Riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, skattefrågor m.m.
Betänkande 2000/01:FiU20
Finansutskottets betänkande
2000/01:FIU20
Riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, m.m.
Innehåll
- Sammanfattning
- Följdmotioner med anledning av
- Utskottets överväganden
- Utskottets förslag till riksdagsbeslut
- Reservationer
- Bilaga 2
2000/01
FiU20
(prop. 2000/01:100, skr. 2000/01:101)
Redogörelse för ärendet
Bakgrund
Ärendet och dess beredning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 2000/01:100 2001 års ekonomiska vårproposition om förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, m.m. punkterna 1-5,
dels regeringens skrivelse 2000/01:101 Årsredovisning för staten 2000,
dels de motioner som väckts med anledning av ärendena enligt förteckningen i bilaga 1. Övriga yrkanden i proposition 2000/01:100 samt övriga motioner väckta med anledning av propositionen behandlas i finansutskottets betänkande 2000/01:FiU27 Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2001 med undantag för motionerna 2000/01:Fi17 i vad avser yrkande 17, 2000/01:Fi19 i vad avser yrkande 12 samt 2000/01:Fi20 i vad avser yrkande 26 som behandlas i finansutskottets betänkande 2000/01:FiU29 Utvecklingen inom den kommunala sektorn.
Regeringens och oppositionens budgetförslag 2002-2004
En sammanställning av regeringens förslag till budgetåtgärder för åren 2002- 2004 redovisade i proposition 2000/01:100 samt parti- och kommittémotioner som väckts i anslutning till dem återfinns i bilaga 2 till betänkandet.
Utgiftstak och utgiftsramar 2002-2004
En tabell över utgiftstak och utgiftsramar för åren 2002-2004 föreslagna av regering och oppositionspartier återfinns i bilaga 3 till betänkandet.
Yttranden från andra utskott (proposition 100)
Yttranden över vårpropositionens förslag jämte motioner i de delar som berör respektive utskotts beredningsområde har inkommit från
- konstitutionsutskottet (2000/01:KU14y),
- skatteutskottet (2000/01:SkU5y),
- justitieutskottet (2000/01:JuU3y),
- utrikesutskottet (2000/01:UU2y),
- försvarsutskottet (2000/01:FöU6y),
- socialförsäkringsutskottet (2000/01:SfU5y),
- socialutskottet (2000/01:SoU4y),
- kulturutskottet (protokollsutdrag 2000/01:25),
- utbildningsutskottet (2000/01:UbU4y),
- trafikutskottet (2000/01:TU1y),
- miljö- och jordbruksutskottet (2000/01:MJU1y),
- näringsutskottet (2000/01:NU3y),
- arbetsmarknadsutskottet (2000/01:AU2y) och
- bostadsutskottet (2000/01:BoU5y).
Yttrandena återfinns i bilagorna 4-17 i del 2 av betänkandet.
Yttranden från andra utskott (skrivelse 101)
Yttranden över årsredovisningen jämte en motion i de delar som berör respektive utskotts beredningsområde har inkommit från
- konstitutionsutskottet (2000/01:KU14y),
- utrikesutskottet (2000/01:UU2y),
- arbetsmarknadsutskottet (2000/01:AU2y) och
- Riksdagens revisorer.
Yttrandena återfinns i bilagorna 4, 7, 16 och 18 i del 2 av betänkandet.
Skatteutskottet, justitieutskottet, försvarsutskottet, socialförsäkringsutskottet, socialutskottet, kulturutskottet, utbildningsutskottet, trafikutskottet, miljö- och jordbruksutskottet, näringsutskottet samt bostadsutskottet har beslutat att inte avge något yttrande i ärendet.
Utfrågning
Finansutskottet anordnade den 5 april 2001 en offentlig utfrågning om lönebildningen med generaldirektör Susanne Ackum Agell, Institutet för arbetsmarknadspolitisk forskning (IFAU), generaldirektör Ingemar Hansson, Konjunkturinstitutet (KI), generaldirektör Anders Lindström, Medlingsinstitutet, och Lars Calmfors, professor och chef för Institutet för Internationell Ekonomi.
Protokoll från utfrågningen återfinns i bilaga 19 i del 2 av betänkandet.
Inkomna skrivelser
Skrivelser i ärendet har inkommit från bl.a. Småhusägare mot boendeskatt om fastighetsskatten och Svenska Kommunförbundet.
Sammanfattning
Inledning
Finansutskottet behandlar i betänkandet regeringens förslag i den ekonomiska vårpropositionen. I propositionen läggs förslag fram om utgiftstak t.o.m. 2004 och en preliminär fördelning av statsutgifterna på olika utgiftsområden. Fördelningen skall utgöra riktlinjer för regeringens fortsatta arbete med budgetpropositionen som kommer att presenteras den 20 september. Som underlag för sitt ställningstagande har finansutskottet berett samtliga berörda utskott tillfälle att yttra sig över förslagen. Yttrandena redovisas i del 2 av betänkandet.
Förslagen i vårpropositionen avseende tilläggsbudgeten för innevarande år behandlar utskottet i betänkande 2000/01:FiU27.
Den ekonomiska politiken
Sverige står starkt trots en internationell avmattning i ekonomin. De offentliga finanserna visar överskott, den offentliga bruttoskulden sjunker och den offentliga nettoskulden är borta, inflationen är låg och de svenska räntorna ligger på ungefär samma nivå som i Tyskland. Dessutom är överskottet i de samlade affärerna med utlandet högt.
Förutsatt att nedgången i den internationella konjunkturen inte kraftigt fördjupas kommer den svenska ekonomin att växa med mellan 2 % och 3 % under de närmaste åren. Det är visserligen en lägre tillväxttakt än de senaste åren, men ändå en hög nivå jämfört med ekonomins genomsnittliga tillväxt under de senaste decennierna.
Sysselsättningen i den svenska ekonomin ökade under förra året med i genomsnitt 91 000 personer - den största uppgången sedan mitten av 1970-talet. Under förra året uppfylldes målet om en halvering av den öppna arbetslösheten till 4 %. Trots den svagare internationella konjunkturen har sysselsättningen fortsatt att stiga kraftigt under vintern och våren.
Utmaningen är att Sverige på nytt skall närma sig en situation med full sysselsättning. Kraften riktas nu mot att sysselsättningsmålet skall nås, dvs. att 80 % av den vuxna befolkningen skall vara reguljärt sysselsatta 2004. Uppgiften är därför att understödja och förlänga de senaste årens mycket goda utveckling. Den ekonomiska politiken inriktas på fortsatt starka offentliga finanser och låg inflation för att Sverige även skall klara de långsiktiga utmaningarna som ställs till följd av den demografiska utvecklingen. Ekonomins långsiktiga produktionsförmåga skall höjas genom att lediga arbetskraftsresurser mobiliseras, konkurrensen befrämjas och betydande satsningar görs i utbildning och kompetensutveckling. Näringsklimatet skall vara gott. För att tillväxten skall bli långsiktigt hållbar måste den också komma alla till del. Det innebär att rättvisan skall stärkas genom en aktiv fördelningspolitik och genom åtgärder som förbättrar utvecklingsmöjligheterna för alla medborgare. Tillväxt och rättvisa går enligt utskottets mening hand i hand. Utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart samhälle kräver också en ekologisk omställning. En god miljö och en ekologiskt hållbar utveckling är ett av den ekonomiska politikens viktigaste mål. Ett nytt antal åtgärder och resursförstärkningar föreslås för att öka den hållbara utvecklingen.
Situationen under 1990-talet med nedskärningar och skattehöjningar för att häva den ekonomiska krisen är förbi. De senaste årens höga tillväxt har skapat utrymme för ett antal rättvisereformer. Men fortfarande finns stora utmaningar kvar vad gäller fördelnings- och jämställdhetspolitik samt integrations- och regionalpolitik. Levnadsvillkoren skall fortsätta att förbättras och som en följd av detta skall socialbidragsberoendet halveras mellan 1999 och 2004. De reformer som tidigare presenterats skall förverkligas. Barnen och ungdomarna står i centrum för politiken. En mycket stor satsning görs på skolan och en bred familjepolitisk reform genomförs stegvis. Maxtaxan genomförs, föräldraförsäkringen utökas och ersättningen vid de s.k. garantidagarna höjs. Barn till arbetssökande ges rätt till förskoleverksamhet och resurserna till vården och omsorgen utökas. Till exempel tillförs tandvården ytterligare medel och satsningar görs för att minska köer och förbättra tillgängligheten i vården.
En rad andra åtgärder vidtas för att förbättra arbetsmarknaden, utbildningen och för att ytterligare förbättra företagens tillväxtbetingelser och öka tillväxten i hela Sverige. Infrastrukturen skall förbättras och byggas ut. Ett program för att öka sysselsättningen bland människor med invandrarbakgrund genomförs. Pensionärernas ekonomi förbättras och ytterligare resurser avsätts bl.a. genom en höjning av bostadstillägget och införandet av ett s.k. förbehållsbelopp. Arbetsskadeförsäkringen reformeras och golvet och taket i arbetslöshetsförsäkringen höjs. Den generella välfärden skall bevaras och utvecklas ytterligare. Ytterligare satsningar görs för att öka konkurrensen och effektiviteten på marknaderna. För att motverka den känsla av otrygghet som många upplever får rättsväsendet ökade resurser. En del av rättvisepolitiken är att visa internationell solidaritet. Därför höjs biståndet ytterligare.
Budgetpolitiken
Förbättringen av de offentliga finanserna har i år resulterat i att den offentliga sektorns nettoskuld eliminerats. Värdet av de samlade offentliga tillgångarna är alltså nu åter större än de samlade offentliga skulderna. Vid årets slut väntas nettoförmögenheten motsvara 3,5 % av BNP för att därefter successivt växa till drygt 9 % 2004.
Även den offentliga sektorns bruttoskuld minskar nu snabbt. Förra året sjönk bruttoskulden under nivån 60 % av BNP, vilket innebär att Sverige numera uppfyller skuldkriteriet enligt EU:s Maastrichtvillkor. Bruttoskulden fortsätter att minska ned mot 47 % av BNP vid utgången av 2004.
Som mål för budgetpolitiken gäller att de långsiktiga finanserna skall uppvisa ett överskott på i genomsnitt 2 % av BNP sett över en konjunkturcykel. De för respektive år uppställda saldomålen har varje år hittills överträffats med bred marginal, och fram t.o.m. 2000 har detta överskjutande sparande uppgått till sammanlagt ungefär 132 miljarder kronor.
För innevarande år gäller som delmål att överskottet skall motsvara 2,5 % av BNP och för 2002 och 2003 skall det vara 2,0 %. Utskottet delar regeringens uppfattning att målen för de båda senare åren inte bör ändras samt att målet för 2004 preliminärt bör anges till samma nivå. Regeringen avser att i budgetpropositionen för respektive år ta ställning till om dessa mål kan behöva omprövas med hänsyn till konjunkturutvecklingen.
Utgiftstaken för 2002-2003 bör enligt regeringen tills vidare ligga fast på nivåerna 814 och 844 miljarder kronor. Utskottet delar denna bedömning och tillstyrker även regeringens förslag till statligt utgiftstak för 2004 på nivån 877 miljarder kronor.
Utskottet tillstyrker även i övrigt regeringens förslag till inriktning av budgetpolitiken. Bakom denna politik står gemensamt Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna. De tre partierna är överens om inriktningen av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Genom detta samarbete bekräftas att det finns en politisk majoritet för en ekonomisk politik som är inriktad på full sysselsättning, prisstabilitet och ett offentligt överskott på i genomsnitt 2 % av BNP sett över en konjunkturcykel.
Övriga frågor
I betänkandet behandlas, med anledning av ett antal motioner, även riktlinjer för skattepolitiken.
Utskottet behandlar därutöver i betänkandet regeringens skrivelse om Årsredovisning för staten 2000. I det sammanhanget behandlar utskottet en motion och föreslår att riksdagen gör ett tillkännagivande till regeringen om den könsuppdelade statistiken.
I betänkandet finns det 15 reservationer, varav en gemensam för de fyra oppositionspartierna om den ekonomiska politiken, och ett särskilt yttrande.
Följdmotioner med anledning av
proposition 100
I betänkandet behandlar utskottet nedan uppräknade motionsyrkanden i vilka föreslås att riksdagen fattar följande beslut.
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1. Riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna och fastställer preliminärt utgiftstaket för den offentliga sektorn till 1 125 miljarder kronor år 2002, 1 095 miljarder kronor 2003 och 1 112 miljarder kronor 2004 i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen godkänner utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 847 miljarder kronor år 2002, 859 miljarder kronor 2003 och 873 miljarder kronor 2004 i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen beslutar fastställa ett långsiktigt mål om balans i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel i enlighet med vad som anförs i motionen (6.4).
5. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004 i enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen beslutar godkänna riktlinjerna för budgetarbetet i enlighet med vad som anförs i motionen (kap. 9).
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en politik för företagsamhet och bättre fungerande arbetsmarknad (7:2).
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om deltagande i det europeiska valutasamarbetet (6:10).
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en inkomstskattereform (7:3).
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skola och högre utbildning (7:4).
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en ny och bättre sjukvårdspolitik (7:5).
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldreomsorgen (7:6).
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en socialförsäkringsreform (7:7).
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förbättrad infrastruktur (7:8).
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en politik som gör det lättare att förena arbete och familj (7:9).
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den offentliga sektorns ansvar för sina kärnuppgifter (8:1).
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
1. Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som Kristdemokraterna förordar (avsnitt 6.1).
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om fyra områden för ekonomiska strukturförändringar (avsnitt 6.2).
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om EMU-samarbetet (avsnitt 6.3).
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ett kompletterande budgetmål om balans i statens finansiella sparande över en konjunkturcykel samt en långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 7.1.2, 7.1.3).
5. Riksdagen godkänner de prioriterade områden för budgetpolitiken som anges i motionen som riktlinje för regeringens budgetarbete (avsnitt 8.1-8.7).
6. Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2002 till 802 miljarder kronor, för år 2003 till 824 miljarder kronor och för år 2004 till 853 miljarder kronor.
7. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifter på utgiftsområden för åren 2002-2004 enligt tabell 11.1 som riktlinje för regeringens budgetarbete.
8. Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2002 2004 (tabell 11.2).
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
1. Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som Centerpartiet förordat (avsnitt 4).
2. Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 821 miljarder kronor 2002, 810 miljarder kronor 2003 samt 830 miljarder kronor 2004 (avsnitt 5.1.1).
3. Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004 (avsnitt 5.1.2).
4. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004 enligt avsnitt 5.2.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattepolitikens inriktning åren 2002-2004 (avsnitt 6.1).
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utförsäljning av statlig egendom (avsnitt 6.2).
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning (avsnitt 4.2.1).
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunikationer (avsnitt 4.2.3).
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om företagande (avsnitt 4.2.4).
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsliv (avsnitt 4.2.5).
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälsa (avsnitt 4.2.6).
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjepolitik (avsnitt 4.2.8).
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättstrygghet (avsnitt 4.2.9).
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
1. Riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen fastställer målen för finansiellt sparande i den offentliga sektorn i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderpensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2004 till 886 miljarder kronor.
4. Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004 som redovisas i motionen som riktlinjer för regeringens budgetarbete (tabell A).
5. Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004 i enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattepolitikens inriktning.
7. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en inkomstskattereform.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lättnader i beskattningen av företagande, riskkapital, arbete, sparande och investeringar.
9. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en företagarreform.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förenklingar och avregleringar för företagare.
11. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en socialförsäkringsreform.
12. Riksdagen begär att regeringen i budgetpropositionen för år 2002 presenterar förslag till höjda tak i sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen till 10 basbelopp.
13. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en kunskaps- och utbildningsreform.
14. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en infrastrukturreform.
15. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en globaliseringsreform.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frihandel.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om deltagande i det europeiska valutasamarbetet.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om klimatstrategin.
19. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en arbetsmarknads- och integrationsreform.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökad integration av invandrare.
21. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om genomförande av en jämställdhetsreform.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av avreglering inom vården och skolan.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en reformerad familjepolitik.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försäljning av statliga företag.
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattepolitikens inriktning.
2000/01:Fi33 av Bo Lundgren m.fl. (m)
Riksdagen beslutar att arbetet omedelbart inleds för att förändra familjepolitiken på ett sätt som är mera rättvist och inriktat på att stödja familjernas egna val i enlighet med vad som anförs i motionen.
Följdmotion med anledning av skrivelse 101
2000/01:Fi34 av Siv Holma m.fl. (v)
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsuppdela statistiken i statens årsredovisning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att integrera resultat från myndigheternas jämställdhetsarbete i statens årsredovisning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillföra en jämställdhetsbilaga till statens årsredovisning.
Utskottets överväganden
1 Den ekonomiska politiken
1.1 Den internationella utvecklingen 1.2
1.1.1 Lägre tillväxt i världsekonomin
Tillväxttakten i världsekonomin sjunker i år, efter en historiskt sett kraftig uppgång i fjol på omkring 4,7 % då den ekonomiska aktiviteten ökade starkt i så gott som alla regioner i världen. I år sjunker tillväxttakten i Förenta staterna markant och nedgången sprider sig till övriga delar av världen. Framför allt påverkas de länder i Asien och Sydamerika som har ett högt exportberoende och där en stor andel av exporten går till Förenta staterna. Även i EU försvagas tillväxten, men effekterna på EU blir inte så stora eftersom EU-ländernas handel med Förenta staterna är relativt liten, räknad som andel av BNP.
Sammantaget bedömer regeringen i vårpropositionen att BNP i världen i år stiger med 3,3 %. Det är nästan en procentenhet lägre än vad regeringen förväntade sig i budgetpropositionen. Tillväxten i år blir dock högre än vad den var vid den senaste internationella konjunkturnedgången 1997/98. Då bidrog Asienkrisen till att tillväxten i världsekonomin under 1998 begränsades till 2,6 %. Regeringen räknar med att det sker en återhämtning i Förenta staterna och världsekonomin under 2002, bl.a. till följd av vårens omfattande räntesänkningar och en del finanspolitiska stimulansåtgärder. Nästa år bedöms BNP i världen stiga med 3,8 %. För åren 2003 och 2004 väntas uppgången bli 3,9 % per år.
DIAGRAM 1. TILLVäXTEN I OLIKA DELAR AV VäRLDEN
BNP-tillväxt i procent
Den lägre tillväxten i Förenta staterna och en svagare utveckling i övriga Norden och Tyskland, de tre viktigaste marknaderna för den svenska exportindustrin, betyder att utsikterna för den svenska exporten försämras påtagligt i år jämfört med i fjol. Regeringen gör bedömningen att världsmarknadstillväxten för den svenska exporten nästan halveras, från omkring 11 % i fjol till omkring 6 % i år. Nästa år väntas den stiga med nästan 7 % .
TABELL 1. TILLVäXT, INFLATION OCH ARBETSLöSHET I VäRLDSEKONOMIN
1.1.2 Snabb konjunkturnedgång i Förenta staterna
I fjol steg BNP i Förenta staterna med 5 %. Det var det tionde året av hög och stabil tillväxt sedan den ekonomiska uppgången tog fart i början av 1991, strax efter att det s.k. Kuwaitkriget tog slut.
Under senare delen av förra året försvagades aktiviteten i Förenta staternas ekonomi kraftigt. Konsumtionen dämpades i takt med fallande kurser på aktiebörserna och en lägre tillväxt i sysselsättningen i förhållande till den kraftiga ökningen under 1999 och 2000. Samtidigt justerade hushållen ned sina förväntningar om den ekonomiska framtiden. I industrin försvagades konjunkturen snabbt. Produktionen i de s.k. traditionella industribranscherna minskade, medan den tidigare extremt höga tillväxten i den högteknologiska industrin (t.ex. produktionen av datorer, halvledare, kommunikationsutrustning etc.) dämpades högst betydligt. Sjunkande vinstförväntningar och den svagare produktionen bidrog även till att investeringarna i näringslivet minskade i slutet av förra året, den första minskning som noterats sedan mitten av 1995. Investeringarna har varit en avgörande motor bakom Förenta staternas expansion under 1990-talet.
Konjunkturen har fortsatt att försvagas hittills i år, även om det skett en viss stabilisering under det första kvartalet. Regeringen bedömer i vårpropositionen att BNP-tillväxten sjunker från fjolårets 5 % till 1,7 % i år. Det kan jämföras med att regeringen i budgetpropositionen räknade med en tillväxt i år på 3 %. Det visar att den väntade dämpningen i Förenta staterna kom snabbare och blev mer omfattande än vad regeringen räknade med så sent som i höstas.
De räntesänkningar som centralbanken, Federal Reserve, vidtog i början av året plus att regeringen räknar med fler sänkningar under våren och sommaren gör att det sker en viss återhämtning i den inhemska efterfrågan i Förenta staterna mot slutet av året och under 2002. Denna utveckling understödjs också av att finanspolitiken väntas bli mer expansiv framöver. Sammantaget räknar regeringen med att Förenta staternas BNP stiger med 3,1 % 2002 för att öka med 3,5 % per år under perioden 2003-2004. Osäkerheten är dock mycket stor. Avgörande för konjunkturen är bl.a. hur hushållen väljer att agera och hur de senaste årens kraftigt ökade produktivitet utvecklas när expansionen i den högteknologiska industrin avtar. Olika risker i bedömningen av Förenta staternas ekonomi behandlas nedan i bl.a. avsnitt 1.1.6 Stor osäkerhet om utvecklingen i Förenta staterna.
1.1.3 Svagare industrikonjunktur i Europa
En hög export och en kraftig inhemsk efterfrågan gjorde att BNP i euroområdet under förra året steg med 3,4 %. Historiskt sett är det en hög tillväxt för euroländerna.
Regeringen räknar i vårpropositionen med att tillväxttakten sjunker i år i takt med att den internationella konjunkturavmattningen dämpar exportefterfrågan. Utfallet under de första månaderna i år visar också på en tydlig dämpning i industrikonjunkturen, och då framför allt i exportindustrin.
Trots den svagare industrikonjunkturen bedöms den inhemska efterfrågan fortsätta att öka i ganska god takt. En fortsatt stigande sysselsättning, ökade inkomster och det faktum att hushållen i euroområdet fortfarande är relativt optimistiska om den ekonomiska utvecklingen gör att hushållens konsumtion utvecklas gynnsamt. Vidare stimuleras investeringarna av låga och sjunkande räntor.
Till följd av bl.a. stigande oljepriser och effekter av eurons försvagning under 1999 och början av 2000 steg inflationen i euroområdet under förra året. Skillnaden i inflationstakt mellan länderna är dock mycket stor. Inflationstakten sjunker framöver på grund av bl.a. konjunkturnedgången och en mer stabil utveckling av oljepriset. Detta ger enligt regeringens bedömning den europeiska centralbanken, ECB, ett utrymme att sänka sin styrränta för att stimulera den ekonomiska aktiviteten i euroområdet.
Som framgår av tabell 1 räknar regeringen med att BNP i euroområdet i genomsnitt stiger med 2,7 % både 2001 och 2002. Under 2003 och 2004 ökar BNP med 2,5 % respektive 2,6 %. Skillnaden i tillväxt mellan euroländerna stiger något i år, efter att ha minskat under förra året. I Frankrike väntas tillväxten i år bli knappt 3 %, medan den i Tyskland begränsas till 2 %. Den inhemska efterfrågan i Tyskland väntas bli svagare än i de flesta andra EMU-länder.
Vid sidan av Tyskland är de övriga nordiska länderna - Danmark, Finland och Norge - de viktigaste marknaderna i Europa för den svenska exportindustrin. Efterfrågan i den norska ekonomin dämpades i slutet av förra året, och den relativt höga norska räntenivån håller tillbaka konsumtionen även i år. Under nästa år återhämtar sig den privata konsumtionen och investeringarna något och regeringen bedömer att BNP i år stiger med 1,6 % och 1,8 % 2002. Tillväxttakten i Finland sjunker från fjolårets rekordtillväxt på 5,7 % till 4,2 % i år till följd av bl.a. en svagare export. Finländarna är dock fortfarande optimistiska om den ekonomiska framtiden, vilket tyder på en fortsatt hög inhemsk konsumtion. I Danmark avtar effekterna av de senaste årens åtstramning av finanspolitiken, vilket ökar hushållens realinkomster. Detta i kombination med en mycket låg arbetslöshet gör att den danska privata konsumtionen stiger. En svag export håller dock tillbaka den samlade tillväxttakten. Danmarks BNP stiger i år med 2,1 % och under nästa år med 2,2 %, efter en uppgång i fjol på nästan 3 %.
Den internationella konjunkturförsvagningen dämpar även tillväxten i den brittiska ekonomin. Till detta kan läggas en hög kurs på pundet, vilket ytterligare bidrar till att dämpa utsikterna för den brittiska exportindustrin. Storbritanniens BNP stiger med 2,7 % respektive 2,6 % under 2001 och 2002, enligt regeringens bedömning.
Som framgår av diagram 2 har arbetslösheten i EU sjunkit med 3-4 procentenheter de senaste tre åren, och regeringen räknar med en fortsatt nedgång framöver. Samtidigt förväntas arbetslösheten i Förenta staterna komma att öka. Detta innebär att de senaste årens stora skillnad i arbetslöshet mellan Europa och Förenta staterna minskar högst betydligt. År 1997 var arbetslösheten i Europa drygt 6 procentenheter högre än i Förenta staterna. År 2004 väntas skillnaden ha sjunkit till omkring 2 procentenheter.
Regeringens bedömning av EU-konjunkturen bygger på att genomslaget i Europa av konjunkturförsvagningen i Förenta staterna blir relativt begränsat, framför allt vad gäller hushållen och den privata konsumtionen. De negativa effekterna kan bli större än väntat med en svagare europeisk tillväxt som följd. Å andra sidan kan sysselsättningen i EU-länderna stiga betydligt mer än vad regeringen kalkylerar med, vilket skulle förbättra utsikterna för EU:s ekonomi under de närmaste åren.
Diagram 2. Arbetslösheten i euroområdet, EU och Förenta staterna
Källa: Finansdepartementet
1.1.4 Tillväxten i Japan sjunker ytterligare
Den redan låga tillväxttakten i den japanska ekonomin sjunker ytterligare under de närmaste åren. Den japanska exportindustrin drabbas hårt av den svagare efterfrågan i Förenta staterna och de övriga länderna i Asien.
Detta förvärrar Japans redan allvarliga ekonomiska läge, eftersom exporten varit den japanska ekonomins främsta drivmotor under de senaste åren. Trots omfattande finanspolitiska stimulansåtgärder och en räntenivå som i praktiken är noll fortsätter den inhemska japanska efterfrågan att vara mycket svag. Samtidigt har utrymmet för ytterligare åtgärder för att få fart på ekonomin drastiskt minskat genom den snabbt stigande skuldsättningen. Japans offentliga bruttoskuld är nu den högsta i OECD-området.
Enligt regeringens bedömning i vårpropositionen stiger Japans BNP i år med endast en halv procent, för att växa med i genomsnitt 1,5 % per år under perioden 2002-2004. Den med japanska mått mätt höga arbetslösheten kommer att förbli hög, eftersom behovet av personalrationaliseringar i den japanska företagssektorn fortfarande är stort. Detta talar även för en svag inkomstutveckling för hushållen och en fortsatt svag japansk konsumtion.
De exportberoende länderna i övriga Asien, t.ex. Sydkorea, Taiwan, Malaysia och Singapore, har drabbats relativt hårt av konjunkturförsämringen i Förenta staterna. Det ekonomiska utfallet för de senaste månaderna visar på en tydlig avmattning i framför allt exporten av högteknologiska produkter. Tillväxten i dessa länder kommer enligt regeringens bedömning att bli betydligt lägre i år och nästa år jämfört med den historiskt höga tillväxt som noterades i regionen i fjol. Effekterna på de stora ekonomierna i Kina och Indien bedöms dock inte bli så omfattande, eftersom deras utrikeshandel i relation till den övriga ekonomin inte är så omfattande.
1.1.5 Högt oljepris håller ryska ekonomin uppe
Höga oljepriser och en mycket låg kurs på den ryska rubeln var de främsta orsakerna till att den ryska ekonomin i fjol växte med över 7 %. Tillväxttakten sjunker något under de närmaste åren, men regeringen gör bedömningen att Rysslands BNP stiger med 4,5 % både 2001 och 2002, bl.a. på grund av att oljepriset väntas ligga kvar på en relativt hög nivå. En fortsatt hög tillväxt kräver dock att den ryska regeringen genomför de strukturreformer som aviserats.
I slutet av förra året och under inledningen av innevarande år försvagades den inhemska efterfrågan i den polska ekonomin påtagligt, vilket dämpade tillväxttakten. Sänkta räntor, ett fortsatt inflöde av utländska direktinvesteringar och en hög export bidrar dock till att tillväxttakten stiger på nytt mot slutet av året och under nästa år. Tillväxten i de tre baltiska länderna, Estland, Lettland och Litauen, blev i fjol i genomsnitt drygt 4 %. Förutsatt att konjunkturen i EU inte försämras kraftigt ligger tillväxttakten kvar på ungefär samma nivå i år, för att stiga ytterligare något nästa år.
1.1.6 Stor osäkerhet om utvecklingen i Förenta staterna
Sammanfattningsvis räknar regeringen med att den internationella tillväxttakten sjunker relativt kraftigt i år jämfört med förra årets höga tillväxt. Den snabba konjunkturförsvagningen i Förenta staterna sprider sig till övriga delar av världen, då framför allt till de exportberoende länderna i Asien. Även i EU försämras konjunkturen, men effekterna av nedgången i Förenta staterna blir mer begränsade. I takt med att bl.a. redan genomförda och förväntade räntesänkningar får effekt på konsumtionen och investeringarna sker en återhämtning i världsekonomin mot slutet av året och under nästa år.
Det finns flera risker och osäkerheter i bedömningen av den internationella utvecklingen. Den främsta risken är att avmattningen i Förenta staterna blir kraftigare och mer utdragen än vad regeringen räknar med i vårpropositionen. De senaste årens expansion i Förenta staternas ekonomi har bl.a. skett på bekostnad av ett historiskt lågt sparande i hushållssektorn och ett rekordstort underskott i bytesbalansen. Å ena sidan kan en oväntat kraftig uppgång i arbetslösheten eller fortsatta nedgångar på aktiebörserna leda till att hushållen ökar sitt sparande betydligt mer än förväntat. Det skulle i sin tur betyda en mycket svagare utveckling av den privata konsumtionen. I ett sådant läge skulle nedgången i konjunkturen kunna bli betydligt mer dramatisk och spridningseffekter till övriga delar av världen mer omfattande. Å andra sidan kan återhämtningen i Förenta staterna komma snabbare än beräknat om de positiva effekterna av de senaste månadernas räntesänkningar blir större och mer genomgripande än vad de flesta för tillfället räknar med. Då skulle också de negativa effekterna på den internationella konjunkturen bli mindre.
1.3 Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 1.4 1.2.1 Den internationella avmattningen sänker tillväxttakten
I fjol ökade den samlade produktionen i Sverige med 3,6 %, enligt Statistiska centralbyråns (SCB:s) första preliminära beräkning av utfallet för 2000. Det innebär att Sveriges BNP under de senaste tre åren stigit med i genomsnitt 3,8 % per år. Under denna period har sysselsättningen stigit med i genomsnitt 2 % per år samtidigt som den öppna arbetslösheten i enlighet med regeringens mål sjunkit till omkring 4 %. Inflationen har varit låg och stabil, och motorn i de senaste årens expansion har framför allt varit en stigande inhemsk efterfrågan, med en kraftigt ökad hushållskonsumtion och omfattande investeringar.
Det statistiska utfallet för slutet av 2000 och början av 2001 visar emellertid att den snabbt försvagade internationella efterfrågan nu får genomslag i den svenska konjunkturen. Exporttillväxten har mattats av högst betydligt samtidigt som exportindustrins orderingång och produktion stagnerat. De senaste årens kraftiga ökning i hushållens konsumtion har dämpats något under vintern och våren. Som framgår av diagram 3 har också både hushållen
DIAGRAM 3. HUSHåLLENS OCH FöRETAGENS FRAMTIDSFöRVäNTNINGAR 1
1 Skillnaden mellan andelen positiva och negativa
Källa: Statistiska centralbyrån
och företagen under de senaste månaderna justerat ned sina förväntningar om den ekonomiska framtiden från de tidigare mycket höga nivåerna. Trots den svagare konjunkturen har emellertid sysselsättningen fortsatt att stiga och arbetslösheten gått ned ytterligare under de senaste månaderna.
Den internationella avmattningen riskerar att få större genomslag i Sverige än i de flesta andra EU-länderna bl.a. eftersom tillväxttakten sjunker extra mycket i flera för svensk del mycket viktiga länder och marknader - t.ex. Förenta staterna, Tyskland och de nordiska länderna. Dessutom berör en betydande del av den lägre internationella efterfrågan teleprodukter och andra högteknologiska produkter, vilket är det produktområde som har svarat för en stor del av de senaste årens stora svenska exportframgångar. Sveriges BNP stiger i år med 2,7 % och med 2,6 % under 2002, enligt regeringens bedömning i vårpropositionen. För 2001 är det en nedjustering med nästan 1 procentenhet jämfört med regeringens bedömning i budgetpropositionen. För 2002 är det en upprevidering med 0,5 procentenheter, vilket bl.a. beror på att regeringen räknar med en återhämtning i världsekonomin mot slutet av i år och under 2002.
TABELL 2. BIDRAG TILL TILLVäXTEN 1
Som framgår av tabell 2 kommer den privata konsumtionen att fortsätta att vara motorn i den svenska ekonomin under de närmaste åren. Hushållens inkomster stiger starkt, och trots det senaste årets nedgång i aktiepriserna är hushållens förmögenhetsställning alltjämt god. Den svagare konjunkturen och hushållens minskade optimism om den ekonomiska framtiden gör dock att regeringen räknar med att hushållen i högre omfattning än tidigare väljer att öka sitt finansiella sparande i stället för att konsumera. Hushållens konsumtion stiger med i genomsnitt 2,3 % per år de närmaste åren, enligt regeringens bedömning, efter en uppgång de senaste tre åren på i genomsnitt 3,2 % per år. Även investeringarna kommer att ge ett väsentligt bidrag till tillväxten de närmaste åren, bl.a. till följd av utbyggnaden av den s.k. tredje generationens mobiltelefonnät. Den svagare internationella efterfrågan gör att den svenska exporttillväxten dämpas. En svagare export och en svagare inhemsk efterfrågan innebär samtidigt att även tillväxten i importen sjunker. Sammantaget betyder dock detta att utrikeshandelns bidrag till BNP- tillväxten minskar under de närmaste åren.
Trots konjunkturnedgången betyder regeringens bedömning att tillväxten under de närmaste två åren ändå kommer att ligga en bra bit över den svenska ekonomins genomsnittstillväxt på runt 2 % under de senaste 30 åren. Samtidigt har risken för överhettning i ekonomin minskat. Sysselsättningen kommer inte att öka lika snabbt som den gjorde under perioden 1998-2000, och det s.k. BNP- gapet, dvs. skillnaden mellan faktisk och potentiell produktion, kommer att slutas först 2002. I budgetpropositionen räknade regeringen med att BNP-gapet skulle slutas under 2001. Lediga resurser i ekonomin och en lägre tillväxttakt gör att inflationen förblir låg. Regeringen räknar med att inflationen mätt enligt konsumentprisindex, KPI, i genomsnitt stiger med 1,5 % i år och 1,6 % 2002. Det är under Riksbankens inflationsmål på 2 %.
I det s.k. huvudscenariot kalkylerar regeringen med att BNP-tillväxten sjunker till 2,3 % respektive 2,1 % 2003 och 2004. Det är visserligen en högre tillväxt än den svenska ekonomins långsiktiga tillväxttrend, men tillväxten är inte tillräckligt hög för att riksdagens och regeringens sysselsättningsmål om en sysselsättningsgrad för personer i åldern 20-64 år på 80 % 2004 utan vidare kommer att uppnås. Med de antaganden som görs i huvudscenariot skulle sysselsättningsgraden för dessa åldersgrupper uppgå till 78,5 % år 2004. Regeringen redovisar i vårpropositionen två alternativa utvecklingsscenarier för perioden fram till 2004 - det s.k. högtillväxtalternativet som utgår ifrån att sysselsättningsmålet nås 2004 och det s.k. lågtillväxtalternativet i vilket konjunkturnedgången antas bli djupare än i huvudscenariot. De bägge alternativen redovisas mer utförligt nedan under avsnittet Alternativa kalkyler för utvecklingen fram till 2004.
1.2.2 Prognosförutsättningar och nyckeltal
Regeringens prognos i vårpropositionen bygger på den information som fanns tillgänglig t.o.m. den 5 april 2001. Bedömningarna baseras på underlag från SCB, OECD och Konjunkturinstitutet (KI). En viktig förutsättning som antas är att de avtalsmässiga löneökningarna och löneglidningen hålls tillbaka så att de totala lönekostnadsökningarna i ekonomin begränsas till 3,5 % per år. En annan är att kronans värde antas stiga relativt kraftigt under de närmaste åren. Som redovisades ovan utgår kalkylen i huvudscenariot för åren 2003-2004 och från att BNP-gapet sluts under 2002 och att tillväxten därefter i stort sett följer den normala tillväxttrenden. BNP- tillväxten under dessa år väntas dock bli några tiondelar högre än trenden eftersom en neddragning av antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program och ett minskat antal platser i Kunskapslyftet ökar de tillgängliga resurserna i ekonomin och begränsar risken för vverhettning.
I tabellerna 3 och 4 redovisas förutsättningarna för och nyckeltalen i regeringens prognoser och kalkyler. I punkterna nedan sammanfattas de viktigaste förutsättningarna och de viktigaste skillnaderna mot de bedömningar som regeringen gjorde i budgetpropositionen för 2001.
· Den snabba avmattningen i Förenta staterna leder till att tillväxten i världsekonomin i år blir nästan 1 procentenhet lägre än vad regeringen kalkylerade med i budgetpropositionen. · · Avmattningen innebär också lägre internationella räntor. Centralbankerna sänker sina styrräntor mer och snabbare än väntat, vilket bl.a. får till effekt att både de korta och långa marknadsräntorna blir lägre både i år och under nästa år jämfört med bedömningen i budgetpropositionen. · · Sedan halvårsskiftet i fjol har kronan försvagats kraftigt på de internationella valutamarknaderna. Regeringen räknar med att kronans värde stiger framöver jämfört med de låga nivåer som noterats under de senaste månaderna. I år förväntas kronans värde enligt det s.k. TCW-indexet ligga på i genomsnitt 127 (ju högre indexvärde desto svagare krona). Under nästa år stiger kronans värde till i genomsnitt 124 enligt TCW-index. Det är en svagare krona jämfört med det genomsnitt på 122 år 2001 och 120,5 år 2002 som regeringen förväntade sig i budgetpropositionen. ·
TABELL 3. PROGNOSFöRUTSäTTNINGAR 2001-2004
· Konjunkturnedgången gör att de senaste årens höga sysselsättningstillväxt dämpas. Regeringen räknar med en uppgång i år på i genomsnitt 1,6 % eller 65 000 personer, efter en ökning på 2,2 % per år både 1999 och 2000. Att genomsnittet för 2001 ändå blir relativt högt beror bl.a. på den snabba sysselsättningsuppgången i slutet av 2000, vilken fick till effekt att sysselsättningen redan då var betydligt högre än årsgenomsnittet för 2000. Nästa år ökar sysselsättningen med 0,7 % för att öka med i genomsnitt knappt 0,4 % per år åren 2003 och 2004. ·
ÄVEN OM TILLVäXTTAKTEN I DEN SVENSKA EKONOMIN SJUNKER BEDöMS öVERSKOTTET I DE OFFENTLIGA FINANSERNA (FöRE DEN S.K. BUDGETTEKNISKA öVERFöRINGEN) öVERSTIGA DET BUDGETPOLITISKA MåLET OM ETT öVERSKOTT På 2 % AV BNP VARJE åR UNDER PERIODEN 2001-2004. I åR BEDöMS öVERSKOTTET BLI 3,6 % AV BNP, VILKET KAN JäMFöRAS MED REGERINGENS BEDöMNING I BUDGETPROPOSITIONEN OM ETT öVERSKOTT 2001 På 3,5 %. NäSTA åR BLIR öVERSKOTTET 3,1 % AV BNP, MOT FöRVäNTAT 3,3 % AV BNP I BUDGETPROPOSITIONEN. ÅREN 2003 OCH 2004 RäKNAR REGERINGEN MED ETT öVERSKOTT På 3,1 % RESPEKTIVE 3,6 % AV BNP.
TABELL 4. NYCKELTAL 2000-2004
1.2.3 Försörjningsbalansen
Under förutsättning att den internationella konjunkturnedgången inte kraftigt fördjupas och att den ekonomiska aktiviteten i världsekonomin stiger mot slutet av i år växer Sveriges BNP med i genomsnitt 2,65 % per år under de närmaste två åren, enligt regeringens bedömning. Det är drygt 1 procentenhet lägre än vad svensk ekonomi har vuxit under de tre senaste åren, men ändå högre än genomsnittstillväxten under de senaste 30 åren. Regeringen räknar med att Sverige under de närmaste åren kommer ned i ungefär samma tillväxttakt som genomsnittet bland EU-länderna. Under de senaste tre åren har Sveriges BNP stigit med ungefär 1 procentenhet mer per år än genomsnittet i EU.
De olika delarna av försörjningsbalansen utvecklar sig enligt regeringens bedömning på följande sätt (se tabell 6 nedan):
· Bland annat dämpningen av konsumtionstillväxten under de senaste månaderna och en avtagande optimism bland hushållen om den ekonomiska framtiden gör att konsumtionen framöver inte stiger lika starkt som under perioden 1998-2000. De grundläggande förutsättningarna för hög hushållskonsumtion finns dock kvar - kraftigt stigande inkomster, en fortsatt god förmögenhetsställning trots lägre aktiekurser och en förhållandevis hög optimism om den egna ekonomiska framtiden. Enligt regeringen är dock osäkerheten relativt stor. En kraftigare nedgång i konjunkturen än beräknat eller ett utvidgat fall på aktiebörserna kan leda till en betydligt svagare konsumtionstillväxt än vad som ligger i prognoserna. ·
TABELL 5. FöRSöRJNINGSBALANSEN 2000-2004
· Till följd av avmattningen i den internationella efterfrågan har regeringen, i förhållande till budgetpropositionen, även justerat ned prognoserna för den svenska exporten 2001. Nu bedöms exporten av varor och tjänster stiga med 6,4 % i år. I budgetpropositionen väntades en tillväxt på 7,7 %. · · I fjol byggde bl.a. industrin och varuhandeln upp sina lager kraftigt, vilket bidrog till att öka BNP med 0,6 procentenheter. Försämringen av konjunkturen och den svagare konsumtionen mot slutet av förra året innebär att företagen ofrivilligt tvingades hålla kvar höga lager som i stället avvecklas i år. Lageravvecklingen drar ned årets BNP- tillväxt med 0,2 procentenheter. ·
1.2.4 Svagare internationell efterfrågan dämpar svensk export
Den höga internationella efterfrågan gjorde att den svenska varuexporten förra året steg med nära 11 %. Exporten av teleprodukter fortsatte att öka kraftigt samtidigt som exporten även ökade i så gott som alla övriga delar av industrin, t.ex. järn- och stålindustrin, maskin- och motorfordonsindustrin. Framför allt steg den svenska exporten till Förenta staterna, Japan och de tidigare krisdrabbade marknaderna i Asien.
Den snabba internationella avmattningen i slutet av förra året och början av i år gör att regeringen i vårpropositionen räknar med att tillväxten i den svenska varuexporten nära nog halveras 2001, till 6,4 %. Som framgår av diagram 4 visar också den ekonomiska statistiken på en tydlig avmattning vid slutet av förra året. Enligt Konjunkturinstitutets barometrar har orderingången från exportmarknaderna försämrats kraftigt samtidigt som företagens missnöje med den innestående orderstocken vuxit. Enligt SCB:s utrikeshandelsstatistik försvagades exporten tydligt under det sista kvartalet i fjol. Denna trend har fortsatt under inledningen av 2001.
DIAGRAM 4. VARUEXPORTEN OCH INDUSTRINS ORDERINGåNG FRåN EXPORTMARK- NADERNA
Anm: Statistiken över varuexporten avser tre månaders glidande medelvärde.
Källa: Finansdepartementet
Vid sidan av avmattningen i USA, som är Sveriges näst största exportmarknad, drabbas den svenska exporten av en förväntad tydlig försvagning i Tyskland och en relativt sett svag efterfrågan i de övriga nordiska länderna. Dessutom är nedgången i den internationella efterfrågetillväxten extra kraftig för högteknologiska produkter och telekommunikationsprodukter, dvs. de områden som svarat för en ganska stor del av de senaste årens svenska exportframgångar. Detta uppvägs till viss del av att exportföretagen har en god konkurrenssituation, bl.a. till följd av den låga kronkursen.
I takt med att den internationella ekonomiska aktiviteten stiger på nytt mot slutet av året och under nästa år ökar efterfrågan på svenska exportprodukter. I uppgångsfasen ökar efterfrågan på insats- och investeringsvaror extra starkt. Det är en utveckling som gynnar svensk exportindustri. Återhämtningen förväntas även innebära en stigande efterfrågan på telekommunikationsutrustning. Sammanfattningsvis räknar regeringen med att varuexporten nästa år ökar med 6,7 %. I den bedömningen ingår en relativt kraftig förstärkning av kronans värde på den internationella valutamarknaden.
1.2.5 De senaste årens kraftiga sysselsättningsökning avtar
Som framgår av diagrammen 5, 6 och 7 har läget på den svenska arbetsmarknaden förbättrats markant under de senaste åren. Mellan 1997 och 2000 steg sysselsättningen med omkring 236 000 personer samtidigt som den öppna arbetslösheten sjönk från 8 % av arbetskraften till i genomsnitt 4,7 % under 2000, enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU). Antalet arbetade timmar har under samma period stigit något långsammare, bl.a. till följd av en ökad sjukfrånvaro. Mot slutet av 2000 var den öppna arbetslösheten nere under 4 %. Sysselsättningen har under perioden framför allt ökat inom den privata tjänstesektorn, men även inom den kommunala sektorn.
DIAGRAM 5. SYSSELSäTTNINGEN 1995-MARS 2001
Källa: Statistiska centralbyrån
Trots den internationella avmattningen fortsatte sysselsättningen att stiga kraftigt mot slutet av förra året och under de första månaderna i år. Under perioden september 2000-februari 2001 steg antalet sysselsatta med 130 000 personer jämfört med samma period året innan. En sådan stor ökning under en 6- månadersperiod har tidigare inte förekommit enligt SCB:s AKU-statistik (siffrorna är emellertid svårtolkade eftersom AKU-statistiken skiljer sig från andra källor vad gäller utvecklingen mot slutet av 2000. Enligt SCB:s s.k. kortperiodiska sysselsättningsstatistik avtog sysselsättningsökningen mot slutet av förra året.)
Konjunkturnedgången och en svagare efterfrågan både i utlandet och i Sverige talar emellertid för att de senaste årens mycket höga sysselsättningstillväxt mattas av under det kommande året. Denna bild förstärks av flertalet framåtblickande indikatorer. Till exempel har antalet nyanmälda lediga platser vid landets arbetsförmedlingar minskat något jämfört med tidigare. Antalet nyanmälda lediga platser har historiskt sett varit en tillförlitlig indikator på sysselsättningsutvecklingen under de kommande sex till tolv månaderna. Vidare framgår det av Konjunkturinstitutets olika barometrar att företagen under det senaste halvåret justerat ned sina planer på nyanställningar samtidigt som antalet varsel om uppsägningar inom framför allt tillverkningsindustrin har stigit kraftigt under de senaste månaderna. Uppgången i antalet varsel sker dock från en mycket låg nivå.
DIAGRAM 6. DEN öPPNA ARBETSLöSHETEN 1995-MARS 2001
Källa: Statistiska centralbyrån
Regeringen gör i vårpropositionen bedömningen att sysselsättningen i år stiger med i genomsnitt 1,6 %, eller 65 000 personer, mot en uppgång i fjol på 2,2 % eller 91 000 personer. Det innebär en tydlig avmattning i sysselsättning under loppet av i år. Att genomsnittssiffran ändå blir relativt hög beror bl.a. på den snabba sysselsättningsuppgången i slutet av förra året vilken fick till effekt att sysselsättningen då var betydligt högre än årsgenomsnittet för 2000. Nästa år ökar sysselsättningen med 0,7 %, eller 28 000 personer. Regeringen räknar vidare med att utbudet av arbetskraft ökar med 0,8 % i år och 0,4 % 2002. Eftersom utbudet väntas öka mindre än sysselsättningen sjunker den öppna arbetslösheten från 4,7 % 2000 till 3,9 % i genomsnitt i år och 3,7 % i genomsnitt under 2002. Under perioden 2003-2004 bedöms neddragningar av antalet personer i det s.k. Kunskaplyftet och i de konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska programmen ge möjlighet att öka sysselsättningen med i genomsnitt 0,35 % per år. Den öppna arbetslösheten väntas dock stiga något. Anledningen är bl.a. att det dröjer innan alla som kommer ut på arbetsmarknaden till följd av neddragningar i t.ex. Kunskapslyftet och de arbetsmarknadspolitiska programmen får jobb.
Riksdagens och regeringens mål för sysselsättningen är att sysselsättningsgraden i ekonomin, dvs. antalet sysselsatta i åldern 20-64 år i procent av befolkningen i samma åldersgrupp, skall stiga till 80 % år 2004. Som framgår av diagram 7 har sysselsättningsgraden stigit under de senaste åren till en nivå i början av 2001 på omkring 78 %. Regeringens prognoser i vårpropositionen över sysselsättning och arbetskraftsutbud innebär att sysselsättningsgraden
DIAGRAM 7. SYSSELSäTTNINGSGRAD ENLIGT DEFINITIONEN I REGERINGENS SYSSELSäTTNINGSMåL 1995-MARS 2001
Källa: Statistiska centralbyrån
stiger till 78,5 % 2004. Det innebär i sin tur att sysselsättningsmålet inte skulle uppfyllas. Det fattas omkring 80 000 jobb för att målet skall infrias. I en alternativ kalkyl för den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren redovisar regeringen vad som krävs för att målet om en sysselsättningsgrad på 80 % 2004 skall nås. Kalkylen, som går under benämningen högtillväxtalternativet, redovisas nedan under avsnittet Alternativa kalkyler för utvecklingen fram till 2004. För att målet skall uppfyllas krävs, vid sidan av en högre tillväxt, att utbudet av arbetskraft ökar.
Regeringen anger i vårpropositionen ett antal osäkerheter i bedömningen av arbetsmarknadsutvecklingen de närmaste åren. Exempel på osäkerheter är storleken på arbetskraftspotentialen i den svenska ekonomin och pris- och löneutvecklingen. De senaste årens kraftiga ökning av sysselsättningen har skett samtidigt som löneökningarna varit måttliga och inflationen och inflationsförväntningarna varit låga. Å ena sidan kanske arbetsmarknaden och lönebildningen i ekonomin fungerar bättre än vad regeringen antagit i sin huvudprognos. Om så är fallet skulle sysselsättningen kunna öka snabbare än förväntat. Å andra sidan kan lönerna framöver stiga mer än förväntat, vilket skulle betyda en lägre tillväxt i sysselsättningen. Enligt regeringen är det också svårt att överblicka konsekvenserna av den senaste tidens nedgång i informations- och kommunikationstekniksektorn. Denna sektor har svarat för en ganska stor del av sysselsättningsökningen de senaste åren. Att döma av utvecklingen hittills är de direkta sysselsättningseffekterna av dämpningen i t.ex. teleproduktindustrin relativt marginella. Däremot är de indirekta effekterna, i form av t.ex. en lägre inhemsk efterfrågan, svårare att fånga in och uppskatta.
TABELL 6. NYCKELTAL FöR ARBETSMARKNADEN
Årlig procentuell förändring
1.2.6 Alternativa kalkyler för utvecklingen fram till 2004
I vårpropositionen redovisar regeringen två alternativa scenarier för den ekonomiska utvecklingen perioden 2001-2004 - det s.k. lågtillväxtalternativet och det s.k. högtillväxtalternativet. I lågtillväxtalternativet antas att nedgången i konjunkturen under de närmaste två åren blir betydlig mer omfattande än i huvudalternativet, både internationellt och i Sverige. I högtillväxtalternativet antas att den svenska ekonomins kraftiga uppgång under de senaste åren fortsätter och att BNP under hela perioden stiger snabbare än i huvudalternativet. De olika alternativens effekter på den svenska ekonomin redovisas nedan.
Lågtillväxtalternativet
I DETTA ALTERNATIV ANTAS ATT AVMATTNINGEN I FöRENTA STATERNA BLIR DJUPARE OCH BREDARE äN VAD SOM FöRUTSES I HUVUDALTERNATIVET. TILLVäXTTAKTEN SJUNKER TILL 0 % I åR OCH DRYGT 1 % NäSTA åR. NEDGåNGEN I DE S.K. INFORMATIONS- OCH KOMMUNIKATIONSTEKNIKSEKTORERNA (IKT- SEKTORERNA) ANTAS BLI OMFATTANDE. DE SENASTE åRENS HöGA PRODUKTIVITETSTILLVäXT I FöRENTA STATERNAS EKONOMI BEDöMS VARA AV öVERGåENDE KARAKTäR, VILKET TILLSAMMANS MED EN KRAFTIG FöRSVAGNING AV IKT-SEKTORERNA GER FORTSATT FALLANDE KURSER På AKTIEBöRSERNA. DET LEDER I SIN TUR BL.A. TILL ATT HUSHåLLEN BLIR MER PESSIMISTISKA OM FRAMTIDEN OCH ATT KONSUMTIONEN DäMPAS YTTERLIGARE. FöRSVAGNINGEN MOTVERKAS TILL VISS DEL AV ATT CENTRALBANKEN ANTAS SäNKA STYRRäNTAN RELATIVT KRAFTIGT, OCH DEN EKONOMISKA AKTIVITETEN BöRJAR På NYTT STIGA UNDER 2003 OCH 2004. NEDGåNGEN I FöRENTA STATERNA FöRVäNTAS I BETYDLIGT HöGRE OMFATTNING äN I HUVUDALTERNATIVET SPRIDA SIG TILL öVRIGA DELAR AV VäRLDEN.
TABELL 7. NYCKELTAL FöR DET S.K. LåGTILLVäXTALTERNATIVET
Som framgår av tabell 8 blir effekterna på den svenska ekonomin omfattande. Den svenska industrin drabbas hårt av den svagare internationella efterfrågan. Världsmarknadstillväxten för svensk export begränsas till drygt 4 % respektive drygt 3 % 2001 och 2002. De senaste årens kraftiga sysselsättningsuppgång i den svenska ekonomin bryts. Arbetslösheten börjar stiga redan i år och det s.k. BNP-gapet ökar, dvs. resursutnyttjandet minskar. BNP stiger med 1,2 % i år och med endast 0,3 % 2002. När aktiviteten i ekonomin tar fart 2003 och 2004 stiger BNP snabbare än i huvudalternativet, men återhämtningen efter nedgången i år och under 2002 är inte avslutad 2004 utan väntas pågå även de kommande åren, dvs. 2005 och framåt. Sammantaget innebär lågtillväxtalternativet att BNP år 2004 är ungefär 3 % lägre än i huvudalternativet och att sysselsättningsgraden 2004 uppgår till 76,5 % i stället för 78,5 % som i huvudalternativet.
Den lägre tillväxten gör att de offentliga finanserna försämras relativt kraftigt jämfört med huvudalternativet. De offentliga finanserna väntas ändå visa överskott på omkring 1,5 % av BNP. Den kommunala ekonomin försvagas och den kommunala konsumtionen dämpas.
Högtillväxtalternativet
Detta alternativ utgår ifrån att sysselsättningsmålet nås, dvs. att sysselsättningsgraden för personer i åldern 20-64 år uppgår till 80 % år 2004. Jämfört med huvudalternativet innebär det att sysselsättningen behöver öka med ytterligare omkring 80 000 personer.
För att det skall förverkligas förutsätts att BNP varje år under perioden 2001-2004 stiger mer än i huvudalternativet. Samtidigt förutsätts att utbudet av arbetskraft blir betydligt större än i huvudalternativet samt att sysselsättningen kan stiga utan att inflations- och lönetrycket ökar. Antalet deltagare i Kunskapslyftet och i de arbetsmarknadspolitiska programmen antas vara betydligt färre än i huvudalternativet samtidigt som personer utanför arbetskraften i större utsträckning stimulerats till att söka arbete.
Den öppna arbetslösheten sjunker i högtillväxtalternativet till 3,2 % nästa år och ligger kvar på den nivån perioden ut. Den högre efterfrågan i ekonomin och den högre inkomstnivån gör att de offentliga finanserna stärks. Jämfört med huvudalternativet ökar överskottet i de offentliga finanserna med i genomsnitt drygt 0,5 % per år under perioden 2001-2004.
TABELL 8. NYCKELTAL FöR DET S.K. HöGTILLVäXTALTERNATIVET
1.2.7 Ny information efter det att regeringens prognos färdigställts
Sedan regeringen avslutade sitt budgetarbete har ny information presenterats om både den internationella och den svenska konjunkturutvecklingen.
En del av den senaste tidens statistikflöde från Förenta staterna bekräftar bilden av att utvecklingen stabiliserats en del under första kvartalet i år efter den kraftiga avmattningen i slutet av förra året. Enligt preliminära uppgifter från Förenta staternas handelsdepartement steg BNP under första kvartalet i år med 2 % i årstakt jämfört med sista kvartalet i fjol. Det kan jämföras med en uppgång under det fjärde kvartalet 2000 på 1 % i årstakt. Hushållens konsumtion steg med 3,1 % i årstakt, jämfört med 2,8 % under det fjärde kvartalet. Investeringarna i näringslivet ökade under första kvartalet med 1,6 % i årstakt, bl.a. till följd av en relativt stark uppgång i bostadsinvesteringarna. Under fjärde kvartalet 2000 sjönk investeringarna i näringslivet med 0,9 % i årstakt. Preliminär statistik visar dock att produktiviteten i näringslivet, som varit en av motorerna bakom den ekonomiska expansionen under de senaste åren, sjönk med 0,1 % under första kvartalet jämfört med kvartalet innan. Det är första gången på sex år som produktiviteten sjunker under ett enskilt kvartal. Under 2000 steg produktiviteten med i genomsnitt 3,4 % per kvartal.
Inköpschefernas index, det s.k. NAPM, vilket är ett konjunkturindex för industrisektorn, tyder även på att nedgången i industrikonjunkturen bromsats upp något de senaste månaderna. Nivån på index steg under både mars och april, till ett värde i april på 43,2. Fortfarande ligger emellertid index under 50-strecket, vilket tyder på att produktionen fortsätter att sjunka. NAPM- index har legat under 50 sedan augusti 2000.
Ökningen av sysselsättningen i Förenta staterna har dämpats märkbart under det senaste året. Under mars och april minskade t.o.m. sysselsättningen, enligt uppgifter från Arbetsmarknadsdepartementet. I april sjönk sysselsättningen med 223 000 personer, vilket är den kraftigaste nedgången under en enskild månad sedan april 1991. En stor del av nedgång förklaras av att antalet anställda inom industrin och i de s.k. bemanningsföretagen minskat snabbt. Samtidigt har arbetslösheten fortsatt att stiga till en nivå i april på 4,5 %.
Nya uppgifter visar också att hushållens förtroende för det nuvarande och framtida ekonomiska läget minskade relativt kraftigt i april, från ett indexvärde i mars på 116,9 till 109,2 i april. Det kan vara indikation på en svagare konsumtion framöver, men ny statistik visar att konsumtionen ökade oväntat starkt i april jämfört med mars.
I mars gick inflationstakten, för första gången sedan april i fjol, under 3- procentsnivån. Nedgången förklaras framför allt av sjunkande energi- och oljepriser.
Sedan regeringen färdigställde sin prognos har Förenta staternas centralbank, Federal Reserve, sänkt styrräntan vid två tillfällen. Den första sänkningen på 0,5 procentenheter gjordes i mitten av april och den andra, även den på 0,5 procentenheter, gjordes i mitten av maj. Sänkningen i maj var centralbankens fjärde räntesänkning sedan perioden med räntesänkningar startade i början av januari i år, och styrräntan låg i mitten av maj på 4 %, den lägsta nivån på sju år. Federal Reserves sänkningar har följts av den europeiska centralbanken, ECB, som i början av maj sänkte sin styrränta för euroområdet med 0,25 procentenheter till 4,5 %. Även Bank of England sänkte i början av maj sin styrränta med 0,25 procentenheter till 5,25 %.
Den senaste statistiken från EU och euroområdet är blandad. EG-kommissionens barometer för april visar att industrikonjunkturen i både EU och euroområdet försvagats ytterligare under den senaste tiden. Enligt företagen har orderingången försämrats samtidigt som förväntningarna om den framtida produktionen skruvats ned. Till skillnad från tidigare visar aprilbarometern på en bred nedgång i den meningen att så gott som samtliga länder visar på en svagare utveckling. Detta bekräftas också av utfallet i Europas inköpschefsindex för april, det s.k. Reuters PMI, i vilket indexsiffran föll under 50. Det indikerar en recession i den europeiska industrin. I aprilsiffran gick också alla de stora euroländerna under 50-nivån, dvs. även Frankrike där dämpningen i industrikonjunkturen hittills varit relativt svag.
De senaste uppgifterna från Tyskland tyder på en mycket svag tysk industrikonjunktur. Såväl produktion som orderingång sjönk kraftigt i mars, och både inköpschefsindex och det s.k. IFO- index, vilket är en barometer för den tyska industrins förväntningar, indikerar en fortsatt konjunkturförsvagning. I början av maj reviderade den tyska regeringen ned sina tillväxtprognoser för 2001 och 2002. Regeringen räknar nu med att Tysklands BNP stiger med 2 % i år och 2,25 % nästa år, vilket är 0,75 procentenheter lägre än i regeringens förra prognos.
EG-kommissionens barometrar visar dock att de europeiska hushållens förtroende för den ekonomiska utvecklingen fortfarande är högt. En förklaring till detta kan vara den sjunkande arbetslösheten. Enligt Eurostat sjönk arbetslösheten i EU i mars till 8,4 %, efter att ha legat på 8,5 % sedan i oktober i fjol.
Nedgången i den japanska ekonomin fortsätter. De japanska företagens framtidstro minskade kraftigt i mars, enligt den japanska centralbankens senaste rapport, den s.k. Tankan. En förklaring till företagens ökade pessimism är de senaste månadernas svaga japanska export.
En internationell ljuspunkt är att aktiekurserna på de flesta större börserna stigit en del sedan bottennivån i början av april i år. Samtidigt har de internationella obligationsräntorna stigit något de senaste månaderna, vilket kan tyda på stigande förväntningar om en återhämtning i världskonjunkturen.
Även den svenska industrikonjunkturen fortsätter att försämras, visar t.ex. konjunkturinstitutets barometer för första kvartalet i år som publicerades i slutet av april 2001. Enligt barometern sjönk tillverkningsindustrins orderingång från framför allt utlandsmarknaderna mycket påtagligt under årets första tre månader. Ordertillströmningen försämrades i så gott som alla delbranscher, men kraftigast var nedgången inom teleprodukt- och motorfordonsindustrin. Produktionen stagnerade och kapacitetsutnyttjandet sjönk. Även på detta område svarar teleprodukt- och motorfordonsindustrin för de svagaste siffrorna. Den ökning av sysselsättningen som noterades under förra året har stannat av, och andelen företag som anger brist på arbetskraft som största hindret för ökad produktion har minskat. Missnöjet med orderstocken är omfattande samtidigt som företagen är pessimistiska om utvecklingen under de närmaste månaderna. KI:s s.k. konfidensindikator, som speglar företagens konjunkturförväntningar, sjönk ytterligare i april och ligger nu på samma nivå som vid årsskiftet 1998/99, då bl.a. kriserna i Asien och Ryssland kraftigt drog ned den internationella industrikonjunkturen. Undantaget är byggindustrin. Byggföretagen redovisar en god tillväxt samtidigt som de förväntar sig fortsatt stark utveckling under resten av året.
I tjänstesektorn är konjunkturbilden lite mer splittrad. De branscher som ligger nära industrin, som t.ex. handeln med motorfordon och åkerier, redovisar en svagare efterfrågan under första kvartalet, medan branscher som dagligvaruhandeln, datakonsulter och uppdragsverksamhet anger fortsatt tillväxt.
En positiv indikator, som kan vara ett tidigt tecken på en återhämtning inom industrin, är att inköpschefsindex för Sverige steg i april, till en nivå över 50. Uppgången är dock relativt blygsam, och fler mätningar behövs för att en uppgång skall kunna fastställas. Framför allt var det en ökad orderingång som förbättrade index i april.
De senaste uppgifterna från SCB visar att den svenska inflationstakten steg kraftigt under mars och april. I april steg konsumentpriserna med 0,9 % jämfört med mars, vilket gav en inflationstakt under de senaste 12 månaderna på 2,8 %. Det är första gången sedan 1995 som den svenska inflationstakten mätt enligt konsumentprisindex (KPI) ligger över 2 % för en enskild månad. Höjda bensinpriser, dyrare kläder och skor samt el och hyreshöjningar stod för större delen av uppgången under april. Inflationstakten mätt enligt det underliggande inflationsmåttet, UND1X, det inflationsmått som Riksbanken för närvarande använder vid utformningen av penningpolitiken, uppgick i april till 2,9 %.
Sysselsättningen fortsatte att öka under mars och april, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning AKU. I april steg sysselsättningen med 115 000 personer eller 2,8 % jämfört med april 2000. Den öppna arbetslösheten sjönk till 3,7 % av arbetskraften. Det är 40 000 färre arbetslösa jämfört med april i fjol då andelen öppet arbetslösa uppgick till 4,7 %.
De svenska hushållens förväntningar på den svenska ekonomins och arbetslöshetens utveckling föll relativt kraftigt under april, enligt SCB:s undersökning av hushållens inköpsplaner, den s.k. Hippen. När det gäller synen på arbetslösheten sjönk det s.k. nettotalet, dvs. andelen positiva minus andelen negativa, till - 27. I mars var nettotalet -4. Förväntningarna om den svenska ekonomins utveckling föll från ett nettotal i mars på -10 till ett nettotal i april på -20.
Hushållens förväntningar på den egna ekonomins utveckling låg dock i april kvar på ungefär samma nivå som i mars. Förväntningarna påden egna ekonomin har sjunkit under de senaste månaderna, men historiskt sett är de svenska hushållen fortfarande optimistiska om hur den egna ekonomin utvecklas det kommande året.
Kronans värde enligt TCW-index låg vid handelns slut den 30 maj 2001 på 135,09.
I sin nya arbetsmarknadsprognos, som presenterades i slutet av maj, räknar AMS med att sysselsättningen fortsätter att öka kraftigt. Antalet sysselsatta bedöms i år stiga med 94 000 personer. Det är en kraftigare uppgång än i fjol och den högsta ökningen i sysselsättningen på 26 år. Den öppna arbetslösheten sjunker till i genomsnitt 4 % 2001. Nästa år förväntar sig AMS att sysselsättningen ökar med 37 000 personer och att den öppna arbetslösheten går ned ytterligare, till i genomsnitt 3,9 %.
1.2.8 Finansutskottets syn på vårpropositionens och partimotionernas konjunkturbedömningar
Utskottet delar regeringens bedömning att de senaste årens mycket höga tillväxttakt i den svenska ekonomin sjunker under de kommande åren. Industrikonjunkturen försvagas, och exporten av varor och tjänster dämpas till följd av avmattningen i den internationella konjunkturen.. Även de senaste årens kraftiga tillväxt i hushållens konsumtion dämpas något, till följd av bl.a. den svagare konjunkturen, en lägre tillväxt i sysselsättningen och en minskad optimism i hushållssektorn om den ekonomiska framtiden. En mycket stark ökning av inkomsterna och ett förhållandevis högt företroende bland hushållen om den egna ekonomiska utvecklingen gör att tillväxttakten i hushållskonsumtionen ändå blir hög sett i ett längre historiskt perspektiv.
Den internationella konjunkturnedgången sedan slutet av förra året leder till en svagare efterfrågan av svenska exportprodukter. Den ekonomiska aktiviteten i Förenta staterna har dämpats påtagligt, även om en viss stabilisering skett under de senaste månaderna. Försvagningen har i sin tur spridit sig till andra stora och viktiga marknader för den svenska exporten - Japan, övriga Asien och de stora länderna i EU, framför allt Tyskland. Utvecklingen de senaste månaderna visar också att efterfrågan t.ex. inom informations- och kommunikationsteknikområdena avtagit betydligt. Det är områden som svarat för en stor del av Sveriges exportframgångar under de senaste åren. Sammantaget talar detta för en svagare export framöver jämfört med den mycket kraftiga uppgången i fjol. KI:s senaste konjunkturbarometrar visar också på en mycket tydlig försvagning av den svenska industrikonjunkturen och då främst i de exportinriktade delarna av industrin. Orderingången dämpas påtagligt och tillväxten i produktionen och sysselsättningen går ned.
Den senaste tidens omfattande räntesänkningar i framför allt Förenta staterna kan bidra till att det sker en viss återhämtning i den internationella efterfrågan mot slutet av i år och under nästa år. Avmattningen i världsekonomin skulle därmed inte bli lika djup som den blev i samband med bl.a. Asienkrisen 1998/99.
Trots den svagare konjunkturen har sysselsättningen i den svenska ekonomin fortsatt att stiga under de senaste månaderna samtidigt som arbetslösheten gått ned. I takt med att den svagare konjunkturen får genomslag i olika delar av ekonomin kommer sannolikt den kraftiga uppgången i sysselsättningen att avta. Regeringens bedömning tyder dock på att den öppna arbetslösheten ligger kvar på nivån strax under 4 %.
Samtidigt kan utskottet konstatera att förutsättningar för en fortsatt låg inflation i den svenska ekonomin är gynnsamma. En svagare tillväxt jämfört med de senaste årens kraftiga BNP-uppgång innebär minskat pristryck och minskad risk för överhettning i olika delar av ekonomin. Dessutom tyder resultaten från avtalsrörelsen på att de löneavtal som slutits ligger på en måttlig nivå. Ett oroande tecken är emellertid de senaste månadernas kraftigt stigande inflationstakt. En del av uppgången förefaller dock vara av tillfällig karaktär.
I partimotionerna görs inga allvarliga invändningar mot den konjunkturprognos för 2001 och 2002 som presenteras i vårpropositionen. Samtliga partier pekar emellertid på den stora osäkerheten i den internationella utvecklingen och riskerna för att nedgången blir betydligt kraftigare och att tillväxten i t.ex. Förenta staterna och EU blir lägre än väntat. I motion Fi17 (m) anför motionärerna att flertalet av de prognoser som gjorts tagit fasta på möjligheterna i stället för riskerna i den internationella utvecklingen. Trots avmattningen är de flesta prognoser relativt optimistiska. De risker som finns gör dock att risken för bakslag måste betraktas som stor, enligt motionärerna.
"Till detta kommer att det för Sverige finns särskilda skäl att ta ekonomins varningssignaler på allvar. Erfarenheterna säger oss att Sverige ofta drabbas extra hårt vid globala konjunkturavmattningar", skriver motionärerna.
I motion Fi18 (kd) skriver motionärerna att det just nu finns en mycket stor osäkerhet om huruvida nedgången i den svenska industrikonjunkturen är en v- formad svacka eller om det är en djupare tillbakagång som blir mer varaktig och påfrestande. Om konjunkturen vänder snabbt i Förenta staterna och de svenska exportföretagens orderstockar fylls på kan nuvarande tillbakagång bli mycket tillfällig.
"Om däremot de svenska exportföretagen tvingas friställa mer personal kommer samhällets kostnader snabbt att öka."
