uppfattningarne
rörande den solidariska ansvarighetens bibehållande eller inskränkning
i densamma. Särskild!, bör bättre erfarenhet vinnas, i hvad mån de
nuvarande önskningarne hos de enskilda bankerna att få bibehålla den
solidariska ansvarigheten varit blott en tillfällig stämning, som efterföljts
af eu allt talrikare ombildning till bankaktiebolag, i hvilken
händelse fråga kunde uppstå att tilläfventyrs hänvisa alla större bankbolag
under bankaktiebolagslagen. I hvarje händelse förtjänar den
framställning om bättre kontroll å folkbankerna, som gjordes af 1896
års Riksdag, ett större beaktande, än som hittills kommit den till del.
Genom ett dylikt förfarande skulle med ett ord alla nuvarande berättigade
anspråk tillgodoses samt på samma gång det kommande
granskningsarbetet blifva i möjligaste mån verkligt fruktbringande.
Dessa önskemål bör därför Riksdagen genom särskild skrifvelse framföra
till Kungl. Maj:ts beaktande.

Men äfven om Kungl. Maj:ts förslag sålunda nu lämpligen bör
antagas såsom ett af förhållandena betingadt provisorium, utesluter detta
icke angelägenheten af att äfven i afseende å omfattningen af förslaget
till lag om solidariska bankbolag göras de förbättringar, som kunna
omedelbart åstadkommas. Af skäl, som förut närmare utvecklats, är
det af vikt att borttaga bestämmelsen i § l,_att lagen skall gälla
endast dem, »som åstunda att försäkra sig om tillgodonjutande af de
rättigheter, denna lag medgifver». Detta kan ske genom att, i anslutning
till 1874 års kungörelse och 1881 års kommittéförslag, stadga,
att lagen skall ovillkorligen gälla sådana bolag, som »genom vald
styrelse» vilja drifva bankrörelse med personlig ansvarighet. Sålunda
vinner lagen redan från början sin rätta karaktär utan att därigenom påkallas
någon väsentlig ändring af förslaget i öfrigt. I sak medför denna
ändring, att alla nya solidariska bolag med vald styrelse måste underkasta
sig lagen, hvilket betyder att under lagen obligatoriskt ingå
dels de förutvarande enskilda bankerna vid utgången af deras oktroj er
och dels nybildade folkbanker med vald styrelse. Härigenom motverkas
äfven i afsevärd mån uppkomsten af nya solidariska penningeinstitutioner
utanför den nya banklagstiftningen, hvilket alla vederbörande
förklarat vara önskligt. De solidariska bankbolag med vald styrelse,
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 4

26 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

som börjat sin verksamhet före lagens trädande i kraft och icke behöft
begära oktroj, kunna dock ej åläggas underkasta sig lagen utan måste
för dem stadgas en bestämmelse i öfverensstämmelse med öfvergångsstadgaudet
i 1886 års bankaktiebolagslag, i syfte att i nya lagen
för sådana bolag skall fortfarande gälla, hvad hitintills varit stadgadt,
med det undantag att de, på sätt 10 § 3 mom. i det nya förslaget
innehåller, ej få använda ordet bank i sin firma, Äfven kunde ifrågasättas
att förbehålla Konungen rätt att gifva dispens, för den händelse
t. ex. ett kommanditbolag med vald styrelse ville bilda sig på andra
grunder än som förslaget medgifver; men torde detta vara en detaljfråga,
som, i händelse behof visar sig, må lösas af eu blifvande lagstiftning.

Hvad slutligen angår lagstiftningens form, så framstår förslaget
att dela upp lagen i två särskilda lagar med hufvudsakligen samma
bestämmelser såsom föga tilltalande. Ett sammanförande af dessa
lagar till en lag, såsom äfven tre ledamöter i högsta domstolen påyrkat,
synes därför vara önskligt. Man får härigenom större öfverskådlighet
öfver lagstiftningsområdet och mera reda och öfversikt
i förslagens detaljer, af hvilka nu lika stadganden dessutom oftast återfinnas
under olika §§, något som ökar svårigheten att utröna, hvilka
likheter och olikheter innehållas i bestämmelserna för de båda banktyperna.
Förebilder till ett sådant sammanförande finnas t. ex. i 1881
års förslag till lag angående bankbolag samt i finska lagen om bolag,
som idka bankrörelse, äfvensom i det vid innevarande riksdag framlagda
förslaget till lag om försäkringsbolag. Att utföra ett sådant
arbete är emellertid icke nu för Riksdagen möjligt och bör å andra
sidan lämpligen anstå till den revision af ifrågavarande lagstiftning,
som måste ske i samband med den begärda revisionen af aktiebolagslagen.
Emellertid bör Riksdagen i en eventuell skrifvelse framhålla äfven detta
önskemål.

Skall eu framtida lagstiftning till sin omfattning vidgas, torde
därvid äfven böra öfvervägas, i hvad mån den nuvarande bankinspektionen
behöfver utvidgas eller omorganiseras.

Med hänsyn till en kommande lagstiftning, som grundar sig på
en bättre utredning och fullständigare öfvervägande än 1901 års bankkommitté
satts i tillfälle att verkställa, skulle det kunna ifrågasättas,
huruvida tiden för nya oktrojer bör begränsas. Men då Konungen har
rätt att, i den mån förhållandena sådant påkalla, gå under den högst
medgifna tiden, samt oktroj därjämte plägar innehålla föreskrift, att
bolaget skall underkasta sig blifvande lagstiftning, torde någon bestämmelse
i antydda afseendet ej erfordras».

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Till stöd för de al herr Moll i hans ofvanberörda motion gjorda
yrkanden i fråga om lydelsen af 9 § af lagen angående solidariska bankbolag
och 8 § af lagen angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs har anförts följande:

»Rörande den delägarne åliggande personliga ansvarigheten stadgar
9 § i ofvannämnda förslag till lag angående solidariska bankbolag, att
hufvudlottägarne skola »ansvara för uppfyllandet af alla bolagets förbindelser,
en för alla och alla för en».

Den för de enskilda bankernas delägare för närvarande gällande
solidariska ansvarigheten är således i det kungl. förslaget bibehållen i
hela sin obegränsade utsträckning.

År denna obegränsade ansvarighet fortfarande oundgängligen

nödvändig? . ...

Såsom bidrag till besvarandet af denna fråga skall jag har tillåta

mig att göra en jämförelse mellan det egna kapitalet och rörelsens utsträckning
hos de solidariska bankerna samt hos aktiebankerna.

Med denna jämförelse afser jag naturligtvis icke något som hälst
omdöme rörande bankernas soliditet, enär den omständigheten allena,
att en banks eget kapital utgör ett relativt litet procenttal af bankens
hela rörelse, gifvetvis icke beliöfver innebära, att bankens ställning är
mindre solid. Eu bank med ett i förhållande till rörelsen i dess helhet
relativt litet eget kapital kan tvärtom vara långt solidare än. en bank
med ett i förhållande till rörelsen större eget kapital. . Men jag utgår
här från den förutsättningen, att en bankrörelse af viss omfattning i
regel fordrar ett eget kapital af visst belopp samt att våra solidariska
banker drifva affärer, som med hänsyn till risken i allmänhet äro af
samma beskaffenhet som aktiebankernas affärer.

Om en solidarisk bank och en aktiebank hafva lika stort eget
kapital samt drifva affärer af samma riskbeskaffenhet, så bör den solidariska
banken, utan att äfventyra soliditeten, med stöd af delägarnes
solidariska ansvarighet kunna drifva mer omfattande affärer än aktiebanken.
Eu jämförelse mellan det egna kapitalet och affärsrörelsens
omfattning visar ock, att de solidariska bankerna i genomsnitt drifva
en rörelse, som i förhållande till det egna kapitalet är större än aktiebankernas
rörelse i förhållande till deras egna kapital.

Den 31 december 1902 utgjorde det egna kapitalet (= grund-,
reserv- och dispositionsfonder) i procent af bankernas hela rörelse (==
det belopp, hvarmed bankernas tillgångar och skulder balansera):

Herr Mollt
motion.

28 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

lägst: högst: medeltal:1

lios de solidariska bankerna 9,o % 25,o % 15,8 %

hos aktiebankerna2 12,6 % 28,6 % 20,8 %.

Skillnaden mellan siffrorna för de solidariska bankerna och siffrorna
för aktiebankerna kan sägas angifva den utsträckning, till hvilken de
solidariska bankerna förlitat sig på delägarnes solidariska ansvarighet.

Af ofvanstående jämförelse framgår, att de solidariska bankernas
rörelse endast i ringa mån varit baserad på denna ansvarighet.

Häraf torde den slutsatsen vara berättigad, att den solidariska
ansvarighetens bibehållande i hela dess utsträckning icke är för upprätthållande
af bankeruas soliditet nödvändigt.

Mot ett sådant bibehållande tala tungt vägande skäl.

Genom upphörandet af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
bortfaller själfva grunden för den obegränsade solidariska ansvarighetens
berättigande. Den solidariska ansvarigheten innebär otvifvelaktigt
ett kraftigt skydd för fordringsägarne, men här finnes äfven en
annan kategori intresserade, som har rätt att af lagstiftningen kräfva
något skydd, nämligen de solidariska delägarne, bland hvilka finnes
ett stort antal kvinnor och omyndige. Visserligen hafva de enskilda
bankernas delägare hitintills icke lidit några förluster i följd af den
solidariska ansvarigheten, men däraf att förluster ännu ej'' inträffat,
följer ju ingalunda, att sådana icke kunna inträffa. Erfarenheten från
utlandet erbjuder exempel på hvilka ruinerande följder den solidariska
ansvarigheten kan medföra för delägarne.

Här förtjänar framhållas, att man i utlandet dels aldrig haft
banker med solidariskt ansvariga lottägare, dels, där sådana funnits,
numera allt mera frångått denna bankform. I Norge och Danmark
finnas ingå dylika banker. I Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike
finnas, jämte rena aktiebanker, bankkommanditbolag, i hvilka bankstyrelsens
medlemmar äro solidariskt och obegränsadt ansvariga, under
det att öfriga delägare icke hafva någon sådan ansvarighet. Dessutom
finnas i Tyskland ett stort antal små kreditanstalter (Kreditgenossenschaften)
med solidariskt ansvariga delägare, hvilka anstalter äro närmast
jämförliga med våra mindre folkbanker. I England voro före år 1857
delägarne i samtliga banker, utom i Bank of England, solidariskt ansvariga.
. Närmast i följd af 1857 års handelskris medgaf den engelska
lagstiftningen upprättandet af aktiebanker med begränsad ansvarighet.

1 Medeltalet räknadt efter totalbeloppen af bankernas egna kapital och af rörelsen.

Här äro medräknade endast aktiebanker med grundfond af minst en million kronor.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 29

Af detta medgifvande har man begagnat sig i så stor utsträckning, att
det numera icke finnes en enda engelsk aktiebank med solidariskt
ansvariga delägare. Dock äro delägarne i sadana engelska bankei, som
emittera sedlar, fortfarande solidariskt ansvariga för sedlarne. De
engelska bankdelägarne äro dessutom i regel ansvariga med visst belopp
utöfver det inbetalda kapitalet; det tecknade aktiekapitalet är nämligen
i regel endast till en del inbetaldt.

Några oöfvervinnliga svårigheter för våra enskilda banker att
öfvergå till aktiebanker torde icke vara att befara.. Fyra enskilda banker
hafva, som bekant, redan öfvergått eller stå i begrepp att öfvergå
till aktiebolagsformen. Den för öfvergången behöfliga ökningen åt
det egna kapitalet har utan svårighet kunnat anskaffas..

Under dessa förhållanden torde med fog kunna ifrågasättas, huruvida
den solidariska ansvarigheten icke borde, sedan sedelutgifningsrätten
upphört, helt och hållet afskaffas. _

Då emellertid från de enskilda bankernas sida uttalats önskningar
om den nuvarande solidaritetens bibehållande, och då det kan tänkas,
att det för en eller annan bank — särskildt bland de mindre bankerna
af rent lokal betydelse — skulle möta svårigheter att uppbringa den
för öfvergång till aktiebolagsformen erforderliga kapitalökningen, torde
den solidariska ansvarigheten böra i någon form bibehållas.

Men då, såsom ofvan visats, den nuvarande solidariska ansvarigheten
endast i ringa grad utgör grundval för bankernas affärsverksamhet;
då den solidariska ansvarigheten förlorar sitt egentliga berättigande
genom sedelutgifningsrättens upphörande, då vidare de solidariska delägarne
böra beredas något skydd mot den fara, den obegränsade ansvarigheten
innebär; och då slutligen banker med obegränsadt ansvarige
delägare kunns sägas tillhöra eu föråldrad banktyp, så torde den
solidariska ansvarigheten böra begränsas. _

Hvar gränsen bör sättas, måste af naturliga skäl blifva hufvudsakligen
en lämplighetsfråga. Gränsen för tillskott pa grund af den
solidariska ansvarigheten torde lämpligen kunna fastställas till högst
två gånger banklottens belopp. Denna gräns torde snarare vala för
hög än för låg. Af 1881 års bankkommittés förslag och bankernas
däröfver afgifna yttranden framgår, att en personlig ansvarighet, inskränkt
till eu gång banklottens belopp, då i allmänhet ansågs fullt
tillräcklig att trygga bankernas kredit. Sedan dess har emellertid bankverksamheten
antagit en så storartad utveckling, att hvad som då ansågs
fullt tillräckligt måhända nu kan anses otillräckligt. En till två gånger
banklottens belopp begränsad ansvarighet skulle emellertid a ena sidan

Utskottets
yttrande ang.
hufvuclgrunderna
i förslaget
till lag
ang. solidariska
bankbolag.

30 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

gifva åt bankerna en styrka långt öfverstigande det mått, till hvilket
de enskilda bankerna, enligt hvad af ofvanstående jämförelse med aktiebankerna
framgår, för närvarande kunna sägas förlita sig på den solidariska
ansvarigheten, å andra sidan gifva lottägarne klart besked om
den yttersta gräns, till hvilken denna ansvarighet i vidrigaste fall kan
af dem utkräfvas.

Därest en begränsning af den solidariska ansvarigheten fastställes,
torde samma begränsning böra åberopas i 8 § af lag angående solidariskt
bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs».

Hvad först angår frågan, huruvida de för hufvudlottägare i enskilda
banker nu gällande bestämmelser om den obegränsade solidariska
ansvarigheten böra bibehållas eller förändras, så är tydligen för bedömande
af denna fråga den hittills vunna erfarenheten om verkningarna
af samma bestämmelser åt synnerlig betydelse. Erfarenheten från
ungefär tre fjärdedels sekel gifver då vid handen, att denna obegränsade
ansvarighet aldrig behöft tagas i anspråk; och det torde knappast
kunna påvisas, att några som hälst olägenheter af dessa bestämmelser
hittills uppstått. Men det synes dessutom obestridligt, att just den
obegränsade ansvarigheten utgjort ett väsentligt medel att vid tillfällen,
da enskild bank rakat i svårigheter, förekomma ekonomiska rubbningar
al allvarsam art. Det har sålunda visat sig, att denna ansvarighet vid
d) lika tillfällen framtvungit kraftiga ansträngningar från delägarnes
sida för affärens stärkande samt anskaffat och bibehållit åt banken en
kredit, som eljest ej skulle hafva förefunnits. Det ligger ock i öppen
dag, att faran af den obegränsade ansvarigheten i högst väsentlig grad
mildrats genom de år 1889 meddelade bestämmelser, enligt hvilka
föreskrifvits, dels att vid enskild banks konkurs dess tillgångar skola
värderas och eventuell brist uttaxeras på delägarne i förhållande till
deras delaktighet i banken, dels ock att den ansvarighet för sådan
banks förbindelser, sorn åligger solidarisk bolagsman utöfver hans andel
i bankens grundfond, ej må i annan än nyssnämnda ordning af bankens
borgenärer göras gällande.

Med den kontroll från det allmännas sida, som bankerna hos oss
äro underkastade och hvilken kontroll enligt lagförslaget är afsedd att
ytterligare skärpas, synes det icke behöfva befaras, att ansvarigheten,
sedan den enskilda sedelutgifningsrätteu upphört och därmed äfven
bankernas, otvifvelaktigt farligaste förbindelser bortfallit, skulle framdeles
mer än hittills medföra några vådor. Det torde för öfrigt, såsom ock
chefen för finansdepartementet i sitt ofvanberörda yttrande framhållit,

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 31

ingalunda ligga något mot rättskänslan stridande däri, att vid ett
bankfallissement de å rörelsen uppkomna förluster i första hand drabba
affärens delägare, så att i hvarje fall den penninginsättande allmänheten
utbekommer sitt tillgodohafvande hos banken.

På grund af hvad sålunda anförts och då nu hos bankerna själfva
en allmän önskan om bibehållande af den obegränsade solidariska ansvarigheten
gjort sig gällande, anser utskottet, lika med Kungl. Maj:t,
att denna ansvarighet icke bör upphäfvas eller inskränkas.

Hvad därefter angår frågan om omfattningen af den nya lagstiftningen
angående solidariska bankbolag torde knappast olika meningar
råda om önskvärdheten däraf, att åt lagen gifvits en sådan affattning,
att härigenom förhindrats uppkomsten utanför lagen af penningeinrättningar,
hvilka i afseende å organisation och verksamhet äro likartade
med dem, å 1 lvu ka lagen är afsedd att vinna tillämpning. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra, hurusom 1896 års Riksdag i
skrifvelse (n:r 59) till Kungl. Maj:t gjort framställning om förbättrad
lagstiftning för de s. k. solidariska folkbankerna. I ett med anledning af
denna skrifvelse af bankinspektören afgifvet ämbetsutlåtande har bankinspektören,
efter att hafva lämnat en redogörelse öfver ifrågavarande
bankers rättsliga ställning, vidare anfört följande:

»Om åter de solidariska folkbankerna hänföras till handelsbolagen,
hvarför öfvervägande skäl synas tala, blir åter däraf en följd, att nya
sådana banker måste registrera personfirma enligt 9 § firmalagen. Men
en dylik inrättning med personfirma lärer knappast kunna tillvinna sig
det vidsträckta förtroende, som erfordras för någon afsevärd inlåning
från allmänheten, hälst om bolagets egenskap af enskildt affärsföretagfastslås
därigenom, att vederbörande administrativa myndighet nekar
fastställelse å reglementet; och att sådan fastställelse enligt gällande
lagstiftning icke bör meddelas, har Kungl. Maj:t genom resolution den
13 juni 1890 förklarat i fråga om ett tillämnadt bolag, benämndt Kopparbergs
folkbank. Därest detta iakttages — att endast personfirma registreras
och reglemente icke af offentlig myndighet fastställes — lärer
af förut antydt skäl uppkomsten af nya solidariska folkbanker kunna
anses förebyggd. Och jag förmenar, att sådant vore att önska, då
denna associationsform synes mig mera äfventyrlig än nyttig. Man
har med afseende å delägarnes i enskilda sedelutgifvande banker solidariska
ansvarighet med rätta erinrat, att sådan ansvarighet vore olämplig
i fråga om bolag, där den egentliga ledningen måste anförtros åt
ett fåtal delägare, utan möjlighet för de öfriga att öfver dessas görande

32 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

och låtande utöfva annat än en mera eller mindre ofullständig kontroll;
under lugna tider förblefve denna ansvarighet en död bokstaf, för hvars
betydelse ytterst få gjort sig reda, hvaremot den i upprörda tider mäktigt
bidragit att uppskrämma sinnena, öka förvirringen och oron samt,
där den måst tillämpas, mångdubbelt öka de lidanden, en banks betalningsinställelse
medför. Det anförda gäller i ännu högre grad i fråga
om de solidariska folkbankerna, emedan dessa söka sina delägare hufvudsakligen
inom de klasser af samhället, där man icke kan förutsätta
tillräcklig insikt för att bedöma vådan af ett inträde i ett solidariskt
bolag. Då för några år tillbaka eu sådan folkbank råkade i trångmål,
utbredde sig den största förskräckelse hufvudsakligen icke bland fordringsägarne
utan bland delägarne, af hvilka endast ett ringa fåtal
uppgafs förut hafva ägt kännedom om det personliga ansvar, hvari de
häftade för bankens förbindelser.

Jag är således af den mening, att uppkomsten af dylika inrättningar
ingalunda bör genom speciallagstiftning främjas utan snarare
hämmas genom sträng tillämpning af de lagbestämmelser, som nu äro
gällande. Där behof af ny bank finnes, tillgodoses det bäst genom
bildande af bankaktiebolag enligt 1886 års lag; och då aktiekapitalet
därvid kan sättas så lågt som till 200,000 kronor, bör dess anskaffande
icke kunna verka hindrande, där ett verkligt allmänt behof inom en
ort föreligger och icke blott en privat spekulation. Den mindre penningrörelsens
behof kan för öfrigt tillgodoses äfven genom inrättande af
sparbank eller sparbankskontor.

Att utvidga lagen af år 1892, mot hvars tillsynsföreskrifter
anmärkning icke framställts, endast med hänsyn till de jämförelsevis
få nu befintliga solidariska folkbankerna, synes så mycket mindre böra
ifrågakomma, som dessa, enligt hvad i motionen ock upplyses, i allmänhet
äga fonder till ganska tillfredsställande belopp. Vid detta förhållande
lära föreskrifterna i nämnda lag kunna anses tillräckligt betryggande
för den penningeinsättande allmänhetens säkerhet, som ju
ock stärkes genom delägarnes personliga ansvarighet. De befintliga
folkbankerna visa för öfrigt, åtminstone i vissa landsändar, en benägenhet
att till antalet minskas, hvilket förhållande delvis torde bero på
det tryck, 1892 års lag utöfvat. Så har i ett län tre folkbanker af
fem under de senare åren upphört. Af dessa tre folkbanker — däraf
två äro upptagna i den vid motionen fogade förteckning — hafva en
likviderat och två ombil data till bankaktiebolag.

Granskar man de bestämmelser, hvilkas lagfästande Riksdagen i
ofvan omförmälda skrifvelse ifrågasatt, vill det i allt fall synas, som

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 38

om, under förutsättning att de solidariska folkbankerna äro att anse
såsom handelsbolag, dylika bestämmelser knappast i och för sig äro
för dessa lämpliga. Då bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter
enligt lag skola bestämmas genom aftal samt deras ställning gent
emot tredje man är genom lag fastställd, lärer krafvet på en föreskrift
om reglementets stadfästande af offentlig myndighet icke vara af omständigheterna
påkalladt; och hvad delägarnes namn beträffar, skola
de finnas antecknade i handelsregistret. De i öfrigt ifrågasatta föreskrifterna
synas icke heller stå väl tillsammans med karaktären af
handelsbolag».

Sedan i anledning af hvad i detta bankinspektörens utlåtande anförts
yttranden infordrats från öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i rikets samtliga län, har Kungl. Maj:t vid ärendets
föredragning den 5 november 1897 funnit Riksdagens förevarande
skrifvelse icke till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

Ett af hufvndskälen till detta resultat torde hafva varit, att man
antagit, att antalet solidariska folkbanker framdeles skulle efter hand aftaga.
Erfarenheten har emellertid ej bekräftat riktigheten af detta antagande.
Under senare tid har nämligen folkbankernas antal ej obetydligt
ökats. Enligt senast utkomna officiella statistik rörande folkbankerna
utgjorde dessas antal vid 1901 års slut 28, af hvilka 15 hade Tippstått
under åren 1867—1890, 4 under tiden 1891 —1895 och 9 efter sistsagda
år. Sedan år 1890 har sålunda ifrågavarande bankers antal nära
fördubblats. Enligt nämnda statistik uppgå de olika folkbankernas fonder
till belopp växlande mellan, i runda tal, 7,000 kronor och 600,000 kronor;
blott två af folkbankerna äga grundfond, uppgående till 200,000 kronor.
Ofvan angifna siffror afse endast sådana folkbanker, hvilka, jämte
öfrig bankrörelse, idka sådan inlåning, som sparbank bedrifver, och
sålunda lyda under lagen angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker
och med dem jämförliga pennin geinrättningar den 29 juli 1892. Rörande
de folkbanker åter, som icke drifva sparbanksrörelse och å hvilka 1892
års nyssnämnda lag således ej är tillämplig, föreligger icke någon
statistik.

Nu gällande lagstiftning för de solidariska folkbankerna är i flera
hänseenden bristfällig. Delägarne i folkbanker åligger obegränsad, af
lagen ej reglerad solidarisk ansvarighet för bankens alla förbindelser.
Att en dylik ansvarighet är riskabel och synnerligen olämplig för bankbolag,
hvilka, såsom folkbankerna, bestå af ett stort antal delägare, af
hvilka endast ett fåtal deltager i förvaltningen, torde icke kunna bestriBih.
till liiksd. Prot. 1903. 0 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 5

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o

das. Och bankinspektören har i sitt ofvanberörda utlåtande jämväl
papekat, hurusom denna obegränsade ansvarighet är farligare vid
de mindre än vid de större bankbolagen. Det synes därför högeligen
onskvardt, att denna delägarnes i folkbanker ansvarighet måtte
varda, likasom nu är fallet med hufvudlottägarnes i enskilda banker
ordnad i öfverensstämmelse med 1889 års förenämnda lagstiftning.

Ofvanberörda i 1892 års folkbankslag intagna bestämmelse, att
lagen skall galla allenast de folkbanker, som idka sparbanksrörelse, synes
äfvenledes olämplig. Exempel bär ej heller saknas, att till följd af
enna bestämmelse folkbank, för att undandraga sig kontroll, upphört
med sparbankrörelsen men fortsatt med rörelsen i öfrig!

