Sakrättsliga frågor

Betänkande 1989/90:LU27

Lagutskottets betänkande
1989/90:LU27

Sakrättsliga frågor

1989/90

LU27

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner med sakrättslig anknytning.
I en motion (m) begärs en allsidig utredning av det sakrättsliga
regelsystemet. I två motioner (s resp. c) begärs en översyn av
bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre. En motion (fp) rör
frågan om behovet av ändringar i samäganderättslagen.

Utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandena. Till betänkandet
har fogats två reservationer (m, fp, c resp. c, mp).

Motionerna

1989/90:L606 av Olof Johansson m.fl. (c) vari — med hänvisning till
vad som anförts i motion 1989/90:Ju607 — yrkas (yrkande 2) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av reglerna för godtrosförvärv.

Yrkandena 1 och 3 i motion L606 behandlas i betänkandet
1989/90:LU25.

1989/90:L902 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att en allsidig utredning företas om svensk sakrätt, särskilt
i vad avser dess relation till utrikeshandelns krav.

1989/90:L903 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
angående behov av lagändring för att skydda den enskildes äganderätt.

1989/90:L905 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anpassningen
av den svenska hälerilagstiftningen till vad som gäller i övriga
Europa.

1 Riksdagen 1989/90. 8 sami. Nr 27

Översyn av det sakrättsliga regelsystemet

1989/90: LU2 7

Allmän bakgrund

Med termen sakrätt avses rättigheter som är gällande inte bara mellan
parterna i ett rättsförhållande utan också mot utomstående personer,
dvs. tredje man. Som exempel på sådana rättigheter kan nämnas
äganderätt till fast och lös egendom samt panträtt och andra säkerhetsrätter.
Den viktigaste delen av det sakrättsliga regelsystemet avser
frågan om i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar parterna
i ett avtalsförhållande har skydd mot tredje man på motpartens sida
vid överlåtelse eller upplåtelse av en rättighet. Betydelsen av de sakrättsliga
reglerna är stor särskilt när det gäller den ena avtalspartens
möjligheter att freda sitt anspråk mot den andra partens borgenärer vid
utmätning eller konkurs som riktar sig mot den sistnämnde. Förvärvarens
sakrättsliga skydd vid utmätning och konkurs hos motparten
brukar kallas separationsrätt.

Någon allmän bestämmelse om när äganderätten går över från
säljaren till köparen vid överlåtelse av lös egendom och köparen
därmed blir sakrättsligt skyddad finns inte i svensk lagstiftning. Tidpunkten
för äganderättens övergång har ansetts kunna bestämmas
enligt två principer. Den ena (avtalsprincipen) innebär att äganderätten
övergår till köparen i och med avtalet och den andra att äganderätten
går över först genom tradition, dvs. då egendomen överlämnats till
köparen som därmed fatt den i sin besittning (traditionsprincipen).
Med uttrycket besittning avses i juridiska sammanhang inte att någon
har en viss rättighet till ett föremål, en fastighet m.m. utan enbart det
faktiska förhållandet att någon — med eller utan rätt — innehar
någonting. Från de särskilda regler som gäller i de fall då en rättshandling
avser ett föremål som omhänderhas av någon annan än parterna
bortses i det följande.

Vid tidpunkten för tillkomsten av 1734 års lag eller något senare
ansågs avtalsprincipen gälla som en allmän grundsats vid köp av lös
egendom. Genom tillkomsten av förordningen (1835:25 s. 3) angående
vad som iakttagas bör vid handel med lösören, vilka köparen låter i
säljarens vård kvarbliva, ändrades rättsläget såvitt gällde sådan lös
egendom som brukar betecknas lösören, dvs. i princip olika flyttbara
saker som fordon, maskiner, möbler, råmaterial och varor. 1835 års
förordning ersattes år 1845 med av en ny förordning i ämnet. 1845 års
författning är alltjämt gällande och fick år 1977 rubriken lag (1845:50
s. 1) om handel med lösören som säljaren låter i säljarens vård
kvarbliva. Liksom 1835 års förordning var lagen ursprungligen
tillämplig endast vid utmätning men utvidgades år 1907 till att också
gälla vid konkurs. Reglerna i förordningen och lagen innebär att den
som köper lösöre men låter det stanna kvar hos säljaren måste iaktta
vissa formföreskrifter för att egendom skall kunna skyddas mot att den
utmäts för säljarens skuld och, vid säljarens konkurs, från att den
räknas in bland konkursboets tillgångar. Bland formföreskrifterna in -

går att en skriftlig handling skall upprättas över köpet, att uppgifter
om köpet skall kungöras genom annonsering i en ortstidning samt att
köpehandlingen skall uppvisas för kronofogdemyndigheten och registreras
hos tingsrätten.

De nämnda reglerna om s.k. lösöreköp kom i rättspraxis att motsatsvis
tolkas så att köp av lösöre som inte sker enligt formföreskrifterna
kan ges sakrättsligt skydd först sedan egendomen kommit i köparens
besittning. Sedan början av 1900-talet har traditionsprincipen blivit
den härskande vid köp av lösöre. Kravet på besittningsöverföring gäller
numera vid alla köp av lösöre och oavsett om köparen betalat i
förskott eller först vid leveransen. Högsta domstolen har så sent som år
1987 i rättsfallet NJA 1987 s. 3 uttalat att överlåtelse av andel i lösöre
från den som äger egendomen i dess helhet för att bli giltig mot
överlåtarens borgenärer kräver besittningsändring eller någon motsvarande
åtgärd. Som det främsta skälet för att upprätthålla traditionsprincipen
anförde högsta domstolen det syfte som kravet på besittningsöverföring
i allmänhet anses ha, nämligen att motverka skenöverlåtelser
och därigenom förhindra att egendom undandras borgenärerna. I
doktrin och rättspraxis har också andra skäl för traditionsprincipen
åberopats. Bl.a. anses besittningsöverföringen ge publicitet åt förvärvet
och hindra att säljaren beviljas kredit i annan egendom än den han
har rätt att disponera över.