Folkpartiet menar i motion Fi20 att den ekonomiska politiken bör inriktas på att konjunkturnedgången blir mer utdragen.
Centerpartiet anser att det mot bakgrund av osäkerheten om den internationella utvecklingen är anmärkningsvärt att regeringen i vårpropositionen har skrivit upp sina prognoser av tillväxten för 2002 och 2003 jämfört med de bedömningar som gjordes i budgetpropositionen.
"Alla konjunkturbedömare har under motsvarande tidsperiod skrivit ner sina tillväxtförväntningar för de närmaste åren", skriver motionärerna.
Utskottet vill erinra om att upprevidering av tillväxten för 2002 och i viss mån för 2003 hänger samman med att regeringen i sin grundprognos räknar med en viss återhämtning i den internationella efterfrågan i takt med att lager avvecklas under första halvåret i år och att vårens räntesänkningar börjar få effekt på den ekonomiska aktiviteten. Att aktiviteten i den svenska ekonomin i år blir något svagare än vad som antogs i budgetpropositionen innebär dessutom att risken för överhettning och resursbrist i ekonomin i år och under nästa år har begränsats, vilket ökar möjligheterna till en högre tillväxttakt 2002 utan att inflationen tar fart. I budgetpropositionen bedömde regeringen att BNP 2002 skulle stiga med 2,1 %. Övriga svenska prognosmakare räknade vid ungefär samma tidpunkt med att BNP under 2002 i genomsnitt skulle stiga med 3,2 %, dvs. en dryg procentenhet mer än vad regeringen förväntade sig. I vårpropositionen räknar regeringen med en uppgång 2002 på 2,6 %. Övriga prognosmakare förväntar sig nu en BNP-ökning på i genomsnitt 3 % 2002. Avståndet mellan regeringen och övriga prognosmakare har krympt något under det senaste halvåret, men regeringen räknar fortfarande med att BNP-tillväxten nästa år blir lägre än vad andra prognosmakare i genomsnitt förutser.
Under förutsättning att avmattningen i Förenta staterna, EU och den övriga internationella ekonomin inte fördjupas under våren och sommaren stiger Sveriges BNP under de närmaste åren med mellan 2 % och 3 % per år. Det är lägre än tillväxttakten under de senaste tre åren på i genomsnitt 3,8 %, men högre än vad svensk ekonomi vuxit i genomsnitt i ett lite längre historiskt perspektiv. Trots den lägre tillväxten kommer de offentliga finanserna att visa stora överskott.
Utskottet kan dock, i likhet med regeringen i vårpropositionen, konstatera att osäkerheten om den internationella utvecklingen är stor. Till exempel kan arbetslösheten i Förenta staterna stiga mer än förväntat och kurserna på aktiebörserna sjunka ytterligare. En sådan utveckling skulle sannolikt leda till en betydligt lägre tillväxt i Förenta staterna och större negativa spridningseffekter till övriga delar av världsekonomin.
1.3 Inriktningen av den allmänna ekonomiska politiken
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen godkänner det förslag till allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen redovisar i vårpropositionen. Förslaget bygger på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna. Riksdagen avslår motsvarande förslag i motionerna.
Jämför reservation 1 (m, kd, c, fp).
1.3.1 Finansutskottets förslag till inriktning av den allmänna ekonomiska politiken
Sverige står starkt inför en internationell avmattning. Den makroekonomiska grunden är stabil. De offentliga finanserna visar överskott, den offentliga bruttoskulden sjunker och den offentliga nettoskulden är borta, inflationen är låg, och de svenska räntorna ligger på ungefär samma nivå som i Tyskland. Dessutom är överskottet i de samlade affärerna med utlandet högt.
Förutsatt att nedgången i den internationella konjunkturen inte kraftigt fördjupas kommer den svenska ekonomin att växa med mellan 2 % och 3 % under de närmaste åren. Det är visserligen en lägre tillväxttakt i förhållande till de senaste årens kraftiga uppgång men ändå en hög nivå jämfört med ekonomins genomsnittliga tillväxt under de senaste decennierna.
Sysselsättningen i den svenska ekonomin ökade under förra året med i genomsnitt 91 000 personer - den största uppgången sedan mitten av 1970-talet. Under förra året uppfylldes målet om en halvering av den öppna arbetslösheten till 4 %. Trots den internationella konjunkturförsvagningen och nedgången i den svenska tillväxttakten mot slutet av förra året har sysselsättningen fortsatt att stiga kraftigt under vintern och våren.
Den stora utmaningen är att Sverige på nytt skall närma sig en situation med full sysselsättning. Alla människors vilja till arbete skall tas till vara. Kraften riktas nu mot att sysselsättningsmålet skall nås, dvs. att 80 % av den vuxna befolkningen skall vara reguljärt sysselsatt 2004. Uppgiften är därför att understödja och förlänga de senaste årens mycket goda utveckling. Den ekonomiska politiken inriktas på fortsatt starka offentliga finanser och låg inflation för att Sverige även skall klara de långsiktiga utmaningarna som ställs till följd av den demografiska utvecklingen. Den svenska ekonomins långsiktiga produktionsförmåga skall höjas genom att lediga arbetskraftsresurser mobiliseras, konkurrensen befrämjas och betydande satsningar görs i utbildning och kompetensutveckling. Näringsklimatet skall vara gott med gynnsamma förutsättningar för nya företag att etableras och befintliga företag att växa och expandera.
För att tillväxten skall bli långsiktigt hållbar måste den också komma alla till del. Det innebär att rättvisan skall stärkas genom en aktiv fördelningspolitik och genom åtgärder som förbättrar utvecklingsmöjligheterna för alla medborgare oavsett kön, etnisk eller kulturell tillhörighet eller var i landet man bor. Tillväxt och rättvisa går enligt utskottets mening hand i hand. I dagens värld med snabba förändringar behövs trygga och rättvist behandlade människor som vågar utbilda sig och som vågar anta nya utmaningar.
Situationen under 1990-talet med nedskärningar och skattehöjningar för att häva den ekonomiska krisen är förbi. De senaste årens höga tillväxt har skapat utrymme för ett antal rättvisereformer. Men fortfarande finns stora fördelnings- och regionalpolitiska utmaningar kvar. Levnadsvillkoren skall fortsätta att förbättras, och som en följd av detta skall antalet socialbidragsberoende halveras mellan 1999 och 2004. De reformer som tidigare presenterats skall förverkligas.
Barnen och ungdomarna står i centrum för politiken. En mycket stor satsning görs på skolan och studiebidraget förstärks. En bred familjepolitisk reform genomförs stegvis bl.a. i syfte att öka rättvisan, arbetskraftsutbudet och sysselsättningen. Maxtaxan i förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen genomförs, föräldraförsäkringen utökas och ersättningen vid de s.k. garantidagarna höjs enligt förslag i vårpropositionen. Barn till arbetssökande ges rätt till förskoleverksamhet, och resurserna till vården och omsorgen prioriteras och utökas. Till exempel tillförs tandvården ytterligare resurser, och satsningar görs för att minska köer och förbättra tillgängligheten i vården.
En rad andra åtgärder vidtas för att förbättra arbetsmarknaden, utbildningen och för att ytterligare förbättra företagens tillväxtbetingelser och öka tillväxten i hela Sverige. Infrastrukturen skall förbättras och byggas ut. Ett program för att öka sysselsättningen bland människor med invandrarbakgrund genomförs. Pensionärernas ekonomi förbättras och ytterligare resurser avsätts i vårpropositionen, bl.a. genom en höjning av bostadstillägget. Arbetsskadeförsäkringen reformeras och golvet och taket i arbetslöshetsförsäkringen höjs. Den generella välfärden skall bevaras och utvecklas ytterligare.
Utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart samhälle kräver också en ekologisk omställning. Målet är att Sverige inom en generation skall ställas om till ett samhälle med en ekologiskt hållbar utveckling. En långsiktig grön skatteväxling genomförs, och en rad andra olika insatser vidtas för att öka takten i omställningen. Flera nya åtgärder föreslås i vårpropositionen.
Att den svenska lönebildningen fungerar väl är enligt utskottets mening av avgörande betydelse för en fortsatt hög tillväxt och stigande sysselsättning. Det är väsentligt att de nominella löneökningarna förblir måttliga även om sysselsättningen fortsätter att stiga. Åtgärder vidtas för att förbättra lönebildningen och minska riskerna för flaskhalsar och överhettning på arbetsmarknaden. Ytterligare satsningar görs för att öka konkurrensen och effektiviteten på marknaderna. För att motverka den känsla av ökad otrygghet som många upplever får rättsväsendet ökade resurser. En del av rättvisepolitiken är att visa internationell solidaritet. Därför höjs biståndet ytterligare.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att budgetpropositionen bygger på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna. Samarbetet rör ekonomi, sysselsättning, rättvisa, jämställdhet och miljö. Samarbetspartierna står bakom riktlinjerna för den ekonomiska politiken, budgetpolitiken, utgiftstaken och tilläggsbudgeten för 2001. Samarbetet visar att det finns en politisk majoritet för en ekonomisk politik som är inriktad på full sysselsättning, ett offentligt överskott om 2 % av BNP över en konjunkturcykel och prisstabilitet.
1.3.2 Partimotionernas förslag till inriktning av den allmänna ekonomiska politiken
I Moderata samlingspartiets motion Fi17 anförs att det faktum att vi under de senaste trettio åren halkat ned rejält i den internationella välfärdslistan visar att det finns omfattande strukturella brister i den svenska ekonomin. Avregleringarna i början av 1990-talet är en viktig faktor bakom de senaste årens höga tillväxttakt, men när den socialdemokratiska regeringen tillträdde hösten 1994 avstannade reformprocessen. Det har fått till effekt att Sverige i pågående konjunkturavmattning präglas av den högsta arbetslösheten någonsin i ett sådant läge, utflyttning och utförsäljning av arbetskraft och företag, brist på arbetskraft i vissa regioner och en stor segregation i ekonomin. Enligt motionärerna är också de senaste årens sysselsättningsökning till stor del en bubbla eftersom sjukfrånvaron ökat kraftigt under samma tid. Regeringens brist på reformer betyder att tillväxtpotentialen i den svenska ekonomin inte ökat tillräckligt mycket för att förhindra en fortsatt eftersläpning. Regeringen räknar också i vårpropositionen med att Sveriges tillväxt under de närmaste åren kommer att vara lägre än omvärldens. För att bryta eftersläpningen måste, enligt motionärerna, utbudsreformeringen av den svenska ekonomin återupptas och intensifieras. De stora strukturella problemen med stor konjunkturkänslighet i statsfinanserna, hög utgifts- och skattekvot samt stora politikerstyrda monopol måste åtgärdas. Detta ställer bl.a. krav på en politik för företagande och på reformer på arbetsmarknaden. Bättre förutsättningar för kreativitet, företagsamhet och möjlighet att leva på sin lön skapas enligt motionärerna bl.a. genom sänkta och slopade skatter på företagande, arbete och sparande. Till exempel bör inkomstskatterna reformeras och sänkas, dubbelbeskattningen på aktier och förmögenhetsskatten slopas och en avveckling av fastighetsskatten påbörjas. Skatten på hushållsnära tjänster och skatten på bensin och diesel bör sänkas samtidigt som beskattningen av optioner bör förändras. Totalt föreslås i motionen skattesänkningar under de kommande tre åren på 110 miljarder kronor. Vidare måste företagskrånglet minskas genom färre och enklare regler. Den s.k. Simplexgruppens förslag bör genomföras. Utbildningspolitiken måste läggas om och forskningen förstärkas. Kompetenskonton bör införas för att uppmuntra ett livslångt lärande. Arbetsmarknadspolitiken bör reformeras med sikte på att skapa en större flexibilitet, och arbetsrätten bör ses över och göras mer individuell. Konkurrenstrycket i ekonomin måste ökas genom reformeringar och avregleringar av t.ex. bostadsmarknaden, vården, omsorgen och utbildningen. Hyressättningen på bostadsmarknaden måste bli mer marknadsmässig för att t.ex. öka rörligheten på arbetsmarknaden. För att öka konkurrensen, den privata företagsamheten och amorteringen av statsskulden bör också de statliga företagen privatiseras i en betydligt snabbare takt än vad regeringen räknar med. Sveriges behov av utbyggda och förbättrade vägar är stort. Som ett första steg i en upprustning av vägnätet föreslår motionärerna att 13 miljarder kronor utöver regeringens förslag anslås under de närmaste åren. Friheten och mångfalden i samhället bör ökas genom att t.ex. en nationell hälsoförsäkring, en skolpeng och en äldrepeng införs. Det första steget i den nationella hälsoförsäkringen bör vara att införa en nationell vårdgaranti. Ersättningsnivån i sjukförsäkringen bör sänkas till 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten och en andra karensdag den åttonde dagen införas. De offentliga utgifternas andel av ekonomin måste sänkas för att minska statsfinansernas konjunkturkänslighet, öka medborgarnas frihet och öka konkurrensen. Besparingar i slutet av perioden motsvarande 69 miljarder kronor netto presenteras i motionen. För att förbättra barnfamiljernas ekonomiska situation och öka deras valfrihet bör ett barnomsorgskonto med avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader och ett grundavdrag på 15 000 kr per barn införas. Motionärerna avvisar regeringens förslag till maxtaxa. De kommunala verksamheterna måste fokuseras på kärnverksamheterna så att medborgarna får ut mer av varje skattekrona, vilket enligt motionärerna underlättas av införandet av en skolpeng och en allmän hälsoförsäkring. En översyn bör snarast göras för att bl.a. minska kommunernas obligatoriska åtaganden. Verksamheter bör avregleras och utsättas för konkurrens. Enligt motionärerna bör statsbidragen till kommunerna sänkas något, eftersom kommunernas skatteinkomster nu stiger snabbt. Kommunernas ekonomiska problem löses bäst genom en politik som ökar den allmänna tillväxten. Euron bör införas så snart som möjligt, och det långsiktiga målet för budgetpolitiken bör vara att de offentliga finanserna skall vara i balans vver konjunkturcykeln. Enligt motionärerna bör inte sparandet i PPM- delen av pensionssystemet omfattas av balansmålet eftersom det är ett privaträttsligt sparande. I stället för ett högt offentligt sparande förs sparandet därmed över till den privata sektorn. Lägre utgifts- och skattekvoter minskar enligt motionärerna behovet av en offentlig förmögenhetsuppbyggnad över konjunkturcykeln (yrkandena 1, 7 och 10-16). I motion Fi33 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att det omedelbart bör göras en total översyn av familjestödet i syfte att stärka varje familjs möjligheter att forma livet som man själv vill.
I Kristdemokraternas motion Fi18 anförs att regeringen i budgetpropositionen ägnar föga politisk kraft åt företagsklimatet och de strukturella problem som gjort att Sverige sedan 1970- talet halkat långt ned i OECD-ländernas välståndslista. Regeringen och dess stödpartier klarar inte av att hantera globaliseringen av ekonomin. Trots de senaste årens mycket goda konjunktur är den totala arbetslösheten hög, det svenska näringslivet säljs ut till utländska ägare och en dåligt fungerande arbetsmarknad hotar att förvärra den nu snabbt vikande konjunkturen och öka på Sveriges eftersläpning mot övriga OECD- länder. Regeringen gör också i vårpropositionen bedömningen att den svenska tillväxttakten under den kommande treårsperioden blir sämre än den i såväl Norden som EU. Det är, enligt motionärerna, nu hög tid att rätta till strukturfelen i den svenska ekonomin. Rekordhögt skattetryck och inkomstprövade bidrag och avgifter gör att det lönar sig dåligt att arbeta. Arbetsmarknaden och lönebildningen fungerar dåligt, och i stora delar av ekonomin är konkurrensen svag. För att öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och trygga välfärden föreslås bl.a. att inkomstskatten sänks i vanliga inkomstlägen genom höjning av grundavdraget och genom skattereduktion. Arbetsgivaravgifterna sänks, och en femtioprocentig skattereduktion på hushållens köp av tjänster i det egna hemmet införs. Vidare bör rimliga och rättvisa konkurrensvillkor för jordbruket, åkeri- och transportsektorn skapas. Förmögenhetsskatten avvecklas stegvis, och regeringens värnskatt bör avskaffas. Dessutom bör t.ex. dubbelbeskattningen på utdelningsinkomster avskaffas och fastighetsskatten sänkas. Sammantaget förslås skattesänkningar under de kommande tre åren på omkring 66 miljarder kronor. Arbetsmarknadens funktionssätt måste förbättras för att minska riskerna för arbetskraftsbrist och stigande inflationstryck. Villkoren för lönebildningen bör förbättras genom t.ex. en högre egenfinansiering i en ny obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, och regler i lönebildningen bör skapas som främjar dynamik och flexibilitet i lönesättningen. De nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste ses över och regelverket förenklas. Konkurrensen måste öka inom t.ex. detaljhandeln, byggsektorn och den offentliga sektorn. För att öka effektiviteten i vården och omsorgen anser motionärerna att konkurrensen skall öka genom att bl.a. fler privata initiativ tillåts. Kvarvarande konkurrenshämmande regleringar i den privata sektorn bör avvecklas. De regelförenklingar som Småföretagsdelegationen föreslår bör snarast genomföras. Motionärerna anför vidare att regeringens okänsliga budgetsanering har varit förödande för enskilda människor, bl.a. pensionärerna. Motionärerna föreslår därför att bl.a. pensionstillskottet höjs, inkomstprövningen av änkepensionen slopas och att omställningspensionen för efterlevande återställs. Pensionärernas situation förbättras också genom grundavdragshöjningen. Kristdemokraterna kritiserar regeringen för valet av samarbetspartier. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är av tradition negativa till ekonomisk tillväxt, och deras inflytande över regeringspolitiken ökar ytterligare osäkerheten om regeringens ekonomiska kurs och regeringens förmåga att göra någonting åt ekonomins grundläggande strukturella problem. Familjepolitiken bör reformeras bl.a. för att öka valfriheten inom barnomsorgen. Avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader samt ett barnomsorgskonto bör införas. Regeringens förslag till maxtaxa avvisas. Vidare bör familjernas situation stärkas genom att bl.a. garantinivån i föräldraförsäkringen höjs mer än vad regeringen föreslår och att en statlig skattereduktion för varje barn upp till 16 år införs. Enligt motionärerna bör också socialförsäkringssystemen reformeras och utvecklas mer mot fonderade system. För att se över marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen bör det ske överläggningar mellan de fem partier som står bakom pensionsreformen. För att minska statsfinansernas konjunkturkänslighet bör statsskulden avbetalas i en snabbare takt än vad regeringen föreslår, bl.a. genom att fler statliga företag säljs ut. En sådan utförsäljning motiveras också av att staten måste renodla sin roll. Motionärerna vill ersätta överskottsmålet i de offentliga finanserna med ett mål för statens finanser (yrkandena 1, 2 delvis och 5).
I Centerpartiets motion Fi19 anförs att de senaste årens snabba tillväxt är på väg att avta och att Sverige är på väg att klyvas både socialt och regionalt. I vårpropositionen skriver regeringen att svensk ekonomi är i gott skick, men enligt motionärerna stämmer inte den beskrivningen. Många människor och regioner står i dag vid sidan av utvecklingen genom att de t.ex. inte får tillgång till arbetsmarknaden. Bidrags- och skattesystemen låser in dem i en fattigdomsfälla, och regioner får inte möjligheter att utvecklas på likvärdiga villkor eller efter egna förutsättningar. Regeringen har gjort ett politiskt dubbelfel under de högkonjunkturår som passerat. Dels har regeringen inte förmått att driva igenom strukturella förändringar som gör svensk ekonomi mer robust och mindre känslig för internationella konjunktursvängningar, dels har regeringen inte förmått göra alla delaktiga i utvecklingen. I vårpropositionen finns inte heller några åtgärder som tar tag i dessa allvarliga strukturella problem.
Den ekonomiska politikens främsta uppgift är enligt motionärerna att skapa framtidstro för människor och företag över hela landet. Den svenska modellen med världens högsta skatter och offentliga utgifter har hämmat tillväxten och välfärden i Sverige under de senaste trettio åren. Enligt Centerpartiet bör en viktig inriktning av den ekonomiska politiken vara att långsiktigt sänka såväl skatternas som utgifternas andel av BNP ned till samma nivåer som i jämförbara OECD-länder. I motionen presenteras ett antal reformer inom olika områden för att höja sysselsättningen och minska arbetslösheten i hela landet och minska både de regionala och sociala klyftorna. Några av dessa områden är:
· Skolan och den högre utbildningen. Skolan ges kraftigt ökade resurser under de närmaste åren. Pengarna skall gå direkt till kommunerna vilket innebär att kommunerna kan öka kvaliteten på utbildningen samt anställa fler medarbetare i skolorna. Forskningen måste förstärkas vid framför allt de mindre och medelstora högskolorna och studiemedelssystemet bör förbättras genom att principen hälften bidrag och hälften lån etableras. · · Skattesystemet. Skatteförslag presenteras som skall stimulera arbete och kunskap och stärka människornas ställning på arbetsmarknaden samt uppmuntra företagande. En reform genomförs där inkomstskatten sänks för framför allt medel- och låginkomstagare genom en skatterabatt på 10 000 kr, lika för alla, och en extra skatterabatt på 10 800 kr för arbetsinkomster. Grundavdraget och skattereduktionen för egenavgifter slopas. Vidare sänks skatten på boende genom att frysningen av taxeringsvärdena återställs och skattesatserna justeras ned. Fastighetsskatten sänks sedan ytterligare. Förmögenhetsskatten slopas stegvis, och en skattereduktion på hushållstjänster införs. Reseavdraget höjs till 20 kr per mil. · · Företagande. Arbetsgivaravgifterna bör fortsätta att sänkas och regelverket som omger företagandet måste förenklas. Arbetet inom den s.k. Simplexenheten måste intensifieras, och målet bör vara att befintligt regelverk skall minska med 25 % fram till 2004. Det svenska jordbrukets konkurrenskraft måste förstärkas genom bl.a. att den s.k. ryggsäcken lyfts av, och motionärerna föreslår ett system med individuella kompetenskonton där avsättningarna gynnas skattemässigt. Vidare bör de s.k. fåmansföretagsreglerna avskaffas. · · Arbetsmarknaden. För att få ned arbetslösheten måste arbetsmarknadspolitiken förnyas och decentraliseras för att bl.a. minska den sociala och regionala klyvningen i samhället. En utbildningsgaranti bör införas, volymåtgärderna bör fasas ut och större vikt bör läggas på yrkesinriktade utbildningar. Vidare bör s.k. övergångsarbetsmarknader inrättas. På dessa marknader skall arbetskraften vara billigare genom en återföring av arbetsgivaravgifterna. Motionärerna är kritiska till regeringens förslag att höja taket i arbetslöshetsförsäkringen. Dessa resurser borde i stället användas för att få arbetslösa i arbete. Dessutom bör arbetslöshetsförsäkringens karaktär av omställningsförsäkring göras ännu tydligare genom en successiv avtrappning av ersättningsnivån. · · Regionalpolitik och kommunikationer. För att hela Sverige skall utvecklas föreslås en omfattande satsning på kommunikationer, främst för drift och underhåll av väg- och järnvägsnätet. Dessutom bör en digital allemansrätt införas som gör att den digitala infrastrukturen kommer alla till del. Regeringens program för utbyggnad av bredband skapar en digital klyfta genom att den inte kommer alla till del. · Motionärerna vill vidare införa en vård- och hjälpmedelsgaranti och anser att vården och omsorgen behöver fler privata och kooperativa driftsformer. Dessutom föreslås ett antal rehabiliteringsinsatser. Efter motion från Centerpartiet har riksdagen beslutat att regeringen i höst skall lägga förslag om bättre förutsättningar till utbyggd finansiell samordning av rehabiliteringen. Motionärer förslår också att bl.a. arbetsgivarinträdet i den offentliga sektorn bör förlängas till två månader. Familjepolitiken bör förnyas genom bl.a. ett barnomsorgskonto och rätt till avdrag för barnomsorgskostnader. Dessutom bör garantinivån i föräldrapenningen höjas betydligt mer än vad regeringen föreslår samtidigt som motionärerna avvisar regeringens förslag till maxtaxa i barnomsorgen. Det bör också införas en etableringsfrihet för ny barnomsorg, vilket ökar friheten och mångfalden. Rättstryggheten måste förbättras, genom bl.a. förstärkningar av det brottsförebyggande arbetet, fler poliser behövs och tingsrätterna bör behållas. Enligt motionärerna bör inte staten äga aktier i börsföretag utan det ägande som finns bör avvecklas. Försäljningen av statlig verksamhet bör under de kommande tre åren uppgå till 50 miljarder kronor mer än de försäljningar som regeringen planerat för vart och ett av åren. Till exempel bör återstoden av Telia AB, AB Vin och Sprit och Vasakronan säljas ut (yrkandena 1, 6-11 och 13-14).
I Folkpartiet liberalernas motion Fi20 konstateras att trots de senaste årens höga tillväxttal har inte de stora strukturella problemen i den svenska ekonomin försvunnit. De svaga sidorna i den svenska ekonomin finns kvar: Företagsklimatet är dåligt, skatterna och de offentliga utgifterna är för höga, arbetsmarknaden är för rigid, näringsverksamheten är omgärdad med alltför många regler och alternativen inom t.ex. vård, skola och arbetsförmedling är för få. För att åtgärda dessa svagheter och t.ex. minska den svenska ekonomins konjunkturkänslighet, öka utbudet av arbetskraft och öka antalet företagare och företag med verksamhet i Sverige presenterar motionärerna systemreformer inom ett antal områden. För att hindra att den pågående avmattningen i ekonomin blir långvarig och djup bör reformerna genomföras snabbt. Några av reformerna presenteras i punkterna nedan.
· Skattereform. En inkomstskattereform genomförs med sänkta marginalskatter, slopat övre skikt i den statliga inkomstbeskattningen, höjd bryt punkt, grundavdrag utan avtrappning, förvärvsavdrag och en generell skatte reduktion. Som ett led i att reformera familjepolitiken bör barnfamiljernas marginaleffekter minskas genom att generella utökningar av barnstödet utformas som en skattereduktion på 1 200 kr år 2002 som höjs till 2 400 kr år 2004. Vidare bör avdrag för barnomsorgs kostnader upp till 50 000 kr medges. Hushållstjänster får en skattereduktion på 50 %. Sparande underlättas genom att förmögenhetsskatten sänks och slopas på sikt. Ett första steg är en avskaffad sambeskattning och en höjning av fribeloppet. Fastighetsskatten sänks genom att taxeringsvärdena fortsätter att vara frysta med skattesatsen 1,2 % för småhus och 0,7 % för flerbostadshus. Den nuvarande fastighetsskatten bör avskaffas. Pensionssparandet underlättas genom att avdragsrätten höjs till 1,5 basbelopp. Principerna från 1990/91 års skattereform - hälften kvar och att de allra flesta bara skall betala kommunalskatt - skall återupprättas. · · Företagarreform. För att skapa fler företagare och jobb måste företagsskatterna sänkas, antalet regler för att driva företag bör minskas och förenklas samtidigt som konkurrensen måste öka bl.a. genom att statlig och kommunal bolagsverksamhet privatiseras. Dubbelskatten på aktier bör slopas, arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn sänkas, de s.k. fåmansbolagsreglerna förenklas och sociala avgifter på vinstandelar avskaffas. · · Arbetsmarknads- och integrationsreform. AMS arbetsförmedlingar bör läggas ned och andra alternativ, t.ex. privata bemanningsföretag och specialiserade förmedlingar, släppas fram. Vidare bör en s.k. omställningspeng och en jobbgaranti införas. · · Socialförsäkringsreform. Dagens socialförsäkringar bör omvandlas till tre obligatoriska och från statens budget fristående försäkringar. I försäkringarna skall det råda raka rör mellan avgifter och förmåner. Enligt motionärerna bör taket i sjuk- och föräldraförsäkringen höjas 2002. · · En kunskaps- och utbildningsreform. En rad åtgärder föreslås för att förbättra skolan, öka kvaliteten inom högskolan och större resurser bör avsättas till forskning och individuell kompetensutveckling. För att stimulera läsandet bör bl.a. bokmomsen sänkas. · · Infrastrukturreform. Motionärerna föreslår en kraftig satsning på väginvesteringar och vägunderhåll. Dessutom måste staten främja en snabb utbyggnad av elektroniska kommunikationer genom en tydlig och teknikneutral lagstiftning och genom ett större ansvar för IT-utbildning. Vidare måste bostadspolitiken förnyas för att bl.a. bostadsbristen i tillväxtområdena skall kunna byggas bort. Bostadsmarknaden är i dag en av de främsta flaskhalsarna mot tillväxt. Förutom sänkt fastighetsskatt bör bl.a. hyressättningssystemet utvecklas och regelverket förenklas. · · Globaliseringsreform. Sverige behöver internationaliseras. Bland annat måste EU-politiken bli aktivare, Sverige bör bli medlem i EMU, engagemanget för frihandel måste bli starkare och biståndet bör höjas. · · Jämställdhetsreform. Den mest prioriterade uppgiften är att avskaffa löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Det bör enligt motionärerna ske bl.a. genom att de offentliga monopolen inom t.ex. skolan och vården bryts upp. Förutom avskaffande av sambeskattningen i förmögenhetsbeskattningen bör även reseavdrag för resa till och från dagis införas. · För att effektivisera kommunverksamheten bör uppgifterna koncentreras till kärnverksamheterna, vilket bl.a. innebär att kommunala bolag bör säljas ut. I princip bör all verksamhet inom den offentliga sektorn som inte är myndighetsutövning vara konkurrensutsatt. Vården och skolan bör avregleras. För att förhindra växthuseffekten föreslås en klimatstrategi som bl.a. innehåller en europeisk miniminivå för koldioxidskatten och ett införande av handel med utsläppsrätter. Motionärerna anser att det bör finnas ett överskott i de offentliga finanserna motsvarande 2 % av BNP över en konjunkturcykel. Överskottsmålet kräver dock att överskotten är högre än 2 % i högkonjunktur. På denna punkt har regeringen inte haft någon klar politik, enligt motionärerna. Överskottet bör vara 2,5 % 2002. För att stärka ekonomins position inför nästa lågkonjunktur bör statsskulden avbetalas snabbare. Det skall bl.a. ske genom en utförsäljning av statliga företag. Staten bör endast i undantagsfall driva företag (yrkandena 1, 10-11, 13-16, 18-23 och 25).
1.3.3 Finansutskottets ställningstagande till partimotionernas förslag till inriktning av den allmänna ekonomiska politiken
Utskottet kan med glädje konstatera att läget på den svenska arbetsmarknaden förbättrats markant. Sysselsättningen har ökat mycket kraftigt samtidigt som både den öppna och den totala arbetslösheten sjunkit rejält. Sedan sommaren 1997 har sysselsättningen i säsongsrensade siffror stigit med omkring 320 000 personer, och den öppna arbetslösheten har gått ned med drygt 4 procentenheter. Trots den sämre internationella konjunkturen och en svagare svensk industrikonjunktur har sysselsättningen fortsatt att öka starkt under vintern och våren. Enligt Statistiska centralbyråns (SCB:s) senaste s.k. arbetskraftsundersökning (AKU) var 4 201 000 personer sysselsatta i april 2001, vilket är 115 000 personer eller 2,8 % fler än i april 2000. Samtidigt sjönk den öppna arbetslösheten från 4,7 % i april 2000 till 3,7 % i april 2001.
Den öppna arbetslösheten nådde 4 %-målet i höstas
Målet om en halvering av den öppna arbetslösheten till 4 % år 2000 som regering och riksdag satte upp 1996 nåddes i oktober 2000. Efter att ha legat några tiondelar under 4 % under de sista månaderna i fjol steg den öppna arbetslösheten i januari och februari i år över 4 %. Under mars och april i år har den på nytt gått under 4- procentsnivån.
Samtidigt som detta är en mycket uppmuntrande utveckling vill utskottet framhålla att arbetsmarknadsstatistiken även visar att skillnaderna mellan olika regioner i Sverige är mycket stora. Det totala s.k. obalanstalet, dvs. andelen öppet arbetslösa plus andelen personer i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska program, uppgick i hela riket till 6,6 % i april i år enligt Arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) uppgifter. I Stockholms län var siffran 3,1 % medan den i Norrbottens län uppgick till 13,9 %. Ett positivt inslag är emellertid att såväl den öppna som den totala arbetslösheten under det senaste året sjunkit i alla län och att nedgången i den totala arbetslösheten var störst i Jämtlands län och Västernorrlands län. En annan uppgift som visar att det inte bara är storstadsområdena som fått del av den förbättrade arbetsmarknaden är att det i april förra året enbart var fyra län som uppvisade en öppen arbetslöshet under 4 %. I april i år hade siffran ökat till 11 län, dvs. mer än hälften av Sveriges län har i dagsläget en öppen arbetslöshet som understiger 4 %, även om skillnaderna inom länen kan vara stora.
Även sysselsättningsmålet utvecklas gynnsamt men ...
SCB:s undersökningar visar att även riksdagens och regeringens s.k. sysselsättningsmål utvecklas väl, dvs. att antalet sysselsatta i åldrarna 20-64 år som andel av befolkningen i samma åldersgrupp skall uppgå till 80 % 2004. I april i år var sysselsättningsgraden för denna åldersgrupp 78,4 %, enligt säsongsrensade siffror. Det är 1,4 procentenheter högre än sysselsättningsgraden i april i fjol.
Utskottet kan dock konstatera att det finns tecken på att sysselsättningen framöver inte kommer att öka lika snabbt som den gjort under de senaste åren. Till exempel dämpas tillväxten i ekonomin bl.a. till följd av den svagare internationella konjunkturen, och antalet nyanmälda lediga platser till arbetsförmedlingarna har minskat något under de senaste månaderna. Vidare framgår av Konjunkturinstitutets (KI:s) senaste barometrar att företagen i industrin och de industrinära tjänstenäringarna räknar med en minskad sysselsättning framöver. Företagen uppger vidare att de tidigare svårigheterna med att rekrytera lämplig personal avtagit markant under vintern och våren - den brist på arbetskraft som var tydlig under förra året har minskat bl.a. genom ett minskat behov i företagen. AMS statistik visar också att antalet varsel om uppsägningar ökat under de senaste månaderna. Uppgången sker dock från en mycket låg nivå. Till dessa statistiska indikatorer kan emellertid läggas att AMS i sin senaste arbetsmarknadsprognos från mitten av maj räknar med att sysselsättningen i år stiger med hela 94 000 personer eller 2,3 % - dvs. en större ökning än i fjol och den högsta uppgången i sysselsättningen sedan 1975. AMS förutser dock en markant avmattning i tillväxten under 2002. Sysselsättningen väntas då öka med 0,9 %.
... det krävs insatser för att målet skall nås
För att öka förutsättningarna för att nå målet om en sysselsättningsgrad på 80 % är det enligt utskottets mening angeläget att åtgärder vidtas inom en rad områden. Utbudet av arbetskraft måste öka och den svenska arbetsmarknadens sätt att fungera måste förbättras ytterligare. I traditionell svensk arbetsmarknadspolitisk anda måste arbetslinjen, som numera kan betraktas som en arbets- och kompetenslinje, hävdas. Matchningen mellan arbetssökande och lediga platser måste effektiviseras ytterligare så att sysselsättningen kan fortsätta att öka utan att inflationsdrivande och tillväxthämmande flaskhalsar uppstår. Arbetsförmedlingarnas verksamhet måste i ännu högre grad inriktas på att förhindra bristsituationer och förmedla lediga jobb. Vakanstiderna måste kortas och långtidsarbetslösheten minskas. Förmedlingarna måste dock även fortsättningsvis prioritera personer som är långtidsarbetslösa och långtidsinskrivna. Stora ansträngningar måste göras för att öka sysselsättningsgraden bland t.ex. äldre, funktionshindrade och utomnordiska grupper.
Arbetsmarknadspolitiken läggs om
Till skillnad mot vad som hävdas i partimotionerna kan utskottet konstatera att arbetsmarknadspolitiken har en klart tillväxtfrämjande inriktning. Volymmålen har tagits bort och inslagen av matchning och utbildning har ökat markant. I regeringens regleringsbrev till Arbetsmarknadsverket för 2001 anges att målen för arbetsmarknadspolitiken bl.a. skall vara att vakanstiderna för lediga platser och arbetslöshetstiden för arbetssökande skall hållas nere. Vidare skall antalet långtidsinskrivna minska kontinuerligt under året och vara mindre än 40 000 personer mot slutet av året. Kompetenshöjande åtgärder skall sättas in för dem som har svårast att komma in på arbetsmarknaden. Ett konkret mål som redovisas är att andelen personer som fått arbete 90 dagar efter avslutad arbetsmarknadsutbildning i genomsnitt skall uppgå till minst 70 %. Dessutom skall minst 57 000 arbetshandikappade personer per månad ha lämpligt arbete.
Åtgärderna inriktas i allt högre grad mot sektorer där brist på arbetskraft bedöms uppkomma. Till exempel har en bristyrkesutbildning för redan anställda införts som en försöksverksamhet, och ett förstärkt anställningsstöd har införts för att öka de långtidsinskrivnas möjligheter att få ett reguljärt arbete. Utskottet vill i anslutning till detta nämna att det förstärkta anställningsstödet för personer som varit inskrivna i arbetsförmedlingen under två år i september omfattade drygt 11 000 personer. Vidare kan utskottet notera att det pågår ett löpande arbete med att förenkla det arbetsmarknadspolitiska regelverket. En följd av dessa åtgärder är att regeringen i vårpropositionen bedömer att antalet deltagare i de konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska programmen i år minskar till i genomsnitt 107 000 personer, vilket är 8 000 personer färre än vad regeringen bedömde i samband med budgetpropositionen. Antalet deltagare väntas fortsätta minska efter 2001, till i genomsnitt 77 000 personer 2004.
Som följd av förra vårens proposition om omläggningen av arbetsmarknadspolitiken (1999/2000:98) infördes i höstas en aktivitetsgaranti för personer som är eller löper risk att bli långtidsarbetslösa. Antalet deltagare i aktivitetsgarantin uppgick i april i år till nästan 30 000 personer. För att stoppa risken för rundgång mellan aktivitetsgarantin och öppen arbetslöshet föreslår regeringen i vårpropositionen nya regler som enligt planen skall träda i kraft vid årsskiftet. Riksdagen beslutade också i höstas om en relativt omfattande reformering av arbetslöshetsförsäkringen. Reformeringen innebar bl.a. att försäkringens roll som omställningsförsäkring förtydligades. Kraven på den arbetslöse tydliggjordes samtidigt som rättssäkerheten för den enskilde förstärktes. Vidare utökades det s.k. förstärkta anställningsstödet, och anslaget för särskilda åtgärder för arbetshandikappade höjdes.
Regeringen förslår i vårpropositionen ett antal nya åtgärder för att höja arbetsutbudet, öka sysselsättningen och förbättra tillväxtmöjligheterna i alla delar av landet. Bland annat permanentas fr.o.m. 2002 de extra 700 miljoner kronor som Arbetsmarknadsverket de senaste åren använt för tillfällig personal vid arbetsförmedlingarna. Förstärkningen skall bl.a. användas för att förbättra kvaliteten i aktivitetsgarantin, kontakterna med arbetsgivarna och de individuella handlingsplanerna. För att minska deltidsarbetslösheten avsätts under perioden 2002-2004 100 miljoner kronor. Regeringen anger vidare att marginaleffekter för förtidspensionärer bör reduceras och att övergången från s.k. lönebidragsanställning till osubventionerad anställning skall påskyndas så att fler arbetshandikappade får möjlighet komma ut på arbetsmarknaden. För att bl.a. minska tendenserna till flaskhalsar och arbetskraftsbrist i storstadsregionerna föreslår regeringen ett tidsbegränsat investeringsbidrag för att öka produktionen av främst små och medelstora hyreslägenheter.
Till insatserna för att öka arbetskraftsutbudet och minska riskerna för inflationsdrivande flaskhalsar skall enligt utskottets mening också läggas de reformer och de medel som satsas på att effektivisera och öka utbildningen och kompetensutvecklingen. Dessutom genomförs under perioden 2001-2003 ett program för att öka invandrarnas deltagande på arbetsmarknaden. Bland annat förstärks den kompletterande utbildningen för arbetslösa invandrare med utländsk utbildning inom hälso- och sjukvårdsområdet. Vidare genomförs en kompletterande utbildning för personer med utländsk utbildning inom lärarområdet och inom teknik och naturvetenskap. Den s.k. valideringen av utländsk yrkeskompetens har utökats, och en försöksverksamhet med alternativ platsförmedling för invandrare prövas. Ytterligare åtgärder är att Högskoleverket fått i uppdrag att analysera hur högskolans utbildningsutbud bättre skall kunna anpassas till arbetsmarknadens behov. Enligt utskottets mening bidrar också den maxtaxa i barnomsorgen som införs vid årsskiftet och de skattesänkningar för särskilt låg- och medelinkomsttagare som genomförts under 2000 och 2001 till att öka utbudet av arbetskraft.
I anslutning till diskussionen om arbetsmarknadspolitiken vill utskottet med kraft avvisa förslaget i Folkpartiet liberalernas motion Fi20 om att lägga ned större delen AMS för att i stället lägga ut bl.a. jobbförmedlingsverksamheten på t.ex. privata vinstdrivande bemanningsföretag. En sådan drastisk förändring skulle allvarligt försämra situationen för många arbetslösa. Den skulle på ett orimligt sätt slå sönder den svenska arbetsmarknadspolitiken och bl.a. riskera att lämna stora delar av landet utan det stöd som en väl fungerande förmedlingsverksamhet utgör.
Innan utskottet övergår till att diskutera lönebildningen vill utskottet också kommentera det påstående som görs i Moderata samlingspartiets motion Fi17 om att de senaste årens ökning av sysselsättningen är en bubbla eftersom sjukfrånvaron ökat kraftigt under samma tid.
Enligt utskottets meningen är det oroande att sjukfrånvaron ökar och utskottet diskuterar i kommande avsnitt olika åtgärder för att bryta detta mönster och öka hälsan i arbetslivet. Däremot är beskrivningen i Moderata samlingspartiets motion helt vilseledande. Sysselsättningen har sedan 1997 stigit med i genomsnitt 6 %. Antalet arbetade timmar har under samma period stigit med 5,6 % och antalet personer i arbete (dvs. sysselsatta exklusive de som varit frånvarande hela veckan) har ökat med 4,4 %. Att antalet arbetade timmar ökade mer än antalet personer i arbete beror bl.a. på ökad övertid och att andelen personer som vanligen jobbar 35-40 timmar i veckan stigit kraftigt under de senaste åren.
Lönebildningen spelar stor roll för tillväxten och sysselsättningen
Om sysselsättningsmålet skall kunna nås och tillväxten fortsätta att utvecklas positivt är det enligt utskottets mening av avgörande betydelse att den svenska lönebildningen fungerar väl och att löneökningarna i alla sektorer av ekonomin ligger på en rimlig nivå. Om de totala lönekostnaderna ökar snabbare än produktiviteten riskerar den svenska ekonomin att hamna i en överhettningssituation med stigande inflation, räntehöjningar, svagare tillväxt och ökad arbetslöshet som följd. I ett sådant läge äventyras också utrymmet för framtida reformer och skattesänkningar.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla att de grundläggande förutsättningarna för en bra fungerande svensk lönebildning ändå är relativt goda. Förtroendet för låginflationspolitiken bland ekonomins olika aktörer är hög, vilket innebär att risken minskat för att avtalade löneökningar skall gröpas ur av en kraftig och okontrollerad inflation. Löntagarna har också under de senaste åren fått historiskt höga reallöneökningar trots att de nominella lönepåslagen varit måttfulla. Sedan mitten av 1990-talet har reallönerna stigit med i genomsnitt ungefär 4 % per år. Det kan jämföras med utvecklingen under 1980-talet då reallönerna var i stort sett oförändrade samtidigt som de nominella löneökningarna ökade dubbelt så mycket som i slutet av 1990-talet. Till det kommer att företagen och arbetsgivarna i dag är medvetna om svårigheterna att vältra över stigande lönekostnader på konsumenterna. Utskottet kan i det här sammanhanget även konstatera att lönebildningens institutionella omgivning har förändrats en hel del under de senaste åren. Inom t.ex. industrin och inom delar av handeln har nya samarbetsavtal tecknats. Avtalen utgör den ram inom vilken avtalsförhandlingarna bedrivs. Vidare har Medlingsinstitutet inrättats, vars uppgift är att understödja avtalsparterna i deras strävan att uppnå både en stabil reallöneutveckling och en snabb och uthållig uppgång i sysselsättningen.
En viktig och avgörande test av lönebildningen är den avtalsrörelse som pågått under vintern och våren. I och med att avtalet på det kommunala området undertecknades i början av maj i år är avtalen i hamn inom i stort sett samtliga avtalsområden. Utskottet kan konstatera att förhandlingarna har klarats av utan allvarligare konflikter och att de flesta avtalen är fleråriga. Enligt utskottets mening tyder också det mesta på att nivåerna i avtalen är rimliga och inom ramen för vad som krävs för att inflationen skall förbli låg och sysselsättningen skall kunna fortsätta att öka. Detta är enligt utskottets mening en mycket gynnsam utveckling bl.a. med tanke på att avtalen slutits under en period med hög tillväxt och kraftigt stigande sysselsättning. Utskottet vill emellertid peka på att det inte räcker med måttliga avtal utan att även löneglidningen måste hålla sig inom relativt snäva gränser. Även om en svagare konjunktur minskat riskerna för överhettning på vissa delar av arbetsmarknaden finns fortfarande ett starkt tryck uppåt på lönerna för vissa eftertraktade grupper och i de snabbast växande storstadsregionerna. Detta kan få till effekt att löneglidningen framöver ökar mer än vad som ingår i de olika avtalen på arbetsmarknaden.
Arbetsrätten
När det gäller arbetsrätten är det utskottets principiella uppfattning att det i många fall finns överdrivna föreställningar om att förändringar i arbetsrättslagstiftningen skulle ge betydande effekter på tillväxten och sysselsättningen. Utskottets uppfattning styrks också av en studie av arbetsrätten i olika OECD-länder som OECD publicerade i Employment Outlook sommaren 1999. Enligt OECD visar jämförelsen att arbetsrättens utformning har inga eller endast begränsade effekter på den totala sysselsättningen och den totala arbetslösheten i ett land. Möjligtvis kan utformningen av arbetsrätten, enligt OECD, i viss mån påverka den demografiska sammansättningen av arbetslösheten och sysselsättningen, t.ex. att en viss grupp av människor i högre grad än andra drabbas av arbetslöshet om t.ex. arbetsrätten är kraftigt reglerande. Enligt OECD är dock den effekten statistiskt sett osäker.
Företagen och globaliseringen
Innan utskottet går in på frågorna kring konkurrens och företagsklimat vill utskottet kort kommentera diskussionen i bl.a. motion Fi18 (kd) om försäljningar av företag till utlandet och ökat utlandsägande. Statistiska uppgifter från olika centralbanker och andra finansiella organisationer visar att det pågår en omfattande globalisering av ägandet och en internationell omstrukturering i näringslivets olika branscher. Både ingående och utgående direktinvesteringar och s.k. portföljinvesteringar har ökat mycket kraftigt under de senaste åren jämfört med tidigare under 1990-talet och under 1980-talet.
Enligt utskottets meningen är det utomordentligt viktigt att globaliseringens och det ökade utlandsägandets effekter på ekonomin, näringslivet och sysselsättningen noga analyseras. Frågan är emellertid inte unik för Sverige. Runt om i både Europa och övriga industrivärlden pågår en intensiv debatt om utländska förvärv, företagsutflyttningar, sammanslagningar och företagsklimat. Debatten är emellertid ofta osaklig och behäftad med undergångstoner. Enligt utskottets mening finns det mycket som tyder på att utländska investeringar i Sverige kan spela en viktig roll för utvecklingen i svensk ekonomi. I många fall tillför nya internationella ägare nytt kapital, ny kompetens och nya förutsättningar för en ökad expansion.
Bilden av en ödesmättad utförsäljning av svenska företag måste kompletteras med att även svenska företag i stor utsträckning köper utländska företag för att stärka sin ställning och kompetens. Riksbankens betalningsbalansstatistik visar att svenska företag under förra året direktinvesterade i utlandet för 362 miljarder kronor. Under samma period köpte utländska företag svenska företag för 204 miljarder kronor. I fjol investerade alltså svenska företag betydligt mer i utlandet än vad utländska företag gjorde i Sverige. Samma resultat får man om tidsperioden förlängs. Under perioden 1993-2000 gjorde svenska företag direktinvesteringar i utlandet för drygt 1 000 miljarder kronor, medan utländska företag direktinvesterade i Sverige för omkring 830 miljarder kronor (i dessa siffror har för 1999 fusionen mellan Astra och Zeneca rensats bort eftersom Astras innehav i Zeneca är bokfört som ett portföljinnehav medan Zenecas innehav i Astra betraktas som en direktinvestering).
Utskottet vill i anslutning till frågan om globaliseringen erinra om att regeringen tillsatt en utredning om internationaliseringens betydelse för svenska skattebaser och Sveriges framtida skattestruktur. Enligt planen skall utredningen presentera sitt slutbetänkande i mars 2002.
Sverige - en av världens främsta IT- nationer
Utlandets kraftigt stigande intresse för Sverige, svenska företag och svenskt näringsliv beror till en del på Sveriges framgångar inom den kraftigt expanderande IT-sektorn. Vid sidan av direktinvesteringar i svenska IT-företag sker ett betydande inflöde av utländska investeringar och kapital när det gäller forskning och utveckling inom IT. Även om den internationella informations- och kommunikationsindustrin för tillfället karaktäriseras av kraftig avmattning och omstrukturering kommer IT-sektorn att få stor betydelse för Sverige och den svenska tillväxten framöver.
Helt avgörande för Sverige, den svenska tillväxten och sysselsättningen är att Sveriges konkurrenskraft är hög och företagsklimatet gott. Till skillnad mot vad som hävdas i partimotionerna anser utskottet att det grundläggande klimatet för företagande, expansion och högre sysselsättning är mycket gott.
De offentliga finanserna har sanerats, vilket har gett en stabil och hållbar makroekonomisk situation. Räntorna har sjunkit kraftigt både i förhållande till tidigare under 1990-talet och till räntenivåerna under 1970- och 1980-talen. Under det senaste året har också de svenska obligationsräntorna legat på ungefär samma nivå som de tyska obligationsräntorna. Under den senaste tidens turbulens på valuta- och räntemarknaderna har dock de svenska obligationsräntorna legat några tiondelar över de tyska. Det kan jämföras med ett räntegap mot Tyskland sommaren 1994 på mellan 4 och 5 procentenheter. Innebörden av denna utveckling är att svenska företag och hushåll kan finansiera sig till ungefär samma kostnad som de tyska kan. Det stimulerar både företagens investeringar och den inhemska efterfrågan.
En annan mycket viktig del i tillväxts- och företagsklimatet är att inflationen fallit kraftigt under senare år, till en nivå som understigit den i våra viktigaste konkurrentländer. Samtidigt har löneökningarna under de senaste åren varit måttliga, trots en historiskt hög tillväxttakt och att sysselsättningen sedan sommaren 1997 stigit med omkring 320 000 personer. Bland annat som en följd av denna utveckling har de svenska företagen under de senaste 8-9 åren markant ökat sina andelar på världsmarknaden samtidigt som icke konjunkturkänsliga kunskapsintensiva branscher ökat sina andelar av svensk export. Som utskottet redovisat tidigare är det av avgörande vikt att lönekostnadsökningarna i den svenska ekonomin förblir måttliga för att konkurrenskraften skall kunna bevaras och sysselsättningen stiga ytterligare.
Konkurrensklimatet förbättras
Utskottet konstaterar vidare att konkurrensen och ekonomins tillväxtvillkor har förbättrats under det senaste decenniet. Vid sidan av omläggningen av pensions- och skattesystemen och förändringen av den statliga budgetprocessen har ett antal åtgärder vidtagits för att förbättra konkurrensklimatet på varumarknaderna. Regleringarna på el- och telemarknaderna har helt eller delvis avskaffats samtidigt som en ny konkurrenslagstiftning införts. Vidare har inrikesflyget, järnvägstransporterna och den långväga busstrafiken öppnats för konkurrens. Den offentliga upphandlingen har reglerats i en ny lag, och ett råd för konkurrens på lika villkor mellan privat och offentlig sektor har inrättats. För att förstärka det konkurrensbefrämjande arbetet har Konkurrensverket fr.o.m. i år tillförts ytterligare 5 miljoner kronor. I slutet av förra året beslutade också riksdagen om ny inriktning av konkurrenspolitiken för att understödja en fortsatt hög tillväxt och en fortsatt stigande sysselsättning. Den nya inriktningen innebär bl.a. att konsumentnytta och konsumentperspektivet sätts i fokus samt att övervakningen av konkurrensen på olika marknader effektiviseras.
Utskottet vill i anslutning till diskussionen om strukturella förändringar erinra om att processen mot en integrerad finansmarknad i EU tog ett betydande steg framåt vid Europeiska rådets möte i Stockholm i mars. Genom att en resolution antogs om åtskillnad mellan ramlagstiftning och tillämpningsföreskrifter på värdepappersmarknaden kan processen snabbas på. Det är en viktig utveckling som i förlängningen ökar tillväxten och sysselsättningen i EU. Vidare kan nämnas att det inom EU även pågår en process med att öppna el- och gasmarknaderna samt att öka konkurrensen på transport- och postområdena.
Sverige - en framstående kunskapsnation
Enligt utskottets mening är den svenska företagsbeskattningen som helhet konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv. Utbildnings- och kunskaps nivån hos den svenska arbetskraften är hög och ökar ytterligare genom de satsningar på kunskap och kompetens som regeringen vidtar i alla delar av utbildningssystemet. Sverige skall konkurrera med kompetens och välutbildad arbetskraft. Utgångspunkten är att Sverige även i fortsättningen skall vara en framstående kunskapsnation. I samband med budgetpropositionen för 2001 beslutade därför riksdagen om kraftigt utökade resurser till skolan. Under perioden 2001-2006 skall skolan tillföras 17,5 miljarder kronor. I år stiger resurserna med 0,5 miljarder kronor, och därefter ökar tilldelningen med 1 miljard kronor per år fram tills nivån 5 miljarder kronor nås. Expansionen inom högskolan fortsätter och antalet utbildningsplatser stiger med omkring 100 000 mellan 1997 och 2003. Utbyggnaden har hittills varit koncentrerad till naturvetenskapliga och tekniska ämnen, men nu sker successivt en breddning. Regeringen föreslår också i vårpropositionen ökade resurser för att höja kvaliteten på grundutbildningen inom humaniora, teologi, juridik och samhällsvetenskap. Det långsiktiga målet är att 50 % av en årskull skall ha börjat på högskolan vid 25 års ålder. Studiestödet reformeras och bidragets andel av studiemedlen höjs fr.o.m. halvårsskiftet i år från 27,8 % till 34,5 % av totalbeloppet. Från och med 2003 införs även ett nytt vuxenstudiestöd. Det nya stödet skall bl.a. riktas mot personer som är eller riskerar att bli arbetslösa. Den tidigare aviserade satsningen på forskning fortsätter. De statliga anslagen till grundforskning och forskarutbildning ökar med närmare 1,3 miljarder kronor fram till 2003.
Enligt utskottets mening finns det också anledning att påpeka att en viktig del i näringsklimatet är det faktum att Sveriges inhemska efterfrågan nu växer starkt efter en svag utveckling under nästan hela 1990-talet. Enligt regeringens bedömning kommer också den inhemska efterfrågan att fortsätta att vara drivkraften i den svenska ekonomin, även om tillväxttakten sjunker en del under de närmaste åren. Det gynnar speciellt de mindre företagen som till stor del är inriktade på hemmamarknaden.
Regelverket för företagen
I bl.a. Centerpartiets motion Fi19 föreslås att de regelverk som styr företagen måste minskas. Utskottet vill med anledning av detta framhålla att i den offensiv för uthållig tillväxt och ökad sysselsättning som regeringen första gången presenterade i vårpropositionen 1998, och som löpande följts upp i de vår- och budgetpropositioner som presenterats sedan dess, spelar företagande och småföretagande en avgörande roll. Därför har riksdagen under de senaste åren beslutat om en rad förbättringar för företagen och då framför allt för de mindre företagen. Exempelvis har enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag fått regler som är mer likvärdiga dem som gäller för aktiebolag. För nystartad enskild näringsverksamhet har möjlighet införts att kvitta underskott i aktiv näringsverksamhet mot tjänsteinkomster. Dessutom har lättnader i ägarbeskattningen för ägare till onoterade aktiebolag genomförts. Arbetsgivaravgifterna har reducerats för att särskilt gynna de mindre företagen. Reglerna för skattetillägg vid periodiseringsfel i momsredovisningen har lindrats. Vidare har reserveringsmöjligheterna för enskilda näringsidkare och handelsbolag förstärkts ytterligare. Avdragsreglerna för pensionskostnader, beskattningen av personaloptioner och avdraget för pensionssparande för enskilda näringsidkare har förenklats. Informationen kring nyföretagande och stödet till kooperativ utveckling har utökats. Villkoren för avsättningar till periodiseringsfonder har förbättrats. Beskattningen av utländska experter har lättats. Dröjsmålsavgiften vid betalning av tull har sänkts, och kupongskatten för utdelning på näringsbetingade aktier till utländska ägare har avskaffats. Flertalet av de s.k. stoppreglerna för fåmansföretag har tagits bort, och de s.k. 3:12-reglerna som reglerar beskattning av utdelning och reavinst på aktier i fåmansföretag är föremål för översyn. Sedan i fjol är det också tillåtet för företag att under vissa förutsättningar köpa tillbaka egna aktier. För att säkerställa och utveckla tillgången på kunskap och kompetens vidareutvecklas teknik- och kunskapsöverföring från bl.a. högskolor till små och medelstora företag. Fullständig kvittningsrätt har införts för reavinster på onoterade aktier mot förluster på noterade aktier. Kvittningsbegränsningen för vinster och förluster på marknadsnoterade blandfonder har slopats samtidigt som reglerna om schablonavdrag för ökade levnadsomkostnader har förenklats och förbättrats. I vårpropositionen föreslår regeringen också ytterligare satsningar på åtgärder som främjar kooperativt företagande. Vidare föreslås ökade resurser för att understödja kvinnors och invandrares företagande. Från och med i oktober införs också ett nytt sjöfartsstöd.
Förenkling av regelverket
När det gäller Småföretagsdelegationens förslag till åtgärder för att förbättra för småföretagen vill utskottet erinra om den avstämning av arbetet med regelförenklingar som regeringen redovisade till näringsutskottet förra våren. I promemorian anger regeringen att omkring 75 % av de 83 enskilda förslag som Småföretagsdelegationen lämnat är viktiga och i någon form bör genomföras. Drygt 40 % av förslagen är redan genomförda eller på väg att genomföras. Ytterligare drygt 30 % av förslagen utreds eller bereds inom Näringsdepartementet.
I början av sommaren förra året lämnade också regeringen en redogörelse till riksdagen om förenklingsarbetet med särskild inriktning på småföretagen (skr. 1999/2000:148). I skrivelsen anges att det övergripande målet är att förbättra småföretagens arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga och villkor i övrigt för att öka sysselsättningen och tillväxten. Ett viktigt delmål, som regeringen sätter upp, är att inom en treårsperiod tydligt minska regelverkens administrativa börda för småföretagen. Målet skall löpande följas upp och resultaten redovisas för riksdagen. Förutom detta redovisas i skrivelsen bl.a. hur myndigheterna under 1999 tillämpat förordningen om särskild konsekvensanalys av reglers effekter för småföretagens villkor. Arbetet med regelförenklingar drivs bl.a. inom den s.k. simplexenheten på Näringsdepartementet. Prioriterade uppgifter under 2001 är utbildning om bl.a. simplexförordningen för tjänstemän i Regeringskansliet och på myndigheter och i utredningsväsendet. Vidare skall det befintliga regelverket ses över inom framför allt skatteområdet och arbetsrätts- och miljölagstiftningen.
Tillväxt i hela Sverige
Som utskottet påpekat tidigare är det viktigt att konstatera att de senaste årens kraftiga tillväxt- och sysselsättningsökning inte är jämnt fördelad i landet. I många län och kommuner brottas man med utflyttning och en svag arbetsmarknad, medan det i andra regioner snarare råder brist på arbetskraft och inflyttningen är stor. Denna situation är enligt utskottets mening ett allvarligt hot mot en balanserad regional utveckling i landet och i förlängningen ett hot mot den samlade tillväxten och sysselsättningen.
Ett viktigt mål i den ekonomiska politiken och i näringspolitiken är därför att hela Sverige skall växa. Staten har ett övergripande ansvar för utvecklingen i hela landet samtidigt som det även krävs aktiva lokala insatser i alla delar av landet för att skapa förutsättningar för högre tillväxt och ökad sysselsättning. Genom det kommunala utjämningssystemet sker en långtgående utjämning av skatteinkomster och strukturellt betingade merkostnader. Därigenom ökar förutsättningarna för alla kommuner och landsting i landet att kunna erbjuda sina invånare en bra vård, omsorg och skola.
Inriktningen av regionalpolitiken är att skapa förutsättningar för hållbar ekonomisk tillväxt, rättvisa och valfrihet, så att likvärdiga levnadsvillkor skapas för medborgarna i hela riket. Decentraliseringen av högskolan, insatser för att öka underhåll, bärighet och rekonstruktion av vägar och järnvägar, satsningarna inom infrastrukturen, som t.ex. Botniabanan och förbättringen av Ådalsbanan, och de senaste årens stora bidragsökningar för att säkra en god kvalitet inom skolan, vården och omsorgen är några av de åtgärder som vidtas för att skapa förbättrade möjligheter runt om i landet.
Utskottet vill i anslutningen till detta erinra om att regeringen i vårpropositionen anger att den avser att till hösten presentera en proposition om regionalpolitiken. Propositionen kommer bl.a. att bygga på de förslag till inriktning och utformning av regionalpolitiken som den regionalpolitiska kommittén presenterade i höstas.
Utbyggnad av infrastrukturen
Av avgörande betydelse för tillväxten och näringslivets utveckling i olika delar av landet är att det finns en väl fungerande infrastruktur av bl.a. vägar och järnvägar. Regeringen anger i vårpropositionen att det finns anledning att öka ambitionen inom infrastrukturområdet. Denna ambitionshöjning skall redovisas i den infrastrukturproposition som läggs fram för riksdagen i höst. I propositionen skall regeringen bl.a. redovisa sin syn på hur infrastrukturen för transporter skall utvecklas under de kommande tio åren. Regeringen anger vidare att en del åtgärder bör vidtas i närtid, dvs. innan nästa s.k. planeringsperiod träder i kraft.
En annan åtgärd för att ge hela Sverige utvecklingsmöjligheter är den pågående utbyggnaden av IT-infrastrukturen. Centerpartiet påstår i motion Fi19 att utbyggnaden skapar en digital klyfta genom att den inte kommer alla till del. Enligt utskottets uppfattning stämmer inte den beskrivningen överens med verkligheten. Ett mycket viktigt inslag i IT-satsningen är nämligen att även hushåll och företag i glesbygd skall få tillgång till snabb dataöverföring till en rimlig kostnad. Sammantaget innebär utbyggnaden en satsning på omkring 17 miljarder kronor under en fyraårsperiod, inklusive satsningar som görs av marknadens olika aktörer. Enligt utskottets mening är utbyggnaden av infrastrukturen inom IT-området en mycket viktig del i ambitionen att ytterligare stärka Sveriges ställning som en av världens ledande IT-nationer. Dessutom är utbyggnaden viktig för att öka utvecklingskraften i alla delar av vårt avlånga land. Utskottet vill här passa på att nämna att regeringen för närvarande bereder den s.k. Bredbandsutredningens förslag om vilka transportnätsförbindelser som bör prioriteras av regional- och näringspolitiska skäl.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om de regionala s.k. tillväxtavtalen. I samtliga län har företrädare för statliga myndigheter, kommuner, landsting, regionala självstyrelseorgan, företag, arbetsmarknadens parter, utbildningsväsendet och många andra arbetat fram gemensamma förslag om hur länets tillväxt och sysselsättning skall kunna öka. Näringsdepartementet presenterade nyligen en utvärdering av tillväxtavtalens utveckling hittills under rubriken Det första året (Ds 2001:15). De viktigaste slutsatserna i rapporten är bl.a. att avtalen ökat medvetenheten om den regionala och lokala näringslivsmiljöns betydelse för företagens konkurrenskraft. Vidare framgår att de regionala nätverken av offentliga aktörer, näringslivsrepresentanter och kommunaltjänstemän stärkts under avtalens utarbetande. Enligt utskottets mening är tillväxtavtalen en viktig process som driver på den lokala och regionala mobiliseringen för en bättre ekonomisk utveckling.
För utvecklingen inom olika regioner är det också viktigt att länen fullt ut utnyttjar de resurser från EU:s strukturfonder som ställs till Sveriges förfogande. Till sist vill utskottet också peka på de s.k. lokala utvecklingsavtalen som nu tecknas mellan staten och vissa storstadskommuner för att öka tillväxten i storstadsregionerna och minska segregationen. Merparten av 2 miljarder kronor som tidigare avsatts för detta ändamål har nu fördelats ut på olika kommuner.
Sänkta inkomstskatter
När det gäller skatterna vill utskottet framhålla att regeringen under 2000 och 2001 tagit de två första stegen i en inkomstskattereform för att sänka skatterna för framför allt låg- och medelinkomsttagare. Bland annat har en skattereduktion införts som kompenserar för 50 % av de egenavgifter som tas ut för att finansiera det nya ålderspensionssystemet. Samtidigt har skiktgränsen för statlig inkomstskatt höjts så att andelen skattebetalare som betalar statsskatt sjunkit till omkring 16 %. Skattesänkningarna bidrar till att minska de marginaleffekter som är särskilt kännbara för låg- och medelinkomsttagare. Det leder i sin tur till att arbetskraftsutbudet stiger, vilket är en nödvändig utveckling om vi skall kunna bibehålla och förstärka den kraftiga uppgången i den svenska ekonomin. Som framgår ovan under avsnittet om regelverken för företagen har även en rad skattesänkningar som riktar sig mot företagen genomförts. Regeringen anger i vårpropositionen att den avser att i anslutning till budgetpropositionen göra en bedömning av om det finns ett samhällsekonomiskt utrymme för ytterligare skattesänkningar på förvärvsinkomster 2002 och framåt.
Utskottet delar regeringens uppfattning i vårpropositionen att nivån på skatterna bl.a. bestäms av vilka välfärds- och fördelningspolitiska ambitioner man har. Enligt utskottets mening riskerar de mycket omfattande skattesänkningar som föreslås i bl.a. Moderata samlingspartiets motion Fi17 att leda till stora nedskärningar av viktig offentlig verksamhet. Dessutom ökar risken för instabila statsfinanser. En sådan utveckling kommer att få starkt negativa konsekvenser för den svenska välfärden.
Fastighetsskatten
Fastighetsskatten är enligt utskottets mening ett exempel på en viktig inkomstkälla för staten. Den ger ungefär 23 miljarder kronor per år, pengar som bidrar till att finansiera den gemensamma välfärden. Uttaget av fastighetsskatt har begränsats under de senaste åren genom att uppjusteringar av taxeringsvärdena frysts samtidigt som skattesatsen sänkts. I år släpps den frysta taxeringen, och taxeringsvärdena kommer att stiga kraftigt i de områden där fastighetspriserna ökat mest. För att minska effekterna av denna utveckling beslutade riksdagen att fr.o.m. i år sänka skattesatsen på småhus från 1,5 % till 1,2 % och skattesatsen på hyreshus från 1,2 % till 0,7 %. Det innebär att statens inkomster från fastighetsskatten i år blir desamma som under 2000. Vidare blir resultatet att ungefär hälften av alla svenskar får lägre fastighetsskatt medan den andra hälften får högre skatt, ibland kraftigt höjd skatt. För att undvika att låginkomsttagare som bor i attraktiva områden drabbas presenterade regeringen i början av mars 2001 en begränsningsregel som skall gälla retroaktivt från den 1 januari 2001. Begränsningsregeln innebär bl.a. att hushåll i normala inkomstlägen inte skall behöva betala mer än 5 % av sin inkomst i fastighetsskatt. Förslaget är för närvarande ute på remiss, och proposition lämnas inom kort till riksdagen.
Ett ekologiskt hållbart Sverige
En god miljö och en ekologiskt hållbar utveckling är enligt utskottets mening ett av den ekonomiska politikens viktigaste mål. Sverige skall vara ett mönsterland för en ekologiskt hållbar utveckling. I budgetpropositionen för 2001 tog regeringen ett ytterligare steg i en grön skatteväxling, samtidigt som en strategi för den fortsatta gröna skatteväxlingen presenterades. Vidare har under de senaste åren ett antal åtgärder och resursförstärkningar vidtagits för att öka den hållbara utvecklingen.
I vårpropositionen föreslår regeringen en rad åtgärder för att öka takten i den ekologiska omställningen av Sverige. Till följd av de förslag som finns i propositionen om de svenska miljömålen (prop. 2000/01:130), som lämnades till riksdagen i början av maj 2001, förstärks resurserna inom miljöområdet med 1,5 miljarder kronor. Dessutom utökas satsningarna på marksanering, biologisk mångfald och biotopskydd. Ett klimatinvesteringsprogram inrättas och tillförs 400 miljoner kronor 2004 för stöd till investeringar som leder till minskade koldioxidutsläpp och som främjar energihushållning. En djurskyddsmyndighet införs, och Statens livsmedelsverk får ökade resurser för kontroll av genmanipulerade livsmedel och resurser avsätts för att främja användandet av ekologiska livsmedel.
Utskottet vill i anslutning till detta också hänvisa till de gröna nyckeltal som sedan 1999 redovisas i budget- och vårpropositionerna. Nyckeltalen är ett komplement till de ekonomiska nyckeltalen, och i vårpropositionen redovisas nyckeltal för energianvändning, försurning, övergödning och klimatpåverkan. Enligt planen skall regeringen till hösten lägga en propositionen som bl.a. skall innehålla nya mål för de klimatpåverkande utsläppen. Utskottet vill i sammanhanget också erinra om att regeringen i vårpropositionen anger att den avser att diskutera med företrädare för jordbruksnäringen och EU-kommissionen om hur de s.k. gödselskatterna - skatt på bekämpningsmedel och kväve i handelsgödsel - skall återföras till näringen.
Reformering av barn- och familjepolitiken
När det gäller familjepolitiken vill utskottet erinra om att regeringen i vårpropositionen fortsätter den stegvisa reformeringen av familjepolitiken som första gången framfördes i vårpropositionen för 2000. Utgångspunkten är att Sverige skall vara ett land där alla barn och ungdomar får en bra uppväxt.
Vid årsskiftet höjdes barn- och studiebidragen med 100 kr i månaden. Samtidigt höjdes flerbarnstilläggen i motsvarande mån och det s.k. adoptionsstödet. Från och med den 1 juli 2001 ges barn till arbetssökande rätt till barnomsorg och de s.k. kontaktdagarna i den tillfälliga föräldrapenningen återinförs. Nästa år införs en maxtaxa i barnomsorgen och kommunerna tillförs även medel för att kvalitetssäkra barnomsorgen. Samtidigt förlängs föräldraförsäkringen med en månad och inom ramen för den förlängda föräldraförsäkringen införs ytterligare en s.k. pappa- och mammamånad. Dessutom införs rätt till barnomsorg för barn till föräldrar som är föräldralediga med yngre syskon. År 2003 införs en allmän förskola för 4- och 5-åringar.
