Sametinget, m.m.
Betänkande 1994/95:KU37
Konstitutionsutskottets betänkande
1994/95:KU37
Sametinget, m.m.
Innehåll
1994/95 KU37
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas regeringens förslag i budgetpropositionen under nionde huvudtiteln till anslag till Sametinget för budgetåret 1995/96. Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Vidare behandlas sex motioner från den allmänna motionstiden 1995 om bl.a. Sametingets verksamhet, det samiska språket och ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till betänkandet har fogats fyra reservationer beträffande Sametingets möjligheter att använda tilldelade medel för partistöd, om samernas rättsliga ställning m.m. och om ILO:s konvention nr 169.
Propositionen
Regeringen har i proposition 1994/95:100 bilaga 10 D 1 föreslagit att riksdagen till Sametinget för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 15 082 000 kr.
Motioner
1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör erkänna samerna som urbefolkning i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa en samisk språklag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sametinget även i fortsättningen skall ha rätt att betala ut partistöd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konvention nr 169.
1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sametingets status bör stärkas genom att kompetensområden och befogenheter successivt utökas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sametinget i likhet med de kommunala församlingarna bör ges rätten att fördela partistöd till partier som deltar i Sametingsvalet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt undanröja alla hinder för att tillträda ILO-konventionen 169 om ursprungsbefolkningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka de samiska språken genom officiell status och tillkomsten av en samisk språklag,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett aktivt stöd till samernas eget arbete för alla samers lika värde och rättigheter.
1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa tillräckliga resurser för Sametingets verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det samiska språket successivt bör ges jämbördig status i balans med det svenska,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skolmaterial också i den svenska skolan på ett fullödigt sätt bör belysa samefrågan.
1994/95:U622 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konvention nr 169.
1994/95:Bo602 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av målformulering och lagstiftning för samesamhällets överlevnad och utveckling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att noga utröna möjligheten att ratificera ILO-konvention 169.
1994/95:Bo603 av Ingvar Eriksson och Ola Sundell (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete mellan sametingen i Norge och Sverige samt sameparlamentet i Finland,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre information om samernas verksamhet och kultur.
Inkomna skrivelser
Från Sametinget har inkommit skrivelser i frågan om partistöd till partier representerade i Sametinget.
Utskottet
1. Inledning
1.1 Samerättsutredningen
Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 september 1982 tillkallade dåvarande chefen för Justitiedepartementet en kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige. Utredningen, som antog namnet Samerättsutredningen, lämnade i maj 1986 delbetänkandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning, i juni 1989 huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting, och i november 1990 slutbetänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk.
1.2 Sametinget
Regeringen lade hösten 1992 fram ett förslag om en sametingslag i proposition 1992/93:32 bilaga 1. I december 1992 biföll riksdagen (bet. 1992/93:KU17, rskr. 1992/93:114) propositionens förslag.
I sametingslagen (1992:1433) ges bestämmelser om en särskild myndighet -- Sametinget -- med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige. Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande. Sametinget skall utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen (1985:1100), och vidare skall Sametinget leda det samiska språkarbetet. Till Sametingets uppgifter hör också särskilt att medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten. Slutligen är det en särskild uppgift för Sametinget att informera om samiska förhållanden.
Sametinget består av 31 ledamöter som utses genom val bland den samiska befolkningen. Val skall hållas vart fjärde år. Sametingslagen trädde i kraft den 1 januari 1993 och det första valet till Sametinget hölls i maj 1993. Sametinget påbörjade sin verksamhet i augusti 1993.
Sametinget är en statlig myndighet under regeringen. I propositionen med förslag till sametingslag (se ovan) framhölls att det trots benämningen "ting" inte var fråga om något organ för självstyre, som skall verka i stället för riksdag eller kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa organ. Regeringen förordnar, efter förslag av Sametinget, ordföranden för tinget. En av Sametinget utsedd styrelse sköter den löpande verksamheten.
2. Medelstilldelning till Sametinget
2.1 Propositionen
I propositionen föreslås att riksdagen till Sametinget för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 15 082 000 kr. Av detta belopp har 9 978 000 kr beräknats för juli 1995 -- juni 1996.
Sametinget föreslog att anslaget skulle föras upp med 20 437 000 kr för att öka insatserna för att stärka det samiska språket och för ökade kostnader för informationsverksamhet, arkiv, partistöd samt för utredningar och utbildningsinsatser.
2.2 Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om medelstilldelning till Sametinget.
3. Sametingets användning av tilldelade medel
3.1 Motionerna
I motion 1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas i yrkande 4 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att Sametinget även i fortsättningen skall ha rätt att betala ut partistöd.
Motionärerna hänvisar till att Riksrevisionsverket (RRV) i sin granskningsrapport av Sametingets årsredovisning för räkenskapsåret 1993--1994 har klagat över att partistöd utbetalats till de partier som är representerade i tinget, trots att regeringen inte angett några speciella villkor för hur anslaget skall användas. Motionärerna anser att RRV:s skäl att Sametinget är en statlig myndighet inte kan anses som övertygande. Enligt motionen utbetalas partistöd i Sverige till partier som finns representerade i folkvalda organ så att dessa skall kunna fullgöra sina demokratiska förpliktelser, och denna princip måste enligt motionen också gälla Sametinget.
I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson (kds) yrkas i yrkande 2 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att Sametinget i likhet med de kommunala församlingarna bör ges rätten att fördela partistöd till partier som deltar i Sametingsvalet. Enligt motionärerna bör rätten att fördela partistöd till partier som deltar i valet till Sametinget tillfalla tinget på samma sätt som kommunfullmäktige beslutar om kommunalt partistöd.
3.2 Bakgrunden till inrättandet av Sametinget som en statlig myndighet
I propositionen med förslag om en sametingslag (prop. 1992/93:32 bilaga 1) anförde regeringen bl.a. att även om många som räknade sig som samer hade ett betydande intresse för den samiska kulturen var gruppen samer totalt sett så liten att detta speciella inslag i landets kulturarv kunde riskera att utplånas, om inte särskilda åtgärder vidtogs för att stödja en levande samisk kultur. Samerna hade själva skapat olika organisationer för att bevaka vad de ser som samiska intressen, men enligt regeringen borde ett mer kraftfullt instrument för främjandet av den samiska kulturens utveckling skapas genom en särskild statlig myndighet med överblick över de samiska frågorna. Detta under förutsättning att samerna själva engagerades i denna myndighets verksamhet.
För att få ett verkligt engagemang från den samiska befolkningen borde enligt regeringen myndigheten göras annorlunda än ett traditionellt statligt verk. Samerättsutredningens förslag om en myndighet i form av ett Sameting borde enligt regeringen följas. Denna lösning gav grund för ett engagemang från samernas sida, den hade bred uppslutning från samernas sida och en sådan lösning hade framgångsrikt introducerats i Norge. Regeringen var medveten om att lösningen var okonventionell när det gällde en statlig myndighet, men den rymdes enligt regeringen inom gällande legala ramar.
Det framhölls i propositionen att det förhållandet att ledamöter i statliga myndigheters beslutande organ utsågs av enskilda subjekt hade förekommit i inte helt ringa omfattning. Sådant utseende av statliga befattningshavare utgjorde myndighetsutövning genom enskild och krävde stöd i lag, vilket tillgodosågs genom den föreslagna Sametingslagen. I propositionen underströks den principiella betydelse det hade att detta organ för samiska frågor offentligrättsligt fick ställning som en statlig myndighet under regeringen. Det framhölls att det trots benämningen "ting" inte var fråga om något organ för självstyre, som skall verka i stället för riksdag eller kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa organ. Enligt propositionen deltar samer som är svenska medborgare i riksdags- och kommunalval som alla andra svenska medborgare. Det vore enligt departementschefens mening ytterst olyckligt om en del av Sveriges ursprungsbefolkning skulle skiljas ut från landets styrelse och politiska liv.
Samerättsutredningen hade föreslagit att de valda ledamöterna, såsom i Finland, borde formellt förordnas av regeringen. Detta skulle markera att Sametinget är en förvaltningsmyndighet under regeringen, trots att dess ledamöter väljs i särskilda val. Regeringen fann en sådan ordning mindre tilltalande och föreslog i stället att vad som borde förbehållas regeringen var att utse ordföranden för Sametinget bland tingets ledamöter och efter förslag från tinget. I propositionen angavs att en liknande ordning fanns när det gällde förordnande av rektorer för universitet och högskolor. De utses efter förslag från en valförsamling och lärosätets styrelse.
Enligt propositionen måste ledamöterna, eftersom det rörde sig om en statlig myndighet som lyder under regeringen, vara svenska medborgare. Tinget fick därmed enligt propositionen samma drag av kollegial myndighet som exempelvis s.k. nämndmyndigheter som organiseras som råd med ledamöterna som det egentliga beslutande organet.
Regeringen anförde vidare bl.a. följande (prop. 1992/93:32 bilaga 1 s. 44).
Grundläggande regler om myndigheternas ställning finns i regeringsformen. För myndigheterna gäller att de är skyldiga att följa de föreskrifter som meddelas av regeringen och i förekommande fall av överordnad myndighet. För ärenden som innefattar myndighetsutövning gäller särskilda regler. Vidare gäller att beslutsformerna inom en myndighet regleras i förvaltningslagen (1986:223), att dess handlingar är allmänna och offentliga -- om de inte skall vara hemliga enligt sekretesslagen (1980:100) -- och att de som berörs av myndighetens beslut i princip kan överklaga beslutet. För anställda vid myndigheter gäller vidare att de är underkastade disciplinansvar enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning. Särskilda regler finns om myndigheters arkiv. Sådana allmänna regler som nu givits exempel på skall givetvis gälla för Sametinget och dess organ.
