Sameting m.m.
Betänkande 1992/93:KU17
Konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU17
Sameting m.m.
Innehåll
1992/93 KU17
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 1992/93:32 Samerna och samisk kultur m.m. såvitt avser bilaga 1 jämte följdmotioner. I propositionen föreslås inrättande av en särskild statlig myndighet -- ett Sameting -- med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur. Ledamöterna i tinget utses genom val bland den samiska befolkningen. Grundläggande bestämmelser om Sametingets uppgifter och om hur det utses och organiseras föreslås bli givna i en särskild lag -- sametingslagen. Några av motionerna behandlar det samiska språket, samernas ställning enligt regeringsformen och ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Utskottet tillstyrker propositionens förslag. Ett särskilt yttrande och en meningsyttring föreligger.
Propositionen bilaga 1
I proposition 1992/93:32 bilaga 1 yrkas att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till sametingslag.
Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som i propositionen anförts om samiskt språk (avsnitt 9), samt genomförande och kostnader (avsnitt 11).
Lagförslaget har intagits i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
1992/93:K1 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att tillförsäkra de samiska familjernas rätt i sametingslagen.
1992/93:K2 av Erik Artur Egervärn (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillträde till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder för närvarande inte är aktuellt, men att frågan för Sveriges del kan komma att omprövas i framtiden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att överklagande vad gäller upprättande av röstlängd även bör kunna göras till valprövningsnämnden.
1992/93:K3 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det önskvärda i att Sverige ratificerar ILO:s konvention 169.
1992/93:Bo7 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att ändra 1 kap. 2 § regeringsformen i enlighet med Samerättsutredningens förslag,
2. att riksdagen beslutar att den föreslagna lagen, sametingslagen, skall kallas samelag och inkludera Samerättsutredningens inledande förslag, 1 kap.,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut över anmärkning mot röstlängd,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till språklag i enlighet med Samerättsutredningens förslag,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hindren för att ratificera ILO-konventionen så snabbt som möjligt skall undanröjas.
1992/93:Bo14 av Leo Persson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behandlingen av ILO-konvention 169,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det samiska språket.
1992/93:Bo16 av Pontus Wiklund och Jan Erik Ågren (kds) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar genomföra den del av proposition 1992/93:32 bilaga 1 som rör inrättandet av ett Sameting och avvaktar med behandlingen av bilaga 1 i övrigt.
Utskottet
1. Inledning
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen ges förslag om inrättande av en särskild statlig myndighet -- ett Sameting -- med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur. Ledamöterna i tinget utses genom val bland den samiska befolkningen. Grundläggande bestämmelser om Sametingets uppgifter och om hur det utses och organiseras föreslås bli givna i en särskild lag -- sametingslagen.
I den föreslagna lagen ges bl.a. en definition av vem som är same i sametingslagens mening och därigenom har rösträtt vid val till tinget och är valbar till tinget. Sametinget föreslås bestå av 31 ledamöter. Med hänsyn till att tinget föreslås bli en statlig myndighet kommer regeringen att på förslag av Sametinget förordna ordförande i tinget. För att sköta den löpande verksamheten föreslås Sametinget utse en styrelse. Vidare skall en valnämnd utses som skall svara för valet till Sametinget. I övrigt får tinget tillsätta de nämnder som kan behövas för beredning, förvaltning och verkställighet.
Val till Sametinget skall hållas vart fjärde år och valdag är den tredje söndagen i maj. Landet bildar en valkrets. Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd. Val till Sametinget kan ske på två sätt, antingen genom röstning i vallokal eler genom brevröstning. Särskilda föreskrifter om att sameröstlängden får föras med hjälp av automatisk databehandling föreslås bli intagna i sametingslagen.
Sametingslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1993 och det första valet hålls den 16 maj 1993. En särskild organisationskommitté får i uppgift att planera och genomföra det första valet till Sametinget och i övrigt förbereda bildandet av den nya myndigheten.
Någon lagstadgad rätt att använda samiska i officiella sammanhang bör enligt propositionen inte införas och inte heller bör någon lagstadgad rätt för äldre samer att få undervisning i sitt språk införas. I propositionen föreslås att Sametinget ges ett ansvar för att leda det samiska språkarbetet och tilldelas särskilda resurser för detta ändamål.
Vad gäller kostnaderna för Sametinget avser regeringen att återkomma till dessa frågor i 1993 års budgetproposition. Vid behov avser även regeringen att i tilläggsbudget för 1992/93 återkomma till frågor om kostnader för förberedande och genomförande av det första valet till Sametinget.
Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts om samiskt språk samt genomförande och kostnader.
Samerättsutredningen
Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 september 1982 tillkallade dåvarande chefen för Justitiedepartementet en kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige. Utredningen, som antog namnet Samerättsutredningen, avgav i maj 1986 delbetänkandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning, i juni 1989 huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting och i november 1990 slutbetänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk. Betänkandena remissbehandlades. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena har lagts fram i två promemorior, dels vad avser delbetänkandet och huvudbetänkandet (Ds 1989:72), dels vad avser slutbetänkandet (Ds 1992:40).
Lagrådsyttrande
Utskottet har inhämtat Lagrådets yttrande över 1 kap. 2 §, 2 kap. 2 § och 3 kap. 3 § i regeringens förslag till sametingslag. Detta yttrande fogas till betänkandet som bilaga 2.
Yttrande från utbildningsutskottet
Utbildningsutskottet har avgivit yttrande avseende den del av regeringens förslag till sametingslag som rör sameskolan. Detta yttrande fogas som bilaga 3 till detta betänkande.
Övrigt
Företrädare för Samernas Nationalråd -- Svenska Samernas Riksförbund, Riksorganisationen Same Ätnam, Sáminuorra och Nordiska Samerådets svenska sektion -- har vid uppvaktning lämnat synpunkter i ärendet och överlämnat skrivelser.
Skrivelser har dessutom inkommit från Landsförbundet Svenska Samer, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Riksorganisationen Same Ätnam, Svenska Samernas Riksförbund, Riksförbundet Sveriges Glesbygdsförening och Arjeplogs Glesbygdsförening.
2. Sametingslag
2.1 Sameting
Motionerna
I Vänsterpartiets partimotion Bo7, yrkande 2 yrkas att riksdagen beslutar att den föreslagna lagen, sametingslagen, skall kallas samelag och inkludera samerättsutredningens inledande förslag, 1 kap.
I motionen pekas på att samerättsutredningen lade ett förslag till en samelag inom vilken den samlade samepolitiken skulle rymmas samt att detta förslag inte finns med i propositionen.
I motion Bo16, yrkande 1, av Pontus Wiklund och Jan Erik Ågren (kds) yrkas att riksdagen beslutar genomföra den del av proposition 1992/93:32 bilaga 1 som rör inrättandet av ett Sameting och avvaktar med behandlingen av bilaga 1 i övrigt.
Eftersom frågetecknen är så pass många och svåra är det enligt motionärerna rimligt att stödja den resolution som antagits vid de samiska organisationernas landsmöte i oktober i år. I denna föreslås att förslaget att inrätta Sametinget samt de förslag som framläggs av Kulturdepartementet -- bilaga 3 -- med reservation för mediapolitiken, genomförs. Vidare föreslås i resolutionen att lämna övriga förslag för ställningstagande och beslut sedan Sametinget fått möjlighet att lämna synpunkter på dessa. Enligt motionärerna skapas med detta förutsättningar i två grundläggande avseenden. Förslagen blir allsidigt genomlysta och Sametinget ges sin plats i samiskt och svenskt samhälle.
2.1.1 Sametinget som statlig myndighet
Propositionen
I syfte att förbättra de svenska samernas möjligheter att som en minoritet bland landets befolkning hålla sin kultur levande föreslås inrättande av en särskild statlig myndighet -- Sametinget -- vars ledamöter utses genom val bland den samiska befolkningen.
I en särskild lag -- sametingslagen -- ges grundläggande bestämmelser om Sametingets uppgifter och om hur det utses och organiseras.
Med begreppet kultur avses, enligt specialmotiveringen till 1 kap. 1§ sametingslagen, samekulturen i vid mening. Det överensstämmer i huvudsak med bl.a. kulturbegreppet i 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen. Med samisk kultur avses sålunda också det samiska språket och de kulturbärande samiska näringarna, såsom rennäringen.
I propositionen framhålls att riksdagen år 1977 vid behandlingen av propositionen om insatser för samerna (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4, rskr. 1976/77:289) klart uttalat sig för att samerna, såsom en del av Sveriges ursprungliga befolkning intar en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter i landet. Även om många som räknar sig som samer har ett betydande intresse för den samiska kulturen är enligt propositionen gruppen samer totalt sett så liten att detta speciella inslag i landets kulturarv kan riskera att utplånas, om inte särskilda åtgärder vidtas för att stödja en levande samisk kultur. Samerna har själva skapat olika organisationer för att bevaka vad de ser som samiska intressen. Ett mer kraftfullt instrument för främjandet av den samiska kulturens utveckling bör dock enligt propositionen kunna skapas genom en särskild statlig myndighet med överblick över de samiska frågorna, förutsatt att samerna själva engageras i denna myndighets verksamhet.
För att få ett verkligt engagemang från den samiska folkningen bör myndigheten göras annorlunda än ett traditionellt statligt verk. Utbildningsministern anser att Samerättsutredningens förslag om en myndighet i form av ett sameting bör följas. Denna lösning ger grund för ett engagemang från samernas sida, den har bred uppslutning från samerna och en sådan lösning har framgångsrikt introducerats i Norge.