I vårpropositionen föreslår regeringen att garantinivån i föräldraförsäkringen löpande höjs till en nivå på 180 kr per dag 2004. Vidare ges förslag om att studiebidraget fr.o.m. 2003 utgår under 10 månader i stället för som i dag under 9 månader. Dessutom skall barn till asylsökande och barn som beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd ges i stort sett samma tillgång till förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg och utbildning som barn bosatta i Sverige.
Sammantaget innebär dessa satsningar att tillskotten till barnfamiljerna år 2004 uppgår till omkring 10 miljarder kronor.
Den generella välfärden skall bevaras och utvecklas
Den generella välfärdspolitiken är enligt utskottets mening en avgörande del i politiken för tillväxt, rättvisa och jämställdhet. En generellt upplagd välfärdspolitik minskar klyftorna mellan olika grupper i samhället. Social- och arbetsförsäkringarna ger trygghet när en person drabbats av t.ex. sjukdom eller arbetsskada samtidigt som försäkringarnas koppling till förvärvsarbete uppmuntrar till ett högt arbetskraftsdeltagande och arbetskraftsutbud.
Till följd av de kraftiga reallönehöjningarna under de senaste åren har antalet personer som får ersättning med 80 % av inkomsten vid sjukdom eller föräldraledighet minskat. I år beräknas 36 % av alla heltidsarbetande ha en inkomst på över 7,5 basbelopp, vilket är den övre gränsen för ersättningsberättigad inkomst. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är angeläget att se över ersättningsnivåerna i försäkringssystemen för att bevara och utveckla den generella välfärden. Därför anger också regeringen också i vårpropositionen att den avser att återkomma till frågan i budgetpropositionen för 2002.
Vidare anger regeringen att ersättningen i arbetslöshetskassan höjs redan fr.o.m. den 1 juli i år. Den högsta dagpenningen höjs med 100 kr under de första hundra dagarna samtidigt som golvet, dvs. den lägsta ersättningsnivån, höjs från 240 kr till 270 kr. Om det statsfinansiella läget tillåter skall ersättningen i arbetslöshetskassan höjas ytterligare nästa år. Som utskottet redovisat tidigare föreslår regeringen också att garantinivån i föräldraförsäkringen höjs från nuvarande 60 kr per dag till 120 kr per dag fr.o.m. årsskiftet. Nivån höjs sedan ytterligare till 150 kr per dag 2003 och 180 kr per dag 2004.
Ohälsan i arbetslivet måste åtgärdas
De senaste åren har antalet sjukskrivningar ökat kraftigt. Speciellt stor är ökningen av sjukskrivningar för kvinnor som arbetar i den offentliga sektorn. Enligt utskottets mening är detta en utveckling som måste brytas. I december i fjol tillsattes en särskild utredare med uppgift att utarbeta en handlingsplan för att öka hälsan i arbetslivet. Enligt uppgift skall ett delbetänkande läggas fram i juni i år och en slutredovisning ske i december 2001. I Regeringskansliet pågår för närvarande en beredning av olika åtgärder för att minska sjukskrivningarna och ohälsan, bl.a. i samarbete med arbetsmarknadens parter och de offentliga arbetsgivarna. I vårpropositionen föreslås bl.a. att 100 miljoner kronor avsätts för att motverka långtidssjukskrivningar och underlätta återgång till arbete. Vidare föreslås att arbetsskadeförsäkringen reformeras och tillförs en halv miljard kronor 2002 och en miljard kronor per år fr.o.m. 2003. Det finns en omfattande kritik mot att dagens regelsystem gör det svårt för bl.a. kvinnor att få sina arbetsskador erkända. Reformen skall därför bl.a. innehålla en förändring av bevisreglerna för arbetsskadeersättning. Förslag till förändringar lämnas till riksdagen senare.
Privatisering och avreglering
När det gäller frågor om förändringar av de svenska socialförsäkringarna och avregleringar och privatiseringar av t.ex. vård- och omsorgssektorerna vill utskottet erinra om att principerna om en solidariskt finansierad och rättvist fördelad sjukvård är några av de mest centrala inslagen i den generella välfärdspolitiken. Det finns enligt utskottet heller inga belägg för att Sverige skulle vinna på att överge skattefinansieringen av vården. Internationella erfarenheter tyder tvärtom på att de skattefinansierade hälso- och sjukvårdssystemen fungerar bättre i t.ex. jämställdhets- och fördelningspolitiskt avseende än försäkringsfinansierade system.
Enligt utskottets mening skulle förslagen i t.ex. Moderata samlingspartiets motion Fi17 och Folkpartiet liberalernas motion Fi20 om omfattande avregleringar och privatiseringar i den statliga och kommunala sektorn leda till en dramatisk förändring av de offentliga verksamheterna. Följden skulle sannolikt bli en mycket instabil situation till skada för medborgarna. Effektiviteten och produktiviteten inom t.ex. vården, omsorgen och skolan skulle drabbas hårt. I bl.a. motion Fi17 föreslås också mycket stora skattesänkningar genom bl.a. sänkningar av den kommunala utdebiteringen. Det är utskottets övertygelse att skattesänkningar av denna omfattning oundvikligen leder till stora nedskärningar av viktig och angelägen offentlig verksamhet. Dessutom får stora skattesänkningar av den här typen helt oacceptabla jämställdhets- och fördelningspolitiska konsekvenser. Skadorna på den svenska generella välfärden skulle bli betydande. Utskottets uppfattning är vidare att skattesänkningar av detta slag kan leda till instabila statsfinanser med negativa effekter på både företagsklimatet och den ekonomiska tillväxten. Erfarenheterna av den snabba försämringen av statsfinanserna i början av 1990-talet avskräcker.
Offentliga bidrag bidrar till en jämnare fördelning
Utskottet vill i detta sammanhang peka på den studie av fördelningen av offentliga bidrag till barnomsorg, utbildning samt hälso- och sjukvård som redovisades i budgetpropositionen för 2000 (1999/2000:1 bil. 4). Undersökningen visar tydligt att de resurser som fördelas via de offentliga verksamheterna klart bidrar till en jämnare fördelning i samhället. Framför allt blir omfördelningen över livet tydlig när effekterna av de subventionerade offentliga tjänsterna undersöks. Till exempel beräknas personer i 85-årsåldern få vård och omsorg för i genomsnitt 103 000 kr per år. Ungdomar erhåller ca 20 000 kr per år i form av främst utbildning, medan personer i 55- årsåldern endast utnyttjar offentliga tjänster för 13 000 kr. När det gäller subventioner av utbildning visar studien att snedrekryteringen till den högre utbildningen fortfarande är betydande. Subventionerna till högskolan gynnar framför allt barn till högutbildade och tjänstemän. Däremot har klyftan i antalet utbildningsår mellan olika grupper i samhället minskat markant de senaste åren. Andra resultat är t.ex. att barnfamiljer och pensionärer gynnas och att subventionerna påtagligt minskar inkomstspridningen. Personer med relativt låg ekonomisk standard erhåller mer, både i absoluta och relativa termer, än de välbeställda. Vidare gynnas kvinnor mer än män av den offentliga tjänstesektorn.
Ökade resurser till vården, skolan och omsorgen
Den omfattande saneringen av de offentliga finanserna har under de senaste åren skapat utrymme för satsningar på att öka resurserna och förbättra kvaliteten inom skolan, vården och omsorgen av barn och gamla. Den starka inkomstutvecklingen i den svenska ekonomin innebär dessutom att skatteintäkterna i den kommunala sektorn ökat markant under de senaste åren, och som framgår av regeringens beräkningar i vårpropositionen kommer de att fortsätta att öka framöver.
I år är resursöverföringen från staten till kommuner och landsting 25,8 miljarder kronor högre jämfört med situationen 1996. Enligt utskottets mening är det nödvändigt att kommunernas och landstingens ekonomi förstärks ytterligare. Behoven inom vården, skolan och omsorgen är fortfarande stora. Inom ramen för försvarsuppgörelsen görs en särskild satsning på vård och omsorg om totalt ca 8 miljarder kronor under perioden 2002-2004. Av medlen skall 1 miljard kronor utbetalas 2002, 3 miljarder kronor 2003 och 4 miljarder kronor 2004. Till detta skall sedan läggas den kraftiga satsning på skolan under perioden 2001-2006 om totalt 17,5 miljarder kronor som utskottet redovisat tidigare. Nästa år tillförs skolan 0,5 miljarder kronor och därefter ökar tilldelningen med 1 miljard kronor per år fram till 2006. De kommuner som har svårt att nå ekonomisk balans tillförs 2002 och 2003 resurser motsvarande 1,3 miljarder kronor.
I vårpropositionen förslår regeringen ytterligare ett särskilt bidrag till kommuner och landsting med befolkningsminskningar om totalt 400 miljoner kronor åren 2003 och 2004. Vidare avsätts ytterligare 1,25 miljarder kronor per år fr.o.m nästa år för att korta väntetider och förbättra tillgängligheten inom sjukvården. Vidare överförs 400 miljoner kronor av de s.k. Dagmarpengarna till de generella statsbidragen för landstingen.
Sammantaget innebär detta att kommun- och landstingssektorn år 2004 tillförs drygt 32 miljarder kronor jämfört med 1996, i vilka ingår 0,5 miljarder kronor 2001 och 2002 för kvalitetssäkring av barnomsorgen för de kommuner som inför maxtaxan. Ovanpå detta tillkommer de resurser som regeringen satsar inom ramen för en familjepolitisk reform; t.ex. erhåller de kommuner som inför maxtaxa statsbidrag. Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att det vid sidan av dessa resursstärkande åtgärder görs en mängd satsningar för att öka kvaliteten och effektiviteten inom t.ex. skolan och vården. Till exempel föreslås i vårpropositionen en förstärkning av tandvårdsstödet och att ett nationellt förbehållsbelopp införs. Förbehållsbeloppet är den lägsta summan pengar som t.ex. en pensionär eller handikappad skall ha kvar att leva på när omsorgsavgiften är betald. Utskottet vill även peka på att regeringen i budgetpropositionen för 2002 avser att komma med förslag om ett nytt system för de kommunala momsavdragen. Målsättningen är att ett nytt system skall träda i kraft den 1 januari 2002, och den lösning som övervägs är att staten finansierar systemet samtidigt som nivån på de generella bidragen till kommunerna och landstingen reduceras.
Behovet av offentlig och kommunal verksamhet växer
Som tydligt framgår av t.ex. kapitel 12 i vårpropositionens bilaga 1 fortsätter behoven av offentlig och kommunal verksamhet att öka starkt framöver, bl.a. till följd av den demografiska utvecklingen och den allt högre andelen äldre i befolkningen. Detta ställer stora krav på en väl fungerande offentlig sektor med starka och sunda offentliga finanser. Därtill krävs en god ekonomisk tillväxt och en ökad sysselsättning. Till följd av den höga tillväxten och den stigande sysselsättningen bedöms kommunernas och landstingens skatteinkomster öka med omkring 75 miljarder kronor under perioden 2001-2004. Detta visar enligt utskottets mening på vikten av att åtgärder vidtas så att de senaste årens höga tillväxt i den svenska ekonomin blir uthållig.
Vid sidan av detta är det enligt utskottets mening också mycket viktigt att de resurser som redan finns i den kommunala sektorn används mer effektivt. Den pågående omdaningen och effektiviseringen av den kommunala verksamheten måste fortsätta, även om statsbidragen till kommunerna och skatteintäkterna ökar.
Pensionärerna och pensionerna
I Kristdemokraternas motion Fi18 hävdas att regeringens okänsliga budgetsanering drabbat pensionärerna hårt. Utskottet vill med anledning av detta anföra följande. Regeringen gjorde tidigt klart att när statsfinanserna stärks och ekonomin börjar växa skall situationen först förbättras för de grupper i samhället som drabbats extra hårt av de svåra tiderna. Redan i budgetpropositionen för 1999 föreslog regeringen därför en förbättring av pensionärernas ekonomi med omkring 4 miljarder kronor. Det reducerade prisbasbeloppet för pensionärer ersattes fr.o.m. 1999 av det fulla prisbasbeloppet samtidigt som bostadstillägget till pensionerna höjdes för att gynna de sämst ställda pensionärerna. I förra årets vår- och budgetpropositioner fortsatte satsningen på pensionärerna. Bostadstillägget och det särskilda bostadstillägget höjdes ytterligare samtidigt som den tidigare tillfälliga höjningen av pensionstillskottet permanentades. Vidare höjdes det särskilda grundavdraget för pensionärer i inkomstbeskattning.
Regeringen föreslår i vårpropositionen att bostadstillägget justeras upp ytterligare. Vidare bör ett s.k. äldreförsörjningsstöd för äldre invandrare införas. Stödet skall utgå till äldre invandrare som inte uppfyller det s.k. bosättningskravet för folkpension och därför i dagsläget är hänvisade till socialbidrag för sin försörjning. Som utskottet redovisat tidigare föreslår regeringen också att det införs ett förbehållsbelopp inom äldreomsorgen.
Utskottet vill i sammanhanget också peka på att de satsningar som nu görs och planeras inom vården och omsorgen är av utomordentligt stor betydelse, inte minst för äldre och pensionärer. Till exempel gynnas framför allt de äldre av förbättringen av tandvårdsstödet och den ytterligare förstärkning av stödet som föreslås i vårpropositionen. Som redovisades ovan, under rubriken Offentliga bidrag bidrar till en jämnare fördelning, går en stor del av de offentliga tjänsterna inom vården och omsorgen till personer i de högre åldersgrupperna.
Saneringen av de offentliga finanserna och demografin
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat budgetkonsolideringens effekter på fördelningen i samhället (senast i bet. 2000/01: FiU1). Enligt utskottets uppfattning fanns det inte något alternativ till saneringen av de offentliga finanserna. Den var nödvändig för att återställa förtroendet för svensk ekonomi och få ned de höga räntor som allvarligt dämpade tillväxtkraften, inte minst i de mindre och medelstora företagen. Den var också nödvändig för att säkra den framtida välfärden. Som utskottet redovisat tidigare står Sverige inför en stor demografisk utmaning genom att andelen äldre i befolkningen ökar. För att klara av den påfrestning som detta kommer att innebära på de offentliga sy- stemen krävs ett överskott i de offentliga finanserna under de närmaste åren.
Enligt utskottets mening är det också viktigt att inse att de senaste åren kraftiga uppgång i den svenska ekonomin till en ganska stor del beror på det faktum att Sverige nu har sanerat de offentliga finanserna och etablerat ett överskott. En symboliskt viktig händelse och ett tydligt bevis för den här utvecklingen är, som utskottet nämnt tidigare, att nivån på de svenska obligationsräntorna under det senaste året legat på ungefär samma nivå som de tyska obligationsräntorna.
Överskottsmålet i de offentliga finanserna
I motion Fi20 kritiserar Folkpartiet liberalerna regeringen för att inte ha någon klar politik när det gäller överskottet i de offentliga finanserna. Överskottet borde vara minst 2,5 % av BNP 2002 för att skapa en buffert för sämre tider, enligt motionärerna.
Som utskottet framhållit tidigare är sunda offentliga finanser ett mycket viktigt ekonomiskt politiskt mål för att bl.a. säkra en god välfärd, minska klyftorna och klara de framtida påfrestningarna till följd av de demografiska förändringarna. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att budgetpolitiken styrs av två övergripande mål: de sammantagna offentliga finanserna skall visa ett överskott på 2 % av BNP över en konjunkturcykel, och de statliga utgifterna skall hållas inom de uppsatta utgiftstaken.
I samband med 1997 års ekonomiska vårproposition fastställdes målen för de offentliga finanserna fram t.o.m. 2001. Till följd av den pågående konsolideringen av statsfinanserna och de då relativt svaga ekonomiska utsikterna beslutades om en infasning av målet för att dämpa eventuella negativa effekter på samhällsekonomin. För 1998 skulle de offentliga finanserna vara i balans. För 1999 bestämdes att överskottet skulle uppgå till 0,5 % av BNP. Åren 2000 och 2001 skulle överskottet uppgå till 1,5 % respektive 2 % av BNP. I anslutning till budgetpropositionen för 1999 höjdes ambitionen, och målet för 2000 höjdes från tidigare 1,5 % till 2 % av BNP. I samband med budgetpropositionen för 2001 bestämdes att överskottet för 2001 skulle vara 2,5 %.
Utskottet kan konstatera att erfarenheten hittills av de preciserade budgetmålen är mycket god. Målen har utan svårighet uppnåtts och även överskridits. År 1998 visade de offentliga finanserna ett överskott på 2,1 % av BNP och 1999 blev överskottet 1,7 % av BNP, vilket är 2,1 respektive 1,2 procentenheter över målet för respektive år. I fjol uppgick överskottet till 4,1 % jämfört med målet på 2,0 %. I år väntas, enligt prognoserna i vårpropositionen, ett överskott på 3,6 % jämfört med målet på 2,5 %. Sammantaget har de offentliga finanserna under de senaste fyra åren, 2001 inräknat, gett ett överskottet utöver de uppsatta målen på 6,5 procentenheter.
Denna framgångsrika utveckling har bidragit till att pressa ned den offentliga skulden, sänka räntenivån i samhället och därmed även räntekostnaderna i budgeten. Detta har i sin tur bl.a. skapat utrymme för de senaste årens satsningar på sysselsättningen, vården, skolan och omsorgen och de nya reformer som föreslås i vårpropositionen. Det är utskottets övertygelse att förutsättningarna för att nå målen skulle ha varit mycket sämre med de budgetalternativ som t.ex. Folkpartiet liberalerna presenterat för den aktuella perioden.
Utskottet vill i anslutning till denna diskussion erinra om att målet för överskottet för 2002 är 2 % av BNP, men att regeringen i vårpropositionen anger att målet kommer att prövas i samband med att budgetpropositionen lämnas till riksdagen i höst.
Ett Sverige för alla
I utskottets betänkande med anledning av budgetpropositionen för 2001 (2000/01:FiU1) behandlades den stora fördelningspolitiska utmaning som ligger i att minska klyftorna i samhället och antalet personer som är marginaliserade. Enligt utskottets mening ger ekonomisk tillväxt bättre förutsättningar för ökad rättvisa. Tillväxten i sig är däremot ingen garanti för rättvisa, utan för att minska klyftorna i samhället krävs en aktiv politik för rättvisa. Målet bör vara att människors livsval inte skall begränsas av bakgrund eller kön. Alla skall ha samma rätt och möjlighet till vård, utbildning och omsorg. Vidare måste alla former av diskriminering upphöra. Invandrare, flyktingar och de som bott i Sverige i många generationer skall ges likartade möjligheter i livet.
Även om mycket återstår att göra har de senaste årens tillväxt gjort det möjligt att vidta åtgärder inom en rad områden; t.ex. har initiativ tagits för att öka förutsättningarna för en långsiktigt hållbar integration. Inom bl.a. arbetsmarknads- och utbildningsområdet pågår en rad olika insatser för att öka invandrarnas möjligheter att delta i arbetslivet. Olika fördelningsanalyser visar att barnfamiljer och då särskilt ensamstående föräldrar, ungdomar och invandrare fortfarande har det sämre nu än i början av 1990-talet. En rad åtgärder har vidtagits för att förbättra situationen för dessa grupper och ytterligare förslag lämnas i vårpropositionen. Andra studier visar att det finns strukturella faktorer som gör att vissa samhällsgrupper har större tillgång än andra till utbildning, höga inkomster och en god välfärd. Det är t.ex. fortfarande betydligt vanligare att barn till föräldrar med högre utbildning studerar vidare, än att barn till föräldrar med lägre utbildning gör det. Det är bl.a. i detta perspektiv som regeringens satsningar på ökat antal platser på högskolor och universitet, Kunskapslyftet och ett reformerat studiemedelssystem skall ses.
Studier som bl.a. regeringen genomfört visar att lönespridningen i Sverige ökade något under senare delen av 1990-talet efter att ha minskat sedan mitten av 1970- talet. Till följd av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet marginaliserades vissa grupper. Till exempel har antalet människor som är långtidsarbetslösa, långtidssjuka eller beroende av socialbidrag under långa tider ökat. För att motverka detta måste bl.a. marginaleffekter av olika slag minskas så att det bättre lönar sig att studera och arbeta. Därmed minskar risken för att människor fastnar i socialbidragsberoende och långtidsarbetslöshet. Beslutet om att införa maxtaxa i förskoleverksamheten och barnomsorgen är ett exempel på åtgärder som bidrar till att minska marginaleffekterna. Sänkning av marginalskatterna genom höjningen av de nedre skiktgränsen för statlig inkomstskatt och den påbörjade kompenseringen av egenavgifterna är andra exempel. Till följd av förslagen i budgetpropositionen för 2001 och de ytterligare förslag som framförs i vårpropositionen sänks också marginal effekterna i de familjepolitiska stöden.
I vårpropositionen redovisas en genomgång av fördelningsprofilen av förslagen om maxtaxa, förändringarna i föräldra- och arbetslöshetsförsäkringen, förbättrat studiebidrag, höjt bostadstillägg för pensionärer och försörjningsstödet för äldre invandrare. Förslagen har sammantagna en gynnsam fördelningsprofil och gynnar framför allt låg- och medelinkomsttagare. Dessutom gynnas kvinnor mer än männen av förslagen.
OECD:s BNP-statistik
Moderata samlingspartiet och Kristdemokraterna använder i den politiska argumentationen något de kallar för OECD:s tillväxt- eller välfärdslista. Vad det handlar om är den statistik som OECD sammanställer av köpkraftskorrigerade BNP-uppgifter per capita. Sverige har, enligt t.ex. Moderata samlingspartiets motion Fi17, halkat ned från en 4:e plats i början av 1970-talet till en 22:a plats i slutet av 1990-talet.
Som utskottet påpekat vid tidigare behandlingar (senast i bet. 2000/01: FiU1) är OECD:s statistik så osäker att man bör vara mycket försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser av uppgifterna. Möjligheten till jämförelser mellan länderna är mycket begränsad, enligt bl.a. OECD:s egna uppgifter. Dessutom har måttet stora brister som mått på den ekonomiska välfärden.
Även valet av tidsperiod är av avgörande betydelse för resultatet. Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd (AER) har i en rapport (nr 5 2000) visat att om i stället 1947 används som utgångsår och 1997 som slutår och BNP per innevånare i eldrarna 15-64 år används som välfärdsmått blir resultatet en allmän, mycket kraftig utjämning mellan OECD- länderna. Sveriges placeringar ändrades under perioden från plats sex till plats åtta. Samtidigt ökade Sveriges nivå från nästan 60 % till nästan 80 % av Förenta staternas nivå.
Utskottet kan konstatera att svensk ekonomi tappat i relativ position under framför allt två perioder de senaste 30 åren - under andra hälften av 1970-talet och i början av 1990-talet. Den absolut största nedgången kom i början av 1990- talet då Sveriges BNP föll samtidigt som flera andra länder fortsatte att ha en positiv tillväxt.
Sveriges relativa position förbättras
De senaste åren har emellertid Sveriges tillväxt varit högre än genomsnittet i såväl OECD som EU, samtidigt som inflationen varit en av de lägsta i indu strivärlden. Detta innebär att Sveriges relativa position har förbättrats. Utskottet vill erinra om att en hög, uthållig ekonomisk tillväxt är en viktig del av regeringens ekonomiska politik. Det bör också tilläggas att tillväxten skall vara ekologiskt hållbar.
Utskottet vill i sammanhanget passa på att kort redogöra för en vidareutveckling av den köpkraftskorrigerade BNP- statistiken som EU:s statistikorgan, Eurostat, tar fram. Eurostat har bl.a. undersökt den köpkraftskorrigerade produktionsnivån för olika regioner inom EU-länderna under perioden 1994-1996. Resultatet visar på en ganska stor skillnad mellan de fattigaste och rikaste regionerna i flertalet länder. Den största spridningen finns enligt Eurostat i Tyskland (inklusive östra Tyskland), där skillnaden i BNP per invånare (köpkraftskorrigerat) mellan den fattigaste och den rikaste delen av landet uppgick till omkring 140 indexenheter. Näst störst var spridningen i Österrike (drygt 95 indexenheters skillnad), följt av Belgien (drygt 90 indexenheter), Frankrike (80 indexenheter) och Italien (omkring 75 indexenheter). Enligt Eurostats uppgifter är Sverige det land som har den minsta spridningen mellan olika regioner. Skillnaden mellan den region med lägst BNP per capita och den med högst BNP per capita uppgick till ungefär 30 indexenheter. I likhet med OECD:s BNP- mått är även Eurostats beräkningar behäftade med stora statistiska problem. Men enligt utskottets mening kan man ändå dra följande, för svenskt vidkommande, viktiga slutsats: de regionala klyftorna i Sverige förefaller vara betydligt mindre än i flertalet övriga länder i EU.
Utskottet vill i likhet med vid tidigare behandlingar också erinra om att det finns andra undersökningar som kan komplettera OECD:s mått och därmed bidra till att fördjupa diskussionen om ekonomisk välfärd. En sådan undersökning är den rapport om utvecklingsnivån i världen som FN:s utvecklings- och biståndsorgan, UNDP, publicerar varje år. En annan intressant rapport, där perspektivet visserligen är något snävare, är ESO:s (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) undersökning med titeln "Med många mått mätt" (Ds 2000:23). Rapporten är en s.k. benchmarkstudie över Sverige och innehåller en jämförelse mellan Sverige och andra länder när det gäller utvecklingen i tolv olika samhällssektorer - makroekonomi, arbetsmarknad, näringsliv, utrikeshandel, investeringar, skatter, utbildning, forskning, IT-sektorn, infrastruktur, hälso- och sjukvård, socialförsäkringssektorn, fördelningspolitik samt miljö- och energifrågor. Sveriges position jämfört med förhållandena i Danmark, Nederländerna, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, USA och Japan har undersökts för totalt 155 olika indikatorer. Siffrorna avser framför allt 1998, men i vissa fall är dock det statistiska underlaget äldre. Kortfattat visar resultaten i rapporten att Sverige totalt sett klarar sig bra. I 67 av de 155 indikatorerna placerar sig Sverige på första eller andra plats. När det gäller sektorer som hälso- och sjukvård, socialförsäkringar, inkomstfördelning och IT-sektorn ligger Sverige till övervägande delen över den genomsnittliga nivån i undersökningen.
En annan undersökning, där perspektivet är ännu något snävare och framför allt behandlar närings- och företagsklimatet, är den jämförande studie av näringspolitiken som Näringsdepartementet publicerar. Årets rapport Benchmarking av näringspolitiken 2001 (DS2001:20) gör en bedömningen av Sveriges utveckling jämfört med andra OECD-länder vad avser indikatorer inom t.ex. områdena fungerande marknader och effektiv konkurrens, tillväxt- och innovationsorienterad FoU-politik, kompetensutveckling i näringslivet, arbetsmarknad, lönebildning och transportförsörjning. I korthet visar resultaten att Sverige hamnar på den övre tredjedelen i rangordningen i 27 av de 45 olika indikatorer som undersökts. Endast i tre fall placerar sig Sverige i den tredjedel av länder som har den sämsta utvecklingen. Jämfört med den studie som gjordes i fjol har Sverige förbättrat sin position i 14 indikatorer medan positionen försämrats i 5 indikatorer.
Jämställdhet
Centrala mål i den ekonomiska politiken är rättvisa och jämställdhet. Även om vi i Sverige har kommit långt med jämställdheten mellan män och kvinnor i jämförelse med andra länder, återstår mycket att göra. Vårt samhälle är fortfarande till stora delar styrt utifrån manliga normer. Arbetsmarknaden är alltjämt mycket könsuppdelad och kvinnors arbete är ofta lägre värderat. Kvinnor har sämre karriärmöjligheter, sämre lön och mindre makt som en följd av att de är kvinnor. För att bryta detta maktmönster måste den övergripande ekonomiska politiken få ett ännu tydligare genusperspektiv än i dag.
Välfärden och jämställdheten är intimt förknippade med varandra. Det är inte en slump att länder som Danmark, Norge, Finland och Sverige är mer jämställda än de flesta andra länder. Det är den utbyggda generella välfärden och den höga förvärvsfrekvensen för kvinnor som har gett möjligheter till detta.
Kvinnors och mäns lika värde och rätt till egen försörjning skall vara en självklarhet i Sverige. En egen inkomst är förutsättningen för fria och självständiga val i vardagen. Det skall aldrig accepteras att kvinnors kunskaper och erfarenheter värderas lägre. Politiken måste därför med kraft inriktas på kvinnors rätt till arbete med rättvisa löner, en väl utbyggd gemensam sektor, kvinnofrid samt en strategi för att få jämställdhet på alla områden och fler kvinnor på olika beslutsnivåer.
De reformer som utskottet redovisat ovan, som t.ex. den stegvis reformerade barn- och familjepolitiken, satsningarna på skola, vård och omsorg och programmen för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten, är väsentliga steg i utvecklingen mot en större rättvisa och ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. En avgörande del i jämställdhetspolitiken är att motverka löneskillnader på grund av kön. Utskottet vill i anslutning till detta bl.a. erinra om att riksdagen i fjol beslutade om en skärpning av jämställdhetslagen. Den nya lagen är tydligare och skall mer effektivt motverka att lön sätts efter könstillhörighet på den svenska arbetsmarknaden.
Utskottet vill också erinra om att regeringens utgångspunkt i jämställdhets arbetet är att såväl den politiska som den verkställande delen av regeringsarbetet skall genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Till exempel gäller att olika förhållanden och villkor för kvinnor och män skall synliggöras, att varje fråga skall prövas ur ett jämställdhetsperspektiv och att konsekvenserna av hur förändringar kan tänkas utfalla för kvinnor respektive män skall analyseras.
Utskottet vill i sammanhanget också erinra om att det inför varje viktig regelförändring i skatte- och transfereringssystemet i Regeringskansliet genomförs en analys av de olika åtgärdernas fördelningseffekter. I frågor som rör budgeten och den ekonomiska politiken arbetar regeringen med könsperspektivet på flera olika plan. Sedan 1999 har en arbetsgrupp med representanter från bl.a. olika departement och myndigheter arbetat med att ta fram metoder för att könsuppdela uppgifter för ett antal anslag i budgeten. I samband därmed har Statistiska centralbyrån (SCB) tillförts ökade resurser för att ta fram nödvändigt statistiskt underlag för könsuppdelning av anslag. I startgroparna ligger nu ett projekt inom Näringsdepartementet om att integrera könsperspektivet i den statliga budgetprocessen. Projektet skall pågå under 2001 och syftet är bl.a. att utarbeta förslag till struktur för det fortsatta jämställdhetsarbetet i budgetprocessen, att visa hur en koppling kan göras mellan mål, budget och resultatredovisning samt att utveckla en strategi för uppföljning och utvärdering av jämställdhetspolitiken.
Utskottet vill understryka att jämställdhet berör alla samhällsområden. Jämställdhet handlar om rättvisa och fördelning av ekonomisk och politisk makt. Det handlar om demokrati, om att värdera kvinnor och män lika. Därför är det också viktigt att genusperspektivet blir en naturlig del i budgetprocessen och i finansplanen. För att nå ett solidariskt, rättvist och jämställt samhälle är det nödvändigt att det i beslutsunderlagen finns konsekvensanalyser utifrån ett genusperspektiv.
Utskottet anser sammanfattningsvis att jämställdhet är en fråga med högsta prioritet. Mycket återstår att göra. Utskottet ser positivt på att regeringen arbetar med att på olika sätt införliva könsperspektivet i budgetprocessen och i den ekonomiska politiken samt att i vvrigt utveckla jämställdhetsarbetet.
(s), (v) och (mp) i samarbete
Utskottet tillbakavisar Kristdemokraternas angrepp i motion Fi18 på Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna. En redovisning av resultaten i ekonomin duger bra som svar på Kristdemokraternas attack: Tillväxten har varit historiskt hög under de senaste åren, sysselsättningen stiger kraftigt och arbetslösheten sjunker, inflationen och räntenivåerna är låga, de offentliga finanserna och bytesbalansen visar stora överskott och medborgarnas realinkomster stiger starkt.
Regeringens och de bägge samarbetspartiernas mål är att under mandatperioden försöka skapa en så stor uppslutning som möjligt för en politik för full sysselsättning. Som tidigare berör samarbetet i vårpropositionen fem områden - ekonomi, sysselsättning, rättvisa, jämställdhet och miljö. Enligt utskottets mening ger samarbetet en signal till omvärlden att det finns en politisk majoritet för en ekonomisk politik som är inriktad på full sysselsättning, rättvis fördelning, ett offentligt överskott om 2 % av BNP över en konjunkturcykel och prisstabilitet. Samarbetspartierna står bakom riktlinjerna för den ekonomiska politiken, budgetpolitiken, utgiftstaken i tilläggsbudgeten för 2001.
Med hänvisning till vad som anförts ovan avstyrker utskottet förslagen i motionerna Fi17 (m) yrkandena 1, 7 och 10-16, Fi18 (kd) yrkandena 1, 2 delvis och 5, Fi19 (c) yrkandena 1, 6-11 och 13-14, Fi20 (fp) yrkandena 1, 10, 11, 13-16, 18-23 och 25 samt Fi33 (m).
1.4 Den ekonomiska och monetära unionen
Utskottets förslag i korthet
Enligt utskottets meningen finns det ingen anledning att nu ompröva tidigare beslut om att inte införa euron i Sverige. Utskottet delar också regeringens uppfattning i budgetpropositionen att ett eventuellt svenskt deltagande i EMU måste ha ett brett folkligt stöd, och frågan därför skall prövas av svenska folket i en folkomröstning. Därmed är det inte heller aktuellt att delta i det europeiska växelkurssamarbetet ERM2.
Jämför reservationerna 2 (m, kd, fp) och 3 (c).
Motionerna
I motion Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) framhålls att svenskt företagande behöver en stabil valuta. En växande osäkerhet om den svenska kronan försvårar för de mindre och medelstora företagen som söker vinna nya marknader utanför landet. En ekonomisk politik som följs av sjunkande kronvärde urholkar välfärden och snedvrider förutsättningarna för nytt företagande till förmån för de stora företag som genom sänkt kronkurs får ökad konkurrenskraft. Mot denna bakgrund är det av yttersta vikt att Sverige tar full del i samarbetet om den gemensamma valutan. Euron bör snarast möjligt bli svensk valuta, enligt motionärerna. Sverige bör därför snarast fatta beslut om fullt deltagande i valutasamarbetet. Omedelbart efter ett positivt beslut skall Sverige inträda i ERM2 (yrkande 8).
I motion Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs att Sverige bör delta i EMU- samarbetet fullt ut. Vidare bör en folkomröstning genomföras. Folkomröstningen bör föregås av överläggningar mellan ledarna för samtliga riksdagspartier. Av tidsskäl är det ej möjligt att genomföra en folkomröstning i år. Mycket talar därför, enligt motionärerna, för att en folkomröstning bör vänta till efter valet 2002. Det bör också i en folkomröstning endast finnas två alternativ - ja till deltagande i EMU och nej till deltagande i EMU. En förhandling om en svensk anslutning till ERM2 bör tas upp snarast efter det att svenska folket sagt ja till EMU - detta för att minska tiden mellan ansökan och fullt deltagande i EMU (yrkande 3).
I motion Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhålls att ett EMU-medlemskap ökar förutsättningarna för en god och stabil svensk tillväxt. Priserna sjunker som en följd av ökade prisjämförelser och därmed ökad konkurrens. Det tjänar svenska konsumenter på, liksom svenska företag och deras anställda. Sammantaget ökar det svenska välståndet, och mer resurser blir tillgängliga för såväl privat konsumtion som offentligt finansierad vård, skola och omsorg. Vidare får Sverige genom medlemskapet insyn och beslutsrätt i bl.a. det s.k. Eurorådet och i ECB. Ett av de mest uppmärksammade besluten om svensk ekonomisk politik under senare år är regeringspartiets principiella ja till EMU. Men inte heller i vårpropositionens finansplan nämns detta. Sveriges regering har alltså ännu inte åstadkommit någon officiell avsiktsförklaring om var den står i frågan om Sverige och EMU. Enligt motionärerna är det viktigt att Sveriges riksdag fastställer en tidtabell för inträdet i EMU:s s.k. tredje fas. Det bör ske i fem steg. Regeringen avger en skriftlig avsiktsförklaring till riksdagen där dess EMU-politik och tidtabell redovisas. En nationell övergångsplan görs upp och genomförs så snabbt som möjligt. En folkomröstning om EMU bör genomföras så snart som möjligt efter valet 2002. Efter ett ja i folkomröstningen tas en förhandling upp med euroländerna om svenskt inträde i ERM2, och Sverige bör sikta på att gå med i EMU inom 18 månader efter ett ja i folkomröstningen, dvs. under första halvåret 2003 (yrkande 17).
Finansutskottets ställningstagande
I slutet av 1997 beslutade riksdagen att Sverige inte skulle införa EU:s gemensamma valuta, euron, när den s.k. tredje etappen av EMU inleddes den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:25, bet. 1997/98:FiU9, rskr. 1997/98:75).
Riksdagen beslutade samtidigt att Sverige bör hålla dörren öppen för ett eventuellt framtida deltagande i valutaunionen, och om det efter den 1 januari 1999 bedöms lämpligt att Sverige deltar, skall frågan underställas svenska folket för prövning.
Enligt utskottets mening finns det ingen anledning att nu ompröva beslutet från 1997 att Sverige inte skall införa euron. Utskottet delar regeringens uppfattning i vårpropositionen att ett beslut om ett svenskt deltagande i valuta unionen måste ha ett brett folkligt stöd och att frågan därför skall underställas svenska folket för prövning i en folkomröstning. Utskottet delar också regeringens uppfattning att det för närvarande inte heller är aktuellt att delta i det europeiska växelkurssamarbetet ERM2.
Utskottet vill i anslutning till detta erinra om att regeringen tillsatt en kommitté om stabiliseringspolitikens förutsättningar vid ett svenskt deltagande i valutaunionen. Utredningen analyserar bl.a. finanspolitikens roll och finanspolitikens olika instrument. I sammanhanget analyseras också behovet av och konsekvenserna av s.k. buffertfonder av den typ som finns i Finland. Kommittén påbörjade sitt arbete i slutet av förra året, och enligt planen skall ett slutbetänkande presenteras i slutet av 2001.
Med anledning av vad som anförts ovan avstyrker utskottet motionerna Fi17 (m) yrkande 8, Fi18 (kd) yrkande 3 och Fi20 (fp) yrkande 17.
2 Budgetpolitikens inriktning och utgiftstak för staten
2.1 Budgetutvecklingen
De tidigare stora underskotten i de offentliga finanserna övergick 1998 i en period med stabila överskott. Under 1998 och 1999 låg detta överskott på i runt tal 40 miljarder kronor. Förra året ökade det till 85 miljarder kronor, och för innevarande år väntas överskottet komma att uppgå till 79 miljarder kronor. Det motsvarar för dessa båda senare år 4,1 respektive 3,6 % av BNP, vilket är väsentligt mer än de målsatta överskotten på 2,0 respektive 2,5 % av BNP. Det är också väsentligt mer än vad man räknade med för ett år sedan. Förbättringen jämfört med kalkylerna i förra årets vårproposition förklaras framför allt av att statens finanser - och då främst statens skatteinkomster - blivit väsentligt bättre än vad man tidigare antagit. Statens skatteinkomster under 2000 beräknas nu bli 673 miljarder kronor, vilket är 26 miljarder kronor mer än man räknade med för ett år sedan. Denna förbättring förklaras bl.a. av att inkomsterna från reavinstbeskattningen blev större än man tidigare antagit. För 2001 väntas nu statens skatteinkomster bli något större än i motsvarande kalkyl för ett år sedan, trots att riksdagen under mellantiden beslutat om en rad skattesänkningar, däribland sänkt statlig inkomstskatt, skattereduktion för allmän pensionsavgift och sänkt fastighets- och förmögenhetsskatt. Det innebär att den underliggande ökningen av skatteinkomsterna tämligen väl har kompenserat för dessa skattesänkningar.
Som mål för budgetpolitiken gäller för 2002 och 2003 att överskottet i de offentliga finanserna skall motsvara minst 2 % av BNP. I vårpropositionen föreslås att samma överskottsmål tills vidare skall gälla även för 2004. Regeringen framhåller emellertid att den framtida konjunktursituationen kan medföra att dessa mål behöver omprövas, vilket i så fall kommer att göras i budgetpropositionen för respektive år. I budgetpropositionen för 2002 kommer regeringen också att redovisa hur nästa års överskott skall disponeras.
Med nu givna skatteregler sjunker skattekvoten under 2001 och 2002 vardera året med ungefär en procentenhet varefter den väntas stabilisera sig på en nivå strax under 51 % av BNP.
På motsvarande sätt sjunker under dessa båda år utgiftskvoten med en halv procentenhet per år och antas därefter plana ut till omkring 53 % av BNP.
Förbättringen av de offentliga finanserna har i år resulterat i att den offentliga sektorns nettoskuld eliminerats. Värdet av de samlade offentliga tillgångarna är alltså nu åter större än de samlade offentliga skulderna. Vid årets slut väntas nettoförmögenheten motsvara 3,5 % av BNP för att därefter successivt växa till drygt 9 % 2004.
Även den offentliga sektorns bruttoskuld minskar nu snabbt. Förra året understeg bruttoskulden 60 % av BNP, vilket innebär att Sverige numera uppfyller skuldkriteriet enligt EU:s Maastrichtvillkor. Bruttoskulden fortsätter att minska ner mot 47 % av BNP vid utgången av 2004.
Statsbudgeten uppvisade förra året ett överskott på 102 miljarder kronor. En bidragande orsak till den höga nivån var inkomsterna från försäljningen av aktier i Telia AB och en större överföring från AP-fonden. I år beräknas överskottet uppgå till 69 miljarder kronor, och på motsvarande sätt är detta överskott föranlett av bl.a. en större överföring från AP-fonden och en planerad försäljning av statliga bolag.
Med de i vårpropositionen redovisade förslagen förutses statsbudgeten under de närmaste tre åren ge ett överskott på mellan 9 och 19 miljarder kronor. Samtidigt räknar emellertid regeringen med att överskottet i den offentliga sektorn under samma period kommer att motsvara 3,1, 3,1 respektive 3,6 % av BNP, dvs. mer än de preliminärt föreslagna överskottsmålen på 2 %. Regeringen har därför i sina kalkyler förutsatt att ett belopp motsvarande dessa överskjutande överskott skall tillföras hushållen och att detta på sedvanligt sätt skall ske genom en avräkning mot statsbudgeten. Om man även rensar bort effekten av olika större engångsåtgärder får man fram bilden av en mer beständig, underliggande budgetutveckling. Omfattningen av dessa engångsåtgärder är under perioden 1999-2004 betydande, främst beroende på de stora överföringar som görs från AP- fonden till statsbudgeten som ett resultat av pensionsuppgörelsen. Under den aktuella sexårsperioden beräknas engångseffekterna uppgå till drygt 300 miljarder kronor, varav drygt 160 avser överföringar från AP-fonden och 135 är inkomster från försäljning av statliga bolag.
Engångseffekternas betydelse för det redovisade budgetsaldot framgår av efterföljande sammanställning som bygger på uppgifter ur vårpropositionen.
Tabell 9. Statsbudgetens underliggande saldo efter överföring till hushållen samt efter justering för större engångseffekter 1999-2004
Miljarder kronor 19 20 20 20 20 20 99 00 01 02 03 04
Statsbudgetens saldo +8 +1 +6 +9 +1 +1 2 02 9 3 9 Beräkningsteknisk - - - - - - överföring till 26 26 40 hushållen Statsbudgetens saldo +8 +1 +6 - - - (efter beräknings- 2 02 9 17 13 21
teknisk överföring till hushållen)
Större +7 +8 +7 +2 +2 +1 engångseffekter 2 8 9 4 9 9 varav Försäljning av +1 +7 +1 +1 +1 +1 statliga bolag m.m. 4 5 5 5 5 Alectas - - +8 - - - utdelning av överskottsmedel Överföring +4 +4 +4 +9 +1 +4 från AP-fonden 5 5 6 4 Överföring - - +1 - - - från Riksbanken 0 +2 - - - - - Premiepensionsmedel, 6 31 netto Underliggande +1 +1 - - - - budgetsaldo 0 4 10 40 41 39
Som framgår av tabellen beräknar regeringen att statsbudgeten i år skall uppvisa ett överskott på 69,1 miljarder kronor. För 2002 förutses ett underskott på 16,7 miljarder kronor efter den beräkningstekniska överföringen till hushållen.
Riksdagen har efter det att vårpropositionen presenterades fattat beslut om Riksbankens inleveranser under 2001 (2000/01:FiU23). Riksdagen godkände i det sammanhanget riksbanksfullmäktiges förslag om en extra inleverans på 20 miljarder kronor utöver den reguljära inleveransen på 8,2 miljarder kronor. I vårpropositionen har denna extra inleverans beaktats på så sätt att man antagit att hälften av överföringen kommer att bestå av likvida medel som levereras in på inkomsttitel medan den andra hälften kommer att ha formen av statspapper som skrivs av direkt mot statsskulden. Riksdagen har på fullmäktiges förslag beslutat att den extra inleveransen 2001 i huvudsak skall ha formen av statspapper. Det innebär att det av regeringen prognostiserade överskottet på 69,1 miljarder kronor 2001 bör minskas till 59,1 miljarder kronor.
Riksdagen har också beslutat att Riksbanken nästa år skall göra en extra inleverans på i storleksordningen 20 miljarder kronor. Detta beslut är däremot inte beaktat i vårpropositionen och korrigerat för denna inleverans kommer 2002 års budgetsaldo efter beräkningsteknisk överföring, att vändas i ett mindre överskott på 3,3 miljarder kronor.
Riksgäldskontoret har den 21 maj 2001 redovisat en prognos över statens lånebehov och finansiering 2001 och 2002. I den förutses en mer gynnsam budgetutveckling än regeringen antagit i vårpropositionen. I stället för ett korrigerat budgetöverskott på 59,1 miljarder kronor under 2001 räknar Riksgäldskontoret med att överskottet detta år skall uppgå till 86 miljarder kronor. Och för nästa år väntas överskottet uppgå till 48 miljarder kronor i stället för det korrigerade överskottet på 3,3 miljarder kronor.
Regeringen kommer senare att redovisa på vilket sätt man avser att utnyttja de medel som under åren 2002-2004 satts av som en beräkningsteknisk överföring till hushållen. Redovisningsmetoden innebär emellertid i princip att ett lika stort resurstillskott kommer att tillföras hushållssektorn antingen i form av skattesänkningar eller i form av nya statliga utgiftsåtaganden. Fastlagda utgiftstak för staten utgör då en restriktion för hur stor del av det överskjutande överskottet som kan omvandlas till nya utgiftsåtaganden, och i princip kan de nya utgifterna aldrig överstiga budgeteringsmarginalen för respektive år. Gör de det kommer utgiftstaket inte att kunna upprätthållas. Resterande del av det överskjutande överskottet kan i princip endast tillföras hushållen som skattesänkningar. Förutsatt att regering och riksdag alltså inte omprövar överskottsmålet för de närmaste tre åren blir fördelningen mellan möjliga nya utgiftsåtaganden och skattesänkningar då som följer.
Tabell 10. Den beräkningstekniska överföringens fördelning på nya utgifter och skattesänkningar 2002-2004
Miljarder kronor 20 20 20 02 03 04
Överskott som 25 25 39 beräkningstekniskt tillförts ,9 ,6 ,9 hushållen varav Maximalt utrymme för nya 2, 4, 15 utgifter 3 1 ,8 (=budgeteringsmarginal) Teoretiskt utrymme för 23 21 24 skattesänkningar ,6 ,5 ,1
2.2 Mål för budgetpolitiken
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör inte ompröva det tidigare fastlagda målet för sparandet i den offentliga sektorn på i genomsnitt 2 % av BNP sett över en konjunkturcykel. Som delmål för 2004 bör gälla att det finansiella sparandet i den offentliga sektorn i enlighet med regeringens förslag skall vara 2,0 % av BNP.
De i sammanhanget väckta motionerna avstyrks.
Jämför reservationerna 4 (m), 5 (kd) och 6 (fp).
Riksdagen har lagt fast ett långsiktigt mål för finanspolitiken som innebär att de offentliga finanserna skall uppvisa ett överskott på i genomsnitt 2 % av BNP sett över en konjunkturcykel. Som delmål gäller att överskottet skall motsvara 2,5 % 2001 samt 2,0 % under 2002 och 2003.
De som mål angivna överskotten skall användas för att öka den offentliga nettoförmögenheten.
Riksdagen lägger varje år också fast ett utgiftstak för de närmaste tre åren, vilket sätter en gräns för hur stora utgifter som staten kan dra på sig. Utgiftstaket omfattar dels de egentliga utgifterna på statsbudgeten exklusive statsskuldsräntor, dels utgifterna för ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten. Dessutom ingår i utgiftstaket en budgeteringsmarginal.
Enligt tidigare riksdagsbeslut skall utgiftstaket för staten uppgå till 789 miljarder kronor 2001 samt till 814 respektive 844 miljarder kronor för de därpå följande åren.
Vårpropositionen
Regeringen anser att det är av central betydelse med ett överskott i den offentliga sektorns finanser. Räntebördan kan då begränsas och förutsättningarna för att behålla de offentliga välfärdsystemen förbättras i ett läge då samhället under de närmaste decennierna kommer att bestå av alltfler äldre och allt färre i yrkesverksam ålder. Dessutom föreskrivs i Stabilitets- och tillväxtpakten att underskottet i de offentliga finanserna inte får vara större än 3 % av BNP, och mot denna gräns behövs en säkerhetsmarginal för att de offentliga budgetarnas stabiliserande effekt skall kunna verka fullt ut i en lågkonjunktur.
Vilket överskott som är lämpligt varje enskilt år är framför allt beroende av konjunkturläget, påpekar regeringen. I en högkonjunktur, när BNP överstiger den långsiktigt hållbara produktionsnivån, skall överskotten överstiga 2 % av BNP. Det motsatta bör gälla i en lågkonjunktur.
I budgetpropositionen för 2001 föreslogs att överskottsmålet för i år skulle motsvara 2,5 % av BNP, vilket är en halv procentenhet högre än genomsnittsmålet. Den högre nivån ansågs motiverad eftersom en alltför stor nedgång av överskottet mellan 2000 och 2001 skulle kunna ge en sådan stimulans att ekonomin överhettades och priserna pressades upp. Osäkerheten kring utfallet av lönerörelsen under 2001 föranledde också en viss försiktighet.
Regeringen föreslår nu att de tidigare fastställda överskottsmålen för 2002 och 2003 skall kompletteras med ett mål för 2004 som likaledes bör motsvara 2,0 % av BNP. Beroende på hur konjunkturen utvecklas kan dessa mål behöva omprövas, framhåller regeringen. Det kommer i så fall att göras i budgetpropositionen för respektive år.
Utgiftstaket för 2004 bör enligt regeringens mening ha en sådan nivå att de takbegränsade utgifterna kan öka mätt i fast penningvärde och att det finns utrymme för de reformer för utveckling och rättvisa som presenteras i propositionen. Dessutom bör det finnas utrymme för en budgeteringsmarginal som kan fånga upp osäkerheten i främst den makroekonomiska utvecklingen.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att utgiftstaket för 2004 fastställs till 877 miljarder kronor. Den föreslagna nivån är en avvägning mellan behovet av skattesänkningar och utrymmet för utgiftsreformer detta år, skriver regeringen. Utrymme skapas för både utgiftsökningar och skattesänkningar samtidigt som den offentliga sektorns nettoställning stärks.
Regeringens förslag innebär att utgiftstaket ökar med 33 miljarder kronor jämfört med 2003, vilket är något mer än tidigare år. I fast penningvärde motsvarar det en ökning med 1,7 %. Den föreslagna nivån innebär vidare att utgiftskvoten för den offentliga sektorn och utgiftstaket mätt som andel av BNP i princip kommer att vara oförändrade mellan 2003 och 2004.
I propositionen föreslår regeringen också att de tidigare nivåerna på utgifts taken för 2002 och 2003 tills vidare skall behållas. Med tanke på att förutsättningarna ändras kan det dock bli aktuellt att senare göra tekniska justeringar av utgiftstaken. När man tidigare har gjort sådana tekniska justeringar har det varit motiverat av omständigheter som inte haft någon effekt på utgifterna för den offentliga sektorn, men väl för de takbegränsade utgifterna.
Enligt regeringen bör utgiftstaken framöver inte sättas på en nivå som innebär att utgiftskvoten för den offentliga sektorn växer trendmässigt. Konsekvensberäkningar av den offentliga sektorns utgifter visar nämligen att den demografiska utvecklingen, med en åldrande befolkning, kan komma att leda till en växande utgiftskvot efter 2010. Utrymmet för utgiftsreformer kommer därför att vara begränsat under den senare delen av decenniet, om inte skatterna åter höjs eller omfattande besparingar genomförs för att undvika underskott när det demografiska utgiftstrycket ökar. Detta bör avspeglas i den framtida nivån på de statliga utgiftstaken, anser regeringen.
Motionerna
Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi17 att de offentliga finanserna skall vara i balans över en konjunkturcykel (yrkande 4). Detta balansmål bör enligt motionärerna inte omfatta det enskilda sparande som sker inom PPM-delen av pensionssystemet eftersom det är ett privaträttsligt sparande. Om det finansiella sparandet i Premiepensionsmyndigheten räknas bort från regeringens överskottsmål motsvarar regeringens förslag i realiteten knappt 1 % under de kommande åren, skriver motionärerna.
Oavsett om PPM räknas in i målet eller ej, anser motionärerna att det finansiella överskottet bör vara högre än vad regeringen angett. Det är enligt deras mening motiverat såväl med hänsyn till konjunkturen som till att det är angeläget att nu pressa ner räntekostnaderna. För motionärernas del innebär det i praktiken ett överskott på drygt 1 % av BNP exklusive PPM, vilket enligt deras mening svarar väl mot partiets mål om balans över konjunkturcykeln.
Moderata samlingspartiet anser dessutom att utgiftstaket för staten bör fastställas till nivåer som för de båda närmaste åren överstiger regeringens förslag med 33 respektive 15 miljarder kronor. För 2004 bör taket understiga regeringens förslag med 4 miljarder kronor. Partiets förslag till utgiftstak för den offentliga sektorn understiger under de tre åren regeringens med 29, 116 respektive 147 miljarder kronor.
Kristdemokraterna framhåller i motion Fi18 att regeringens långsiktiga mål för det offentliga sparandet visserligen motsvarar 2 % av BNP, men att mer än hela detta sparande ligger i ålderspensionssystemet under åren framöver. Ett överskottsmål på 2 % ger alltså inte en ökad buffert för statsfinanserna 2002 och framöver, påpekar motionärerna som anser att man bör komplettera och senare eventuellt ersätta nuvarande överskottsmål för de offentliga finanserna med ett mål om balans i statens finansiella sparande. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett sådant kompletterande budgetmål och i vilken takt det kan fasas in (yrkande 4).
Kristdemokraternas förslag till utgiftstak för åren 2002-2004 understiger regeringens med 12, 20 respektive 24 miljarder kronor.
Centerpartiet ställer sig i motion Fi19 bakom regeringens förslag till överskottsmål för 2002-2004 med hänsyn till osäkerheten i regeringens budgetprognoser.
Partiets förslag till utgiftstak för 2002 överstiger regeringens med 7 miljarder kronor. För 2003 och 2004 understiger det regeringens förslag med 34 respektive 47 miljarder kronor.
Folkpartiet liberalerna erinrar i motion Fi20 om att partiet accepterat tanken på att det skall finnas ett överskott i de offentliga finanserna på i genomsnitt 2 % av BNP sett över en konjunkturcykel. Det måste i så fall innebära att överskotten är större i en högkonjunktur för att man skall kunna godta försämringar i en lågkonjunktur, påpekar motionärerna som anser att regeringen inte har en klar politik i detta avseende. För 2002 anser motionärerna att det kan vara lämpligt med ett överskott på närmare 2,5 %, dvs. samma nivå som gäller för innevarande år. För 2003 och 2004 bör överskotten motsvara 2,3 respektive 2,5 % av BNP. Osäkerheten om dessa mål är dock stor. Ett sämre utfall kan godtas om konjunkturen blir tydligt svagare (yrkande 2).
Folkpartiets förslag till utgiftstak överstiger för de tre närmaste åren regeringens med 13, 9 respektive 9 miljarder kronor.
Finansutskottets ställningstagande
Budgetpolitiken har under senare år inriktats mot ett antal fleråriga mål, som har det gemensamt att de är tydliga och lätta att i efterhand avläsa. Hittills uppnådda mål har överträffats med bred marginal. Överskottet i de offentliga finanserna beräknas 2001 motsvara 3,6 % av BNP, dvs. det kommer att ligga klart över målet på 2,5 %, och för kommande år visar prognoserna att de offentliga finanserna kommer att utvecklas så gynnsamt att överskottsmålet på 2 % kommer att överträffas med 40 miljarder kronor 2004. Även för 2002 och 2003 väntas överskottsmålet bli överträffat men då med 25 miljarder kronor respektive år.
Folkpartiet kritiserar regeringen för att den för åren framöver nöjer sig med ett överskott på 2,0 % fastän det då borde ha varit högre för att genomsnittet över en konjunkturcykel skall kunna nå denna nivå. För egen del föreslår Folkpartiet för de kommande åren överskottsmål motsvarande 2,5 % av BNP eller nivån strax därunder.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att överskottsmål för enskilda år hittills har lagts fast eller föreslagits för perioden 1999-2004 och under vart och ett av dessa sex år har eller väntas dessa mål antingen bli uppnådda eller överträffade. Även 1997 och 1998 var överskottet över saldomålen betryggande. Det framgår av följande sammanställning.
Tabell 11. Finansiellt sparande i den offentliga sektorn 1997-2004
Målsatta respektive beräknade finansiella överskott 19 19 19 20 20 20 20 20 97 98 99 00 01 02 03 04
Beräknat finansiellt - 39 34 84 78 45 47 49 sparande i mdkr¹ 29 ,4 ,0 ,7 ,5 ,2 ,2 ,3 ,5 Beräknat finansiellt - 2, 1, 4, 3, 2, 2, 2, sparande i % av BNP¹ 1, 1 7 1 6 0 0 0 6 Målsatt finansiellt - 0, 0, 2, 2, 2, 2, 2, sparande i % av BNP 3, 0 5 0 5 0 0 0 0 Överskjutande finansiellt sparande i % av BNP +1 +2 +1 +2 +1 ±0 ±0 ±0 ,4 ,1 ,2 ,1 ,1 ,0 ,0 ,0
¹ Finansiellt sparande efter beräkningsteknisk överföring 2002-2004.
För 2002-2004 beräknas det finansiella sparandet motsvara 3,1, 3,1 respektive 3,6 % av BNP, men det överskjutande överskottet under dessa år har i regeringens kalkyler tills vidare satts av som en beräkningsteknisk överföring till hushållen, vilket förklarar varför det finansiella sparandet då exakt motsvarar de målsatta nivåerna. Enligt tidigare fastlagda principer ämnar regeringen ta i anspråk denna beräkningstekniska överföring för skattesänkningar eller nya utgiftsåtaganden som tillfaller hushållen. Men även om så sker kommer överskottet i de offentliga finanserna under åren 1998-2004 att ha varit så stort att det med råge överstiger den målsatta genomsnittsnivån på 2 % under en sammanhängande sjuårsperiod, dvs. en period som kan sägas motsvara en normal konjunkturcykel.
Fram till och med 2000 har fastlagda saldomål överträffats med sammanlagt 132 miljarder kronor.
Enligt utskottets mening bör finanspolitiken utformas på ett sådant sätt att det uppställda genomsnittsmålet uppnås. Utvecklingen sedan 1998 visar enligt utskottets mening att den av regeringen valda uppläggningen har varit väl avvägd. Regeringen har dessutom för avsikt att i kommande budgetpropositioner göra en förnyad prövning av överskottsmålet för respektive år på grundval av det säkrare underlag för konjunkturbedömningen som man då har tillgång till. Utskottet finner därför inte skäl att tillstyrka Folkpartiets förslag om högre överskottsmål för åren 2002-2004.
Kristdemokraterna anser att nuvarande mål om ett genomsnittligt överskott på 2 % i de offentliga finanserna skall kompletteras och senare eventuellt ersättas av ett mål med krav på balans i statens finansiella sparande sett över en konjunkturcykel. Ett sådant balansmål för staten blir enligt partiets mening liktydigt med ambitionen att statsskulden inte skall öka över tiden ens i nominella termer.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att nuvarande överskottsmål omfattar de tre offentliga delsektorerna, dvs. staten, ålderspensionssystemet (inkomstpension och premiepension) samt kommunsektorn (kommuner och landsting). Överskotten är i det sammanhanget definierade i enlighet med det regelverk för nationalräkenskaper som används allmänt i internationella sammanhang och som Sverige som medlem i EU är skyldigt att följa, Europeiska nationalräkenskapssystemet, ESA95. Det är också detta regelverk som ligger till grund för EU:s Stabilitets- och tillväxtpakt genom vilken Sverige förbundit sig att hålla de offentliga finanserna nära balans eller i överskott och inte annat än i exceptionella situationer tillåta större underskott än 3 % av BNP. Skuldkriteriet enligt Maastrichtvillkoren utgår dessutom från den offentliga sektorns bruttoskuld.
Som motionärerna själva påpekar har ålderspensionssystemet genom pensionsreformen fått en mer fristående ställning, men definitionsmässigt är det fortfarande en del av den offentliga sektorn, och det går inte att bortse från vare sig den eller kommunsektorn när finanspolitiken utformas.
Med ålderspensionsreformen har det skett en medveten omfördelning i det offentliga sparandet från staten till ålderspensionssystemet vilket motiveras av de kommande stora pensionsavgångarna. När pensionsreformen är fullt genomförd kommer statsfinanserna att försvagas med ca 60 miljarder kronor per år. För att delvis motverka denna försvagning överfördes 45 miljarder kronor per år från AP-fonden till statsbudgeten under 1999 och 2000. Under 2001 har ytterligare en överföring ägt rum bestående av stats- och bostadsobligationer till ett marknadsvärde av 155 miljarder kronor.
Fördelningen mellan de olika sektorerna framgår av efterföljande tabell.
Tabell 12. Fördelningen av finansiellt sparande i den offentliga sektorn 2000-2004
Löpande priser i % av BNP 20 20 20 20 20 00 01 02 03 04
Staten före +1 +7 +0 +0 +0 beräkningsteknisk ,3 ,9 ,3 ,1 ,6 överföring Staten efter +1 +7 - - - beräkningsteknisk ,3 ,9 0, 1, 1, överföring 8 0 0 Ålderspensionssystemet +2 - +2 +3 +3 ,7 4, ,7 ,0 ,0 6 Kommunsektorn +0 +0 +0 +0 - ,1 ,3 ,1 ,0 0, 0 Summa offentlig sektor +4 +3 +3 +3 +3 före överföring ,1 ,6 ,1 ,1 ,6
Under det kommande decenniet byggs det alltså upp en förmögenhet inom ålderspensionssystemet, samtidigt som statsskulden fortsätter att minska som andel av BNP. På medellång sikt kommer statsskulden, AP-fonden och det samlade sparandet i premiepensionssystemet att utvecklas på följande sätt.
Diagram 8. Utvecklingen av skulder och tillgångar i offentlig sektor 1999-2007
Källa: Konjunkturinstitutet
I takt med att pensionsavgångarna ökar kommer sparandet i ålderspensionssystemet att sjunka, och skall i det läget överskottsmålet kunna upprätthållas måste statens finansiella sparande förstärkas, dvs. skatter måste höjas och/eller utgifter måste sänkas. Statens finansiella sparande kan alltså i ett sådant läge inte bedömas isolerat utan måste bedömas i skenet av förändringarna i ålderspensionssystemet. Av denna anledning är det inte lämpligt att ersätta nuvarande överskottsmål med ett mål som avser endast statens finansiella sparande. Mot en sådan lösning talar också de internationella åtaganden Sverige har.
Med ett balanskrav för kommunsektorn och de prognostiserade överskotten i ålderspensionssystemet, skulle ett kompletterande överskotts- eller balansmål för staten innebära att målet för den offentliga sektorns samlade överskott skulle behöva sättas till minst 3 % av BNP de närmaste åren. Detta vore mycket ambitiöst jämfört med flertalet andra EU-länder. Ett kompletterande balansmål för statens finansiella sparande skulle således leda till att finanspolitiken fick en stramare inriktning under de närmaste åren, vilket i sin tur skulle påskynda den offentliga sektorns förmögenhetsuppbyggnad och skapa bättre möjligheter för det offentliga att klara framtida påfrestningar. Omvänt skulle emellertid en stramare finanspolitik också kunna utgöra en hämsko för den ekonomiska tillväxten, vilket i sin tur skulle försvaga statsfinanserna. Utskottet ser därför ingen anledning att förorda en sådan inriktning på politiken.
Moderata samlingspartiet föreslår att budgetpolitiken skall inriktas på att uppnå balans i de offentliga finanserna sett över en konjunkturcykel. Balans kravet bör inte omfatta det sparande som är knutet till Premiepensionsmyndigheten eftersom det, enligt motionärernas mening, är ett privaträttsligt sparande.
Genom att i anslutning till sitt tidigare framförda balansmål hävda att PPM-sparandet inte längre skall inräknas i de offentliga finanserna, frångår Moderata samlingspartiet sin tidigare uppfattning i frågan och närmar sig i praktiken nu den linje som regeringen förespråkar. Vad motionärerna faktiskt föreslår är att nivån på det finansiella sparandet i den offentliga sektorn långsiktigt skall höjas till ca 1,2 % av BNP, dvs. till en nivå som motsvarar PPM- sparandet.
Till saken hör emellertid att EU:s statistikorgan Eurostat har beslutat att pensionsmedlen i premiepensionssystemet skall räknas in i den offentliga sektorn. Något avsteg av det slag som Moderata samlingspartiet förespråkar är således inte aktuellt. Enligt Europeiska nationalräkenskapssystemet skall nämligen enheter som uppfyller följande två villkor räknas in i sektorn socialförsäkring, dvs. i den offentliga sektorn.
1. Om det enligt lag är obligatoriskt för grupper av befolkningen att delta i systemet.
2. Om staten är ansvarig för styrningen av systemet genom att bestämma avgifter och förmåner, oberoende av statens roll som övervakare (t.ex. Finansinspektionens roll som övervakare av försäkringsbolagen).
Sammanfattningsvis anser utskottet att det inte är motiverat att ompröva det tidigare fastlagda målet för sparandet i den offentliga sektorn på i genomsnitt 2 % sett över en konjunkturcykel.
Med dessa motiveringar tillstyrker utskottet regeringens förslag till nivå på det finansiella sparandet i den offentliga sektorn för 2004 på 2,0 % av BNP (punkt 2) och avstyrker motionerna Fi17 (m) yrkande 4, Fi18 (kd) yrkande 4 samt Fi20 (fp) yrkande 2.
Till frågan om nivån på utgiftstaket för staten återkommer utskottet till längre fram i betänkandet.
2.3 Budgetpolitikens inriktning
Utskottets delförslag i korthet
Riksdagen bifaller regeringens förslag till inriktning av budgetpolitiken och avslår därmed de alternativa förslag som redovisas i motionerna Fi17 (m), Fi18 (kd), Fi19 (c) och Fi20 (fp).
De formella beslut som direkt hör ihop med detta ställningstagande behandlar utskottet i efterföljande avsnitt 2.4 och 3.
Jämför reservationerna 7 (m), 8 (kd), 9 (c) och 10 (fp).
2.3.1 Trepartiöverenskommelse om budgetpolitiken
Av budgetpropositionen framgår att regeringen under mandatperioden har försökt skapa största möjliga uppslutning kring en politik för full sysselsättning. Arbetsmarknadens parter har en viktig roll i detta sammanhang.
Den ekonomiska vårpropositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilka står bakom riktlinjerna för den ekonomiska politiken, budgetpolitiken, utgiftstaken och tilläggsbudgeten för 2001.
Samarbetet mellan de tre partierna berör fem områden - ekonomi, sysselsättning, rättvisa, jämställdhet och miljö - och innefattar både konkreta förslag och åtaganden inför framtiden. Enligt propositionen bekräftas genom detta samarbete att det finns en politisk majoritet för en ekonomisk politik som är inriktad på full sysselsättning, prisstabilitet och ett överskott i den offentliga sektorns finanser på i genomsnitt 2 % av BNP sett över en konjunkturcykel. Denna politik syftar dessutom till jämlikhet, jämställdhet och ekologisk hållbarhet.
2.3.2 De politiska alternativen
Vårpropositionen
Nivån på de tidigare fastlagda utgiftstaken för 2002 och 2003 bör enligt regeringen ligga fast. Dock kan det bli aktuellt att tekniskt anpassa dessa nivåer med hänsyn till nya förutsättningar som eventuellt tillkommer senare. När man tidigare har gjort sådana tekniska justeringar har det varit motiverat av omständigheter som inte haft någon effekt på utgifterna för den offentliga sektor, men väl för de takbegränsade utgifterna.
För 2004 föreslår regeringen ett utgiftstak på 877 miljarder kronor, vilket är 33 miljarder kronor mer än året innan. Denna ökning ger enligt propositionen utrymme för de reformer för utveckling och rättvisa som presenteras i propositionen. De nya satsningarna uppgår under de tre närmaste åren till 8, 11 respektive 17 miljarder kronor och har sin tyngdpunkt i reformer som rör vård och hälsa, arbetsliv, miljö, socialt utsatta samt internationellt bistånd.
Satsningarna fördelar sig under de tre närmaste åren på följande sätt.
Tabell 13. Regeringens satsning på reformer 2002-2004
Nettoförsvagning av de offentliga finanserna i miljoner kronor 200 200 200 2 3 4
Internationell 32 32 1 solidaritet 857 Socialt 1 2 2 utsatta 344 495 581 Miljö 538 511 2 966 Djurskydd 18 30 35 Kultur 120 120 120 Arbetsliv 1 2 2 650 150 150 Vård och hälsa 3 4 4 196 096 996 Investeringsbi 100 600 600 drag till bostäder Övrigt 1 1 2 350 080 105 Summa reformer 8 11 17 348 114 410 varav 7 9 16 utgiftsökninga 048 814 110 r inkomstminskni 1 1 1 ngar 300 300 300
Inom området vård och hälsa satsar regeringen 1,25 miljarder kronor per år i ökade statsbidrag till kommuner och landsting för att förbättra tillgängligheten i sjukvården. Vidare skall statens ersättning till landstingen för läkemedel utgå i nya former som väntas dämpa de snabbt växande kostnaderna för läkemedelsförmånen. Övergångsvis leder reformen till att statens utgifter för läkemedel successivt ökar under de närmaste åren, men regeringen räknar med att det nya avtalet med Landstingsförbundet skall kunna leda till att den nuvarande kostnadsökningen halveras. Reformen beräknas 2004 kosta 3,5 miljarder kronor. Dessutom satsar regeringen fr.o.m. nästa år ytterligare 0,2 miljarder kronor på en tandvårdsreform. Inklusive tidigare beslutade höjningar kommer tandvårdsstödet i och med det att ha ökat med 0,7 miljarder kronor 2003. Regeringen vill också avdela 0,1 miljarder kronor per år för en försöksverksamhet avsedd att motverka långtidssjukskrivningar.
På arbetsmarknadsområdet kommer regeringen att besluta om höjda ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen och i aktivitetsstödet fr.o.m. den 1 juli 2001. Satsningen beräknas kosta 0,5 miljarder kronor per år. Lägsta ersättningsnivån, grundbeloppet, höjs från 240 till 270 kr/dag under hela ersättningsperioden medan den högsta ersättningsnivån höjs från 580 till 680 kr/dag under de första 100 dagarna av en ersättningsperiod. Regeringen vill också ändra arbetsskadeförsäkringen och luckra upp de nuvarande reglerna som gör det svårt att bevisa att en viss sjukdom eller skada är en arbetsskada. Denna reform väntas fullt genomförd öka utgifterna med 1,0 miljarder kronor per år. Vidare tillförs Arbetsmarknadsverket permanent 0,7 miljarder kronor per år för att förbättra arbetsgivarkontakterna samt kvaliteten i aktivitetsgarantin och de individuella handlingsplanerna. En del av denna satsning skall också användas för att ge personer med utländsk bakgrund en starkare ställning på arbetsmarknaden.