Den instruktion för Sametingets verksamhet som regeringen skulle komma att utfärda borde enligt propositionen givetvis ta hänsyn till den speciella ställning Sametinget intog som statlig förvaltningsmyndighet.
I propositionen framhölls (s. 62) att någon särskild bestämmelse om skyldighet för Sametinget att avge verksamhetsberättelse eller motsvarande redovisning inte förts in i sametingslagen. Då Sametinget skulle bli en anslagsfinansierad myndighet följde enligt regeringen härav att tinget i likhet med andra statliga myndigheter skulle komma att omfattas av de regler som gäller för arbetet med anslagsframställningar och resultatredovisningar.
Konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU17) inhämtade Lagrådets yttrande över några av paragraferna i sametingslagen. I sitt yttrande anförde Lagrådet bl.a. följande.
Enligt propositionens förslag utgör Sametinget, vars ledamöter utses genom val, en myndighet. Det är avsett att myndighetsutövning skall ingå i myndighetens verksamhet. Överlämnande till enskilda att genom val utse myndighetens ledamöter torde kräva lagform.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte propositionens förslag om inrättande av ett Sameting som en särskild myndighet och anförde bl.a. att inrättandet borde ses mot bakgrund av riksdagens tidigare uttalande om att samerna, såsom en del av Sveriges ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter i landet. Utskottet framhöll att Sametinget som statlig förvaltningsmyndighet blev en ny företeelse, främst genom att myndighetens beslutande organ, själva tinget, i sin helhet utses av enskilda och inte av regeringen. Stöd för detta överlämnande till enskilda att utse myndighetens ledamöter gavs i sametingslagen. Utskottet tillstyrkte också propositionens förslag om Sametingets uppgifter och dess organisation och arbete.
Regeringen har utfärdat en förordning (1993:327) med instruktion för Sametinget. Enligt denna har Sametinget de uppgifter som framgår av sametingslagen.
3.3 Bestämmelser om val till Sametinget
Sametingets 31 ledamöter skall utses genom val vart fjärde år. Rösträtt har den som är upptagen i sameröstlängd. Enligt 2 kap. 5 § sametingslagen skall Sametinget tillsätta en valnämnd som skall svara för valet. I 3 kap. sametingslagen finns bestämmelser om val till Sametinget. Den som har rösträtt och är svensk medborgare är valbar till Sametinget. Kandidater till Sametinget skall anmälas till valnämnden senast den 25 mars valåret. Av anmälan skall framgå vilken grupp, vilket parti eller liknande sammanslutning som kandidaterna tillhör. Anmälan skall också innehålla uppgift på namn på minst tre kandidater i bestämd ordningsföljd. Valnämnden beslutar om registrering av grupper, partier eller liknande sammanslutningar och kandidater. Andra än kandidater för registrerade grupper, partier eller liknande sammanslutningar är inte valbara. Valnämnden utfärdar valsedlar, och varje registrerad grupp, parti eller sammanslutning tilldelas valsedlar till det antal valnämnden beslutar, lika för alla. Valsedlar till större antal tillhandahålls av valnämnden om beställaren betalar valsedlarna i förskott.
3.4 Riksrevisionsverkets granskning
Riksrevisionsverket (RRV) har vid sin granskning av Sametingets årsredovisning för räkenskapsåret 1993/94 haft invändning avseende utbetalning av stöd till partier representerade i Sametinget. Av anslagsmedlen hade 494 000 kr utbetalats som sådant stöd. I resultatredovisningen redogjorde Sametinget för motivet till beslutet.
I skrivelse till RRV har Sametinget anfört att i tingets första anslagsframställning avseende budgetåret 1994/95 hade Sametinget bl.a. äskat medel för utbetalning av partistöd till de elva partier som är representerade i Sametinget. Motiven för framställning om medel till partiernas politiska arbete var enligt tinget desamma som senare hade redogjorts för i resultatredovisningen för räkenskapsåret 1993/94. Enligt tinget har regeringen i regleringsbrevet för budgetåret 1994/95 i denna del inte angett några särskilda villkor för anslagets användning och inte heller på annat sätt invänt mot att Sametinget avser att utbetala partistöd. Vidare anför Sametinget att tinget är ett folkvalt organ genom att ledamöterna i tinget utsetts genom val bland den samiska befolkningen -- inte av regeringen -- även om tinget också är en särskild statlig förvaltningsmyndighet. Partistödet är enligt tinget inte en utgift tillhörande Sametingets myndighetsuppdrag, utan det utgår för att partier som är representerade i Sametinget skall kunna fullgöra sina demokratiska förpliktelser mot det samiska folket. Enligt Sametinget utbetalas partistöd i Sverige till partier som finns representerade i folkvalda organ på riks-, regional- och lokal nivå och från vilka Sametinget inte avviker vare sig på det sätt valen förrättas eller i fråga om representativitet och demokrati. Sametinget har sammanfattningsvis till RRV anfört att stödet inte skall sammankopplas med de bidrag som utgår till samiska riksorganisationer och föreningar och som fördelas av Sametingets kulturdelegation. Sametingsstyrelsen vidhåller att det är rätt att betala ut stöd till de partier som är representerade i Sametinget och att utgiften är sammanbunden med Sametingets status som folkvalt organ.
RRV angav i sin rapport att enligt villkoren i regleringsbrevet fick 1993/94 års anslag användas till lönekostnader, arvoden till ledamöter i Sametinget, lokalkostnader och övriga förvaltningskostnader. RRV ansåg att anslagsmedel inte fick disponeras för partistöd.
3.5 Regeringens bedömning
I budgetpropositionen (prop. 1994/95:100 bilaga 10 s. 50) redogör regeringen för RRV:s granskning. Regeringen gör den bedömningen att Sametingets medel inte bör få användas för partistöd eller andra bidrag till samiska organisationer. För bidrag till samiska organisationer bör enligt regeringen även i fortsättningen användas de av Sametinget disponerade medlen ur bl.a. Samefonden.
3.6 Sametingets skrivelser till utskottet
Enligt Sametingets skrivelser förutsätter demokrati att partierna i Sametinget, förutom att aktivt delta i tingets möten, även kan bedriva ett politiskt arbete mellan mötestillfällena. Sametinget har därför funnit det som absolut nödvändigt att avsätta medel till stöd för de partier som finns representerade i tinget för att dessa skall kunna bedriva ett meningsfullt politiskt arbete såväl inåt mot tinget som utåt mot det samiska samhället. Enligt Sametinget är det ytterst angeläget att den politiska processen inte hindras av att partierna saknar medel för sin verksamhet. Enligt tinget är också ett stort ansvar lagt på de partier som är representerade i Sametinget för att föra den politiska debatten såväl mot sina egna väljare som mot andra. Insatsen begränsas enligt tinget naturligtvis om inte partierna kan erhålla stöd för sin verksamhet. Enligt Sametinget är partistöd en grundpelare i ett folkvalt styrelseskick och Sametinget är delaktigt i en sådan ordning.
3.7 Bestämmelser om partistöd
Till politiskt parti som deltagit i val till riksdagen utgår statligt stöd enligt lagen (1972:625) om sådant stöd. Stödformerna är partistöd och kanslistöd. Fråga om stöd prövas av partibidragsnämnden.
Borgerliga kommuner får enligt 2 kap. 9--10 §§ kommunallagen (1991:900) ge ekonomiskt bidrag och annat stöd (partistöd) till de politiska partier som är representerade i fullmäktige. Fullmäktige skall besluta om partistödets omfattning och formerna för det. Stödet får inte utformas så att det otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti. Stödet skall främja partiernas informationsverksamhet och förbättra deras möjlighet att aktivt medverka i opinionsbildningen bland medborgarna och därigenom stärka den kommunala demokratin. Efter regeringens bemyndigande har tillkallats en kommitté (dir. 1994:86) som bl.a. skall överväga formerna för det kommunala partistödet. Arbetet skall vara avslutat senast den 1 januari 1996.
Kyrkliga kommuner saknar befogenhet att utge annat ekonomiskt stöd till de politiska partierna än bidrag till valsedelskostnader enligt 12 § lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval m.m. En församling får besluta att ett parti som är eller genom valet blir representerat i kyrkofullmäktige i församlingen skall få bidrag av församlingen till partiets kostnader för valsedlar. Beslutet skall innehålla att ersättning utgår till varje sådant parti efter enhetliga grunder. Detsamma gäller för kyrkliga samfälligheter där det ingår en församling med direktvalt kyrkoråd. Beslut om bidrag skall därvid avse ett parti som är eller genom valet blir representerat i kyrkorådet i församlingen. Konstitutionsutskottet har nyligen (bet. 1994/95:KU29) avstyrkt motioner med yrkande om att möjligheten till ett kyrkokommunalt partistöd skall införas. Utskottet hänvisade till att den pågående översynen av det kommunala partistödet kunde utgöra ett värdefullt underlag för bedömning av frågan om motsvarande stöd skall införas för de kyrkliga kommunerna. I avvaktan på resultatet av översynen borde riksdagen inte ta ställning i frågan. Ledamoten från Centerpartiet reserverade sig. Riksdagen följde utskottet.