Q j^ven i anclra hänseenden är nämnda lag behäftad med brister
Sålunda saknar den bestämmelse därom, att folkbank skall äga af myndigbet
faststabdt reglemente och ej heller finnas uttryckliga bestämmelser
meddelade om skyldighet för folkbank att hålla grundfond samt verkställa
afsättning till reservfond. Såsom brist i lagen måste ock betecknas,
att i densamma ej finnas meddelade några som hälst regler
beträffande rörelsens drifvande. Opåtaldt kunna därför dessa banker
exempelvis drifva handel med aktier och fastigheter samt belåna egna
lott b ref in. in. &

Det synes jämväl kunna ifrågasättas, huruvida icke äfven kommanditbolag,
som drifva bankrörelse, böra underkastas tillsyn och kontroll
tran det allmannas sida. Bankkommanditbolagen kunna sägas utgöra eu
kombination af bankaktiebolag och solidarisk bank. Och då alla aktiebolag
som drifva bankrörelse, ansetts böra underkastas banklagstiftningen samt
det nu föreliggande förslaget till lag angående solidariska bankbolag
afser järn val eu banktyp — solidarisk bank, i hvilken inrymts kommanditlottagare
— hvilken har eu viss likhet med de vanliga bankkommanditbolagen,
kan ifrågasättas, huruvida icke äfven dessa sistnämnda
bolag böra underkastas banklagstiftningen. Ett särskilt
skal för åstadkommande af förbättrad lagstiftning för bankkommanditbolagen
ligger ock däri, att denna bolagsform, på lämpligt sätt anordnad,
synes vara en icke olämplig form för idkande af bankrörelse och det
darfor torde kunna antagas, att dylika bolag hos oss, likasom i utlandet,
framdeles komma att i ökadt antal uppstå. Någon officiell statistik
lorande de nuvarande bankkommanditbolagens antal och verksamhet
föreligger ep men kändt är, hurusom särskildt i hufvudstaden åtskilliga
dylika bolag på senare tid bildats och drifva bankrörelse i ganska stor
utsträckning.

Ehuru således enligt utskottets mening det hade varit ömkligt,

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 35

att åt lagen angående solidariska bankbolag gifvits en mera utsträckt
omfattning än föreliggande förslag innebär, anser emellertid utskottet,
på de af herr Lindhagen i hans ofvanberörda motion i sådant hänseende
anförda skäl, ifrågavarande lagförslag, hvilket i flera afseenden
innehåller förbättringar i jämförelse med de i ämnet nu gällande bestämmelser,
böra såsom eu åtminstone för närvarande af förhållandena betingad lagstiftning
af Riksdagen i hufvudsak godkännas. Men då å andra sidan särskilda
föreskrifter för vissa af de solidariska bankbolag, hvilka icke skulle
komma att underkastas den nya lagens bestämmelser, måste anses högeligen
af behofvet påkallade, anser sig utskottet, med anledning af berörda
af herr Lindhagen väckta motion i ämnet, böra föreslå, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t i
sammanhang med den utaf innevarande års Riksdag begärda revision
af aktiebolagslagen och den däraf påkallade omarbetning af förevarande
lagstiftning rörande solidariska bankbolag och bankaktiebolag, efter
verkställd utredning taga i öfvervägande angelägenheten af dylika föreskrifters
meddelande. Och då inom utskottet röster höjts för önskvärdheten
ej mindre däraf, att dessa föreskrifter i den man sådant lämpligen
kan ske inarbetas i lagen angående solidariska bankbolag och i sammanhang
därmed åt denna lag gifves eu sådan affattning, att dess tillämpning
icke varder beroende af bankinrättningarnes egen åstundan, utan på särskilda
i lagen meddelade positiva föreskrifter, än äfven däraf, att de båda
banklagarna sammanarbetas till en lag, vill utskottet förorda, att berörda
skrifvelse jämväl måtte innefatta anhållan, att vid den blifvande omarbetningen
af banklagstiftningen tages i öfvervägande, i hvad mån en granskning
af denna lagstiftning äfven i andra afseenden, än så vidt angår
vissa solidariska bankbolag, hvilka skulle komma att stå utanför den nu
föreslagna nya lagstiftningen, må af den förebragta utredningen påkallas.

Beträffande däremot herr Lindhagens yrkanden i fråga om lydelsen
af 1, 10 och 97 §§ i förevarande lagförslag finner utskottet sig icke
kunna understödja dessa yrkanden. Hvad särskildt angår motionärens
förslag, att i 1 § skulle införas bestämmelse i syfte att alla solidariska
bankbolag med vald styrelse skulle vara skyldiga att söka oktroj och
underkasta sig öfriga i lagen meddelade bestämmelser, kan mot detta
förslag erinras, att det mera skenbart än verkligt skiljer sig från Kungl.
Maj:ts förslag. Ty då enligt gällande lag angående handelsbolag dylikt
bolag ej beliöfver hafva vald styrelse, kunna således dessa bolag genom
underlåtenhet att, alls välja styrelse undandraga sig lagens tillämpning;
och blir det alltså, äfven med motionärens förslag — likasom enligt
Kungl. Maj:ts — ytterst beroende på vederbörande penningeinrättnings

36 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

eget godkännande och dess antagna benämning, huruvida lagen skall
å densamma vinna tillämpning eller ej. Till vinnande af effektivitet
åt det föreslagna stadgandet synes ock erforderligt, att särskild bestämmelse
om ansvar för öfverträdande af samma stadgande blefve meddelad,
men någon sådan bestämmelse har emellertid icke af motionären ifrågasatts.
Utskottet anser således någon ändring af den af Kung]. Makt
föreslagna lydelse af 1 och 97 §§ icke böra vidtagas. Ej heller finner
utskottet hvad af motionären anförts i afseende å lagförslagets 10 §
böra föranleda ändring i den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelse af
samma paragraf. Hvad särskildt angår de i 1 mom. intagna bestämmelser,
sa innebära dessa allenast ett lagfästande af redan bestående förhållanden.
I alla hos oss befintliga större solidariska bankers firma ingå nämligen
redan nu orden enskild bank, under det att, å andra sidan, sådan firma
ej af annan begagnas. Sedan lång tid tillbaka har därföre såväl i vårt
land som särskildt i utlandet vid benämningen enskild bank fästs begreppet
större solidarisk bank; och synas vid sådant förhållande de
föreslagna bestämmelserna fullt befogade.

Amj. detalj. Den af utskottet verkställda granskning af öfriga i förslaget till

i förslagen till ^gående solidariska hankbolag — i det följande betecknadt med litt
lagar ang. sou- A — förekommande bestämmelser äfvensom af förslaget till lag angåboiag
och ^ng. en(^ bankaktiebolag betecknadt med litt. B — har gifvit utskottet
bankaktiebolag. anledning till följande erinringar.

nu. b: n och '' I tredje stycket af 18 § i det af bankkommittén afgifna förslag
angående bankaktiebolag fanns införd bestämmelse därom, att
ingen matte från bolaget uppbära utdelning eller utöfva annan bolagsman
tillkommande rättighet, innan han blifvit i regåsterboken införd.
Mot denna bestämmelse har inom högsta domstolen anmärkts, att till följd
af densamma en underlåtenhet af styrelsen att i registerboken göra föreskrifna
anteckningar om äganderätt till aktier skulle förhindra bolagsman
att utöfva sin rätt, men att en dylik underlåtenhet icke borde
inverka på denna rätt. Till rättelse af det sålunda anmärkta förhållandet
har i Kung], Maj:ts förslag litt. B nämnda moment uteslutits
och i dess ställe till 17 § fogats ett nytt moment af innehåll, att innan
anmälan om förändring i äganderätten till aktie skett den nye ägaren
ej må från bolaget uppbära utdelning.

Att olägenheter af den art, som inom högsta domstolen antydts,
kunna blifva en följd af en bestämmelse med den lydelse, som af
kommittén föreslagits, är visserligen obestridligt, men enligt utskottets
mening innehåller förevarande lagförslag genom de i 82 och 84 §§

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 37

inrymda stadgan den om ansvar och ersättningsskyldighet för styrelse,
som låter försummelse af ifrågavarande slag komma sig till last, fullt
betryggande bestämmelser mot förekomsten af dylika olägenheter.
Vid sådant förhållande och då berörda i nu gällande bankaktiebolagslag
förekommande, med kommittéförslaget öfverensslömmande bestämmelse
synes mera än motsvarande af Kungl. Maj:t föreslagna stadgande
ägnad att motverka missbruk genom skenöfverlåtelser af aktierätt,
samt berörda bestämmelse, så vidt utskottet har sig bekant, i
tillämpningen hittills ej medfört några olägenheter utan tvärtom visat
sig ändamålsenlig, anser utskottet denna bestämmelse böra bibehållas,
och hafva därför 17 och 18 §§ i utskottets förslag affattats i enlighet
med kommittéförslaget.

I båda ifrågavarande lagförslag — i 27
24 § af förslaget litt. B — finnes meddelad
bankbolag att drifva handel med, bland annat, silfver.

Till stöd för ofvanberörda, af herr Waldenström framställda yrkande
om upphäfvande af denna bestämmelse har anförts följande:

»Om vårt land hade silfvermyntfot, så vore det ju rimligt, att
banker ägde rätt att handla med silfver. En viss vikt silfver skulle
då alltid äga ett visst bestämdt myntvärde. Men så är icke förhållandet
nu. En krona är en viss bestämd vikt i guld. Däraf följer, att ett
visst kvantum guld icke blott representerar, utan verkligen är ett visst
antal kronor. Hvar och eu, som innehar ett stycke guld, äger därför
ock rättighet att mot eu viss afgift få detta genom myntverket prägladt
till mynt efter dess vikt. Si Ifret däremot är rätt och slätt en
handelsvara utan bestämdt myntvärde. Ett kilo silfver kan i dag hafva
ett pris, i morgon ett annat, alldeles såsom koppar och järn och andra
metaller. Ett silfvermynt är därför aldrig ett mynt, utan endast ett
myntrepresentativ, alldeles såsom ett kopparmynt eller en sedel. Att
det i handel och vandel går såsom mynt, beror icke på dess metallvärde,
utan på den banks kredit, hvarifrån det utgått. En million utelöpande
silfverkronor representerar därför en rätt betydande riksbankens
skuld till allmänheten och en skuld, som till sitt belopp alltid
varierar med priset på silfver å den allmänna marknaden. För närvarande
lärer metallvärdet i ett silfverkronstycke icke ens gå upp till
en half krona. Och om silfrets pris folie till hälften af hvad det nu
är, så behöfde silfverkronan icke göras större för det, liksom en sedel
icke behöfver göras större, när priset på papper sjunker.

Bankernas rätt att drifva handel med silfver har hittills icke visat

§ af förslaget litt. A och Litt- A: 27 3
bestämmelse om rätt för LM'' B'' 24 §

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

sig medföra några olägenheter, det är sant. Men det har berott därpå,
att bankerna icke begagnat sig af densamma. Däremot kan det aldrig
förnekas, att så länge denna rätt står kvar, så äger en bank frihet att
börja spekulera i silfveraffärer, och det är lika onaturligt, som om den
hade frihet att spekulera i järnaffärer. Ingen kan heller förutsäga,
hvad den nu så ytterligt uppdrifna konkurrensen mellan bankerna kan
förleda en bankstyrelse till.»

Ifrågavarande bestämmelse är oförändrad hämtad från nu gällande
lagstiftning. Den bankerna genom samma bestämmelse tillerkända rätt
torde emellertid numera vara för dem utan betydelse. Vid sådant förhållande
och då berörda bestämmelse tydligen kan hafva till följd olägenheter
af den art, motionären påpekat, vill utskottet hemställa, att de
i förenämnda paragrafer i lagförslagen förekommande orden »och
silfver» utgå.

ff- £• „ Enligt lagen den 19 maj 1899 har i den för de enskilda bankerna

'' gällande författning införts ett så lydande stadgande:

»A medel, som på så kallad sparkasseräkning eller därmed likartad
räkning insättas, må icke godtgöras ränta för högre belopp än
tretusen, kronor af en insättares tillgodohafvande. Ej heller må bank
ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka, efter
uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen dock
Öppet . läm midt att, da sadant utan olägenhet kan ske, medgifva utbetalning
utan afvaktan på uppsägningstidens utgång».

Ett motsvarande stadgande är ock infördt i gällande bankaktiebolagslag.

Motiven till berörda stadganden återfinnas i chefens för finansdepartementet
anförande till statsrådsprotokollet den 27 januari 1899
vid det tillfälle, då beslut fattades om aflåtande till Riksdagen af proposition
uti ifrågavarande ämne. Bemälde departementschef anförde vid
detta tillfälle följande:

»Den för våra sparbanker kännetecknande inlåning, därvid insatta
medel jämte vid årsskifte upplupna räntor godtskrifvas och gjorda uttagningar
påföras i motbok med räkningshafvaren, bär jämväl drifvits
af de s. k. solidariska folkbankerna, som mot slutet af 1860-talet
började uppstå. Äfven de folkbanker, som valt aktiebolagsformen,
hafva idkat sådan inlåning under benämning sparkasserörelse, och efter
hand hafva jämväl flera större bankaktiebolag samt enskilda sedelutgifvande
banker öppnat sparkasseräkning eller, såsom den i vissa fall
blifvit benämnd, sparbank spikning eller hushållsräkning. Samtliga de

Sammansatta Banko- och Laguskottets Betänkande N:o 1. 39

enskilda banki nrättningar, rörande Indika öfversikter genom finansdepartementet
månatligen offentliggöras, hade på dylik räkning innestående,
i runda tal, den 31 december 1897 34,4 millioner kronor (de
enskilda bankerna 5,9 samt aktiebankerna 28,5 millioner kronor) och
samma dag 1898 icke mindre än 64,5 millioner kronor (do enskilda
bankerna 24,5 och aktiebankerna 40 millioner kronor). Af sistnämnda
belopp komma på en enskild bank 10 millioner och på fyra aktiebanker
tillhopa 16,5 millioner kronor.

Det kan redan ifrågasättas, huruvida denna låueform, som bör
afse uppsamlande af de små besparingarne för att i regeln under
något längre tid förräntas, öfverhufvud hör hemma hos de institut,
som drifva vanlig bankverksamhet. Men då nu flera af dessa institut,
med eller utan särskildt medgifvande i de af Kungl. Magt fastställda
bolagsordningar, kastat sig på denna låneform och deras kunder blifvit
vana att begagna sig af densamma, torde ett förbud för bankerna att
drifva sparkasserörelse icke lämpligen böra ifrågasättas.

Denna lånerörelse har emellertid, särskildt i vissa af de större
bankinrättningarne, förts in på sådana afvägar, att jag anser ett ingripande
af lagstiftningen vara af behofvet påkalladt.

Obegränsade belopp, stundom uppgående till femtio-, ja etthundratusen
kronor och däröfver, mottagas på en motbok, ränta, som är lika
hög och stundom högre än bankens högsta depositionsränta, godtgöres
räkningshafvaren, och banken tillförbinder sig att utbetala betydande
belopp, ända till ettusen kronor, utan föregående uppsägning. Det
kan icke väcka förvåning, att den penningplacerande allmänheten med
begärlighet begagnar en sådan kombinerad depositions- och giroräkning,
hvarigenom icke blott den för depositionsräkningen fastställda stämpelskatten
undvikes, utan ock giroräkningens fördelar förenas med förmånen
att åtnjuta högsta depositionsränta eller därutöfver.

I den mån allt flera banker genom konkurrensen nödgas öppna
sparkasseräkning på villkor, liknande dem jag ofvan antydt — och att
flera banker, som nu icke drifva sparkasserörelse, ämna öppna sådan,
är kändt — komma tydligen de rent bankmessiga inlåningsriikningarne,
depositions- och giroräkning, att lida motsvarande afbräck samt bankernas
inlåningsrörelse att förryckas; och häraf skulle olägenhet i mer
än ett afseende uppstå.

Då stämpelskatt blifvit lagd på depositionsrörelsen, synas statsmakterna
icke böra stillatigande åse, huruledes dessa beslut kringgås
genom att depositionsrörelsen inflyttas under eu annan, för densamma
till sin natur främmande lånerörelse, hvilken är fri från stämpelskatt.

40 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Så länge en sådan stämpelskatt finnes, bör den tydligen drabba det
kapital, den afser. Den utväg, som kunde synas ligga nära till hands
att råda bot för det missbruk af sparkasserörelsen, hvarigenom den
göres till uppsamlare af de större kapitalbehållningarne, vore att med
stämpelskatt belägga de å sparkasseräkning verkställda insättningar,
som öfverstiga ett visst belopp. Men utom det att det skulle vara
förenadt med betydande praktiska svårigheter att med stämpel belägga
de särskilda insättningarne i en motbok, synes det mig vara
riktigare att söka återföra sparkasserörelsen till dess naturliga omfattning
och- allt fortfarande lämna den, likasom den af sparbankerna
drifna inlåning, fri från stämpelskatt. För sådant ändamål synes eu
i lag stadgad begränsning af det belopp, bank äger af en person
mottaga till förräntande å sparkasseräkning, vara af behofvet påkallad;
och ett stadgande i sådan syftning kan så mycket mindre anses olämpligt,
som det äger sin motsvarighet dels i den för postsparbanken,
som ju äfven drifver eu med den ifrågavarande jämförlig rörelse,
gällande lagstiftning, dels i hvarje för sparbank fastställdt reglemente.

I fråga om den siffra, som sålunda bör bestämmas såsom maximum
för hvarje insättares tillgodohafvande, måste den ju alltid blifva i viss
mån godtycklig, men synes höra fastställas mera med hänsyn till
förhållandena i de smärre bankerna än i de större, där sparkasseräkningen
bör spela en underordnad roll. För postsparbanken är motsvarande
siffra fastställd till 2,000 kronor; och jag föreställer mig att
det är för sparkasseräkningens ändamål fullt tillfyllest, om en insättare
får på en gång hafva innestående 3,000 kronor. Där i nu gällande
bankbolagsordningar ett dylikt maximum är satt för tillgodohafvande å
sådan räkning, är sistnämnda siffra ock den högsta.

Men det synes äfven vara af vikt, att lagen fastställer någon norm
i afseende å tidpunkten för medels lyftande å sparkasseräkning, om
denna räkning skall få behålla sin natur och icke, helt eller delvis,
förvandlas till giroräkning.

Sparbankslagen stadgar, att sparbank icke må ikläda sig skyldighet
att annorledes än viss tid, minst en vecka, efter uppsägning återbetala
insatta medel; och i samtliga de af Kung!. Maj:t faststälda
bankbolagsordningar, där föreskifter för sparkasserörelsen förekomma,
liksom i förordningen angående postsparbanken finnes en motsvarande
bestämmelse.

Detta viktiga moment i sparkasserörelsen hafva emellertid, såsom
jag ofvan antydt, flera bankbolag kastat öfver bord såsom alltför be -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 41

svärande, i det de uti det lånekontrakt, som finnes i hvarje motbok
intaget, uttryckligen förbundit sig att utan föregående uppsägning tillhandahålla
ett visst belopp, intill 1,000 kronor i månaden. Dessa
hankbolag uppträda sålunda allt för starkt rustade i konkurrensen icke
blott med de bankbolag, som drifva en sparkasserörelse under mera
egentliga former, utan ock med sparbankerna, hvilka, såsom jag redan
nämnt, äro af lag förhindrade att göra en dylik utfästelse. Också
spörjas från vissa landsändar klagomål däröfver, att sparbanksmedel i
betydande omfattning öfverflyttas till bankbolagens s. k. sparkassor.
Sparbankerna synas eg a berättigade anspråk därpå, att, då bankbolagen
vilja på sig inympa den form af inlåning, som af ålder hört sparbankerna
till och är för dem typisk, lagstiftningen tillser, att denna
form verkligen iakttages af bankbolagen, så att vägen icke öppnas för
en illojal konkurrens.

Det bör för öfrigt erinras, att dessa bankbolags tillvägagående
att tillförbinda sig utbetalning vid anfordran af medel, för hvilka godtgöres
depositiousränta, väl kan ur konkurrenssynpunkt förklaras, men
likafullt innebär en afvikelse från en sådan rationel bankverksamhet,
som af lagstiftningen bör befordras.

Jag anser följaktligen, att för utbetalning å bankbolagens sparkasseräkning
böra lemnas enahanda föreskrifter, som gällande sparbankslag
innehåller i fråga om återbetalning af de hos sparbank insatta
medel».

I de nu föreliggande lagförslagen äro — i 29 § af förslaget
litt. A och 26 § af förslaget litt. B — berörda stadganden, i öfverensstämmelse
med bankkommitténs förslag, införda utan annan förändring
i deras nuvarande lydelse än att mellan orden »kan ske»
och »medgifva utbetalning» intagits orden »i särskilda fall». Till stöd
för denna förändring bar bankkommittén anfört, att, enär bestämmelsen
därom, att det skulle vara styrelsen öppet lämnadt att, då sådant utan
olägenhet kunde ske, medgifva utbetalning utan afvaktan på uppsägningstidens
utgång, ofta tillämpades så, att vederbörande styrelse
lämnade generellt medgifvande att af å sparkasseräkning insatta medel
visst, vanligen i sparkasseboken till siffran angifvet belopp finge åt
insättare återbekommas utan afvaktan å uppsägningstidens utgång,
men syftet med förenämnda stadgande tydligen vore, att bankstyrelsen
finge endast i särskilda fall medgifva, att medel, som insattes å sparkasseräkning,
återbetalades förr än den stadgade uppsägningstiden til 1-ändagått, kommittén ansåge en förtydligande bestämmelse härom böra
i lagförslaget införas.

Bih. till Kiksd. Prof,. 1903. 6 Sami. 2 Afd, 1 Höft.

42 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Till stöd för det af herr Waldenström i ofvannämnda motion
rörande ifrågavarande stadganden gjorda yrkande har anförts följande:

»Man må kunna tvista om, huruvida banker af här ifrågavarande
slag böra äga rätt att drifva egentlig sparbanksrörelse. Säkert är
emellertid, enligt mitt förmenande, att det för de sparande medför
afsevärda fördelar, då bankkontoren på många ställen äro lättare tillgängliga
för allmänheten än sparbankskontoren. Dessutom torde det
icke kunna genom någon lag förhindras.

Men om sparkasseräkning skall få föras i bankerna, så synes det
vara oegentligt att föreskrifva ett högsta belopp, hvarå ränta må godtgöras
en insättare. Detta leder naturligtvis endast därtill, att den, som
kan och vill sätta in mer, begagnar sig af flere sparkasseböcker, fördelade
på olika familjemedlemmar. Det må vara bankernas sak att säga
ifrån, att de icke betala sparkasseränta på mer än ett visst belopp.
Men att lagen förbjuder det, synes lika omotiveradt, som om den bestämde
det högsta belopp, hvarå ett räntebärande depositionsbevis Unge
lyda, eller som om den bestämde högsta procent, hvarefter sparkasseränta
finge beräknas.

Dock, om en bestämmelse angående högsta belopp för räntebärande
sparkasseräkning anses oumbärlig, så synes det dock sakna allt
rimligt skäl att stadga, att utbetalning af insatta medel utan afvaktan
på uppsägningstidens utgång ej må ske, utan att styrelsen för hvart
särskildt fall pröfvar, att sådant utan olägenhet kan ske. Bet säger sig
själft, att om det icke kan ske utan olägenhet, så betalar banken icke.
Men om det kan ske utan olägenhet — t. ex. vid öfverflödande penningtillgång
— så är det väl högst olämpligt att föreskrifva, alt »styrelsen»
skall pröfva hvarje särskildt fall, då en person anhåller att strax få ut
en krona eller två.»

Utskottet finner sig icke kunna understödja motionärens ifrågavarande
förslag. Berörda af bankkommittén föreslagna förändring i nu
gällande stadganden synes utskottet innebära en förbättring af samma
stadganden; och då de uti ifrågavarande lagförslag inrymda bestämmelser
torde kunna antagas komma att i sin mån motverka missbruk af sparkasserörelsen
hos de bankbolag, den nya lagstiftningen är afsedd att
omfatta, anser sig utskottet böra tillstyrka godkännande af samma
bestämmelser.

Litt. A: I 31 § af förslaget litt. A och 28 § af förslaget litt. B äro in 31

°Litt 3''b ^ tågna stadganden, på grund af Indika bankbolag skulle äga bemyndiga
28 och 30 §§. jämväl annan än styrelseledamot att teckna bolagets firma; och äro i

Sammansatta Itanko- och Lagutskottets stånkande N:o 1. 43

33 § af förslaget litt. A samt i 30 § af förslaget. litt B införda bestämmelser
om förbud för styrelsen att lämna dylikt bemj ndigande.

Då det emellertid mången gång torde vara för bankbolagen med afseende
å deras rörelse vid atdelningskontor af vikt, att jämväl styrelsen
må kunna meddela bemyndigande åt ofvan angifna art, hafva beröida
bestämmelser i utskottets nedan intagna förslag så till vida fullständigats,
att i desamma inryckts föreskrift om rätt för bankbolag att uppdraga
åt styrelsen att lämna sådant bemyndigande, hvarom ofvan sägs.

I fråga om bankinspektörens befogenhet gent emot bankerna har ™ J

kommittén föreslagit, att bankinspektören skulle äga, där han så
pröfvade nödigt, sammankalla styrelsen äfvensom bolagsstämma. Det
kunde nämligen, yttrar kommittén, väl tänkas, att en bank rakade i eu
kritisk belägenhet genom mer eller mindre groft vållande af dess verkställande
direktör, därvid det tydligen kunde vara af vikt, att bankinspektören
finge sätta sig i snabb och direkt förbindelse med styrelsen,
eller att styrelsen deltoge i beslut om äfventyrliga och klandervärda
operationer, då bankinspektören borde äga befogenhet att framlägga
förhållandena för bolaget.

