Samerna och samisk kultur m.m.
Betänkande 1992/93:BoU8
Bostadsutskottets betänkande
1992/93:BOU08
Samerna och samisk kultur m.m.
Innehåll
1992/93 BoU8
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1992/93:32 bilaga 2 om förslag till ändringar i rennäringslagen (1971:437), m.m. och bilaga 3 om den samiska kulturen. Vidare behandlas 16 motioner som väckts med anledning av propositionen och en motion som väckts under den allmänna motionstiden 1992.
Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag men förordar såvitt avser rätten att ta slöjdvirke en ändring som innebär att även same som bor i Kopparbergs län omfattas av förslaget. En redaktionell ändring föreslås också i rennäringslagen.
Utskottet förordar att riksdagen godkänner vad i propositionen anförts om utformningen av prisstödet till rennäringen och om ersättning för viltskador. När det gäller prisstödet till renägare som har färre än 50 renar föreslås med anledning av tre motioner ett tillkännagivande.
Utskottet förordar slutligen att riksdagen lägger propositionen i övriga delar till handlingarna.
11 reservationer, ett särskilt yttrande och en meningsyttring av suppleant har bifogats betänkandet.
Propositionen
Regeringen har i proposition 1992/93:32 bilaga 2 föreslagit riksdagen att
1. dels anta de genom propositionen framlagda förslagen till
a) lag om ändring i rennäringslagen (1971:437), b) lag om ändring i väglagen (1971:948), c) lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,
2. dels godkänna vad i propositionen förordats i fråga om prisstödet till rennäringen (avsnitt 2.19) och om ersättning för viltskador (avsnitt 2.17).
Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om rennäringens folkrättsliga skydd, ersättningsbestämmelser, barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel, upplåtelser av rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, samebyns verksamhetsområde, renforskningen och om fiskesamerna (avsnitten 2.5, 2.6, 2.13, 2.14, 2.16, 2.18 och 2.21).
Regeringen har i proposition 1992/93:32 bilaga 3 berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om samisk kultur vad gäller
1) sameslöjden, 2) biblioteksservice, 3) Gaaltie--samiskt konst- och kulturcentrum, 4) sameradio och -TV.
I de delar propositionen inte behandlas i detta betänkande behandlas den i konstitutionsutskottets betänkande 1992/93:KU17.
Motionerna
I betänkandet behandlas
dels den under allmänna motionstiden 1992 väckta motionen
1991/92:Bo602 av Nils-Olof Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag till ändring i rennäringslagen med syfte att införa bestämmelser om kontroll av renräkning och vitesföreläggande,
dels de med anledning av propositionen i ovan redovisad del väckta motionerna.
1992/93:Bo1 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upplåtelse av rätt till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen samt om sameslöjdarnas rättigheter.
1992/93:Bo2 av Marianne Andersson (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om koncessionsrenskötselns betydelse i Kalix och Torne älvdalar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prisstöd till renägare med mindre än 50 renar.
1992/93:Bo3 av Karin Israelsson och Erik Artur Egervärn (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information för att öka förståelsen mellan olika intressen inom renskötselområdet.
1992/93:Bo4 av Annika Åhnberg (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av inventering och övervakning av rovdjursstammarna.
1992/93:Bo5 av Nils-Olof Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande förbud mot nätfiske under lektid för röding och öring.
1992/93:Bo6 av John Andersson (v) vari yrkas 1. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i rennäringslagen (1971:437), 2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 55 § väglagen, 3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring av 42 § torvlagen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare utredningar.
1992/93:Bo7 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 5. att riksdagen hos regeringen begär att de frågor som behandlas i propositionens bilaga 2 behandlas i Sametinget och först därefter föreläggs riksdagen, 6. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- beslutar att det i rennäringslagen skrivs in att renskötselrätten grundar sig på urminnes hävd och utgör en särskild rätt till fastighet, 7. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- hos regeringen begär förslag om sådan ändring i rennäringslagen som ger Sametinget rätt att begära förhandling och avge yttrande i markanvändningsfrågor, 8. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rennäringens folkrättsliga skydd ytterligare behöver förtydligas i samarbete med Sametinget, 9. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- hos regeringen begär förslag om regler i rennäringslagen om rätt till ersättning för intrång i näringen, 10. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anvisa särskilda medel för betesinventeringen och att utarbeta reglerna för åtgärder vid för högt renantal eller åtgärder mot strövrenar i samarbete och samförstånd med näringen genom Sametinget, 11. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att upplåtelse av jakt och fiske ovan odlingsgränsen helt skall handhas av samerna själva samt att regler och utformning av upplåtelsen skall utformas och handläggas av Sametinget i samarbete med länsstyrelsen, 12. att riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en utredning med uppgift att utreda frågan om samebyarnas möjlighet att bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel, 13. att riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en utredning med uppgift att utreda frågan om skogssamebyarnas rättsliga ställning och deras situation i övrigt.
1992/93:Bo8 av Dan Eriksson i Stockholm och Max Montalvo (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen avslår förslaget till ändring i 1 § rennäringslagen som föreskriver att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd, dvs. 1 § andra stycket lagförslaget, 2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos regeringen begär utredning om äganderättsfrågor och näraliggande rättsfrågor inom det område inom vilket renskötsel avses få ske, 3. att riksdagen avslår skärpningen av 30 § i förslaget till rennäringslag vilken innebär att det blir förbjudet att vid användningen av marken vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förutsättningarna för en fri marknadsinriktad rennäring bör utredas, 5. att riksdagen beslutar höja antalet renar för koncessionsrenskötsel till minst 50 renar, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för jakt- och fisketurism men även annan turism på marker och vatten ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen, främst i Norrbotten och Västerbotten.
1992/93:Bo9 av Mats Lindberg och Leif Marklund (s) vari yrkas 1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 42 § torvlagen och 55 § väglagen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förtydligande.
1992/93:Bo10 av Bruno Poromaa m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prisstödet till rennäringen.
1992/93:Bo11 av Bruno Poromaa m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en vägförbindelse för Talma sameby.
1992/93:Bo12 av Åke Selberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rovdjursinventeringar.
1992/93:Bo13 av Leo Persson och Åke Selberg (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en handlings- och utvecklingsplan för sameradio/-TV, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en sammanhållen samisk etermedieenhet.
1992/93:Bo14 av Leo Persson m.fl. (s) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av klarlägganden vad avser fiske- och skogssamernas rättigheter, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillgängligheten av "slöjdvirke" för samer utanför rennäringen, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lösning av bidragsfrågan för sameidrotten i enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:Bo15 av Olle Lindström (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fortsatt prisstöd för koncessionsrenskötsel i samband med näringsverksamhet.
1992/93:Bo16 av Pontus Wiklund och Jan Erik Ågren (kds) vari yrkas 2. att riksdagen beslutar avvakta med behandlingen av proposition 1992/93:32 bilaga 2 till dess det nyinrättade Sametinget getts möjlighet att yttra sig över förslagen, 3. att riksdagen beslutar genomföra den del av proposition 1992/93:32 bilaga 3 som rör mom. 1--3 och avvaktar med behandlingen av bilaga 3 i övrigt till dess det nyinrättade Sametinget getts möjlighet att yttra sig över förslagen.
Beredningen av ärendet
Kulturutskottet, trafikutskottet och jordbruksutskottet har beretts tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttrandena har som bilagor fogats till detta betänkande.
Företrädare för Samernas Nationalråd (Svenska Samernas Riksförbund, Riksorganisationen Same-Ätnam, Sáminuorra och Nordiska Samerådet), Landsförbundet Svenska Samer, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och Svenska Jägarförbundet har vid uppvaktningar lämnat synpunkter i ärendet och överlämnat skrivelser.
Skrivelser har dessutom inkommit från DO, ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Jokkmokks kommun, Arvidsjaurs kommun, Laevas sameby, Same-Ätnam, Fiskeutskottet (2 skrivelser), Same-Ätnam, Slöjdutskottet, Landsförbundet Svenska Samer, Lantbrukarnas Riksförbund/Skogsägarnas Riksförbund, Riksförbundet Sveriges Glesbygdsförening, Arjeplogs Glesbygdsförening, Naturskyddsföreningen, Jokkmokks Jakt & Fiskevårdsförening, Revisorhuset AB, Gällivare, Gällivare kommuns jaktvårdskrets, Svenska Setterklubben för engelsk setter, Teli Anslutningssystem AB i Skellefteå, Föreningen Våra Rovdjur, Svenska Vorstehklubben Malmberget, Koskullskulle Jakt- och fiskevårdsförening, Åke Puranen, Enskede och Bo Nilsson m.fl., Tärnaby.
Utskottet
Rennäringen
Inledning
I detta betänkande behandlas proposition 1992/93:32 bilaga 2 om ändringar i rennäringslagen (1971:437), m.m. och bilaga 3 om den samiska kulturen. Propositionens bilaga 1 med bl.a. förslag till sametingslag och om samiskt språk bereds av konstitutionsutskottet.
Förslagen i propositionen bygger delvis på Samerättsutredningens betänkanden. Samerättsutredningen tillkallades efter regeringsbeslut i september 1982 för att utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige. Kommittén avgav i maj 1986 delbetänkandet Samernas folkrättsliga ställning (SOU 1986:36), i juni 1989 huvudbetänkandet Samerätt och Sameting (SOU 1989:41) och i november 1990 slutbetänkandet Samerätt och samiskt språk (SOU 1990:91). Även Lantbruksstyrelsens rapport (1989:4) Frågor om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi, Naturvårdslagsutredningens förslag, Översyn av naturvårdslagen m.m. (SOU 1990:38), såvitt avser naturvårdshänsyn vid renskötsel och Statens naturvårdsverks förslag om körning på barmark behandlas i propositionens bilaga 2. Det nu redovisade utredningsmaterialet har remissbehandlats.
I proposition 1990/91:4 föreslog den dåvarande regeringen hösten 1990 ändringar i rennäringslagen. Förslagen grundade sig framför allt på Samerättsutredningens huvudbetänkande och Lantbruksstyrelsens rapport. Jordbruksutskottet, vilket då hade att bereda rennäringsfrågor, ansåg att starka skäl talade för att rennäringsfrågorna m.m. skulle behandlas inom ramen för ett sammanhållet förslag där samtliga betänkanden från Samerättsutredningen skulle bli föremål för en samlad bedömning. Jordbruksutskottet föreslog därför riksdagen att avslå propositionen (1990/91:JoU12). Riksdagen följde jordbruksutskottets förslag.
I proposition 1990/91:134 om riktlinjer för överföring av verksamheten vid Domänverket till aktiebolagsform föreslogs bl.a. vissa ändringar i rennäringslagen. Bostadsutskottet förordade i ett yttrande (1991/92:BoU5y) till näringsutskottet våren 1992 att endast de förslag som avsåg att, oavsett ägarförhållanden, även framgent ge den mark som förvaltas av Domänverket ställning som kronomark skulle bifallas. Övriga ändringar i rennäringlagen borde enligt bostadsutskottet behandlas i samband med den aviserade s.k. samepropositionen. Näringsutskottet anslöt sig till bostadsutskottet. Riksdagen följde förslaget.
I tre motioner, som väckts med anledning av den nu aktuella propositionen, förordas att regeringens förslag till ändringar i rennäringslagen skall avslås eller behandlas först efter att det föreslagna Sametinget har tagit ställning till vissa frågor. Enligt motion Bo6 (v) finns en rad oklarheter i rådande rättsförhållanden mellan rennäringens utövare och övrig befolkning inom berörda områden. Regeringens förslag bör därför avslås och ytterligare utredningar och överväganden göras (yrkandena 1 och 4). Enligt Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 5 och motion Bo16 (kds) yrkande 2 bör det sameting som förväntas komma till stånd ges möjlighet att behandla regeringens förslag innan riksdagen tar ställning till föreslagna ändringar i rennäringslagen. Detta skulle enligt Vänsterpartiets partimotion vara det bästa sättet att fortsätta på den väg som 1971 års rennäringslag avsåg utstaka nämligen att myndigförklara samerna och återupprätta deras rätt till självbestämmande. Kds-motionärerna anser att det finns oklarheter huruvida förslagen till lösningar av bl.a. administrationen av jakten och fisket som förs fram i propositionen är de bästa. Genom att ge Sametinget tillfälle att behandla dessa och andra frågor i propositionens bilaga 2 kommer förslagen enligt motionärerna att bli allsidigt belysta och Sametinget ges sin plats i samiskt och svenskt samhälle.
Utskottet gör följande bedömning. Till grund för regeringens förslag i propositionen ligger, som framgår av den inledande redovisningen, flera utredningsförslag som arbetats fram under en stor del av 1980-talet. Förslagen har remissbehandlats och bl.a. företrädare för samerna har gett sin syn på olika frågor. Förslagen har enligt utskottets mening blivit allsidigt belysta. Vid beredningen av ärendet har utskottet dessutom haft att ta del av synpunkter som muntligen och/eller skriftligen har kommit utskottet till del bl.a. från företrädare för samerna och för vissa naturvårdsintressen. Den proposition om samerna och samisk kultur m.m. som nu är föremål för behandling får anses svara mot ett sådant sammanhållet förslag om samernas ställning som länge efterfrågats och som riksdagen begärde hösten 1990 (1990/91:JoU12). Att vissa i propositionen föreslagna lösningar är omtvistade utgör enligt utskottets mening inte tillräckliga skäl för att avvakta med ett riksdagens ställningstagande. När Sametinget inrättats kommer självfallet för samerna aktuella frågor att behandlas av tinget, och förslag till andra lösningar än de i propositionen och i detta betänkande framlagda kommer förmodlingen att föras fram till regering och riksdag. Det finns enligt utskottets uppfattning anledning knyta förhoppningar till att det mellan riksdagen, regeringen och Sametinget kommer att skapas en konstruktiv dialog. Vid en sammanvägning av olika förslag avseende beredningen av propositionen och motionerna till den del de behandlas i detta betänkande har utskottet sammanfattningsvis kommit till uppfattningen att övervägande skäl talar för att riksdagen nu bör ta ställning till de förslag som läggs fram. Ett riksdagens ställningstagande till förslagen bör rimligen också vara positivt för Sametinget genom att klarhet kommer att skapas i flera av de frågor om utformningen av en samlad samepolitik; frågor som inte sällan under flera år och i olika sammanhang övervägts och diskuterats. Med hänvisning till vad nu anförts anser utskottet att riksdagen i sak bör behandla propositionens bilaga 2 samt de motioner som väckts med anledning av propositionen. I fortsättningen av detta betänkande behandlas dessa förslag. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Bo6 (v) yrkandena 1 och 4, Bo7 (v) yrkande 5 och Bo16 (kds) yrkande 2 om behandlingen av propositionens bilaga 2.
Renskötselrätten
De rättigheter som enligt rennäringslagen tillkommer samerna har i lagen fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Den beskrivs som en rätt för samer att använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I rätten ingår bl.a. renbete, jakt och fiske samt visst skogsfång. Renskötselrätt tillkommer den av samisk härkomst som kan åberopa att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. För rätt att utöva den krävs medlemskap i sameby. Den får bedrivas inom vissa områden motsvarande sammanlagt ungefär 1/3 av Sveriges totala yta. Antalet renskötande samer brukar anges till ca 2 500.
Renskötselrätten regleras uttömmande i rennäringslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1971. Den bygger i allt väsentligt på 1928 års renbeteslag. Den i sin tur bygger i stort på de principer om samernas renskötselrätt som fanns i den första renbeteslagen från år 1886. Tillkomsten av den nu gällande rennäringslagen innebar således ingen omprövning av frågan om omfattningen och beskaffenheten av de renskötande samernas ursprungliga rättigheter inom renskötselområdet. Omfattningen av samernas betesrätt reglerades första gången i 1873 års avvittringsstadga. Regleringen avsågs i stort vara en konfirmering av bestående förhållanden som innebar att betesrätten skulle få utövas såväl på kronans som enskildas marker. Samerna har under lång tid gjort anspråk på en starkare rätt än vad som följer av rennäringslagen. Högsta domstolen (HD) har i det s.k. skattefjällsmålet (NJA I 1981 s. 1) prövat en tvist om bättre rätt till vissa skattefjäll i norra Jämtland. Vissa samebyar yrkade att de skulle förklaras ha bättre rätt än staten till skattefjäll i norra Jämtland. I andra hand yrkade de vissa närmare angivna rättigheter till områdena utöver vad rennäringslagen medger. HD fann att äganderätten till skattefjällen tillkommer staten samt att samernas bruksrätt är uttömmande reglerad i rennäringslagen. HD slog dock fast att samerna på skattefjällen på grund av sin långvariga användning av dessa områden har en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag som ytterst är grundad på urminnes hävd. Den är enligt domen av sådant slag att den enligt 2 kap. 18 § regeringsformen är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning på samma sätt som äganderätt.
Samernas renskötselrätt grundar sig enligt propositionen i första hand inte på lagstiftning eller på upplåtelser i särskilda avtal utan bygger i grunden på urminnes hävd. Detta är enligt propositionen så grundläggande att det bör framgå av rennäringslagen. Den skillnad som finns mellan renskötselberättigade samer och samer utan sådan rätt bör tas bort. I stället föreslås i propositionen att renskötselrätten skall tillkomma den samiska befolkningen. Varje same bör få rätt att bedriva renskötsel enligt rennäringslagens bestämmelser. Same är enligt propositionen den som är av samisk härkomst. Också detta föreslås framgå av lagen. Såsom tidigare får renskötselrätten utövas endast av den som är medlem i sameby, och samebyn avgör frågan om medlemskap. Någon ändring föreslås således inte i dessa delar.
I motion Bo8 (nyd) yrkande 1 föreslås att riksdagen inte bör anta förslaget till ändring i 1 § andra stycket rennäringslagen. Skälet till detta är enligt motionärerna att det inte kan uteslutas att rätten inte är kollektiv till sin karaktär utan enskild, grundad på urminnes hävd.
Utskottet ansluter sig inledningsvis till regeringens bedömning att frågan om renskötselrättens ursprung är så central att det bör framgå av rennäringslagen att den vilar på urminnes hävd. Renskötselrätten är också betydelsefull när det gäller den samiska kulturen och dess förutsättningar att leva vidare och utvecklas. Alla samer har del i den samiska kulturen. Som anförs i propositionen får det enligt utskottets mening anses vara principiellt riktigt att betrakta renskötselrätten som en kollektiv rätt som tillkommer alla samer. Den ger samerna befogenhet att använda vissa fastigheter för sig och sina renar oavsett vem fastigheterna tillhör. Rätten får utövas enligt bestämmelserna i rennäringslagen av dem som är medlemmar i en sameby. Regeringens förslag innebär inte att den som anser sig ha en enskild rätt av något slag skulle vara förhindrad att väcka talan vid domstol. Med hänvisning till vad i propositionen och i detta betänkande nu anförts tillstyrker utskottet regeringens förslag till lag om ändring i 1 § rennäringslagen och avstyrker motion Bo8 (nyd) yrkande 1.