På miljöområdet görs nya satsningar, framför allt 2004 då ytterligare 3,0 miljarder kronor fördelas på en rad olika områden, däribland ett nytt klimat investeringsprogram, marksanering och Hållbara Sverige. Satsningar görs också på radonsanering, miljövårdsforskning, biologisk mångfald och nyckelbiotoper.
Riksdagen har tidigare beslutat att biståndsramens andel av BNI skall motsvara 0,74 % 2002 och 0,81 % 2003. Nu föreslår regeringen att ramen höjs till 0,86 % av BNI 2004. Därutöver tillförs biståndet 0,2 miljarder kronor.
För att bistå de socialt utsatta har regeringen avsatt ökade resurser för att bl.a. förbättra bostadstillägget till pensionärer, införa ett förbehållsbelopp i äldreomsorgen, dvs. ange ett lägsta belopp som en pensionär alltid skall ha kvar att leva på när äldreomsorgsavgiften är betald. Regeringen skall också införa ett äldreförsörjningsstöd för de invandrare som inte har bott tillräckligt länge i Sverige för att uppfylla bosättningskravet för svensk folkpension. Ökade resurser satsas också på hemlösa samt på asylsökande barns skolgång och på vården av ungdomar som är omhändertagna av Statens institutionsstyrelse. För att minska deltidsarbetslösheten vill regeringen under de tre närmaste åren avdela 0,1 miljarder kronor per år. Den lägsta ersättningsnivån i föräldraförsäkringen skall successivt höjas under de kommande tre åren från 60 kr/dag till 120, 150 respektive 180 kr/dag.
Regeringen har också för avsikt att föreslå att studiebidraget till gymnasie studerande mellan 16 och 20 år förlängs från nuvarande nio till tio månader fr.o.m. 2003, att polisväsendet tillförs 0,6 miljarder kronor 2004 för att kunna anställa fler poliser, att de närmare 0,4 miljarder kronor som staten varje år tar in i form av skatt på bekämpningsmedel och skatt på kväve i handelsgödsel skall återföras till jordbruksnäringen i lämplig form samt att ett nytt redarstöd för svensk sjöfart i internationell trafik införs, vilket beräknas uppgå till 1,3 miljarder kronor per år; ett belopp som kommer att krediteras arbetsgivarnas skattekonton och alltså belasta statsbudgetens inkomstsida. Vidare vill regeringen införa ett stöd på 2,5 miljarder kronor för att stimulera bostadsbyggandet i områden med bostadsbrist samt satsa på transportinfrastruktur, på kommuner som drabbas av befolkningsminskning, på en förstärkning av Regeringskansliet samt på en utbyggd skattekontroll.
Sammantaget väntas således de nya reformer som redovisas i vårpropositionen leda till en nettobelastning med 8,3 miljarder kronor 2002, med 11,1 miljarder kronor 2003 och med 17,4 miljarder kronor 2004.
Trots detta räknar regeringen med att den offentliga sektorns finansiella sparande kommer att utvecklas på ett sådant sätt att uppställda budgetpolitiska mål inte bara uppnås utan för de närmaste åren även överträffas. Av den i propositionen lämnade redovisningen framgår att överskotten väntas bli av följande storlek.
Tabell 14. Regeringens finansiella sparande i offentlig sektor 2001-2004
Miljarder kronor 200 200 200 200 1 2 3 4
Inkomster +1 +1 +1 +1 247 280 336 395 ,3 ,6 ,2 ,3 Utgifter -1 -1 -1 -1 168 209 263 306 ,8 ,5 ,4 ,0 Finansiellt +78 +71 +72 +89 sparande ,5 ,1 ,8 ,2 Finansiellt +3, +3, +3, +3, sparande i % av 6 1¹ 1¹ 6¹ BNP Målsatt +2, +2, +2, +2, överskott i % 5 0 0 0 av BNP
¹ Härav har regeringen för avsikt att ta i anspråk 1,1 procentenheter 2002 och 2003 samt 1,6 procentenheter 2004 för en överföring till hushållen.
Regeringens nu redovisade inriktning av budgetpolitiken väntas enligt propositionen få följande effekt på statsbudgeten under de närmaste tre åren.
Tabell 15. Statens lånebehov 2001-2004
Miljarder kronor 20 20 200 200 01 02 3 4
Inkomster +7 +7 +74 781 35 27 8,7 ,1 ,3 ,7 Utgifter exkl. - - - 700 statsskuldsräntor 64 66 687 ,7 1, 1, ,4 1 2 Statsskuldsräntor - - - - m.m. 66 60 53, 56, ,0 ,4 8 7 Netto +2 +6 +7, +23 8, ,1 5 ,7 2 Riksgäldskontorets - - - - nettoutlåning 5, 5, 8,0 8,2 5 6 Överföring från AP- +4 +8 +13 +3, fonden 6, ,7 ,7 9 4 Statsbudgetens saldo före beräkningsteknisk +6 +9 +13 +19 överföring 9, ,2 ,1 ,4 1 Beräkningsteknisk - - - - överföring 25 25, 39, ,9 6 9 Amortering/ökning (-) +6 - - - av statsskulden 9, 16 12, 20, 1 ,7 5 5
Vid utformningen av sitt budgetförslag har regeringen förutsatt att tidigare beslutade utgiftstak för 2002 och 2003 skall ligga fast. För 2004 föreslår regeringen ett utgiftstak på 877 miljarder kronor. För de tre närmast efterföljande åren har därigenom de av regeringen föreslagna utgiftstaken följande sammansättning.
Tabell 16. Regeringens utgiftstak för staten 2002-2004
Miljarder kronor 20 20 20 02 03 04
Summa utgiftsområden exkl. 65 68 69 Statsskuldsräntor 7, 4, 7, 7 4 7 Minskning av 3, 3, 3, anslagsbehållningar 5 0 0 Ålderspensionssystemet 15 15 16 utanför statsbudgeten 0, 2, 0, 5 5 5 Summa takbegränsade utgifter 81 83 86 1, 9, 1, 7 9 2 Budgeteringsmarginal 2, 4, 15 3 1 ,8 Utgiftstak 81 84 87 4, 4, 7, 0 0 0
Motionerna
Moderata samlingspartiet redovisar i motion Fi17 en budgetpolitik som utgår från fem överordnade mål. De innebär att partiet med sina förslag vill lägga grunden för en långsiktigt god tillväxt och ett ökat välstånd för alla. Den offentliga sektorn skall dessutom vara i balans över en konjunkturcykel på en lägre utgifts- och skattenivå och med en fallande skuldkvot. Alla skall ges möjlighet att växa och förverkliga sina ambitioner. Valfriheten skall ökas och människor skall åter ges kontroll över sin tillvaro. Det allmänna skall slutligen också prioritera sina kärnuppgifter så att man återställer förtroendet för att åtaganden som måste vara gemensamma kan fullföljas.
Den skattepolitik som redovisas i motionen är avsedd att minska bidragsberoendet och öka förutsättningarna för arbete och företagande. Skattesänkningarna motsvaras huvudsakligen av minskade offentliga utgifter och har i övrigt en utbudsstimulerande inriktning. Skattetrycket bör enligt motionärerna sänkas ner mot nivåer som motsvarar genomsnittet för OECD-länderna. För perioden fram till 2004 innebär motionärernas förslag att utgifts- och skattekvoterna sjunker med 3 respektive 5 procentenheter jämfört med regeringens.
Motionärerna är kritiska till regeringens överskottsmål. Stora offentliga överskott i dag räcker inte för att säkra välfärden för morgondagens pensionärer, påpekar de. Framtida pensioner och löner kommer inte att kunna vara högre än det välstånd som skapas vid varje givet tillfälle i framtiden. Därför måste en offensiv reformpolitik gå före en överbeskattning av det svenska folket. Stabilitet i de offentliga finanserna uppnås genom en stram utgiftspolitik som ger balans i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel, lägre utgiftskvot samt en minskad skuldkvot. Därmed uppnås också en minskad konjunkturkänslighet.
Det av motionärerna förordade balansmålet bör inte omfatta sådant sparande som förekommer i PPM-delen av pensionssystemet eftersom det är ett privaträttsligt sparande. Givet detta balansmål bör vi i nuvarande högkonjunktur ha ett överskott på drygt 1 % av BNP, exklusive PPM.
Moderata samlingspartiets förslag till skattesänkningar uppgår under de tre närmaste åren till 53, 86 respektive 110 miljarder kronor och inriktas främst på inkomstbeskattningen. Skattesänkningarna uppges leda till ett radikalt minskat behov av bidrag och transfereringar för hushåll med arbetsinkomster, vilket i sin tur minskar kommunernas utgifter för socialbidrag. De skattesänkningar som riktar sig till låg- och medelinkomsttagare är enligt motionen väsentligt större än de utgiftsminskningar som påverkar hushållens köpkraft.
Inkomstskatten skall sänkas genom ett kraftigt höjt grundavdrag som under de tre närmaste åren skall uppgå till 34 000, 34 000 respektive 36 000 kr men som senare skall höjas till 50 000 kr. Partiet vill därutöver införa ett förvärvsavdrag vid beräkningen av kommunal inkomstskatt. Åren 2002 och 2003 skall detta förvärvsavdrag uppgå till 8 % men skall därefter höjas till 10 % för att senare uppgå till 15 %. Värnskatten skall slopas och uttaget av statlig skatt successivt sänkas till 15 % fram till 2004. I förlängningen skall den statliga inkomstbeskattningen helt avskaffas. Barnfamiljer skall fr.o.m. 2002 ges rätt till ett särskilt grundavdrag vid den kommunala beskattningen. Avdraget skall uppgå till 15 000 kr per barn och är tänkt att komplettera barnbidraget på dagens nivå. Dessutom införs rätt till avdrag för styrkta barnomsorgskostnader samt en skattereduktion på 50 % för hushållens köp av tjänster. Avdraget för resor till och från arbetet skall förbättras samtidigt som bensin- och dieselskatten sänks. Vidare skall avdrag för pensionssparande åter få göras med ett basbelopp.
Regeringens förslag till begränsningsregel vid fastighetsbeskattningen avvisas av motionärerna. De vill i stället på sikt avskaffa fastighetsskatten. I ett första steg skall man återgå till 1997 års taxeringsvärden och enbart beskatta halva markvärdet. Skattesatsen skall för innevarande år sättas till 1,0 % för småhus och 0,7 % för flerbostadshus. Därefter skall uttaget av skatt för småhus successivt trappas ner till 0,8 % 2004. Dubbelbeskattningen av utdelningsvinster skall avvecklas och förmögenhetsskatten stegvis slopas. Statens inkomster från skatten på handelsgödsel skall inte som regeringen aviserat återföras till jordbrukssektorn utan helt avskaffas. Vidare skall skatten på diesel för jord- och skogsbrukets arbetsredskap sänkas.
De moderata skattesänkningarna finansieras genom besparingar som under de närmaste tre åren uppgår till netto 27, 57 respektive 69 miljarder kronor.
Till en del leder besparingarna till att kostnaderna för hushållen ökar. Det sker genom högre egenavgift till arbetslöshetsförsäkringen, genom att kostnaderna för trafikolycksfall förs över på den obligatoriska trafikförsäkringen, genom att ytterligare en karensdag införs i sjukförsäkringen samt genom att ersättningsnivån i sjuk- och föräldraförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen åter sätts till 75 %. Den lägre ersättningsnivån motiveras av de inkomstskattesänkningar som motionärerna samtidigt föreslår.
Motionärerna vill emellertid också minska företagsstödet, sänka partistödet, slopa presstödet samt åstadkomma besparingar genom att behålla kärnkraften och bedriva en effektivare arbetsmarknadspolitik. Utvecklingsbiståndet bör enligt deras mening begränsas, och vidare vill de begränsa bidragen till kommunsektorn eftersom skatteintäkterna väntas öka kraftigt. Med en ökad satsning på rehabilitering räknar de också med att under de närmaste åren kunna minska utgifterna med 2, 4 respektive 5 miljarder kronor.
Regeringens aviserade höjning av golv och tak i arbetslöshetsförsäkringen bör enligt motionärernas mening inte genomföras. De vill i stället införa en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som inte administreras av facket.
Motionärerna avvisar också regeringens förslag om en allmän förskola och maxtaxa i barnomsorgen och vill i stället ge barnfamiljerna ökade avdragsmöjligheter samt införa ett nytt stöd kallat barnomsorgskonto.
Ökade resurser skall dessutom satsas på stödet till handikappade och för att återställa änkepensionerna. Även den del av folkpensionen som hölls inne under åren 1993-1998 bör återställas. För att få bort vårdköerna vill Moderaterna införa en nationell vårdgaranti och senare även en obligatorisk hälsoförsäkring som följer patienten. Denna försäkring är tänkt att ersätta den nuvarande landstingsskattens finansiering av sjukvården. Partiet motsätter sig inte den uppgörelse som staten nyligen träffat med Landstingsförbundet om läkemedelskostnaderna men anser att kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen i sin helhet bör tas över av staten. Apoteksmonopolet bör dessutom avvecklas, och man bör även i ökad utsträckning använda sig av generisk förskrivning, dvs. satsa mer på likvärdiga men billigare alternativa läkemedel. En frivillig läkemedelsförsäkring bör införas, och för dem som väljer att stå utanför denna skall det finnas ett likviditetsskydd.
Motionärerna anser att staten skall ta över kostnaderna för skolväsendet fr.o.m. 2003. Det sker med hjälp av en nationell skolpeng som går direkt till skolan och som uppgår till sammanlagt 60 miljarder kronor. Eftersom denna kostnad lyfts av kommunerna minskar motionärerna i enlighet med finansieringsprincipen det generella kommunbidraget med ett motsvarande belopp.
Moderata samlingspartiet föreslår också att ytterligare två stiftelseuniversitet skall bildas och att man skall satsa mer på grundforskning och forskarutbildning liksom på väginvesteringar och försvaret.
Under de närmaste tre åren vill motionärerna privatisera statliga företag för sammanlagt drygt 200 miljarder kronor. Deras avsikt är att under de tre närmaste åren sälja statliga företag för 80, 45 respektive 45 miljarder kronor utöver de av regeringen planerade försäljningarna på 15 miljarder kronor per år. De inkomster detta ger skall huvudsakligen användas till en snabbare amortering av statsskulden men också till investeringar i infrastruktur och till vissa andra utgifter av engångskaraktär.
De finansiella effekter som motionärernas förslag har på den konsoliderade offentliga sektorn kan utifrån de i motionen redovisade uppgifterna sammanfattas på följande sätt för de kommande tre åren.
Tabell 17. Moderaternas finansiella sparande i offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor
¹ Beräkningsteknisk överföring är liktydigt med överskottet utöver målsatt sparande. Angivna belopp visar hur stort utrymme som teoretiskt finns tillgängligt för överföringar till hushållssektorn i form av skattesänkningar eller nya utgiftsåtaganden vid de nu redovisade prognosförutsättningarna. Beloppen skall inte ses som ett givet reformutrymme. Regeringen kan nämligen senare föreslå att de för respektive år angivna överskottsmålen motsvarande 2 % av BNP skall anpassas till konjunkturutvecklingen. Nivåerna kan också påverkas av den makroekonomiska utvecklingen. Erfarenheterna från tidigare år visar dessutom att det inte är säkert att hela utrymmet tas i anspråk för en överföring till hushållen.
Moderata samlingspartiet avvisar användningen av en budgeteringsmarginal. Om man till de moderata besparingarna på statsbudgetens utgifter lägger effekten av detta ställningstagande får man fram nivån på det av motionärerna förordade utgiftstaket för staten.
Tabell 18. Moderaternas utgiftstak för staten 2002-2004
Miljarder kronor 20 20 20 02 03 04
Regeringens förslag 81 84 87 till utgiftstak 4, 4, 7, 0 0 0 Föreslagen ökning av +3 +1 +1 takbegränsade 4, 8, 1, utgifter 9 5 5 Slopad - - - budgeteringsmarginal 2, 4, 15 3 1 ,8 Moderaternas förslag 84 85 87 till utgiftstak 6, 8, 2, 6 4 7
Moderata samlingspartiet föreslår att staten skall ta över kommunernas kostnader för skolan. Förslaget innebär att kommunerna fr.o.m. 2003 kommer att avlastas en utgift på 60 miljarder kronor samtidigt som belastningen på utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning ökar med ett ungefär lika stort belopp. Omfördelningens effekt på statsbudgeten neutraliseras genom att de generella statsbidragen till kommunerna minskas med ett motsvarande belopp i enlighet med finansieringsprincipen. Moderata samlingspartiet föreslår därutöver flera åtgärder som får effekt på kommunernas ekonomi, inte minst en rad skattesänkningar. Även dessa åtgärder regleras i enlighet med finansieringsprincipen över statsbidragen till kommunerna och medför att dessa bidrag höjs med närmare 87 miljarder kronor 2004. De föreslagna kommunalskattesänkningarna höjer alltså nivån på Moderata samlingspartiets förslag till utgiftstak för staten men har ingen effekt på utgiftstaket för hela den offentliga sektorn. Skillnaderna mellan Moderata samlingspartiets och regeringens budgetalternativ framkommer därför tydligare i utgiftstaket för den offentliga sektorn.
Tabell 19. Moderaternas utgiftstak för offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor 20 20 20 02 03 04
Regeringens förslag till 1 1 1 utgiftstak 15 21 26 4 1 0 M:s avvikande nivå på det +3 +1 -4 statliga utgiftstaket 2 4 M:s avvikande nivå för ±0 ±0 ±0 kommunsektorn M:s avvikande justering - - - av nivån för interna 61 13 14 transaktioner 0 3 Moderaternas utgiftstak 1 1 1 för offentlig sektor 12 09 11 5 5 3 Avvikelse från regeringen - - - 29 11 14 6 7
Kristdemokraterna uppger i motion Fi18 att partiet har utformat sitt budget alternativ på ett sådant sätt att förutsättningarna för tillväxt varaktigt förbättras. Det åstadkommer man genom strukturella reformer och genom strategiska skattesänkningar på arbete, sparande och företagande.
Jämfört med dagens regler sänker under de tre närmaste åren Kristdemokraternas skatteförslag uttaget av skatt med netto 33, 53 respektive 66 miljarder kronor.
Partiet vill genomföra en inkomstskattereform som både sänker skattetrycket och minskar marginaleffekterna. Grundavdraget vid statlig och kommunal beskattning skall höjas till 20 000 kr, dvs. i princip fördubblas fr.o.m. 2002. Höjningen skall omfatta alla inkomsttagare, således även pensionärer, och beräknas ge en skattesänkning med 250 kr per månad under 2002. Den innebär också att man kan tjäna 20 000 kr per år innan man behöver betala kommunalskatt, jämfört med dagens motsvarande nivå på 10 000 kr. Grund avdragshöjningen skall utformas som en statlig skattereduktion, vilket medför att förslaget inte har någon effekt på kommunernas inkomster.
I motionen föreslås också att låginkomsttagare skall få en skattereduktion på 3 600 kr per år. Full skattereduktion skall utgå för pensionsgrundande inkomster upp till 135 000 kr, varefter reduktionen trappas av för att helt upphöra vid inkomster på 245 000 kr.
Från och med 2002 vill motionärerna också slopa den nuvarande kompensationen för egenavgiften och ersätta den med ett förvärvsavdrag vid den kommunala beskattningen. Förvärvsavdraget skall få göras på arbetsinkomster upp till 8,07 förhöjda prisbasbelopp, dvs. upp till övre gränsen för uttag av egenavgift. Under de tre närmaste åren skall förvärvsavdraget motsvara 6,4 %, 7 %, respektive 10 % av inkomsten. Ett förvärvsavdrag som enbart gäller för inkomst av tjänst ökar behållningen av att arbeta jämfört med att uppbära a- kasseersättning, påpekar motionärerna. Förvärvsavdraget skall utformas som en statlig skattereduktion, vilket medför att inte heller detta förslag får någon effekt på kommunernas inkomster.
En särskild skattereduktion skall dessutom införas för hushållens köp av tjänster motsvarande 50 % av kostnaden upp till 50 000 kr/år.
Kristdemokraterna vill fr.o.m. 2003 också införa en statlig skattereduktion på 900 kr per barn och år, ett belopp som 2004 höjs till 1 500 kr per barn och år.
Värnskatten skall enligt motionärerna avskaffas och den nedre gränsen för rätt till reseavdrag sänkas från 7 000 till 5 000 kr. Avdrag för pensionssparande bör successivt höjas till ett helt basbelopp.
Vidare bör förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen fasas ut ur skattesystemet, och till en del bör detta skattebortfall kompenseras genom att bolagsskatten höjs från 28 till 30 % av nettovinsten.
I motionen föreslås också att arbetsgivaravgifterna nästa år skall sänkas med 10 procentenheter på lönesummor upp till 900 000 kr. Dessutom skall jordbrukets s.k. skatteryggsäck lyftas av. Dieselskatten för jord- och skogsbruk bör sänkas till 53 öre/liter och skatten på miljödiesel generellt sänkas för att ge åkerinäringen bättre konkurrensvillkor.
Taxeringsvärdena vid fastighetsbeskattningen bör enligt motionärerna frysas på den nivå som gällde 2000, och uttaget av fastighetsskatt bör vara 1,2 % för småhus och 1,0 % för flerfamiljshus. Till grund för skatteberäkningen bör dessutom ligga endast en tredjedel av markvärdet över 150 000 kr.
Kristdemokraterna vill också sänka fordonsskatten kraftigt, men detta förslag är direkt kopplat till en av partiet föreslagen obligatorisk trafikolycksfallsförsäkring som väntas bidra till att sjukförsäkringen kan avlastas betydande belopp för kostnaderna för personskador i samband med trafikolyckor.
De föreslagna skattesänkningarna skall finansieras genom minskade utgifter som i Kristdemokraternas budgetalternativ för de närmaste tre åren uppgår till netto 15, 27 respektive 28 miljarder kronor. Dessa nettobelopp rymmer både nya utgiftsåtaganden och besparingar. Under åren 2002-2004 uppgår bruttobesparingarna till 32, 46 respektive 52 miljarder kronor, medan utgiftsökningarna under samma period uppgår till brutto 17, 19 respektive 23 miljarder kronor. I finansieringen ingår också att Kristdemokraterna avvisar regeringens användning av den s.k. beräkningstekniska överföringen till hushållen 2002-2004.
Till de förbättringar som motionärerna prioriterar hör enhetstaxa inom äldrevården, fler nya vårdplatser och en minskning av långa vårdköer. Man vill också satsa mer på rehabilitering, tandvård och stöd till anhörigvård.
För de pensionärer som har lägst pension bör man enligt motionärerna temporärt höja pensionstillskottet med 200 kr per månad under 2002 i avvaktan på att det nya pensionssystemet skall träda i full kraft året därpå. Enligt deras mening bör dessutom inkomstprövningen för änkepension helt slopas och omställningspensionen återställas från sex till tolv månader.
Småbarnsfamiljer får enligt Kristdemokraterna inte någon ökad valfrihet med regeringens förslag till maxtaxereform. Partiet avvisar därför detta förslag och förordar gemensamt med övriga borgerliga partier i stället att man nästa år inför ett barnomsorgskonto på totalt 40 000 kr per barn som fyllt ett år. Den av regeringen föreslagna höjningen av garantibeloppet i föräldraförsäkringen är otillräcklig, anser motionärerna som för egen del föreslår att nivån höjs från nuvarande 60 till 150 kr per dag 2002 och till 200 kr per dag från 2004. De anser också att det nya barnomsorgskontot bör kombineras med avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader upp till 50 000 kr per år samt att bostadsbidraget skall förbättras för de sämst ställda barnfamiljerna.
Utvecklingsbiståndet bör under de närmaste tre åren räknas upp så att det motsvarar 0,92 % av BNI 2004.
Under de närmaste tre åren vill motionärerna avdela 8,5 miljarder kronor mer än vad regeringen har föreslagit för nyinvesteringar och underhåll av främst vägar men också järnvägar. En stor del av detta belopp är tänkt att användas till s.k. skuggtullar för PPP-projekt (Public- Private Partnership), och motionärerna räknar därför med att de faktiska investeringarna blir avsevärt större än de anslagna beloppen.
Regeringens satsning på rättsväsendet och skattekontroll är enligt motionärerna otillräcklig. De tillför i sitt budgetalternativ därför ytterligare resurser till polis, åklagare, domstolar, kriminalvård, tull och skattemyndigheter.
Exempel på hur de nya åtagandena samt skattesänkningarna avses bli finansierade är att införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen kompletterat med ett högriskskydd på tio dagar per år, att fastställa den sjukpenninggrundande inkomsten i sjuk- och föräldraförsäkringen på grundval av de två senaste årens genomsnittsinkomst, att införa en helt ny rehabiliteringsförsäkring den 1 juli 2002 och att höja medlemmarnas egenfinansiering av arbetslöshetsförsäkringen till 33 %. Utbyggnaden av högskolan bör enligt motionärerna göras i en något långsammare och mer realistisk takt. De avvisar också regeringens förslag om en ökning av anslagen till Regeringskansliet liksom ytterligare satsningar på lokala investeringsprogram. Dessutom vill de spara på en rad myndighetsanslag och avskaffa flyttningsbidraget samt det företagsstöd som lämnas inom ramen för Östersjömiljarden. Deras satsningar på rehabilitering och förbättrad skatteindrivning förutsätts också ge utdelning och bidra till finansieringen av det egna budgetalternativet.
Kristdemokraterna räknar också med att en av dem förordad ökad utförsäljning av statliga företag skall kunna användas till en snabbare amortering av statsskulden, vilket minskar belastningen på statsskuldsräntorna. Partiet har för avsikt att under den kommande treårsperioden sälja ut statliga företag för 80, 45 respektive 45 miljarder kronor per år utöver vad regeringen planerar.
Den finansiella effekten av Kristdemokraternas förslag kan utifrån de i motionen redovisade uppgifterna sammanfattas på följande sätt.
Tabell 20. Kristdemokraternas finansiella sparande i offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor
¹ Se fotnot i anslutning till tabell 17
Kristdemokraternas förslag till utgiftstak för de tre närmast efterföljande åren avviker från regeringens på följande sätt.
Tabell 21. Kristdemokraternas utgiftstak för staten 2002-2004
Belopp i miljarder kronor 20 200 200 02 3 4
Regeringens förslag 81 844 877 till utgiftstak 4, ,0 ,0 0 Föreslagen minskning av - - - takbegränsade utgifter 12 21, 19, ,4 1 6 Ändrad +0 +1, - budgeteringsmarginal ,4 1 4,4 Kristdemokraternas 80 824 853 förslag till utgiftstak 2, ,0 ,0 0
Kristdemokraternas förslag till utgiftstak för den offentliga sektorn avviker från regeringens på följande sätt.
Tabell 22. Kristdemokraternas utgiftstak för offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor 20 20 20 02 03 04
Regeringens förslag till 1 1 1 utgiftstak 15 21 26 4 1 0 Kd:s avvikande nivå på - - - det statliga utgiftstaket 12 20 24 Kd:s avvikande nivå för +3 +1 -1 kommunsektorn Kd:s avvikande justering ±0 ±0 ±0 av nivån för interna transaktioner Kristdemokraternas 1 1 1 utgiftstak för offentlig 14 19 23 sektor 5 2 5 Avvikelse från regeringen - - - 29 19 20
Centerpartiet uppger i motion Fi19 att det övergripande målet för partiets budgetalternativ är att överbrygga den sociala och regionala klyvningen av landet. För att tillgodose detta satsar partiet på tre områden, nämligen på skolan, kommunikationer och skattesänkningar.
Centerpartiet vill fram till 2003 i två steg genomföra en inkomstskattereform avsedd att minska dagens höga marginaleffekter för låg- och medelinkomsttagare. I första steget vill man nästa år höja grundavdraget till 20 000 kr, slopa skattereduktionen för pensionsavgiften samt återinföra full avdragsrätt för denna avgift. Detta år vill man också införa en skattereduktion - i motionen kallad skatterabatt - för dem som har arbetsinkomst. Skatterabatten skall kunna utgå med högst 10 800 kr och skall för inkomster upp till 108 000 kr motsvara 10 % av förvärvsinkomsten. Vid högre årsinkomster upp till 180 000 kr skall skatterabatten motsvara maxbeloppet. Den trappas därefter ned och skall vid årsinkomster på 288 000 kr eller högre motsvara halva maxbeloppet, dvs. 5 400 kr.
I andra steget av skattereformen skall det höjda grundavdraget 2003 helt ersättas av en rak skattereduktion på 10 000 kr som kommer alla till del, oavsett om inkomsten kommer från lön, företagsinkomst, a-kassa, sjukpenning eller pension.
I motionen förordas också att nuvarande nedsättning av arbetsgivaravgifter utökas. Enligt motionärerna bör nedsättningen vara 10 procentenheter på lönesummor upp till 2 miljoner kronor. Nedsättningen skall gälla även egenföretagare upp till en lönesumma på 300 000 kr.
Fastighetsskatten bör sänkas. I ett första steg bör man återgå till de tidigare frusna taxeringsvärdena samtidigt som man sänker uttaget av skatt till 1,2 % för småhus och 1,1 % för flerbostadshus. För att lindra effekterna av höga marknadsvärden i områden som är attraktiva för fritidsboende bör åtskillnad göras mellan permanent- och fritidsboende.
Därutöver har Centerpartiet för avsikt att under de kommande åren föreslå att förmögenhetsskatten successivt slopas och att man i ett första steg snarast avskaffar sambeskattningen. Avdraget för arbetsresor bör höjas från nuvarande 16 till 20 kr per mil, och svenskt jordbruk bör ges samma konkurrensvillkor som gäller i vår omvärld, vilket enligt motionärerna innebär att de särskilda energiskatter som belastar jordbruket skall lyftas av. Centerpartiet vill också slopa återstående skatteregler för fåmansföretag samt behålla nuvarande skattebefrielse för biobränslen.
Gemensamt med de övriga borgerliga partierna föreslår Centerpartiet dessutom att man skall införa dels avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader, dels en skattereduktion motsvarande 50 % av arbetskostnaden för hushållstjänster. Som mest skall denna skattereduktion kunna uppgå till 25 000 kr per hushåll och år.
Centerpartiet har för avsikt att precisera sina skatteförslag i anslutning till budgetpropositionen för 2002 och redovisar därför nu inga beräkningar av skatteförslagens effekter på statsbudgeten.
I motionen ses kunskap och livslångt lärande som avgörande för tillväxten. Centerpartiet slår också vakt om det kommunala självstyret och vill därför avveckla det specialdestinerade bidrag till personalförstärkningar inom skolan som riksdagen fattade beslut om i anslutning till budgetpropositionen för 2001 och som under de tre närmaste åren uppgår till sammanlagt 7,5 miljarder kronor. I stället vill motionärerna satsa på grundskolan med ett generellt bidrag och avdelar för detta ändamål 2,6 miljarder kronor 2002 och 3,6 miljarder kronor under vart och ett av de båda efterföljande åren, dvs. sammanlagt 9,8 miljarder kronor. En bättre fungerande grundskola är enligt partiets mening det enskilt viktigaste steget för en gymnasieskola där fler elever kan bli godkända och behöriga till högre utbildning.
Studiemedelssystemet skall reformeras så att det utgår med lika delar lån och bidrag. Dessutom skall fribeloppet höjas till två basbelopp.
Motionärerna vill också satsa 2,2 miljarder kronor per år mer än regeringen på kommunikationer, främst för drift och underhåll av vägnätet. Fungerande kommunikationer är avgörande för möjligheten för företagande och boende i hela landet, påpekar motionärerna. I motionen föreslås också satsningar på en digital infrastruktur som skapar likvärdiga förutsättningar för datakommunikation i hela landet.
På familjepolitikens område föreslår Centerpartiet gemensamt med övriga borgerliga partier att man skall införa ett system med barnomsorgskonto på 40 000 kr som ett alternativ till den av regeringen föreslagna maxtaxereformen. Partiet vill dessutom höja garantinivån i föräldrapenningen från 60 till 200 kr redan 2002.
På arbetsmarknadspolitikens område föreslås att en generell utbildningsgaranti införs. Garantin skall säkerställa att de som tidigare inte fått någon utbildning upp till gymnasienivå ges möjlighet till detta. Partiet vill också fasa ut volymåtgärder från den arbetsmarknadspolitiska arsenalen för att i stället satsa på meningsfulla yrkesinriktade utbildningar. Dessutom vill man inrätta övergångsarbetsmarknader för människor som har svårt att komma in på den reguljära arbetsmarknaden. På övergångsarbetsmarknaderna skall arbetskraften vara billigare genom att arbetsgivaravgifterna sätts ned.
Motionärerna är kritiska till att regeringen ännu inte har redovisat något förslag om individuella kompetenskonton. Själva förordar de ett system där insättningar gynnas skattemässigt och där man kan spara till egen kompetensutveckling, eventuellt i samarbete med arbetsgivaren. Staten bör i ett sådant system kunna skjuta till medel till konton för personer som har låga löner och saknar möjlighet att göra avsättningar.
Centerpartiet vill sammanföra olika typer av försörjningsstöd vid arbetslöshet på utgiftsområde 13 Arbetsmarknad. Detta ger enligt motionärerna en klarare och mer överskådlig bild över arbetslöshetens kostnader samtidigt som ökade samordningsvinster kan göras och en större rättvisa uppnås. Regeringens planer på att höja golvet för arbetslöshetsersättningen godtas av motionärerna, däremot inte den tilltänkta höjningen av taket för ersättningen. Centerpartiet anser att arbetslöshetsförsäkringens karaktär av omställningsförsäkring bör göras tydligare. Ersättningen skall utgå med 80 % av inkomsten men bara under de första 200 dagarna. Därefter bör ersättningen minska och efter en maximal ersättningsperiod på 600 dagar skall en lägre permanent ersättning utgå.
I motionen föreslås att polis och kriminalvård samt internationellt bistånd skall tilldelas ökade resurser.
Motionärerna vill på olika sätt också förbättra insatserna för rehabilitering. Det skall ske genom att den finansiella samordningen påskyndas och utökas. Dessutom skall arbetsgivarinträdet utökas till två månader för offentliga arbetsgivare, vilka i gengäld skall få sänkta arbetsgivaravgifter. Avsikten härmed är att markera att det inte skall löna sig att skjuta över kostnaderna på annan part. Vidare skall en rehabiliteringsutredning genomföras senast efter fyra månaders sjukskrivning då också sjukpenningen skall övergå i en mer förmånlig rehabiliteringsersättning. Passivt stöd ersätts på så sätt av aktiva åtgärder och ett stöd som den enskilde i hög grad kan påverka. Motionärerna vill slutligen också införa en ny, nationell vårdgaranti med rätt till behandling inom tre månader. Kan inte vården innan dess ges vid närmaste sjukhus skall patienten kunna välja sjukhus i hela landet. Vårdgarantin skall kompletteras med en hjälpmedelsgaranti.
Motionärerna räknar med att aktiva åtgärder av detta slag skall kunna minska utgifterna för sjukpenning under de tre närmaste åren med 2,5, 4,5 respektive 6,5 miljarder kronor.
I motionen avvisas regeringens förslag till höjning av bostadstillägget för pensionärer. Detta bidrag bör tvärtom sänkas och i stället bör man höja pensionstillskottet för 2002 med 6 000 kr.
De i motionen föreslagna skattesänkningarna och nya utgiftsåtagandena förutsätts bli finansierade genom besparingar i Arbetsmarknadsstyrelsens administration samt arbetsmarknadspolitiska åtgärder liksom i förvaltningsanslagen till Regeringskansliet och en rad myndigheter på såväl utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning som utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar. Centerpartiet motsätter sig också att medel anvisas till lokala investeringsprogram. Likaså väntas partiets satsning på rehabilitering bidra till finansieringen genom minskad belastning på utgifterna för sjukpenning. Dessa utgifter liksom utgifterna för föräldraförsäkringen kommer också att minska till följd av förslaget att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) skall beräknas på de försäkrades historiska inkomst. De föreslagna skattesänkningarna samt höjningen av garantinivå i föräldraförsäkringen höjer barnfamiljernas inkomster, vilket väntas minska behovet av bostadstillägg.
Centerpartiet vill att försäljningen av statlig verksamhet under de kommande tre åren skall ligga på en 50 miljarder kronor högre nivå än regeringen planerat. Eftersom regeringens försäljningsplaner uppgår till 15 miljarder kronor per år innebär det att motionärerna under de närmaste tre åren vill sälja statlig verksamhet för sammanlagt 195 miljarder kronor. I första hand vill partiet avyttra Vin & Sprit AB, Vasakronan, Luftfartsverket, resterande aktieinnehav i Assi Domän och Nordea samt Apoteksbolaget.
Försäljningsinkomsterna skall användas till att amortera statsskulden, och motionärerna räknar i sitt budgetalternativ med att dessa amorteringar under de tre närmaste åren skall kunna uppgå till 59, 56 respektive 52 miljarder kronor.
Utifrån de uppgifter som redovisas i motionen kan den effekt som Centerpartiets budgetförslag har på den offentliga sektorns finanser sammanfattas på följande sätt. Det bör noteras att Centerpartiet endast angett en ram för sina skattesänkningar. Någon fullständig redovisning av partiets förslag till inkomstförändringar lämnas inte i motionen.
De finansiella effekterna av Centerpartiets förslag kan med ledning av motionärernas uppgifter sammanfattas på följande sätt.
Tabell 23. Centerpartiets finansiella sparande i offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor
¹ Se fotnot i anslutning till tabell 17
Nivån på det av motionärerna föreslagna utgiftstaket för staten under de tre närmast efterföljande åren avviker från regeringens förslag på följande sätt.
Tabell 24. Centerpartiets utgiftstak för staten 2002-2004
Miljarder kronor 20 20 20 02 03 04
Regeringens förslag 81 84 87 till utgiftstak 4, 4, 7, 0 0 0 Föreslagen ändring +6 - -3 av takbegränsade ,7 33 9, utgifter ,6 1 Ändrad +0 - - budgeteringsmarginal ,3 0, 7, 4 9 Centerpartiets 82 81 83 förslag till 1, 0, 0, utgiftstak 0 0 0
Centerpartiets förslag till utgiftstak för den offentliga sektorn avviker från regeringens på följande sätt.
Tabell 25. Centerpartiets utgiftstak för offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor 20 20 20 02 03 04
Regeringens förslag till 1 1 1 utgiftstak 15 21 26 4 1 0 C:s avvikande nivå på det +7 - - statliga utgiftstaket 34 47 C:s avvikande nivå för ±0 ±0 ±0 kommunsektorn C:s avvikande justering - +1 +1 av nivån för interna 24 0 2 transaktioner Centerpartiets utgiftstak 1 1 1 för offentlig sektor 13 18 22 7 7 5 Avvikelse från regeringen - - - 17 24 35
Folkpartiet liberalerna slår i motion Fi20 fast att dagens svenska skatte- och utgiftstryck måste minska och att skattetrycket under innevarande mandatperiod måste komma ner till en nivå klart under 50 % av BNP.
Motionärerna vill återupprätta de grundläggande principerna för 1990-1991 års skattereform, nämligen att flertalet skattskyldiga skall ha en marginalskatt på högst 30 % och att marginalskatten i övrigt skall begränsas till högst 50 %. I detta syfte vill de under den närmaste treårsperioden genomföra en inkomstskattereform som sänker marginalskatten genom slopad värnskatt, höjd nedre gräns för uttag av statlig skatt, ett nytt förvärvsavdrag på 5 % och ett grundavdrag som inte trappas av i inkomstlägen mellan ca 150 000 och 200 000 kr. För att ytterligare sänka inkomstskatten vill de därutöver införa en skattereduktion lika för alla på 3 000 kr per person och år. Denna skattereduktion skall även tillfalla pensionärer. När treårsperioden är slut vill motionärerna gå vidare med fortsatta inkomstskattesänkningar i former som uppmuntrar till ökat arbetsutbud, utbildning och risktagande.
Barnfamiljernas marginaleffekter skall därutöver minskas med 20 % genom att man 2002 begränsar det inkomstprövade bostadsbidraget med 600 kr per barn och år och då i stället ger alla barnfamiljer en skattereduktion på 1 200 kr per barn och år. Såväl skattereduktionen som minskningen av bostadsbidraget skall senare fördubblas.
Gemensamt med de övriga borgerliga partierna vill Folkpartiet också införa avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader upp till 50 000 kr per år. Avdrag skall dessutom kunna göras för den högre egenavgift till arbetslöshetsförsäkringen motsvarande ungefär en tredjedel av kostnaderna som partiet föreslår att löntagarna skall betala.
Kostnaderna för dessa inkomstskattesänkningar beräknas i motionen uppgå till sammanlagt 64 miljarder kronor 2004. Folkpartiets inkomstskattereform är emellertid tänkt att ersätta den skattereduktion som infördes 2000 och som utgår till löntagare som kompensation för egenavgiften till pensionsförsäkringen. Netto begränsar sig därför kostnaderna för reformen till ca 42 miljarder kronor.
I motionen föreslås också att förmögenhetsskatten sänks för att i ett senare skede helt slopas. Nästa år bör fastighetsskatten beräknas på de tidigare frusna taxeringsvärdena och då utgå med 1,2 % för småhus och 0,7 % för flerfamiljshus. I ett senare skede bör den avskaffas i sin nuvarande form, likformighet mellan boendeformerna upprättas och avdragsrätten för låneräntor behållas.
Vidare vill Folkpartiet göra det möjligt att finansiera studier med förtida uttag av pensionssparande. Sådana uttag skall också kunna göras av dem som vill starta eget. I motionen föreslås därför att avdragsrätten för pensionssparande höjs från 0,5 till 1,5 basbelopp.
Motionärerna vill också slopa dubbelbeskattningen på aktiesparande, förenkla fåmansbolagsreglerna samt ta bort de sociala avgifterna på vinstandelar.
Arbetsgivaravgifterna inom tjänstesektorn bör under de närmaste tre åren sänkas med 2, 4 respektive 5 procentenheter. Folkpartiets långsiktiga mål är att helt avskaffa skattedelen i arbetsgivaravgifterna. Partiet vill också införa en skattereduktion på 50 % fr.o.m. nästa år för arbetskostnader på hushålls tjänster.
Mervärdesskatten på böcker bör stegvis sänkas till 6 % och en miljöskatt införas på sopförbränning.
Folkpartiet vill att enprocentsmålet för utvecklingssamarbetet skall ha återställts inom fem år och sätter för detta ändamål av ytterligare sammanlagt 3,7 miljarder kronor under de närmaste tre åren.
I motionen förordas en långsammare utbyggnadstakt av högskoleutbildningen, vilket frigör resurser som motionärerna använder för att förbättra kvaliteten och lärartätheten i grundutbildningen, främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Den fria och obundna grundforskningen tillförs 500 miljoner kronor årligen och studiemedlen räknas upp med 200 kr per månad för alla studerande.
Motionärerna vill riva upp beslutet om maxtaxereformen liksom den beslutade förlängningen av föräldraförsäkringen. Gemensamt med övriga borgerliga partier föreslår Folkpartiet i stället ett system med barnkonton på 40 000 kr per barn som kan användas av familjen för valfri barnomsorgsform kombinerat med avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader.
Redan nästa år bör taket i sjuk- och föräldraförsäkringen höjas till tio basbelopp, anser Folkpartiet. Inkomster upp till drygt 30 000 kr per månad skulle då komma att omfattas av dessa försäkringar. Partiet vill också införa en nationell vårdgaranti.
Motionärerna drar även upp riktlinjer för en framtida, större socialförsäkringsreform som de vill få till stånd och som skall innefatta nuvarande pensionsförsäkring samt en reformerad sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. De tre försäkringarna skall vara obligatoriska och fristående från statsbudgeten, och det skall vara raka rör mellan avgifter och förmåner. Försäkringarnas oberoende av statsbudgeten skall tryggas genom fristående fonder.
En satsning görs också på en tillgänglighetsreform för handikappade med ett särskilt stimulansbidrag för att öka tillgängligheten i byggnader och kollektivtrafik. En miljard kronor per år avsätts för detta ändamål.
Staten bör enligt motionärerna helt ta över kostnaderna för assistansersättningen från kommunerna och samtidigt återställa de inskränkningar i rätten till personlig assistans som regeringen infört. De vill också återställa änkepensionerna till tidigare nivå och utsträcka den tid under vilken omställningspension kan utgå till tolv månader.
Vägnätet behöver rustas upp och motionärerna avsätter långsiktigt 1 miljard kronor per år för vägarna. För att komma till rätta med de akuta vägproblemen vill de nästa år avsätta 2 miljarder kronor.
De föreslagna skattesänkningarna och nya utgiftsåtagandena finansieras genom besparingar, genom att delar av regeringens skatteförslag avvisas, genom att verksamheter lyfts ut ur statsbudgeten samt genom satsningar som ger utdelning i form av minskade utgifter eller ökade inkomster.
Presstödet bör enligt motionärerna begränsas kraftigt liksom anslaget till Regeringskansliet. I motionen föreslås att dessa båda anslag minskas med ca 1 miljard kronor.
Skattemyndigheterna, tullen, flyktingmottagningen och försäkringskassorna föreslås få ytterligare resurser, vilket i Folkpartiets budgetförslag väntas ge utdelning i form av ökade skatteinkomster samt lägre utgifter för flyktingmottagning och rehabilitering.
Arbetslöshetsförsäkringen föreslås bli obligatorisk och mer försäkringsmässig genom att de försäkrade själva får svara för ungefär en tredjedel av kostnaderna.
AMS är enligt motionärerna ineffektivt och bör därför läggas ner i sin nuvarande form för att ge plats åt bättre och effektivare alternativ. Arbetsförmedlingen och yrkesutbildningen bör privatiseras eller överföras på andra aktörer som privata bemanningsföretag, specialiserade arbetsförmedlingar samt utbildningsföretag, komvux och folkhögskolor. Motionärerna vill också införa en omställningspeng som - beroende på vilket innehåll den får - kan användas av den arbetslöse för att välja vilken arbetsförmedling eller vilken utbildningsanordnare han eller hon vill utnyttja.
Motionärerna räknar med att deras förslag till ändrad inriktning av arbetsmarknadspolitiken skall kunna minska utgifterna på statsbudgeten med närmare 15 miljarder kronor per år under de närmaste tre åren. Av denna besparing hänför sig ungefär 9 miljarder kronor till förslaget om att öka egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen och ca 6 miljarder till minskad byråkrati och lägre åtgärdsvolym.
I motionen förordas också att sjukförsäkringens kostnader för trafikolycksfall förs över på den obligatoriska trafikförsäkringen. Enligt motionärerna avlastas statsbudgeten då en utgift på närmare 4 miljarder kronor som i stället påförs bilismen.
Utgifterna för räntebidrag bör enligt motionärerna minskas genom en extra avtrappning av den garanterade räntan. Dessutom avvisar de såväl befintliga lokala investeringsprogram som det nya investeringsstöd för bostadsbyggande som regeringen redovisar i vårpropositionen. Genom partiets ökade stöd till barnfamiljer räknar motionärerna också med att behovet av bostadsbidrag skall minska.
Stora besparingar kan enligt deras mening också göras genom att på nytt ta Barsebäck 1 i drift eftersom avvecklingskostnader då bortfaller och större delen av åtgärdsprogrammet på energiområdet kan slopas.
Besparingar kan också göras genom en ökad satsning på rehabilitering, vilket leder till minskade kostnader för sjukförsäkringen. Folkpartiet redovisar i sin motion ett samlat program mot långtidsfrånvaron med satsningar på rehabilitering och samverkan mellan aktörer genom FINSAM. Dessutom vill man införa en rehabiliteringsgaranti som säkerställer att en rehabiliteringsutredning genomförs inom en månad efter det att behov har konstaterats. Krav skall också ställas på de sjukskrivna att medverka i rehabiliteringen. Gör de inte det, skall de få nedsatt ersättning.
Vidare föreslås att inga ytterligare medel skall anvisas till kommunakuten, bredbandsutbyggnad och till den särskilda storstadssatsningen. Besparingar på 1,5 miljarder kronor per år görs också genom en lägre investeringstakt i Banverket. Dessutom skall volymen på Kunskapslyftet nästa år begränsas med 4,7 miljarder kronor då också omfattningen på det selektiva företagsstödet skall dras ner med drygt 2 miljarder kronor per år.
Motionärerna framhåller att de står bakom den s.k. finansieringsprincipen och reglerar därför de kommunalekonomiska effekterna av sina förslag mot det generella statsbidraget till kommuner.
Folkpartiet anser att staten i endast ett fåtal undantagsfall skall driva företag. I motionen föreslås därför att statligt ägda bolag för sammanlagt 170 miljarder kronor mer än regeringen räknar med skall säljas ut under den närmaste treårsperioden. Försäljningen bör ske successivt, men bör i första hand omfatta sådana företag som Telia, Merita Nordbanken, Vasakronan och Assi Domän. Försäljningsinkomsterna skall användas för att påskynda amorteringarna av statsskulden, och motionärerna räknar för egen del med att statsskuldsräntorna under de tre närmaste åren till följd av detta skall minska med 1,7, 4,1 respektive 5,5 miljarder kronor i jämförelse med regeringens politik.
De finansiella effekterna av Folkpartiets budgetalternativ kan utifrån de i motionen redovisade uppgifterna sammanfattas på följande sätt.
Tabell 26. Folkpartiets finansiella sparande i offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor
¹ Se fotnot i anslutning till tabell 17
Nivån på det av motionärerna föreslagna utgiftstaket för staten under de tre närmast efterföljande åren avviker från regeringens förslag på följande sätt. Utgiftstaket är därvid framräknat på följande sätt.
Tabell 27. Folkpartiets utgiftstak för staten 2002-2004
Miljarder kronor 20 20 20 02 03 04
Regeringens förslag 81 84 87 till utgiftstak 4, 4, 7, 0 0 0 Föreslagen ökning av +5 +3 +7 takbegränsade ,6 ,0 ,9 utgifter Ändrad +7 +6 +1 budgeteringsmarginal ,4 ,0 ,1 Folkpartiets förslag 82 85 86 till utgiftstak 7, 3, 6, 0 0 0
Folkpartiets förslag till utgiftstak för den offentliga sektorn avviker från regeringens på följande sätt.
Tabell 28. Folkpartiets utgiftstak för offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor 20 20 20 02 03 04
Regeringens förslag till 1 1 1 utgiftstak 15 21 26 4 1 0 Folkpartiets utgiftstak 1 1 1 för offentlig sektor 13 18 22 4 4 3 Avvikelse från regeringen - - - 20 27 37
2.3.3 Finansutskottets sammanfattande bedömning av budgetförslagen
De offentliga finanserna har på några få år genomgått en remarkabel förbättring. Den konsoliderade bruttoskulden motsvarade 75 % av BNP i slutet av 1997 och väntas nästa år ha sjunkit till 50 % av BNP.
Förra året uppvisade den offentliga sektorn ett överskott på 4,1 % av BNP. Detta överskott sjunker nu något men kommer, trots den internationella konjunkturavmattningen, fortfarande att överstiga 3 % av BNP såväl i år som följande år. De stora överskotten har medfört att den offentliga nettoskulden nu eliminerats och från och med i år ersatts av en nettoförmögenhet som snabbt ökar i omfattning.
Preliminärt föreslår regeringen att överskottsmålet för vart och ett av de tre efterföljande åren skall uppgå till 2 % av BNP. Det innebär att en del av det prognostiserade överskottet under dessa år kan tas i anspråk för reformer som kommer hushållssektorn till del. Eftersom utgiftstaken sätter en gräns för nya utgiftsåtaganden kommer dessa reformer i första hand att avse åtgärder som påverkar statsbudgetens inkomstsida.
Under de tre närmast följande åren förutses ett mindre överskott i statsbudgeten, men eftersom det möjliga reformutrymmet varje år är större än dessa överskott skulle statsbudgeten, när dessa reformer är genomförda, uppvisa ett mindre underskott, motsvarande 1 % av BNP eller strax därunder. Samtidigt kommer kommunsektorn att vara i balans, vilket innebär att mer än hela det målsatta överskottet kommer att ligga i ålderspensionssystemet. Denna förskjutning av sparandet från staten till ålderspensionssystemet är en följd av pensionsuppgörelsen och har tillkommit för att få ett mer robust pensionssystem som kan möta det växande antal pensionsavgångar som förutses mot slutet av detta decennium. Då kommer andelen äldre att öka, vilket leder till stigande utgifter för såväl pensioner som vård och omsorg, samtidigt som andelen förvärvsarbetande blir mindre. Det är därför viktigt att de offentliga finanserna är starka och har ett så stort överskott att de kan möta även påfrestningar av detta slag.
Så länge det är fråga om underskott i statsbudgeten av begränsad omfattning, utgör de enligt utskottets mening ingen fara. Dessutom har utvecklingen under de gångna åren visat att uppställda saldomål hittills överträffats med råge varje år. Att så kan bli fallet även nästa år tyder Riksgäldskontorets nyligen publicerade budgetprognos på. Enligt den väntas nämligen statsbudgeten då gå med ett överskott på närmare 50 miljarder kronor.
Det är dock nödvändigt att budgetpolitiken utformas på ett sådant sätt att långsiktigt stabila statsfinanser kan upprätthållas. Sunda offentliga finanser är en förutsättning för en hög och uthållig tillväxt och sysselsättning.
Enligt utskottets mening bör synpunkter som dessa bilda utgångspunkt för utskottets prövning av de olika budgetalternativen.
Utgiftstaken för 2002 och 2003 uppgår enligt tidigare riksdagsbeslut till 814 respektive 844 miljarder kronor. I propositionen föreslår regeringen att dessa nivåer tills vidare skall behållas. Dessutom föreslår regeringen att utgiftstaket för 2004 skall fastställas till 877 miljarder kronor. Bakom regeringens förslag står också Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna.
Moderata samlingspartiet föreslår ett utgiftstak som i början av perioden är 33 miljarder kronor högre än regeringens men som sista året något understiger regeringens förslag. Att Moderata samlingspartiet med sina många förslag till utgiftsbegränsningar hamnar på ett utgiftstak som så kraftigt överstiger regeringens beror huvudsakligen på den avräkning som görs gentemot kommunerna. Moderata samlingspartiet föreslår mycket omfattande skattesänkningar varav en betydande del direkt påverkar kommunernas inkomster. I det moderata budgetalternativet kompenseras kommunerna för detta bortfall genom höjda statsbidrag, vilket höjer nivån på de statliga utgifterna och därmed också nivån på det statliga utgiftstaket i motsvarande grad. Nivåhöjningarna slår däremot inte igenom på utgiftstaket för den samlade offentliga sektorn, vilket också framgår av tabell 19 som visar att Moderata samlingspartiets förslag under de närmaste tre åren understiger regeringens med 29, 116 respektive 147 miljarder kronor.
Även Folkpartiets budgetalternativ innehåller skatteförslag som får effekt på kommunernas inkomster, vilket regleras genom höjda statsbidrag. Detta är den främsta anledningen till att även detta parti har högre utgiftstak än regeringen.
Centerpartiets inkomstskattereform leder på motsvarande sätt till att kommunernas skatteinkomster minskar, men bara första året då kompensation också utgår i form av förhöjt statsbidrag. Efterföljande år bortfaller denna kompensation, vilket förklarar varför partiets förslag till utgiftstak då minskar kraftigt.
Kristdemokraternas förslag ligger under de tre åren på en 12-24 miljarder kronor lägre nivå än regeringens främst beroende på att partiet valt att kompensera kommunernas skattebortfall genom en avräkning mot statsbudgetens inkomstsida.
De olika alternativen framgår av följande diagram.
DIAGRAM 9. REGERINGENS OCH OPPOSITIONSPARTIERNAS UTGIFTSTAK FöR STATEN 2002-2004
Källa: Finansutskottet
Moderata samlingspartiet vill begränsa den offentliga sektorns inkomster och utgifter och lägger i detta syfte fram förslag till mycket omfattande skattesänkningar, vilka förutsätts bli finansierade med kraftiga utgiftsnedskärningar samt med delar av det överskott som nu uppkommer i den offentliga sektorn.
I motionen beräknas partiets skattesänkningar under 2002 leda till ett inkomstbortfall för den konsoliderade offentliga sektorn på 53 miljarder kronor, medan utgiftsminskningarna begränsar sig till 27 miljarder kronor. Mot periodens slut får skattesänkningarna fullt genomslag och uppgår då till 110 miljarder kronor. Utgiftsminskningarna uppgår emellertid samma år till endast 69 miljarder kronor, och således vidgas gapet mellan skattesänkningar och besparingar över tiden. Mellanskillnaden vill Moderata samlingspartiet finansiera dels genom att tillgodoräkna sig en ränteeffekt av sina långtgående förslag till försäljning av statliga företag, dels genom att ta i anspråk de medel som i vårpropositionen förts upp som en beräkningsteknisk överföring till hushållen. Därigenom kan Moderaterna redovisa ett något större finansiellt överskott i den offentliga sektorn än regeringen. Det bättre resultatet grundas emellertid helt på de föreslagna privatiseringarna. Utan dessa privatiseringsinkomster, som i huvudsak används för amortering av statsskulden, bortfaller ränteeffekten och Moderata samlingspartiet får enbart av denna anledning en svagare finansiell ställning än regeringen. Dessutom krävs en betydande försäljning av statlig egendom för att uppnå de räntevinster man tillgodoräknar sig, en försäljning av sådan omfattning som aldrig tidigare förekommit. Moderata samlingspartiet förutsätter nämligen att det skall vara möjligt att genomföra så långtgående privatiseringar att inkomsterna från försäljningarna kan öka med 95 miljarder kronor redan nästa år. Detta trots att man varken redovisar någon privatiseringsplan eller något annat underlag som grund för sitt förslag. Eftersom företagsförsäljningar i allmänhet kräver ett omfattande förberedelsearbete och dessutom måste anpassas i tiden för att ge god utdelning framstår Moderata samlingspartiets budgetalternativ i denna del mer som önsketänkande än som ett realistiskt underbyggt förslag. Risken är stor att man på detta sätt skulle sälja ut värdefulla tillgångar till kraftiga underpriser.
Helt överskuggande i det moderata budgetalternativet är att skatterna måste sänkas. Även om övriga oppositionspartier också föreslår mycket långtgående skattesänkningar skiljer sig Moderata samlingspartiet markant från dessa. I motionen förespråkas sänkta statliga skatter och statligt finansierade kommunalskattesänkningar på sammanlagt 110 miljarder kronor 2004. På tre år skall alltså skatterna sänkas med ett belopp som motsvarar 11 % av statens och kommunernas samlade skatteinkomster.
Genom att växla lägre skatter mot mindre bidrag och subventioner vill motionärerna, som de uttrycker det, göra det möjligt att leva på sin lön. Men med detta synsätt blundar de för de omfördelande effekter som skatter och bidrag har. Särskilt påtagligt blir detta när partiet inte längre nöjer sig med att föreslå att den s.k. värnskatten skall avskaffas utan dessutom kräver att den statliga inkomstbeskattningen i sin helhet skall tas bort. Med hjälp av skatter och bidrag sker en inkomstutjämning mellan individer till förmån för de sämst ställda i samhället. Skatter och bidrag har för den enskilde också en inkomstutjämnande effekt över tiden, och genom denna omfördelning får medborgarna samhällets stöd i de skeden av livet då de inte aktivt förvärvsarbetar på grund av studier, sjukdom, arbetslöshet, ålderdom osv. I motsats till motionärerna anser utskottet att skattesystemets utformning har stor betydelse för fördelningspolitiken. Skatt efter bärkraft är en grundläggande princip i ett välfärdssamhälle. Skattepolitiken är rätt använd ett viktigt verktyg för att minska klassklyftorna i samhället. Även de offentliga välfärdsutgifterna kan bidra till minskade inkomstskillnader.
Enligt utskottets mening kan man alltså inte byta ut minskade eller avskaffade bidrag mot sänkta skatter på det lättvindiga sätt Moderata samlingspartiet gör. Det som Moderaterna framställer som ett enkelt statsfinansiellt nollsummespel kan få mycket långtgående återverkningar för de enskilda individerna. Särskilt påtagligt blir detta då skattesänkningarna i stor utsträckning förutsätts bli finansierade genom minskade transfereringar och besparingar i sådana trygghetssystem som a-kassa samt sjuk- och föräldraförsäkringen.
Av de moderata besparingsförslagen på netto 27 miljarder kronor 2002 riktar sig en mycket betydande del mot olika typer av transfereringssystem. Så t.ex. vill Moderata samlingspartiet inte bara sänka ersättningsnivån från 80 till 75 % för sjukpenning- och föräldraförsäkringarna samt arbetslöshetsförsäkringen. Man motsätter sig också de i vårpropositionen anmälda höjningarna av golv och tak i arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom vill partiet tidsbegränsa arbetslöshetsförsäkringen samt införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen. Besparingar skall också göras i sådana transfereringssystem som förtidspensioner, underhållsstöd och bostadsbidrag.
Att införa en andra karensdag i sjukförsäkringen leder enligt utskottets mening bara det till ökade påfrestningar för redan utsatta grupper och dessa påfrestningar blir i än högre grad märkbara om åtgärden på moderat vis kombineras med en sänkt ersättningsnivå.
Skattesänkningar finansierade på detta sätt ger enligt finansutskottets mening upphov till starkt negativa fördelningspolitiska effekter. De medborgare som är i störst behov av samhällets stöd är de som i första hand tvingas bidra till finansieringen genom uteblivna eller försämrade förmåner. Samtidigt får de själva begränsat utbyte av de sänkta skatterna på grund av låga inkomster.
Därtill kommer att några av de besparingar partiet tillgodoräknar sig uppnår man till priset av att medborgarna tvingas betala obligatoriska försäk ringspremier, som för den enskilde har stora likheter med en skatt. Så t.ex. räknar Moderata samlingspartiet med att kunna spara 4 miljarder kronor genom att från statsbudgeten lyfta ut kostnader för sjukskrivningar förorsakade av trafikolycksfall för att i stället bekosta dem via en obligatorisk trafikskadeförsäkring vid sidan av statsbudgeten. Detta leder självklart till en minskad belastning på statsbudgeten, men de skattesänkningar det ger utrymme för torde inte uppväga de ökade försäkringspremier den enskilde bilisten får betala. Hur dessutom en så genomgripande förändring skall kunna genomföras redan nästa år anges inte i motionen. På snarlikt sätt vill Moderata samlingspartiet göra stora besparingar i läkemedelsförmånen och arbetslöshetsförsäkringen genom att i stället låta dessa kostnader finansieras via försäkringspremier som den enskilde får betala.
Moderata samlingspartiet vill också begränsa kommunernas handlingsutrymme. Kommunsektorns utgifter väntas i fasta priser öka med ungefär 1 % per år under 2001-2004. Moderaterna ser detta som en mycket påtaglig höjning av utgiftsnivån och befarar att den höga utgiftsnivån skall bli bestående och därmed också bidra till att ett alldeles för högt skattetryck permanentas. Utnyttjas inte möjligheten att sänka skatten finns det risk för att produktivitetsutvecklingen helt avstannar i kommunsektorn, hävdar motionärerna. På lösa grunder påstås i motionen att kommunerna kommer att få en bättre produktivitetstillväxt med moderat politik, vilket skulle minska kommunsektorns kostnader med närmare 10 miljarder kronor 2004. Hur detta är möjligt anges dock inte. Med moderat politik kommer enligt motionärerna även kommunernas socialbidragskostnader att minska med 4 miljarder kronor 2004. Moderata samlingspartiet utgår nämligen från att de moderata skattesänkningarna skall minska behovet av socialbidrag i denna omfattning. Med hänvisning till dessa och andra lika löst grundade antaganden om kostnadsminskningar för kommunerna föreslår motionärerna att nivån på det generella statsbidraget till kommunerna skall minskas med 14 miljarder kronor 2004. Denna minskning genomförs trots att kommunernas finanser då väntas gå med underskott. Det är därför uppenbart att ett kraftigt minskat statsbidrag kommer att tvinga fram besparingar och nedskärningar i kommunerna. Det som i motionen kläs i ord som "bättre produktivitetstillväxt" är alltså, som utskottet ser det, i praktiken inget annat än hårdhänt framtvingade nedskärningar och avskedanden.
Moderata samlingspartiet motsätter sig helt användningen av en budgeteringsmarginal och anser att regeringen i stället bör återkomma till riksdagen varje gång utgiftstaket är på väg att överskridas. Budgeteringsmarginalen påverkar nämligen budgetdisciplinen negativt, anser motionärerna.
Genom att kategoriskt avvisa användningen av en budgeteringsmarginal kan motionärerna uppvisa ett budgetförslag med ett lägre utgiftstak än annars. Allvarligare än så är emellertid att motionärernas uppfattning svårligen låter sig förenas med de anslagsvillkor som gäller för ramanslag och reservationsanslag. Myndigheterna har i det nya budgetsystemet givits en tämligen stor frihet att fördela sina utgifter över tiden. Ramanslag som inte utnyttjas fullt ut ett år kan sparas till efterföljande år. På motsvarande sätt kan en myndighet använda tidigare sparade anslagsmedel som komplement till årets anslag för att finansiera en större utgift. Myndigheter har också möjlighet att inom vissa gränser låna av efterföljande års anslag om medelstilldelningen ett visst år är otillräcklig.
Motionärernas lösning kan inte förenas med de villkor som gäller för ramanslag och reservationsanslag. Myndigheternas rätt att självständigt fördela sina utgifter över tiden går inte att inordna i ett stelbent ramsystem av moderat slag, eftersom det inte ger utrymme för förskjutningar. Varje minskning av anslagssparandet som överstiger den beräknade förbrukningen av anslagsbehållningarna leder ju till att de samlade utgifterna ökar, vilket automatiskt skulle få till följd att utgiftstaket överskrids, hur obetydlig ökning det än är fråga om. Det framstår inte som rimligt att riksdagen återkommande skall behöva ta ställning till varje liten förändring av detta slag.
Av de skäl som här redovisats kan utskottet inte ställa sig bakom Moderata samlingspartiets förslag till inriktning av budgetpolitiken.
Kristdemokraterna är starkt kritiska till det av regeringen använda överskottsmålet, eftersom överskotten under åren framöver uppkommer i ålders pensionssystemet och inte i statsfinanserna. För egen del redovisar de ett budgetalternativ som sägs vara inriktat på att åstadkomma såväl ett bättre finansiellt sparande i staten som en snabbare avbetalning av statsskulden. Men det kristdemokratiska budgetalternativet är behäftat med sådana brister att det inte leder till stabila statsfinanser. Den minskning av statsskulden som redovisas åstadkommer man uteslutande genom att sälja ut statliga företag i samma orealistiska omfattning som Moderata samlingspartiet föreslår, dvs. för 95 miljarder kronor redan 2002. Utan dessa tillkommande försäljningsinkomster kan Kristdemokraterna inte tillgodoräkna sig lägre ränteutgifter och kommer då under perioden 2002-2004 att få ett sämre samlat finansiellt sparande för staten än regeringen.
I det kristdemokratiska budgetalternativet är första årets försäljningsinkomster inte bara orealistiskt höga. Motionärerna tycks också utgå ifrån att försäljningarna är så väl förberedda att de med kort varsel skall kunna genomföras redan i början av nästa år. I motionen tillgodoräknar de sig nämligen för detta år minskade utgifter för statsskuldsräntor med 2,4 miljarder kronor. Deras iver att påbörja försäljningen tidigt på året har nu uppenbarligen också stegrats, eftersom samma motionärer så sent som i höstas nöjde sig med att redovisa en räntevinst på 1,2 miljarder kronor för en lika stor försäljningsvolym efterföljande år. Redan då ifrågasatte utskottet trovärdigheten i detta antagande, och när nu motionärerna fördubblat sitt bud framstår denna kritik som än mer berättigad. En så stor räntevinst som 2,4 miljarder kronor kan man nämligen i princip bara uppnå om minst hälften av de tillkommande försäljningsinkomsterna har tillförts statsbudgeten senast under våren nästa år. Skulle man forcera en försäljning på detta vis riskerar man att slumpa bort värdefulla gemensamma tillgångar med stora förluster för skattebetalarna.
Motionärerna hävdar också att både inkomster och utgifter i deras budget alternativ är lägre än i regeringens alternativ. Det kristdemokratiska budgetförslaget sägs därför minska statsfinansernas konjunkturkänslighet.
Inte heller i detta avseende kan utskottet dela motionärernas uppfattning. Visserligen redovisar motionärerna ett förslag till statsbudget vars omslutning är lägre än regeringens, men den lägre omslutningen förklaras främst av att motionärerna valt att nettoredovisa merparten av sina överföringar till kommunsektorn som en negativ post på statsbudgetens inkomstsida.
Kristdemokraterna presenterar i motionen ett antal förslag som indirekt får mycket långtgående återverkningar på kommunernas ekonomi. I enlighet med finansieringsprincipen skall kommunerna kompenseras för sådana förändringar, och normalt görs detta mot ramanslaget Generellt statsbidrag till kommuner och landsting som finns uppfört på utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner. Av en reglering på sammanlagt 42,2 miljarder kronor 2002 har emellertid Kristdemokraterna valt att redovisa endast knappt 0,3 miljarder kronor på detta sätt. Resterande 42 miljarder kronor redovisas som en utgift på statsbudgetens inkomstsida. År 2004 har denna avräkning mot inkomsttiteln ökat till 60 miljarder kronor och i det kristdemokratiska budgetalternativet kommer statsbudgetens omslutning då att minska lika mycket.
Om Kristdemokraterna i stället hade följt gängse praxis och redovisat samtliga överföringar till kommunerna på utgiftsområde 25, skulle partiets ram för detta utgiftsområde liksom taket för de statliga utgifterna behövt höjas med 60 miljarder kronor 2004. Nivån på Kristdemokraternas statliga utgiftstak skulle då ha hamnat betydligt över inte bara övriga oppositionspartiers motsvarande tak utan också 36 miljarder kronor över regeringens.
Enligt utskottets mening är det angeläget att man på olika sätt försöker komma till rätta med statsfinansernas konjunkturkänslighet. Men detta uppnås verkligen inte genom att man i stor skala börjar nettoredovisa utgifter mot inkomster och på grundval av en på detta sätt minskad budgetomslutning hävdar att statsfinansernas konjunkturkänslighet kommer att avta.
Utskottet har tidigare starkt kritiserat Kristdemokraterna för detta förfarande. Det var förra året i samband med utskottets behandling av budgetpropositionen för 2001. Kritiken omfattade då även Centerpartiet och Folkpartiet som på snarlikt sätt hade valt att reglera en betydande del av sina överföringar till kommunsektorn mot en inkomsttitel. Utskottet framhöll att förfarandet stred mot budgetlagens (1996:1059) föreskrifter om att statens inkomster och utgifter skall redovisas brutto på statsbudgeten. Bruttoredovisningskravet är dessutom en av de grundläggande principer som har genomsyrat budgetbehandlingen under senare år. Utan en bruttoredovisning blir budgetförslagen inte lika tydliga. Genomlysningen av budgeten, eller dess transparens, försämras. Så t.ex. går det inte att av budgeten utläsa hur stor omfattning kommunöverföringarna har om de nettoredovisas mot en inkomsttitel.
