Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1 (Betänkande 1873:Bulu1 bulu)

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

X:0 M.

Ank. till Rikad. Kansli den 10 April 1873, kl. 4 e. m.

Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande, angående
antagandet af en för Sverige, Norge och Danmark afslutad
Myntkonvention samt dermed sammanhängande
lagar.

Till de deputerade, som af Banko- och Lag-Utskotten blifvit utsedde
att behandla åtskilliga till dem hänskjutna frågor, har öfverlemnats
Kongl. Maj:ts nådiga proposition N:o 37 af den 28 Februari innevarande
år om antagande af en den 18 December 1872 med Norge
och Danmark afslutad Myntkonvention, samt af förslag till Lag om
rikets mynt och Lag om öfvergången till det nya myntsystemet. ° Till
de deputerade hafva dessutom från Kongl. Finansdepartementet blifvit
öfverlemnade de detta ärende rörande offentliga handlingar, af hvilka
Utskottet låtit till trycket befordra:

Statskontorets utlåtande af den 9 November 1872,

Protokoll, hållet i sammansatt Norskt-Svenskt Stats-Råd den 20
November 1872, samt

Protokoll, hållet vid sammanträdena för afslutande af Konventionen
af den 18 December 1872.

Af handlingarne inhemtas, att, sedan genom korrespondens emellan
Sveriges och Norges Finansministrar förslag blifvit bragt å bane om
Sveriges, Norges och Danmarks öfvergång till ett gemensamt på guld
grundad! myntsystem och Norska regeringens mening om ett sådant
förslag blifvit inhemtad, hafva underhandlingar de tre rikena emellan
på diplomatisk väg blifvit anknutna; att derefter, och då frågan under
Bill. till JRil-sd. Trot. 1ST3. G

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

tiden på det national-ekonomiska mötet i Köpenhamn förliden sommar
blifvit af fackmän från de tre rikena gjord till föremål för öfverläggning,
har, efter öfverenskommelse emellan regeringarne, en kommission
af för hvardera riket utsedde trenne fullmäktige sammanträdt i
Köpenhamn den 19 Augusti 1872 och efter en följd af öfverläggningar
blifvit ense om ett under den 20 September samma år afgifvet »Förslag
till öfverenskommelse emellan de tre nordiska rikena om ett gemensamt
på guld grundadt myntsystem», hvaraf det svenska exemplaret
blifvit i tryck utdeladt till Riksdagens ledamöter; att sedermera på föredragning
af Chefen för Norska Finans-departementet Kongl. Maj:t i sammansatt
Stats-Råd i Kristiania den 20 November beslutat att söka
mellan de förenade rikena och Danmark, under förbehåll af nationalrepresentationernas
samtycke, afsluta en konvention om antagande af ett
för de tre rikena gemensamt myntsystem, i väsentlig öfverensstämmelse
med det af ofvannäinnda Myntkommission utarbetade förslag; samt att
den 27 November utnämnde fullmäktige för de tre konungarikena Sverige,
Norge och Danmark i Stockholm sammanträdt och der, under förbehåll
af national-representationernas samtycke, den 18 December afslutat
en Myntkonvention, hvilken Kongl. Maj:t i den nådiga propositionen
förelagt Riksdagen till antagande.

De hufvudsakligaste bestämmelserna af denna konvention kunna i
korthet på följande sätt sammanfattas:

Sverige, Norge och Danmark antaga ett gemensamt på guld grundadt
myntsystem.

De antaga en gemensam räkneenhet, krona, delad i 100 öre.

De utmynta tvänne guldmynt af 0,900 finhet, ett om 10 kronor
innehållande 4,032 gr. fint guld, ett om 20 kronor innehållande 8,064 gr.
fint guld.

Dessa mynt äro, utan afseende derå för hvilket rike de blifvit
präglade, inom alla tre rikena lagligt betalningsmedel, såvida de ej
äro vanställda, åverkade eller förlorat \ procent af sin rätta vigt.

De utmynta vidare skiljemynt af silfver, legeradt med koppar, samt
af brons. Dessa mynt utgifvas till ett namnvärde något högre än verkliga
värdet. De utmyntas endast för regeringarnes räkning. De mottagas
i alla staternas kassor i betalning till sitt fulla namnvärde, och tillfälle
skall beredas enhvar att få dem, i belopp af minst 10 kronor, med guldmynt
invexlade. De gälla, så länge prägeln är tydlig, som lagligt betalningsmedel
i alla tre rikena allenast till mindre belopp, 2 a 1 Riks -

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 3

dalerstycken intill 20 kronor, öfrigt silfvermynt till 5 kronor och
bronsmyntet till 1 krona.

Af skiljemynt hunna utmyntas 1- och 2-kronor, 50-, 40-, 25-och 10-öre (silfver) 5-, 2- och 1-öre (brons).

För myntens halt, vigt, remedier, diameter, prägel m. m. äro
gemensamma bestämmelser gifna, äfvensom för kontroll å tillverkningen
m. in.

De tre rikenas finansförvaltningar mottaga från hvarandra till inlösen
skiljemynt och nötta guldmynt.

Staterna äro genom konventionen förbundna att ovägerligen inlösa
de af dem utgifna guldmynt till fulla värdet, så vida de ej förlorat öfver
2 procent af sin rätta vigt, och att ej i rörelsen utsläppa de guldmynt
som förlorat mer än x|2 procent af sin rätta vigt.

För öfrigt äro åtskilliga bestämmelser gifna om öfvergångens olika
stadier m. m.

1 samband härmed har Kongl. Maj:t till Riksdagen öfverlemnat
ett på de i Konventionen fastställda grunder utarbetadt förslag till Lag
om rikets mynt, och i en särskild Lag om öfvergång till det nya myntsystemet
låtit sammanfatta de bestämmelser, som ansetts nödiga för det
nya myntsystemets införande.

Utskottet tillåter sig i första rummet erinra derom, att frågan om
antagande af ett på guld grundadt myntsystem redan i sex år vant föremål
för uppmärksamhet inom vårt land. Hon föranledde först år 1867
afsändande af ett svenskt ombud till den stora myntkonferensen i Paris,
hvarest grunderna för ett universelt guldmyntsystem mellan de flesta
europeiska länders samt Förenta Staternas fullmäktige afhandlades. Hon
upptogs sedan vid 1868 års riksdag dels genom Kongl. proposition om
utmyntning af 10- och 25-francstycken i guld, dels genom enskild motion
om antagande af ett guldmyntsystem med den franska francen som räkneenhet,
och var denna gång föremål så väl för utredning af vederbörande
embetsverk som för utförligt yttrande af Sammansatt Banko- och
Lag-Utskott samt vidlyftiga förhandlingar i Riksdagens kamrar, samt föranledde
slutligen Riksdagens bifall till förslag bland annat om prägling af
10-francs eller caroliner i guld. Hon väcktes ännu en gång vid 1869
års riksdag af enskild motionär och föranledde denna gång, efter nytt utlåtande
af Sammansatt Banko- och Lag-Utskott samt lifligt meningsutbyte
i Kamrarne, en Riksdagens anhållan hos Kongl. Maj:t om utredning af alla
med ärendet sammanhängande frågor, hvarpå följde tillsättande af den

4 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1,

myntkomité, som, efter nära ett års arbete, afgaf sitt betänkande om
»Sveriges öfvergång till ett nytt myntsystem med guld såsom värdemätare».
Slutligen blef hon äfven vid 1871 och 1872 års riksdagar upptagen
genom enskild motion och föremål för yttranden af Sammansatta
Banko- och Lag-Utskottet samt för öfverläggning vid riksdagen, ehuru
dessa gånger utan vidare påföljd.

Betraktar man närmare dessa öfverläggningar, utredningar, beslut
och åtgärder af statsmakter och vederbörande myndigheter, visar det sig
tydligt, så väl att i Sverige denna vigtiga fråga från alla sina sidor
varit skärskådad, som att den allmänna opinionen under en jemförelsevis
ganska lång tidrymd varit förberedd på en väsentlig förändring
af vårt myntväsen; isynnerhet om man tillika iakttager, att förslag om
vår myntenhets jemkning till bättre öfverensstämmelse med grannländernas
silfvermynt redan under 1850-talet och sedermera vid 1867 års
riksdag varit under allvarlig ompröfning. Under denna tid hafva frågorna:
om olägenheterna af vårt nuvarande myntsystems förhållande till
grannländernas; om fördelarne af gemensamhet i myntväsendet med
grannstaterna eller med de stora handelsfolken; om silfrets eller guldets
företräden som värdemätare och bytesmedel; om vilkoren och sättet för
öfvergång till ett myntsystem med ny värdemätare, och om de särskilda
egendomligheter, som tillhöra ett guldmyntsystem — alla blifvit utförligt
afhandlade och noggrannt skärskådade, derhän att de, som närmare
sysselsatt sig med detta ämne, haft tid och tillfälle att stadga sina åsigter
i alla dessa punkter, och att enhvar för öfrigt är i stånd att af offentliga
utlåtanden finna ledning för sitt omdöme derutinnan.

Sveriges Riksdag har härutaf hemtat den fördelen, att, då nu frågan
om öfvergång till ett nytt myntsystem ånyo förekommer till afgörande,
dess ledamöter redan kunna anses förtrogna med de synpunkter,
ur hvilka hon är att betrakta, och att de icke på en gång och i brådskande
hast behöft sätta sig in i de många och svåra spörsmål, som dermed
äro förknippade. De skäl och grunder, som nu tala för en reform
af vårt myntväsen, hafva till allra största delen varit framhållna och undersökta
vid fem olika riksdagar; medan de skäl, som nu ytterligare tillkommit,
äro af den beskaffenhet, att deras giltighet och styrka genast
falla i ögonen. De betänkligheter och farhågor, som kunnat framställas
emot en sådan reform, hafva under samma tid haft godt tillfälle att
göra sig gällande; medan åter de omständigheter, som sedermera inträffat,
hafva varit af den beskaffenhet, att de i högst väsentlig mån undanröjt
betänkligheterna och gifvit farhågorna en motsatt riktning. Det oför -

Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1.

trutna och nitiska arbete, som å denna fråga varit nedlagdt, kan alltså
icke anses vara förspildt, derför att den reform, som nu är å bane, i väsentliga
delar skiljer sig från de förslag, som för några år sedan förehades;
och för den händelse att vårt myntväsen stadgas på de grundvalar,
som Kong]. Magt nu för Riksdagen föreslagit, skall dock helt visst
det svenska folket med erkänsla ihågkomma dessa sträfvanden i en annan
riktning, hvilka i så väsentlig mån förberedt och bidragit till frågans
slutliga lösning.

Hvad som afgjordt skiljer nu föreliggande förslag från de ofvan
anförda, upprepade gånger för Kongl. Maj:t och för Riksdagen framställda,
är att i dessa senare ett hufvudsakligt syfte varit ernåendet af öfverensstämmelse
med ett å verldsmarknaden allmänt kändt, i en framtid
möjligen för alla nationer gemensamt myntsystem, under det i Kongl.
Maj:ts nu framställda proposition hela detta syfte är skjutet åt sidan,
såsom med de nu rådande politiska förhållandena föga förenligt. Åberopande
det af Sammansatta Banko- och Lagutskottet redan vid 1872
års riksdag afgifna yttrande, att »frågan genom den i Tyskland vidtagna
åtgärden utan tvifvel fått en förändrad ställning, åtminstone i så måtto
att tanken på ett för de civiliserade länderna gemensamt myntsystem
icke för tillfället kan tilläggas någon betydelse i afseende på ett beslut
rörande nytt myntsystem för Sverige», anser sig Utskottet nu böra till
fullo instämma i den uppfattning, som sålunda hos Kongl. Maj:t gjort
sig gällande. Den förändring, som efter 1870 inträdt i Europas politiska
förhållanden, har med ens rubbat alla de förutsättningar, hvarpå en anslutning
till Frankrikes myntsystem skulle bero; och Utskottet finner,
likasom Kongl. Maj:t, ej anledning antaga, att något annat bestående myntsystem
för närvarande eller för den närmaste framtiden har utsigt att
blifva universelt. Under dylika förhållanden skulle det för Utskottet
icke hafva varit möjligt att förorda någon sådan genomgripande förändring
af vårt myntväsen i alla dess delar, som hade varit nödig för en
öfvergång vare sig till Frankrikes francsystem eller till Tysklands marksystem,
och det är derför också med den största tillfredsställelse Utskottet
funnit, att Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag bereder oss alla fördelame
af en högst nödig reform, öfvergången till guldmyntsystem, utan
att pålägga oss bördan af någon som helst förändring af vår räkneenhet,
det vill säga utan någon rubbning i allmänhetens dagliga vanor.

I Kongl. Maj:ts proposition hafva, i stället för behofvet af ett universelt
myntsystem, blifvit såsom skäl för den föreslagna reformen framhållna:
i främsta rummet nödvändigheten af att i silfrets ställe som värdemätare

Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1.

och grund för myntväsendet antaga guld, och dernäst de olägenheter för
den inrikes handeln, särskilt i gränsorterna, som framgå af vårt mynts
nuvarande förhållande till det norska och danska. Hvad denna senare
omständighet beträffar, tillåter sig Utskottet blott fästa uppmärksamheten
derå, att dessa olägenheter, öfver hvilka klagan varit förd i många årtionden,
och som en gång ansågos böra ensamma vara tillräckligt motiv
för en myntförändring, synas under de sist förflutna tre åren hafva
blifvit om möjligt ännu mera känbara, än de förut varit. Den
danska ^-rigsdalern blir tagen och utgifven för en svensk riksdaler
derför, att det i den mindre handeln faller sig så obeqvämt att taga
vara på det 0,9 öre, som fattas i dess fulla värde åt 1 riksdaler, och
det är af detta skäl det danska silfvermyntet helt naturligt kommit
att undantränga allt svenskt silfvermynt i en stor del af det
sydliga och vestliga Sverige, så att derstädes numera knappt annat
sldljemynt finnes än det danska. Under sådana förhållanden synes det
nu blott ytterligare hafva ökat allmänhetens obehag af detta mynt, att
svenska staten, såsom rätt och billigt är, för sina post- telegraf- och jernvägskassor
bestämt den rätta afgälden å det danska och norska myntet.
Den enskilde har åtminstone vid småhandel och vexling mottagit de främmande
silfvermynten för deras hittills sedvanliga värde i svenskt räknesätt;
han får vid första offentliga kassa vidkännas rabatten, som vid större
betalningsbelopp kan blifva ganska känbar; men han är icke desto mindre
vanligen tvungen att vid nästa tillfälle taga emot sådant mynt, då
intet annat finnes att få, kan i de flesta fall ej ens taga vara på dess
rätta värde, då skilnaden, åtminstone i betalningar af 25, 50, 75 öre
o. s. v. ända intill 1 rdr, är alltför ringa att kunna iakttagas. Så har
det skett, att myntcirkulationen i val''a södra och vestra provinser, såsom
de Utskottets ledamöter, hvilka i dessa orter äro hemma, till fullo kunnat
intyga, blifvit sakta men fullständigt undergräfd, och det synes knappt
finnas någon annan utväg för dess återställande än en öfverenskommelse,
enligt hvilken de gamla danska och norska mynten dragas ur rörelsen,
och de tre länderna prägla fullständigt lika mynt.

Hvad sjelfva hufvudsaken beträffar, eller nödvändigheten af att antaga
guld till grund för rikets myntväsen, har Sammansatta Banko- och
Lag-Utskottet vid föregående riksdagar redan visat sig till fullo uppskatta
vigten af denna angelägenhet. Guldets företräden framför silfret såsom
bytesmedel hafva af de mest ansedde ekonomer redan länge varit framhållna
och, hvad mera är, de hafva ledt derhän, att den förra metallen
med oemotståndlig kraft undanträngt den senare från dess forna plats
såsom värdemätande bytesmedel. Guldet eger i förhållande till tyngd

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

och volym ett högre värde än silfver; det är till följd af sina kemiska
egenskaper ännu mera oföränderligt och varaktigt än silfver; det drager
som följd af myntens högre värde en lägre myntningskostnad än silfver.
Det är till följd häraf ett bytesmedel på en gång beqvämare, varaktigare
och billigare än silfret, och det är naturligt, att vid vår tids storartade
utveckling af verldshandel!!, der så mycket ankommer på rörelsens underlättande
och der ofantliga värden skola mellan länderna förflyttas för
billigaste pris, måste just dessa anspråk på bytesmedlet vara de mest
afgörande, och alltså guldet för nämnda ändamål få allt större, silfret allt
mindre användning. Härtill kommer, i viss mån som eu följd af nyss
nämda förhållande, att, efter hvad noggranna undersökningar gifvit vid
handen, har guldet i förhållande till andra varor åtminstone hittills visat
sig ega mera oföränderligt värde än silfret, och då fasthet i värde för
det värdemätande bytesmedlet är eu högst väsentlig egenskap, måste äfven
häruti ligga ett vigtig! skäl för antagande af guld såsom grundval
för myntsystemet.

Redan af dessa skäl kunde man för några år sedan med visshet
förutsäga, att guldet såsom det erkändt bättre bytesverktyget skulle förr
eller senare uttränga silfret från verldsmarknaden, och att det således
förr eller senare skulle blifva för Sverige omöjligt att bibehålla silfver
såsom grund för myntsystemet, om öfver allt annorstädes guldet blifva
enda värdemätaren; och det syntes derför vara tydligt, att frågan
om antagande af nytt myntsystem för oss allenast var en tidsfråga. Men
det sades också med skäl, att under sådana förhållanden kunde svårligen
någon ekonomisk fördel vara att hemta af uppskof med detta utbyte,
att tvärtom svårigheterna för öfvergången och farorna för förluster dervid
måste oupphörligen växa, och att vårt land ovilkorligen skulle hafva
större fördel af att komma före Tyskland och Holland med denna
förändring, än att först efter dem utbyta sitt silfver mot guld.

Sanningen af dessa påståenden synes också redan hafva blifvit
ganska tydligt och känbart ådagalagd. För något mer än ett år sedan
fattade Tyskland beslut om öfvergång till guldmyntsystem, och verkningarne
af detta beslut och deraf föranledda åtgärder hafva redan begynt
visa sig på ett sätt, som icke kan annat än täcka lifliga farhågor. Guldets
pris har stigit och silfrets pris har fallit så starkt, att, såsom Utskottet
längre fram får tillfälle att utförligen visa, det råder en skilnad af
omkr. 2 proc. mellan deras värdeförhållande i början af året 1872 och
deras värdeförhållande i början af 1873. Man kunde med rätt stor visshet
förutse en sådan förändring, så snart som Tyskland i slutet af 1871
beslöt att antaga guld till grund för sitt myntväsen, men den omstän -

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

digheten, att denna naturliga följd nu redan begynt inträda, bidrager
utan tvifvel i hög grad till att väcka uppmärksamheten å hvad vår egen
trygghet fordrar.

Betydelsen af Tysklands öfvergång till ett på guld grundadt myntsystem
framträder naturligtvis i första rummet deri, att detta land för
närvarande måste ega ett betydande förråd af silfver i mynt,*) förutom
de behållningar i omyntadt silfver, som bankinstitutionerna antagas hafva
som fond för utelöpande sedlar. Af denna qvantitet skall naturligtvis
en del, aldra högst dock till värde af 350 millioner R:dr, och troligen
vida mindre, blifva qvarhållen för landets behof af skiljemynt. Det
öfriga måste, i samma mån som guldmyntsystemet blifver genoinfördt,
komma att realiseras såsom en för staten obehöflig vara.

Af de europeiska staterna har nu, utom de tre nordiska konungarikena,
äfven Holland sitt myntsystem grundadt endast på silfver; man
antager, att Holland i Europa eger för ungefär 125 millioner gulden eller
lS?1^ millioner R:dr silfver i myntad form **) och derutöfver naturligtvis
mycket omyntadt silfver i offentliga kassors och bankers förvar. Efter
hvad af officiela handlingar framgår, är det knappt något tvifvel om, att
detta land inom kort kommer att utbyta sitt silfvermyntsystem mot
guldmyntsystem, och så torde äfven der, efter afdrag af 20 till 30 millioner
R:dr för skiljemynt, ett förråd af minst 160 millioner R:dr
i silfver blifva ledigt för verldsmarknadens behof.

Det är klart, att ett dylikt förhållande är fullt jemförlig! med ett sådant
fall, som att inom loppet af några få år verldens silfverproduktion
— hvilken kan skattas till 250 millioner R:dr årligen —■ högst betydligt
förökades. Verldsmarknaden får i det öfverflödiga och från myntcirkulationen
utbrutna silfverförrådet ett nytt anbud af silfver, hvilket naturligtvis
bör leda till ett fall i silfrets pris — under förutsättning att metallprisets
öfriga faktorer, den årliga produktionen och den årliga efterfrågan,
icke väsentligen förändras.

*) Enligt uppgifter hos Xeller har under perioden 1837—66 i Sydtyskland silfver
blffvit prägladt till ett belopp af omkring 221, millioner gulden;

hvarjemte samme författare uppgifver silfvermyntningen i Prtjussen (för 1821 — 66)
och de öfriga nordtyska staterna (mest under perioden 1840—66) till ett belopp af omkring
254 millioner Thaler,

hvilket tillsammans gör ett belopp af utmyntad!''silfver stort omkring 1,000 millioner
R:dr R:mt.

**) Enligt uppgift i »Verslag an den Roning omtrent het Muntwezen, uitgebragt
door de Staatscommissie benoemd van der 30 Okt. 1872.»

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

Härtill kommer vidare, att samma dessa länder, Tyskland och Holland,
på samma gång som de utbjuda silfver, skola efterfråga guld till
utmyntning och för bankinstitutionernas behof, hvarvid också är att märka,
det en penningeeirkulation grundad på guld efter all erfarenhet kräfver
mycket mera mynt än en cirkulation grundad på silfver. Utskottet kan
ej uppgifva någon siffra för den till detta ändamål sannolikt behöfiiga
guklqvantitet, men klart är, att denna efterfrågan kommer att göra
ovanligt stort anspråk på det nuvarande förrådet och sålunda känbart
verka till varans prisstegring — också under förutsättning att produktionen
ej betydligt förökas.

En sådan förutsättning kan utan tvifvel ej upphöjas till någon
fullständig visshet, enär så val den ena som den andra af dessa faktorer
beror af omständigheter, Indika äro ytterst svåra att förutse och beräkna.
Nya guldlager af öfvermäktig rikedom kunna blifva oförväntadt upptäckta,
och guldets pris deraf röna eu nedtryckande inverkan, vida starkare
än det tryck, som en stigande efterfrågan nu utöfvar till dess stegrande.
Men deremot svarar också en möjlighet, lika tänkbar, och t. o. m.
ännu mer sannolik, eller att nya silfvergrufvor blifva för en vinstgifvande
produktion tillgängliga, eller att förbättrade arbetsmetoder och
kommunikationer göra redan kända grufvor mera gifvande, och att sålunda
en ökad silfverproduktion kommer att ytterligare förstärka den
riktning till prisfall för silfver, som nu gifvit sig tillkänna. Det är vidare
en möjlighet, att efterfrågan för silfver från Orienten ännu en gång
kommer att känbart verka på silfrets pris i Europa-; man har fullkomligt
rätt uti att erinra derom, huruledes endast för ett årtionde sedan
begäret efter silfver från Orienten hastigt hade stigit till tre gånger
dess vanliga belopp, och sådana omständigheter kunna naturligtvis ännu
en gång och flera gånger inträffa. Men deremot kan då ock sägas, att
silfverexporten till Orienten efter 1865 ånyo sjunkit tillbaka till den
ståndpunkt den innehade före amerikanska kriget, och att den, ehuru
tillfälligtvis något ökad under 1872, likväl icke visar någon ovanlig benägenhet
att stiga, samt att den hastiga och starka stegringen helt och
hållet berodde på de egendomliga handels- och produktionskonjunkturer,
som följde af 1860-talets krig. Sådana konjunkturer, under hvilka Orienten
får ovanligt stora ''fordringar i Europa, kunna visserligen ånyo inträffa,
men som en säker faktor kunna de dock ej medtagas i våra beräkningar.

En annan utsigt för silfrets bibehållande i värde kunde måhända sökas
i den förmodan, att de största europeiska staterna dock till slut ej skulle
Bill. till Likså. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 2

Sammansatta BanJco- och Lag-Utslcottets Betänkande N:o 1.

gorå allvar af öfvergången till guld såsom ensam värdemätare, utan
bibehålla eller införa dubbel värdemätare. Sådana förmodanden har man
uttalat om Tyskland, dervid stödjande sig på de paragrafer (art. 1 och 14)
i det nyss framlagda förslaget till definitiv myntlag, hvari åt Förbundsrådet
och Kejsaren förbehålles att bestämma tidpunkten för inträde af den nya
»Reichsgoldwährung» (det på guld allena grundade myntsystemet) i de gamla
myntsystemens ställe, och dermed att sätta de gamla silfvermynten ur kurs.
Så vidt Utskottet kunnat skönja, hvilar dock denna slutsats på ett missförstånd
af sjelfva lagförslaget och strider mot hela den anda och mening,
som genomgår detsamma. Det myntsystem, som för Tyskland nu definitivt
skall fastställas, är alldeles oförtydbart grundadt allenast på guld,
med billoneradt skiljemynt af silfver, för hvars utmyntning, billonering
m. m. lagen innehåller vidlyftiga stadganden, och intet yttrande från
regeringens sida berättigar till antagandet, att det skulle vara annat än
allvar med det fullständiga genomförandet af reformen. Att likväl ännu
någon tid det gamla silfvermyntet bibehålies såsom lagligt betalningsmedel,
är något som under en öfvergångsperiod omöjligen kan undvikas,
och bevisar alldeles ingenting om någon afsigt att bibehålla silfret som
värdemätare, hvilket tvärtom är omöjliggjordt genom det bestämda förbudet
(Art. 10) för all vidare utmyntning af det gamla silfvermyntet.

Hvad Holland beträffar, har en i slutet af 1872 nedsatt kommission
visserligen ej nu genast vågat tillstyrka antagandet af guld som ensam
värdemätare, emedan man i September 1872 ännu icke visste något om
innehållet af det förslag, som nu i Mars framlades för tyska riksdagen, och
i ovisshet härom ej trodde sig kunna afgöra, huruvida Tyskland skulle
fasthålla guld som ensam värdemätare eller möjligen antaga dubbel
värdemätare. Innan derutinnan vunnits full visshet, ansåg kommissionen,
att Holland borde intaga en afvaktande ställning, d. v. s. utgifva guldmynt
såsom lagligt betalningsmedel jemte det gamla silfvermyntet eller
införa dubbel värdemätare med antagande af värdeförhållandet 1: 15,so
mellan silfver och guld. Men äfven här föreslogs såsom ett nödvändigt
vilkor för en dylik anordning: »inskränkning i eller preliminärt förbud
mot vidare utmyntning af silfver-kurant-mynt», d. v. s. den dubbla värdemätaren
skulle icke här som i Frankrike betyda rätt för en hvar att
begagna sig af metallkonjunkturerna till att betala sin gäld med den
för tillfället billigaste metallen, — eftersom den ena metallen ej skulle
få förvandlas till mynt; och hela förslaget synes derför blott åsyfta att
sätta Holland i stånd att snarast möjligt förskaffa sig guldmynt, hvarvid
allmänheten dock här, som annorstädes, tillsvidare bibehåller sin rätt
att betala med förefintligt silfvermynt. Någon bestämd afsigt att för

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

framtiden behålla både silfver och guld som lagligt betalningsmedel är
icke af den holländska kommissionen uttalad. Den säger tvärtom (sid. 32)
att, om Tyskland antager ensam guldstandard, »då skall Skandinavien, som
»redan är förbereda följa det efter; England besitter redan guldstandard,
»och i den latinska unionen, der guld och silfver till större delen äro
»utträngda af sedlar med tvångskurs, finnes föga utsigt att den dubbla
»standarden inom de närmaste åren skall göra sitt inflytande kraftigt
»gällande. Ett sammanträffande af sådana omständigheter, som förut
»under - - äro beskrifna (eller att, då Tyskland tager guldstandard, Frank»rike
åter upptager betalning med klingande mynt och dervid bibe»håller
dubbel standard) anse vr då ingalunda sannolik;... så att i sådant
»fall intet annat kan återstå, än att Holland inom en ej långt aflägsen
»framtid skall vara helt omgifvet af stater, der antingen ensam guld»standard
är införd eller mynt utträngdt af sedlar; ... ett tillstånd som
»skall nödsaka oss att öfvergå till ensam guldstandard.»

Utskottet har anfört detta yttrande, för att visa, huru förhållandena
betraktas i ett land, som står den stora handelsverlden och dess intressen
närmare än Sverige; och enär nu Tyskland har tydligt visat sig
vilja antaga guld som ensam värdemätare och således i denna punkt
häft den af kommissionen uttalade tvekan, synes kommissionens yttrande
bestämdt styrka den öfvertygelsen, att silfret inom kort kommer
att såsom bytesmedel och värdemätare inom hela Europa blifva utträngdt
af guldet.

Om det sålunda, efter Utskottets åsigt, råder all sannolikhet för,
att silfret i den närmaste framtiden skall upphöra att användas som
verkligt mynt inom den vesterländska civilisationens område, att i anledning
deraf metallen skall för en längre eller kortare tid förlora några
procent af sitt värde, och att således de nationer, som bibehålla densamma
såsom grund för myntväsendet, skola lida förlust genom en rubbning,
som de hvar för sig omöjligen kunna förekomma eller hejda —
så vill dock Utskottet icke på denna sannolikhet för silfrets prisfall
allena grunda sin öfvertygelse derom, att Sverige så snart som möjligt
och ju förr dess hellre bör tillegna sig fördelarne af ett guldmyntsystem.
Det är fullkomligt sannt, att Riksbankens nuvarande silfverförråd, omkring
16 millioner R:dr Runt under tiden Januari 1872—Januari 1873
förlorat omkring 2 procent af sitt värde i guld, och att ett ytterligare
fall i silfrets pris ännu skulle med en eller annan procent kunna öka
denna förlust. Men dels är den summa vi sålunda förlora, 300,000 R:dr
eller mera, i och för sig ej tillräckligt stor, för att göra en myntreform
till en tvingande nödvändighet, dels förminskas dessa rent finan -

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

siela farhågor i någon mån deraf, att en ej ringa del af detta silfverförråd,
äfven efter antagande af guldmyntsystem, kommer att erfordras till skiljemynt
och sålunda ej behöfver direkt afyttras. Det är också sant, att
alla de, som ega fordringar utfästade i silfver, ovilkorligen måste vara
intresserade af att dessa fordringars verkliga värde så fort som möjligt
fastställes i någon värdemätare, som lemnar större garanti för oföränderlighet,
än silfret nu tyckes bereda, och att farhågorna för ytterligare
fortgående förlust på dessa fordringar måste föranleda alla desse
att påyrka en snar och afgörande reform. Deremot kunde dock möjligen
invändas, att i landet finnas äfven andra intressen än deras, som
ega fordringar, och att för dessa icke skulle i dylika förhållanden finnas
något motiv för en reform, afsedd att stadga fordringars värde.

Men det finnes en annan omständighet, som vida mer än de nu
antydda gör det för hvarje land med silfvermyntsystem nödvändigt att
öfvergifva denna värdemätare: det är — oafsedt alla farhågor för silfrets
pris/a^, — den oafvisliga farhågan för dess allt större och större föränderlighet
i värde. Metallernas, såsom alla andra varors, fasthet i värde
beror naturligtvis på fastheten i förhållandet mellan anbud och efterfrågan.
Metaller, som i större qvantiteter användas till mynt, hafva
sin garanti för en sådan fasthet deri, att t. ex. vid ett förökadt anbud
af metallen en betydlig qvantitet deraf kommer att upptagas af penningeinstitutionerna,
hvilka skaffa den afsättning i myntad form i förbindelse
med en nedsättning af räntefoten. Stänges nu i Europa denna
utväg för reglerande af endera metallens pris, d. v. s. upphör en metall
att här användas som mynt, så kommer dess värde naturligtvis att
allenast bero af förhållandet mellan produktionen å ena sidan och å andra
sidan efterfrågan för de aflägsna länderna i Orienten eller för den
vesterländska industriens behof. Frågar man sig nu, hvilka garantier
dessa begge faktorer kunna afgifva för metallens värdefasthet, så visar
det sig åtminstone af de sista årens erfarenhet, att silfrets produktion
och silfrets utförsel till Orienten alldeles icke hållit jemna steg med
hvarandra, och att således, om värdet skall bestämmas ensamt af förhållandet
dem emellan, silfverpriset antagligen skall blifva i högsta
grad vacklande. Enligt uppgifter, sammanställda af Soetbeer utgjorde:

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

Silfverproduktionen. Silfverexporten från Europa

till Orienten.

1851	Thaler 60	millioner.	Thaler	11	millioner.
1852	„ 59	11	11	18	11
1853	„ 56	11	11	37	11
1854	„ 57	11	11	31	11
1855	„ 60	r>	11	53	11
1856	„ 61	11	11	94	11
1857	„ 64	r>	11	134	11
1858	„ 68	11	11	38	11
1859	„ 68	11	11	409	11
1860	„ 71	11	11	72	11
1861	„ 75	11	11	59	11
1862	„ 80	11	11	97	11
1863	„ 87	Tf	11	101	11
1864	„ 88	11	11	112	11
1865	„ 98	11	11	65	11
1866	„ 96	11	11	47	11
1867	„ 98	ii	11	14	11
1868	„ 93	ii	11	24	11
1869	„ 90	il	11	44	11
1870	„ 99	ii	11	15	11
Som man	ser, har produktionen	varit temligen jemnt i stigande.

exporten till Orienten deremot i högsta grad ojemn och vacklande, och
det finnes naturligtvis ingen möjlighet att för framtiden beräkna eller
bestämma, huru Orientens behof af silfver för hvarje år skall gestalta
sig: ett krig i Asien, eller en felslående bomullsskörd i Amerika kunna
fördubbla eller tredubbla siffrorna från det ena året till det andra. Kommer
så härtill, att industrien i våra dagar är stadd i en utveckling,
under hvilken man ej kan förutse, hvilka anspråk på silfverförrådet den
möjligen kommer att framställa, så är det tydligt, att i samma mon silfrets
värde blir af dessa faktorer allena beroende, i samma mon blir
det sväfvande och osäkert.

Men det säger sig sjelft, att en metall, som sålunda antagligen
kommer att få sitt värde bestämdt af högst oberäkneliga och föränderliga
faktorer, icke kan vara lämplig till värdemätare och grund för ett
rikes myntväsen. Det hör till de första grundbegreppen af all sund
statshushållning att så vidt möjligt är befästa och uppehålla värdet af
rikets mynt, hvari alla varuvärden uttryckas och hvari samtliga förbindelser
inom landet äro utsatta. Värdet af myntet kan åter omöjligen

14 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

uppehållas genom lagstiftning allena, i sista hand beror det alltid på
värdet af den metall som myntet innehåller. Vid alla de liqvider, som
äro att verkställa till utlandet, kommer detta myntets naturliga värde
fram, bestämdt endast och allenast af myntmetallens eget värde, och
deraf måste ovilkorligen följa en återverkan på myntets värde inom
landet, d. v. s. med andra oi’d på varuprisen. Faller myntmetallens
värde, så faller äfven myntets värde; är myntmetallens värde starkt
vacklande, så blifva äfven myntvärde och priser inom landet underkastade
starka förändringar, allt till skada för den allmänna rörelsen
och för landets befolkning. Fn allmän osäkerhet uppstår ej blott
för borgenärer och gäldenärer, utan för importörer och exportörer, producenter
och konsumenter, köpare och säljare af alla grader och klasser,
och en sådan osäkerhet slutar alltid med förlust för den svagaste,
för den stora massan af befolkningen. Det är lätt att föreställa sig gången
af en sådan process. Det svenska betalningsmedlets kurs gentemot utlandet
beror naturligtvis i första hand på tillgången i Sverige af vexlar å utlandet;
tinnes riklig tillgång af fordringar från Sveriges exportörers sida
å utländska hus, så erhålla importörerne sitt betalningsmedel till utländingar
för billigt pris; är tillgången på sådana fordringar knapp, så stiger
vexelkursen för importörerne. Denna stegring har dock sina naturliga
gränser i kostnaderna för försändning ur landet af silfver i mynt
eller plants; blifva vexlande så dyra, att det bättre lönar sig att försända
silfverplantsar till utlandet, så sänder importören till den utländske fordringsegaren
silfver. Ett oupphörligt fall i silfrets värde å marknaden
verkar nu naturligtvis till skada för den importör, och dermed ock för
det land, som använder allenast silfver till betalningsmedel. De få för
hvarje gång använda allt mer och mer silfver för att gälda ssina förbindelser.
Men en osäkerhet i silfrets värde verkar lika starkt, om ej ännu
starkare åt samma håll. År importören ur stånd att förutse, hvilket
pris den afsända metallen å liqvidationsdagen kommer att betinga, vet
han, att detta pris från den ena börsdagen till den andra kan vackla
med ganska betydliga belopp, så skyr han den med sådant betalningssätt
förenade risk, och köper hellre vexlar till det pris som erbjudes, än
utsätter sig för svårberäkneliga förluster på silfverremisser. På sådant
sätt mister landets klingande valuta alltmer sin förmåga att reglera
vexelkursen; under svåra förhållanden nedtryckes lätteligen myntets
värde t. o. m. vida nedom metallens marknadspris, och förlusten —
drabbar naturligtvis i sista hand konsumenten genom varuprisens proportionela
stegring.