Renskötselrättens karaktär behandlas också i propositionen i ett annat perspektiv nämligen om det i lagstiftningen bör anges att den är en särskild rätt till fastighet. Renskötselrätten är enligt HD i skattefjällsmålet en bruksrätt som vilar på civilrättslig grund och som i likhet med äganderätten är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning. Enligt HD belastar den i likhet med nyttjanderätt de fastigheter på vilka den får utövas och visar även i övrigt upp stora likheter med nyttjanderätt och annan liknande rätt till fast egendom. En skillnad är att renskötselrätten kan belasta en fastighet i olika hög grad. I allmänhet innebär renskötselrätten ett mycket extensivt utnyttjande av marken. Många fastigheter berörs knappast alls av den medan andra marker kan vara mycket betydelsefulla ur renskötselsynpunkt. Det är enligt propositionen inte möjligt att generellt ange vilka fastigheter som berörs och i vilken omfattning. Samerättsutredningen har ansett det vara av stor betydelse för bl.a. ersättningsfrågorna att renskötselrätten behandlas också som ett enskilt intresse, en särskild rätt till fastighet, och att detta anges i bl.a. rennäringslagen. Föredragande statsrådets uppfattning är att det hittills inte visats att det finns ett behov av förtydligande i rennäringslagen i denna fråga. Däremot anser han att det finns skäl att göra ett förtydligande i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter och i väglagen. I den förstnämnda lagen finns i 42 § en uppräkning av vad som vid tillämpningen av lagen skall anses vara särskild rätt till fastighet. Renskötselrätt saknas bland exemplen. I minerallagen däremot, som har motsvarande stadgande, anges renskötselrätt som ett av flera exempel på särskild rätt.
I 55 § väglagen anges vilka rättigheter som medför rätt till ersättning då en väghållare tar i anspråk mark för väg med vägrätt. Bl.a. innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt som upplåtits innan marken togs i anspråk är enligt nuvarande lydelse ersättningsberättigade. Eftersom renskötselrätten inte grundar sig på upplåtelse föreslås i propositionen en ny utformning av paragrafen som klargör att innehavare av renskötselrätt har samma rätt till ersättning som bl.a. innehavare av angiven nyttjanderätt.
Frågan om det i lagstiftningen bör införas att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet har tagits upp i tre motioner. I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 6 föreslås att det i rennäringslagen skrivs in att renskötselrätten grundar sig på urminnes hävd och utgör en särskild rätt till fastighet. Enligt motionen är frågan så betydelsefull att den bör framgå av lagen. I motion Bo6 (v) yrkandena 2 och 3 och i motion Bo9 (s) yrkande 1 föreslås att riksdagen avslår förslaget att i lagen om vissa torvfyndigheter och i väglagen ange att renskötselrätten är en särskild rätt. Som skäl anförs i s-motionen att rättsläget i andra områden än de som omfattades av skattefjällsmålet kan vara oklart.
Jordbruksutskottet anförde i betänkandet JoU 1971:37 (s. 42 f.) att renskötselrätten är ett slags nyttjanderätt som får anses som en sådan särskild rätt som avses i 1 § andra stycket expropriationslagen (1917:189). I detta lagrum stadgades att särskild rätt som tillkom annan än kronan kunde exproprieras. Motsvarande bestämmelse finns i nu gällande expropriationslag (1972:719). HD har i skattefjällsmålet betraktat renskötselrätten som en rätt av speciellt slag och liknat den vid nyttjanderätt. Oavsett vad rennäringslagen innehåller i denna fråga är det enligt bostadsutskottets bedömning uppenbarligen så att renskötselrätten är att betrakta som en särskild rätt till fastighet. Denna rätt kan inte upphävas eller inskränkas utan att ersättning lämnas. Utskottet delar föredragande statsrådets bedömning att ett tillägg i detta avseende i rennäringslagen inte skulle få någon betydelse i förhållandet mellan rennäringen och motstående intressen. Däremot bör den ändringen som föreslås i väglagen, som tillstyrkts av trafikutskottet, och i lagen om vissa torvfyndigheter genomföras för att det inte skall råda någon tvekan om att renskötselrätten utgör sådan särskild rätt för vilken ersättning skall utgå också vid intrång enligt dessa lagar.
Utskottet tillstyrker således regeringsförslaget om ändring i 55 § väglagen och 42 § lagen om vissa torvfyndigheter och avslår partimotion Bo7 (v) yrkande 6 samt motionerna Bo6 (v) yrkandena 2 och 3 och Bo9 (s) yrkande 1.
I detta sammanhang behandlar utskottet också ett förslag i motion Bo8 (nyd) yrkande 2 om att riksdagen bör ge regeringen till känna att utredning sker om äganderättsfrågor och näraliggande rättsfrågor i det området inom vilket renskötsel får ske. Enligt motionärerna kan områdets rättsliga karaktär helt eller delvis ifrågasättas.
Utskottet förstår yrkandet så att det som eftersträvas är en utredning om påstådda oklarheter om vem som civilrättsligt är ägare till viss mark. Enligt utskottets bedömning kan inte frågor som i grunden rör rättsliga förhållanden lösas på annat sätt än genom domstolsprövning. Utskottet avstyrker med det anförda motion Bo8 (nyd) yrkande 2.
Ökat skydd för renskötselrätten
Enligt gällande rätt får den som äger eller brukar mark inom året-runt-marker där renskötsel bedrivs inte ändra markanvändningen så att avsevärd olägenhet uppkommer för renskötseln (30 § första stycket). I andra stycket undantas bl.a. företag vars tillåtlighet prövas i särskild ordning. Bestämmelsen utgör ett komplement till 26 §, i vilken det stadgas att regeringen under vissa förutsättningar kan förordna om upphörande av renskötselrätten för visst område. Syftet med bestämmelsen i 30 § är att förhindra markägare att genom ensidigt handlande vidta åtgärder som i praktiken gör värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete. För att tillgodose markägarens berättigade krav att få disponera sin mark begränsades förbudsregeln till att gälla året-runt-marker, där renskötsel faktiskt bedrivs. Ändrad markanvändning som innebär en mindre olägenhet är tillåten.
I propositionen föreslås en ändring som innebär att skyddsbestämmelsen kommer att träffa inte bara ändrad markanvändning utan varje åtgärd som medför att avsevärd olägenhet uppstår för renskötseln. Härigenom kommer skyddet för renskötselrätten att skärpas på året-runt-marker. Förslaget motiveras med att begreppet "ändrad markanvändning" i senare lagstiftning fått en annan innebörd än det hade när förbudsregeln infördes.
I motion Bo8 (nyd) yrkande 3 förordas att regeringsförslaget avslås i denna del. Någon närmare motivering anges inte i motionen. I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 7 föreslås att det i rennäringslagen införs en bestämmelse som ger Sametinget rätt att begära förhandling och avge yttrande i markanvändningsfrågor. Förslaget motiveras med att tillgången på vinterbete måste skyddas eftersom vinterbetet är avgörande för hur många renar som samebyarna kan hålla.
I 30 § rennäringslagen anges var den tillåtna gränsen går för åtgärder från markägarens sida. Sådana åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln får inte utföras. Som departementschefen anförde i proposition 1971:51 s. 130 är bestämmelsen inte avsedd att fungera som en materiell regel som fastslår vilka intrång de renskötande samerna är skyldiga att tåla utan ersättning. Även om åtgärden är tillåten kan den således innebära ett intrång som berättigar till ersättning för skadan. Bestämmelsen har varit oklar när det gäller åtgärder inom skogsbruket genom att sådana åtgärder vanligtvis inte innebär en ändrad markanvändning. Enligt utskottets mening är det därför till fördel att det nu klargörs att alla åtgärder som inte skall prövas i särskild ordning är otillåtna om de medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Några motiv som skulle innebära att förslaget avstyrks har inte framkommit. Utskottet tillstyrker därför regeringsförslaget om ett ökat skydd för renskötselrätten genom angiven ändring i 30 § rennäringslagen. Motion Bo8 (nyd) yrkande 3 avstyrks.
Med anledning av förslaget i Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 7 vill utskottet anföra följande. Frågan om Sametingets möjligheter att påverka och agera i bl.a. markanvändningsfrågor föreslås regleras i den i propositionens bilaga 1 föreslagna sametingslagen. Enligt förslagets 2 kap. 1 § punkt 4 ingår i Sametingets uppgifter att medverka i samhällsplaneringen och att bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten. I propositionen anförs vidare att Sametinget kommer att få en viktig uppgift som remissinstans innan frågor som är viktiga för rennäringen avgörs på regional och central nivå. Enligt utskottets bedömning kommer motionen i allt väsentligt att tillgodoses om riksdagen beslutar anta förslaget till sametingslag såvitt nu är i fråga. Tillräcklig anledning saknas enligt utskottets mening att också i rennäringslagen införa en motsvarande bestämmelse om yttrande i markanvändningsfrågor. Utskottet avstyrker med det anförda Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 7.
Rennäringens folkrättsliga skydd
Särskilda bestämmelser om rennäringens folkrättsliga skydd saknas i gällande lagstiftning. Samerättsutredningen gjorde sammanfattningsvis den bedömningen att rennäringen åtnjuter folkrättsligt skydd vid intrång som är så stora att rennäringens fortbestånd äventyras. Bestämmelser som erinrar om att det finns ett absolut folkrättsligt skydd borde enligt utredningen införas i rennäringslagen, naturresurslagen (NRL) och expropriationslagen. Enligt propositionen har dock renskötselrätten ett starkare skydd i gällande lagstiftning än vad som kan anses följa av folkrätten. Lagstiftningen anses därför inte behöva ändras med hänsyn till Sveriges folkrättsliga förpliktelser. Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om rennäringens folkrättsliga skydd.
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 8 föreslås att riksdagen ger regeringen till känna att frågor om rennäringens folkrättsliga skydd ytterligare behöver förtydligas i samarbete med Sametinget. Motionärerna synes kritiska mot att HD:s dom i skattefjällsmålet och den rättshistoriska forskningen inte medfört ett större hänsynstagande till samernas rättigheter.
Utskottet erinrar inledningsvis om att riksdagen i olika sammanhang slagit fast att rennäringen är en förutsättning för den samiska kulturen och att dess fortlevnad måste garanteras. Syftet med gällande lagstiftning på detta område är bl.a. att värna om och skydda den samiska kulturen. I NRL finns skyddsregler för åtgärder som påtagligt kan försvåra rennäringens utövande (2 kap. 5 §) och regler som ger ett skydd för näringens markanvändning (3 kap. 5 §). NRL är en central lag som skall tillämpas vid beslut enligt olika andra lagar när det gäller konkurrens om vatten- och markanvändning i syfte att åstadkomma en från olika synpunkter god hushållning med mark och vatten och den fysiska miljön i övrigt. Områden som har en avgörande betydelse för möjligheten att varaktigt bedriva renskötsel i viss sameby är av riksintresse. De skall skyddas mot åtgärder som påtagligt försvårar näringens bedrivande. Någon formell anknytning finns inte mellan expropriationslagen och NRL. I propositionen med förslag till NRL (prop. 1985/86:3) ansågs något sådant behov inte föreligga. Det ansågs naturligt att NRL:s hushållningsbestämmelser kommer att vägas in vid den lämplighetsprövning som skall ske enligt 2 kap. 12 § expropriationslagen. En prövning enligt NRL har också i allmänhet gjorts i det tillståndsärende eller den detaljplan som ofta ligger till grund för expropriationsansökan. Utskottet delar den bedömning som görs i propositionen att en folkrättslig skyddsregel i rennäringslagen inte skulle få någon praktisk betydelse. Utskottet avstyrker partimotion Bo7 (v) yrkande 8 om rennäringens folkrättsliga skydd och föreslår att riksdagen i denna del lägger propositionen till handlingarna.
Ersättningsbestämmelserna
Rennäringslagen innehåller bestämmelser om rätt till ersättning för viss skada och olägenhet vid upphävande av renskötselrätt (28 §). Ersättningen bestäms med stöd av expropriationslagens regler om expropriation av särskild rätt till fastighet i tillämpliga delar (29 §). Ersättning för skada som inte drabbat bestämd person tillfaller som huvudregel berörd sameby och samefonden med hälften vardera. Sker intrång i renskötselrätten vid verksamhet med stöd av andra lagar än rennäringslagen prövas ersättningsfrågan i särskild ordning. Vid ingrepp i renskötselrätten som inte innebär att renskötselrätten upphävs, saknar rennäringslagen regler om ersättningsskyldighet.
Vid upplåtelse av nyttjanderätt som inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning skall enligt 34 § rennäringslagen i princip en avgift utgå som tillfaller samerna. Avgiften är avsedd att vara en kompensation (prop. 1971:51 s. 133) för den olägenhet som kan uppkomma på grund av upplåtelsen. Uppkommer avsevärd olägenhet för renskötseln får upplåtelse inte ske. Kan det visas att samerna lidit större förlust genom upplåtelsen än som svarar mot avgiften bör ytterligare ersättning utgå enligt departementschefen. Vid upplåtelse av nyttjanderätt som avser naturtillgångar skall staten utge ersättning för den skada eller olägenhet som på grund av upplåtelsen drabbar renskötseln (34 § andra stycket).
Några särskilda bestämmelser om rätt till ersättning för intrång i rennäringsrätten föreslås inte i propositionen.
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 9 föreslås att det i rennäringslagen bör införas särskilda bestämmelser om rätt till ersättning vid intrång i näringen. Enligt motionärerna befinner sig samerna i ett markant underläge eftersom staten för närvarande står som ägare men också är lagstiftare och därför kan bestämma hur bruksrätten skall se ut.
Utskottet noterar att inte heller Samerättsutredningen föreslog någon särskild skadeståndsregel i rennäringslagen för sådant intrång som inte är så långtgående att renskötselrätten upphävs. Som skäl anfördes att det är svårt att uppställa en generell skadeståndsregel för alla de variationer som finns i renskötselrätten när det gäller sårbarhet och toleransnivå gentemot motstående intressen. Inte heller enligt propositionen anses det möjligt att generellt ange vilken grad av intrång i renskötselrätten som kan medföra ersättningsskyldighet. Utskottet delar denna bedömning. Frågan om ersättningsskyldighet föreligger får prövas av domstol i varje enskilt fall. Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 9 om ersättningsbestämmelser i rennäringslagen och lägger propositionen i motsvarande del till handlingarna.
Åtgärder vid för högt renantal m.m.
Enligt gällande rätt bestämmer länsstyrelsen det högsta antal renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde. Länsstyrelsen kan också förordna om inskränkning i betesrätten om det behövs för att bevara renbetet eller för att främja renskötseln (15 §). En sameby kan bestämma hur många renar en medlem högst får inneha eller meddela vissa föreskrifter om innehavet (35 §). Renräkning skall i princip ske årligen vid ungefär samma tidpunkt (66 §). På grundval av renräkningen skall en renlängd upprättas och fastställas av bystämman (68 §). Tvångsslakt kan också beslutas om renar uppehåller sig utanför renskötselområdet eller inom området på fel tid (71 §). Vid vissa brister i renskötseln kan länsstyrelsen förordna syssloman att ta hand om renskötseln (72 §).
I rennäringslagen saknas i princip sanktionsbestämmelser mot en sameby som har för många renar eller mot en medlem som inte följer ett beslut av sameby om det högsta renantal som får innehas. I propositionen föreslås nu att det införs en möjlighet för länsstyrelsen att förelägga sameby vid vite att följa ett beslut om det högsta antal renar som får hållas inom byns betesområde. Om en sameby har bestämt antalet renar som en medlem får inneha och beslutet inte följs får föreläggandet också riktas mot enskild medlem. Vitesföreläggande föreslås också kunna meddelas om renar uppehåller sig utanför renskötselområdet eller inom området under tid då renskötsel inte får bedrivas där och den som lider skada eller olägenhet av någon betydelse begär det. Sådant vitesföreläggande bör enligt regeringsförslaget få meddelas endast om samebyn underlåter att inom skälig tid efter anmaning ta hand om renarna. Vitesföreläggande föreslås vidare kunna tillgripas om en sameby underlåter att genomföra räkning av byns renar eller att bl.a. upprätta renlängd. Slutligen föreslås i denna del att sameby skall underrätta länsstyrelsen om tid och plats för renräkning och att länsstyrelsen bl.a. kan utse någon att närvara vid renräkningen. De nuvarande bestämmelserna om tvångsslakt av strövrenar föreslås upphävas utom såvitt avser koncessionssamebyar. Vad nu redovisats innebär att vissa tilläggsbestämmelser i rennäringslagen anses böra införas.
I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 10 föreslås att riksdagen ger regeringen till känna att särskilda medel för betesinventering bör anvisas och att regler för åtgärder vid för högt renantal och mot strövrenar bör utarbetas i samarbete och samförstånd med näringen genom Sametinget. Enligt motionärerna bör således regeringens förslag inte genomföras. I en s-motion, Bo9 yrkande 2, föreslås att regeringsförslaget om vitesföreläggande vid förekomst av strövrenar bör skärpas genom att bestämmelsen görs tvingande. Enligt motionens förslag skall länsstyrelsen på framställning utfärda vitesföreläggande om renar uppehåller sig på mark som inte får nyttjas som betesmark. En ändring i 71§ rennäringslagen i detta syfte föreslås. I motion 1991/92:Bo602 föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att bestämmelser om samhällelig kontroll vid renräkning bör införas i rennäringslagen samt möjligheter till vitesföreläggande mot dem som vägrar att rätta sig efter beslut.
Bestämmelserna om högsta antalet renar har tillkommit mot bakgrund av bl.a. att marken utnyttjas även av andra såväl inom som utanför rennäringen. Det är därför bra att det nu föreslås ett tillägg i bestämmelsen att länsstyrelsen vid fastställandet av renantalet skall ta hänsyn till andra intressen. Renbetet skall räcka till för flera näringsutövare. Marken måste kunna utnyttjas också av markägaren och nyttjanderättshavare. Inte minst för rennäringen är det viktigt att storleken på renhjorden anpassas till tillgången på betet och särskilt vinterbetet. Helt avgörande för att renantalet skall kunna fastställas är att det finns tillförlitliga uppgifter om tillgången på betesmarker. Utskottet vill understryka vikten av att betesinventeringar genomförs och får ligga till grund för nödvändiga ställningstaganden om hur renskötseln skall kunna utvecklas på ett positivt sätt. Det är för en sådan utveckling enligt utskottets mening nödvändigt att fastställa ett renantal som är anpassat inte bara till de betesresurser renskötseln kan behöva utan också till naturvårdens intresse och andra näringars intressen. Som anförs i propositionen är det angeläget att det vid de överläggningar som sker mellan Statens jordbruksverk och rennäringens företrädare avsätts medel för slutförande av betesinventeringarna.
Kunskapen om de enskilda renägarnas reninnehav har betydelse inte bara för att fastställa det maximala renantalet utan även för bl.a. rösträttsreglerna och fördelningen av kostnaderna i samebyn samt för planering och utveckling av näringen. Såvitt framgår av propositionen finns det på sina håll en del brister när det gäller renkontrollen. Utskottet delar föredragande statsrådets bedömning att det är angeläget att regelbundet återkommande renräkningar kommer till stånd. Om renantalet blir för högt inom vissa områden drabbas inte minst rennäringen. Genom de föreslagna sanktionsbestämmelserna skapas enligt utskottets mening bättre förutsättningar för samebyarna att med kraft agera för att renantalet anpassas till betesresurserna. Självfallet är det i första hand de som är verksamma inom rennäringen som har att hitta lösningar på de frågor som nu behandlas. Först om det inte går att lösa de problem som sammanhänger med ett för högt renantal på frivillig väg bör de föreslagna sanktionsåtgärderna tillgripas. Utskottet anser liksom Samerättsutredningen att det är angeläget att det finns möjligheter från samhällets sida att ingripa om samebyn inte kan rätta till uppkomna brister i renskötseln. Utskottet utgår ifrån att Sametinget kommer att ha en viktig uppgift när det gäller bl.a. frågan om hur näringen skall utvecklas och hur renantalet bäst anpassas till rådande betessituation och övriga förhållanden. Regeringens förslag till lag om ändring i 15, 66, 66 a, 68 och 71 §§ rennäringslagen avseende åtgärder vid för högt renantal m.m. tillstyrks. Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 10. Genom regeringsförslaget och utskottets tillstyrkan får motion 1991/92:Bo602 (s) anses tillgodosedd. Utskottet anser att det inte finns tillräcklig anledning att, såsom föreslås i motion Bo9 (s) yrkande 2, införa en för länsstyrelsen tvingande regel om vitesföreläggande. Även denna motion avstyrks med hänvisning till vad nu anförts.