3.8 Utskottets bedömning
Som framgått ovan är Sametinget en statlig förvaltningsmyndighet, vars 31 ledamöter utses genom val bland den samiska befolkningen. Utskottet delar regeringens bedömning att Sametingets medel inte bör användas för partistöd eller andra bidrag till samiska organisationer. Den översyn av det kommunala partistödet som nu pågår kan dock eventuellt ge underlag för en annan bedömning i framtiden. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna K507 yrkande 4 och K508 yrkande 2.
4. Sametingets uppgifter m.m.
4.1 Motionerna
I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson (kds) yrkas i yrkande 1 ett tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om att Sametingets status bör stärkas genom att kompetensområden och befogenheter successivt utökas. Enligt motionärerna är det viktigt att Sametingets status successivt stärks genom att kompetens och befogenheter gradvis utökas.
I motion 1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) yrkas i yrkande 2 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att skapa tillräckliga resurser för Sametingets verksamhet. Enligt motionärerna är framväxten av Sametinget ett viktigt steg i rätt riktning men t.ex. inslag av förändringen i småviltsjakten uppfattas enligt motionärerna av många samer som ett steg i fel riktning.
4.2 Sametingets uppgifter enligt sametingslagen
Sametingets uppgifter anges i 2 kap. 1 § sametingslagen. Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. I propositionen med förslag till sametingslag (prop. 1992/93:32 bil. 1) betonades att med levande samisk kultur avsågs kultur i vid bemärkelse och att den då rimligen bör inbegripa det som är samiskt särpräglat i samhällslivet. I den mån ett näringsfång ger en speciell grund för samisk kultur ingick enligt regeringen givetvis detta näringsfång i kulturen. I propositionens specialmotivering (s. 62) anförde regeringen att den grundläggande uppgiften, att verka för en levande samisk kultur, gav tinget en stor frihet att ta upp skilda frågor som har samband med samiska intressen.
Sametinget har även tillagts vissa speciella uppgifter av mer gängse typ för en förvaltningsmyndighet. I propositionen anfördes (s. 39) att vilka dessa uppgifter skulle vara knappast kunde besvaras en gång för alla och att utvecklingen fick visa vad som är lämpligt. Man kunde enligt regeringen börja med ett begränsat antal uppgifter, som tydligt var av den karaktären att de ägnade sig för tinget att pröva och avgöra.
Till Sametingets uppgifter här särskilt att besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande. Vidare skall Sametinget utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen (1985:1100), leda det samiska språkarbetet, medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten. Tinget skall även ha uppgiften att informera om samiska förhållanden.
Beträffande Sametinget i samhällsplaneringen anfördes i propositionen (s. 42--43) bl.a. att tinget skulle komma att få en viktig uppgift som remissinstans innan frågor som är viktiga för rennäringen avgjordes på regional och central nivå. På några års sikt och sedan erfarenhet vunnits av Sametingets verksamhet kunde det enligt propositionen finnas skäl att överväga om inte Sametinget kunde överta vissa myndighetsuppgifter inom rennäringens område. Samerättsutredningen hade föreslagit att utöver en föreskrift i lagen om bevakande av samiska behov också skulle anges att tinget skulle samverka med andra myndigheter och samhällsorgan och yttra sig i frågor som rörde samiska intressen. Enligt departementschefens uppfattning låg dessa uppgifter väsentligen redan i den huvuduppgift han föreslagit för tinget och därtill självklart också i den föreslagna specialuppgiften när det gällde samhällsplaneringen.
4.3 Riksdagens tidigare behandling av liknande motioner
Riksdagen avstyrkte hösten 1993 (bet. 1993/94:KU6) en motion (fp) vari yrkades ett tillkännagivande om hur viktigt det var att regeringen följde Sametingets möjlighet att verka för den samiska kulturen. Med hänsyn till de uppgifter som myndigheten Sametinget har och mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i förarbetena till sametingslagen utgick utskottet från att regeringen skulle komma att följa tingets möjligheter att verka för den samiska kulturen. Utskottet hade samma inställning när det våren 1994 (bet. 1993/94:KU24) behandlade en motion med liknande yrkande.
4.4 Utskottets bedömning
Ovan har redogjorts för uttalanden i förarbetena till sametingslagen om tingets uppgifter och den framtida utvecklingen av dessa. Mot bakgrund av dessa uttalanden och den relativt korta tid som tingets verksamhet har pågått, anser utskottet att det saknas skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionerna K508 yrkande 1 och K509 yrkande 2. Utskottet avstyrker dessa motioner.
5. Information om samekulturen
5.1 Motionerna
I motion 1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) yrkas i yrkande 4 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att skolmaterial också i den svenska skolan på ett fullödigt sätt bör belysa samefrågan. Enligt motionärerna är kultur, media och informationsverksamhet fortfarande bristfälliga på samiska, och det totala intrycket blir att samerna fortfarande ur ett svenskt perspektiv är en marginaliserad befolkningsgrupp också i sina egna ursprungsmiljöer. Därför är det enligt motionärerna angeläget att samefrågan också får en rikhaltig belysning i den svenska skolans kursplan och i läroböcker.
I motion 1994/95:Bo603 av Ingvar Eriksson och Ola Sundell (m) yrkas i yrkande 2 att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre information om samernas verksamhet och kultur. Enligt motionärerna måste samernas intressen och ställning i EU-sammanhang uppmärksammas. Okunskapen om samer och samefrågor är enligt motionen stor hos det svenska folket. Mer information om samer, samiska näringar och deras kultur i de svenska skolorna skulle enligt motionärerna motverka många missuppfattningar.
5.2 Bakgrund
Som framgått ovan skall Sametinget verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. En av Sametingets särskilda uppgifter är att informera om samiska förhållanden. I propositionen med förslag till sametingslag (prop. 1992/93:32 bilaga 1 s. 43) anförde departementschefen, i likhet med Samerättsutredningen, att det kunde finnas skäl att särskilt markera tingets informerande verksamhet. I denna uppgift låg enligt propositionen givetvis både information om kulturen i allmänhet och förhållanden som uppfattas som problematiska för samerna.
Bidrag till samisk kultur, forskning och samiska organisationer anvisas på elfte huvudtiteln (Kulturdepartementet). Kultur- och organisationsbidrag anvisas också ur Samefonden. Det är Sametinget som beslutar om dessa bidrag.
5.3 Utskottets bedömning
Mot bakgrund av att en informerande verksamhet om samiska förhållanden i sametingslagen angetts såsom en särskild uppgift för Sametinget, anser utskottet att motionerna K509 yrkande 4 och Bo603 yrkande 2 inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker motionerna.
6. Samarbete mellan de nordiska samerna
6.1 Motionen
I motion 1994/95:Bo603 yrkande 1 av Ingvar Eriksson och Ola Sundell (m) yrkas ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om samarbetet mellan sametingen i Norge och Sverige samt Sameparlamentet i Finland. Enligt motionen bör dessa ges en väsentlig uppgift att gemensamt föra ut de samiska näringarna och den samiska kulturen i Europa.
6.2 Bakgrund
I propositionen med förslag till sametingslag (prop. 1992/93:32 bilaga 1 s. 40--41) anförde departementschefen bl.a. att han, i likhet med Samerättsutredningen, ansåg att den ställning Sametinget fick som ett centralt kulturellt organ för samerna i Sverige borde leda till samordningsvinster och större effektivitet i vid bemärkelse. Genom förslaget om att Sametinget skulle hantera det ekonomiska stödet till samiska organisationer och samisk kultur, borde enligt departementschefen ett samarbete mellan Sametingen i Sverige och Norge samt Sameparlamentet i Finland inom kulturområdet också underlättas och kunna innebära en bredare bas för olika kulturella aktiviteter och därigenom skapa goda möjligheter att effektivt utnyttja resurserna.
Av 1995 års budgetproposition (prop. 1994/95:100 bilaga 10 s. 48) framgår att Nordiska samerådet inrättades år 1956. Detta råd är samernas gemensamma organ som har att tillvarata samernas ekonomiska, sociala och kulturella intressen. Nordiska samarbetsorganet för same- och rennäringsfrågor bildades år 1964 med anledning av en rekommendation i Nordiska rådet. I syfte att stärka och bevara den samiska kulturen skall samarbetsorganet behandla för samebefolkningen i Finland, Norge och Sverige gemensamma frågor som rör rennäringen, kulturen, språken samt skol- och undervisningsförhållandena. Nordiskt organ för renforskning upprättades av regeringarna i Finland, Norge och Sverige den 1 juli 1980. Grönland blev medlem år 1988. Organet skall främja utveckling och samordning av renforskning till nytta för rennäringen i de nordiska länderna.
I proposition 1994/95:160 om Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa finns en redovisning för Barentssamarbetet. Härav framgår bl.a. att de fem nordiska länderna, Ryssland och EG-kommissionen vid ett utrikesministermöte I Kirkenes 1993 undertecknade en deklaration om samarbetet i vad som kommit att kallas den euroarktiska Barentsregionen. I deklarationen anges följande samarbetsområden: miljö, ekonomiskt samarbete, teknisk-vetenskapligt samarbete, regional infrastruktur, urbefolkningar, mänskliga och kulturella förbindelser samt turism. Med deklarationen bildades det euroarktiska Barentsrådet.
Samtidigt med Barentsrådet bildades ett regionalt Barentsråd -- Regionrådet -- bestående av styresmännen i regionens län dvs. de tre länen i Norge, Finnmark fylkeskommune, Nordland fylkeskommune och Troms fylkeskommune, i Sverige Norrbottens län, i Finland Lapplands län och i Ryssland Murmansk oblast, Archangelsk oblast och republiken Karelen. En representant för urbefolkningarna ingår även i Regionrådet.