Mot bestämmelsen om baukinspektörens befogenhet att sammankalla
bolagsstämma hafva fyra ledamöter af högsta domstolen framställt
anmärkningar. Det har erinrats, huruledes det uppenbarligen blefve
svårt att afgöra, om det funnes tillräckligt vägande skäl för en dylik
åtgärd, enär vid pröfning af denna grannlaga fråga jämväl måste tagas
i betraktande, att åtgärden, fastän den kunde ifrågasättas till följd af
äfventyrliga spekulationsaffärer eller en dålig förvaltning, skulle komma
att rubba allmänhetens förtroende för banken och därigenom, i motsats
till förslagets syfte, kunde lända till skada i stället för nytta. En ledamot
af domstolen bar därföre ansett, att en dylik rätt borde åt bankinspektören
inrymmas, allenast då chefen för finansdepartementet, på
hemställan af bankinspektören, därom förordnade. En annan ledamot
har hemställt, att, därest stadgandet om rätt för bankinspektören att
sammankalla bolagsstämma icke kunde helt och hållet uteslutas, samma
stadgande måtte ändras därhän, att dylik rätt måtte honom tillkomma
allenast för det fall, att Konungen därom förordnade. En tredje ledamot
har ifrågasatt, huruvida icke bankinspektörens rätt att sammankalla
bolagsstämma kunde göras beroende däraf, att han förut hos styrelsen
framställt begäran om dylik åtgärd och att styrelsen underlåtit att inom
viss tid efterkomma denna begäran; och slutligen har en fjärde ledamot
af högsta domstolen hemställt, att berörda rätt måtte tillkomma bank -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

inspektören allenast då lian, efter att vid sammanträde med styrelsen
hafva till protokollet framhållit hvad han hade att anmärka, af chefen
för finansdepartementet bemyndigas att sammankalla stämma.

Rörande denna fråga har chefen för finansdepartementet anfört
följande:

»Det ligger för öppen dag, att bankbolags sammankallade af annan
än styrelsen är en så allvarsam åtgärd, att den får tillgripas endast då
mycket tungt vägande skäl tala för densamma. Men lika visst synes
det mig, att förhållandena inom en banks förvaltning kunna gestalta si»-så, att det är af stor nytta, att ett stadgande i den syftning som det
ifrågavarande inrymmes i lagstiftningen. Väl är det knappast att antaga,
att detsamma någonsin skulle komma till användning, men stadgandets
befintlighet skulle i allt fall innebära ett värdefullt medel att
komma till tals med en äfventyrlig och egenmäktig bankstyrelse. Att
alldeles utesluta stadgandet kan jag därföre icke förorda; och synes
det mig vara oformligt, att ett beslut af Kung! Maj:t skulle erfordras
föi bolagsstämmas sammankallande. Att chefen för finansdepartementet
icke hålles utanför en fråga af denna vikt är själffallet, men jag hyser
betänklighet mot att lagen lägger i hans hand att besluta i saken, då
allt, som gifver departementschefen sken af att vara en öfverinspektor
för bankerna, hälst bör undvikas. Däremot är det alldeles tydligt, att
den ifrågavarande åtgärden icke får af bankinspektören vidtagas, med
mindre styrelsen underlåtit efterkomma af honom framställd begäran
om utfärdande af kallelse till bolagsstämma. Ett tillägg till paragrafen
i sistnämnda syftning är därföre infördt».

I sin ofvanberörda motion har herr Moll till stöd för sitt däri
gjorda yrkande, att de föreslagna bestämmelserna skulle ändras därhän,
att bankinspektören endast på uppdrag af chefen för finansdepartementet
skulle äga rätt att sammankalla bolagsstämma, anfört följande:

»Bolagsstämmas sammankallande af bankinspektören vore en åtgärd,
som för vederbörande bank kunde få ödesdigra följder. En dylik åtgärd
kunde, om fråga vore om eu på svaga fötter stående bank, lätt
framkalla rasning mot banken samt föranleda bankens fall. Sannt är
visserligen, att bankinspektörens rätt att inkalla bolagsstämma inträder
först i det fall, att bankstyrelsen vägrar att sammankalla af bankinspektören
begärd stämma. Men om bankinspektören påyrkar samt
styrelsen motsätter. sig bolagsstämmas sammankallande, så bör bankinspektören
ensam icke kunna slita denna meningsskiljaktighet genom
att själf inkalla stämma. En så ytterst allvarsam åtgärd som bolagsstämmas
sammankallande bör så mycket mindre af bankinspektören en -

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 45

sam kunna verkställas, som enligt 80 § i förslag till lag angående solidariska
bankbolag samt 73 § i förslag till lag angående bankaktiebolag
chefen för finansdepartementet, men icke bankinspektören, under vissa
förutsättningar äger förordna om verkställandet af extra bokslut och
revision, hvilket förordnande innebär en åtgärd, som är mindre uppseendeväckande
än bolagsstämmas sammankallande)).

Lika med motionären håller utskottet före, att bolagsstämmas
sammankallande är en åtgärd af den vikt, att densamma ej bör kunna
af bankinspektören ensam vidtagas. Utskottet anser därföre, att, på
sätt motionären föreslagit, i förevarande §§ — 79 § af förslaget litt. A och
72 § af förslaget litt. B — bör införas bestämmelse därom, att dylik
åtgärd får af bankinspektören företagas allenast efter uppdrag åt chefen
för finansdepartementet.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t liar, såsom ofvan erinrats, 1900 års
Riksdag ifrågasatt en förändring af bankinspektionens organisation särskilt
därutinnan, att anordningar vidtoges till åstadkommande af samarbete
mellan bankinspektören och de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordnade ombud i bankerna.

Börande denna fråga har af bankkommittén anförts följande:

»Det ombud, Konungens befallningshafvande vid hvarje bank anställer,
har, om man frånser pröfningen och vården åt de sedelutgifyande
bankernas grundfondshypotek, hvilket bestyr upphör med sedelutgifningen,
till hufvudsakligt åliggande att kontrollera och attestera riktigheten
af den rapport, som för hvarje månad skall insändas till finansdepartementet.
Därjämte förordnar Konungens befallningshafvande vid
hvarje bank en person, som deltager i den årliga revisionen af bankens
förvaltning. Det vore enligt kommitténs mening önskvärdt, att, såsom
någon gång redan nu sker, dessa begge uppdrag i samma bank lämnades
åt en person, hvilken således skulle både granska månadsrapporterna
och deltaga i revisionen. Denne person borde då kunna förväntas
erhålla en bättre inblick i bankens förhållanden, än ombudet och revisorn
nu hvar för sig äga, och lian skulle därföre kunna med större
sakkännedom fullgöra de skilda uppdragen. Då emellertid de personliga
betingelserna för de bägge uppdragen kunna sägas vara i viss
mån olikartade, i det revisorsuppdraget måste anses mera grannlaga
och maktpåliggande, samt det sålunda kan inträffa, att den person, som
anses lämplig att deltaga i revisionen, till äfventyrs icke är villig att
åtaga sig arbetet med månadsrapporternas granskning, har kommittén
icke ansett ändamålsenligt att i lag stadga, det uppdragen skola förenas
i en hand.

Litt. A:
80-82 §§.

Litt. B:
73-75 §§.

46 Sammansätta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Att nu anordna ett samarbete mellan bankinspektören och Konungens
befallningshafvandes ombud i bankerna på det sätt, att dessa
senare skulle, såsom ett slags underinspektörer, vara pliktige att på
bankinspektörens anmodan verkställa inspektioner synes icke tillrådligt
eller nödigt. Enhetligheten i bankinspektionen skulle därigenom äfventyras
och bankerna skulle kunna blifva besvärade med tätare inspektioner,
än behofvet påkallar och för bankverksamhetens lugna gång är
önskvärdt. Men att dessa ombud, som ju dock utöfva en viss tillsyn
i bankerna, fortfarande skola stå alldeles isolerade från den centrala
bankinspektionen är utan tvifvel icke ändamålsenligt. Kommittén har
därföre förordat skyldighet för det allmänna ombudet att meddela
bankinspektören alla de upplysningar om vederbörande bank, som af
honom äskas. Bankinspektören kan sålunda, utan att särskild bankinspektion
anordnas, erhålla tillförlitlig underrättelse om förhållanden,
som det kan vara af vikt att känna; och ombudet, som redan enligt
mi gällande lag har tillträde till banks räkenskaper och handlingar,
bör utan vidare svårighet kunna meddela sådan upplysning)).

Utskottet, som delar de af kommittén sålunda uttalade åsikter,
anser sig böra framhålla vikten däraf, att uppdrag af ifrågavarande
beskaffenhet må komma att tilldelas endast för dylikt uppdrag fullt
kompetenta personer. Utan att så sker, vinnes naturligtvis ej nödig
effektivitet åt de föreslagna bestämmelserna; och med afseende å den
förändrade ställning, bemälde ombud och revisor enligt de nya stadgandena
skulle komma att intaga, blir det tydligen framdeles mera än
hittills af vikt, att sagda uppdrag anförtros endast åt härför fullt lämpliga
personer.

utt. A: niTill stöd för ofvanberörda af herr Moll gjorda yrkande angående
un. B: oo § ■ tiden för ifrågavarande lagars trädande i kraft har af motionären anförts
följande:

»Enligt Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition skulle de i densamma
innehållna lagförslagen träda i kraft den 1 januari 1904.

Då nämnda lagförslag icke i jämförelse med nu gällande lagstiftning
innehålla förändringar af beskaffenhet att från bankernas sida
kräfva några förberedelser, lärer, därest samma förslag skulle af Riksdagen
godkännas, mot deras trädande i kraft redan den 1 januari 1904
invändning ej kunna göras.

Men, då jag här tillåter mig föreslå en begränsning i den de
enskilda bankernas lottägare åliggande solidariska ansvarigheten, torde,
ehuru dessa banker redan haft rundlig tid att förbereda sig på väntade

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 47

förändringar, gående ut på den solidariska ansvarighetens upphörande,
en något längre förberedelsetid böra medgifvas. Då det af praktiska
skäl lärer vara önskvärdt, att samtliga nu ifrågavarande lagar samtidigt
träda i kraft, torde den i den kung], propositionen härför föreslagna
tidpunkten lämpligen böra framflyttas till den 1 januari 1906, till hvilken
dag Kungl. Maj:t äger meddela enskild bank tillåtelse till bankrörelsens
bedrifvande på grund af kungl, kungörelsen den 12 juni 1874».

Då således motionärens yrkande hvilar på den förutsättningen,
att hans förenämnda förslag i fråga om begränsning af ansvarigheten
för delägare i solidariska bankbolag vunne godkännande, men utskottet
här ofvan förklarat sig icke kunna tillstyrka detta förslag, finner
utskottet sig ej heller kunna förorda motionärens förevarande yrkande.

Vissa äldre bankaktiebolag, hvilkas verksamhet är grundad på
tillåtelse, meddelad före tillkomsten af 1886 års bankaktiebolagslag, hafva
i öfverensstämmelse med härom i bolagsordningarna meddelade bestämmelser
utelöpande aktier, hvilka äro ställda till innehafvaren. I bolagsordningen
för åtminstone ett af dessa bankaktiebolag finnes meddelad
föreskrift om skyldighet för bolaget att underkasta sig de bestämmelser,
hvilka för bankaktiebolag varda i allmän författning stadgade. På grund
af de i 90 § af förslaget litt. B meddelade öfvergångsbestämmelser skulle
alltså den nya lagen i hela sin utsträckning gälla för dylikt bolag.
Då emellertid de i samma lagförslag införda stadganden rörande anteckning
i registerboken om innehafvande aktier tydligtvis icke kunna
vinna tilllämpning å andra aktier än sådana, som äro ställda till viss
man, torde de i 90 § meddelade bestämmelser böra ändras, och har
därför i nedan intagna förslag åt berörda bestämmelser gifvits eu
lydelse, hvilken i tillämpliga delar öfverensstämmer med öfvergångsstadgandet
i gällande aktiebolagslag.

Bankkommittén har erinrat, hurusom det enligt lagstiftningen för
enskilda bankinrättningar vore bank förbjudet att drifva handel med
aktier, i följd hvaraf handel med dylika papper vore förbehållen enskilda
personer eller inrättningar, hvilka icke, liksom bankerna, stode under det
allmännas kontroll; och kommittén har såsom en brist i lagstiftningen
betecknat denna frånvaro af alla bestämmelser till reglerande af dylik
handel. Att en med tillräckligt kapital utrustad, på lämpligt sätt organiserad
och under offentlig kontroll ställd aktieemissionsanstalt skulle, med
den fackkunskap rörande industriella företags ekonomiska bärighet och
andra hithörande förhållanden, öfver hvilken eu sådan inrättning måste
antagas komma att förfoga, varda till nytta för industrien, syntes kom -

Litt. H: 90%,

Förslaget till
lag ang. industriförlagsbanker.

48 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

mittén obestridligt. Men att utan vidare upphäfva förbudet för bankerna
att drifva handel med aktier vore ingalunda tillrådligt. Hvad i denna fråga
enligt kommitténs mening borde göras, vore, att lagstadganden meddelades
rörande eu ny banktyp, hvilken skulle äga att, under aktiebolagsformen,
jämte bankrörelse, idka handel med aktier. Beträffande
de fordringar, lagstiftningen borde uppställa på dylika bankaktiebolag,
läge det i sakens natur, att dessa bolag i anseende 1 ill den risk, som
vore med aktieemissionsrörelse förenad, borde utrustas med grundkapital,
vida öfverstigande det, som kunde anses tillräckligt för de vanliga bankerna;
och föreslog kommittén tre millioner kronor såsom minimigrundfond
för dessa bolag. Härförutom borde för sådant bolag gälla, att dess
inlåning från allmänheten strängt begränsades och bestämdes till högst
sammanlagda beloppet af bolagets egna fonder samt att bolaget skulle
vara skyldigt att i firman begagna viss, från de vanliga bankerna skiljaktlig
benämning, i hvilket hänseende kommittén föreslog ordet industriförlagsbank.
I öfrigt skulle för dessa banker gälla de för bankaktiebolag
i allmänhet meddelade stadganden; och har kommittén framlagt
ett i enlighet med dessa uttalanden affattadt förslag till lag angående
industriförlagshanker.

Endast en af högsta domstolens i lagförslagets granskning deltagande
ledamöter har lämnat förslaget utan anmärkning, de öfriga
ledamöterna hafva helt och hållet afstyrkt detsamma. Det har därvid
uttalats, att det syntes betänkligt, att med handel med aktier, hvilken
rörelse vore af synnerligen riskabel natur, förenades rättighet till bankmässig
pänningeinlåning och att förty, därest eu sådan inlåning icke
kunde helt och hållet förmenas dem, som drefve aktiehandel, staten
åtminstone icke borde åt någon af dessa, åt aktiebolag lika litet som
åt andra bolag eller enskilda personer, genom koncessions meddelande
förläna skenet af offentlig rekommendation. Genom den föreslagna begränsningen
af inlåningen från allmänheten blefve insättarnes säkerhet
icke tryggad, då med fonderna skulle ansvaras icke blott för de från
allmänheten inlånade beloppen utan ock för bankens öfriga förbindelser;
och för dessa senare vore ingen gräns uppställd, utan skulle det stå
industriförlagsbankerna öppet att från annan pänningeinrättning inlåna
hvilket belopp som hälst, hvarigenom i industriförlagsbankernas äfventyrliga
rörelse kunde komma att indragas äfven de medel, som af allmänheten
anförtrotts åt andra banker. Faran häraf blefve så mycket
större, om två banker stadigt samverkade på det sätt, att den ena
under formen af industriförlagsbank drefve aktiehandeln och den andra
med vanlig banktyp hade till uppgift att vara den förras förläggare.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

I hvarje fall borde grundfondens minimikapital vida öfverstiga det föreslagna
beloppet.

I fråga om detta lagförslag bär chefen för finansdepartementet
till statsrådsprotokollet yttrat följande:

»Utan att vilja frånkänna de inom högsta domstolen sålunda uttalade
betänkligheter ett visst berättigande, kan jag icke annat än dela
kommitténs uppfattning om önskvärdheten af en lagstiftning för emissionsbanker.
Verksamhet af det slag, utlandets emissionsbanker bedrifva,
är hos oss hänvisad till den rent privata företagsamheten och
undandrager sig därigenom all kontroll, äfven den, som allmänheten
själf kan utöfva därigenom, att resultatet af en affärsverksamhet framlägges
för offentligheten. Att de vådor, eu dylik affär kan för de enskilda
och det allmänna medföra, härigenom i väsentlig män förökas,
synes mig knappast kunna bestridas. Men härtill kommer, att industrien
är under nuvarande förhållanden i saknad af det stöd, en kraftig,
välskött och under offentligheten ställd emissionsbank erbjuder; den
måste uppsöka den enskilde kapitalisten .eller bankiren för att uppbringa
det för ett företags åvägabringande nödiga kapitalet, och då tillräcklig
sakkunskap för att bedöma chancerna för en dylik affär där
i regeln saknas, blir nog ofta följden, att företag, som sakna förutsättningar
att lyckas, sättas i gång, under det andra, som för landet
kunde blifva af nytta, do i sin linda af brist på förlagskapital.

Det förefaller mig för öfrig!, som om man inom högsta domstolen
bildat sig eu något öfverdrifven föreställning om den risk, som är
förenad med en emissionsbanks verksamhet. Väl är denna risk större
än vid vanlig bankrörelse, men skött med sakkunskap, försiktighet och
redbarhet behöfver en emissionsbank icke gifva sig in i äfventyrligheter,
under det å andra sidan hvarje bankverksamhet, hvars ledning
icke kännetecknas af nämnda egenskaper, lätt blir äfventyrlig. Den
mening, att genom koncessions meddelande skulle förlänas skenet af
offentlig rekommendation eller, såsom en ledamot uttrycker sig, en viss
garanti för industriförlagsbankernas soliditet, kan jag icke dela. Att
en bankrörelse bednfves på grund af eu utaf Konungen fastställd bolagsordning
— och om koncession i annan mening är här icke fråga —
innebär ju intet annat än att denna bolagsordning och i densamma
åberopad lag skola lända banken till efterrättelse; någon garanti för
bankens soliditet är därmed icke lämnad, enär genom den kontroll,
hvarunder banken sålunda kommer, ingalunda kan förebyggas, att banken,
den må nu vara af den ena eller den andra typen, genom oförBih.
till Itiksd. Prof. 1903. (i Sand. 2 Afd. I Höft. 7

SO Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N;0 L

ständig1 skötsel kan komma på obestånd. Såsom ett gif akt för den
allmänhet, som kan vilja hos industriförlagsbanken insätta sina penningar,
är för öfrig! föreskrifvet, att bankens firma skall innehålla ordet
industriförlagsbank. Samma fara, som, på sätt inom högsta domstolen
erinras, kan uppstå därigenom, att en vanlig bank i eu för stor utsträckning
förlägger eu industriförlagsbank, finnes redan nu, då bankerna
ju äro oförhindrade att, i hvilken utsträckning de finna för godt, belåna
aktier och därigenom, om denna lånerörelse bedrifves oförsiktigt, äro
beroende af dessa värdepappers ofta växlande värden.

Då jag således lika med kommittén anser nyttigt, att lag stiftas
för ifrågavarande kreditanstalter, finner jag dock, såsom inom högsta
domstolen blifvit anmärkt, att den föreslagna minimisiffran för grundfonden
blifvit satt väl låg’. Ett stort flertal af de vanliga bankerna
äga grundfond, öfverstigande tre millioner; och då det, särskild! för
att betrygga de hos industriförlagsbank insatta penningarne, är af vikt,
att bankens eget kapital uppgår till ett betydande belopp, har jagföreslagit,
att grundfondens minimum bestämmes till fem millioner kronor».

Herr Moll har i sin ofvanberörda motion rörande detta lagförslag
anfört:

»Därest Kungl. Maj:ts förslag till lag angående industriförlagsbanker
vunne Riksdagens godkännande, skulle härigenom skapas en
helt och hållet ny banktyp.

Huruvida något verkligt behof af banker, sådana som det kungl.
förslaget afser, förefinnes, torde vara i högsta grad tvifvelaktigt. Af
motiveringen för förslaget synes framgå, att det hufvudsakliga skälet
för inrättandet af dylika banker vore att söka i frånvaron i vår nu
gällande banklagstiftning af alla bestämmelser till reglerande af handeln
med aktier. Enligt gällande lagstiftning få hvarken de enskilda bankerna
eller aktiebankerna drifva handel med aktier. Undantag från denna
regel göra de af våra äldre aktiebanker, hvilka, på grund af tidigare
gällande bestämmelser, äga rätt till handel med aktier. Bland våra
äldre aktiebanker finnas äfven sådana, som tidigare ägt denna rätt,
men hvilka, efter hand som bolagsordningarne ändrats, fråntagits densamma,
utan att vederbörande banker veterligen häraf haft någon
olägenhet. Hvad angår de banker, som fortfarande äro i besittning
af rätt till handel med aktier, synas desamma, enligt hvad af månadsrapporterna
framgår, i mycket ringa grad begagna sig af ifrågavarande
rätt.

På grund häraf torde man vara berättigad antaga, att rätt till
handel med aktier för bankernas vidkommande saknar större betydelse.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 51

Ej heller torde ur synpunkten af den allmänna fondmarknadens
intresse någon rätt för bankerna att för egen räkning drifva handel
med aktier kunna anses vara af behofvet påkallad. Aktiehandeln
regleras långt bättre genom tidsenliga bestämmelser rörande börs- och
mäklareverksamhetens ordnande än genom tillstånd för vissa banker
att för egen räkning ingripa i denna handel. Till ordnande af densamma
hafva såväl enskilda banker som aktiebanker under de senare
åren bidragit genom inrättandet af särskilda fondafdelningar, hvilka
såsom kommissionärer utföra uppdrag rörande köp och försäljning af
aktier samt utgifva kursnoteringar. Dessa fondafdelningar torde angifva
den väg, på hvilken bankerna lämpligast kunna bidraga till aktiehandelns
reglering.

Att den nya banktypen skulle blifva af någon större nytta för
industrien, kan på goda skäl betviflas. Redan sådana förhållandena nu
äro, möter det för den solida industrien inga svårigheter att få sina
legitima kreditbehof fyllda. De nya bankernas hufvudsakliga betydelse
för industrien skulle väl ligga i deras egenskap af aktieemissionsanstalter.
Men biträde vid aktieemissioner lämnas redan nu kommissionsvis ni
våra banker och detta pa villkor, som efter all sannolikhet ställa sig
vida billigare än de villkor, som af de ifrågasatta nya bankerna skulle
kunna erbjudas.

Genom bestämmelsen i 3 § af det kungl. förslaget, att industriförlagsbank
icke får från allmänheten inlåna penningar till belopp, som
öfverstiger bolagets egna fonder, blifva dessa banker genom själfva sin
organisation hänvisade att hufvudsakligen ägna sig åt spekulationsaffärer.
Ty genom vanliga bankaffärer kan med den stränga begränsningen
af dessa bankers inlåning nöjaktig afkastning å aktiekapitalet
näppeligen åstadkommas.

Om härstädes något behof af banker med vidsträcktare verksamhetsgränser,
än som för nuvarande banker finnas i lagstiftningen uppdragna,
skulle förefinnas, torde detta behof kunna tillfredsställas på ett
lämpligare sätt genom utveckling af kommanditbolagsformen, hvilken
erbjuder såväl fordringsägare som kommanditdelägare det skydd, som
ligger i den bolagets ledare åliggande personliga ansvarigheten. Denna
bolagsform har, såsom bekant, kommit till vidsträckt användning i utlandet;
åtskilliga af Tysklands största mest ansedda banker arbeta under
denna form.

Det kan beläras, att grundandet, kanske till stort antal, al banker
sådana, som det kungl. förslaget afser, skulle kraftigt bidraga till uppammandet
af eu osund spekulationslust. Då en sådan icke bör af lag -

Öfriga lag■
förtlag.

Utskottets

hemställan.

52 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

stiftningen uppmuntras, utan i möjligaste mån stäfjas, vågar jag hålla
före, att Kungl. Maj:ts förslag till lag angående industriförlagsbanker
icke bör af Riksdagen godkännas.»

Utskottet vill ingalunda bestrida, att eu aktieemissionsanstalt, skött
med sakkunskap och redbarhet samt ställd under offentlig kontroll, tilläfventyrs
skulle vara till nytta för industrien. Den i detta ärende förebragta
synnerligen knappa utredningen har emellertid icke kunnat bibringa
utskottet någon viss öfvertygelse, att tiden är inne för den
ifrågasatta lagstiftningen eller att Kungl. Maj:ts förslag i detta afseende
är byggd! på riktiga och lämpliga grunder. Något verkligt trängande
behof för närvarande af en sådan lagstiftning har icke heller, utskottet
veterligen, framträda Det får ej heller förbises, att, på sätt erfarenheten
från utlandet gifvit vid handen, inrättningar af ifrågavarande beskaffenhet
under en. mindre nogräknad ledning kunna jämväl ägna sig åt
osunda, för industrien skadliga spekulationsaffärer. Under sådana
förhållanden och med erinran att det föreslagna namnet för ifrågavarande
inrättningar synes mindre lämpligt, anser utskottet, lika med
motionären, att ifrågavarande lagförslag icke bör godkännas.