Koncessionsrenskötseln
Koncessionsrenskötseln är en särskild form av renskötsel som bedrivs i Kalix och Torne älvdalar. Inom detta område kan renskötselberättigad få tillstånd (koncession) att driva renskötsel. En förutsättning är dock att sökanden kan antas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt och att fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten. Koncessionsrenskötseln skiljer sig från den vanliga formen av renskötsel bl.a. genom att den bedrivs hela året på marker där renskötsel av hänsyn till jordbruket annars får bedrivas endast vintertid. Koncessionerna är tidsbegränsade och får lämnas för en tid om högst tio år.
Koncessionshavaren äger förutom egna renar också rätt att ta emot skötesrenar. Skötesrenar får innehas bl.a. av den som äger eller brukar jordbruksfastighet som helt eller delvis ligger inom samebyns koncessionsområde och som är bosatt inom området eller på fastigheten. I beslutet om koncession föreskrivs bl.a. det högsta antal egna renar som får hållas resp. det högsta antal skötesrenar som får tas emot. För samma hushåll får hos koncessionshavare dock finnas högst 30 skötesrenar i vinterhjord. År 1984 fanns det i de byar som då bedrev koncessionsrenskötsel ca 16000 renar varav omkring 4500 ägdes av koncessionshavarna. De närmare bestämmelserna om koncessionsrenskötseln återfinns i 85--89 §§ rennäringslagen.
Genom den nu aktuella propositionen föreslås att riksdagen skall anta ett förslag till ändring i rennäringslagen (1971:437) som bl.a. innefattar förslag till ändringar av 85, 86 och 89 §§, dvs. i bestämmelser som avser koncessionsrenskötseln. Förslaget i denna del innebär i korthet följande.
Som framgår ovan innefattar propositionen bl.a. förslag om att alla samer skall ha renskötselrätt. Med hänvisning härtill föreslås att den som har renskötselrätt fortsättningsvis också skall kunna få koncession att bedriva renskötsel.
Rätten att inneha skötesrenar är i dag förbehållen bl.a. den som äger eller brukar jordbruksfastighet som helt eller delvis ligger inom samebyns koncessionsområde och som är bosatt inom koncessionsområdet eller på fastigheten. Enligt propositionen skall rätten att äga skötesrenar omfatta ägare eller brukare av jordbruksfastighet som helt eller delvis är belägen inom den del av Norrbottens län där koncessionsrenskötsel bedrivs -- detta under förutsättning att han är bosatt inom detta område. Motsvarande bosättningskrav föreslås gälla för övriga som har rätt att äga skötesrenar (85 §).
För koncessionssamebyarna gäller att rösträtt vid bystämma tillkommer såväl koncessionshavare som skötesrenägare. Det innebär bl.a. att renskötande medlem i frågor som rör renskötseln har rösträtt på grundval av sitt reninnehav. För varje påbörjat tjugotal renar har medlemmen en röst. För att stärka koncessionshavarnas ställning i samebyn föreslås i propositionen att en ägare av skötesrenar i fortsättningen bara skall ha en röst på bystämman. Med hänvisning till att renskötande medlem i annan sameby än koncessionssameby enligt förslag i propositionen inte skall få rösta för fler renar än som samebyn kan ha beslutat att han får inneha föreslås dessutom att koncessionshavarnas rösträtt begränsas på motsvarande sätt. Enligt förslaget skall sålunda en koncessionshavare i frågor som rör renskötseln inte få rösta för fler renar än som länsstyrelsen bestämt att han får inneha (86 §).
För andra samebyar än koncessionssamebyar innebär det nu föreliggande förslaget att länsstyrelsen vid vite skall kunna förelägga en sameby att minska antalet renar om fler renar hålls på bete än vad länsstyrelsen bestämt. Med hänvisning härtill föreslås att länsstyrelsen även vad gäller koncessionssamebyarna skall ha möjlighet att förelägga en sådan by att vid vite minska antalet renar om det överstiger det tillåtna. Sådant vitesföreläggande skall dessutom kunna meddelas i de fall andra med koncessionen förenade villkor inte följs. Enligt förslaget skall dessutom såväl enskilda koncessionshavare som skötesrenägare kunna föreläggas att vid vite minska sitt renantal till det tillåtna. I de fall en renägare efter anmaning inte själv låter minska sitt renantal föreslås länsstyrelsen, efter ansökan av samebyn, dessutom kunna besluta om utslaktning av renar (89 §).
De i propositionen framlagda förslagen avseende koncessionsrenskötseln innefattar i väsentliga delar ändringar som motsvarar dem som föreslås för renskötseln i övrigt -- ändringar som utskottet ovan ställt sig bakom. Regeringens förslag till lagändringar i 85, 86 och 89 §§ rennäringslagen (1971:437), som inte har mött invändningar i motioner, tillstyrks.
Koncessionsrenskötseln har enligt motion Bo8 (nyd) på sina håll karaktären av hobbyrenägande. En av orsakerna till detta kan enligt motionärerna vara den nuvarande begränsningen av renantalet. Med hänvisning härtill föreslås i motionens yrkande 5, som utskottet uppfattat yrkandet, att antalet skötesrenar vid koncessionsrenskötsel bör höjas till minst 50.
Antalet skötesrenar för ett hushåll begränsades till 30 genom en av riksdagen år 1985 beslutad ändring i rennäringslagen. Till grund för ändringen låg bl.a. en strävan att förbättra koncessionshavarnas ekonomiska ställning. Begränsningen avsåg sålunda att förbättra koncessionshavarnas möjlighet att utöka sitt renantal. Utskottet har inte på de i motionen angivna grunderna funnit anledning ändra bestämmelserna i denna del. Motion Bo8 (nyd) yrkande 5 avstyrks.
I motion Bo2 (c) yrkande 1 begärs ett riksdagens tillkännagivande om koncessionsrenskötselns betydelse i Kalix och Torne älvdalar. Enligt motionären är koncessionsrenskötseln här en binäring till jord- och skogsbruket som i många fall utgör ett viktigt ekonomiskt komplement.
Utskottet delar den uppfattning om koncessionsrenskötselns regionalpolitiska betydelse som bl.a. torde ligga till grund för den nu aktuella motionen. Att låta denna uppfattning komma till uttryck i ett allmänt hållet tillkännagivande i enlighet med motionens förslag fyller enligt utskottets mening däremot inte något reellt syfte. Motion Bo2 (c) yrkande 1 avstyrks sålunda.
Hänsyn vid renskötsel till naturvårdens intressen
Rennäringslagen innehåller en bestämmelse om att skälig hänsyn skall tas till andra intressen vid utövandet av renskötsel (65 §). Däremot saknas i lagen bestämmelse som gör det möjligt att meddela närmare föreskrifter om vilken hänsyn som skall tas. I propositionen föreslås att en sådan möjlighet införs och att ordet "skälig" tas bort i 65 §. Härigenom kommer rennäringslagen att överensstämma med bestämmelserna i skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark. Föreskrifterna får enligt regeringsförslaget inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Möjligheter att i vissa situationer ge förelägganden eller förbud, med vite, föreslås också.
I likhet med jordbruksutskottet anser bostadsutskottet att inte bara jordbruket och skogsbruket utan även rennäringen skall ta hänsyn till naturvårdens intressen vid näringens bedrivande. Bostadsutskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna ändringen i 65 § och den föreslagna 65 a § angående föreskrifter om hänsyn till naturvårdens intressen m.m.
Barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel
Av bestämmelserna i terrängkörningslagen (1975:1313) följer att körning i terräng med motordrivet fordon är förbjuden på barmark om körningen sker för annat ändamål än jord- eller skogsbruk. Med stöd av lagen har regeringen dessutom genom terrängkörningsförordningen (1978:594) bestämt att sådan barmarkskörning i terräng också är tillåten i direkt samband med renskötsel.
Genom propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som där anförts om barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel. Det anförda innebär att det nuvarande undantaget från förbudet som gäller körning i direkt samband med renskötseln behålls men att det preciseras till att avse bevakning av renar samt drivning och samling av renar inför omedelbart förestående märkning, slakt eller flyttning. Särskild försiktighet skall iakttas vid barmarkskörning på kalfjäll.
När det gäller förbudet mot barmarkskörning i terräng och de i propositionen aviserade preciseringarna i terrängkörningsförordningen anför jordbruksutskottet i sitt yttrande att utskottet inte har någon erinran. Också i denna del berör propositionen enligt jordbruksutskottet frågor som har stor betydelse för naturvårdsintressena. Det är angeläget att åtgärder vidtas för att motverka skador på naturmiljön, särskilt på kalfjället, och för att begränsa buller och andra störningar. Enligt jordbruksutskottet får dock restriktionerna självfallet inte innebära att samernas möjligheter till daglig försörjning sommartid omöjliggörs.
Bostadsutskottet delar vad jordbruksutskottet anfört. Med anslutning till det anförda föreslår bostadsutskottet att propositionen såvitt avser barmarkskörning i terräng läggs till handlingarna.
Rätt till jakt och fiske
Den som utövar renskötsel får enligt rennäringslagen jaga och fiska på utmark inom de delar av samebyns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna när renskötsel är tillåten där (25 §). Även den som tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde på grund av renarnas skötsel får jaga och fiska där för sitt uppehälle. På marker i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete får medlem i sameby fiska till husbehov och efter tillstånd jaga rovdjur inom byns betesområde.
Upplåtelse av rätt till jakt och fiske får ske på sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln (32 §). Upplåtelsen skall också vara förenlig med god jakt- eller fiskevård och får inte orsaka besvärande intrång i den jakträtt eller fiskerätt som enligt lagen tillkommer samerna. Frågan om upplåtelse prövas enligt 33 § av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
I propositionen redovisas hur småviltsjakten och fisket på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör ordnas i framtiden. Bred enighet tycks råda om att jakt och fiske inte bedrivs i den utsträckning som resurserna medger. Rätt till jakt och fiske anses kunna upplåtas i betydligt större omfattning än för närvarande utan att olägenheter av någon betydelse uppkommer för rennäringen.
Sammanfattningsvis anförs i propositionen följande. Det skydd för rennäringsintresset som gäller enligt rennäringslagen skall inte inskränkas, och samernas rätt enligt lagen till jakt och fiske skall vara oförändrad. Vissa områden som är särskilt känsliga för renskötseln, t.ex. slaktplatser och vissa avsnitt av flyttleder, avses undantas från upplåtelse av småviltsjakt helt eller delvis under året. Även vissa andra områden runt samlad bebyggelse bör undantas.
Upplåtelse av småviltsjakt avses kunna ske inom alla andra områden på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen där olägenhet av någon betydelse inte uppkommer för rennäringen.
Särskilda jaktområden kan enligt propositionen behöva avsättas för kommuninnevånarna. Det betonas som mycket angeläget att de personer som är beroende av jakten för sin försörjning får nödvändiga upplåtelser. Vid behov kan övervägas om ett visst område skall upplåtas till endast en sådan person. För dessa kan enligt propositionen övervägas om det inte finns särskilda skäl att upplåtelsen bör vara avgiftsfri eller om avgiften bör sättas lägre än den som normalt tas ut.
Huvudansvaret för upplåtelserna och områdesindelningen bör enligt propositionen ligga kvar på länsstyrelserna. Områdesindelningen bör ske i samråd med berörda samebyar och lokala jaktvårdssammanslutningar. Länsstyrelserna i de aktuella länen bör samarbeta sinsemellan och utbyta erfarenheter om praktiska detaljer. I princip avses jakt- och fiskevårdsföreningarnas upplåtelseverksamhet upphöra. Härigenom vinns enligt propositionen fördelar ur jakt- och viltvårdssynpunkt. I för rennäringen störningskänsliga områden, där verksamheten kan behöva styras i detalj och under kontroll av samebyn, kan det enligt förslaget vara lämpligt att underupplåtelser sker till samebymedlem eller sammanslutning av samebymedlemmar.
När det gäller avgiften för upplåtelse av jakträtt tillfaller hälften samebyn och hälften Samefonden. Någon ändring föreslås inte i denna del. Samefonden har hittills stått för kostnaderna för jakt- och fiskevårdande åtgärder ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen samt för bevakning. I fortsättningen bör enligt regeringsförslaget länsstyrelsen ta ut en särskild avgift för detta arbete samt för sina kostnader för arbetet med de enskilda upplåtelserna. Länsstyrelsen bör bestämma upplåtelseavgiftens storlek. Vid bestämmandet bör enligt propositionen beaktas inte bara att upplåtelserna bör ge samebyarna och Samefonden en inkomst utan också att jakt kan utövas på rimliga ekonomiska villkor. Det anses vara en fråga för länsstyrelsen att bestämma vilka former av jaktkort som bör finnas. Ett jaktkort som gäller hela året bör dock finnas för kommuninnevånarna. Någon ändring föreslås inte i bestämmelserna om användning av hund.
Vad gäller upplåtelse av rätt till fiske framhålls i propositionen att det är angeläget att upplåtelser i första hand sker till dem som helt eller delvis försörjer sig på fiske. Intäkterna av upplåtelseavgifterna för fisket bör enligt regeringsförslaget i fortsättningen tillfalla berörd sameby och Samefonden med hälften var. Kostnaderna för fiskevården och bevakningen skall såsom tidigare redovisats bekostas genom länsstyrelsens försorg och inte såsom nu Samefondens.
Tillstånd att uppföra enklare jakt- och fiskekojor skall i vissa fall kunna beviljas dem som helt eller delvis försörjer sig på jakt och fiske.
Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om upplåtelse av jakt- och fiskerätt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.
Frågor om rätt till jakt och fiske behandlas i två motioner. I motion Bo1 (s) delvis, föreslås riksdagen som sin mening ge regeringen till känna att samernas jakt- och fiskerätt ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är en monopolrätt. I områden nedanför odlingsgränsen har samerna en med andra enskilda pretendenter delad stark jakt- och fiskerätt. I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 11 förordas att riksdagen tillkännager för regeringen att upplåtelse av jakt och fiske ovan odlingsgränsen helt skall handhas av samerna själva samt att regler och utformning av upplåtelsen skall handläggas av Sametinget i samarbete med länsstyrelsen.
Bostadsutskottet noterar till att börja med i likhet med jordbruksutskottet att de befogenheter som samerna hade enligt 1886 års renbeteslag i huvudsak står kvar enligt gällande rennäringslagstiftning. Bostadsutskottet vill också peka på att ett förverkligande av de redovisade övervägandena i fråga om småviltsjakten och fisket inom angivna områden inte innebär någon inskränkning i det skydd som finns i samernas renskötselrätt enligt rennäringslagen. Upplåtelser får inte ske om de kan vålla renskötseln någon olägenhet av betydelse eller innebär besvärande intrång i den rätt till jakt och fiske som enligt lagen tillkommer samerna. Upplåtelserna skall dessutom vara förenliga med god jaktvård eller fiskevård.
Bostadsutskottet har under angivna förutsättningar inte något att erinra mot att de möjligheter som finns för jakt och fiske utnyttjas på ett effektivare sätt än hittills. Vissa personer är helt eller delvis beroende av jakt och fiske för sin försörjning. För många andra är möjligheterna att jaga och fiska en viktig fritidsaktivitet och rekreationskälla. Som jordbruksutskottet anfört har det sedan länge varit ett allmänt önskemål att möjligheterna till jaktutövning och fiske tas till vara på ett bättre sätt än för närvarande.
Alltsedan bestämmelserna infördes har det ankommit på statliga myndigheter att ansvara för och pröva upplåtelsefrågorna. De överväganden som redovisas i propositionen när det gäller vem som bör handha dessa frågor innebär således ingen förändring i gällande ordning. Gällande ordning har kommit till bl.a. på grund av den avvägning mellan delvis motstridiga intressen som det är fråga om. HD har i skattefjällsmålet inte funnit att det skulle vara grundlagsstridigt att samerna inte ansvarade för upplåtelse av jakt- och fiskerättigheter. Utskottet bedömer det som lämpligast att länsstyrelsen alltjämt har ansvaret för administrationen av dessa frågor.
Med det anförda föreslår bostadsutskottet att riksdagen lägger propositionen till handlingarna såvitt rör frågorna om rätt till småviltsjakt och fiske ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och avslår motion Bo1 (s) yrkande 1 delvis och partimotion Bo7 (v) yrkande 11.
Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevården
För att öka möjligheterna att driva en effektiv jakt- och fiskevård föreslås i propositionen att en bestämmelse införs som ger en sameby möjlighet att undanta visst område från medlemmarnas användning för jakt eller fiske om det behövs av hänsyn till vilt- eller fiskevården eller av andra särskilda skäl.
Jordbruksutskottet har tillstyrkt förslaget i propositionen efter att ha konstaterat att det för optimal avkastning behövs en effektiv jakt- och fiskevård ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Fiskbeståndet skyddas och bevaras enligt jordbruksutskottet genom reglering av fisket med avseende bl.a. på total beskattning av fiskbestånden, beskattningens inriktning på fiskarter och årsklasser samt fredande av fiskens lek och uppväxt. Till detta kommer åtgärder för att förbättra fiskens livsmiljö. Ansvaret för regleringen av fisket kan tas av fiskerättsägarna själva i fiskevårdsområdesföreningar eller samfällighetsföreningar. Även samebyarna kan besluta om bymedlemmarnas fiske. Mot den angivna bakgrunden har jordbruksutskottet uttalat sig positivt om regeringens förslag.
Bostadsutskottet, som delar jordbruksutskottets uppfattning, tillstyrker föreslagen ändring i 35 § rennäringslagen.
I motion Bo5 (s) föreslås att nätfiske av röding och öring under lektid förbjuds. Skäl att tillåta sådant fiske anses inte finnas längre när samefamiljerna inte på samma sätt som förr är beroende av fisket för sin överlevnad. Enligt motionärerna anses det i många civiliserade länder som barbari att fånga fisk med nät under lektiden. Den synen borde råda även i Sverige. Ett tillkännagivande till regeringen i frågan förordas.
Av vad ovan redovisats framgår att en målsättning är att förbättra fiskevården för att skydda och bevara bestånden. Fiskeriverket eller länsstyrelsen kan enligt gällande fiskeriförfattningar meddela föreskrifter i syfte att främja fiskevården. De förbud mot nätfiske som motionärerna eftersträvar är närmast en fråga för de fiskevårdande myndigheterna. Med det anförda avstyrker bostadsutskottet motion Bo5 (s).
Samebyns verksamhetsområde
Enligt bestämmelserna i rennäringslagen har en sameby till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa sköta renskötseln inom byns betesområde. Samebyn får inte heller driva annan verksamhet än renskötsel (9 §).
Genom propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som där anförts om samebyns verksamhetsområde. I korthet innebär detta följande.
Annan verksamhet än renskötsel skall inte heller i fortsättningen få bedrivas i samebyns regi. De medlemmar i en sameby som vill bedriva annan verksamhet får enligt propositionen göra det i annan form. Om en sameby ges möjlighet att utvidga sin verksamhet innebär detta att en samebymedlem som enbart vill ägna sig åt renskötsel mot sin vilja kan komma att bli delaktig i en utökad samebyverksamhet. Det ligger enligt propositionen inte någon fördel i detta. I anslutning härtill betonas att begränsningen av samebyns verksamhet inte hindrar byns medlemmar från att ägna sig åt annan sysselsättning. Detta kan t.ex. ske enskilt eller genom att intresserade medlemmar bildar bolag eller ekonomisk förening.