Också vid rättshandlingar utanför lösöreköpsförordningens tillämpningsområde
har traditionsprincipen stor betydelse. En gåva av lösöre
är enligt lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva inte giltig
mot givarens borgenärer förrän det bortskänkta kommit i gåvotagarens
besittning. Vid förvärv av löpande skuldebrev, aktier i aktiebolag utan
avstämningsförbehåll och åtskilliga andra värdepapper krävs besittningsöverföring
för sakrättsligt skydd enligt lagen (1936:81) om skuldebrev
och aktiebolagslagen (1975:1385). Vidare förutsätter en giltig
pantsättning av lösöre att det pantsatta kommit i panthavarens besittning
(10 kap. 1 § handelsbaden).

Besittningens betydelse för när äganderätten övergår har också kommit
till uttryck i utsökningsbalken. Enligt balken skall nämligen den
som har lös egendom i sin besittning antas vara ägare till den om det
inte framgår att egendomen tillhör någon annan (4 kap. 18 §). Presumtionen
medför att egendom i någons besittning i allmänhet kan
mätas ut för vederbörandes skuld. Reglerna i utsökningsbalken kan på
detta sätt sägas vara en spegelbild av vad som gäller vid förvärv av lös
egendom.

När det gäller vissa typer av lös egendom har i lagstiftningen
uppställts krav på andra åtgärder än besittningsöverföring för att det
sakrättsliga skyddet skall inträda. För att överlåtelser av enkla skuldebrev
t.ex. bankböcker samt muntliga fordringar och fakturafordringar
skall få verkan mot tredje man krävs sålunda enligt skuldebrevslagen
att gäldenären underrättas om överlåtelsen. Den av riksdagen nyligen
beslutade lagstiftningen om kontobaserat aktiesystem (prop.
1988/89:152, bet. 1989/90:LU5) innebär att alla de sakrättsliga verkningar
som hittills varit förbundna med innehavet av ett aktiebrev i ett

1989/90:LU2“7

1* Riksdagen 1989/90. 8 sami Nr 27

avstämningsbolag m.fl. handlingar i stället kommer att knytas till
registrering på ett aktiekonto. Vidare gäller enligt lagen (1944:302) om
köpares rätt till märkt virke att försålt virke som lämnats kvar i
säljarens besittning inte får tas i anspråk av dennes borgenärer, om
virket blivit tydligt märkt för köparens räkning och det vid köp av
sådant virke är brukligt att genom märkning ange vad som tillkommer
köparen. Förvärvare av skepp i sjölagens mening, dvs. fartyg med en
längd av minst 12 meter och en bredd av minst 4 meter, liksom den
som beställer ett skepp erhåller sakrättsligt skydd genom att förvärvet
skrivs in i fartygsregistret, som förs vid Stockholms tingsrätt. Något
motsvarande krav på registrering vid förvärv av mindre fartyg (båtar)
uppställs inte utan beträffande sådana gäller traditionsprincipen. En
beställare av en fritidsbåt som helt eller delvis betalar båten i förskott
har alltså inte något skydd förrän båten levererats till honom. Med
hänsyn till att åtskilliga beställare av fritidsbåtar gjort stora ekonomiska
förluster i samband med varvets konkurs infördes genom lagen
(1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott en möjlighet för
beställaren att genom registrering hos Stockholms tingsrätt av beställningsavtalet
få särskild förmånsrätt för sin fordran i den beställda
båten vid varvets konkurs.

Som framgår av det anförda har den omständigheten att en person
fått besittning till en sak stor betydelse för hans möjligheter att skydda
sina rättigheter vid utmätning eller konkurs på motpartens sida. Aven
i andra avseenden har emellertid besittningen betydande rättsverkningar.
Vid förvärv av egendom från en person som saknar rätt att förfoga
över egendomen blir enligt lagen förvärvaren skyddad mot den rätte
ägarens anspråk på att få tillbaka egendomen, om förvärvaren var i god
tro och fått egendomen i sin besittning. Bestämmelser härom finns i
lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösören. Vid kolliderande upplåtelser
av rättigheter till viss lös egendom, t.ex. då samma sak säljs till
två personer eller då den ene förvärvar äganderätten och den andre får
panträtt i egendomen, gäller att den som först får egendomen i sin
besittning har bättre rätt till den under förutsättning att han var i god
tro. Besittningsöverföring har betydelse också inom köprätten i så
måtto att tidpunkten för övergången av faran för att godset förstörs
genom olyckshändelse knyts till när överlämnandet sker. Genom regler
i brottsbalken skyddas den som med rätt eller orätt har ett föremål
i sin besittning mot att någon annan tar föremålet. Besittningen är
också avgörande för gränsdragningen mellan tillgreppsbrott och förskingringsbrott.
Att besittningen i nämnda avseenden tillmäts betydelse
har sin förklaring i bl.a. att besittningen har en legitimerande funktion.
Den som innehar en sak kan antas ha rätt att förfoga över den,
och besittningskravet tillgodoser sålunda ett behov i den allmänna
omsättningens intresse.

Även om det sakrättsliga regelsystemet i Sverige numera i hög grad
bygger på traditionsprincipen har avtalsprincipen ännu inte helt spelat
ut sin roll. När det gäller köp av vissa typer av annan lös egendom än
lösöre, bl.a. byggnad på annans mark, gäller alltjämt att redan köpeavtalet
ger skydd mot säljarens borgenärer.

1989/90:LU27

Motionsmotivering

I motion L902 av Nic Grönvall (m) anmärks att riksdagen under
senare år avslagit flera motioner om en översyn av det sakrättsliga
regelsystemet främst med hänvisning till att den svenska rättstraditionen
inom sakrättens område är så fast att en revision därav inte skulle
behöva komma i fråga. Motionären erinrar om att en av honom själv
väckt motion i ämnet avslogs hösten 1989, varvid uttalades att det på
särskilda rättsområden kan finnas skäl att — såsom skett på värdepappershandel^
område — överväga om kravet på besittningsöverföring
alltjämt bör upprätthållas. Motionären påtalar att han i tidigare motioner
påpekat att nya finansieringsformer som allmänt tillämpas i Sverige
innebär avvikelser från den svenska sakrättens princip om tradition
som grund för äganderättens övergång. I motionen hänvisas vidare till
att de svenska sakrättsliga reglerna i ett inträffat rättsfall lett till
underkännande av en säkerhetsrätt som på obligationsrättslig grund
hade etablerats inom ett avtalsförhållande med internationell anknytning.
Med hänvisning till det anförda yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att en allsidig utredning företas om svensk sakrätt, särskilt i
vad avser dess relation till utrikeshandelns krav.