Utbildningsministern säger sig i propositionen vara medveten om att lösningen är okonventionell när det gäller en statlig myndighet, men att den ryms inom de legala ramar som gäller. Det framhålls att det förhållandet att ledamöter i statliga myndigheters beslutande organ utses av enskilda subjekt har förekommit i inte helt ringa omfattning. Sådant utseende av statliga befattningshavare utgör myndighetsutövning genom enskild och kräver stöd i lag, vilket enligt propositionen tillgodoses genom att den grundläggande regleringen av Sametinget ges helt i lagform.
I propositionen understryks den principiella betydelse det har att detta organ för samiska frågor offentligrättsligt får ställning som en statlig myndighet under regeringen. Trots benämningen "ting" är det inte fråga om något organ för självstyre, som skall verka i stället för riksdag eller kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa organ.
Samerättsutredningen
Utredningen ansåg att övergripande bestämmelser om skydd för samiskt kultur- och samfundsliv borde införas och att den av utredningen eftersträvade helhetssynen borde manifesteras i en särskild samelag. Då alla bestämmelser om samiska förhållanden emellertid inte kan samlas i en lag, måste enligt utredningen specialregleringar även fortsättningsvis återfinnas i särskilda författningar. Utredningen föreslogatt det i samelagens inledande kapitel borde anges att samerna är en urbefolkning och en etnisk minoritet i Sverige. Dessutom borde det redovisas som främst ger uttryck för den samiska folkgruppens identitet, nämligen den egna kulturen, vari inbegrips det samiska språket och de kulturbärande samiska näringarna, såsom rennäringen. Lagen borde vidare, för att ge en helhetsbild, i första kapitlet ange samhällets ansvar för den samiska kulturen samt, om inte särskilda bestämmelser finns i samelagen, redovisa i vilka författningar för samerna centrala förhållanden regleras.
Utredningen föreslog vidare inrättande av ett folkvalt samiskt organ, ett Sameting, som kan företräda det samiska folket i Sverige i olika sammanhang. Enligt utredningen skall Sametinget vara representativt för hela den samiska befolkningen, men det är inte fråga om att skapa någon samisk självstyrelse av den typ som den kommunala självstyrelsen utgör. Ännu mer uppenbart är det att Sametinget inte kan jämföras med riksdagen och inte heller synes kyrkomötet eller kyrkofullmäktige vara någon parallell. Det förhållandet att Sametinget inte är jämförligt med de nämnda organen talar enligt utredningen för att Sametinget bör betraktas och behandlas som en myndighet i regeringsformens bemärkelse. Enligt utredningen gav Sametingets uppgifter vid handen att det får karaktären av förvaltningsmyndighet och utredningen ansåg det helt klart att det då bör vara en förvaltningsmyndighet under regeringen.
I grundidén med Sametinget, att samerna i ett särskilt organ skall få sköta vissa egna angelägenheter, ligger enligt utredningen, inte bara att Sametinget skall överta en del uppgifter som innebär myndighetsutövning, utan också att tinget skall ha en förhållandevis självständig ställning gentemot staten och dess övriga organ. Sametinget får enligt utredningen genom sin organisation och sitt ändamål en särskild ställning bland de statliga myndigheterna, och man kan därför utgå ifrån att regeringen iakttar återhållsamhet när det gäller att utöva sin direktivrätt gentemot Sametinget.
Lagrådets yttrande
Lagrådet har i sitt yttrande anfört bl.a. följande.
Enligt propositionens förslag utgör Sametinget, vars ledamöter utses genom val, en myndighet. Det är avsett att myndighetsutövning skall ingå i myndighetens verksamhet. Överlämnandet till enskilda att genom val utse myndighetens ledamöter torde kräva lagform.
Överlämnande av myndighetsutövning till enskild individ
Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen kan förvaltningsuppgift överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller enskild individ. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall det ske med stöd av lag.
Möjligheten att överlämna förvaltningsuppgifter till enskild individ infördes år 1976 (prop. 1975/76:209, KU 1975/76:56). Frågan hade aktualiserats bl.a. i samband med beslut om reformering av högskoleutbildningen. Om utseende av ledamöter i statliga organ skulle anses vara en förvaltningsuppgift som innefattade myndighetsutövning, skulle detta innebära att regeringsformens dåvarande utformning lade hinder i vägen för att i organ inom högskoleväsendet vissa ledamöter utsågs av enskilda personer, t.ex. valkorporationer av studerande, och krävde lag för att ledamöter i sådant organ skulle kunna utses av förening av studerande eller anställda.
I propositionen anfördes bl.a. följande (s. 166).
Uppgiften att utse ledamöter i statliga förvaltningsorgan har sedan gammalt handhafts av statlig eller kommunal myndighet eller av statlig eller kommunal beslutande församling. Först under senare tid har det blivit aktuellt att till en del överlåta utseendet av ledamöter i statliga förvaltningsorgan till enskilda juridiska personer eller till enskilda individer som därvid skall bibehålla sin ställning av privatpersoner. Staten har ansvaret för att de förvaltningsuppgifter som ankommer på statliga organ blir utförda på ett sätt som stämmer överens med gällande lagar och andra författningar och också i övrigt tillgodoser de allmänna medborgarintressena. På grund härav är det en statlig uppgift att sörja för att de statliga förvaltningsorganen får en sådan sammansättning att organen har goda förutsättningar att fylla sina uppgifter på angivet sätt. Det sagda leder fram till att utseende av ledamöter i statliga förvaltningsorgan otvivelaktigt måste betraktas som en offentlig förvaltningsuppgift.
Vad gällde frågan om denna förvaltningsuppgift innefattade myndighetsutövning behandlades först tillsättandet av statliga tjänster. Det konstaterades att den offentligrättsliga karaktären av dessa tjänstetillsättningar främst kom till uttryck genom att bestämmelser i ämnet meddelades i regeringsformen, varvid redogjordes för innehållet i 11 kap. 9 § RF. En statlig tjänstetillsättning ansågs sålunda innefatta myndighetsutövning i den bemärkelse detta begrepp har i 11 kap. 6 § RF. Beträffande sådana tillsättningar av ledamöter i statliga förvaltningsorgan som inte samtidigt utgör tjänstetillsättningar anfördes att det inte finns någon motsvarighet till de tidigare angivna bestämmelserna i RF. Härav följde främst att utseendet av ledamöter i statliga förvaltningsorgan som lyder under regeringen inte är förbehållet regeringen och myndighet som regeringen bestämmer utan kan överlämnas till annan inom den ram som dras upp i 11 kap. 6 § RF. Det angivna förhållandet innebar emellertid inte att dessa tillsättningar har en helt annan karaktär än tjänstetillsättningarna. Mot bakgrund härav ansågs även utseendet av ledamöter i statliga förvaltningsorgan utgöra en förvaltningsuppgift som innefattade myndighetsutövning i förut angiven bemärkelse.
Departementschefen ansåg det vidare vara en brist att det enligt regeringsformens dåvarande utformning inte var möjligt att låta en eller flera fysiska personer överta en offentlig förvaltningsuppgift under bibehållande av ställningen som privatpersoner. Detta gällde både i fråga om myndighetsutövning och i fråga om annan offentlig verksamhet. Lika väl som det kunde vara ändamålsenligt att en offentlig förvaltningsuppgift kunde anförtros en juridisk person kunde det enligt departementschefen vara önskvärt att en förvaltningsuppgift kunde överlämnas till en eller flera fysiska personer utan att dessa för den skull behövde inlemmas i myndighetsorganisationen. Som exempel härpå angavs bl.a. fall när man på ett enkelt sätt vill kunna överlåta åt studerande och anställda att genom val utse ledamöter i vissa högskoleorgan. För att detta skulle bli möjligt borde, enligt departementschefen, i 11 kap. 6 § tredje stycket RF enskild individ nämnas vid uppräkningen av dem, till vilka förvaltningsuppgift kan överlämnas. Överlämnande av förvaltningsuppgift som innebar myndighetsutövning borde förutsätta medgivande i lag. Något behov att uppställa en särskild undantagsregel för utseende av ledamöter i statligt förvaltningsorgan torde enligt departementschefen inte föreligga.
Före år 1976 skulle överlämnandet av förvaltningsuppgift som innefattade myndighetsutövning ske genom lag. Samtidigt som tillägg gjordes i 11 kap. 6 § tredje stycket RF med enskild individ, ändrades bestämmelsens ordalydelse till att överlämnandet av sådan förvaltningsuppgift skulle ske med stöd av lag. Departementschefen anförde i propositionen (s. 168) att det borde vara tillräckligt att ett medgivande till överlämnandet fanns i lag och att grundlagsbestämmelsen också tolkats så i praktiken.
2.1.2 Sametingets uppgifter
Propositionen
I förslaget till sametingslag anges Sametingets uppgifter i 2 kap. 1 §.
Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. I propositionen betonas att med levande samisk kultur avses kultur i vid bemärkelse och den bör då rimligen inbegripa det som är samiskt särpräglat i samhällslivet. I den mån ett näringsfång ger en speciell grund för samisk kultur ingår givetvis detta näringsfång i kulturen.
Vid sidan om denna breda uppgift bör Sametinget enligt propositionen också tilläggas vissa speciella uppgifter av mer gängse typ för en förvaltningsmyndighet. Vilka dessa uppgifter skall vara kan enligt propositionen knappast besvaras en gång för alla, och utvecklingen får visa vad som är lämpligt. Man kan börja med ett begränsat antal uppgifter, som tydligt är av den karaktären att de ägnar sig för tinget att pröva och avgöra.