Med hänvisning bl.a. till förslag från sameorganisationerna förordas i partimotionen Bo7 (v) yrkande 12 att en utredning skall tillsättas för att utreda frågan om samebyarnas möjligheter att bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.
Som framhålls i propositionen innebär inte rennäringslagens regler om samebyns verksamhetsområde att samebymedlemmarna hindras från att ägna sig åt annan sysselsättning än renskötsel. Den enda begränsning som lagstiftningen medför i detta avseende är att sådan verksamhet får bedrivas i annan form än den samebyn erbjuder. I den utsträckning en medlem eller en sammanslutning av medlemmar i en sameby önskar driva annan verksamhet vid sidan av renskötseln får detta sålunda ske enskilt eller genom att de bildar bolag eller ekonomisk förening. De nackdelar som eventuellt kan följa av en sådan ordning får enligt utskottets mening ställas mot de fördelar som kan ligga däri. De kompletterande verksamheter som här kan bli aktuella är av mycket olika slag och omfattning. Det är därför inte självklart att det alltid är den verksamhetsform som samebyn erbjuder som är den bäst lämpade i varje enskilt fall.
Utskottet, som anser förslaget i propositionen väl underbyggt, är inte berett förorda att frågan om samebyns verksamhetsområde skall utredas i enlighet med förslaget i partimotion Bo7 (v) yrkande 12. Motionen avstyrks. Riksdagen föreslås lägga propositionen i motsvarande del till handlingarna.
Ersättning för viltskador
Ersättning av statsmedel för rovdjursrivna renar lämnas enligt bestämmelserna i förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rovdjur. Bestämmelserna innebär att ersättning lämnas om en ren dödas eller skadas genom angrepp av björn, varg, järv, lo eller örn under förutsättning av att renen har återfunnits. Ersättningen betalas till renens ägare, men även den sameby inom vars betesområde den påträffats får ett visst belopp. Kan inte ägaren identifieras lämnas hela ersättningen till samebyn.
Ersättningsbeloppens storlek fastställs årligen av Naturvårdsverket efter samråd med Statens jordbruksverk. Olika belopp gäller för honrenar, hanrenar och kalvar. Till renägaren utgår det högsta beloppet för honrenar och det lägsta beloppet för kalvar. Ersättningen till samebyn motsvarar i stort ett beräknat värde för en genomsnittlig ren.
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna vad som där förordats om ersättning för viltskador. Förslaget innebär i korthet följande.
Enligt propositionen bör ersättningsbeloppet baseras på förlustsiffror som har presenterats av Naturvårdsverket. Ersättningen bör vidare baseras på rovdjursförekomst. Detta anges innebära att förändringar i rovdjursförekomsten skall ligga till grund för fastställande av anslagens storlek. I detta sammanhang understryks också Naturvårdsverkets roll som faunavårdande myndighet, vilket bl.a. betyder att verket har att svara för en samlad bedömning av de svenska rovdjursstammarnas storlek. Enligt förslaget bör denna bedömning, som bör göras årligen, ligga till grund vid fastställandet av det totala ersättningsbeloppet.
Efter en samlad bedömning som tar hänsyn till renskötselns och naturvårdens intressen och som dessutom utgår från att minimera administrationskostnaderna föreslås i propositionen att det årligen bör avsättas en samlad ersättningssumma som motsvarar skäligt värde för de rovdjursrivna renarna. Med utgångspunkt i av Naturvårdsverket redovisade förlustsiffror kan antalet rovdjursdödade renar enligt förslaget för närvarande bedömas uppgå till knappt 20000, varav 16000 är kalvar. Ersättningsbeloppet föreslås baserat på de angivna förlustsiffrorna.
Enligt propositionen bör det totala ersättningsbeloppet få disponeras av rennäringen. Beslut om användningen av medlen skall fattas av Sametinget. Det tillgängliga beloppet skall kunna användas till ersättning för rovdjursrivna renar, för åtgärder för att förebygga skador av rovdjur eller för kostnader för extra bevakning av renhjord vid stor rovdjursförekomst. Det förutsätts härvid att ersättningen till renägare kommer att betalas ut till resp. sameby.
Det finns enligt förslaget flera skäl att låta Sametinget spela en central roll då det gäller att sammanställa informationen om förekomsten av rovdjur. I framtiden kommer det att vara naturligt för de renskötande samerna att hålla tät kontakt med Sametinget. Det ter sig enligt propositionen då naturligt att de rapporterar rovdjursobservationer till sin egen myndighet. Eftersom det föreslagna ersättningssystemet baseras på rovdjursförekomst ligger det enligt propositionen i de renskötande samernas intresse att redovisa alla observationer som görs.
Sammanfattningsvis anges i propositionen att utgångspunkten vid fördelningen av medlen bör vara rovdjursförekomsten inom samebyarnas områden. Särskild vikt skall härvid läggas vid föryngringar så att rovdjurens långsiktiga överlevnad i landet garanteras. Enligt förslaget skapas härigenom ett rättvist ersättningsssystem samtidigt som behovet av skydd för de stora rovdjuren tillgodoses.
Med hänvisning till att Sametinget tidigast kan inleda sitt arbete under hösten 1993 och för att ge tid till ytterligare arbeten med rovdjursinventeringar föreslås att det nya ersättningssystemet bör gälla från den 1 juli 1995.
I motion Bo4 (-) hemställs att riksdagen skall göra ett tillkännagivande avseende behovet av inventering och övervakning av rovdjursstammarna. Enligt motionären förutsätter förslaget om att ersättningen för rovdjursrivna renar skall baseras på rovdjursförekomsten en betydligt bättre kännedom om rovdjurens antal och livsmönster. Ökade resurser måste enligt motionsförslaget därför anslås för rovdjursinventeringar -- detta för att ett av Naturvårdsverket framlagt förslag om inventeringsverksamheten skall kunna genomföras.
Det är enligt motion Bo12 (s) både ur rennäringens och samhällets synpunkt viktigt att rovdjursinventeringarna sker på ett sätt så att de vinner trovärdighet och inte ger utrymme för misstolkningar. Enligt motionärerna bör därför länsstyrelserna genomföra och sammanställa rovdjursinventeringar som skall utgöra underlag för Sametingets fördelning av ersättningen för rovdjursrivna renar. Regeringen bör årligen fastställa ersättningsbeloppen.
Som utskottet har uppfattat det framlagda förslaget avseende det framtida systemet för ersättning för viltskador innebär det sammanfattningsvis följande. Det totala ersättningsbeloppet för de renar som rivs av rovdjur skall inledningsvis baseras på de förlustsiffror som Naturvårdsverket redovisat, dvs. 20000 renar varav 16000 är kalvar. Därefter skall den samlade ersättningen till rennäringen justeras med avseende på framtida förändringar i rovdjursförekomsten. Det skall åligga Naturvårdsverket att årligen göra den samlade bedömning av de svenska rovdjursstammarnas storlek som skall ligga till grund härför.
Fördelningen av ersättning på de enskilda samebyarna skall baseras på rovdjursförekomsten inom samebyns betesområde. Särskild vikt skall härvid läggas vid föryngringar av rovdjursstammen. Det skall ankomma på Sametinget att ansvara för att erforderlig information om rovdjursförekomsten sammanställs. Denna information skall i sin tur grundas på den kunskap som redan finns samt inrapporterade rovdjursobservationer från de renskötande samerna, länsstyrelsernas rennäringsenheter och naturvårdsenheter samt polisen. Sametinget skall i dessa frågor hålla en nära kontakt med Naturvårdsverket.
Sametinget svarar för att ersättningen betalas ut till samebyarna på grundval av de sammanställda uppgifterna om rovdjursförekomsten.
Ett ersättningssystem som baserar sig på förekomsten av rovdjur och deras föryngring har enligt bostadsutskottets mening betydande fördelar i jämförelse med dagens ersättningssystem. Utformningen av det föreslagna systemet som sådant har också vunnit stor anslutning. Detta hindrar inte att det kan finnas invändningar mot vissa delar i det framlagda förslaget. I de motioner som väckts i denna del tas sålunda upp frågan om genomförandet av de rovdjursinventeringar som skall ligga till grund för fördelningen av ersättningen. Det finns även enligt utskottets mening betydande svårigheter när det gäller att få en bra och rättvisande bild av rovdjursförekomsten inom olika delar av renskötselområdet. Utskottet har dock inte underlag för någon annan bedömning än att den föreslagna ordningen, som innebär att Sametinget i samråd med Naturvårdsverket har att svara för sammanställningen av tillgängliga uppgifter från en rad instanser, torde kunna ge ett acceptabelt beslutsunderlag.
Det får enligt utskottets mening förutsättas att arbetet med sammanställningarna av gjorda rovdjursobservationer m.m. utvecklas i takt med att erfarenheter vinns av det nya systemet. Även Naturvårdsverkets pågående rovdjursinventeringar bör kunna bidra till att öka kunskaperna på området. Som framhålls i propositionen är det därför angeläget att Sametinget håller en nära kontakt med Naturvårdsverket i dessa frågor så att de nya kunskaper som kommer fram fortlöpande kan utnyttjas. I sammanhanget bör också erinras om att det enligt förslaget bör ankomma på Sametinget att, efter samråd med Naturvårdsverket och renägarnas organisationer, redovisa hur medlen använts och effekten härav.
Med det ovan anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i vad avser ersättning för viltskador. Motionerna Bo4 (-) och Bo12 (s) avstyrks.
Prisstödet till rennäringen
I dag utgår prisstöd till rennäringen i form av ett fast belopp per slaktad ren. När stödet gavs sin nuvarande utformning var den uttalade ambitionen att åstadkomma ett rationellare slaktuttag. Enligt propositionen har detta syfte inte uppnåtts. Med hänvisning härtill förordas att prisstödet i fortsättningen bör utgå som ett stöd per kilo. Härigenom främjas enligt förslaget produktionen av renar med hög köttkvalitet eftersom detta ger renägaren bästa ekonomiska utbyte. Även pristilläggets storlek beroende av när på året slakten sker samt vissa andra frågor bör enligt förslaget övervägas.
Enligt propositionen har ett kilorelaterat prisstöd som utgår med olika belopp för vuxna djur, yngre djur och kalvar övervägande fördelar framför den ordning som nu tillämpas.
Det förordade prisstödet som baseras på slaktvikt och som utgår med olika belopp för olika slaktdjur förutsätter enligt propositionen att det sker en klassificering av de slaktade djuren. Med hänvisning till att sådan klassificering kommer att införas den 1 juli 1993 föreslås att prisstödet till rennäringen övergår till ett kilorelaterat stöd vid samma tidpunkt.
Enligt förslaget bör en viss del av prisstödet även i fortsättningen kunna användas till marknadsföring.
Med hänvisning till att prisstödet är en del i rationaliseringsverksamheten finns det enligt regeringens förslag skäl att förbehålla stödet för renägare som har renskötsel som huvudsakligt yrke och inkomstkälla. Något prisstöd bör enligt propositionen därför inte lämnas till den renägare som har färre än 50 renar. Denna förändring kan enligt förslaget inte ske innan det i propositionen förordade företagsregistret för rennäringen har införts. Detta betyder att nuvarande ordning behålls tills vidare.
Genom att antalet renar för en skötesrenägare är begränsat till 30 skulle enligt motion Bo2 (c) ett genomförande av förslaget att inte lämna något prisstöd till renägare som har färre än 50 renar leda till svåra och negativa konsekvenser för rennäringen inom koncessionsområdet. Enligt motionen måste därför prisstöd även fortsättningsvis lämnas till renägare som har färre än 50 renar -- yrkande 2.
Även i motion Bo10 (s) förs fram förslag om att prisstöd också i fortsättningen bör utgå utan att krav ställs på ett visst reninnehav. Enligt motionen innebär det föreliggande förslaget en sådan försämring för koncessionsrenskötseln att dess framtid hotas.
Koncessionsrenskötseln utgör enligt motion Bo15 (m) ofta ett nödvändigt komplement för att klara försörjningen. Trots svårigheterna att sätta en gräns mellan det reninnehav som är att betrakta som hobbyverksamhet och det som utgör näringsverksamhet måste enligt motionären en sådan gränsdragning göras. Med hänvisning härtill begärs ett riksdagens tillkännagivande om behovet av fortsatt prisstöd för koncessionsrenskötsel i samband med näringsverksamhet.
Bostadsutskottet delar vad som i propositionen anförts om behovet av en förändring av prisstödet till rennäringen. Även enligt utskottets mening bör sålunda dagens prisstöd i form av ett fast belopp per ren ersättas med ett stöd som baseras på slaktvikt. Regeringens förslag i vad avser utformningen av prisstödet tillstyrks sålunda av utskottet.
När det gäller det i propositionen förordade undantaget från prisstödet till renägare som har färre än 50 renar vill utskottet anföra följande.
I propositionen framhålls att prisstöd inte bör utgå till den som närmast bedriver renskötsel som hobbyverksamhet. Utskottet delar denna uppfattning. Det frågan gäller är därför hur den renskötsel som har hobbykaraktär skall kunna skiljas ut från annan renskötsel. Enligt utskottets mening låter sig detta svårligen göras med den nu förordade antalsgränsen. Det torde inte vara ovanligt att reninnehavet också för renägare med färre än 50 renar är av väsentlig betydelse för dennes utkomst. Inte minst gäller detta för många skötesrenägare inom koncessionsområdet. Som framgår av framställningen ovan är antalet renar för dessa begränsat till 30. Ett genomförande av regeringens förslag innebär bl.a. att en stor del av de renar som finns inom koncessionsområdet fortsättningsvis inte skulle omfattas av prisstödet. Det finns enligt utskottets mening mot bakgrund härav en uppenbar risk för att den förordade begränsningen av prisstödet får oacceptabla konsekvenser för ett betydande antal renägare och därmed också för den bygd där de är verksamma.
Mot bakgrund av det anförda bör enligt utskottets mening övervägas möjligheterna att fortsättningsvis låta prisstödet utgå till de renägare för vilka reninnehavet utgör ett väsentligt inslag i försörjningen. I de fall renägandet endast är att betrakta som något av en hobby eller ett sätt att förse det egna hushållet med renkött bör däremot inte något prisstöd utgå. Det bör ankomma på regeringen att göra de närmare överväganden som erfordras. En förutsättning bör vara att systemet skall vara administrativt enkelt. Resultatet av övervägandena tillsammans med eventuella förslag till hur prisstödet skall utformas i nu aktuell del bör föreläggas riksdagen snarast dock senast i 1994 års budgetproposition.
Vad utskottet nu med anledning av regeringens förslag samt motionerna Bo2 (c) yrkande 2, Bo10 (s) samt Bo15 (m) anfört om prisstödet till de renägare som äger ett mindre antal renar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Rätt till slöjdvirke
Inom de delar av betesområdet som hör till lappmarkerna, renbetesfjällen eller de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete får enligt 17 § första stycket rennäringslagen medlem i sameby för eget behov ta bl.a. slöjdvirke. Rätten gäller på både statlig och privat mark. Om annan än samebymedlem vill ta slöjdvirke krävs upplåtelse av nyttjanderätt. Länsstyrelsen handlägger sådana upplåtelser.
Enligt propositionen bör även annan same än den som är medlem i sameby ges rätt att ta slöjdvirke. Rätten föreslås avse mark inom renbetesfjällen, mark inom lappmarkerna som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och den mark i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåten till renbete. Enligt regeringsförslaget får tillstånd ges till den som ägnar sig åt samisk slöjd i inte oväsentlig utsträckning och som är bosatt i länet. Länsstyrelsen skall vara tillståndsmyndighet.
Rätten till slöjdvirke har tagits upp i två motioner. I motion Bo1 (s), delvis, föreslås att sameslöjdarnas slöjdvirkesrätt säkras genom lag. Enligt motion Bo14 (s) yrkande 4 bör frågan hur de samer som verkar utanför den direkta rennäringen skall få tillgång till slöjdvirke remitteras till Sametinget.
Som framgår av redogörelsen här ovan lämnas i propositionen förslag till lagändring om rätt till slöjdvirke. Ett genomförande av regeringsförslaget får anses tillgodose syftet med redovisade motionsyrkanden. Utskottet har inget att erinra mot att även andra samer än samebymedlemmar ges rätt att ta slöjdvirke på angivna marker. Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Bo1 (s) delvis och Bo14 (s) yrkande 4.
Ytterligare en fråga vill utskottet ta upp i sammanhanget. Regeringens förslag innebär att en i Jämtlands län bosatt same kan få tillstånd att ta slöjdvirke på viss mark i Jämtlands och Kopparbergs län medan däremot en i Kopparbergs län bosatt same inte skulle kunna få denna rätt. Några skäl för denna begränsning har inte framkommit. Utskottet förordar att rätten till slöjdvirke utvidgas till att avse även den same som är bosatt i Kopparbergs län. Utskottet föreslår därför att riksdagen antar det förslag till lag om ändring i 17 § rennäringslagen i den lydelse som framgår av bilaga 2 avseende rätten till slöjdvirke för samer boende i Kopparbergs län.
Skogs- och fiskesamer
Fiskesamer har i proposition 1971:51 (s. 170) definierats som "vissa samer som inte tillhör den renskötande befolkningsgruppen men som är beroende av fisket inom renskötselområdet för sin försörjning". De är således inte medlemmar i sameby och saknar den rätt till jakt och fiske som rennäringslagen ger medlemmar i sameby. Bland de samer som fiskar för sin försörjning finns en grupp som inte har fiskerätt som grundas på lag eller avtal. Enligt propositionen bör fiskesamernas rätt till jakt och fiske kunna regleras inom ramen för gällande bestämmelser. Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om fiskesamerna.
Frågan om fiskesamernas rättsliga ställning tas upp i två motioner. I motion Bo1 (s), delvis, kritiseras att Samerättsutredningens förslag inte beaktats i propositionen. Ett alternativ som enligt motionären förbisetts i utredningen är att fiskesamer skulle kunna ingå som medlemmar i sameby med rätt att bedriva jakt och fiske med stöd av rennäringslagen. I motion Bo14 (s) yrkande 3 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör uppdra åt det föreslagna Sametinget att bereda frågan om fiske- och skogssamernas roll i den gemensamma samenäringen för att klarlägga deras rättigheter. I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 13 föreslås att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att utreda skogssamebyarnas rättsliga ställning och deras situation i övrigt.
Samerättsutredningen, som övervägde tre alternativa lösningar för fiskesamerna, kom fram till att den bästa lösningen vore att samer, som inte är medlemmar i någon sameby, genom upplåtelser får rätt att jaga och fiska på kronomark i samma omfattning som de skulle ha kunnat som medlemmar i sameby. Möjligheten att jaga och fiska kommer i och för sig att öka väsentligt om de ändringar som redovisats om upplåtelse av småviltsjakt och fiske förverkligas. Som tidigare framhållits bör med de i propositionen redovisade förändringarna vid upplåtelse av jakt- och fiskerätt alla fiskesamer som helt eller delvis försörjer sig på fiske i princip beviljas upplåtelser. Utskottet förutsätter emellertid att regeringen noga följer frågan om fiskesamernas försörjningsmöjligheter. Skulle det visa sig att fiskesamernas rättigheter inte kan tillgodoses i rimlig grad utgår utskottet ifrån att regeringen i lämpligt sammanhang återkommer till riksdagen i frågan. Något särskilt tillkännagivande synes inte erforderligt. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Bo1 (s), delvis, och Bo14 (s) yrkande 3, delvis, och föreslår att riksdagen lägger propositionen i denna del till handlingarna.
Skogssamebyarnas rättsliga förhållanden m.m. har inte tagits upp av Samerättsutredningen eller i propositionen.