Tidigare riksdagsbehandling

Hosten 1987 behandlade riksdagen en motion om en översyn av de
sakrättsliga reglerna om köparens skydd mot säljarens borgenärer. I sitt
av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1987/88:1) redogjorde
lagutskottet utförligt för rättsläget på området i Sverige och gjorde
jämförelser med förhållandena i andra länder. Utskottet erinrade därvid
om den betydelse som kravet på besittning har på olika rättsområden
och ansåg att det måste krävas tungt vägande skäl för att en ändrad
ordning skulle kunna övervägas. Att det i vissa fall kan uppkomma
problem för konsumenter och näringsidkare till följd av kravet på
besittningsöverföring kunde inte anses utgöra sådana skäl. Utskottet
kunde därför inte finna att en så genomgripande översyn som begärts i
den då aktuella motionen var motiverad men framhöll att ställningstagandet
inte uteslöt att det fanns anledning att närmare överväga om de
problem som kravet på besittningsöverföring medför kan lösas på
annat sätt än genom en uppluckring av nuvarande regler. Utskottet
erinrade om att så hade skett på ett område där behovet av att skydda
köpare vid förskottsbetalningar varit särskilt stort, nämligen vid beställning
av fritidsbåtar. Genom lagen om registrering av båtbyggnadsförskott
hade båtbeställare givits en möjlighet att S särskild förmånsrätt i
båtbygget vid varvets konkurs. Liknande lagstiftningsåtgärder till skydd
för köparen kunde enligt utskottets mening tänkas för andra branscher.
En lösning kunde också vara att ersätta lösöreköpslagen med en
mera tidsenlig och för köparen användbar reglering. Utskottet saknade
dock i ärendet underlag för en bedömning av vilka lagstiftningsåtgärder
som kunde vara påkallade. Utskottet utgick från att spörsmålet
uppmärksammades vid det arbete med förslag till en ny köplag och en
ny konsumentköplag som vid tillfället pågick inom justitiedepartemen -

1989/90:LU27

tet. Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet motionsyrkandet
om en översyn av de sakrättsliga reglerna om köparens skydd mot
säljarens borgenärer.

I samband med behandlingen hösten 1989 av proposition
1988/89:152 om kontobaserat aktiesystem prövade lagutskottet hösten
1989 en motion vari begärdes en bred översyn av det sakrättsliga
regelsystemet, bl.a. mot bakgrund av att kravet på besittningsöverföring
vid köp av lös egendom utgjorde ett hinder för det svenska näringslivet
med tanke på den fortgående internationaliseringen. I sitt av riksdagen
godkända betänkande i ärendet (bet. 1989/90:LU5) förklarade lagutskottet
att vad utskottet anfört i frågan hösten 1987 alltjämt hade
giltighet och att en allmänt inriktad översyn av det sakrättsliga regelsystemet
alltså inte var påkallad. I linje med vad utskottet framhållit år
1987 uteslöt emellertid utskottet inte att det på särskilda rättsområden
kan finnas anledning att överväga om kravet på besittningsöverföring
alltjämt bör upprätthållas. Värdepappershandel utgjorde ett sådant
område, och utskottet framhöll att övergången till ett kontobaserat
aktiesystem också innebär att den hittillsvarande ordningen i fråga om
värdepapper som hanteras enligt lagen om förenklad aktiehantering
överges till förmån för ett system där de sakrättsliga verkningarna
inträder vid registrering av rättighetens övergång. Utskottet pekade
vidare på att sakrättsliga spörsmål kunde komma att aktualiseras i
samband med pågående utredningsarbeten rörande kommission och
leasing. Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet bifall till
motionen.

Pågående lagstiftningsarbeten m.m.

Regeringen har till riksdagen överlämnat en proposition om ny köplag
(prop. 1988/89:76) och en proposition om ny konsumentköplag (prop.
1989/90:89). Liksom enligt gällande rätt knyts i lagförslagen, som
tillkommit i samarbete med de övriga nordiska länderna, viktiga
rättsverkningar till det förhållandet om en köpt vara kommit i köparens
besittning eller inte. I den senare propositionen diskuteras även
frågan om det är motiverat att ha särskilda regler om sakrättsligt skydd
vid konsumentköp (s. 26 f.). Departementschefen hänvisar därvid till
lagutskottets yttrande i det ovannämnda betänkandet LU 1987/88:1
samt uttalar att det givetvis för många konsumenter kan synas egendomligt
att inte så att säga fa full äganderätt till en vara som har
betalts, om varan kvarblir hos säljaren en tid. Traditionsprincipen är
dock, enligt departementschefen, fast förankrad i det svenska rättssystemet
och har goda skäl för sig. En sakrättslig särreglering för konsumentförhållanden
skulle vidare innebära en principiell nyhet i svensk
rätt. Departementschefen erinrar om att det för vissa praktiskt viktiga
fall finns särregler som innebär att sakrättsligt skydd uppnås genom
registrering. Att införa ett sådant registreringsförfarande för mera vardagliga
konsumentköp skulle emellertid medföra alltför stora praktiska
olägenheter, och departementschefen är inte beredd att för närvarande
förorda att traditionsprincipen överges på konsumentområdet. Den

1989/90: LU27

mera grundläggande frågeställningen om det är befogat att generellt
införa avtalsprincipen i svensk rätt förutsätter enligt departementschefen
ytterligare överväganden och analyser som inte låter sig göras inom
ramen för det aktuella iagstiftningsprojektet. Utvecklingen på området
kommer emellertid att noga följas, och vid behov kommer saken att
tas upp på nytt i lämpligt sammanhang.