Sammansatta Banko- och Lag-Dtskottets Betänkande N:o 1. 15

Utskottet har velat särskildt framhålla denna för en hvar ögonsynliga
olägenhet af att bibehålla som värdemätare och bytesmedel en
metall, hvars värde inom kort måste komma att bestämmas af ett mindre
tillförlitligt förhållande mellan anbud och efterfrågan; det anser
häruti ligga ett skäl för antagande af guldmyntsystem, som är ännu mera
talande och vida säkrare än farhågan för silfrets fortgående prisfall,
hvarom ju meningarne do ek kunna vara delade, utan att den ene kan
med säkra bevis öfvertyga den andre.

Då det sålunda måste anses nödvändigt för Sverige att utbyta
silfver mot guld såsom grund för myntväsendet, och då det, efter de
förändringar som inträdt, mer än någonsin är klart, att silfrets bibehållande
som bytesmedel och värdemätare endast kommer att vålla oss
olägenhet och förlust utan att bringa oss någon förmån, ligger det närmast
till hands att påyrka, det den nödvändiga öfvergången måtte ju
förr dess hellre verkställas. Vi befinna oss nu redan inne i den öfvergångsperiod,
under hvilken Tyskland har att verkställa det beslutade
utbytet af silfver mot guld. Vi hafva iakttagit verkningarne af
detta lands stora efterfrågan å guld för utmyntning; det kan ej dröja
länge, förr än vi äfven skola få se verkningarne af det från samma land
kommande anbudet af öfverflödigt silfver. Det finnes utan tvifvel möjligheter
för, att det prisfall, som sålunda synes förestå silfret, af en eller
annan anledning tillfälligtvis stäfjas; men ingen af dessa är ens någorlunda
beräknelig, och i alla händelser kunna dessa anledningar till prisets
stegring icke gifva samma säkerhet för dess fasthet, som förut legat
deri, att eu ganska stor del af Europa användt denna metall till bytesmedel
och värdemätare.

En särskild anledning till antagande af det nu framställda förslaget
finner Utskottet deri, att detsamma befriar oss från de flesta och vigtigaste
af de svårigheter, som under andra förutsättningar skulle möta en öfvergång
till guldmyntsystem.

Såsom Utskottet redan antydt, måste det vid en sådan öfvergång
vara af den största vigt, att den stora allmänheten så litet som möjligt
betungas med särskilda af reformen föranledda obehag. Det finnes knappt
någon reform, som så djupt ingriper i allmänhetens dagliga lif, som en
rubbning af det räknesystem, hvarefter alla varupriser äro bestämda.
Det besvär, som blir en följd af en sådan förändring, är så känbart och
förniinmes i så vida kretsar, att det svårligen kan komma i fråga att
ålägga ett helt folk eu dylik börda, utan under förutsättning af stora
och varaktiga fördelar, som dermed vore förbundna. Då nu ingen sådan
väsentlig fördel stod att vinna af en anslutning till något af de mynt -

16 Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Betänkande N:o 1.

system, det franska, det tyska eller det engelska, som skulle medfört en
väsentlig rubbning af vårt räknesystem, så har det legat närmast till
hands att söka verkställa öfvergången till guldmyntsystem med bibehållande
af vår räkneenhet och dess underafdelningar, och Utskottet kan
ej finna annat, än att detta numera varit ett nära nog oundgängligt vilkor
för reformens genomförande till erhållande af ett guldmyntsystem.

Ledd af en sådan öfvertygelse, har dock Kongl. Maj:t, såsom framgår
af Herr Statsrådets och Chefens för Finans-departementet yttrande,
måst iakttaga den vigtiga omständigheten, att Sverige, för att vinna
detta högst angelägna syfte, måste försäkra sig om vissa garantier för
det nya myntsystemets bestånd. Det kunde nemligen ej förbises, att, om
Sverige för sin del beslöte att prägla guldstycken till värde af 10 Riksdaler
Riksmynt, hvilkas storlek bestämdes åt det värdeförhållande mellan
metallerna, som af regering och riksdag ansågs mest öfverensstämmande
med statens och allmänhetens fördel; och om vid samma tid eller snart
derefter Danmark och Norge fattade beslut om att prägla 5 Rgdlr och
21!, Specie i guld, och dervid af samma skäl som Sverige, bestämde sig
för samma konverteringskurs, så skulle Danmark och Norge få guldmynt,
hvilka, likasom nu deras silfvermynt, vore i det närmaste lika våra mynt,
men något litet, 0,8 eller 0,9 proc., mindre än dessa. Deraf skulle åter
följa, att de danska och norska sämre guldmynten, likasom nu dessa
länders silfvermynt, utträngde våra ur rörelsen och öfversvämmade Sverige;
och i betraktande deraf, att guldmynten spridas lättare och öfver större
område än silfvermynt, skulle de olägenheter, som nu af det främmande
undervärda silfvermyntet framträda endast i gränsprovinserna, med det
främmande undervärda guldmyntet blifva känbara öfver hela Sveriges rike.

Mot en sådan fara har Kongl. Maj:t ansett Sverige böra betrygga
sig genom den Konvention, hvars första och hufvudsakligaste bestämmelse
är, att Sverige, Norge och Danmark skola prägla tvänne slags guldmynt,
ett å 10 kronor, ett annat å 20 kronor, hvilkas vigt och halt, remedium
och lagliga nötningsgränser, äfvensom storlek och yttre utseende äro genom
konventionen noga bestämda, så att det ena rikets guldmynt blifva
— med undantag allenast för insignierna — alldeles lika med det andra
rikets guldmynt; hvarjemte överenskommelser tillika blifvit träffade om
de förbindelser, som hvartdera riket skall åtaga sig till inlösen och invexling
af dessa mynt, samt om de kontroller och garantier i öfrigt, som
för en riktig utmyntning äro af nöden.!,

Under förutsättning af sådana bestämmelser, och då det ena landets
guldmynt komma att innehålla alldeles samma qvantitet guld som det

andra

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 17

andra landets, möter det naturligtvis inga betänkligheter, att Danmarks
och Norges guldmynt sättas i omlopp inom Sverige, eller tvärtom: de ega
då fullkomligt samma värde som våra egna och göra alldeles enahanda
gagn såsom bytesmedel, vare sig man afser den inrikes eller den utrikes
handeln. För underlättandet af samfärdseln mellan dessa tre riken, hvilka
med hvarandra hafva så lifliga och ekonomiskt vigtiga förbindelser, måste
det t. o. m. vara af den största vigt, att köpare och säljare från de olika
länderna kunna utan vidare besvär och omgång begagna hvarandras mynt;
och till och med för den händelse, att till exempel Danmarks guldmyntkomme
att få starkare omlopp i Sverige än vårt mynt i Danmark, skulle sådant
för oss medföra icke skada utan fördel, då vi ju i sådant fall kostnadsfritt
finge begagna och nöta ett i allo fullgiltigt bytesmedel. — En gifven
följd af dessa konventionsmässiga bestämmelser och af det obestridligen
vigtiga behofvet af lättnad för samfärdseln har också varit, att konventionen
innehåller bestämmelse om de danska och norska guldmyntens
erkännande som lagligt betalningsmedel i Sverige, liksom de svenska guldmyntens
i Danmark och Norge, allt naturligtvis med de inskränkningar,
som äro nödiga för betryggande af det lagliga betalningsmedlets värde;
till hvilka i främsta rummet hör, att mynten ej i betalning behöfva
mottagas, så snart de genom nötning förlorat mer än % proc. af sin vigt
eller blifvit vanställda eller på olagligt sätt åverkade. Vid hvarje förslag
till internationelt myntsystem har sådant stadgande ansetts som en konseqvens
af den uppställda principen, och det måste naturligtvis vara ännu
lättare att tillämpa densamma tre grannstater emellan, än att genomföra
den för alla den civiliserade verldens stater. I

I afseende å de nu föreslagna gemensamma guldmyntens storlek
har Utskottet så mycket mindre någon anmäi’kning att framställa, som
den enda väsendtliga betänklighet, man mot dem kunnat hysa, icke
har vunnit afseende i Danmark, der densamma hade sin egentliga betydelse.
Man kunde nemligen mot det nya kronmyntet anmärka, att detsamma
icke har något jemnt förhållande till Tysklands nya mynt, att
eu tysk mark är lika med 88,88 öre, 10 mark = 8 kronor 88 öre, och
deraf befara, att det tyska markstycket härstädes blefve i den mindre
handeln taget för 90 öre, 10-markstycket för 9 kronor. Som man
finner, har denna betänklighet sin betydelse allenast för den mindre handeln
i gränsorterna och således nästan uteslutande för Danmark, som
har sin landgräns mot Tyskland och med detta land i Jutland har samma
slags förbindelser, som hos oss Skåne har med Danmark. Likväl har
Bih. till Riksd. Prot. 1873. 6 Sami. 2 Afd. 1 Raft. 3

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande 2ibo 1.

Danmark ej ansett sig behöfva befara något sådant intrång, och då hänsynen
till egen fördel i en sådan fråga har högsta ordet, torde Sverige
icke böra hafva någon invändning mot det mynt, som Danmark icke
fruktat att antaga. Deremot framträder i Sverige den stora fördelen af
kronmyntets förhållande till markmyntet, att för den stora handeln och
alla större summors beräkning, relationen mellan nordiskt och tyskt mynt
är särdeles beqväm, då den ansluter sig till gamla vexelusancer, deruti
att 4^2 riksmark (eller D|2 thaler) blifva alldeles lika med 4 kronor eller en
specie; 2 specier eller 8 kronor = 9 mark eller 3 thaler, och 400 kronor
== 450 mark.

Konventionen innehåller, förutom nämnda bestämmelser om guldmynten,
några andra stadganden, genom hvilka öfverenskommelsen de
tre rikena emellan utsträckes äfven till skiljemynten. Då emot denna del af
konventionen åtskilliga inkast blifvit framställda, och en så utsträckt gemensamhet
i myntväsendet ansetts vara förbunden med faror eller olägenheter
för vårt land, tillåter sig Utskottet, som derom hyser en alldeles
motsatt åsigt, i korthet framställa de synpunkter, ur hvilka frågan för
detsamma framställt sig. Ett tvång och ett beroende innebär utan tvifvel
konventionen för Sverige i dessa såsom i öfriga stycken: den ålägger
oss förbindelser i afseende å vårt eget mynt, hvilka vi måste ovägerligen
infria, och den förpligtar oss att i afseende å rubbningar i vårt
eget myntväsen icke gå utom de af konventionen utstakade gränser.
Men ser man närmare på dessa förbindelser i afseende å vårt eget
mynt, äro de ej andra eller vidsträcktare än de, som den svenska staten,
äfven utan alla konventioner, skulle åtaga sig gentemot sina egna undersåtar:
iakttagande af rätt halt och vigt, noggranna remedier, emottagande
och invexling af skiljemynt och nötta guldmynt in. m. Betraktar
man åter ur en rätt synpunkt förbindelsen att under 10 års tid ej
ensidigt företaga förändringar i myntväsendet, så torde denna ej kunna
anses betungande eller olämplig, då i alla händelser ytterligare rubbning
i myntväsendet ej gerna bör förekomma under närmaste tio år. Men
det allra vigtigaste är, att samma förbindelser, som sålunda åläggas oss
— icke utöfver hvad vi antagligen för oss sjelfva skulle stadga — genom
konventionen äfven åläggas våra grannar. Det är naturligtvis detta,
som för Sverige är hufvudsaken: att tvänne andra stater genom

den afslutade konventionen garantera oss iakttagande af vissa regler
för myntväsendet, det är detta som vi vunnit genom konventionen äfven
i afseende å skiljemyntet. Hvad dessa garantier innebära och hvilka de
fördelar äro, som konventionen sålunda bereder oss, inser man lättast,

Sammansatta Banko- och Lag-TJtsIcottéts Betänkande N:o 1. 19

om man tänker sig noga in i de förhållanden, som skulle följa af eu
fullständig öfverensstämmelse mellan de tre rikenas myntsystem, utan
någon af de i konventionen intagna bestämmelser om skiljemynten.
Utskottet tillåter sig dervid förutsätta, att man i allmänhet godkänner
de skäl, som Utskottet anfört för en konvention om guldmynten; att
man medgifver, det Sverige icke bör antaga ett guldmynt, möjligen 1
procent större än grannländernas; att en öfverensstämmelse mellan dessa
mynt redan derför är önskvärd, samt att den måste garanteras genom
en konvention. Utskottet vågar ock antaga såsom medgifvet, det
eu stor lättnad skulle för samfärdseln uppstå deraf, att icke blott guldmynten,
utan äfven räkneenheten och dess underafdelningar i de tre
länderna äro desamma; åtminstone kan hvarje gränsbo af egen daglig
erfarenhet intyga, att en sådan likhet mellan ländernas mynt skulle tillfredsställa
ett länge kändt behof och afhjelpa mångfaldigt obehag. Om
nu på grand af sådana skäl Norge och Danmark — eller ettdera af
dem t. ex. Danmaidv — på samma gång som de präglade guldmynt
fullt lika Sveriges, äfven beslöte att förändra sin mynträkning och utpräglade
2- och 1-kronestycken, 50- 25- och 10-örestyeken, till vigt, halt och
storlek alldeles lika våra egna, något som vi omöjligen kunde förhindra
och som vi af anförda skäl till och med måste se med tillfredsställelse,
så skulle deraf helt naturligt följa, att dessa mynt i Sverige utan ringaste
svårighet skulle mottagas och utgifvas alldeles lika med de svenska.
Dertill behöfdes ingen konvention; dertill erfordrades allenast att,
såsom dagligen sker och kommer att ske, danske uppköpare i Skåne
betalte med danskt skiljemynt, eller att svenske uppköpare i Norge tillvexlade
sig och hemförde norskt skiljemynt, och man kan taga för alldeles
gifvet, att med den vana våra gränsbor hafva vid dansk och norsk
prägel, skulle de ännu mindre än förr tveka att mottaga dessa mynt,
sedan de äfven till utseendet blifvit alldeles lika de svenska. Cirkulationen
skulle således i vårt land lätteligen, utan alla åtgöranden från
statsmakternas sida, fyllas af danskt och norskt lika väl som svenskt
skiljemynt; och det vore ej ens troligt, att staten genom vägran att mottaga
dessa mynt i sina kassor kunde utestänga dem, då likväl bankinrättningarne
och handelsfirmorna, som med grannländerna ega penningeförbindelser,
svårligen skulle neka att för underlättande af köp
och försäljning hålla dem till godo lika med de svenska.

Men då det från deras sida, som hysa farhågor för en konvention
om skiljemyntet, alltid är tal derom, att den främmande med oss förbundna
staten skulle kunna på ett eller annat sätt till vår skada begagna
de förbindelser vi åtagit oss, föreställer sig Utskottet, att samma

20 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

misstro äfven borde vara vaken och uppmärksam på de utvägar, hvilka,
om ingen konvention för skiljemyntet afslutas, under ofvan skildrade
förhållanden för den främmande staten finnas öppna till att på vår bekostnad
göra sig en vinning. Utskottet kan för sin del ej dela den uppfattning,
att man i hvarje internationelt förhållande skall utgå från antagandet
om ond och bedräglig vilja hos den främmande staten, men om
en sådan uppfattning skall göras gällande vid betraktande af de förhållanden,
som skapas genom en konvention, så bör den äfven tillämpas på
de förhållanden, som måste råda utan en konvention. Det är då gifvet,
att, om ingen öfverenskommelse om skiljemynten mellan staterna afslutas,
och om, såsom ofvan är sagdt, skiljemynten dock på grund af sin
likhet obehindradt omlöpa från det ena riket till det andra, så kan grannstaten,
utan att vi deremot förmå göra en enda invändning, på mer än
ett sätt bibringa oss skada. Den främmande statens regering och representation
kunna, äfven utan afsigt att dermed utöfva något bedrägeri,
finna för sig lämpligt att t. ex. nedsätta silfverhalten i det med vårt eget
liknämnda och lika stora skiljemyntet; de kunna, då vi billonera vårt
skiljemynt med 5,9 å 9,o proc., för sin del antaga samma billoneringsprocent
som Tyskland, eller 10 k 12 procent. En sådan åtgärd kan ju ej ens
tadlas, under förutsättning att samma mynt vid anfordran af statens
kassor ovägerligen inlösas. Men det är också mycket lätt tänkbart, att
under de förhållanden, som nu förutsättas, det främmande rikets regering
helt hastigt inställde all sådan invexling, eller för densamma stadgade
sådana försvårande vilkor, som bringade sjelfva myntet i misskredit. I
sådana fall skulle verkligen det värsta kunna inträffa af det, som man
velat förespegla som följder af konventionen, nemligen att vårt land
lede förluster af grannländernas således mycket underhaltiga, skiljemynt,
utan att vi egde någon utväg att blifva af dermed.. Men äfven utan
alla särskilda åtgöranden från grannrikets sida till myntets försämring, är
det klart, att, om skiljemynt, liknämnda och lika stora med våra egna, utgifvas
af grannstaten, och på handelns naturliga vägar inkomma i vårt land, så
skola dessa mynt hafva benägenhet att öfversvämma redan derför, att
det icke för dem finnes någon utgång, lika lätt och säker som deras inträde
i landet. Farhågan för en allt för stark inströmning af danskt
skiljemynt i Sveriges gränsprovinser är berättigad, just under förutsättning
att staten ej bereder en lätt och säker utväg till detta mynts
aflägsnande ur rörelsen, d. v. s. om ej konvention om dem afslutas.

Konventionens betydelse med afseende å skiljemynten är nu efter
Utskottets mening den, att deri innehållas bestämmelser, hvilka för alla
tre nu nämnda fall skydda Sveriges och den svenska allmänhetens rätt

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

och afvärja de farhågor, som eljest skulle kunna med mer eller mindre
fog framställas mot vår öfvergång till ett guldmyntsystem med skiljemynt,
som antagligen äfven blefve gällande i Norge och Danmark. Konventionen
förbinder Norge och Danmark, liksom Sverige, att utmynta
sitt skiljemynt efter vissa fastställda grunder, med 5,9 å 9,o proc. billonering
*). Den förbinder Norge och Danmark att ovägerligen inlösa sitt
skiljemynt med guldmynt till dess nominela värde och att från
Sveriges finansförvaltning mottaga och med guldmynt invexla hvilket
belopp som helst af dessa skiljemynt. Den bestämmer slutligen att
tillfälle skall beredas enhvar till invexling af dessa mynt, så att dermed
förefinnes möjlighet att lätt och beqvämt blifva af med det främmande
skiljemynt, som inströmmat.

Då man sålunda genom en konvention sökt betrygga den samfärdsel
mellan länderna, som i synnerhet för gränsprovinsernas inbyggare måste
anses vara af den största betydenhet, har det enligt Utskottets uppfattning
allenast varit ett uttryck af samma önskan att på allt sätt främja
och underlätta denna samfärdsel, att man åt norskt och danskt skiljemynt,
prägladt, efter samma regler och kontroll och under samma invexlingsskyldighet
som det svenska, gifvit samma egenskap af lagligt betalningsmedel,
nemligen till belopp i hvarje betalningspost af högst 20 kronor i 2-och l-kr.-stycken. 5 kronor i mindre silfvermynt och 1 krona i brons
mynt. När denna egenskap af lagligt betalningsmedel i begränsade
belopp tillerkännes det svenska skiljemyntet, sker detta endast till förekommande
af obehörig tvist vid liqvid af smärre belopp: gäldenär kan
naturligtvis ej betala en skuld åtminstone under 10 kronors belopp annorledes
än med skiljemynt, då guldmyntet ej finnes för lägre valörer,
och rätten att dertill begagna skiljemynt måste då vara honom medgifven.
Det är då endast en gärd åt gränsboarnes beqvämlighet, att samma
egenskap äfven tillerkännes det norska och danska skiljemynt, som de
naturligtvis ganska ofta komma att hafva i sin ego. Någon betänklighet
mot detta medgifvande har Utskottet för sin del ej kunnat finna
befogad.

I hänseende till frågan om skiljemyntet och särskildt vårt förhållande
till grannländernas skiljemynt, anser Utskottet sig vidare böra i
synnerhet lägga vigt derå, att hvad i konventionen är stadgadt om norskt
och danskt mynts egenskap af betalningsmedel i vårt land — alldeles

*) Dessa procenttal erhållas, då man utgår från antagandet, att krona sättes lika
med riksdaler efter kursen 1: 15,81; hvaremot de blifva resp. 5,22 och 826, proc., om,
såsom af myntkommissionen, konverteringskursen 1: 15,70 lägges till grund.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

icke gäller det nuvarande eller efter nu gällande myntlagar präglade danska
och norska myntet. Åt norska speciel'', ort och skilling, eller danska rigsdaler,
mark och skilling är icke någon likställighet med vårt eget mynt
genom konventionen tillerkänd, ej heller något lagligt värde dem åsatt,
som skulle till Sveriges skada ytterligare befordra dessa mynts omlopp
i vårt land. Icke heller finnes i de särskilda, i Kongl. Maj:ts Proposition
innehållna »Lag om Rikets Mynt» och »Lag om öfvergången till det
nya myntsystemet» något stadgande, att nuvarande norskt och danskt
mynt skall under öfvergångstiden gälla som betalningsmedel vid sidan
af guldmyntet; alla sådana bestämmelser gälla endast det nuvarande
svenska silfvermyntet och det nya norska, danska och svenska skiljemyntet. I
stället är i konventionen stadgadt, dels att från och med den 1 Januari
1875 ingen utmyntning efter de nu i rikena gällande-■ myntlagar får eg a
rum, dels ock att sist före utgången af 1881 allt nuvarande silfvermynt
skall hafva förlorat sin egenskap af lagligt betalningsmedel, hvarmed
tidsgränser äro konventionsmässigt bestämda för dessa, mynts omlopp
så väl inom Sverige som inom Danmark och Norge.

Vidare torde det måhända vara nödigt att på förhand bemöta en
invändning mot det nya myntsystemet och särskild t de genom konventionen
skapade förhållanden, hvilken ligger nära till hands, om det gamla
silfvermyntet till halt och vigt jemföres med det nya skiljemyntet. Det
nya silfver-kronmynt, kan man säga, som hädanefter vare sig under svensk,
norsk eller dansk prägel kommer att sättas i omlopp inom våra landaraären,
skall träda i stället för det riksdalers- och Slesmynt af silfver,
som förut varit i allmänhetens händer och, skall enligt den öfvergångslag
som nu föreslås, anses lika i värde med riksdalersmyntet. Men enligt de
utmyntningsgrunder, som föreslås, kommer till exempel en krona i silfver
att innehålla allenast 6 gram fint silfver, då eu riksdaler innehöll 6,876 gram
fint silfver, och på samma sätt skola äfven alla de öfrig;!, nva mynten hvart
för sig ega något mindre qvantitet fint silfver In .motsvarande gamla
silfvermynt. För allmänheten utgör ju således denna skilnad, uppgående
till 5,9 procent eller 9,o procent, en ren förlust, om man af namn- och
värdelikhet låter förleda sig att utvexla de gamla riksdalers, 50-,
25- och 10-öresstyckena mot de nya, och särskild! för vexlare kunde
det ju blifva till någon fördel att sålunda mot ett sämre mynt tillbyta
sig ett bättre, för att förtjena på skilnad en. Anmärkningen beror helt
och hållet på ett missförstånd, hvilket Utskottet anser nödigt att tydligt
framhålla. Det nya skiljemyntet är nemligen alldeles icke att jemföra
med det gamla silfvermyntet, utan skall närmast till sin ekonomiska natur
jemföras med banksedeln. Det nuvarande silfvermyntet är hvad

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänka,nde N:o 1. 23

det skall vara genom den deri innehållna qvantitet fint silfver, hvars
befintlighet i myntstycket staten genom sin prägel garanterar. Skiljemyntet
af silfver eller brons är hvad det skall vara genom statens löfte
att för detsamma gifva eu viss motsvarande qvantitet guld; det betyder
eller representerar, alldeles såsom banksedeln, en valuta af annat och
större värde än det sjelft i sig innehåller. Att nytt skiljemynt gifves i
utbyte mot gammalt silfvermynt kan derför lika litet blifva för allmänheten
förlustbringande eller skadligt som det utbyte, hvilket i daglig
vexling och handel försiggår mellan silfvermynt och sedlar. Konventionen
bestämmer ock, att skiljemynt blott för staternas räkning får
präglas, och då saknas ju all möjlighet för någon enskild att på det
berörda utbytet skaffa sig någon som helst fördel. Att nu sådant skiljemynt
utgifves, som icke i sig sjelft eger hela det värde hvarå det lyder,
det hör till egendomligheterna i hvarje guldmyntsystem och är alls icke
någon följd vare sig af kronsystemet eller konventionen. Det kan ej
undvikas, så vida man vill hafva guld till värdemätare och hufvudraynt
samt göra sig fullt försäkrad om att i alla händelser få behålla det nödiga
skiljemyntet inom landet. Någon fara för allmänheten kan ej heller
deruti ligga: skiljemyntet kommer antagligen ej att uppgå till mer än
högst 10 ä 12 millioner R:dr, och sedlarne anses ju ej medföra någon fara, då
deras belopp uppgår till vida högre summa; sedlarne äro dock
intet annat än löften om ett värde, föröfrigt endast papper; skiljemyntet
innehåller deremot i det aldra närmaste lika mycket som det utlofvar —
bristande i fullt värde allena med några procent.

Någon utförligare granskning af de särskilda bestämmelserna i
konventionen har Utskottet ej ansett nödigt att i sitt utlåtande intaga,
då motiverna för desamma äro för Riksdagens ledamöter tillgängliga dels
i det svenska exemplaret af myntkommissionens betänkande af den 20
Sept. 1872, dels i det vid myntkonventionens afsilande förda protokoll.
Utskottet tillåter sig blott fästa uppmärksamheten derå, att af de 21 anmärkningar,
som, enligt hvad det likaledes tryckta och till riksdagens
ledamöter utdelade utlåtandet gifver vid handen, af svenska Statskontoret
riktades mot det af myntkommissionen uppställda förslag till konvention,
hafva vid denna konventions afslutande 14 blifvit iakttagna derhän,
att Statskontorets åsigt gjorts i hufvudsak gällande. Af de återstående
kan egentligen endast en anses våra af väsendtlig vigt, och denna
innefattar Statskontorets åsigt, att Sverige i stället för nu föreslagna
guldmyntsystem, grundadt på krona = riksdaler, skulle välja ett guldmyntsystem,
grundadt på 4|5 tysk mark eller omkring 71 öre sv., såsom
räkneenhet, — ett förslag, som Utskottet, såsom ofvan är antydt, ej

24 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

skulle hafva ansett skäligt att förorda. Särskilt vill Utskottet, i anledning
af derom i Utskottet förd diskussion, fästa uppmärksamhet derå,
att myntarelönens bestämmande till x|3 proc. af värdet för 10-kronestycken
varit en följd af svenska Statskontorets åsigt att x|4 proc. för dessa myntstyckens
tillverkning kunde anses för ringa.

På grund af här anförda skäl anser sig Utskottet böra tillstyrka:

att Riksdagen för sin del antager den af Kongl. Maj:t
med Norge och Danmark afslutade myntkonvention,
hvilken eger följande, lydelse:

Afskrift.

Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

I betraktande deraf, att införandet af ett för Sverige, Norge och
Danmark gemensamt, på guld grundadt myntsystem erbjuder väsentliga
fördelar för samfärdseln de tre rikena emellan, hafva Hans Majestät
Konungen af Sverige och Norge och Hans Majestät Konungen af Danmark
beslutat att, under förbehåll af vederbörande representationers samtycke,
ingå en konvention i väsentlig öfverensstämmelse med det förslag, som
blifvit framstäldt af en dertill nedsatt gemensam kommission.

För detta ändamål hafva deras Majestäter till sina fullmäktige utnämnt
:

Hans Majestät Konungen af Sverige och Norge:

Statsrådet och Chefen för Svenska Finans-departementet Herr Carl
Fredrik Wa;rn, Kommendör af Nordstjerne-, Wasa- och S:t Olafs-ordnarne
etc. etc., samt Statsrådet och Ledamoten af Norska Statsrådsafdelningen
i Stockholm Herr Henrik Laurentius Helliesen, Kommendör
af S:t Olafs- och Nordstjerne-ordnarne etc. etc., och

Hans Majestät Konungen af Danmark:

Sin Envoyé Extraordinaire och Ministre Plénipotentiaire hos Hans
Majestät Konungen af Sverige och Norge, Herr Frans Ernst Bille, Kammarherre,
Kommendör af Danebrogs-orden etc. etc., samt Herr D:r Med.
Carl Emil Fenger, Geheime Statsråd, Kommendör af Danebrogs-orden
och Danebrogsman, Kommendör af Nordstjerneorden etc. etc., hvilka
efter att hafva utvexlat, de dem meddelade fullmakter, som befunnos
i god och behörig form affattade, hafva öfverenskommit om följande
artiklar:

Artikel 1.

De tre nordiska Konungarikena antaga guld som grund för ett
gemensamt myntsystem med användande af silfver och sämre metall till
skiljemynt.

Artikel 2.

De tre rikena skola hafva två gemensamma hufvudmynt. Det ena
utmyntas så, att 248 stycken innehålla ett kilogram fint guld, det andra
Bill. till Riksd. Prot. 1873. 6 Samt. j 2 Afd. 1 Käft. 4

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.

så, att 124 stycken innehålla ett kilogram fint guld. Tiondedeleö af
förstnämnda mynt, eller tjugondedelen af det sistnämnda skall vara den
gemensamma räkneenheten och kallas eu Krona. Kronan delas i 100 öre.

Artikel 3.

Guldmynten präglas af myntguld, som är en legering af 90 vigtdelar
fint guld med 10 vigtdelar koppar.

Således skall det guldmynt, som innehåller 10 kronor, väga: 4,4803
gram, och det som innehåller 20 kronor: 8,9606 gr.

Tio-kronestyekets diameter skall vara 18 millimeter; Tjugo-kronestyckets:
23 millimeter.

Artikel 4.

Skiljemynten utpräglas dels af silfver, legeradt med koppar i det
vigtförhållande, som framgår af de här nedan (i Art. 5) fastställda bestämmelser
om de särskilda myntstyckenas vigt och finhet; dels af
brons sammansmält af 95 vigtdelar koppar, 4 vigtdelar tenn och 1 vigtdel
zink.

Artikel 5.

Af silfvermynt kunna utmyntas nedanstående stycken, hvilka skola
hafva den storlek, vigt och finhet, som; framgå af här vidfogade bestämmelser: -

a) Ett stycke som representerar värdet af

b) » » » » » »

c) » » « » » »

d) » » . » » » »

e) » » » » » »

j) » » » » » »

	Diameter.	Brutto- vigt.	Innehåll af .fint silfver.
	milli- meter.	gram.	gram.
2 kronor	31	15,00	12,000
1 krona	25	7,50	6,000
50 öre	22	5,00	3,000
40 öre	20	4,00	2,400
25 öre	17	2,42	1,452
10 öre	15	1,45	0,580

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

Artikel 6.

Af bronsmynt kunna utmyntas nedanstående stycken, hvilka skola
hafva den storlek och vigt, som framgå af vidfogade bestämmelser:

									Af ett kilo-
								Diameter.	gram brons
									präglas.
								millimeter.	stycken.
a)	Ett	stycke	som representerar	värdet	af	5	öre	27	125
b)	))	»	)) ))	))	))	2	öre	21	250
c)	))	»	» »	))	»	1	öre	16	500

Artikel 7.

För så vidt fullkomlig noggrannhet i afseende å vigt och finhet icke
kan iakttagas för hvarje myntstycke, må afvikelserna öfver eller under
rätt vigt och finhet ej öfverskrida

I afseende å vigt.

I afseende å finhet.

Vid justering
styckevis.

Vid justering
kilogram vis.

Af hvarje myntstycke
brutto vigt.

För 20 kronestycket

» 10 »

» 2 »

» 1 »

0,0015

0,0020

0,0030

0,0050

0,0015 fint guld

» 50 öres-stycket

» 40 »

» 25 »

» 10 »

0,006

0,010

0,015

0,0030 fint silfver

Vid utmyntning af guld må dock iakttagas, att afvikelsen i vigt
för hvart parti af 10 kilogram myntguld ej får öfverskrida 5 gram.

Samma normaler för hvad som skall anses vara rent guld och rent
silfver må i de tre rikenas myntverk som kontroll läggas till grund för
probering^!.

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.

Artikel 8.

Alla mynten skola präglas med upphöjd rand. Guld- och silfvermynten,
25- och 10-öres-styckena undantagna, präglas i refflad ring,
25-öres-stycket, 10-öres-stycket och bronsmynten i slät ring. Myntets
inskrift skall tydligt angifva det antal kronor eller ören, som myntet
innehåller eller representerar. Dessutom skall hvarje mynt utvisa, för
hvilket rike, vid hvilket myntverk och under hvilket år det är prägladt.

I öfrigt fastställas prägeln och inskriften af det rike, för hvars
räkning mynten präglas.

Artikel 9.

De efter ofvanstående reglor präglade mynt skola, med de i Art. 10
bestämda inskränkningar, vara lagligt betalningsmedel, efter det värde,
hvarå de lyda, i alla tre rikena, utan hänsyn till, i hvilketdera riket de
äro präglade, så snart de blott ej blifvit vanställda eller på olagligt
sått skadade.

Artikel 10.

Af skiljemynt vare ingen pligtig att i en betalning mottaga högre
belopp än 20 kronor i 1- och 2-krone-stycken, 5 kronor i mindre silfvermynt
och 1 krona i bronsmynt.

Guldmynten upphöra att vara lagligt betalningsmedel till statskassorna,
när de genom nötning hafva förlorat mer än 2 procent, men
till alla andra, när de förlorat mer än x|2 procent af den vigt, som de
efter Art. 3 böra ega.

Skiljemynten upphöra att vara lagligt betalningsmedel till statskassorna
först när de äro så nötta, att det ej med säkerhet kan skönjas,
för hvilket rikes räkning de äro präglade, men till alla andra, så snart
prägeln genom nötning blifvit otydlig.

Mynt, som ej längre äro lagligt betalningsmedel till hvem som helst,
må icke åter sättas i omlopp af statskassorna. Detsamma gäller om
silfvermynt, som hålla 4 eller flera procent mindre än sin rätta vigt.
I hvarje rike bestämmes särskildt, genom hvilka offentliga eller enskilda
kassor de här omnämnda nötta mynt skola indragas ur rörelsen.

I hvart och ett af rikena skola, under offentlig kontroll, justeras,
stämplas och till ett och samma pris försäljas sådana vigter, som hålla
normalvigten, och andra som hålla passervigterna för guldmynten.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 29

Artikel 11.

Det åligger hvart och ett af rikena att nedsmälta de med dess
prägel försedda mynt, som enligt ofvanstående bestämmelser icke kunna
åter utgifvas af statskassorna.