Skogsrenskötseln bedrivs i området mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen. Skogssamebyarnas året-runt-marker återfinns huvudsakligen i detta område. Skogsrenskötselns problem har utretts i betänkandet Ds U 1981:10. Utredningen har inte lett fram till något förslag om ändring i lagstiftningen. Det finns enligt utskottets mening anledning att ytterligare överväga frågan om skogssamernas rättsliga ställning. Utskottet, som förutsätter att regeringen utan en riksdagens uttryckliga begäran därom överväger frågan om skogsrenskötselns villkor, utgår från att frågan i lämpligt sammanhang redovisas för riksdagen i förening med eventuella förslag. Det finns också skäl att anta att Sametinget framöver kommer att tillföra frågan synpunkter. Det finns enligt utskottets uppfattning således inte tillräcklig anledning att nu tillstyrka partimotion Bo7 (v) yrkande 13 och motion Bo14 (s) yrkande 3, delvis, om skogsrenskötseln m.m.
Övriga förslag om ändringar i rennäringslagen
I 99 § rennäringslagen anges vilka beslut av länsstyrelsen som får överklagas. Bl.a. hänvisas till 2 §. I propositionen föreslås emellertid att bestämmelserna i denna paragraf bör upphävas. Utskottet har ingen erinan mot förslaget. Det medför emellertid en justering också av 99 §, vilket framgår av utskottets förslag till lag om ändring i senast nämnda bestämmelse i rennäringslagen, se bilaga 2 som bifogas detta betänkande.
Vad i propositionen anförts beträffande övriga förslag till lag om ändring i rennäringslagen som inte behandlats särskilt i detta betänkande har inte föranlett någon erinran eller annat uttalande från utskottet. Lagförslagen i övrigt tillstyrks således.
Vissa övriga frågor avseende rennäringen
I propositionens bilaga 2 bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som där anförs beträffande renforskningen. Utskottet föreslår att propositionen i denna del läggs till handlingarna.
Avslutningsvis behandlar utskottet i detta avsnitt ett antal motionsyrkanden som ur olika aspekter behandlar frågor avseende rennäringen eller som har anknytning till näringen.
Ett ömsesidigt hänsynstagande måste enligt motion Bo3 (c) eftersträvas mellan de olika intressen som finns inom renskötselområdet. Det är enligt motionärerna därför nödvändigt att samhället sätter in informationsinsatser för att klargöra vilka rättigheter och skyldigheter olika näringar har inom renskötselområdet. Riksdagsbeslutet måste enligt deras mening därför följas av saklig information om vad beslutet innebär för att skapa förutsättningar för ökad förståelse och respekt mellan berörda parter.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att det inom renskötselområdet, liksom inom andra delar av landet, skapas förståelse och respekt mellan de olika intressen som där finns företrädda. En av förutsättningarna för att så skall bli fallet är naturligtvis att berörda parter har tillgång till en bra och riktig information om de förhållanden som råder. I dagens samhälle finns det enligt utskottets mening också goda förutsättningar för att sådan information skall få den spridning som krävs. Inte minst gäller detta med avseende på det breda massmediala utbud som i dag finns tillgängligt. Utskottet är med hänvisning till det nu anförda inte berett förorda särskilda statliga informationsinsatser i enlighet med förslaget i motion Bo3 (c). Motionen avstyrks.
Renskötseln bör enligt motion Bo8 (nyd) ha möjligheter att utvecklas som näring. En förutsättning härför anges dock vara att det öppnas möjligheter för en mera marknadsinriktad och fri rennäring. Enligt motionens yrkande 4 bör därför förutsättningarna för en fri marknadsinriktad rennäring utredas.
Det är också enligt utskottets mening viktigt att rennäringen, liksom andra näringar, ges möjlighet att verka och utvecklas på sina egna villkor på en öppen marknad. Samtidigt måste detta naturligtvis ske med beaktande av de särskilda förhållanden som trots allt råder för renskötseln. Enligt utskottets mening har det i motion Bo8 (nyd) inte visats i vilket eller vilka avseenden dagens förhållanden hindrar en önskvärd utveckling av rennäringen. Utskottet är inte berett förorda att ett utredningsarbete med den allmänt hållna inriktning som förordas i motionen genomförs. Motionens yrkande 4 avstyrks.
Enligt motion Bo11 (s) har i dag alla samebyar vägförbindelser till sina centralvisten med undantag av Talma sameby inom Kiruna kommun i Norrbottens län. Enligt motionärerna är det med avseende på rennäringen nödvändigt med en väg också till Talma sameby. Det förhållandet att transporten av renslakt från detta väglösa område i dag sker med helikopter över Torneträsk har enligt motionen blivit en allt större belastning på lönsamheten i rennäringen. Med hänvisning härtill förordas att riksdagen uttalar sig för att en väg anläggs och att regeringen därefter skall svara för att vägförbindelsen förverkligas.
Trafikutskottet hänvisar i sitt yttrande över motionen till sitt ställningstagande våren 1992 till en motion med i huvudsak samma innebörd som den nu aktuella. Detta tidigare ställningstagande redovisas också i sin helhet i yttrandet. Härav framgår bl.a. att vägen i en viss sträckning som berörde såväl Påkkentanjaure naturreservat som Rostu obrutna fjällområde prövats av regeringen och att regeringen med tillämpning av NRL:s bestämmelser om markens användning vid en samlad bedömning funnit att den med denna sträckning inte borde komma till stånd. Sammanfattningsvis innebär det att trafikutskottet ansåg att vägen från trafikpolitisk synpunkt var angelägen för samebyn och förutsatte att regeringen följde frågan. Mot bakgrund härav fann trafikutskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen inte borde komma i fråga.
Trafikutskottet finner i det nu avgivna yttrandet ingen anledning att ompröva sitt tidigare ställningstagande och avstyrker för sin del även den nu aktuella motionen.
Som framgår av den kortfattade redovisningen ovan har frågan om att anlägga en väg till Talma sameby varit föremål för riksdagens prövning så sent som våren 1992. Vägen har i en viss sträckning också prövats av regeringen, som med tillämpning av bestämmelserna i NRL funnit att den med denna sträckning inte borde komma till stånd. Bostadsutskottet har för sin del inte funnit att något väsentligt nytt tillkommit som motiverar en omprövning av tidigare fattade beslut. Med anslutning till vad trafikutskottet anfört avstyrker bostadsutskottet således motion Bo11 (s).
Samisk kultur m.m.
Inledning
I den till propositionen fogade bilaga 3 bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som där anförts om sameradio och -TV.
Det beslut som riksdagen fattat om den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten inför avtalsperioden 1993--1996 innebär bl.a. att de totala resurserna för verksamhet på minoritets- och invandrarspråk skall vara minst oförändrade i jämförelse med verksamhetsåret 1992. Inför den nya avtalsperioden -- liksom inför tidigare avtalsperioder, fr.o.m. år 1978 -- har det från riksdag och regering betonats att det finns särskilda skäl som motiverar programservice på samiska i större utsträckning än vad som motiveras av samernas antal. Riksdagsbeslutet innebär vidare att riksdag och regering anger endast allmänna riktlinjer för programverksamheten vid public service-företagen och att beslut om distriktsorganisation ankommer på dessa företag.
Enligt vad som anförs i den nu aktuella bilagan bör inte några detaljerade villkor ställas om hur verksamheten skall utformas. I anslutning härtill framhålls dessutom att, om riksdagen beslutar i enlighet med regeringens förslag i proposition 1992/93:70 om privat lokalradio, samerna kommer att kunna dra nytta av den större mångfald inom etermedieområdet som förslagen i denna proposition innebär.
Riksdagen bör enligt motion Bo16 (kds) yrkande 3 inte nu ta ställning till propositionen i den del den rör sameradio och -TV. Enligt motionärerna bör i stället denna del av propositionen remitteras för yttrande till Sametinget, när detta inrättats och startat sin verksamhet. Först därefter bör riksdagen behandla frågan, dvs. hösten 1993.
Kulturutskottet anför i sitt yttrande att de frågor om sameradio och -TV som tas upp i den nu aktuella propositionen -- utöver de mera övergripande frågor som riksdagen redan våren 1992 beslutat om -- gäller sådan verksamhetsplanering, organisation m.m. som det ankommer på public service-företagen att besluta om. Mot denna bakgrund anser kulturutskottet att behandlingen av propositionens bilaga 3 i nu aktuell del inte bör uppskjutas i avvaktan på att Sametinget inrättas. Sametinget får enligt kulturutskottet tillfälle att i senare sammanhang, bl.a. inför kommande avtalsperioder, framföra de eventuella krav på förändrade riktlinjer för verksamheten som då kan vara aktuella.
Det finns inte heller enligt bostadsutskottets mening anledning att på de i motion Bo16 (kds) angivna grunderna skjuta upp behandlingen av propositionen i nu aktuell del. Motionens yrkande 3 avstyrks. Utskottet vill i sammanhanget också hänvisa till sitt ställningstagande ovan avseende det i samma motion framförda förslaget om uppskov med behandlingen av propositionens bilaga 2.
Sameradio och -TV
De samiska etermediefrågorna är enligt motion Bo13 (s) en nationell angelägenhet och verksamheten har stor betydelse för den samiska identiteten, traditionen, kulturen och språket. Med hänvisning härtill föreslås att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att det behövs dels en handlings- och utvecklingsplan för sameradio och -TV -- yrkande 1, dels en sammanhållen samisk etermedieenhet -- yrkande 2. Den föreslagna särskilda etermedieenheten för samerna bör enligt motionen utarbeta och fastställa planer och mål för samisk radio och TV och genomföra det som uppställs i dem. Enheten bör ges resurser till att utveckla och bredda programverksamheten och öka sändningen av samnordiska program.
I sitt yttrande anför kulturutskottet att kraven i motion Bo13 (s) avser sådana frågor som det ankommer på programföretagen att själva besluta om. Det är enligt kulturutskottet således företagen som beslutar om i vilka former planering och utveckling skall ske. När det gäller den i motionen begärda särskilda etermedieenheten erinrar kulturutskottet om att det enligt riksdagsbeslutet våren 1992 är programbolagen som skall bestämma om hur de kan lösa det framtida samarbetet när det gäller samordningen m.m. beträffande bl.a. minoritetsprogrammen. Kulturutskottet förutsätter härvidlag att bolagen finner lösningar som främjar bl.a. den samiska programverksamheten. Med det anförda avstyrker kulturutskottet motion Bo13 (s) yrkandena 1 och 2.
Med anslutning till vad kulturutskottet anfört avstyrker bostadsutskottet motion Bo13 (s) yrkandena 1 och 2 om sameradio och -TV. Utskottet föreslår att propositionen i nu aktuell del läggs till handlingarna.
Övriga frågor avseende samisk kultur
I propositionens bilaga 3 bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som där anförts om ett ökat stöd till den samiska kulturen. Vad som här anförts beträffande sameslöjd, biblioteksservice samt Gaaltie -- samiskt konst- och kulturcentrum har inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande. Utskottet föreslår att propositionen i nu aktuell del läggs till handlingarna.
Frågor avseende den samiska kulturen har också aktualiserats i två motionsyrkanden.
Riksdagen bör enligt motion Bo14 (s) yrkande 5 begära att regeringen förelägger riksdagen ett förslag till lösning av frågan om statligt stöd till sameidrotten. Motionärerna anför att den samiska idrottsverksamheten inte endast är en fråga om idrottsligt tävlande utan även en fråga om att ta vara på traditionella värden i samiskt samhällsliv. Genom att föreningsverksamheten är organiserad på ett annat sätt än inom de förbund som får statligt stöd via Riksidrottsförbundet faller samernas idrottsföreningar utanför dagens stödordning. Motionärerna anser med hänvisning härtill att samisk idrottsrörelse bör kunna få statligt stöd i annan form, t.ex. på samma sätt som vissa s.k. främjandeorganisationer erhåller stöd.
Kulturutskottet instämmer i sitt yttrande i motionärernas uppfattning att det är viktigt att den samiska idrottsverksamheten kan erhålla statligt stöd, bl.a. mot bakgrund av att den är en del av det samiska samhället och traditionen. I yttrandet anförs vidare att den samiska idrotten kan erhålla statligt stöd via Riksidrottsförbundet i den mån de samiska föreningarna väljer samma organisationsform som tillämpas av förbund anslutna till Riksidrottsförbundet. Kulturutskottet redovisar i anslutning härtill också omfattningen av det statliga stöd som i annan ordning har utgått till den samiska idrotten.
Kulturutskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte finns skäl för riksdagen att hos regeringen begära förslag till en annan lösning av frågan om i vilka former statligt bidrag skall ges till den samiska idrottsverksamheten. Avslutningsvis anför kulturutskottet att det bör ankomma på Sametinget att i framtiden pröva huruvida bidrag bör lämnas i annan form och att -- om så bedöms erforderligt -- lämna förslag i frågan.
Bostadsutskottet har för sin del inte underlag för annan bedömning än kulturutskottet när det gäller formerna m.m. för stödet till den samiska idrotten. Även enligt bostadsutskottets mening bör sålunda riksdagen avstyrka motion Bo14 (s) yrkande 5.
Det bör enligt motion Bo8 (nyd) yrkande 6 ankomma på staten att ta initiativ till att skapa bättre förutsättningar för jakt- och fisketurism samt annan turism ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen, främst i Norrbotten och Västerbotten. Staten bör också ta initiativ till marknadsföring inom och utom landet, av främst Norrbotten och Västerbotten som turistland.
Frågan om behovet av statliga insatser för jakt- och fisketurismen har tagits upp i såväl jordbruksutskottets som kulturutskottets yttrande.
Enligt jordbruksutskottet kan de i propositionen redovisade förslagen att utveckla möjligheterna att upplåta rätt till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen förväntas ge ökade möjligheter att i allt väsentligt tillgodose syftet med motion Bo8 (nyd) yrkande 6. Motionen bör enligt jordbruksutskottets mening därmed inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Kulturutskottet hänvisar i sitt yttrande till sitt ställningstagande våren 1992 till statens insatser inom turistområdet. Då det gäller främjande av turismen inom landet ansåg kulturutskottet vid detta tillfälle att det inte fanns anledning att av hänsyn till turistföretagen göra någon skillnad mellan dem och företag i andra branscher i vad avser regionalpolitiska och sysselsättningsfrämjande åtgärder. Med hänvisning härtill avstyrker kulturutskottet motionen i vad den avser turistfrämjande åtgärder m.m. i fråga om jakt- och fisketurism.
Bostadsutskottet har inte funnit grund för annat ställningstagande än jordbruksutskottet och kulturutskottet när det gäller insatser för jakt- och fisketurismen. Även enligt bostadsutskottets mening bör sålunda motion Bo8 (nyd) yrkande 6 avslås av riksdagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande behandlingen av propositionens bilaga 2 att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo6 yrkandena 1 och 4, 1992/93:Bo7 yrkande 5 och 1992/93:Bo16 yrkande 2, men. (v)
2. beträffande renskötselrätten som en kollektiv rätt att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo8 yrkande 1 antar 1 § i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) med den lydelse som framgår av bilaga 1, res. 1 (nyd)
3. beträffande särskild rätt till fastighet att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Bo6 yrkandena 2 och 3, 1992/93:Bo7 yrkande 6 och 1992/93:Bo9 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948) och i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter med den lydelse som framgår av bilaga 1,
4. beträffande rättsliga förhållanden att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo8 yrkande 2, res. 2 (nyd)
5. beträffande ökat skydd för renskötselrätten att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo8 yrkande 3 antar 30 § i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) med den lydelse som framgår av bilaga 1, res. 3 (nyd)
6.beträffande yttrande i markanvändningsfrågor att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo7 yrkande 7,
7.beträffande rennäringens folkrättsliga skydd att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo7 yrkande 8 lägger regeringens förslag till handlingarna,
8.beträffande ersättningsbestämmelser i rennäringslagen att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo7 yrkande 9 lägger regeringens förslag till handlingarna,
9.beträffande åtgärder vid för högt renantal m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Bo602, 1992/93:Bo7 yrkande 10 och 1992/93:Bo9 yrkande 2 antar 15, 66, 66 a, 68 och 71 §§ i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) med den lydelse som framgår av bilaga 1,
10.beträffande koncessionsrenskötseln att riksdagen antar 85, 86 och 89 §§ i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) med den lydelse som framgår av bilaga 1,
11.beträffande antalet skötesrenar att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo8 yrkande 5, res. 4 (nyd)
12.beträffande koncessionsrenskötselns betydelse att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo2 yrkande 1,
13.beträffande föreskrifter om hänsyn till naturvårdens intressen m.m. att riksdagen antar 65 och 65 a §§ i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) med den lydelse som framgår av bilaga 1,
14.beträffande barmarkskörning i terräng att riksdagen lägger regeringens förslag till handlingarna,
15.beträffande rätt till småviltsjakt och fiske att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Bo1 yrkande 1, detta yrkande i motsvarande del, och 1992/93:Bo7 yrkande 11 lägger regeringens förslag till handlingarna,
16.beträffande en effektiv jakt- och fiskevård att riksdagen antar 35 § i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) med den lydelse som framgår av bilaga 1,
17.beträffande förbud mot nätfiske att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo5, res. 5 (s)
18.beträffande samebyns verksamhetsområde att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo7 yrkande 12 lägger regeringens förslag till handlingarna,
19.beträffande ersättning för viltskador att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1992/93:Bo4 samt 1992/93:Bo12 godkänner vad i regeringsprotokollet förordats, res. 6 (s)
20.beträffande utformningen av prisstödet att riksdagen med bifall till regeringens förslag i motsvarande del godkänner vad i regeringsprotokollet förordats,
21.beträffande prisstödet till renägare som har färre än 50 renar att riksdagen med anledning av regeringens förslag i motsvarande del samt motionerna 1992/93:Bo2 yrkande 2, 1992/93:Bo10 och 1992/93:Bo15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. beträffande rätt till slöjdvirke att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo1, denna motion i motsvarande del, och 1992/93:Bo14 yrkande 4,
23.beträffande rätten till slöjdvirke för samer boende i Kopparbergs län att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar 17 § i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som utskottets förslag betecknad lydelse,
24.beträffande fiskesamernas rättigheter att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Bo1 och 1992/93:Bo14 yrkande 3, båda motionsyrkandena i motsvarande del, lägger regeringens förslag till handlingarna, res. 7 (s)
25.beträffande skogsrenskötseln m.m. att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo7 yrkande 13 och 1992/93:Bo14 yrkande 3, detta yrkande i motsvarande del, res. 8 (s)
26. beträffande 99 § rennäringslagen att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar 99 § i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som utskottets förslag betecknad lydelse,
27.beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) med den lydelse som framgår av bilaga 1, i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 1--26 ovan,
28.beträffande renforskningen att riksdagen lägger regeringens förslag till handlingarna,
29.beträffande statliga informationsinsatser att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo3,
30.beträffande utveckling av rennäringen att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo8 yrkande 4, res. 9 (nyd)
31.beträffande väg till Talma sameby att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo11,
32.beträffande behandlingen av propositionens bilaga 3 att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo16 yrkande 3,
33.beträffande sameradio och -TV att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Bo13 lägger regeringens förslag till handlingarna,
34.beträffande sameslöjd, biblioteksservice samt Gaaltie -- samiskt konst- och kulturcentrum att riksdagen lägger regeringens förslag till handlingarna,
35.beträffande stödet till den samiska idrotten att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo14 yrkande 5, res. 10 (s)
36.beträffande jakt- och fisketurismen att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo8 yrkande 6. res. 11 (nyd)
Stockholm den 3 december 1992
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Sören Lekberg (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s), Lars Stjernkvist (s), Harry Staaf (kds) och Max Montalvo (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Renskötselrätten som en kollektiv rätt (mom. 2)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens bedömning att frågan om renskötselrättens ursprung är så central att det bör framgå av rennäringslagen att den vilar på urminnes hävd. Däremot kan utskottet inte ansluta sig till regeringens uppfattning att renskötselrätten är en kollektiv rätt som tillkommer den samiska befolkningen. I detta hänseende kan inte rättsläget anses klarlagt. Det kan enligt utskottets mening, vilket också påpekas i motion Bo8 yrkande 1, inte uteslutas att rätten till sin karaktär är en enskild rätt, som grundas på urminnes hävd.