Sakrättsliga problem i samband med kommission m.m. har övervägts
i kommissionslagskommitténs slutbetänkande (SOU 1988:63)
Kommission och dylikt. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs
för närvarande inom justitiedepartementet. Sakrättsliga spörsmål
kan också komma att aktualiseras i samband med den översyn av
frågor rörande leasing av fast och lös egendom som 1988 års leasingutredning
(Ju 1988:01) har i uppdrag att genomföra. Utredningen beräknas
avge ett delbetänkande angående fastighetsleasing under år 1990.

Godtrosförvärv av stöldgods
Allmän bakgrund

Regler om godtrosförvärv av lösöre finns i lagen (1986:796) om godtrosförvärv
av lösöre, vilken trädde i kraft den 1 januari 1987. Lagen
innefattar i huvudsak en kodifiering av de rättsregler på området som
utbildats i rättspraxis. Lagen innebär emellertid också en skärpning
och precisering av de krav som ställs på en förvärvare av lösöre för att
denne skall anses vara i god tro. Sålunda skall enligt 3 § en förvärvare
anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens
beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna
i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren
saknade rätt att förfoga över egendomen. Regeln, som tillkom bl.a. i
syfte att motverka handeln med stöldgods, kan sägas innebära att, om
situationen vid köptillfället på något sätt avviker från vad som kan
anses normalt, krav ställs på särskild försiktighet hos förvärvaren.
Lagen innehåller också regler om att den som på grund av någon
annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har
rätt att inom viss tid få tillbaka egendomen mot lösen (4—6 §§).

Motionsmotiveringar

Motiveringen till motion L606 av Olof Johansson m.fl. (c) återfinns i
motion 1989/90:Ju607 angående våld och brottsbekämpning. I sistnämnda
motion framhålls att personer med missbruksproblem behöver
pengar för att finansiera sitt missbruk och att pengarna ofta
kommer från stölder och inbrott. Enligt motionärerna bidrar tillämpningen
av reglerna om godtrosförvärv till att det alltid finns köpare av
stöldgods. Motionärerna begär att dessa regler ses över i syfte att
ytterligare försvåra för missbrukare och andra som stjäl att avhända sig
stöldgods. I motionen yrkas att det anförda ges regeringen till känna.

1989/90:LU27

Också i motion L905 av Ove Karlsson m.Q. (s) påtalas att narkotikamissbruk
till stor del finansieras genom försäljning av stöldgods. Motionärerna
hävdar att den svenska lagstiftningen om godtrosförvärv är
alltför generös och därigenom befrämjar den narkotikaanknutna
brottsligheten. Motionärerna gör vidare gällande att den svenska lagstiftningen
på området skiljer sig från vad som i övrigt gäller i Europa.
Enligt motionärerna kan exempelvis utomlands stulna fordon, som
enligt det landets lag kan tas i beslag, i Sverige bli föremål för
godtrosförv med stöd av vår lagstiftning. Förhållandet är enligt motionärerna
orimligt, och de anser att risken att förlora stöldgods måste
vara lika stor här i landet som i det land varifrån stöldgodset kommer.
Med hänvisning härtill yrkar motionärerna att regeringen ges till
känna vad i motionen anförts om anpassning av den svenska hälerilagstiftningen
till vad som gäller i övriga Europa.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade hösten 1989 en motion vari yrkades att reglerna
för köp av stöldgods skulle ändras så att de blir nära överensstämmande
med motsvarande regler i andra, europeiska länder.

Lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:LU5 att den år 1986 antagna lagen om godtrosförvärv av lösöre
innebar en skärpning och precisering av de krav som ställs på en
förvärvare av lösöre för att denne skall anses vara i god tro. Utskottet
erinrade om att utskottet i lagstiftningsärendet (prop. 1985/86:123, bet.
LU 1986/87:4) hade uttalat att lagen i sistnämnda hänseende tillgodosåg
önskemål som riksdagen tidigare hade framställt om regler som försvårar
möjligheterna till godtrosförvärv av stöldgods. Någon anledning till
omprövning av de principer och ställningstaganden som ligger bakom
lagen om godtrosförvärv av lösöre kunde utskottet inte finna. Med
anledning av vad motionären anfört om förhållandena i andra länder
tilläde utskottet att — som närmare framgår av det till grund för
lagstiftningen liggande utredningsbetänkandet (SOU 1984:16) Godtrosförvärv
av lösöre — de svenska reglerna om godtrosförvärv av stöldgods
har motsvarighet i flera utländska rättsordningar. Med hänvisning
till det anförda avstyrkte utskottet bifall till den då aktuella motionen.

Samäganderättslagen
Gällande ordning m.m.

Bestämmelser om samäganderätt finns i lagen (1904:48 s. 1) om
samäganderätt. Lagen är tillämplig då två eller flera personer gemensamt
äger viss bestämd egendom, exempelvis en fastighet.

Såväl fast som lös egendom kan ägas med samäganderätt. Enligt
samäganderättslagen har varje delägare en "viss lott i godset" (1 §).
Härmed avses att delägarna inte äger någon individualiserbar del av
egendomen utan att de äger ideella andelar i den i form av kvotdelar.

1989/90:LU27

Samäganderätt i fastighet kan uppkomma om delägarna i ett dödsbo
tillskiftas ideella andelar av en fastighet. Ett annat exempel på hur
samäganderätt i fastighet uppkommer är att ett antal personer tillsammans
köper ett flerfamiljshus i avsikt att bosätta sig i husets olika
lägenheter (s.k. andelshus).

Om en fastighet innehas med samäganderätt måste alla delägare
samtycka till förfoganden över fastigheten eller till förvaltningsåtgärder
som avser fastigheten i dess helhet (2 §). För en försäljning av hela
fastigheten räcker det alltså inte med ett majoritetsbeslut utan det
fordras att alla delägarna är ense om försäljningen. Däremot har varje
delägare rätt att genom försäljning eller på annat sätt förfoga över sin
del av fastigheten utan de övrigas medgivande.

Kan delägarna inte enas om förvaltningen kan vem som helst av
dem begära att domstol skall utse en god man att ta hand om
förvaltningen för delägarnas räkning (3 §).