De nordiska samerna har numera en observatörsplats i Nordiska rådet. Enligt uppgift från Jordbruksdepartementet har sameministrarna i Norge, Finland och Sverige kommit överens om att utreda behovet av och möjligheterna att anta en samekonvention.
6.3 Utskottets bedömning
Som framgått ovan samarbetar de nordiska samerna i flera olika sammanhang. I förarbetena till sametingslagen framhölls att Sametingets uppgift att hantera det ekonomiska stödet till samiska organisationer och samisk kultur borde underlätta samarbetet mellan Sametingen i Sverige och Norge och Sameparlamentet i Finland inom kulturområdet. Mot denna bakgrund anser utskottet att det saknas skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion Bo603 yrkande 1. Utskottet avstyrker motionen.
7. Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen m.m.
7.1 Motionerna
I motion 1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas i yrkande 1 att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör erkänna samerna som urbefolkning i Sverige.
Enligt motionärerna finns det knappast någon forskare som i dag förnekar att samerna är urbefolkning i Skandinavien. Ändå har Sverige, enligt motionen, inte officiellt erkänt dem som sådan, trots att Samerättsutredningen rekommenderade att samerna i grundlagen skulle erkännas som urbefolkning i Sverige. Ett stärkt skydd för minoriteter och utsatta grupper behövs enligt motionärerna, och för samernas del skulle ett sådant erkännande innebära en viktig förstärkning av deras ställning i samhället.
I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson (kds) yrkas i yrkande 8 att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett aktivt stöd till samernas eget arbete för alla samers lika värde och rättigheter. I motionen anförs att av de ca 20 000 samerna i Sverige är det endast ca 2 500 som i dag bedriver aktiv renskötsel. Enligt motionen är det många samer som har en önskan att uppta verksamhet på sina fäders gamla marker och således också bli inlemmade i samebyns gemenskap. Alla samers lika värde med lika rättigheter borde enligt motionärerna vara självklar, även om alla inte kan eller vill bedriva renskötsel.
I motion 1994/95:Bo602 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) yrkas i yrkande 1 att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av målformulering och lagstiftning för samesamhällets överlevnad och utveckling.
Enligt motionärerna gjorde Samerättsutredningen försök att formulera vilka åtgärder som var nödvändiga för att uppfylla riksdagens uttalanden, som ännu gäller, om att samerna som ursprungsfolk skall ges möjlighet att bevara och utveckla sin kultur, som även innefattar språk och näringar. Enligt motionen var de åtgärder som utredningen föreslog bl.a. en samelag, en språklag och den ändringen i renbeteslagen att renskötselrätten skulle utgöra särskild rätt till fastighet. Inget av dessa förslag har, enligt motionen, framlagts till riksdagen för beslut. Enligt motionen har samerna genom sina organisationer själva formulerat vad som krävs för att bevara och utveckla samesamhället, och motionärerna anser att det finns tillräckligt med utredningsmaterial för att stifta en lag med en klar målsättning och med förslag om nödvändiga förändringar. Motionärerna föreslår därför att en kommitté tillsätts som i samarbete med samerna inleder det arbetet. Samarbetet bör då ske även vad gäller kommittédirektiven.
7.2 Bakgrund
7.2.1 Bestämmelser i RF före 1995
Såväl i 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) som i 2 kap. RF finns bestämmelser av betydelse för samerna.
Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket RF bör etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Enligt 1973 års Fri- och rättighetsutredning (SOU 1975:75 s. 183) har genom bestämmelsen grundvalen för svensk invandrings- och minoritetspolitik programmatiskt förankrats i grundlagen. I propositionen framhöll föredragande departementschefen (prop. 1975/76:209 s. 138) att ordet kultur i detta sammanhang skulle ges en vidsträckt tolkning. Det innefattade sålunda bl.a. den renskötsel som är ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt.
I 2 kap. 15 § RF föreskrivs att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet.
Enligt 2 kap. 18 § RF -- i dess lydelse före 1995 -- skall varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfarande vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. I det s.k. skattefjällsmålet (jfr NJA 1981 s. 1) fann Högsta domstolen (HD) att äganderätten till skattefjällen tillkommer staten samt att samernas bruksrätt är uttömmande reglerad i rennäringslagen. Beträffande samernas bruksrätt anförde HD i domen att en på civilrättlig grund bestående bruksrätt av ifrågavarande slag enligt 2 kap. 18 § RF är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning på samma sätt som äganderätten. Den omständigheten att rätten i detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd. Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller i annan form, utan ersättning enligt 2 kap. 18 § RF.
7.2.2 Riksdagens uttalande år 1977
Vid behandlingen år 1977 av propositionen om insatser för samerna uttalade kulturutskottet (prop. 1976/77:80, bet, 1976/77:KrU43 s. 4) bl.a. följande.
De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag som läggs fram utgår från den grunduppfattningen att samerna är en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning. Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det värdefullt att den uttalats så klart. I propositionen framhålls vidare att denna grundsyn innebär att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att det är naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som slagits fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Utskottet kan ansluta sig även till dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen anförts i detta sammanhang.
7.2.3 Samerättsutredningen
Samerättsutredningen anförde i sitt betänkande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting att riksdagen i sitt uttalande år 1977 slagit fast att samernas särskilda ställning bland vårt lands minoriteter innebär att det vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ges utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetskulturer i det svenska samhället. Ett grundlagsstadgande om samerna borde enligt utredningen ha sin utgångspunkt i denna markering från riksdagens sida om samekulturens särställning.
Samerättsutredningen konstaterade att samerna utgör en sådan minoritet som omfattas av bestämmelsen i 1 kap. 2 § fjärde stycket RF. Samerna intar emellertid en särskild ställning bland minoriteterna i sitt eget land i egenskap av ursprunglig befolkning. Utredningen ansåg därför att samernas särskilda ställning i egenskap av urbefolkning borde slås fast genom ett tillägg till den nämnda bestämmelsen i regeringsformen. Utredningen redogjorde vidare för att de samiska kraven på förstärkt grundlagsskydd även omfattade samernas "hävdvunna rättigheter" och att de i första hand synes avse rätten till mark och vatten. Utredningen ansåg inte att det fanns förutsättningar för att ytterligare förstärka samernas egendomsrättsliga skydd i grundlagen.
Samerättsutredningen ansåg vidare i sitt betänkande att övergripande bestämmelser om skydd för samiskt kultur- och samfundsliv borde införas och att den av utredningen eftersträvade helhetssynen borde manifesteras i en särskild samelag. Då alla bestämmelser om samiska förhållanden emellertid inte kunde samlas i en lag, måste enligt utredningen specialregleringar även fortsättningsvis återfinnas i särskilda författningar. Utredningen föreslog att det i samelagens inledande kapitel borde anges att samerna är en urbefolkning och en etnisk minoritet i Sverige. Dessutom borde det redovisas som främst ger uttryck för den samiska folkgruppens identitet, nämligen den egna kulturen, vari inbegrips det samiska språket och de kulturbärande samiska näringarna, såsom rennäringen. Lagen borde vidare, för att ge en helhetsbild, i första kapitlet ange samhällets ansvar för den samiska kulturen samt, om inte särskilda bestämmelser fanns i samelagen, redovisa i vilka författningar för samerna centrala förhållanden regleras.
7.2.4 Propositionen om Sameting m.m.
I propositionen med förslag till sametingslag (prop. 1992/93:32 bilaga 1) ansåg regeringen att då gällande bestämmelser i regeringsformen, sedda mot bakgrund av Sveriges folkrättsliga förpliktelser, gav samerna som etnisk minoritet ett fullgott grundlagsskydd. En ytterligare markering i regeringsformen av samernas särskilda ställning ansågs därför sakna betydelse, varför regeringsformen således enligt regeringen inte borde ändras. I propositionen anförde föredragande departementschefen att han inte kunde biträda det önskemål om grundlagsreglering som samernas företrädare hade framfört avseende rätten till mark och vatten. I likhet med Samerättsutredningen ansågs att det rättsliga förhållandet mellan markägarna och samerna inte borde regleras i grundlagen. Frågan blev då om det fanns skäl att föreslå en grundlagsregel som reglerar skyddet för samernas rätt till mark och vatten i förhållande till det allmänna. I propositionen erinrades om att företrädare för samerna hade framhållit att vad man önskade reglera inte var den enskilde individens rätt utan det samiska folkets kollektiva rätt till mark och vatten. Det borde då enligt regeringen framhållas att de i 2 kap. RF angivna rättigheterna i överensstämmelse med den uppfattning Sverige hävdade i fråga om mänskliga rättigheter tog sikte på individuella rättigheter. Principiella skäl talade därför enligt propositionen mot att införa en bestämmelse om kollektiva rättigheter i kapitlet om fri- och rättigheter i RF. I detta sammanhang nämndes även i propositionen att Fri- och rättighetskommittén hade i uppdrag att utreda bl.a. frågan om grundlagsskydd för äganderätten och överväga preciseringar som ytterligare förstärkte den enskildes rätt till ersättning vid expropriation och liknande förfoganden.
7.2.5 Riksdagens beslut december 1992
Konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU17) redogjorde för bestämmelserna i regeringsformen och anförde att det framgått att det redan ges grundlagsskydd för samerna som etnisk minoritet. Samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning hade enligt utskottet markerats genom riksdagens uttalande 1977. Utskottet ansåg att det inte nu fanns skäl att ytterligare markera samernas särskilda ställning och avstyrkte därför en motion (v) med yrkande om att riksdagen skulle besluta ändra 1 kap. 2 § RF i enlighet med Samerättsutredningens förslag. I en meningsyttring av suppleanten från Vänsterpartiet ansågs att förslag om ändring i 1 kap. 2 § RF skulle begäras från regeringen. Riksdagen följde utskottet.