Enligt lagförslaget skall till Sametingets uppgifter särskilt höra att besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande. Vidare skall Sametinget utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen, leda det samiska språkarbetet, medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten. Tinget skall även ha uppgiften att informera om samiska förhållanden.
I specialmotiveringen till 2 kap. 1 § sametingslagen framhålls att någon särskild bestämmelse om skyldighet för Sametinget att avge verksamhetsberättelse eller motsvarande redovisning inte förts in i lagen. Då Sametinget blir en anslagsfinansierad myndighet följer härav, enligt propositionen, att tinget i likhet med andra statliga myndigheter kommer att omfattas av de regler som gäller arbetet med anslagsframställningar och resultatredovisningar.
I propositionen har som ovan framgått föreslagits att Sametinget skall utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen.
Verksamheten i sameskolan regleras i skollagen (1985:1100), i sameskolförordningen (1967:216) och i förordningen (SKOLFS 1991:23) om försöksverksamhet med sameskola i Kiruna. Sameskolan är, till skillnad från grundskolan, en skola med staten som huvudman.
Sameskolorna leds av en styrelse, vars kansli är förlagt till Jokkmokk. Den nuvarande ordningen innebär att styrelsen utses av regeringen efter förslag från olika samiska organisationer. Närmast under styrelsen finns en skolchef, som förordnas av regeringen.
Enligt propositionen bör Sametinget ges ett ansvar för att genomföra utbildningen inom sameskolan inom ramen för de föreskrifter statsmakterna meddelar. Förslaget innebär att Sametinget får uppgiften att utse ledamöterna i Sameskolstyrelsen och att tillsätta tjänsten som skolchef. Med hänsyn till att Sametinget avses vara en statlig myndighet ändras emellertid inte skolans status som en skola med statligt huvudmannaskap.
Förslaget föranleder enligt propositionen inte någon ändring i skollagen, men kommer att kräva ändringar i sameskolförordningen. Utbildningsministern avser att återkomma till regeringen i denna fråga, om riksdagen godkänner förslaget om Sametingets ansvar för sameskolan.
Utbildningsutskottet har avgivit yttrande och har enligt detta inget att erinra mot vad regeringen har föreslagit beträffande sameskolan. Med hänvisning härtill anser utbildningsutskottet att konstitutionsutskottet bör tillstyrka propositionen i denna del.
2.1.3 Sametingets organisation och arbete
Propositionen
I förslaget till sametingslag finns i 2 kap. 2--7 §§ bestämmelser om Sametingets sammansättning m.m., styrelse och nämnder samt om ärendenas handläggning.
I korthet innebär dessa att Sametinget organiseras som en vald ledamotsförsamling om 31 ledamöter. Till sitt förfogande för den löpande verksamheten har Sametinget en styrelse som tinget utser. Regeringen förordnar ordförande för tinget efter förslag från Sametinget. Tinget skall också utse en valnämnd med uppgift att under tinget svara för valet till tinget. Sametinget beslutar om de nämnder som i övrigt behövs för beredning, förvaltning och verkställighet. Sametinget beslutar också om kansliort för tinget.
I propositionen anförs bl.a. att det är givet att en representativ församling av den storlek det nu är fråga om inte kan vara samlad allt för ofta och omedelbart handlägga de löpande ärendena. För den löpande förvaltningen bör tinget till sitt förfogande ha en styrelse som tinget själv utser. Styrelsen bör bestå av sju ledamöter och utses bland tingets ledamöter. Styrelsen bör ha till uppgift att bereda och yttra sig i ärenden som skall handläggas av Sametinget. Den bör också ha hand om den ekonomiska förvaltningen och dessutom bör det ankomma på styrelsen att verkställa Sametingets beslut och i övrigt fullgöra de uppdrag som tinget lämnat över till styrelsen. Sametinget skall även tillsätta en valnämnd som skall svara för valet till Sametinget. I övrigt bör Sametinget kunna tillsätta de nämnder som utöver styrelsen och valnämnden behövs för att fullgöra Sametingets uppgifter och för verksamheten i övrigt.
Samerättsutredningen ansåg att det för att markera att Sametinget -- trots att dess ledamöter väljs i särskilda val -- är en förvaltningsmyndighet under regeringen var lämpligt att de valda ledamöterna, såsom i Finland, formellt förordnas av regeringen.
I propositionen anses en sådan ordning mindre tilltalande. I stället föreslås att vad som bör förbehållas regeringen är att utse ordförande för Sametinget bland tingets ledamöter och efter förslag från tinget. I propositionen anges att en liknande ordning finns när det gäller förordnande av rektorer för universitet och högskolor. De utses efter förslag från en valförsamling och lärosätets styrelse.
I propositionen anförs vidare bl.a. följande ( s. 44).
Grundläggande regler om myndigheternas ställning finns i regeringsformen. För myndigheterna gäller att de är skyldiga att följa de föreskrifter som meddelas av regeringen och i förekommande fall av överordnad myndighet. För ärenden som innefattar myndighetsutövning gäller särskilda regler. Vidare gäller att beslutsformerna inom en myndighet regleras i förvaltningslagen (1986:223), att dess handlingar är allmänna och offentliga -- om de inte skall vara hemliga enligt sekretesslagen (1980:100) -- och att de som berörs av myndighetens beslut i princip kan överklaga beslutet. För anställda vid myndigheter gäller vidare att de är underkastade disciplinansvar enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning. Särskilda regler finns om myndigheters arkiv. Sådana allmänna regler som nu givits exempel på skall givetvis gälla för Sametinget och dess organ.
Vad gäller möjligheten till överklagande föreslås i 2 kap. 7 § sametingslagen att Sametingets samt dess styrelses och nämnders beslut får överklagas endast om det finns särskilda föreskrifter om det. I specialmotiveringen till denna paragraf anförs att det med hänsyn till Sametingets uppgifter inte är rimligt att ha en sådan generell möjlighet att överklaga beslut som fattas av tinget eller dess organ. Vidare sägs att särskilda bestämmelser om överklaganderätt kan finnas i olika författningar, vilkas tillämpning har lagts på tinget.
Enligt propositionen bör föreskrifter om att Sametinget skall utse en styrelse och en valnämnd liksom om de grundläggande uppgifterna för dessa organ tas in i sametingslagen. Där bör också anges hur ordföranden för Sametinget utses. I övrigt bör enligt propositionen tydligt framgå av lagen att tinget får tillsätta de ytterligare nämnder det finner behövligt att ha.
Vidare bör vissa grundläggande bestämmelser rörande arbetet i Sametinget av principiella skäl regleras i sametingslagen, t.ex. bestämmelser om beslutsförhet och jäv.
I övrigt bör enligt propositionen regeringen genom en instruktion kunna ge närmare föreskrifter. En sådan instruktion får givetvis ta hänsyn till den speciella ställning Sametinget intar som statlig förvaltningsmyndighet.
2.1.4 Utskottets bedömning
Vid behandlingen år 1977 av propositionen om insatser för samerna uttalade kulturutskottet (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4, rskr. 1976/77:289) bl.a. följande.
De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag som läggs fram utgår från den grunduppfattningen att samerna är en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning. Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det värdefullt att den uttalats så klart. I propositionen framhålls vidare att denna grundsyn innebär att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att det är naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som slagits fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Utskottet kan ansluta sig även till dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen anförts i detta sammanhang.
Ett inrättande av ett Sameting som en särskild statlig myndighet bör ses mot bakgrund av detta uttalande om att samerna, såsom en del av Sveriges ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter i landet. Sametinget som statlig förvaltningsmyndighet blir en ny företeelse, främst genom att myndighetens beslutande organ, själva tinget, i sin helhet utses av enskilda och inte av regeringen. Stöd för detta överlämnande till enskilda att utse myndighetens ledamöter ges i sametingslagen. Utskottet tillstyrker propositionens förslag om inrättande av ett Sameting som en särskild myndighet.
Utskottet tillstyrker även propositionens förslag vad gäller Sametingets uppgifter och dess organisation och arbete.
I motion Bo 7 yrkande 2 har yrkats att den föreslagna lagen skall kallas samelag och inkludera Samerättsutredningens inledande förslag, 1 kap. Sametingslagen behandlar endast Sametinget -- hur det väljs, uppgifter och arbete m.m. -- och lagen bör ha en benämning i enlighet med detta. Utskottet finner inte att det finns anledning att i lagen, på sätt som Samerättsutredningen föreslagit, införa vissa uttalanden om faktiska förhållanden och om statens ansvar för samerna. Med det anförda avstyrker utskottet motion Bo 7 yrkande 2.
I motion Bo 16 yrkande 1 har yrkats att den del av propositionens bilaga 1 som rör inrättande av ett Sameting genomförs och att riksdagen avvaktar med behandlingen av denna bilaga i övrigt. Utskottet anser inte att det finns anledning att avvakta med behandlingen i övrigt, varför utskottet avstyrker motionen Bo 16 yrkande 1.
2.2 Definition av vem som är same
Motionen
I motion K1 av Bruno Poromaa (s) yrkas att riksdagen beslutar att tillförsäkra de samiska familjernas rätt i sametingslagen.
Motionären pekar på att en stor del av samerna i Sverige är gifta med personer som inte är av samisk börd och att dessa icke-samiska makar inte omfattas av sametingslagen. Enligt motionären är det troligt att anta att samer vars makar inte omfattas av lagen också själva kan komma att ställa sig utanför de möjligheter till inflytande Sametinget kan komma att ge. De icke samiska makarnas möjligheter till inflytande, som avser familjernas samiska kultur, är helt avskuren.