Utskottet anser därför att riksdagen, mot bakgrund av vad i motionen anförts, inte bör anta regeringens förslag till lag om ändring i 1 § andra stycker rennäringslagen utan i stället anta utskottets förslag till lag om ändring i 1 § nämnda lag i den lydelse som framgår här nedan.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 2. beträffande renskötselrätten som en kollektiv rätt att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion 1992/92:Bo8 yrkande 1 antar utskottets förslag till lag om ändring i 1 § rennäringslagen (1971:437),
Regeringens förslag Utskottets förslag
1 §
Den som är av samisk härkomst (same) får enligt bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.
Rätten enligt första Rätten enligt första stycket stycket (renskötselrätten) (renskötselrätten) tillkommer den samiska grundas på urminnes befolkningen och grundas på hävd. urminnes hävd.
Renskötselrätten får utövas av den som är medlem i sameby.
2.Rättsliga förhållanden (mom. 4)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Utskottet förstår" och på s. 11 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Såsom påpekas i motionen föreslås i propositionen ingen ändring av det område inom vilket renskötsel får ske. Renskötselrätten får enligt rennäringslagen utövas såväl på statens mark som på privat mark inom vissa områden året runt och inom andra områden under vissa tider på året. Detta är och har varit en känslig fråga. Både samer och annan ortsbefolkning anser i en del fall att deras rätt har kränkts. De ifrågasätter de rättsliga förhållandena när det gäller rätten till mark och vatten. Utskottet anser i likhet med motionärerna i Bo8 (nyd) att frågorna om vem som äger mark och vatten och vilka rättigheter som i övrigt finns inom renskötselområdet måste utredas så att klarhet i frågorna vinns.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion Bo8 (nyd) yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 4. beträffande rättsliga förhållanden att riksdagen med anledning av motion Bo8 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3.Ökat skydd för renskötselrätten (mom. 5)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "I 30 §" och slutar med "3 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Genom den i propositionen föreslagna ändringen i 30 § rennäringslagen kommer skyddet för rennäringen att öka på året-runt-marker. Det är i och för sig bra. Mot rennäringsintresset skall emellertid ställas markägarens intresse att utnyttja sin egendom på ett från näringssynpunkt tillfredsställande sätt. Enligt utskottets mening saknas det tillräckliga skäl för att förbjuda markägaren att vidta åtgärder som inte innebär att markanvändningen ändras.
Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört föreslås att riksdagen med anledning av motion Bo8 (nyd) yrkande 3 inte antar regeringens förslag till lag om ändring i 30 § rennäringslagen.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 5. beträffande ökat skydd för renskötselrätten att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo8 yrkande 3 inte antar regeringens förslag till lag om ändring i 30 § rennäringslagen (1971:437),
4.Antalet skötesrenar (mom. 11)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Antalet skötesrenar" och på s. 18 slutar med "5 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Bo8 (nyd) måste renskötseln ges förutsättningar att utvecklas som näring. Det betyder bl.a. att en successiv avveckling av de regleringar som i så hög grad styr näringen måste påbörjas. För koncessionsrenskötseln innebär det bl.a. att den nuvarande begränsningen av antalet skötesrenar måste höjas från 30 till förslagsvis 50 renar. Härigenom skulle möjligheter skapas för skötesrenägarna att ge sitt reninnehav en mera näringsmässig inriktning. Det inslag av hobbyverksamhet som i dag kännetecknar en del av innehavet av skötesrenar skulle därmed också försvinna.
Vad utskottet nu med anledning av motion Bo8 (nyd) yrkande 5 anfört om antalet skötesrenar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 11.beträffande antalet skötesrenar att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo8 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5.Förbud mot nätfiske (mom. 17)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Av vad" och slutar med "Bo5 (s)" bort ha följande lydelse:
Av vad ovan redovisats framgår att en målsättning är att förbättra fiskevården för att skydda och bevara fiskebestånden. Det är därför enligt utskottets mening redan av det skälet motiverat att överväga ett sådant förbud som föreslås i motion Bo 5 (s). Några i dag hållbara skäl att framgent tillåta att röding och öring fångas med nät under lektid finns inte. Ett sådant fiske innebär ett hot mot fiskebeståndet och dess naturliga balans. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionen ge regeringen till känna.
dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 17. beträffande förbud mot nätfiske att riksdagen med anledning av motion Bo5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6.Ersättning för viltskador (mom. 19)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Ett ersättningssystem" och slutar med "Bo12 (s) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Vi har alla ett samlat ansvar för landets rovdjursstammar. Om de stora rovdjuren i vårt land skall kunna fortleva måste vi också gemensamt medverka till att förutsättningar härför skapas. En av de viktigaste förutsättningarna är enligt utskottets mening att rovdjuren accepteras av oss människor och då inte minst av dem som lever nära och därmed också i större utsträckning påverkas av dessa djur. Det finns enligt utskottets mening mot bakgrund härav betydande fördelar med ett ersättningssystem för viltskador som baseras på rovdjursförekomsten.
Det nu förordade ersättningssystemet kräver bl.a. goda kunskaper om rovdjursförekomsten med avseende på såväl utbredning som numerär. Sådan kunskap finns inte i dag i erforderlig omfattning. Det betyder att ytterligare insatser måste till för att ersättningssystemet skall kunna ges den avsedda rollen i en större bevarandestrategi för landets rovdjursstammar. Ytterligare forsknings- och inventeringsverksamhet med avseende på arternas biologi och reproduktion måste sålunda komma till stånd. Med avseende på det ansvar i egenskap av faunavårdande myndigheter som Naturvårdsverket och länssstyrelserna har bör det enligt utskottets mening i första hand ankomma på dessa att svara för detta arbete. Det är enligt utskottets mening inte rimligt att lägga detta övergripande samhällsansvar på en grupp näringsidkare, dvs. samerna, på det sätt som regeringen föreslår.
Mot bakgrund av det ovan anförda bör enligt utskottets mening huvudansvaret för att rovdjursinventeringar genomförs och att resultaten av dem sammanställs läggas på länsstyrelserna. Arbetet bör genomföras i nära samarbete med bl.a. de renägande samerna och med Naturvårdsverket. Frågan huruvida inventeringsarbetet förutsätter ytterligare tilldelning av medel får enligt utskottets mening prövas sedan erfarenheter vunnits av den föreslagna ordningen.
Vad utskottet nu med anledning av regeringens förslag samt motion Bo12 (s) anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I den mån motion Bo4 (-) inte kan anses tillgodosedd genom det nu anförda avstyrks den av utskottet.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 19.beträffande ersättning för viltskador att riksdagen med anledning av regeringens förslag samt motion 1992/93:Bo12 och med avslag på motion 1992/93:Bo4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7.Fiskesamernas rättigheter (mom. 24)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Samerättsutredningen, som" och slutar med "till handlingarna" bort ha följande lydelse:
Såsom framgått tidigare har endast samer som är medlemmar i en sameby rätt att bl.a. jaga och fiska med stöd av rennäringslagens bestämmelser. Fiskesamerna, som faller utanför denna grupp, saknar dessa rättigheter. En del har fiskerätt genom avtal medan andra helt saknar sådan rätt. Möjligheten att jaga och fiska på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen kommer i och för sig att öka väsentligt om de ändringar som redovisats om upplåtelse av småviltsjakt och fiske förverkligas. Upplåtelse kommer dock inte att kunna ske i de fall upplåtelsen skulle kunna innebära bl.a. att samebymedlems rätt till jakt eller fiske träds för när. Utvidgningen av jakt- och fiskemöjligheterna ger inte fiskesamerna någon tillförsäkrad rätt att utöva sin näring. Utskottet anser inte att frågan om fiskesamernas möjligheter till försörjning är löst på ett tillfredsställande sätt. Regeringen bör på nytt överväga frågan och återkomma till riksdagen med ett förslag till lösning. Vad utskottet nu anfört om fiskesamernas rättigheter bör riksdagen med anledning av propositionen och motionerna Bo1 (s) och Bo14 (s) yrkande 3, båda motionsyrkandena i motsvarande del, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 24. beträffande fiskesamernas rättigheter att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motionerna 1992/93:Bo1 och 1992/93:Bo14 yrkande 3, båda motionsyrkandena i motsvarande del, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8.Skogsrenskötseln m.m. (mom. 25)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Det finns" och slutar med "skogsrenskötseln m.m." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det en brist att skogsrenskötselns villkor och skogssamernas rättsliga ställning inte utretts av Samerättsutredningen eller behandlats i propositionen. En sådan utredning bör komma till stånd och frågan om skogsrenskötselns roll och utvecklingsmöjligheter övervägas. Regeringen bör därefter i lämpligt sammanhang redovisa sina överväganden i förening med eventuella förslag.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Bo7 (v) yrkande 13 och motion Bo14 (s) yrkande 3, delvis, om skogsrenskötseln m.m. som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 25. beträffande skogsrenskötseln m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Bo7 yrkande 13 och 1992/93:Bo14 yrkande 3, detta yrkande i motsvarande del, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 9.Utveckling av rennäringen (mom. 30)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Det är" och slutar med "4 avstyrks" bort ha följande lydelse:
För att renskötseln skall ges möjligheter att utvecklas som näring måste en långtgående avreglering komma till stånd. I enlighet med förslaget i motion Bo8 (nyd) måste sålunda vägen mot en friare och därmed mera marknadsinriktad rennäring öppnas. I sammanhanget måste också hänsyn tas till renskötselns betydelse för sådana motstående intressen som natur- och miljövård. Genom den nu förordade avregleringen skapas enligt utskottets mening förutsättningar för rennäringen att verka på marknaden på samma villkor som andra näringar.
Vad utskottet nu med anslutning till motion Bo8 (nyd) yrkande 4 anfört om en fri och marknadsinriktad rennäring bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:30.beträffande utveckling av rennäringen att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo8 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10.Stödet till den samiska idrotten (mom. 35)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Bostadsutskottet har" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Den samiska idrotten har en lång tradition och dagens samiska idrottsrörelse har en förankring i de traditionella värdena i samiskt samhällsliv. Samtidigt har naturligtvis den samiska idrotten utvecklats under inflytande av samhällsutvecklingen i stort. Bl.a. mot bakgrund av idrottens knytning till den samiska kulturen har samerna valt att organisera sig i ett gemensamt idrottsförbund som omfattar alla de idrottsgrenar m.m. som utövas av samerna. Till grund för detta ligger en strävan att dels ta till vara de traditionella värdena i samiskt samhällsliv, dels utveckla själva idrottandet.
Den av samerna valda och till kulturen knutna organisationsformen innebär att samisk idrott inte kan erhålla verksamhetsbidrag från Riksidrottsförbundet. Detta är enligt utskottets mening inte rimligt. Även om det i andra sammanhang kan finnas skäl för att ett idrottsförbund skall vara organiserat på visst sätt för att stöd skall utgå talar enligt utskottets mening starka skäl för att den samiska idrotten med sin kulturella förankring bör kunna få stöd inom ramen för dagens ordning. I enlighet med förslaget i motion Bo14 (s) yrkande 5 bör sålunda regeringen -- efter hörande av Sametinget när detta inrättats -- återkomma till riksdagen med förslag om nya former för statligt bidrag till den samiska idrottsverksamheten.
Vad utskottet nu med anledning av motion Bo14 yrkande 5 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:35.beträffande stödet till den samiska idrotten att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo14 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11.Jakt- och fisketurismen (mom. 36)
Max Montalvo (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Bostadsutskottet har" och slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Även om äganderättsfrågorna, som framhålls i motion Bo8 (nyd), är komplicerade och därmed kan ta lång tid att reda ut bör detta enligt utskottets mening inte hindra att initiativ tas för att stärka turistnäringen inom renskötselområdet. Även enligt utskottets mening bör sålunda förutsättningar skapas för en långsiktigt livskraftig turistnäring på marker ovanför odlingsgränsen liksom på renbetesfjällen. I första hand bör turistverksamhet med anknytning till jakt och fiske prioriteras, men även andra för området lämpliga verksamheter bör komma i fråga.
Enligt utskottets mening bör statens insatser inte bara inriktas på nödvändiga avregleringar och andra liknande åtgärder utan också avse initiativ för att åstadkomma en aktiv och välriktad marknadsföring. Denna marknadsföring bör i första hand avse Norrbotten och Västerbotten som turistland och riktas mot såväl Sverige som utlandet.
Vad utskottet nu med anslutning till motion Bo8 (nyd) yrkande 6 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
36.beträffande jakt- och fisketurismen att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo8 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Harry Staaf (kds) anför:
Propositionen utgör en summering av den politiska process som inleddes 1981 då de samiska organisationerna hos regeringen begärde tillsättandet av den utredning som kom att kallas Samerättsutredningen. Utredningen och den process som därmed började avsåg att klarlägga det politiska och rättsliga förhållandet mellan den svenska staten och samerna som urbefolkning. Kristdemokratiska samhällspartiet har inte som aktiv part tidigare deltagit i det arbetet eftersom vi inte varit representerade i riksdagen. Kds har trots detta följt processen med intresse.
Efter alla dessa år av diskussioner och utredande är det förståeligt att förväntningarna från bl.a. samernas sida på den nu aktuella propositionen varit stora. Att dessa förväntningar inte helt infriats har med all tydlighet framkommit vid de uppvaktningar inför utskottet som samernas representanter gjort.
Det är naturligtvis av stort värde att beslut som anger den framtida inriktningen på flera för samerna så väsentliga områden upplevs som genomarbetade och välbetänkta. Det är i detta sammanhang fullt förståeligt att Samernas Nationalråd framfört önskemål om att det nyinrättade Sametinget som inledning av sitt arbete bereds möjlighet att behandla de frågeställningar som redovisas i propositionens bilaga 2. I en sådan ärendehantering skulle möjligheter skapas att via Sametinget erhålla samernas samlade uppfattning sammanvägd.
Mot detta skall ställas att behandlingen av hela problemkomplexet, vid ett sådant förfarande, allvarligt skulle försenas. Under många år har krav framförts om ett samlat samepolitiskt grepp och propositionen möter i viss mån denna önskan.
Dessutom kan konstateras att Sametinget är oförhindrat att behandla aktuella frågor och att i skilda sammanhang återkomma med ytterligare förslag.
Jag vill avslutningsvis erinra om utskottets uppfattning om att ett riksdagsbeslut i frågan kommer att skapa den klarhet som bör utgöra grunden för en konstruktiv dialog mellan riksdagen, regeringen och Sametinget.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet
Eva Zetterberg (v) anför:
Vänsterpartiet anser att riksdagen med anledning av Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 5, motion Bo6 (v) yrkandena 1 och 4 och Bo16 (kds) yrkande 2 bör avslå propositionens bilaga 2. Ärendet bör beredas ytterligare.
Skälet till detta är den kritik som från olika håll har framförts. I en ny beredningsomgång bör synpunkter och förslag inhämtas från det inrättade Sametinget och från företrädare för den bofasta befolkningen inom renbetesområdet samt från berörda länsmyndigheter.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.1 borde ha hemställt:
1. beträffande behandlingen av propositionens bilaga 2 att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Bo6 yrkandena 1 och 4, 1992/93:Bo7 yrkande 5 och 1992/93:Bo16 yrkande 2 avslår regeringens förslag i propositionen 1992/93:32 bilaga 2, i motsvarande del, och som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
1Förslag till Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
2Förslag till Lag om ändring i väglagen (1971:948)
3Förslag till Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
17 §1
Om det behövs virke till en anläggning eller en byggnad som avses i 16 § första eller andra stycket, får skog avverkas på de delar av betesområdet som hör till lappmarkerna, renbetesfjällen eller de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete. Inom samma delar av betesområdet får medlemmar i samebyn för eget behov ta bränsle och slöjdvirke.
Länsstyrelserna i Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens Västerbottens och och Norrbottens län får Norrbottens län får ge ge en i länet bosatt same en i länet bosatt same som som inte är medlem i inte är medlem i någon någon sameby tillstånd sameby tillstånd att inom att inom länet ta länet ta slöjdvirke slöjdvirke för eget för eget behov på mark behov på renbetesfjällen inom lappmarkerna som eller på mark inom tillhör eller vid lappmarkerna som tillhör utgången av juni 1992 eller vid utgången av juni tillhörde staten. 1992 tillhörde staten. Länsstyrelsen i Länsstyrelsen i Jämtlands län får ge Jämtlands län får ge en i detta län eller i en i detta län bosatt same Kopparbergs län bosatt same sådant tillstånd även som inte är medlem i såvitt avser de områden någon sameby sådant i Jämtlands och Kopparbergs tillstånd på län som vid utgången av renbetesfjällen och inom de juni 1992 tillhörde staten områden i Jämtlands och och var särskilt Kopparbergs län som vid upplåtna till renbete. utgången av juni 1992 Tillstånd får bara ges tillhörde staten och var samer som i en inte särskilt upplåtna till oväsentlig utsträckning renbete. Tillstånd får ägnar sig åt bara ges samer som i en inte sameslöjd. Tillståndet oväsentlig utsträckning får återkallas när ägnar sig åt förutsättningar för sameslöjd. Tillståndet tillståndet inte längre får återkallas när föreligger. förutsättningar för tillståndet inte längre föreligger.
Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om denne inte medger något annat.
På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till en samebys betesområde får byn eller medlemmar i byn för det ändamål som anges i första stycket ta endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och grantjur eller, för tillfälligt behov, lövträd som växer på utmark.
99 §2
Länsstyrelsens beslut Länsstyrelsens beslut enligt 1, 2, 12, 17, 21, 39, enligt 1, 12, 17, 21, 39, 43, 43, 50, 62, 65 a och 71 50, 62, 65 a och 71 §§, §§, 72 § andra och 72 § andra och tredje tredje styckena samt 74, 79, styckena samt 74, 79, 80, 93 80, 93 och 97 §§ denna och 97 §§ denna lag lag får överklagas hos får överklagas hos kammarrätten. kammarrätten. Länsstyrelsens beslut att Länsstyrelsens beslut att bevilja registrering av bevilja registrering av renmärken får dock inte renmärken får dock inte överklagas. överklagas.
1 Senaste lydelse 1992:785 2 Senaste lydelse 1991:387
Regeringens förslag Utskottets förslag Länsstyrelsens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos Statens jordbruksverk.
Jordbruksverkets beslut får överklagas hos regeringen. Verkets beslut i en överklagad fråga som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg får dock överklagas endast av sameby.
Kulturutskottets yttrande 1992/93:KrU2y Bilaga 3
Samerna och samisk kultur m.m.
Till bostadsutskottet
Bostadsutskottet har den 5 november 1992 beslutat bereda kulturutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1992/93:32 bilagorna 2 och 3 om samerna och samisk kultur m.m. jämte motioner samt den under allmänna motionstiden 1992 väckta motionen 1991/92:Bo602.
Kulturutskottet yttrar sig i det följande över propositionens bilaga 3 Den samiska kulturen samt motionerna 1992/93:Bo8 yrkande 6, 1992/93:Bo13, 1992/93:Bo14 yrkande 5 och 1992/93:Bo16 yrkande 3.