Intet af de öfriga lagförslagen har gifvit anledning till någon
erinran från utskottets sida.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa

Do) att Riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förslag till lag angående solidariska bankbolag
icke kunnat oförändradt antagas, ville för sin del besluta
en lag angående solidariska bankbolag af den
lydelse, bilagan litt. A vid detta betänkande utvisar;

2:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förslag till lag angående bankaktiebolag icke
kunnat oförändradt antagas, ville för sin del besluta
en lag angående bankaktiebolag af den lydelse, bilagan
litt. B vid detta betänkande utvisar;

3:o) att det af Kungl. Maj:t framlagda, vid detta
betänkande såsom bilaga litt,’ C fogade förslag till
lag angående industriförlagsbanker icke måtte vinna
Riksdagens bifall;

Ro) att Riksdagen måtte antaga med Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet öfverenstämmande

lag angående tillsyn å vissa penningeinrättningar,
som drifva sin rörelse utan af Konungen stadfäst
reglemente,

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den
27 maj 1898, innefattande särskilda bestämmelser om
vissa aktiebolag, som drifva lånerörelse,

lag angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs;

lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13
juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura,
samt

lag angående ändrad lydelse af 55 § i lagen
den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag,
af den lydelse, bilagan litt. D vid detta betänkande
utvisar;

5:o) att Riksdagen med anledning af herr Lindhagens
motion måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t, i sammanhang med den
utaf innevarande års Riksdag begärda revision af
aktiebolagslagen och den däraf påkallade omarbetning
af förevarande lagstiftning rörande solidariska bankbolag
och bankaktiebolag, efter verkställd utredningtaga
i öfvervägande angelägenheten af en förbättrad
lagstiftning för vissa andra solidariska bankbolag än
dem, å hvilka den nya lagen angående solidariska
bankbolag vinner tillämpning, äfvensom i hvad mån
i samband därmed en granskning jämväl i andra afseenden
af lagstiftningen rörande bankbolag må af
den förebragta utredningen påkallas;

6:o) att herr Molls motion måtte anses besvarad
genom utskottets här ofvan under l:o)—4:o) gjorda
hemställanden;

7:o) att herr Waldenströms motion måtte anses
besvarad genom hvad utskottet här ofvan under 1 ro)
och 2:o) hemställt; samt

8:o) att herr Lindhagens motion måtte anses
besvarad genom utskottets här ofvan under 1 :o) och
5:o) gjorda hemställanden.

Stockholm den 5 maj 1903.

På sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:

F. A. BOSTROM.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o L

Reservationer:

Rörande förslaget till lag angående solidariska bankbolag:

i fråga om utskottets motivering rörande den solidariska ansvarigheten
(sid. 30—31) af herrar Lindhagen, Hammarlund, friherre Bonde och
Seg er däld, k vilka i detta afseende åberopat innehållet i herr Lindhagens
motion (sid. 16—19 och 24—25) samt af herr Moll med åberopande af
hans motion (sid. 27—30).

vid 1 och 97 §§ af herrar Lindhagen, Hammarlund, friherre Bonde,
Moll och Seger däld, hvilka anfört:

»Enligt 1 § i lagen om solidariska bankbolag afser lagen endast
dem, som drifva bankrörelse och tillika »åstunda att försäkra sig om
tillgodonjutande af de rättigheter», lagen medgifver. Förslaget till lagom
bankaktiebolag föreskrifver däremot, att alla aktiebolag, som drifva
bankrörelse, skola ingå under lagen.

Att uppställa lagen så, att det blir en frivillig sak för solidariska
bankbolag att underkasta sig densamma, är enligt vår uppfattning ej
betingadt af några förhållanden. Angelägenheten att åstadkomma en
särskild lagstiftning för bankbolag har ej sin grund i en önskan att
bereda dylika bolag särskilda rättigheter, utan i främsta rummet i ett
behof att i den allmänna säkerhetens intresse regelbinda och kontrollera
deras verksamhet. Syftet måste därför vara att erhålla en obligatorisk
lagstiftning för bolag, som drifva bankrörelse, oafsedt om de äro solidariska
bolag eller aktiebolag.

Då emellertid utredning ej förebragts, i hvad mån eu enhetlig
lagstiftning kan stiftas för solidariska bankbolag i allmänhet, så bör
dock den lag, man nu föreslår, vara ovillkorligen gällande för åtminstone
alla sådana solidariska bolag, som lagen själf syftar på, nämligen do
bolag, hvilka idka sin verksamhet i sådan omfattning och hafva så
många delägare, att det för dem blir en naturlig och nödvändig sak att
drifva sin rörelse genom en vald styrelse. Af motiven till lagförslaget
framgår också, att man helst önskar, att alla redan bildade bolag af
ifrågavarande slag skola underkasta sig lagen, på samma gång det uttryckligen
uttalas, att uppkomsten af nya solidariska penningeinstitutioner
utanför den nya banklagstiftningen icke vore önskvärd. Och åt
dessa uppfattningar har man äfven sökt gifva ett uttryck i själfva

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 55

lagen genom bestämmelsen, att de bolag, som ställa sig utanför densamma,
ej få använda ordet bank i sin firma.

Enligt vår uppfattning bör därför lagen om solidariska bankbolag,
i anslutning till formuleringen i 1874 års kungörelse och 1881 års
kommittés banklagsförslag, affattas så, att lagen ovillkorligen skall gälla
alla solidariska bankbolag, som drifva sin rörelse genom vald styrelse,
med bibehållande enligt vanliga rättsregler af frivillig anslutning endast
för bankbolag, som börjat sin verksamhet före lagens trädande i kraft.
Till skillnad från Kuugl. Maj:ts förslag vinnes härigenom, utom en
riktig uppställning af lagstiftningen, därjämte att, på sätt man önskat,
alla nya solidariska bolag med vald styrelse måste underkasta sig lagen,
hvilket betyder, att under lagen obligatoriskt ingå dels de förutvarande
enskilda bankerna vid utgången af deras oktrojer och dels nybildade
folkbanker med vald styrelse.

På dessa skäl hemställa vi,

l:o) att 1 § 1 mom. i förslaget till lag om solidariska
bankbolag må erhålla följande lydelse:

»De som, i ändamål att genom vald styrelse drifva
bankrörelse, vilja stifta bolag med personlig ansvarighet
för delägarne, skola därom hos Konungen gorå
ansökning med bifogande af fullständig bolagsordning».

2:o) att, därest vår hemställan under punkt l:o)
bifalles, uti 97 § af nämnda lagförslag efter de två
första momenten införes följande föreskrift:

»För bankbolag, som börjat sin verksamhet före
denna lags trädande i kraft, skall fortfarande gälla
hvad hitintills varit stadgadt, dock att den i 10 § 3
mom. meddelade bestämmelse skall jämväl å sådant
bolag äga tillämpning».

vid 9 § af herr JfoW, som anfört:

»Då 1881 års bankkommitté enhälligt föreslog den solidariska
ansvarighetens begränsning till eu gång banklottens belopp för banker
med en grundfond af minst en million kronor samt till två gånger
banklottens belopp för banker med mindre grundtond än en million
kronor; då 22 af dåvarande 27 enskilda banker förordade detta
kommitténs förslag; då Kuugl. Maj:t i vid 1886 och 1887 årens riksdagar
framlagda lagförslag ansåg sig kunna upptaga samma kommittéförslag;
då de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, hvilken med
fog kan sägas hafva utgjort den hufvudsakliga betingelsen för deri

56 Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

obegränsade solidariska ansvarigheten, inom kort fullständigt upphör;
då från intet håll sagts, ej heller torde kunna sägas, att de enskilda
bankerna mera äro i behof af den obegränsade solidariska ansvarigheten
nu, än de voro år 1881; så anser jag mig berättigad att draga
den slutsatsen, att bibehållande af delägarnes obegränsade solidariska
ansvarighet icke är af behofvet påkalladt.

Då man i utlandet, där banker med obegränsad solidarisk ansvarighet
för delägarne tidigare funnits i stort antal, numera, med anledning
af de olycksdigra följder, denna ansvarighet vid flera tillfällen
dragit öfver delägarne, nästan fullständigt frångått denna banktyp;
då den obegränsade solidariska ansvarigheten kan sägas innebära ett
osundt borgenssystem af vidsträcktaste omfattning, om hvars verkliga
betj-delse många delägare säkerligen sakna kännedom; så tillåter
jag mig beteckna denna ansvarighet såsom eu föråldrad, skadlig och
osund princip, hvilken snarast möjligt bör ur banklagstiftningen utsöndras.

På grund af det anförda och då den omständigheten allena, att
den obegränsade solidariska ansvarigheten här i landet hittintills, dess
bättre, haft tillfälle att visa endast sina fördelar men icke sina olägenheter,
icke lärer kunna anses utgöra tillräcklig anledning att bibehålla
en obehöflig, föråldrad, skadlig och osund princip, så anser jag, att utskottet
bort tillstyrka bifall till följande i af mig väckt motion föreslagen
lydelse af 9 § 1 mom.:

»Bankbolag skall bestå af minst trettio hufvudlottägare. De skola
vara svenska medborgare. Dessa bolagsmän skola insätta bolagets grundfond
och ansvara för uppfyllandet af alla bolagets förbindelser, en för
alla och alla för en, dock med den inskränkning, att uttaxering till
fyllande af brist i bolagets tillgångar ej för någon lott må öfverstiga
två gånger lottens belopp.»

vid 10 § af herrar Lindhagen, friherre Bonde och Moll, hvilka yttrat:

»I förslaget till lag om bankaktiebolag stadgas, att dylikt bolags
firma skall innehålla ordet »aktiebolag». Härigenom utmärkes äfven
inom förevarande lagstiftningsområde genom själfva benämningen på
sedvanligt sätt skillnaden mellan ett solidariskt bolag och ett aktiebolag.

Förslaget till lag om solidariska bankbolag upptager åter i de två
första momenten af 10 § bestämmelser därom, att i firman för bankbolag
med en grundfond af 1,000,000 kronor och däröfver skola ingå orden
»enskild bank», hvilken firma dessutom ej får af annan begagnas, samt
att firma för bankbolag med mindre grundfond skall innehålla ordet

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 57

»folkbank». Några motsvarande föreskrifter förekomma ej i förslaget
till lag om bankaktiebolag, ehuru äfven detta skiljer mellan bolag,
hvilkas grundfond uppgår till eller understiger 1,000,000 kronor.

Förenämnda för solidariska bankbolag ifrågasatta säregna bestämmelser
äro enligt vår uppfattning icke påkallade af några giltiga anledningar.
Tvärt om synas oss alla skäl tala emot denna afvikelse från
ifrågavarande lagstiftningsarbetes angifna grundtanke, att »hufvudsakligen
samma lagstiftning bör gälla för båda slagen af banker».

Redan genom den sålunda ensamt för solidariska bankbolag stadgade
skyldighet att hafva ordet bank i sin firma förefaller det som om
lagen menade, att dylika bolag voro en egentligare form för bankrörelse
än bankaktiebolagen, hvilket ju är synnerligen oriktigt. Vidare är det
svårt att utfinna någon grundsats i bestämmelsen, att solidariska bankbolag
med en grundfond under 1,000,000 kronor skola nödvändigtvis
kalla sig folkbank, såvida ej antingen enahanda föreskrift meddelas om
motsvarande aktiebanker eller ock denna benämning ensamt förbehålles
de förra bankerna, hvilket senare emellertid svårligen låter sig göra, då
många förefintliga bankaktiebolag i sin firma redan upptagit ordet folkbank.
Slutligen är det ett gifvet missförhållande att skrifva lagen så,
att folkbankerna, när de öka sin grundfond till 1,000,000 kronor,
nödgas utbyta sin firma mot en annan lagstadgad firma.

Hela denna anordning angifves emellertid af motiven hafva tillkommit
endast för att åt de nuvarande enskilda bankerna bibehålla
deras af ålder antagna benämning enskild bank. För detta ändamål
har man ansett nödigt att genom föreskrifter, som sakna motsvarighet
i äldre bestämmelser, tydligt afskilja dessa banker såväl från öfriga
solidariska bankbolag som från bankaktiebolagen.

Kommer denna anordning ej att blifva af någon större praktisk
betydelse för de enskilda bankerna, så har det påtagligen ej heller
någon betydelse att i lagen införa dessa i och för sig olämpliga föreskrifter.

Tror man åter, att ifrågavarande bestämmelser skola, såsom
synes vara meningen med desamma, i sin mån verka till att för framtiden
framhålla och befästa de nuvarande enskilda bankerna såsom en
förnämligare banktyp än andra banker, så handlar man därigenom i
strid med syftena för den senaste tidens bankreform. Denna har
nämligen till ändamål att ej vidare i något afseende upprätthålla den
priviligierade ställning för de förutvarande enskilda bankerna, som
följt af deras nu afskaffade sedelutgifningsrätt. Genom dylika föreskrifter
skulle man också snarare motverka än underlätta deras omBih.
till Jiiksd. Prof. W03. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 8

58 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

bildning till aktiebanker, hvilket förut länge ansetts såsom en naturlig
och önskvärd sak.

Vi hemställa alltså,

att 1 och 2 mom. af 10 § i förslaget till lag
om solidariska bankbolag måtte utgå.»

Rörande förslaget till lag angående bankaktiebolag:

vid 90 § af herrar Lindhagen, Bandqvist, Hammarlund, friherre
Bonde och Segerdahl.

Rörande förslaget till lag angående industri/örlagsbanker:

af herrar Leman, Grundberg, Dieden, Wijk och Segerdahl, hvilka
anfört:

»Enligt nu gällande lagstiftning äga såväl enskilda personer som
handelsbolag och sådana aktiebolag, som icke idka bankrörelse, att
drifva handel med aktier. Den aktiehandel, som sålunda idkas, är emellertid
icke underkastad någon som helst kontroll. Vid sådant förhållande
synes det vara i hög grad önskvärdt, om — då de kontrollerade enskilda
bankerna och aktiebankerna förbjudits att drifva handel med
aktier — man kunde erhålla särskilda, för aktieemissioner och aktiehandel
afsedda bankanstalter, hvilka blefve underkastade allmän kontroll.

Man har, under åberopande af erfarenheten från utlandet angående
vissa aktieemissionsbanker, framställt den anmärkning, det anstalter af
ifrågavarande beskaffenhet skulle bidraga till uppammande af en osund
spekulationsverksamhet.

Mot denna anmärkning kan framhållas, att spekulation, som är
en viktig faktor till befrämjande af ett kraftigt näringslif, i och för sig
ingalunda är fördömlig, ehuru den visserligen blifver sådan, då den är
osund, samt att man icke torde hafva att befara större vådor, utan fastmer
torde kunna motse färre olägenheter af en under allmän kontroll
stående aktiehandelsbank, än af de inrättningar, hvilka, i likhet med
de af utskottet åberopade utländska bankanstalter, utan någon som helst
kontroll idka aktieaffärer.

Man har vidare mot de s. k. industriförlagsbankerna anmärkt, att
behof af aktieemissionsanstalter icke skulle föreligga, enäj- biträde vid
aktieemissioner redan nu på billiga vilkor kommissionsvis lämnas af enskilda
banker och aktiebanker. Häremot kan dock erinras, dels att de
fall verkligen icke äro få, då, under nuvarande förhållanden, sunda och
gagneligt affärsföretag endast med svårighet och ofta med ett redan
från början allt för litet aktiekapital kommit till stånd, och dels att det

Sammansätta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

biträde vid aktie emissioner, som lämnats af enskilda banker och aktiebanker,
hvilka ju icke direkt få befatta sig med dylika emissioner, som
oftast inskränkt sig till framläggande af teckningslistor å resp. bank Den

fördel, som en väl ordnad aktieemissionsbank vid bildande
af nya aktieföretag för öfrigt torde kunna bereda såväl industrien som
den aktiet.eckuande och aktieköpande allmänheten, skulle, enligt vår
åsikt hufvudsakligen bestå däruti, att — med hänsyn till den sakkunnighet,
som man med fog kan förvänta förefinnas hos styl elsen föl
en särskild! för aktieemissioner afsedd bank — pröfningen såväl af
beloppet utaf det behöfliga aktiekapitalet för och bärigheten hos ett
nytt aktieföretag, som ock, där ett enskildt affärsföretag ombildas till
aktiebolag, af verkliga värdena utaf de tillgångar, hvilka det nya aktiebolaget
skall öfvertaga, kan och bör ske mycket mera omsorgsfullt och
förtroendeingifvande, än hvad för närvarande i allmänhet sker.

Då vi alltså hysa den åsikt, att under allmän kontroll ställda
banker för emitterande af och handel med aktier, ej endast icke skulle
medföra någon våda för det sunda näringslifvet, utan fastmer kunna
bereda detta åtskilliga väsentliga fördelar, hafva vi ansett, det utskottet
hade bort tillstyrka Riksdagen att antaga Kungl. Maj:ts förslag
till lag angående industriförlagsbanker».

Rörande förslaget till lag (ingående solidariskt hanlcbolags,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs:

vid 8 § af herr Moll som anfört:

»Åberopande min i ämnet väckta motion anser jag, att utskottet
bort tillstyrka bifall till följande lydelse af 8 §:

»Visar sig vid den värdering, hvarom i 6 § sägs, eller sedermera
under konkursens fortgång, att bolagets tillgångar icke förslå till betäckande
af bolagets kända gäld jämte kostnaderna för boets utredning
och konkurssakens behandling, skola gode männen eller syssloinännen,
med iakttagande af den i 9 § af lag angående solidariska bankbolag
för lottägarnes ansvarighet stadgade inskränkning, ofördröjligen å hufvudlottägare,
i förhållande till det antal lotter en hvar af dem enligt
förteckningen öfver bolagets delägare innehar, uttaxera det till .fyllande
af bristen i bolagets tillgångar erforderliga belopp jämte en tiondedel
därutöfver. År någon af hufvudlottägarne veterligen i konkurstillstånd,
skall uttaxeringen ske allenast å öfrige Imfvudlottägare».

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Rörande samtliga lagförslag med. undantag af förslaget till
lag angående mdustriförlagsbanker
af herr Moll som anfört:

»Beträffande tiden för ikraftträdandet af samtliga i Kungl Marts
propositioner n:is 67 a och 67 b innehållna lagar med undantag af lagen
angående mdustnforlagsbanker anser jag, under åberopande af mina
i frågan vackta motioner, att utskottet bort tillstyrka bifall till denna
tids framflyttande till den 1 januari 1906.»

• u u Waldenström har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit

i behandlingen af förslaget till lag angående industri örlog sbanker.

Herr Folke Andersson har anhållit få antecknadt, att han icke delfrågor*
den 81lt lga behandlin8''en af de i detta betänkande omhandlade

SY1 fiar anhållit få antecknadt, att han af annat uppdrag

vant förhindrad deltaga i utskottets förhandlingar. PP g

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Bilaga litt. A.

Kungl. Maj.ts förslag.

Utskottets förslag.

Lag

angående solidariska bankbolag.

Härigenom förordnas som följer:

I Kap.

Om bankbolags bildande och om dess fonder.

1 §

De, som, i ändamål att drifva bankrörelse, vilja stifta bolag med
personlig ansvarighet för delägarne och som åstunda att försäkra sig
om tillgodonjutande af de rättigheter, denna lag medgifver, skola därom
hos Konungen göra ansökning med bifogande af fullständig bolagsordning.

Stiftarne skola vara här i riket bosatta svenska medborgare och
till antalet minst tio.

Finnes sådant bankbolag vara för landet nyttigt, pröfvar Konungen
bolagsordningens öfverensstämmelse med denna lag samt lag och författningar
i öfrigt, så ock om och i hvad mån därutöfver, med hänsyn
till vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse, särskilda bestämmelser
må erfordras.

Stadfästes bolagsordningen, meddelar Konungen tillåtelse till bankrörelsens
drifvande (oktroj) under en tid af högst tio år och därutöfver
intill slutet af då löpande kalenderår.

Bankbolag skall, på sätt nedan sägs, registreras.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.
Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

2 §•

Sedan oktroj meddelats, må stiftarne utfärda inbjudning till teckning
af lotter i grundfonden.

Inbjudningen, som skall egenhändigt underski-ifvas af stiftarne
samt vara åtföljd af styrkt afskrift af Konungens beslut om stadfästelse
af bolagsordningen, skall innehålla bestämmelse ej mindre om den tid,
ej öfverstigande sex månader från det stadfästelsen meddelats, inom
hvilken sammanträde med tecknarne för pröfning af frågan om bolagets
bildande skall hållas, än äfven om den grund, efter hvilken i händelse
af öfverteckning de utbjudna lotterna skola bland tecknarne fördelas.

Teckning vare ogiltig, där den ej göres å sådan inbjudning, som
ofvan i denna § sägs.

3 §.

Har stiftare förbehållit sig särskild förmån eller rättighet, vare
det förbehåll mot bolaget utan verkan, där det ej finnes i inbjudningen
fullständigt angifvet. -

4 §•

Stiftarne åligge att i den ordning, som skall gälla om kallelse
till ordinarie bolagsstämma, för pröfning af frågan om bolagets bildande
utlysa sammanträde att hållas inom den i inbjudningen bestämda tid.
Har ej sammanträde inom sagda tid hållits, vare teckningen icke vidare
bindande. 5 * * *

5 §•

Styrkes vid sammanträde, som i 4 § omförmäles, genom behöriga

teckningslistor, att grundfonden är, enligt inbjudningens innehåll, fulltecknad
och att tecknarne, stiftarne inräknade, utgöra minst det antal,

som i 9 § sägs, skall, sedan i händelse af öfverteckning lotterna blifvit
mellan tecknarne fördelade och öfverskjutande teckning förklarats förfallen,
till afgörande företagas, huruvida bolaget skall komma till stånd;
dock må de fleste af de närvarande kunna besluta, att med frågans
afgörande skall anstå till fortsatt sammanträde inom en månad därefter.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 63

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Besluta de närvarande enhälligt, att bolaget skall komma till stånd
eller finnas vid omröstning de fleste röstande hafva förenat sig härom
och utgöra desse minst en fjärdedel af hela antalet tecknare, stiftarne
inräknade, med ett sammanlagdt delaktighetsbelopp af minst en fjärdedel
af hela grundfonden, skall bolaget anses bildadt; i annat fall vare
frågan om bolagets bildande förfallen.

Stiftare, som, efter ty i 3 § sägs, förbehållit sig särskild förmån
eller rättighet, äge ej deltaga i omröstning, hvarom i denna § förmäles,
ej heller skall sådan stiftare eller det af honom öfvertagna delaktighetsbelopp
vid omröstningen tagas i beräkning.

6 §•

Utgöra stiftarne minst det antal, som i 9 § sägs, och öfverlaga
de själfva samtliga lotterna, skall bolaget anses vara genom aftalet
härom bildadt.

7 §•

År bankbolag bildadt, skall val af styrelse och revisorer ofördröjligen
ske.

8 §•

Bankbolags grundfond skall utgöra minst en million kronor; dock
att, där de i bolagsordningen meddelade närmare bestämmelser angående
bolagets rörelsegrenar och villkoren därför uppenbarligen gifva vid
handen, att bolaget icke har till ändamål att drifva bankrörelse i större
omfång, utan blott att tillgodose den mindre omsättningen å viss ort,
grundfonden må, om Konungen gifver därtill lof, bestämmas till litgre
belopp, dock ej'' understigande två hundra tusen kronor. 9

9 §•

Bankbolag skall bestå af minst trettio hufvudlottägare. De skola
vara svenska medborgare. Dessa bolagsmän skola insätta bolagets
grundfond och ansvara för uppfyllandet, af alla bolagets förbindelser,
eu för alla och alla för eu.

Den ansvarighet för bolagets förbindelser, hvilken enligt denna §
åligger hufvudlottägare utöfver hans andel i grundfonden, må ej af
bolagets borgenärer göras gällande i annan ordning, än som i lagen

64 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs
stadgas rörande solidariskt bankbolag.

10 §.

I firma för bankbolag, hvars grundfond ej understiger en million
kronor, skola ingå orden enskild bank. Sådan firma må ej af annan
begagnas.

Understiger bankbolags grundfond en million kronor, skall bolagets
firma innehålla ordet folkbank.

Ej må enskild man eller annan enskild penningeinrättning än
bolag, hvarom i denna lag förmäles, samt sparbank och bankaktiebolag
i sin firma använda ordet bank.

Bankbolags firma skall tydligt skilja sig från annan förut i laga
ordning registrerad, ännu bestående firma, så ock från benämning å
utländsk bankinrättning, som är allmänt känd här i riket.

11 §•

Grundfonden skall fördelas i lotter å lika belopp.

Hvad på grund af teckning af lott skall inbetalas må ej bestämmas
till lägre belopp än det, hvarå lotten skall lyda.

Banklott vare mot bolaget odelbar.

Skall grundfonden kunna, utan ändring i bolagsordningen, bestämmas
till lägre eller högre belopp, må lägsta beloppet (minimikapitalet)
ej utgöra mindre än hälften af högsta beloppet (maximikapitalet).

12 §.

Å lotterna skola utfärdas bref, angifvande ordningsnummer å den
eller de lotter, hvarå de lyda. Lottbref skall ställas till viss man.

13 §.

Af grundfonden skola inbetalas minst tjugu procent, innan bankbolag
öppnar sin rörelse, ytterligare minst tjugu procent inom tre månader
och återstoden inom åtta månader från öppnandet af bolagets
rörelse.

Innan bolaget registrerats och grundfonden blifvit till fullo inbetald,
må lottbref ej utgifvas.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 65

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

14 §.

Har tecknare af hufvudlott ej vid bolagets bildande erlagt full
betalning, vare ban skyldig aflämna af fullgod pant åtföljd förbindelse
att inbetala oguldna beloppet i enlighet med hvad i 13 § stadgas.

15 §.

Uraktlåter någon att i rätt tid fullgöra inbetalning å hufvudlott,
vare skyldig att gälda ränta efter sex för hundrade om året från förfallodagen.

Varder, innan pant, hvarom i 14 § förmäles, blifvit aflämnad, inbetalning
ej verkställd i rätt tid eller försummar någon att aflämna
sådan pant, äge styrelsen, där ej rättelse sker inom en månad efter
anmaning, förklara rätten till delaktighet i bolaget förverkad. Lag
samma vare, där senare inbetalning ej fullgöres i rätt tid och aflämnad
pant ej förslår till inbetalningens gäldande.