Om sametinget också i praktiken skall omfatta alla samer är det enligt motionen nödvändigt att samtliga samiska familjers rätt tillförsäkras i sametingslagen. De icke-samiska makarnas rätt att ha aktivt inflytande som gäller deras barn och deras familjer skall klart framgå.
Propositionen
I propositionen föreslås att i 1 kap. 2 § sametingslagen införs bestämmelser om att med same avses i lagen den som anser sig vara same och gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hemmet eller, gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet eller, har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.
Enligt propositionen får den föreslagna definitionen betydelse vid tillämpningen av sametingslagen när det gäller att avgöra vilka som skall ha rösträtt till Sametinget och vilka som är valbara till Sametinget.
Enligt propositionen talar allt för att utgångspunkten i sametingslagen vid definitionen av same bör vara den subjektiva minoritetsdefinitionen. Enligt en sådan tillhör de personer minoriteten som själva anser sig göra det. Det finns dock skäl för att förena denna definition med något eller några objektiva kriterier, och i propositionen föreslås att språket skall vara ett sådant objektivt kriterium. Det främsta skälet till detta anges vara att Finland och Norge använder det kriteriet. Om språket inte vore ett kriterium i en svensk definition skulle den situationen kunna uppstå att en person kan anses som same i Norge och Finland men inte i Sverige och vice versa.
I Samerättsutredningens förslag ställdes krav på att personen i fråga eller någon av hans föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar lärt sig samiska som första språk. Enligt propositionen stämmer utredningens förslag närmast överens med den finska definitionen. I Finland definieras same som den person som lärt sig samiska som första språk eller haft föräldrar, far- eller morföräldrar som lärt sig samiska som första språk. Till grund för propositionens förslag har lagts den norska definitionen. I Norge anses den person vara same som förklarar att han uppfattar sig själv som same och har samiska som hemspråk eller att han har eller har haft någon förälder, far- eller morförälder med samiska som hemspråk. Propositionens föreslagna definition anses återspegla en något generösare inställning från statsmakternas sida till vem som bör anses som same i sametingslagens mening. Enligt propositionen lägger den inte avgörande vid i vilken ordning samiska och svenska har lärts i hemmet. Det avgörande är att samiska har använts som språk i hemmet.
I propositionen anförs vidare att om det godtas att den skall anses som same som känner sig som sådan och fyller språkkravet, bör ockå avkomlingar till denne kunna anses som samer, även om de inte själva fyller språkkravet. De har ju dock klart ett samiskt påbrå. Därför föreslås att även den där någon av hans föräldrar är eller har varit upptagen i röstlängden till Sametinget skall anses som same. Detta kriterium anges kunna få betydelse för senare generationer, för vilka användningen av det samiska språket har försvagats.
Samerättsutredningen
Vid samerättsutredningens behandling av definitionen av vem som är same ansågs uppenbara skäl föreligga för att förena den subjektiva definitionen med något eller några objektiva kriterier. Några sådana kriterier togs också upp i utredningens betänkande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting. Härvid behandlades bl.a. makes etnicitet varvid anfördes (s. 135) följande.
Som nämnts gäller för närvarande enligt rennäringslagen att make till person med renskötselrätt också får sådan rätt. Det är väl i och för sig inte helt orimligt att make eller maka åtminstone efter viss tid i bestående äktenskap skall jämställas med mannen resp. hustrun även när det gäller frågan om samisk etnicitet. I enlighet med samhällets inställning i andra sammanhang skulle det också kunna övervägas att samboförhållande jämställs med äktenskap. En sådan utvidgning av personkretsen skulle emellertid kunna leda alltför långt. Exempelvis skulle den vars mor en gång varit gift med en same kunna betraktas som same även om varken hans mor eller hans far är av samisk härkomst.
Utredningen föreslog som framgått ovan att med same skulle anses den som anser sig vara same och som gör sannolikt att han eller någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt sig samiska som första språk.
Lagrådets yttrande
Lagrådet har i sitt yttrande anfört att med uttrycket "har eller har haft samiska som språk i hemmet" måste förstås att samiska används eller har använts som språk i vederbörandes barndomshem eller i hans hem som vuxen eller bådadera. Om något annat är avsett torde bestämmelserna enligt Lagrådet kräva en omformulering.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker propositionens förslag i denna del. Utskottet vill här framhålla att regeringen ansett att den föreslagna definitionen -- i förhållande till Samerättsutredningens förslag -- återspeglar en generösare inställning till vem som bör anses som same i sametingslagens mening. Det har härvid anförts att definitionen inte lägger avgörande vikt vid i vilken ordning samiska och svenska har lärts i hemmet. Härmed anser utskottet att ett klargörande har gjorts i den fråga som tas upp av Lagrådet.
Sametingslagens definition av same utgår från en subjektiv minoritetsdefinition, vilket förenats med språket som ett objektivt kriterium. Därutöver finns ett alternativt objektivt kriterium som innefattar att vederbörande har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget. Definitionen utgår inte från någon samisk härstamning. Mot bakgrund härav avstyrker utskottet motion K1.
2.3 Val till Sametinget
Propositionen
I förslaget till sametingslag finns bestämmelser om val till Sametinget i 3 kap.
I korthet innebär dessa att Sametingets ledamöter skall väljas av samerna genom direkta val i ett proportionellt valsystem. Landet utgör en valkrets. Val till Sametinget hålls vart fjärde år den tredje söndagen i maj månad. Valet sker antingen genom röstning i vallokal eller genom brevröstning. Sametinget blir ansvarigt för att organisera valet. Inför det första valet får dock uppgiften ankomma på en särskild organisationskommitté.
2.3.1 Rösträtt m.m.
Motionerna
I motion K2, yrkande 2, av Erik Artur Egervärn (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att överklagande vad gäller upprättande av röstlängd även bör kunna göras till Valprövningsnämnden.
I Vänsterpartiets partimotion Bo7, yrkande 3, yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut över anmärkning mot röstlängd.
Enligt motionen ges i sametingslagen inte valet till Sameting likvärdighet med andra jämförbara parlamentariska val vad avser överklagandemyndighet. Motionärerna anser att länsstyrelsens beslut angående anmärkning mot röstlängd bör få överklagas. Ett sådant överklagande bör lämpligen prövas av Valprövningsnämnden i likhet med vad som är fallet vid riksdags-, landstings- och kommunalval.
Propositionen
Bestämmelser om rösträtt m.m. finns i 3 kap. 3--7 §§ i förslaget till sametingslag.
Enligt propositionen får definitionen av begreppet same främst betydelse för att avgöra vilka som skall ha rösträtt till Sametinget och vilka som är valbara till tinget. Propositionens förslag utgår från att det är valnämnden som skall avgöra frågan om en person är att anses som same.
Enligt propositionens förslag skall den som är upptagen i sameröstlängd ha rösträtt till Sametinget. I sameröstlängden tas den same upp som anmäler sig till valnämnden och som är svensk medborgare och på den samiska valdagen fyllt eller fyller 18 år.Anmälan till valnämnden för att tas upp i sameröstlängden skall ha inkommit senast den 15 januari valåret.
Den som anser sig vara same måste alltså före valet till Sametinget anmäla sig till valnämnden, om han inte gjort det inför ett tidigare val och då blivit upptagen i röstlängden. Det innebär att den vars förälder är upptagen i sameröstlängden själv också måste anmäla sig till valnämnden för att kunna upptas i röstlängden. De som har förts upp i röstlängden står kvar till dess de avlider eller begär att bli strukna.
Enligt 3 kap. 5 § i förslaget till sametingslag skall valnämnden besluta om den person som anmält sig skall tas upp i sameröstlängd. Valnämnden skall ha upprättat en preliminär sameröstlängd senast den 10 februari valåret. Den som anmält sig men inte upptagits i den preliminära sameröstlängden skall genast underrättas om beslutet. Han har rätt att överklaga beslutet hos länsstyrelsen i det län där Sametinget har sitt säte senast den 25 februari valåret. Anmärkning mot röstlängden prövas vid offentligt sammanträde hos länsstyrelsen den 10 mars eller om denna dag är en lördag eller söndag, närmast följande måndag. Länsstyrelsens beslut över anmärkning mot röstlängd får inte överklagas. I specialmotiveringen till denna paragraf framhålls att enligt definitionen av same i 1 kap. 2 § sametingslagen erfordras endast att den som anser sig vara same gör sannolikt att han uppfyller något av de objektiva rekvisiten. Enligt propositionen bör i normalfallet uppgifterna på det ingivna anmälningsformuläret vara till fyllest för bedömningen. Om valnämnden skulle finna att ytterligare undersökning är nödvändig bör den infordra kompletterande uppgifter från den som gjort anmälan till sameröstlängden och eventuellt från annan som kan lämna upplysning i ärendet eller kontrollera med folkbokföringsmyndigheten. Det senare kan särskilt bli aktuellt när det gäller medborgarskapet.
Vad gäller granskningen och sammanräkningen av avgivna röster, föreslås i 3 kap. 22 § i förslaget till sametingslag att valnämnden vid sammanräkningen prövar valsedlarnas giltighet och meddelar de beslut som denna prövning föranleder. Härvid gäller för valnämnden i tillämpliga delar vad som enligt 14 kap. 2 § andra stycket och 3--5 §§ vallagen (1972:620) gäller för länsstyrelsen vid slutlig sammanräkning och mandatfördelning. Regler för mandatfördelningen ges i 3 kap. 32 § i förslaget till sametingslag. Sedan valnämnden fördelat mandaten i Sametinget skall resultatet av valet offentliggöras genom kungörelse i Post- och Inrikes tidningar. Valnämnden skall utan dröjsmål till regeringen redovisa resultatet av valet samt utfärda bevis till valda ledamöter och ersättare.