Om delägarna inte kan enas om en försäljning av den samägda
egendomen i dess helhet har varje delägare rätt att hos domstol begära
att egendomen skall försäljas på offentlig auktion (6 §). Domstolen
förordnar då en god man att ombesörja försäljningen och fördela
köpeskillingen (8 §). Om det finns synnerliga skäl kan rätten bevilja
anstånd med försäljningen. På begäran av någon av delägarna skall
rätten bestämma ett pris varunder egendomen inte får säljas (9 §).

Den befogenhet som enligt det anförda tillkommer envar delägare
att utverka fastighetens försäljning är av grundläggande betydelse,
eftersom försäljningen av hela egendomen i allmänhet ger delägaren
avsevärt bättre vederlag än vad en försäljning av enbart hans andel kan
inbringa. Situationen kan också vara sådan att det över huvud taget
inte är möjligt att sälja enbart en andel.

Samäganderättslagens bestämmelser är inte tvingande utan kan frångås
genom avtal. Delägarna har således möjlighet att i avtal bestämma
att samägandet inte får upplösas genom försäljning på offentlig auktion.
Avtal kan också träffas exempelvis om förvaltningen m.m. av ett
gemensamt ägt andelshus. Sådana avtal blir bindande mellan parterna.

Beträffande egendomsförhållanden som rör bl.a. makar, sambor och
delägare i oskiftat dödsbo finns särskilda bestämmelser som gäller i
stället för reglerna i samäganderättslagen (19 §). I fråga om förvaltningen
av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet och som ägs
av minst tre gemensamt gäller i stället för 2—6 §§ samäganderättslagen
bestämmelserna i lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda
jordbruksfastigheter.

Motionsmotivering

I motion L903 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) kritiseras reglerna i
samäganderättslagen mot bakgrund av ett inträffat fall av tvångsförsäljning
av en fastighet på offentlig auktion. Två pensionärer hade i
många år bott i en av fyra lägenheter i en samägd fastighet. Sedan en
fastighetsuppköpare förvärvat de övriga andelarna i fastigheten påfordrade
denne att fastigheten skulle renoveras trots att den var i gott

1989/90:LU27

skick. Pensionärsparet motsatte sig att betala kostnader för en renovering,
och följden blev att fastigheten såldes på offentlig auktion.
Makarna tvingades flytta fastän det fanns såväl medicinska som humanitära
skäl för dem att få bo kvar i sin bostad. Enligt motionären
handlades ärendet korrekt enligt samäganderättslagen. Motionären anser
emellertid att en lagändring som bättre skyddar den enskildes
äganderätt bör komma till stånd. I motionen yrkas att det anförda ges
regeringen till känna.

Tidigare riksdagsbehandling

År 1975 behandlade riksdagen en motion i vilken yrkades att samäganderättslagen
skulle ändras bl.a. i fråga om hembudsplikt, tillsättande av
god man och omfattningen av god mans uppdrag. De i motionen
behandlade problemen avsåg framför allt samägande av jordbruksfastigheter.
I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1975:19 tog
lagutskottet på visst sätt ställning till motionsönskemålen. Utskottet
framhöll emellertid också att det med hänsyn till samäganderättslagens
ålder kunde vara motiverat med en mera allmän översyn av lagens
bestämmelser. Utskottet förutsatte att så skulle komma att ske i lämpligt
sammanhang.

År 1983 behandlades en motion vari begärdes vissa ändringar i
reglerna om god mans förvaltning av fast egendom. I sitt av riksdagen
godkända betänkande LU 1983/84:5 avstyrkte lagutskottet motionen på
närmare angivna skäl. Utskottet erinrade samtidigt om att utskottet
tidigare uttalat att en mera allmän översyn av samäganderättslagens
regler kunde vara motiverad och att utskottet då hade förutsatt att en
sådan översyn skulle ske. 1 betänkandet vidhöll utskottet sin uppfattning
och förklarade sig utgå från att den önskade översynen kommer
till stånd i lämpligt sammanhang.

Pågående arbete

Bostadsrättsutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1988:14) Översyn
av bostadsrättslagen m.m. föreslagit en ny bostadsrättslag. I betänkandet
redovisar kommittén också vissa överväganden om boende i
andelshus. Kommittén framhåller (s. 205 ff.) att det i storstadsregionerna
inte är ovanligt att en fastighet delas upp i ideella andelar med rätt
för andelshavarna att nyttja viss lägenhet. Enligt kommittén är beskattnings-
och lånevillkor de enda realistiska styrmedel som kan användas
för att motverka en ogynnsam utveckling mot att bostadsfastigheter
delas upp i ideella andelar. En proposition med anledning av kommitténs
förslag beräknas bli framlagd under våren 1990.

1989/90:LU27

Utskottet

1989/90:LU27

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner med sakrättslig anknytning.
I en motion (m) begärs en allsidig utredning av det sakrättsliga
regelsystemet. I två motioner (s resp. c) begärs en översyn av
bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre, och i en motion (fp)
framförs önskemål om ändringar i samäganderättslagen.

Med sakrättsliga frågor brukar man avse spörsmål om i vilken mån
ett rättsförhållande är gällande inte bara mellan parterna utan också
mot utomstående personer, dvs. tredje man. En viktig del av sakrätten
gäller frågan om i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar
den ena parten i ett avtalsförhållande har skydd mot tredje man på
motpartens sida och särskilt då mot dennes borgenärer vid överlåtelse
eller upplåtelse av en rättighet. Som en allmän oskriven regel gäller
vid köp av lösöre att förvärvaren blir skyddad mot säljarens borgenärer
först sedan han fatt egendomen i sin besittning, den s.k. traditionsprincipen.
Så länge egendomen blir kvar hos säljaren kan den genom
utmätning och konkurs tas i anspråk för betalning av de skulder
säljaren har till sina borgenärer. Köparens rätt inskränker sig till att
han i konkurrens med de övriga borgenärerna kan göra gällande en
fordran på säljaren.

I motion L902 av Nic Grönvall (m) framhålls att nya finansieringsformer
som allmänt tillämpas i Sverige innebär avvikelser från den
svenska sakrättens princip om tradition som grund för äganderättens
övergång. Motionären ifrågasätter om det i ett internationellt perspektiv
är förnuftigt att låta den svenska sakrätten vila på traditionsprincipen
och begär att en allsidig utredning företas om svensk sakrätt,
särskilt i vad avser dess relation till utrikeshandelns krav.