Underrättelse om tiden för inbetalning, äfvensom anmaning, hvarom
ofvan är sagdt, må anses vara gifven, när den blifvit kungjord i den
ordning, som för kungörande af kallelse till ordinarie bolagsstämma
skall gälla, så ock, där lottecknarens adress för styrelsen uppgifvits,
till honom i rekommenderadt bref blifvit försänd.

Då rätt till delaktighet i bolaget förverkats, kan hvad å lott redan
inbetalts eller hvad genom realisering af aflämnad pant influtit ej återfordras.

16 §.

Ökning af grundfonden medelst ny teckning må ej ske, innan
förutvarande grundfond blifvit till fullo inbetald. Beslut om sådan
ökning må ej bringas till verkställighet, innan det blifvit registreradt.

Lottbref må i ty fall ej utgifvas, innan full betalning erlagts för
den eller de lotter, hvarå brefvet lyder.

Den för inbetalning af de nya lotterna bestämda tid må ej öfverstiga
ett år från det beslutet registrerades.

17 §■

Hvad om påföljd för uraktlåtenhet att verkställa inbetalning å
tecknad lott, så ock rörande anmaning att sådan inbetalning fullgöra
Bih. till Likså. Prof. 1903. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 9

66 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. MajUs förslag. Utskottets förslag.

finnes i 15 § stadgadt skall äga motsvarande tillämpning vid ny teckning,
som i 16 § sägs.

18 §.

Hufvudlottägare stånde öppet
att med sig förena kommanditlottägare.
Sådan lottägare är icke för
bolagets förbindelser ansvarig med
mera än han i bolaget insatt eller
åtagit sig insätta. Ej må kommanditlottägare
i bolaget inrymmas för
större belopp än som motsvarar
hälften af grundfonden. Det af
kommanditlottägare tillskjutna belopp
häftar lika med grundfonden
för bolagets samtliga förbindelser,
men äga vid bolagets upplösning
kommanditlottägare återfå hvad de
insatt, innan utdelning å hufvudlotterna
må äga rum. Kommanditlott
skall lyda å samma belopp som
liufvudlott och ställas till viss man.

Kommanditlottägare må ej de
än val af revisorer. Till revisor i

18 §.

Hufvudlottägarne stånde öppet
att med sig förena kommanditlottägare.
Sådan lottägare är icke för
bolagets förbindelser ansvarig med
mera än han i bolaget insatt eller
åtagit sig insätta. Ej må kommanditlottägare
i bolaget inrymmas för
större belopp än som motsvarar
hälften af grundfonden. Det af
kommanditlottägare tillskjutna belopp
häftar lika med grundfonden
för bolagets samtliga förbindelser,
men äga vid bolagets upplösning
kommanditlottägare återfå hvad de
insatt, innan utdelning å hufvudlotterna
må äga rum. Kommanditlott
skall lyda å samma belopp som
hufvudlott och ställas till viss man.
taga i andra beslut å bolagsstämma
å kommanditlottägare kunna utses.

19 §.

En hvar hufvudlottägare skall till förvaring hos bolaget öfverlämna
eu egenhändigt undertecknad och af två personer bevittnad
handling, innefattande uppgift å de lotter, han i bolaget äger. Innan
sådan handling afgifvits, må han icke från bolaget uppbära utdelning
eller utöfva annan bolagsman tillkommande rättighet.

20 §.

Hufvudlottägare vare ej berättigad att under oktrojtiden från
bolaget afgå, med mindre bolaget därtill samtycker.

Sanmansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

Lag samma vare för hufvudlottägares sterbhus; dock att, där
sterbhusets hufvudlott på grund af arf eller giftorätt tillfallit sterbhusdelägare,
som jämlikt 9 § kan antagas såsom bolagsman, och denne
aflämnat sådan handling, som i 19 § sägs, do öfriga delägarne äro
från bolaget skilda.

Kommanditlottägare må sina lotter å annan öfverlåta efter anmälan
hos bolagets styrelse och under iakttagande i öfrigt af de föreskrifter,
bolaget i sådant afseende må meddela.

21 §.

Har annorledes än på grund af arf eller giftorätt liufvwdlott öfvergått
till ny ägare, må denne ej, förrän bolaget godkänt öfverlåtel sen,
utöfva någon bolagsman tillkommande rättighet i vidare mån, än att
han, där 9 § icke utgör hinder för hans antagande till bolagsman, äger
att efter afkunnande af sådan handling, hvarom i 19 § förmäles, lyfta
den utdelning, som faller å lotten, äfvensom hvad å densamma belöper
vid bolagets likvidation.

Bolagets rätt att pröfva öfverlåtelse må, med de undantag, hvarom
i 3 mom. förmäles, å ordinarie bolagsstämma för tiden till nästa ordinarie
bolagsstämma öfverlåtas på styrelsen. Kallelse till sammanträde,
då sådan pröfning af öfverlåtelse skall ske, skall innehålla uppgift, att
så beskaffad fråga vid sammanträdet förekommer. Godkännes ej öfverlåtelsen
enhälligt af de vid sammanträdet närvarande styrelseledamöterna,
hänskjutes frågan till ordinarie bolagsstämmas afgörande.
Öfverlåtelser, som styrelsen godkänt, skola vid näst därefter inträffande
ordinarie bolagsstämma anmälas.

Vill hufvudlottägare öfverlåta sin sista lott eller vill ledamot af
styrelsen öfverlåta någon af de hufvudlotter, han innehade, då han
senast utsågs till styrelseledamot, må sådan öfverlåtelse pröfvas endast
af ordinarie bolagsstämma.

22 §.

Å bankbolags hufvudkontor skall genom styrelsens försorg hållas
eu särskild bok, i hvilken samtlige såväl hufvudlottägare som kommanditlottägare
skola inregistreras och anteckning göras om do lotter, en
hvar innehar.

Har lott öfvergått till ny ägare, och denne vunnit inträde i
bolaget, skall anteckning härom genast göras i registerboken.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

- w / yj I omiy.

btyrelsen åligge att låta en hvar, som sådant önskar, taga kännedom
af registerboken å de tider, banken hålles öppen för allmänheten,
äfvensom mot afgift, erhålla till riktigheten af vederbörande tjänsteman
bestyrkt utdrag därur. J

23 §.

Under bankbolags bestånd må ej inbetald grundfond och den
genom tillskott af kommanditlottägare bildade särskilda fond minskas
genom utdelning eller annan återbetalning till bolagsmännen.

24 §.

A^r..^an^°^ags behållna årliga vinst skola minst femton procent
alsattas för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till
femtio procent af bolagets grundfond, må vidare afsättning till reservfonden
kunna upphöra; nedgår den under detta belopp, skall afsättning
därtill å nyo vidtaga. °

Till reservfonden skall alltid läggas hvad vid teckning kan för
lotterna betingas utöfver det belopp, hvarå de lyda, så ock, där rätt
till delaktighet i bolaget förverkats, hvad som blifvit å lotten inbetaldt
eller genom realisering af aflämnad pant influtit,

Reservfonden må endast användas till betäckande af den förlust
som å bolagets rörelse i dess helhet uppstått och som icke kan ersättas
åt andra befintliga, till framtida förfogande afsätta medel.

25 §.

Varder, under det bankbolag fortsätter sin rörelse, utdelning
beslutad och verkställd, ändå att, enligt senast upprättade, behörigen
reviderade bokslut, tillgång därtill icke kan beredas utan åsidosättande
af de i 23 och 24 §§ angående bolagets fonder meddelade bestämmelser,
vare de bolagsmän, som uppburit sådan utdelning, skyldige att återbära
densamma; och ansvara därjämte de, som deltagit i beslutet, en för alla
och alla för en, för den brist, som vid återbäringen kan uppkomma.

26 §.

Innan bankbolag blifvit registreradt, kan det ej förvärfva rättigheter
eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan
myndighet söka, kära eller svara,

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o ].

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

Ingås förbindelse å bolagets vägnar, innan det blifvit registreradt,
vare de, som ingått förbindelsen, ansvarige därför såsom för annan sin
gäld, en för alla och alla för en.

II Kap.

Om rörelsen.

27 §. 27 §.

Bankbolag må ej drifva handel Bankbolag må ej drifva handel
med annat än guld och silfver, in- med annat än guld, in- och utrikes
och utrikes växlar samt rånte- växlar samt räntebärande papper,
bärande papper.

För bankbolags fordran pantsatt eller utmätt, fast eller lös egendom,
som försäljes å auktion, må bolaget dock äga att, till skyddande
af sin fordran, inropa, med skyldighet att egendomen åter afyttra, så
snart det kan ske utan förlust.

Bankbolag äger förvärfva för bankens inrymmande afsedd fastighet.

Ej må bankbolag såsom pant mottaga egna lottbref eller andra
bankbolags hufvudlottbref.

28 §.

Bankbolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till viss man
eller order, eller till innehafvaren ställda förbindelser.

29 §.

Varda penningar hos bankbolag insatta att viss tid där innestå,
mot eller utan ränta, skall bevis, som bolaget därom utfärdar, ställas
till viss man och innehålla, att öfverlåtelse må ske endast till viss
man samt att öfverlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet hos bolaget
anmälas.

Å medel, som på så kallad sparkasseräkning eller därmed likartad
räkning insättas, må icke godtgöras ränta för högre belopp än tretusen
kronor af en insättares tillgodoliafvande. Ej heller må bankbolag

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka, efter
uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen dock
Öppet lämnadt att, då sådant pröfvas utan olägenhet kunna ske, i särskilda
fall medgifva utbetalning utan afvaktan på uppsägningstidens
utgång.

111 Kap.

Om förvaltning och styrelse samt om bolagsstämma oeh revision.

30 §.

Hufvudlottägarne skola inom sig utse en styrelse af minst fem
ledamöter att företräda bolaget. Ledamot af styrelsen skall vara bosatt
i Sverige. Val af styrelseledamot må ej afse längre tid än fem
år. Styrelseledamot må, ändå att den tid, för hvilken han blifvit vald,
ej gått till ända, kunna genom beslut å bolagsstämma från uppdraget
skiljas.

Inskränkning i styrelsens befogenhet att företräda bolaget vare
utan verkan mot en hvar, som ej visas hafva om den inskränkning
ägt. kännedom. Bestämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej
registreras.

31 §. 31 §.

Bankbolag äge bemyndiga järn- Bankbolag äge bemyndiga eller
väl annan än styrelseledamot att uppdraga åt styrelsen att bemyndiga
teckna bolagets firma. jämväl annan än styrelseledamot

att teckna bolagets firma.

Om inskränkning i sådant bemyndigande vare lag, som i 30 §
2 mom. sägs.

32 §.

Skriftlig afhandling, som för bankbolag ingås, skall undertecknas
å dess vägnar och med utsättande af dess firma. Vid firmateckning
skola de, som äro berättigade att teckna firman, jämväl underskrifva
sina namn.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 71

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

År afhandling, som för bolaget ingås, ej behörigen underskrifven
å dess vägnar, svare de, som afhandlingen underskrifvit, för hvad sålunda
slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

33 §.

Styrelsen äge förordna ombud
att å bolagets vägnar söka, kära
och svara, så ock eljest bolagets
talan föra. Ej må dock bemyndigande,
som i 31 § sägs, af styrelsen
lämnas.

33 §.

Styrelsen äge förordna ombud
att å bolagets vägnar söka, kära
och svara, så ock eljest bolagets
talan föra. Ej må dock, utan bolagets
uppdrag, bemyndigande, som
i 31 § sägs, af styrelsen lämnas.

34 §.

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i bolagsordningen
bestämdt, den mening, om hvilken vid sammanträde de fleste
röstande förenat sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes
af ordföranden vid sammanträdet.

Ledamot af styrelsen äge ej deltaga i afgörande af fråga, hvari
hans enskilda rätt är mot bolagets stridande.

35 §.

Styrelsen åligge att vid fullgörandet af sitt uppdrag ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af bolaget meddelas och ej
strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen.

36 §.

Bolagsmännens rätt att deltaga i handhafvandet af bolagets angelägenheter
utöfvas å bolagsstämma.

Ej må någon, för egen del eller såsom ombud för annan, deltaga
i afgörande af fråga, hvari hans enskilda rätt är mot bolagets stridande;
ocli må förty ledamot af styrelsen ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet
för förvaltningsåtgärd, för hvilken han är ansvarig ej heller i val af
revisor.

Vid bolagsstämma skall, genom styrelsens försorg, föras protokoll,

72 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

utvisande h vilka bolagsmän i förliandlingarne deltagit samt det antal
lotter, för livilket en hvar af dem ägt rösta. Senast fjorton dagar efter
stämman skall protokollet vara för bolagsmännen tillgängligt.

37 §.

Beslut om ändring af bolagsordningen eller om bolagets upplösning
af annan orsak, än i 49, 50, 52 eller 59 § sägs, vare ej giltigt,
med mindre samtlige hufvudlottägarne förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på hvarandra följande bolagsstämmor, däraf minst en
ordinarie, och å den stämma, som sist hålles, biträdts af minst två
tredjedelar af de röstande.

År för giltighet af beslut, hvarom nu är sagdt, något ytterligare
villkor i bolagsordningen bestämdt, lände ock det till efterrättelse.

Förändring af bankbolags ordning äge ej giltighet, med mindre
den varder af Konungen stadfästad.

38 §.

Jämte hvad i 36 och 37 §§ är om utöfvande af rösträtt och
fattande af beslut å bolagsstämma stadgadt, gälle, där ej annorlunda
finnes i bolagsordningen bestämdt:

att hvarje lott berättigar till en röst;

att frånvarande bolagsmans rösträtt må genom ombud utöfvas;

att såsom bolagets beslut gäller den mening, för hvilken de flesta
rösterna afgifvas; och

att vid lika röstetal val afgöres genom lottning, men i andra frågor
den mening gäller, som biträdes af de fleste röstande, eller, om jämväl
antalet röstande är lika, af stämmans ordförande.

39 §.

Ordinarie bolagsstämma skall hållas inom fyra månader efter utgången
af hvarje räkenskapsår. Å den stämma skall styrelsen framlägga
förvaltningsberättelse jämte balansräkning för det förflutna året
tillika med den berättelse, som enligt 46 § bör af revisorerna afgifvas.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 73

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ej varit å förteckningen upptaget, må ej, utan samtliga närvarandes
samtycke, vid stämman till afgörande företagas, där det ej omedelbart
föranledes af förvaltningsberättelsen eller balansräkningen eller revisionsberättelsen
eller ock enligt bolagsordningen skall vid stämman afgöras.

Vill bolagsman hänskjuta ärende till pröfning å stämman, göre
hos styrelsen skriftlig anmälan därom minst fjorton dagar före stämman.

40 §.

Den förvaltningsberättelse, som styrelsen, efter ty i 39 § sägs,
har att för hvarje år å bolagsstämma framlägga, skall uttryckligen angifva
den vinst eller förlust, som af rörelsen under året uppkommit.

Den i samma § omförmälda balansräkning skall behörigen redovisa
bolagets inkomster och utgifter under räkenskapsåret samt dess
tillgångar och skulder vid årets slut. Bolagets tillgångar må icke upptagas
öfver deras verkliga värden. Osäkra fordringar skola förty upptagas
endast till de belopp, hvarmed de beräknas komma att ingå,
samt värdelösa fordringar afskrifvas.

Förvaltningsberättelsen och balansräkningen skola minst en månad
före stämman tillhandahållas revisorerna samt, tillika med dessas berättelse,
minst åtta dagar före stämman i tillräckligt antal exemplar
hållas för bolagsmännen tillgängliga å bolagets hufvud kontor.

41 §.

Å den bolagsstämma, där styrelsens förvaltningsberättelse och
balansräkningen jämte revisionsberättelsen framläggas, skall jämväl till
behandling företagas frågan om beviljande af ansvarsfrihet åt styrelsen
för den tid, förvaltningsberättelsen omfattar. Yrkas af hufvudlottägare
med ett sammanlagdt delaktiglietsbelopp, utgörande minst en tiondedel
af hela grundfonden, att med afgörande af den fråga skall anstå till
fortsatt stämma inom två månader, må sådant anstånd ej förvägras.

Varder talan å förvaltningen under den tid, förvaltningsberättelsen
omfattar, ej anställd inom ett år från det densamma å bolagsstämma
framlades, vare så ansedt, som om ansvarsfrihet blifvit beviljad.

Utan hinder däraf att ansvarsfrihet beviljats, äge bolaget att,
inom två år från det förvaltningsberättelsen å bolagsstämma framlades,
i afseende å förvaltningen anställa talan mot styrelseledamot, som visas
hafva i förvaltningsberättelsen eller balansräkningen mot bättre vetande
Bih. till Biksd. Vrot. 1903. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 10

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

meddelat oriktig uppgift, där denna kan antagas hafva å beslutet om
ansvarsfrihet inverkat.

extra bolagsTtämma’ ^ ^ finn6r lamplig''f’ kalla bolagsmännen till

.. , .®l*mma ska]1 af styrelsen utlysas, då det för uppgifvet

ändamål skriftligen påfordras af hufvudlottägare med ett sammanlagdt
delaktig!!etsbelopp, utgörande minst en tiondedel af hela grundfonden
eller den mindre del däraf, som må vara i bolagsordningen bestämd.

Vid extra bolagsstämma må ej till afgörande företagas ärende,
som ej vant i kallelsen till stämman angifvet.

43 §.

k^ar styrelsen ej senast fjorton dagar efter påfordran, hvarom i
42 § är sagdt, utlyst bolagsstämma att hållas inom en månad, där ej
annat af bolagsordningen föranledes, eller underlåter styrelsen att i
ioresknfven ordning kalla bolagsmännen till ordinarie bolagsstämma,
har Konungens befallningshafvande att, på anmälan af bolagsman, ofördröjligen
utlysa bolagsstämma.

44 §.

Menar styrelsen eller ledamot däraf eller bolagsman, att beslut
som a bolagsstämma fattats, icke i behörig ordning tillkommit eller
eljest strider mot lag eller författning eller mot bolagsordningen, äge
dåra tala genom stämning å bolaget inom två månader från beslutets
dag. försummas det, vare rätt till talan förlorad.

Hvad om klander, af bolagsstämmobeslut nu är sagdt gälle ock
dar tecknare af lott vill tala å beslut, som fattats vid sammanträde’
hvarom i 4 § förmäles. ’

45 §.

Angående styrelseledamots befogenhet att för bolaget mottaga
stamning ar stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant af rj»Llft„TageTdeSlvTng

^ “ ™at

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 75

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Vill styrelsen klandra beslut, som å bolagsstämma fattats, eller
eljest kära till bolaget, kalle bolagsmännen till bolagsstämma för val
af ombud att i den tvist föra bolagets talan. Stämning skall anses
delgifven, då den blifvit å stämman föredragen; dock vare i fall, som
i 44 § afses, styrelsens rätt till talan bevarad, om inom där stadgad
tid stämman blifvit utlyst att ofördröjligen hållas.

46 §.

Bolagsmännen skola för granskning af styrelsens förvaltning och
bolagets räkenskaper årligen utse revisorer. Åtminstone hvart annat
år skall en af dessa revisorer ombytas.

Af bolagsmännen utsedd revisor må, ändå att den tid, för hvilken
han blifvit vald, ej gått till ända, kunna genom beslut å bolagsstämma
från uppdraget skiljas.

Öfver granskningen skall skriftlig berättelse afgifvas.

47 §.

Revisor skall äga ständig tillgång till bolagets alla böcker, räkenskaper
och andra handlingar; och må af honom begärd upplysning angående
förvaltningen ej af styrelsen förvägras.

Där granskningen därtill föranleder, ma revisorerna skriftligen
med angifvande af skälet påfordra, att extra bolagsstämma skall af
styrelsen utlysas. Har sådan påfordran skett, skall hvad i 43 § sägs
äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Hafva revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik, i
förvaltningsberättelsen eller balansräkningen meddelad uppgift, eller
vid fullgörandet af sitt uppdrag visat grof vårdslöshet, vare de, som
låtit sådant komma sig till last, bolaget ansvarige för all däraf uppkommande
skada, en för alla och alla för en. Ej må dock talan
härom anställas sedan två år förflutit från det revisionsberättelsen å
bolagsstämma framlades.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o. 1.

Kungl. May.ts förslag. Utskottets förslag.

IV Kap.

Om hankbolags upplösning och om förlängning af bolagets oktroj.

49 §.

Har bankbolag, enligt behörigen revideradt bokslut, gjort sådana
förluster, att reservfonden och tio procent af grundfonden förlorats,
skall styrelsen senast den dag, revisionsberättelsen aflämnas, sammankalla
bolagsstämma till första dag, sådant enligt bolagsordningen kan
ske; och läte styrelsen dessutom ofördröjligen genom rekommenderadt
bref om bolagsstämman underrätta hufvudlottägare, hvars adress är
känd. I kallelsen till bolagsstämman skall uppgifvas, att bolaget gjort
sådan förlust, som här är sagd.

Har före eller senast vid bolagsstämman af hufvudlottägare tecknats
hvad som erfordras för att återställa grundfonden till dess behöriga
belopp, äge bolaget att fortsätta rörelsen; men om så icke skett eller
om för grundfondens återställande tecknadt tillskott icke inbetalts inom
tre månader från omförmälda stämma, skall bolaget upplösas och likvidation
verkställas.

De hufvudlottägare, som verkställt tillskottet, äga att af bolagets
blifvande behållna vinstmedel erhålla åter hvad af dem blifvit tillskjutet
jämte sex procent årlig ränta, innan annan utdelning å hufvudlotterna
får ske. Upplöses bolaget, förr än sådant tillskott blifvit till
fullo återguldet, skall, sedan bolagets skulder och, där kommanditlottägare
blifvit i bolaget inrymda, deras insatser blifvit betalda, tillskottet,
dock utan beräkning af ränta för tid efter bankrörelsens upphörande,
återgäldas af bolagets tillgångar, så långt de därtill förslå, innan någon
utdelning å hufvudlotterna må äga rum.

Yppas under löpande räkenskapsår anledning till antagande, att
bolaget gjort sådana förluster, hvarom i denna § förmäles, åligge det
styrelsen att ofördröjligen låta upprätta bokslut och kalla revisorerna
att granska detsamma.

50 §.

Bankbolag skall ock upplösas och likvidation verkställas:

då bolaget icke öppnat sin rörelse inom ett år ifrån bolagets
bildande;

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 77

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

då grundfonden ej blifvit till hela sitt belopp inbetald inom ett
år, från det bolagets rörelse öppnades;

då antalet hufvudlottägare nedgått under det i 9 § bestämda samt
tillräckligt antal hufvudlottägare ej inom tre månader inträdt; eller

då meddelad oktroj tilländagått, utan att ny oktroj beviljats.

Öl §•

Varder bankbolag icke upplöst, ehuru sådant förhållande inträffat,
som jämlikt 49 eller 50 § påkallar upplösning, svare de, som med vetskap
om förhållandet deltaga i beslut om fortsättande af bolagets verksamhet
eller handla å dess vägnar, för uppkommande förbindelser, en
för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

52 §.

Har Konungen förklarat bankbolag hafva förverkat oktrojen,
skall bolaget anses upplöst den dag, då sådant förklarande gjordes.

53 §.

Upplöses bankbolag af annan anledning, än i 59 § sägs, skall
likvidation verkställas af styrelsens ledamöter såsom likvidatorer, där
ej, till följd af bolagsordningens bestämmelse eller bolagets beslut, en
eller flere särskilde likvidatorer utses. Uppdraget att vara likvidator
anses gälla, intill dess likvidationen blifvit afslutad, men må när som
helst kunna af bolaget återkallas.

54 §.

Likvidatorerna åligge att ofördröjligen söka årsstämning å bolagets
okände borgenärer samt att förteckna dess tillgångar och skulder
och upprätta bokslut.

Så snart utan uppenbar skada ske kan, skall bolagets egendom
i penningar förvandlas.

55 §.

Om likvidatorers befogenhet att företräda bolaget och deras
skyldigheter galle i tillämpliga delar hvad angående styrelse är stadgadt.

78 Sammansatta Banko• och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

56 §.

Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg af
orden »i likvidation)).

I öfrigt skall hvad i 32 § finnes föreskrifvet i fråga om underskrifvande
af afhandling, som under bolagets bestånd å dess vägnar
ingås, så ock om påföljd för försummelse härutinnan äga motsvarande
tillämpning under bolagets likvidation.

57 §.

Innan] den i årsstämningen utsatta inställelsedag är förbi och all
veterlig gäld blifvit betald eller erforderliga medel därtill afsätta, må
bolagets tillgångar ej mellan bolagsmännen skiftas. Sker det, vare, i
händelse af bolagets oförmåga att fullgöra sina förbindelser, bolagsman
skyldig återbära hvad han bekommit.

58 §.

Åtnöjes bolagsman ej med bolagsskifte eller med åtgärd, som
under likvidationen vidtagits, skall han sin talan hos domstol anhängiggöra
inom ett år från den dag, likvidationen afslutades. Försummas
det, hafve han sin talan förlorat.

59 §.

Afträdes bankbolags egendom till konkurs, skall bolaget anses
upplöst den dag, då dess konkursansökning till rätten eller domaren
ingafs eller, i anledning af borgenärs ansökning om konkurs, offentlig
stämning utfärdades. Underrättelse om den offentliga stämningen skall,
samtidigt med kungörelsen därom, genom rättens eller domarens försorg
afsändas för registrering.

60 §.

Under konkursen företrädes bolaget såsom konkursgäldenär af
styrelsen eller, där bolaget vid konkursens början var upplöst, af
likvidatorerna; dock må ny styrelse eller nya likvidatorer kunna under
konkursens fortgång i behörig ordning utses.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj-.ts förslag.