Enligt3 kap. 33 § i lagförslaget får valnämndens beslut enligt 22 och 32 §§ överklagas hos Valprövningsnämnden. Ett beslut får överklagas av den som enligt röstlängden var röstberättigad vid valet. Det får också överklagas av en grupp, ett parti eller en liknande sammanslutning som har deltagit i valet. Överklagandet skall ges in till Valprövningsnämnden och vara nämnden till handa inom tio dagar efter det att resultatet av valet offentliggjorts enligt 32 §. Vid Valprövningsnämndens prövning av överklaganden enligt 33 § får nämnden upphäva valet eller föranstalta om andra mindre ingripande åtgärder enligt de grunder som anges i 15 kap. 7 § vallagen.
I specialmotiveringen till 3 kap. 33 § anförs att ambitionen att låta valet till Sametinget tillgå i stort sett på samma sätt som de allmänna valen och i huvudsak med samma regelsystem som grund gör det befogat att skapa möjligheter att överpröva huruvida valet till Sametinget har ägt rum på ett korrekt sätt. Överprövningsinstans bör vara Valprövningsnämnden.
Vallagens bestämmelser m.m.
Allmän röstlängd upprättas årligen för varje valdistrikt av skattemyndigheten. I röstlängden upptas svensk medborgare som den 1 juni enligt skattemyndighetens personband är folkbokförd i valdistriktet och som har fyllt eller före den 1 september det år röstlängden upprättas fyller sjutton år. Enligt 4 kap. 4 § vallagen får den som anser att allmän röstlängd är felaktig i det att han oriktigt uteslutits från rösträtt eller att annan oriktigt upptagits som röstberättigad skriftligen framställa anmärkning mot längden hos länsstyrelsen. Har anmärkning framställts i rätt tid mot någons rösträtt enligt längden, skall länsstyrelsen genast underrätta denne om innehållet i anmärkningen samt om tid och plats för prövning av anmärkningen.
Anmärkningen prövas vid offentligt sammanträde hos länsstyrelsen. Senast dagen efter sammanträdets slut meddelar länsstyrelsen beslut över varje särskild anmärkning.
Enligt 4 kap. 6 § vallagen får länsstyrelsens beslut över anmärkning mot allmän röstlängd överklagas endast i samband med överklagande av det val vid vilket beslutet har gällt.
I 15 kap. 4 § vallagen sägs bl.a. att beslut, varigenom centrala valmyndigheten eller länsstyrelsen har fastställt utgången av val, får överklagas hos Valprövningsnämnden. Ett beslut får överklagas av den som enligt röstlängd var röstberättigad vid valet samt av den som enligt beslut av länsstyrelsen över anmärkning mot röstlängden var utesluten från rösträtt. Det får också överklagas av ett parti som har deltagit i valet. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till beslutsmyndigheten och vara myndigheten till handa inom tio dagar efter det att valet avslutades. Valprövningsnämnden prövar om skrivelsen har kommit in i rätt tid.
Det kan här nämnas att riksdagen (1992/93:KU6), med bifall till ett motionsyrkande, som sin mening givit regeringen till känna att en översyn bör göras av vallagens bestämmelser om överklagandetider och då lämpligen genom Vallagsutredningen. Ifrågavarande motion 1991/92:K712 gällde det förhållandet att överklaganden ingivits till beslutsmyndighet innan det formella beslutet om fastställande av utgång av val fattats och kungjorts. I sådana fall har överklagandena på formella grunder inte kunnat tas upp till prövning av Valprövningsnämnden därför att något överklagningsbart beslut inte förelegat. Utskottet underströk vikten av att den formella regleringen rörande överklaganden enligt vallagen i princip inte avviker från vad som gäller i övrigt för de högsta rättsinstanserna.
2.3.2 Utskottets bedömning
Valet till Sameting gäller utseende av en statlig myndighets ledamöter vilket gör att det inte kan jämställas med politiska val. Vad regeringen anfört i propositionen om rösträttsbestämmelserna får anses ge utrymme för en generös bedömning. De frågor som i detta avseende kan komma att bli föremål för valnämndens och -- vid överklagande -- länsstyrelsens prövning, bör kunna bli begränsade till sin art och omfattning. Mot bakgrund härav anser utskottet att skäl saknas för att låta frågor om rösträtt till Sametinget bli föremål för prövning av ytterligare en instans.Med det anförda avstyrker utskottet motionerna K2 yrkande 2 och Bo7 yrkande 3.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag vad gäller bestämmelser i sametingslagen om valet till Sameting.
2.4 Användning av ADB för sameröstlängden
Propositionen
I propositionen föreslås att det i 4 kap. sametingslagen införs särskilda föreskrifter om sameröstlängd. Det föreslås att Sametinget får föra sameröstlängden med hjälp av automatisk databehandling (ADB). I lagen lämnas också vissa föreskrifter om registrets användning och om gallring av registret.
Datainspektionen har jämlikt föreskrifterna i 2 a § datalagen avgivit yttrande över förslaget att föra sameröstlängden med ADB.
Datainspektionen har mot bakgrund av att den enskilde själv har att anmäla sig för registrering i röstlängden ingen erinran mot att röstlängden förs med hjälp av automatisk databehandling. Inspektionen har i sitt yttrande bl.a. anfört att något behov av att meddela föreskrifter utöver de föreslagna för att förebygga risk för otillbörligt intrång i personlig integritet inte synes föreligga. I lagen bör dock preciseras från vilket annat personregister uppgifter får hämtas. Inspektionen har även avslutningsvis pekat på den skyldighet att anmäla registret som enligt 7 § dataförordningen kommer att åligga Sametinget som registeransvarig myndighet.
I propositionen har bl.a. anförts att registeranvarig myndighet självfallet bör vara Sametinget. I propositionen delas Datainspektionens uppfattning att det i lagen bör preciseras från vilket annat personregister uppgifter får hämtas. I lagen har en precisering gjorts så att det framgår med vilket register sameröstlängden får sambearbetas. I lagförslaget anges i 4 kap. 4 § att till sameröstlängden får inhämtas uppgifter om namn, personnummer, adress och medborgarskap för aktualisering, komplettering och kontroll från register hos skattemyndigheten avseende uppgifter i folkbokföringen.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker propositionens förslag i denna del.
2.5 Genomförande och kostnader
Propositionen
Regeringen har berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen om genomförande och kostnader (avsnitt 11).
Enligt propositionen bör sametingslagen träda i kraft den 1 januari 1993 och det första valet bör hållas i maj 1993. I en övergångsbestämmelse till lagen bör ges bemyndigande till regeringen att efter lagens ikraftträdande organisera det första valet av Sametinget, eftersom någon valnämnd då ännu inte finns. Gränsen för anmälningstiden vad gäller sameröstlängden bör utsträckas till den 25 januari 1993.
Vad gäller kostnaderna för driften av Sametinget och kostnader för valet till Sametinget vart fjärde år, anförs i propositionen att då Sametinget inte kan vara i gång förrän under hösten 1993 avser regeringen att återkomma till dessa frågor i samband med förslag i 1993 års budgetproposition.
Vad gäller kostnaderna för förberedande och genomförande av det första valet till Sametinget avser regeringen att vid behov återkomma till dessa frågor i förslag till tilläggsbudget för 1992/93.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker propositionens förslag om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i sametingslagen och föreslår att riksdagen lägger till handlingarna vad regeringen i övrigt anfört om genomförande och kostnader.
3. Samiskt språk
Motionerna
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 4 yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till språklag i enlighet med Samerättsutredningens förslag.
Enligt motionen insåg Samerättsutredningen det svenska samhällets ansvar för att reparera de skador som den tidigare förda politiken åsamkat samerna och det samiska språket samt nödvändigheten av särskilda åtgärder. Samerättsutredningen föreslog därför en särskild samisk språklagstiftning som även innefattade rätten för vuxna samer att återerövra sitt språk.
I motion Bo14 yrkande 2 av Leo Persson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det samiska språket.
Enligt motionen bör det vara möjligt att finna former för hur vårt lands ursprungsbefolknings språk skall bevaras, utvecklas och kunna användas i officiella sammanhang. Motionärerna anser att det redan nu är angeläget att påbörja stimulansarbetet för att öka bruket av det samiska språket och att det är önskvärt att regeringen redan i den kommande budgetpropositionen kan redovisa insatser på språkområdet. Erkännandedelen av samiska som ett lagstadgat officiellt spåk bör enligt motionärerna behandlas samtidigt med övriga frågor rörande ILO-konventionen.
Samerättsutredningen
Utredningen föreslog en samisk språklagstiftning som gör det möjligt att använda samiska i vissa officiella sammanhang. Förslaget innebar att samiska skall få användas vid kontakt med vissa statliga myndigheter som arbetar med samefrågor. Demyndigheter det gällde var i ett initialskede rennäringsadministrationen regionalt och centralt, dvs. länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Statens Jordbruksverk i deras befattning med rennäringsfrågor och andra ärenden enligt rennäringslagen. Styrelsen för Samefonden och Sameskolstyrelsen omfattades också av förslaget. Vid Sametinget föreslogs samiska och svenska bli jämställda språk.
Samerättsutredningen föreslog vidare att statliga myndigheters föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som huvudsakligen riktar sig till samer skall översättas till samiska.
För att undersöka om det är lämpligt att lagstifta om rätt att använda samiska vid kontakt även med de kommunala myndigheterna inom det samiska kärnområdet föreslog utredningen en femårig försöksverksamhet i en eller flera kommuner. Statsbidrag förutsattes utgå till verksamheten. Försöksverksamheten föreslogs bli reglerad i en särskild lag.