I hvart och ett af rikena skall beredas tillfälle för hvar och en
att få hvilket som helst belopp af sådane mynt, som eldigt Art. 10 endast
till statskassorna äro lagligt betalningsmedel, utvexladt mot lika
stort belopp af samma slags gångbara mynt, såsom ock att få hvilket
som helst med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt utvexladt mot
hufvudmynt.

Hvarje rikes finansförvaltning skall från de andra rikenas finansförvaltningar
mottaga och med gångbart mynt invexla sådana, med rikets
prägel försedda, nötta mynt, som äro inkomna i det andra rikets
statskassa och enligt Art. 10 icke åter kunna utgifvas af densamma.
Likaså skall hvarje rikes finansförvaltning från de andra rikenas finansförvaltningar
mottaga och invexla med hufvudmynt hvilket som helst
med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt, som äro försedda med rikets
prägel.

Artikel 12.

All utmyntning sker vid rikenas myntverk och kan ej verkställas
af enskilde eller åt enskilde genom förpaktning eller på annat sätt öfverlåtas.

I alla tre rikena skall tillfälle beredas hvar och en att erhålla hufvudmynt
utmyntade för inlemnadt guld emot erläggande för 20-kronestycket
af *|4 procent och för 10-krone-stycket af *j3 procent af det utmyntade
beloppets värde. För öfrigt erlägges ingen slagskatt.

De närmare vilkoren med afseende å det inlemnade guldets mängd,
finhet och öfriga egenskaper fastställas framdeles genom öfverenskommelse
mellan regeringarne.

Skiljemynt präglas i de tre rikena endast på regeringarnes omedelbara
föranstaltande och för deras räkning.

Artikel 13.

Tid efter annan skall i hvart och ett af rikena undersökning verkställas
af de i de andra rikena präglade myntens öfverensstämmelse med

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

de fastställda normerna och ömsesidigt meddelande ske af de anmärkningar,
hvartill sådan undersökning gifver anledning.

Artikel 14.

Hvarje rikes finansförvaltning skall meddela de andra rikenas finansförvaltningar
alla myntväsendet rörande lagar, förordningar och allmänna
bestämmelser, som utfärdas för verkställandet af denna konvention,
eller som i framtiden kunna utgifvas. Likaså skola finansförvaltningarne
meddela hvarandra en årlig berättelse om de under årets lopp
företagna utmyntningar af nytt mynt och om indragning och nedsmältning
af gammalt mynt, samt till hvarandra öfversända exemplar af alla
mynt, som hädanefter präglas.

Artikel 15.

De i hvarje rike genom lag fastställda bestämmelser rörande förseelser
och förbrytelser i afseende å rikets eget mynt skola gälla äfven
om de enligt ofvanstående bestämmelser af de begge andra rikena präglade
mynt.

Artikel 16.

Hvart och ett rikes statsmakt förbehålles det att träffa de nödiga
bestämmelserna om tiden, när, och sättet, hvarpå öfvergången till det
nya myntsystemet skall ega rum, dock så:

l:o att rättigheten att begagna guldmynt som lagligt betalningsmedel
medgifves så fort som möjligt och sednast den 1 Januari 1875;

2:o att den nya räkneenheten likaså är införd sednast den 1 Januari
1875;

3:o att från och med samma tid ingen utmyntning efter de nu i
hvarje rike gällande myntlagar må ega rum;

4:o att de hittills använda silfver-, koppar- och bronsmynt skola
hafva upphört att vara lagligt betalningsmedel i vederbörande riken,
silfvermynt af ^ speciedalers värde eller deröfver före utgången af år
1878, och de öfriga mynten före utgången af 1881.

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1,

Artikel 17.

Denna konvention förblifver gällande intill utgången af 1884. Såvida
den ej är uppsagd ett år förut, fortfar den att gälla intill dess ettdera
af rikena uppsäger den, med ett års uppsägningstid, dock så, att
den i sista stycket af Art. 11 gifna bestämmelse fortfar att gälla under
en tid af 2 år efter konventionens upphörande.

Så länge konventionen eger bestånd må ingen separatkonvention
om myntväsendet afslutas emellan ett eller tvänne af rikena och andra
stater utan alla tre rikenas samtycke.

Artikel 18.

Denna konvention skall ratificeras, så snart vederbörande representationers
samtycke blifvit meddeladt och ratifikationerna utvexlas i
Stockholm, så snart ske kan.

Till bekräftelse häraf hafva undertecknade underskrifvit och med
sina insegel försett denna konvention, utfärdad i trenne lika lydande
exemplar, som skedde i Stockholm den 18 December 1872.

C. Fr. Wcern.
(L. S.)

Helliesen.
(L. S.)

F. Bilie. Feng er.

(L. S.) (L. S.)

Så vida något af de tre rikena skulle finna med sin fördel öfverensstämmande
att med hänsyn till de för samma rike präglade guldmynt
åtaga sig en mera utsträckt invexlingsskyldighet, än den som följer af
ofvanstående Konventions Art. 11 jemförd med Art. 10, finnes ej skäl
att betaga det rättigheten dertill. Till undanrödjande af hvarje tvifvelsmål
härutinnan, hafva vi, i kraft af de oss meddelade fullmakter, öfverenskommit
om följande tilläggsartikel, hvilken skall hafva samma giltighet,
som om den vore en del af Myntkonventionen af denna dag, och
skall ratificeras samtidigt med denna:

Sammansatta Banko- Och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

Tilläggsartikel.

Det skall vara hvart och ett af rikena obetaget att med hänsyn
till de för samma rike präglade guldmynt åtaga sig en mera utsträckt
invexlingsskyldighet än den som följer af ofvanstående Konventions Art.
11 jemförd med Art. 10.

Stockholm den 18 December 1872.

C. Fr. Wcern. Helliesen.

F. Bille. Fenger.

Det i Kongl. Maj:ts proposition innehållna förslag till Lag om
rikets mynt meddelar allenast de i öfverensstämmelse med konventionens
bestämmelser affattade stadgande!), som åro konstitutiva för Sveriges
nya myntsystem och är af följande lydelse:

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

Förslag till Lag

om Rikets mynt.

§ 1.

Guld skall ensamt vara värdemätare i Riket och således utgöra
grunden för dess myntväsen.

§ 2.

Enheten för Rikets myntvigt skall vara det franska grammet.

§ 3.

Räkneenheten skall kallas Krona. Kronan delas i hundra öre.

§ 4.

Af guld skola tvänne hufvudmynt präglas, det ena å tio och det
andra å tjugo Kronor. Af ett tusen gram eller ett kilogram fint guld
utmyntas:

Tvåhundrafyratioåtta Tio-Kronestycken eller Etthundratjugofyra
Tjugo-kronestycken.

Guldmynten präglas af myntguld, som är en legering af Niohundra
vigtdelar fint guld och Etthundra vigtdelar koppar.

Alltså skall hvarje

Tio-Kronestycke väga 4,4803 gram och hålla 4,032258 gram fint guld.
Tjugo-Kronestycke » 8,9606 » » » 8,064516 » » »

§ 5.

Till skiljemynt skall användas dels silfver, legeradt med koppar i
det förhållande, som här nedan säges, dels brons.

Bih. till Biksd. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afd. 1 Häft.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

§ 6.

Af silfver skola präglas myntstycken af följande namnvärde, nemligen:

Två Kronor
En Krona
Femtio Öre
Tjugofem öre
Tio Öre.

Etthundra stycken sådana skiljemynt skola innehålla fint silfver:
Två-Kronestycken: Ett tusen tvåhundra gram.

En-Kronestycken: Sexhundra »

Femtio-örestycken: Trehundra »

Tjugofem-örestycken: Etthundrafyratiofem och ett femtedels gram.

Tio-Örestycken: Femtioåtta »

Dessa skiljemynt skola utmyntas af följande legeringar:

Två- och En-Kronestycken: af Åttahundra vigtdelar silfver.

Tio-Örestycken:

och Tvåhundra
Femtio- och Tjugofem-Örestycken: af Sexhundra

och Fyrahundra
af Fyrahundra
och Sexhundra

Alltså skall hvarje

Två-Kronestycke väga: 15
En-Kronestycke » 7,5

Femtio-örestycke » 5

Tjugofem-Örestycke » 2,42

Tio-Örestycke » 1,45

koppar.

silfver.

koppar.

silfver.

koppar.

gram.

§ 7.

Af brons präglas myntstycken af följande namnvärde:

Fem öre; Två öre; Ett öre.

För prägling af dessa myntstycken skall bronsen sammansmältas af
Nittiofem vigtdelar koppar, Fyra vigtdelar tenn och Fn vigtdel zink.
Ett kilogram brons utmyntas till:

Etthundratjugofem Fem-Örestycken
eller Tvåhundrafemtio Två-örestycken
» Femhundra Ett-Öres,tycken.

Sammansatta Banko- och Lag,-Utskottets Betänkande N:o 1.

§ 8.

Afvikelserna öfver eller under här ofvan stadgade halt få högst utgöra:
å Guldmynten: Femton tiotusendelar fint guld

å Silfvermynten: Tretio tiotusendelar fint silfver
af hvarje myntstyckes bruttovigt.

Afvikelserna öfver eller under här ofvan stadgade vigt få högst
utgöra:

för hvarje Tjugo-Kronestycke: Femton tiotusendelar

» » Tio-Kronestycke: Tjugo tiotusendelar

» » Två-Kronestycke: Tretio tiotusendelar

" » En-Kronestycke: Femtio tiotusendelar

för hvarje kilogram af Femtio-Örestycken: Sextio tiotusendelar

w » » » Tjugofem-Örestycken: Ett hundra tiotusendelar

M ® Tio-örestycken: Etthundrafemtio tiotusendelar,

allt af hvarje myntstyckes rätta vigt.

Vid utmyntning af guld må dock iakttagas, att afvikelsen i vigt för
för hvart parti af tio kilogram myntguld ej får öfverskrida fem gram.

§ 9.

En hvar, som vid Rikets Myntverk till myntning inlemnar Guld,
eger att derför erhålla guldmynt, dock mot erläggande, till myntningskostnadens
betäckande, för Tjugo-Kronestycken af *|4 procent och för
Tio-Kronestycken af x|3 procent af det utmyntade beloppets värde.

§ io.

Skiljemynt må ej för enskildes räkning inom riket tillverkas och
präglas.

§ 11-

Angående myntstyckenas diameter, prägel, inskrift, rand och hvad
mer till deras yttre utseende hörer, vill Kongl. Maj:t särskildt förordna,
äfvensom de regler, hvilka vid Myntverket böra gälla för probering och
justering, inlemnande af guld till förmyntning m. m.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1,

§ 12.

De efter denna lags stadganden präglade guldmynt äro, under de
här nedan bestämda vilkor, lagligt betalningsmedel i förhållande till hvem
som helst och i hvilket belopp som helst.

Skiljemynten skola till obegränsadt belopp mottagas vid betalning
till statens kassor. Ingen annan vare pligtig att i en betalning mottaga
högre belopp än Tjugo Kronor i 2- och 1-Kronestycken, fem Kronor i
mindre silfvermynt och en Krona i bronsmynt.

§ 13.

Myntstycke af guld, silfver eller brons, som blifvit vanstäldt eller
genom skafning, filning, borrning, tillödning eller annan olaglig åverkan
af hvad slag som helst skadadt, skall hafva förlorat sin egenskap af lagligt
betalningsmedel.

§ 14.

Guldmynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till
statens kassor, när det genom nötning förlorat mer än två procent, men
till alla andra, när det förlorat mer än en half procent af den vigt, som
det enligt § 4 af denna lag skall ega.

Skiljemynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till
statens kassor, när det är så nött, att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida
det för Rikets räkning är prägladt, men till alla andra, när prägeln
genom nötning blifvit otydlig.

§ 15.

Mynt, som ej längre är lagligt betalningsmedel i förhållande till hvem
som helst, äfvensom silfvermynt, hvilka hålla fyra eller flere procent
mindre än sin rätta vigt, må, sedan de till någon af statens kassor inkommit,
ej åter af densamma sättas i omlopp.

§ 16.

I Riksbanken och dess lånekontor, samt i de kassor föröfrigt, hvilka
Kongl. Maj:t bestämmer, skola skiljemynt och nötta guldmynt till in -

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

vexling mottagas, och eger en hvar att i dessa kassor få hvilket som
helst belopp af sådana guldmynt, som endast till statens kassor äro lagligt
betalningsmedel, invexladt med lika stort belopp gångbart mynt,
såsom ock att få hvilket som helst med tio Kronor delbart belopp af
skiljemynt invexladt med guldmynt.

§ 17.

Hvad här ofvan i §§ 12, 13, 14, 15 och 16 stadgadt är om Rikets
mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess invexling och utgifvande
af statens kassor, skall, på sätt den mellan Sverige, Norge och Danmark
den 18 December 1872 afslutade konvention förmår, äfven gälla om de,
i öfverensstämmelse med samma konvention för Norge och Danmark präglade
mynt af guld, silfver eller brons.

De föreskrifter, hvilka för verkställighet af denna lag erfordras,
meddelas uti särskild lag af samma dag.

Utskottet har vid denna lag endast ansett sig böra anmärka,
att den i 16:de § föreskrifna skyldighet för »Riksbanken och dess
lånekontor», att till invexling mottaga hvilket belopp som helst så
af nötta guldmynt som af skiljemynt, möjligen skulle kunna medföra
svårigheter för kontoren i Wisby och Luleå, der åtminstone under
vissa tider af året det afskild a läget gör det nästan omöjligt att genast
hämta kassaförstärkning från hufvudkontoret vid händelse af starkare
anfordran på invexling. Dels af detta''skäl, dels för att bringa paragrafens
stadganden i närmare öfverensstämmelse ej blott med konventionens
bestämmelse i Art. 11, utan äfven med den af Riksdagen antagna
benämning för Riksbankens kontor, har Utskottet velat åt § 16
af Lagen om rikets mynt föreslå följande lydelse:

Sammansatta Banko- ock Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

§ 16.

I Riksbankens hufvudkontor, äfvensom i dess afdelning skontor i
Göteborg och Malmö eger en hvar att få hvithet, som helst belopp af
sådana mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,
utvexladt mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom ock
att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt
utvexladt mot guldmynt. Genom särskilda stadganden bestämmes, å livilka
andra ställen dylik utvexling skall äga rum.

Och hemställer Utskottet:

att Riksdagen måtte för sin del antaga det af Kongl.
Maj:t framlagda förslag till Lag om rikets mynt, med
de ändringar i 16 § af samma lag, som här ofvan af Utskottet
föreslagits.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

Det i Kongl. Maj:ts proposition innehållna förslag till bestämmelser
rörande verkställigheten af Lagen om rikets mynt är af följande
lydelse:

* Förslag till Lag

om öfvergången till det nya myntsystemet.

§ 1.

I den mån mynt af den beskaffenhet, som genom myntlagen af
denna dag föreskrifves, hinna utmyntas, skola de genom Riksbankens
försorg den allmänna rörelsen tillhandahållas. Deremot skola de enligt
Kongl. Förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar präglade
mynt, som till Riksbanken eller dess lånekontor inflyta, i den mån
de med det nya myntet kunna ersättas, i Riksbanken qvarhållas, dock
med förbehåll af den rätt emot Riksbanken, som tillkommer innehafvare
af dess å silfver lydande sedlar.

§ 2.

Med upphäfvande af den enskilde personer senast genom Kongl.
Förordningen den 3 Februari 1855 medgifna rätt att till myntverket
inlemna silfver för utmyntning emot myntskatt, likasom ock af den dem
genom Kongl. Förordningen den 31 Juli 1868 lemnade rätt att till myntverket
för utmyntning af Caroliner inlemna guld, skola hädanefter för
enskildes räkning vid myntverket präglas endast tjugu- och tio-kronestycken
af guld.

§ 3.

Det nya myntet skall genast vara lagligt betalningsmedel i enlighet
med myntlagens bestämmelser; och skall dervid, då förbindelser lydande
å äldre myntsorter med nytt mynt gäldas, en krona räknas lika med
En Riksdaler Riksmynt. Efter samma förhållande skola ock alla nu
gällande mynt och Riksbankens å silfver lydande sedlar, så länge de
fortfara att vara lagligt betalningsmedel, mottagas i betalning för belopp
utfästa eller utsatta i det nya myntet.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

§ 4-

Så snart ratifikationerna af den myntkonvention, som den 18 December
1872 afslutades, blifvit utvexlane, inträder den bestämmelse i
kraft, på grund af hvilken de enligt samma konvention utgifna Norska
och Danska mynt äro lika med de Svenska mynten lagligt betalningsmedel
i Sverige.

§ 5.

Från och med den 1 Januari 1875 skola alla offentliga räkenskaper
föras efter det nya myntsystemet.

§ 6.

De enligt Kongl. Förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar
präglade silfvermynt skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel,
de af En Riksdaler Riksmynts värde och deröfver från och med
den 31 December 1878 och de af ringare värde från och med samma
dag 1881.

I Riksbanken komma dessa mynt fortfarande att invexlas efter den
i § 3 stadgade grund.

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.

Den omedelbara följden af öfvergång från ett myntsystem till ett
annat är naturligtvis, att staten för sin del måste fastställa förhållandet
mellan mynten. De löner staten har att utbetala, de skatter staten har
att uppbära, de offentliga taxor o. d., som inom samhället äro fastställda,
måste naturligtvis alla för framtiden bestämmas i det nya myntet, och
hvarje sådant bestämmande innebär en relation mellan det nya myntet
och det gamla, då löner, skatter och taxor förut varit bestämda i
detta. Det utbyte, som skall ega rum mellan gammalt och nytt
mynt vid det nya myntets utsläppande i rörelsen och det gamla myntets
indragning, skall också verkställas genom statens kassor, och för denna
vexling måste nödvändigt en gång för alla ett visst förhållande vara
faststäldt mellan det gamla och det nya myntet. Af en sådan bestämmelse
framgår också helt naturligt den relation, som i daglig handel och
vandel kommer att bestå mellan det gamla myntet och det nya: om staten
säger, att en krona i dess kassor utbytes mot en riksdaler, om staten
betalar en lön af 2000 riksdaler med 2000 kronor, och för ett skattebelopp,
utsatt i riksdaler, mottager samma belopp i kronor, så kommer
som en följd deraf en krona att i den dagliga rörelsen, i handel och vexling
mottagas och utgifvas för en riksdaler.

En ur finansiel synpunkt högst vigtig fråga är derför, hvilket förhållande
skall bestämmas mellan det nya myntet krona och det gamla
myntet riksdaler. Kronmyntet får sitt värde af den qvantitet fint guld,
som deri innehålles eller deraf representeras, riksdalermyntet, åter har
sitt värde af den qvantitet fint silfver, som deri innehålles. Värdeförhållandet
mellan riksdaler och krona måste derför hänförås till värdeförhållandet
mellan silfver och guld. Nu är detta värdeförhållande af
naturliga skäl underkastadt ganska stora och under närvarande förhållanden
mycket svårberäkneliga förändringar; men förhållandet mellan
krona och riksdaler måste ovilkorligen för statens räkning och för alla
offentliga förbindelser fastställas en gång för alla och får sedermera ej
rubbas. En rörlig tarif vore i sådant hänseende skadligare än ingen
tarif; den skulle betyda detsamma som ett föränderligt myntvärde, och
det är ju just för att erhålla ett fast och oföränderligt myntvärde, som
reformen skall genomföras.

Ser man nu frågan om det rätta värdeförhållandet mellan kronmynt
och riksdalermynt, såsom i föreliggande fall är naturligt, ur synpunkten
af statens fördel och politisk klokhet, så är det uppenbart
Bih. till Miksd. Prof. 1873. 6 Sand. 2 A/d. 1 Höft. 6

42 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

tvänne uppgifter, som dervid främst förtjena att tagas i betraktande:
dels att staten på detta värdeförhållande icke må komma att lida allt för
stora förluster, dels att statens undersåtar af detsamma icke må utsättas
för någon större olägenhet i den dagliga rörelsen, der den af staten fastställda
relationen kommer att blifva för det nya myntets värde bestämmande.
Den förra frågan påkallar tydligen hänsyn till de begge metallernas
faktiska och sannolika värdeförhållande under sjelfva öfvergångstiden;
den senare löses utan tvifvel lättast, om det nya myntet i den dagliga
rörelsen blir i värde alldeles lika med det gamla, och ju mer man aflägsnar
sig från denna likhet till ett ojeinnt förhållande dem emellan,
desto obehagligare och besvärligare måste sjelfva öfvergången blifva för
den köpande och säljande allmänheten.

Hvad nu först och främst metallernas värdeförhållande beträffar
har detta, såsom redan är anfördt, under de senast förflutna årtiondena
varit temligen oförändradt. På den stora metallmarknaden i London,
hvars prisnoteringar allmänt anses såsom den tillförlitligaste och
riktigaste mätaren af detta förhållande, har 1 uns silfver af 37|40 finhet
(tecknas: oz. standard silver) varit betaldt med omkring 6013|le pence i
guld, eller omvändt 1 uns guld betalts med omkring lö1^ uns silfver.
För olika börsdagar och för olika år hafva priserna naturligtvis vexlat
ganska betydligt, men i medeltal för flera år har 1: 15,60 varit den
relation, som med skäl ansetts mest pålitlig, och under de sista årtiondena
har man ej i Frankrike kant någon större olägenhet deraf, att
detta värdeförhållande varit lagbestämdt mellan guld- och silfvermynt,
med rätt för en hvar att betala gäld i endera myntslaget och att få så
väl silfver som guld vid statens myntverk utmyntadt. Ännu så sent
som 1871 var också detta värdeförhållande så bestämmande för myntpolitiken,
att den tyska regeringen lade detsamma till grund för konverteringen,
och t. o. m. för året 1872 har medeltalet af silfverpriset
ännu varit så högt som 606|i6 pence pr. oz st. s., d. v. s. en relation af
omkring 1: 15,64, i början af året t. o. m. som 1: 15,47.

Detta förhållande har dock hufvudsakligen berott deraf, att verkningarne
af det beslut, som Tyskland fattade år 1871, ej hunnit att
framträda förr än mot slutet af 1872. Frankrike egde, som bekant,
före 1870 ett rikt förråd af guldmynt i cirkulation och i bankens kassor,
och då denna guldvaluta under och efter kriget till en ganska stor del
utjagades ur rörelsen genom banksedlar löpande med tvångskurs, gick
den helt naturligt dels direkt genom skuldbetalningen, dels indirekt
genom vexel- och handelstransaktioner öfver till Tyskland, utan att
detta lands hastigt och starkt stegrade behof af guld för utmyntning

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

behöfde utöfva fiågon särdeles stark påkänning å det öfriga i Europa
befintliga guldförrådet. Det varade dock ej länge, innan förhållandena
härutinnan förändrades. Redan i November 1872 begynte guldets pris
att stiga, silfrets att sjunka, och sedan dess har värdeförhållandet ingen
gång kommit tillbaka ens till den punkt, der det stod för hela året
1872. Silfverprisérna i London hafva under November och December
1872 samt Januari, Februari och Mars 1873, dag för dag noterade,
varit följande:

1872. November:

1872.

1......					Pence pr. oz. st. s. 597\|s
2, 4, 5, 6 .					5913\|ls
7, 30 . . .					593	4
8, 9 ... .					596	8
29.....					599	16
11, 26, 27,	28 .				591	2
12.....					597	16
13.....					596	16
14, 19, 20,	21,	22,	23 . .		591	4
16, 18, 25					593	16
15.....					591	8
23, 24, 26				Medeltal	591S\|32 = 5913L
2, 3, 4, 5	6,	7,	9, 17,	18, 19,1	593
20, 21, 25,	27,	28,	30, 31	. . . .f	4
10, 11, 12,	13,	14,	16 . .		596	8

1873. Januari:

L'', 22,j

Medeltal 5923|32

17................... 60

27, 28, 29, 30 ............ 59w|

13, 14, 15, 16, 18, 20, 21

23, 24, 25 .........

7, 8, 9, 10, 11......

1, 2, 3, 4, 5, 6.....

1: 15,79.

597|8

5913|16

593|4

1873. Februari:

Medeltal 5927|32 = 1: 15,76.

1, 3, 4, 5, 6, 11........... 5916|ls

7, 8, 10, 12, 13, 14, 15, 17 ... . 597|g

18, 19, 20, 21, 22 ......... 5913|,6

24 , 25 , 26, 27 , 28 . . ...... 593[4_

Medeltal 59"|48 = 1: 15,75.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

pence pi.
oz. st. s.

1873. Mars: 25, 26, 27, 28

l/3, 4, 5,’ 6, 7, 8, 10, 11, 12 .
13, 14, 15, 17, 18, 24, 29, 31 .

19, 20, 21, 22

Medeltal 5925|33 — 1: 15,78.

Det är nu visserligen sant, att de silfverpris, som noterats under
de sist förflutna fem månaderna, icke äro något fullt säkert rättesnöre
för bestämmandet af ett i allo tillfredsställande värdeförhållande mellan
det gamla och det nya myntet. Deremot kan bland annat anmärkas,
att medeltalet för fem månader, som blir nära 1: 15,79, eller för de tre
första månaderna, som blir jemt 1: 15,80, är godtyckligt vald; och att,
om man tager 12 månader, April 1872—Mars 1873, blir förhållandet
redan som 1: 15,71, och för de sex sista månaderna åtminstone blott
1: 15,77. Men härvid är att iakttaga, att från den synpunkt hvarom nu
handlas, är hufvudfrågan, hurudant metallernas värdeförhållande just nu
är och under den närmaste framtiden antagligen kommer att blifva.
Ty öfvergången från silfvermynt- till guldmyntsystem medför nödvändigheten
att anskaffa guld och att afyttra silfver, och huru förtänksam
än Riksbankens styrelse må hafva varit uti att på förhand försäkra
sig om behållning i guldvaluta*), hur frikostiga vi än må vara med att
till nytt skiljemynt använda vår nuvarande behållning i silfver, kommer
dock ett icke obetydligt utbyte af silfver mot guld att blifva nödigt,
som följd af det nya myntsystemets antagande, så i och för anskaffande
af guldmynt till den allmänna rörelsens behof, som till fond för nya å
guld lydande banksedlars inlösen.

Nu är det tydligt, att det för staten eller Riksbanken icke kan
vara förmånligt att utgifva det nya guldmyntet till ett lägre värde,
uttryckt i riksdaler, än det till följd af sitt eget metallvärde verkligen
eger. Om staten eller Riksbanken redan betalat eller framdeles få betala
för 1 uns guld omkring 15,81 uns silfver, och här i landet utgifva
guld i myntad form för 15,50 eller 15,65 eller 15,73 uns silfver, så förloras
på denna operation resp. omkring 2 procent, 1 procent, eller 1|8 procent
— oberäknad kostnaden för myntningen och förlusten på det äldre
nötta silfvermynt, som indrages till ommyntning. Eller med andra
ord, om silfverpriset under den närmaste framtiden håller sig om -

*) Riksbankens behållning i myntadt och omyntadt guld utgjorde den 31 Maj 1873
omkring 8,404,000 R.dr R.mt.

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1. 45

kring den punkt, der det för närvarande står, 59u|16 å s|4 pence, eller om
det faller ännu mera, så måste det för staten medföra förlust såväl vid
guldköpet som vid silfverförsäljningen, om det nya 10 kronestycket
utgifves för 9,80, 9,90 eller 9,95 Rdr, eller om 10 riksdaler inlösas med
10 kronor -j- 22, eller -f- 11, eller -|- ö1^ öre. För innehafvare af
silfvermyntet åter skulle sådant innebära en vinst, till hvilken de
väl strängt taget icke kunde anses berättigade. Tio svenska riksdaler
innehålla 63,7614 gram fint silfver och en hvar, som nu efter silfvervärdet
vill utbyta denna summa mot guld, kunde derför beräkna, efter nyss angifna
medelrelation: 4,038 gram fint guld, det vill säga 10 kronor -j- 1,5 öre,
och så stor allenast skulle då den uppgäld vara, han rättvisligen borde ega
att fordra mellan det gamla och det nya myntet. Någon större fördel
kan han icke anses berättigad att fordra, någon förlust derutöfver kan staten
icke anses skyldig att bära, då det ju icke är genom dess förvållande,
som värdet har sjunkit å metallen i det gamla myntet och dermed
också detta mynts eget värde i förhållande till det nya. Den enda förutsättning,
hvarunder staten kunde anses skyldig att lägga ett högre silfverpris
till grund för sin konvertering, vore den, att några sannolikhetsskäl
kunde förebringas för denna metalls snara stegring i värde, eller för
en återgång till det gamla värdeförhållandet.

En sådan bevisning torde det dock för närvarande vara ytterst
svårt att åstadkomma. Att anbudet af silfver kommer att stiga derigenom
att Tyskland, Holland och antagligen vi sjelfve öfvergifva silfvermyntsystemet
lär ej kunna på allvar betviflas; att Frankrike skulle, om det
åter förskaffar sig myntvaluta, underkasta sig faran af att bibehålla sin
dubbla värdemätare med värdeförhållandet 1: 15,50, är knappt troligt, och
dertill finnes föga utsigt för att detta lands förmåga att konsumera
silfver skall bilda en fallskärm för denna metall. Om Orientens benägenhet
att möta detta prisfall lär ej heller någon kunna nu afgifva ett säkert
utlåtande. Och så torde, åtminstone för så vidt menskligt förutseende
räcker, intet annat med säkerhet kunna påstås, än att de pris, som nu
råda, innebära åtminstone den rätta fingervisningen för alla finansiela
beräkningar.

Det synes vidare Utskottet klart, att under förhållanden af sådan
art som nu äro antydda, då värderelationen mellan de bägge metallerna
ögonskenligen är mycket föränderligt, och då betydande omständigheter
hänvisa på sannolikheten af ett fortsatt prisfall för silfver, borde äfven
den lilla skilnad af 0,15 öre, som efter nyss nämnda medeltal för silfverpriset
skulle återstå mellan 1 krona och 1 riksdaler, knappast kunna
anses så säker och orubblig, att staten behöfver rygga tillbaka för att

Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Betänkande N:o 1.

lemna densamma utan afseende, om större och vigtigare intressen tala
för en dylik åtgärd. Och ett sådant intresse förefinnes tydligen i den
stora allmänhetens kraf på lättnad och beqvämlighet för öfvergången till
det nya myntsystemet. Ett stadgande, att 1 krona motsvarade 99,85 öre,
skulle måhända kunna kallas rättvist i dag, om silfverpriset är 5923|32
pence, men lika lätt kunna kallas orättvist eu vecka härefter, om silfverpriset
då fallit till 591[2 pence eller stigit till 5915|16 pence; och då rättvisans
grund är så ytterligt vacklande, torde det knappt vara möjligt att
förbise, det i denna fråga äfven andra fordringar måste iakttagas. Tydligt
är ock, att, oafsedt den större eller mindre rättvisan uti ett dylikt
stadgande, vore det praktiskt taget outförbar! och utan betydelse. I all
mindre handel vore en skillnad af 0,15 öre ej möjlig att- iakttaga; den
måste nödvändigt höjas till minst \2 öre, för att ens kunna af köpare
och säljare liqvideras; ja, äfven om den höjdes till 1 öre, så att
kronan sattes — 99 öre, 10 kronor med 9,90 r:dr, skulle den helt visst
i de allra flesta fall i den mindre handeln lemnas utan afseende, visserligen
till lättnad för rörelsen, men dock möjligen en och annan gång till
obehag för den enskilde och i strid med den rättvisans princip, som för
en sådan relation skulle åberopas. Någon full säkerhet för att skilnaden
mellan det gamla och det nya myntet alltid blefve iakttagen skulle

man troligen ej ens ernå, utan att denna skilnad sattes till åtminstone 5

öre, men en sådan värdesättning, som i ifrågavarande fall skulle motsvara
en relation mellan metallerna af 1: 15,02, vore naturligtvis ej rimlig.
Det återstår derför enligt Utskottets förmenande ingen annan utväg än

att förklara 1 krona lika med 1 riksdaler, d. v. s. att taga steget fullt

ut till det värdeförhållande: 1: 15,81, som betingar en dylik värdesättning.
Det kan icke sägas bero på ett godtycke, att just denna relation väljes,
ty hon är utan tvifvel den, af hvilken Sveriges allmänhet kommer att
draga största fördel. Under det en skilnad mellan krona och riksdaler
af vare sig 1|le, 1 eller 2 öre antingen skulle lemnas utan afseende
och således vara gagnlös och obefogad, eller också iakttagas och då förorsaka
mycket krångel och besvär vid hvarje köp och hvarje vexling,
skall deremot den förklaringen, att 1 krona är = 1 r:dr, med ens borttaga
största delen af de svårigheter, som möta öfvergången till det nya
myntsystemet.

Af nu anförda skäl har Utskottet icke kunnat tveka att tillstyrka
antagandet af den konverteringskurs 1: 15,81, enligt hvilken Staten för
alla förbindelser af offentligt-rättslig natur stadgar, att en Krona skall
gälla lika med en Riksdaler Riksmynt.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

En fråga af alldeles särskild natur, och som kan gifva anledning
till helt andra och vida mera svårlösta spörsmål, är den, huru statens
öfvergång till nytt myntsystem och ny värdemätare skall anses inverka
på förbindelser af rent privaträttslig natur, utfästade i det gamla myntet.
Äsigterna hafva i denna fråga varit särdeles skiljaktiga och Utskottet
får, då det nu går att i korthet redogöra för dessa olika meningar
och anföra skäl för sin egen uppfattning, hänvisa till den noggranna utredning,
som åt ämnet är gifven i svenska Myntkomitéens betänkande
sidd. 161—204. Lättast synes frågan vara löst genom den förklaringen,
att statens öfvergång till ett nytt myntsystem alldeles icke utöfvar någon
inverkan på förbindelser af privaträttslig natur; att dessa förbindelser
fortfarande såsom förut böra gälla och infrias efter sin lydelse, då
det ankommer på särskild öfverenskommelse mellan gäldenär och borgenär
att konvertera ett belopp i det gamla myntet till ett motsvarande
belopp i det nya myntet.

Mot denna åsigt kan först och främst anmärkas, att densamma, såvida
icke gäldenären skall ställas i ett orimligt beroende af borgenärens
fordringar, nödvändigt medför det yrkande, som också en och annan gång
varit framstäldt, att staten måtte, äfven efter införande af guldmyntsystemet,
fortfara med prägling af det gamla silfvermyntet, hvilket åter
skulle medföra icke oväsentliga svårigheter vid sjelfva öfvergången och
praktiskt leda till införande af dubbel värdemätare. Men ännu vigtigare
är, att den nämnda åsigten utgår från en uppfattning af begreppet mynt
och af de å mynt lydande skuldförbindelser, hvilken, enligt Utskottets,
likasom efter den svenska Myntkomitéens öfvertygelse, icke kan vara
den rätta. Åsigten skulle vara rigtig, om myntet icke vore något annat
än guld eller silfverstycken i allmänhet. Hade 1,000 r:dr r:mt icke sitt
värde af något annat än de deri innehållna 20 skålpund tolf-lödigt silfver,
så egde de detta samma värde äfven efter en förändring, genom hvilken
riksdaler riksmynt upphörde att vara mynt eller lagligt betalningsmedel,
och för infriande af en derå lydande förbindelse skulle då den
lagens bestämmelse som gäller försträckningar i allmänhet, eller »att det,
som försträckt är, skall i samma slag jemngodt och till fullo återgäldas»,
endast så tolkas, att förbindelse å riksdaler skall ovilkorligen
gäldas med riksdaler. — Men myntet är icke silfver eller guld af
hvad beskaffenhet som helst, det är icke ens ett silfver- eller guldstycke
af eu viss vigt och finhet, utan det är ett stycke värdemätande
metall, som, till vigt och finhet af staten* bestyrkt, har egenskapen af
ovilkorligen lagligt betalningsmedel inom statens område. Hvilken väsentlig
egenskap detta är för det verkliga myntet visar sig bäst, om man

48 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

antager, att 1,000 r:dr runt försträckta år 1873, då riksmynt i silfver är
lagligt betalningsmedel, förfölle år 1883, då riksmynt upphört att vara
lagligt betalningsmedel och såsom sådant blifvit ersatt af kronmynt i
guld. Om nu förbindelsen år 1883 infriades med 1,000 r:dr runt, eller
20 skålpund tolf-lödigt silfver i myntad form, så hade fordringsegaren
visserligen erhållit alldeles samma silfverqvantitet som var till honom
förskrifven, och i samma form som det försträckta silfret egde. Men det
som han försträckte var i denna form mynt eller betalningsmedel, och
det som han återfick var i samma form icke mynt eller lagligt betalningsmedel.
Han kunde således med rätta säga, att det, som försträckt
var, hade icke blifvit honom i samma slag, jemngodt och till fullo återgäldadt,
och att han på liqviden gjort förlust framgår deraf, att han för
att förvandla dessa 1,000 silfverriksdaler till gällande lagligt betalningsmedel
eller kronmynt, måste underkasta sig både besvär, tidsspillan och
kostnad. Det som han försträckte var mynt eller bytesmedel; det som
han återfick var numera endast ett material, hvarför bytesmedel kunde
anskaffas.

