Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor
Betänkande 1991/92:FöU5
Försvarsutskottets betänkande
1991/92:FÖU05
Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor
Innehåll
1991/92 FöU5
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet de förslag som regeringen har förelagt riksdagen i proposition 1991/92:41 om samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor. Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till vissa ändringar i räddningstjänstlagen (1986:1102). Ändringarna innebär att kommunerna åläggs att planera för varning och information till allmänheten vid allvarliga olyckshändelser. Räddningstjänstlagen föreslås vidare kompletteras med regler om sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen. Enligt dessa åläggs länsstyrelserna ansvaret för sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar oberoende om anläggningen finns inom eller utom landet. Kommunerna får också skyldighet att medverka i planering och övning för sådan saneringsverksamhet. Vidare ges saneringsorganisationen möjlighet att under vissa förutsättningar kunna företa ingrepp i annans rätt. Utskottet föreslår slutligen att riksdagen lämnar utan erinran vad föredragande statsrådet i övrigt har anfört om samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor i syfte att uppnå bättre beredskap och samordning inom området.
Propositionen
I propositionen 1991/92:41 om samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor föreslår regeringen
1. att riksdagen antar ett av regeringen framlagt förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102),
2. att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad föredragande statsrådet i övrigt har anfört om samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor.
Regeringens lagförslag har fogats som bilaga till betänkandet.
Utskottet
Inledning
Den 11 juni 1987 tillsattes en kommitté med uppgift att se över kärnkraftsberedskapen. Kommittén antog namnet utredningen om kärnkraftsberedskapen. I direktiven (dir. 1987:28) angavs att det omfattande utrednings- och utvärderingsarbete som följde efter Tjernobylolyckan borde utgöra underlag för en samlad bedömning av kraven på beredskapen mot utsläpp av radioaktiva ämnen. Dessutom angavs att sambandet med beredskapen mot allvarliga kemiska olyckor borde tas med i bedömningen.
Mot bakgrund av erfarenheterna från de svenska myndigheternas åtgärder i samband med Tjernobylolyckan beslutade utredningen att först överväga principerna för ledning och samordning inom den organisation som skall ingripa vid utsläpp av radioaktiva ämnen och andra stora olyckor. I en särskild rapport, Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor -- Ledning och samordning, redogjorde utredningen för sina slutsatser och förslag avseende principerna för ledningsorganisationen.
I en annan rapport från utredningens sekretariat, som presenterades i juni 1988, redovisades de olika myndigheternas ansvar, uppgifter och organisation inom räddningstjänsten. Rapporten innehöll också redogörelser för de erfarenheter från beredskapsorganisationens sätt att fungera som hade framkommit vid bl.a. stora övningar och vid Tjernobylolyckan.
Den 6 november 1989 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande (SOU 1989:86) Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor.
Betänkandet innehåller inte några författningsförslag. Inom försvarsdepartementet har därför, med utgångspunkt i utredningens förslag, en särskild promemoria med författningsförslag utarbetats. Promemorian har remissbehandlats.
Regeringen har därefter inhämtat lagrådets yttrande över ett inom försvarsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran. Lagrådets granskning har föranlett vissa redaktionella ändringar av remissens lagförslag.
Lagförslaget
Varning och information till allmänheten vid olyckshändelser
Utredningen om kärnkraftsberedskapen föreslog att ägaren eller innehavaren av en anläggning, där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön, skall vara skyldig att varna och informera allmänheten vid allvarliga olyckor. Enligt propositionen bör samhällets beredskapsorganisation även i fortsättningen ha det huvudsakliga ansvaret för informationen till allmänheten. Som en tillkommande uppgift åläggs kommunerna genom en föreslagen ändring i 21 och 22 §§ räddningstjänstlagen att i sina räddningsplaner ange hur allmänheten skall varnas och informeras vid allvarliga olyckor. Kommunerna får också skyldighet att upplysa allmänheten om vad räddningsplanerna innehåller i detta hänseende.
Utskottet anser det angeläget att ansvaret för varning och information till allmänheten om befarad eller inträffad olyckshändelse även i fortsättningen åvilar samhällets beredskapsorganisation. Ett delat ansvar för denna viktiga uppgift skulle, som försvarsministern anför, kunna skapa oklarheter och missförstånd.
Redan i dag finns det i räddningstjänstlagen intagna bestämmelser (t.ex. 38, 39 och 43 §§) som garanterar att beredskapsorganisationen tillfredsställande kan fullgöra nämnda varnings- och informationsuppgift. Dessa garantier förstärks genom de föreslagna ändringarna i 21 och 22 §§ räddningstjänstlagen, vilka sålunda bör antas av riksdagen.
Sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen
Enligt regeringsförslaget tas regler om saneringsåtgärder efter utsläpp av radioaktiva ämnen in i räddningstjänstlagen. De föreslagna bestämmelserna innebär i huvudsak följande.
2 a § lagförslaget innehåller en definition av ifrågavarande saneringsåtgärder. I samma lagrum åläggs staten skyldighet att vidta saneringsåtgärder i den utsträckning och så länge det med hänsyn till följderna av utsläppet, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten svarar för åtgärderna.
Enligt 28 § i lagförslaget skall länsstyrelserna utöver ansvaret för räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning också svara för saneringen efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en sådan anläggning. Detta gäller oberoende om anläggningen finns inom eller utom landet. För sanering efter utsläpp i andra fall svarar den statliga myndighet som regeringen föreskriver eller beslutar.
Regeringen äger enligt 33 § föreskriva, eller i särskilda fall besluta, att en länsstyrelse skall ta över ansvaret för sanering inom flera län eller att annan statlig myndighet skall ta över ett sådant ansvar.
I 28 a § erinras om den skyldighet innehavare av kärnteknisk anläggning har enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk anläggning att upprätthålla säkerheten vid anläggningen. Vidare pekas på att varje kommun enligt hälsoskyddslagen (1982:1080) svarar för det hälsoskydd inom kommunen som påkallas av utsläpp av radioaktiva ämnen om inte annat följer av räddningstjänstlagen. Enligt 29 § i lagförslaget är kommunerna vidare skyldiga att medverka i planering och övningar för sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar.
I 45 § öppnas möjlighet att ta fram materiella resurser till saneringsorganisationen genom ingrepp i annans rätt. Däremot avböjs i propositionen den av utredningen föreslagna möjligheten att kunna tillgripa tjänsteplikt vid ifrågavarande saneringsarbete.
Utskottet har inte heller någon erinran mot de föreslagna ändringarna i räddningstjänstlagen i fråga om sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen. Riksdagen bör anta de föreslagna ändringarna av räddningstjänstlagen även såvitt nu är i fråga.
Åtgärder mot allvarliga olyckor i övrigt
I propositionen redovisar föredragande statsrådet olika åtgärder som i övrigt övervägs i syfte att nå en bättre beredskap för och samordning av åtgärder mot allvarliga olyckor (s.20--29). Dessa åtgärder ligger i allt väsentligt i linje med de förslag utredningen om kärnkraftsberedskapen har framlagt och gäller frågor om vilka regeringen själv har att fatta beslut.
De åtgärder som, enligt försvarsministern, övervägs gäller bl.a. ledning och samband inom räddningsorganisation, utbildning och övning av dess personal samt olika åtgärder i samband med utsläpp av radioaktiva ämnen. Bl.a. redovisas olika uppdrag till berörda myndigheter i avsikt att öka beredskapen och främja samordning när det gäller allvarliga olyckor. Utskottet vill här endast peka på ett par frågor där försvarsministern har en från utredningen avvikande uppfattning.
Sålunda anser försvarsministern det mindre lämpligt att, såsom utredningen om kärnkraftsberedskapen har föreslagit, ge rådet för räddningstjänst uppgiften att vid svårare olyckor svara för samordningen på central nivå. Denna uppgift bör, anser försvarsministern, ankomma på statens räddningsverk i så måtto att verket skall planera för en sådan roll.
I fråga om förvarning vid utsläpp av radioaktiva ämnen anser försvarsministern av anförda skäl att antalet mätstationer bör utökas med fem i stället för med tio som utredningen har föreslagit.
Utskottet föreslår att riksdagen lämnar utan erinran vad föredragande statsrådet anfört om åtgärder mot allvarliga olyckor i övrigt. Utskottet bedömer att de föreslagna åtgärderna befrämjar den enkelhet och enhetlighet i räddningsorganisationen som utskottet anser vara nödvändig för att öka effektiviteten och uthålligheten. Enhetligheten ökar bl.a. möjligheten att med så små förändringar som möjligt kunna övergå från fred till beredskap och krig. Utskottet vill också understryka angelägenheten av att, såsom anförs i propositionen, ledningsorganisationen på regional nivå är densamma vid olika slags olyckor.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lagförslaget att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102),
2. beträffande samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor i övrigt att riksdagen lämnar utan erinran vad föredragande statsrådet har anfört.
Stockholm den 5 december 1991
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Wiggo Komstedt (m), Iréne Vestlund (s), Hans Lindblad (fp), Ingvar Björk (s), Gunhild Bolander (c), Barbro Evermo Palmerlund (s), Jan Erik Ågren (kds), Sven Lundberg (s), Stig Grauers (m), Karin Wegestål (s), Henrik Landerholm (m), Britt Bohlin (s), Alf Egnerfors (s) och John Bouvin (nyd).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Jan Jennehag (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Bilaga