Riksdagen avslog vidare en motion (v) vari yrkades att den av regeringen föreslagna lagen, sametingslagen, skulle kallas samelag och inkludera Samerättsutredningens inledande förslag i ett första kapitel. Utskottet framhöll att den föreslagna sametingslagen endast behandlade Sametinget -- val, uppgifter och arbetet m.m. -- och ansåg att lagen borde ha en benämning i enlighet med detta. Utskottet fann inte att det förelåg anledning att i lagen, på sätt som Samerättsutredningen föreslagit, införa vissa uttalanden om faktiska förhållanden och om statens ansvar för samerna.
7.2.6 Ny bestämmelse i RF fr.o.m. den 1 januari 1995
Fri- och rättighetskommittén lämnade i april 1993 delbetänkandet Fri- och rättighetsfrågor (SOU 1993:40). Hösten 1993 föreslog regeringen i proposition 1993/94:117 om inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor bl.a. att i bestämmelsen i 2 kap. 18 § RF om rätt till ersättning vid exproporiation eller annat sådant förfogande skulle anges en närmare precisering av det egendomsskydd som Europakonventionen anger. Vidare föreslogs att det som en ny grundläggande fri- och rättighet i regeringsformen skulle föras in ett skydd för närings- och yrkesfriheten. I den nya bestämmelsen, 2 kap. 20 §, angavs i första stycket att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke endast får införas för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag. I andra stycket föreslogs att det skulle anges att samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag. Förslaget grundades på förslag i Fri- och rättighetskommitténs delbetänkande.
Fri- och rättighetskommittén hade i sitt delbetänkande (s. 118--119) framhållit att genom en ändring i rennäringslagen numera stadgades att renskötselrätten är en kollektiv rättighet som tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Renskötselrätten får dock endast utövas av den som är medlem i sameby. Genom dessa bestämmelser i rennäringslagen utesluts enligt kommittén i princip varje annan person än den som är same och medlem i sameby från möjligheterna att utöva renskötsel. Det skulle därför enligt kommittén kunna hävdas att dessa bestämmelser inte var helt förenliga med det föreslagna grundlagsstadgandet 2 kap. 20 § RF. Dessa bestämmelser i rennäringslagen fick enligt kommittén anses vara av så väsentlig betydelse för den samiska befolkningen att det framstod som i hög grad motiverat att ge uttryckligt grundlagsstöd för samernas renskötselrätt.
Regeringen förklarade i propositionen om inkorporering av Europakonventionen m.m. att den delade av Fri- och rättighetskommittén uttalad uppfattning att det kunde ifrågasättas om rennäringslagens bestämmelser om renskötselrätten som en kollektiv rätt som tillkommer den samiska befolkningen är helt förenliga med den i propositionen föreslagna grundlagsbestämmelsen om närings- och yrkesfriheten. Detta förhållande förändrades enligt regeringen inte av det faktum att samernas brukningsrätt till renbetesmarkerna och samerna som en etnisk minoritet omfattas av andra grundlagsbestämmelser. Regeringen föreslog därför att det i grundlagsbestämmelsen om närings- och yrkesfriheten togs in en föreskrift som gav grundlagsförankring av samernas rätt till renskötsel som den i lag är reglerad. Härigenom markerades att denna rätt inte står i konflikt med grundlagsskyddet för närings- och yrkesfriheten.
I propositionen togs även upp under remissbehandlingen från Svenska Samernas Riksförbund och Sametinget resta krav på bestämmelser i regeringsformen om samernas fundamentala rättigheter som folk och rätten till land och vatten. Regeringen hänvisade till uttalandena i propositionen om Sameting m.m. (prop. 1992/93:32 bilaga 1, se ovan). Regeringen tillade att Fri- och rättighetskommittén inte särskilt utrett frågan om en grundlagsreglering avseende samernas rätt och att regeringen mot bakgrund härav inte heller nu fann skäl att föreslå någon ytterligare grundlagsreglering avseende samerna.
Riksdagen biföll regeringens förslag (bet. 1993/94:KU24, bet. 1994/95:KU5) och den nya bestämmelsen i RF, 2 kap. 20 § gäller fr.o.m. den 1 januari 1995. I betänkandet 1993/94:KU24 behandlades även två motioner (v och s) vari framfördes synpunkter om att det hade varit av värde att förslag hade förelagts riksdagen om skydd för samerna som urbefolkning och inte endast i fråga om renskötselrätten. Utskottet hänvisade till dess konstaterande vid föregående riksmöte om att samerna som etnisk minoritet redan har ett skydd i regeringformen och att deras särställning som urspunglig befolkning hade markerats genom flera tidigare riksdagsuttalanden. Den grundlagsförankring av samernas renskötselrätt som nu tillstyrktes av utskottet var enligt utskottet ytterligare ett sådant steg. Utskottet, som utgick från att regeringen följde samernas förhållanden i dessa hänseenden, ansåg att det inte fanns skäl att härutöver markera samernas särskilda ställning och avstyrkte därför motionerna.
7.3 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
Enligt ett särskilt sameprotokoll i anslutningsavtalet har Sverige även i fortsättningen rätt att inom traditionellt samiska områden ge samma exklusiva rättigheter som har samband med deras traditionella levnadssätt (prop. 1994/95:19, bil. 9, s. 101 f.)
7.4 Utskottets bedömning
Som ovan framgått ges ett grundlagsskydd för samerna som etnisk minoritet. I grundlag har också markerats att samernas rätt till renskötsel inte står i konflikt med grundlagsskyddet för närings- och yrkesfriheten. Såsom utskottet tidigare framhållit har samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning markerats genom riksdagens uttalande 1977. Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund ingen anledning att nu ytterligare markera samernas särskilda ställning. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna K507 yrkande 1, K508 yrkande 8 och Bo602 yrkande 1.
8. Det samiska språket
8.1 Motionerna
I motion 1994/95:K507 yrkande 2 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att införa en samisk språklag. Motionärerna framhåller att rekommendationen från Samerättsutredningen om att samerna skulle få en språklag inte hörsammades av den tidigare regeringen. Enligt motionen har erfarenheterna från Norge, som i flera år har haft en språklag, varit övervägande positiva för den samiska befolkningen. Det är enligt motionärerna inget orimligt krav att ett folk som bott inom Sveriges gränser långt innan dessa fanns, skall ha rätten att även i officiella sammanhang uttrycka sig på ett språk som talades långt innan svenska språket kom.
Även i motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson (kds) berörs frågan om en samisk språklag. I motionens yrkande 6 yrkas ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att stärka de samiska språken genom officiell status och tillkomsten av en samisk språklag. Enligt motionärerna har språket en central roll för en kultur, och de samiska språken behöver kulturellt stöd på flera olika sätt. En samisk utbildningsväg är enligt motionen en viktig förutsättning för att samerna skall kunna behålla och utveckla sin kultur och sitt modersmål, samiska. Det är enligt motionen angeläget att stärka de samiska språken och ge samiska officiell status genom en särskild samisk språklag i likhet med Finland och Norge.
I motion 1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) yrkas i yrkande 3 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att det samiska språket successivt bör ges en jämbördig status i balans med det svenska. Enligt motionärerna är kultur, media och informationsverksamhet fortfarande bristfälliga på samiska och det totala intrycket blir enligt motionen att samerna forfarande är ur ett svenskt perspektiv en marginaliserad befolkningsgrupp, också i sina egna ursprungsmiljöer.
8.2 Bakgrund
8.2.1 Samerättsutredningen
Samerättsutredningen föreslog en samisk språklagstiftning som skulle göra det möjligt att använda samiska i vissa officiella sammanhang. Förslaget innebar att samiska skulle få användas vid kontakt med vissa statliga myndigheter som arbetar med samefrågor. De myndigheter det gällde var i ett initialskede rennäringsadministrationen regionalt och centralt, dvs. länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Statens jordbruksverk i deras befattning med rennäringsfrågor och andra ärenden enligt rennäringslagen. Styrelsen för Samefonden och Sameskolstyrelsen omfattades också av förslaget. Vid Sametinget föreslogs samiska och svenska bli jämställda språk.
Vidare föreslog utredningen att statliga myndigheters föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som huvudsakligen riktade sig till samer skulle översättas till samiska. För att undersöka om det var lämpligt att lagstifta om rätt att använda samiska vid kontakt även med de kommunala myndigheterna inom det samiska kärnområdet föreslogs en femårig försöksverksamhet i en eller flera kommuner. Statsbidrag förutsattes utgå, och försöksverksamheten föreslogs bli reglerad i en särskild lag. Utredningen föreslog vidare en i lag föreskriven rätt för samer att erhålla en grundläggande undervisning i sitt språk varvid avsågs de samer som inte erhållit en sådan undervisning i sameskola eller genom hemspråksundervisning.