Centerpartiet och Folkpartiet har i sina nu framlagda budgetförslag beaktat utskottets kritik och redovisar sina överföringar till kommunsektorn på ett korrekt sätt över utgiftsområde 25. Därmed är Kristdemokraterna nu det enda parti som i det här avseendet framhärdar i att bryta mot budgetlagens krav på bruttoredovisning. Till saken hör att de fyra oppositionspartierna gemensamt vill återställa full avdragsrätt för den allmänna pensionsavgiften samt införa rätt till avdrag för styrkta barnomsorgskostnader. Kompensationen till kommunerna för det skattebortfall detta ger upphov till uppgår till ca 11 miljarder kronor och redovisas av Moderata samlingspartiet, Centerpartiet och Folkpartiet på ett korrekt sätt på utgiftsområde 25. Kristdemokraterna däremot har även beträffande dessa båda förslag valt att nettoredovisa kommunkompensationen mot statsbudgetens inkomster. Trots två i övrigt identiska förslag får Kristdemokraterna därigenom en budgetomslutning som i förhållande till de andra oppositionspartierna skenbart är ca 11 miljarder kronor lägre.
Kristdemokraternas förslag till skattesänkningar uppgår nästa år till närmare 33 miljarder kronor medan besparingarna begränsar sig till drygt 12 miljarder kronor. Mellanskillnaden finansieras främst med tre större besparingar som förutsätts kunna komma till stånd redan nästa år.
Det är för det första den nyss nämnda försäljningen av statliga företag som skall minska utgifterna för statsskuldsräntor.
I likhet med Moderata samlingspartiet och Folkpartiet föreslår Kristdemokraterna för det andra att kostnaderna för trafikolycksfall inte längre skall finansieras över sjukförsäkringen utan via den obligatoriska trafikförsäkringen vid sidan av statsbudgeten. Det skall ske redan nästa år. Trafikanterna skall delvis kompenseras för de ökade försäkringspremierna genom att fordonsskatten sänks med ett belopp motsvarande ungefär en tredjedel av besparingen, men i övrigt är det de som genom obligatoriska avgifter får ta på sig kostnaden för denna budgetavlastning. Trots sänkt fordonsskatt kommer de att drabbas av ökade kostnader. Dessutom kräver ett förslag av denna art rimligtvis ett visst mått av förberedelser och anpassning innan det kan omsättas i praktisk tillämpning. Men motionärerna räknar uppenbarligen med att detta skall kunna lösas till början av nästa år eftersom de i sitt budgetalternativ utgår från att det offentliga skall kunna avlastas 4 miljarder kronor i utgifter redan nästa år.
Samma verklighetsfrämmande övertro på den egna politikens möjligheter framskymtar i Kristdemokraternas tredje större besparingsförslag, som går ut på att statens bidrag till a-kassorna skall kunna begränsas mycket kraftigt redan 2002 genom att medlemmarnas egenavgifter till kassorna höjs i motsvarande utsträckning. I detta syfte föreslår partiet att en ny, allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införs med en egenfinansiering motsvarande en tredjedel av kostnaderna. Den nya försäkringen kommer därigenom att avlasta statsbudgeten mycket betydande belopp. Ytterligare besparingar uppnås genom vissa förenklingar av regelsystemen för de arbetsmarknadspolitiska programmen samt genom att antalet åtgärder minskar, bl.a. slopas flyttningsbidraget. Därutöver förutsätter man att utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen också skall kunna minskas med hänsyn till de gynnsamma effekter som Kristdemokraternas förslag till tillväxt- och företagsfrämjande åtgärder sägs ge upphov till.
Sammantaget leder detta till att Kristdemokraterna räknar med att redan 2002 kunna minska utgifterna inom utgiftsområde 13 Arbetsmarknad med närmare 9 miljarder kronor. Av motionen framgår däremot inte hur ett vagt formulerat a-kasseförslag skall kunna omsättas i praktisk tillämpning redan nästa år, inte heller vilket eller vilka inslag i Kristdemokraternas politik som på så kort tid väntas ge upphov till dessa mycket betydande dynamiska effekter. Utskottet anser för egen del att det inte är möjligt att på detta sätt, och redan nästa år, begränsa utgifterna för arbetslöshetsersättningen i den omfattning som motionärerna föreslår.
I Kristdemokraternas budgetalternativ för 2002 bärs alltså lejonparten av de föreslagna utgiftsminskningarna upp av tre mycket osäkra besparingar som tillsammans förutsätts kunna ge ett tillskott på drygt 15 miljarder kronor redan nästa år.
Budgetalternativet utmärks även i övrigt av en svagt underbyggd finansiering. Regeländringar som syftar till att öka utgifter och minska skatter är sålunda tämligen väl specificerade medan regeländringar avsedda att minska utgifter eller öka inkomster ofta är mycket otydliga.
Så t.ex. för motionärerna fram flera tydligt redovisade och väl preciserade förslag till skattesänkningar, vilka är fullt möjliga att genomföra redan vid årsskiftet. Bland annat gäller det partiets förslag till höjning av grundavdraget liksom förslaget om ett nytt förvärvsavdrag. Dessa skarpt formulerade skattesänkningar förutsätts alltså redan nästa år bli finansierade genom vagt formulerade besparingar som i några fall dessutom framstår som ogenomförbara i praktiken.
Därtill kommer den av bl.a. Kristdemokraterna förespråkade metoden att - i likhet med kostnaderna för trafikolycksfall - lyfta ut verksamheter ur statsbudgeten för att i stället finansiera dem vid sidan av den. Följden härav blir att flera av de utlovade skattesänkningarna omedelbart kommer att ätas upp av ökade obligatoriska avgifter.
Av de skäl som här redovisats kan utskottet inte ställa sig bakom Kristdemokraternas förslag till inriktning av budgetpolitiken.
Centerpartiet redovisade i anslutning till förra årets vårproposition ett budgetalternativ med en helt ny inriktning. Skattesänkningsförslagen var mer omfattande än tidigare och nivån på de av partiet redovisade utgiftstaken avvek mer än någon gång tidigare från vad regeringen hade föreslagit. Samma uppläggning präglar det förslag som partiet nu redovisar. I det ligger förslaget till utgiftstak för 2004 på en nivå som är 47 miljarder kronor lägre än regeringens. Inget annat parti föreslår ett så lågt utgiftstak för detta år. Det är framför allt två inslag i partiets budgetalternativ som förklarar denna avvikelse.
För det första vill Centerpartiet halvera den budgeteringsmarginal som regeringen satt av för 2004, vilket får till följd att nivån på partiets utgiftstak sjunker med lika mycket, eller med 8 miljarder kronor.
För det andra får partiets inkomstskatteförslag mycket långtgående återverkningar på utgiftstaket fr.o.m. 2003. För 2002 föreslår motionärerna att grundavdraget höjs till 20 000 kr för alla samt att full avdragsrätt återinförs för egenavgiften till ålderspensionssystemet. Förslagen leder till att kommunernas skatteinkomster minskar med 22 miljarder kronor, och i enlighet med finansieringsprincipen kompenseras de för detta genom en lika stor höjning av statsbidragen. Detta år ligger Centerpartiets kommunregleringar på grovt räknat samma nivå som Folkpartiets, och de båda partiernas förslag till utgiftstak för staten avviker inte heller nämnvärt.1 Skillnaden gentemot regeringen och övriga partier framträder först åren därefter (se diagram 9) och beror på att Centerpartiet föreslår att det höjda grundavdraget då skall slopas helt och i stället ersättas av en statligt finansierad skattereduktion på 10 000 kr för alla. Slopas grundavdraget kommer kommunernas skatteinkomster att öka, och i enlighet med finansieringsprincipen reglerar Centerpartiet detta genom att minska statsbidragen med 15 miljarder kronor 2004. Beaktar man även Centerpartiets övriga förslag till korrigeringar av kommunbidragen ligger partiet 2002 på en kommunbidragsnivå som är 25 miljarder kronor över regeringens nivå men som 2004 är drygt 12 miljarder kronor lägre än regeringens. Detta skifte förklarar närmare 40 miljarder kronor av skillnaden mot övriga utgiftstak 2004.
I sin motion har Centerpartiet avstått från att i detalj redovisa vilka skattesänkningar man vill genomföra under de närmaste åren. Det kommer man att göra i anslutning till budgetpropositionen. Motionärerna uppger dock att de i sitt budgetförslag har skapat utrymme för skattesänkningar på minst 27, 53 respektive 68 miljarder kronor under perioden 2002-2004.
Med skattesänkningar av denna omfattning kan Centerpartiet under de tre närmaste åren redovisa ett budgetöverskott på 50 miljarder kronor per år. Varje års överskott bärs dock helt upp av de företagsförsäljningar som partiet vill genomföra och som under vart och ett av åren skall överstiga regeringens försäljningsplaner med just 50 miljarder kronor per år. Dessa extraordinära inkomster skall användas för amortering av statsskulden och i sitt budgetalternativ har motionärerna därför också tillgodoräknat sig en ränteeffekt av detta. Skulle emellertid försäljningsinkomsterna falla bort kommer även ränteeffekten att göra det, och motionärerna får då en svagare budgetutveckling än regeringen. År 2004 blir deras budgetsaldo i så fall ca 10 miljarder kronor sämre än regeringens.
Mot denna bakgrund kan det ha sitt intresse att närmare granska hur Centerpartiet i övrigt avser att finansiera sina utgiftsökningar och tilltänkta skattesänkningar. Av motionen framgår att det skall ske dels med den reserv som regeringen satt av i vårpropositionen som beräkningsteknisk överföring till hushållen, dels med de besparingar som redovisas i motionen.
Centerpartiets förslag till utgiftsminskningar uppgår under de tre närmaste åren till netto ca 7, 34 respektive 39 miljarder kronor.
För 2002 föreslår man ett antal större besparingar på sammanlagt 22 miljarder kronor. Ungefär halva detta belopp hänför sig till olika arbetsmarknadspolitiska insatser och stöd medan närmare 6 miljarder kronor avser besparingar inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp. Dessutom avvisar motionärerna regeringens maxtaxereform. Olika stödformer föreslås också bli avvecklade, såsom de specialdestinerade bidragen till skolan, stödet till lokala investeringsprogram samt regeringens satsning på IT-infrastruktur.
De mycket omfattande besparingarna på arbetsmarknadspolitikens område berör utgiftsområdena 13-15, mellan vilka motionärerna omfördelar betydande anslagsbelopp och räknar med att redan nästa år kunna begränsa medelsbehovet på dessa tre utgiftsområden med närmare 11 miljarder kronor. Det motsvarar 12 % av de samlade anslagen på dessa utgiftsområden. Finansutskottet välkomnar alla nya initiativ som kan bringa ned arbetslösheten men har svårt att se att de lösningar som motionärerna redovisar skulle kunna ge de stora vinster som man vill tillskriva sina förslag. Och utan dem försvagas partiets budgetalternativ ytterligare.
Enligt den redovisning partiet lämnade i anslutning till budgetpropositionen för i år skall första årets stora besparingar på arbetsmarknadspolitikens område uppnås genom att a-kasseavgiften höjs efter hand, genom att kontrollen av att regelverket för arbetslöshetsersättning följs, genom att arbetslöshets ersättningen sänks till 70 % efter 200 dagars ersättning och genom att partiets förslag har så gynnsam effekt på arbetsmarknadspolitikens område.
Enbart den senare omständigheten förutsattes i partiets redovisning från i höstas kunna minska belastningen på försörjningsstödet med 6 miljarder kronor redan första året. Hur detta är möjligt redovisades inte då, än mindre nu.
Den svagt underbyggda finansieringen framträder också i partiets krav på skärpt kontroll. Genom att i sin motion uteslutande skriva att man vill få till stånd en bättre kontroll av regelverket för arbetslöshetsersättningen anser sig motionärerna kunna tillgodoräkna sig besparingar i miljardklassen. Några regeländringar eller resurstillskott som bär upp denna besparing finns inte. Tvärtom föreslår motionärerna att anslaget till den myndighet som skall svara för kontrollen skärs ned kraftigt.
Omfördelningen av anslag mellan utgiftsområdena 13-15 motiveras i motionen av att man då får en klarare och mer överskådlig bild av arbetslöshetens kostnader om försörjningsstöden vid arbetslöshet samordnas under utgiftsområde 13. Man kan då också göra ökade samordningsvinster och uppnå en större rättvisa. Några regeländringar eller förslag till hur de samordnade stödformerna skall användas redovisas inte, men likväl förväntar sig motionärerna att man mycket snabbt skall kunna göra effektivitetsvinster i miljardklassen till följd av denna åtgärd. Utskottet har för egen del svårt att se hur något som i praktiken endast är en omflyttning av anslag på statsbudgeten skall kunna ge upphov till besparingar av denna omfattning.
De gjorda omfördelningarna försämrar däremot överblicken över motionärernas förslag och omöjliggör dessutom alla jämförelser på aggregerad nivå med regeringens och övriga oppositionspartiers förslag på dessa utgiftsområden. Ett av syftena med den nuvarande indelningen i utgiftsområden är just att man snabbt och enkelt skall kunna få en bild av partiernas prioriteringar mellan olika politiskt relevanta områden. Denna fördel går emellertid helt förlorad om man i likhet med Centerpartiet i stor skala börjar omfördela mellan olika utgiftsområden.
Det är också värt att notera att de föreslagna utgiftsminskningarna på de tre utgiftsområdena inte främst gäller administrationskostnader utan avser olika typer av bidrag till hushållen som alltså kommer att få minskat stöd i denna omfattning. Det är också uppenbart att detta drabbar grupper som inte kan förväntas ha stora reserver att försörja sig på. Motionärerna har inte heller på ett trovärdigt sätt visat att de som drabbas skulle få sin försörjning tryggad på annat sätt.
På utgiftsområde 10 vill Centerpartiet bl.a. förlänga arbetsgivarinträdet för offentliga arbetsgivare till två månader. Förlängningen skall växlas mot en lika stor nedsättning av arbetsgivaravgiften för dessa arbetsgivare. För detta förslag tillgodoräknar sig motionärerna en besparing på 3,3 miljarder kronor per år. Trots att denna konkret redovisade besparing är direkt kopplad till en nedsättning av arbetsgivaravgifter har Centerpartiet i det redovisade budget alternativet inte belastat sig för detta inkomstbortfall. Om motionärerna har avstått från att göra det i avvaktan på höstens preciseringar av skatteförslagen borde man också ha avstått från att föra upp någon besparing.
Slutligen noterar utskottet att Centerpartiet föreslår en satsning på skolan med inriktning på grundskolan. I motionen uppges att denna satsning uppgår till totalt 9,8 miljarder kronor under perioden. Vad som inte nämns i det sammanhanget är att partiet samtidigt avvecklar den satsning på kvalitetshöjande insatser i skolan som riksdagen förra året fattade beslut om och som uppgår till 7,5 miljarder kronor under samma treårsperiod. Centerpartiets skolsatsning inskränker sig därför i praktiken till sammanlagt 2,3 miljarder kronor under treårsperioden. Den innebär dessutom att det nuvarande stödet, som är särskilt inriktat på insatser i skolan, i huvudsak skulle omvandlas till en höjning av det generella statsbidraget till kommuner och landsting, dvs. till ett bidrag som kommunerna fritt förfogar över och som kan användas även till annat än skolsatsningar.
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att det är nödvändigt att kommande skattesänkningar genomförs på ett sådant sätt och i sådan takt att de offentliga finanserna fortfarande förmår att garantera vår gemensamma välfärd. Det måste som utskottet ser det då också innebära att skattesänkningarna inte tillåts urholka statsfinanserna. Motionärernas budgetalternativ tillgodoser enligt utskottets mening inte det kravet. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom Centerpartiets förslag till inriktning av budgetpolitiken.
Folkpartiet liberalerna vill avveckla nuvarande kompensation för egenavgifterna och föreslår i stället en inkomstskattereform som utgår från de principer som låg till grund för 1991 års skattereform och som fullt genomförd efter tre år beräknas kosta 42 miljarder kronor. Enligt denna skall uttaget av statlig skatt begränsas till 20 % och brytpunkten höjas till drygt 300 000 kr, dvs. till den nivå där egenavgifter inte längre utgår. Vidare skall ett allmänt förvärvsavdrag på 5 % införas samt avtrappningen av grundavdraget ändras så att de marginaleffekter som den s.k. LO- puckeln ger upphov till undanröjs. Därutöver föreslås en skattereduktion på 3 000 kr per år lika för alla skattskyldiga, även pensionärer.
Utöver dessa inkomstskattesänkningar skall barnfamiljerna få en skattereduktion på 1 200 kr per år och barn i kombination med begränsningen av det inkomstprövade bostadsbidraget, eftersom detta bidrag enligt Folkpartiets resonemang ger upphov till negativa marginaleffekter för barnfamiljerna. Samtidigt skall avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader upp till 50 000 kr per år införas. Tillsammans med ett system med barnkonton på 40 000 kr per barn skall dessa förslag ersätta maxtaxereformen och förlängningen av föräldraförsäkringen.
Enligt finansutskottets mening är det önskvärt att på olika sätt försöka begränsa negativa marginaleffekter för barnfamiljerna. Det måste dock ske på ett fördelningspolitiskt bättre sätt än Folkpartiet föreslår. Regeringens maxtaxereform kommer däremot verkningsfullt att bidra till att marginaleffekterna för alla barnfamiljer kan begränsas. Samtidigt medför maxtaxan att principerna bakom prissättningen i den kommunala barnomsorgen blir tydligare och att priserna på detta område blir mer jämförbara mellan kommunerna.
Folkpartiets övriga skatteförslag syftar till att främja tillkomsten av arbete genom sänkta arbetsgivaravgifter i den privata tjänstesektorn och sänkt skatt för arbetskostnader på hushållstjänster. Motionärerna föreslår dessutom att förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen på aktiesparande avskaffas.
Sammantaget uppgår de av Folkpartiet föreslagna skattesänkningarna och nya utgiftsåtagandena till ca 92 miljarder kronor 2004. Budgetförsvagningarna föreslås bli finansierade med de medel som i vårpropositionen satts av som en beräkningsteknisk överföring till hushållen. Dessutom skall finansieringen ske genom besparingar och effektiviseringar, genom att delar av regeringens skatteförslag avvisas samt genom att verksamheter lyfts ut ur statsbudgeten för att i stället finansieras vid sidan av den. Så t.ex. föreslår Folkpartiet liksom Moderaterna och Kristdemokraterna att kostnaderna för trafikolycksfall skall föras över från statsbudgeten till den obligatoriska trafikförsäkringen. Självklart minskar en sådan åtgärd belastningen på statsbudgeten, men för den enskilde leder de höjda försäkringspremierna samtidigt till att värdet av de föreslagna skattesänkningarna urholkas. På snarlikt sätt föreslår motionärerna att statsbudgeten skall avlastas en del av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen genom att arbetstagarna själva får stå för ungefär en tredjedel av kostnaderna genom höjda egenavgifter. Även det urholkar värdet av de föreslagna skattesänkningarna.
Motionärerna räknar också med att kunna göra besparingar genom en långsammare utbyggnad av järnvägsnätet och högskoleutbildningen, genom att avskaffa de särskilda medlen till storstadssatsningen och genom att eterställa reaktordriften i Barsebäcks kärnkraftverk. Dessutom har de för avsikt att 2002 sälja ut statliga företag i samma orealistiska omfattning som Moderaterna och Kristdemokraterna föreslår, dvs. för 95 miljarder kronor, vilket förutsätts minska utgifterna för statsskuldsräntor.
Några av motionärernas förslag till budgetförstärkningar är tydliga och innebär att verksamheter avvecklas eller att regler ändras på ett sådant sätt att det verkligen resulterar i en klart avläsbar besparing. Till dessa förslag hör ett avskaffat stöd till lokala investeringsprogram, slopad bredbandsutbyggnad samt nedläggning av den s.k. kommunakuten, dvs. de särskilda medel som regeringen förfogar över för insatser i vissa kommuner.
Andra förslag är mer svårbedömda och utgår från förutsättningen att den av Folkpartiet förordade politiken har så gynnsamma återverkningar på ekonomin att utgifterna kan minskas på olika områden. Så förväntas t.ex. att relativt små resurstillskott till skattemyndigheterna, tullen, flyktingmottagningen och försäkringskassorna ger utdelning i form av ökade skatteinkomster samt lägre utgifter för flyktingmottagning, långtidssjukskrivningar och rehabilitering på sammanlagt 2,5 miljarder kronor redan 2002.
Utskottet anser att effektiviseringar på dessa områden är mycket angelägna men finner det för egen del osannolikt att resurssatsningarna enligt motionärernas förslag skall kunna ge ett så stort och snabbt budgetmässigt utbyte. Eftersom allmänna rättssäkerhetskrav måste upprätthållas kan det dröja några år innan t.ex. effekterna av en förbättrad skattekontroll kan avläsas i form av påtagligt ökade inkomster på statsbudgeten. Även den nuvarande omfattningen av rehabiliteringsbehoven gör det föga troligt att Folkpartiets program mot långtidsfrånvaro med satsningar på rehabilitering skulle ge direkta besparingar på detta område. Enligt utskottets mening är den uppgivna besparingseffekten under alla omständigheter så osäker att den inte kan ligga till grund för att finansiera varaktiga budgetförsvagningar i stor skala.
Folkpartiet förordar en ny arbetsmarknadspolitik som, förutom insatser för ökad integration, skall innefatta en obligatorisk och mer försäkringsmässig arbetslöshetsförsäkring utanför statsbudgeten. Enligt förslaget skall AMS läggas ned, medan arbetsförmedlingen och yrkesutbildningen privatiseras. Volymen för Kunskapslyftet skall dessutom begränsas och en omställningspeng införas.
Den av motionärerna föreslagna lösningen kan svårligen förenas med målen för en allmän trygghetsförsäkring. Privatiseringen av väsentliga verksamheter inom arbetsmarknadspolitiken leder med stor sannolikhet till snedvriden behandling av olika yrkesgrupper och olika regioner. Även vissa befolkningsgrupper såsom invandrare, kvinnor och personer nära pensionsålder riskerar att med en privatiserad arbetsförmedling få en klart försvagad ställning på arbetsmarknaden. Den oklara utformningen av omställningspengen antyder också att det kan bli svårt för arbetssökande utan egna medel att få chansen att utveckla sig och förbereda sig för ett nytt arbete i enlighet med arbetsmarknadens behov. Det ter sig dessutom föga troligt att framväxten av privata aktörer på detta område skulle ske tillräckligt snabbt för att motverka att arbetslösa passiviseras i en öppen arbetslöshet.
Utskottet har svårt att se att Folkpartiets förslag på arbetsmarknadspolitikens område inklusive partiets förslag till omläggning av arbetslöshetsförsäkringen kan generera en besparing på ca 15 miljarder kronor redan nästa år.
Enligt utskottets mening visar dessa exempel att det finns anledning att ifrågasätta trovärdigheten i finansieringen av Folkpartiets förslag till skattesänkningar och nya utgiftsåtaganden. Flera av de mest betydelsefulla besparingsförslagen har inte den styrka och varaktighet som krävs för en ansvarsfull budgetpolitik.
Med hänsyn härtill kan finansutskottet inte ställa sig bakom Folkpartiets förslag till budgetalternativ.
Sammanfattningsvis anser utskottet alltså att de förslag till alternativ inriktning av budgetpolitiken som redovisas av Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna inte bör läggas till grund för riksdagens beslut i frågan.
Gemensamt för de fyra partierna är att de alla föreslår omfattande skattesänkningar. Längst i det avseendet går Moderata samlingspartiet som i sin strävan att minska den offentliga sektorns omslutning föreslår mycket långtgående skatte- och utgiftsminskningar, vilka i betydande utsträckning omfördelar resurser till de redan välbeställda och gröper ur sociala trygghetssystem på ett sätt som inte är fördelningspolitiskt godtagbart.
Även Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna lägger i sina motioner fram budgetalternativ med delvis samma inriktning. Betydande skattesänkningar förutsätts bli finansierade genom utgiftsbegränsningar, men som utskottet visat är den föreslagna finansieringen i flera fall så löst underbyggd att den inte kan bilda underlag för en ansvarsfullt utformad statsbudget.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet liberalerna har som ett gemensamt förslag att man skall föra över kostnaderna för trafikskadade från sjukförsäkringen till den obligatoriska trafikförsäkringen och att detta skall kunna ske redan vid årsskiftet 2001/02. Omläggningen väntas enligt motionärernas uppskattning minska statsbudgetens utgifter med grovt räknat 4 miljarder kronor. Inget av partierna redovisar emellertid något konkret förslag till hur detta tekniskt och administrativt skall kunna lösas på den korta tid som återstår tills förändringen skall vara fullt genomförd, än mindre hur det skall vara möjligt för försäkringsbolagen att bryta löpande försäkringsavtal för att kunna ta ut de avgiftshöjningar som krävs. Dessa partier anser att det är viktigt att satsa på rehabilitering för att få ned sjukskrivningskostnaderna men bortser uppenbarligen från att försäkringskassornas ansvar för samordning och tillsyn av rehabiliteringsverksamheten skulle försvåras om trafikskador på detta sätt lyfts ur den allmänna försäkringen. De tre partierna anvisar därmed en osäker, tekniskt och administrativt komplicerad samt i praktiken knappast genomförbar finansiering för sina förslag.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet föreslår alla att egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen skall höjas och tillgodoräknar sina budgetalternativ en besparingseffekt för detta redan nästa år. Hur höjningarna skall regleras gentemot a-kassorna som måste ges rimlig tid att vid sina årliga stämmor fastställa nya nivåer på medlemsavgifterna framgår inte, inte heller hur avgiftshöjningen skall fördelas mellan a-kassor vars medlemmar har låg respektive hög arbetslöshet. Trots dessa oklarheter räknar de fyra partierna med att det skall vara möjligt att genomföra höjningen nästa år och tillgodoräknar sig i varierande grad besparingseffekter i miljardklassen för detta. Även i detta fall anvisar man alltså en finansiering som inte ter sig möjlig att uppnå i angiven omfattning under åtminstone de båda närmaste åren.
Till detta kommer att de fyra partierna tillgodoräknar sig ytterligare mångmiljardbesparingar på utgiftsområdena 13 Arbetsmarknad och 14 Arbetsliv för utgifter förknippade med arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitik. De flesta av dessa förslag är emellertid så vaga till sin karaktär att de redovisade besparingseffekterna framstår mer som förhoppningar än som realistiskt underbyggda förslag.
Exempel som dessa visar att i oppositionspartiernas budgetalternativ har tämligen väl preciserade skattesänkningsförslag en finansiering som i flera fall är ofullständig eller så osäker att statsfinanserna återigen snabbt skulle kunna försvagas.
Finansutskottet har av dessa skäl inte kunnat ställa sig bakom deras förslag till uppläggning av budgetpolitiken.
Den förda politiken har under senare år resulterat i att de offentliga finanserna snabbt förbättrats. Väldiga underskott har vänts i stora överskott som snabbt minskat de skulder det offentliga tidigare dragit på sig. Utvecklingen har gått så snabbt att den offentliga sektorns nettoskuld nu är helt utraderad. Under förra mandatperioden genomförde regeringen ett omfattande konsolideringsprogram med vars hjälp balansen i den offentliga sektorn kunde återställas på ett fördelningspolitiskt godtagbart sätt. Med sitt nu framlagda förslag till inriktning av budgetpolitiken och utgifter för de tre närmaste åren fullföljer regeringen denna politik.
Vårpropositionen stöds av Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna som träffat en överenskommelse med den socialdemokratiska regeringen. Den innebär att tre riksdagspartier står bakom riktlinjerna för den ekonomiska politiken, budgetpolitiken, utgiftstaken och tilläggsbudgeten för 2001. Utskottet noterar med tillfredsställelse att det alltså finns en bred enighet i dessa frågor, vilket ger stadga och utgör en god grund för en fortsatt stabil utveckling.
Samarbetet mellan regeringspartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna berör fem områden, nämligen ekonomi, sysselsättning, rättvisa, jämställdhet och miljö. Såsom också framhålls i propositionen bekräftas genom detta samarbete att det finns en politisk majoritet för en ekonomisk politik som är inriktad på full sysselsättning, prisstabilitet och ett offentligt överskott på i genomsnitt 2 % av BNP sett över en konjunkturcykel. Politiken syftar också till jämlikhet, jämställdhet och ekologisk hållbarhet.
Balansen i de offentliga finanserna återställdes redan 1998 och för de närmast följande åren förutses så stora överskott att uppställda saldomål kommer att överträffas med bred marginal. Det gäller även för 2001 trots att balansmålet för detta år höjts till 2,5 % av BNP.
Regeringen föreslår i vårpropositionen att de tidigare fastställda överskottsmålen för 2002 och 2003 skall kompletteras med ett mål för 2004 som likaledes bör motsvara 2,0 % av BNP. Beroende på hur konjunkturen utvecklas kan emellertid dessa mål behöva omprövas, framhåller regeringen. Det kommer i så fall att göras i budgetpropositionen för respektive år.
Förutsatt att dessa saldomål inte omprövas kommer alltså överskotten i den offentliga sektorn under 2002-2004 att bli större än den för respektive år målsatta nivån. Ett belopp motsvarande det överskjutande överskottet skall då enligt tidigare gjorda uttalanden överföras till hushållen antingen som skattesänkningar eller som nya utgiftsåtaganden. Eftersom några sådana beslut ännu inte fattats har man valt att i vårpropositionens kalkyler ta hänsyn till denna eventuellt förestående överföring genom att helt enkelt minska det för varje år framräknade budgetsaldot med ett belopp motsvarande överföringen. Görs det framkommer under 2002-2004 ett mindre underskott på statsbudgeten. Givet dessa förutsättningar kommer alltså statsskulden inte att kunna amorteras under de tre efterföljande åren men den kommer att fortsätta att minska mätt som andel av BNP från 51,1 % 2001 till 46,3 % 2004. Utvecklingen kan dock bli mer gynnsam och det finns också tecken som tyder på detta. Så t.ex. har Riksgäldskontoret nyligen redovisat en prognos över statens lånebehov, och i den förutses att statsbudgeten skall ge ett överskott på uppemot 50 miljarder kronor 2002 även sedan hänsyn tagits till tillkommande skattesänkningar på 20 miljarder kronor.
Som utskottet tidigare visat bärs statsbudgetens saldo under 1999-2003 i betydande utsträckning upp av engångsvisa tillskott från genomförda eller planerade företagsförsäljningar samt från överföringar från AP-fonden föranledda av pensionsreformen. Av en i propositionen redovisad sammanställning (tabell 4.15 s. 77) framgår att utan dessa extraordinära tillskott skulle budgeten ha visat underskott på 10-41 miljarder kronor under samtliga år utom 1999 och 2000 då mindre överskott på 10 respektive 14 miljarder kronor framkom.
Även om alltså budgetutvecklingen under de närmaste åren inte ter sig direkt oroväckande, bör enligt finansutskottets mening nivån på statsbudgetens underliggande saldo ses som en markering av att det ännu inte finns anledning att ge avkall på kravet på en stram budgetprövning.
Sammanlagt 14 utskott har yttrat sig över vårpropositionens förslag till utgiftsramar och de motioner som väckts med anledning av propositionen. I samtliga yttranden tillstyrks regeringens förslag till fördelningen av utgifter på utgiftsområden under 2002-2004.
Finansutskottet anser att den av regeringen föreslagna uppläggningen ger budgetpolitiken en riktig inriktning. Regeringens förslag är även i övrigt väl avvägda och bör, enligt utskottets mening, därför ligga till grund för budgetpolitikens inriktning under åren 2002-2004.
I närmast efterföljande avsnitt återkommer utskottet till de formella förslag till beslut som detta ställningstagande föranleder i fråga om utgiftstak (2.4), preliminär fördelning av utgifter på utgiftsområden åren 2000-2004 (3) samt beräkning av skatter och övriga inkomster m.m. (4).
2.4 Utgiftstak för staten
Utskottets delförslag i korthet
Riksdagen fastställer regeringens förslag till utgiftstak för staten för 2002-2004 samt godkänner regeringens beräkning av de offentliga utgifterna för 2002-2004.
De i sammanhanget väckta motionerna avstyrks.
Övriga delar av detta förslag behandlar utskottet i avsnitten 2.3 och 3.
Jämför reservationerna 9 (m), 10 (kd), 11 (c) och 12 (fp).
2.4.1 Utgiftstak för staten
Det statliga utgiftstaket omfattar utgifterna på statsbudgeten exklusive statsskuldsräntor samt utgifterna för ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten. Dessutom ingår en ofinansierad budgeteringsmarginal.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 4.1.1) föreslås att de tidigare fastställda nivåerna på utgiftstaket för staten 2002 och 2003 på 814 respektive 844 miljarder kronor kvarstår. Regeringen föreslår vidare att utgiftstaket för 2004 fastställs till 877 miljarder kronor (punkt 3).
Regeringen aviserar dessutom att det kan finnas skäl att föreslå beräkningstekniska justeringar av utgiftstaket med anledning av de i vårpropositionen beräknade förändringarna av det kommunala utjämningssystemet samt regeringens förslag i skattepolitiska frågor i samband med budgetpropositionen för 2002. Regeringen vill behandla eventuella beräkningstekniska justeringar i ett sammanhang och avser därför att återkomma med en samlad bedömning i budgetpropositionen.
Motionerna
Av den tidigare redogörelsen framgår att samtliga fyra oppositionspartier förordar andra nivåer på utgiftstaket. Formella förslag för de tre åren framförs av Moderata samlingspartiet i motion Fi17 (yrkande 3), Kristdemokraterna i motion Fi18 (yrkande 6), Centerpartiet i motion Fi19 (yrkande 2) samt Folkpartiet liberalerna i motion Fi20 (yrkande 3).
De olika partiernas förslag framgår av efterföljande sammanställning.
Tabell 29. Förslag till utgiftstak för staten 2002-2004
Miljoner kronor
År Oppositionspartiernas förslag till alternativa nivåer
Nivå Mode Kris Folkpa enlig rata tdem Cent rtiet t saml o- er- ings- krat libera reger part erna lerna ingen iet part iet
20 814, +32 - +7,0 +13 02 0 ,6 12,0 ,0 20 844, +14 - - +9, 03 0 ,4 20,0 34,0 0 20 877, - - - +9, 04 0 4,3 24,0 47,0 0
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har i föregående avsnitt (2.3.3) ställt sig bakom regeringens förslag till inriktning av budgetpolitiken och därmed också regeringens förslag till utgiftstak för staten. Finansutskottet tillstyrker således propositionens punkt 3 samt avstyrker de förslag till utgiftstak för staten som framförs i motionerna Fi17 (m) yrkande 3, Fi18 (kd) yrkande 6, Fi19 (c) yrkande 2 samt Fi20 (fp) yrkande 3.
Regeringen aviserar i den ekonomiska vårpropositionen (s. 61) att det kan finnas ett behov att göra en teknisk justering av utgiftstaket i budgetpropositionen för 2002. Regeringen nämner att en ökning av omslutningen i utjämningssystemet och kommande skatteförslag i budgetpropositionen för 2002 kan komma att föranleda tekniska justeringar. Regeringen vill dock behandla eventuella justeringar av utgiftstaket i ett sammanhang och avser därför att återkomma med en samlad bedömning i budgetpropositionen. En utgångspunkt för regeringen är att utgiftstaket efter den tekniska justeringen bör utgöra en lika stram restriktion för den offentliga sektorns konsoliderade utgifter som det gjorde innan förutsättningarna som föranledde justeringen förändrades.
Utgiftstaket har tekniskt justerats vid flera tillfällen. I samband med 2000 års ekonomiska vårproposition höjdes utgiftstaket för 2001 och 2002 dels till följd av ett ökat EU-återflöde, dels till följd av införandet av pensionsrätt för studier och totalförsvarsplikt. I budgetpropositionen för 2001 sänktes sedan utgiftstaket när statsbidraget till kommunsektorn minskade som en effekt av vissa skatteförändringar.
Några precisa regler för när tekniska justeringar av utgiftstaket bör göras finns inte. Den princip som har varit vägledande är dock att väsentliga utgiftsförändringar som inte har någon effekt på utgifterna för den konsoliderade offentliga sektorn, men som ändå påverkar storleken på de takbegränsade utgifterna, kan motivera en teknisk justering.
Alla tekniska justeringar som hittills gjorts har motiverats med liknande resonemang. För att undvika ett ständigt ändrande av utgiftstaket har dock små förändringar som i princip kunnat motivera tekniska justeringar ändå inte föranlett justeringar.
Finansutskottet anser att det är bra för såväl trovärdigheten som begripligheten i systemet med utgiftstak att antalet tekniska justeringar görs vid så få tillfällen som möjligt. Utskottet ser därför positivt på att regeringen i budgetpropositionen återkommer med en samlad bedömning av de olika motiven för tekniska justeringar.
2.4.2 Beräkning av utgifterna för den offentliga sektorn
Utgiftstaket för den offentliga sektorn erhålls genom att en beräkning av de samlade kommunala utgifterna läggs till utgiftstaket för staten. I beräkningen görs avdrag för interna transaktioner mellan staten och kommunsektorn samt mellan staten och ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten. Nivån på detta utgiftstak är således en funktion av det utgiftstak som gäller för staten.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 4.1.2) redovisar regeringen att utgiftstaket för den offentliga sektorn 2002 och 2003 beräknas bli 7 respektive 11 miljarder kronor högre jämfört med beräkningar i budgetpropositionen för 2001. Ökningen förklaras av att kommunsektorns konsumtion nu bedöms bli högre jämfört med tidigare prognoser. Regeringen föreslår vidare att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004 (punkt 5). Beräkningen framgår av efterföljande tabell.
Tabell 30. Regeringens förslag till beräkning av utgiftstaket för den offentliga sektorn 2002-2004
Miljoner kronor 20 20 20 02 03 04 Utgiftstak för staten 81 84 87 inkl. 4 4 7 ålderspensionssystemet Den kommunala sektorn 52 54 56 4 4 4 Interna transaktioner - - - 18 17 18 4 7 1 Summa offentlig sektor 1 1 1 15 21 26 4 1 0 Procent av BNP 51 51 51 ,1 ,3 ,1
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion Fi17 att riksdagen i stället skall godkänna partiets förslag till utgiftstak för den offentliga sektorn som väntas leda till att de takbegränsade utgifterna för den offentliga sektorn minskar till 45 % 2004. För perioden 2002-2004 föreslår motionärerna att taket skall uppgå till 1 125, 1 095 respektive 1 112 miljarder kronor (yrkande 2).
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 att riksdagen i stället skall godkänna detta partis beräkning av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004 (yrkande 8). Motionärernas förslag innebär att ett större utrymme för kommunsektorn kombineras med förslag till lägre utgiftstak för staten. De interna transaktionerna mellan stat och kommun antas netto vara oförändrade i förhållande till regeringens förslag. Enligt de beräkningar som redovisas i motionen blir taket för den offentliga sektorn 1 145, 1 192 respektive 1 235 miljarder kronor för perioden 2002-2004.
Centerpartiet föreslår i motion Fi19 att riksdagen skall godkänna den i motionen redovisade beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004 (yrkande 3). Den offentliga sektorns utgifter beräknas i Centerpartiets budgetförslag vara lägre jämfört med regeringens kalkyler till följd av partiets inkomstskatteförslag som sänker nivån på utgiftstaket för staten samt interna transaktioner mellan stat och kommun. I motionen anges nivåerna på taket för den offentliga sektorn till 1 137, 1 187 respektive 1 225 miljarder kronor för perioden 2002-2004.
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi20 att de beräkningar för de offentliga utgifterna för åren 2002-2004 som redovisas i motionen skall godkännas av riksdagen (yrkande 5). Motionärerna anger nivåerna på taket för den offentliga sektorn till 1 134 miljarder kronor för år 2002, 1 184 miljarder kronor år 2003 och 1 223 miljarder kronor år 2004.
Tabell 31. Oppositionspartiernas förslag till beräkning av utgiftstaket för den offentliga sektorn 2002-2004
Avvikelser i jämförelse med regeringens förslag
Miljoner kronor 20 20 20 02 03 04 Moderata - - - samlingspartiet 29 11 14 6 8 Kristdemokrater -9 - - na 19 25 Centerpartiet - - - 17 24 35 Folkpartiet - - - liberalerna 20 27 37
Finansutskottets ställningstagande
Med hänvisning till vad utskottet tidigare framhållit tillstyrker utskottet regeringens förslag till beräkning av de offentliga utgifterna (punkt 5). Utskottet avstyrker därmed de förslag till alternativ beräkning av de offentliga utgifterna och utgiftstak för den offentliga sektorn som framförs i motionerna Fi17 (m) yrkande 2, Fi18 (kd) yrkande 8, Fi19 (c) yrkande 3 samt Fi20 (fp) yrkande 5.
3. Preliminär fördelning av utgifter på utgiftsområden åren 2002-2004
Vårpropositionen
Regeringen föreslår att statsbudgetens utgifter för åren 2002-2004 preliminärt fördelas på utgiftsområden på det sätt som framgår av propositionen (se även tabell i avsnitt 3.29).
Motionerna
Fyra partier avvisar regeringsförslaget och förordar i stället sina respektive partiers förslag till utgiftsfördelning. Sådana alternativa förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden åren 2002-2004 framförs av
- Moderata samlingspartiet i motion Fi17 (yrkandena 5 och 6), - - Kristdemokraterna i motion Fi18 (yrkande 7), - - Centerpartiet i motion Fi19 (yrkande 4), - - Folkpartiet liberalerna i motion Fi20 (yrkandena 4 och 12). - I tabeller i bilaga 2 återges oppositionspartiernas förslag till avvikelser från regeringens fördelning.
Övriga utskotts yttranden
Alla berörda utskott har yttrat sig över förslaget till preliminära utgiftsramar för åren 2002-2004. Samtliga utskott tillstyrker regeringens förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden och avstyrker motsvarande motionsyrkanden. Till yttrandena har oppositionspartierna fogat avvikande meningar med alternativa förslag till ramnivåer. Dessa alternativa förslag överensstämmer med vad respektive parti fört fram i sina motioner om den ekonomiska politiken.
Närmast följer en redovisning utgiftsområde för utgiftsområde av förslagen i vårpropositionen och i motionerna samt fackutskottens och finansutskottets ställningstagande till dessa förslag. I avsnitt 3.29 återfinns en samlad redovisning av regeringens och finansutskottets förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004.
3.1 Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Utgiftsområdet omfattar verksamheterna statschefen, riksdagen och dess myndigheter, regeringen, centrala myndigheter samt mediefrågor.
De totala utgifterna för utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till 5 738 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisas att utgiftsområdet ökar med 258 miljoner kronor 2002 jämfört med budgetpropositionen. Ökningen förklaras av ny pris- och löneomräkning samt att regeringen avser att öka medlen till Regeringskansliet med 160 miljoner kronor år 2002. För åren 2003 och 2004 avser regeringen att öka anslaget till Regeringskansliet med 240 miljoner kronor respektive 340 miljoner kronor. Regeringen föreslår vidare att anslaget för utrikesförvaltningen flyttas från utgiftsområde 5 till utgiftsområde 1. För att skapa en möjlighet till en effektivare resursanvändning inom Regeringskansliet skall förvaltningsanslaget för Regeringskansliet och förvaltningsanslaget för utrikesförvaltningen slås samman fr.o.m. den 1 januari 2002.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet under åren 2002-2004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 5 - -297 -770 -920 02 394 791 20 5 -1 -377 -776 -925 03 355 200 20 5 -1 -477 -770 -1 04 646 368 025
Motionerna
Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi17 att både partistödet och presstödet avvecklas successivt. Regeringskansliet bör inte byggas ut såsom regeringen föreslår och medlen som Regeringskansliet disponerar till följd av ordförandeskapet i EU bör avvecklas helt. Vidare föreslås att en särskild upplysningskampanj om kommunismens brott mot mänskligheten bör genomföras.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 att anslaget till Regeringskansliet skall minska med 210 miljoner kronor år 2002, 290 miljoner kronor år 2003 och med 390 miljoner kronor år 2004. Vidare föreslås att medlen till presstödet och Datainspektionen skall minskas. Regeringens förslag att flytta anslaget för utrikesförvaltningen från utgiftsområde 5 till utgiftsområde 1 avvisas.
Centerpartiet anför i motion Fi19 att kostnaderna borde minska inom Regeringskansliet efter Sveriges ordförandetid i EU. Det är även nödvändigt med allmänna besparingar. Anslaget för Regeringskansliet minskas därför med 770 miljoner kronor år 2002, 776 miljoner kronor år 2003 och 776 miljoner kronor år 2004.
Folkpartiet liberalerna motsätter sig i motion Fi20 att anslaget till Regeringskansliet skall öka. Presstödet och partistödet bedöms vidare kunna minska i förhållande till regeringens förslag. Regeringens förslag att flytta anslaget för utrikesförvaltningen från utgiftsområde 5 till utgiftsområde 1 avvisas.
Konstitutionsutskottet
Konstitutionsutskottet tillstyrker i sitt yttrande (KU14y) regeringens förslag till ramnivåer för budgetåren 2002-2004 samt avstyrker motsvarande förslag i motionerna.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till ramnivåer för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Konstitutionsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 1 Rikets styrelse.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 1 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.2 Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning
Utgiftsområdet omfattar ett antal centrala myndigheter, bl.a. Riksrevisionsverket, Ekonomistyrningsverket, Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret, Kammarkollegiet, Statens kvalitets- och kompetensråd, Statens fastighetsverk, Fortifikationsverket, Finansinspektionen, Insättningsgarantinämnden och Premiepensionsmyndigheten. Vidare ingår vissa kostnader för statens upplåning och låneförvaltning, vissa särskilda finansierings- och garantiåtaganden samt Riksdagens revisorer.
För 2001 beräknas de totala utgifterna för utgiftsområdet uppgå till ca 1 435 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisas att regeringen föreslår att anslagen 1:1 stabsuppgifter vid Arbetsgivarverket och 1:2 statliga tjänstepensioner m.m. under utgiftsområde 14 flyttas till utgiftsområde 2. Detta föranleder ändringar av tilläggsbestämmelserna i riksdagsordningen. Frågan om ändring av riksdagsordningen bereds av konstitutionsutskottet. Under förutsättning att riksdagen godkänner förslagen innebär detta att den beräknade ramen för utgiftsområde 2 ökar med 7 383 miljoner kronor för 2002. Utgiftsområde 14 minskar med motsvarande belopp.
I följande tabell redovisas utgiftsramarna enligt vårpropositionen och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 1 129 63 100 78 02 367 20 1 81 114 100 12 03 328 20 1 93 145 100 10 04 333
Motionerna
Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi17 en minskning av ramen. Inför den kommande sammanslagningen av Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer första halvåret 2003 fullföljer motionärerna en successiv neddragning av anslaget till Riksdagens revisorer. Statistiska centralbyråns uppgifter bör begränsas och fokuseras samt avgiftsfinansieras i högre grad. Genomförandet av en folk- och bostadsräkning avvisas. Nämnden för offentlig upphandling bör slås samman med Konkurrensverket till en ny myndighet, Konkurrens- och upphandlingsverket. Anslaget till Nämnden för offentlig upphandling kan därför minskas. Enligt motionärerna bör Statens kvalitets- och kompetensråd avvecklas varför anslaget kan halveras.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18 att ramen kan minskas genom besparingar och sammanslagningar av vissa myndighetsfunktioner under utgiftsområdet som i dag överlappar varandra.
Centerpartiet förespråkar i motion Fi19 sänkt ram för utgiftsområdet. Motionärerna anser att besparingar kan göras inom myndigheternas administration.
Folkpartiet liberalerna motsätter sig i motion Fi20 att en folk- och bostadsräkning genomförs.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Förslaget att överföra anslagen till Arbetsgivarverket och SPV från utgiftsområde 14 till utgiftsområde 2 har finansutskottet tillstyrkt i ett yttrande (FiU4y) till konstitutionsutskottet.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 2 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.3 Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd
Utgiftsområdet omfattar Riksskatteverket, skattemyndigheterna och Tullverket.
De totala utgifterna för utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till 6 529 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisar regeringen att beräknade resurser för utgiftsområdet år 2002 ökar med 297 miljoner kronor jämfört med den beräknade ramen i budgetpropositionen för 2001. Ökningen förklaras dels av ett tillskott på 175 miljoner kronor för att återställa skattekontrollen till 1997 års nivå, dels ett tillskott på 10 miljoner kronor för att höja effektiviteten i tullverksamheten. Dessutom ökar de beräknade resurserna med 112 miljoner kronor till följd av ny pris- och löneomräkning.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet under åren 20022004 redovisas i efterföljande tabell.
För 2001 beräknas de totala utgifterna för utgiftsområdet uppgå till ca 6 529 miljoner kronor.
Förslag till ram för utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 6 -35 +110 0 +75 02 635 20 6 -35 +110 0 +75 03 765 20 6 -35 +110 0 +75 04 902
Motionerna
Moderata samlingspartiet framhåller i motion Fi17 att smugglingen av cigaretter, alkohol, narkotika och vapen har ökat kraftigt de senaste åren. Tullen bör därför få större resurser för ökad kontroll. Skatteförvaltningens verksamhet anses samtidigt kunna rationaliseras till följd av motionärernas skatteförslag varför anslaget till skatteförvaltningen och hela ramen för utgiftsområdet bör minska.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 ökade medel för att effektivisera skattekontrollen i syfte att minska den svarta sektorns omfattning. Även Tullverket föreslås få ökade resurser för att förstärka kontroll och spaning kring illegal införsel av narkotika, vapen, alkohol, tobak och andra skattepliktiga varor.
Centerpartiet förordar i motion Fi19 en oförändrad ram för utgiftsområdet jämfört med regeringens förslag.
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi20 ökade resurser till skattemyndigheterna för ett intensivare granskningsarbete. Även tullen bör få ökade resurser till insatser mot den illegala införseln av alkohol och narkotika.
Skatteutskottets yttrande
Skatteutskottet tillstyrker i sitt yttrande (SkU5y) regeringens förslag till ramar för utgiftsområdet och avstyrker motionerna i motsvarande delar.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna samt Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina respektive partiers förslag.
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1) redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslagen till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Skatteutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet för åren 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.4 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Utgiftsområdet omfattar polisen, åklagarväsendet, domstolsväsendet, rättshjälpen, kriminalvården, exekutionsväsendet, Brottsförebyggande rådet, Rättsmedicinalverket, Gentekniknämnden och Brottsoffermyndigheten.
För 2001 beräknas de totala utgifterna för utgiftsområdet uppgå till ca 24 592 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisar regeringen att från 2002 minskas beräknade resurser för utgiftsområdet till följd av ny pris- och löneomräkning. På grund av vissa oklarheter i samband med beräkningen av pris- och löneomräkningen för 2002 och 2003 kommer regeringen att återkomma med en slutlig bedömning om resursnivån i samband med budgetpropositionen. Detta för att säkerställa att fler poliser kan anställas och målen för polisväsendets utveckling uppnås. Rättsväsendet tillförs 600 miljoner kronor för 2004. Medlen skall användas till en fortsatt förstärkning av polisen. Mål och prioriteringar för rättsväsendet ligger fast.
Regeringen föreslår att ansvaret för anslaget 3:1 Kronofogdemyndigheterna med tillhörande frågor flyttas till utgiftsområde 3. Frågan föranleder ändringar av tilläggsbestämmelserna i riksdagsordningen och bereds av konstitutionsutskottet. Under förutsättning att riksdagen godkänner förslagen innebär detta att den beräknande ramen för utgiftsområde 3 ökar med 1 395 miljoner kronor för 2002. Utgiftsområde 4 minskar med motsvarande belopp.
I följande tabell redovisas utgiftsramarna enligt vårpropositionen och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 24 1 1 320 482 02 905 113 000 20 25 1 1 510 482 03 494 242 000 20 26 622 1 410 282 04 620 000
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion Fi17 att polisen är i behov av omedelbara resurstillskott. Även kriminalvården är i stort behov av ytterligare resurser. Partiet avsätter närmare 3 miljarder kronor mer än regeringen till rättsväsendet under den kommande treårsperioden. De ökade resurserna skall bl.a. användas för att öka antalet poliser och att renodla den uniformerade personalens arbetsuppgifter.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 under den kommande treårsperioden 3 miljarder kronor mer än regeringen till rättsväsendet. Medlen skall i första hand användas för att säkerställa och utveckla polisens verksamhet och öka antalet poliser. Även åklagarväsendet bör förstärkas. Läget inom domstolsväsendet är också allvarligt varför domstolsväsendet bör förstärkas. Takten för avverkningen av mål vid kammarrätterna och i Regeringsrätten måste öka. Kriminalvården och det lokala brottsförebyggande arbetet bör också tillföras ytterligare medel.
Centerpartiet förordar i motion Fi19 en höjning av ramen. Satsningar bör i första hand göras på polisen. Även kriminalvården måste förstärkas. Vidare bör de små tingsrätterna bevaras.
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi20 att rättsväsendet måste förstärkas permanent. Satsningar bör i första hand göras på polisen, bl.a. bör antalet utbildningsplatser för poliser öka. Även åklagarväsendet och domstolsväsendet behöver förstärkas. Vidare föreslår motionärerna en förstärkning av anslaget till brottsofferjourerna, inklusive vittnesstöd. Även möjligheterna att få rättshjälp måste utökas.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet tillstyrker i sitt yttrande (JuU3y) regeringens förslag och avstyrker motionerna.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Justitieutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 4 Rättsväsendet.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 4 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.5 Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Utgiftsområdet omfattar förvaltningskostnader för Utrikesdepartementet, bidrag till vissa internationella organisationer, fredsfrämjande verksamhet, information om Sverige i utlandet, nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor samt Europainformation.
De totala utgifterna för utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till 2 989 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) förklarar regeringen att till följd av ny pris- och löneomräkning ökar beräknade resurser för utgiftsområdet år 2002 med 20 miljoner kronor i jämförelse med den beräknade ramen i budgetpropositionen för 2001.
Regeringen föreslår en sammanslagning av Regeringskansliets och Utrikesdepartementets förvaltningsanslag från den 1 januari 2002, i enlighet med det förslag som aviserades i budgetpropositionen för 2000. Anslaget för utrikesförvaltningen flyttas enligt dessa planer från utgiftsområde 5 till utgiftsområde 1, vilket föranleder ändringar i tilläggsbestämmelserna i riksdagsordningen 4.6.1, 4.6.6 och 5.12.1. Regeringen avser att i samband med budgetpropositionen för 2002 återkomma med förslag till ändringar av ramen för utgiftsområdet till följd av den föreslagna förändringen. Under förutsättning att riksdagen godkänner förslaget innebär detta att den beräknade ramen för utgiftsområdet minskar med 1 814 miljoner kronor för 2002.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till ramnivå för utgiftsområdet under åren 20022004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell
samverkan
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 2 - +35 0 +25 02 901 112 20 2 - +35 0 +25 03 941 115 20 2 - +35 0 +25 04 984 115
Motionerna
Moderata samlingspartiet förespråkar i motion Fi17 ökad svensk diplomatisk närvaro i hela Europa och Medelhavsområdet samt i de utomeuropeiska industriländerna. Med anledning av detta föreslås en förstärkning av anslaget för utrikesförvaltningen, i vilken ingår även en ökning av de medel som ställs till ambassadernas förfogande för främjande av svenskt näringsliv utomlands. Anslaget Fredsfrämjande verksamhet bör föras över till utgiftsområde 7. Vidare motsätter sig motionärerna en nedläggning av ambassaderna i Beirut, Lima, Tunis och vid Heliga stolen.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 ökade anslag inom utgiftsområdet för att bevara Sveriges ambassader i Tunisien, Peru, Heliga stolen, Libanon och Kuwait samt upprätta fler beskickningar i Öst- och Centraleuropa. Motionärerna motsätter sig också regeringens förslag att flytta anslaget för utrikesförvaltningen från utgiftsområde 5 till utgiftsområde 1.
Den av Centerpartiet i motion Fi19 föreslagna ramnivån stämmer överens med regeringens förslag. I motionen anförs att det inom ramen borde vara möjligt att genom omprioriteringar finansiera de utlandsmyndigheter som enligt regeringen skall läggas ned.
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi20 ökade anslag för utrikesförvaltningen för att rädda de nedläggningshotade ambassaderna i Tunis, Lima, Beirut och vid Heliga stolen. Motionärerna motsätter sig regeringens förslag om ändring av ändamål och verksamheter inom utgiftsområde 1 och utgiftsområde 5.
Utrikesutskottets yttrande
Utrikesutskottet tillstyrker i sitt yttrande (UU2y) regeringens förslag till ramar för utgiftsområdet och avstyrker motionerna i motsvarande delar.
I var sin avvikande mening tillstyrker företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna samt Folkpartiet liberalerna sina förslag om ramarna för utgiftsområdet. Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet samt Folkpartiet liberalerna lägger dessutom inom ramen för utskottets yttrande ett gemensamt särskilt yttrande angående den svenska utrikesrepresentationen. Även företrädarna för Vänsterpartiet lägger inom ramen för utskottets yttrande ett särskilt yttrande angående utrikesrepresentationen.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1) redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslagen till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Utrikesutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet för åren 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.6 Utgiftsområde 6 Totalförsvar
Utgiftsområdet omfattar verksamheter inom det militära och civila försvaret, Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Sprängämnesinspektionen, nämnder samt stödverksamhet till det militära och det civila försvaret. I utgiftsområdet ingår även internationell fredsfrämjande verksamhet med svensk militär trupp utomlands.
De totala utgifterna för utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till 46 003 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anför regeringen att riksdagens beslut med anledning av proposition 1999/2000:30 Det nya försvaret innebär att totalförsvaret ominriktas mot ett insatsförsvar. Det försvarspolitiska beslutet för åren 20022004 skall fattas av statsmakterna under hösten 2001. Regeringen anger dessutom att den nationella krishanteringens framtida utformning i huvudsak kommer att redovisas i en proposition under våren 2002.
Regeringen aviserar också att den i budgetpropositionen för 2002 avser föreslå en sammanslagning av de nuvarande anslagen för förbandsverksamhet och beredskap samt fredsfrämjande insatser för att skapa en större flexibilitet i planeringen och användningen av resurserna.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till ramnivå för utgiftsområdet under åren 20022004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 6 Totalförsvar
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 45 +1 +50 0 0 02 804 673 20 44 +1 +50 0 0 03 751 649 20 44 +2 +50 0 0 04 764 629
Motionerna
Moderata samlingspartiet förordar i motion Fi17 att försvaret utvecklas på samma nivå som under de två senaste försvarsbesluten. Motionärerna avvisar regeringens planer på att slå samman två anslag inom utgiftsområdet och föreslår i stället att anslaget för fredsfrämjande insatser förs till utgiftsområde 7.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 en höjning av utgiftsramen med 50 miljoner kronor. Vidare motsätter sig motionärerna regeringens förslag om sammanslagningen av två anslag inom utgiftsområdet. I motionen föreslås att Kustbevakningens resurser förstärks för att långsiktigt kunna möta utökade krav på internationell verksamhet, gränskontroll och miljöskydd till sjöss.
Centerpartiet (motion Fi19) och Folkpartiet liberalerna (motion Fi20) avviker inte från regeringens beräknade ram för utgiftsområdet.
Försvarsutskottets yttrande
Försvarsutskottet tillstyrker i sitt yttrande (FöU6y) regeringens förslag till ramar för åren 2002-2004 och avstyrker motsvarande förslag i motionerna. Försvarsutskottet anser att riksdagen bör ta ställning till sammanslagningen av anslagen inom utgiftsområdet och därmed eventuella nya finansieringsprinciper för utlandsinsatserna först när regeringen slutligt redovisar sina överväganden och förslag i frågan.
I var sin avvikande mening biträder företrädarna för Moderata samlingspartiet och Kristdemokraterna sina partiers respektive förslag till ram för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet delar försvarsutskottets uppfattning att riksdagen bör ta ställning till frågan om sammanslagning av anslagen inom utgiftsområdet och därmed sammanhängande frågor om finansieringsprinciper för utlandsinsatser när regeringen redovisar sitt slutliga förslag i budgetpropositionen. Tidigare i betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1) har finansutskottet redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslagen till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Försvarsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 6 Totalförsvar.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet för åren 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.7 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Utgiftsområdet omfattar internationellt utvecklingssamarbete och samarbete med länder i Central- och Östeuropa.
De totala utgifterna inom utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till 16 483 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisar regeringen att biståndsramen för 2002 uppgår till 0,74 % av BNI, vilket med nuvarande BNI-prognos beräknas till 16,6 miljarder kronor. Ramen för 2003 uppgår till 0,81 % av BNI, medan för 2004 föreslås en höjning av biståndsramen till 0,86 % av BNI. Därutöver tillförs biståndet 200 miljoner kronor. Regeringen har ambitionen att Sverige åter skall uppnå enprocentsmålet för biståndet när de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger.
Från biståndsramen avräknas vissa asylkostnader, medel för EU:s gemensamma bistånd, vissa FN-bidrag samt administration. Dessa avräkningar för 2002 har ökat med 195 miljoner kronor i jämförelse med den beräknade ramen i budgetpropositionen för 2001, vilket minskar beräknade resurser för biståndsanslaget i motsvarande mån. Regeringen föreslår dessutom ett nytt program för samarbetet med Central- och Östeuropa, vilket omfattar 600 respektive 900 miljoner kronor för perioden 2002-2003. Därefter övergår programmet i ett permanent anslag på 400 miljoner kronor för 2004.
I följande tabell redovisas budgetpropositionens och motionernas förslag till utgiftsramar.
Förslag till ram för utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 15 -1 +600 +950 +1 02 375 292 570 20 18 -3 +700 +225 +938 03 037 674 20 19 -4 +1 0 +1 04 780 689 400 226
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion Fi17 att Sveriges bistånd skall fokuseras på låginkomstländerna i Afrika där problemen med massfattigdom är störst. Resursöverföringar till statsmakter som hindrar sitt folks utveckling eller som bedriver krig måste avvecklas. Ökat stöd skall ges till ansvarsfulla skuldavskrivningar. Motionärerna föreslår dessutom att en samlad post för Sveriges fredsbevarande verksamhet skapas inom utgiftsområdet. Vidare anförs att den s.k. Östersjömiljarden bör upplösas och medel tillföras det ordinarie anslaget Samarbete med Central- och Östeuropa.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 ökade resurser inom både det humanitära och det säkerhetsfrämjande området, för globala miljöprojekt, för att stärka respekten för mänskliga rättigheter och demokrati, för fattigdomsbekämpning samt för hälsoforskning. Biståndsnivån föreslås öka ytterligare för att år 2004 nå 0,92 % av BNI.
Centerpartiet välkomnar i motion Fi19 den ökning av biståndet som enligt vårpropositionen sker framför allt under 2004, men anser samtidigt att enprocentsmålet skall återupprättas i en jämnare takt än vad som föreslås av regeringen. Motionärerna föreslår en ökning av biståndsramen till 0,78 % av BNI år 2002 och till 0,82 % av BNI år 2003. Biståndsramen för 2004 föreslås ligga på 0,86 % av BNI, vilket är samma nivå som i regeringens förslag.
Folkpartiet liberalerna förordar i motion Fi20 att målet för biståndet bör återställas till en procent av BNI. Ramen för utgiftsområdet föreslås höjas successivt under perioden 2002-2004 så att enprocentsmålet kan nås under en femårsperiod.
Utrikesutskottets yttrande
Utrikesutskottet tillstyrker i sitt yttrande (UU2y) regeringens förslag till ramar för utgiftsområdet och avstyrker motionerna i motsvarande delar.
I var sin avvikande mening tillstyrker företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet samt Folkpartiet liberalerna sina förslag om ramarna för utgiftsområdet. Företrädarna för Folkpartiet liberalerna lägger dessutom inom ramen för utskottets yttrande ett särskilt yttrande angående frihandel.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1) redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslagen till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Utrikesutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet för åren 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.8 Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
Utgiftsområdet omfattar migrationspolitik med frågor rörande flyktingpolitik, invandringen till Sverige, mottagande av asylsökande och utlänningars rätt att vistas i Sverige samt internationellt samarbete på det migrationspolitiska området.
Utgiftsområdet omfattar också integrationspolitik med frågor rörande invandrares introduktion i Sverige, ersättning till kommunerna för mottagande av flyktingar, åtgärder mot etnisk diskriminering, främlingsfientlighet och rasism samt insatser för att främja utvecklingen i utsatta bostadsområden. Från och med budgetåret 2000 omfattar utgiftsområdet även insatser för nationella minoriteter.
De totala utgifterna för utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till 4 988 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisas att beräknade resurser för utgiftsområdet ökar med 144 miljoner kronor för 2002 och 133 miljoner kronor för 2003 jämfört med de beräknade ramarna i budgetpropositionen för 2001. Förändringen förklaras huvudsakligen av att utgiftsområdet tillförs 40 miljoner kronor 2002 och 50 miljoner kronor från 2003 för asylsökande barns tillgång till förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg och utbildning på i huvudsak samma villkor som gäller för barn som är bosatta i landet.
Det antirasistiska arbetet förstärks och 10 miljoner kronor beräknas fr.o.m. 2002 för detta. Vidare fortsätter regeringens arbete för att förstärka rättssäkerheten i utlänningsärenden.
Riksdagen har tillkännagivit för regeringen att regeringen i samband med 2001 års ekonomiska vårproposition 2001 bör redovisa ett sätt att möjliggöra flexiblare utnyttjande av anslagen på migrationsområdet. Regeringen anser att det nu inte finns behov av att lägga fram förslag till särskilda åtgärder med anledning av detta tillkännagivande.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram tione n Mode Krist Folkpar rata demo- Cen tiet saml krate ter- ings- rna part liberal iet erna par tie t
20 4 - -490 02 827 -130 -43 450 20 4 -966 03 850 -244 -297 -56 5 20 4 -1 04 330 -14 -69 -33 183 5
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion Fi17 att Migrationsverkets resurser bör förstärkas med 50 miljoner utöver regeringens ökning. Även utlänningsnämndens budget bör förstärkas. Vidare förordas att man i stället för att anslå mer budgetmedel till utsatta bostadsområden prövar andra möjligheter såsom avreglering av bl.a. bostadsmarknaden och arbetsmarknaden, vilket enligt motionärerna kommer att öka den sociala rörligheten och påverka integrationsarbetet positivt. Sammanlagt räknar motionärerna med att utgiftsramen kan sänkas de närmaste åren.
Kristdemokraterna avvisar i motion Fi18 regeringens förslag till förlängning av satsningen på utsatta bostadsområden. Vidare föreslår motionärerna en nedläggning av Integrationsverket från den 1 juni 2002. Vissa uppgifter övertas av Migrationsverket, ombudsmannen för etnisk diskriminering samt Riksförsäkringsverket.
Centerpartiet anser i motion Fi19 att Sverige skall ha en öppen och generös flyktingpolitik. Motionärerna anser att det finns utrymme för att göra besparingar i Migrationsverkets administration. Vidare förordas att Utlänningsnämnden avvecklas och att asylärendena överförs till förvaltningsdomstolarna.
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi20 att kostnaderna för asylpolitiken kan minska bl.a. genom ökade insatser på handläggning. Grundbulten för integration dr enligt motionärerna makten över vardagen genom jobb och egen försörjning.
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet ställer sig i sitt yttrande (SfU5y) bakom de förslag och bedömningar som ligger till grund för regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar. Vidare förutsätter socialförsäkringsutskottet i sitt yttrande att regeringen i budgetpropositionen för 2003 preciserar grunderna för arbetet och medelsförsörjningen för den planerade förlängningen av storstadssatsningen. Socialförsäkringsutskottet föreslår att finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till utgiftsramar för budgetåren 2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Socialförsäkringsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 8 invandrare och flyktingar.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 8 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.9 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Utgiftsområdet omfattar verksamheterna hälsovård, sjukvård och social omsorg. Statens utgifter för utgiftsområdet utgör en mindre del av de samlade offentliga utgifterna för hälso- och sjukvård och social omsorg. Huvudansvaret för dessa verksamheter ligger hos kommuner och landsting. Statens stöd till den kommunala sektorn utgår till största delen från utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner.
De totala utgifterna för utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till 29 850 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anges att staten och Landstingsförbundet nu är överens om en ny modell för statens ersättning till landstingen för läkemedelsförmånens kostnader. Till följd av överenskommelsen utökas ramarna med 1 663 miljoner kronor för år 2002, 2 563 miljoner kronor för år 2003 och 3 463 miljoner kronor för år 2004.
För att förbättra tillgängligheten till behandlingar inom hälso- och sjukvården tillförs utgiftsområde 25 ett belopp om 1 250 miljoner kronor från och med år 2002. En förutsättning för att erhålla medel är att detta regleras i ett avtal mellan staten och Landstingsförbundet. Anslaget för bidrag till hälso- och sjukvård, de s.k. Dagmarmedlen, bedöms kunna minska med 450 miljoner kronor och till viss del användas för att ytterligare förstärka det generella statsbidraget till landstingen.
Från och med år 2002 avser regeringen tillföra tandvården ytterligare 200 miljoner kronor.
Vidare avser regeringen att öka anslagen till Statens institutionsstyrelse och Folkhälsoinstitutet. Statens institutionsstyrelse beräknas få ytterligare 20 miljoner kronor år 2002 och därefter 30 miljoner kronor per år. Folkhälsoinstitutet tillförs 30 miljoner kronor per år under åren 2002-2004 i syfte att förstärka arbetet med tobaksprevention.
Försöksverksamheten med insatser för hemlösa förlängs till år 2004. Totalt avsätts 10 miljoner kronor per år för detta ändamål. Vidare avser regeringen att stödja alternativ medicin med 3 miljoner kronor årligen fram till och med 2004.
I syfte att förbättra den ekonomiska situationen för äldre- och funktionshindrade aviserar regeringen att ett förbehållsbelopp i äldre- och handikappomsorgen skall införas från och med den 1 januari 2002. Förbehållsbeloppet är det lägsta belopp som en person skall ha kvar att leva på när äldreomsorgsavgiften är betald. Förslaget innebär att kommunerna måste kompenseras vilket görs under utgiftsområde 25. Regeringen avser också att återkomma med förslag som innebär att ett äldreförsörjningsstöd inrättas för personer över 65 år som inte uppfyller bosättningskravet i pensionssystemet.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet under åren 2002-2004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 31 - +153 +245 +3 02 793 240 670 20 34 -2 +153 +225 +3 03 285 906 610 20 35 -5 +53 +225 +3 04 907 455 530
Motionerna
Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi17 att en vårdgaranti införs och att medel avsätts för detta ändamål. På längre sikt skall en obligatorisk hälsoförsäkring införas. Det av regeringen föreslagna stödet för att förbättra tillgängligheten avvisas. Motionärerna vill att de s.k. Dagmarmedlen bibehålls. Det samlade stödet till de funktionshindrade, bl.a. assistansstödet, föreslås öka. Motionärerna föreslår att apoteksmonopolet avvecklas, att kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen tas över av staten och att en frivillig läkemedelsförsäkring införs. Vidare föreslås Folkhälsoinstitutet läggas ner senast år 2003.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 att sjuk- och tandvårdsförsäkringarna på sikt bör samordnas. Till dess att det har skett bör tandvårdsförsäkringen tillföras medel. Motionärerna avvisar att landstingen skall ansöka om medel för att minska vårdköerna som regeringen föreslagit. Medlen skall utgå till alla landsting enligt gängse fördelningsprinciper. Motionärerna anser vidare att ytterligare medel skall avsättas till bilstödet och till en extra satsning på stimulansbidrag till kommunernas arbete med anhörigvårdare.
Centerpartiet avvisar i motion Fi19 det av regeringen föreslagna tillskottet till hälso- och sjukvården. Centerpartiet avsätter i stället medel för en vårdgaranti. Motionärerna anser att ett system med hemservicecheckar för pensionärshushåll skall införas och att bilstödet skall höjas. Centerpartiet föreslår också att en satsning görs på ett nationellt hälsonät som gör det möjligt för verksamma inom hälso- och sjukvården att kommunicera med varandra för konsultation och utbildning. Vidare föreslås en allmän besparing på myndigheternas administration.
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi20 en satsning på en tillgänglighetsreform för handikappade. Ett stimulansbidrag för att öka tillgängligheten i byggnader och kollektivtrafik bör införas. Motionärerna vill återinföra ett statligt ansvar för kostnaderna för assistansersättning från kommunerna. Vidare föreslås ytterligare satsningar på tandvården samt insatser mot alkohol och narkotika. Motionärerna föreslår lägre utgifter för läkemedel än vad regeringen anger.