Utskottets förslag.

61 §. 61 §.

Varder bankbolags egendom afträdd till konkurs, som börjar inom
två år från det förvaltningsberättelsen å bolagsstämma framlades, äge
konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blifvit styrelsen beviljad, anställa
klander å förvaltningen för det räkenskapsår, berättelsen afser.

kursboet öppet att mot dem anställa
sådan talan, som i 48 § förmäles.

kursboet öppet att mot revisorerna
anställa sådan talan, som i 48 §
förmäles.

Talan, hvarom i denna § sägs, skall anhängiggöras inom en
månad från inställelsedagen, eller, där tiden för talans anställande af
bolaget, efter ty ofvan är sagdt, då ännu ej gått till ända, inom
utgången af den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

62 §.

Önskar bankbolag erhålla förlängning af bolaget meddelad oktroj,
göre i den ordning, som i 1 § är sagd, ansökning därom sist sexton
månader, innan den löpande oktrojen tilländagår.

Beslut om sådan ansökning skall fattas å ordinarie bolagsstämma
sist tjugu månader före utgången af den löpande oktrojen.

63 §.

Hufvudlottägare, som ej vill under förlängd oktroj i bolaget kvarstå,
äge, därest han före den bolagsstämma, hvarom i 62 § förmäles,
sådant för styrelsen anmält, att, efter det den löpande oktrojen tilländagått,
ur bolaget utträda samt af bolagets behållning enligt behörigen
revideradt bokslut utbekomma hvad på honom belöper.

V Kap.

Om registrering.

64 §•

Konungen bestämmer det register, hvari skola inskrifvas de uppgifter,
livilka enligt denna lag skola för registrering anmälas eller
hvilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrifvet.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

65 §.

Ansökning om bankbolags registrering skall göras af styrelsen
och innehålla uppgift ej mindre å styrelseledamöternas fullständiga
namn och hemvist än ock å den eller dem, som äro berättigade att
teckna firman, samt vara åtföljd af:

1) Konungens beslut om stadfästelse af bolagsordningen, i två
styrkta afskrifter;

2) protokoll, utvisande att styrelse blifvit utsedd;

3) en af styrelseledamöterna afgifven, egenhändigt underskrifven
uppgift? huru mycket blifvit af hufvudlottägare tecknadt, med afdrag i
anledning åt öfverteckning, där sådan ägt rum, äfvensom huru mycket
blifvit inbetaldt ej mindre, af grundfonden än ock, där kommanditlott,-ägare blifvit i bolaget inrymda, af det utaf dem tecknade belopp;

4) förteckning öfver hufvudlottägarne med uppgift tillika å det
antal lotter, en hvar af dem innehar.

Dessutom skola vid ansökningen fogas:

där inbjudning till lotteckning skett, samtliga teckningslistor i
hufvudskrift och styrkt afskrift, äfvensom protokoll, utvisande att beslut,
hvarigenom bolaget blifvit bildadt, i föreskrifven ordning fattats, samt

där stiftarne öfvertagit samtliga lotterna, det härom träffade aftal
i hufvudskrift eller styrkt afskrift.

66 §.

Sist fyra manader efter utgången af den i 13 § för hufvudlotternas
slutliga inbetalning bestämda tid skall, där ej anmälan om full
inbetalning förut skett, af styrelsen för registrering aflämnas en af dess
ledamöter egenhändigt underskrifven uppgift, huruvida grundfonden
blifvit till hela sitt belopp inbetald.

67 §.

Beslut. om ökning af grundfonden medelst ny teckning skall,
ehvad det innefattar ändring af bolagsordningen eller ej, af styrelsen
för registrering anmälas. Registrering må icke beviljas, där ej anmälan
till registret gjorts därom, att förutvarande grundfond till fullo
inbetalts.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

Sist en månad efter utgången af den för inbetalning af de nya
lotterna bestämda tid skall af styrelsen för registrering aflämnas dels
en af dess ledamöter egenhändigt underskrifven uppgift om det belopp,
som å de nya lotterna inbetalts, dels ock förteckning å de nya lotternas
ägare.

68 §.

När uti den i 22 § omförmälda bok anteckning skett om förändring
i äganderätten till hufvudlott, skall uppgift härom af styrelsen
ofördröjligen för registrering aflämnas.

69 §.

Hafva kommanditlottägare blifvit i bolaget inrymda, innan sådan
ansökning gjorts, hvarom i 65 § förmäles, skall ofördröjligen efter utgången
af den för kommanditlotternas inbetalning bestämda tid, där
ej anmälan om full inbetalning förut skett, af styrelsen för registrering
aflämnas en af dess ledamöter egenhändigt underskrifven uppgift om
det belopp, som å lotterna inbetalts.

70 §.

Har, efter det sådan ansökning gjorts, hvarom i 65 § förmäles,
beslut fattats om teckning af kommanditlotter, skall beslutet, äfven om
det ej innefattar ändring af bolagsordningen, ofördröjligen af styrelsen
för registrering anmälas.

Sist en månad efter utgången af den för inbetalning af de nya
lotterna bestämda tid skall af styrelsen för registrering aflämnas en af
dess ledamöter egenhändigt underskrifven uppgift om det belopp, som
å de nya lotterna inbetalts.

71 §.

Ändring af bolagsordningen skall registreras. Styrelsen skall
härom ofördröjligen göra ansökning och därvdd foga två styrkta alskrifter
af Konungens beslut om den å ändringen meddelade stadfästelse.
Bih. till Riksd. Prat. 1903. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 11

82 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

72 §.

Ändring i styrelsens sammansättning äfvensom i fråga om rätten
att teckna bolagets firma skall ofördröjligen af styrelsen för registrering
anmälas.

73 §.

Likvidatorer skola ofördröjligen för registrering anmäla upplösning,
hvarom i 53 § sägs, med uppgift å dem, som äga verkställa likvidationen,
och å dem, som äga teckna bolagets firma. Afgår likvidator eller utses
ny sådan eller sker ändring i fråga om rätten till firmateckning, skall
ock därom anmälan för registrering af lik vidatorerna ofördröjligen göras.
Då likvidationen afslutats, åligge det likvidatorerna att för registrering
ofördröjligen göra anmälan därom.

74 §.

Anmälan till registret skall göras skriftligen och vara åtföljd af
stadgade afgifter för registreringen och dess kungörande. Aflämnas
anmälan genom ombud, eller insändes den med posten, skall underskriften
vara af vittnen styrkt.

Då bankbolags registrering sökes, skall en hvar, som är berättigad
att teckna dess firma, på samma gång egenhändigt inskrifva firmateckningen
i registret eller i särskilda bihang till detta, så vida icke
teckningen verkställts å anmälningsskriften och blifvit af vittnen styrkt.
På enahanda sätt skall förfaras, då anmälan sker därom, att någon
blifvit berättigad att teckna förut anmäld firma.

75 §.

Vägras registrering, äge den, som är med beslutet missnöjd, att,
vid talans förlust, innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets
dag däröfver anföra besvär hos Konungen.

76 §.

I afseende å bankbolag gälle, förutom hvad i 64—75 §§ här ofvan
sägs, i tillämpliga delar till efterrättelse hvad om registrering är stadgadt
i 24 samt 68—75 §§ af lagen om aktiebolag.-

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. May.ts förslag. Utskottets förslag.

VI Kap.

Om tillsyn.

77 §.

Förr än bankbolag öppnar sin rörelse, skall inför Konungens befallningshafvande
styrkas:

att kungörelse i öfverensstämmelse med 71 § i lagen om aktiebolag
skett angående bolagets registrering;

att å lotterna blifvit inbetalda minst tjugu procent af grundfonden
samt förbindelse med pant, som Konungens befallningshafvande pröfvar
fullgod, aflämnad för inbetalning af återstoden; samt

att en hvar af hufvudlottägarne till förvaring hos bolaget öfverlämnat
sådan handling, hvarom i 19 § förmäles.

78 §.

Genom kungörelse i allmänna tidningarna skall tillkännagifvas,
när bankbolag börjar sin rörelse, så ock när bankbolag upplöses af
annan anledning än konkurs, och skall underrättelse om dagen, då
sådant sker, till finansdepartementet insändas.

79 §.

Den af Konungen förordnande
bankinspektören äge, där han så
pröfvar nödigt, sammankalla styrelsen.
Jämväl må bankinspektören
sammankalla extra bolagstämma,
där styrelsen icke efterkommer af
honom framställd begäran om utfärdande
af kallelse till sådan stämma.
Bankinspektören må närvara
vid bolagsstämma och vid af honom
utlyst styrelsesammanträde samt i
öfverläggningarna deltaga.

79 §.

Den af Konungen förordnade
bankinspektören äge, där han så
pröfvar nödigt, sammankalla styrelsen.
Jämväl må baukinspektören,
på uppdrag af chefen för finansdepartementet,
sammakalla extra bolagsstämma,
där styrelsen icke efterkommer
af hankinspektören framställd
begäran om utfärdande af
kallelse till sådan stämma. Bankinspektören
må närvara vid bolagsstämma
och vid af honom utlyst
styrelsesammanträde samt i öfverläggningarna
deltaga.

Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

Styrelsen åligge:

att nar som helst hålla bolagets räkenskaper och handlingar tillganghga
for Konungens befallningshafvande, för det allmänna§ombud

fö^dp °nUngt-M befaJlnmfshafvande förordnar, för bankinspektören samt
den särskilda undersökning, Konungen eller chefen för finansdepartementet
eljest kan finna för godt att låta anställa; P

att genast efter hvarje månads slut i närvaro af det allmänna ombudet,
enligt formulär, som från finansdepartementet meddelas upprätta
en öfvers,kt, utvisande bolagets tillgängar och skulder, jämte npS om
rån tesatserna för bolagets in- och utlåning samt diskonto, soin under

ofönrdröililnrtin • ““f^ T* h°B b°Iaget ^äUande’ ocb att därefter
otordrojhgen till namnda departement insända denna öfversikt för dess

offentliggörande genom departementets försorg;

att jämväl i (ifrigt meddela chefen för finansdepartementet, Konungens
befallnmgshafvande, bankinspektören och allmänna ombudet alla
de upplysningar rörande bolaget, som af dem äskas;

• .. att Ofördröjligen efter verkställd revision till finansdepartementet
insända styrelsens förvaltningsberättelse, balansräkningen och revisions“eVamt
låta infÖra 8istaäm“da berättelse AllmännaSI

^dlllclj bälXlt

d? ?\efen. föy finansdepartementet finner anledning till antagande,
att bolaget gjort sådana förluster, att reservfonden och tio

oförd raf g''r?dfonden földoratsi På departementschefens anmodan
detsamma^11 b°kslut 0cb kalla revisorerna att granska

81 §.

inspektören ^ll! °niförmä1lda jdlmänna ombud åligge att meddela bankäskas
d llpP ySnmgar angaende bolaget, som af honom

82 §.

I den granskning af styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper,
hvarom i 46 § förmärs, skall jämväl deltaga en af Konungens

befallningshafvande förordnad revisor. onunge

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande iV:o 1. 85

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

83 §.

Har styrelse eller bolagsstämma fattat beslut, hvilket står i strid
med lag eller den för bolaget fastställda ordning, må Konungens befallningshafvande
kunna förbjuda verkställigbet af beslutet. Konungens
befallningshafvande må ock kunna förelägga styrelse att, i händelse
beslut af nyssomförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra
rättelse, där så kan ske, så ock att fullgöra hvad styrelsen enligt lag
och bolagsordning åligger. Sådant föreläggande må dock icke af Konungens
befallningshafvande meddelas i fråga om i lag gifna föreskrifter,
hvilkas öfverträdande är med straff belagdt; och må i frågor, som angå
bankbolags förvaltning och bokföring, förbud eller föreläggande, hvarom
nu är sagdt, icke af Konungens befallningshafvande meddelas, med
mindre bankinspektören därom gjort framställning.

Sker svårare afvikelse från denna lag eller från bolagets ordning,
ankomme på Konungen att förklara bolaget hafva förverkat
oktroj en.

84 §.

Bryter någon mot hvad i 10 § 3 mom. finnes stadgadt, äge
Konungens befallningshafvande föreskrifva rättelse.

85 §.

Konungens befallningshafvande må förelägga vite vid meddelande
af föreskrift eller förbud enligt denna lag samt till sådant vite fälla.

86 §.

Öfver beslut, som af Konungens befallningshafvande på grund af
denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen, men beslutet går
ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda .förordnar.

87 §.

Upplöses bankbolag af annan anledning, än i 59 § sägs, skall
chefen för finansdepartementet förordna ombud, som har att närvara

86 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Majds förslag. Utskottets förslag.

vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att yttra sig till protokollet
samt att i öfrigt öfvervaka likvidationen.

88 §.

Bankbolag åligge att ersätta ombud, som utses enligt 80 och 87
§§, äfvensom revisor, hvarom i 82 § förmäles. På den, som utsett
nämnda ombud eller revisor, ankomme att bestämma ersättningsbeloppet.

VII Kap.

Ansvarsbestämmelser.

89 §.

Hvar, som i anmälan till registrering mot bättre vetande meddelar
oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio till och
med två tusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.

Lag samma vare, där styrelseledamot mot bättre vetande låter
uti den i 22 § omförmälda bok införa oriktig uppgift.

90 §.

Bryter någon mot hvad i 13 § 2 mom. eller 16 § 2 mom. finnes
stadgadt eller underlåter styrelseledamot att iakttaga föreskrift, som i
22 §, 66 §, 67 § 2 inom., 68, 69, 70, 71 eller 72 § är meddelad, straffes
med böter från och med fem till och med fem hundra kronor.

Lag samma vare om likvidator, som ej fullgör hvad honom enligt
73 § åligger.

91 §.

Böter och viten, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böters eller vitens fulla gäldande, skola de förvandlas
efter allmän lag.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 87

Kmtgl. Majie förslag. Utskottets förslag.

VIII Kap.

Särskilda bestämmelser.

92 §.

Öfverträda styrelseledamöter, likvidatorer eller bolagsmän denna
lag eller bolagsordningen, svare de för all däraf uppkommande skada,
en för alla och alla för en.

93 §.

Bolagsordning för bankbolag skall angifva:

1) bolagets firma;

2) de rörelsegrenar, banken må utöfva;

3) den ort, där bolagets styrelse skall hafva sitt säte;

4) grundfonden eller, där grundfonden skall kunna utan ändring
i bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet
och maximikapitalet;

5) det belopp, hvarå hufvudlott skall lyda;

6) huruvida kommanditlottägare må i bolaget inrymmas, samt,
därest det medgifves, den rätt till vinstutdelning, som skall dem tillkomma,
jämte de bestämmelser i öfrigt, som i ty fall finnas erforderliga;

7) antalet af 6tyrelsens ledamöter och suppleanter för dem, tiden
för deras befattningar samt grunderna för styrelsens beslutförhet;

8) huruvida mera än en ordinarie bolagsstämma skall årligen
hållas, tid och ort för sådan stämmas hållande och hvilka ärenden
skola å ordinarie stämma eller, där flera hållas, å hvar och en af dem
förekomma till behandling;

9) huru kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
bringas till bolagsmännens kännedom;

10) grunderna för utöfvande af rösträtt och fattande af beslut å
bolagsstämma, såvidt de skola afvika från hvad härom finnes i 37 och
38 §§ föreskrifvet; samt

11) antalet revisorer och suppleanter för dem samt tiden för deras
befattningar och för revisionen.

88 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Majds förslag. Utskottets förslag.

94 §.

H+ . Ba“kbola/ vare uti de mål, för hvilka ej annorlunda genom lag

Ä\lydanderde^allmäniinderrätt 1 den''ort’ där felsen enligt
boJagsoidnmgen har sitt säte. J °

95 §.

Enskildes förhållanden till bankbolag må ej för allmänheten yppas.

96 §.

Genom denna lag upphäfvas:

kUn^j kyngörelsen angående enskilda banker med rätt att utgitva
egna banksedlar den 12 juni 1874;

kungöra^?; ^ 19 ^ 18" °m ändrad lydelse af § 31 i nämnda

nfa+5+.la/fn mfd .Vlasa bestämmelser angående enskilda banker, som
atstatt tran sedelutgifnmgsrätt, den 27 maj 1898:

bankerTen °ng4ende “’8kilda sedell''‘gif''’“de

juni 1P02n med V1SSa bestammelser angående enskilda banker den 13

97 §.

i 10 Ff™ kg nka11 träda, 1 kraft den 1 Januari 19°4; dock att hvad
10 § 3 mom. finnes stadgadt icke skall äga tillämpning på bolag,

n a ag6nS trädand® 1 kraft erhållit Konungens stadfästelse å

en bill1 Tf*1 Sami ^ §§ 28 °ch 29 1 kuQSL kungörelsen angående
l«äW f b nker amed ratt att utgifva egna banksedlar den 12 juni

InlLlTT 2 m0n!'' ^ lagen med vissa bestämmelser angående
kilda banker som afstatt från sedelutgifningsrätt, den 27 maj 1898

fortfarande skola för enskild bank lända till efterrättelse, intill dess
bankens betalningsansvar för utgifna sedlar upphört.

t ^ W®te? °ck skyldigheter, som uppkommit, innan denna lag
trader i kraft, skola bedömas efter äldre lag.

^nJrngGn ,utfårdar öfvergångsstailganden, som må finnas erfor j

i J* • °r ref1S rering a^ bankbolag, å hvars ordning stadfästelse meddelats,
innan denna lag träder i kraft.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 89

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Uppå ansökning af enskild bank, som egt sedelutgifningsrätt, vill
Konungen, där banken ej afträdt sin egendom till konkurs, genom
allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar af banken utgifven
sedel, att inom två år från kungörelsens dag, vid förlust af all betalningsrätt,
förete sedeln till infriande i banken; skolande kungörelsen
minst fyra gånger under hvardera året uppläsas i rikets kyrkor och
införas i allmänna tidningarna.

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 6 Samt. 2 Afd. 1 Höft.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

Bilaga litt. B.

Lag

angående bankaktiebolag.

Härigenom förordnas som följer:

I Kap.

Om bankaktiebolags bildande och om dess fonder.

1 §•

De, som i ändamål att drifva bankrörelse, vilja stifta aktiebolag,
skola upprätta fullständig bolagsordning samt därå söka Konungens
stadfästelse.

Stiftarne skola vara här i riket bosatta svenska medborgare och
till antalet minst tio.

Konungen pröfvar bolagsordningens öfverenstämmelse med denna
lag samt lag och författningar i öfrigt så ock om och i hvad mån
därutöfver, med hänsyn till vidden och beskaffenheten af bolagets
rörelse, särskilda bestämmelser må erfordras.

Stadfästes bolagsordningen, meddelar Konungen tillåtelse till bankrörelsens
drifvande (oktroj) under en tid af högst tio år och därutöfver
intill slutet af då löpande kalenderår.

Bankaktiebolag skall, på sätt nedan sägs, registreras.

2 §•

Sedan oktroj meddelats, må stiftarne utfärda inbjudning till
aktieteckning.

Inbjudningen, som skall egenhändigt underskrifvas af stiftarne
samt vara åtföljd af styrkt afskrift af Konungens beslut om stadfästelse

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 91

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

af bolagsordningen, skall innehålla bestämmelse ej mindre om den tid,
ej öfverstigande sex månader från det stadfästelsen meddelats, inom
hvilken sammanträde med tecknarne för pröfning af frågan om bolagets
bildande skall hållas, än äfven om den grund, efter hvilken i händelse
af öfverteckning de utbjudna aktierna skola bland tecknarne fördelas.

Aktieteckning vare ogiltig, där den ej göres å sådan inbjudning,
som ofvan i denna § sägs.

3 §•

Har stiftare förbehållit sig särskild förmån eller rättighet,, vare
det förbehåll mot bolaget utan verkan, där det ej finnes i inbjudningen
fullständigt angifvet.

4 §•

Stiftarne åligge att i den ordning, som . skall gälla om kallelse
till ordinarie bolagsstämma, för pröfning af frågan om bolagets bildande
utlysa sammanträde att hållas inom den i inbjudningen bestämda
tid. Har ej sammanträde inom sagda tid hållits, vare aktieteckningen
icke vidare bindande.

5 §•

Styrkes vid sammanträde, som i 4 § omförmäles, genom behöriga
teckningslistor, att grundfonden är, enligt inbjudningens.innehåll, fulltecknad
och att tecknarne, stiftarne inräknade, utgöra minst det antal,
som i 9 § sägs, skall, sedan i händelse af öfverteckning aktierna blifvit
mellan tecknarne fördelade och Överskjutande teckning förklarats förfallen,
till afgörande företagas, huruvida bolaget skall komma till stånd;
dock må de fleste af de närvarande kunna besluta, att med frågans afgörande
skall anstå till fortsatt sammanträde inom en månad därefter.

Besluta de närvarande enhälligt, att bolaget skall komma till stånd,
eller finnas vid omröstning de fleste röstande hafva förenat sig härom
och utgöra desse minst en fjärdedel åt hela antalet tecknare, stiftarne
inräknade, med ett sammanlagdt aktiebelopp af minst en fjärdedel af
hela grundfonden, skall bolaget anses bildadt; i annat fall vare frågan

om bolagets bildande förfallen. _

Stiftare, som, efter ty i 3 § sägs, förbehållit sig särskild förmån
eller rättighet, äge ej deltaga i omröstning, hvarom i denna § förmärs,
ej heller skall sådan''stiftare eller det af honom öfvertagna aktiebelopp
vid omröstningen tagas i beräkning.

92 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Majds förslag. Utskottets förslag.

6 §•

_ Utgöra stiftarne minst det antal, som i 9 8 sägs, och öfvertae-a de
Mchdt Samthga aktl°rna’ ska11 bo%et anses vara genom aftalet härom

7 §•

dröjli^en k^nkak^ebo^a^ biWadt, skall val af styrelse och revisorer oför -

8 §•

bolag,

Bankaktiebolags firma skall utmärka bolagets egenskap af aktie Ny

firma skall tydligt skilja sig från annan, förut i laga ordning;
registrerad, ännu bestående firma, så ock från benämning å utländsk
bankinrattning, som är allmänt känd här i riket.

9 §•

Delägare i bankaktiebolag skola vara svenska medborgare och till
antalet minst tjugu.

10 §.

Bankaktiebolags grundfond skall utgöra minst en million kronor:
dock att, dar de i bolagsordningen meddelade närmare bestämmelser
angående bolagets rorelsegrenar och villkoren därför uppenbarligen gifva
vid handen, att bolaget icke har till ändamål att drifva bankrörelse i
s orre omfång, utan blott att tillgodose den mindre omsättningen å viss
ort, grundfonden må, om Konungen gifver därtill lof, bestämmas till
lägre belopp, dock ej understigande två hundra tusen kronor.

11 §•

Grundfonden skall fördelas i aktier å lika belopp.

Hvad på grund af teckning af aktie skall inbetalas må ej bestämmas
till lägre belopp än det, hvarå aktien skall lyda.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 93

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Aktie vare mot bolaget odelbar.

Å aktierna skola utfärdas bref, angifvande ordningsnummer å den
eller de aktier, hvarå de lyda. Aktiebref skall ställas till viss man.

12 §.

Af grundfonden skola inbetalas minst tjugu procent, innan bankaktiebolag
öppnar sin rörelse, ytterligare minst tjugu procent inom tre
månader och återstoden inom åtta månader från öppnandet af bolagets
rörelse.

Innan bolaget registrerats och grundfonden blifvit till fullo inbetald,
må aktiebref ej utgifvas.

13 §.

Aktietecknare, som ej vid bolagets bildande erlagt full betalning,
vare skyldig aflämna af fullgod pant åtföljd förbindelse att inbetala
oguldna beloppet i enlighet med hvad i 12 § stadgas.

14 §.

Uraktlåter någon att i rätt tid fullgöra inbetalning å aktie, vare
skyldig att gälda ränta efter sex för hundrade om året från förfallodagen.

Varder, innan pant, hvarom i 13 § förmäles, blifvit aflämnad,
inbetalning ej verkställd i rätt tid, eller försummar någon att aflämna
sådan pant, äge styrelsen, där ej rättelse sker inom en månad efter
anmaning, förklara aktierätten förverkad. Lag samma vare, där senare
inbetalning ej fullgöres i rätt tid och aflämnad pant ej förslår till inbetalningens
gäldande.

Underrättelse om tiden för inbetalning äfvensom anmaning, hvarom
ofvan är sagdt, må anses vara gifven, när den blifvit kungjord i den
ordning, som för kungörande af kallelse till ordinarie bolagsstämma
skall gälla, så ock, där aktietecknarens adress för styrelsen uppgifvits,
till honom i rekommenderadt bref blifvit försänd.

Då aktierätten förverkats, kan hvad å aktien redan inbetalts eller
hvad genom realisering af aflämnad pant influtit ej återfordras.

94 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

15 §.

Ökning af grundfonden medelst ny aktieteckning må ej ske, innan
förutvarande grundfond blifvit till fullo inbetald. Beslut om sådan
ökning må ej bringas till verkställighet, innan det blifvit registreradt.

Aktiebref må i ty fall ej utgifvas, innan full betalning erlagts
för den eller de aktier, hvarå brefvet lyder.

Den för inbetalning af de nya aktierna bestämda tid må ej öfverstiga
ett år från det beslutet registrerades.

16 §.

Hvad om påföljd för uraktlåtenhet att verkställa inbetalning å
tecknad aktie, så ock rörande anmaning att sådan inbetalning fullgöra
finnes i 14 § stadgadt skall äga motsvarande tillämpning vid ny aktieteckning,
som i 15 § sägs.

17 §. 17 §.