8.2.2 Propositionen om Sameting m.m.
I propositionen om Sameting m.m. (prop. 1992/93:32 bilaga 1) anförde föredragande departementschefen att även om han delade Samerättsutredningens uppfattning om det önskvärda i att på olika områden åstadkomma en så stor harmonisering som möjligt mellan de nordiska länderna när det gällde olika samiska frågor, var han för närvarande inte beredd att lägga fram förslag om en särskild samisk språklagstiftning. Han ville dock framhålla att förhållandena i Sverige var något annorlunda än i Finland och Norge. I det samiska kärnområdet i Finland och Norge finns en större andel samisktalande bland befolkningen än i motsvarande område i Sverige. I båda grannländerna finns också kommuner där de samisktalande är i majoritet. I Sverige, som visserligen har större kommuner, torde det enligt propositionen inte finnas någon kommun där andelen samisktalande översteg 10 % av befolkningen. Departementschefen var inte övertygad om att en lagstiftning av den karaktär som utredningen föreslagit utgjorde det bästa alternativet för att främja det samiska språket. En sådan lösning innebar också enligt propositionen en låsning av resurserna som kunde lägga hinder för att pröva andra lösningar och alternativ om utvecklingen så skulle visa.
Mot bakgrund av vad som i propositionen anförts om det samiska spåkets betydelse för den samiska kulturen i vid bemärkelse och samernas eget ansvar för att värna om det samiska språkets fortbestånd och utveckling, föreslogs i propositionen att Sametinget gavs ett uttalat ansvar för att leda det samiska språkarbetet. Vidare ansågs det också befogat att föreslå att Sametinget, utöver de resurser som tinget kom att förfoga över bl.a. för samisk kultur, skulle tilldelas ytterligare medel för att på det sätt tinget fann mest ändamålsenligt stödja det samiska språkarbetet. I propositionen framhölls vidare att det borde stå tinget fritt att pröva olika vägar för att stärka och utveckla det samiska språket.
Inte heller vad gällde frågan om en lagstadgad rätt till undervisning i samiska var departementschefen beredd att lägga fram något lagstiftningsförslag. De möjligheter som Samerättsutredningen visade på i fråga om nordiskt språksamarbete liksom olika sätt att stödja en samisk läromedelsproduktion förstärktes enligt propositionen genom inrättandet av ett Sameting och genom att tinget gavs en ledande roll i det samiska språkarbetet.
8.2.3 Riksdagens behandling december 1992
Riksdagen (bet. 1992/93:KU17) godkände vad som föreslagits i propositionen beträffande Sametingets ansvar för att leda det samiska språkarbetet och tilldelningen av särskilda resurser för detta ändamål. Konstitutionsutskottet delade propositionens bedömning att någon lagstadgad rätt att använda samiska i officiella sammanhang inte borde införas. Inte heller borde det införas någon lagstadgad rätt för äldre samer att få undervisning i samiska. Utskottet utgick från att regeringen följde utvecklingen inom detta område och beaktade behovet av de lagstiftningsåtgärder som kunde komma att föreligga. I detta sammanhang var det enligt utskottet av vikt att Sametinget fick tillfälle att ge uttryck för sin uppfattning. Med det anförda avstyrkte utskottet två motioner (v och s) vari yrkades dels ett förslag från regeringen om en språklag, dels ett tillkännagivande om ytterligare insatser på det samiska språkområdet. I en meningsyttring av suppleanten från Vänsterpartiet ansågs att ett förslag till språklagstiftning skulle begäras från regeringen. Riksdagen följde utskottet.
8.3 Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk
Den 5 november 1992 lades inom Europarådet för undertecknande fram en konvention om regionala språk och minoritetsspråk. Konventionen tillförsäkrar den som talar ett sådant språk bl.a. rätten att kommunicera med myndigheterna på språket. I artikel 9 finns t.ex. bestämmelser om domstolsförhandlingar i brottmål på det regionala språket eller minoritetspråket.
I samband med behandlingen av proposition 1993/94:117 om inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor (bet. 1993/94:KU24) behandlade utskottet två motioner (s och nyd) vari bl.a. förespråkades att Sverige borde underteckna Europarådets konvention för regionala språk och minoritetspråk. Enligt utskottet hade frågan om ett sådant tillträde övervägts inom regeringskansliet. Utskottet utgick från att regeringen redovisade dessa överväganden i något lämpligt sammanhang. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna ansåg utskottet inte påkallat. Riksdagen följde utskottet.
I regeringens skrivelse 1994/95:1 om det finska språkets ställning i Sverige ansåg regeringen bl.a. (s. 6) att det var viktigt att ett slutligt ställningstagande till ett svenskt undertecknande av den aktuella konventionen föregicks av en noggrann prövning så att syftet, att stärka regional- och minoritetsspråk, verkligen uppnåddes. Regeringen hade därför för avsikt att tillsätta en parlamentarisk beredning med uppgift att bedöma om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige borde ansluta sig till Europarådskonventionen. Oavsett slutsatserna i en sådan beredning kunde enligt regeringen konventionens innehåll och syfte ligga till grund för det fortsatta arbetet med att stärka såväl det finska som det samiska språkets ställning.
Vid utbildningsutskottets behandling (bet. 1994/95:UbU1) av skrivelsen avstyrktes motioner som berörde frågor om Europarådskonventionen och den av regeringen aviserade utredningen. Utskottet erinrade om att det av utrikesutskottets betänkande 1994/95:UU2 hade framgått att Europarådets ministerkommitté fått i uppdrag att arbeta fram en ramkonvention till skydd för nationella minoriteter och att påbörja arbetet med ett tilläggsprotokoll till den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilket skall reglera individuella kulturella rättigheter. Utskottet delade regeringens bedömning att ett slutligt ställningstagande till frågan om Sverige borde ansluta sig till den aktuella konventionen måste beredas grundligt. Utskottet utgick från att regeringen skulle komma att tillse att arbetet med att stärka finska språkets ställning i Sverige fortgick på sätt som regeringen redogjort för i skrivelsen och att detta arbete inte avstannade i avvaktan på resultatet från den parlamentariska beredningen. Regeringens skrivelse lades till handlingarna.
Enligt uppgift från Jordbruksdepartementet kommer den parlamentariska utredningen att tillsättas inom kort.
8.4 Utskottets bedömning
Frågan om en eventuell anslutning till Europarådskonventionen om regionala språk och minoritetsspråk och det arbete som härvid kommer att utföras av den av regeringen aviserade utredningen, kan enligt utskottets mening vara av betydelse även för frågan om det samiska språkets ställning. I avvaktan på resultatet av utredningens arbete bör därför enligt utskottets mening motionerna inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker motionerna K507 yrkande 2, K508 yrkande 6 och K509 yrkande 3.
9. ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder
9.1 Motionerna
I motion 1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas i yrkande 5 ett tillkännagivande till regeringen av vad som i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konventionen 169. För de norska samerna har, enligt motionen, denna konvention blivit ett viktigt instrument att arbeta med i det norska sametinget. Enligt motionärerna är det inte så som påståtts av svenska politiker att Norge skrivit på något som man i praktiken inte kan hålla.
Krav på en ratificering framställs också i motion 1994/95:U622 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) yrkande 4, vari yrkas ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konventionen nr 169. Enligt motionen uppgav den förra regeringen som skäl till varför en ratificering inte skulle vara möjlig att konventionen innehåller en klausul om att urbefolkningarna skall ha äganderätt till sina markområden vilket inte skulle gå att förena med svenska förhållanden där samerna har bruksrätt på renbeteslanden. Dessa angivna skäl är enligt motionärerna inte övertygande. Enligt motionen har Norge, som skrivit under och ratificerat konventionen, trots likartade förhållanden visat att det går bra att arbeta sig runt detta problem.
I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson (kds) yrkande 3 yrkas ett tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om att skyndsamt undanröja alla hinder för att tillträda ILO-konventionen 169. Enligt motionärerna är denna konvention ett viktigt människorättsdokument och det är därför otillfredsställande att Sverige ännu inte har ratificerat den. Motionärerna anser att man skyndsamt måste arbeta för att undanröja de eventuella hinder som föreligger för ett tillträde till konventionen. En sådan målsättning är enligt motionen väl motiverad med tanke på att det av FN proklamerade decenniet för urbefolkningar nyligen inletts.
I motion 1994/95:Bo602 yrkande 5 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) yrkas ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att noga utröna möjligheten att ratificera ILO-konventionen 169. Norge har ratificerat denna konvention och motionärerna anser att om ILO godtar Norges tolkning av konventionens artikel 14 så bör även Sverige kunna ratificera konventionen.
9.2 Bakgrund
9.2.1 Inledning
Sverige inträdde som medlem av ILO genom sin anslutning till Nationernas förbund år 1920. ILO antog år 1957 en konvention (nr 107) samt en rekommendation (nr 104) om skydd för och integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder. Sverige ratificerade aldrig denna konvention eftersom den enligt både regering och riksdag saknade aktualitet för svenskt vidkommande. År 1986 hölls ett expertmöte inom ILO där det fastslogs att konventionen måste anses föråldrad och i behov av revision. En reviderad konvention utformades. Konventionen antogs med röstsiffrorna 328 för, 1 emot och 49 nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för konventionen. Samtidigt antogs utan omröstning en av de nordiska regeringsrepresentanterna initierad resolution om uppföljning av konventionen. Konventionen trädde i kraft den 5 september 1991 och har tillträtts av Norge, Mexico, Colombia, Bolivia, Costa Rica, Paraguay och Peru.
Kriteriet för att ett folk enligt konventionen skall betraktas som stam- eller ursprungsfolk är att folket självt identifierar sig som sådant. Begreppet folk i konventionen är inte att likställa med begreppet folk i folkrätten. Regeringarna skall dock se till att ursprungsfolkens och stamfolkens rättigheter skyddas och att deras integritet respekteras. Dessa folk skall också utan inskränkningar åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Regeringarna skall samråda med folken i fråga beträffande åtgärder som direkt kan beröra dem och skapa medel för dem att delta i beslutsfattandet i valda institutioner och andra organ. Dessa folk skall ha rätt att besluta om sina egna prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen. Regeringarna har å andra sidan ett ansvar att skydda och bevara miljön i de områden där dessa folk bor. Äganderätt och besittningsrätt till den mark som folken traditionellt bebor skall erkännas. Ursprungsfolken har också rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar som hör till deras mark. Bland andra frågor som berörs i konventionen är anställnings- och arbetsvillkor, yrkesutbildning och hantverk, social trygghet och hälso- och sjukvård, utbildning, språk och kommunikation samt kontakter och samarbete över riksgränser.