Det är sålunda, enligt Utskottets åsigt, intet annat än en ovilkorlig
och omedelbar följd af allmänna lagens grundsats i detta hänseende,
att förbindelser lydande å mynt måste gäldas i samma slag, d. v. s.
med mynt, eller att staten, då den utbyter silfvermyntsystem mot guldmyntsystem,
förklarar det nya guldmyntet för lagligt betalningsmedel
äfven i förhållande till förbindelser lydande å silfvermynt.

I full öfverensstämmelse med här ofvan angifva uppfattning af
myntets betydelse och statens rätt att bestämma hvad som i hvarje fall är
lagligt betalningsmedel, får också Utskottet härmed uttala sin åsigt, att
de betänkligheter, som vid remissen af den Kong], propositionen inom
Riksdagen uttalats rörande öfvergångslagens formela behandling af Kongl.
Maj:t, — derutinnan, att Högsta Domstolen ej enligt 87 § Regeringsformen
blifvit hörd öfver frågan om det nya myntets giltighet som
betalningsmedel för förbindelser i det gamla myntet, —icke äro af den
beskaffenhet, att Riksdagen af dem bör anse sig hindrad att lemna
bifall till den Kongl. propositionen i denna del. Stadgandet, att
kronmyntet skall utgöra lagligt betalningsmedel för alla förbindelser,
innebär ingen förändring af de civilrättsliga bestämmelser, som i allmänna
lagen innehållas; det är blott ett annat uttryck för den förklaringen,
att staten från en viss tid såsom mynt utgifver och erkänner
så och så beskaffade metallstycken, hvilka i och med sin karakter af
mynt just måste vara lagligt betalningsmedel. Att ett, sådant stadgande

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 49

kan utöfva inflytande på privaträttsliga förhållanden, till förökande eller
förminskning af enskildes fordrings- eller skuldebelopp, får naturligtvis
icke anses bevisa, att det är af civillags natur, ty på sådan grund skulle
en stor del af hvad alltid ansetts tillhöra vår offentliga rätt komma att
hänföras till civillag och behandlas efter Regeringsformens § 87. Öfvergången
från silfver- till guldmyntsystem kan dock ej medföra någon
rubbning af annan art i enskildes eganderätt, än den som skulle vållas
af eu genom konung och riksdag beslutad nedsättning eller förhöjning i nu
gällande silfverinynts vigt och halt, hvaraf kunde följa att den som
fått förskrifning å 1000 riksdaler, nu bestämda till 20 skålp. tolflödig!
silfver, finge mottaga betalning i 1000 nya riksdaler, då bestämda till
19''|2 skålp. elfvalödigt silfver eller 201|2 skålp. 13-lödigt silfver. En
sådan förändring i myntets skrot och korn kan enligt 79 § Regeringsformen
ej ske utan Riksdagens bifall, men om något Högsta Domstolens
utlåtande öfver sådan fråga är i Grundlagen ej taladt, och torde det,
vid en dylik händelse, ej heller komma att infordras, enär åtgärden
tydligen hör till rikets offentliga rätt, är en yttring af statens suveräna
makt, hvilken ej kan vara bunden till de för civillags ändring föreskrifna
former, huru djupt än en sådan åtgärd, liksom mångfaldiga andra
handlingar af politisk art, kan ingripa i alla samhällets förhållanden.
Af samma grund är det, enligt Utskottets uppfattning, omöjligt att betrakta
frågan om öfvergång till ny värdemätare såsom en civilrättslig
fråga; och då i sjelfva antagandet af ett nytt mynt ovilkorligen innebäres
förklaringen, att detta mynt är lagligt betalningsmedel, kan, enligt
Utskottets öfvertygelse, den Kongl. propositionen om lag för öfvergången
till det nya myntsystemet icke anses sakna grundlagsenlig form
derutinnan, att den ej åtföljes af något Högsta Domstolens utlåtande.

Om det sålunda måste anses som en ovilkorlig följd af det nya
myntsystemets antagande, att det nya myntet, derför att det är mynt,
måste vara lagligt betalningsmedel äfven i förhållande till privaträttsliga
förbindelser lydande å det gamla myntet, och att statsmakterna
härom suveränt förfoga på grund af sin lagstiftningsrätt rörande
rikets mynt, förminskar detta dock icke statsmakternas skyldighet
att vid sådan lagstiftning moget öfverväga följderna af sitt beslut och
tillse, att detsamma så litet som möjligt må rubba och förnärma enskildes
rätt. Det är vid sådan pröfning, som man helt naturligt kommer
att å ena sidan betona huru förbindelsens värde beror af den i myntet
ingående metallens värde, å den andra sidan mera framhålla behofvet
af en fast och oföränderlig bestämmelse rörande förbindelsers nuBih.
till Riksd. Prof. 1873. 6 Samt. 2 A/d. 1 Häft. 7

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

varande och framtida värde. Deraf å ena sidan yrkande å konvertering
med upp- och afgäld, å andra sidan yrkande å fast konvertering — allt
för förbindelser af privaträttslig natur.

Så har man å den ena sidan kommit till det förslag, som, här
framstäldt af Professor O. J. Broch, sedermera närmare utvecklats af den
svenska myntkomitéens majoritet, och hvarom närmare upplysning tinnes
i nämnda komités betänkande. Korteligen uttryckt, går detta förslag
derpå ut, att, sedan genom lagstiftningen blifvit bestämdt t. ex. att krona
(eller 0,4032 gr. f. g.) är = 1 riksdaler (eller 6,376 gr. f. silfver), skall likväl
vid liqvid af förbindelser lydande å riksdaler viss hänsyn tagas till
de förändringar, som å verldsmarknaden inträda i värdeförhållandet mellan
silfver och guld. Fullständigt kunna naturligtvis alla dylika förändringar
ej iakttagas, men man hade inskränkt sig till att föreslå, det
Kongl. Maj:t skulle vid hvarje års början, med ledning af föregående
års medelpris för silfver i London, offentliggöra, hvilken upp- eller
afgäld under årets lopp skulle iakttagas vid liqvid i guldmynt för förbindelser
å silfvermynt. Stege då silfrets pris 1 proc. öfver den kurs, hvarefter
1 krona sattes — 1 riksdaler, så egde gäldenären att liqvidera förbindelse
af 1 riksdaler med en krona -j- en uppgäld af 1 öre; folie åter
silfrets pris med t. ex. 2 proc., så erlades vid liqviden för 1 riksdaler
allenast 98 öre krorunynt o. s. v. Dermed skulle man då hafva iakttagit
rättvisans kraf, så till vida att värdet af den i riksdalermyntet innehållna
metall blefve för all framtid vederbörligen iakttaget.

Mot detta förslag har dock å andra sidan, isynnerhet af tvänne
reservanter i myntkomitéen, blifvit anfördt, dels att de olägenheter, som
genom en fast konvertering skulle drabba vare sig gäldenär eller borgenär,
äro af eu jemförelsevis ringa betydenhet; då deremot de olägenheter,
som skulle framgå af en konvertering med upp- eller afgäld måste blifva
vida större och mera känbara än de dermed möjligen förenade fördelar.
Den fasta konverteringen medför dock hvarken för gäldenär eller för
borgenär någon positiv förlust, beröfvar dem allenast utsigten till en
möjlig vinst, den ene i händelse af prisfall, den andre i händelse af prisstegring
för den metall, hvilken ej längre användes till mynt. Konverteringen
med upp- och afgäld åter måste, hur mycket än dess former
må förenklas, nödvändigt blifva ganska svårfattlig för en större
allmänhet, föranleda besvär och förvecklingar vid liqvidation, försvåra
räkenskapsföringen i mångahanda verk och inrättningar, och isynnerhet
för institutioner, som handhafva afvecklingen af förbindelser ställda på
längre tid, medföra svåra olägenheter. Af densamma skulle följa, att

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 51

en låneinrättning vid slutet af det ena året kunde få emottaga sina fordringar
liqviderade i guld med afgäld och i början af nästa år få
liqvidera sina motsvarande förbindelser i guld med uppgäld, eu anordning
som icke skulle kunna annat än väcka berättigadt missnöje. Synbarligen
är det också insigten om dylika praktiska svårigheter, som förmått
upphofsmannen till idén om konvertering med upp- och afgäld att
sjelf afstå ifrån detta yrkande, och sedan nu nyligen i Tyskland den
fasta konverteringen blifvit antagen äfven för förbindelser af privaträttslig
natur, sedan det visat sig, att silfrets pris antagligen blir ganska
vacklande, har Utskottet icke kunnat tveka att tillstyrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition i detta hänseende.

Har man sålunda ansett det mest förenligt med statens fördel och
allmänhetens bästa att för alla förhållanden af offentlig natur stadga
fullständig likhet mellan en krona och en riksdaler; ligger det vidare i
begreppet af mynt, att detsamma är lagligt betalningsmedel äfven för
förbindelser af privaträttslig natur, och äro statsmakterna, på grund af
sin rätt att bestämma om rikets mynt, befogade att äfven i sistnämnda
hänseende sätta ett nytt mynt eller betalningsmedel i det gamlas ställe;
finnes det slutligen ej lämpligt att i afseende å förbindelser af privaträttslig
natur tillerkänna det nya myntet ett föränderligt värde, — så synes
det också Utskottet vara klart, att det förhållande mellan nytt och gammalt
mynt, som staten ur sin synpunkt finner mest antagligt, äfven bör
gälla ifråga om förbindelser af privaträttslig natur. I nu ifrågavarande
fall, då vida större sannolikhet finnes för silfrets värdeminskning än för
dess värdestegring, innebär dessutom den nu föreslagna konverteringskursen
1: 15,81 rättast uttryckt ett skydd för eganderätten inom riket,
ett värn emot den ytterligare förminskning i värde, som antagligen förestår
hvarje i silfver utfäst förbindelse. Utskottet tillstyrker alltså Kongl.
Maj:ts förslag, att en Krona vid alla betalningar må anses lika med en
Riksdaler och tvärtom.

Ett särskildt undantag från den sålunda bestämda konverteringen
måste naturligtvis göras för de å silfver lydande sedlar, som äro
utgifna af riksbanken, hvilka enligt grundlagens § 72 skola inlösas efter sin
lydelse, och för hvilka de nya guldmynten således icke äro lagligt betalningsmedel.
Härom är icke taladt i Lagen om rikets mynt, hvilken är
afsedd att vara en för det nya myntsystemet konstitutiv förordning, men
derom är i stället erinradt i § 1 af Lagen om öfvergången till det nya
myntsystemet, till hvilken i myntlagen hänvisning är gifven. Riksbankens
å silfver lydande sedlar lära till allra största delen under öfvergångstiden
inkomma och i deras ställe utsläppas sedlar lydande å guld — för

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

hvilket ändamål Riksdagen torde få vara betänkt på att omedelbart efter
det nya myntsystemets antagande till Kongl. Maj:t ingå med förslag om
ändring i »Lagen för Rikets Ständers Bank» af 1 Mars 1830.

Då Utskottet sålunda funnit de af Kongl. Maj:t föreslagna grunder
för bestämmande af förhållandet mellan det gamla och det nya myntet
i allo antagliga, och då den bestämmelsen, att en krona skall gälla lika
med en riksdaler, utgör sjelfva hufvudpunkten i denna lag, har Utskottet
för öfrigt endast föga att med afseende å densamma tillägga. Att den
enskilde personer medgifna rätt att inlemna silfver till myntning förklaras
upphäfd, är en åtgärd, som är alldeles nödig för det nya myntsystemets
betryggande, emedan rättigheten att få silfvermynt utmyntadt efter
gamla myntfoten skulle vid ytterligare fall i silfverpriset med fördel
kunna begagnas till spekulation å det nya guldmyntet. Att rättigheten
till utmyntning af caroliner äfven borttages, är så till vida äfven en följd
af sjelfva konventionen, som der föreskrifves, att åtminstone från och med
1875 ingen utmyntning får ega rum efter nu gällande myntlagar, till
hvilka Kongl. Förordningen af den 31 Juli 1868 äfven hör.

För öfrigt har Utskottet endast i afseende å redaktionen af 1 § i
denna Lag tillåtit sig den anmärkningen, att uttrycket »Riksbanken eller
dess lånekontor» bör i närmare öfverensstämmelse med den af Riksdagen
aatagna benämning förändras till »Riksbankens hufvud- och afdelningskontor»,
så att paragrafen erhåller följande lydelse:

§ I I

den mån mynt af den beskaffenhet, som genom myntlagen af
denna dag föreskrifves, hinna utmyntas, skola de genom Riksbankens
försorg den allmänna rörelsen tillhandahållas. Deremot skola de enligt
Kongl. Förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar präglade
mynt, som till Riksbankens hufvud- eller afdelningskontor inflyta, i
den mån, de med det nya myntet kunna ersättas, i Riksbanken qvarhållas,
dock med förbehåll af den rätt emot Riksbanken, som tillkommer
innehafvare af dess å silfver lydande sedlar,
och hemställer Utskottet derför,

att Riksdagen må för sin del antaga det af Kongl.
Maj:t framlagda förslag till »Lag om öfvergången till
det nya myntsystemet», med allenast den ändring i 1
§, som af Utskottet härofvan är föreslagen.

Stockholm den 10 April 1873.

På Utskottets vägnar:

J. v. SCHWERIN.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

Reservation:

af Herr Wijkander:

»Enig med Utskottet i fråga om myntreformens behöflighet och
klokheten att antaga ej mindre den afslutade konventionen, än den föreslagna
lagen om öfvergången till det nya myntsystemet, anser jag dock
min pligt såsom ledamot af Utskottet fordra, det jag inför Riksdagen
framlägger de relativt obetydliga anmärkningar, till hvilka, efter min uppfattning,
förslaget till lag om rikets mynt gifver anledning. Utgående
från denna åsigt anmäler jag härmed min reservation emot sistnämnda lag,

vid § 11. Meningen synes mig vara att denna § skall innehålla
att

Kongl. Maj:t vill, angående myntstyckenas diameter,
prägel, inskrift, rand och hvad mer till deras yttre
utseende hörer, särskildt förordna, äfvensom meddela
alla de bestämmelser, hvilka för myntverket äro nödiga,
såsom t. ex. för probering och justering, inlemnande
af guld till förmyntning m. m. d.

vid § 12. Då Riksbankens å silfver lydande sedlar enligt Regerings-formens
§ 72, jemförd med § 1 af lagen för Rikets Ständers Bank,
skola, när och så snart sådant äskas, med svenskt silfvermynt efter deras
lydelse inlösas, torde det svårligen med full sanning kunna sägas, att
det nya guldmyntet är »lagligt betalningsmedel i förhållande till hvem
som helst». På sätt Utskottet påminner, finnes en erinran härom införd
i § 1 af förslaget till lag om öfvergången till det nya myntsystemet,
men härigenom blir stadgandet i denna § hvarken mera exakt eller mindi''e
vilseledande för den stora allmänheten. Berörda undantag är för

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.

öfrigt icke inskränkt till öfvergångstiden eller ens till någon tid, hvadan
det vill synas som det borde i sjelfva hufvudlagen återfinnas. Af sådan
anledning har jag inom Utskottet påyrkat, att denna paragraf, till hvilken
§ 17 angående de norska och danska mynten hänförer sig, borde
erhålla följande tillägg:

dock alltid med förbehåll för den rätt emot Riksbanken,
som tillkommer innehafvare af dess å silfver lydande
sedlar.

vid § 16, att tillfälle till invexling af slitet guldmynt och billoneradt
skiljemynt bör beredas allmänheten på så många ställen som möjligt,
torde vara obestridligt, men skyldigheten att verkställa dylik invexling
till obegränsadt belopp vid anfordran är ytterst svår att under
alla förhållanden fullgöra. Konventionens föreskrift i berörda hänseende
är äfven med anmärkningsvärd varsamhet affattad. Sveriges Riksbank
är icke skyldig att vid afdelningskontoren inlösa sina egna sedlar annat
än i mån af tillgång (Banko-Reglementet § 16). Efter min uppfattning
borde derföre denna paragraf erhålla följande lydelse:

I Riksbankens hufvudkontor eger enhvar att få hvilket
som helst belopp af sådana mynt, som endast till statens
kassor äro lagligt betalningsmedel, invexladt mot
lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom
ock att få hvilket som helst med tio kronor delbart
belopp af skiljemynt invexladt med guldmynt. Enahanda
vexlingsskyldighet åligger i mån af tillgång
äfven Riksbankens alla afdelningsskontor samt de kassor
i öfrigt, hvilka Kongl. Maj:t bestämmer.

Slutligen får jag äfven reservera mig emot Utskottets motivering,
hvilken jag i åtskilliga punkter icke kunnat biträda.»

Herrar G. Hceggström och A. W. Westerdal instämma i o frånslående
reservation, i hvad den rörer § 16 af Lagen om rikets mynt, samt
Utskottets motivering i åtskilliga punkter.

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:ö 1.

Tabell utvisande det föreslagna nya sil fn rskil j em y nt ets
förhållande till det gamla silfvermyntet i afseende å
storlek och innehåll af fint silfver.

Enligt senast inom Kongl. Vetenskapsakademien af Prof. E. Edlund
och Prof. D. G. Lindhagen verkställda undersökningar är ett franskt
kilogram = 2,3525214 sv. skålpund; En fransk meter — 3,3368091 sv. fot,
och således:

En millimeter = 0,3368091 sv. linie.

Ett gram = 23,525214 sv. korn.

	Diameter.	Innehåll af fint silfver.	Värde i Rmt efter finsilfver-innehållet.
	Millimeter.	Lider.	Gram.	Korn.	Rdr.
2 Riksdaler i silfver	32	10,78	12,752	£0 O © o ©	2,oo
2 Kronor i skiljemynt...	31	10,44	12,000	282,30	1,88
1 Riksdaler i silfver	25	8,42	6,376	150,oo	1,00
1 Krona i skiljemynt ...	25	8,42	6,000	141,15	0,94
50 öre i silfver	22	7,41	3,188	75,00	0,50
50 öre i skiljemynt .....	22	7,41	3,000	70,58	0,47
25 öre i silfver	18	6,06	1,594	OS en O.	0,25
25 öre i skiljemynt.........	17	5,73	1,452	34,16	0,23
10 öre i silfver	13	4,88	0,688	15,oo	0,io
10 öre i skiljemynt ......	15	5,05	0,580	13,64	0,09

Rättelser

uti

Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o L

1, råd.

2, »

4G, »
55, »

nedifr. står:

» n

» »
uppifV.. »

Sveriges och Norges Finansministrar las: Sveriges, Norges och

Danmarks Finansministrar åt''

minst. 10 kronor, » delbart med 10 kro nor,

Vlä » 0.15

3,3368091 SV. fot. » 3,368091 SV, fot.

Bill till Riksd. Prat. 1873. 6 Sami. 2 Afd 2 Häft.

HANDLINGAR

RÖRANDE

FKAGAN OM ANTAGANDE AP ETT NYTT MYNTSYSTEM,

INKOMNA TILL SAMMANSATTA BANKO- OCH LAG-UTSKOTTET,

ooo^oc=----

STOCKHOLM.

ASSOCIATIONS- BOKTRYCKERIET.

1873.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Genom nådig Remiss, dels den 25 sistlidne September, dels den
17 påföljande Oktober, är Statskontoret anbefaldt att till Eders Kongl.
Maj:t skyndsamt inkomma med underdånigt utlåtande öfver det betänkande
och förslag rörande ett för konungarikena Sverige, Norge och
Danmark gemensamt, på guld grundadt myntsystem, som af en dertill
utsedd, af medlemmar från de särskilda rikena sammansatt kommission
blifvit afgifvet, äfvensom öfver ett i frågan uppsatt, af danske finansministern
till härvarande statsminister för utrikes ärenden insändt »Utkast
till Convention» mellan de begge regeringarne.

I följd, af denna nådiga befallning har Statskontoret underkastat
de framställda förslagen med tillhörande handlingar en sorgfällig granskning
och får nu i underdånighet redogöra för de erinringar emot förslagen,
hvartill denna granskning gifvit anledning, följande härvid den
ordning, hvaruti de särskilda punkterna i förslagen förekomma, men
med förbigående af de punkter, hvilka ansetts kunna utan förändring
antagas.

Art. 2. Mom. 1. Tvänne olika guldmynt äro här föreslagna med
namnet guldkrona och dubbelkrona. Dessa benämningar synas Statskontoret
icke vara fullt lämpliga. För det förra myntstycket, som skulle
utgöra myntenheten i guldmyntsystemet, torde den kortare benämningen
krona vara tillräcklig, helst för en hvar är synligt, af hvilken metall
myntet är slaget. En sådan förändring kan icke heller föranleda till
förvexling med främmande mynt, som hafva samma namn, nemligen det
engelska silfvermyntet »Crown» (= 5 shill.) eller det äldre tyska guldmyntet
krona, hvilket sednare aldrig kommit i verkligt omlopp och
dessutom genom den i December månad nästlidet år fastställda nya
Bih. till Miksd. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afd. 1

tyska myntlagen blifvit afskaffadt, och sannolikt är, att allmänheten
snart skulle, med förkastande af den första stafvelsen, hellre begagna
den enkla benämningen krona. Hvad det sednare myntstycket eller dubbelkronan
angår, kan Statskontoret icke heller inse, hvarföre det skulle
bära ett särskilt namn, utan tinner för sin del lämpligare, att detsamma
kallas två kronor, i likhet med användandet af uttrycken två riksdaler,
två specier, två pund sterling o. s. v.

För öfrigt förefaller det Statskontoret ingalunda vara nödigt, att
guldmyntet erhåller ett särskildt namn, ty, sedan decimalindelning för
mynträkning blifvit införd, kommer antagligen icke någon räkenskap att
föras på flere än två kolumner samt de föreslagna guldkronorna och
dubbelkronorna att der upptagas såsom 10 och 20 krondaler. Hvarken
i den latinska konventionen eller i den nya tyska myntlagen hafva
guldmynten särskilda namn, utan kallas, enligt den förra, 10, 20 m. fl.
francsstycken och i den sednare 10 och 20 markstycken. Enligt hvad
handlingarne visa, har ock den danske myntmästaren framställt anmärkning
emot de särskilda namnen för guldmynten, med förslag-att benämningen
krona skulle öfverflyttas till räkneenheten. Dennas benämning
krondaler anser emedlertid Statskontoret ega företräde, emedan
alla tre rikena under lång tid haft dalersräkning och den föreslagna nya
enheten är nära lika stor som svenska Riksdalern Riksmynt samt utgör
en submultipel af danska Riksdalern och norska Speciedalern; och egenskapen
hos benämningen krondaler att i singularis och pluralis hafva
lika ändelse torde äfven erbjuda en fördel, som i fråga om namn på
mynt icke bör helt och hållet förbises.

Årt. 2. Mom. 2. Såsom grund för de tre rikenas gemensamma
guldmyntsystem föreslår kommissionen, att 248 guldkronor skulle utmynnas
af en kilogram fint guld, och bland de fördelar, som deraf blefve
en följd, framhåller kommissionen det enkla förhållande, hvari guldkronan
komme att stå till det tyska markmyntet, i det att 4 guldkronor
motsvarade 45 tyska mark. Men om man icke räknar efter
guldkronor utan håller sig till krondalerna, finner man att 8 krondaler
blifva lika med 9 tyska mark, 1 krond. = % T. m. — 11 silbergr. 3 pfennige
i gammalt preussiskt mynt 1 mark 2% pfenn. nytt tyskt mynt
och 1 tysk mark = % krond. = 88% öre eller nära 89 öre, talförhållanden,
som svårligen kunna anses enkla och beqväma, och hvilka sannolikt
skulle blifva förlustbringande för de tre nordiska rikena under
samfärdseln och den mindre handeln med Tyskland, emedan de 3 pfennige
gammalt eller 2% pfennige nytt mynt antagligen komme att beräknas
= 0 och sålunda 1 krond. sättas =11 silbergr. = 1 mark 10 pfen -

nige, med eu förlust på krondalern af 21|s procent. Likaså komine säkerligen
de obeqväma 88s|9 öre att räknas för 90 öre, med förlust för de
tre rikenas mynt af l1^ procent. Om det af kommissionen föreslagna
systemet blefve gällande, skulle Sverige, Norge och Danmark kunna
komma i långt sämre ställning till Tyskland, hvad myntväsendet beträffar,
än deri, hvari Sverige nu ensamt befinner sig till Norge och
Danmark. Otvifvelaktigt vore det Danmark, som koinme att vidkännas de
största olägenheterna, men Sverige saknar icke erfarenhet om förluster,
som kunna göras genom obeqväma myntförhållanden till Tyskland.
Tyskar äro nemligen i besittning af industriela anläggningar i Blekinge,
der de betala svenska arbetare med preussiskt silfverinynt efter beräkning
af 1 Thaler = 22|3 R:dr — 2 R:dr 67 öre R:mt, ehuru en fullvigtig
Thaler icke är värd mera än 2 R:dr 61,4 öre. Tyskar hafva,
såsom kändt är, under loppet af innevarande år blifvit egare af flere
större både landt- och bruksegendomar i Sverige, och det vore i sanning
att befara att de skulle följa sina landsmäns i Blekinge föredöme
och sprida omkring sig tyskt silfvermynt, på hvilket Sverige komme
att göra minst 21|5 procent förlust, så länge det hittills präglade thalermyntet
hålles i omlopp, men möjligen mycket mera, sedan detta blifvit
indraget och ersatt med ett markmynt, om hvars blifvande undervärde
man har alls ingen kännedom. Det säges väl i protokollet för kommissionens
tionde sammankomst, att förslaget skulle ställa Danmark och
Norge i ett fördelaktigt förhållande till Tyskland, men af handlingarne
kan icke inhemtas, hvaruti fördelen komme att bestå.

Med antagande af en myntenhet i guld, som öfverensstämmer med
endera af de tre nordiska rikenas myntenhet eller submultipel af myntenhet
i silfver, eller med en enhet, som ligger emellan den nuvarande
svenska och eu submultipel af de två andra rikenas silfverinyntenheter,
får man, såvidt Statskontoret kan inse, ändock ett nytt guldmynt, som
står isoleradt och icke kommer i ett beqvämt eller lätt beräkneligt förhållande
till andra länders mynt, under det att dock ett af dessa riken
eller alla tre måste underkasta sig olägenheten af omskrifning utaf ingångna
förbindelser, likasom af en ganska kostsam ommyntning af nu
i omlopp varande silfvermynt. Ett på dylik grund upprättadt myntsystem
kan icke anses lemna borgen för ett långvarigt framtida bestånd.
Det blifver endast ett öfvergångssystem, som kanske snart nog
måste lemna rum för ett nytt, hvilket i sin ordning skulle kräfva förnyelse
af de uppoffringar, som nu blefve oundvikliga, jemte det att det
komme att öka de olägenheter, som man nu söker undvika.

Statskontoret föreställer sig, att det vore för de tre skandinaviska
rikena mer fördelaktigt att antingen ansluta sig till det nya tyska
guldsystemet, eller ock antaga ett särskildt system af den beskaffenhet,
att det finge ett för beräkningen lättfattligt och beqvämt förhållande
till det tyska guldmyntsystemet. Såsom ett särdeles lämpligt särskildt
system anser Statskontoret det vara, som blifvit frainstäldt uti en detta
år utgifven ströskrift med titel: Om den nye tydske Myntlov og de tre
Skandinaviske Rigers Myntvcesens Forhold til samme, af D:r O. J. Brack.
Statskontoret tillåter sig att här intaga följande af hvad i denna skrift
sid. 75 säges:

»Skulde en ny Myntenhed vaelges, der stod i ett simpelt och nöjaktigt
Forhold till den Tydske Mark, vilde der blot kunne vaere spörsmål
om \ af denne, alltså 8 Silbergrosehen i Guld eller 80 Pfennige, der
for Tiden netop er l1j4 procent mindre en Sölvfranken, men hvortill det,
som tidligere (sidd. 52—55) påpeget, er en Mulighet for åt Guldfranken
senere kan reduceres. Med et Vserdiforhold mellein Guld och Sölv af
15,566 eller omtrent 609jle d. pr unze Standard Silver i London, alltså
moget nser det for Tiden stedhndende, ville denne reducerede Guldfrank
netop blive lig 70 Svenske Öre, Tifranken netop lig 7 Svenske Rigsdaler.
Den vilde, under Forudsaetning af dette Vaerdiforhold, give ett meget
beqvemt Reduktionsforhold for Sverige. Med Tydskland vilde den ogsaa
afgive ett beqvemt Forholdstal, saa frsemt man besluttede åt prsege reducerade
25 Guldfrankstykker, der da netop bleve lig det Tydske 20
Markstykke. Til prmgning af saadanne og af Tifrankstykket i Guld
kunde man da indskramke sig. Denne Myntenhed, 1|25 af det Tydske 20
Markstykke i Guld, vilde tillige have den för Sverige meget vtesentlige
Fordel att slutte sig gauske naer til den Finske Mark. Den reducerede
Carolin vilde da veje 3,186 Grarniner.»

Om 4|6 tysk mark antoges såsom enhet för skandinaviska guldmyntet
och man exempelvis kallade densamma 1 krona, finge man 4 tyska
mark — 5 kronor, 1 T. M. — % = 1,25 kr.; 20 T. M. — 25 kr., såsom
nu lärer räknas i samfärdseln mellan Tyskland och de till latinska konventionen
hörande länder, eller 20 T. M. ~ 25 francs med förlust för
francsmyntet af l1^ procent. Sammaledes blefve 10 kronor = 1 reducerad
carolin = 8 T. M. = 10 finska mark = 21|2 ryska rubel silfver.
Göres konverteringen efter värdeförhållandet mellan guld och silfver
= 1: 15,566, blefve 1 reducerad carolin — 10 kr. = 7 R:dr Runt, men
efter värdeförhållandet = 11: 5,70 blefve 10 kr. =7,os R:dr Runt, och svenska
riksmyntet skulle då få samma tariffering, som svenska myntkomitéen

år 1870 föreslagit. Hurudant ock värdeförhållandet mellan guld och silfver
komme att ställa sig, blefve det vid utförandet af myntförändringen
icke fråga om annan förändring än af tarifferingen af nuvarande silfvermynt
under öfvergångstiden, då både det nya guldmyntet och det gamla
silfvermyntet måste gälla såsom lagligt betalningsmedel.

Såsom uti ofvan citerade ströskrift, sidd. 52—53, blifvit omständligt
afhandladt, är det sannolikt, att Frankrike framdeles kommer att
nedsätta sitt guldmynt med l1j4 procent, för att undvika de olägenheter,
hvari det, med afseende å myntförhållandena genom den nya tyska
myntlagen blifvit försatt, och om denna sannolikhet öfvergår till verklighet,
skulle man kunna säga, att den europeiska kontinenten i det närmaste
hade ett gemensamt och internationelt myntsystem. Det bör likväl
icke förtigas, att om silfret fortfar att falla i pris och dess värdeförhållande
till guld märkligt öfverstiger 15,70, kan Frankrike se sig föranlåtet
att nedsätta sitt guldmynt med mera än D|4 procent, och i den
händelsen skulle fördelen af att som myntenhet antaga 4|c tysk mark inskränka
sig dertill, att de tre skandinaviska rikenas mynt komme i ett
enkelt och godt förhållande till det tyska myntsystemet.

Art. 3 Mom 3. Guldkronans diameter föreslås här till 19 millimeter,
eller alldeles lika med latinska konventionens 10-francsstyckets
och svenska carolinens diameter. Då kronans värde emellertid skulle
blifva 28 procent större än 10-francsstyckets, synes det vara skäl att äfven
göra dess diameter större t. ex. 20 millimeter, så att den komme
att ligga mellan 10- och 20-francsstyckenas diameter. När guldmynt af
olika värden hafva samma diameter, uppstå lätt misstag och bedrägerier,
i synnerhet som rullar af guldmynt mycket begagnas och olikhet i myntens
tjocklek der lätt kan förbises.

Art. 5. Enligt denna artikel, skulle skiljemynt af silfver utmyntas
i 7 olika sorter med silfvervärde i förhållande till guldets, som 1: 14,88.
Värdeförhållandet mellan guld och silfver är uti de Nordamerikanska
Förenta Staterna — 1: 14,85 och i England — 1: 14,29. Då kommisT
sionen nu föreslår ett silfvermynt med undervärde eller billonering af
5,22 procent, har det nordamerikanska silfvermyntet deremot 5,32 procent
och det engelska 8,98 procent mindre metallvärde än det verkliga
eller guldmyntet, allt räknadt efter det af kommissionen antagna konverteringsvärdet
mellan silfver och guld — 1: 15,70. Uti nästan alla
länder, der silfver ännu är värdemätare, Norge och Danmark icke undantagne,
hafva de mindre silfvermynten ett undervärde mellan 7,22 procent,
såsom i den latinska konventionen, der 2-francsstycken räknas
som skiljemynt, ända till i det närmaste 15 procent, såsom i vårt grann -

land Finland, utan att någon olägenhet veterligen deraf uppstått. Såsom
skäl hvarföre kommissionen föreslår ett mindre undervärde än till
och med det nordamerikanska anföres, att staten icke bör hafva större
vinst af skiljemyntstillverkningen, än att den betäcker omkostnaderna,
samt att det vore att befara, att någon af konventionsstaterna skulle
under vissa omständigheter finna sig frestad att söka en inkomstkälla
genom en för stark utmyntning af skiljemynt till skada för de andra
staterna. Hvad första skälet beträffar, är det svårt att inse, hvarföre
icke staten skulle kunna tillerkännas någon Vinst, der ingen enskild
blifver lidande, helst som denna slags vinst endast kan uppkomma första
gången myntet utsläppes i rörelsen, under det att staten finge framdeles
ommynta detsamma och vidkännas ej mindre nötningsförlusten utan
ringaste ersättning, än äfven kostnaden för underhållande af flere invexlingskontor,
der skiljemynt och förnötta myntstycken komme att invexlas.
Då, såsom kommissionen föreslagit, ingen skulle vara skyldig
att i hvarje liqvid emottaga mer skiljemynt, än ett ringa belopp, och
innehafvare!! hade rättighet att när som helst få sitt skiljemynt i statens
kassor mot verkligt mynt utbytt, samt de olika staterna årligen
skulle meddela hvarandra huru mycket af hvarje myntsort blifvit slaget
och utlemnadt, komme ju den stat, som gjorde sig skyldig till för stark
utmyntning, att ganska snart finna sig straffad för sitt tilltag, i det att
den inom kort återfinge allt för rörelsen obehöfligt skiljemynt, och måste
antingen till en aflägsen framtid låta det ligga utan gagn och ränta,
eller realisera det till metallvärdet. Det påstående, som man hört framkastas,
att den medellöse arbetaren skulle blifva lidande genom att utbekomma
sin dagslön i mynt med undervärde, förtjenar intet afseende,
ty arbetaren får för sina billonerade myntstycken fullt lika mycket af
alla lifsförnödenheter, af allt hvad han vill köpa, som om han hade
fullväxt guldmynt att erbjuda, likasom han för bankernas sedlar erhåller
lika mycket som för guld- och silfvermynt, ehuru de förra för
sig icke hafva ringaste värde.

Statskontoret är, rörande skiljemyntets billonerirtg, af samma tanke,
som en af de svenske ledamöterne i kommissionen, enligt protokollet
för 8:de sammankomsten, genom sitt votum uttalade, nemligen att bil—
loneringen för silfver myntet borde utgöra 10 procent.