Har genom köp, arf eller på annat sätt förändring i äganderätten
till aktie skett, vare den nye ägaren, efter skriftlig anmälan hos
bolagets styrelse och därest hinder ej möter af bestämmelsen i 9 §,
berättigad att i bolaget inträda.

Innan sådan anmälan skett, må
han ej från bolaget uppbära utdelning.

18 §. 18 §.

Å bankaktiebolags hufvudkontor skall genom styrelsens försorg
hållas en särskild bok, i hvilken samtlige bolagsmän skola inregistreras
och anteckning göras om de aktier, en hvar innehar.

I registerboken skola alla förändringar i äganderätten till aktier genast
antecknas.

Ej må någon från bolaget uppbära
utdelning eller utöfva annan
bolagsman tillkommande rättighet, innan
han blifvit i registerboken införd.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Styrelsen åligge att låta en hvar, soni sådant önskar, taga kännedom
af registerboken å de tider, banken hålles öppen för allmänheten,
äfvensom, mot afgift, erhålla till riktigheten af vederbörande tjänsteman
bestyrkt utdrag därur.

19 §.

Inbetald grundfond må ej, aå länge bankrörelsen fortfar, minskas
genom utdelning eller annan återbetalning till bolagsmännen.

20 §.

Af bankaktiebolags behållna årliga vinst skola minst femton procent
afsätta» för bildande af en reservfond. Sedan reservfonden uppgått till
femtio procent af bolagets grundfond, må vidare afsättning till reservfonden
kunna upphöra; nedgår den under detta belopp, skall afsättning
därtill å nya vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas hvad vid aktieteckning kan
för aktierna betingas utöfver det belopp, hvarå de lyda, så ock, där
aktierätt förverkats, hvad som blifvit å aktien inbetaldt eller genom
realisering af aflämnad pant influtit.

Reservfonden må endast användas till betäckande af den förlust,
som å bolagets rörelse i dess helhet uppstått och som icke kan ersättas
af andra befintliga, till framtida förfogande afsätta medel.

21 §.

Varder, under det bankaktiebolag fortsätter sin rörelse, utdelning
beslutad och verkställd, ändå att, enligt senast upprättade, behörigen
reviderade bokslut, tillgång därtill icke kan beredas utan åsidosättande
af de i 19 och 20 §§ angående bolagets fonder meddelade bestämmelser,
vare de bolagsmän, som uppburit sådan utdelning, skyldige att återbära
densamma; och ansvare därjämte de, som deltagit i beslutet, en för alla
och alla för en, för den brist, som vid återbäringen kan uppkomma.

22 §.

Redan för aktie full betalning blifvit erlagd, vare delägare i bankaktiebolag
icke pliktig att ytterligare någon tillskjuta.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

23 §.

Innan bankaktiebolag blifvit registreradt, kan det ej förvärfva
rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller
annan myndighet söka, kära eller svara.

Ingås förbindelse å bolagets vägnar, innan det blifvit registreradt,
vare de, som ingått förbindelsen, ansvarige därför såsom för annan sin
gäld, en för alla och alla för en.

II Kap.

Om rörelsen.

24 §. 24 §.

Bankaktiebolag må ej drifva Bankaktiebolag må ej drifva
handel med annat än guld och handel med annat än guld, in- och
silfver, in- och utrikes växlar samt utrikes växlar samt räntebärande
räntebärande papper. papper.

För bankaktiebolags fordran pansatt eller utmätt, fast eller lös
egendom, som försäljes å auktion, må bolaget dock äga att, till skyddande
af sin fordran, inropa, med skyldighet att egendomen åter afyttra,
så snart det kan ske utan förlust.

Bankaktiebolag äger förvärfva för bankens inrymmande afsedd
fastighet.

Ej må bankaktiebolag såsom pant mottaga egna aktiebref.

25 §.

Bankaktiebolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till viss
man eller order, eller till innehafvaren ställda förbindelser.

26 §.

Varda penningar hos bankaktiebolag insatta att viss tid där
innestå, mot eller utan ränta, skall bevis, som bolaget därom utfärdar,

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ställas till viss man och innehålla, att öfverlåtelse må ske endast till
viss man samt att öfverlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet hos bolaget
anmälas.

Å medel, som på så kallad sparkasseräkning eller därmed likartad
räkning insättas, må icke godtgöras ränta för högre belopp än tretusen
kronor af en insättares tillgodohafvande. Ej heller må bankaktiebolag
ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka, efter
uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen dock
öppet lämnadt att, då sådant pröfvas utan olägenhet kunna ske, i särskilda
fall medgifva utbetalning utan afvaktan på uppsägningstidens
utgång.

Ill Kap.

Om förvaltning och styrelse samt om bolagsstämma och revision.

27 §.

. Bolagsmännen skola inom sig utse en styrelse af minst fem ledamöter
att företräda bolaget. Ledamot af styrelsen skall vara bosatt i
Sverige. Val af styrelseledamot må ej afse längre tid än fem år.
Styrelseledamot må, ändå att den tid, för hvilken han blifvit vald,
ej gått till ända, kunna genom beslut å bolagsstämma från uppdraget
skiljas.

Inskränkning i styrelsens befogenhet att företräda bolaget vare
utan verkan mot en hvar, som ej visas hafva om den inskränkning
ägt kännedom. Bestämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej
registreras.

28 §.

Bankaktiebolag äge bemyndiga Bankaktiebolag! äge bemyndiga
jämväl annan än styrelseledamot eller uppdraga åt styrelsen att beatt
teckna bolagts firma. myndiga jämväl annan än styrelse ledamot

att teckna bolagets firma.
Om inskränkning i sådant bemyndigande vare lag, som i 27 §
2 mom. sägB.

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 6 Sami, 2 Afd. 1 Höft.

98 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

29 §.

Skriftlig afhandling, som för bankaktiebolag ingås, skall undertecknas
å dess vägnar och med utsättande af dess firma. Vid firmateckning
skola de, som äro berättigade att teckna firman, jämväl underskrifva
sina namn.

År afhandling, som för bolaget ingås, ej behörigen underskrifven
å dess vägnar, svare de, som afhandlingen underskrift, för hvad sålunda
slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

Styrelsen äge förordna ombud
att å bolagets vägnar söka, kära
och svara, så ock eljest bolagets
talan föra. Ej må dock bemyndigande,
som i 28 § sägs, af styrelsen
lämnas.

§•

Styrelsen äge förordna ombud
att å bolagets vägnar söka, kära
och svara, så ock eljest bolagets
talan föra. Ej må dock, utan bolagets
uppdrag, bemyndigande, som
i 28 § sägs, af styrelsen lämnas.

31 §.

Ledamot af styrelsen äge ej deltaga i afgörande af fråga, hvari
hans enskilda rätt är mot bolagets stridande.

32 §.

Styrelsen åligge att vid fullgörandet af sitt uppdrag ställa sig
till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af bolaget meddelas och
ej strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen.

33 §.

Bolagsmännens rätt att deltaga i handhafvandet af bolagets angelägenheter
utöfvas å bolagsstämma.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 99

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Ej må någon, för egen del eller såsom ombud för annan, deltaga
i afgörande af fråga, hvari hans enskilda rätt är mot bolagets stridande;
och må förty ledamot af styrelsen ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet
för förvaltningsåtgärd, för hvilken han är ansvarig, ej heller i val af
revisor.

Vid bolagsstämma skall, genom styrelsens försorg, föras protokoll,
utvisande hvilka bolagsmän i förhandlingarna deltagit samt det antal
aktier, för hvilket en hvar af dem ägt rösta. Senast fjorton dagar
efter stämman skall protokollet vara för bolagsmännen tillgängligt.

34 §.

Beslut om ändring af bolagsordningen eller om bolagets upplösning
af annan orsak, än i 46, 47, 49 eller 56 § sägs, vare ej giltigt,
med mindre samtlige bolagsmännen förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på hvarandra följande bolagsstämmor, däraf minst en
ordinarie, och å den stämma, som sist hålles, biträdts af minst två
tredjedelar af de röstande.

År för giltighet af beslut, hvarom nu är sagdt, något ytterligare
villkor i bolagsordningen bestämdt, lände ock det till efterrättelse.

Förändring af bankaktiebolags ordning äge ej giltighet, med •
mindre den varder af Konungen stadfästad.

35 §.

Jämte hvad i 33 och 34 §§ är om utöfvande af rösträtt och
fattande af beslut å bolagsstämma stadgadt, gälle, där ej annorlunda
finnes i bolagsordningen bestämdt:

att hvarje aktie berättigar till en röst;

att frånvarande bolagsmans rösträtt må genom ombud utöfvas;

att såsom bolagets beslut gäller den mening, för hvilken de flesta
rösterna afgifvas; och

att vid lika röstetal val afgöres genom lottning, men i andra
frågor den mening gäller, som biträdes af de fleste röstande, eller, om
jämväl antalet röstande är lika, af stämmans ordförande.

36 §.

Ordinarie bolagsstämma skall hållas inom fyra månader efter utgången
af hvarje räkenskapsår. Å den stämma skall styrelsen fram -

100 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

lägga förvaltningsberättelse jämte balansräkning för det förflutna året
tillika med den berättelse, som enligt 43 § bör af revisorerna afgifvas.

Minst åtta dagar före ordinarie bolagsstämma skall förteckning å
de ärenden, som därvid skola förekomma, genom styrelsens försorg
hållas för bolagsmännen tillgänglig å bolagets hufvudkontor. Ärende,
som ej vant å förteckningen upptaget, må ej, utan samtlige närvarandes
samtycke, vid stämman till afgörande företagas, där det ej omedelbart
föranledes af förvaltningsberättelsen eller balansräkningen eller revisionsberättelsen
eller ock enligt bolagsordningen skall vid stämman afgöras.

Vill bolagsman hänskjuta ärende till pröfning å stämman, göre hos
styrelsen skriftlig anmälan därom minst fjorton dagar före stämman.

37 §.

Den förvaltningsberättelse, som styrelsen, efter ty i 36 § sägs,
har att för hvarje år å bolagsstämma framlägga, skall uttryckligen angifva
den vinst eller förlust, som af rörelsen under året uppkommit.

Förvaltningsberättelsen och balansräkningen skola minst en månad
före stämman tillhandahållas revisorerna samt, tillika med desses berättelse,
minst åtta dagar före stämman i tillräckligt antal exemplar
hållas för bolagsmännen tillgängliga å bolagets hufvudkontor.

38 §.

Å den bolagsstämma, där styrelsens förvaltningsberättelse och
balansräkningen jämte revisionsberättelsen framläggas, skall jämväl till
behandling företagas frågan om beviljande af ansvarsfrihet åt styrelsen
för den tid, förvaltningsberättelsen omfattar. Yrkas af bolagsmän med
ett sammaniagdt aktiebelopp, utgörande minst en tiondedel af hela grundfonden,
att med afgörande af den fråga skall anstå till fortsatt stämma
inom två månader, må sådant anstånd ej förvägras.

101

Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Utan hinder däraf att ansvarsfrihet beviljats, äge bolaget att,
inom två år från det förvaltningsberättelsen å bolagsstämma framlades,
i afseende å förvaltningen anställa talan mot styrelseledamot, som visas
hafva i förvaltvingsberättelsen eller balansräkningen mot bättre vetande
meddelat oriktig uppgift, där denna kan antagas hafva å beslutet om
ansvarsfrihet inverkat.

39 §.''

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla bolagsmännen till
extra bolagsstämma.

Sådan stämma skall af styrelsen utlysas, då det för uppgifvet
ändamål skriftligen påfordras af bolagsmän med ett sammanlagdt aktiebelopp,
utgörande minst en tiondedel af hela grnndfonden eller den
mindre del däraf, som må vara i bolagsordningen bestämd.

Vid extra bolagsstämma må ej till afgörande företagas ärende,
6om ej varit i kallelsen till stämman angifvet.

40 §.

Har styrelsen ej senast fjorton dagar efter påfordran, hvarom i
39 § är sagdt, utlyst bolagsstämma att hållas inom en månad, där ej
annat af bolagsordningen föranledes, eller underlåter styrelsen att i
föreskrifven ordning kalla bolagsmännen till ordinarie bolagsstämma, har
Konungens befallningshafvande att, på anmälan af bolagsman, ofördröjligen
utlysa bolagsstämma.

41 §•

Menar styrelsen eller ledamot däraf eller bolagsman, att beslut,
som å bolagsstämma fattats, icke i behörig ordning tillkommit eller
eljest strider mot lag eller författning eller mot bolagsordningen, äge
därå tala genom stämning å bolaget inom två månader från beshitet.s
dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

Hvad om klander af bolagsstämmobeslut nu är sagdt gälle ock,
där aktietecknare vill tala å beslut, som fattats vid sammanträde, hvarom
i 4 § förmäles.

102

Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

42 §.

Angående styrelseledamots befogenhet att för bolaget mottaga
stämning är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende
gäller äga tillämpning jämväl då annat offentlig myndighets
bud skall bolaget delgifvas.

Vill styrelsen klandra beslut, som å bolagsstämma fattats, eller
eljest kära till bolaget, kalle bolagsmännen till bolagsstämma för val
af ombud att i den tvist föra bolagets talan. Stämning skall anses
delgifven, då den blifvit å stämman föredragen; dock vare i fall, som
i 41 § afses, styrelsens rätt till talan bevarad, om inom där stadgad
tid stämman blifvit utlyst att ofördröjligen hållas.

43 §.

Bolagsmännen skola för granskning af styrelsens förvaltning och
bolagets räkenskaper årligen utse revisorer. Åtminstone hvart annat
år skall en af dessa revisorer ombytas.

Af bolagsmännen utsedd revisor må, ändå att den tid, för hvilken
han blifvit vald, ej gått till ända, kunna genom beslut å bolagsstämma
från uppdraget skiljas.

Öfver granskningen skall skriftlig berättelse afgifvas.

44 §.

Revisor skall äga ständig tillgång till bolagets alla böcker, räkenskaper
och andra handlingar; och må af honom begärd upplysning
angående förvaltningen ej af styrelsen förvägras.

Där granskningen därtill föranleder, må revisorerna skriftligen
med angifvande af skälet påfordra, att extra bolagsstämma skall af
styrelsen utlysas. Har sådan påfordran skett, skall hvad i 40 § sägs
äga motsvarande tillämpning.

45 §.

103

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

fullgörandet af Biff uppdrag visat grof vårdslöshet, vare de, som låtit
sådant komma sig till last, bolaget ansvarige för all däraf uppkommande
skada, en för alla och alla för en. Ej ma dock talan härom
anställas sedan två år förflutit från det revisionsberättelsen å bolagsstämma
framlades.

IV. Kap.

Om bankaktiebolags upplösning och om förlängning af bolagets oktroj.

46 §.

Har bankaktiebolag, enligt behörigen revideradt bokslut, gjort
sådana förluster, att reservfonden och tio procent af grundfonden förlorats,
skall styrelsen senast den dag, revisionsberättelsen aflämnas,
sammankalla bolagsstämma till första dag, sådant enligt bolagsordningen
kan ske; och läte styrelsen dessutom ofördröjligen genom rekommenderadt
bref om bolagsstämman underrätta bolagsman, hvars adress är
känd. I kallelsen till bolagsstämman skall uppgifvas, att bolaget gjort
sådan förlust, som bär är sagd.

Har före eller senast vid bolagsstämman af bolagsmän tecknats
hvad som erfordras för att återställa grundfonden till dess behöriga
belopp, äge bolaget att fortsätta rörelsen; men om så icke skett eller
om för grundfondens återställande tecknadt tillskott icke inbetalts inom
tre månader från omförmälda stämma, skall bolaget upplösas och likvidation
verkställas.

De bolagsmän, som verkställt tillskottet, äga att af bolagets
blifvande behållna vinstmedel erhålla åter hvad af dem blifvit tillskjutet
jämte sex procent årlig ränta, innan annan utdelning får ske. Upplöses
bolaget, förr än sådant tillskott blifvit till fullo återguldet, skall, sedan
bolagets skulder blifvit betalda, tillskottet, dock utan beräkning af ränta
för tid efter bankrörelsens upphörande, återgäldas af bolagets tillgångar,
så långt de därtill förslå, innan någon utdelning å aktierna må äga rum.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kung!. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

47 §.

Bankaktiebolag skall ock upplösas och likvidation verkställas:

då bolaget icke öppnat sin rörelse inom ett år ifrån bolagets
bildande;

då grundfonden ej blifvit till hela sitt belopp inbetald inom ett
år från det bolagets rörelse öppnades;

då antalet bolagsmän nedgått under det i 9 § bestämda samt tillräckligt
antal delägare ej inom tre månader inträdt;

eller då meddelad oktroj tilländagått, utan att ny oktroj beviljats.

48 §.

Varder bankaktiebolag icke upplöst, ehuru sådant förhållande
inträffat, som jämlikt 46 eller 47 § påkallar upplösning, svare de, som
med vetskap om förhållandet deltaga i beslut om fortsättande af bolagets
verksamhet eller handla å dess vägnar, för uppkommande förbindelser,
en för alla och alla för en.

49 §.

Har Konungen förklarat bankaktiebolag hafva förverkat oktrojen,
skall bolaget anses upplöst den dag, då sådant förklarande gjordes.

50 §.

Upplöses bankaktiebolag af annan anledning, än i 56 § sägs, skall
likvidation verkställas af styrelsens ledamöter såsom likvidatorer, där
ej, till följd af bolagsordningens bestämmelse eller bolagets beslut, en
eller flere särskilde likvidatorer utses. Uppdraget att vara likvidator
anses gälla, intill dess likvidationen blifvit afslutad, men må när som
hälst kunna af bolaget återkallas.

51 §.

Lik vidatorerna åligge att ofördröjligen söka årsstämning å bolagets
okände borgenärer samt att förteckna dess tillgångar och skulder och
upprätta bokslut.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 105

Kungl. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

Så snart utan uppenbar skada ske kan, skall bolagets egendom
i penningar förvandlas.

52 §.

Om likvidatorers befogenhet att företräda bolaget och deras
skyldigheter gälle i tillämpliga delar hvad angående styrelse är stadgadt.

53 §.

Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg af orden
ni likvidation».

I öfrigt skall hvad i 29 § finnes föreskrifvet i fråga om underskrifvande
af afhandling, som under bolagets bestånd å dess vägnar
ingås, så ock om påföljd för försummelse härutinnan äga motsvarande
tillämpning under bolagets likvidation.

54 §.

Innan den i årsstämningen utsatta inställelsedag är förbi och all
veterlig gäld blifvit betald eller erforderliga medel därtill afsätta, må
bolagets tillgångar ej mellan bolagsmännen skiftas. Sker det, vare i
händelse af bolagets oförmåga att fullgöra sina förbindelser, bolagsman
skyldig återbära hvad han bekommit.

55 §.

Åtnöjes bolagsman ej med bolagsskifte eller med åtgärd, som
under likvidationen vidtagits, skall han sin talan hos domstol anhängigöra
inom ett år från den dag, likvidationen afslutades. Försummas
det, kåfve han sin talan förlorat.

56 §.

Afträdes bankaktiebolags egendom till konkurs, skall bolaget anses
upplöst den dag, då dess konkursansökning till rätten eller domaren
ingafs eller, i anledning af borgenärs ansökning om konkurs, offentlig
stämning utfärdades. Underrättelse om den offentliga stämningen skall,
Bih. till Iliksd. Prat. 1903. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 14

106

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N.o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

samtidigt med kungörelsen därom, genom rättens eller domarens försorg
afsändas för registrering.

57 §.

Under konkursen företrädes bolaget såsom konkuregäldenär af
styrelsen eller, där bolaget vid konkursens början var upplöst, af
likvidatorerna; dock må ny styrelse eller nya likvidatorer kunna under
konkursens fortgång i behörig ordning ulses.

58 §.

Varder bankaktiebolags egendom afträdd till konkurs, som börjar
inom två år från det förvaltningsberättelsen å bolagstämma framladies,
äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blifvit styrelsen beviljad, anställa
klander å förvaltningen för det räkenskapsår, berättelsen afser.

Inträffar konkurs inom två år Inträffar konkurs inom två år
från det revisionsberättelsen å bo- från det revisionsberättelsen å bolagsstämma
framlades, stånde kon- lagsstämma framlades, stånde konkursboet
öppet att mot dem anställa kursboet öppet att mot revisorerna
sådan talan, som i 45 § förmäles. anställa sådan talan, som i 45 §

förmäles.

Talan, hvarom i denna § sägs, skall anhängiggöras inom en månad
från inställelsedagen, eller, där tiden för talans anställande af bolaget,
efter ty ofvan är sagdt, då ännu ej gått till ända, inom utgången af
den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

59 §.

Önskar bankaktiebolag erhålla förlängning af bolaget meddelad
oktroj, göre i den ordning, som i 1 § är sagd, ansökning därom sist
sexton månader, innan den löpande oktrojen tilländagår.

Beslut om sådan ansökning skall fattas å ordinarie bolagsstämma.

V Kap.

Om registrering.

. 60 §•

I aktiebolagsregistret skola inskrifvas de uppgifter, hvilka enligt
denna lag skola för registrering anmälas eller hvilkas intagande i
registret eljest är eller varder föreskrifvet.

107

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

61 §.

Ansökning om bankaktiebolags registrering skall göras al'' styrelsen
och innehålla uppgift ej mindre å styrelseledamöternas fullständiga
namn och hemvist, än ock å den eller dem, som äro berättigade att
teckna firman, samt vara åtföljd af:

1) Konungens beslut om stadfästelse af bolagsordningen, i två
styrkta afskrifter;

2) protokoll, utvisande att styrelse blifvit utsedd;

3) en af styrelseledamöterna afgifven, egenhändigt underskrifven
uppgift, huru mycket blifvit tecknadt, med afdrag i anledning af öfverteckning,
där sådan ägt rum, äfvensom huru mycket af grundfonden
blifvit inbetaldt.

Dessutom skola vid ansökningen fogas:

där inbjudning till aktieteckning skett, samtliga teckningslistor,
i hufvudskrift och styrkt afskrift, äfvensom protokoll, utvisande att
beslut, hvarigenom bolaget blifvit bildadt, i föreskrifven ordning fattats,
samt

där stiftarne öfver tagit samtliga aktierna, det härom träffade aftal
i hufvudskrift eller styrkt afskrift.

62 §.

Sist fyra månader efter utgången af den i 12 § för aktiernas slutliga
inbetalning bestämda tid skall, där ej anmälan om full inbetalning
förut skett, af styrelsen för registrering aflämnas en af dess ledamöter
egenhändigt underskrifven uppgift, huruvida grundfonden blifvit till
hela sitt belopp inbetald.

63 §.

Beslut om ökning af grundfonden medelst ny aktieteckning skall,
ehvad det innefattar ändring af bolagsordningen eller ej, af styrelsen
för registrering anmälas. Registrering må icke beviljas, där ej anmälan
till registret gjorts därom, att förutvarande grundfond till fullo inbetalts.

Sist en månad efter utgången af den för inbetning af de nya
aktierna bestämda tid skall af styrelsen för registrering aflämnas en af

108 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

dess ledamöter egenhändigt underskrifven uppgift om det belopp, som
å de nya aktierna inbetalts.

64 §.

Ändring af bolagsordningen skall registreras. Styrelsen skall
härom ofördröjligen göra ansökning och därvid foga två styrkta afskrifter
af Konungens beslut om den å ändringen meddelade stadfästelse.

65 §.

Ändring i styrelsens sammansättning äfvensom i fråga om rätten
att teckna bolagets firma skall ofördröjligen af styrelsen för registrering
anmälas.

66 §.

Likvidatorer skola ofördröjligen för registrering anmäla upplösning,
hvarom i 50 § sägs, med uppgift å dem, som äga verkställa
likvidationen, och å dem, som äga teckna bolagets firma. Afgår likvidator
eller utses ny sådan eller sker ändring i fråga om rätten till
firmateckning, skall ock därom anmälan för registrering af likvidatorerna
ofördröjligen göras. Då likvidationen afslutats, åligge det likvidatorerna
att för registrering ofördröjligen göra anmälan därom.

67 §.

Anmälan till registret skall göras skriftligen och vara åtföljd af
stadgade afgifter för registreringen och dess kungörande. Aflämnas
anmälan genom ombud eller insändes den med posten, skall underskriften
vara af vittnen styrkt.

Då bankaktiebolags registrering sökes, skall en hvar, som är berättigad
att teckna dess firma, på samma gång egenhändigt inskrifva
firmateckningen i registret eller i särskild! bihang till detta, så vida
icke teckningen verkställts å anmälningsskriften och blifvit af vittnen
styrkt. På enahanda sätt skall förfaras, då anmälan sker därom, att
någon blifvit berättigad att teckna förut anmäld firma.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 109

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

68 §.

Vägras registrering, äge den, som är med beslutet missnöjd, att,
vid talans förlust, innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets
dag däröfver anföra besvär hos Konungen.

69 §.

I afseende å bankaktiebolag gälle, förutom hvad i 60—68 §§ här
ofvan sägs, i tillämpliga delar till efterrättelse hvad om registrering är
stadgadt i 24, 68 — 71, och 73—75 §§ af lagen om aktiebolag.

VI Kap.

Om tillsyn.

70 §.

Förr än bankaktiebolag öppnar sin rörelse, skall inför Konungens
befallningshafvande styrkas:

att kungörelse i öfverensstämmelse med 71 § i lagen om aktiebolag
skett angående bolagets registrering, samt

att å aktierna blifvit inbetalda minst tjugu procent af grundfonden
samt förbindelse med pant, som Konungens befallningshafvande
pröfvar fullgod, aflämnad för inbetalning af återstoden.

71 §•

Genom kungörelse i allmänna tidningarna skall tillkännagifvas,
när bankaktiebolag börjar sin rörelse, så ock när bankaktiebolag upplöses
af annan anledning än konkurs; och skall underrättelse om dagen,
då sådant sker, till finansdepartementet insändas.