Utskottet
I propositionens bilaga 3 (s. 192--197) behandlas frågor om den samiska kulturen. Inledningsvis erinras om att ett särskilt bidrag till samisk kultur infördes vid riksmötet 1976/77 (prop. 1976/77:80, bet. KrU 1976/77:43, rskr. 1976/77:289). Kulturutskottet vill erinra om att utskottet vid nämnda tillfälle instämde i vad som anfördes i propositionen om att det var principiellt viktigt att samerna kunde utnyttja de allmänna statsbidrag och stödformer som stod till buds för allmänkulturell verksamhet och att det fanns anledning att bevaka att de statliga åtgärderna på kulturområdet i förekommande fall verkligen bidrog till att förbättra samernas kultursituation. Vid fördelningen av de medel som anvisades till statligt kulturstöd skulle således hänsyn tas till den samiska minoritetens behov. Även med en sådan förstärkt bevakning kunde det enligt kulturutskottets mening finnas områden där generella stödformer av olika skäl inte kunde utnyttjas av samerna. I syfte att tillgodose sådana behov tillstyrkte utskottet att ett särskilt bidrag till samisk kultur infördes att fördelas efter prioriteringar som gjorts av samerna själva (bet. KrU 1976/77:43 s. 7).
I den nu aktuella propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts om ett ökat stöd till den samiska kulturen. Regeringen avser att återkomma i samband med förslaget till statsbudget för budgetåret 1993/94 med förslag om en ökning av bidraget till samisk kultur med inemot 2,5 miljoner kronor. Av dessa medel avser 2 miljoner kronor stöd till en särskild organisation för sameslöjd. Stöd till en sådan organisation utgör enligt föredragande statsrådets mening ett naturligt led i den positiva särbehandlingen av samisk kultur. Medlen bör handhas av Sametinget och innan detta har trätt i funktion av Samefondens kulturdelegation. Omkring 500000 kronor av den aviserade ökningen av bidraget till samisk kultur avser samisk biblioteksservice. Även i detta fall bör samerna själva bestämma hur arbetet bör byggas upp. Enligt föredragande statsrådet är det inte möjligt att i dagens ekonomiska situation föreslå särskilda medel för ett av sameorganisationer, Landstinget i Jämtlands län och Åre kommun aktualiserat projekt benämnt Gaaltie -- samiskt konst- och kulturcentrum. Utskottet har inte något att erinra mot vad som anförts i propositionen i fråga om sameslöjden, biblioteksservice och Gaaltie -- samiskt konst- och kulturcentrum.
Riksdagen bereds vidare tillfälle att ta del av vad som anförs i propositionen om sameradio och -TV.
Enligt riksdagens beslut om den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten inför avtalsperioden den 1 januari 1993--den 31 december 1996 skall de totala resurserna för verksamhet på minoritets- och invandrarspråk vara minst oförändrade i jämförelse med verksamhetsåret 1992 (prop. 1991/92:140, bet. 1991/92:KrU28 s. 28--29, rskr. 1991/92:329). Inför den nya avtalsperioden -- liksom inför tidigare avtalsperioder, fr.o.m. år 1978 -- har det från riksdag och regering betonats att det finns särskilda skäl som motiverar programservice på samiska i större utsträckning än vad som motiveras av samernas antal. Riksdagsbeslutet innebär vidare att riksdag och regering anger endast allmänna riktlinjer för programverksamheten vid public service-företagen och att beslut om distriktsorganisation ankommer på dessa företag.
Föredragande statsrådet anför i den nu aktuella propositionen att några detaljerade villkor inte bör ställas om hur verksamheten skall utformas. Vidare framhåller statsrådet att, om riksdagen beslutar i enlighet med regeringens förslag i proposition 1992/93:70 om privat lokalradio, samerna kommer att kunna dra nytta av den större mångfald inom etermedieområdet som förslagen i denna proposition innebär.
Riksdagen bör enligt motion Bo16 (kds) inte nu ta ställning till propositionen i den del den rör sameradio och -TV (yrkande 3). I stället bör denna del av propositionen remitteras för yttrande till Sametinget, när detta inrättats och startat sin verksamhet. Först därefter bör riksdagen behandla frågan, dvs. hösten 1993.
Enligt motion Bo13 (s) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna att det behövs dels en handlings- och utvecklingsplan för sameradio och -TV (yrkande 1), dels en sammanhållen samisk etermedieenhet (yrkande 2). Motionärerna framhåller att de samiska etermediefrågorna är en nationell angelägenhet och att verksamheten har stor betydelse för den samiska identiteten, traditionen, kulturen och språket. Den i motionen föreslagna särskilda etermedieenheten för samerna bör utarbeta och fastställa planer och mål för samisk radio och TV och genomföra det som uppställs i dem. Enheten bör ges resurser till att utveckla och bredda programverksamheten och öka sändningen av samnordiska program.
De frågor om radio och TV som tas upp i den nu aktuella propositionen -- utöver de mera övergripande frågor som riksdagen enligt den i det föregående lämnade redovisningen redan våren 1992 beslutat om -- gäller sådan verksamhetsplanering, organisation m.m. som det ankommer på public service-företagen att besluta om.
Kulturutskottet anser mot denna bakgrund att behandlingen av propositionen i den nu aktuella delen inte bör uppskjutas i avvaktan på att Sametinget inrättas. Sametinget får tillfälle att i senare sammanhang, bl.a. inför kommande avtalsperioder, framföra de eventuella krav på förändrade riktlinjer för verksamheten som då kan vara aktuella. Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 3 i motion Bo16.
Kraven i motion Bo13 avser sådana frågor som det ankommer på programföretagen att själva besluta om. Det är således företagen som beslutar om i vilka former planering och utveckling skall ske.
När det gäller den i motionen begärda särskilda etermedieenheten vill utskottet erinra om att det enligt riksdagsbeslutet våren 1992 är programbolagen som skall bestämma om hur de kan lösa det framtida samarbetet genom överenskommelser sinsemellan när det gäller samordningen m.m. beträffande bl.a. minoritetsprogrammen. Utskottet förutsätter att bolagen härvidlag finner sådana lösningar som främjar bl.a. den samiska programverksamheten.
Kulturutskottet vill i sammanhanget dessutom anföra följande. Utskottet förutsätter självfallet att public service-företagen under nästa avtalsperiod planerar verksamheten på ett sådant sätt att programservicen på samiska uppfyller de mål och riktlinjer som riksdagens beslut våren 1992 innebär. Inom ramen för de ökade ekonomiska resurser som ställs till företagens förfogande bör utrymme finnas för den prioritering av bl.a. den samiska programverksamheten som riksdagen godkänt.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer resurserna för sändningar på finska, samiska och tornedalsfinska att förstärkas. Hur de nya resurserna skall fördelas mellan lokal- och riksverksamhet skall fastställas senare. Försöksverksamhet skall enligt vad utskottet också inhämtat genomföras i syfte att vinna erfarenheter inför möjligheten att i framtiden etablera en särskild radiokanal för minoritets- och invandrarspråksservice.
Utskottet har vidare inhämtat att Sameradion fr.o.m. den 1 januari 1993 kommer att utgöra en egen redaktion inom P2 med drygt tio tjänster. De rikstäckande sameprogrammen i P2 kommer att omfatta sammanlagt ca 200 timmar nästa år. Nyhetssändningarna morgontid måndag--fredag inkluderar samnordiska sändningar i samarbete mellan norska, svenska och finska sameradion.
Utskottet förutsätter att resurser också avsätts för utveckling av den samnordiska programverksamheten.
Vidare har utskottet inhämtat att sameredaktionen skall sända nyheter under minst 15 procent av sändningstiden. I övrigt har redaktionen stor frihet att bestämma över programverksamheten.
Med det anförda avstyrker kulturutskottet motion Bo13 yrkandena 1 och 2.
Riksdagen bör enligt motion Bo14 (s) begära att regeringen förelägger riksdagen ett förslag till lösning av frågan om statligt stöd till sameidrotten (yrkande 5). Motionärerna anför att den samiska idrottsverksamheten inte endast är en fråga om idrottsligt tävlande utan även en fråga om att ta vara på traditionella värden i samiskt samhällsliv. Genom att föreningsverksamheten är organiserad på ett annat sätt än inom de förbund som får statligt stöd via Riksidrottsförbundet faller samernas idrottsföreningar utanför dagens stödordning. I motionen exemplifieras detta genom att hänvisning görs till att viss förening som har en nordisk bas inte kunnat erhålla verksamhetsbidrag. Eftersom samisk idrottsrörelse enligt motionen inte kan inordnas i Riksidrottsförbundets organisationsform, anser motionärerna att samisk idrottsrörelse bör kunna få statligt stöd i annan form, t.ex. på samma sätt som vissa s.k. främjandeorganisationer erhåller stöd.
Kulturutskottet instämmer i motionärernas uppfattning att det är viktigt att den samiska idrottsverksamheten kan erhålla statligt stöd, bl.a. mot bakgrund av att den är en del av det samiska samhället och traditionen.
Den samiska idrotten kan erhålla statligt stöd via Riksidrottsförbundet i den mån de samiska föreningarna väljer samma organisationsform som tillämpas av förbund anslutna till Riksidrottsförbundet.
Utskottet har inhämtat att den samiska idrotten under en följd av år har erhållit statligt stöd -- både i form av verksamhetsbidrag och projektbidrag till samiska idrottsorganisationer -- från Samefondens kulturdelegation. De senaste fyra budgetåren har tre olika samiska idrottsförbund fått bidrag från kulturdelegationen. Budgetåret 1991/92 erhöll Svenska samernas idrottsförbund ett verksamhetsbidrag på 150000 kronor och ett engångsbidrag till kanslikostnader på 50000 kronor. Vidare erhöll Samernas riksidrottsförbund, som är en organisation verksam i Norge, Sverige och Finland, ett projektbidrag för år 1992 på 50000 kronor. Samisk idrott får också varje år medel från Nordiska ministerrådet för idrottsutbyte mellan länderna.
Kulturutskottet anser att det är viktigt att den samiska idrotten får stöd på både nationell och nordisk bas. Utskottet förutsätter att Sametinget, som fr.o.m. hösten 1993 övertar ansvaret för bidraget till samisk kultur från Samefondens kulturdelegation, fortsätter att stödja den samiska idrotten.
Kulturutskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte finns skäl för riksdagen att hos regeringen begära förslag till en annan lösning av frågan om i vilka former statligt bidrag skall ges till den samiska idrottsverksamheten. Kulturutskottet anser att det bör ankomma på Sametinget att i framtiden pröva huruvida bidrag bör lämnas i annan form och att -- om så bedöms erforderligt -- lämna förslag i frågan. Bostadsutskottet bör med hänvisning till det anförda avstyrka motion Bo14 yrkande 5.
Staten bör enligt motion Bo8 (nyd) ta initiativ till att skapa bättre förutsättningar för jakt- och fisketurism samt annan turism ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen, främst i Norrbotten och Västerbotten (yrkande 6). Staten bör också ta initiativ till marknadsföring, inom och utom landet, av främst Norrbotten och Västerbotten som turistland.
Kulturutskottet behandlade vid föregående riksmöte frågan om statens insatser inom turistområdet (prop. 1991/92:100 bil. 13 punkt B 3, bet. 1991/92:KrU16, rskr. 1991/92:196). Riksdagen godkände därvid att statens insatser främst borde vara att dels påverka Sverigebilden utomlands genom att sprida allmän utlandsinriktad Sverigeinformation, dels bistå med sådana exportfrämjande marknadsföringsinsatser som kommer turistbranschen i dess helhet till godo. Riksdagen beslöt vidare att en ny statlig myndighet skulle inrättas för att upphandla marknadsföringstjänster och samordna statens internationella insatser för turismen. Då det gäller främjande av turismen inom landet ansåg utskottet att det inte fanns anledning att av hänsyn till turistföretagen göra någon skillnad mellan dem och företag i andra branscher i vad avser regionalpolitiska och sysselsättningsfrämjande åtgärder.
I propositionen (bil. 2 s. 131--152) föreslås en kraftigt utökad rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Denna fråga behandlas i jordbruksutskottets yttrande 1992/93:JoU2y till bostadsutskottet.
Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att bostadsutskottet avstyrker bifall till motion Bo8 i vad den avser marknadsföringsåtgärder samt turismfrämjande åtgärder, främst i fråga om jakt- och fisketurism.
Stockholm den 17 november 1992
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s), Leo Persson (s), Anne Rhenman (nyd), Ingegerd Sahlström (s), Carl-Johan Wilson (fp), Birgitta Wistrand (m), Monica Widnemark (s) och Alwa Wennerlund (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Statligt stöd till den samiska idrottsverksamheten
Åke Gustavsson, Maja Bäckström, Berit Oscarsson, Anders Nilsson, Leo Persson, Ingegerd Sahlström och Monica Widnemark (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Kulturutskottet anser mot bakgrund" och slutar med "motion Bo14 yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Kulturutskottet anser mot bakgrund av det anförda att regeringen -- efter hörande av Sametinget när detta inrättats -- bör återkomma till riksdagen med förslag om nya former för statligt bidrag till den samiska idrottsverksamheten. Bostadsutskottet bör föreslå riksdagen att med anledning av motion Bo14 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna vad kulturutskottet anfört.
Trafikutskottets yttrande
1992/93:TU3y Bilaga 4
Samerna och samisk kultur m.m.
Till bostadsutskottet
Bostadsutskottet beslöt den 5 november 1992 att bereda trafikutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1992/93:32 bilagorna 2 och 3 om samerna och samisk kultur m.m. jämte motioner samt den under den allmänna motionstiden 1992 väckta motionen 1991/92:Bo602.
Trafikutskottet får med anledning härav till en början anföra att det begränsar sitt yttrande till att omfatta ett förslag i propositionens bilaga 2 till lag om ändring i väglagen (1971:948) samt motionerna 1992/93:Bo6 (v) yrkande 2, 1992/93:Bo9 (s) yrkande 1 (delvis) och 1992/93:Bo11 (s).
Förslaget till lag om ändring i väglagen avser 55§, vars första stycke i sin nuvarande lydelse innehåller en bestämmelse om de rättigheter som medför rätt till ersättning då en väghållare tar i anspråk mark för väg med vägrätt. Ersättningsberättigade är fastighetens ägare, med vissa undantag, samt innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan marken togs i anspråk. Ändringsförslaget skall ses mot bakgrund av ett annat förslag i propositionen, som avser renskötselrätt enligt 1§ rennäringslagen (1971:437). Därmed avses, enligt paragrafens nuvarande lydelse, rätt att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar för den som är av samisk härkomst, om hans fader eller moder eller någon av hans far- eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Renskötselrätten omfattar -- enligt andra bestämmelser i lagen -- bl.a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. 1§ rennäringslagen skall enligt propositionen ändras bl.a. så att det framgår att renskötselrätten är en för den samiska befolkningen kollektiv rätt som bygger på urminnes hävd. Avsikten med förslaget till ändring i 55§ väglagen är, enligt vad som framhålls i propositionen, att klargöra att innehavare av renskötselrätt har samma rätt till ersättning, då mark tas i anspråk med vägrätt, som tillkommer innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan marken togs i anspråk. Eftersom enligt det nämnda förslaget till ändring i rennäringslagen renskötselrätten grundas på urminnes hävd är rätten inte upplåten. 55§ väglagen i sin nuvarande lydelse skulle därför kunna tolkas så att innehavare av renskötselrätt utesluts från ersättning. Regeringen föreslår att den bristen rättas till så att rätt till ersättning enligt paragrafen föreligger för bl.a. innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastighet, såvida rätten inte upplåtits efter det att marken togs i anspråk. I propositionen framhålls, som nämnts, att förslaget framläggs i förtydligande syfte. Det betonas att man vill undanröja varje anledning till missförstånd om att renskötselrätt inte skulle utgöra sådan särskild rätt till fastighet som avses i 55§ väglagen. Trafikutskottet tillstyrker för sin del regeringens förslag.
Av detta ställningstagande följer att trafikutskottet för sin del avstyrker yrkande 2 i motion Bo6 (v), enligt vilket riksdagen bör avslå regeringens förslag till ändring i 55§ väglagen, och yrkande 1 i motion Bo9 (s) i den del det har samma innebörd. Yrkandena skall ses mot bakgrund av att motionärerna avvisar, resp. ställer sig tveksamma till, regeringens förslag till ändring i 1§ rennäringslagen. Det förslaget, vilket som nämnts innebär att renskötselrätten är en för den samiska befolkningen kollektiv rätt som bygger på urminnes hävd, faller emelllertid utanför den inledningsvis angivna ramen för detta yttrande.
I motion Bo11 (s) framhålls att alla samebyar -- på ett undantag när -- har vägförbindelser till sina centralvisten. Undantaget är Talma sameby inom Kiruna kommun i Norrbottens län. För närvarande -- säger motionärerna -- sker transporten av renslakt från detta väglösa område med helikopter över Torneträsk, något som dock på grund av de ökade kostnaderna blivit en allt större belastning på lönsamheten. Kiruna kommun har i skilda sammanhang ställt sig positiv till Talma samebys strävanden att få en vägförbindelse till stånd. Problemet är emellertid att det område som berörs ligger inom obrutet fjällområde och att det följaktligen innefattar stora naturvärden. Inom de obrutna fjällområdena får inga nya vägar komma till stånd, om dessa inte behövs för rennäringen. Motionärerna anser att vägen är nödvändig för rennäringen och vill att regeringen skall se till att den byggs.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:TU15, dagtecknat den 7 april 1992, behandlade utskottet en motion, 1991/92:T323 (s), med i huvudsak samma innebörd som den nu aktuella. Utskottet avstyrkte motionen med följande motivering. Av ett regeringsbeslut den 31 maj 1990, som utskottet tagit del av, framgår att regeringen prövat frågan om anläggande av en väg för Talma sameby som skulle sträcka sig igenom Påkkentanjaure naturreservat och samtidigt leda in i Rostu obrutna fjällområde. Regeringen säger sig dela samebyns och Kiruna kommuns uppfattning att en väg skulle underlätta samebyns transporter både till bosättningen norr om Torneträsk och vid höstslakten. Regeringen konstaterar dock att den i ärendet har att tillämpa naturresurslagens bestämmelser om markens användning och finner vid en samlad bedömning att anläggandet och utnyttjandet av Talmavägen påtagligt skulle skada naturreservatets naturvärden. Vägen bör därför, konkluderar regeringen, inte komma till stånd. Regeringens sålunda återgivna beslut har fattats med tillämpning av en av riksdagen stiftad lag och i den ordning lagen anvisar. Till grund för beslutet ligger även framställningar från lokala intressenter, naturvårdsverket, lantbruksstyrelsen och Svenska Naturskyddsföreningen. Utskottet anser att vägen från trafikpolitisk synpunkt är angelägen för samebyn och förutsätter att regeringen följer frågan. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen inte bör komma i fråga, varför densamma avstyrks.
Trafikutskottet finner ingen anledning att ompröva sitt sålunda redovisade ställningstagande och avstyrker följaktligen för sin del även den nu aktuella motionen.
Stockholm den 17 november 1992
På trafikutskottets vägnar
Rolf Clarkson
I beslutet har deltagit: Rolf Clarkson (m), Sten Andersson i Malmö (m), Sven-Gösta Signell (s), Håkan Strömberg (s), Elving Andersson (c), Sten-Ove Sundström (s), Jan Sandberg (m), Bo Nilsson (s), Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors (nyd), Anita Jönsson (s), Lars Björkman (m), Jarl Lander (s), Ines Uusmann (s) och Hugo Bergdahl (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Karl-Erik Persson (v) anför:
Som framhålls i motion Bo6 (v) finns det en rad oklarheter i rådande rättsförhållanden mellan rennäringens utövare och övrig befolkning inom berörda områden. Dessa förhållanden behöver därför ytterligare utredas. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning bör bostadsutskottet enligt min mening avstyrka regeringens förslag till lag om ändring i väglagen och tillstyrka yrkandena i motionerna Bo6 (v) och Bo9 (s) om avslag på detta förslag.