Socialutskottets yttrande
Socialutskottet tillstyrker i sitt yttrande (SoU4y) regeringens förslag till ramnivåer för budgetåren 2002-2004 samt avstyrker motsvarande förslag i motionerna.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till ramnivåer för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Socialutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 9 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.10 Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Utgiftsområdet omfattar dels transfereringar med anknytning till sjukdom och handikapp, dels kostnaderna för socialförsäkringsadministrationen, dvs. Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. Förmånerna ges i form av dagersättning såsom sjukpenning, rehabiliteringsersättning och närståendepenning. Sedan 1999 redovisas även utgifterna för ATP i form av förtidspension, arbetsskadeersättningar m.m. under utgiftsområdet.
De totala utgifterna för utgiftsområdet för år 2001 beräknas uppgå till 106 744 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) meddelar regeringen att resurserna för utgiftsområdet från 2002 kommer att ökas med ca 6 209 miljoner kronor för 2002 och 10 853 miljoner kronor för 2003 i jämförelse med de beräknade ramarna i budgetpropositionen för 2001. För 2001 visar prognosen att utgifterna inom utgiftsområdet ökar med 4 794 miljoner kronor, varav merparten av ökningen härrör från anslaget till sjukpenning och rehabilitering m.m. Ökningen beror huvudsakligen på att antagandet om sjuktalet och antalet förtidspensionärer har höjts.
Regeringen avser att föreslå riksdagen att arbetsskadeförsäkringen reformeras vilket beräknas medföra utgiftsökningar med högst 500 miljoner kronor 2002 och en varaktig årlig utgiftsökning på högst 1 000 miljoner kronor från och med 2003. Regeringen har också för avsikt att föreslå att 100 miljoner kronor tillförs utgiftsområdet för försöksverksamhet för att motverka långtidssjukskrivningar.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram tione n Mode Kris Cen Folkpar rata tdem ter- tiet saml o- ings- krat part erna par liberal iet tie erna t - 20 110 -13 -5 -5 -3 02 711 268 990 740 910 20 117 -19 -7 -8 -8 03 738 639 285 070 095 20 120 -24 -9 -9 -11 04 821 570 475 900 640
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion Fi17 att de ökade sjukskrivningarna avspeglar en växande ohälsa och att de har en allvarlig social baksida. I ett förslag på åtta punkter föreslår motionärerna bl.a. att en nationell vårdgaranti införs, att sjukskrivningarna handhas på ett medicinskt genomtänkt sätt samt att ytterligare en miljard kronor anslås till försäkringskassorna. Vidare anser motionärerna att deras skattesänkningar får till följd att försäkringsersättningen kan sänkas till 75 % av SGI och att en andra karensdag kan införas den åttonde dagen.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18 att anslaget till rehabilitering bör höjas, eftersom resurser som satsas betalar sig mångdubbelt tillbaka. Vidare föreslår motionärerna att sjukförsäkringen skall innehålla två karensdagar med ett högriskskydd på tio dagar per år.
Centerpartiet föreslår i motion Fi19 en rad åtgärder för att människor skall kunna komma tillbaka till arbetslivet efter en längre tids sjukskrivning. Motionärerna föreslår bl.a. att Rehabutredningens förslag genomförs. Till detta anslår motionärerna 2 600, 2 700 respektive 2 900 miljoner kronor per år under perioden 2002-2004.
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi20 att trafikförsäkringen tar över vissa trafikrelaterade sjukpenningkostnader vilket antas hålla tillbaka utgifterna. Folkpartiet har i sin motion också föreslagit (yrkande 12) att taken bör höjas i sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen.
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet ställer sig i sitt yttrande (SfU5y) bakom de förslag och bedömningar som ligger till grund för regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp. Socialförsäkringsutskottet föreslår att finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till utgiftsramar för budgetåren 2002, 2003 och 2004 och avstyrker därmed motionerna.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottes ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Socialförsäkringsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 10 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar liksom motion F20 (fp) yrkande 12 avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.11 Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Utgiftsområdet omfattar folkpension till ålderspensionärer som inte har rätt till tilläggspension (ATP), folkpension och ATP i form av efterlevandepension, pensionstillskott såväl till ålderspension som till efterlevandepension, bostadstillägg till pensionärer (BTP) samt delpension.
De totala utgifterna för utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till 33 774 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) beräknas att resurser för utgiftsområdet för 2002 ökas med 91 miljoner kronor i jämförelse med den beräknade ramen i budgetpropositionen för 2001. Ökningen beror i huvudsak på att 160 miljoner kronor föreslås tillskjutas utgiftsområdet med anledning av förslaget om en höjning av bostadstillägget till pensionärer. Samtidigt nedrevideras prognoserna varför nettoeffekten blir 91 miljoner kronor. Vidare avser regeringen att i en särskild proposition ändra på det förhållandet att äldre invandrare som inte uppfyller bosättningskravet för svensk folkpension i dag är hänvisade till socialbidrag för sin försörjning. En stor del av de ökade kostnader som därmed uppstår motsvaras av minskade kostnader för socialbidrag till gruppen äldre invandrare.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram tione n Mode Kris rata tdem Cent Folkpar saml o- er- tiet ings- krat part erna iet part liberal iet erna
20 33 +180 +1 +970 02 241 920 +790 20 51 +580 +1 +1 03 615 213 +380 210 20 51 +880 +1 +1 04 201 320 +380 350
Motionerna
Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi17 att de pensionärer som 1993-1998 fick sin pension sänkt skall kompenseras. Motionärerna vill också att inkomstprövningen av änkepensionen skall upphöra och anser att taket i BTP inte bör höjas.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18 att omställningsperioden i efterlevandepensionen skall förlängas från sex till tolv månader i ett steg från år 2003 och att inkomstprövningen av änkepensionen skall avskaffas. Motionärerna vill också att fritidsfastighet inte skall ingå i inkomstprövningen för bostadstillägg. För att förbättra för de sämst ställda pensionärerna föreslår Kristdemokraterna ett pensionstillägg med 200 kr per månad år 2002.
Centerpartiet föreslår i motion Fi19 att bostadstillägget skall ersätta boendekostnader upp till 4 000 kr med 80 % av kostnaden och att pensionstillskottet för 2002 höjs med 6 000 kr. Vidare anser motionärerna att när det nya pensionssystemet träder i kraft 2003 bör grundpensionen höjas med ytterligare 3 000 kr.
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi20 att löftena om en återställd änkepension kan infrias och att tiden för omställningspension bör utsträckas till tolv månader.
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet ställer sig i sitt yttrande (SfU5y) bakom de förslag och bedömningar som ligger till grund för regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom. Socialförsäkringsutskottet föreslår att finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till utgiftsramar för budgetåren 2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Socialförsäkringsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 11 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.12 Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Utgiftsområdet omfattar statens ekonomiska stöd till barnfamiljer (förutom bostadsbidraget som återfinns under utgiftsområde 18 och studiebidragen som återfinns under utgiftsområde 15). Stödet utgörs av allmänna barnbidrag, föräldraförsäkringen inklusive havandeskapspenning, underhållsstöd, bidrag till kostnader för internationella adoptioner, folkpension och ATP i form av barnpension samt vårdbidrag till familjer med handikappade barn.
De totala utgifterna för utgiftsområdet för 2001 beräknas uppgå till 47 986 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) meddelar regeringen att de beräknade resurserna för utgiftsområdet kommer att öka med 714 miljoner kronor för 2002 och 862 miljoner kronor för 2003 i jämförelse med de beräknade ramarna i budgetpropositionen för 2001. Ökningarna förklaras till större delen av högre utgifter för föräldraförsäkringen.
Regeringen avser att höja garantinivån i föräldraförsäkringen med 60 kr till 120 kr per dag fr.o.m. den 1 januari 2002 och höja garantinivån till 150 kr 2003 och till 180 kr per dag fr.o.m. 2004. Vidare avser regeringen att se över ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemet och återkomma till frågan i budgetpropositionen.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 49 - +641 +1 +2 02 645 158 520 400 20 51 +8 +301 +1 +1 03 619 410 945 20 52 -92 +451 +1 +1 04 529 300 920
Motionerna
I motion Fi17 föreslår Moderata samlingspartiet (tillsammans med Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet) att ett särskilt barnomsorgskonto inrättas för barn i förskoleåldern från och med den 1 januari 2002. Barnomsorgskontot skall vara 40 000 kr per barn med en begränsning av uttaget på maximalt 20 000 kr per år. Motionärerna föreslår vidare att en avdragsrätt på 50 000 kr per barn och år i den kommunala beskattningen införs för styrkta barnomsorgskostnader.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 att garantinivån i föräldraförsäkringen höjs i två steg till 200 kr per dag år 2004. Från 2002 föreslås att nivån blir 150 kr per dag. Vidare föreslår motionärerna ett nytt beräkningssätt för SGI, vilket leder till att kostnaderna för föräldraförsäkringen kommer att minska.
Centerpartiet föreslår i motion Fi19 att grundnivån i föräldrapenningen höjs från 60 kr till 200 kr per dag under de första 390 dagarna. Motionärerna föreslår vidare att den sjukpenninggrundande inkomsten grundas på historisk inkomst, vilket leder till en minskning av utgifterna med 710 miljoner kronor år 2002.
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi20 att en jämlik arbetsfördelning stimuleras av förslaget om en mamma/pappamånad med högre ersättning. Vidare har motionärerna beräknat utrymmet för höjt tak i föräldraförsäkringen redan från 2002.
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet ställer sig i sitt yttrande (SfU5y) bakom de förslag och bedömningar som ligger till grund för regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn. Socialförsäkringsutskottet föreslår att finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till utgiftsramar för budgetåren 2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Socialförsäkringsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 12 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.13 Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad
Utgiftsområdet omfattar arbetsmarknadspolitiska program, bidrag till arbetslöshetsersättning, lönegarantiersättning, särskilda insatser för arbetshandikappade och platsförmedling. Utgiftsområdet omfattar vidare bl.a. Samhall AB:s verksamhet och Arbetsmarknadsverket.
För 2001 beräknas de totala utgifterna för utgiftsområdet uppgå till ca 59 775 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6.) redovisar regeringen att ramen för utgiftsområdet år 2002 minskas med 2 330 miljoner kronor och för 2003 med 1 508 miljoner kronor i jämförelse med de beräknade ramarna i budgetpropositionen för 2001. Förändringarna i förhållande till budgetpropositionen för 2001 förklaras främst av lägre volymer i arbetsmarknadspolitiska program.
Regeringen avser att i budgetpropositionen för 2002 återkomma med ett förslag att de 700 miljoner kronor som AMV fått använda för tillfälliga personalförstärkningar permanent överförs för personalresurser vid arbetsförmedlingen, varav 165 miljoner skall utnyttjas för att särskilt stärka ställningen på arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund. Försöksverksamheten Kulturarvs IT pågår under åren 1999-2001. Verksamheten har nyligen utvärderats och regeringen avser att i budgetpropositionen föreslå en förlängning av verksamheten till utgången av 2002. Regeringen avser att ändra sysselsättningskravet för Samhall AB innevarande år på grund av försämrade marknadsförutsättningar. För att minska deltidsarbetslösheten avsätter regeringen 100 miljoner kronor för ettvart av åren 2002-2004.
Regeringen avser att höja de lägsta och högsta nivåerna i arbetslöshetsersättningen fr.o.m. den 1 juli 2001. Den högsta ersättningen under de första 100 dagarna av en ersättningsperiod höjs från 580 kr per dag till 680 kr per dag. Samtidigt höjs grundbeloppet från 240 kr per dag till 270 kr per dag under hela ersättningsperioden. Motsvarande höjning kommer att ske av aktivitetsstödet. Finansieringen sker i huvudsak genom de regelförändringar som genomfördes den 5 februari 2001 (prop. 1999/2000:139, bet. AU5, rskr. 102). Från 2002 har 500 miljoner kronor tillförts utgiftsområdet för att delvis finansiera dessa höjningar. Nästa år skall ersättningen i a-kassan höjas ytterligare, under förutsättning att det statsfinansiella läget tillåter det.
I följande tabell redovisas utgiftsramarna enligt vårpropositionen och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 13 Arbetsmarknad
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 59 5 8 29 14 02 199 197 810 689 435 20 59 17 10 33 15 03 959 293 730 384 005 20 59 26 10 33 14 04 593 585 530 518 455
Motionerna
Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi17 att arbetsmarknadspolitiken skall koncentreras och effektiviseras. De åtgärder som genomförs skall leda till konkreta resultat. Motionärerna föreslår därför att arbetslöshetsförsäkringen skall reformeras. Enligt motionärerna skall arbetslöshetsförsäkringen vara allmän och obligatorisk samt utgöra ett statligt åtagande. Försäkringen skall inte administreras av fackliga organisationer. Arbetslöshetsförsäkringen skall fungera som en omställningsförsäkring. Försäkringen skall ge tydliga signaler till den enskilde att söka och acceptera erbjudanden om nytt arbete och den enskilde skall ta ett ökat ansvar för finansieringen. Motionärerna anser att en rimlig ersättningsnivå är 75 % av den tidigare inkomsten. Motionärerna aviserar att de till hösten kommer att återkomma med ett samlat förslag om arbetslöshetsförsäkringen. I avvaktan på detta avvisar motionärerna regeringens förslag om ändrade ersättningsnivåer fr.o.m. den 1 juli 2001.
Kristdemokraterna bedömer i motion Fi18 att partiets samlade förslag om ökade resurser för fler tjänster inom vård, omsorg och skola samt kraftfulla företags- och tillväxtfrämjande åtgärder leder till att trycket på arbetslöshetsförsäkringen kan minska. Motionärerna föreslår att det bör införas en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i vilken självfinansieringsgraden höjs till 33 %. Vidare föreslås vissa strukturella förändringar i arbetsvillkoret för a- kassan, vilket leder till minskade utgifter. Regelverken måste också förändras så att eventuella hinder för att ta ett arbete undanröjs. Motionärerna anser vidare att regelsystemen för de arbetsmarknadspolitiska programmen måste förenklas och antalet åtgärder minskas. Flyttningsbidrag bör avskaffas.
Centerpartiet förordar i motion Fi19 en minskning av ramen. Motionärerna anser att de kostnader som är kopplade till försörjningsstödet skall samlas under utgiftsområde 13 medan övriga kostnader skall samlas under utgiftsområde 14. Härigenom skapas en klarare och mer överskådlig bild av arbetslöshetens kostnader. Enligt motionärerna är arbetslöshetsförsäkringen en omställningsförsäkring varför det är viktigt att åtgärder vid arbetslöshet sätts in från första dagen. Vidare föreslår motionärerna att golvet i a- kassan höjs med 30 kr och att motsvarande höjning görs i aktivitetsstödet. Taket i a-kassan bibehålls på nuvarande nivå.
Folkpartiet liberalerna anför i motion Fi20 att partiet vill reformera arbetsmarknadspolitiken bl.a. genom att mindre resurser ges till AMS samtidigt som effektiviteten ökar. I den rådande högkonjunkturen bör omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna minska. Vidare föreslås att arbetslöshetsförsäkringen reformeras så att egenavgiften blir högre och de offentliga utgifterna lägre. Den enskilde skall kompenseras för den högre avgiften genom sänkt skatt.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker i sitt yttrande (AU2y) regeringens förslag och avstyrker motionerna.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Arbetsmarknadsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 13 Arbetsmarknad.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 13 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.14 Utgiftsområde 14 Arbetsliv
Utgiftsområdet omfattar frågor inom arbetsmiljö, arbetsrätt, arbetsorganisation, arbetstid, lönebildning, jämställdhet och diskriminering, relationen mellan arbetstagaren och arbetsgivaren samt statliga arbetsgivarfrågor. Utgiftsområdet omfattar ett antal myndigheter bl.a. Arbetarskyddsverket, Arbetslivsinstitutet och Medlingsinstitutet.
För 2001 beräknas de totala utgifterna för utgiftsområdet uppgå till ca 8 735 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisar regeringen att från 2002 minskas beräknade resurser för utgiftsområdet med 10 miljoner kronor i jämförelse med den beräknade ramen i budgetpropositionen för 2001. För att politikområdet Effektiv statsförvaltning skall kunna utgöra en helhet föreslår regeringen att ansvaret för anslagen 1:1 Stabsuppgifter vid Arbetsgivarverket och 1:2 Statliga tjänstepensioner m.m. med tillhörande frågor flyttas till utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning. Frågan föranleder ändringar av tilläggsbestämmelserna i riksdagsordningen och bereds av konstitutionsutskottet. Under förutsättning att riksdagen godkänner förslaget innebär detta att den beräknade ramen för utgiftsområde 14 minskar med 7 383 miljoner kronor från 8 456 miljoner kronor 2002; utgiftsområde 2 ökar med motsvarande belopp.
I följande tabell redovisas utgiftsramarna enligt vårpropositionen och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 14 Arbetsliv
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 8 146 136 21 25 02 456 424 20 8 230 146 22 25 03 425 197 20 8 335 146 22 25 04 445 155
Motionerna
Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi17 att kostnaderna för admini- strationen av den statliga arbetsmarknadspolitiken m.m. minskas. Vidare bör alla ombudsmän mot diskriminering samlas i en myndighet under detta utgiftsområde. Medlingsinstitutets uppgifter bör begränsas.
Kristdemokraterna förordar i motion Fi18 besparingar på Arbetsmiljöverket, Arbetslivsinstitutet och Medlingsinstitutet.
Centerpartiet föreslår i motion Fi19 en ökning av ramen. Inom utgiftsområdet anser motionärerna att alla kostnader som berör arbetsliv, kostnader för köp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, administration och förvaltning bör samlas. På detta sätt visas kostnaderna för arbetslösheten på ett tydligare sätt. Motionärerna motsätter sig regeringens aviserade förslag om personalförstärkningar inom Arbetsmarknadsverket.
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi20 att en minskning bör göras av anslagen till organisationer.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker i sitt yttrande (AU2y) regeringens förslag och avstyrker motionerna.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Arbetsmarknadsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 14 Arbetsliv.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 14 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.15 Utgiftsområde 15 Studiestöd
Utgiftsområdet omfattar statens utgifter för finansiering av studier på gymnasienivå, vuxenstudier samt högskola.
De totala utgifterna för utgiftsområdet för år 2001 beräknas uppgå till 19 572 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisar regeringen att ramen för utgiftsområdet för 2002 minskas med 1 872 kr och för 2003 med 1 340 miljoner kronor i jämförelse med de beräknade ramarna i budgetpropositionen för 2001. Jämfört med budgetpropositionen för 2001 görs även ett lägre antagande om ränta och prisbasbelopp vilket medför lägre utgifter för studiemedelsräntor respektive studiemedel. Från och med 2003 beräknas ökade utgifter med 300 miljoner kronor till följd av att studiebidraget till gymnasiestuderande föreslås utgå under tio månader mot nuvarande nio månader. Från och med 2003 beräknas även resurser inom utgiftsområdet för ett nytt, obeskattat vuxenstudiestöd. Det särskilda utbildningsbidraget (UBS) avvecklas.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet under åren 2002-2004 redovisas i efterföljande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 15 Studiestöd
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 22 -1 -766 -384 -2 02 493 026 140 20 23 - -332 +237 -1 03 387 462 840 20 24 - +654 +237 -1 04 092 515 830
Motionerna
Moderata samlingspartiet avvisar i motion Fi17 förslaget om en "kommunalisering" av Kunskapslyftet och anser i stället att uppgifter som i dag ryms inom ramen för kunskapslyftsprojektet snabbare bör integreras i den kommunala vuxenutbildningen och i kommunernas ansvar. Vidare vill motionärerna tillföra medel för fortsatt utbyggnad av den kvalificerade yrkesutbildningen.
Kristdemokraterna anger i motion Fi18 att utbyggnaden av högskolan skall vara jämn och långsiktig, med totalt sett något lägre antal platser än regeringens förslag. Därmed skapas enligt motionärerna bl.a. ett utrymme för ett förbättrat studiestöd.
Centerpartiet anser i motion Fi19 att den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen måste brytas. Motionärerna föreslår ett studiestödssystem som minskar skuldbördan, är lättöverskådligt och med tydliga subventioner. Bidrag och lån bör enligt motionärerna utgöra 50 % vardera av totalbeloppet. Finansiering sker bl.a. genom att nya resurser tillförs utgiftsområdet.
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi20 ett nytt studiestödssystem samt en ändrad finansiering av vuxenstudiestödet. Ramen kan därför sättas lägre än vad regeringen räknat med.
Utbildningsutskottets yttrande
Utbildningsutskottet ställer sig i sitt yttrande (UbU4y) bakom regeringens förslag till dels ändringar i tidigare beslutade utgiftsramar för budgetåret 2002 och 2003, dels ny ram för 2004. Utbildningsutskottet föreslår att finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till utgiftsramar för budgetåren 2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Utbildningsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 15 Studiestöd.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 15 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.16 Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Utgiftsområdet omfattar skola och barnomsorg, vuxenutbildning, kvalificerad yrkesutbildning, högskoleutbildning och forskning samt centrala myndigheter inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde.
Det totala utgifterna för utgiftsområdet för 2001 beräknas uppgå till 34 215 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) meddelar regeringen att finansieringen av de ökade kostnaderna för de lagstadgade delarna av maxtaxereformen sker genom att resurser från UO16 omfördelas till det generella statsbidraget till kommuner UO25. Vidare föreslår regeringen att skyldigheten för kommunerna att tillhandahålla plats för barn till arbetslösa skall gälla redan fr.o.m. den 1 juli 2001.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 41 -2 -6 - 4 - 4 02 739 044 091 755 550 20 42 +54 - 7 -5 -4 03 970 753 143 755 150 20 44 +55 -8 -6 -4 04 743 155 171 755 150
Motionerna
Moderata samlingspartiet avvisar i motion Fi17 maxtaxereformen och föreslår i stället ett barnomsorgskonto samt avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader. Enligt motionärerna bör stödet till barnomsorgen i så stor utsträckning som möjligt gå direkt till barnfamiljerna. Vidare anser motionärerna att fördelningen av platser i högskolan skall baseras på utbildningens kvalitet och studenternas val av lärosäte, inte av regionalpolitiska målsättningar.
Kristdemokraterna avvisar i motion Fi18 regeringens förslag om maxtaxa inom barnomsorgen. Motionärerna föreslår att lärosätena ges möjlighet att sälja utbildningsplatser till utlänningar för att få ytterligare resurser till kvalitetssatsningar samt att en del av den akademiska högskolans nya platser satsas inom yrkeshögskolan (kvalificerad yrkesutbildning).
Centerpartiet vill i motion Fi19 genomföra en särskild skolsatsning innefattande program för läs- och skrivutveckling samt matematik, ett kvalitetsinstitut och utbildningsinsatser riktade mot skolledare och skolpolitiker. Vidare vill motionärerna öka antalet platser för den kvalificerade yrkesutbildningen. I motionen föreslås också att medel för regeringens skolsatsning överförs från UO 16 till Uo 25 Allmänna bidrag till kommunerna.
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi20 att regeringens maxtaxereform ersätts med ett allmänt barnkonto och att Kunskapslyftet bör få en mindre omfattning. Motionärerna anser vidare att ökade satsningar på forskning är genomförbara samtidigt med kvalitetshöjande åtgärder inom grundutbildningen då dessa kan finansieras inom området.
Utbildningsutskottets yttrande
Utbildningsutskottet ställer sig i sitt yttrande (UbU4y) bakom de förslag och bedömningar som ligger till grund för regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning. Utbildningsutskottet föreslår att finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till utgiftsramar för budgetåren 2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Utbildningsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 16 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.17 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Utgiftsområdet omfattar frågor om teater, dans, musik, bibliotek, litteratur, kulturtidskrifter, bild och form, konsthantverk, ersättningar och bidrag till konstnärer, film, arkiv, kulturmiljö, arkitektur, formgivning och design, museer och utställningar, vissa medier (se vidare utgiftsområde 1), forskning inom kultur- och medieområdet samt stöd till trossamfund. Vidare omfattar utgiftsområdet folkbildningen, dvs. bidrag till folkhögskolorna och studieförbunden, bidrag till kontakttolkutbildningen samt vissa handikappåtgärder. Utgiftsområdet omfattar slutligen ungdoms-, folkrörelse- , frilufts- och idrottsfrågor.
De totala utgifterna för utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till 7 877 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) beräknar regeringen att ytterligare 120 miljoner kronor tillförs utgiftsområdet fr.o.m. 2002. Av dessa medel kommer 40 miljoner kronor att användas för ökade insatser för kulturmiljövård. Regeringen kommer att återkomma i budgetpropositionen med den närmare fördelningen av tillskottet. Av de 120 miljoner kronorna finansieras 24 miljoner kronor från utgiftsområde 1. Vidare beräknas utgiftsområdet öka med 19,3 miljoner kronor som kompensation för den ökade löneskatten till följd av att premieuttaget för tjänstepension och tjänstegrupplivförsäkring har ökat. Ramen för utgiftsområdet beräknas också minska med 44 miljoner kronor till följd av ny pris- och löneomräkning samt en minskad inleverans från Fastighetsverket till statsbudgeten. Regeringen anser att kostnadsbaserade hyror skall tillämpas i stället för marknadsanpassade hyror för fem äldre byggnader som i hög grad formats för sitt ändamål. Dessa fastigheter är Operans, Dramatens, Nationalmuseums, Naturhistoriska riksmuseets och Historiska museets huvudbyggnader. Åtgärden beräknas minska hyreskostnaden med 19,1 miljoner kronor. I övrigt är regeringen är beredd att under åren 2002 t.o.m. 2004 bidra till finansieringen av de initialkostnader som uppstår om det permanenta sätet för Världsantidopningsbyrån (WADA) förläggs till Stockholm.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet under åren 2002-2004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 8 -1 +50 +100 +40 02 061 556 20 8 -1 +50 +290 +40 03 167 556 20 8 -1 +50 +290 +40 04 353 556
Motionerna
Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi17 att en kulturfond skall byggas upp av tillskott från både offentlig och privat sektor. Inledningsvis bör staten tillföra fonden 120 miljoner kronor per år. Anslagen till statens kulturråd och till allmän kulturverksamhet kan därför minskas. Även anslaget till Ungdomsstyrelsen föreslås minska och anslaget till allmänna samlingslokaler tas bort. Efter det att de regionala institutionerna har byggts ut kan anslagen till Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar också minskas.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 flera satsningar på den regionala kulturen, de fria grupperna och de kulturella mötesplatserna. En extrasatsning på museerna föreslås också.
Centerpartiet redovisar i motion Fi19 att det vill genomföra en särskild satsning på ung kultur där medlen skall användas till ungdomarnas egna projekt.
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi20 att medel skall föras från Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar till regional kultur. Statens institutioner bör få medel så att de klarar sin verksamhet men sponsring bör också uppmuntras.
Kulturutskottet
Kulturutskottet tillstyrker i ett protokollsutdrag regeringens förslag till ramnivåer för budgetåren 2002-2004 samt avstyrker motsvarande förslag i motionerna.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till ramnivåer för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Kulturutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till preliminära utgiftsramar för utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 17 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.18 Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
Utgiftsområdet omfattar plan-, bygg- och bostadsväsendet, geotekniska frågor, länsstyrelserna, lantmäteriverksamhet samt stöd till ekologisk omställning och utveckling.
För 2001 beräknas de totala utgifterna för utgiftsområdet uppgå till ca 11 089 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisar regeringen att beräknade resurser för utgiftsområdet minskar med 720 miljoner kronor för 2002 och 241 miljoner kronor för 2003 jämfört med de beräknade ramarna i budgetpropositionen för 2001. Förändringen 2002 förklaras huvudsakligen av att utgifterna för bostadsbidrag och räntebidrag beräknas minska. Utgiftsområdesramen förändras också till följd av att 100 miljoner kronor beräknas tillföras utgiftsområdet 2002 och 600 miljoner kronor från 2003 för stöd till bostadsbyggande. Medlen avser ett femårigt investeringsbidrag för byggande av hyreslägenheter i områden med bostadsbrist. Regeringen beräknar tillföra utgiftsområdet 13 miljoner kronor 2002 och 26 miljoner kronor från 2003 för åtgärder mot radon i bostäder. År 2004 beräknar regeringen att tillföra 400 miljoner kronor till utgiftsområdet för stöd till investeringar som minskar klimatpåverkande utsläpp. Regeringen avser att under hösten 2001 överlämna en proposition till riksdagen med förslag till en svensk klimatstrategi, där den närmare inriktningen på investeringsstödet kommer att presenteras.
I följande tabell redovisas utgiftsramarna enligt vårpropositionen och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 10 2 756 1 1 02 292 014 600 914 20 10 2 1 2 2 03 373 421 331 100 138 20 10 1 792 1 2 04 003 898 700 380
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion Fi17 att skatternas andel av boendekostnaderna måste sänkas. Bostadsbidragen bör renodlas för att endast gå till barnfamiljer och på sikt växlas mot sänkt skatt. Genom sänkt skattetryck, konkurrens samt vissa regelförenklingar kan ett ökat byggande skapas även på lång sikt. Motionärerna avvisar regeringens förslag om investeringsbidrag för nybyggnad av hyreslägenheter. Stödet till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet och bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet avskaffas. Anslag till redan beviljade projekt kvarstår dock.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 vissa förbättringar i bostadsbidraget. Vissa besparingar föreslås genom att räntebidragen trappas av snabbare. Motionärerna avvisar regeringens förslag om investeringsbidrag för nybyggnad av hyreslägenheter. De lokala investeringsprogrammen bör avvecklas i snabbare takt än vad regeringen aviserat och inga ytterligare medel skall avsättas för lokala investeringsprogram. Satsningar bör göras på förbättrad inomhusmiljö, allergisanering av bostäder och skolor m.m.
Centerpartiet avvisar i motion Fi19 regeringens förslag om investeringsbidrag för nybyggnad av hyreslägenheter. Behovet av bostadsbidrag minskar genom partiets olika förslag om stöd till barnfamiljer i annan form. Beträffande de lokala investeringsprogrammen anser motionärerna att ingångna avtal skall fullföljas men att de återstående medlen bör användas på ett för miljö och sysselsättning mer kostnadseffektivt sätt. Anslaget till klimatpolitiska investeringsprogram förs över till utgiftsområde 20.
Folkpartiet liberalerna säger i motion Fi20 nej till regeringens förslag om investeringsbidrag för nybyggnad av hyreslägenheter. De lokala investeringsprogrammen bör avskaffas. Utgifterna för räntebidrag begränsas. Genom partiets ökade stöd till barnfamiljer kan bostadsbidragen minskas. Ett visst ökat utrymme som kan skapas genom mindre byråkrati inom utgiftsområdet bör användas till fler studentbostäder.
Bostadsutskottets yttrande
Bostadsutskottet tillstyrker i sitt yttrande (BoU5y) regeringens förslag och avstyrker motionerna.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Bostadsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 18 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.19 Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
Utgiftsområdet omfattar bl.a. olika former av regionalpolitiska företagsstöd och medel som länsstyrelserna och självstyrelseorganen samt Närings- och teknikutvecklingsverket förfogar över för regional projektverksamhet samt en del av medfinansieringen av EG:s strukturfondsprogram. Vidare ingår även medel för utbetalningar från EG:s regionalfond samt medel för Glesbygdsverket och Statens institut för regionalforskning.
För 2001 beräknas de totala utgifterna för utgiftsområdet uppgå till ca 3 549 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anför regeringen att i jämförelse med den beräknade ramen i budgetpropositionen för 2001 är resurserna oförändrade. En av regeringen tillsatt parlamentarisk kommitté, med uppgift att lämna förslag om den framtida inriktningen och utformningen av den svenska regionalpolitiken, lämnade under hösten 2000 sitt slutbetänkande, SOU 2000:87, Regionalpolitiska utredningens slutbetänkande. Betänkandet har remissbehandlats, och regeringen avser att lägga fram en proposition för riksdagen under hösten 2001.
I följande tabell redovisas utgiftsramarna enligt vårpropositionen och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 3 250 250 150 950 02 351 20 3 500 450 153 750 03 451 20 3 900 0 200 950 04 451
Motionerna
Moderata samlingspartiet förordar i motion Fi17 en minskning av ramen. Motionärerna anför att det av den Regionalpolitiska utredningens slutbetänkande bl.a. framgår att de selektiva stödformerna i sig ger negativa effekter samt att de hanteras på ett sådant sätt att de verkar konserverande och utgör ett hinder för utveckling. Mot denna bakgrund anser motionärerna att effekterna av de selektiva stödformerna är sådana att en besparing inom utgiftsområdet är angelägen.
Kristdemokraterna redovisar i motion Fi18 att ett centralt mål för partiets regionalpolitik är att skapa förutsättningar för en livskraftig utveckling i hela landet för människor i alla åldrar och med arbetsmöjligheter, god service, bra miljö och rik kultur. Regionalpolitiken kan inte ses isolerad, och därför måste den statliga sektorspolitiken ta regionalpolitiska hänsyn. Motionärerna avvisar vissa delar av regeringens IT-satsning.
Centerpartiet anser i motion Fi19 att regeringens satsning på IT-infrastruktur bör finansieras på annat sätt. Härigenom frigörs medel som tillsammans med ytterligare tillskott bör användas till att hämta hem en större andel av EU:s strukturfonder. Enligt motionärerna bör en översyn göras av projekt som finansierats med medel från EU:s strukturfonder. Det skapar finansiella problem när projektmedlen betalas ut i efterskott när projekten redan är genomförda.
Folkpartiet liberalerna förespråkar i motion Fi20 att de av regeringen föreslagna bredbandsstöden skall utgå. Även den traditionella regionalpolitiken kan krympas något.
Näringsutskottets yttrande
Näringsutskottet tillstyrker i sitt yttrande (NU3y) regeringens förslag. Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna tillstyrker sina partiers respektive förslag.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Näringsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 19 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.20 Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
Utgiftsområdet omfattar frågor rörande biologisk mångfald och naturvård, sanering och återställning av förorenade områden, vatten- och luftvård, avfallsfrågor, miljöskydd, miljö- och kretsloppsforskning, kemikaliekontroll, strålskydd och säkerhetsfrågor kopplade till kärnkraften samt internationellt miljösamarbete.
För år 2001 beräknas de totala utgifterna på utgiftsområdet till 2 295 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anges att regeringen avser att under våren 2001 överlämna en proposition till riksdagen baserad på förslag från Miljömålskommitténs betänkande Framtidens miljö - allas ansvar (SOU 2000:52). Proposition 2000/01:130 Svenska miljömål - delmål och åtgärdsstrategier presenterades den 3 maj 2001. De insatser som kommer att föreslås i propositionen bedöms medföra behov av ytterligare förstärkningar av utgiftsområdet. Därför föreslår regeringen att utgiftsområdet tillförs 405 miljoner kronor 2002 och 355 miljoner kronor 2003. För 2004 tillförs ytterligare 910 miljoner kronor utöver de tidigare satsningar om ca 1 170 miljoner kronor. Regeringen aviserar dessutom att budgetpropositionen för 2002 kommer att innehålla ett förslag om överföring av en del medel för miljömålsarbetet från utgiftsområde 20 till andra utgiftsområden.
Därutöver föreslås att anslaget för Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut under utgiftsområde 22 flyttas till utgiftsområde 20, vilket föranleder ändring i tilläggsbestämmelserna i riksdagsordningen 4.6.12 och 4.6.13. Under förutsättning att riksdagen godkänner förslaget innebär detta att den beräknade ramen för utgiftsområdet ökar med 207 miljoner kronor fr.o.m. 2002.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till ramnivå för utgiftsområdet under åren 20022004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 2 +80 +50 +227 +100 02 802 0 20 2 - +50 +278 -150 03 937 200 20 3 -1 +50 +400 -650 04 847 325
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion Fi17 att det är orimligt att riksdagen skall ta ställning till regeringens förslag till kraftiga ökningar av anslagen för klimat- och miljömålsarbete samt sanering utan tillgång till propositioner som skall precisera politiken. Förslaget om anslagsökningar för sanering bör avslås, samtidigt som regeringen för riksdagen bör redovisa planer, åtgärder och resultat av redan genomförda saneringsinsatser. Motionärerna föreslår vidare att en fond för bevarande av biologisk mångfald bildas. Fonden bör tillföras 1 miljard kronor och vara öppen för donationer.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 ytterligare förstärkning av den ökade resurstilldelningen enligt regeringens proposition för miljöarbetet. Motionärerna betonar vikten av en sammanhållen syn på sjö- och skogskalkning. Därför föreslås att kalkningsanslaget ökas samt att anslag för skogskalkning förs in under detta utgiftsområde.
I Centerpartiets motion Fi19 föreslås att klimatpolitiska program inrättas redan under 2002 och 2003. Dessa program bör fokusera främst på miljönyttan och skall inte bindas upp med krav på att generera arbetstillfällen. Motionärerna anser att en del av anslaget för biologisk mångfald skall användas för ytterligare medel till marksanering. Därutöver föreslås en uppräkning av anslaget till ideella organisationer verksamma inom natur- och kulturmiljöområdet.
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi20 ytterligare resurser för att bevara den biologiska mångfalden. Motionärerna accepterar inte regeringens åtgärder på området.
Miljö- och jordbruksutskottets yttrande
Miljö- och jordbruksutskottet tillstyrker i sitt yttrande (MJU1y) regeringens förslag till ramar för utgiftsområdet och avstyrker motsvarande förslag i motionerna.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet samt Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till ramnivåer för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1) redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslagen till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Miljö- och jordbruksutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet för åren 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.21 Utgiftsområde 21 Energi
Utgiftsområdet omfattar insatser för omställning och utveckling av energisystemet samt insatser för att främja utvecklingen av effektiva energimarknader.
För 2001 beräknas de totala utgifterna för utgiftsområdet uppgå till ca 2 289 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anför regeringen att en målmedveten satsning på utveckling av förnybar, miljövänlig och konkurrenskraftig energi är en väsentlig del i regeringens energipolitiska strategi. Det långsiktiga arbetet är inriktat på att främja energiforskning och introduktion av ny energiteknik. I dessa utvecklingsskeden är statliga insatser som mest kostnadseffektiva när det gäller att snabbt få ut ny teknik på marknaden. Inom ramen för dessa insatser avser regeringen att prioritera demonstration av elproduktion från vindkraft och biogas som drivmedel.
År 2002 ökas beräknade resurser för utgiftsområdet med 48 miljoner kronor i jämförelse med den beräknade ramen i budgetpropositionen för 2001. Även 2003 och 2004 ökas de beräknade resurserna med 26 respektive 20 miljoner kronor i jämförelse med de beräknade ramarna i budgetpropositionen för 2001. Ökningen beror på pris- och löneomräkning varav huvuddelen rör en teknisk justering av anslaget 35:11 Ersättning för vissa kostnader vid avveckling av en reaktor i Barsebäcksverket i enlighet med avtal från 1999. Anslaget uppräknas med nettoprisindex från basåret 1999.
I följande tabell redovisas utgiftsramarna enligt vårpropositionen och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 21 Energi
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 2 637 225 100 1 02 132 370 20 1 105 200 450 840 03 352 20 1 105 200 350 805 04 372
Motionerna
Moderata samlingspartiet anför i motion Fi17 att regeringens omfattande satsningar på energiomställningsprogrammet inte har gett avsedd effekt. Trots detta har den förtida avvecklingen av säker och miljövänlig svensk kärnkraft inletts. Motionärerna avvisar den förtida kärnkraftsavvecklingen och den bidragspolitik som den fört med sig. Samtidigt betonar motionärerna vikten av att upprätthålla energiforskningen.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18 att kärnkraften skall avvecklas i takt med att förnybara energislag kan fasas in. Satsningar på forskning och utveckling av alternativa energislag är mycket angelägna. Delar av omställningsprogrammet har gett litet resultat varför motionärerna anser att medlen i stället skall satsas på energieffektivisering och på att finna metoder att öka el- och värmeproduktion baserad på förnybara energislag.
Centerpartiet står i motion Fi19 fast vid den energiöverenskommelse med regeringen som gäller till utgången av 2002. Motionärerna föreslår att ytterligare medel skall tillföras energiforskningen.
Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi20 att de olika energiomställningsprogrammen kan avslutas snabbare än regeringen räknat med. Motionärerna vill att Barsebäck 1 på nytt skall tas i drift. Därmed undviker staten kostnader för avvecklingen. Motionärerna anser vidare att medel bör avsättas för stöd till åtgärder som höjer kärnsäkerheten i Östeuropa.
Näringsutskottets yttrande
Näringsutskottet tillstyrker i sitt yttrande (NU3y) regeringens förslag. Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna tillstyrker sina partiers respektive förslag.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Näringsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 21 Energi.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 21 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.22 Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Utgiftsområdet omfattar verksamheterna investeringar i samt drift och underhåll av vägar och järnvägar samt även sjöfart, luftfart, post, telekommunikationer, forskning och övergripande informationsteknikfrågor.
De totala utgifterna för utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till 24 657 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) meddelar regeringen att säkerställandet och underhållet av nuvarande infrastruktur är av hög prioritet inom området. Regeringen kommer därför i höst att presentera en proposition om hur transportinfrastrukturen skall utvecklas under den kommande tioårsperioden. Regeringen anser att det finns ett behov av ambitionshöjningar inom infrastrukturområdet och att detta skall komma till uttryck i höstens inriktningsproposition. Vidare anser regeringen att dessa ambitionshöjningar kan ske redan innan nästa planeringsperiod träder i kraft.
Utgiftsområdesramen fr.o.m. 2002 påverkas av förslaget om en utvidgning av sjöfartsstödet (prop. 2000/01:127 Sjöfartsstöd). Detta stöd skall införas så snart som möjligt, dock senast den 1 januari 2002. Regeringen har vidare för avsikt att förlänga avtalet mellan staten och Posten AB till den 31 december 2001 samt att överföra ärenden om väderlekstjänsten till utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård. En konsekvens av förslaget är att anslaget 34:1 Bidrag till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut under utgiftsområde 22 flyttas till utgiftsområde 20.
I följande tabell redovisas förslagen till preliminära utgiftsramar enligt vårpropositionen och partimotionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 22 Kommunikationer
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram tione n Mode Kris rata tdem Cent Folkpar saml o- er- tiet ings- krat part erna iet part liberal iet erna
20 24 +2 +2 02 967 +465 000 165 +300 20 25 +4 +2 +2 -650 03 913 465 000 211 20 26 +5 +4 +2 -650 04 180 465 500 230
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion Fi17 att regeringens förslag till utgiftsnivåer får till följd att inga nya vägar kan komma till stånd, och det inger inget hopp om att ytterligare medel skall kunna tillföras i den utlovade infrastrukturpropositionen. Motionärerna föreslår att anslagen ökas med 13 miljarder kronor för att påbörja ett särskilt vägutbyggnadsprogram. Mot bakgrund av den bekymmersamma situationen i Stockholmsområdet bör en del av dessa medel utnyttjas för investeringar där.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 en storsatsning på det nu snabbt förfallande väg- och järnvägsnätet. För nyinvesteringar och reinvesteringar avsätter motionärerna 8,5 miljarder kronor mer än vad regeringen föreslår.
Centerpartiet framhåller i motion Fi19 att misshushållningen av infrastrukturkapitalet måste upphöra. Utöver regeringens förslag avsätter motionärerna därför sammanlagt 6 606 miljoner kronor till utgiftsområdet under perioden 2002-2004.
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi20 att 1 miljard kronor per år avsätts för vägarna. Motionärerna anser också att Banverkets investeringar kan bedrivas i en något långsammare takt.
Trafikutskottets yttrande
Trafikutskottet ställer sig i sitt yttrande (TU1y) bakom de förslag och bedömningar som ligger till grund för regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 22 Kommunikationer. Trafikutskottet erinrar om att regeringen i höst kommer att presentera en proposition om hur transportinfrastrukturen skall utvecklas under den kommande tioårsperioden. Enligt trafikutskottets mening bör den kommande propositionen om transportinfrastrukturen avvaktas. Trafikutskottet föreslår således att finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till utgiftsramar för budgetåren 2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Trafikutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 22 Kommunikationer.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 22 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.23 Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar
Utgiftsområdet omfattar jordbruk och trädgårdsnäring, fiske, rennäring, djurskydd och djurhälsovård, livsmedelskontroll, viss utbildning och forskning samt skogsnäring.
De totala utgifterna för utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till ca 13 954 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anges att beräknade resurser för utgiftsområdet år 2002 ökar med 429 miljoner kronor i jämförelse med den beräknade ramen i budgetpropositionen för 2001. Ökningen förklaras huvudsakligen av att regeringen föreslår att gödselskatterna skall återföras till jordbruksnäringen på ca 380 miljoner kronor årligen fr.o.m. 2002. Återföringens form kommer att bestämmas efter fortsatta diskussioner med näringen och EU-kommissionen.
Därutöver föreslår regeringen resursförstärkningar till bättre biotopskydd inom skogsbruket, kompetensförstärkning och verksamhetsutveckling i ArtDatabanken, utveckling av alternativa försöksdjurmetoder samt förbättring av kunskapen om genmodifierade livsmedel. Tillkommande medel beräknas dessutom för en ny djurskyddsmyndighet.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till ramnivå för utgiftsområdet under åren 20022004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande
näringar
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 14 - +548 +697 -446 02 312 395 20 14 - +268 +686 -446 03 406 406 20 14 - +48 +686 -446 04 287 406
Motionerna
Moderata samlingspartiet förordar i motion Fi17 att ökade anslag till Statens livsmedelsverk bör användas i arbetet med livsmedelssäkerheten utan att vara bundna enligt regeringens förslag. Motionärerna anser att ansvaret för djurskyddsfrågorna skall ligga kvar på Jordbruksverket. Anslaget till Livsmedelsekonomiska institutet kan samtidigt halveras år 2002 för att sedan fasas ut. Vidare föreslås en satsning på forskning om miljöeffekterna av konventionell respektive ekologisk odling. Ett införande av reglerad jakt på säl bedöms dessutom kunna minska anslagen till ersättningar för viltskador.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18 att återförandet av skatten på handelsgödsel till jordbruket måste genomföras. Därutöver vill motionärerna tillskjuta jordbruket resurser till ett omfattande åtgärdsprogram för landsbygdens miljö och struktur. Förenklade regelverk föreslås för att minska medelsbehov för Jordbruksverket liksom en reformering av distriktsveterinärorganisationen. Extra resurser förespråkas för återupprättande av skördeskadeersättningen och avbytartjänsten samt till särskilda åtgärder för Norrlandsjordbruket.
Centerpartiet framhåller i motion Fi19 behovet av en bättre politik för den svenska jordbruks- och livsmedelsnäringen. Ökade resurser föreslås till förbättringar i ersättningsreglerna vid epizootiutbrott, program för småskalig livsmedelsförädling och mobila slakterier, förstärkt forskning kring ekologiskt lantbruk, forskning och utveckling inom livsmedelssektorn samt förbättringar för trädgårdsnäringen.
Även Folkpartiet liberalerna satsar i motion Fi20 på åtgärder för ökat djurskydd och miljöförbättringar. Återföringen av gödselskatterna skall enligt motionärerna inte ske i de av regeringen föreslagna formerna, utan mer generella åtgärder för småföretagen bör utarbetas.
Miljö- och jordbruksutskottets yttrande
Miljö- och jordbruksutskottet tillstyrker i sitt yttrande (MJU1y) regeringens förslag till ramar för utgiftsområdet och avstyrker motsvarande förslag i motionerna.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet samt Folkpartiet liberalerna biträder i var sin avvikande mening sina partiers respektive förslag till ramnivåer för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1) redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslagen till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Miljö- och jordbruksutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till utgiftsramar för utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområdet för åren 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.24 Utgiftsområde 24 Näringsliv
Utgiftsområdet omfattar verksamheterna näringspolitik, teknologisk infrastruktur, konkurrensfrågor, teknisk forskning och utveckling, utrikeshandel, export och investeringsfrämjande, konsumentfrågor och övriga åtaganden.
För 2001 beräknas de totala utgifterna för utgiftsområdet uppgå till ca 3 689 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisar regeringen att den har genomfört en omstrukturering av centrala myndighetsfunktioner inom näringslivsområdet. De nya myndigheterna är Verket för näringslivsutveckling, Institutet för tillväxtpolitiska studier och Verket för innovationssystem. Regeringen planerar att lägga fram en konsumentpolitisk proposition för riksdagen under våren 2001. Regeringen planerar att tillföra Konsumentverket 5 miljoner kronor årligen för att främja ekologisk livsmedelsanvändning. Dessutom avsätts för Lokala kooperativa utvecklingscentra ytterligare 5 miljoner kronor 2002, 10 miljoner kronor för 2003 och 15 miljoner kronor för 2004. Regeringen planerar också insatser för att främja kvinnors och invandrares företagande. Den närmare fördelningen av dessa medel kommer att specificeras i budgetpropositionen för 2002. Genom den i Näringsdepartementet särskilda enheten för regelförenklingsarbete, Simplexenheten, skall insatserna för förenkling och genomarbetade regler för småföretag fortsätta och intensifieras.
I följande tabell redovisas utgiftsramarna enligt vårpropositionen och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 24 Näringsliv
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 3 329 310 510 259 02 278 20 3 289 270 300 209 03 256 20 3 99 280 250 59 04 309
Motionerna
Moderata samlingspartiet anför i motion Fi17 att en förutsättning för att Sverige skall få ett bättre företagsklimat är att konkurrenssituationen blir bättre, avregleringsarbetet prioriteras, arbetsmarknads- och företagslagarna ändras, utbildningssituationen förbättras och skatterna sänks. Motionärerna anser vidare att staten, kommuner och landsting skall koncentrera sig på sin kärnverksamhet och i större utsträckning konkurrensutsätta och knoppa av verksamheter. Konkurrensverkets uppgifter är mycket viktiga och verket tillförs därför ytterligare medel.
Kristdemokraterna förordar i motion Fi18 generella åtgärder för att förbättra företagsklimatet i ställer för riktade stödåtgärder till vissa företag och regioner. Näringsklimatet måste inriktas på att identifiera och undanröja existerande hinder för att starta och utveckla företag. Motionärerna föreslår besparingar på vissa myndigheter under utgiftsområdet. Konkurrensverket bör dock tillföras ökade resurser. Programmet beträffande den s.k. Östersjömiljarden avvisas.
Centerpartiet hävdar i motion Fi19 att en ökad samordning mellan myndigheter och verk som handhar näringslivsfrågor är nödvändig. I kombination med ett enklare och mer överskådligt regelverk kan en högre effektivitet uppnås. I förlängningen leder detta till ett bättre företagsklimat i Sverige. Motionärerna avser att till hösten presentera förslag om hur en ökad samordning kan genomföras.
Folkpartiet liberalerna satsar i motion Fi20 medel på konkurrensfrämjande åtgärder. Den s.k. Östersjömiljarden bör återkallas.
Näringsutskottets yttrande
Näringsutskottet tillstyrker i sitt yttrande (NU3y) regeringens förslag. Företrädarna för Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna tillstyrker sina partiers respektive förslag.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Näringsutskottet har från sina utgångspunkter tillstyrkt regeringens förslag till ramar för utgiftsområde 24 Näringsliv.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 24 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.25 Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner
Utgiftsområdet omfattar merparten av statens bidrag till kommuner och landsting.
För 2001 beräknas de totala utgifterna för utgiftsområdet uppgå till 98 911 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisas att ramen för utgiftsområdet ökar med 880 miljoner kronor år 2002 i relation till den ram för 2002 som beräknades i budgetpropositionen för 2001. Regeringen föreslår förbättringar av tillgängligheten till behandling inom sjukvården och höjer därför det generella statsbidraget med 1 250 miljoner kronor, vilket åren 2002 och 2003 delvis finansieras av att Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting sänks med 500 miljoner kronor. Från och med år 2002 tillförs utgiftsområdet 650 miljoner kronor med anledning av förslag om förbehållsbelopp inom äldreomsorgen. Statsbidraget till kommunerna påverkas också av vissa omfördelningar mellan utgiftsområden. Reformen om maxtaxa inom barnomsorgen föranleder omfördelning av resurser från utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning till utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommunerna, samtidigt som statens övertagande av vårdhögskolorna från 2002 föranleder omfördelningar i motsatt riktning. Sammantaget innebär dessa omfördelningar att ramen för utgiftsområde 25 sänks med 920 miljoner kronor 2002 och höjs med 280 miljoner kronor 2003 och 2004. Från och med 2002 överförs dessutom 400 miljoner av de s.k. Dagmarpengarna från utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg till det generella statsbidraget till landstingen.
Till följd av reformeringen av förtidspensionssystemet ökar kommunernas skatteunderlag. För att neutralisera detta enligt den s.k. finansieringsprincipen sänks ramen för utgiftsområdet med 2 800 miljoner kronor fr.o.m. 2003.
Den kraftiga minskningen av ramen mellan 2002 och 2003, som även redovisades i budgetpropositionen för 2002 (prop. 2000/01:1), beror på att det särskilda grundavdraget för folkpensionärer, SGA, avskaffas i samband med reformeringen av det allmänna pensionssystemet. Kommunernas skatteinkomster beräknas då öka med ca 9 500 miljoner kronor, varför statsbidraget sänks med motsvarande belopp.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till ramar för utgiftsområdet under åren 2002-2004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram
tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cent rtiet saml o- er- libera ings- krat lerna part erna iet part iet
20 100 +60 +25 +29 02 218 094 +4 040 423 221 20 90 +7 -9 +31 03 861 123 +1 350 875 626 20 92 +16 -12 +40 04 951 875 +954 150 705
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i sin motion Fi17 att den kommunala verksamheten bör koncentreras till de viktigaste uppgifterna. Avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden behövs i kommunsektorn, inte minst för att stärka den kommunala demokratin. Motionärerna anser vidare att statsbidragen kan sänkas eftersom kommunernas skatteintäkter ökar kraftigt samt att den s.k. kommunakuten bör avskaffas. Partiets förslag till ramar för utgiftsområdet överskrider regeringens. Detta beror på att Moderata samlingspartiets skatteförslag sänker kommunernas skatteintäkter, vilket kompenseras genom en ökning av statsbidragen.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18 att kommunsektorn behöver ett tillskott utöver regeringens förslag. För att täcka sin högre ambitionsnivå beträffande antalet vårdplatser och göra det möjligt för kommunerna att införa enhetstaxa inom äldreomsorgen föreslår motionärerna att de generella statsbidragen höjs med 4,5, 3,5 respektive 2,5 miljarder kronor åren 2002-2004. Kristdemokraterna föreslår en rad åtgärder som får effekter på kommunernas ekonomi. Dessa effekter neutraliseras enligt motionärerna genom statsbidragen till kommunerna.
Centerpartiet föreslår i sin motion Fi19 en satsning på skolan med 2 miljarder kronor 2002 och 3 miljarder kronor per år 2003 och 2004. Partiet slår vakt om det kommunala självstyret och avvisar regeringens detaljreglerade specialdestineringar. Skolsatsningen skall därför göras via det generella statsbidraget. Centern föreslår också att en vårdgaranti införs 2002. Motionärernas skatteförslag påverkar kommunsektorn, vilket neutraliseras genom att ramen för utgiftsområdet korrigeras. För Centerns del innebär detta att kommunernas skatteintäkter ökar så att statsbidragen kan sänkas i motsvarande mån.
Folkpartiet liberalerna säger i motion Fi20 att man i huvudsak accepterar regeringens förslag till utgiftsram. Motionärerna anser att assistansersättningen skall tas över av staten samt att den s.k. kommunakuten skall avskaffas. Båda dessa förslag motiverar en sänkning av ramen. Motionärernas förslag till ram är betydligt högre än regeringens, vilket beror på att kommunerna kompenseras genom bidrag för det skattebortfall som följer av motionärernas förslag.
Finansutskottets ställningstagande
Att direkt jämföra oppositionspartiernas ramar avseende bidrag till kommunerna kan bli missvisande eftersom den övervägande delen av förändringarna gentemot regeringens förslag beror på att kommunerna kompenseras för effekterna av respektive partis skatteförslag. Effekterna är av mycket varierande storlek och går dessutom åt olika håll. Centerpartiet sänker således statsbidragen både 2003 och 2004 för att neutralisera att grundavdraget föreslås avskaffas. Skatteförslagen från Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna leder till inkomstbortfall för kommunerna, vilket partierna kompenserar genom att höja statsbidragen. Kristdemokraterna redovisar inte effekterna av sina skatteförslag på samma sätt. I stället nettoredovisas väsentliga delar av Kristdemokraternas skatteförslag på statsbudgetens inkomstsida. Om Kristdemokraterna i likhet med övriga partier hade kompenserat kommunerna genom att justera statsbidragen, skulle ramen ha behövt höjas med 43, 49 respektive 60 miljarder kronor åren 2002-2004. Utgiftstaket skulle då behöva höjas i motsvarande mån.
En mer rättvisande bild av bidragen till kommuner framträder när effekterna av skatteneutraliseringarna tas bort. En sådan beräkning visar att Moderata samlingspartiet föreslår att statsbidragen är i stort sett oförändrade 2002 men sänks med ca 9 respektive 12 miljarder kronor 2003 och 2004. Kristdemokraternas förslag innebär att statsbidragen höjs med i genomsnitt 3 miljarder kronor per år och Centerpartiets ramar innebär också en höjning med ca 3 miljarder kronor per år. Folkpartiet föreslår ramar som åren 2002-2004 är drygt 3, 4 respektive 5 miljarder kronor lägre än regeringens.
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 25 för 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.26 Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.
Utgiftsområdet omfattar utgifter för räntor på statsskulden, oförutsedda utgifter samt Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning.
För år 2001 beräknas de totala utgifterna på utgiftsområdet till 65 976 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) meddelar regeringen att ränteutgifterna fr.o.m. 2001 beräknas minska kraftigt. Den viktigaste förklaringen till att ränteutgifterna minskar med 24-36 miljarder kronor kommande år är lägre statsskuld, återköp av obligationslån med höga kupongräntor under 2000 samt stora kursförluster 2000.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet under åren 2002-2003 redovisas i efterföljande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m.
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram tione n Mode Kris Cen Folkp rata tdem ter- artie saml o- t ings- krat part erna par iet tie liber t alern a
20 60 -2 -2 -1 -1 02 423 005 395 250 700 20 53 -5 -6 -4 -4 03 791 130 087 375 100 20 56 -7 -8 -6 -5 04 692 380 427 875 500
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion Fi17 att statsskulden kan amorteras ner ytterligare. Motionärerna föreslår att privatiseringar av statliga företag på drygt 200 miljarder kronor bör genomföras under perioden 2002-2004. Vidare anser motionärerna att Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet kan effektiviseras, varför dess anslag bör minskas.
Kristdemokraterna föreslår i motion Fi18 en ökad utförsäljning av statliga företag med 80, 45 respektive 45 miljarder kronor mer än regeringen räknar med för åren 2002-2004. Vidare beräknar motionärerna att statens inkomster av aktier kommer att minska med 620 miljoner kronor år 2002, 2,1 miljoner kronor år 2003 och 8 427 miljoner kronor år 2004.
Centerpartiet anser i motion Fi19 att försäljningen av statlig verksamhet varje år bör vara 50 miljarder kronor större än vad regeringen har planerat. Enligt motionärerna innebär detta att statens ränteutgifter, i jämförelse med regeringens förslag, minskar med 1 250 miljoner kronor år 2002, 4 375 miljoner kronor år 2003 och 6 875 miljoner kronor år 2004.
Folkpartiet liberalerna beräknar i motion Fi20 att det innehav av statliga företag som bör vara aktuellt för försäljning motsvarar ett marknadsvärde om ca 300 miljarder kronor. Försäljningsintäkterna bör enligt motionärerna användas för att minska statsskulden, vilket leder till att räntebetalningarna minskar.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag. Utskottet har även avvisat partiernas förslag om ökade försäljningar av statliga företag.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 26 för åren 2002-2004. Motionernas förslag till alternativa ramar avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.27 Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen
Utgiftsområdet avser Sveriges avgift till Europeiska gemenskapens allmänna budget (EU-budgeten).
De totala utgifterna för utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå till 23 407 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anges att avgiften beräknas på grundval av EU- budgeten för 2001, uppräknad med utgiftsutvecklingen enligt det finansiella perspektivet och antaganden om den ekonomiska utvecklingen. Beräknade resurser för 2002 ökar för utgiftsområdet med 146 miljoner kronor i jämförelse med den beräknade ramen i budgetpropositionen för 2001, främst beroende på ändrade antaganden om den ekonomiska utvecklingen. Vidare meddelar regeringen att beräkningen av resursbehovet kommer att revideras i budgetpropositionen på grundval av kommissionens förslag avseende EU-budgeten för 2002, inklusive reviderade avgiftsbaser för samtliga medlemsstater.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet under åren 2002-2004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas si- avvikelser från propositionens ram tione n Mode Kris Folkpa rata tdem Cen rtiet saml o- ter- ings- krat part erna libera iet lerna par tie t
20 23 0 02 779 0 0 0 20 24 0 03 210 0 0 0 20 24 0 04 281 0 0 0 Som framgår av tabellen har inget av oppositionspartierna föreslagit någon annan ram än regeringens.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 27 för åren 2002-2004. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.28 Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten
Utgiftsområdet omfattar ålderspension i form av allmän tilläggspension (ATP) och ålderspension i form av folkpension till pensionärer som även uppbär ATP. Vidare ingår fr.o.m. 2001 reformerad tilläggspension, inkomstpension och premiepension.
För år 2001 beräknas de totala utgifterna på utgiftsområdet till 144 725 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) redovisas att utgifterna för elderspensionerna ökar årligen. Detta beror dels på att den genomsnittliga ATP- nivån trendmässigt stiger, dels på indexeringen av pensionerna som styrs av förändringar i prisbasbeloppet (t.o.m. 2001) respektive inkomstbasbeloppet (fr.o.m. 2002). Regeringen meddelar vidare att kostnaderna för den bosättningsbaserade folkpensionen till pensionärer som också uppbär ATP från år 2003 förs från ålderspensionssystemet till garantipensionsanslaget på utgiftsområde 11. Denna överföring av kostnader uppgår till ca 7,5 miljarder kronor.
Propositionens och oppositionspartiernas förslag till preliminär ramnivå för utgiftsområdet under åren 2002-2004 redovisas i efterföljande tabell.
Förslag till ram för ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten
Belopp i miljoner kronor
År Prop Oppositionspartiernas osi- avvikelser från propositionens ram tion en Mode Kris Folkp rata tdem Cent artie saml o- er- t ings- krat part erna iet liber part alern iet a
20 150 0 02 486 0 0 0 20 152 0 03 476 0 0 0 20 160 0 04 474 0 0 0
Socialförsäkringsutskottes yttrande
Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande (SfU5y) inte något att erinra mot regeringens beräkningar för ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för budgetåren 2002-2004.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 3.29 redovisat sin samlade bedömning av budgetpolitikens inriktning och förslag till utgiftstak och därvid tillstyrkt regeringens förslag.
Finansutskottet tillstyrker således propositionens förslag till preliminära ramar för utgiftsområde 28 för åren 2002-2004. Utskottet återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.29 Samlad redovisning av utgifterna på utgiftsområden åren 2002-2004
Finansutskottets ställningstagande
En konsekvens av utskottets tidigare ställningstagande till de olika budget- alternativen (avsnitt 2.3.3) och till fackutskottens ställningstagande till utgiftsramar (avsnitten 3.1-3.28) är att utskottet biträder regeringens förslag till preliminär fördelning av utgifter på utgiftsområden.
Utskottet tillstyrker således yrkande 4 i propositionen. De motionsyrkanden som är aktuella i detta sammanhang avstyrks. Det gäller Fi17 (m) yrkandena 5 och 6, Fi18 (kd) yrkande 7, Fi19 (c) yrkande 4 samt Fi20 (fp) yrkandena 4 och 12.
Utskottets förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden m.m. för åren 2002-2004 blir därmed som framgår av följande tabell.
4 Skatter och övriga inkomster
4.1 Utvecklingen av statens inkomster 4.2
Vårpropositionen
Statsbudgetens inkomster består av skatter och avgifter samt övriga inkomster. Skatter och avgifter svarar normalt för ca 90 % av inkomsterna och kan grovt delas upp i skatt på inkomst, egendom, varor och tjänster samt socialavgifter. I skatter och avgifter ingår även kommunernas utjämningsavgift, vilken dock helt motsvaras av utjämningsbidraget till kommunsektorn.
De övriga inkomsterna utgörs i huvudsak dels av inkomster från statens verksamhet, exempelvis Riksbankens inlevererade överskott, överskott från Svenska Spel och utdelningar av statens aktier, dels av inkomster från försäljning av statlig egendom, främst aktier och dels av bidrag från Europeiska unionen.
Skatteinkomsterna på statsbudgeten redovisas kassamässigt, dvs. budgeten visar betalningsflödena. Skatterna på statsbudgeten för ett visst år kan hänföras till flera olika inkomstår, vilket försvårar analysen av inkomsterna både vad gäller deras nivå och förändring.
Tabell 33. Statsbudgetens inkomster 2000-2004
Miljarder kronor 200 2001 2002 2003 2004 0 Skatter m.m. 672 660, 661, 682, 715, ,8 8 7 4 2 Övriga 127 74,5 66,0 66,3 66,0 inkomster ,2 Totala 800 735, 727, 748, 781, inkomster ,0 3 7 7 1
Under perioden 2000-2004 beräknas statsbudgetens skatteinkomster öka med 42 miljarder kronor. Mellan 2000 och 2001 beräknas skatteinkomsterna emellertid minska med 12 miljarder kronor, vilket främst förklaras av skatteändringar till följd av inkomstskattereformen men också av stora slutregleringar av kommunalskattemedel. Ökningen med endast 1 miljard kronor 2002 beror dels på att skatten på Alectas, f.d. SPP, överskottsmedel antas betalas under 2001, dels på stora kommunala slutregleringar.
Statsbudgetens övriga inkomster uppgår 2000 till 127 miljarder kronor. För resterande år ligger nivån på övriga inkomster kring 70 miljarder kronor. Inkomsterna 2000 utgörs till största delen av extraordinära inkomster på grund av delförsäljningen av Telia men även av en stor engångsutdelning om 11 miljarder kronor från förvaltningsaktiebolaget Stattum. Under perioden 2001-2004 budgeteras 60 miljarder kronor i försäljningsinkomster, vilket motsvarar 15 miljarder kronor per år.
I jämförelse med budgetpropositionen för 2001 beräknas statsbudgetens skatteinkomster bli högre de två första åren under perioden men lägre åren därpå. En snabbare ökning av lönesumman i förhållande till bedömningarna i budgetpropositionen för 2000 ökar de statliga skatteinkomsterna samtliga år. För 2000 och 2001 förklaras ökningen även av större beräknade reavinstskatter. Åren 2002 och 2003 förklaras de minskade skatteinkomsterna i huvudsak av lägre mervärdesskatt till följd av en nedrevidering av hushållens konsumtionsutgifter. Minskningen år 2003 påverkas också av beräknat lägre skatteinkomster från juridiska personer samt en större slutreglering av skatter till kommunsektorn.
Tabell 34. Statsbudgetens inkomster 2000-2003. Avvikelse från budgetpropositionen för 2001
Miljarder kronor 2000 2001 2002 2003 Skatter m.m. 19,5 9,6 -3,9 -9,2 Övriga -1,1 8,5 -0,2 1,6 inkomster Totala 18,4 18,1 -4,1 -7,6 inkomster
I vårpropositionens beräkning av övriga inkomster har regeringen gjort ett särskilt antagande beträffande den extra inleveransen år 2001 om 20 miljarder kronor från Riksbanken till följd av bankens överkapitalisering. I beräkningen antas hälften av överföringen bestå av likvida medel som inlevereras på inkomsttitel medan den andra hälften antas bestå av statspapper som skrivs av mot statsskulden. Riksdagen beslutade om Riksbankens inleverans under 2001 (2000/01:FiU23) efter det att vårpropositionen presenterats. Riksdagen godkände riksbanksfullmäktiges förslag om en extra inleverans om 20 miljarder kronor. Riksdagsbeslutet innebär i enlighet med fullmäktiges förslag att den extra inleveransen år 2001 i huvudsak skall ske med statspapper. Mot denna bakgrund kommer nivån på övriga inkomster inte alls eller endast obetydligt att påverkas av inleveransen och således bli lägre än vad regeringen har beräknat. Även nästa år har riksdagen beslutat att Riksbanken skall göra en extra inleverans på storleksordningen 20 miljarder kronor. Detta beslut har inte beaktats i vårpropositionen, vilket innebär att nivån på övriga inkomster 2002 sannolikt kommer att öka väsentligt då det kan antas att denna inleverans i huvudsak kommer att bestå av likvida medel.
Efter det att vårpropositionen har presenterats har också Riksgäldskontoret den 21 maj redovisat en prognos över statens lånebehov och finansiering 2001 och 2002. I den förutses en mycket mer gynnsam budgetutveckling för båda åren än vad regeringen antagit.
4.3 Skattepolitikens allmänna inriktning 4.4 Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker de motionsförslag beträffande skattepolitikens inriktning som lagts fram av Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna.
Jämför reservationerna 11 (m), 12 (kd), 13 (c) och 14 (fp).
Vårpropositionen
I vårpropositionen redovisar regeringen riktlinjer för skattepolitiken som en del av riktlinjerna för den ekonomiska politiken (avsnitt 1.7). Riktlinjerna för skattepolitiken behandlas också i ett särskilt avsnitt om skattefrågor (avsnitt 7).
Regeringen anför att skatternas främsta syfte är att finansiera välfärden och att skatterna måste vara relativt höga om alla skall kunna erbjudas en bra skola, vård och omsorg. Det är ytterst medborgarnas vilja att betala för en gemensam välfärd som bestämmer skattenivån. Riskerna med ofinansierade skattesänkningar och utgiftsökningar framgår enligt vad som anförs tydligt av utvecklingen under början av 1990-talet.
Utformningen av skattesystemet har enligt vad som anförs stor betydelse och det är härvid ur rättvisesynpunkt rimligt att den som har större inkomster också bidrar med en högre andel av sin inkomst i skatt. Skatt efter bärkraft är en grundläggande princip i ett välfärdssamhälle. Rätt använd är skattepolitiken ett viktigt verktyg för att minska klassklyftorna i samhället.
Regeringen pekar också på att skattepolitiken också kan användas som styrmedel. Gröna skatter på t.ex. energi kan snabba på omställningen av Sverige till ett ekologiskt hållbart samhälle. Den fortsatta gröna skatteväxlingen med en höjning av de miljörelaterade punktskatterna och en sänkning av skatterna på arbete förstärker politiken på miljöområdet.
Därutöver måste skattesystemet enligt vad som anförs kontinuerligt analyseras och utvärderas utifrån hur skatterna i kombination med offentliga trygghetssystem påverkar människors olika val i livet. Med en utveckling där allt färre i aktiv ålder skall försörja alltfler pensionärer är det t.ex. viktigt att analysera hur människors vilja att arbeta, spara och utbilda sig påverkas av skatter och bidrag.
I propositionen anförs vidare att den fortgående internationaliseringen ställer det svenska skattesystemet inför betydande utmaningar. Kunskaperna om hur de svenska skattebaserna påverkas är dock låga och behöver förbättras. Regeringen har därför tillsatt en utredning för att analysera internationaliseringens betydelse för olika skattebaser. Inom EU bedrivs vidare ett samarbete för att undvika skadlig skattekonkurrens mellan länderna, och en första överenskommelse har träffats om att alla medlemsländer skall ta ut källskatt eller lämna upplysning om EU-medborgares banktillgodohavanden. Under Sveriges ordförandeskap har EU också påbörjat förhandlingar med andra länder utanför EU om åtgärder för att undvika skatteflykt. Detta visar enligt vad regeringen anför att en del av de utmaningar som internationaliseringen medför kan lösas genom samarbete med andra länder.