Hösten 1987 behandlade riksdagen en motion om översyn av de
sakrättsliga reglerna om köparens skydd mot säljarens borgenärer. I sitt
av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1987/88:1) redogjorde
lagutskottet utförligt för rättsläget i Sverige och gjorde jämförelser
med förhållandena i andra länder. Utskottet erinrade därvid om den
betydelse som kravet på besittning har på många olika rättsområden.
Ett frångående av detta krav kunde få vittgående och svåröverblickbara
konsekvenser, bl.a. för kreditväsendet. Enligt utskottet borde också
beaktas att besittningskravet är en väl förankrad rättsregel som i
flertalet fall är enkel att tillämpa i det praktiska rättslivet. Mot den
angivna bakgrunden måste det enligt utskottets mening krävas tungt
vägande skäl för att en ändrad ordning skulle kunna övervägas. Att det
i vissa fall kan uppkomma problem för konsumenter och näringsidkare
till följd av kravet på besittningsöverföring kunde inte anses utgöra
sådana skäl. Utskottet kunde därför inte finna att en så genomgripande
översyn som begärts i motionen var motiverad. Ställningstagandet
uteslöt emellertid inte att det fanns anledning att närmare överväga om
de problem som kravet på besittningsöverföring medför kan lösas på
annat sätt än genom en uppluckring av nuvarande regler. Utskottet
erinrade om att så har skett på ett område där behovet av att skydda
köpare vid förskottsbetalning varit särskilt stort, nämligen vid beställ -

ning av fritidsbåtar. Genom lagen (1975:605) om registrering av båtby
ggnadsförskott har, påpekade utskottet, båtbeställaren givits möjlighet
att få en särskild förmånsrätt i båtbygget vid varvets konkurs.
Liknande lagstiftningsåtgärder till skydd för köparen kunde enligt
utskottets mening tänkas för andra branscher. En lösning kunde också
vara att ersätta den nuvarande lösöreköpslagen med en mera tidsenlig
och för köparen användbar reglering. Utskottet förklarade sig sakna
underlag för vilka lagstiftningsåtgärder som kunde vara påkallade men
utgick från att spörsmålet uppmärksammades vid det arbete med
förslag till en ny köplag och en ny konsumentköplag som vid tillfället
pågick inom justitiedepartementet. Utskottet framhöll vidare att de
flesta konsumenter saknar kännedom om kravet på besittningsöverföring.
Det var därför enligt utskottets mening angeläget att konsumenterna
får information om de risker de löper när den betalda varan lämnas
kvar hos säljaren och om vilka åtgärder de bör vidta för att förhindra
rättsförluster. Utskottet anmärkte att det låg inom ramen för konsumentverkets
uppgifter att lämna sådan information. Enligt utskottet
borde informationsinsatser lämpligen också övervägas i samband med
införandet av en ny konsumentköplag. På hemställan av utskottet
avslog riksdagen den då aktuella motionen.

I samband med proposition 1988/89:152 om kontobaserat aktiesystem
behandlades hösten 1989 ånyo frågan om en översyn av det
sakrättsliga regelsystemet med anledning av ett motionsyrkande. I sitt
av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU5 avstyrkte utskottet
bifall till motionsyrkandet med hänvisning till att vad utskottet tidigare
anfört i frågan alltjämt hade giltighet och att någon allmänt inriktad
översyn av det sakrättsliga regelsystemet därför inte var påkallad. I
linje med vad utskottet framhållit år 1987 uteslöt emellertid utskottet
inte att det på särskilda rättsområden kan finnas anledning att överväga
om kravet på besittningsöverföring alltjämt bör upprätthållas. Utskottet
framhöll att lagstiftningen om övergång till ett kontobaserat aktiesystem
skulle komma att innebära att den hittillsvarande ordningen i
fråga om betydelsefulla grupper av värdepapper övergavs till förmån
för ett system där de sakrättsliga verkningarna inträder vid registrering
av rättighetens övergång. Utskottet pekade vidare på att sakrättsliga
problem i samband med kommission m.m. då övervägdes i justitiedepartementet
med anledning av kommissionslagskommitténs slutbetänkande
(SOU 1988:63) Kommission och dylikt, samt att sakrättsliga
spörsmål också kan komma att aktualiseras i samband med den
översyn av frågor rörande leasing av fast och lös egendom som 1988
års leasingutredning (Ju 1988:01) har i uppdrag att genomföra.

Vad utskottet anförde hösten 1989 har fortfarande giltighet. Utskottet
anser alltså lika litet nu som då frågan senast prövades att en
allmänt inriktad översyn av det sakrättsliga regelsystemet är motiverad.
I sammanhanget vill utskottet peka på att frågan om en sakrättslig
särreglering vid konsumentköp har övervägts av regeringen i proposition
1989/90:89 om ny konsumentköplag. I propositionen, som riksdagen
kommer att ta ställning till senare under året, uttalas sålunda att
det givetvis för många konsumenter kan synas egendomligt att inte så

1989/90:LU27

att säga få full äganderätt till en vara som har betalts, om varan
kvarblir hos säljaren en tid. Traditionsprincipen är dock, enligt departementschefen,
fast förankrad i det svenska rättssystemet och har goda
skäl för sig. En sakrättslig särreglering för konsumentförhållanden
skulle vidare innebära en principiell nyhet i svensk rätt. Departementschefen
erinrar om att det för vissa praktiskt viktiga fall finns
särregler som innebär att sakrättsligt skydd uppnås genom registrering.
Att införa ett sådant registreringsförfarande för mera vardagliga konsumentköp
skulle emellertid medföra alltför stora praktiska olägenheter,
och departementschefen är inte beredd att för närvarande förorda att
traditionsprincipen överges på konsumentområdet. Den mera grundläggande
frågeställningen om det är befogat att generellt införa avtalsprincipen
i svensk rätt förutsätter enligt departementschefen ytterligare
överväganden och analyser som inte låter sig göras inom ramen för det
aktuella lagstiftningsprojektet. Utvecklingen på området kommer emellertid
att noga följas, och vid behov kommer saken att tas upp på nytt i
lämpligt sammanhang.