9.2.2 Regeringens skrivelse till riksdagen 1991/92
Regeringen förelade vid riksmötet 1991/92 riksdagen skrivelsen 1990/91:101 om Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder i enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s stadga. Till skrivelsen hade fogats en resolution som antogs i samband med konventionen vid ILO:s arbetskonferens 1989. Av skrivelsen framgick bl.a. följande.
Enligt regeringen kunde ILO:s urbefolkningsinstrument inte längre anses "sakna omedelbart intresse för svenskt vidkommande". Flera remissinstanser hade dock pekat på en rad punkter där konventionens krav inte överensstämmer med nuvarande svenska förhållanden. Exempelvis hävdades att det behövs en närmare analys av hur texten i konventionens artikel 14 om landrättigheter förhåller sig till samernas nuvarande rättsställning. Sverige hade i diskussionerna om den nya konventionen, utan framgång, fört fram förslag om "bruksrätt" som alternativ till äganderätt och besittningsrätt.
ILO-kommittén ansåg mot bakgrund av det utredningsarbete som pågick -- bl.a. Samerättsutredningens arbete -- att Sverige för närvarande inte borde tillträda ILO-konventionen. Regeringen anslöt sig till denna bedömning och förklarade i skrivelsen att de ambitioner och krav konventionen uppställer noga borde övervägas i det fortsatta arbetet med samefrågorna.
Regeringen hemställde att riksdagen tog del av vad som anfördes i skrivelsen.
9.2.3 Riksdagens behandling 1991
Utrikesutskottet (bet. 1991/92:UU7) inhämtade yttrande från jorbruksutskottet som anförde bl.a. följande.
Utskottet erinrar om att Sveriges representanter deltagit aktivt i utarbetandet av ILO:s konvention nr 169. Utskottet finner liksom föredragande statsrådet att det är önskvärt att det på sikt skall bli möjligt att tillträda konventionen. Med hänvisning till att förslagen om en samlad samepolitik ligger under beredning och till vad som i övrigt anförs i regeringsskrivelsen delar dock utskottet ILO-kommitténs och regeringens mening att Sverige för närvarande inte bör tillträda konventionen. Frågan om tillträde bör ytterligare noga övervägas i samband med beredningen av Samerättsutredningens m.fl. förslag så att ett förslag om ratificering kan framläggas i nära anslutning till ett sammanhållet förslag i samefrågorna. Utskottet fäster stor vikt vid att frågekomplexet behandlas skyndsamt.
Utrikesutskottet hade inget att erinra mot jordbruksutskottets yttrande och konstaterade att den aktuella konventionen kunde fylla en viktig funktion för skyddet av dessa folks fri- och rättigheter. Enligt utrikesutskottet var en samordning nödvändig av de frågor som rör samernas närings- och samhällsliv. Utskottet anslöt sig därför till regeringens bedömning att Sverige för närvarande inte borde tillträda konventionen. Samtidigt ville utskottet framhäva vikten av att beredningen av Samerättsutredningens m.fl. förslag i samefrågorna inte onödigt försenade Sveriges tillträde till den konvention som Sveriges representanter varit aktiva i att utarbeta. Skrivelsen föreslogs bli lagd till handlingarna, och riksdagen följde utskottet.
9.2.4 Riksdagens behandling december 1992
Konstitutionsutskottet tog med anledning av några motioner (c, fp, v och s) upp frågan om ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder vid sin behandling av propositionen om Sameting m.m. (bet. 1992/93:KU17).
I sin bedömning anförde konstitutionsutskottet att för världens urbefolkningar, till vilka samerna i Sverige hör, kan konventionen fylla en viktig funktion för skyddet av deras fri- och rättigheter och att konventionen mot denna bakgrund får anses vara av vikt även för svenskt vidkommande.
Utskottet konstaterade att den nuvarande utformningen av artikel 14 i konventionen innebär att urprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor erkänns. Utskottet delade det ställningstagande som regeringen gjort i propositionen om Sameting m.m. om att rådande rättsförhållanden i Sverige vad gäller de svenska samerna inte står i överensstämmelse med bestämmelsen i artikel 14 om rätt till mark. Denna utgjorde enligt utskottet således i sin nuvarande lydelse ett hinder för Sveriges möjligheter att nu tillträda konventionen. Utskottet konstaterade att vid ratificering av en ILO-konvention är reservation gällande en eller flera konventionsbestämmelser endast möjlig om det uttryckligen anges i konventionen. I den nu aktuella konventionen finns inga bestämmelser om att reservation kan göras.
Utskottet framhöll att det anförda endast innebar ett konstaterande av att det föreligger ett hinder för tillträde till konventionen. Med en annan utformning av artikel 14 skulle detta hinder kunna undanröjas. Möjligheterna att få till stånd en annan lydelse av artikeln, t.ex. genom att begreppet "bruksrätt" införs som ett alternativ till äganderätt och besittningsrätt, borde enligt utskottet därför åter prövas av regeringen.
Utskottet pekade också på en annan omständighet av betydelse i sammanhanget. Skulle det vid tillämpningen av konventionen visa sig att vad som där sägs om äganderätt och besittningsrätt kommer att få en innebörd som i allt väsentligt överensstämmer med bruksrätt kunde enligt utskottet frågan om ett svenskt tillträde till konventionen komma i ett annat läge. Av särskilt intresse i detta avseende var enligt utskottet hur ILO bedömer Norges tillämpning av konventionen.
Utskottet förutsatte att regeringen beaktade vad utskottet anfört. Med det anförda avstyrkte utskottet motionerna och riksdagen följde utskottet.
9.2.5 Riksdagens behandling våren 1994
Vid konstitutionsutskottets behandling av proposition 1993/94:117 om inkorporering av Europarådskonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor avstyrkte utskottet några motioner som tog upp frågan om huruvida Sverige skall ratificera ILO:s konvention 169 (bet. 1993/94:KU24 s.40). Utskottet hänvisade till vad det tidigare uttalat i frågan. Utskottet hade erfarit att Norge hade rapporterat tillämpningen av konventionen till ILO och att en skriftväxling pågick mellan Norge och ILO med anledning av rapporten. Utskottet utgick från att regeringen följde utvecklingen och ansåg därför inte att riksdagen borde vidta någon åtgärd i frågan.
9.3 Det danska Folketingets beslut i december 1994
Det danska Folketinget har i beslut den 15 december 1994 tillstyrkt regeringens förslag om en ratificering av ILO-konventionen nr 169 med verkan för konungariket Danmark. Enligt regeringens förslag till beslut anser den danska regeringen att konventionens kapitel II om rättigheter till landområden inte är till hinder för en dansk ratifikation, men att det skall avges en förklaring som sänds till ILO tillsammans med ratifikationen av konventionen. Denna förklaring redogör för egendomsrättsbegreppet på Grönland och finns fogad som bilaga till regeringens beslutsförslag.
Av denna förklaring framgår bl.a. att egendomsrätten till jord på Grönland har ordnats på ett särskilt sätt som är traditionellt bestämt. Det är och har aldrig varit möjligt att få egendomsrätt till jord på Grönland, varken för fysiska eller juridiska personer. Utgångspunkten är att det offentliga -- staten-- har egendomsrätten till Grönlands jord som sådan. Den dagliga bestämmanderätten över jorden på Grönland ligger emellertid hos Grönlands Hjemmestyre, som bl.a. har kompetensen att träffa avtal om tilldelning av nyttjanderätt (brugsret) till jord. Enligt förklaringen är både den danska regeringen och det grönländska hjemmestyret mot denna bakgrund av den uppfattningen att det i förklaringen beskrivna rättstillståndet är avsiktsmässigt och i överensstämmelse med konventionens artikel 14. Rättstillståndet anses fullt ut tillgodose de hänsyn som ligger bakom artikel 14, nämligen att den ursprungliga befolkningens bestämmanderätt över de områden, som de traditionellt besitter, blir respekterad. Härtill kommer, enligt förklaringen, att konventionen ålägger de anslutande staternas regeringar en rad förpliktelser, bl.a. med avsikt att säkra respekten för stam- och ursprungsbefolkningars sedvanor och traditioner. I det fall där det kan uppstå ett motsatsförhållande mellan en särbestämmelse som t.ex. artikel 14 i konventionen och denna överordnade princip är, enligt den danska regeringens uppfattning, respekten för dessa folks sedvanor och traditioner en så fundamental princip att det inte kan göras någon inskränkning häri som en följd av en särbestämmelse i konventionen.
9.4 Skriftväxling mellan Norge och ILO
Beträffande den fortsatta skriftväxlingen mellan Norge och ILO har utskottet erfarit att ILO efter Norges första rapport har begärt svar på vissa frågor och ytterligare information bl.a. mot bakgrund av konventionens artikel 14 om rätt till mark. Norge har med anledning av detta i november 1994 lämnat en rapport till ILO:s expertkommitté för tillämpningen av konventioner och rekommendationer. Resultatet av denna kommittés genomgång av Norges rapport kommer enligt vad utskottet erfarit inte att bli tillgängligt förrän tidigast i början av maj i år.