Men kommissionen har icke allenast föreslagit en ganska liten
billonering af silfvermyntet i allmänhet utan vill äfven gifva de mindre
myntstyckena, öresmynten, ett, i mån som prägelvärdet aftager, ökadt
metallvärde, tvärtemot hvad hittills i andra länder varit sedvanligt.
Alla silvermynten skulle nemligen efter kommissionens förslag hafva

lika högt, efter prägeln lämpadt, silfvervärde, men slås af olika kopparlegeringar,
nemligen: «

Krondalerne,	80	delar	silfver	och	20 delar koppar
50 och 40 ören,	60	»	»	»	40 » »
25 ören,	50	»	»	))	50 » »
och 10 ören,	30	»	»	))	70 » »

Som nu koppar vid den i Statskontoret sednast hållna försäljningsauktion
derå betaltes med icke mindre än 88 R:dr R:mt pr centner,
motsvarande 88 krdr 62 öre efter kommissionens förslag, är det
klart, att öresmynten genom koppartillsatsen få ett högre metalliskt
värde, såsom synes af följande uppställning, der silfverutmyntningen
upptages efter kommissionens förslag.

% silfver. (tb koppar. Krondlr. Krondlr.

I dalerstycken...... 100 -f'' 25,oo = 7084,30 -f 22,15 = 7106,45.

» 50- och 40-ören 100 -j- 66,67 = 70 8 4,30 -j- 59,08 = 7143,38.

» 25-ören.............. 100 -f 100,oo = 7 0 84,30 + 88,62 = 7 1 72,92.

» 10-ören ............... 100 -f 233,33 = 7084,30 206,77 = 7291,07,

och med en lätt räkning finner man, att öremyntenas metallvärde genom
koppartillsatsen utöfver krondalernas ökas:

50- och 40-örestyckenas med 0,52 procent,

25 - » » 0,93 »

10 » < » 2,60 »

hvilket förhållande dock förändras eftersom kopparen stiger eller faller
i pris. Ju mindre ett myntstycke är till storlek och värde, desto större
blifver myntningskostnaden för detsamma, och denna kostnad för nuvarande
svenska 10-örestyckena har, enligt myntverkets räkenskaper, i
medeltal utgjort 5 procent af deras värde. Då det föreslagna 10 örestycket
skulle väga något mera än 21|3 (2,35) gånger så mycket som det
förstnämnda tio örestycket, och man för dess förfärdigande således
har 21|3 gånger så stor metallmassa att smälta och behandla, blefve
utmyntningskostnaden för det nya myntet antagligen dubbelt större,
och om dertill lägges den större kopparhalten, komme tillverkningen
af detta lilla myrnt att kosta staten omkring 121|2 procent af prägelvärdet.
Under sådana omständigheter må visserligen icke befaras, att
någon af staterna skulle blifva frestad att prägla 10-örestycken utöfver
hvad rörelsen ovilkorligen behöfde. Snarare kan man motse, att hvarje
stat skulle blifva mån om att från de begge andra till sig indraga
och i sin rörelse qvarhålla så mycket som möjligt af dessa små myntstycken,
för att undvika den förlustbringande tillverkningen. Det torde

således vara skäl att åtminstone för öresmyntet fastställa en större bil1
onering än den af kommissionen föreslagna.

I stället för det föreslagna silfverhaltiga kopparmyntet med 10 öres
prägel skulle man tilläfventyrs kunna, för att göra det större och handterligare
än vårt lilla 10-örestycke af vanligt myntsilfver, slå detsamma
endast af brons och göra det dubbelt vigtigare och större än det i
Art. 6 föreslagna 5-örestycket. Det skulle då komma att väga 16 gram
och blifva blott 16|25 eller icke fullt 2|3 af det svenska, ännu icke ur rörelsen
helt och hållet utträngda 4-skilling-banko-stycket, och föga
större än det föreslagna silfvermyntet på 2 krondaler, sålunda ingalunda
oformligt stort. Det må härvid erinras, att i latinska myntkonventionen
silfver icke begagnas till mindre myntstycken än dem å 20 centimes.

Art. 7 mom. 1. Kommissionen har här föreslagit 0,0025 såsom remedium
i vigt å guldmyntstyckena, och såsom skäl härför endast åberopat
den nya tyska myntlagen, ehuru det i Sverige och i den latinska
konventionen stadgade vigtremedium, eller 0,0020, redan är större, än
för mynttillverkningen behöfves, och den utmärkte norske författaren
D:r O. J. Broch i ofvanföre redan åberopade ströskrift, sidd. 33—34,
underkastat denna bestämmelse i den tyska myntlagen en lika skarp
som rättvis kritik.

I de flesta länders myntlagar beräknas vigtremedium till vissa tusendelar
af myntstyckenas normala vigt, men föreskrifterna för danska
myntverket afvika från denna sedvana, i det att de fastställa en bestämd
vigt, ett »Es» = 0,0134 gram, såsom maximum, hvarmed en enkel Christiand’or
såväl som en dubbel sådan får afvika från den rätta eller normala
vigten. *)

Som det icke är svårare att till lika liten afvikelse från rätta vigten
justera ett större stycke, än det är att justera ett mindre, utan snarare
tvärtom, inses lätt, att det danska beräkningssättet för vigtremedium
bör föredragas framför den vanliga permilleräkningen, hvilken medgifver
en dubbelt större afvikelse för ett dubbelt större myntstycke än för det
enkla. Om man i afseende å kommissionens förslag gör beräkningen efter
bestämd vigt, så finner man vigtremedium för en guldkrona = 11,2 milligram
och för en dubbelkrona = 22,4 milligram. Vid myntverket i Stockholm
har man icke funnit svårighet vid att justera vigten af en carolin

*) Uppgifterna om danska beräkningen af vigtremedium för guld äro hemtade från
Report from the Royal Commission cn international coinage, London 1868, pag. 234, der
en skrifvelse från G. Strachay i Köpenhamn till Lord Stanley finnes intagen, rörande
danska guldmynt.

på 6,4 milligram när (0,0020 af rätta vigten), och man skulle derstädes
icke hafva något emot en bestämmelse af 5 milligram såsom högsta afvikelsen
öfver eller under normala vigten af carolinstycket; och större
behöfver den icke vara hvarken för enkla eller dubbla guldkronan. Det
för 1-krondalers-stycket föreslagna vigtremediet = 0,oos af styckets vigt,
eller 38 milligram, torde vara stort nog äfven för 2- och 4-dalersstyckena.

Remedium i finhet för guldmyntet kan äfven nedsättas till 0,ooi eller
ännu lägre, ty det är icke svårt att vid guldsmältningar hålla halten eller
finheten mycket nära intill den rätta, och legeringen af 9 delar guld och
1 del koppar bibehåller sig jemn och oförändrad under stelnandet.

Öfver de två kolumnerna, som bestämma remedium i vigt, böra
sättas orden: »af rätta (eller normala) vigten.» Annars blifva de nedanföre
stående siffertalen icke rätt begripliga. Deremot synes det
vara onödigt och vilseledande att föreskrifva remedium i finhet efter
styckets vigt, såsom här blifvit gjordt.

Mom. 2. Detta moment innehåller, att samma normalguld och
normalsilfver skall läggas till grund för proberingen vid de tre rikenas
myntverkstäder. Hvad med normalguld och normalsilfver egentligen
menas, är icke rätt klart, men denna bestämmelse tyckes vara hemtad
från föreskrifterna om proberingssättet vid myntverket i Köpenhamn,
der man lärer jemföra halten af ett visst slags mynt med en för längre
tids behof sammansmält normallegering för samma myntsort. Detta
sätt att gå till väga vid myntprobering är urgammalt och var för silfvermynt
såsom kontrollprof ganska Renligt, så länge man proberade
medelst kapellering eller på torra vägen, och det begagnas ännu i London
vid den myntproberingsförrättning, som eu gång om året verkställes
af guldsmedskompaniet i närvaro af lord-kansleren och bär namn
af »Trial of the pyx». Sedan probering af silfver på våta vägen blifvit
allmänt antagen och äfven af kommissionen är föreslagen, synes en föskrift
om normalsilfver till grund för proberingen vara att anse såsom
föråldrad och förkastlig, isynnerhet som dylika normallegeringar
af så låg halt, som för 25- och 1 O-örena blifvit ifrågasatt, torde
vara ganska svåra om icke omöjliga att till några skålpunds vigt
åstadkomma af tillfredsställande jemnhet, emedan nästan alla legeringar
af silfver med koppar efter utgjutning och under stelningen
blifva ojemna, så att somliga delar af samma stycke få högre,
andra deremot lägre halt, än den smälta och ännu flytande legeringen
innehöll. För silfverprobering på våta vägen är det nödvändigt att
hafva kemiskt rent silfver såsom normal- eller kontrollerande metall;

Bill. till Rikscl. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afd. 2

men om kommissionen med normalsilfver afser sådant rent silfver, borde
förslaget affattas i andra ordalag. För probering af guldmynt torde
åter den angifna grunden möjligen kunna medföra, någon nytta.

Föröfrigt anser Statskontoret för sin del, att sådana bestämmelser
om sättet för myntproberingens utförande, som innefattas såväl i detta
.som i nästföljande mom. 3, icke böra i en myntkonvention intagas. De
hindra alldeles icke vederbörande från att mindre väl verkställa proberingen,
. och, såvida den ena statens mynt vid de i Art. 13 föreslagna
proberingar i de tvänne andra staterna befinnes till finheten riktigt, är
det proberingssätt, som före myntens utlemnande begagnats, för samma
stater alldeles likgiltigt.

o o

Art. 8^ mom. 1. Då här medgifvas betydliga olikheter i prägeln
af de tre. rikenas mynt, är det svårt att inse hvarföre randen af
desamma just skall vara för de särskilda rikena af lika beskaffenhet.
Räfflor, bokstafsskrift och andra figurer anbringas i randen af mynten för
att skydda mot eller åtminstone försvåra bortfilning och skafning af metall
från mynten, såsom på fordna svenska specierna så sinnrikt uttrycktes
med den latinska randskriften: »Manibus ne lrndar avaris»; men af alla
slags randningar är räfflingen den minst skyddande, emedan det fordras
ganska liten skicklighet för att förfärdiga ett verktyg, hvarmed man kan
bortfila åtskilligt af randen utan att till utseende förändra räfflorna. För
de tunna myntstyckena med 10 krondalers och 50 öres prägel torde
annan randning än genom räffling icke vara verkställbar, möjligen icke
heller för 20-dalers-stycket, men för krondalerna af silfver är annan
slags randning mycket att föredraga. Att i en myntkonvention föreskrifva
upphöjd rand för samtliga myntstyckena, såvidt dermed menas,
att de böra medelst randningsmaskin uppstukas i kanten, tyckes
också vara alldeles öfverflödigt, och detsamma gäller föreskriften om
25- och 10-örenas samt alla bronsmyntenas prägling i glatt ring.
Bestämmelserna om myntstyckenas beskaffenhet i randen torde böra
lemnas åt de särskilda regeringarnes godtfinnande. Emot förslaget i
denna Art., att påskriften å guldmynten skall angifva, att det ena
är en guldkrona, det andra en dubbelkrona, har danske myntmästaren
anmärkt, att denna påskrift icke kunde få rum på myntstyckena
tillsammans med den nödvändiga påskriften af 10 och 20 krondaler, med
mindre allt för små bokstäfver skulle komma att användas. Men om
påskriften af myntstyckets värde anbringas, såsom på svenska carolinen,
i. myntets periferi, kan den af kommissionen föreslagna få plats med
tillräckligt stora siffror och bokstäfver, ehuru i någon mån mindre än

de nuvarande på carolinen, i synnerhet om 10-dalersstycket erhåller 20
millimeters diameter, såsom Statskontoret i anmärkningen öfver Art. 3
föreslagit, och präglingsåret förflyttas till bildsidan. A alla mynten bör
finnas något, som på tydligt och värdigt samt för framtiden mera oföränderligt
sätt, än genom den regerande konungens bröstbild är möjligt,
angifver, i hvilket rike myntet blifvit slaget; och på svenska guldmyntet
torde de i vapensköld anbragte tre kronor, som i flere hundrade år
prydt alla våra hufvudmynt, icke böra saknas, men kunna icke heller
när konungens bild intager ena sidan, få annan plats än på midten af
andra sidan, hvarigenom det enda rum, som återstår för myntvärdets
anbringande, blifver i myntstyckets periferi. Vid behandlingen af Art.
2 är redan taladt om olämpligheten af namnen guldkrona och dubbelkrona,
isynnerhet det sednare, äfvensom om obehöfligheten af särskilda
namn för guldmynten. Om sjelfva benämningarne förkastas, förfaller
naturligtvis frågan om deras anbringande på mynten. Den danske myntmästaren
har framställt den önskan, att på guldmynten måtte utsättas med
mycket små bokstäfver myntstyckenas verkliga värde med fff — 1 K. F. G.,
och anser detta vara mycket tj enligt för att gifva en hvar kännedom om
myntens värde. Ändamålsenligheten af en sådan inskrift torde dock vara
högst tvifvelaktig, ty en ganska ringa del af Sveriges och Norges innevånare
eger något,begrepp om,''hvad en kilogram vill säga och förblifver antagligen
i samma okunnighet ända tills det metriska vigtsystemet en gång
möjligen kan blifva i dessa riken antaget; och lika litet förstår allmänheten,
huru mycket ett kilogram fint guld är värdt. För att på begripligt
sätt angifva myntets värde, borde inskrifvas både finhet och vigt,
den sednare efter ett allom bekant vigtsystem, men som hvart och ett
af de tre rikena har sitt egna, i från de andras afvikande system, är angifvandet
af vigten, vare sig af fint eller mynt-guld, åtminstone för närvarande,
icke möjlig. Dessutom torde inskriften, i den form densamma
af myntmästaren blifvit framställd, förefalla allmänheten såsom hieroglyfer.
Alla inskrifter på mynt böra vara lättfattliga för en hvar, som kan
läsa och som förstår det lands språk, der myntet är prägladt, men de
blifva äfven då för flertalet obegripliga, om allenast initialbokstäfverna
begagnas.

En bestämmelse af teknisk art kunde det måhända vara skäl att
i denna artikel inrymma, den nemligen att guldmynten icke skulle vid
något af de tre rikenas myntverk färgas eller gifvas högre guldfärg på
ytan än den rödaktiga, som myntguld af 0,9oo halt naturligen har och
som svenska caroliner, nordamerikanska m. fl. andra guldmynt förete.

Försöker någon att genom behandling med syror snilla undan guld från
ett ofärgadt guldmynt, så röjes nemligen försöket just genom den rena
guldfärg myntet i ytan antager, och denna färg kan sedermera icke bortskaffas
från alla delar af prägeln.

Art. 9, mom. 2. Här föreslås det stadgande, att ingen enskild
man skulle vara skyldig att emottaga öresmynt af silfver (och silfverhaltig
koppar) till högre belopp än 5 krondaler i hvarje betalning, under
det att 4-, 2- och 1 -krondalersstyckena skulle emottagas till belopp
af 20 krondaler. Som öresmyntena af silfver få, om de efter kommissionens
förslag präglas, ett jemförelsevis större metalliskt värde än de
större silfvermynten, såsom ofvanföre är visadt, är det svårt att fatta,
hvarföre man skulle gifva de förras cirkulation trängre gränser än de
sednares. Orsaken härtill synes, vid jemförelse mellan motiverna till
Art. 9—15, sid. 11, spalt 1 af Bsetänkningen med protokollet för kommissionens
9:de sammankomst, vara den, att man genom dessa bestämmelser
och genom begränsning för tvungna emottagandet af bronsmyntet
till 1 krondaler velat , bestämma gränsen för begagnandet af allt skiljemynt
till 26 krondaler. Hvarföre detta tal skall anses böra föredragas
framför alla andra, är likaledes svårt att inse. Målet kan uppnås på
mycket enklare sätt genom att gifva åt allt silfvermyntet samma betalningsgräns,
nemligen 25 krondaler; och ville man inskränka densamma
till 20 daler, åstadkommes ännu fullständigare det hinder möt begagnandet
af skiljemynt till större betalningar, som kommissionen egentligen
afsett.

Art. 10 mom. 1. Om detta mom. jemföres med Art. 9 mom. 1 och
11 mom. 2, finner man, att staten, efter kommissionens åsigt, skulle vara
skyldig att emottaga och med fullgodt mynt inlösa alla i samma stat
slagna mynt, huru mycket de än blifvit genom nötning förminskade, såvida
de icke lidit våldsam eller olaglig behandling, och man blott vore
i stånd att igenkänna för hvilket rikes räkning de blifvit slagne. Enligt
protokollet för kommissionens öde sammankomst, hafva tvänne af de
svenske och en af de norske ledamöterne i kommissionen yrkat, att den
begränsning af statskassornas skyldighet att till fullt värde inlösa förnötta
mynt, som Svenska Myntkomitéen 1870 föreslagit, nemligen 2|10oo af
myntets, rätta vigt utom den man och man emellan gällande nötningsgränsen,
borde af kommissionen antagas, men blefvo af de sex andra
ledamöterne öfverröstade. Statskontoret anser dock det vara rätt och
billigt, att allmänheten i någon mån nödgas bidraga till bibehållande af
myntenas rätta värde, och det af nyssnämnda myntkomité föreslagna

medel är, enligt Statskontorets tanke, särdeles lämpligt för sådant ändamåls
vinnande. När mynten blifvit till den grad nötta, som den af
kommissionen förslagna nötningsgränsen medgifver, må väl en hvar se
sig före och med de i denna Art. omtalade myntvigter undersöka erbjudna
myntstyckens beskaffenhet. Om allmänheten icke på något sätt
tillhålles att vara varsam vid emottagandet af nötta myntstycken, utan
göres genom myntlagen försäkrad att när som helst i någon statens vexlingskassa
mot fullgoda stycken få dem utbytta, om endast det minsta
spår af prägeln finnes qvar, som angifver från hvilket land de härstamma,
uppmuntras myntfilaren uppenbarligen att utöfva sitt förderfliga handtverk,
ty det kan för honom icke blifva svårt att borttaga hälften af ett
myntstyckes vigt, utan att det af dettas utseende kan urskiljas, om minskningen
orsakats genom nötning under liflig cirkulation eller af brottsliga
händer. Det kan till och med skäligen befaras, att industririddare i aflägsna
länder skola göra filning och slipning af guldkronor till föremål
för fabriksmässig verksamhet i temligen stor skala. Uti det citerade protokollet
finnes anfördt, hurusom det numera är regeln, att den, som i god
tro mottagit falska myntstycken, erhåller ersättning för dem, när förfalskningen
icke är för uppenbar, men sådan ersättning lärer väl icke
beviljas utan undersökning, tidsutdrägt och hvarjehanda obehag, omständigheter,
hvarigenom en hvar förmås till uppmärksamhet på myntens
beskaffenhet i nämnda hänseende, och för öfrigt torde väl ersättningen
icke kunna grundas på laglig rätt till dess utbekommande.

Art. 12 mom. 2. I afseende å innehållet af detta mom. har
danske finansministern uttryckt tvifvel, huruvida den föreslagna myntarelönen
0,oo25 eller ? procent af inlemnadt, guld kunde betäcka myntningskostnaderna,
isynnerhet när utmyntning af ett ringa belopp begärdes.
Detta tvifvel synes vara fullt berättigad!. Svenska myntverket
åligger att utmynta caroliner för endast 0,oo2 eller \ procent, men
denna myntarelön har visst icke betäckt omkostnaderna, hvilka hittills
likväl varit större, än de framdeles böra blifva, emedan man ända till
år 1868 endast haft att behandla det mjuka dukatguldet och derefter
måst vidtaga flera nya anordningar för behandlingen af det hårda carolinguldet.
Sedan alla svårigheter numera torde kunna anses vara
öfvervunna, synes det sannolikt att den föreslagna myntningsafgiften
skall komma att någorlunda betacka myntningskostnaderna, om utmyntningen
blir så stor, att operationerna kunna fabriksmässigt ordnas och utmyntningen
af 20-dalersstyckena kommer att uppgå till minst dubbelt
så stort antal som den af 10-krondalersstyckena, men icke om sist -

nämnda myntsort i öfvervägande antal blifver att utmynta, och icke
heller om så högst- obetydliga guldpartier skola, hvar för sig, behandlas,
som Riksbanken hittills för utmyntning aflemnat. Vid Stockholms
myntverk har emellertid icke allenast den obetydliga utmyntningen af
guld utan äfven den rätt ansenliga af silfver oupphörligt förorsakat
förluster, hvilka blifvit ersatta till någon del genom anlitande af det
årliga statsanslaget men isynnerhet genom den ganska vinstgifvande
utmyntningen af koppar- och brons-skiljemynt.

I samma mom. är föreslaget, att å guldmynt remedium i vigt efter Art.
7 icke finge användas på det utmyntade parti i sinhelhet utan borde detta städse
innehålla lika så mycket guld, som blifvit inlemnadt. Så som detta förslag
blifvit affattadt, skulle det vid svenska myntverket blifva nästan omöjligt att
fullgöra, med mindre än att de gällande stagandena om emottagning af guld
till förmyntning upphäfvas eller högst väsendtligt förändras. Enhvar har nemligen
rätt att till förmyntning inlemna så litet parti guld, att det icke
innehåller mer än 10 ort = 42,5 gram fint guld. Sådana små partier
förmyntas dock icke hvart för sig, utan förvaras till dess att en större
utmyntning företages, men de betalas genast genom assignationer på Riksbanken,
som efter inlemnarens önskan lemnar honom antingen caroliner
eller banksedlar i liqvid. Om någon efter konventionens afsilande inlemnade
guld till förmyntning af 100 guldkronor och yrkade utbekomma
dessa vägande jemnt 448,028 gram, som vore deras normala vigt, skulle
det för vederbörande medföra ett ganska mödosamt arbete att bland tusentals
myntstycken efter mångfaldiga vägningar utplocka 100 stycken,
som riktigt uppfyllde inlemnarens lagenliga begäran. För att lika mycket
fint guld, som det inlemnade, skulle komma inlemnaren till godo, måste
det utmyntade guldpartiets halt också tagas i betraktande, men i detta
afseende innehåller förslaget ingen föreskrift.

Den föreslagna bestämmelsen är hemtad från den danska myntförordningen,
såsom af protokollet för kommissionens 10:de sammankomst
inhemtas. Denna förordning medgifver nemligen remedium i vigt af
ett »Es» = 0,oi34 gr. på hvarje enkel såväl som dubbel christiand’or och af
1 lod = 14,6159 gr. 96 Köln. mark myntade guldstycken, men föreskrifver
att hvad öfver- eller understiger normala vigten i ett sådant
parti, skall noggrant ersättas och utjemnas i det nästföljande: och det
är således för ett sammanräknadt parti om 192 mark = 44,900 kil. =
10,021,75 guldkronor, som danska myntförordningen fordrar att myntverket
skall i prägladt mynt återgifva lika mycket fint guld, som blifvit
till förmyntning inlemnadt, men icke för hvilket parti som helst, huru

litet det än må vara, såsom kommissionens förslag tillstädjer. Ett som
helhet ansedt parti guldmynt, vägande 45 kilogram, kan utan särdeles
svårighet justeras normalt dymedelst'' att vid slutet af justeringen gifves
åt ett mindre antal plattor, allt efter omständigheterna, så stor eller så
liten vigt, som vigtremedium pr stycke tillåter, och om kommissionens
förslag ändras derhän att till ordet: »Parti» läggas orden: »uppgående
till 45 kilogram eller derutöfver» och den sednare satsen: »men — — —
indleveret» antingen uteslutes eller ock ändras till: »men sådant parti
skall städse hafva sin normala vigt», blifver bestämmelsen utförbar, men
med den lydelse, kommissionen gifvit densamma, kan den icke verkställas.

Det må dock skäligen sättas i fråga, huruvida en dylik bestämmelse,
som icke i något annat lands myntlagstiftning förekommer, utan endast tillhör
den danska, är nyttig och ändamålsenlig. Den hindrar väl myntverken
från att förskaffa sig någon vinst genom vigtremediet, men inlemnaren
af guldet har ingen fördel deraf, och myntstyckena blifva icke sinsemellan
jemnare till vigten utan snarare eu mån ojemnare genom den ofvanföre
omnämnda jemkningen för att få »partiet» riktigt. Ändamålet med
alla bestämmelser angående remedium bör vara att erhålla myntstycken,
som till vigt och halt så nära som möjligt öfverensstämma med normalen,
och fördenskull äfven blifva så lika hvarandra som möjligt, utan att
göra myntningskonstnaderna alltför stora, och detta vinnes bättre genom
att antaga lågt remedium pr stycke, och ännu mycket mindre t. ex. 5
gånger mindre för hvart och ett parti om t. ex. 1,000 myntstycken tagna
hurusomhelst utan urval. Den danska lagbestämmelsen kan vara nyttig
och kanske nödvändig så länge som vigtremediet pr stycke bibehålies =
0,oi34 gram, men torde vara obehöflig om detta nedsättes till 0,005 gram,
och per 1,000 myntstycken till l,oo gram, öfver såväl som under den
normala vigten.

Art. 16. Emot första mom. af denna artikel har danske finansministern
gjort den väl grundade anmärkningen, att tiden för den nya
räkneenhetens införande och guldmyntens spridande såsom lagligt betalningsmedel
är för knappt tilltagen, och att denna termin lämpligen bör
framskjutas till den 1 Januari 1875. Uti samma anmärkning instämmer
Statskontoret.

Hvad andra momentet beträffar, synes det vara betänkligt för
Sverige att förbinda sig att icke företaga någon utmyntning af det nu
gällande silfvermyntet efter den dag, då nya myntordningen sättes i verket,
emedan Riksbanken vid samma tidpunkt skulle kunna hafva betyd -

lig mängd af sedlar utelöpande, hvilka med det gamla silfvermyntet måste
inlösas, om så fordras, och derföre möjligen kunde behöfva någon
silfverutmyntning äfven efter ifrågavarande tidpunkt. Det torde derföre
vara angeläget att vid detta mom. foga ett undantag i berörda afseende
för den svenska Riksbanken. v

Mom. 3. Då de i ett af de tre rikena nu omlöpande silfveroch
koppar- eller bronsmynten aldrig varit såsom lagligt betalningsmedel
i de tvänne andra rikena erkända, är det i Statskontorets tanke
mindre lämpligt att i en öfverenskommelse eller konvention mellan
samma riken inrymma en lagbestämmelse, sådan som den i 3:dje mom.
af denna Art. intagna, nemligen att dessa myntsorter före slutet af år
1878 skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel.

Ett dylikt förordnande vore dessutom, hvad Sverige särskildt angår,
desto mer obefogadt, som alla nuvarande svenska myntstycken
hafva ett högre metallvärde än de myntstycken af motsvarande prägelvärde,
som komma att ersätta dem. Annat är förhållandet med norska
4- och 2-skillingsstycken samt danska 16- och 4-skillingsstycken, hvilka
hafva ett mycket mindre metallvärde, än de af kommissionen föreslagna
öresmynten skulle få, en omständighet, som deremot kunde gifva Sverige
skälig anledning till ett förbehåll att dessa skillingsinynt vid förutnämnda
tid skulle upphöra att vara lagligt betalningsmedel.

Derjemte må erinras, att det för det svenska myntverket skulle
blifva alldeles omöjligt att till slutet af år 1878 hafva icke allenast
ommyntat de massor af silfver- och bronsmynt, som nu i äro omlopp, utan
ock med nytt silfvermynt ersatt den myckenhet af Riksbankens sedlar
af 5 och 1 riksdalers valörer, som nu finnas i rörelsen och icke medelst
nya med guld inlösbara sedlar skulle kunna godtgöras.

Enligt Statskontorets åsigt, bör det ankomma på de särskilda rikena
att hvart för sig i omförmälda hänseende efter eget godtfinnande
besluta.

Slutligen har Statskontoret, under antagande att den nya myntkonventionen,
om den kommer till stånd, varder, såsom kommissionen
afsett, fastställd att gälla för en tidrymd af tio år, trott sig böra fästa
Eders Kongl. Majrts nådiga uppmärksamhet derå, att, om den i förslaget
till konvention förkommande Art. 16, angående bestämmande af tiden
för den nya räkneenhetens införande och begagnandet af guldmynt,
såsom lagligt betalningsmedel, till sednast den 1 Januari 1875, godkännes,
det blifver nödigt, att följande 17 Artikel, innefattande föreskrift,

att

att konventionen skall gälla till utgången af år 1883, ändras till öfverensstämmelse
med innehållet af den föregående artikeln.

De remitterade handlingarne återställas härjemte, och Statskontor^
framhärdar med djupaste vördnad, trohet och nit,

Stormäktigste, Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåter,

O. F. af SILLEN.

Joach. Åkerman. Bruno Johansson. Aug. Häggbladh.

Föredragande.

M. Nordlindh.

Stockholm den 9 November 1872.

Per Samzelius. K. Stolpe.

Till Kong). Maj:t underdånigst, i fråga om ett för Sverge, Norge och Danmark
gemensamt, på guld grundadt myntsystem.

Bih, till Riksd. Prat. 1873. G Sami. 2 Afd.

Christiania Slot den 20de ^November 1872.

Protokol

fort i sammensat norsk-svensk Statsraad för Hans Majestät Kongen. Na?rvaerende
vare: Hs. Excellence Hr. Statsminister Kierulf, Hs. Excellence
Hr. Justitiestatsminister Adlercreutz, samt Statsraaderne Stång, Manthey,
Meldahl, Helliesen, Falsen, Vogt, Joliansen, Essendrop, Segelcke, Wern
og Bergström.

Finants-Departementets Chef, Statsraad Manthey, föredrag i Underdanighed
Folgende:

Ved Kongelig Resolution af 29 Juli d. A. blev der til paa Norges
Vegne åt deltage i en i Kjobenhavn sammentrsedende Faelleskommission för
de tre nordiske Riger, der skulde have åt afgive Betänkning og udarbeide
Förslag angaaende Antagelse af et for de tre nordiske Riger felles Myntsystem,
grundet paa Guld, naadigst beskikket Professor T. H. Aschehoug
Bankdirektor M. Getz samt Hypothekbankdirektor J. H. Andresen. Dissa
Mtend sammentraadte derefter med et lige Antal Udsendinge fra Sverige og
Danmark i Kjobenhavn i August Maaned naestefter. Resultatet af denne
Faelleskommissions Overveielser föreligger i en den 20de September sidstleden
dateret Betänkning, som indeholder Förslag til eu i 17 Artikler affattet
Overenskomst mellem de tre nordiske Kongeriger om et felles paa Guld
baseret Myntsystem, ledsaget åt Motiver, hvilken Betänkning er bleven tilstillet
Departementet af Kommissionens norske Medlemmer og som underdanigst
vedlsegges i Aftryk. Idet man angaaende Enkelthederne i Kommissionens
Förslag henviser til Aftrykket, skal man som sammes Hovedtrsek
tremhseve Folgende:

Bih. till liiksd. P)''0t. 1873. 6 Sami. 2 Afd.

De tre nordiske Rigel'' antage Guld som Grundlag for et feelles Myntsystem
med Benyttelse af Solv og ringere Metal til Ho vedmyntens Underafdelinger
som Skillemynt. Der udmyntes en for de tre Riger fselles Hovedmynt,
som kaldes Guldkrone, hvoraf der gaar 248 Stykker paa et Kilogram
fint Guld, og eu anden, hvis Vand er dobbel! saa stor og som kaldes Dobbeltkrone,
hvoraf der altsaa gaar 124 Stykker paa et Kilogram fint Guld. Den
fselles Regningsenhed skal vrnre Krondaleren, som er Tiendedelen af en Guldkrone.
Krondaleren deles i 100 0re. Guldmynterne prseges af en Legering
af 90 Ysegtdele fint Guld med 10 Vsegtdele Robber. Skillemynterne udprseges
dels af Solv af forskjellige Legeringer, dels af Bronce, bestaaende af
95 Ysegtdele Robber, 4 Ysegtdele Tin och 1 Vsegtdel Zink. Åf Solvmynter
kunne udmyntes Stykker paa 4, 2 og 1 Krondaler samt paa 50, 40, 25 og
10 0re. Af Bronce kunne prseges Stykker paa 5, 2 og 1 Öre. Solvmynternes
Indhold af fint Solv sammenlignet med Guldmynternes Indhold af fint
Guld giver et Vserdiforhold mellem Guld och Solv af 1: 14,88; efter det
nu bestaaende Prisforhold mellem Guld og Solv af omtr. i: 15,7 er dette
enstydigt med åt Solvmynterne indeholde omtr. 5,2 pCt mindre Solv end
deres paalydende Värdi. Remediet for Ysegt er for Guldmynterne fastsat
til 2bo Tusinddele over eller under og för Finhed til 2Tusinddele; för Solvmynterne
er Remediet for Finhed fastsat til 3 Tusinddele, og i Beleende
til Ysegt til respektive 3, 4 og fr Tusinddele for de större Stykker, som
skulle justeres stykkevis, og til respektive 5, 10 og 15 Tusinddele for de
mindre Stykker, som skulle justeres kilogram vis. De i Henhold till Overenskomsten
prsegede Mynter skulle i alle tre Riger v se re lovligt Betalingsmiddel
efter deres paalydende Vserdi saavel til Statskassen som til Private, saaleenge
de holde Passervsegten. Dog skal Ingen vrnre pligtig til af Skillemynten i
een Betaling åt modtage over 20 Krondaler åt de större og 5 eller t Krondaler
af de mindre Sorter, altsaa tilsammen ikke over 26 Krondaler. Naar
Guldmynterne ved Slid have mistel over V2 pCt. af sin Normalvsegt, ophore
de åt vane lovligt Betalingsmiddel mellem Private, men beholde Gyldighed
efter sit Paalydende ligeoverfor Statskasserne. Ligeledes skulle slidte Skihemynter
modtages for fuld Vand i af Statskasserne, naar det kun kan kjendos,
for hvis Regning de ere udmyntede. Saadanne slidte Mynter saavelsom
Skillemynt, som holder 4 eller flere pCt. under sin rette "\ mg t, maa ikke
igjen af Statskasserne srnttes i Omlob, men skulle indsmeltes af den Stat,
for hvis Regning de ere pnegede. Enhvar af Statskasserne er pligtig til åt
ombytte med Hovedmynt et hvilketsomhelst med 10 Krondaler deleligt Belob
i Skillemynt, som derefter igjen kan krrnves indiost hos den Statskasse, för
hvis Regning de ere udgivne. I allé tre Riger skal Adgang aabnes för Enhver
til åt erholde Hovedmynter udmyntede för indleveret Guld ^ moa Erlaeggelse
af */4 pCt. af det udmyntede Belobs Vrnrdi i Slagskat; Skillemynt

udmynt.es
Regningsenhed vsere indfert eg Adgang veere aabnet til åt benytte Guldmynt
som lovligt Betalingsmiddel inden Udgangen af Aaret 1873. Efter dette
Tidspunkt maa ingen Udmyntning mere finde Sted efter de för Tiden i Rigerne
bestaaende Myntsystemer. De seldre Mynter skulle inden Udgangen
af Aaret 1878 have ophort åt vane lovligt Betalingsmiddel i
Rige. Overenskomsten förbliver gjseldende indtil Udgangen af 1883 og vedbliver
fremdeles åt gjgelde, saaleenge den dike med et Aars Varsel er opsagt
af et af Rigerne.

De til Grund för dette Förslag liggende Motiver skal Departementet
nedenfor neermere omhandle.

Kommissionens ovenngevnte Förslag er ifolge modtagen Meddelelse fra
det Kongelige Udenrigs-Departement med en officiel Skrivelse af 12te Oktober
sidstleden af den Kongelige danske Minister i Stockholm overleveret til Hs.
Excellence Udenrigsministeren med Tilkjendegivende, åt den Kongelige danske
Regjering med nogle faa Forandringer Under åt kunne antage samme. Angaande
disse Forandringer er naermere Förklaring meddelt i den ovennrevnte
Skrivelse fra den danske Minister, som er bleven dette Departement tilstillet
i Afskrift og som er ledsaget af Udkast til en Overenskomst, hvori disse
dEndringer ere indtagne. Forandringerne vedrore blot Forslagets Artikel 16,
angaaende Tiden, inden hvilken den nye Ordning skal vsere indfort, hvorhos
en ny Artikel er foreslaaet tilfoiet, om åt Ratifikationens Utvexling först
skal finde Sted efter åt vedkommende Representationers Samtykke er erhvervet.
Derhos er der, uden åt dog noget bestemt Förslag er fremsat, antydet
Onskeligheden af Förändring i Udkastets Artikel 2 angaaende de nye
Mynters Bensevnelse og i Artikel 12 angaaende Slagskattens Storrelse. Departementet
skal nedenfor mer me re omhandle disse dEndringsforslag ved Gjennemgaaelsen
af Udkastets Enkeltheder.