Utredningen föreslog vidare att det i den föreslagna samelagen föreskrevs en rätt för samer att erhålla en grundläggande undervisning i sitt språk. Förslaget avsåg samer som inte erhållit en sådan undervisning i sameskola eller genom hemspråksundervisning. Någon form av vuxenstudiestöd borde då utgå.
Propositionen
Regeringen har berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om samiskt språk (avsnitt 9).
I propositionen framhålls att det samiska språket är en viktig del av den samiska kulturen sådan den gestaltar sig för närvarande. Språket ger uttryck åt folkets levnadsbetingelser, värderingar, synsätt och traditioner. Den samiska kulturen och därmed det samiska språket är en del av Sveriges kulturarv, och det är därför en nationell angelägenhet att på olika sätt se till att det ges möjligheter att utvecklas. Enligt propositionen ligger det självfallet i samernas egna händer om det samiska språket skall kunna fortleva och utvecklas.
Utbildningsministern anför i propositionen att även om han delar Samerättsutredningens uppfattning om det önskvärda i att på olika områden åstadkomma en så stor harmonisering som möjligt mellan de nordiska länderna när det gäller olika samiska frågor, är han för närvarande inte beredd att lägga fram ett förslag om en särskild samisk språklagstiftning. Han vill dock framhålla att förhållandena i Sverige är något annorlunda än i Finland och Norge. I det samiska kärnområdet i Finland och Norge finns en större andel samisktalande bland befolkningen än i motsvarande område i Sverige. I båda våra grannländer finns också kommuner där de samisktalande är i majoritet. I Sverige, som visserligen har större kommuner, torde det inte finnas någon kommun där andelen samisktalande överstiger 10 % av befolkningen. Utbildningsministern är inte övertygad om att en lagstiftning av den karaktär som utredningen föreslagit utgör det bästa alternativet för att främja det samiska språket. En sådan lösning innebär också enligt propositionen en låsning av resurserna som kan lägga hinder för att pröva andra lösningar och alternativ om utvecklingen så skulle visa.
Mot bakgrund av vad som anförts om det samiska språkets betydelse för den samiska kulturen i vid bemärkelse och samernas eget ansvar för att värna om det samiska språkets fortbestånd och utveckling föreslås i propositionen att Sametinget ges ett uttalat ansvar för att leda det samiska språkarbetet. Vidare anses det också befogat att föreslå att Sametinget, utöver de resurser som tinget kommer att förfoga över bl.a. för samisk kultur, skall tilldelas ytterligare medel för att på det sätt Sametinget finner mest ändamålsenligt stödja det samiska språkarbetet. Utbildningsministern avser att återkomma till frågan om resurser till detta ändamål i sitt förslag i 1994 års budgetproposition, men vill dock redan nu nämna att ett anslag i storleksordningen 2 miljoner kronor per år i årets penningvärde bör utgöra ett verksamt medel att stärka det samiska språket.
I propositionen framhålls vidare att det bör stå Sametinget fritt att pröva olika vägar för att stärka och utveckla det samiska språket.
Inte heller vad gäller frågan om en lagstadgad rätt till undervisning i samiska är utbildningsministern beredd att lägga fram något lagstiftningsförslag. De möjligheter som Samerättsutredningen visar på i fråga om nordiskt språksamarbete liksom olika sätt att stödja en samisk läromedelsproduktion förstärks enligt propositionen genom inrättandet av ett Sameting och genom att Sametinget ges en ledande roll i det samiska språkarbetet. I detta sammanhang erinras också om de möjligheter som för närvarande redan finns i fråga om undervisning i samiska som hemspråk i det allmänna skolväsendet. Vidare anförs att Sametinget med de medel som ställs till tingets förfogande kan bekosta framställning av material som kan användas för undervisning i samiska i skolorna.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att vad i propositionen föreslagits om att Sametinget ges ett ansvar för att leda det samiska språkarbetet och tilldelas särskilda resurser för detta ändamål och för att stärka syftet med denna uppgift, kan godkännas.
Utskottet delar propositionens bedömning att någon lagstadgad rätt att använda samiska i officiella sammanhang inte bör införas. Inte heller bör det införas någon lagstadgad rätt för äldre samer att få undervisning i samiska. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen inom detta område och beaktar behovet av de lagstiftningsåtgärder som kan komma att föreligga. I detta sammanhang är det av vikt att Sametinget får tillfälle att ge uttryck för sin uppfattning i frågan. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Bo7 yrkande 4 och Bo14 yrkande 2. Enligt utskottets mening bör riksdagen lägga propositionen i denna del till handlingarna.
4. Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen
Motionen
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 1 yrkas att riksdagen beslutar att ändra 1 kap. 2 § regeringsformen i enlighet med Samerättsutredningens förslag.
I motionen pekas på att Samerättsutredningen i sitt betänkande år 1989 föreslog att samerna, genom ett tillägg i 1 kap. 2 § regeringsformen, skulle erkännas som urbefolkning och att detta förslag inte finns med i propositionen.
Bestämmelser i regeringsformen m.m.
Såväl i 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) som i 2 kap. RF finns bestämmelser av betydelse för samerna.
I 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) har förts samman dess program- eller målsättningsstadganden. De har inte karaktären av rättsligt bindande föreskrifter utan anger mål för den samhälleliga verksamheten. Som sådana kan de ha eller få politisk betydelse (se prop. 1973:90 s.194 f., prop. 1975/76:209 s. 128) och frågan om deras effekt kan bli föremål för politisk kontroll.
Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket RF bör etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Enligt 1973 års Fri- och rättighetsutredning (SOU 1975:75 s. 183) har genom bestämmelsen grundvalen för svensk invandrings- och minoritetspolitik programmatiskt förankrats i grundlagen. I propositionen framhöll föredragande departementschefen (prop. 1975/76:209 s. 138) att ordet kultur i detta sammanhang skulle ges en vidsträckt tolkning. Det innefattade sålunda bl.a. den renskötsel som är ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt.
I 2 kap. regeringsformen finns bestämmelser om skydd för fri- och rättigheter. Skyddet som regeringsformen ger gäller enbart gentemot "det allmänna". Enligt motiven betecknar "det allmänna" (prop. 1975/76:209 s. 86, 140 f.) dels det allmännas verkställande organ -- domstolar, andra myndigheter och ibland också privaträttsligt organiserade subjekt (jfr 11 kap. 6 § tredje stycket RF) -- dels de normgivande organen, när dessa beslutar för enskilda betungande, offentligrättsliga föreskrifter, däremot inte när de beslutar civilrättsliga normer.
I 2 kap. 15 § RF föreskrivs att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet.
Enligt 2 kap. 18 § RF skall varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. I det s.k. skattefjällsmålet (jfr NJA 1981 s. 1) fann Högsta domstolen (HD) att äganderätten till skattefjällen tillkommer staten samt att samernas bruksrätt är uttömmande reglerad i rennäringslagen. Beträffande samernas bruksrätt anför HD i domen att en på civilrättslig grund bestående bruksrätt av ifrågavarande slag enligt 2 kap. 18 § RF är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning på samma sätt som äganderätten. Den omständigheten att rätten i detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd. Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller i annan form, utan ersättning enligt 2 kap. 18 § RF.
Samerättsutredningen
Utredningen anförde i sitt betänkande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting att riksdagen i uttalande år 1977 slagit fast att samernas särskilda ställning bland vårt lands minoriteter innebär att det vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ges utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetskulturer i det svenska samhället. Ett grundlagsstadgande om samerna borde enligt utredningen ha sin utgångspunkt i denna markering från riksdagens sida om samekulturens särställning.
Utredningen konstaterade att samerna utgör en sådan minoritet som omfattas av bestämmelsen i 1 kap. 2 § fjärde stycket RF. Samerna intar emellertid en särskild ställning bland minoriteterna i sitt eget land i egenskap av ursprunglig befolkning. Utredningen ansåg därför att samernas särskilda ställning i egenskap av urbefolkning borde slås fast genom ett tillägg till den nämnda bestämmelsen i regeringsformen.
Utredningen redogjorde vidare för att de samiska kraven på förstärkt grundlagsskydd även omfattar samernas "hävdvunna rättigheter" och att de i första hand synes avse rätten till mark och vatten. Utredningen ansåg inte att det finns förutsättningar för att ytterligare förstärka samernas egendomsrättsliga skydd i grundlagen.
Propositionen
Enligt propositionen ger gällande bestämmelser i regeringsformen, sedda mot bakgrund av Sveriges folkrättsliga förpliktelser, samerna som etnisk minoritet ett fullgott grundlagsskydd. En ytterligare markering i regeringsformen av samernas särskilda ställning anses därför sakna betydelse, varför regeringsformen således inte bör ändras.
I propositionen anför utbildningsministern att han inte kan biträda det önskemål om grundlagsreglering som samernas företrädare har framfört avseende rätten till mark och vatten. I likhet med Samerättsutredningen anses i propositionen att det rättsliga förhållandet mellan markägarna och samerna inte bör regleras i grundlagen. Frågan blir då om det finns skäl att föreslå en grundlagsregel som reglerar skyddet för samernas rätt till mark och vatten i förhållande till det allmänna. I propositionen erinras om att företrädare för samerna har framhållit att vad man önskar reglera inte är den enskilde individens rätt utan det samiska folkets kollektiva rätt till mark och vatten. Det bör då enligt propositionen framhållas att de i 2 kap. regeringsformen angivna rättigheterna i överensstämmelse med den uppfattning Sverige hävdar i fråga om mänskliga rättigheter tar sikte på individuella rättigheter. Principiella skäl talar därför enligt propositionen mot att införa en bestämmelse om kollektiva rättigheter i kapitlet om fri- och rättigheter i regeringsformen. I detta sammanhang nämns även i propositionen att Fri- och rättighetskommittén (Ju 1992:01) har i uppdrag att utreda bl.a. frågan om grundlagsskydd för äganderätten och överväga preciseringar som ytterligare förstärker den enskildes rätt till ersättning vid expropriation och liknande förfoganden.