9.5 Utskottets bedömning
Utskottet har, som framgått ovan, tidigare uttalat att för världens urbefolkningar, till vilka samerna i Sverige hör, kan konventionen fylla en viktig funktion för skyddet av deras fri- och rättigheter och att konventionen mot denna bakgrund får anses vara av vikt även för svenskt vidkommande. Enligt utskottet utgjorde konventionens artikel 14 om rätt till mark i sin nuvarande lydelse ett hinder för Sveriges möjligheter att nu tillträda konventionen. Med en annan utformning av artikel 14 skulle enligt utskottet detta hinder kunna undanröjas och möjligheterna att få till stånd en annan lydelse av artikeln, t.ex. genom att begreppet "bruksrätt" införs som ett alternativ till äganderätt och besittningsrätt, borde enligt utskottet därför åter prövas av regeringen. Skulle det vid tillämpningen av konventionen visa sig att vad som där sägs om äganderätt och besittningsrätt kommer att få en innebörd som i allt väsentligt överensstämmer med bruksrätt kunde enligt utskottet frågan om ett svenskt tillträde till konventionen komma i ett annat läge. Av särskilt intresse i detta avseende var enligt utskottet hur ILO bedömer Norges tillämpning av konventionen. Utskottet har utgått från att regeringen följer utvecklingen.
Konstitutionsutskottet vill åter igen hänvisa till utskottets tidigare uttalanden i denna fråga. Som framgått ovan fortsätter skriftväxlingen mellan Norge och ILO vad gäller tillämpningen av konventionen. Liksom tidigare utgår utskottet från att utvecklingen följs av regeringen. Mot denna bakgrund anser utskottet att riksdagen inte bör vidta någon åtgärd i frågan. Utskottet avstyrker motionerna K507 yrkande 5, U622 yrkande 4, K508 yrkande 3 och Bo602 yrkande 5.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till Sametinget att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:100 bilaga 10 punkt D1 för budgetåret 1995/96 under nionde huvudtiteln till Sametinget anvisar ett ramanslag på 15 082 000 kr,
2. beträffande Sametingets användning av tilldelade medel att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K507 yrkande 4 och 1994/95:K508 yrkande 2, res. 1 (c, v, mp)
3. beträffande Sametingets uppgifter m.m. att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K508 yrkande 1 och 1994/95:K509 yrkande 2,
4. beträffande information om samekulturen att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K509 yrkande 4 och 1994/95:Bo603 yrkande 2,
5. beträffande samarbete mellan de nordiska samerna att riksdagen avslår motion 1994/95:Bo603 yrkande 1,
6. beträffande samernas rättsliga ställning att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K507 yrkande 1, 1994/95:K508 yrkande 8 och 1994/95:Bo602 yrkande 1, res.2 (v) res.3 (mp)
7. beträffande det samiska språket att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K507 yrkande 2, 1994/95:K508 yrkande 6 och 1994/95:K509 yrkande 3,
8. beträffande ILO:s konvention nr 169 att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K507 yrkande 5, 1994/95:U622 yrkande 4, 1994/95:K508 yrkande 3 och 1994/95:Bo602 yrkande 5. res. 4 (mp)
Stockholm den 21 mars 1995
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s), Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg (fp).
Reservationer
1. Sametingets användning av tilldelade medel (mom. 2)
Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Som framgått" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Som framgått ovan väljs Sametingets ledamöter bland och av den samiska befolkningen. Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sametinget i likhet med de flesta andra folkvalda församlingar bör ges rätt att besluta om att fördela partistöd till partier som finns representerade i Sametinget. Ett sådant stöd får enligt utskottets mening anses vara av stor betydelse för dessa partiers arbete och verksamhet samt för deras möjligheter att fullgöra sina demokratiska förpliktelser. Om detta kräver en ändring i sametingslagens bestämmelser utgår utskottet från att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag härom. Med bifall till motionerna 1994/95:K507 yrkande 4 och 1994/95:K508 yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande Sametingets användning av tilldelade medel att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:K507 yrkande 4 och 1994/95:K508 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Samernas rättsliga ställning (mom. 6)
Kenneth Kvist (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Som ovan" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den i motion 1994/95:Bo602 yrkande 1 framförda uppfattningen att det finns behov av en målformulering och en lagstiftning för samesamhällets överlevnad och utveckling. Vad som krävs för att bevara och utveckla samesamhället har samerna redan formulerat genom sina organisationer, och det finns enligt utskottets mening möjligheter att påbörja ett arbete med denna målformulering och lagstiftning. Utskottet anser att en utredning med detta uppdrag bör tillsättas och att samråd bör ske med samerna såväl när det gäller direktiven för denna utredning som när det gäller själva arbetet. Med bifall till motion 1994/95:Bo602 yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna 1994/95:K507 yrkande 1 och 1994/95:K508 yrkande 8 inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida, varför de avstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande samernas rättsliga ställning att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Bo602 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1994/95:K507 yrkande 1 och 1994/95:K508 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Samernas rättsliga ställning (mom. 6)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Som ovan" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
I likhet med motion 1994/95:K507 yrkande 1 anser utskottet att samerna bör erkännas som urbefolkning i Sverige. Det finns enligt utskottets mening ett behov av ett förstärkt skydd för minoriteter och utsatta grupper i samhället. Utskottet anser att ett erkännande av att samerna är urbefolkning i Sverige skulle innebära en nödvändig och viktig förstärkning av samernas ställning i samhället. Förslag till riksdagen med denna innebörd bör enligt utskottets mening utformas av regeringen. Med bifall till motion 1994/95:K507 yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna 1994/95:K508 yrkande 8 och 1994/95:Bo602 yrkande 1 inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida, varför de avstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande samernas rättsliga ställning att riksdagen med bifall till motion 1994/95:K507 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1994/95:K508 yrkande 8 och 1994/95:Bo602 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. ILO:s konvention nr 169 (mom. 8)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som framförts i motionerna 1994/95:K507 yrkande 5 och 1994/95:U622 yrkande 4 anser utskottet att Sverige bör ratificera ILO:s konvention nr 169. En sådan konvention bör enligt utskottets mening kunna bli ett viktigt instrument i samernas arbete och då bl.a. för Sametingets verksamhet. Det faktum att Norge anslutit sig till konventionen trots att förhållandena vad gäller äganderätten till markområden är likartade, anser utskottet talar för att även Sverige bör kunna ansluta sig till denna konvention. Med bifall till motion 1994/95:K507 yrkande 5 och 1994/95:U622 yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna 1994/95:K508 yrkande 3 och 1994/95:Bo602 yrkande 5 inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida, varför utskottet avstyrker dessa motioner.
dels att utskottets hemställan under mom. 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande ILO:s konvention nr 169 att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:K507 yrkande 5 och 1994/95:U622 yrkande 4 och med avslag på motionerna 1994/95:K508 yrkande 3 och 1994/95:Bo602 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motioner 1 Inkomna skrivelser 3 Utskottet 3 1 Inledning 3 1.1 Samerättsutredningen 3 1.2 Sametinget 3 2 Medelstilldelning till Sametinget 4 2.1 Propositionen 4 2.2 Utskottets bedömning 4 3 Sametingets användning av tilldelade medel 4 3.1 Motionerna 4 3.2 Bakgrunden till inrättandet av Sametinget som en statlig myndighet 5 3.3 Bestämmelser om val till Sametinget 7 3.4 Riksrevisionsverkets granskning 7 3.5 Regeringens bedömning 8 3.6 Sametingets skrivelser till utskottet 8 3.7 Bestämmelser om partistöd 8 3.8 Utskottets bedömning 9 4 Sametingets uppgifter m.m. 9 4.1 Motionerna 9 4.2 Sametingets uppgifter enligt sametingslagen 10 4.3 Riksdagens tidigare behandling av liknande motioner 11 4.4 Utskottets bedömning 11 5 Information om samekulturen 11 5.1 Motionerna 11 5.2 Bakgrund 11 5.3 Utskottets bedömning 12 6 Samarbete mellan de nordiska samerna 12 6.1 Motionen 12 6.2 Bakgrund 12 6.3 Utskottets bedömning 13 7 Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen m.m. 13 7.1 Motionerna 13 7.2 Bakgrund 14 7.2.1 Bestämmelser i RF före 1995 14 7.2.2 Riksdagens uttalande år 1977 15 7.2.3 Samerättsutredningen 15 7.2.4 Propositionen om Sameting m.m. 16 7.2.5 Riksdagens beslut december 1992 17 7.2.6 Ny bestämmelse i RF fr.o.m. den 1 januari 1995 17 7.3 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen 19 7.4 Utskottets bedömning 19 8 Det samiska språket 19 8.1 Motionerna 19 8.2 Bakgrund 20 8.2.1 Samerättsutredningen 20 8.2.2 Propositionen om Sameting m.m. 20 8.2.3 Riksdagens behandling december 1992 21 8.3 Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk 21 8.4 Utskottets bedömning 22 9 ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder 23 9.1 Motionerna 23 9.2 Bakgrund 24 9.2.1 Inledning 24 9.2.2 Regeringens skrivelse till riksdagen 1991/92 24 9.2.3 Riksdagens behandling 1991 25 9.2.4 Riksdagens behandling december 1992 25 9.2.5 Riksdagens behandling våren 1994 26 9.3 Det danska Folketingets beslut i december 1994 27 9.4 Skriftväxling mellan Norge och ILO 27 9.5 Utskottets bedömning 28 Hemställan 28 Reservationer 29