Hans Excellence Udenrigsministeren har ved åt oversende disse Meddelelser
anholdt om Departementets Betänkning om, hvorvidt Kommissionens
Udkast med de af den danske Regjering foreslaaede Forandringer for Norges
Vedkommende antages åt kunne i det Hovedsagelige leegges till Grund for
videre Underhandlinger, med Tilkjendegivende, åt han, saafremt Forslagets
Antagelse bände fra norsk og fra svensk Side tillraades, agter åt foreslaa for
Deres Majestät åt udnsevne eu svensk og eu norsk Befuldmeegtiget til åt
deltaga i Underhandlingerne med den Kongelige danske Minister i Stockholm
og sammen med flarn åt undertegne den endelige Overenskomst.

Idet Departementet som Folge heraf skal tilläde sig åt gjore Sporgsmaalet
om Antageligheden för Norges Vedkommende af den foreslaaede Myntoverenskomst
mellem de tre nordiske Riger til Gjenstand for underdanigst
Föredrag, skal man med Hensyn til de tidligere Forhandlinger angaaende

denne Sag henvise till Departementets underdanigste Föredrag af lste Februar
samt lite og 29de Juli d. A., som underdanigst vedleegges i Aftryk. Det
foreliggende Förslag til en Myntoverenskomst foranlediger Overveielser saavel
med Hensyn til Sägens Realitet, som med Hensyn til det formelle Sporgsmaal
om, hvorvidt Sägen bor ordnes ved Konvention, inden den har vseret
förelagt den lovgivende Myndighed til Afgjorelse.'' Departementet skal först
omhandle den reelle Side af Sägen.

Kommissionen har ikke nsermere omhandlet Sporgsmaalet om Nodvendigheden
af en Övergång til Guldfoden, idet den er gaaet ud fra, åt dette
Sporgsmaal ikke behovede nogen Undersogelse, og Kommissionen har derför
desangaaende kun bemserket, åt den slutter sig til den forudsatte Tanke om
denne Övergångs Nodvendighed. Departementet, som i sine tidligere Föredrag
om Sägen har udtalt sig i samme Retning og nsermere begrundet denne
Mening, finder heller ikke Grund til ved nservserende Anledning yderligere
åt omhandle dette Punkt.

Angaaende Yalget af Myntsystem skal Departementet anfore, åt der
vel kunde vsere Sporgsmaal om tre forskjellige Udveie, enten åt optage et af
de bestaaende större udenlandske Guldsystemer eller åt bibeholde det nuvarande
System alene med Ombytning af Solv mod Guld som Myntmetal, eller
endelig Indforelse af et nyt Myntsystem, sigtende til åt tilveiebringe Fsellesskab
i Mynt mellem de tre nordiske Riger. Departementet har i et tidligere
Föredrag paavist, åt hvis man vilde bestemme sig for åt antage et större
udenlandsk Myntsystem, kunde der under de forhaandenvserende Ömstsendigheder
alene vsere Sporgsmaal om det nye tydske, og man har derhos erklseret
sig tilboielig til åt holde paa den Anskuelse, åt Antagelsen af dette i
alle tre Riger vilde vsere den heldigste Lösning af Sporgsmaalet. Inden
Myntkommissionen er der ogsaa bleven fremsat Förslag om det tydske Systems
Antagelse, men Forslaget blev med 8 Stemmer mod 1 forkastet. De Betragtninger,
hvorpaa dette Resultat er bygget, have hovedsagelig vseret folgende:
For det förste staar den tydske Regningsenhed, Marken, i et saadant
Yserdiforhold til de i de tre nordiske Riger gjseldende Myntenheder, åt Övergången
til den nye Enhed vilde medföra en Forrykkelse i alle bestaaende
Yserdibegreber, foranledige serdeles besvserlige Beregninger og nodvendiggjore
en gjennemgaaende Omskrivning af bestaaende Pengeforpligtelser. De
hermed forbundne Ulemper vilde rimeligvis blive modtagne med saa meget
större Misnoie, som Ulemperne ikke engang kunde siges åt medföra Fordelene
af et internationalt Myntsystem med Sikkerhed mod fremtidige Forandringer.
Sandsynligheden for, åt det tydske System skulde kunde blive et
almindeligt internationalt, er ikke större, end för åt saadant skulde blive
Tilfseldet med hvilketsomhelst af de andre, mera udbredte Systemer. Det
er mera sandsynligt, åt Nationerne, naar de engang beslutte sig til åt fjerne

de Ulemper, som ere förbundne med åt have forskjellige Myntsystemer, ville
antage et fra alle de nugjeeldende forskjelligt System, som kunde fyldestgjore
adskillige Fordringer til et rationelt Myntsystem, der maa lades uopfyldte i
alle de nu bestaaende, og i saa Fald vilde man ved Antagelsen af det nye
System utter faa alle de med en Övergång til et forskjelligt Myntsystem förbundne^
Vanskeligheder og Besvserligheder. Endvidere anfores en Betragtning,
som dog har länge Vrngt for Norges Vedkommende, nemlig Flensynet
til de Vanskeligheder, som ere forbundne med det tydske System som etendnu
ikke färdigt eller engang fuldt udarbeidet Myntsystem, hvilket ister faar
Betydning for den mindre Handel i Graendsedistrikterne, for hvilke det er af
stor Betydning, hvorledes Hovedmyntens Underafdelinger ere udmyntede Det
lader sig imidlertid allerede nu forudse, åt det neppe ved nogensomhelst
Anordning af Delingsmynten vil lykkes i den nsermeste Fremtid åt for freon ge
Thaleren og Gyldenen fra åt vsere den Regningsenhed, som fortrinsvis benyttes
i daglig Handel og Vandel, og der vil saaledes i de tydske Lande,

som ligge nsermest ved de nordiske, i lång tid vedblive åt vsere to Regningsenheder,
en officiel, Marken, og en populär, Thaleren. Dette vil vtere
helst ubekvemt for de tilgramdsende Lande, som maatte ville antage den tvdske
Myntfod.

Endelig anfores som en Indvending mod Antagelsen af det tydske
Myntsystem, åt det med Sikkerhed kan forudsees, åt det större Myntgebets
Skillemynt endog liden en formelig Myntkonvention med Tydskland, hvorom
der sandsynligvis ikke vilde blive Sporgsmaal, vilde Ande Veien til det
mindre Gebet i långt större Omfång end omvendt; og Folgen af Antagelsen

af det tydske System vilde derför kunne forudssettes åt blive en Oversvom melse

med tydsk Delingsmynt og al den deraf slydende Uleilighed og Tab.

Disse Indvendinger mod Optagelsen af det tydske Myntsystem faa for
Norges Vedkommende en foroget Vsegt, efteråt det maa ansees som givet,
åt hverken Danmark eller Sverige er villigt til åt indfore samme; saavel
Stemningen inden Myntkommissionen som de officielle Udtalelser fra svensk
og dansk Side gjore det nemlig utvivlsomt, åt der ikke lsengere er nogen
Udsigt til åt man i de tvende andre Lande under nogen Omstsendighed vil
optage den tydske Myntenhed. Om åt Norge under disse Omstamdigheder
isoleret skulde bestemme sig for det tydske System, vil der formentlig ikke
kunne vrere Tale, selv om der ikke frembod sig Udsigt til åt komme overens
om Antagelse af et for de tre nordiske Rigel’ feelles Myntsystem; til de
ovrige Ulemper, som vilde folge med Indforelsen af det tydske System, vilde
da Hemlig komme de serdeles betydlige Vanskeligheder, som vilde vsere förbundet
med åt have en fra vore neermeste Nabolande ganske forskjellig Regningsenhed,
inedens Forholdet mellem de tre Ländes Myntsystemer för Tiden
som bekjendt er saadant, åt endog det ene Lands Mynter i ikke länge Om -

fång cirkulera* i de ovrige Lande. Til åt opveie disse Ulemper maatte der
ialfald foreligge en til Vished graendsende Sandsynlighed for åt det tydske
System efterhaanden vilde vinde Ldbredelse som et Verdenssystem, til hvilket
ogsaa vore Nabolande med Tiden vilde bli ve nodte til åt skif te sig. Men
som af Kommissionen paapeget er det saalangtfra sandsynligt, åt noget Saadant
vil indtrsede, åt det snarere maa ansees för rimeligt, åt det tydske System
aldrig vil vinde eu international Udbredelse.

Inden Departementet gaar over til mermere åt prove det af Myntkommissionen
foreslaaede System, skal man endnu omhandle den ovenfor antydede
anden Udvei, som der kunde vane Sporgsmaal om åt vadge ved Övergången
til Guldmyntfod, nemlig åt bibeholde den nuvgerende Regningsenlied
samtidig med Indforelsen af Guld som Myntmetal. Dette Förslag stofter
sig i det Vgesentlige til den Betragtning, åt det, som det for Oieblikket
egentlig'' haster med, er åt faa ombyttet Solvet med Guldet som Myntmetal,
medens derimod Opnaaelsen af fuld Overensstemmelse i Myntsystem dels med
vore tvende neermeste Nabolande, dels med andre mere udbredte Myntsystemer,
er et Formaal som, hvor eftertragtelsesvserdigt det end kan vane, dog
ikke paatramger sig som noget umiddelbart nodvendigt. Förändring af Regningsenhed
er en Sag, som er förbunden med saa vgesentlige Ulemper, åt der
altid vil opstaa Betsenkelighed ved et saadant Skridt, og- disse Betmnkeligheder
ere under de nanvmrende Forholde saameget större, som man dog
ikke med positiv Sikkerhed tor paastaa, åt jo Nationerne muligens i
en nogeniunde mer Fremtid kunde enes om et internationalt System, og
åt man saaledes kan vane betrygga mod åt man bliver no (it til om
kortere eller lmngere Tid paanyt åt ombytte Myntsystem. Under disse
ömstsendigheder byder Forsigtighed, åt man ser Tiden an med åt indfore
noget nyt System og åt man forelobig indskrsenker sig til åt antage
Guldfoden med Bibeholdelse af den nuvgerende Regningsenhed, hvormed
man tillige vilde opnaa, åt Övergången til et andet Guldsystem, om derom
senere maatte opstaa Sporgsmaal, vilde kunne ivserkssettes med större
Lethed, end ved en direkte Övergång fra vört nuvserende Solsystem.
Denne Hensigt kunde opnaaes enten ligefrem derved, åt vi prmgede
en Guldmynt, hvis Vand) efter det antagne Reduktionsforhold mellem Guld
og Solv, udgjorde et Multiplum af Speciedaleren; eller ogsaa kunde Oiemedet
liden nogen Udmyntning af Guldmynter, i det Ygesentlige opnaaes alene ved
åt paabyde, åt Bankens Sedler skulde vane indloselige med umyntet Guld,
idet Sedlerne ligesom nu vilde vedblive åt vane det egentlige Cirkulationsmiddel
med Bibeholdelse af vore nuvgerende Solvmynter som Delings- og
Skillemynt: som en Modifikation af Systemet er det endvidere bleven foreslaaet,
dels åt udpraege indenlandske Guldmynter svarende i Ysegt og Finhed
til de tydske Guldmynter, dels åt give tydske eller andre fremmede
Guldmynter, forsaavidt de holde eu vis Passerveegt lovlig Kurs som inden -

ländsk Betalingsmiddel. De sidstnsevrite Förslag stötte for en vsesentlig
Del sin Berettigelse til den ovenfor paapegede Omsteendighed, åt Banksedler
för Tiden faktisk saagodtsom udelukkende benyttes som Hovedmynt i den
indenlandske Omssetning, inedens Solvmynterne alene benyttes som Delingsog
Skiljemynt; dette Forhold kunde bestaa uforandret efter Indforelsen af
Guldfoden, og Förändringen vilde saaledes saagodtsom ikke mserkes i den
indenlandske Omsmtning; de Guldmynter, som maatte blive preegede, vilde kun
faa eu yderst ringe ''Anvendelse som indenlandsk Cirkulationsiniddel, inedens
de vilde faa sin vaesentligste Betydning som Betalingsmiddel i Likvidationer
med ITdlandet, ved hvilke det undertiden kan vsere fordelagtigere og
bekvemmere åt anvende praeget Mynt end umyntet Metal.

Förslag gaaende i den heromhandlede Retning, har ogsaa v feret fremsat
og droftet inden Myntkommissionen, som dog ikke har funder åt kunne
tiltreede samme, fornemmelig af Hensyn til åt Folgen af Forslagets Antagelse
vilde v tern, åt vi endnu maatte bevare, muligens ogsaa forstorre den Forskjellighed
i Myntsystem, som i stående Grad volder de nordiske Rigers
Indvaanere Besvserlighed og Tab, og som Kommissionen har anseet det for
sin Hovedopgave åt soge fjernet. Tamker man sig Forslaget realiseret i den
Form, hvori det er blefven Remsa t for Kommissionen, Hemlig åt man med
Bibeholdelse af den nu väsende Regningsenhed udmyntede indenlandske Guldmynter
svarende i Yaegt og Finhed til de tydske, fremstiller der sig tillige
andre vsesentlige Betamkeligheder mod dels Antagelse, som mermere findes
paapegede i Kommissionens Betänkning, medens Fordelen ved Indforelsen
af en saadan Mynt vilde vane ringe, medmindre man gaar ud tfa den Forudssetning,
åt det tydske Myntsystem definitivt burde blive åt optage hos os.
Tamker man sig derimod Bagen ordnet paa den Maade, åt vört bestaaende
Myntsystem liden modifikation forandres til er Guldsystem, maa det erkjendes,
åt Tanken har meget for sig, na villig hvis man kunde gaa ud frua åt Sverige
og Danmark for sitt Vedkommende vilde folge en lignende Fremgangsmaade.
Det vilde ubestrideligt viere den simples te, bekvemmeste og mindst bekostelige
Maade, hvorpaa vi kunde faa Guldfoden indiort. Der vilde ikke opstaa nogen
Forrykkelse i de til vante Ymrdibegreber eller de bestaaende Pengeforpligtelser,
og da Forholdet mellem vor Regneenhed og de udenlandske Myntsystemers
Enhed vilde blive uforandret, vilde de Ulemper, som hyde af den
i denne Hänseende bestaaende Förskjul, hverken blive större eller mindre
end de nu ere. Bortseet fra ömkostningerne ved Anskaffelse af Guld og
sammes Udmyntning, vilde der ved Förändringen ikke forvoldes andre Udgifter
end hvad der vilde krgeves til Billonnering af vor nugjgeldende Grovkurant,
som neppe vilde kunne opretholdes med sit nuveerende Yserdiinhold.

Sporgsmaalet bliver altsaa, hvorvidt man vil tilkegge Fordelene ved åt
have etmed de to ovrige nordiske Rigör fselles Myntsystem og ved åt vore

Mvnter korame til åt staa i et bekvemt Forhold til Hovedmynterne i andre
Lande saa raegen Yaegt, åt man for disse Fordeles Skyld vil underkaste sig
de Ulemper, som ere forbundne med åt förandra sit Myntsystem. Dette Sporgsmaals
Afgjorelse inaa i en vaesentlig Grad bero paa Beskaffenheden af det
nye System, som teenkes sat i Stedet for det Bestaaende, og Departementet
skal derför nu gaa over til åt omhandle det af Kommissionen anbefalede
Förslag.

Som ovenfor förklarad tilraader Kommissionen Indforelse af en Guldmynt
af saadan Storrelse, åt der gaar 248 Stykker paa et Kilogram tint Guld;
hvert Stykke kommer saaledes til åt indeholde 4,032258 Grammer fint Guld.
Tiendedelen af denne Guldmynt skal danne den nye Regningsenhed, Krondaleren.
Angaaende det Forhold, hvori den nye Guldmynt vil komme til
fremmede Guldmyntsystemer, oplyser Kommissionen, åt 4 Guldkroner eller
40 Krondaler bliver lige med 45 Mark tydsk,

90 „ „ ,, „ 125 Francs,

20 „ „ „ „ 15 Mark Banko,

(efter den i Hamborg nylig vedtagne Lov om Bankforpligtelsers Konvertering
til Guldmynt efter Forholdet 150 Guldmark = 100 Bancomark). Da saaledes
Krondalerens Forhold til den tydske Mark bliver som 10: 111/4 eller som
8 : 9 eller 1 : 1 ,/8 eller omvendt 10 tydske Mark til Krondaleren som 10 : 8,889
eller 1 :0,8889, kan der, naar hensees til Detail-Omssetninger, vistnok ikke
paastaaes, åt dette Forhold blev särdeles gunstigt, men naar man ikke ligefrem
vil adoptere et fremmed System, men vil indfore en selvsteendig Regningsenhed,
kan man ikke gjore Regning paa gunstigere Omscetningsforhold,
og som af Kommissionen bemserket, vil man dog for den större Handel med
Tydskland i det Vsesentlige opnaa den Fordel, som var tilsigtet ved Forslaget
om åt indfore den tydske Guldhovedmynt med Bibeholdelse af den nuvserende
Regningsenhed.

Det andet Hovedhensyn, som ved Siden af Forholdet til de udenlandske
Myntsystemer bor korame i Betragtning ved Valget af Mvntenhed for Guldfoden,
er det Forhold, hvori samme kommer til åt staa til vört bestaaende
Myntsystem. I denne Henseende skal Departementet oplyse, åt de 2 V2 norske
Species indeholde 63,2425 Gram fint Solv, medens 10 Krondalere indeholde
4,032258 Gram fint Guld, saa kommer 10 Krondalere til åt svara til 2 V2 Specie
eller 1 Krondaler til y4 Specie ved et Prisforhold mellan Solv og Guld af
1:15,08. For Sveriges Vedkommende vil Krondaleren svara til 1 svensk
Riksdaler ved et Prisforhold af 1 : 15,81 og for Danmark vil Krondaleren
svare til V2 dansk Rigsdaler af 1 : 15,67. Stiller altsaa Prisforholdet mellem
Guld og Solv sig saaledes, åt Konverteringen kan ske efter noget af de
ovenfor angivne Proportionstal, saa vil Konverteringen for det Lands Ved kommende,

kommende, for hvilket den indtraeffer, blifve saa simpel, åt ingen vaesentlig
Ulempe vil forvoldes ved Regningsenhedens Förändring og al egentlige Omskrivning
af bestaaende Pengeforpligtelser formentlig i de fleste Tilfaelde vil
kunde undgaaes. Det samme vil indtraede, om end Ivonventeringsforholdet
ikke falder noiagtigt sammen med det ovenfor angifne Tal, naar kun Afvigelsen
ikke er större, end åt den praktisk lader sig saette ud af Betragtning.
Om man nemlig end med Kommissionen gaar ud fra, åt Konverteringen
bor ske efter det paa Övergångstiden stedfindende Prisforhold mellan
Guld och Solv, vil denne Grundsaetning dog i sin praktiske Anvendelse ikke
kunne befolges i dens yderste Konsekvents. Thi da Prisforholdet mellem
Guld og Solv fra Dag til Dag er underkastet smaa Forandringer, vilde det
kunne lede til Yilkaarlighed, om man lod Konverteringen foregaa efter det
Prisforhold, som finder Sted netop paa den Dag, da Reduktionen bestemmes
åt skulle indtraede; for åt opnaa et praktiskt rimeligt og retfaerdigt Resultat,
vil det vaere hensigtsmaessigt åt lade Konverteringskursen bestemme efter den
Gjennemsnitspris, som finder Sted i et vist Tidsrum for det Tidspunkt, da
Konverteringen skal traede i Kraft. Men naar maa först lader en Gjennemsnitspris
vaere den afgj ärende istedetfor den faktisk forhaandenvaerende Pris
paa et vist Tidspunkt, vil man uden åt gaa den materielle Retfaerdighed for
naer kunne tilstede et vist Spillerum for en vilkaarlig Fastsaettelse af Konverteringskursen,
i den Hensigt åt opnaa et for Konverteringen bekvemt Förhud.
Hvor stort Spillerum, med Befolgelse forovrigt af den ovenfor,|forudsatte
Grundsaetning för Konverteringen, i denne Hänseende kan tilstedes, er
naturlig vis en Skjonssag, men Departementet antager, åt man uden Betaenkelighed
kan bestemme Konverteringskursen Vs Procent eller 2 Promille over
eller under det faktisk gjennemsnitlige Prisforhold, eller muligens endog med
lidt större Afvigelse. Hin Afvigelse svarer omtrent til en Prisdifferents af
Vs Penny pr. oz Std. efter den paa Londons Börs saedvanlige Noteringsmaade
af Solvprisen, hvilken Differents ikke er större, end åt den hyppig kan indtraede
fra den ene Dag til den anden og endog samme Dag paa de forskjellige
Hovedmarkeder, sammenlignede med hinanden.

Man kan saaledes gaa ud fra, åt hvis det gjennemsnitlige Prisforhold
mellem Guld og Solv paa Konverteringstiden ligger mellem Graendserne
1 1 „ 1 1
15,65 Ibfi1 e *er Og j-v—, saa vil Konverteringen af Species mynt

til Krondalermynt kunne foregaa efter det ligefremme Forhold af %
Spd. lig 1 Krondaler. Hvorvidt dette vil blive Tilfseldet, er en Sag, hvorom
der naturligvis ikke er let paa Forhaand åt udtale nogen bestemt Formening,
isser da Solvpriserne i den senere Tid har vist sig åt vaere underkastede
temmelig betydelige Fluktuationer. Myntkommissionen har vaeret tilboielig
Bih. till Rilcsd. Prof. 1873. 6 Smil. 2 Afä. 2

til åt antaga, åt Prisforholdet i den ncermeste Fremtid, i hvilken der förment!
ig vilde blive Sporgsmaal om åt företage Reduktionen, vilde stille sig
omkring 1 : 15,70, altsaa ligge indenfor de o venfor angivne Greendser. Ifolge
Koteringerne paa Londons Börs har det gjennemsnitlige Prisforhold i afvigte
Oktober Maaned vinref omtr. 1 : 15,70.

Imidlertid maa man i ethvert Fald vare forberedt paa, åt Solvpriserne
kunne komme til åt stille sig saaledes, åt det ikke vil blive muligt åt lade
Konverteringen til det nye Myntsystem foregaa efter Forholdet i Krondaler
lig % Spd., men åt man maa fastssette en Opgjald i den ene eller den
anden Retning ved Speciesforpligtelsers Betaling med Kronmynt. Herved vil
visselig opstaa Ulemper. Departementet tror dog ikke, åt disse bor tillsegges
nogen overveiende Ysegt. Den nye Regningsenheds mindste Underafdeling
er nemlig saa liden, åt der aldrig vil blive Sporgsmaal om åt fastsatte denne
Opgjald noiagtigere end til bele 0rer, eller til hele Procenter af den nye
Regningsenhed, hvorved altsaa Beregningen ikke bliver särdeles indviklet.
Derhos kan man med Sikkerhed forudsige, åt Solvprisens Afvigelse fra det
Forhold, som ligger till Grund for Konverteringskursen, 1 Krondaler lig %
Spd., ikke vil kunne blive större, end åt Opgjselden alene kommer til åt dreie
sig om nogle faa 0rer. Herved opnaaes den vasentlige Fordel, åt Opgjalden
bliver for ringe til åt kunne komme i Betragtning ved ganske smaa Omsatninger
og ved en Mängde Detailpriser, hvor et ubekvemt Reduktionsforhold
ister vilde fremkalde Yanskeligheder, fordi disse vilde ramme den Del af
Publikum, som maa förutsattes åt väte mindst ovet i åt foretage indviklede
Beregninger. Opgjalden vilde hovedsagelig faa praktisk Anvendelse ved
Opgjor af Pengeforpligtelser, som knytte sig til et skriftligt Fundament, og
saaledes vasentligst blive af Betydning for saadanne Personer, for hvem en
saa let Bergning ikke vil foranledige synderlig Uleilighed. Idetheletaget
tror Departementet, åt det med Hensyn til den praktiske Bekvemhed ved
Övergången til et nyt Myntsystem er af overveiende Betydning, åt den nye
og den gamle Regningsenhed med nogenlunde Grad af Noiagtighed staar i
et ubruddent og simpelt Multiplumsforhold til hinanden, om der end, hvor
Omsatningen skal foregaa med Noiagtighed, maa gives et i Procenter bestemt
Tillag eller Fradrag; der opnaaes nemlig derved den vasentlige Fordel,
åt man uden nogen Tankeanstrangelse har et O verblik over en Pengeforpligtelses
eller et Yardibegrebs Storrelse udtrykt saavel i den nye som den
gamle Myntsort. Det medforer eu långt större Usikkerhed i denne Henseende,
naar den ene Regningsenhed ikke paa denne Maade gaar op i den
anden, selv om Forholdet kan udtrykkes ved hele Tal f. Ex. ved 7 : 9.

Der kunde reises det Sporgsmaal, om det ikke for åt undgaa den
Resiko, åt muligens alle tre Lande ved Indforelsen af den nye Regningsenhed
bleve nodte til åt fastsatte en Opgjseld paa de nye Mynter, skulde

vaere rigtigst ikke paa Forhaand åt fastsaette den nye Guldmynts Stänkelse
anderledes, end åt denne bliver et Multiplum af enten den dansk-norske eller
den svenske nuveerende Regningsenhed, og forovrigt lade Myntens Guldindhold
vann afhängig af, livorledes Prisforholdet mellem Guld og Solv vilde
stille sig paa Övergångstiden, hvorved det da tillige maatte fastsaettes, hvilket
eller hvilke af Rigerne skulde baere Uleiligheden med åt udjevne den Differents,
som for Tiden bestaar mellem de tre Rigers Myntenheder. klenmod
kan der imidlertid med Rette indvendes dels, åt det da vilde komma til åt
bero paa en Tilfaddighed, om den nye Hovedmynt kom til åt staa i det
nogenlunde bekvemme Fördold til enkelte af de udenlandske Myntsystemer,
som vil opnaaes ved Kommissionens Förslag, og som maa erkjendes åt vaere
en vsesentlig Fordel ved samme, dels, åt man da vilde binda, vedkommende
Lovgivningsmyndigheders Hinder med Hensyn til Yalget åt Tiden for Övergången
til det nye Myntsystem, idet denne under denne Ordning selvfolgelig
maatte indtnede samtidigt i alle Lande. Departementet kan derför ikke
anbefale en saadan Udvei.

Den Betaenkelighed, som Kommissionens Förslag fremkalder paa Grund
af Uvisheden, om der vil vaere Anledning til åt anvende en Konverteringskurs,
som Kommissionen ved Yalget af Guldmyntens Stänkelse har forudsat,
vilde forovrigt bortfalde, hvis det skulde blive anseet tilraadeligt uden videre

ved Lov åt fastsaette Konverteringskursen for vört Yedkommende til

uden Hensyn til, hvorledes Solvprisen vil stille sig paa Konverteringstiden.
Det kan nemhg siges, åt Lovgivningen uden åt gaa nogens Rettighed for
narr, maa vaere berettiget til åt paabyde Konverteringen efter et Prisforhold
paa Solvet, som den lovgivende Myndighed ved et selvstsendigt Skjon finder
åt va;re det gjennemsnitlige for et leengere Tidsrum, og fra dette Synspunkt
vil det ovenfor naevnte Forhold neppe findes åt vane uantageligt. Ingaledes
vil Betaenkeligheden ved paa Forhaand åt vedtage den nye Guldmynts Storrelse
uden samtidigt åt fastsaette en Konverteringskurs, som stiller den nye
og den gamle Regningsenhed i et ubruddent Multiplumsforhold til hinandcn,
bortfalde, hvis der saaledes, som det har vaeret foreslaaet, opstilles den
Grundsaetning for Konverteringen, åt samme, forsaavidt angaar tidligere
stiftede Forpligtelser, som hare en laengere Forfaldstid, bor foregaa efter det
paa Betalingstiden gjaeldende Prisforhold mellem Guld og Solv, idet det i saa
Fald alligevel vil blive fornödent ialfald for disse Förpligtelse^ Yedkommende
åt beregne en Opgjaeld eller Afkortning ved deres Omsaetning i den nye
Myntsort. Departementet vil imidlertid ikke ved naerveerende Leilighed med
Bestemthed udtale sig om disse Sporgsmaal angaaende Konverteringen, som
tiltraenge en videregaaende Udredning.

Efter det Anför te vil den foreslaaede nye Regningsenhed enten noiagtig
eller ialtfald paa det naermeste svare til % af vor nuveerende Speciedaler.
I Henseende til Störreisen frembyder den nye Regningsenhed vtesentlige
Fortrin fremfor den nugjseldende; Speciedaleren er en uforholdsmsessig
stor Regningsenhed ister for et fattigt Land, hvilket ogsaa forvolder Ulempe
derved, åt det bliver nodvendigt åt prsege Mynter, som udgjor en Brok af
Regningsenhedens laveste Underafdeling (Halvskillinger). Krondaleren nsermer
sig til Storrelsen af den Regningsenhed, som er fundet passende i de
fleste vigtigere Myntsystemer, saaledes den tydske Mark, Franken og den
engelske Shilling, hvilken sidste faktisk for en stor Del benyttes som Regningshed
i England.

Med Hensyn til den nye Hovedmynts Inddeling skal Departementet
Bemserke, åt ligeoverfor den meget vsesentlige Fordel, som Decimalsystemets
Indforelse frembyder, kunne Ulemperne ved, åt ogsaa Regningsenheden for
Skillemynten forandres, ikke tilltegges nogen afgjorende Yaegt. Departementet
er vistnok ikke uopmserksom paa, åt det vilde veere en meget vsesentlig
Lettelse i de smaa Omsaetninger, åt en saadan Förändring kunde
undgaaes; men paa den anden Side bor det bemaerkes, åt Ulemperne i vsesentlig
Grad formindskes derved, åt blandt de foreslaaede nye Skillemynter
findes optaget en Mynt, som svarer til vor nuvserende Tolvskilling, som er
en meget starkt benyttet Myntsort, og ligeledes en Mynt svarende til Treskillingen,
samt en svarende til iy2 Skilling. Det bor ogsaa erindres, åt
mindre svenske Mynter, hvis Inddeling falde sammen med Kommissionens
Förslag, i ikke länge Udstreekning allerede for Tiden cirkulerer med temmelig
Lethed i mange Egne af Landet, og åt det nye Myntsystems Skillemynter
ogsaa derved har et Tilknytningspunkt i den forhaandenvserende
Cirkulation. Det fortjener ogsaa åt fremhaeves, åt vor Skilling utvivlsomt
er for stor som Enhed for Skillemynten, hvilket bl. a. fremgaar deraf, åt
det er fundet nodvendigt åt udmynte Halvskillinger, som meget benyttes.
Gren bliver lig med 3/io Skilling og altsaa adskilligt lavere end Halvskillingen;
den vil saaledes tilstede en större Xoiagtighcd i Udmaalingen af Priserne,
hvilket navnlig for de ganske smaa Omsaetninger er af ikke Unge
Betydning, medens den paa den anden Side er tilstrsekkelig lav, til åt den
ikke behover yderligere åt deles.

Paa den anden Side kan det ikke negtes, åt Övergången fra Skilling
til Ore vil forvolde adskillig Ulempe t. Ex. for visse i enkelte Skillinger
bestemte Ydelser, der ikke ligefrem lade sig reducere til det noiagtig tilsvarende
Belob i Ore; men ved i det Bele åt omarbeide deslige Taxter, maa
der fra Administrationens Side kunne raades Bod paa deslige temmelig enkeltstaaende
Tiifselde.

Efter det Anforte tror Departementet, åt Ulernperne ved Indforelsen
af det af Kommissionen föreslående Myntsystem selv under den ugunstigste
t orudssetning ikke paa långt nser ville blive saa betydelige, som om man
vilde ombytte vört nuvarande Myntsystem med et större udenlandsk System,
som ganske savner Tilknytning i vört bestaaende, medens der tillige er
grundet Haab om, åt Reduktionen kan foregaa efter et saa gunstigt Förtid,
åt Förändringen i Regningsenhed snarere kan siges åt blive blot nominel
end reel, idet alene Regningsenhedens Underafdelninger blive vsesentlig
forskjellige, Efter Departementets Formening maa desuden ogsaa det af
Kommissionen foreslaaede Myntsystem i og for sig erkjendes for åt vare
fuldkomnere end vört nuvarande, dels fordi dets Regningsenheder har en
hensigtsmassigere Storrelse, dels fordi dets Inddeling er bygget paa Decimalsystemet.
Under disse Omstandigheder maa den Fordel, som det foreslaaede
System vil bringe os bände ved det bekvemme Forhold, hvori det staar til
det tydske System, og fornemmelig ved det fuldstandige Myntfallesskab med
de tvende ovrige skandinaviske Riger, efter Departementets Mening faa saa
megen Magt, ai den utvivlsomt bor veie op mod den större Bekvemhed, som
det i 0ieblikket vilde medfore for os åt kunne ivarksatte övergången til
Guldmyntfod uden nogensomhelst Förändring i Myntsystemet. Hvad specielt
angaar Myntfallesskabet med Sverige og Danmark, skal Departementet bemserke,
åt samme ikke alene for vor Samfärdsel med disse Lande vil faa
en Betydning som med de forbedrede Kommunikationer og den deraf flyttande
Udvidelse af vore gjensidige Handelsförbindelser navnlig i Forhold til
Sverige, vil stige i en rask og stank Progression; men det vil tillige i väsentlig
Grad bidraga til åt sammenbinde de tre Riger til et eneste kommercielt
Territorium ligeoverfor Udlandet, og derved i vor udenrigske Handelsförbindelse
skjanke os Fordelen af åt udgjore en Del af et större Marked.
Departementet tror derför, åt det vilde vare beklageligt, om man vilde give
Slip paa den gunstige Leilighed, som nu synes åt tilbyde sig, til åt opnaa
de åt et skandinavisk Myntfallesskab flydende Fordele gjennem Antagelse
af Kommissionens Förslag, der efter de forhaanden varande Omstandigheder
maa antages åt vane den eneste Maade, hvorpaa hint Formaal i en nogenlunde
nar Fremtid kan ventes opnaaet.

Idet Departementet efter det Anforte kommer til det Resultat, åt Kommissionens
Förslag i Hänseende til sammes Hovedpunkt, Fastsattelse af
Ilovedmyntens Storrelse og Yalget af Regningsenhed, egner sig til åt antages
for vört Lands Yedkommende, skal man nu gaa o ver til närmare åt
omhandle Forslagets Detaljer.

Med Hensyn til Myntens Benavnelse har den danske Regjering henledet
Opmarksomheden paa, om ikke Kommissionens Förslag burde undergaa
Förändring. I en Betänkning fra den danske Myntmester, som i Af -

skrift er vedlagt den ovenfor neevnte Skrivelse Ira den danske Minister i
Stockholm, er det fra et teknisk Synpunkt bleven fremliEevet, åt de valgte
Beincv nelser for Hovedmynterne (”Guldkrona” og ”Krondaler*) i Förbindelse
med den i Art. 8 givne Beneevnelse om de Paaskrifter, de skulle brnre, ville
medfore Ulemper; naar der nernlig paa eu og samme Side, förliden en passende
Gravure, der bliver nödvändig for åt vanskeliggjore Myntens Förfalskning,
skal skaffes Plads til ”1 Guldkrone” og ”10 Krondaler” eller ”1 Dobbelkrone*
(”1 dobbelt Guldkrone”) og ”20 Krondaler”, da er dette efter den
danske Myntmesters Formening ikke rimligt liden ved åt anvende smaa Tal
og Bogstaver, hvorved den tydelige Vserdiangi velse bliver forringet og hvorved
Faren for Eftergjorelse bliver större. For åt opnaa et saadant Resultat,
åt den ene Side af Mynten optages af Kongens Billede med tilhorende Överskrift,
Aarstal, Myntmaerke og Mvntmesterens Navnebogstaver og åt der paa
den anden Side kunde saettes en tydelig Vserdiangivelse og förnöden Gravure,
foreslaar Myntmesteren åt Navnet Guldkrone og Dobbelkrone aldeles
opgives og åt Mynterne benmvnes 10 og 20 Krondalere. Som en endnu
heldigere og mere praktisk Bemevnelse for Enheden anser den danske Myntmester
”Krone” for åt vsere; herved vilde nernlig opnaaes, bände åt Tallene
og Bogstaverne blive tydeligere og större, og tillige maaske, åt der vindes
saamegen Plads, åt der under Ordet ”Krone” med smaa Tal og Bogstaver
kan anbringes en angivelse af Myntstykkets Guldindhold.