Jordbruksutskottets yttrande
1992/93:JoU2y Bilaga 5 Samerna och samisk kultur m.m.
Till bostadsutskottet
Bostadsutskottet har den 5 november 1992 berett jordbruksutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1992/93:32 Samerna och samisk kultur m.m. såvitt avser bilaga2 jämte motioner samt den under allmänna motionstiden 1992 väckta motionen 1991/92:Bo602.
Jordbruksutskottet har i sitt yttrande begränsat sig till de frågor som rör naturvårdshänsyn vid renskötsel, barmarkskörning i terräng, upplåtelse av rätt till jakt och fiske samt vilt- och fiskevård.
Propositionen
I propositionen, bilaga 2, föreslås bl.a. att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för att skydda naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen skall få meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid renskötseln skall tas till dessa intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Vidare föreslås att länsstyrelsen, om det behövs för att föreskrifterna skall efterlevas, får meddela förelägganden eller förbud. Länsstyrelsen får sätta ut vite i beslut om förelägganden eller förbud. Den som underlåter att följa ett föreläggande eller bryter mot ett förbud kan dömas till böter.
Det nuvarande undantaget från förbudet mot barmarkskörning i terräng som gäller körning i direkt samband med renskötseln behålls men preciseras till att avse bevakning av renar samt drivning och samling av renar inför omedelbart förestående märkning, slakt eller flyttning. Särskild försiktighet skall iakttas vid barmarkskörning på kalfjäll.
Möjligheterna till upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen utökas. Den som är bosatt ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen och som är beroende av jakt eller fiske för sin försörjning skall kunna påräkna sådan upplåtelse. Upplåtelserna skall utvidgas till att i princip omfatta all mark där inte någon olägenhet av betydelse uppkommer för rennäringen eller där samebymedlems rätt till jakt eller fiske inte träds för när. Länsstyrelsens administration förenklas genom att marken delas in i områden där i princip alla får lösa ett jaktkort för jakt på småvilt. För kommuninnevånarnas småviltsjakt kan särskilda områden avsättas. De skall dessutom ha rätt att mot en lägre avgift jaga inom alla områden som avsatts inom kommunen. För den som är beroende av jakt för sin försörjning kan särskilda områden komma att avsättas. Den som för sin försörjning jagar eller fiskar långt från körbar väg bör kunna få tillstånd av länsstyrelsen att uppföra en enklare koja och att ta ved för uppvärmningen av den. Hälften av upplåtelseavgifterna för fisket skall tillfalla berörd sameby. Kostnaderna för jakt- och fiskebevakningen samt för vilt- och fiskevården skall inte täckas med samefondens medel. I stället införs en avgift för varje jakt- och fiskeupplåtelse för att täcka dessa kostnader och kostnaderna för länsstyrelsens administration av upplåtelserna.
En sameby skall kunna undanta visst område från medlemmarnas användning för jakt eller fiske om det behövs av hänsyn till vilt- eller fiskevården eller av annat särskilt skäl.
Motionerna
I yttrandet behandlar jordbruksutskottet följande motioner:
1992/93:Bo1 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upplåtelse av rätt till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen samt om sameslöjdarnas rättigheter.
1992/93:Bo5 av Nils-Olof Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande förbud mot nätfiske under lektid för röding och öring.
1992/93:Bo6 av John Andersson (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare utredningar.
1992/93:Bo7 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär att de frågor som behandlas i propositionens bilaga2 behandlas i Sametinget och först därefter föreläggs riksdagen,
11. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 5 -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att upplåtelse av jakt och fiske ovan odlingsgränsen helt skall handhas av samerna själva samt att regler och utformning av upplåtelsen skall utformas och handläggas av Sametinget i samarbete med länsstyrelsen.
1992/93:Bo8 av Dan Eriksson i Stockholm och Max Montalvo(nyd) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för jakt- och fisketurism men även annan turism på marker och vatten ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, främst i Norrbotten och Västerbotten.
1992/93:Bo16 av Pontus Wiklund och Jan Erik Ågren(kds) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att avvakta med behandlingen av proposition 1992/93:32 bilaga2 till dess det nyinrättade Sametinget getts möjlighet att yttra sig över förslagen.
Uppvaktning
Utskottet har uppvaktats av representanter för Landsförbundet svenska samer, Svenska samernas riksförbund och Samernas nationalråd.
Utskottet
Avslag på propositionen bilaga 2
Enligt motion Bo6 (v) yrkande 1 bör riksdagen avslå regeringens förslag om ändring i rennäringslagen (1971:437). Enligt motionären finns en rad oklarheter i rådande rättsförhållanden mellan rennäringens utövare och övrig befolkning inom berörda områden. Därför behöver ytterligare utredningar och överväganden göras (yrkande 4). Enligt motion Bo7(v) fanns bakom 1971 års rennäringslag avsikten att "myndigförklara" samerna och att bidra till ett återupprättande av deras självbestämmanderätt. Det bästa sättet att fortsätta framåt på den vägen är enligt motionärerna att låta Sametinget behandla de frågor som redovisas i propositionens bilaga2 och först därefter låta dem föreläggas riksdagen (yrkande5). Enligt motion Bo16(kds) yrkande2 bör riksdagen avvakta med behandlingen av proposition 1992/93:32 bilaga2 till dess det nyinrättade Sametinget getts möjlighet att yttra sig över förslagen.
Med utgångspunkt från de synpunkter jordbruksutskottet har att företräda finner utskottet inte skäl att avstyrka propositionen i berörd del. Utskottet föreslår därför att motionerna Bo6 yrkandena1 och4, Bo7 yrkande5 och Bo16 yrkande2 avstyrks.
Hänsynen vid renskötsel till naturvårdens intressen m.m.
Hänsynen till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen ingår som ett normalt led i jordbruket och skogsbruket. I likhet med föredragande statsrådet anser jordbruksutskottet det angeläget att även vid rennäringens bedrivande hänsyn tas till dessa intressen. Näringen har genom bestämmelsen i 65§ rennäringslagen (1971:437) skyldighet att ta sådan hänsyn men lagen ger ingen möjlighet att meddela föreskrifter i samband härmed. Bestämmelsen bör därför kompletteras på ett sådant sätt som gör det möjligt att meddela föreskrifter om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Jordbruksutskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag i denna del.
När det gäller förbudet mot barmarkskörning och propositionens förslag till preciseringar i terrängkörningsförordningen har jordbruksutskottet ingen erinran. Också i denna del berör propositionen frågor som enligt utskottets mening har stor betydelse för naturvårdsintressena. Det är angeläget att åtgärder vidtas för att motverka skador på naturmiljön, särskilt på kalfjället, och för att begränsa buller och andra störningar.
Restriktionerna får dock självfallet inte innebära att samernas möjligheter till daglig försörjning sommartid omöjliggörs. Det kan tilläggas att en särskild utredare tillkallats med uppgift att belysa möjligheterna till och konsekvenserna av restriktioner mot bullrande aktiviteter i landets fjällområden och skärgårdar (se 1992/93:JoU3 s.19).
Småviltsjakt och fiske m.m.
Enligt motion Bo1 (s) betraktas i propositionen samernas civilrätt till jakt och fiske som knappast existerande. I stället drivs den grundlösa tanken att staten på samernas område, sameallmänningen, skulle äga jakt- och fiskerätt. Enligt motionären är samernas rätt till jakt och fiske på dessa områden en monopolrätt. I områden nedanför odlingsgränsen har samerna en med andra enskilda pretendenter delad stark jakt- och fiskerätt. I motion Bo7(v) yrkas att upplåtelse av jakt och fiske ovan odlingsgränsen helt skall handhas av samerna själva samt att regler och utformning av upplåtelsen skall utformas och handläggas av Sametinget i samarbete med länsstyrelsen (yrkande11). Enligt motion Bo8(nyd) yrkande6 bör staten ta initiativ till att skapa förutsättningar för en livskraftig turistnäring på marker och vatten ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen med särskild inriktning på jakt och fiske. Staten bör bl.a. initiera en aktiv och välriktad marknadsföring, främst av Norrbotten och Västerbotten som turistland.
Jordbruksutskottet erinrar inledningsvis om att de befogenheter som samerna hade enligt 1886 års renbeteslag i huvudsak står kvar enligt gällande rennäringslagstiftning. Dessa rättigheter ingår nu i eller är förenade med den i rennäringslagen stadgade renskötselrätten. Vidare kan hävdas att lagstiftningen uttömmande reglerar de rättigheter och skyldigheter som renskötselrätten innebär. Enligt 32§ rennäringslagen (1971:437) får på sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen nyttjanderätt upplåtas endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i den rätt till jakt och fiske som enligt lagen tillkommer samerna. Enligt 33§ rennäringslagen prövas fråga om sådan upplåtelse av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Sedan det infördes lagbestämmelser om upplåtelse av nyttjanderätt inom berörda områden har det ankommit på statliga myndigheter att ansvara för administrationen av dessa frågor. Enligt utskottets mening innebär i propositionen redovisade överväganden i fråga om småviltsjakten och fisket i dessa områden ingen förändring i detta hänseende. I övrigt går utskottet inte närmare in på de grundläggande frågorna om arten och omfattningen av olika rättigheter på föreliggande område. Mot bakgrund av det anförda föreslår jordbruksutskottet att motionerna Bo1 och Bo7 yrkande11 lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
I anslutning till förslagen om utökad småviltsjakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen vill jordbruksutskottet därutöver anföra följande. Jakt och fiske har stor betydelse som rekreationskälla och det har sedan länge varit ett allmänt önskemål att möjligheterna till jaktutövning och fiske tas till vara på ett bättre sätt. Samtidigt anser utskottet i likhet med föredragande statsrådet att en ändring av nuvarande system för upplåtelse av rätt till jakt och fiske inte får medföra att det skydd rennäringslagen i dag ger renskötseln och samebymedlems egen rätt till jakt och fiske träds för när. Nyttjanderätt av aktuellt slag får endast upplåtas om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Vidare bör framhållas betydelsen av att den som är bosatt ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen och som i större eller mindre omfattning är beroende av jakt eller fiske för sin försörjning kan påräkna upplåtelse av rätt till jakt eller fiske på statens mark. Med det anförda föreslår jordbruksutskottet att propositionens överväganden lämnas utan erinran i denna del.
De i propositionen redovisade förslagen att utveckla möjligheterna att upplåta rätt till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen kan enligt utskottets mening förväntas ge ökade möjligheter att i allt väsentligt tillgodose syftet med motion Bo8 yrkande6. Motionen bör därmed inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevård
Enligt motion Bo5 (s) bidrog fisket av röding och öring under lektid tidigare till överlevnad i en osäker tillvaro. Så är inte fallet i dag. I många civiliserade länder anses det som barbari att fisk fångas med nät under lektiden. Den synen borde även råda i Sverige, och motionärerna föreslår därför att nätfiske av röding och öring under lektid förbjuds.
Utskottet konstaterar för sin del att det krävs en effektiv vilt- och fiskevård för att jakten och fisket på renbetesfjällen och ovanför odlingsgränsen skall ge optimal avkastning. Enligt gällande jaktlagstiftning skall viltet vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd. Vidare skall en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna främjas. Som anförs i propositionen bör det ankomma på länsstyrelsen att i samråd med jägarnas organisationer och berörda samebyar utveckla ett program för det framtida viltvårdsarbetet. När det gäller fisket vill utskottet erinra om att grunden för all fiskevård måste vara att så långt som möjligt anpassa fisket till de biologiska förhållandena. Fiskbestånden skall skyddas och bevaras så att en hög och jämn avkastning säkerställs både kvantitativt och kvalitativt. Detta sker genom reglering av fisket med avseende bl.a. på total beskattning av fiskbestånden, beskattningens inriktning på fiskarter och årsklasser samt fredande av fiskens lek och uppväxt. Därtill kommer åtgärder för att förbättra fiskens livsmiljö, s.k. biotopförbättrande åtgärder. Som framhålls i propositionen är möjligheterna att bedriva en effektiv fiskevård på statens vatten ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen således starkt beroende av ett direkt inflytande över fiskerättsupplåtelserna. Regleringen av fisket kan ske genom att fiskerättsägarna själva beslutar i fiskevårdsområdesföreningar eller samfällighetsföreningar. Samebyarna kan på motsvarande sätt besluta vad gäller bymedlemmarnas fiske. Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att regeringens förslag att sameby skall kunna undanta visst område inom byn från medlemmarnas användning för jakt eller fiske om det behövs av bl.a. hänsyn till vilt- eller fiskevården bör ge ökade möjligheter att bedriva en effektiv jakt- och fiskevård. Jordbruksutskottet tillstyrker således förslaget.
I anslutning till motion Bo5 vill utskottet framhålla att det enligt gällande fiskeriförfattningar ankommer på Fiskeriverket eller länsstyrelsen att meddela de föreskrifter som behövs för fiskevården. Utskottet erinrar dessutom om att syftet med ovan redovisade förslag om förbättrad fiskevård bl.a. är att ge ökade möjligheter att skydda och bevara bestånden. Det finns således goda möjligheter att utan riksdagens medverkan meddela lokala eller regionala bestämmelser till skydd för öring och röding under lektid. Med det anförda föreslår utskottet att motion Bo5 lämnas utan vidare åtgärd.
Propositionen och ifrågavarande motioner föranleder i övrigt inget särskilt uttalande av jordbruksutskottet.
Stockholm den 12 november 1992
På jordbruksutskottets vägnar
Margareta Winberg
I beslutet har deltagit: Margareta Winberg (s), Ivar Virgin (m), Ingvar Eriksson (m), Inga-Britt Johansson (s), Åke Selberg (s), Lennart Brunander (c), Inge Carlsson (s), Dan Ericsson i Kolmården (kds), Christer Windén (nyd), Ulla Pettersson (s), Carl G Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s), Patrik Norinder (m), Lena Klevenås (s) och Lennart Fremling(fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Jan Jennehag(v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1. Margareta Winberg, Inga-Britt Johansson, Åke Selberg, Inge Carlsson, Ulla Pettersson, Sinikka Bohlin och Lena Klevenås (allas) anför:
Tidigare kunde nätfiske av öring och röding under lektid motiveras med behovet av att under flyttningen från högfjället till skogslandet säkerställa överlevnaden i en osäker tillvaro. Enligt vår mening kan man omöjligt hävda samma argument i dag. När fisken leker simmar den in på grunt vatten och blir därmed ett lätt byte. Fisken fångas innan den är fullvuxen och detta hotar på sikt fiskbestånden och deras naturliga balans. I många länder anses det som barbari att fånga fisk med nät under lektid. Den synen borde även få råda i Sverige. Därför föreslår vi ett förbud mot nätfiske av röding och öring under lektid. Utskottet borde således ha tillstyrkt motion Bo5.
2. Christer Windén (nyd) anför:
Äganderättsfrågorna när det gäller de i propositionen berörda markerna är komplicerade och det kan ta tid att reda ut de rätta förhållandena. Oavsett utgången av äganderättstvisterna bör staten kunna ta initiativ till att skapa förutsättningar för en livskraftig turistnäring på marker och vatten ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen med särskild inriktning på jakt och fiske. Vidare bör staten kunna initiera en mer aktiv marknadsföring av Norrbotten och Västerbotten som turistland. Utskottet borde således ha tillstyrkt motion Bo8 yrkande 6.
Särskilda yttranden
1. Dan Ericsson i Kolmården (kds) anför:
Efter många års diskussioner och utredande är det förståeligt att förväntningarna från bl.a. samernas sida på den proposition som nu är föremål för riksdagens behandling var stora. Att dessa förväntningar inte infriats har med all tydlighet framkommit vid de uppvaktningar inför utskottet som samernas representanter genomfört. Det är önskvärt att beslut som anger inriktningen på flera för samerna väsentliga områden för de främst berörda upplevs som genomarbetade och välbetänkta. Det är i detta sammanhang fullt förståeligt att Samernas nationalråd framfört önskemål om att det nya Sametinget skall beredas möjlighet att behandla de frågeställningar som redovisas i propositionens bilaga2. Mot detta skall ställas att behandlingen av hela problemkomplexet allvarligt skulle försenas vid ett sådant förfarande. Under många år har krav framförts om ett samlat samepolitiskt förslag och propositionen möter till stora delar denna önskan. Dessutom kan konstateras att Sametinget är oförhindrat att behandla aktuella frågor och i skilda sammanhang återkomma med ytterligare förslag. Riksdagen är ju då oförhindrad att på nytt pröva frågeställningarna.
2. Christer Windén (nyd) anför:
Förslaget om ändring i rennäringslagen utgår från statens äganderätt. Frågan om äganderätten till de i propositionen berörda markerna är dock omtvistad. Mot statens äganderätt står på skilda grunder såväl samernas som enskilda fastboendes äganderättsanspråk. Mot bakgrund härav har Ny demokrati föreslagit att regeringen skall tillsätta en utredning om äganderättsfrågorna och näraliggande rättsfrågor. Eftersom förslaget kommer att behandlas i bostadsutskottet avstår jag från att i detta sammanhang utveckla våra synpunkter i denna fråga.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Beredningen av ärendet 5 Utskottet 6 Rennäringen 6 Inledning 6 Renskötselrätten 8 Ökat skydd för renskötselrätten 11 Rennäringens folkrättsliga skydd 12 Ersättningsbestämmelserna 13 Åtgärder vid för högt renantal m.m. 14 Koncessionsrenskötseln 16 Hänsyn vid renskötsel till naturvårdens intressen 18 Barmarkskörning i terräng i samband med renskötsel 18 Rätt till jakt och fiske 19 Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevården 21 Samebyns verksamhetsområde 22 Ersättning för viltskador 23 Prisstödet till rennäringen 26 Rätt till slöjdvirke 27 Skogs- och fiskesamer 28 Övriga förslag om ändringar i rennäringslagen 29 Vissa övriga frågor avseende rennäringen 30 Samisk kultur m.m. 31 Inledning 31 Sameradio och -TV 32 Övriga frågor avseende samisk kultur 33 Hemställan 34 Reservationer 37 1. Renskötselrätten som en kollektiv rätt (mom. 2)(nyd) 37 2. Rättsliga förhållanden (mom. 4)(nyd) 38 3. Ökat skydd för renskötselrätten (mom. 5)(nyd) 39 4. Antalet skötesrenar (mom. 11)(nyd) 39 5. Förbud mot nätfiske (mom. 17)(s) 40 6. Ersättning för viltskador (mom. 19)(s) 40 7. Fiskesamernas rättigheter (mom. 24)(s) 41 8. Skogsrenskötseln m.m. (mom. 25)(s) 42 9. Utveckling av rennäringen (mom. 30)(nyd) 42 10. Stödet till den samiska idrotten (mom. 35)(s) 43 11. Jakt- och fisketurismen (mom. 36)(nyd) 43 Särskilt yttrande (kds) 44 Meningsyttring av suppleant (v) 45 Bilaga 1 Propositionens lagförslag 46 Bilaga 2 Utskottets lagförslag 59 Bilaga 3 Kulturutskottets yttrande 1992/93:KrU2y 61 Bilaga 4 Trafikutskottets yttrande 1992/93:TU3y 67 Bilaga 5 Jordbruksutskottets yttrande 1992/93:JoU2y 70