En inkomstskattereform har påbörjats under mandatperioden och syftar till att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Två steg har tagits genom att en skattereduktion införts som kompenserar för 50 % av egenavgifterna. Förutom en ökad köpkraft för medborgarna bidrar denna reform enligt vad som anförs till att minska marginalskatterna och därmed stimulera till ett ökat utbud av arbete. Regeringen avser att i budgetpropositionen hösten 2001 göra en bedömning av det samhällsekonomiska utrymmet för sänkta skatter på förvärvsinkomster för 2002 och framåt.
Fastighetsskatten ger intäkter på 23 miljarder kronor som bidrar till att finansiera välfärden. Uttaget av fastighetsskatt har de senaste åren begränsats genom en rad beslut, och taxeringsvärdena har i princip varit oförändrade sedan 1997. Skattesatsen sänktes dessutom 1998 från 1,7 % till 1,5 %. För bostadshyreshusens del har skattesatsen sänkts ytterligare till 1,2 % under år 2000. På senare år har priserna på villor och andra bostäder ökat kraftigt på många håll i Sverige. Till följd av detta kommer taxeringsvärdena att stiga kraftigt i de områden där huspriserna stigit mest. För att minska effekterna av de höga taxeringsvärdena har riksdagen beslutat sänka skatten på småhus från 1,5 % till 1,2 % och skatten på hyreshus till 0,7 %. De sänkta skattesatserna gör att statens inkomster av fastighetsskatten år 2001 ligger kvar på samma nivå som år 2000. Resultatet blir enligt vad regeringen anför att ungefär hälften av svenskarna får lägre skatt under det att den andra hälften får höjd skatt. För att undvika att personer med låg inkomst som bor i attraktiva områden skall drabbas har en begränsningsregel aviserats. Förslaget innebär att hushåll i normala inkomstlägen inte skall behöva betala mer än 5 % av sin inkomst i fastighetsskatt. Förslaget avses gälla retroaktivt från den 1 januari 2001.
Slutligen anför regeringen att den aviserade utredningen om en översyn av trafikbeskattningen med förtur skall göra en översyn av beskattningen av arbetsmaskiner.
Motionerna
I Moderata samlingspartiets partimotion Fi17 (yrkande 9) av Bo Lundgren m.fl. anförs att det är viktigt att inkomstskatten sänks, särskilt för dem som i dag har låga inkomster. En reformering av inkomstbeskattningen bör därför innehålla ett grundavdrag på upp till 36 000 kr för alla, ett grundavdrag för varje barn på 15 000 kr och ett förvärvsavdrag vid den kommunala taxeringen på 10 % av den taxerade inkomsten. Den statliga inkomstskatten avvecklas successivt och uppgår till 20, 18 och 15 % åren 2002-2004. En avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader införs och ökar föräldrarnas valmöjlighet. Skatten på kapital sänks genom att förmögenhetsskatten avskaffas och skatten på aktieutdelningar slopas. Fastighetsskatten tas bort och avvecklingen inleds med en återgång till tidigare taxeringsvärden parallellt med att skattesatserna sänks och markvärdet halveras. Bensin- och dieselskatten sänks med 70 öre per liter inklusive moms för att underlätta för alla som är beroende av bilen, och reseavdraget höjs till 20 kr per mil. Företagsbeskattningen bör enligt motionärerna utformas så att företagande och investeringar i Sverige stimuleras och så att det svenska företagsklimatet kan hävda sig ur ett internationellt perspektiv. Den slopade skatten på aktieutdelningar och förmögenhet och avvecklingen av den statliga inkomstskatten är viktiga för företagen. Vidare bör beskattningen av optioner förändras och skatten på hushållsnära tjänster halveras genom en skattereduktion. Förenklingar bör också genomföras enligt Simplexgruppens förslag, och det bör enligt motionärerna bli lättare att få F-skattsedel. Ytterligare skatteförändringar som ingår i motionärernas riktlinjer är höjt avdrag för pensionsförsäkringar, sänkta skatter för jordbruket, sänkt skatt på kärnkraftsel, lägre beskattning av royalty, slopad reklamskatt och höjd tidningsmoms samt slopad expertskatt.
I kommittémotionen Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m) anför motionärerna att skattetrycket måste sänkas så att den ekonomiska tillväxten ökar och Sveriges konkurrenskraft förbättras. Såväl skatten på kapital som skatten på inkomster måste sänkas om Sverige skall klara den internationella konkurrensen. Inkomstskatten sänks genom höjda grundavdrag, förvärvsavdrag, slopad statlig inkomstskatt och grundavdrag för barn. Förmögenhetsskatten avvecklas, och det första steget är att sambeskattningen slopas omedelbart och fribeloppet höjs till 1,5 miljoner kronor. Skatten på aktieutdelningar slopas liksom 3:12- reglerna. Pensionssparandet höjs till ett basbelopp och skatten på kapitalinkomster sänks till en internationellt godtagbar nivå. Fastighetskatten avskaffas och som ett första steg skall 1997 års taxeringsvärden eller senare lägre värde gälla vid beskattningen. Procentsatsen sänks successivt och halva markvärdet används för att minska de regionala skillnaderna. Vidare bör mervärdesskattereglerna ses över så att det blir konkurrensneutralt såväl inom landet som internationellt. Energiskatterna bör enligt motionärerna vara energineutrala och tas ut i konsumentledet under det att miljöskatter bör tas ut i produktionsledet. Regelverket måste samordnas på EU-nivå. Eftersom Sverige är ett land med stora geografiska avstånd är det enligt motionärerna viktigt att bensin- och dieselskatterna sänks. Alkohol- och tobaksskatterna bör snabbare än hittills anpassas till de kvoter som gäller mellan EU-länderna. Detta kräver en successiv sänkning av skattesatserna.
I Kristdemokraternas partimotion Fi18 (yrkande 2 delvis) av Alf Svensson m.fl. anförs att skattetrycket måste sänkas och marginaleffekterna minskas. En inkomstskattereform genomförs med ett rakt grundavdrag på 20 000 kr, bibehållen särskild skattereduktion som höjs från 1 320 kr till 3 600 kr och en statlig skattereduktion (förvärvsavdrag) mot kommunalskatten på 6,4 %, 7 % och 10 % av den taxerade inkomsten åren 2002-2004. Det övre skiktet i den statliga inkomstskatteskalan avskaffas. Barnfamiljerna får en avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader på maximalt 50 000 kr per år och en statlig skattereduktion på 75 kr år 2003 och 125 kr år 2004 per barn och månad. En skattereduktion på 50 % för hushållsnära tjänster införs. På längre sikt bör marginaleffekterna minskas ytterligare i både skatte- och transfereringssystemen. Vidare bör företagandet ges bättre förutsättningar och rörliga skattebaser säkras genom avveckling av förmögenhetsskatten och skatten på aktieutdelningar och genom sänkta arbetsgivaravgifter och löneskatter. Vissa näringar som jordbruket och åkerinäringen bör få anpassade regler så att de inte har högre skatter än övriga EU. Jordbruket bör få en fullständig elskattesänkning och en sänkning av dieselskatten till 53 öre per liter. Åkeri- och transportsektorn får sänkt dieselskatt. Bokmomsen sänks till 6 %, fordonsskatten och skatten på miljövänlig alkylatbensin sänks. Fastighetsskatten sänks genom att taxeringsvärdena fryses på 2000 års nivå och genom att skatten beräknas enbart på en tredjedel av markvärdet över 150 000 kr. Gränsen för reseavdraget sänks till 5 000 kr. Avdragsrätten för pensionssparande höjs till ett basbelopp. Individuella utbildningskonton införs den 1 juli 2002. Royaltyinkomster från patenterade uppfinningar skattebefrias två år och beskattas sedan under inkomst av kapital.
I Centerpartiets partimotion Fi19 (yrkande 5) av Agne Hansson m.fl. anförs att skattetrycket långsiktigt bör sänkas till OECD-nivå med hjälp av tillväxten och återhållsamhet i utgiftsåtagandena. Sverige bör vara inriktat på ett skatte tryck som motsvarar uttaget i länderna i det nordeuropeiska välfärdsbältet på 40-50 % av BNP. Ett lägre skattetryck med regler som stimulerar till arbete och kunskap ökar människors självbestämmande och tillväxten i ekonomin. Inkomstskatten bör sänkas för framför allt medel- och låginkomsttagare genom en skatterabatt på 10 000 kr, lika för alla, och en extra skatterabatt på 10 800 kr för arbetsinkomster. Grundavdraget och skattereduktionen för egenavgifter slopas. Arbetsgivaravgifterna bör sänkas. Skatten på boende bör sänkas genom att frysningen av taxeringsvärdena återställs, och skattesatserna sänks till 1,2 % för småhus och 1,1 % för flerbostadshus. Fastighetsskatten bör sedan sänkas successivt. Effekterna i attraktiva fritidsområden bör lindras genom att man skiljer på permanentboende och fritidsboende vid taxeringen. Ytterligare förändringar är ett stegvis slopande av förmögenhetsskatten, slopade fåmansföretagarregler, en skattereduktion på hushållsnära tjänster, slopad uttagsskatt på fastighetsförvaltare, avlyft av jordbrukets energiskatter, fortsatt skattebefrielse för biobränslen och höjt reseavdrag till 20 kr per mil.
I Folkpartiet liberalernas partimotion Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. anförs att skattetrycket måste sänkas eftersom det inte är förenligt med en dynamisk och växande ekonomi. Internationaliseringen ökar kraven på konkurrenskraftiga villkor. Under innevarande mandatperiod skall skattetrycket klart understiga 50 %. En inkomstskattereform genomförs med sänkta marginalskatter, slopat övre skikt i den statliga inkomstbeskattningen, höjd brytpunkt, grundavdrag utan avtrappning, förvärvsavdrag och en generell skatte reduktion. Barnfamiljernas marginaleffekter minskas genom att generella utökningar av barnstödet utformas som en skattereduktion på 1 200 kr år 2002 som höjs till 2 400 kr år 2004. Vidare medges avdrag för barnomsorgskostnader upp till 50 000 kr. Hushållstjänster får en skattereduktion på 50 %. Sparande underlättas genom att förmögenhetsskatten sänks och slopas på sikt. Ett första steg är en avskaffad sambeskattning och en höjning av fribeloppet till 2,1 miljoner kronor. Fastighetsskatten sänks genom att taxeringsvärdena fortsätter att vara frysta med skattesatsen 1,2 % för småhus och 0,7 % för flerbostadshus. Den nuvarande fastighetsskatten bör avskaffas. Pensionssparandet underlättas vidare genom att avdragsrätten höjs till 1,5 basbelopp. Risktagande ges bättre villkor. Skatten på aktieutdelningar slopas, fåmansbolagsreglerna förenklas genom att medelinkomsten i branschen beskattas som arbetsinkomst, sociala avgifter på vinstandelar slopas och arbetsgivaravgifterna sänks i tjänstesektorn. Mervärdesskatten på böcker sänks stegvis till 6 %. En skatt på förbränning av sopor införs och skattereduktionen för bredbandsinstallation avvisas (yrkande 6). En inkomstskattereform genom förs. Det övre skiktet i den statliga inkomstskatten avskaffas och brytpunkten höjs till gränsen för uttaget av egenavgifter. Avtrappningen av grundavdraget över 100 000 kr slopas. Ett förvärvsavdrag om 5 % av inkomsten införs och alla får en skattereduktion på 3 000 kr. Skattereduktionen för pensionsavgift slopas (yrkande 7). I ett samlat reformarbete för ett bättre företagsklimat är följande skatteförändringar viktiga: En sänkning av arbetsgivaravgifterna med 5 procentenheter i den privata tjänstesektorn. Skattereduktion för hushållstjänster. Slopat övre skikt i den statliga inkomstskatteskalan. Slopad skatt på aktieutdelningar. Enklare fåmansbolagsregler. Sänkt och på sikt avskaffad förmögenhetsskatt. Slopade sociala avgifter på vinstandelar. Lättnader i beskattningen av optioner. Höjt avdrag för pensions- och kompetenssparande. Avskaffade skattetillägg vid periodiseringsfel i momsredovisningen. Inbetalning av skatt på skattekonto på förfallodagen (yrkande 8). En företagarreform bör genomföras och innebär bl.a. följande förändringar för att minska krånglet för företagarna. En förenklad deklaration införs. Alla som vill och inte har näringsförbud skall få F-skattsedel. Inbetalning av sociala avgifter och skatt bör kunna ske utifrån den lön som faktiskt har tagits ut. Servicecheckar gör det enkelt för privatpersoner att betala för tjänster i hushållet (yrkande 9).
Skatteutskottets yttrande
Skatteutskottet anför i sitt yttrande (SkU5y) att skattesystemets främsta uppgift är att på ett varaktigt och stabilt sätt finansiera olika gemensamma åtaganden och att utrymmet för skattesänkningar hela tiden måste bedömas utifrån medborgarnas önskemål om en offentligt finansierad välfärd och de uppsatta budgetpolitiska målen. En varaktig finansiering förutsätter enligt vad utskottet anför att skatteuttaget baseras på uthålliga och kontrollerbara skattebaser.
Vidare anförs att Sverige har större och mer generellt utformade, offentligt finansierade välfärdssystem än många andra länder och att detta innebär att kraven på gemensam finansiering via beskattningen internationellt sett också är större. Den svenska ekonomin blir också alltmer öppen i förhållande till omvärlden, och detta påverkar de underliggande skattebaserna. Utskottet ser därför positivt på att regeringen tillsatt en utredning med uppgift att analysera hur den svenska skattestrukturen skall utformas i en värld med internationaliserade marknader för varor, tjänster och produktionsfaktorer och anser, i likhet med regeringen, att inriktningen bör vara att den svenska skattestrukturen skall utformas på ett sätt som gör det möjligt att bevara de välfärdspolitiska ambitionerna på dagens nivå.
När det gäller den år 2000 inledda inkomstskattereformen anför skatteutskottet att den innebär att marginalskatter och genomsnittsskatter sänks på ett förhållandevis likformigt sätt för personer med inkomster under taket för uttag av allmän pensionsavgift och att de sänkta marginalskatterna, tillsammans med maxtaxereformen, gör att förutsättningarna för arbetsutbudet förbättras. Enligt skatteutskottets mening bör den påbörjade reformeringen av inkomstbeskattningen fortsätta om utvecklingen av statsfinanserna medger det.
Skatteutskottet tar också upp förslagen från olika håll om att skatten på aktieutdelning slopas. Utskottet konstaterar att Sverige har en internationellt sett konkurrenskraftig bolagsbeskattning och att den skatt på kapitalinkomster som tas ut av individerna bygger på en uttalad likformighetsprincip. Det är enligt vad utskottet anför angeläget att ha samma skatteuttag för olika slag av kapitalinkomster: räntor, utdelningar och kapitalvinster. Ett oenhetligt skatteuttag skapar risker för inkomstomvandling av det slag som var mycket frekvent före 1990 års skattereform. I detta perspektiv skulle en isolerad lättnad i beskattningen av avkastningen på aktieplaceringar - exempelvis genom skattefrihet för utdelningsinkomster och genom partiell skattelättnad för kapitalvinster av det slag som gällde 1994 - innebära en subventionering av visst slag av sparande. För den lilla öppna ekonomin skulle detta enligt utskottets mening ske med högst begränsade effekter på investeringar och sysselsättning.
När det gäller fastighetsskatten är det enligt skatteutskottets mening väsentligt att taxeringsvärdena nu åter speglar fastigheternas marknadsvärden, och utskottet anser att en begränsningsregel med lämplig utformning har förutsättningar att skapa en grund för ett rimligt utfall även för fastighetsägare med låga inkomster som bor i attraktiva områden.
Utskottet tar också upp den skatteväxlingsstrategi som riksdagen lagt fast under hösten 2000 och noterar det utredningsarbete som pågår med bl.a. en översyn av systemet för energi- och koldioxidskatten utifrån den principskiss som presenterades av Skatteväxlingskommittén samt arbetet med en kartläggning av alternativa former av nedsättningar av skatteuttaget. Utskottet anför att utvecklingen inom EU kommer att bli betydelsefull för Sveriges framtida möjligheter att tillämpa differentierade system och har ingen erinran mot att regeringen avser att återkomma till frågan om omfattning och inriktning av etgärder för 2002 i budgetpropositionen för 2002.
Skatteutskottet ställer sig bakom de riktlinjer för skattepolitiken som regeringen redovisat och avstyrker de aktuella motionsyrkandena.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna har i avvikande meningar tillstyrkt de egna riktlinjerna för skattepolitiken.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet kan i år liksom under tidigare år konstatera att motionärernas förslag har en inriktning som ger ett mycket kraftigt bortfall av skatte- och avgiftsinkomster. Om dessa förslag genomförs skulle skatte- och avgiftsinkomsterna år 2004 vara mellan 66 och 110 miljarder kronor lägre än enligt de beräkningar som redovisas av regeringen på grundval av beslutade regler och framlagda förslag (tabell 4.3).
Tabell 35. Förslag till skatteförändringar i partimotionerna
Belopp i miljarder kronor
År Oppositionspartiernas avvikelser från propositionens förslag
Moder Kris Folkp ata tdem Cent artie o- er- t samli krat liber ngs- erna alern part a parti iet et
20 - - - - 02 53, 32,7 27,1 52, 2 9 20 - - - - 03 85, 52,7 53,4 65, 9 3 20 - - - - 04 109 66,2 67,9 81, ,5 3
Förslagen vittnar enligt utskottets mening om att motionärerna har en annan inriktning än regeringen när det gäller möjligheterna att bibehålla och förstärka välfärden. Motionärerna argumenterar också för att den gemensamma sektorn bör minskas eftersom den med nuvarande omfattning skulle inverka negativt på möjligheten att bedriva en framgångsrik ekonomisk politik.
Enligt finansutskottets mening utgör en välfärdspolitik som ger människor trygghet och möjligheter till utveckling en god grund för ett stigande välstånd, både för den enskilde individen och för samhället som helhet. Sveriges ekonomi är också i gott skick och står stark inför de påfrestningar som kan komma som en följd av en eventuell internationell avmattning och den utmaning som den väntade demografiska utvecklingen utgör. Det utgiftstak som regeringen föreslagit för 2004 innebär att det skapas utrymme för både utgiftsökningar och skattesänkningar samtidigt som den offentliga skulden amorteras. Utrymmet för skattesänkningar måste hela tiden bedömas mot bakgrund av medborgarnas önskemål om en offentligt finansierad välfärd och de uppsatta budgetpolitiska målen.
I förhållande till omvärlden har Sverige höga skatter som en följd av större och mer generellt utformade, offentligt finansierade välfärdssystem. Samtidigt blir den svenska ekonomin alltmer öppen i förhållande till omvärlden. Detta gäller sedan länge för varumarknaden. Under senare decennier har dock en motsvarande utveckling skett även på tjänste-, arbets- och kapitalmarknaderna. Utvecklingen kommer att förstärkas under de närmaste decennierna, och detta innebär en utmaning för skattepolitiken.
Ett problem i sammanhanget är att det inte finns något enkelt sätt att jämföra skattesystem i olika länder för att på det sättet få en exakt beskrivning av de anpassningskrav som den ökade internationella rörligheten medför. Som regeringen redovisar i propositionen ger jämförelser av skatteuttaget ställt i relation till BNP inte någon större vägledning, eftersom länderna har utformat sina transfererings- och skattesystem efter olika principer. Också mer grundläggande skillnader i förutsättningarna som olika åldersstruktur kan göra det svårt att göra rimliga jämförelser. Även efter korrigering för sådana faktorer finns det dock kvar en skillnad mellan Sverige och andra länder, och den utmaning som Sverige ställs inför kvarstår därför. Frågan är hur den svenska skattestrukturen skall utformas i en värld med internationaliserade marknader för varor, tjänster och produktionsfaktorer samtidigt som de välfärdspolitiska ambitionerna bevaras på dagens nivå.
För att analysera dessa frågor arbetar sedan hösten 2000 den s.k. Skattebasutredningen (dir. 2000:51). Utredningen kommer bl.a. att analysera förskjutningar och rörlighet hos de svenska skattebaserna under de senaste decennierna. Man har även engagerat ett antal utländska experter för att få underlag för en framtidsinriktad bedömning. Utredningen beräknas vara klar under första kvartalet 2002.
Utskottet anser i likhet med regeringen att internationaliseringen och de krav som den ställer på det svenska skattesystemet bör ses som en utmaning och att inriktningen bör vara att den svenska skattestrukturen skall utformas på ett sätt som gör det möjligt att bevara de välfärdspolitiska ambitionerna på dagens nivå. Utskottet ser därför positivt på att en utredning med denna inriktning tillsatts. Utskottet är inte berett att, som flera motionärer, direkt dra slutsatsen att olika skatter så snabbt som möjligt bör slopas eller sänkas kraftigt.
När det gäller beskattningen av förvärvsinkomster innebär den inkomst skattereform som inleddes år 2000 en gradvis utbyggd kompensation för allmän pensionsavgift och en minskning av antalet skattskyldiga som betalar statlig skatt på förvärvsinkomster. Fullt genomförd skulle reformen innebära att 85 % av de skattskyldiga med förvärvsinkomster enbart kommer att betala kommunalskatt medan resterande del därutöver betalar statlig inkomstskatt på inkomster över en viss gräns. Den genomsnittliga kommunalskatten motsvarar ungefär skattesatsen för kapitalinkomster, vilket var ett uttalat önskemål för 1990 års skattereform. Kompensationen för allmän pensionsavgift innebär att marginalskatter och genomsnittsskatter sänks på ett förhållandevis likformigt sätt för personer med inkomster under taket för uttag av allmän pensionsavgift, vilket ger ett tillfredsställande fördelningspolitiskt utfall. Uppflyttningen av den nedre skiktgränsen för statlig inkomstskatt bidrar till att sänka marginaleffekterna i det berörda inkomstskiktet.
Enligt utskottets mening förstärker de sänkta marginalskatterna arbetslinjen och förbättrar, tillsammans med maxtaxereformen, förutsättningarna för arbetsutbudet. Detta är angeläget inte minst i nuvarande situation på arbetsmarknaden. Efter en fullt genomförd inkomstskattereform kommer de skattemässiga villkoren för arbete att vara bättre än för tio år sedan. Reformens effekter på arbetsutbudet är en av de faktorer som skall beaktas när regeringen i höst tar ställning till inkomstskattereformens fortsättning. Liksom tidigare gäller att fortsatta steg också blir beroende av utvecklingen av de offentliga finanserna och den allmänna ekonomiska utvecklingen.
Det framtida skatteuttaget på arbete kommer också att påverkas av det fortsatta genomförandet av den i budgetpropositionen för år 2001 presente rade strategin för grön skatteväxling som skall genomföras under den kommande tioårsperioden. Riksdagen har redan fattat viktiga konkreta beslut om skatteväxling, senast finansierades bl.a. en höjning av grundavdraget för alla med 1 200 kr genom höjda energiskatter.
Enligt utskottets mening bör den påbörjade reformeringen av inkomstbeskattningen fortsätta om utvecklingen av statsfinanserna medger det.
Flera motionärer föreslår att skatten på aktieutdelning slopas. När det gäller den svenska bolagsbeskattningen är denna internationellt sett konkurrenskraftig genom kombinationen av låg skattesats och förhållandevis generösa reserveringsregler. Den del av skatten på kapitalinkomster som tas ut av individerna bygger på en uttalad likformighetsprincip. Det är angeläget att ha samma skatteuttag för olika slag av kapitalinkomster: räntor, utdelningar och kapitalvinster. Ett oenhetligt skatteuttag skapar risker för inkomstomvandling av det slag som var mycket vanligt före 1990 års skattereform. I detta perspektiv skulle en isolerad lättnad i beskattningen av avkastningen på aktieplaceringar - exempelvis genom skattefrihet för utdelningsinkomster och genom partiell skattelättnad för kapitalvinster av det slag som gällde 1994 - innebära en snedvridande subventionering av ett visst slag av sparande. För den lilla öppna ekonomin skulle detta ske med högst begränsade effekter på investeringar och sysselsättning samtidigt som aktieägarna skulle få betydande inkomstförstärkningar.
När det gäller fastighetsskatten har motionärerna i allmänhet begärt att den frysning av taxeringsvärden som gällde fram till årsskiftet skall återställas. Fastighetsskatten baseras på taxeringsvärden som speglar fastigheternas marknadsvärden. Det omräkningsförfarande som infördes år 1996 syftade till att uppnå en mer kontinuerlig anpassning av taxeringsvärdena till förändringar i fastigheternas marknadsvärden. Delvis i avvaktan på de förslag som Fastighetstaxeringsutredningen och Fastighetsbeskattningskommittén skulle komma att lägga fram har detta förfarande inte tillämpats, och detta har lett till att taxeringsvärdena alltmer kommit att avvika från marknadsvärdena. I budgetpropositionen för 2001 ansåg därför regeringen att frysningen av taxeringsvärdena borde upphöra fr.o.m. år 2001. Eftersom taxeringsvärdena har varit oförändrade under flera år resulterar detta i kraftiga höjningar av taxeringsvärdena på många håll. För att begränsa effekterna av dessa höjningar av skatteuttaget har riksdagen beslutat om en sänkning av fastighetsskatten fr.o.m. år 2001 för både småhus och hyreshus. Därtill genomfördes höjningar av fribeloppet i förmögenhetsbeskattningen.
Uttaget av fastighetsskatt kan ge upphov till problem för vissa fastighets ägare. Det gäller framför allt en mindre grupp hushåll som trots låga inkomster äger och är bosatta i småhus med höga taxeringsvärden. I Finansdepartementet har utarbetats en promemoria med ett förslag till en begränsningsregel för fastighetsskatten genom skattereduktion som innebär att hushåll med normal inkomst och förmögenhet inte skall betala mer än 5 % av inkomsten i fastighetsskatt för sin permanentbostad. Avsikten är att en begränsningsregel skall gälla retroaktivt fr.o.m. den 1 januari 2001.
Enligt utskottets mening är det väsentligt att taxeringsvärdena nu åter speglar fastigheternas marknadsvärden, och utskottet anser att en begräns ningsregel med lämplig utformning har förutsättningar att skapa en grund för ett rimligt utfall även för fastighetsägare med låga inkomster som bor i attraktiva områden.
Den skatteväxlingsstrategi som utskottet nämnt och som riksdagen lagt fast under hösten 2000 skall genomföras under en period av tio år och kräver att ställning tas till olika gränsdragningsfrågor. Som en del av strategin - och som en viktig förutsättning för dess fulla genomförande - genomför därför regeringen en översyn av systemet för energi- och koldioxidskatten utifrån den principskiss som presenterades av Skatteväxlingskommittén. Ett antal utredningar kommer också att börja ett arbete, bl.a. med alternativa former av nedsättningar av skatteuttaget. För Sveriges framtida möjligheter att tillämpa differentierade system kommer utvecklingen inom EU att bli betydelsefull. I avvaktan på det aviserade utredningsarbetet med anledning av den fortsatta skatteväxlingen kommer regeringen att återkomma i budgetpropositionen för 2002 till frågan om omfattning och inriktning av åtgärder för 2002.
Enligt utskottets mening är den gröna skatteväxlingen med dess stimulans till miljöansvar och energieffektivitet ett viktigt instrument när det gäller att utveckla Sverige till ett ekologiskt hållbart samhälle.
Med det anförda, och med hänvisning till vad skatteutskottet anfört, avstyrker finansutskottet motionerna Fi17 (m) yrkande 9, Fi18 (kd) yrkande 2 delvis, Fi19 (c) yrkande 5, Fi20 (fp) yrkandena 6-9 och Fi26 (m).
5 Ekonomisk styrning och statlig redovisning
5.1 Årsredovisning för staten 5.2 Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att regeringens skrivelse 2000/01:101 Årsredovisning för staten läggs till handlingarna.
Regeringens skrivelse 2000/01:101
Enligt lagen (1996:1059) om statsbudgeten skall regeringen så snart som möjligt, dock senast nio månader efter budgetårets utgång, lämna en årsredovisning för staten till riksdagen. Enligt lagen skall årsredovisningen innehålla resultaträkning, balansräkning och finansieringsanalys samt det slutliga utfallet på statsbudgetens inkomsttitlar och anslag. Lagen stadgar också att regeringen är redovisningsskyldig inför riksdagen för statens medel och övriga tillgångar som står till regeringens disposition. Redovisningsskyldigheten omfattar även den verksamhet som bedrivs av staten samt statens skulder och övriga ekonomiska förpliktelser.
I regeringens skrivelse 2000/01:101 lämnar regeringen en redogörelse för det ekonomiska utfallet i staten för 2000. Skrivelsen omfattar resultaträkning, balansräkning och finansieringsanalys samt det slutliga utfallet på statsbudgetens inkomsttitlar och anslag under året. Vidare lämnas en redogörelse för statliga garantier samt för avgifter och bidrag från EU. Vissa generella iakttagelser som Riksrevisionsverket har gjort under året redovisas och kommenteras i skrivelsen. Myndigheter som har fått revisionsberättelse med invändning omnämns och skälen för invändningarna anges. Årsredovisningen innehåller också ett avsnitt om utvecklingen av den ekonomiska styrningen i staten.
Det är nu fjärde gången som återrapporteringen till riksdagen sker i en separat skrivelse. Motsvarande redogörelse har tidigare lämnats i budgetpropositionen. Årsredovisningen för staten överlämnades till riksdagen den 17 april 2001, dvs. vid samma tidpunkt som den ekonomiska vårpropositionen.
Garantier
Riksdagens revisorers yttrande
Angående garantierna anför Riksdagens revisorer i sitt yttrande att redovisningen har utvecklats betydligt, bl.a. med bättre förklaringar av grundläggande begrepp och med tidsserier över hur garantiåtagandena har utvecklats. Revisorerna anför att det även i övrigt finns klara analytiska förbättringar, bl.a. i form av en diskussion kring riskerna att olika garantier måste infrias och vilken beredskap staten har för detta. Revisorerna skriver vidare att de statliga garantierna är en viktig del av statens åtaganden för framtiden och att det är viktigt att arbetet med att utveckla hanteringen av detta åtagande fortsätter.
Utrikesutskottets yttrande
I sitt yttrande (UU2y) anför utrikesutskottet följande om redovisningen av garantier.
Inom ramen för sitt arbete med uppföljning och utvärdering har utskottet inlett en granskning av statens garantiåtaganden inom Sidas område. Utskottet har därvid bl.a. funnit att regeringens information till riksdagen om statliga garantier kunde förbättras. I budgetpropositionen för 1997 (prop. 1996/97:1), där den "nya" garantimodellen (jfr här aktuell skrivelse s. 85) beskrivs tämligen detaljerat, föreslås att "information skall lämnas i budgetpropositionen omfattande garantiramar, garantiutfästelser, garanterad kapitalskuld, antal garantier, utgifter och inkomster. Vidare skall information lämnas om verksamhetens intäkter och kostnader, garantireservens storlek och förändring samt förväntade kostnader och riskbedömningar. I vårpropositionen bör lämnas information om förändringar avseende riskbedömningar och garantireservens storlek."
Enligt utskottets uppfattning bör motsvarande uppgifter också, i tillämpliga delar, återfinnas i årsredovisningen för staten. Med tanke på statsbudgetens konstruktion och riksdagens arbetsformer bör också redovisningen vara nerbruten så, att garantiverksamheten vid var och en av de garantigivande myndigheterna - RGK, Statens bostadskreditnämnd, Exportkreditnämnden, Sida och Insättningsgarantinämnden - går att följa.
Utskottet kan finna anledning att i annat sammanhang återkomma även beträffande andra aspekter av statens garantiåtaganden inom Sidas område.
Finansutskottets ställningstagande
Vid behandlingen av årsredovisningen för 1999 välkomnade finansutskottet att redovisningen av de statliga garantierna förbättrats jämfört med tidigare år. Även i årsredovisningen för 2000 ges en fyllig redovisning. Regeringen rapporterar till riksdagen om de statliga garantierna vid tre tillfällen per år, i samband vår- respektive budgetpropositionerna samt i årsredovisningen. Det kan enligt utskottets mening övervägas vilket innehåll denna rapportering bör ha vid respektive tillfälle.
I årsredovisningen anför regeringen att garantimodellen innebär krav på kostnadstäckning, och risken i varje garantiåtagande eller grupp av åtaganden skall beräknas. Utifrån detta bestäms sedan en avgift för garantin. I den utsträckning garantitagaren inte behöver betala denna avgift är det fråga om en subvention som skall belasta anslag. Det vore önskvärt att det framgår av redovisningen i vilken utsträckning sådana subventioner förekommer.
Biståndsramen
Utrikesutskottets yttrande
Beträffande redovisningen av biståndsramen anför utrikesutskottet i sitt yttrande (UU2y):
Enligt utskottets uppfattning är skrivelsen ett värdefullt underlag för riksdagsutskottens arbete med uppföljning och utvärdering, särskilt i de delar som har att göra med mål och resultatstyrning. Det är därför angeläget att uppfyllandet av de mål som riksdagen fastlägger inom ramen för budgetprocessen avspeglas i skrivelsen. Utskottet har tidigare i sitt yttrande 1999/2000:UU6y till finansutskottet tagit upp denna aspekt vad avser måluppfyllelsen av det s.k. procentmålet inom utgiftsområde 7. Utskottet anförde därvid följande:
En central fråga inom utgiftsområde 7 är den s.k. biståndsramen för internationellt utvecklingssamarbete, vars omfattning (uttryckt i procent av prognosticerad BNI), efter yrkande i budgetpropositionen, årligen fastställs av riksdagen. Detta faktum jämte den politiska vikt som fästs vid frågan gör att det vore önskvärt att regeringen i årsredovisning för staten redovisade utfallet beträffande biståndsramen. Av intresse att erfara vore biståndsramens utfall i absoluta tal, i procent av prognosticerad BNI och i procent av verklig BNI.
Såvitt utskottet kan finna redovisas de av utskottet efterfrågade uppgifterna inte i här aktuell skrivelse. Utskottet finner därför anledning att upprepa sina tidigare synpunkter.
Finansutskottets ställningstagande
5.3 I skrivelsens kapitel 4 görs en relativt detaljerad genomgång av statsbudgetens utgifter 2000. Redovisningen är uppdelad i utgiftsområden och under respektive utgiftsområde tas de väsentligaste anslagen upp. Avgränsningen av biståndsramen sammanfaller dock inte med anslagen. Inte desto mindre är biståndsramen den avgränsning som används för viktiga mål inom biståndspolitiken, och den tillmäts ett stort politiskt intresse. I budgetpropositionen framgår förhållandet mellan anslagen inom utgiftsområde 7 Internationellt bistånd och biståndsramen. Finansutskottet delar utrikesutskottets uppfattning att det vore värdefullt om årsredovisningen innehöll en redovisning av utfallet för biståndsramen. 5.4 5.5 Könsuppdelad statistik 5.6
Utskottets förslag i korthet
Mot bakgrund av att jämställdhetsfrågan är en högt prioriterad fråga föreslår utskottet ett tillkännagivande om könsuppdelad statistik. Riksdagen bifaller därmed delvis motion Fi34 (v).
Jämför reservation 15 (m, kd, c, fp).
Motionen
I motion Fi34 av Siv Holma m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om köns uppdelning av statistiken i årsredovisningen för staten (yrkande 1). I motionen anförs att den nationella handlingsplan för jämställdhetspolitiken som riksdagen antog 1994 inte lämnat några spår i regeringens skrivelse 2000/01:101 Årsredovisning för staten 2000. Motionärerna anför att handlingsplanen innebär att alla förslag och beslut måste analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv och anser att t.ex. utgifter för socialförsäkringar och arbetslöshetsersättning innehåller uppenbara könsaspekter. Motionärerna anser att den fråga som genomgående behöver ställas i framtagandet av könsrelaterad statistik, också i statens årsredovisning, är: "Går det här att könsuppdela?". Om det går att könsuppdela statistiken är det enligt motionärerna sällan det finns någon anledning att inte göra det.
I samma motion begärs ett tillkännagivande om att integrera resultat från myndigheternas jämställdhetsarbete i statens årsredovisning (yrkande 2). Motionärerna anför att årsredovisningen måste kunna användas som underlag för utformningen av den framtida myndighetsutövningen. Därför måste målformuleringarna i regleringsbreven förtydligas och göras mätbara. Det är nödvändigt, anser motionärerna, att de allmänna målen om jämställdhet konkretiseras och följs upp.
Vidare anför motionärerna att det behövs en särskild kommenterad jämställdhetsbilaga till statens årsredovisning (yrkande 3). En sådan bilaga bör innehålla statistik över statens förhållande till de ekonomiska skillnaderna mellan könen: olika skatteintäkters fördelning på män respektive kvinnor och fördelningen av utgifterna för t.ex. socialförsäkringar, a-kassa och studiemedel.
Utrikesutskottets yttrande
Utrikesutskottet anför i sitt yttrande (UU2y) att man som sin allmänna mening vill anföra att det är angeläget att köns- och jämställdhetsaspekter, där så är meningsfullt, beaktas också i redovisningssammanhang. Utrikesutskottet, som tidigare genomfört uppföljning och utvärdering beträffande jämställdhetsfrågor inom sitt område vill, utan att ta ställning i formfrågan, understryka vikten av att riksdagen i lämplig form får del av hur jämställdhetsarbetet utvecklas.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande (AU2y) att Riksrevisionsverket (RRV) på regeringens uppdrag har granskat hur jämställdhetsaspekten mellan kvinnor och män har kommit till uttryck i regeringens regleringsbrev till myndigheterna budgetåret 1999 och på vilket sätt myndigheterna i sina årsredovisningar har återrapporterat det externa jämställdhetsarbetet i enlighet med regeringens direktiv, dvs. det arbete i vilket myndigheten skall verka för jämställdhet inom sin respektive samhällssektor. Myndigheternas interna jämställdhetsarbete omfattades inte av RRV:s uppdrag, dvs. arbetet med jämställdhetsplaner och andra åtgärder enligt jämställdhetslagen. RRV skulle vidare analysera utvecklingen som skett mellan åren 1997 och 1999 och lägga fram förslag till möjliga förändringar.
Resultatet av granskningen har redovisats i rapporten Jämställdhet - hur styr regeringen?, RRV 2000:17.
I rapporten slås fast att hälften av alla myndigheter saknar någon form av eterrapporteringskrav när det gäller det externa jämställdhetsarbetet i regleringsbreven för år 1999. Bland dem som har återrapporteringskrav finns flera myndigheter som anser att jämställdhetsperspektivet inte är relevant med hänsyn till verksamhetens art. Kopplingen mellan de övergripande jämställdhetspolitiska målen och målformuleringarna i regleringsbreven är otydlig. Både målformuleringar och återrapporteringskrav är mycket allmänt hållna. RRV anser att regeringens jämställdhetsstrategi behöver förtydligas för att fungera effektivt som bas för styrningen av myndigheterna. Regeringen bör enligt RRV exempelvis föra in och klargöra det jämställdhetsperspektiv som man bl.a. har enats om inom EU. RRV föreslår också att regeringen utnyttjar möjligheten att mer långsiktigt styra myndigheterna mot ett sådant arbetssätt genom ett tillägg i verksförordningen.
Enligt vad arbetsmarknadsutskottet har erfarit används rapporten som underlag för det utvecklingsarbete som en särskild arbetsgrupp för metodutveckling i jämställdhetsarbetet inom Regeringskansliet bedriver. Gruppen kommer att redovisa sina slutsatser någon gång efter sommaren 2001.
Enligt arbetsmarknadsutskottets mening är RRV:s synpunkter mycket värdefulla och visar på nödvändigheten av att precisera kraven på jämställdhetsarbete i myndigheternas regleringsbrev och att införa krav på återrapportering. En förändring i den riktning RRV pekar på skulle väsentligt bidra till att jämställdhetsarbetet förbättrades. Arbetsmarknadsutskottet anser därför att det är viktigt att arbetsgruppen i sitt fortsatta arbete beaktar RRV:s synpunkter och lämnar förslag till förändringar som ligger i linje med dessa tankar. Utskottet förutsätter att regeringen kan utveckla arbetet i enlighet med detta.
Konstitutionsutskottets yttrande
Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande (KU14y) att det är en grundläggande princip i regeringsformen att det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter. Redan härav följer att alla beslut bör analyseras ur jämställdhetsperspektiv innan de fattas. Konstitutionsutskottet har tidigare uttalat att det förutsätts att regeringen, när så är påkallat, redovisar könsuppdelad statistik för riksdagen. Även i arbetet med uppföljning och utvärdering av beslut inom samhällets olika områden är det nödvändigt att så långt som möjligt väga in jämställdhetsperspektiv. Konstitutionsutskottet anför att det för närvarande pågår ett projekt inom Näringsdepartementet som bl.a. syftar till att visa hur en koppling kan göras mellan mål, budget och resultatredovisning samt till att utveckla en strategi för uppföljning och utvärdering av jämställdhetspolitiken, och utskottet förutsätter att de frågor som tas upp i motionen övervägs i det sammanhanget. Konstitutionsutskottet anser att motion 2000/01:Fi34 (v) bör avstyrkas.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet vill understryka att jämställdhetsfrågan är en fråga med högsta prioritet. Det är angeläget att köns- och jämställdhetsperspektivet genomsyrar regeringens arbete.
Frågan om könsuppdelad statistik har behandlats tidigare av utskottet, senast i betänkande 2000/01:FiU2. Utskottet gjorde där en översiktlig genomgång av det omfattande jämställdhetsarbete som pågår inom regeringen. Utskottet anförde då bl.a. följande:
... regeringens utgångspunkt i jämställdhetsarbetet är att såväl den politiska som den verkställande delen av regeringsarbetet skall genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Till exempel gäller att olika förhållanden och villkor för kvinnor och män skall synliggöras, att varje fråga skall prövas ur ett jämställdhetsperspektiv och att konsekvenserna av hur förändringar kan tänkas utfalla för kvinnor respektive män skall analyseras. Inför varje viktig regelförändring i skatte- och transfereringssystemet genomförs analyser av de olika åtgärdernas fördelningseffekter. Beräkningarna omfattar t.ex. utfallet för kvinnor respektive män samt hur åtgärden sammantaget påverkar inkomstspridningen. Resultaten redovisas löpande i utredningsbetänkanden, propositioner och skrivelser.
I samma betänkande anförde finansutskottet vidare:
Sedan 1994 publiceras som bilagor till vår- och budgetpropositionerna redovisningar av olika typer av fördelningseffekter, som t.ex. fördelningseffekterna av saneringen av de offentliga finanserna, regional inkomstfördelning, fördelning när det gäller utnyttjandet av offentlig service och tjänster etc. I budgetpropositionen för 2001 behandlas i bilaga 4 den ur välfärdssynpunkt så viktiga fördelningen av offentlig produktion, arbete i hemmet och fritid samt hur hushållen anpassar sig efter olika regelförändringar. Utskottet vill i anslutning till detta också erinra om att det i vårpropositionen för 2000 bilaga 3 finns en redovisning av hur utvecklingen av arbetet med fördelningsanalyser och fördelningsstatistik fortskrider.
Utskottet nämnde vid samma tillfälle utöver ovanstående också ett projekt inom Näringsdepartementet som syftar till att integrera könsperspektivet i budgetprocessen och att SCB tillförts ökade resurser för att ta fram nödvändigt statistiskt underlag för könsuppdelning av anslag.
Finansutskottet ser mycket positivt på det omfattande arbete som pågår med att på olika sätt integrera dessa frågor i den ekonomiska politiken.
Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande att RRV i rapporten Jämställdhet - hur styr regeringen?, RRV 2000:17, slår fast att hälften av alla myndigheter saknar någon form av återrapporteringskrav när det gäller det externa jämställdhetsarbetet i regleringsbreven för år 1999. RRV skriver vidare att kopplingen mellan de övergripande jämställdhetspolitiska målen och målformuleringarna i regleringsbreven är otydlig och att både målformuleringar och återrapporteringskrav är mycket allmänt hållna. RRV anser att regeringens jämställdhetsstrategi behöver förtydligas för att fungera effektivt som bas för styrningen av myndigheterna.
Finansutskottet delar arbetsmarknadsutskottets syn att RRV:s synpunkter är värdefulla. Finansutskottet anser i likhet med arbetsmarknadsutskottet att det är nödvändigt att i högre grad precisera kraven på jämställdhetsarbetet i myndigheternas regleringsbrev och att införa mer omfattande krav på återrapportering.
Finansutskottet vill framhålla vikten av att dessa frågor förs framåt med all kraft, och att såväl den praktiska utformningen av könsuppdelad statistik som preciseringen av kraven i myndigheternas regleringsbrev ges ett tydligt och uppföljningsbart innehåll.
5.7 Vad utskottet här anfört bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening. Därmed tillstyrker utskottet delvis motion Fi34 (v). 5.8 5.9 Indelning i politikområden samt mål- och resultatstyrning 5.10 Bakgrund
Finansutskottet har de senaste åren vid behandlingen av vårpropositionen tagit upp olika generella frågor om mål- och resultatstyrning sett ur riksdagens synvinkel. Utskottet har vid upprepade tillfällen (jfr bet. 1998/99:FiU20 och 1999/2000:FiU20) slagit fast att målen för en verksamhet måste vara välformulerade, mätbara och uppföljningsbara för att resultatstyrningen skall bli meningsfull och målen skall kunna ställas i relation till kostnaderna. Det är också av värde om målen uttrycks i sådana termer att de kan bilda utgångspunkt för politiska prioriteringar och diskussioner. Målen bör således inte vara för vagt eller allmänt formulerade. I Regeringskansliet pågår ett omfattande arbete med att utveckla mål- och resultatstyrningen. Utskottet har tidigare ställt sig positivt till att man i detta arbete tagit ett samlat grepp om målfrågor. Utskottet har också välkomnat att man i detta sammanhang arbetar med att utveckla strategier för uppföljning och utvärdering av statlig verksamhet.
Utskottet har tidigare (jfr bet. 1998/99:FiU20 och 1999/2000:FiU20) även uttalat att utvecklingsarbetet borde bedrivas enligt vissa riktlinjer som preciserades i tio punkter:
1. Verksamhetsmålen bör formuleras på ett sådant sätt att de är möjliga att följa upp.
2. Resultatinformationen skall vara relevant i förhållande till de uppställda målen. Resultat och utveckling bör i större utsträckning än hittills redovisas i kvantitativa termer med hjälp av indikatorer eller nyckeltal.
3. Regeringens redovisning till riksdagen skall ha sådan kvalitet att mål uppfyllelsen kan bedömas av riksdagen.
4. Redovisningen skall i större utsträckning än hittills avse resultat, och i mindre grad aktiviteter av typen vidtagna åtgärder eller pågående utredningar.
5. Redovisningen skall i ökad utsträckning, inte minst beträffande statliga insatser som är sektorsövergripande, avse verksamheter och i mindre grad myndighetsprestationer.
6. Kopplingen mellan uppnådda resultat och föreslagna anslag bör förbättras samtidigt som anslagsberäkningarna bör göras tydligare och redovisas för riksdagen.
7. Grundläggande är att resultatanalysen är faktabaserad och inriktad på att bedöma föregående års resultat i förhållande till uppställda mål. En tydlig åtskillnad skall göras mellan å ena sidan resultatinformation och resultatanalys samt å andra sidan regeringens resultatbedömning.
8. För att förbättra kopplingen mellan måluppfyllelse och förslag till budget bör motiven för regeringens bedömning och slutsatser framgå tydligt.
9. Redovisningens omfång bör vara bättre anpassat till de statliga resursinsatsernas omfattning och till områdets politiska intresse. Detta innebär att budgetpropositionens totala omfång kan få öka.
10. Dialogen mellan riksdagen och regeringen bör fortsätta. Från riksdagens och utskottens sida bör utgiftsområdesvisa diskussioner föras som tar upp såväl brister och förtjänster i den föregående budgetpropositionen som krav och förväntningar på kommande budgetpropositioner. Det bör vara en gemensam ambition för riksdagen och regeringen att ytterligare utveckla resultatstyrningen mot en budget fokuserad på resultat.
Som ett led i arbetet med att förbättra mål- och resultatstyrningen av myndigheternas verksamhet presenterar regeringen i budgetpropositionen för 2001 (prop. 2000/01:1) en helt ny indelning av statsbudgeten. Den hittillsvarande grupperingen av statsbudgetens anslag på 27 utgiftsområden har kompletterats med en indelning där anslagen fördelats på 47 politikområden. Med politikområdesindelningen vill regeringen få till stånd en bättre koppling mellan mål, kostnader och resultat.
Indelningen i politikområden var resultatet av ett särskilt projekt inom Finansdepartementet benämnt målöversynen (eller tvåårsöversynen). Syftet med översynen var att skapa förutsättningar för bättre mål inom ramen för resultatstyrningen. Upphovet till projektet var bl.a. de krav som riksdagen har ställt på bättre målformuleringar. Från regeringens sida har man bedömt att förutsättningarna för att nå detta ökar med en verksamhetsindelad statsbudget, och det är i det ljuset som indelningen i politikområden bör ses.
När finansutskottet kommenterade införandet av politikområden byggde ställningstagandet på yttranden från flera av utskotten. I sitt budget betänkande (bet. 2000/01:FiU1 s. 277 och 278) skrev utskottet bl.a. att indelningen i politikområden kan ge förutsättningar för bättre mål inom ramen för resultatstyrningen. Samtidigt betonade emellertid utskottet att det är nödvändigt att regeringen i det fortsatta utvecklingsarbetet beaktar konsekvenserna för riksdagen av indelningen i politikområden. Bland annat skrev utskottet att det förhållandet att politikområdesindelningen skär genom såväl utgiftsområdesindelningen som utskottsindelningen väcker en rad frågor. En konsekvens av detta är att mål och resurser i vissa fall inte bereds av samma utskott. Givet att det skall finnas ett samband mellan målformulering och resurstilldelning är detta förhållande enligt finansutskottets mening otillfredsställande.
Vidare konstaterade finansutskottet att politikområdena varierar kraftigt i storlek. Politikområdet Minoritetspolitik är minst (0,008 mdkr) och Ersättning för arbetsoförmåga är störst (102 mdkr). Frågan är om det är jämförbara storheter utifrån vilka det går att föra en rimlig prioriteringsdiskussion. Som finansutskottet såg det finns det anledning att minska skillnaden mellan de minsta och de största politikområdena.
Även antalet anslag varierar mellan politikområdena. Det minsta antalet anslag inom ett utgiftsområde är ett. Även i detta avseende ansåg utskottet att det fanns möjlighet till förändringar.
Finansutskottet ansåg att på sikt bör politik- och utgiftsområdena bringas i större överensstämmelse. Det kan ske genom att utgiftsområdena helt ersätts av politikområden som kommer att ligga till grund för rambeslutet i riksdagen på hösten, vilket i så fall kräver att antalet politikområden blir väsentligt mindre. I annat fall, menade utskottet, får politikområdena inordnas under utgiftsområdena på ett sådant sätt att de inte skär över flera utgiftsområden, något som sannolikt kräver vissa förändringar av anslagens hemtillhörighet i utgiftsområden och i utskottsorganisationen.
Vid sidan av finansutskottet tog flera andra utskott i yttranden och betänkanden upp olika aspekter av hur politikområdesindelningen påverkat bud getberedningen på deras respektive beredningsområde.
I vårpropositionen föreslår regeringen ett antal överflyttningar av anslag mellan utgiftsområden i syfte att minska antalet skärningar mellan politikområden och utgiftsområden. Regeringen redovisar i vårpropositionen vad finansutskottet uttalade med anledning av budgetpropositionen för 2001 (bet. 2000/01:FiU1). Den konsekvens av politikområdesindelningen som finansutskottet lyfter fram i sitt betänkande (som redovisats ovan) är enligt regeringen otillfredsställande för såväl regeringen som riksdagen. I syfte att anpassa indelningen i politikområden till riksdagens arbetsformer lämnar därför regeringen i ett första steg förslag om ändringar av ändamål och verksamheter som skall innefattas i vissa utgiftsområden. Förslagen föranleder ändringar av tilläggsbestämmelserna i riksdagsordningen och bereds av konstitutionsutskottet.
Det bör nämnas att inom riksdagen bedriver utskotten ett arbete med uppföljnings- och utvärderingsfrågor. Som exempel kan nämnas att inom finansutskottet, justitieutskottet, lagutskottet och näringsutskottet finns särskilda beredningsgrupper bestående av ledamöter som har till uppgift att bevaka uppföljnings- och utvärderingsfrågor inom utskottens respektive beredningsområden. Inom finansutskottet har en fallstudie nyligen avslutats i vilken man närmare studerat Finansinspektionens verksamhet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har i ett yttrande till konstitutionsutskottet (FiU4y) beträffande regeringens förslag i vårpropositionen om att ett antal anslag skall flyttas mellan utgiftsområden föreslagit att konstitutionsutskottet skall tillstyrka regeringens förslag. Beträffande indelningen i politikområden har finansutskottet uttalat (s. 5 f.) att som utskottet tidigare framhållit (2000/01:FiU1, FiU2) skapar det förhållandet att politikområdesindelningen skär igenom såväl utgiftsområdesindelningen som utskottsindelningen en del praktiska problem i riksdagsarbetet. En konsekvens av detta blir att mål och resurser kommer att beredas av olika utskott. Givet att det finns ett samband mellan de formulerade målen och resurstilldelningen är detta otillfredsställande. Utskottets uppfattning är att politik- och utgiftsområdena bör bringas i större överensstämmelse med varandra. Det kan antingen ske genom att utgiftsområdena helt ersätts av politikområden eller genom att politikområdena inordnas under utgiftsområdena på ett sådant sätt att de inte skär över flera utgiftsområden. Utskottet anser att utgiftsområdena bör behållas. Utgiftsområdena har en omfattning och storlek som är väl anpassad för riksdagens rambeslutsmodell. De har också haft den stabilitet över tiden som är nödvändig för att den flerårscykel som budgeteringen, uppföljningen och utvärderingen utgör skall kunna fungera. Utskottets slutsats är således att politikområdena i största möjliga utsträckning bör inordnas under utgiftsområdena. Det kräver vissa förändringar av anslagens hemtillhörighet i utgiftsområden och i utskottsorganisationen.
Finansutskottet konstaterar i yttrandet att utskottet är medvetet om att vissa sektorsövergripande politikområden, som t.ex. forskningspolitik, inte enkelt låter sig inordnas i utgiftsområdena. Det kan därför inte uteslutas att dessa frågor måste hanteras i särskild ordning.
Finansutskottet konstaterade vidare att politikområdena varierar kraftigt i storlek, och frågan uppkommer om det är jämförbara storheter utifrån vilka det går att föra en rimlig prioriteringsdiskussion. Politikområden bör därför inte göras alltför små, varken vad gäller belopp eller antal anslag. I några fall bör man överväga om de inte i stället bör göras om till verksamhetsområden under ett politikområde. Det skulle i så fall få till följd att antalet politikområden kan minskas.
Finansutskottet förutsätter att det revideringsarbete som nu inletts i vårpropositionen fortsätter med den inriktning som utskottet här redovisat. Förutsättningarna att nå ett både för riksdagen och regeringen gott resultat underlättas om arbetet sker i samarbete med berörda utskott. Frågor av övergripande karaktär bör kunna stämmas av under arbetets gång med Riksdagskommittén som uttalat att den avser att fortsätta sitt arbete bl.a. med politikområdenas konsekvenser för riksdagen som (tillsammans med andra förändringar) kan komma att få betydelse för rambeslutsmodellen och utskottsindelningen (förs. 2000/01:RS1 kap. 9).
Avslutningsvis kan finansutskottet nämna att en redovisning av Europeiska revisionsrättens rapporter kommer att lämnas i budgetpropositionen för 2002.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1.Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (avsnitten 1.1-1.3)
Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen förordar och tillkännager för regeringen vad utskottet anfört (avsnitt 1.3). Därmed bifaller riksdagen proposition 2000/01:100 2001 års ekonomiska vårproposition, punkt 1, och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkandena 1, 7 och 10-16, 2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkandena 1, 2 (i denna del) och 5,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkandena 1, 6-11, 13 och 14,
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 1, 10, 11, 13-16, 18-23 och 25 samt
2000/01:Fi33 av Bo Lundgren m.fl. (m)..
Reservation 1 (m, kd, c, fp)
2.Den ekonomiska och monetära unionen (avsnitt 1.4)
Riksdagen avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 8,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 3 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 17.
Reservation 2 (m, kd, fp)
Reservation 3 (c) - motiv.
3. Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2)
Riksdagen fastställer målet för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn till 2,0 % av bruttonationalprodukten för år 2004 (avsnitt 2.2). Därmed bifaller riksdagen proposition 2000/01:100 punkt 2 och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 4,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 4 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 2.
Reservation 4 (m)
Reservation 5 (kd)
Reservation 6 (fp)
4. Budgetpolitikens inriktning 2002-2004 (avsnitten 2.3, 2.4 och 3)
a) Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4.1)
Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2004 till 877 miljarder kronor. Därmed bifaller riksdagen proposition 2000/01:100 punkt 3 och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 3,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 6,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 2 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 3.
b) Beräkning av utgifter för den offentliga sektorn (avsnitt 2.4.2)
Riksdagen godkänner regeringens förslag till beräkning av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004. Därmed bifaller riksdagen proposition 2000/01:100 punkt 5 och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 8,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 3 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 5.
c) Fördelning av utgifterna på utgiftsområden (avsnitt 3)
Riksdagen godkänner regeringens förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004 enligt tabell x som riktlinje för regeringens budgetarbete. Därmed bifaller riksdagen proposition 2000/01:100 punkt 4 och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkandena 5 och 6,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 7,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 4 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 4 och 12.
Reservation 7 (m)
Reservation 8 (kd)
Reservation 9 (c)
Reservation 10 (fp)
5. Skattepolitikens inriktning(avsnitt 4.2)
Riksdagen avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 9,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 2 (i denna del),
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5,
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 6-9 och
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m).
Reservation 11 (m)
Reservation 12 (kd)
Reservation 13 (c)
Reservation 14 (fp)
6. Årsredovisning för staten 2000 (avsnitt 5.1)
Riksdagen lägger skrivelse 2000/01:101 Årsredovisning för staten 2000 till handlingarna.
7. Könsuppdelad statistik (avsnitt 5.2)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört om könsuppdelad statistik. Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2000/01:Fi34 av Siv Holma m.fl. (v).
Reservation 15 (m, kd, c, fp)
Stockholm den 31 maj 2001
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner (s), Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Anna Åkerhielm (m), Carin Lundberg (s), Siv Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m), Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c), Karin Pilsäter (fp), Tommy Waidelich (s) och Lars Bäckström (v).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1.Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (avsnitten 1.1-1.3) (punkt 1) (m, kd, c, fp)
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c) och Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2. 2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkandena 1, 7 och 10-16, 2000/01:Fi18 av Alf Svensson m..fl. (kd) yrkandena 1, 2 i denna del och 5, 2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkandena 1, 6-11 och 13-14,
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 1, 10, 11, 13-16, 18-23 och 25 samt
2000/01:Fi33 av Bo Lundgren m.fl. (m).
Ställningstagande
Inledning
Scenen håller på att förändras. Tillväxten i omvärlden blir långsammare. Det gäller både i den amerikanska ekonomin och i den europeiska. Sverige kan inte längre räkna med den internationella draghjälp som vi haft under de senaste fyra till fem åren. Nu prövas vad som händer när svensk ekonomi måste stå på egna ben i en världsekonomi präglad av global konkurrens.
Regeringen står passiv både inför den avmattning som nu är på väg - med de problem den kan medföra - och de grundläggande strukturproblem som leder till en hög arbetslöshet och fortsatt svensk eftersläpning. Våra fyra partier står för en offensiv reformpolitik i stället för den defensiva anpassningspolitik som inom område efter område kommit att prägla vänsterkoalitionens sätt att möta verkligheten och dess utmaningar. Vi vill föra en politik som snabbare och effektivare leder Sverige förbi konjunkturproblemen och som har sin tyngdpunkt i åtgärder mot de långsiktiga utmaningarna.
En hög och jämn tillväxt är nödvändig för att svensk ekonomi ska klara av de problem landet står inför. En tillväxtstimulerande politik är avgörande för framtidens välstånd och Sveriges ställning som välfärdsnation. Regeringens ambitioner och politik kommer att leda till en fortsatt eftersläpning gentemot andra länder och därmed till en urholkning av den svenska välfärden. Enligt vårpropositionen nöjer sig regeringen med att den långsiktigt uthålliga tillväxten är 2 % per år. Detta är inte acceptabelt. Det räcker inte för att klara den demografiska utmaningen. Regeringens låga ambitionsnivå kommer att försvaga Sveriges ställning i den globala ekonomin och kommer dessutom att leda till en fortsatt hög arbetslöshet.
Vi sätter målet högre än så. Vår ambition är att Sverige skall komma tillbaka till en tätposition bland de utvecklade länderna. Eftersom tillväxten bland övriga jämförbara länder kommer att bli långsiktigt högre än under tidigare decennier ställs därmed kraven på den svenska ekonomins förmåga till tillväxt högre.
Därför måste reformer nu genomföras som höjer den svenska ekonomins förmåga till långsiktigt uthållig tillväxt till 3 % per år. Våra förslag syftar till att förändra och vidga förutsättningarna för företagande, arbetsmarknad, konkurrens och produktivitet och enskilda människors verksamhet och valfrihet i syfte att göra detta möjligt, och vi är beredda att fullfölja reformpolitiken för att nå detta mål. Det innebär att den genomsnittliga tillväxt Sverige haft under konjunkturuppgången de senaste fyra till fem åren skall permanentas för en längre period. Denna tillväxt måste också vara socialt och ekologiskt hållbar.
Svensk ekonomi står inför ett antal utmaningar på några års sikt som gör det nödvändigt att den ekonomiska politiken har denna inriktning och detta mål. Det krävs både god tillväxt och en förändrad politik för att lösa framtidsproblemen.
Globaliseringen är en sådan utmaning. Sveriges välstånd bygger sedan decennier på att vi har en internationellt inriktad ekonomi. Vi kan inte avskärma oss, vi måste möta utmaningen. Globaliseringen skärper konkurrensen men erbjuder samtidigt stora möjligheter både för oss och den fattiga delen av världen. En förutsättning är att de internationella finansiella institutionerna lyckas utveckla den finansiella strukturen så att den motsvarar högt ställda krav. Till skillnad från regeringen och dess stödpartier som inte har något samlat sätt att möta globaliseringen är vi beredda att använda den som en positiv kraft till vår och de fattiga ländernas fördel.
En åldrande befolkning kan leda till ekonomiska problem om ett antal år. Färre måste försörja alltfler. För att möta dessa svårigheter måste vi redan nu lägga om politiken för att stimulera till arbete, börja reformera socialförsäkringarna och prioritera vad som skall vara uppgifter för det offentliga och vad andra kan sköta. Vi har ett antal år på oss innan svårigheterna blir tydligt märkbara. Det är ansvarslöst att som regeringen gör blunda för detta och bara utlova nya utgifter, nya offentliga åtaganden.
En stor utmaning under de kommande åren är att bryta den sociala och regionala tudelningen av Sverige. Vi är övertygade om att människor både kan och vill bidra till det gemensamma. Politiken måste inkludera hela landet och alla människor. Det är bättre att ge människor, orter och regioner möjlighet att växa av egen kraft än att göra dem beroende av olika bidragssystem.
Det är vår fasta övertygelse att en god tillväxt minskar den sociala och regionala tudelningen, den gör det lättare för alla att komma in på arbetsmarknaden, den gör det lättare att klara befolkningsförändringen.
Nyckeln till en framgångsrik tillväxt ligger i en stark företagsamhet. Utan växande företag kan våra ambitioner inte infrias. Företagandet och dess villkor är regeringens blinda fläck. Regeringen har under ett antal år haft chansen att lägga grunden för en stark företagsamhet men den möjligheten har regeringen försuttit. Nu minskar företagandet.
Vi vill genom ett antal åtgärder och förenklingar på skatte- och regelområdena ge företagandet och företagarna en stark stimulans och lägger därför fram ett batteri av åtgärder som ger förutsättningar för en helt annan expansion av företagandet.
Samtidigt har vår politik vidare mål än så. Våra skatte- och avregleringsåtgärder syftar till att ge den enskilde större valmöjligheter och mer självbestämmande, en bättre välfärd, fler livschanser och ökad livskvalitet. Det måste gå att leva på sin lön. Den enskilde måste känna att ansträngning ger lön för mödan. Det gäller såväl arbete och studier som risktagande.
Ett viktigt led i arbetet på att öka individens valmöjligheter är att ge kvinnor och män lika möjligheter. Makt och möjlighet att påverka sin livssituation och ekonomiska situation ska inte vara beroende av kön. Både kvinnor och män måste få ökade möjligheter att bestämma över sin arbetssituation.
Välfärdspolitiken måste reformeras med ökad mångfald och större valfrihet. En avmonopolisering öppnar nya arbetsfält inom hittills kvinnodominerade områden. En ny välfärdspolitik leder till ökad jämställdhet.
Det är inte acceptabelt att så stora grupper står utanför samhälls- och arbetslivet. Det gäller bl.a. invandrare som inte kunnat komma in i det svenska samhället.
Politiken måste spänna över breda fält. Ökad konkurrens håller nere priserna och ger mer för pengarna. EU-medlemskapets fördelar måste utnyttjas.
De stora utmaningarna
Att möta globaliseringen
Människor, kapital och företag rör sig i dag snabbt över nationsgränser och söker sig dit där förutsättningarna framstår som mest gynnsamma. Uppgiften för den ekonomiska politiken i vid mening är att förse företag och hushåll med sådana förutsättningar att vi i Sverige kan möta de utmaningar som globaliseringen innebär. Den tekniska utvecklingen tillsammans med den finansiella integration som följt av avregleringar har förändrat förutsättningarna både för företagande och för den ekonomiska politiken. Globaliseringen förstärker och fördjupar kontakterna mellan människor världen över. Genom globaliseringen sprids upplevelser, kultur, värderingar och kunskap. Alltfler människor kan ta del av nya upplevelser och möten. Detta innebär stora nya möjligheter för människor, regioner och länder. Globaliseringen har härigenom bidragit till att demokratisera det ekonomiska livet.
Både företagsekonomiska och ekonomisk- politiska beslut sker nu under en mera öppen granskning än tidigare. De testas mot kriterierna i en öppen marknadsekonomi. Demokrati, öppna ekonomier och modern teknik ger nya möjligheter att bekämpa några av mänsklighetens stora gissel - fattigdom, analfabetism, sjukdomar och svältkatastrofer. Det är ett gemensamt ansvar att ta till vara dessa möjligheter och inte låta kortsiktiga intressen styra utvecklingen. Vi bejakar globalisering och frihandel och vill samtidigt medverka till att forma goda spelregler till skydd för människor och miljö. En av 2000- talets stora utmaningar är att ge globaliseringen ett mänskligt ansikte, att låta alla vara delaktiga och få skörda dess frukter.
Vi har i Sverige under decennier dragit nytta av vår export och internationella inriktning. Därför kan vi rimligen inte neka andra länder som t.ex. vill öka sin utrikeshandel samma möjligheter. Sverige bör därför i olika internationella sammanhang, främst inom EU, verka för en ökad öppenhet och nedrivande av handelshinder av olika slag. Särskild hänsyn bör tas till de fattigaste ländernas intressen.
En följd av globaliseringen är att skattebaserna blir alltmer rörliga. En förutsättning för det öppna samhället är att människor, företag och kapital i allt högre grad kommer att kunna välja lokalisering. Att denna ökande internationalisering ännu inte lett till stora flyttströmmar är inte ett argument mot att denna fråga måste tas på största allvar. Särskilt utsatta för konkurrens är kapitalskatter, inkomstskatter för människor med internationellt efterfrågad kompetens och vissa punktskatter. Ett oroande tecken är att Sverige sedan flera år tillbaka i tiden har en nettoutflyttning av kvalificerad arbetskraft, vilket utan tvekan måste tillskrivas den låga utbildningspremien.
Sverige behöver ha skatte- och välfärdssystem som är konkurrenskraftiga. Det är bara genom en god tillväxt i den privata sektorn som det offentliga kan få in skatteinkomster. Det innebär krav på hårdare prioritering i fråga om vilka de offentliga åtagandena skall vara och vilka skatter som kan finansiera offentliga utgifter.
Att klara befolkningsutvecklingen
En stor utmaning för Sverige och flertalet utvecklade mogna industriländer är den demografiska utvecklingen. I korthet består denna av låga födelsetal och en ökande andel äldre personer. Allt färre i förvärvsarbetande åldrar kommer att försörja alltfler som inte befinner sig i förvärvslivet. På sikt kommer försörjningsbördan för personer i förvärvsaktiv ålder att öka med 45 % inom EU.
Den senaste långtidsutredningen pekar visserligen på att befolkningen i förvärvsåldrarna ökar under detta decennium men antalet arbetade timmar kommer snart att börja minska. En tvingande lagstiftning om kortare arbetstid skulle göra detta akut. Sverige har ett visst försteg i förhållande till de flesta av EU-länderna genom att pensionssystemet reformerats och gjorts mera flexibelt i förhållande till samhällsekonomi och demografisk utveckling.
Den avgörande uppgiften är att föra en politik så att utvecklingen mot ett minskat arbetskraftsutbud kan brytas. Fler behöver arbeta längre för att inte skattebördan på den arbetande generationen skall bli orimlig. Med en politik som stimulerar tillväxt och ökat arbetsutbud bland fler kan de problem som förskjutningar i åldersstrukturen medför lättare mötas.
Långtidsutredningen räknar med att under de närmaste 30 åren kommer enbart de av demografin beroende kostnaderna att öka med 21 % för sjukvården och med inte mindre än 60 % för äldreomsorg. Det är uppenbart att detta ställer den ekonomiska politiken i vid mening inför stora utmaningar. Utredningen pekar också på att alla möjligheter bör utnyttjas för att öka produktiviteten i de offentligt finansierade verksamheterna och att förbättringar kan nås via alternativa driftsformer, dvs. i praktiken den politik som våra fyra partier förordar.
Hade välfärdslösningarna fått en mera flexibel lösning hade inte beroendet av de offentliga finanserna varit så stort. Pensionsöverenskommelsen utgör ett sätt att angripa frågan. Genom att det nya pensionssystemet gjorts mera flexibelt gentemot de ekonomiska förutsättningarna kan det lättare möta de påfrestningar som förändringar i demografin kan komma att innebära. Övriga offentliga system som kommer att påverkas av den demografiska utvecklingen bör noga granskas i syfte att öka flexibiliteten och den långsiktiga hållbarheten. De principer som legat bakom reformeringen av pensionssystemet bör vara vägledande.
Vidare visar de demografiska förändringarna att det bara är en stark bas i form av ett vitalt näringsliv och en hög nivå på sysselsättningen i den privata sektorn som kan bära upp välfärdssystemen. Det är bara den privata sektorn, dvs. främst den privata sysselsättningen och konsumtionen, som kan vara skattebaser för offentligt finansierade åtaganden.
Den viktigaste politiska åtgärden för att klara välfärdsåtaganden är därför att ge näringslivet och företagandet så goda förutsättningar som möjligt. Detta innebär färre regleringar och rimligare skattenivåer.
Att öka sysselsättningen
Trots konjunkturuppgången är den totala arbetslösheten alldeles för hög. Den svenska arbetsmarknaden har inte visat sig flexibel nog att ta till vara hela arbetskraftsutbudet. Den totala arbetslösheten i form av öppen arbetslöshet och AMS-åtgärder är när konjunkturen nu vänder nedåt fortfarande ca 7 %. Sverige har inte lyckats bättre än EU-länderna i genomsnitt i detta avseende. Sedan mitten av 90-talet har arbetslösheten minskat i ungefär samma takt som i övriga EU-länder. 1995 hade sju EU-länder lägre arbetslöshet än Sverige. För närvarande har fortfarande sju EU-länder lägre arbetslöshet än Sverige.