Departementet er enigt i, åt en Förändring af Hovedmynternes Beusevnelse
allerede af de her paapegede tekniske Hensyn bor komme under
mermere Overveielse. Departementet finder det imidlertid ogsaa af andre
Grunde tvivlsomt, hvorvidt det skulde vsere hensigtsmmssigt åt give Hovedmynterne
en fra Regningsenheden forskjellig Bemevnelse, hvilket som bekjendt
heller ikke er Tilfseldet i de tvende nyeste af de mere udbredte
Myntsystemer, Hemlig det franske og det nye tydske. Departementet skulde
derhos anse det onskeligt, om de for vört Sprogbrug fremmede Bemevnelser
”Krono” og ”Krondaler” kunde ombyttes med Bemevnelsen ”Mark”, der fra
gammel Tid har Borgerret i alle 3 Ländes Sprog som Myntbetegnelse. Den
Omstfcndighed, åt denne Bemevnelse allerede anvendes i de nuväsende
Myntsystemer, i visse Egne af Norge som populär Bensevnelse for l/5 Species
og i Danmark som Bemevnelse for % Rigsdaler, vil imidlertid efter Departementets
Formening lettelig kunne forvolde Ulemper, saa åt man ikke
tor fastholde Forslaget om denne Bemevnelse, medens man derimod tror åt
burde slutte sig til den danske Myntimesters Förslag om Bemevnelsen "Krono”
for den nye Myntenhed, saa åt altsaa Guldmynterne ville blive åt beneevne
”10 Kröner” eller ”20 Kröner”, hvilket synes åt veere åt foretrmkke för Bemevnelsen
”Krondaler”, der lettelig er udsat for en lignende Sammenblanden
med de gamle ”Dalere”, som hos os stadig og i de to ovrige Kongeriger

formenes jevnlig åt vasre Bensevnelsen paa den nu havende Myntenhed. —
Vedtages saaledes det danske Förslag, vil den fornodne Forandring£blive
åt foretage i Udkastets § 8.

Angaaende de i Artikel 5 og G föreslaaede Delingsmynter skal Departementet
bemseke, åt deriblandt er optaget Myntstykker svarende i Åker di til vore
nuvserende hele og hal ve Species samt Tiendedels Species (40 0re) og Treskillinger
(10 0re), hvorimod de ofrige Mynter ikke falde sammen med
nogen af vore nu glsedende Mynter. Til Lettelse af Övergången til det nye
System vil denne Overensstemmelse for Tolvskillingernes og Treskillingernes
Vedkommende vsere af vsesentlig Betydning. Det bor bemmrkes, åt de kontraherende
Stater ifolge Forslaget ikke ville va3re forpligtede til åt lade
udpraege samtlige i de nsevnte Artikler angifne Sorter af Delingsmynt, livorimod
det vil staa enhver Stat frit for åt vselge de af de angivne Sorter
som af Plensyn till det bestaaende Myntsystem ville falde bekvemmest. For
vört ATedkommende vil der navnlig vistnok ikke opstaa Sporgsmaal om åt
udprsege Mynter paa 4 Krondaler, idet Erfaring viser, åt Solvspecier saagodtsom
aldeles ikke benyttes i Cirkulationen, hvorimod man foretrsekker Sedler;
for Sveriges Yekommende, hvor den laveste Seddelsort er endnu mindre end
hos cs, vil vestnok det samme blive Tilfseldet; i Danmark kunde muligens
Myntstycker paa 4 Krondaler faa nogen Anvendelse; men daa Solvmynter
af donna Storrelse idetheletaget ere lidet bekvemme, kunde man vistnok uden
Betsenklighed lade 4-Krondalerstykkerne udggaa af de i Artikel 5 opregnede
Sorter Delingsmynt, som i Henhold til Konventionen kunne updrseges. I
Förbindelse hermed bemserkes, åt, om der ved Konventionens endelige Yedtagelse
maatte blive besluttet åt ombytte de af Hensyn til det Bestaaende i
Sverige i § 5 vedtagne 25 0restykker med de med Decimalsystemet mere
stemmende 2O-0restykker, saa kan saadant kun vsere onskeligt for Norge.

Som ovenfor anfört foreslaar Kommissionen, for åt forebygge, åt Solvmynterne
skulle indsmeltes under eu mulig Stigen af Solvets vserdi, att samtlige
Solvmynter skulle vane Skillemynt og altsaa udprseges med lavere Solvindhold
end de efter det nu bestaaende Prisforhold skulde have ifolge sit
Paalydende. Da 10 Krondaler Solvmynt efter Kommissionens Förslag skulle
have et Solvindhold af 60 Grammer og 10 Krondalere Guldmynt et Guldindhold
af 4.032258 Grammer, er altsaa Solvet tillagt en Värdi af yi4,88
sammenlignet med Guld; hvis man gaar udfra yi5,70 som det sande Forhold,
skulde 10 Krondaler Solvmynt indeholde 63,30045 Grammer fint Solv, og
den föreslaaede Solvmynt indeholder saaledes omtrent 5,2 Procent mindre
Solv, end den efter sit Paalydende skulde gjore. \Tor nuvserende Solvskillemynt
er udmyntet efter en Myntfond af 102/5 Spd. paa Marken, da
Grovkuranten udmyntes efter 9% Spd. paa Marken, har Skillemynten
henimod 11 Procent lavere Yserdi end dens Paalydende. Der vil saaledes

ved Inddragningen af den nugjaeldende Solvskillemynt o g sammes Ombytning
med en ny Solvmynt opstaa et Tab for Statskassen, som dog vil mere end
opveies derved, åt ogsaa de större Solvmynter billonneres. Sammenlignet med
Bruttovsegten er de nye Solvmynters Indhold af fint Solv for 4-, 2- og
1-Krondalerstykkerne 80 Procent, for 50- og 4O-0restykkerne 60 Procent,
for 25 Grestykkerne 50 Procent og for lO-0restykkerne 30 Procent. Yor
nuvserende Grovkurantmynt er udmyntet af 14-lodigt Solv og har altsaa et
Solvindhold af 87,5 Procent. Skillemynten er udmyntet af 4-lodigt Solv og har
altsaa et Solvindhold af 25 Procent. Kommissionen har i sine Motiver neermere
gjort Rede for de Hensyn, som have ledet den ved Fastssettelsen af Solvmynternes
Diameter, Yeegt og Gehalt, til hvilke man derför skal tilläde sig
åt henvise. Man tror dog åt burde henlede Opmserksomheden paa, att paa
Grund af det betydelige Solvinhold, som saaledes er tillagt Delingsmynterne,
vil navnlig den mindste Sort af disse Mynter, 10-Öresstykkerne, naar tillige
tages Hensyn til deres Indhold af Robber, der vil udgjore omtrent 2Y2 Procent
af Solvvserdien, faa en Metalveerdi, som ikke meget fjerner sig fra deres
Paalydende. Der turde derför under en mulig fremtidig Stigning i Solvpriserne
opsta Fare for deres indsmeltning, ligesom i ethvert Fald deres
Fabrikation blifver unodig kostbar för Statskassen. Der synes derför åt vsere
Grund til åt nedssette lO-0restykkernes Yserdi noget, hvilket maaske helst
kunde ske paa den Maade, åt de ved uforandret Bruttovrcegt gives et Solvindhold
af kun 25 Procent istedetfor som foreslaaet 30 Procent; hvert Stykke
vil da komme til åt indeholde 0,5 Gram fint Solv.

De lavere Myntsorter, 5-, 2- og 1-Grestykkerne, ere foreslaaede udmyntede
af Bronce eller en Legering af 95 Yregtdele Robber med 4 Ysegtdele
Tin og 1 Yaegtdel Zink. For Tiden praeges vore lavaeste Skillemynter
som bekjendt af Robber. I de Forhandlingar, som gik forud for Loven af 25de
Januar 1866 om ny Skillemynt, var det bragd paa Bane att lade en Broncelegering
trsede i Kobberets Sted, men Tanken vandt ikke Bifald, idet det
det ansaaes tvivlsomt, hvorvidt Broncemynterne vilde have noget vaäsentligt
Fortrin fremfor Kobbermynterne, medens det paa den anden Side antoges,
åt Broncemynterne vilde foranledige större Yanskeligheder med Hensyn til
Prsegningen. Men daa den samme Legering i lrengere Tid har vgeret anvendt
baade i det franske og det svenske Myntsystem og saavidt vides tillige i det
engelske, antages disse Vanskeligheder ikke att burde have afgjorende Yeegt.

Remedium i Henseende til Yregt er i Artikel 7 for Guldmynterne
fastsat til y4 Procent; for 4-Krondalerstykket til 3/10 for 2-Krondalerstykket
til Vio °S f°r 1-Krondalerstykket til V2 Procent, alt ved Justering stykkevis;
för de mindre Solvmynter, der skulle justeres kilogramvis, fra 1/2 til 1 */2
Procent. Remedium i Henseende till Finhed er fastsat til Va Procent for

Guldmynterne

Guldmynterne og til A, 0Procent för Solvmynterne. Med Benyttelse af begge
Remedier vil altsaa den hoieste tilladte Afvigelse fra det normale Indhold af
tint Guld i Guldmynterne blive 17/40 eller ikke blidt 5/2 Procent. For Tiden
er Remediet for Grovkuranten ved Lov af 25de Januar 1866 fastsat saaledes:
i Henseende til Ysegt:

for 1/t Species y2 Ms eller omtr. 710 pCt. |

“i

Va — 1/2 — — V5 — ! ved Justering stykkevis.

’1 /2

„ v5 - :y4 -. — ''V 4

dog med nogen Begrmndsning for den postvise Justering, som disse Mynt sorter

tillige skulle undergives.

För yi0 Species, der alene justeres markvis, er Remediet 50,o yEs pr.
Mark Brutto eller omtrent 1,23 Procent, og for Solvskillemynten 52,51 JEs
pr. Mark eller omtrent 1,28 Procent.

I Henseende til Finhed er Remediet för samtlige Grovkurantmynter 1/2
Gren eller mer V5 Procent, og for Skiljemynt 1 Gren eller omtrent 1,4

Procent.

Det vil saaledes sees, åt de nu bestaaende Remedier idetheletaget ere
strsengere end de af Kommissionen foreslaaede. Kommissionen oplyser, åt disse
for Guldmynternes Yedkommende svare til de for den nye tydske Guldmynt
trufne Bestemmelser; for Solvmynternes Yedkommende ere de meget
mer svarende til dem, som ere optagne i den saakaldte latinske Myntkonvention
af 23de December 1865. De foreslaaede Bestemmelser have derhos
vseret meddelte Embedsmaendene ved det danske Myntvserksted, som have
fundet dem hensigtsmsessige; men om de i nogen Grad maatte beslutes skjserpede,
vilde saadant fra vört Myntvaesens Side antagelig ei vsekke Betsenkelighed.

1 Artikel 12 er det bestemt, åt den ifolge Artikel 7 tilladte Afvigelse
i Henseende til de enkelte Guldmynters Vsegt ikke er anvendelig paa et for
Private udmyntet Parti som Helhed, hvorimod “dette stedse skal indeholde
ligesaa meget fint Guld, som der er indleveret“. De luden Anforselstegn
citerede Ord bor formentlig udgaa som beroende paa en Uopmterksomhed,
idet Justering af Finheden ikke kan foregaa for ett helt Parti, men maa
ud föres stykkevis.

Artikel 9 fastsaetter, åt de i Henhold til Konventionen prsegede Mynter
i alle tre Riger, liden Hensyn til Myntsted, skulle vaere lovligt Betalingsmiddel
efter deres paalydende Vserdi saavel till Statskassa! som — forsaavidt
de holde den i Artikel 10 fastsatte Passervregt — meliem Mand og
Mand, naar de ikke have lidt voldsom eller ulovlig Beskadigelse og deres
Prreg endnu er ty eldigt. Dog skal Ingen vsere pligtig til af Delingsmynten
åt modtage et hoiere Belob end 20 Krondaler i 1, 2 og 4 Krondalerstykker,
5 Krondaler i mindre Solvmynt og 1 Krondaler i Broncemynt. Disse BeBih.
till lliksd. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afä. 3

stemmelser, hvorefter ethvert af de tre Rigers Mynter gives legal Kurs i de
to ovrige Rigel’, er et naturligt Komplement til Myntfaellesskabet, og vil
först gifve dette dets fulde Betyd ning. Men naar en saadan Reciprocitet
indfores, bliver det nödvändigt åt vedtage Bestemmelser, for åt förebygga
den altför stserke Udmyntning af Skillemynt, hvortil muligvis en af Staterne
under smregne Omstsendigheder kunde fåle sig fristet. I den latinske Myntkonvention
er dette 0iemed sogt upnaaet ved åt fastsaette et efter Folkemaengden
reguleret Maximum for Skillemyntudmyntningen (6 Franks for
hver Indbygger). Kommissionen har imidlertid fundet, åt det vilde veere
umuligt, med noget Haab om åt traeffe det Rette, forud åt bestemme, hvilket
Bele b åt Skillemynt der under vexlende Konjunkturer vilde vtere stemmende
med hvert af Rigernes Behov, ister da den ikke har foreslaaet lavere Grovkurantmynt
end Guldkronen, og den har derför sogt paa anden Maade åt
tilveiebringe den i saa Hänseende fornodne Garanti. De hertil sigtende Bestemmelser
i Kommissionens Udkast ere for det förste Bestemmelsen i Artikel
9 sidste Passus angaaende Maximum for det Belob, som enhver er pligtig
til åt modtage i Skillemynt i een Betaling, hvilken Greendse vil hindre Benyttelsen
af Skillemynt i större Betalinger. Fn lignende Bestemmelse have
vi för Tiden i Pengeloven af 14de Juni 1816 § 4 (1 Spd. i Skillemynt).
Dernäst er i Artikel 11 foreslaaet, åt der i ethvert af Rigerne skal aabnes
Adgang- for Enhver til åt erliolde et hvilketsomhelst med 10 Krondaler deleligt
Belob i Skillemynt ombyttet med Hovedmynt, samt åt hvert Riges Finantsbestyrelse
skal modiage og ombytte med Hovedmynt et hvilketsomhelst
med 10 Krondaler deleligt Belob i Skillemynt, som er forsynet med Rigets
Prseg. Herved vil bevirkes, anforer Kommissionen, åt överflödig Skillemynt
kun vanskelig vil kunne udgives, åt den, om dette desuagtet sker, hurtigt vil
vende tilbage till Statskasserne, og imellem disse smidig til den Statskassa
som har ladet den överflödige Skillemynt udpnege. Departementet finder de
saaledes foreslaaede Bestemmelser fuldkommen betryggende for 0iemedet.

I Artiklerne 10 og 11 findes Bestemmelser fastsatte, som tilsigte åt
opretholde Myntens Värdi som Byttemiddel. Hovedmidlet hertil, bemärker
Kommissionen, ligger i en stretig Gjennemforelse af den Sättning, åt Staten
vel ikke godtgjor de Tab, som Mynten lider ved voldsom eller ulovlig Beskadigelse,
ligesaalidt som den er juridisk forpligtet til åt erstatte eftergjorte
eller forfalskede Mynter, men åt den derimod erstatter alt det Tab, som Mynten
lider ved Slid. Til den Ende er i Artikel 10 fastsat en Passervsegt for
Guldmynterne, som er bestemt til l/% Procent under Normal vsegten, overensstemmende
med Bestemmelsen i den nye tydske Myntlov. Naar Mynterne
ikke leengere holde Passervmgten, ophore de åt vmre lovligt Betalingsmiddel
Mand og Mand imellem, men skulle dog, liden Hensyn til hvormeget de
have takt af sin Vsegt vaere gyldige for deres paalydende Vierdi i Betalinger

til Statskasserne, hvorhos der skal aabnes Adgang i ethvert af Rigerne til
åt erholde saadanne slidte Mynter, naar det kun kan kjendes, for hvilket
Riges Regling de ere pra?gede, ombyttede mod et tilsvarende Belob i gångbar
Mynt af samme Slags. De underveegtige Mynter maa ikke igjen udgives
af Statskasserne, livorhos de kunne forlanges indloste af det Riges Statskasse,
i hvilket de ere preegede og som er pligtigt åt indsmelte dem. For Skillemyntens
Yedkommende har Kommissionen ikke anseet det hensigtsmeessigt åt
fastseette nogen Passerveegt. De ville saaledes, uden 1 lensyn til hvormeget
de ved Slid have takt af sin Vsegt, vedblive åt veere lovligt Betalingsmiddel,
naar kun deres Prseg er tydeligt. Dog er det fastsat, åt Skiljemynt som ved
Slid har takt mindst 4 Procent af sin rette Veegt, ikke igjen maa sgettes i
Omlob, naar de ere indkomne i Statskasserne, men skulle indsmeltes af den
Stat, for hvis Regning de ere udgivne.

En Ordning, som den af Kommissionen foreslaaede, sigtende til åt opretholde
Mynternes Vserdi, paakrseves med Nodvendighed, naar man trseder
i et kontraktsmeessigt Forhold til andre Stater om åt modtage disses Mynter
som lovligt Betalingsmiddel. De Utgifter, som paafores Staten ved den samme
saaledes paalagte Förpligtelse, bor imidlertid efter Departementets For mening,
ikke redelig opfattes som en Byrde, man paatager sig alene for Myntkonventionens
Skyld, idet den samme Förpligtelse under et velordnet Myntvmseu
utvivlsomt i ethvert Tilfselde bor paahvile Staten.

T vor bestaaende Lovgivning haves imidlertid ingen tilsvarende Bestemmelse.
Ligesaalidt som der er fastsat nogen Passerveegt for Mynten, ligesaalidt
er der paalagt Staten nogen Förpligtelse til åt indsmelte underveegtige
Mynter, og det maa derför formentlig antages, åt Mynterne, om de end ved
Slid tabe noget af sin Yeegt, vedblive åt veere lovligt Betalingsmiddel, saaleenge
kun deres Preeg er kjendeligt og de ikke have tidt nogen voldsam
Beskadigelse. 1 ethvert Fald vil Tabet, om Nogen skulde anses berettiget
til åt ntegte åt modtage underveegtige Mynter, gaa ud over Ihamdehaveren.
Naar denne Tilstand hidtil ikke hos os har medfört saa veesentlige Ulemper,
som i andre Lande, hvor samme Grundseetning befolges, saa maa Grunden
dertil soges dels deri, åt Cirkulationsmidlet hos os hovedsagelig bestaar
af Banksedler saa åt de större Grovkurantmynter kun have cirkuleret i vinge
Udstreekning, dels deri, åt flere af de mindre Grovkurantmynter for den storste
Del have cirkuleret i temmelig kort Tidsrum og navnlig den staerkest
benyttede Sort, Hemlig Tolvskillingerne, hvoraf ingen er seid ro end 1845.
Ved lov af 9de August 1839 bleve derhos en stor Del af de heldre Grovkurantmynter
satte ud af Kurs, saaledes åt Tabet gik ud over Ihrendehaverne.
Imidlertid maa det erkjendes, åt endel af vore cirkulerende Grovkurantmynter
paa Grund af Slid befinde sig i en Tilstand, som snart synes åt paakrave
en Förändring i denne Gren af vor Lovgivning. För Skillemyntens Yed -

kommende er der nu ved Lov af 25de Januar 1866 sorget for, åt den eeldre
Mynt bliver ombyttet med ny Mynt for Statskassens Regning, ligesom Staten,
som har Fordelen af denne Udmyntning, vistnok maa forudssettes altid åt ville
drage Omsorg, åt denne Del af Mynten befinder sig i en tilfredsstillende
Tilstand.

Efter det An forte formener Departementet, åt det er en vsesentlig
Mangel ved vor Myntlovgivning, åt den savner Bestemmelser, sigtende til åt
opretholde Mynternes Vserdi. Oiemedet kan formentlig ikke opnaaes paa anden
Maade end ved åt fastssette en Passervsegt, som betegner den Grmndse, inden
hvilken slidte Mynter kunne vedblive åt vmre lovligt Betalingsmiddel. Yed
Delings-Mynter, som ikke udmyntes til fuld Ysegt, er det en Selvfolge, åt
Tabet ved Slidningen bor bmres af Staten, som har Fordelen af Udmyntningen.
For de fuldvsegtige Mynters eller Guldmvnternes Yedkommende,
som tillige kunne udmyntes for Privates Regning, kunde der ogsaa teenkes
den Udvei, åt hide Myntens Ihamdehavere beere Tabet; men da en saadan
Ordning ikke blot vilde vsere uretfeerdig og vilkaarlig men tillige besvgerliggjore
Mynternes Cirkulation, vil det formentlig ikke mode Modsigelse, åt
Staten jo for alle Mynters Yedkommende bor bane det med de undervsegtige
Mynters Indsmeltning forbundne Tab. Den Udgift, som kerved vil paadrages
Statskassen, vil formentlig, naar Passerveegten ikke ssettes lavere end 1/2
Procent under Normalvmgten, hos os ikke blive meget betydelig, navnlig fordi
Sedlerne ogsaa efter Indforelsen af Guldmynt antagelig ville vedblive åt udgjore
den overveiende Del af Cirkulationen, ligesom det ogsaa bor komme i
Betragtning, åt Staten derved, åt samtlige Solvmynter billoneres, erholder en
Indtsegt, sem den ikke for har havt. Derhos bor der formentlig ogsaa ved
Slagskattens Fastssettelse haves for 0ie, åt Staten derigjennem tillige erholder
nogen Godtgjorelse for dens Udgifter ved Indsmeltning af slidte Mynter.

Det har inden Kommissionen vseret bragt under Overveilse, om der
ikke burde smttes en Giren dse for Statens Pligt til åt indlose slidte Mynter,
og om man ikke ved åt gjore Befolkningen altför tryg, for meget vilde sva''like
den Agtpaagivenhed for Myntens Tilstand, som der i flere Henseender er
onskeligt, åt den vedligeholder; men Kommissionen har dog fundet overveiende
Betgenkelighcder ved åt foreslaa en Bestemmeise, som kun vilde faa praktisk
Betydning ved åt tilskynde Enhver til stadig åt veie alle de Guldmynter,
som han modtager, og som vilde kaste hele Tabet ved den underveegtige
Mynt paa dens sidste Eier. Departementet er dog tilboieligt til åt antage,
åt en saadan Grmndse bor fastsmttes, for åt Statens Pligt til åt indlose slidte
Mynter ikke skal bero paa et vilkaarligt Skjon om, hvorvidt Myntens Prrng
endnu kan ansees for åt vane “tydelig!1*, hvilket nemlig efter Kommissionens
Förslag begrunder den eneste Indskreenkning i Statens Indlosningspligt med
Hensyn til slidte Mynter. Fastsmttes det, åt Statens Pligt til åt indlose

Mynterne ophorer, naar de ved Slid have mistet mindst 1 Procent af sin
Ysegt, vil en saadan Begreendsning formen ilig ikke kunne paafore Publikum
vsesentlige Ulemper, idet Mynter, som ere saa starkt slidte, antagelig med
Lethed ville kunne skjelnes som undervsegtige allerede paa Grund af sit
Udseende.

Den vresentligste Betgenkelighed, som en Ordning som den af Kommissionen
foreslaaede kan fremkalde.vil formentlig vgere, åt Statens Indlosningspligt
kunde indeholde en Fristelse til försåtlig Forringelse af Mynten, navnlig
til paa chemisk Yei åt uddrage Guldet af Mynten, idet det vanskelig vil
kunne afgjores, om Yagttabet er fremkaldt ved Slid eller ved försåtlig Beskadigelse,
i hvilket sidste Tilfselde der naturligvis ikke bor paahvile Staten
nogen Förpligtelse til åt indlose dem. Faren for en saadan för re tni ngsmtessig
Myntförfalskning antages imidlertid efter de Undersogelser, Kommissionen har
ladet anstille, neppe åt vgere serdeles betydelig; det bor derhos bemaerkes,
åt en saadan Kåre er tilstede, selv om Staten ikke erstatter Slidningstabet,
ligesom det i ethvert Fald i saadanne Tilfselde synes billigere åt Staten bserer
Tabet end en i god Tro vserende Ihsendehaver, naar den stedfundne Förvanskning
ikke er aabenbar. Fovovrigt bemserkes, åt det folger af Bestemmelserne
i Artiklerne 9 og 10, åt Staten ikke er pligtig åt inlose Mynter, som have
lidt voldsom og ulovlig Beskadigelse, eller hvis Pese g er blevet saa utydeligt,
åt det ikke lsengere kan sees, for hvilken Stats Regning de ere udmyntede.

I Artikel 12 er Slagskatten for Udmyntning af Guldmynter, som Staten
udforer for Privates Regning, fastsat til 1/4 Procent, eller noget hoiere
end efter den franske Myntlovgivning, ifolge hvilken den er knapt 1/5 Procent.
Af den danske Regjering er der Teist Tvivl om hvorvidt denne Slagskat vil
blive tilstreekkelig til åt dsekke Myntningsomkostningerne, navnlig naar
den begjgerede Udmyntning indskreenker sig til et vinge Belob, og den nterer
ligeledes nogen Tvivl om, hvorvidt et hensigtsmeessigt Correctiv for denne
Ulempe burde soges i åt benytte den ved samme Artikel forbeholdte Udvei:
åt seette Minimum af det Belob, der kan afgives til Udmyntning, tilstrsekkelig
hoit. Departementet har angaaende Sporgsmaalet om Slagskattens Tilstrsekkelighed
indhentet Betänkning fra Direktionen for Kongsbergs Solvvaerk,
under hvis Overbestyrelse Myntindretningen henhorer. Direktionen har
igjen erhvervet Erklsering om Sägen fra Myntembedsmsendene, hvilken gaar
ud paa åt den foreslaaede Slagskat, der er noget större end ved flere andre
Myntvmrksteder, maa antages åt vane tilstreekkelig ogsaa ved vor Mynt, ialfald
for Dobbeltkroner, som der antagelig isser bliver Sporgsmaal om åt
udmynte. Direktionen bemärker, åt man ikke hos os har nogen egen Erfaring
om det Metaltab, som vil vrere förbunden med Guldudmyntningen; véd
Solv, som myntes til Grovkurant, kan Metaltabet ved vor Mynt anseettes til

omtrent 0,06 Procent i Gjeunemsnit, men det kan ved Guld sandsynligvis
sgettes lavere, og det vil ogsaa for eu Del afheenge af de Betingelser, der
efter Forslagets Artikel 12 fastsmttes med Hensyn til Beskaffenheden af det
Guld, der indleveres til Myntning. Direktionen an tor er videre, åt Myntens
Utgifter under almindelig Drift Aaret rundt nu anssettes til omtrent
5,100 Spd., men deraf er omtrent 3000 Spd. fäste Utgifter, hvad enten
Mynten drives eller ikke, og omtrent 2100 Spd. de Udgifter, som komme
til för Myntens Drift. Tager man alene Hensyn til disse sidste Utgifter,
hvilket ved en Myntindretning synes rimeligt, da den man bibeholdes liden
Hensyn til om den kan holdes i stadig Gång, sa ville de allerede mere end
dtekkes ved eu Myntning af 300,000 Stykker Dobbeltkroner, hvoraf xj4 Procent
Slagskat udgjor 3,750 Spd., selv om Metaltabet sgettes saa stort som
0,o6 Procent eller omtrent 1/4 af Slagskattens Bclob. Departementet skal
demserke, åt om det end skulde vise sig åt forholde sig saa, som af Solvvserksdirektionen
forudsat, åt de egentlige Driftsudgifter ved Mynten tilfulde villo
fgekkes ved den foreslaaede Slagskat, Höget, hvorom der paa Grund af
manglende Erfaring angaaende Guldmyntning formentlig ikke lettelig med
Sikkerhed kan udtales nogen bestemt Mening, saa maa man dog med den
danske Regjering Ande det tilraadeligt, åt den foreslaade Slagskat soges noget
forhoiet. Dels er det nemlig ikke rigtigt ved Bedommelsen af Myntningsudgifterne
åt se bort fra den Slidning paa Maskiner og Materiel, som Myntningen
forvolder, selv om man vil hide de fäste Limninger till Myntens
Funktionserer ude af Betragtning, dels sees Direktionen i sin Beregning åt
gaa ud fra den mindre sikre, ja mindre sandsynlige Forudssetning om en
regelmsessig Udmyntning i större Partier, og endelig formenes det ikke
ubilligt åt Slagskatten sgettes noget rundeligt, naar Staten paatager sig den
Förpligtelse åt vedligeholde Myntens Yaerdiindhold ved Indsmeltning af slidte
Mynter, et Hensyn, der faar saameget större Betydning, naar det ene Lands
Mynter blive tvungent Betalingsmiddel i de to andre, idet herved det Land,
kvor Myntningen er foregaaet, paafores Tab ved Slidning, som har fundet
Sted i et andet. Det herved opstaaede Tab tor maaske ikke blive stort, men
det er efter sin Natur saa ubilligt, att det alligevel kan tgenkes att ville forvolde
Uvillie og Ubehageligheder.

Departementet er derför tilboieligt til att tilraade, åt Slagskatten fastssettes
til % pCt.

Departementet skal i denne Förbindelse bemserke, åt der for åt s totte
vor Myntinretning istand til nogenlunde åt fyldestgjore de Krav, som Indforelsen
af den nye Myntordning vil stille til den, vil udkraeves ende! nye
Anskaffelser; Udgifterne ved disse antagen efter et forelobigt O verslag af
Solvvserksdirektionen ikke åt ville overstige 6000 Spd., hvarunder dog for eu
stor Del er indbefattet Anskaffelser, som allerede af andre Grunde ansees
nodvendige for Myntens forsvarlige Drift.

Artikel 15 indeholder åt de i hvert Riges Lovgivning fastsatte Bestemmelser
angaaende Forbrydelser og Förseelser med Hensyn til Rigets egen
Mynt, ogsaa skulle Ande Anvendelse paa den i Henhold til Konventionens
Bestemmelser af de to andre Rigel'' preegede Mynt. Denne Bestemmelses
Nodvendighed falder af sig selv, naar de to andre Ländes Mynt gjores til
lovligt Betalingsrniddel inden Riget.

Artikel 16 i Kommissionens Utkast, der handier om Tiden, inden
hvilken den nye Ordning skal vane indfort, indeholder folgende Bestemmelse:
“I alle 3 Rigel’ skal den nye Regningsenhed vgere infort og Adgang vsere
aabnet til åt benytte Guldmynt som lovligt Betalingsrniddel inden Utgången
af Aaret 1873“. Denne Termin Under den danske Reglering altför knapt
ansat. Den anforer i den Anledning, åt ved Ivserksaettelsen af en saa indgribende
Forandstaltning som indforelsen af et nyt Myntsystem, er der mange
Hensyn åt tage, mange forudseelige og uforudseelige Hindringer kunne blive
åt overvinde, og Omstmndigheder, over hvilke Regjeringerne ikke ere Herrer,
navnlig Kursforandringer paa Verdensmarkedet, kunne lette eller vanskeliggjore
Övergången til den nye Ordning for det ene eller det andet Land.
Det maa efter den danske Regjerings Förmening ansees for nodvendigt, åt
man tager et större Hensyn hertil end Forslaget har gjort, og åt man giver
Regjeringerne et större Spillerum med Hensyn til Valget af det rette Oieblik.
Den danske Regjering foreslaaer derför, åt terminen forlmnges til lste Januar
1875, saaledes, åt det överlädes hver enkelt Regjering selv åt vadge det
Tidspunkt, indenfor den fastsatte Gramdse, paa hvilket det passer den åt
gjennemfore Foranstaltningen, hvorom den da forinden samer sig i Förbindelse
med de tvende andre Regjeringer. I Henhold hertil foreslaaer den
danske Regjering folgende Affattelse af Artikelens förste Del: "Adgang til
åt benytte Guldmynt som lovligt Betalingsrniddel skal aabnes saa snart som
rimligt. Tidspunktet fastsattes narmere af hver enkelt Regjering efter forudgaaet
Förhandling med de tvende andre Regjeringer, dog ikke senere end til
lste Januar 1875. Hvad saaledes er bestemt om Adgangen til åt benytte
Guldmynt, skal ogsaa gjgelde om den nye Regningsenheds Indforelse. Fra den
Tid, (der er aabnet Adgang til åt benytte Guldmynt som lovligt Betalingsmiddel
eller) den nye Regningsenhed er infort maa i det paagjseldende Rige
ingen Udmyntning mere Ande Sted efter de tor Tiden bestaaende Regler.
De hidtil som lovligt Betalingsrniddel benyttede osv. efter Kommissionens
Förslag. Departementet bär Intet åt erindre mod den danske Regjerings
Förslag om Fristens Forlamgelse. Departementet skal bemaerke, åt det af
Kommissionens Motiver fremgaar, åt det ikke har vasret dens Tanke åt
sparre Adgangen til ogsaa efter åt den nye Regningsenhed er infort og
Guldmynt er bleven gjort til lovligt Betalingsrniddel, åt tilläde Benyttelse
saavel af den nuvserende Regningsenhed ved Siden af den nye som af de

nuvarande Solv-Grovkurantmynter som lovligt Betalingsmiddel ved Siden af
Guldmynten. Herved vil fjernes en vsesentlig Betsenkelighed med Hensyn til
den korte Frist for den nye Ordnings Indtrseden, idet det saaledes ikke vil
vsere nodvendigt strax åt have ferdigprseget större Msengder af de nye Mynter,
med mindre man bestemmer sig til en pludselig Övergång fra den rene
Solvmyntfod til den rene Guldmyntfod. Den fuldstamdige Gjennemforelse af
det nye System behover efter Kommissionens Förslag ikke åt vivre fuldfort
för ved Utgången af Aaret 1878, til hvilken Tid de hidtil som lovligt Betalingsmiddel
benyttede Solv-, Robber- eg Broncemynter skulle have ophort
åt vsere lovligt Betalingsmiddel i vedkommende Rige Departementet er tilboieligt
til åt antage, åt ogsaa den sidstnmvnte Frist burde soges forlaenget
noget. Dels turde det nemlig blive vanskeligt for vor Myntindretning inden
denne Tid åt bestride det betydelige Arbeide, som navnlig Skillemyntudmyntningen
vil paakreve, hvorfor det kunde vivre onskeligt åt have Adgang til
i noget kengere Tid åt bibeholde de mindre Myntsorter, som passe ind i det
nye System. Dels man der paa Grund af vore lokale Forholde ssettes en
temmelig rummelig Frist for Ombytningen af den cirkulerande Mynt, medens
denne paa den anden Side ikke kan indkaldes, for der haves et tilstreekkeligt
Forraad af ny Mynt til åt erstatte den indkaldte. Da det imid lertid

maa erkjendes åt vtere onskeligt, åt Övergången fra det gamle

til det nye System sker i eu saa kort Tid som rimligt, tror Departementet
ikke åt burde bringe i Förslag nogen generel Forlsengelse af

den i Artikel 16, lidie Fassus fastsatte Frist, hvorimod det af Departementet
paapegede Oiemed antages åt burde soges opnaaet derved, åt det i
Konventionen fastsaettes, åt Bestemmelsen i sammes Artikel 16, 3die Passus
ikke skal gjveide med Hensyn til de af de nugjseldende Mvnter, som noiagtigt
svare til nogen af de i Artikel 5 og 6 na:väte Mynter, i hvilken Benseende
1 Krondaler (eller Krone) regnes lige med % norsk Spd., V2 dansk
Rdl. og 1 svensk Rdl. Herved vil för vört Vedkommende opnaaes, åt vore
nugjteldende Tolvskillinger og Treskillinger kunne vedblive åt benyttes ogsaa
efter Udgangen af Aaret 1878. Det er en Selvfolge, åt deslige heldre Mynter
ikke blive gjaeldende udenfor det Rige, hvor de ere praegede.