Utskottet anser sig inte böra föregripa de ställningstaganden som
förslaget om ny konsumentköplag kan föranleda från riksdagens sida.
Med hänsyn till att de flesta konsumenter saknar kännedom om kravet
på besittningsöverföring vill utskottet emellertid understryka vikten av
att konsumenterna får information om de risker de löper när den
betalda varan lämnas kvar hos säljaren och om vilka åtgärder de bör
vidta för att förhindra rättsförluster. Utskottet utgår från att informationsinsatser
på området kommer till stånd om riksdagen beslutar anta
regeringens förslag om ny konsumentköplag.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L902.

En annan fråga med sakrättslig inriktning tas upp i motionerna L606
av Olof Johansson m.fl. (c) och L905 av Ove Karlsson m.fl. (s). I
motionerna framhålls att personer med missbruksproblem behöver
pengar för att finansiera sitt missbruk och att pengarna ofta kommer
från stölder och inbrott. Enligt motionärerna är reglerna om godtrosförvärv
alltför generösa och bidrar därigenom till att det alltid finns
köpare av stöldgods. I den sistnämnda motionen görs dessutom gällande
att de svenska reglerna är mindre stränga än vad som är fallet i
andra europeiska länder, något som motionärerna anser vara orimligt.
I båda motionerna anförs att en översyn av lagstiftningen på området
är påkallad samt yrkas att vad som anförts i motionerna ges regeringen
till känna.

Utskottet erinrar om att regler om godtrosförvärv av lösöre finns i
lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre, vilken trädde i kraft den
1 januari 1987. Lagen innefattar i huvudsak en kodifiering av de
rättsregler på området som utbildats i rättspraxis. Lagen innebär emellertid
också en skärpning och precisering av de krav som ställs på en
förvärvare av lösöre för att denne skall anses vara i god tro. Vid
riksdagsbehandlingen av lagstiftningsärendet (prop. 1985/86:123, bet.
LU 1986/87:4) uttalade lagutskottet i sitt av riksdagen godkända be -

1989/90:LU27

tänkande att lagen i sistnämnda hänseende tillgodosåg de önskemål
som riksdagen tidigare framställt om regler som försvårar möjligheterna
till godtrosförvärv av stöldgods.

Som utskottet framhöll hösten 1989 (se bet. 1989/90:LU5) vid behandlingen
av en motion med liknande syfte som de nu aktuella
motionerna finns det inte anledning till omprövning av de principer
och ställningstaganden som ligger bakom lagen om godtrosförvärv av
lösöre. Med anledning av vad i motion L905 anförs om förhållandena i
andra länder vill utskottet dessutom tillägga att — som närmare
framgår av det till grund för lagstiftningen liggande utredningsbetänkandet
(SOU 1984:16) Godtrosförvärv av lösöre — de svenska reglerna
har motsvarighet i flera utländska rättsordningar. På anförda skäl
avstyrker utskottet bifall till motionerna L606 yrkande 2 och L905.

1 motion L903 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) kritiseras gällande
regler om samäganderätt mot bakgrund av ett inträffat fall av tvångsförsäljning
av en fastighet på offentlig auktion. 1 det fall som beskrivs i
motionen hade två pensionärer i många år bott i en av fyra lägenheter
i ett s.k. andelshus. Sedan en fastighetsuppköpare förvärvat de övriga
andelarna i fastigheten uppkom oenighet mellan denne och pensionärsparet
i fråga om fastighetens behov av renovering. Tvisten slutade
med att fostighetsuppköparen utverkade försäljning av fastigheten på
offentlig auktion och att pensionärsparet tvingades flytta från lägenheten.
Motionären påpekar att ärendet handlades korrekt enligt samäganderättslagen.
Hon anser emellertid att en lagändring som bättre skyddar
den enskildes äganderätt bör komma till stånd. I motionen yrkas
att det anförda ges regeringen till känna.

Då, såsom i det i motionen beskrivna fallet, två eller flera personer
äger ideella andelar i en viss bestämd egendom regleras det inbördes
förhållandet mellan delägarna i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt.
Uppkommer oenighet mellan delägarna i fråga om egendomens förvaltning
anvisar samäganderättslagen möjligheten att en god man kan
utses att ta hand om förvaltningen för delägarnas räkning. Om delägarna
inte kan enas om en försäljning av den samägda egendomen i dess
helhet har varje delägare rätt att hos domstol begära att egendomen
skall försäljas på offentlig auktion. Samäganderättslagens bestämmelser
är inte tvingande utan kan frångås genom avtal mellan delägarna.

Med anledning av vad som anförs i motionen om ett bättre skydd
för den enskildes äganderätt vid samäganderättsförhållanden vill utskottet
framhålla att den befogenhet som enligt samäganderättslagen
tillkommer envar delägare att utverka egendomens försäljning är av
grundläggande betydelse för den enskilde delägarens rätt, eftersom en
försäljningen av hela egendomen i allmänhet ger delägaren avsevärt
bättre ersättning än vad en försäljning av enbart hans andel kan
inbringa. Situationen kan också vara sådan att det över huvud taget
inte är möjligt för en delägare att sälja enbart sin andel. Om lagstiftningen
i dessa fall lade hinder i vägen för en delägare att vid oenighet
mellan honom och de övriga delägarna 11 till stånd en upplösning av
egendomsgemenskapen skulle rättsförluster kunna uppkomma som
inte är godtagbara. Vidare skulle ett fortsatt samägande knappast ha

1989/90:LU27

någon utsikt att fungera i praktiken i de fall delägarna inte kan
komma överens huruvida egendomen skall behållas eller inte. Utskottet
är därför inte berett att tillmötesgå det av motionären framställda
kravet på ändring i samäganderättslagen. Däremot kan det — som
utskottet flera gånger tidigare uttalat (se betänkandena LU 1975:19 och
LU 1983/84:5) — med hänsyn till samäganderättslagens ålder vara
motiverat med en mera allmän översyn av lagens bestämmelser. En
sådan översyn blir av naturliga skäl alltmera angelägen för vart år som
går, och utskottet förutsätter att den önskade översynen nu kommer
till stånd i lämpligt sammanhang.