Utskottets bedömning
Som ovan framgått ges redan grundlagsskydd för samerna som etnisk minoritet. Samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning har markerats genom uttalanden av riksdagen (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4, rskr. 1976/77:289). Utskottet anser inte att det nu finns skäl att ytterligare markera samernas särskilda ställning. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Bo7 yrkande 1.
5. ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder
Motioner
I motion K2 yrkande 1 av Erik Artur Egervärn (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillträde till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder för närvarande inte är aktuellt, men att frågan för Sveriges del kan komma att omprövas i framtiden.
Att en ratificering inte i dag är förenlig med svensk lag innebär enligt motionären inte att man kategoriskt bör avfärda Sveriges tillträde till konventionen. Enligt motionen bör Sverige eftersträva att begreppet "bruksrätt" införs som alternativ till äganderätt och besittningsrätt i bestämmelserna om rätt till land. Detta bör ges regeringen till känna.
I motion K3 av Ingela Mårtensson (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det önskvärda i att Sverige ratificerar ILO:s konvention 169.
Enligt motionären vore det angeläget att Sverige undanröjer de hinder som finns för att vi skall kunna skriva under konventionen. Det gäller ursprungsbefolkningars rättigheter över huvud taget och det är enligt motionären viktigt att Sverige internationellt kan vara pådrivande i den frågan. Enligt motionen saknas den sakliga motiveringen för regeringens påstående att konventionens bestämmelse om rätt till land inte är förenlig med svenska rättsförhållanden. Regeringen bör därför enligt motionären återkomma med en analys av de rättsförhållanden som berörs av en svensk ratificering av konventionen samt förslag till hur en sådan ratificering skall kunna ske.
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 14 yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hindren för att ratificera ILO-konventionen så snabbt som möjligt skall undanröjas.
Motionärerna anser att konventionen är ett viktigt människorättsdokument, inte bara för samerna i de nordiska länderna, utan även för minoriteter och urbefolkningar i övriga delar av världen. Därför anser de att det är mycket otillfredsställande att regeringen anser att konventionen inte skall ratificeras. Inför FN:s urbefolkningsår anser motionärerna att regeringen borde uttala att hindren för att ratificera konventionen så snabbt som möjligt skall undanröjas, så att ILO:s konvention 169 kan tillträdas.
I motion Bo14 yrkande 1 av Leo Persson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behandlingen av ILO-konvention 169.
I motionen hänvisas till utrikesutskottets uttalande vid behandlingen av ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar den 14 november 1991 och anges att trots att utrikesutskottet och riksdagen förväntat sig att regeringen skulle återkomma redovisar propositionen inte några åtgärder i frågan. Enligt motionärerna är en samordning av de frågor som rör samernas närings- och samhällsliv nödvändig. För närvarande är det dock enligt motionen inte möjligt att tillträda konventionen då regeringen bl.a. underlåtit att belysa konventionens artikel 14 om landrättigheter. Enligt motionärerna ankommer det på regeringen att snarast belysa denna fråga.
Propositionen
Enligt propositionen har konventionen inte vunnit någon bredare anslutning. Den har endast tillträtts av fyra stater. Även om Sverige uppfyller flera av de krav som konventionen ställer, kvarstår emellertid problemet med den fundamentala bestämmelsen om rätt till land.
I konventionens engelska text -- en av de två textversioner som äger vitsord vid tolkning av konventionen -- heter det i artikel 14 att "The rights of ownership and possession of the peoples concerned over lands which they traditionally occupy shall be recognised -- -- --". Denna bestämmelse är enligt propositionen uppenbart inte förenlig med svenska rättsförhållanden. Den torde som utgångspunkt ha helt andra förhållanden än dem som gällt och gäller beträffande de svenska samerna.
Enligt propositionen kan det med denna bestämmelse inte bli aktuellt för Sverige att tillträda konventionen.
Bakgrund
Utrikesutskottet (1991/92:UU7) behandlade vid riksmötet 1991/92 regeringens skrivelse 1990/91:101 varigenom riksdagen förelades Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder i enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s stadga. Till skrivelsen hade fogats en resolution som antogs i samband med konventionen vid ILO:s arbetskonferens 1989. Av skrivelsen framgick bl.a. följande.
Sverige inträdde som medlem av ILO genom sin anslutning till Nationernas förbund år 1920. ILO antog år 1957 en konvention (nr 107) samt en rekommendation (nr 104) om skydd för och integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder. Sverige ratificerade aldrig denna konvention eftersom den enligt både regering och riksdag saknade aktualitet för svenskt vidkommande. År 1986 hölls ett expertmöte inom ILO där det fastslogs att konventionen måste anses föråldrad och i behov av revision. En reviderad konvention utformades. Konventionen antogs med röstsiffrorna 328 för, 1 emot och 49 nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för konventionen. Samtidigt antogs utan omröstning en av de nordiska regeringsrepresentanterna initierad resolution om uppföljning av konventionen. Konventionen trädde i kraft den 5 september 1991 och har tillträtts av Norge, Mexico, Colombia och Bolivia.
Kriteriet för att ett folk enligt konventionen skall betraktas som stam- eller ursprungsfolk är att man själv identifierar sig som sådant. Begreppet folk i konventionen är inte att likställa med begreppet folk i folkrätten. Regeringarna skall dock se till att ursprungsfolkens och stamfolkens rättigheter skyddas och att deras integritet respekteras. Dessa folk skall också utan inskränkningar åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Regeringarna skall samråda med folken i fråga beträffande åtgärder som direkt kan beröra dem och skapa medel för dem att delta i beslutsfattandet i valda institutioner och andra organ. Dessa folk skall ha rätt att besluta om sina egna prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen. Regeringarna har å andra sidan ett ansvar att skydda och bevara miljön i de områden där dessa folk bor. Äganderätt och besittningsrätt till den mark som folken traditionellt bebor skall erkännas. Ursprungsfolken har också rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar som hör till deras mark. Bland andra frågor som berörs i konventionen är anställnings- och arbetsvillkor, yrkesutbildning och hantverk, social trygghet och hälso- och sjukvård, utbildning, språk och kommunikation samt kontakter och samarbete över riksgränser.
Enligt regeringen kunde ILO:s urbefolkningsinstrument inte längre anses "sakna omedelbart intresse för svenskt vidkommande". Flera remissinstanser hade dock pekat på en rad punkter där konventionens krav inte överensstämmer med nuvarande svenska förhållanden. Exempelvis hävdades att det behövs en närmare analys av hur texten i konventionens artikel 14 om landrättigheter förhåller sig till samernas nuvarande rättsställning. Sverige hade i diskussionerna om den nya konventionen, utan framgång, fört fram förslag om "bruksrätt" som alternativ till äganderätt och besittningsrätt.
ILO-kommittén ansåg mot bakgrund av det utredningsarbete som pågick -- bl.a. Samerättsutredningens arbete -- att Sverige för närvarande inte borde tillträda ILO-konventionen. Regeringen anslöt sig till denna bedömning och förklarade i skrivelsen att de ambitioner och krav konventionen uppställer noga borde övervägas i det fortsatta arbetet med samefrågorna.
Regeringen hemställde att riksdagen tog del av vad som anfördes i skrivelsen.
Utrikesutskottet inhämtade yttrande från jordbruksutskottet. I yttrandet sades bl.a. följande.
Utskottet erinrar om att Sveriges representanter deltagit aktivt i utarbetandet av ILO:s konvention nr 169. Utskottet finner liksom föredragande statsrådet att det är önskvärt att det på sikt skall bli möjligt att tillträda konventionen. Med hänvisning till att förslagen om en samlad samepolitik ligger under beredning och till vad som i övrigt anförs i regeringsskrivelsen delar dock utskottet ILO-kommitténs och regeringens mening att Sverige för närvarande inte bör tillträda konventionen. Frågan om tillträde bör ytterligare noga övervägas i samband med beredningen av Samerättsutredningens m.fl. förslag så att ett förslag om ratificering kan framläggas i nära anslutning till ett sammanhållet förslag i samefrågorna. Utskottet fäster stor vikt vid att frågekomplexet behandlas skyndsamt.
Något särskilt riksdagsuttalande i frågan ansågs inte påkallat.
Utrikesutskottet hade inget att erinra mot jordbruksutskottets yttrande och konstaterade att ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder kan fylla en viktig funktion för skyddet av dessa folks fri- och rättigheter.
Enligt utrikesutskottet var en samordning nödvändig av de frågor som rör samernas närings- och samhällsliv. Utskottet anslöt sig därför till regeringens bedömning att Sverige för närvarande inte borde tillträda konventionen. Samtidigt ville utskottet framhäva vikten av att beredningen av Samerättsutredningens m.fl. förslag i samefrågorna inte onödigt försenade Sveriges tillträde till den konvention som Sveriges representanter varit aktiva i att utarbeta. Skrivelsen föreslogs bli lagd till handlingarna, och riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Till skillnad från den äldre konventionen nr 107 utgår ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder från principen om respekt för urbefolkningarnas kultur och rättigheter. Sverige, som aktivt deltagit i utarbetandet av konventionen, har ställt sig positivt till denna inriktning och till de ambitioner som konventionen ger uttryck för. För världens urbefolkningar, till vilka samerna i Sverige hör, kan konventionen fylla en viktig funktion för skyddet av deras fri- och rättigheter. Mot denna bakgrund får konventionen anses vara av vikt även för svenskt vidkommande.