72 §.

Den af Konungen förordnade Den af Konungen förordnade
bankinspektören äge, där han så bankinspektören äge, där han så

Sammansätta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag.
pröfvar nödigt, sammankalla styrelsen.
Jämväl må bankinspektören
sammankalla extra bolagsstämma,
där styrelsen icke efterkommer af
honom framställd begäran om utfärdande
af kallelse till sådan stämma.
Bankinspektören må närvara vid
bolagsstämma och vid af honom
utlyst styrelsesammanträde samt i
öfverläggningarna deltaga.

Utskottets förslag.

pröfvar nödigt, sammankalla styrelsen.
Jämväl må bankinspektören,
på uppdrag af chefen för finansdepartementet,
sammankalla extra
bolagsstämma, där styrelsen icke
efterkommer af hankinspektören
framställd begäran om utfärdande
af kallelse till sådan stämma. Bankinspektören
må närvara vid bolagsstämma
och vid af honom utlyst
styrelsesammanträde samt i öfverläggningarna
deltaga.

73 §.

Styrelsen åligge:

att när som helst hålla bolagets räkenskaper och handlingar tillgängliga
för Konungens befallningshafvande, för det allmänna ombud,
som Konungens befallningshafvande förordnar, för bankinspektören samt
för den särskilda undersökning, Konungen eller chefen för finansdepartementet
eljest kan finna för godt att låta anställa;

att genast efter hvarje månads slut i närvaro af det allmänna
ombudet, enligt formulär, som från finansdepartementet meddelas, upprätta
en öfversikt, utvisande bolagets tillgångar och skulder, jämte uppgift
om räntesatserna för bolagets in- och utlåning samt diskonto, som under
den tid, öfversikten omfattar, varit hos bolaget gällande, och att därefter
ofördröjligen till nämnda departement insända denna öfversikt för dess
offentliggörande genom departementets försorg;

att jämväl i öfrigt meddela chefen för finansdepartementet, Konungens
befallningshafvande, bankinspektören och allmänna ombudet alla
de upplysningar rörande bolaget, som af dem äskas;

att ofördröjligen efter verkställd revision till finansdepartementet
insända styrelsens förvaltningsberättelse, balansräkningen och revisionsberättelsen
samt låta införa sistnämnda berättelse i allmänna tidningarna;
samt

att, där chefen för finansdepartementet finner anledning till antagande,
att bolaget gjort sådana förluster, att reservfonden och tio
procent af grundfonden förlorats, på departementschefens anmodan ofördröjligen
låta upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska detsamma.

Sammansätta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

74 §.

Det i 73 § omförmälda allmänna ombud åligge att meddela bankinspektören
alla de upplysningar angående bolaget, som af honom äskas.

75 §.

I den granskning af styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper,
hvarom i 43 § förmäles, skall jämväl deltaga en af Konungens
befallningshafvande förordnad revisor.

76 §.

Har styrelse eller bolagsstämma fattat beslut, hvilket står i strid
med lag eller den för bolaget fastställda ordning, må Konungens befallningshafvande
kunna förbjuda verkställighet af beslutet. Konungens
befallningshafvande må ock kunna förelägga styrelse att, i händelse
beslut af nyssomförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra rättelse,
där så kan ske, så ock att fullgöra hvad styrelsen enligt lag och
bolagsordning åligger. Sådant föreläggande må dock icke af Konungens
befallningshafvande meddelas i fråga om i lag gifna föreskrifter, hvilkas
öfverträdande är med straff belagdt; och må i frågor, som angå bankaktiebolags
förvaltning och bokföring, förbud eller föreläggande, hvarom
nu är sagdt, icke af Konungens befallningshafvande meddelas, med
mindre bankinspektören därom gjort framställning.

Sker svårare afvikelse från denna lag eller från bolagets ordning,
ankomme på Konungen att förklara bolaget hafva förverkat oktrojen.

77 §.

Konungens befallningshafvande äge förelägga vite vid meddelande
af föreskrift eller förbud enligt denna lag samt till sådant vite fälla.

78 §.

112

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

79 §.

Upplöses bankaktiebolag af annan anledning, än i 56 § sägs,
skall chefen för finansdepartementet förordna ombud, som har att närvara
vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att yttra sig till
protokollet samt att i öfrigt öfvervaka likvidationen.

80 §.

Bankaktiebolag åligge att ersätta ombud, som utses enligt 73 och
79 §§, äfvensom revisor, hvarom i 75 § förmäles. På den, som utsett
nämnda ombud eller revisor^ ankomme att bestämma ersättningsbeloppet.

Vll Kap.

Ansvarsbestämmelser.

81 §.

Hvar, som i anmälan till registrering mot bättre vetande meddelar
oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio till och med
två tusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.

Lag samma vare, där styrelseledamot mot bättre vetande låter uti
den i 18 § omförmälda bok införa oriktig uppgift.

82 §.

Bryter någon mot hvad i 12 § 2 mom. eller 15 § 2 mom. finnes
stadgadt eller underlåter styrelseledamot att iakttaga föreskrift, som i
18 §, 62 §, 63 § 2 mom., 64 § eller 65 § är meddelad, straffes med
böter från och med fem till och med fem hundra kronor.

Lag samma vare om likvidator, som ej fullgör hvad honom enligt
66 § åligger.

83 §.

Böter och viten, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böters eller vitens fulla gäldande, skola de förvandlas
efter allmän lag.

113

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

Vill Kap.

Särskilda bestämmelser.

84 §.

öfverträda styrelseledamöter, likvidatorer eller bolagsmän denna
lag eller bolagsordningen, svare de för all däraf uppkommande skada,
eu för alla och alla för en.

85 §.

Bolagsordning för bankaktiebolag skall angifva:

1) bolagets firma;

2) de rörelsegrenar, banken må utöfva;

3) den ort, där bolagets styrelse skall hafva sitt säte;

4) grundfonden eller, där grundfonden skall kunna utan ändring
i bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet
och maximikapitalet;

5) det belopp, hvarå aktie skall lyda;

6) antalet af styrelsens ledamöter och suppleanter för dem, tiden
för deras befattningar samt grunderna för styrelsens beslutförhet;

7) huruvida mera än en ordinarie bolagsstämma skall årligen
hållas, tid och ort för sådan stämmas hållande och hvilka ärenden skola
å ordinarie stämma eller, där flera hållas, å hvar och en af dem förekomma
till behandling;

8) huru kallelse till bolagstämma skall ske och andra meddelanden
bringas till bolagsmännens kännedom;

9) grunderna för utöfvande af rösträtt och fattande af beshit å
bolagsstämma, såvidt de skola afvika från hvad härom finnes i 34 och
35 §§ föreskrifvet; samt

10) antalet revisorer och suppleanter för dem samt tiden för deras
befattningar och för revisionen.

Bill. till Riksd. Prot. 1903. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft.

114

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

86 §.

Bankaktiebolag vare uti de mål, för hvilka ej annorlunda genom
lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen
enligt bolagsordningen har sitt säte.

87 §.

Enskildes förhållanden till bankaktiebolag: må ei för allmänheten
yppas.

88 §. 88 §.

Angående aktiebolag, som ute- Angående aktiebolag, som uteslutande
hafva till ändamål att idka slutande hafva till ändamål att idka
fastighetsbelåning eller pantlåne- fastighetsbelåning eller pantlånerörelse,
äfvensom angående industri- rörelse, är särskild! stadgadt.
förlag sbanker är särskild! stadgadt.

89 §.

Genom denna lag upphäfvas:

lagen angående bankaktiebolag den 19 november 1886;

lagen den 19 maj 1899 om ändrad lydelse af 18 § i förstnämnda
lag; samt

lagen om registrering af bankaktiebolag den 28 juni 1895.

90 §. 90 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

Rättigheter och skyldigheter, som dessförinnan uppkommit, skola
bedömas efter äldre lag;.

Å O o

bankaktiebolag, hvars verk- Å bankaktiebolag, hvars verksamhet
grundas på tillåtelse, med- samhet grundas på tillåtelse, meddelad
före nämnda dag, och i hvars delad före nämnda dag, skola beordning
icke meddelats föreskrift om stämmelserna i denna lag icke äga

Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Betänkande N''-o 1. 115

Kungl. Maj ts förslag,
skyldighet för bolaget att underkasta
sig de bestämmelser, hvilka för bankaktiebolag
varda i allmän författning
stadgade, skola bestämmelserna i
denna lag icke äga tillämpning, så
vidt de afse ämnen, rörande hvilka
blifvit i bolagsordningen särskild!
stadgadt, utan gälle därutinnan hvad
bolagsordningen innehåller, dock
att i fråga om ändring i bolagsordningen,
om det sätt, hvarpå bolaget
skall företrädas och dess firma tecknas,
om likvidation, om registrering,
om tillsyn och om ansvar,
denna lag gäller till efterrättelse.

b t skottet s förslag.

tillämpning, så vidt de afse ämnen,
rörande hvilka blifvit i bolagsordningen
särskild! stadgadt, utan gälle
därutinnan hvad bolagsordningen
innehåller, dock att i fråga om ändring
i bolagsordningen, om det sätt,
hvarpå bolaget skall företrädas och
dess firma tecknas, om likvidation,
om registrering, om tillsyn och om
ansvar, denna lag gäller till efterrättelse.

116 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Bilaga litt. C.

Kungl. Maj:ts förslag
till

Lag

angående industriförlagsbanker.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

De, som vilja stifta bankaktiebolag i ändamål att jämte bankrörelse
drifva handel med aktier, skola söka Konungens stadfästelse å
bolagets ordning; och galle för sådant bolag till efterrättelse lagen om

bankaktiebolag den........med de afvikelser, som föranledas af

hvad i denna lag är stadgadt.

2 §•

Bankaktiebolag, hvarom i denna lag förmäles, skall i firman begagna
ordet industriförlagsbank; och skall firman därjämte utmärka bolagets
egenskap af aktiebolag. Grundfonden må för sådant bankaktiebolag
icke understiga fem millioner kronor.

3 §•

Indistriförlagsbank må icke från allmänheten inlåna penningar till
belopp, som öfverstiger bolagets egna fonder.

4 §•

Industriförlagsbank må icke drifva handel med eller såsom pant
mottaga egna aktier.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

117

Bilaga litt. D.

Lag

angående tillsyn å vissa penningeinrättningar, som drifva sin rörelse
utan af Konungen stadfäst reglemente.

Med upphäfvande af lagen angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker
och med folkbanker jämförliga penningeinrättningar den 29 juli
1892, förordnas härigenom som följer:

1 §•

Har penningeinrättning, som i fråga om ändamålet med sin rörelse
är jämförlig med folkbank, ej af Konungen stadfäst reglemente och
ingår bland dess rörelsegrenar sådan inlåning, som sparbank bedrifver,
skall penningeinrättningen beträffande rörelsen i dess helhet vara underkastad
tillsyn af Konungens befallningshafvande i länet. För utöfvande
af sådan tillsyn har Konungens befallningshafvande att själf eller genom
ombud verkställa undersökningen af penningeinrättningens förvaltning,
därvid dess räkenskaper, protokoll, kassa och lånehandlingar skola
af styrelsen hållas tillgängliga. Verkställes undersökningen genom
Konungens befallningshafvandes ombud, skall godtgörelse därför af
penningeinrättningen gäldas till ombudet enligt Konungens befallningshafvandes
bestämmande.

2 §•

Styrelse för sådan penningeinrättning, hvarom i 1 § sägs, åligger
att årligen till Konungens befallningshafvande aflämna berättelse af utsedda
revisorer öfver verkställd granskning af nästföregående års förvaltning
tillika med det beslut, som fattats i fråga om ansvarsfrihet för
styrelsen. Dessa handlingar skola genom Konungens befallningshafvandes
försorg, men på penningeinrättningens bekostnad införas i länskungörelserna
och tidning i orten.

118 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Styrelsen har ock att senast en månad efter bokslutets upprättande
afgifva statistisk redogörelse i afseende å penningeinrättningen och dess
rörelse jämlikt föreskrifter, som Konungen kan låta utfärda.

Bokslut skall upprättas för kalenderår och fullständigt utvisa
penningeinrättningens ställning; ägande Konungens befallningshafvande
att, där så aktas nödigt, meddela föreskrift angående sättet för böckernas
förande och afslutande.

Konungens befallningshafvande äger förelägga styrelsen att fullgöra
hvad enligt denna lag och gällande reglemente styrelsen åligger.

3 §•

Finnes grundad anledning till antagande, att penningeinrättning,
hvarom i denna lag sägs, förlorat sin reservfond och tjugu procent af
inbetald grundfond, har Konungens befallningshafvande att förordna
om dess ställande under utredning. Till deltagande i sådan utredning
skall Konungens befallningshafvande utse ett ombud, som härför uppbär
godtgörelse på sätt i 1 § sägs.

4 §•

Konungens befallningshafvande äger förelägga vite vid meddelande
af föreskrift enligt denna lag samt till sådant vite fälla.

Vite, som sålunda ådömes, tillfaller kronan och förvandlas efter
allmän lag.

5 §•

Öfver beslut, som af Konungens befallningshafvande på grund af
denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen i finansdepartementet,
men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen
annorlunda förordnar.

6 §•

Denna lag träder i kraft med ingången af år 1904 och äger
tillämpning jämväl på redan bildade penningeinrättningar af ifrågavarande
beskaffenhet.

Sammansätta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

119

Lag

angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 maj 1898, innefattande
särskilda bestämmelser om vissa aktiebolag, som

drifva lånerörelse.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 maj 1898, innefattande
särskilda bestämmelser om vissa aktiebolag, som drifva lånerörelse,
skall erhålla följande förändrade lydelse:

Å bolagsordning för aktiebolag, som har till ändamål att drifva
lånerörelse, men å bvilket den för bankaktiebolag gällande lagstiftning
icke äger tillämpning, skall Konungens stadfästelse sökas. Konungen
pröfvar bolagsordningens öfverensstämmelse med lagen om aktiebolag
samt lag och författningar i öfrigt, så ock huruvida därutöfver, med
afseende på vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse, särskilda
bestämmelser må erfordras. Å ändring i bolagsordning för sådant
bolag skall Konungens stadfästelse ock sökas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

Lag

angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks

konkurs.

Jämte de i konkurslagen meddelade stadgande^ såvidt de ej
strida mot hvad här nedan förordnas, skola, beträffande solidariskt
bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs, följande föreskrifter
lända till efterrättelse:

120

Sammanslå tta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Allmänna bestämmelser.

1 §-

Har solidariskt bankbolag eller bankaktiebolag råkat i konkurstillstånd,
- varde det af rätten eller domaren ofördröjligen anmäldt hos
chefen för finansdepartementet; och förordne departementschefen ett
allmänt ombud att såsom god man och syssloman deltaga i konkursboets
förvaltning med de gode män och sysslomän, som utses på sätt
i konkurslagen stadgas.

Afträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan därom
af rätten eller domaren ofördröjligen gjord hos Konungens befallningshafvande,
som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen
af konkursboet, på sätt här ofvan sägs.

På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att,
när det pröfvas skäligt, entlediga ombudet och i dess ställe annan förordna.
Häröfver må klagan ej föras.

2 §•

Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, äge, lika
med rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne att höras öfver
ämnen, som röra boet och dess förvaltning, samt att hos rätten anmäla,
om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja eller
försummelse vid fullgörande af sitt uppdrag. Då allmänna ombudet
kallar borgenärerne till sammanträde, åligge ombudet att därom underrätta
rättens ombudsman.

Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen
af boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla
dess delar.

3 §•

Af det arfvode, som för gode männen och sysslomännen bestämmes,
tage allmänna ombudet en tredjedel.

4 §.

Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning öfver de
borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken
på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 121

räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för
hvarje borgenär upptaga beloppet al hans fordran, sa ock, där ränta å
fordringen är utfäst, den dag, från hvilken räntan är ogulden, jämte
räntefoten.

Förteckningen skall i hufvudskrift af gode männen så fort ske
kan ingifvas till den, som, enligt hvad i konkurslagen sägs, har att
emottaga bevakningshandlingar i konkursen; börande vid hufvudskriften
fogas afskrifter till antal, som påkallas af hvad bär efteråt stadgas.
Sedan desammas öfverensstämmelse med hufvudskriften blifvit af honom
bekräftad, skall förteckningen i sålunda styrkt afskrift under de trettio
sista dagarne före inställelsedagen hos rättens ombudsman samt vid
hvart och ett af bankens kontor hållas tillgänglig för en hvar, som vill
taga del af densamma.

5 §•

Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden uppläst; och
skall fordran, som blifvit å förteckningen upptagen, anses vara i konkursen
bevakad, såsom hade borgenären själf å inställelsedagen uppgifvit
fordringen.

Särskilda bestämmelser angående solidariskt bankbolags konkurs.

6 §•

Bolagets tillgångar skola, så fort ske kan, värderas af eu nämnd,
bestående af allmänna ombudet såsom ordförande samt två ledamöter,
utsedde den ene af borgenärerne och den andre af hufvudlottägarne.
Tillgångarne skola därvid upptagas till det värde, hvartill de efter noggrann
pröfning antagas kunna under förvaltningens fortgång förvandlas
i penningar.

7 §•

Borgenärerne välje ledamot i nämnden å den tid och i den ordning,
som konkurslagen föreskrifver för val af gode män.

För val af den ledamot i nämnden, som skall utses af hufvudlottägarne,
kalle allmänna ombudet ofördröjligen dem att inför honom
sammanträda; och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga om
rösträtt, som i den för bolaget fastställda ordning äro gifna för val af
Bih. till llilcsd. Prof. 1903. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 16

122 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

styrelse. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde allmänna
ombudet kungörelse, som i allmänna tidningarna införes tre gånger,
första gången minst tio dagar före sammanträdet.

Underlåta borgenärerne eller hufvudlottägarne att utse ledamot
i nämnden, varde ledamot i stället förordnad af den rätt, där konkursen
är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens kallelse
tillstädeskomma vid nämndens sammanträde, äge ordföranden tillkalla
annan person att i den försumliges frånvaro deltaga i värderingen.

8 §•

Visar sig vid den värdering, hvarom i 6 § sägs, eller sedermera
under konkursens fortgång, att bolagets tillgångar icke förslå till
betäckande af bolagets kända gäld jämte kostnaderna för boets utredning
och konkurssakens behandling, skola gode männen eller sysslomännen
ofördröjligen å hufvudlottägarne, i förhållande till det antal
lotter en hvar af dem enligt förteckningen öfver bolagets delägare innehar,
uttaxera det till fyllande af bristen i bolagets tillgångar erforderliga
belopp jämte en tiondedel därutöfver. År någon af hufvudlottägarne
veterligen i konkurstillstånd, skall uttaxeringen ske allenast å öfrige
hufvudlottägare.

9 §•

Yppas sedan uttaxering skett behof af ny uttaxering, varde sådan
skyndsamt verkställd enligt de grunder, som i 8 § äro stadgade.

10 §.

Då uttaxering beslutes, skall tillika bestämmas viss förfallodag, å
hvilken bolagsmännens tillskott senast bör erläggas. Denna dag skall
sättas minst två och högst tre månader efter den dag, då uttaxeringen
beslutes. Uppgår det belopp, som på hvarje bolagsman uttaxeras, till
mera än hälften af hans andel i den grundfond, som hufvudlottägarne
insatt eller bort insätta, skall beloppet lika fördelas på två förfallodagar,
den första inom tid, som nyss är nämnd, och den andra minst två och
högst tre månader efter den första.

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

123

11 §■

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det tillskott, som för
hvarje lott skall inbetalas, äfvensom förfallodagen eller förfallodagarne,
värde införd i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst
sex veckor och sista gången minst fjorton dagar före första förfallodagen;
och läte gode männen eller sysslomännen dessutom om uttaxeringen
ofördröjligen underrätta hufvudlottägarne genom särskilda bref,
som afsändas med posten.

12 §.

Å uttaxeradt belopp, som icke inbetalas inom utsatt förfallotid,
skall bolagsmannen gälda ränta efter sex för hundra om året från förfallodagen
till dess betalning sker.

13 §.

Gäldar bolagsman inom utsatt förfallotid en fjärdedel af det belopp,
som då bör erläggas, må han, efter ty i 15 § vidare sägs, njuta
anstånd med betalning af återstoden, därest han för sagda återstod
jämte ränta inom samma tid ställer pant eller borgen, som godkännes
af gode männen eller sysslomännen.

14 §.

Har bolagsman brustit i fullgörande af honom åliggande betalningsskyldighet
och är han icke enligt 13 § berättigad till anstånd, vare
han icke allenast för livad oguldet och förfallet är jämte ränta dära
utan ock, där uttaxeringen fördelats på särskilda förfallodagar, för hvad
å senare förfallodag skolat erläggas underkastad utmätning utan dorn
eller utslag, då gode männen eller sysslomännen med företeende åt
rättens ombudsmans bevis om det belopp, för livilket bolagsmannen pa
grund af uttaxeringen häftar, hos utmätningsman påkalla utmätning;
vare ock bolagsmannen skyldig att på yrkande af gode männen eller
sysslomännen afträda sin egendom till konkurs; åliggande det gode
männen eller sysslomännen att ofördröjligen mot bolagsmannen vidtaga
den åtgärd, som i hvarje fall må anses lämplig.

124

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

15 §.

Belopp, för hvilket pant eller borgen blifvit enligt 13 § ställd,
skall inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen utsatta förfallodag.
Sker det ej, läte sysslomannen ofördröjligen försälja panten
a offentlig auktion eller utsöka beloppet hos löftesmannen; vare ock
bolagsmannen underkastad sådan påföljd, som i 14 § sägs, där sysslomännen
anse nödigt, att sådan påföljd tillämpas.

16 §.

Afträdas hufvudlottägares tillgångar till borgenärers förnöjande,
må återvinningstalan, hvarom i 3 kap. konkurslagen stadgas, i bolagsmannens
konkurs anställas jämväl af gode männen eller sysslomännen
i bolagets konkurs i den ordning 37 § nämnda lag för enskild borgenär
föreskrifver; och skall, där sådan talan af dem föres och bolagsmannens
konkurs börjats inom natt och år efter det offentlig stämning å bolagets
borgenärer utfärdades, tid, som i 36 § samma lag sägs, räknas från
den dag, bolagets konkurs börjades.

17 §•

Hufvudlottägare, hvilken till följd af konkurstillstånd icke underkastats
uttaxering enligt 8 eller 9 ''§, vare ändock skyldig att för en
hvar af de lotter i bolaget, han innehar, tillskjuta enahanda belopp,
som jämlikt samma §§ blifvit å hvarje lott uttaxeradt; och gälle jämväl
i öfrigt om sådan bolagsmans tillskott i tillämpliga delar hvad om uttaxerade
tillskott förut är sagdt.

Gode männen eller sysslomännen i bolagets konkurs vare pliktige
att, då hufvudlottägare blifvit försatt i konkurs, däri såväl för bolagets
konkursbo som å öfrige hufvudlottägares vägnar bevaka hvad förstnämnde
bolagsman på grund af sin delaktighet i bolaget är skyldig
tillskjuta, samt, intill dess bolagets konkurs blifvit afslutad, uppbära
den utdelning, som belöper å berörda tillskott.

18 §.

Af de tillgångar i bolagets konkurs, som kunna återstå sedan
alla skulder jämte kostnaderna för boets utredning och konkurssakens

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 125

behandling blifvit betalda eller medel därtill afsätta, skola, innan utdelning
å lotterna må äga rum, de tillskott återgäldas, som hufvudlottägarne
på grund af denna lag erlagt jämte ränta efter sex för hundra
om året från betalningsdagarne.

19 §.

Genom denna lag upphäfvas:

lagen angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs den 7 juni 1889 samt .

lagen den 18 april 1890 angående ändrad lydelse af 3 § i nyssnämnda
lag.

20 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

Råkar bankbolag, som ägt utgifva egna banksedlar, i konkurstillstånd,
under det bolaget häftar i betalningsansvar för utgift^ sedlar,
skola de i 6, 7, 21 och 22 §§ af lagen angående enskild sedelutgifvande
banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni 1889 meddelade
föreskrifter fortfarande i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Lag

om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura skall erhålla följande ändrade lydelse.

8 §•

Hvar, som vill idka handel eller annan näring, med hvars utöfvande
följer skyldighet att föra handelsböcker, vare pliktig att till
Bill. till Riksd. Prof. 1903. G Sami. 2 Afd. I Höft. 17

126 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

införande i handelsregistret anmäla det namn, hvarunder han ämnar
bedrifva sin rörelse och som han vid därvid förekommande underskrifter
ämnar teckna. Sådant namn kallas firma.

I handelsbolag åligger det hvarje bolagsman att ansvara för anmälningsskyldighetens
fullgörande.

Från nu stadgade anmälningsskyldighet undantagas fartygsredare
och rederier, aktiebolag samt registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet, så ock solidariska bankbölag.

Enkelt bolag må, efter ansökning af bolagsmännen, i handelsregistret
införas på sätt om handelsbolag är stadgadt; och gälle sedan
om det bolag hvad i denna lag finnes angående handelsbolag föreskrifvet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

Lag

angående ändrad lydelse af 55 § i lagen den 28 juni 1895 om
handelsbolag och enkla bolag.

Härigenom förordnas, att 55 § i lagen den 28 juni 1895 om
handelsbolag och enkla bolag skall erhålla följande ändrade lydelse:

55 §.

Hvad i denna lag är föreskrifvet skall ej äga tillämpning å aktiebolag
eller rederier eller solidariska bankbolag.

Ej heller göres genom denna lag ändring i hvad om bolag för
verksamhet af visst slag eljest är i lag eller författning särskildt
stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904.

STOCKHOLM ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKEK [-AKTIEBOLAG 1903.