Med nu gjorda uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion L903.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av det sakrättsliga regelsystemet
att riksdagen avslår motion 1989/90:L902,

res. 1 (m, fp, c)

2. beträffande översyn av reglerna om godtrosförvärv

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L606 yrkande 2 och
1989/90: L905,

res. 2 (c, mp)

3. beträffande samäganderättslagen

att riksdagen avslår motion 1989/90:L903.

Stockholm den 3 april 1990
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan
Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lena Boström
(s), Bengt Harding Olson (fp), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet
Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s), Charlotte
Cederschiöld (m) och Rune Backlund (c).

1989/90:LU27

Reservationer

1989/90:LU27

1. Översyn av det sakrättsliga regelsystemet (mom. 1)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m) och
Rune Backlund (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Vad
utskottet" och på s. 13 slutar med "motion L902" bort ha följande
lydelse:

Med anledning av vad som anförts i den nu aktuella motionen vill
utskottet framhålla att frågan om att ersätta den nuvarande lösöreköpslagen
med en mera tidsenlig och för köparen användbar reglering har
fått förnyad aktualitet genom regeringens nyligen framlagda proposition
1989/90:89 om ny konsumentköplag. I propositionen, som riksdagen
kommer att ta ställning till senare under året, har övervägts om en
sakrättslig särreglering bör införas vid konsumentköp. Sålunda uttalar
departementschefen att det givetvis för många konsumenter kan synas
egendomligt att inte så att säga få full äganderätt till en vara som har
betalts, om varan kvarblir hos säljaren en tid. Traditionsprincipen är
dock, enligt departementschefen, fast förankrad i det svenska rättssystemet
och har goda skäl för sig. En sakrättslig särreglering för konsumentförhållanden
skulle vidare innebära en principiell nyhet i svensk
rätt. Departementschefen erinrar om att det för vissa praktiskt viktiga
fall finns särregler som innebär att sakrättsligt skydd uppnås genom
registrering. Att införa ett sådant registreringsförfarande för mera vardagliga
konsumentköp skulle emellertid medföra alltför stora praktiska
olägenheter, och departementschefen är inte beredd att för närvarande
förorda att traditionsprincipen överges på konsumentområdet. Den
mera grundläggande frågeställningen om det är befogat att generellt
införa avtalsprincipen i svensk rätt förutsätter enligt departementschefen
ytterligare överväganden och analyser som inte låter sig göras inom
ramen för det aktuella lagstiftningsprojektet. Utvecklingen på området
kommer emellertid att noga följas, och vid behov kommer saken att
tas upp på nytt i lämpligt sammanhang.

Utskottet vill för sin del, utan att föregripa behandlingen av propositionen,
understryka att ett fasthållande av traditionsprincipen vid konsumentköp
utgör ett incitament för att söka ersätta den nuvarande
lösöreköpslagen med en mera tidsenlig och för köparen användbar
reglering. En undersökning av vilka möjligheter som i det hänseendet
står till buds bör därför enligt utskottets mening komma till stånd.
Med hänsyn till att de flesta konsumenter saknar kännedom om kravet
på besittningsöverföring vill utskottet också starkt understryka vikten
av att konsumenterna får information om de risker de löper när den
betalda varan lämnas kvar hos säljaren och om vilka åtgärder de bör
vidta för att förhindra rättsförluster. Om riksdagen beslutar anta regeringens
förslag om ny konsumentköplag är det därför ytterst angeläget
att ett aktivt informationsarbete på området kommer till stånd.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

1989/90: LU2 7

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande översyn av det sakråttsliga regelsystemet
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L902 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Översyn av reglerna om godtrosförvärv (mom. 2)

Martin Olsson (c), Elisabet Franzén (mp) och Rune Backlund (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med
"Utskottet erinrar" och på s. 14 slutar med "och L905" bort ha
följande lydelse:

Som framhålls i motionerna är den missbruksrelaterade brottsligheten
ett allvarligt samhällsproblem. De personer som missbrukar alkohol
eller narkotika finansierar sålunda mycket ofta sitt missbruk
genom stölder. Den stulna egendomen säljs sedan vidare eller lämnas i
utbyte mot alkohol eller narkotiska droger. För att komma till rätta
med denna typ av brottslighet måste lagstiftningen ställa stränga krav
på den som köper stulen egendom. På straffrättens område finns
bestämmelser om ansvar för häleribrott. Civilrättsligt regleras frågan
genom lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre. Enligt den lagen
har, som närmare framgår av vad utskottet ovan anfört, en köpare av
stöldgods rätt att behålla det stulna om han inte borde ha insett att
säljaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Lagstiftningen om godtrosförvärv måste med nödvändighet innefatta
en avvägning mellan å ena sidan samhällets intresse av att motverka
kriminella beteenden och bestulna personers rätt att återfå sin egendom
samt å andra sidan den rätt som en i rimlig grad aktsam person
bör ha att få behålla den egendom som han har förvärvat i god tro.
Enligt utskottets mening är det emellertid inte givet att den avvägningen
skall anses ha gjorts en gång för alla genom 1986 års lag om
godtrosförvärv av lösöre. Tvärtom kan det nu finnas anledning att
närmare undersöka hur tillämpningen av lagen utfallit i praktiken
under de år den varit i kraft och om det är motiverat att i något
avseende ändra eller komplettera lagstiftningen. Vid en sådan undersökning
bör enligt utskottets uppfattning särskild hänsyn tas till framväxten
av den narkotikarelaterade stöldbrottsligheten, varvid även samspelet
med den straffrättsliga hälerilagstiftningen bör beaktas. I samband
med denna översyn bör vidare en uppföljning ske av utvecklingen
på området i andra länder. På grund av det anförda förordar
utskottet att riksdagen med bifall till motion L606 yrkande 2 och med
anledning av motion L905 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande översyn av reglerna om godtrosförvärv
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L606 yrkande 2 och
med anledning av motion 1989/90:L905 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:LU27