Som 18de Artikel bär den danske Reglering overensstemmende med
Kommissionens Forudssetning foreslaaet indtaget folgende Bestemmelse:

“Keervrerende Konvention skal ratificeras, saasnart de vedkommende
Representationers Samtykke er erhvervet, og Ratifikationerne skulle udvexles
i Stockholm snarest ske kan."

Idet

Idet Departementet, efter hvad man saaledes har anfört, formener,, åt
Kommissionens Förslag frembyder et antageligt Grundlag för en Omordning
af vört Myntsystem, skal Departementet till Slutning omhandle det Sporgsmaal
om hvorvidt det overhovedet kan ansees hensigtsmeessigt åt gjore vört
Myntsystem afhmngigt af en Konvention med andre Lande og i bekrreftende
Fald om det kan ansees tilraadeligt, åt eu saadan Konvention afsluttes,
forinden de tilsvarende Forandringer i vor Lovgivning om Penge- og Myntvmsenet
samt i Banklovgivningen ere vedtagne og Bemyndigelse til en Myntkonventions
Afstötning er bleven meddelt ved Lov. Hvad det foiste Spoigsmaal
angaar, da er det vistnok saa, åt Lovgivningsmyndighedens Hämd er
ved en Myntkonvention til eu vis Grad blive bundne med Hänsyn til Ad•''•angen
til åt forandre Myntlovgivningen. Men lierved bor det for det förste
erindres, åt Myntlovgivningen horer til de Bele af Lovgivningen, som ikke
lettelig bor undergaa hyppige Forandringer og som, naar et fuldstsendig og
o-iennemfort nyt System er lagt til Grund for samme, heller ikke i Begelen
vil tiltrange saadanne. Dernäst vil det Baand, som. saaledes paalregges Lovgivningen,
vane begrmndset til et bestemt og ikke ineget långt Tidsrum,
idet det selvfolgelig bor iagttages, ligesom det ogsaa er iagttaget i Kommissionens
Förslag, åt Konventionen kun för et ganske kort Tidsrum er ubetinget
bindende for de kontraherende Stater, medens den derefter kan opsio-es
med et passende Yarsel. Andre Betmnkeligheder kan en saadan Konvention
fremkalde derved, åt Staten til en vis Grad laber Konsol en med
den i Rigel gangbare Mynt, naar andre Staters Mynter gjores til lovligt
Betalingsmiddel lige med ''de i Landet selv praegede. Men ligesom denne
Betamkelighed maa svinde i samme Grad som man merer den Mild til de
medkontraherende Stater, åt de selv ville före en effektiv Kontrol i denne
Henseende, saaledes vil man ogsaa gjennem Bestemmelser i selve Myntkonventionen
have Adgang til åt skaffe sig Garantier x saa Henseende. Dette
er ogsaa iagttaget i Kommissionens Udkast, i hvilken Henseende Departementet
skal paapege Bestemmelsen i Artikel 12 om, åt al Utmyntning sker
ved Rigernes Myntvaerksteder og ikke kan ivserkseettes ved invate eller
överdrages Saadanne ved Bortforpagtning eller paa anden Maade, Bestemmelsen
i Artikel 13 om, åt der fira Tid til anden i hvert af Rigerne skal
företages Prover af de i de andre Rigel’ praegede Mynters Overensstemmelse
med de fastsatte Normer og gjensidig Meddelelse gjores angaaende de Udsaettelser,
hvortil saadanne Prover maatte give Anledning, og endelig bestemmelserne
i Artikel 11 om ethvert Riges Pligt til åt mdsmelte undervaeoiige
Mynter og til åt indlose slidte Mynter, som ere indienne i de andre
Rigers Statskasse. Hvad Faren for Myntförfalskning angaar, da bliver
den vistnok noget större eftersom Myntterritoriet udvnles, men denne Dlempe
kan neppe antages åt faa stor Betydning.

Bih. till Biksd. Prof. 1873. 6 Sami. 2 Afd.

Paa den anden Side maa det bemmrkes, åt det Formaal, som tilsigtes
opnaaet ved Myntfkdlesskabet med andre Lande ikke tilfulde vil kunne fyldestgjores
liden gjennem en formelig Myntkonvention, hvorved Rigerne tilsikre
hverandre gjensidige Rettigheder og Forpligtelser med Hensyn til hverandres
Mynter. Overensstemmelse med andre Lande i Regningsenheden og
i Myntsystemets Grundfast vil kunne opnaaes ogsaa uden en formelig Mynt”
konvention, derved, åt ensartede Bestemmelser vedtages i vedkommende Lande.
Men bortseet fra, åt Overensstemmelsen i Regelen alene vil kunne opnaaes
ved, åt det ene. Land vedtager, livad det andet Land allerede har besluttet,
altsaa ved åt give Slip paa Adgangen til selvstsendigt åt afgjore Sägen, saa
vil heller ikke den Lettelse for Omssetningerne, som ved Myntsystemets Overensstemmelse
tilsigtes fremmet, tilfulde opnaaes uden derved, åt vedkommende
Ländes Mynter stilles fuldkommen lige som Cirkulationsmiddel, hvilket ikke
med tilstrsekkelig Betryggelse kan vedtages, uden i Kraft af en kontraktmiessig
Overenskomst, som sikkrer Oj ensidig]] ed og yder Garanti mod Misbrug.

Departementet er saaledes af den Formening, åt Afsilning af en Myntkonvention
med de to ovrige skandinaviske Riger, sigtende til åt indföre
Overensstemmelse i Henseende til Myntsystem, uden Betmnkelighed kan ske,
naar denne indskrsenkes til de Punkter, som nodvendigvis bor vsere fselles,
i hvilken Henseende den af Kommissionen opstillede Begraendsning ikke giver
Anledning til trogen Bemterkning fra Departementets Side. Et andet Sporgsrnaal
er det, om man bor oppebie den lovgivende Myndigheds Beslutning,
i uden Konventionen afsluttes. Departementet maa i saa Henseende bemaerke,
åt aldenstund Konventionen selv udtrykkelig fastsaetter, åt dens Gyldighed
er betinget af vedkommende Repraesentationers Samtykke, kan Konventionen
i Realiteten ikke betragtes vaesentlig anderledes, end som et efter gjensidig
Förhandling fremkommet Faellesforslag til de respektive Repraesentationerne
angaaende Sägens hensigtsmaessige Ordning. Yistnok er saa, åt Repraesentationerne
til en vis Grad ville fåle sig bundne ved, hvad der saaledes paa
Forhaand er vedtaget, og åt de ville have större Betaenkeligheder ved åt
fravige Konventionens Bestemmelser, ialfald i sammes Detailler, end om Sägen
forelaa til Afgjorelse uden saaden foregaaende Förhandling med andre
Stater. Men dette er Noget som folger af Beskaffenheden af den Gjenstand,
som skal afgjores og det Oiemed, som agtes opnaaet ved den paatarnkte
Ordning. Er man enig om dette Formaal, Opnaaelse af Overensstemmelse
med Hensyn til Myntsystem med de to ovrige skandinaviske Riger, saa er
det en Selvfolge, åt Sägen, hvad enten en Konvention afsluttes eller ei, maa
afgjores med specielt Hensyn til, hvad der kan ventes vedtaget i de to andre
Bände, og det man ansees for ubetinget nodvendigt, åt der paa Forhaand
efter moden Overveielse og gjensidig Behandling istandbringes et fselles Ud -

: A rf

kast, affattet med sirligt Hensyn til alle tre Ländes Larv. Den enkelte Stat
maa nodvendigvis til en vis Grad opgive sin Frihed med Hensyn til Afgjorelsen,
hvis Enighed skal opnaas, og efter Departementets Mening er det
for åt begrtendse Spillerummet for en ensidig Afgjorelse i det ene eller andel
af Landene, önskelig!, åt Ftellesforslaget fremtrseder med saamegen Autoritet,
som det er muligt att udstyre det med. Af denne Grund finder Departementet
åt burde tilräade, åt Konventionen afsluttes strax.

Kommer medlertid nogen af Reprsesentationerne till det Resultat, åt
den foreslaaede Ordning medforer Betamkelighedcr, som ikke opveies ved
Fordelene ved et Myntfsellesskab, eller åt disse hellere maa opgives, end den
foreslaade Ordning vedtages, saa prsejudicerer ikke Afslutningen af en Konvention
en i denne Retning gaaende Afgjorelse. Selv om Folkerepreesentationerne
ved sine Overveielser om Sägen kom til et Resultat, som var forskjelligt
fra det som forelobig var vedtaget, saa kan man dog gaa ud fra,
åt disse Forhandlinger i boi Grad ville bidraga til åt bibringe Almenheden
klarere Begreber om Myntreformen og saalcdes fremme en heldig ljusning
af Sporgsmaalene senere hen.

Senere end Modtagelsen af forannsevnte skrifvelse fra Hans Excellenee
Udenrigsministeren, har Departementet fra Chefen for det svenske FinantsDepartement
erholdt sig distillat en af det svenske Statskontor i Sägen afgiven
Betänkning, hvis vaesentlige Indhold Departementet skal tilläde sig åt
hidsmtte med Bemaerkning, åt Statskontoret gjennemgaar Kommissionens Ud~
kast postvis, med Forbigaaelse af de Punkter, som Statskontoretformener
kunne antages uden Förändring.

Chefen for det svenske Finants-Departement har ved åt tillstille dette
Departement den ovenomhandlede Betänkning fra Statskontoret, udtalt, åt
han ikke antager, åt de af Statskontoret mod den foreslaaede nye Myntenheds
Storrelse gjorte Indvendinger, bor foranledige nogen Afvigelse fra Kommissionens
Förslag, ligesom han heller ikke finder andre liindringer mod,
åt en Konvention soges afsluttet paa Grundlag af Kommissionens Udkast,
hvorimod han antager, åt de af Statskontoret forovrigt fremsatte Bemairkninger,
bor blive Gjenstand for fselles Overveielse af dertii beskikkede Kommisseerer
för Konventionens Afslutning.

Dette Departement maa i det Veesentlige henholde sig til sine ovenfor
gjorte Bemaerkninger ved Udkastet.

Som ovenfor paapeget, har ogsaa Hans Excellence Udenrigsministeren
antydet, åt han, saafremt der bände fra det svenske Finants-Departement og
fra norsk Side, paa hans Foresporgsel, indlob Ldtalelser, som lode gunstigt
för Kommissionens Förslag, agtede åt foreslaa for Deres Majestät, åt udnrevne
en svensk og en norsk Befuldmmgtiget til åt deltage i Underhandlingerne
med den danske Minister og med håna undertegne den endelige
Overenskomst. Idet Departementet nu faar Anledning til af föredraga denne
Sag til naadigst Afgjorelse i sammensat norsk-svensk Staatsraad, skal man
tilläde sig åt udtale, åt idet man i Benböld til, hvad Departementet ovenfor
bär yttre! og hvad der er udtalt om Sägen fra det svenske,!inants-Departements
Side med Hensyn til den af det svenske Statskontor afgivne Betänkning,
finder underdanigst åt burde andraga om naadigst Bestemruelse för, åt
en Myntkonvention soges afsluttet imellem de 3 Rigel-, i det Vaesentlige paa
Grundlag af det af Fselleskommissionen udarbeidede Udkast, vil det formentlig
vsere hensigtsmsessigt, i Betragtning af, åt der saavel åt dette Departement,
sona — for Sveriges Vedkommende — i Statskontorets Betänkning, er bragt
paa Bane forskjellige, tildels ikke uvaesentlige Forandringer i Kommissionens
Udkast, åt Underhandlingerne om Konventionens Afslutning fra svensk og
norsk Side, overensstemmende med Udenrigsministerens Förslag, överdrages
eu särskilt for hvert af Rigerne beskikket Kommissser — med förnöden teknisk
sagkyndig Bistånd —, hvorom man derför vil foreslaa naadigst Bestämmelse
afgiven. Da denne Sag ligesaameget angaar det indbyrdes Forhold
mellcm de Forenede Rigel-, som det diplomatiske Forhold til et ttedie Rige,
har man troet åt kun™ tilraade, åt Udnsevnelsen åt disse Kommissaerer foregaar
som foreslaaet, särskilt i hvert af Rigernes Statsraad, medens Fuldmagten
for begge Rigers Kommissaerer ville blive åt udfairdige gjennem Udenrigsministeriet.
,

I Henhold til Foranforte tillader Departementet sig underdanigst åt
indstille:

Åt det naadigst maa behage Deres Majestät åt bestemme:

1) Åt en Konvention soges afsluttet mellem de forenede Diger og
Danmark, under Forbehold af National-Reprsesentationernes Samtykke,
angaaende Antagelse af et for de tre Rigel- faelles paa Guld
bygge! Myntsystem, i det Vaesentlige paa Grundlag af det desangaaende
af Kommissairer fra de trende Rigel- udarbeidede Förslag
af 20de Septbr. 1872.

2) Åt der särskilt for hvert af Rigerne bliver åt beskikke en Kom misster -

29 q

missar til åt underhandla med den Kongelige danske Minister^
Stockholm om Konventionens Afsilning.

I Anledning af foranstaaende fndstilling, der tiltraadtes af de tilstedevserende
Medlemmer af det norske og svenske Statsråd, behagede Hans Majestät
naadigst åt resolvera:

Finants-Departementets Indstilling bifaldes.

Expederes

OSCAR.

Ii. Kierulf.

J. Aall.

Bill. till Riksd. Prof. 1873.

6 Samt. 2 Afd.

Protokoll, hållet vid sammanträden den 27, 28, 29 November,
den 2, 3, 5, 9, 11, 13, 14, 17 och 18 December 1872
mellan Fullmäktige för konungarikena Sverige, Norge
och Danmark, utsedde till afsilande af en myntkonvention
de tre rikena emellan.

Till Konferensen hade infunnit sig såsom befullmäktigade Ombud:
för Sverige: Herr Statsrådet och Kommendören C. F. Wcern;
för Norge: Herr Statsrådet och Kommendören H. L. Helliesén;
for Danmark: H. Maj:ts Envoyé Extraordinaire- och Ministre Plenipotentiaire,
Herr Kammarherren och Kommendören Billei
samt Herr Geheimerådet och Kommendören Fenger;

hvarjemte i öfverläggningarna deltagit såsom mynttekniska biträden:
lierr Ufver-direktören och Kommendören J. Åkerman,

Herr Selvverks-direktören Andreesen,

Herr Myntmästaren Svendsen,

Herr Myntguardien Groth.

. . Til1 Srund för öfverläggningarna lades det af den nordiska myntkommissionen
den 20 September 1872 framställda »Förslag til Overenskomst
mellem de tre nordiske Kongerige om et fselles paa Guld baseret Montsystem».

. Först företogs, till behandling frågan, huruvida de senaste förändringarna
i värdeförhållandet mellan silfver och guld kunde anses lägga
något funder i vägen för antagandet i någotdera riket af det gemensamma
Bth. till BiJcsd. Brot. 1873. 6 Sarnl. 2 Afd. \

}

auldinyntsystem, som af Myntkommissionen blifvit föreslaget. Herr Geheimerådet
Fenger förklarade, att då vid fastställandet af konverteringsoeli
tariferingskurs det icke vore nödvändigt att rätta sig allena efter sjelfva
öfvergångsögonblickets tillfälliga börsnotering, eller att afse framtidens^ möjliga
''prisförhållanden; då rättvisa och billighet med afseende å ingångna
förbindelser snarare syntes påkalla någon hänsyn till åtminstone den närmast
förflutna affärsperiodens förhållanden, så att konverteringskursen borde
fastställas med hänsyn till medium af någon viss lämplig årsseries kända
silfverpris, och då det icke kunde antagas, att det nu hastigt inträffade
prisfallet för silfver skulle, äfven om det under de närmaste månaderna
fortfore, kunna nedtrycka ett sådant medium långt under ''dét bf Kommissionen
såsom normalkurs antagna värdeförhållande mellan silfver och guld
af 1: 15,70, m kunde han icke finna, att Danmark, hvars intressen härvid
voro i fråga, af nämnda Omständighet allena måste finna sig. föranlåtet att
afböja Kommissionens förslag. Herr Statsrådet Helliesen instämde deri,
att man vid bestämmandet af konverteringskurserna icke kunde uteslutande
taga hänsyn till det för tillfället gällande silfverpris,. samt att det icke
kunde antagas vara någon öfvervägande sannolikhet för att värdeförhållandet
mellan guld och silfver i framtiden skulle ställa sig väsentligen högre
än det af Kommissionen antagna; han förklarade sig derför icke för närvarande
vilja ur norsk synpunkt yrka någon förändring i hvad Kommissionen
i detta hänseende föreslagit.

Förekom derefter frågan, huruvida dét förhållande mellan det föreslao-na
nordiska guldmyntsystemet och Tysklands nya myntsystem, som
uttryckes dermed" att 1 tysk mark blefve = 88,88 öre, kunde anses gifva
det tyska myntet någon öfvervigt Öfver det nordiska särskilt vid handelsberöringen
på gränsorterna emot tyskland. Herr Geheimeradet. Fenger,
såsom representant för Danmark, hvars intresse härvid hufvudsakligen måste
vara i fråga, förklarade, att då i Danmark, liksom i Sveriges ^sydliga
provinser, under längre tid utbildat sig ett ^räkningssätt för förhållandet
mellan tyskt och nordiskt mytit, sådant att man vid mindre omsorgsfull
evalvation anslagit 1 Preuss. Thaler - l1/, dansk rbdr eller 2*/* svenska
riksdaler, och den svenska eller danska specien = D/s Preuss. Thaler, hade
det för reformens framgång ansetts vara af vigt att fasthålla denna för
folkmedvetandet förtroliga relation, isynnerhet! om man kunde vid reformens
genomförande jämka myntens storlek sa, att den nämda beräkningen
blefve, hvad den förut icke var, med det verkliga förhållandet mellan
tyskt och nordiskt mynt fullt öfverensstämmande. Detta mål hade K6mmissionens
förslag uppnått, då det framstäf en sådan relation mellan det
tyska och det nordiska guldmyntet, ntt 45 tyska mark blefve = 40 Krön -

daler, eller 9 tyska mark, d. v. s. 3 tlmler -- 8 Krondaler, eller 3 tyska
mark, d. v. s. 1 thaler =■'' 22/3 Krondaler. Då nu det nya tyska marksystemet
för Nordtyskland medför den beqvämligheten, att det lätt låter förena
sig med det gamla räknesättet i Groschen och Thaler, hvilken derför,
äfven under användandet af mark- eller drittelthalerstycken och öfriga nya
skiljemynt, antagligen kommer att fortfarande bestå, följer deraf också att
gränsorternas inbyggare komma att fortfarande hålla sig till det häfdvunna
beräkningssättet mellan nordiskt och tyskt mynt, mellan skillingar och
rigsdaler å ena sidan, groschen och thaler å den andra, och att det derför
måste i synnerhet för Danmarks gränshandel vara eu ren vinst att detta
beräkningssätt efter Kommissionens förslag kan bibehållas och på samma
gång den differens af omkring 1 procent bortfaller, som förut till Tysklands
förmån bestått mellan 3 thaler och 2 speciel-. Efter denna förklaring
af representanten för Danmark, hvars intresse för den tyska markenhetens
rätta förhållande till det nya nordiska myntet måste antagas vara
mest lifligt, ansåg Konferensen sig icke behöfva afvika från det af Kommissionen
afgifna förslag, enligt hvilket af 1 kilogram fint guld skola utmyntas
248 Guldkronor.

Herr Statsrådet Helliesen framhöll dessutom, att det åtminste för
Norges del måste vara af en viss vigt att om möjligt hålla sig någorlunda
nära till den konverteringskurs, efter hvilken den Hamburgska silfvervalutan
(Hambuger-Mark banko) är förvandlad till tysk riksmark, hvilket syftemål
kan anses tillräckligt vunnet genom antagande af Myntkommisionens
förslag.

Sedan Fullmäktige härefter blifvit ense om att antaga de af Myntkommissionen
uppstälda hufvudgrunder för ett gemensamt på guld grundadt
myntsystem, genomgingos de särskilda artiklarna af kommissionens förslag,
och vidtogos deruti de större och mindre förändringar, för Indika här nedan
närmare redogöres, utom när de allenast afsett sjelfva redaktionen:

I Art. 2 hafva namnen Krondaler för räkneenheten samt Guldkrona
och Dubbelkrona för hufvudmynten utbytts mot benämningen Krona för
den förra samt 10 kronor och 20 kronor för de senare — hufvudsakligen
emedan det synts olämpligt att hafva ett särskild! namn för hufvudmynten
och emedan namnet Krondaler möjligen i dagligt tal skulle kunna
komma att förkortas till daler, hvaraf förväxling kunde uppstå mellan det
nya myntnamnet och de gamla, särskild! i Danmark och Norge öfliga dalernamnen -

I Art. 3 äro guldmyntens diametrar förändrade af det skäl, att ett
10-kronestycke om 19 millimeter skulle få alldeles samma storlek som det
28 procent mindre värda 10-francsstycket, hvilken särdeles då mynten sammanläggas
i rullar, lätt kunde gifva anledning till äfven ofrivilliga misstag.
Då 10-kronestycket derföre blifvit minskadt till 18 millimeter har det till
bibehållande af proportionen mellan guldmynten ansetts nödigt att minska
äfven 20-kronestyckets diameter till 23 millimeter.

1 Art. 5 äro, såsom af Tabellen synes, åtskilliga’ ej oväsentliga
förändringar vidtagna i afsende å silfvermyntens storlek, vigt och finhet.
Dessa förändringar hafva sin grund dels deri, att det icke ansetts rådligt,
isynnerhet i Sverige, der man så länge varit van vid 12-lödigt silfvermynt,
att nedsätta det mindre skiljemyntets halt så långt som af Kommissionen
föreslagits, hvadan Konferensen velat stanna vid en legering af 0,800, för
2- och 1-kronestycken, 0,c>oo för 50, 40- och 25-örestycken, samt 0,400 för
10* örestycken, då enligt kommissionens förslag legeringen för 25-örestyckena
var 0,soo och för 10-örestyckena 0,300;

dels deri, att den af Kommissionen föreslagna billonering, af alla
skiljemynten med blott 5,22 procent, har~synts Konferensen något för ringa,
så väl i jemförelse med andra staters billoneringsprocent, som i NordAmerika
är 5,32, i den latinska konventionens länder 7,22, i England 8,98,
i Finland nära 15 procent; som ock i betraktande deraf, att staten för det
nya myntsystemets genomförande måste åtaga sig ganska betydande kostnader,
och dessutom med en så låg billonering, om både myntningskostnaden
och kopparens värde beräknas, knappast skulle göra någon vinst,
men i värsta fall möjligen förlust äfven på skiljemyntets prägling; hvarföre
också Konferensen ansett sig kunna höja billoneringsprocenten åtminstone
för 25- och 10-örestyckena till 8,2 procent;

dels ock deri, att sedan gyldmyntens diametrar blifvit förändrade,
så att 10-kronan blifvit 18 millimeter, diametern för 25-örestycket måst
ändras från 18 millimeter till 17 millimeter, och då till följd deraf bronsmyntet,
1 öre, blifvit nedsatt från 17 millimeter till 16 millimeter, äfven
10-örestycket måst förändras från 16 millimeter till 15 millimeter, allt
till undvikande af lika storlek för olika myntstycken.

Slutligen har det synts onödigt att bland skiljemynten bibehålla ett
så obeqvämt och derför i den allmänna rörelsen hittills föga användt mynt
som 4-krone- (eller nuvarande species-) stycket, hvadan också detta ur
skiljemynts-serien blifvit uteslutet.

Konferensen har vidare tagit i noggrant öfvervägande, huruvida icke
till ernående af en teoretiskt riktig myntseries med myntstycken för talen
1, 2, 5, 10, 20, 50, 100, ett 20-örestycke möjligen skulle kunnat anta -

gas i stället för de af Kommissionen föreslagna 25- och 40-örestyckena,
men som dessa bägge, det förra för Sverige, det senare för Norge, hafva
en stor betydelse såsom representerande allmänt kända och under lång tid
invanda räknesätt (40 öre = 12 norska skilling) och sålunda måste anses
högst väsentligt urderlätta öfvergången från det gamla systemet till det
nya, har det synts nödigt att i detta hänseende uppoffra det teoretiskt
riktiga och ur systemets synpunkt tilltalande för en praktisk och ur politisk
synpunkt ganska väsentlig förmån. Att åter, med bibehållande af
25- och 40-örestyckena, i serien inpassa ett 20-örestycke har visat sig
nästan omöjligt, i betraktande deraf att 25- och 20-örestyckena af silfver
skulle blifva hvarandra till storleken alltför lika.

I Art. (i hafva ingå andra förändringar blifvit vidtagna än den nyss
omnämda i afseende å 1-örestyckets diameter.

I Art. 1 hafva följande förändringar vidtagits:

l:o Sedan vederbörande till Konferensen inkallade Mynttechnici förklarat,
att de tre rikenas myntverk, om så erfordrades, kunde åtnöja sig
med ett något mindre vigtremedium för guldmynt än det af Kommissionen
i öfverensstämmelse med den nya tyska myntlagen föreslagna af 0,0025, har
remediet i vigt för 10-kronestycket blifvit nedsatt till 0,0020 eller detsamma
som är föreskrifvot i den latinska konventionen. Da vidare vigtremediots
per-mille-beräkning, om den göres lika för bägge guldstyckena, gifver för
det större guldstycket ett dubbelt så stort absolut remedium, men det
större guldmyntet icke i samma förhållande är svart att till rätt vigt justera,
så har det synts tillbörligt att för 20-kronestycket nedsätta remediet till

0,001.5; i _ . .,... .

2:o Remediet i vigt har vidare, efter yttrande af Mynttechnici blifvit

nedsatt för 2-kronestycket till 0,003, men höjdt för 50- och 40-örestyckena,
vid kilogramvis justering, till 0,006;

3:o Remediet i finhet för guldmynten har också blifvit nedsatt från
0,002 till 0,0015 såväl med hänsyn till de af Mynttechnici afgifna förklaringar,
som särskild! med afseende derå, att det vid en konvention mellan
trenne stater synts, till undvikande af möjligt missförstånd, lämpligt att
hålla det lagstadgade remediet så lågt som möjligt;

4m I kolumnrubriken it för remediet i finhet har det ansetts nödigt
att insätta orden: »af hvarje myntstyckes bruttovigt» för att tydligen utmärka,
att de medgifva 0,0015 etc. skola räknas icke på finsilfverqyantiteten
utan på hela vigten, en beräkning som också, ehuru ej alltid uttryckligen
angifven, befinnes vara den vanliga.

5:o Det sista momentet af Art. 7 i Kommissionens förslag har uteslutits
såsom mera afpassadt för särskilda aftal mellan regeringarne eller
myntverken än för en konvention om myntväsendets allmänna grunder;

6:o Den i Art. 12 förekommande bestämmelse, att vigtremediet för
guldmynt icke må användas på det utmyntade partiet som helhet, har
Konferensen utbytt mot det i denna artikels näst sista stycke intagna stadgande.
Då vigtremedium vid justering styckevis naturligtvis icke afser, att
alla myntstyckena få hållas så nära som möjligt till remediets lägsta gräns,
utan meningen måste vara, att de något undervigtiga och de något öfvervigtiga
myntstyckena i ett större parti skola motväga hvarandra, så att
hela partiet får den fullt rätta vigten; men då det likväl svårligen lyckas att ens
för ganska stora partier ernå fullt absolut noggranhet i vigt, utan genom
särskild afsigtlig afjemning af ett mindre antal myntstycken vid partiets
uppvägning, så har det ansetts lämpligt att äfven för partijustering medgifva
ett remedium, dock icke större än 0,<>öor> eller Va ä ''A af vigtremediet
för hvarje stycke.

I Art. 8 är tillagdt, att hvarje mynt skall utvisa för hvilket rike det
är slaget, under förutsättning att möjligen det ena riket kunde finna sin
räkning vid att för en eller annan utmyntning hänvända sig till det andra
rikets myntverk.

Art. 9, It) och II hafva undergått en ganska betydande förändring derutinnan,
att Konferensen icke ansett rådligt att ålägga staterna en så vidsträckt
skyldighet till inväxling af nötta mynt. som Kommissionen föreslagit. Konferensen
har dervid mindre fäst sig vid de uppoffringar, som en sådan skyldighet
skulle ådraga statskassorna, än vid det förhållandet att, när staten åtager
sig inväxling af alla, än så nötta mynt, om blott med säkerhet kan skönjas,
för hvilket rikes räkning de blifvit präglade, och så vidt deras yttre utseende
ej är vanstäldt eller angifver brottslig åverkan, så förefinnes i sjelfva
verket hos allmänheten intet intresse för de mycket nötta myntens utdrifning
ur rörelsen, utan kunna dessa komma att vara i omlopp vida längre,
än som med statskassans och myntväsendets egna intressen är rätt förenligt.
Om deremot det först af svenska myntkomitén 1870 framstälda
förslag så tillämpas, att dubbla nötningsgränser för mynten fastställas: en
inskränktare, inom hvilken mynten skola vara fullt lagligt betalningsmedel
till en och hvar, och en vidsträcktare, inom hvilken de ännu hafva giltighet
blott i betalning till statskassan — med skyldighet för staten att ej blott
i betalning mottaga utan äfven i sina kassor med fullvigtigt mynt inväxla
hvarje mynt, hvars vigt ligger emellan dessa bägge gränser, samt att dylika
mynt ej åter utgifvas, så synes i dessa bestämmelser kunna ligga någon garanti
för, att åtminstone genom banker och andra kassor de nötta guldmynten
skola insändas till statskassorna, innan de ännu nått den yttersta nötningsgränsen.
För detta ändamål är det imellertid nödigt att åtminstone den
yttersta nötningsgränsen utvidgas så mycket som nödigt är för att all -

mänheten redan af myntets yttre utseende må kunna skönja, nar de begynna
att förlora sin giltighet som betalningsmedel till statskassorna. Särskilda
undersökningar, verkstälda å engelska sovereigns- och halfsovereigns, samt
franska 10-francsstycken, synas utvisa att isynnerhet a pjeser åt samma
myntguld som det franska en omisskänlig förändring i myntets utseende
icke framträder förr än de genom nötning förlorat inemot 2 procent åt sm
rätta vigt, och är derföre ock en så stor nötningsgräns i konventionen

^ De danske Fullmäktige yttrade stor betänklighet vid detta förslag
till dubbla nötningsgränser, hvaraf de befarade eu skadlig inverkan med
hänsyn till bevarandet af tillräckligt fullvigtiga guldmynt i cirkulationen,
och afstodo de från sitt yrkande om bibehållande af Kommissionens förslag
först då det visat sig, att de svenske och norske hullmaktige i denna
punkt ville bestämdt fasthålla en motsatt öfvertygelse. . .

^ I Art. 12 har på hemställan af vederbörande Mynttechmci den
förändring blifvit vidtagen, att myntarelönen förhöjts till en tredjedels procent
för 10-kronestycken, hvilket torde få anses påkalladt af den större kostnad
och svårighet som de mindre guldmyntens utprägling bereder myntverket.

Eu af Herr Statsrådet Helliesen framstäldt förslag i öfverensstämmelse
med norska regeringens framställning att fastställa A procent myntarelön
för alla guldmynten blef af Konferensen ej antaget.

1 Art. 10 har det synts Konferensen nödigt att med hänsyn till
de större vanskligheter och oberäkneliga omständigheter hvaraf öfvergången
till det nya systemet kan bero, något framskjuta de tidpunkter vid livilka
förbindelse inträder att göra guldmynt till lagligt betalningsmedel, aU upphöra
med utmyntningen af gammalt mynt och att såsom lagligt betalningsmedel
aflysa ‘det gamla silfver-, koppar- och bronsmyntet; hvad särskilt
denna aflysning angår har den måst framskjutas derå år, åtminstone för
koppar- och bronsmynten, i betraktande deraf att de manga millioner dylika
myntstycken, som för närvarande i rikena omlöpa, och som rätteligen hora
vid aflysningstiden ersättas med nytt mynt, fordra en ganska rundelig
tiderymd för omprägling.

Konferensen har således blifvit ense om • „

l:o att bestämma utgången af året 1874 som yttersta tidsgräns,
inom hvilken rättigheten till begagnande af guld som lagligt betalningsmedel
skulle vara medgifven och den nya räkmngsenheten införd, hvarvid
naturligtvis intet hinder förefinnes för dessa bägge lagbestämmelsers vidtagande
å skilda tider inom nämda tidsgräns. Samma ar, 1874, ska ock
vara yttersta terminen för utmyntningen af silfvermynt efter nu gal ande
myntsystem, hvarvid dock naturligtvis står hvartdera riket fritt att, liksom

i afseende å guldmyntets och räkningsenhetens införande, huru tidigt som
helst låta tidpunkten för silfvermyntningens upphörande inträda.

v. -n ^:°n att bestämma utgången af året 1878 som den tidsgräns, inom
hvilken alla nu omlöpande silfvermynt, som hafva minst en femtedels Speciedalers
värde, skola hafva upphört att vara lagligt betalningsmedel, och
dermed den dubbla myntfot vara afskaffad, som först inträder när rättigheten
medgifves att använda guldmynt som lagligt betalningsmedel.

•n 3''°. . bestämma utgången af året 1881 som den tidsgräns, inom

hvilken de minsta sifvermynten såväl som de nu omlöpande koppar- och
bronsmynt skola hafva upphört att vara lagligt betalningsmedel i alla rikena;
hvarmed således myntförändringen vore genomförd.

. * *iar’ “e(* hänsyn dertill att räkningsenhetens obligatoriska

införände bild vit framskjutet till 1874, tiden för konventionens varaktighet
blifvit utsträckt till året 1884.

De anmärkningar, som från dansk sida blifvit riktade emot begränsningen
af statens skyldighet att inväxla nötta guldmynt, framstäldes ännu
en gång före koventionens undertecknande, och betonades dervid främst en
farhåga för det nya nordiska myntets kredit å utländsk marknad. Det vore
nämligen fara värdt, att vid remisser t. ex. från Köpenhamn till Hamburg
åt 10- och 20-kronestycken, svårighet skulle göras vid att mottaga dessa
mynt till deras pari-värde, under förevändning att mottagaren ej så noga
kunde pa mynten se, huruvida de redan kommit nedom den yttersta nötnmgsgränsen
eller upphört att vara fullgiltigt betalningsmedel. Från dansk
sida hemstäldes derför, huruvida ej de nordiska rikena kunde i likhet med
tyskland ataga sig ovilkorlig inlösningsskyldighet, helst då ju den statskassorna
åliggande förbindelsen att hålla inne och genast nedsmälta alla
guldmynt, som förlorat mer än en half procent af råtta vigten, gåfve en
viss garanti för de nötta myntens successiva aflägsnande ur rörelsen. Från
svensk och norsk sida framstäldes emellertid häremot såväl de ofvan anförda
skål, som äfven att den oinskränkta inväxlingsskyldigheten innebure
ett for stort premium åt dem, som förstode konsten att afnöta guldmynt
utan att något märkbart spår af åverkan å dem framträder. Det syntes
derföre från denna sida mindre rådligt att alldeles borttaga inskränkningen
i statens inväxlingsskyldighet, men uppmärksamheten fästes likväl derå, att
det knappast kunde strida mot konventionens hvarken anda eller bokstaf,
om staterna för sin enskilda del ville åtaga sig en större inväxlings skyldighet

än de öfriga. Då den raststälda nötningsgränsen i sjelfva verket
utgör ett genom konventionen förbehållet undantag från den hvarje stat
åliggande skyldigheten att ansvara för sitt eget mynt, synes väl egentligen

ingen invändning kunna göras deremot att någondera staten afsäger sioförmånen
af detta undantag och åtager sig obegränsadt ansvar för sitt
mynt, och det skulle derföre till och med synas som om konventionen i
detta hänseende icke borde kunna gifva anledning till någon meningsskiljaktighet.
Till förekommande af hvarje möjlig tvätydighet och tvist i
afseende å tolkningen af konventionens bestämmelser, hafva dock Fullmäktige
i en särskild tilläggsartikel förbehållit hvarje stat nämda rättighet att
efter godtfinnande åtaga sig större inväxlingsskyldighet än den i konventionen"
föreskrifna.

Stockholm den 20 December 1872.

Hans Forssell,

Sekreterare.

Bih. till RiJcsd. Prof. 1873. 6 Samt. 2 Afd.