Den nuvarande utformningen av artikel 14 i konventionen innebär att urprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor erkänns. Därutöver skall enligt artikeln åtgärder vidtas i lämpliga fall för att skydda deras rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem men till vilken de traditionellt haft tillträde för sin utkomst och traditionella verksamhet. Särskild uppmärksamhet fästs vid nomadfolkens situation. Av regeringens skrivelse 1990/91:101 framgick att frågan om urbefolkningarnas markrättigheter var en av de mest tidskrävande och svåraste att finna enighet kring under utskottsbehandlingen i Genève. Ett svenskt förslag att i texten föra in begreppet "bruksrätt" som ett alternativ till äganderätt och besittningsrätt rönte därvid inte någon framgång.
Utskottet delar propositionens ställningstagande att rådande rättsförhållanden i Sverige vad gäller de svenska samerna inte står i överensstämmelse med bestämmelsen i artikel 14 om rätt till mark. Denna utgör således i sin nuvarande lydelse ett hinder för Sveriges möjligheter att nu tillträda konventionen. Vid ratificering av en ILO-konvention är reservation gällande en eller flera konventionsbestämmelser endast möjlig om det uttryckligen anges i konventionen. I den nu aktuella konventionen finns inga bestämmelser om att reservation kan göras.
Utskottet vill framhålla att det anförda endast innebär ett konstaterande av att det föreligger ett hinder för tillträde till konventionen. Med en annan utformning av artikel 14 skulle detta hinder kunna undanröjas. Möjligheterna att få till stånd en annan lydelse av artikeln, t.ex. genom att begreppet "bruksrätt" införs som ett alternativ till äganderätt och besittningsrätt, bör därför åter prövas av regeringen.
Utskottet vill också peka på en annan omständighet av betydelse i sammanhanget. Skulle det vid tillämpningen av konventionen visa sig att vad som där sägs om äganderätt och besittningsrätt kommer att få en innebörd som i allt väsentligt överensstämmer med bruksrätt kan frågan om ett svenskt tillträde till konventionen komma i ett annat läge. Av särskilt intresse i detta avseende är hur ILO bedömer Norges tillämpning av konventionen.
Utskottet förutsätter att regeringen beaktar vad utskottet nu anfört. Med det anförda avstyrks motionerna K2 yrkande 1, K3, Bo7 yrkande 14 och Bo14 yrkande 1.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande sametingslag att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:K1, 1992/93:K2 yrkande 2 och 1992/93:Bo7 yrkandena 2 och 3 antar regeringens förslag till sametingslag,
2. beträffande behandling av propositionens bilaga 1 i övrigt att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo16 yrkande 1,
3. beträffande genomförande och kostnader som inte omfattas av regeringens förslag till sametingslag att riksdagen lägger propositionen i denna del till handlingarna,
4. beträffande samiskt språk att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo7 yrkande 4 och 1992/93:Bo14 yrkande 2 och lägger propositionen i denna del till handlingarna,
men. (v) - delvis
5. beträffande samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo7 yrkande 1,
men. (v) - delvis
6. beträffande ILO:s konvention 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K2 yrkande 1, 1992/93:K3, 1992/93:Bo7 yrkande 14 och 1992/93:Bo14 yrkande 1.
Stockholm den 3 december 1992
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Hans Göran Franck (s), Stig Bertilsson (m), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Odd Engström (s), Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Ingela Mårtensson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Ingela Mårtensson (fp) anför:
Sametinget skall vara en särskild statlig myndighet med överblick över de samiska frågorna. Tinget måste då i dessa frågor ges en möjlighet att få ge uttryck för sina synpunkter. Det är viktigt att propositionens förslag om inrättande av ett Sameting genomförs. Vad gäller övriga frågor i propositionen anser jag att det hade varit lämpligt att avvakta Sametingets inrättande för att därefter ge tinget möjlighet till yttrande. Detta hade markerat syftet med Sametingets inrättande. Jag förutsätter dock att Sametinget i framtiden får ställning av remissmyndighet i samiska frågor.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
1. Samiskt språk (mom. 4)
Det är samhällets ansvar att reparera de skador som den tidigare förda politiken åsamkat samerna och det samiska språket. Härvid är det nödvändigt att särskilda åtgärder vidtas. I Norge och Finland finns redan särskild samisk språklagstiftning. I Samerättsutredningens betänkande (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk föreslogs en särskild samisk språklagstiftning som även innefattade rätten för vuxna samer att återerövra sitt språk. Det är önskvärt att det inom detta område sker en harmonisering mellan de nordiska länderna. Enligt min mening bör därför riksdagen hos regeringen begära förslag till en språklagstiftning. En viktig utgångspunkt för utarbetande av ett förslag till en sådan språklagstiftning är Samerättsutredningens förslag.
2. Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen (mom. 5)
Sverige bör arbeta för att undanröja de hinder som föreligger för ett tillträde till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder, eftersom ett tillträde till denna konvention måste anses önskvärt. Samerna är en ursprungsbefolkning därför att den har bott längre i området än majoritetsbefolkningen, har ett eget språk, egna näringar, egen kultur som skiljer sig från majoritetsbefolkningen. Mot bakgrund av detta bör enligt min mening samernas särskilda ställning som ursprungsbefolkning redan nu kunna markeras genom ett tillägg i 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen, på det sätt som Samerättsutredningen föreslagit i sitt betänkande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under momenten 4 och 5 borde ha hemställt:
4. beträffande samiskt språk att riksdagen med anledning av propositionen i denna del och motionerna 1992/93:Bo14 yrkande 2 och 1992/93:Bo7 yrkande 4 hos regeringen begär förslag i enlighet med vad som anförts ovan,
5. beträffande samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo7 yrkande 1 hos regeringen begär förslag om ändring i 1 kap. 2 § regeringsformen i enlighet med vad som anförts ovan.
Bilaga 1
Bilaga 2
Utbildningsutskottets yttrande
1992/93:UbU2y
Bilaga 3
Sameskolan (prop. 1992/93:32 bil. 1 delvis)
Till konstitutionsutskottet
Konstitutionsutskottet har den 20 oktober 1992 beslutat att bereda utbildningsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1992/93:32 bilaga 1 om samerna och samisk kultur m.m. jämte eventuella följdmotioner.
Utbildningsutskottet behandlar i detta yttrande den del av regeringens förslag till sametingslag som rör sameskolan. Motioner med anledning av lagförslaget i denna del har inte väckts.
Verksamheten i sameskolan regleras i skollagen (1985:1100), i sameskolförordningen (1967:216) och i förordningen (SKOLFS 1991:23) om försöksverksamhet med sameskola i Kiruna. Sameskolan är, till skillnad från grundskolan, en skola med staten som huvudman.
Sameskolor finns i Karesuando, Lannavaara, Gällivare, Jokkmokk och Tärnaby. I Kiruna anordnas sameskola på försök. Enligt bestämmelserna i sameskolförordningen får kommun anordna samisk undervisning för samiska elever vid sin grundskola -- integrerad samisk undervisning -- om avtal härom träffas mellan kommunen och sameskolstyrelsen. Sådan undervisning bedrivs vid grundskolan i Gällivare, Härjedalens, Jokkmokks, Kiruna, Krokoms, Storumans, Strömsunds och Åre kommuner.
Sameskolorna leds av en styrelse, vars kansli är förlagt till Jokkmokk. Den nuvarande ordningen innebär att styrelsen utses av regeringen efter förslag från olika samiska organisationer. Närmast under styrelsen finns en skolchef, som förordnas av regeringen.
I den nu föreliggande propositionen föreslår regeringen att en särskild myndighet -- Sametinget -- inrättas. Tinget skall utses bland samerna genom val. Dess uppgift blir främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige. Enligt lagförslaget (2 kap. 1 §) hör till Sametingets uppgifter särskilt bl.a. att utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen. I propositionen föreslås vidare att tinget från regeringen övertar uppgiften att tillsätta tjänsten som skolchef. Då Sametinget avses vara en statlig myndighet ändras inte skolans status som en skola med statligt huvudmannaskap.
Förslaget föranleder inte någon ändring i skollagen. Där finns endast föreskrifter om det statliga huvudmannaskapet, om att det skall finnas en särskild styrelse för sameskolan och om denna styrelses uppgifter. Däremot kommer det att krävas ändringar i sameskolförordningen. I propositionen anförs att utbildningsministern avser att återkomma till regeringen i den frågan, om riksdagen godkänner förslaget om Sametingets ansvar för sameskolan.
Utbildningsutskottet har inget att erinra mot vad regeringen har föreslagit beträffande sameskolan. Med hänvisning härtill anser utskottet att konstitutionsutskottet bör tillstyrka propositionen i förevarande del.
Stockholm den 10 november 1992
På utbildningsutskottets vägnar
Ann-Cathrine Haglund
I beslutet har deltagit: Ann-Cathrine Haglund (m), Lena Hjelm-Wallén (s), Rune Rydén (m), Bengt Silfverstrand (s), Ingvar Johnsson (s), Larz Johansson (c), Bo Arvidson (m), Ewa Hedkvist Petersen (s), Stefan Kihlberg (nyd), Eva Johansson (s), Ulf Melin (m), Jan Björkman (s), Christer Lindblom (fp) och Tuve Skånberg (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Björn Samuelson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.