Inte heller när det gäller sysselsättningen har den svenska politiken lyckats bättre än EU-länderna i genomsnitt. Sedan mitten av 90-talet har samtliga EU-länders sysselsättningsgrad ökat medan den minskat i Sverige. Som framgår av nedanstående diagram har 11 av de 15 EU-länderna haft en snabbare sysselsättningsökning än Sverige. Både arbetslöshet och sysselsättning har långt kvar till de nivåer som rådde i slutet av 80-talet.
SYSSELSäTTNINGSöKNING 1995-2000
Procentuell förändring
Källor: Eurostat och kommissionen
Dessutom är inte alla de som registreras som sysselsatta i arbete. Ökningen av antalet sysselsatta med ca 235 000 personer sedan 1997 stannar vid knappt 150 000 om man tar hänsyn till hur många som faktiskt är i arbete och inte är frånvarande från arbetet, exempelvis på grund av sjukdom.
I AMS-åtgärder eller öppen arbetslöshet befinner sig för närvarande 300 000 personer eller ca 7 % av arbetskraften. Läggs härtill de latent arbetssökande, dvs. personer som velat och kunnat ta arbete, stiger antalet till ca 440 000 personer, dvs. 10 % av arbetskraften. Utöver denna arbetskraftspotential finns dessutom 260 000 personer som har arbete men som skulle vilja arbeta mera.
Det finns en tendens till att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kontinuerligt läggs på allt högre nivåer. För varje lågkonjunktur ligger nivån på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna allt högre (se nedanstående diagram).
KONJUNKTURBEROENDE AMS-åTGäRDER 1965-2000
Procent av arbetskraften
Källor: AMS och SCB
Regeringen använder de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna på ett felaktigt sätt. I stället för att tjäna som ett smörjmedel i ekonomin, att matcha arbetssökande och arbetsgivare och att göra arbetssökande bättre förberedda för en föränderlig arbetsmarknad, har de fått tjäna som ett sätt att dölja arbetslöshet. Det är uppenbart att de under senare tid använts som ett sätt att siffermässigt uppnå målet för den öppna arbetslösheten.
Arbetsmarknadspolitiken behöver reformeras om den skall kunna fylla sina primära uppgifter. Enskilda arbetssökande måste uppleva att de utbildningar och andra åtgärder som sätts in är relevanta och har hög kvalitet. Vidare måste arbetsmarknaden i vid mening avregleras mera om det skall vara möjligt att uppnå den höga sysselsättningsnivå som människor önskar sig och som är nödvändig av demografiska skäl.
Att minska sjukfrånvaron
Ett av de mer akuta problemen på arbetsmarknaden och i socialförsäkringssystemet är de kraftigt ökande sjukskrivningarna. De senaste årens utveckling är mycket allvarlig, dels eftersom långvarig ohälsa i arbetslivet ökar, dels eftersom kostnaderna skenar. Utgifterna beräknas öka från 13,8 miljarder kronor år 1997 till 36,7 miljarder kronor i år, dvs. en ökning med 165 % på fyra år. Regeringen har medvetet och utan några argument underbudgeterat denna kostnad de senaste åren. I år beräknas sjukpenning betalas ut för 88,3 miljoner dagar, en ökning med 112 % jämfört med 1997. Dessa 88 miljoner ersatta sjukdagar motsvarar ca 340 000 helårsarbeten.
Att minska antalet sjukskrivningsdagar är därför en av de viktigaste sociala utmaningar som bör prägla de kommande årens politik. Därigenom kan personligt lidande minska och hälsoläget förbättras samtidigt som företagens och statens utgifter kan minska. Dessutom kan det faktiska arbetsutbudet stärkas.
UTGIFTSUTVECKLINGEN FöR SJUKPENNING 1997-2004
Miljarder kronor
Anm.: Exklusive statlig ålderspensionsavgift.
Källor: ESV och prop. 2000/01:100
Om regeringens prognos är riktig för hur sjukpenningen kommer att öka fram till år 2004, innebär det att kostnaden för sjukpenning har ökat med 226 % sedan år 1997. Samtidigt väntas kostnaderna för förtidspensioneringar öka till följd av att även antalet personer som förtidspensioneras fortsätter att öka. Det är uppenbart att regeringen inte har kontroll över utvecklingen. I avsnittet Den ökade sjukfrånvaron måste brytas nedan redovisar vi vilka åtgärder vi anser behöver vidtas omedelbart och i det längre perspektivet.
Att minska den regionala och sociala tudelningen
Arbetslöshet och det faktum att tillväxten är högre i vissa områden riskerar att klyva landet, både socialt och regionalt. Detta kan bara förändras genom en högre tillväxt som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar. Om fler arbetar och bidrar till ökad tillväxt växer det mer på alla håll i landet. Också av sociala skäl är det bättre att människor, orter och regioner får ökade möjligheter att växa av egen kraft än att de blir permanenta bidragstagare.
Den regionala tudelningen av landet visar sig bl.a. i befolkningsförändringar. I 200 av landets 289 kommuner minskar befolkningen. Av nedanstående tabell framgår att befolkningen har minskat i glesbygd medan tätorterna och landsbygden däromkring haft ökande eller oförändrad befolkning.
Befolkningsförändring 1990-1998 Förändring Glesbygden -5,5 % Tätortsnära 0,5 % landsbygd Tätorter 4,1 % Källa: Glesbygdsverket
Bland tätorterna är det särskilt storstäderna och universitetsorterna som expanderat medan bilden i övriga landet är mångtydig. Klart är att förutsättningarna för tillväxt och utveckling inte är tillräckligt goda i de regioner som har låg skattekraft och drabbats av utflyttning. Även inom regioner och kommuner finns betydande skillnader i skattekraft vilket återspeglar den sociala segregationen. Det måste finnas generellt goda förutsättningar för tillväxt och utveckling i hela landet.
En politik som har möjlighet att få effekt på den regionala utvecklingen måste spänna över flera områden, inte främst traditionell regionalpolitik. Det handlar bl.a. om att vidga de lokala arbetsmarknaderna - en nyckelfråga härvidlag är förkortade restider - samt att skapa bättre fungerande arbetsmarknader i fler delar av landet. En generell politik som stimulerar och underlättar företagande är bra också ur regional synvinkel. Försörjningen med riskkapital är ett generellt problem för nyföretagande. I glesbygden är detta ett avgörande problem. En utredning bör tillsättas om hur förutsättningarna på kreditmarknadsområdet i glesbygd kan förbättras.
En annan tudelning av det svenska samhället sker efter sociala skiljelinjer. Detta märks tydligt i områden som domineras av människor med invandrarbakgrund. Därför uppfattas ofta den sociala tudelningen som etnisk. Invandrare och människor med invandrarbakgrund har uppenbara svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Medan sysselsättningsgraden våren 2000 låg på 72,3 % bland svenska medborgare var den bara 42,7 % bland invandrare från icke-EU- länder. Arbetslösheten låg på 5,1 respektive 22 %.
Även här är arbetsmarknadslagarna en del av problemet. En mer flexibel lagstiftning, flexiblare lönebildning och aktiva åtgärder mot diskriminering skulle underlätta för dessa grupper att få arbete och kunna försörja sig själva. Svenskundervisningen behöver också förbättras. Försörjningen blir med dagens system oftast en kombination av socialbidrag och bostadsbidrag, vilka bägge är inkomstrelaterade. I kombination med skattesystemet är det mycket svårt för dessa människor att öka sin ekonomiska standard genom arbete. Dagens långa väntetider för att få uppehållstillstånd måste också kortas så att människor inte av detta skäl hamnar i passivitet och försörjningsberoende.
För att få en förändring till stånd måste den politiska prioriteringen vara att möjliggöra ett inträde på arbetsmarknaden så tidigt som möjligt samtidigt som skattesystemet måste stimulera till arbete. För att lösa upp fattigdomsfällorna måste människor ges möjlighet att leva på sin lön.
Att skapa en jämställd arbetsmarknad
Eftersom den svenska arbetsmarknaden i långt högre grad än i andra länder är könsuppdelad har den offentliga sektorns problem blivit ett hinder för jämställdhet. Det är kvinnor som genom sina yrkesval och den offentliga monopoliseringen - i synnerhet av vård- och omsorgssektorerna - drabbats av sämre arbetsmiljö och sämre arbetsvillkor. Monopoliseringen innebär att kvinnor är utlämnade till en enda arbetsgivare med allt vad det innebär av krav på anpassning, sämre löneutveckling och mindre personligt inflytande.
Så länge kvinnor som arbetar inom vård, omsorg, utbildning och service inte ges möjlighet att förverkliga sina idéer utanför de offentliga monopolen hämmas mycken skaparkraft. Det är inte bara jämställdhetsfientligt, det är ett stort resursslöseri.
Skillnader visar sig också i sjukfrånvaron. Det är främst inom den offentliga sektorn som de senaste årens ökning av långtidsfrånvaron ägt rum, särskilt bland kvinnor. Offentliga arbetsplatser är ofta stora och anonyma. De är regelstyrda och lämnar lite utrymme för de anställda att påverka och förändra.
Att skapa en modern infrastruktur
För att den svenska ekonomin skall kunna utnyttja hela sin potential krävs en väl fungerande infrastruktur, i vid bemärkelse. Infrastrukturen, såväl den "hårda" - i form av vägar och järnvägar - som den "mjuka" - i form av god social service och utbildning - är av central betydelse för hela landets utveckling.
Utbildningen
I ett samhälle där kunskaper är den viktigaste grunden för ekonomisk utveckling är lika tillgång till utbildning en avgörande rättvisefråga. Utbildning är den viktigaste och mest långsiktiga vägen till social och regional utjämning. Det är därför ett allvarligt problem att utbildningsnivån vad gäller högre utbildning i Sverige är lägre än i flera jämförbara länder. Andelen högskole- och universitetsutbildade bland dagens unga är lägre än bland 40-talistgenerationens. Sverige behöver en skola i världsklass för att bli en ledande kunskapsnation, vilket i sin tur är nödvändigt för att tillhöra de mest framstående när det gäller välfärd och välstånd. Kunskap betyder också att den enskilde individen får ett ökat självbestämmande över sitt liv.
Stora insatser behöver göras både för att stärka grunden för vidare utbildning och livslångt lärande genom insatser i grundskolan och för att ge förutsättningar för återkommande utbildning och kompetensutveckling i arbetslivet.
En skola som ger tillräckliga kunskaper
I dag lämnar var fjärde elev grundskolan utan godkända och tillräckliga kunskaper. Bland kommunerna varierar andelen elever som inte når målen från 3 % till 42 %. Trots regeringens utfästelser om att man "konsekvent prioriterar skolan sedan 1994" så har inte utvecklingen vänt, tvärtom.
Skolpolitiken måste nu fokusera på skolans huvuduppgift - att garantera att eleverna får tillräckliga kunskaper. Därför måste ökad vikt läggas vid de viktigaste kunskaperna, att läsa, skriva och räkna och vid att tidigt upptäcka och åtgärda inlärningsproblem. För att skapa möjlighet att möta alla elevers behov är våra partier öppna för olika pedagogiker och välkomnar en mångfald av skolhuvudmän i form av friskolor på olika nivåer. Elevers och föräldrars val bör styra resurstilldelningen till skolorna.
En bättre fungerande grundskola är mycket viktigt för att skapa en gymnasieskola där fler elever kan bli godkända och behöriga till högre utbildning. Det handlar både om att grundligt reformera den nuvarande gymnasieskolan och att komplettera med fler vägar. Därför bör försöken med en lärlingsutbildning inom gymnasieskolans ram permanentas och utvecklas.
Vi slår vakt om det offentligas ansvar för en väl fungerande skola i hela landet. Ett fortsatt decentraliserat ansvar för skolan måste förenas med tydlig utvärdering och mätning för att trygga likvärdigheten och allas rätt till kunskaper.
Högre utbildning och forskning
Tillgängligheten till högre utbildning och forskning är avgörande för samhällets utveckling och för tillväxt och livskraft i hela landet. Utbyggnaden av den decentraliserade högre utbildningen har visat sig vara en av få faktorer som motverkat den sociala snedrekryteringen.
Den kraftiga utbyggnaden av högskolan behöver nu kompletteras med insatser för att stärka en fri och obunden forskning vid landets högre lärosäten. Utgångspunkten för fördelningen mellan de forskande institutionerna skall vara forskningens kvalitet. Alla universitet och högskolor skall ha möjlighet att kunna konkurrera om offentliga och privata forskningsmedel. Särskild vikt måste läggas vid att stärka grundforskningen. Ett första steg bör vara att i budgetpropositionen årligen presentera en samlad forskningsbudget som ger en bild av hur forskningsresurser fördelas och används.
Det livslånga lärandet
Utbildning blir i det moderna samhället alltmer en färskvara. Teknisk utveckling och alltmer kvalificerade arbetsuppgifter innebär att en utbildning snabbt blir föråldrad. Ett fungerande system för livslångt lärande, omskolning och vidareutbildning är med andra ord avgörande såväl för enskilda människor som annars riskerar att marginaliseras på den moderna arbetsmarknaden som för samhället som helhet. Att införa individuella utbildnings- eller kompetenskonton, dit löntagare och arbetsgivare kan avsätta pengar för kompetensutveckling, är ett annat exempel på hur man på ett mer individuellt sätt kan stimulera människors kontinuerliga kompetensutveckling i arbetslivet.
En viktig del i ett fungerande system för livslångt lärande är att utveckla och skapa fler platser inom KY- utbildningarna.
Kommunikationer
Särskild uppmärksamhet bör i dagsläget dgnas åt vägnätet. Det krävs en väl avvägd balans mellan järnvägs- och väginvesteringar. I dagsläget behöver betydande insatser göras för att förbättra vägnätet. Regeringen har utlovat en infrastrukturreform men avsätter inte några ytterligare medel för detta i den nyligen framlagda vårpropositionen. Nedanstående diagram visar att underhållet på vägnätet minskat under den socialdemokratiska regeringens tid.
Kollektivtrafiken är viktig men mycket ofta är vägtrafik det enda realistiska fysiska kommunikationsmedlet för människor och gods. Samtidigt förfaller det svenska vägnätet med stora kostnader som följd för människor och företag. Vi accepterar i motsats till vänsterkoalitionen inte en sådan utveckling. Mer resurser måste skjutas till för att garantera vägnätets standard. Eftersläpningen i vägunderhållet måste successivt arbetas bort. Ökade insatser för att trygga underhåll och bärighet är en avgörande faktor för möjlighet till tillväxt i hela landet.
Vägnätet måste också byggas ut. Säkerhet och tillförlitlighet måste prioriteras. Det gäller såväl de stora genomsfartslederna och kringfarterna runt våra städer som de regionala och lokala vägnäten. Människor är beroende av bilen, men också av en god miljö. Forskning och utveckling av ny teknik och nya drivmedel är därför av yttersta vikt.
Drift och underhåll av vägnätet
Miljoner kronor, 1999 års priser
Insatser behöver omgående göras för att reparera de socialdemokratiska försummelserna. Våra partier är eniga om att det behövs större insatser än regeringen avdelat för drift och underhåll samt investeringar i vägnätet.
Bostäderna
En förutsättning för tillväxt är en fungerande bostadsmarknad. I storstadsområdena blir bostadsbristen alltmer akut. Bristen på bostäder riskerar därmed att bli ett allvarligt tillväxthinder. Bostadsbyggandet har börjat öka men från en mycket låg nivå. Parallellt avfolkas landsbygden med efterlämnade bostadsöverskott som följd. Offentliga medel används för att riva bostäder och därmed hålla uppe hyresnivåerna i det kvarvarande beståndet.
Även om bygglov m.m. är frågor som avgörs lokalt krävs ett antal nationella åtgärder för att råda bot på dagens problem; t.ex. bör reglerna för planprocessen ändras så att den snabbas upp och görs enklare. Den svarta marknaden för reparation, om- och tillbyggnader av bostäder skulle minska kraftigt genom det förslag till skattereduktion på denna typ av tjänster som vi föreslagit. Den totala beskattningen av boende måste ned. Sänkt fastighetsskatt är ett viktigt steg.
Byggkostnaderna är höga i Sverige jämfört med i andra länder. En anledning är bristande konkurrens i byggmaterielsektorn. Bristen på byggarbetare i tillväxtområdena bidrar också till ett högt kostnadsläge.
Ett annorlunda hyressättningssystem måste till vid nyproduktion av hyresrätter. Även hyrorna i det befintliga beståndet måste bättre anpassas till hushållens värderingar genom att lägesfaktorn tillåts få ett större genomslag samtidigt som befintliga kontrakt skyddas. Förutom att nyproduktionen skulle öka skulle svarthandeln med hyreskontrakt motverkas.
I syfte att öka mångfalden på bostadsmarknaden bör s.k. ägarlägenheter möjliggöras som boendeform. Riksdagen har gett regeringen i uppdrag att återkomma med förslag, vilket hittills inte har skett. Ytterligare en möjlighet att förbättra bostads- och byggsituationen i framför allt storstäderna är att tillåta s.k. tredimensionell fastighetsbildning. Det innebär enklare möjligheter att juridiskt avgränsa en och samma fastighet för olika användningsområden. Olika byggherrar skulle enklare kunna samverka om byggprojekt.
Att möta konjunkturen och klara statsfinanserna
En avgörande fråga för Sveriges ekonomi är om de relativt höga tillväxttal som uppmätts under senare år är tillfälligheter eller om de tyder på att något mera fundamentalt inträffat. Ett första test kommer nu när den internationella konjunkturen mattas av.
Eftersom de svenska offentliga finanserna är särskilt konjunkturkänsliga kommer ett av de första tecknen på problem att vara försämrade statsfinanser.
Det har tidigare sagts från regeringshåll att satsningar nu kan göras "med egna pengar - inte lånade". Frånsett att regeringen inte i egentlig mening har några "egna" pengar alls, var detta en mycket snabbt övergående sanning. Regeringen räknar enligt vårpropositionen med att låna pengar för att betala sina nya utgifter och därmed öka statsskulden. Som framgår av nedanstående tabell kommer statsskulden över treårsperioden att öka i samma storleksordning som de nya utgifterna (statsskulden med 35 miljarder kronor och utgifterna med 39 miljarder kronor). Eftersom statens lånebehov är direkt kopplat till statsbudgetens saldo, skulle statsskulden inte ha ökat utan de nya utgifterna eller om de hade finansierats genom motsvarande utgiftsminskningar.
NYA AV REGERINGEN BESLUTADE UTGIFTSöKNINGAR
Miljarder kronor 2002 2003 2004 Budgetpropositionen 2001 2,1 4,5 (hösten 2000) Vårpropositionen 2001 7,0 9,8 16,1 (våren 2001) Summa utgiftsökningar 9,1 14,3 16,1 Ökad statsskuld enligt 8,4 6,9 19,4 vårpropositionen
En hög utgiftskvot, dvs. höga offentliga utgifter i förhållande till BNP, har under mycket lång tid varit ett av Sveriges allvarligaste ekonomiska problem. Tillsammans med en hög skattekvot gör detta att de offentliga finanserna är starkt konjunkturkänsliga. Lägre tillväxt ger lägre skatteintäkter, samtidigt som de konjunkturberoende utgifterna ökar. Tillsammans med höga icke-konjunkturberoende utgifter innebär det att de totala utgifterna lätt överstiger intäkterna. Resultatet blir stora underskott i statsfinanserna när konjunkturen viker. En tumregel säger att 1 procentenhet lägre BNP leder till att den offentliga sektorns sparande som andel av BNP blir 0,75 procentenheter lägre.
Höga offentliga utgifter och stor offentlig sektor tränger också undan en expansion av den privata sektorn. Trots de senaste årens högkonjunktur har den s.k. marknadsförsörjningen - den del av hushållens försörjning som kommer från löner i privata företag - inte kommit upp till över 50 %. Det innebär att hälften av hushållens inkomster således är skattefinansierade, vilket torde vara unikt i ett internationellt perspektiv.
NEDANSTåENDE DIAGRAM VISAR HUR DE OFFENTLIGA TRANSFERERINGARNA SEDAN LåNG TID öKAT SNABBARE äN BNP, VILKET INNEBURIT SåVäL öKAD KONJUNKTURKäNSLIGHET SOM SUCCESSIVT MINSKAT UTRYMME FöR ANNAN VERKSAMHET. DE OFFENTLIGA UTGIFTERNA KAN SåLEDES MINSKA UTAN ATT DET BEHöVER Gå UT öVER VERKSAMHETER SOM T.EX. SKOLAN OCH OMSORGEN.
BNP OCH TRANSFERERINGARNA TILL HUSHåLLEN
Löpande priser
Utgiftskvoten har fallit under de senaste åren - högre BNP har skymt det faktum att utgifterna ökat i nominella termer - men enligt vårpropositionen kommer utgiftskvoten de kommande åren att plana ut kring 53 % av BNP. Att Sverige, efter flera år av god tillväxt, fortfarande har en utgiftskvot på över 50 % är oroväckande och innebär att ekonomin står lika sårbar inför denna konjunkturavmattning som tidigare.
OFFENTLIGA UTGIFTER SOM ANDEL AV BNP 2000 2001 2002 2003 2004 55,4 % 54,0 % 53,5 % 53,5 % 53,0 % Källa: Vårpropositionen
Sverige har världens högsta skattetryck, uttryckt som skatternas andel av BNP. Så höga skatter hämmar den ekonomiska tillväxten, minskar människors valfrihet och självbestämmande, ger skadliga skattekilar och ett dåligt företagsklimat. Sverige har även världens högsta inkomstskatter för låg- och medelinkomsttagare. Det gör att många människor inte kan leva på sin lön och gör dem beroende av olika former av bidrag för att klara sin ekonomi. Samtidigt skapar detta i sig också ett offentligt utgiftstryck.
Att sänka skatterna är den vanligaste rekommendationen från internationella organisationer som OECD och IMF, när svensk ekonomi analyseras. I den årliga rapporten från Invest in Sweden Agency (ISA) om utländska investerares syn på företagsklimatet i Sverige kommer alltid sänkta inkomstskatter högst upp på önskelistan. Även EU:s finansministrar har uppmanat Sverige att sänka skatterna, vilket är anmärkningsvärt, då finansminister Bosse Ringholm för tillfället är ordförande för EU:s finansministerråd.
SKATTETRYCKET I OLIKA LäNDER
Procent av BNP
Källa: OECD (2000)
Det ekonomiska läget
Reformer, omvärldskonjunktur och återhämtning bakom uppgången
De senaste åren har Sverige haft en utifrån svenska förhållanden hög ekonomisk tillväxt. Denna ekonomiska utveckling är inte självklar. Vi har dragit nytta av en internationell högkonjunktur och av den reform- och låginflationspolitik som grundlades i början av 1990-talet. Avregleringar, valfrihetsreformer och den finansiella stabilitet som uppnåtts genom saneringspolitiken, en självständig riksbank med uttalat inflationsmål och EU- medlemskapet har sammantaget bidragit till den höga tillväxten.
Den borgerliga fyrpartiregeringen lade i början av 1990-talet grunden till den positiva utvecklingen genom avregleringar och privatiseringar, bl.a. inom tele-, el- och transportmarknaderna samt inom sjukvård och barnomsorg. Socialdemokraternas inställning till dessa reformer kännetecknades av aktivt motstånd och, ibland, motvillig acceptans. I opposition kritiserade Socialdemokraterna också fyrpartiregeringens saneringsprogram. Resultatet av den dåvarande regeringens politik blev att utvecklingen, både vad gäller tillväxten och underskottet i statens finanser, vände 1993.
De senaste årens höga tillväxt i Sverige är till stor del också en återhämtning från lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Det kraftiga inhemska efterfrågebortfallet skapade ett starkt efterfrågetryck när den ekonomiska utvecklingen väl vände. Stora lediga resurser gjorde uppgången möjlig.
Konjunkturuppgången har dolt reformbehovet
Den socialdemokratiska regeringen har under de senaste åren låtit den goda konjunkturen dölja det faktum att den svenska ekonomin fortfarande är i stort behov av strukturella reformer. Regeringen har i stället slagit in på en politik som i mångt och mycket kännetecknas av en återgång till 1980- talets utgiftspolitik, dvs. den politik som låg bakom 1990-talskrisen. Tillväxten har under denna period till största delen tillfallit den offentliga sektorn.
I regeringens vårproposition finns inte heller någonting som tyder på att denna politik är på väg att brytas, snarare tvärtom. Genom att successivt höja de statliga utgiftstaken har regeringen skapat utrymme för fortsatta utgiftsökningar de kommande åren.
"Det går bra för Sverige" har varit regeringens återkommande slogan de senaste åren. Uppenbarligen anser regeringen att det går så bra för Sverige att inga förändringar behövs, men ingenting kan vara mera fel.
Mörkare konjunkturutsikter
Utvecklingen i slutet av förra året och första halvan av innevarande år har kännetecknats av en konjunkturell avmattning. Även om alla prognoser präglas av stor osäkerhet verkar flertalet bedömare hittills vara inriktade på en tämligen kortvarig konjunkturavmattning. För nästa år pekar prognoserna på att tillväxten i Sverige på nytt är uppe kring 3 %. Konjunkturinstitutet (KI) tror på en tillväxt på 3,1 % nästa år. Bakom dessa tämligen optimistiska prognoser ligger en förmodan om att tillväxten i USA tar fart redan i slutet av innevarande år.
Det finns i och för sig möjligheter att avmattningen blir kortvarig. Den amerikanska centralbanken Federal Reserve (FED) har reagerat på avmattningssignalerna och dragit ned kortränteläget till den lägsta nivån i USA på sju år. Detta har bl.a. lett till ett mer positivt börsklimat i USA. Tillsammans med aviserade skattesänkningar kan det bidra till en konsumtionsökning, vilket kan stärka den amerikanska ekonomin.
Samtidigt som det finns positiva faktorer som talar för en kortvarig avmattning finns det negativa faktorer som talar för en mer utdragen konjunkturnedgång. Risken finns att effekterna av den lättare penningpolitiken i USA dröjer, och att dessa effekter inte syns förrän under nästa år. Ytterligare en riskfaktor ligger i den amerikanska konsumtionen. En förutsättning för att konsumtionen skall förbli hög, vilket i sin tur är en förutsättning för en kortvarig avmattning, är att sparandet, som fallit de senaste åren, förblir lågt. Ett ökat sparande, vilket kan bli fallet på grund av det osäkrare läget, skulle otvivelaktigt slå hårt mot konsumtionen och tillväxten.
Vidare finns risken att den starka produktivitetsutvecklingen trots allt är på väg att klinga av. Det skulle i så fall både innebära en lägre tillväxt och problem för centralbanken att sänka räntan ytterligare. En vikande riskkapitalmarknad, som FED pekat på som ett motiv till sina räntesänkningar, är en faktor som i förlängningen torde verka negativt på produktiviteten.
Det finns också tecken till en kraftigare avmattning i Europa än många hittills räknat med. Specifika inhemska risker i Sverige saknas inte heller. Konsumentpriserna har stigit relativt kraftigt de senaste månaderna, och i april låg inflationen klart över Riksbankens mål. Det kan omöjliggöra stimulerande räntesänkningar. Än är det också för tidigt att bedöma hela omfattningen av krisen inom telekomsektorn mer, än att det kommer att slå mot den inhemska tillväxten och sysselsättningen.
Blir dessa hotbilder verklighet kommer konjunkturutvecklingen bli sämre än vad flertalet bedömare i dag förutspår, både vad gäller utvecklingen i USA och i Sverige.
Avmattningen synliggör reformbehov
När prognoser och konjunkturindikatorer nu pekar mot en ekonomisk avmattning, både internationellt och i Sverige, blir de inhemska reformbehoven tydliga.
Redan i inledningen av denna avmattning syns med all önskvärd tydlighet svagheterna i den svenska ekonomin. En svaghet är att Sverige efter en relativt lång högkonjunktur har en arbetslöshet som är högre än vi någonsin haft i motsvarande situation.
Sverige går således än en gång in i en period av lägre tillväxt med hög arbetslöshet samt även hög utgifts- och skattekvot. Risken är därmed uppenbar att vi som tidigare kommer att drabbas hårdare av en konjunkturavmattning än flertalet andra länder, och att den ekonomiska eftersläpningen kommer att fortsätta.
TILL OCH MED I REGERINGENS EGNA TILLVäXTANTAGANDEN FöRUTSPåS EN FORTSATT EFTERSLäPNING. INOM NåGRA åR FöRMODAS SVERIGE ENLIGT VåRPROPOSITIONEN äVEN HALKA EFTER SåVäL öVRIGA NORDISKA LäNDER SOM EU VAD GäLLER BNP-TILLVäXT. REGERINGEN UPPSKATTAR SVERIGES LåNGSIKTIGA HåLLBARA TILLVäXTTAKT TILL 2 %. ATT FöRUTSPå EN LäGRE SVENSK TILLVäXT äN I OMVäRLDEN, OCH SAMTIDIGT INTE FöRESLå NåGRA STRUKTURELLA REFORMER I SYFTE ATT HöJA DEN LåNGSIKTIGA TILLVäXTPOTENTIALEN, äR EN ALLTFöR LåG AMBITIONSNIVå.
SVERIGE HALKAR EFTER - REGERINGENS TILLVäXTPROGNOS
Källa: Vårpropositionen, bilaga 1
Lägre tillväxt än omvärlden har gjort att Sverige sedan 30 år tillbaka halkat efter rejält i välfärdsligan, räknat i BNP per capita. Uppenbarligen har regeringen ingen ambition att vi skall förbättra vår position.
BNP PER CAPITA - RANGORDNING UTTRYCKT I AMERIKANSKA DOLLAR (KöPKRAFTSJUSTERAT), (1998)
Placer Land Placer Land ing ing 1 Luxemburg 16 Australien 2 USA 17 Frankrike 3 Schweiz 18 Hongkong 4 Norge 19 Finland 5 Singapore 20 Italien 6 Brunei 21 Storbritannie n 7 Island 22 Sverige 8 Danmark 23 Förenade Arab. 9 Belgien 24 Irland 10 Japan 25 Cypern 11 Österrike 26 Israel 12 Malta 27 Nya Zeeland 13 Kanada 28 Spanien 14 Nederländer 29 Portugal na 15 Tyskland 30 Slovenien Källa: Världsbanken (2000)
Ytterligare ett uttryck för strukturella svagheter i den svenska ekonomin är de senaste månadernas kraftiga försvagning av den svenska kronan. Även om den senaste tidens växelkursförsvagning förklaras av konjunkturella faktorer och finansiella flöden är det viktigt att påpeka att försvagningen sker från en redan låg nivå. Då den senaste tidens växelkursförändringar är en fortsättning på en långsiktig trend, där kronan försvagas gentemot valutorna i våra viktigaste konkurrentländer, är det uppenbart att strukturella faktorer utgör de bakomliggande orsakerna. De eventuella kortsiktigt positiva effekterna av en svag växelkurs - stärkt konkurrenskraft för våra exportbolag - skall ställas mot de långsiktigt negativa effekterna att de reella värdena i den svenska ekonomin urholkas, något som märks för vanliga löntagare vid semestrar utomlands och syns direkt i bensinpriset då de tankar.
Den ekonomiska politiken
Överordnade mål
De överordnade målen för vår inriktning av den ekonomiska politiken är att:
Lägga grunden för att höja den långsiktigt hållbara tillväxten till åtminstone tre procent per år och därmed skapa ett ökande välstånd för alla.
Slå vakt om den statsfinansiella stabiliteten genom lägre utgifter, lägre skattetryck, sänkt skuldkvot och minskad statsskuld.
Förbättrad konkurrenskraft genom reformerad lönebildning och konkurrenskraftiga skatte- och utgiftsnivåer.
Skapa goda förutsättningar för att alla skall kunna växa och förverkliga sina ambitioner och på så sätt minska den regionala och sociala tudelningen.
Öka valfriheten och säkra både mäns och kvinnors kontroll över den egna tillvaron.
Ökat utbud av arbete och ökat företagande
Den ekonomiska politiken skall vara utbudsinriktad och syfta till att underlätta för ökade investeringar och ökat företagande. Ett bra företagsklimat leder till att fler företag startas och växer. Endast på så sätt kan sysselsättningen öka och den sociala tryggheten ökas. Skattepolitiken skall uppmuntra till arbete och motverka både fattigdomsfällor och tröskeleffekter för inträde på arbetsmarknaden. Det skall löna sig med utbildning. En rätt utformad politik leder till att fler vill arbeta en längre del av sitt liv och underlättar att arbeta mer under de delar av livet då det passar dem bäst. Arbetsrätten skall göra det lätt att anställa och ha anställda. Både socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar skall vara utformade för att underlätta för människor att arbeta när de vill.
Målet för politiken är att öka Sveriges långsiktiga tillväxtpotential. Arbetslösheten skall pressas ned och sysselsättningen öka utan att inflationen tar fart.
Öka arbetsutbudet
En nyckelfråga för att öka tillväxten är att mer arbete blir utfört. Genom att öka incitamenten för att arbeta mer än i dag kan detta åstadkommas. Det finns flera olika men samverkande åtgärder som kan vidtas för att öka arbetskraftsutbudet. Det gäller främst arbetstidsregleringen, skattesystemet, regler för invandrares inträde på arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken. Hinder är också den dåliga infrastrukturen och den stelbenta familjepolitiken.
Öppnare arbetsmarknad
Den svenska arbetsmarknaden fungerar inte som den borde. Efter vad som måste betecknas som en högkonjunktur enligt svenska förhållanden står fortfarande ungefär en halv miljon människor utanför ordinarie arbetsmarknad. Arbetslösheten kostar fortfarande de offentliga kassorna över 60 miljarder kronor. Det kan beskrivas som att vi har den gamla tidens arbetsmarknad i den nya tiden. Det är också ett symtom på den sociala och regionala uppdelningen av Sverige.
Bristerna i arbetsmarknadens funktionssätt har bidragit till ett antal problem: dåligt fungerande lönebildning, höga barriärer för nytillträde till arbetsmarknaden, som medför risk för bestående utanförskap, och arbetsrättsliga regleringar som skapar problem, inte minst för småföretagen. Något är fel när brist på arbetskraft och hög arbetslöshet existerar sida vid sida.
Rörligheten mellan olika jobb skall kunna vara stor. Som löntagare skall man kunna välja mellan olika arbetsgivare även om man arbetar med sjukvård, omsorg och undervisning. Yrken som traditionellt är kvinnodominerade skall också kunna erbjuda möjligheter till bra löneutveckling och företagande.
En viktig del i en fungerande arbetsmarknad är att det måste bli lättare att förena familj och arbete. Genom vårt förslag om barnomsorgskonto i kombination med etableringsfrihet och avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader kan föräldrar finna den barnomsorg som passar just deras vardag, vilket är viktigt inte minst från ett jämställdhetsperspektiv. Om inte barnomsorgen fungerar väl är det inte praktiskt möjligt att uppnå ett jämställt arbetsliv.
Ny arbetslagstiftning ger ökat inflytande över arbetstiderna - nej till centraldirigerad arbetstidsförkortning
Arbetsmarknadslagstiftningen måste medge flexibilitet för anställda och för arbetsgivare. Det kan till exempel gälla frågor om arbetstidens längd och arbetets förläggning. En ökad individualisering av arbetstiden är både önskvärd och nödvändig. Mer makt för den enskilde över arbetstid och arbetsliv är också en viktig kvinnofråga eftersom kvinnor i dag bär ett större ansvar för att arbets- och familjeliv skall fungera. Efter en sådan reform blir det lättare för dem som så önskar att minska sin arbetstid. Möjligheterna förstärks genom de skattesänkningar vi föreslår. Därmed avvisar vi en allmän lagstadgad arbetstidsförkortning.
Fördelarna med större inflytande över sitt arbete är inte bara att arbetsutbudet kan öka på frivillig väg utan leder på sikt också till en ökad tillfredsställelse och mindre stress.
Bryt segregationen
Grunden för integration är att människor har makt över sin vardag genom egen försörjning. Den missriktade politik som förhindrat och förbjudit människor att ens söka arbete har berövat många nyanlända människor deras självkänsla, vilket lett till utanförskap från det svenska samhället. Många människor har aldrig fått en chans att utöva sitt yrke på den svenska arbetsmarknaden. På så sätt har också Sverige berövats värdefulla erfarenheter. Andra invandrare har hållits borta från arbetsmarknaden därför att de fastnat i bidragsfällan.
Avgörande för integrationen är att arbetsmarknaden öppnas upp för invandrare. Lägre skatt på arbete, minskade marginaleffekter och bättre villkor för småföretagande är också viktiga åtgärder för att minska segregationen.
Ny arbetsmarknadspolitik och effektivare förmedling av arbete
Arbetsmarknadspolitiken skall stimulera till arbete. Även skattepolitiken måste utformas så att arbete premieras. För att råda bot på lokal arbetslöshet måste de regioner inom vilka man naturligen söker arbete bli större, bl.a. genom bättre villkor och möjligheter att arbetspendla. Förmedlingen av arbete måste bli effektivare. Privata bemanningsföretag har visat att det går att få också grupper som bedömts som svårplacerade i arbete. Dessa företag borde få spela en större roll vad gäller arbetsförmedling. De nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste också ses över, och där bör en friare individuell användning övervägas.
Arbetslöshetsförsäkringen bör moderniseras. En allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som till större del än i dag finansieras med egenavgifter bör införas. Därigenom får den enskilde ett verkligt val när det gäller den fackliga tillhörigheten och hur man vill ordna arbetslöshetsförsäkringen.
Sänkta skatter för individer
Såväl skatternas storlek som deras utformning är styrande för människors beteende och för ekonomins funktion. Viljan att arbeta mer, att förkovra sig och att ta mer ansvarsfulla och välbetalda arbeten styrs i hög grad av skatterna på arbete.
Sänkt inkomstskatt för alla
Skatterna på arbete måste sänkas. Med sänkt skatt på arbete stärks tillväxtkraften i ekonomin så att sysselsättningen kan öka i Sverige och den fortfarande alltför höga totala arbetslösheten pressas tillbaka utan att detta leder till överhettning. Hög skatt på arbete leder till en sämre fungerande arbetsmarknad: mindre arbete, färre arbetstillfällen och större risker för flaskhalsar i expansionstider. Med sänkt skatt på arbete kan fler leva på egen lön så att behovet av bidrag och offentliga subventioner minskar. Ett skattesystem som främjar kunskaps- och kompetensuppbyggnad ger en bättre fungerande arbetsmarknad.
Arbete måste löna sig bättre, och människor skall kunna leva på sin lön. Sänkningar av inkomstskatten måste göras med hänsyn till den rådande konjunkturen. Strukturellt riktiga sänkningar ökar arbetskraftsutbudet och motverkar risken för överhettning.
Ett gemensamt drag i de skatteförslag våra partier lägger fram är sänkta marginaleffekter och betydande lättnader genom höjda grundavdrag och/eller skattereduktioner. Detta betyder mest för de lägre inkomsterna. Därigenom ökar möjligheterna för fler att kunna leva på sin lön och komma ut ur bidragsberoende.
Att höga marginaleffekter har negativa effekter på arbetsmarknadens funktionssätt var en viktig utgångspunkt för den förra skattereformen. Det måste vara en strävan att inledningsvis återvända till dess inriktning: 30 % respektive 50 % i marginalskatt. Det förutsätter att inkomstskatten sänks för alla inkomsttagare så att nettoinkomsterna ökar och marginaleffekterna sjunker. I en fortsatt process av sänkta skatter ner mot de nivåer som präglar jämförbara OECD-länder måste inriktningen både vara att slå vakt om låginkomsttagares förutsättningar att försörja sig på sitt arbete och på att värna Sveriges konkurrenskraft vad gäller företagande och kunskap.
Sänkt fastighetsskatt
Efter omräkningen av taxeringsvärdena har det blivit uppenbart att den höga skatten på boende i främst storstadsregionerna men även i vissa attraktiva områden blivit så hög att den är ett reellt problem för alltfler. Boendeskatter på mer än 3 000 kr per månad är ingen ovanlighet i dag.
Fastighetsskatten medför att boendet blir dyrare, att människor kan tvingas flytta och att färre bostäder byggs. Konstruktionen av fastighetsskatten är orimlig och den bör därför på sikt avskaffas. Fastighetsskatten skall omedelbart sänkas för alla typer av bostäder, bl.a. genom frysta taxeringsvärden.
Bättre företagsklimat
Företagsklimatet i Sverige behöver förbättras. Det gäller både för företagaren och för företagandet. I dag präglas klimatet av misstro som manifesteras i höga skatter, hinder och regleringar. Detta måste ändras. Företagandet måste ges bättre villkor så att såväl sysselsättning som ekonomisk tillväxt kan öka.
Skatterna på företagande och på företagare är höga i Sverige. Det medför en sämre konkurrenssituation jämfört med andra länder där skatterna på företag är lägre. Fåmansföretag är särskilt diskriminerade.
Lägre skatt på företagande
Det krävs ett antal åtgärder för att minska skattebelastningen på företagandet. En sådan åtgärd kan vara en sänkning av arbetsgivaravgifterna. En annan sådan åtgärd kan vara att avskaffa dubbelbeskattningen. Dubbelbeskattningens utformning gynnar dessutom utländskt ägande på bekostnad av svenskt. Dubbelbeskattningen på utdelning bör därför avskaffas.
Successivt avskaffad förmögenhetsskatt
Förmögenhetsskatten har negativ effekt på företagande och tillväxt och har inte ens de effekter på fördelningen som regeringen använt som argument. Vissa miljardärer får skattebefrielse för sina aktieinnehav, medan vanliga familjer som kanske bott länge i och amorterat ner lånen på sina hus kan drabbas av förmögenhetsskatt fullt ut. Med regeringens höjda taxeringsvärden kommer än fler att drabbas av förmögenhetsskatt.
Enligt vår mening bör förmögenhetsskatten avskaffas successivt. Sambeskattningen ger orimliga effekter från jämställdhetssynpunkt och skall därför avskaffas omedelbart.
Enklare och rimligare beskattning av fåmansbolag
Dagens skatteregler är särskilt ogynnsamma för växande mindre företag. De små fåmansbolagens situation måste underlättas genom en bättre skattesituation. Den utredning som skulle se över de s.k. 3:12-reglerna har kommit i gång alldeles för sent och måste snarast bli klar. De nuvarande diskriminerande reglerna måste ändras så att avkastning utöver en rimlig arbetsinkomst beskattas som kapitalinkomst. Delägare i fåmansbolag som överlåtit sitt företag mot betalning i aktier har som följd av kursutvecklingen tvingats betala inkomstskatt på del av försäljningssumman trots att aktievärdena nästan utraderats. Det är en av många orimliga konsekvenser av fåmansbolagsreglerna.
Lägre skatt på vinstandelar och översyn av optionsbeskattningen
I syfte att bl.a. stimulera till en bättre fungerande lönebildning bör den särskilda löneskatten avskaffas på vinstandelar som en arbetsgivare lämnar till en vinstandelsstiftelse eller motsvarande. På så sätt stärks incitamenten för att arbeta effektivare för företagets målsättningar, genom att alla kan vara med och dela på den vinst som uppstår. Risken för en inflationsdrivande löneutveckling i expanderande branscher minskar. Ett stabilare samband mellan ökad arbetsproduktivitet och löneökningar uppnås.
För att underlätta för företag i kunskapsintensiva branscher att behålla sin personal utges ofta olika typer av optioner. Den svenska beskattningen av optioner bör ses över. Inriktningen av översynen skall vara att den svenska beskattningen av optioner skall vara internationellt konkurrenskraftig.
Miljödriven utveckling
Den miljödrivna utvecklingen inrymmer en betydande potential, både för miljön och den ekonomiska tillväxten. Denna potential måste tas till vara. Tillväxttakten för denna marknad ligger på 5-20 % per år. En internationalisering av det miljöanpassade näringslivet kan leda till ökad försäljning av svenska tjänster och produkter med hög miljöprestanda. Genom att stimulera nätverksbildning mellan små och stora miljödrivande företag, myndigheter, högskolor och universitet, bransch- och miljöorganisationer kan nätverk som kan agera på utlandsmarknaden utvecklas. En ökad export av miljöteknik och miljökunnande skulle på ett påtagligt sätt bidra till att höja den långsiktigt hållbara tillväxten i Sverige.
Staten skall inte vara företagare
Staten skall svara för de lagar och förordningar som reglerar relationerna mellan företag verksamma i Sverige och mellan företag och det offentliga. Staten skall inte själv, annat än i speciella undantagsfall, vara ägare. Ett enskilt företagande är en förutsättning för rättvis konkurrens och en kommersiell utveckling av starka och självständiga företag.
Staten skall bestämma spelreglerna på marknaden, inte själv vara en spelare på planen. Med staten som ägare blandas företagets intressen med politiska överväganden. De företag som nu är statliga skulle fungera bättre med ett mer spritt privat ägande. Det kapital som finns uppbundet i en rad statliga företag skulle göra större nytta på annat håll.
Då inkomster av utförsäljningar är av engångskaraktär bör de användas för att betala av på statsskulden som i dag uppgår till ca 1 100 miljarder kronor. De utförsäljningar och den avbetalning av statsskulden vi föreslår gör att statens räntekostnader, en av de största utgiftsposterna i statsbudgeten, kan minskas kraftigt. Företag som under de kommande åren kan komma i fråga för privatisering eller försäljning av det statliga innehavet är t.ex.:
Telia AB,
Nordea AB,
OM Gruppen AB,
Civitas Holding AB (Vasakronan),
Assi Domän AB,
SAS Sverige AB,
LKAB,
Apoteket AB
AB Vin & Sprit
m. fl.
Den exakta tidpunkten för olika försäljningar och privatiseringar skall för samtliga företag avvägas mot konjunktur och marknad.
Minskad statsskuld
Genom privatisering av statliga företag kan amorteringar genomföras som pressar ned statsskulden ytterligare. Vi räknar med att i dag kunna avyttra statliga företag för 150-170 miljarder kronor mer än regeringen över en flerårsperiod. Genom en minskad skuldkvot minskas de offentliga finansernas sårbarhet samtidigt som utrymmet för privata investeringar blir större. Den statliga skuldkvoten bör ned under 40 % fram till 2004.
Mindre krångel
Företagandet omgärdas i dag av många regler och lagar. Förutom sund konkurrens och ett skattesystem som stimulerar till arbete och företagande är enkla regler av väsentlig vikt för att gott företagsklimat. Regelverket har vuxit de senaste åren. Detta är ett tydligt tecken på att regeringen inte förstår företagandets villkor. För främst småföretagen är regelverket en tung administrativ börda.
Ett antal krångelregler som hindrar tillväxt och nya jobb bör därför tas bort omgående. Småföretagsdelegationens förslag bör i allt väsentligt genomföras snarast.
Den svarta ekonomin
Ett allvarligt problem är den svarta ekonomins utbredning och omfattning. Den kan uppgå till så mycket som 4 % av BNP eller i dagsläget motsvarande över 80 miljarder kronor vilket skulle innebära ett årligt skattebortfall på mellan 20 och 40 miljarder kronor.
Den svarta sektorn innebär betydande problem för seriösa företag som redan finns och verkar på den vita marknaden. Vart femte företag drabbas av konkurrens från den svarta sektorn, i en del branscher betydligt fler. Det leder till att seriösa företagare har svårt att konkurrera.
Dagens skatte- och regeltryck riskerar att leda till en än mer urholkad skattemoral. Detta är ett mycket allvarligt problem. Ett fungerande rättssamhälle bygger på att lagstiftningen är förankrad i människors rättsuppfattning så att man av egen kraft och vilja lyder lagarna.
Det är därför enligt vår mening en viktig politisk uppgift att ändra skattesystemet så att människor kan leva på sin lön, att snabbt minska skadliga skattekilar och allmänt förbättra incitamenten att köpa och sälja varor och tjänster vitt och lagligt.
Lättare förena familj och arbete
I ett levande och vitalt samhälle måste alla, såväl kvinnor som män, få möjlighet att växa som människor. Grundläggande är att barnens behov av omsorg och trygghet tillgodoses. För föräldrar måste det i sin tur vara möjligt att förena yrkesambitioner och ansvar för familjen. Det ställer bl.a. krav på en familjepolitik som anpassar sig till de enskilda människornas önskemål och till familjernas olika behov. Inom barnomsorgen måste därför finnas utrymme för många olika alternativ.
Ett ökat utbud av tjänster som riktar sig till hushåll kan avlasta en del hushållsarbete och ge utrymme för ökad tid med familjen.
Valfrihet i barnomsorgen
Våra partier har format ett gemensamt alternativ till regeringens maxtaxepolitik. Vårt förslag tar sin utgångspunkt i barnens och familjens behov och omfattar alla barn. Där regeringens maxtaxa styr och ställer och tvingar föräldrarna att välja en viss form av barnomsorg vill vi i stället ge självbestämmande till föräldrarna. De har bäst möjlighet att avgöra hur tid och resurser skall fördelas.
Vårt gemensamma förslag stärker småbarnsföräldrarnas - såväl kvinnors som mäns - ställning på arbetsmarknaden genom att ge större möjlighet till flexibilitet. Det blir lättare att dela på ansvaret för barnen.
Vi anser att en ökad kvalitet och valfrihet i barnomsorgen bäst uppnås om ekonomiskt stöd går direkt till föräldrarna i stället för till kommunen. Vår politik för barnomsorgen innehåller tre förslag:
Barnomsorgskonto. Omfattar alla barn och ger föräldrarna möjlighet att välja barnomsorg, minska sin arbetstid eller stanna hemma under en del av barnens uppväxt.
Avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader. Föräldrarna skall ha rätt att fritt välja barnomsorg. Styrkta barnomsorgskostnader skall vara avdragsgilla i den kommunala beskattningen.
Etableringsfrihet för ny barnomsorg. Garanterar mångfald och ger valfriheten ett reellt innehåll.
Med våra förslag kommer föräldrarnas önskemål att spela huvudrollen. Exakt vilka nya alternativ, tjänster och verksamheter som kommer att växa fram går inte att säga i förväg med tanke på den dynamik förslagen leder till.
Lättare hinna med vardagen - inför skattereduktion för hushållstjänster
Det höga svenska skattetrycket drabbar särskilt de verksamheter där det finns "gråa" eller "svarta" alternativ. Tjänster riktade mot hushållen utgör ett sådant exempel. Många sådana arbetsuppgifter utförs i dag i form av "gör-det-själv" eller svart. Att köpa sådana tjänster med full skattebörda är förbehållet de rika, eller dem som kan få någon annan att betala.
Flera undersökningar visar att många är stressade i dagens arbetsliv. Ändå har svensken en av industrivärldens kortaste årsarbetstider. En del av förklaringen är att skattetrycket gör det omöjligt att köpa tjänster som skulle kunna lätta bördan, t.ex. för småbarnsföräldrar. Stressen i arbetslivet skulle minska och det skulle bli lättare för både kvinnor och män att kombinera arbetsliv och ansvar för barnen.
Vi har tidigare presenterat förslag som ändrar på detta. För tjänster utförda i hemmet skall en skattelättnad utgå som halverar det vita priset. Skattereduktionen på 50 % för hushållstjänster utförda i det egna hemmet utgår ända upp till 25 000 kr per år och hushåll. Förslaget kan liknas vid ett väsentligt utvidgat s.k. ROT-avdrag. Förslaget leder till att svarta jobb blir vita, till att valfriheten för hushållen liksom jämställdheten ökar.
Avreglering för bättre välfärd och dynamiskt företagande
Människor skall få välja själva
Konkurrens på lika villkor är det bästa verktyget för att tillgodose konsumenternas efterfrågan och hushålla med begränsade resurser.
Det som varit mest märkbart för den enskilde konsumenten under senare år är avregleringarna på finans-, el- och telemarknaderna, åtgärder som lockat fram en mångfald av nya tjänster och pressat priserna. Dessa förändringar mötte då starkt socialdemokratiskt motstånd men förefaller nu vara allmänt accepterade.
Utvecklingen på tele- och IT-sidan visar att det är när avregleringar tar fart som helt nya utvecklingar kan ske, utvecklingar som ingen kunnat förutse. Distansutbildning, distansdiagnostik och -behandling är några exempel. Användningsområdena kommer att förändras i takt med den dynamik som utvecklas genom ny teknik, ökad konkurrens, nya tjänsteformer och nya aktörer. Det ligger i sakens natur att det i dag inte går att förutse vilka nya tjänster till medborgarnas glädje som en större frihet och mångfald skulle leda till.
I framtiden kommer det sannolikt att råda stor efterfrågan på tjänster där det offentliga i dag i hög grad har en monopolställning: utbildning, vård, omsorg m.m. Renodlad myndighetsverksamhet är svår att tänka sig i annan regi än den offentliga. Men betydande delar av den verksamhet som finansieras med skatter produceras också i offentliga monopol vilket inte alls är nödvändigt. Våra partier eftersträvar en mångfald i produktionen som är mycket väl förenlig med strävanden att tjänsterna skall vara trygga och tillgängliga för alla till rimlig kostnad. Privata monopol är självfallet inte heller eftersträvansvärda.
Den socialdemokratiska oviljan att tillåta andra producenter leder till att medborgarna får en sämre välfärd än vad som annars skulle kunna vara fallet.
Förutom att konsumenterna får bättre tjänster när det finns flera producenter är detta också gynnsamt för de anställda. Olika undersökningar nu senast från Kommunalarbetareförbundet har visat på en större arbetstillfredsställelse och bättre lön när den anställde fått flera arbetsgivare att välja emellan. En större arbetstillfredsställelse bland de anställda kommer även patienter och elever till godo.
En näraliggande fråga är förekomsten av offentliga bolag. Ett privat företag, kanske oftast ett småföretag, kan inte på likvärdiga villkor konkurrera med ett kommunalt bolag. Det finns exempel på kommunala bolag som använt sin gynnade ställning till att slå ut normalt fungerande privata företag.
Konkurrensen svag i Sverige - men bättre med EU-medlemskapet
Den dåligt fungerande eller helt obefintliga konkurrensen inom de offentliga tjänsternas område är det största konkurrensproblemet i Sverige. Men även för övriga varor och tjänster är konkurrensen för svag. Prisnivån ligger fortfarande drygt 15 % över motsvarande nivå bland OECD-länderna. En anledning till de höga priserna är vårt höga skattetryck som medför att priserna är högre här. Det har dock skett en relativ förbättring under 1990-talet vilket hänger ihop med de ovan redovisade avregleringsåtgärderna samt troligen också med EU-medlemskapet.
Konkurrensverket pekar i sin rapport om EU-medlemskapet på de positiva effekter detta haft för de svenska konsumenterna. Som framgår av nedanstående tabell har det skett ett närmande av den svenska prisnivån mot övriga länder sedan EU-medlemskapet.
PRISNIVåN I SVERIGE OCH OECD 1995-1999
Index OECD = 100 1999 1995 1996 1997 1998 Sverige 125 131 125 123 117 Källor: Konkurrensverket och OECD
Konkurrensverkets undersökningar visar att det finns en rad konkurrenshinder. I en stor rapport föreslog verket en rad åtgärder som spände över förändringar i konkurrenslagstiftning och regelreformering till renare spelregler mellan privata och offentliga aktörer.
Åtgärder för bättre konkurrens
En bättre konkurrenspolitik i kombination med avregleringar och ökad upphandling inom offentlig sektor kan på sikt leda till avsevärda kostnadsminskningar för de offentliga budgetarna. Den sammanlagda offentliga upphandlingsvolymen uppgår till ca 400 miljarder per år, vilket motsvarar ca 20 % av värdet av BNP. En effektiv upphandling kan verksamt bidra till besparingar i de offentliga utgifterna.
· Kommunallagen bör ändras så att det blir lättare att få prövat i domstol om kommunal näringsverksamhet strider mot lagen. · · Kommunallagen bör ses över i syfte att göra det lättare för företag att överklaga kommunala beslut om stöd i olika former till företag. Besluten bör också kunna prövas i domstol. · · Kvarvarande konkurrenshämmande regleringar i den privata sektorn bör identifieras och avvecklas. Småföretagsdelegationens lista över åtgärder bör snarast genomföras fullt ut. · · Konkurrensverket bör få ökade resurser och en mer fristående och framträdande roll än i dag. Nya regeringsförslag bör granskas utifrån ett konkurrensperspektiv. · · Konsumentombudsmannen bör i samarbete med Konkurrensverket få förstärkta uppgifter i syfte att uppmärksamma sektorer eller branscher med bristande konkurrens. · · De offentliga resurserna bör i större utsträckning än i dag följa individernas fria val. Stora upphandlingar bör delas i flera order så att även mindre företag har en chans att vara med i budgivningen. · · Upphandlingsreglerna bör ändras så att det klargörs under vilka förutsättningar miljökrav får ställas vid offentlig upphandling. Vi anser att det bör vara möjligt att ställa krav på att produkter som köps in uppfyller kriterier för miljömärkning. · · Det är viktigt att regelförenklingar görs i offentliga upphandlingar under tröskelvärdena. Det skall bli lättare för små och medelstora företag att delta. ·
Mångfald förnyar välfärden - öppna för företagande inom vård, skola och utbildning
För många av de tjänster som i Sverige ligger inom den offentliga sektorn - främst inom kommuner och landsting - ökar behov och efterfrågan i industrivärlden. En förklaring till detta är att efterfrågan på välfärdstjänster ökar när människors inkomster ökar, en annan är att åldersstrukturen påverkar intresset för fler välfärdstjänster.
Det finns en bred enighet om att vården, omsorgen och skolan skall finansieras kollektivt. Det är viktigt att de resurser som avsätts för dessa ändamål används så bra som möjligt, dvs. att användarna får ut så mycket nytta som möjligt för varje använd krona.
Erfarenheten visar att när möjligheten öppnas för andra än kommunen att producera välfärdstjänster ökar mångfalden och välfärden. Välfärd handlar inte om att en viss typ av standardiserade tjänster skall tillhandahållas utan om att den enskildes efterfrågan skall tillgodoses på bästa sätt. Av samma skäl som att försörjningen av välfärdstjänster inte kan rationaliseras på samma sätt som industriproduktion bör de inte heller produceras i en enda enhetlig form. Valet mellan olika producenter av välfärdstjänster, det må vara enskilda, företag, kooperativ eller det offentliga, bör därför även med en kollektiv finansiering så långt möjligt överlämnas till den enskilde individen.
Ett tydligt exempel är skolområdet där det offentliga ekonomiska stödet kan följa eleven, t.ex. från en kommunal skola till en friskola eller mellan olika kommunala skolor. Denna princip bör kunna användas på flera områden, även om den politiska processen att avgöra vem som skall vara kvalificerad att få del av den, t.ex. inom äldre- eller handikappomsorg, kan vara svårare än inom skolområdet.
Ett led i den socialdemokratiska politiken är emellertid att hindra mångfald och att hindra andra än kommuner och landsting att tillhandahålla tjänster på dessa områden.
Socialdemokraterna har, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, lagstiftat mot försäljning av offentligt ägda sjukhus vilket leder till minskad mångfald. Det motverkar också ett ökat kvinnligt företagande inom sektorer där kvinnor har en stark ställning på arbetsmarknaden och hög kompetens.
Förbudslagen är inte sakligt grundad. Det finns inga indikationer på att regeringens farhågor skulle ha fog för sig. Genomgångar av internationella erfarenheter visar att om konkurrens råder finns det inte några större skillnader i kvalitet och effektivitet mellan vinstdrivande företag, non profit- företag och offentliga producenter. Det finns dock en viss tendens till högre effektivitet hos vinstdrivande företag. Den erfarenhet som finns av detta i Sverige är att den ersättning som Stockholms läns landsting betalar till det privatägda S:t Görans sjukhus är ca 10 % lägre per utförd prestation än den som landstinget betalar till de landstingsägda sjukhusen. Samtidigt har S:t Göran högst andel nöjda patienter i regionen. Även för Simrishamns sjukhus gäller att ersättningen från Skånes landsting är ca 10 % lägre efter privatiseringen.
I stället för att slå vakt om det offentliga ägandet borde verksamhetens innehåll och möjligheterna för den enskilde vara det primära intresset. Det bör inte sättas upp hinder för vissa verksamhetsformer - bolag kan vara en lämplig form i vissa sammanhang, kooperativ eller andra former kan vara mera lämpliga i andra sammanhang. Ändamålsenligheten bör vara avgörande.
En viktig fråga är utvärderingen av olika offentligt finansierade välfärdstjänster. Så långt möjligt bör brukarna ha möjlighet att välja producent. Men många gånger måste politikerna ta ställning, t.ex. när det gäller att formulera krav och uppföljningsmetoder vid entreprenadupphandling. De problem med t.ex. privata vårdhem som förekommit har oftast haft att göra med att kommunen i fråga inte gjort förutsättningarna klara för sig och den man anlitat. Kommunerna bör utveckla sin förmåga att i förväg ställa krav och i efterhand kunna utvärdera de tjänster som olika producenter erbjuder så att kvaliteten skall kunna garanteras.
En öppnare arbetsmarknad också för kvinnor
De erfarenheter som finns på de områden där flera producenter tillåtits och där tidigare offentliga verksamheter gått över i annan ägo visar i många fall på en betydligt större tillfredsställelse och arbetsglädje hos de anställda.
En mångfald arbetsgivare och konkurrens om personalen är det bästa sättet att åstadkomma bättre löner för de många kvinnor i yrken med lång utbildning som i dag är underbetalda - det ger fler karriärvägar och möjligheter att arbeta i bättre arbetsorganisationer.
Motståndet mot öppenhet drabbar främst kvinnor därigenom att huvuddelen anställda inom dessa områden är kvinnor. Genom monopoliseringen i offentlig regi nekas de möjlighet att pröva nya idéer, nya metoder och andra, mindre byråkratiska organisationsformer. Det är betydande välfärdsförluster som uppstår härigenom, dels genom att de som behöver tjänster får färre valmöjligheter och ett utbud av tjänster som på ett sämre sätt passar den enskildes behov, dels genom att de anställda inte får pröva möjligheten att ta ett större ansvar. Det har visat sig att långtidssjukskrivningarna ökar kraftigt för främst kvinnor i den offentliga sektorn.
Starka och självständiga kommuner
Med tanke på den roll som kommuner och landsting hittills har haft när det gäller vård, skola och omsorg framstår vikten av mångfald och förnyelse inom dessa verksamheter som väsentlig. Med utgångspunkt i det kommunala självstyret bör förtroendevalda i kommuner och landsting ha frihet att finansiera de verksamheter som de har ansvar för. Men det är inte bara resursernas storlek, utan även deras användning som avgör resultat och kvalitet.
Tillväxt och ökad sysselsättning är avgörande för att den kommunala ekonomin skall utvecklas positivt och ge ökade resurser. Det är bara den del av tillväxten som beror på att sysselsättningen, i arbetade timmar, ökar som skapar ett växande utrymme för kommunal verksamhet. Då ökar kommunernas skatteinkomster utan att kostnaderna ökar i motsvarande grad.
Det bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och skapa utrymme för god service och lägre skatter är därför att ha en god tillväxt och ökad sysselsättning som ger fler skattebetalare.
Trots att statsbidragen inte utgör den huvudsakliga finansieringen av kommunernas verksamheter har statsbidragen och deras utformning betydelse för den kommunala ekonomin. Det är därför oroväckande att regeringen på område efter område kringgår kommunernas egna prioriteringar med olika typer av riktade statsbidrag. En alltmer framväxande centralism urholkar det kommunala självstyret och riskerar att minska de enskilda människornas intresse för att engagera sig i den lokala politiken.
Strukturförändringar har varit nödvändiga bl.a. som en följd av att en betydande del av saneringen av de offentliga finanserna skedde via den kommunala verksamheten. Dessa har underlättats av att statsbidragssystemet 1993 i grunden omarbetades genom att specialdestinerade statsbidrag med detaljreglering ersattes av statsbidrag utan detaljregleringar om hur de skall användas. Syftet med att ge statsbidragen i en "påse" till kommunerna var att öka kommunpolitikernas möjligheter att ta till vara de lokala förutsättningarna och använda resurserna effektivare. Systemet med statsbidrag utan detaljreglering har varit framgångsrikt då det verksamt har bidragit till att effektivisera kommunernas verksamhet. Det är också ur demokratisk synvinkel betydelsefullt genom att lokala politiska prioriteringar och val av verksamhetsinriktning blir tydliga för den enskilde kommuninvånaren.
Regeringen verkar dock att inte uppskatta vare sig demokratiska eller ekonomiskt rationella aspekter av ett statsbidragssystem utan detaljregleringar. Floran av riktade bidrag blir alltmer omfattande. Det handlar om bidrag till kommuner i ekonomiska svårigheter eller med storstadsproblem, bidrag till kommunala bostadsbolag med dålig ekonomi, åldersrelaterade bidrag till skolan vården och omsorgen, kvalitetssäkringsbidrag till förskolan och statsbidrag till landsting som inte själva klarat av att korta sina vårdköer. Det tydligaste och mest omdiskuterade exemplet är ändå regeringens förslag om maxtaxa i barnomsorgen. Maxtaxan inskränker enskilda familjers valfrihet genom att göra en barnomsorgsform så gynnad att andra alternativ kvävs.
Regeringens underfinansiering av maxtaxan pekar på ett tydligt behov av att institutionalisera finansieringsprincipen genom att lägga fast arbetsformer mellan Regeringskansliet och kommun/landstingsförbund, där varje proposition som berör kommunsektorn beräkningstekniskt studeras innan propositionen läggs till riksdagen.
Det är mycket viktigt att kommunerna ges den frihet som krävs för att kunna fortsätta ett förändringsarbete som innebär att medborgarna kan få mer för varje skattekrona. Statsbidragen bör utformas så att de ger rimliga möjligheter för kommuner med olika förutsättningar att bedriva en verksamhet med god standard. En annan viktig förutsättning för att kommuner och landsting i hela landet skall ha likvärdiga förutsättningar att bedriva en god verksamhet är ett väl fungerande utjämningssystem.
Utjämningen skall omfatta alla kommuner på likvärdiga grunder. Systemet skall inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet, utan baseras på mätbara, och för kommunerna opåverkbara faktorer, som mäter strukturella kostnadsskillnader. Utjämningssystemets nuvarande tekniska konstruktion leder dock till oönskade effekter, exempelvis negativa marginaleffekter till följd av de länsvisa skattesatserna och kompensationsgradens nivå. I ett reformerat system måste denna s.k. pomperipossaeffekt avskaffas, då den upplevs som orättfärdig och inkräktar på det kommunala självstyret. De förändringar i utjämningssystemet som behöver vidtas skall grundas på vunna erfarenheter och behandlas i en parlamentariskt sammansatt utvärdering/beredning.
Vi har en annan syn på de kommunala verksamheterna och den kommunala självstyrelsen än Socialdemokraterna. Vi vill föra en politik för självständiga och starka kommuner. Genom avregleringar och konkurrensutsättning i förening med tydlig prioritering av kärnuppgifterna finns goda möjligheter att uppnå detta.
En socialförsäkringsreform
Bakgrund
Dagens socialförsäkringssystem, bortsett från det nya pensionssystemet, uppvisar brister i många avseenden. De är för det första inte tillräckligt robusta för att skapa den ekonomiska trygghet som är en viktig del i ett välfärdssamhälle. Denna brist beror både på politiska och demografiska faktorer. Sedan 1990 har ca 600 regeländringar gjorts i socialförsäkringssystemet. Det säger sig självt att system som regelbundet förändras i så hög grad inte kan betraktas som robusta eller förutsägbara.
Därtill kommer den demografiska utvecklingen och en mer rörlig arbetsmarknad framöver att ställa helt nya krav på socialförsäkringarna. Bland annat beräknas den s.k. ekonomiska försörjningskvoten mellan år 2000 och 2030 öka från 1,17 till 1,40. Det innebär att 100 sysselsatta personer försörjer 140 icke sysselsatta personer förutom sig själva år 2030, jämfört med 117 personer år 2000. Detta är en mycket kraftig försämring av den ekonomiska försörjningskvoten. De regionala obalanserna riskerar också att förstärkas. Detta ställer de offentliga utgiftssystemen, och inte minst socialförsäkringarna, inför svåra uppgifter.
Sveriges befolkning 1970-2030
Tusental personer Förändri Förändrin ng g 2000 1970-200 0 2000-2030 0-19 år 2047 -78 -22 20-64 år 5208 474 -97 Över 64 år 1531 417 718 Totalt 8786 813 598 Källa: SCB
Långtidsutredningen och Konjunkturinstitutet visar dock att det under de närmaste åren, ungefär fram till 2010, kommer att vara en lättnad i det ekonomiska trycket från befolkningsutvecklingen. Detta ger oss en möjlighet att ändra de offentliga systemen så att de blir mera långsiktigt hållbara. Utan förändringar kommer de offentliga utgifterna att utvecklas som i nedanstående diagram. Risken är då stor att panikartade åtgärder kommer att vidtas, vilket naturligtvis på inget sätt är bra.
Offentliga utgifter exklusive räntor
Socialförsäkringssystemet är för det andra inte heller översiktligt. Socialförsäkringarna omfattar ett 50-tal olika ersättningstyper. Dessa regleras i ett 20-tal olika lagar och administreras av ett tiotal olika huvudmän. Detta i kombination med den komplexitet som finns i vissa system och de ständiga förändringar som görs i systemen innebär att det i princip är omöjligt för vanliga medborgare att förstå och ha tilltro till systemen. Legitimiteten undergrävs därför, vilket i sig delvis förfelar syftet med de offentliga försäkringssystemen.
För det tredje kan systemets effektivitet och träffsäkerhet också ifrågasättas. Drygt 350 miljarder kronor omfördelas till en administrativ kostnad av ca 6 miljarder kronor årligen. Detta kan förvisso anses vara en låg kostnad i förhållande till de belopp som fördelas, men dessutom kostar fusk, överutnyttjande och systembrister sannolikt mellan 5 och 7 miljarder kronor varje år (RRV1995:32). De generella systemen omfattar inte alla.
Det finns således ett stort behov av att reformera dagens socialförsäkringssystem. Det behövs till att börja med en samordning, renodling och förenkling. På den framtida arbetsmarknaden kommer behoven att i många avseenden vara annorlunda än i dag. Vi kan redan nu se detta genom att andelen fasta arbeten minskat. Nya anställningsformer, behov av att växla mellan att vara företagare och anställd, behov av att både män och kvinnor skall kunna förena familjeliv och yrkesliv, behovet av avbrott för studier under arbetslivet m.m. skapar i flera avseenden nya förutsättningar och krav på hur arbetsmarknadens institutioner skall fungera. Socialförsäkringarna måste därför förändras med sikte även på detta.
Utgångspunkter och principer för en reformering
Befintliga prognoser över befolkningsutvecklingen visar, som nämnts ovan, att trycket på de offentliga finanserna förbättras något under de närmaste åren. Det är därför utomordentligt viktigt att denna period utnyttjas för att reformera systemen så att de är bättre skickade att svara för viktiga välfärdsuppgifter i framtiden, när befolkningsutvecklingen medför större påfrestningar på de offentliga finanserna.
De principer som bör ligga till grund för dessa förändringar återfinns i betydande grad i den reformering som med bred politisk enighet gjorts av pensionssystemet.
· För att stärka systemens legitimitet handlar det bl.a. om att få en ökad koppling mellan vad den enskilde betalar respektive vad han eller hon har rätt till, eller får ut, i förmån. · · Socialförsäkringsförmånerna måste lättare kunna följa den enskilde individen. Inte minst på en mer rörlig och internationaliserad arbetsmarknad är detta viktigt. · · Systemen måste vara utformade så att de klarar olika typer av demografiska förändringar utan att behöva förändras genom nya politiska beslut. ·
Systemen måste ha goda incitament inbyggda som stimulerar till arbete och inte leder till överutnyttjande.
Den ökade sjukfrånvaron måste brytas
Ett av de mer akuta problemen i socialförsäkringssystemet är, som visats i avsnitt 2.4, utvecklingen för sjukförsäkringen.
Den ökande ohälsan i arbetslivet är, förutom det lidande som drabbar den enskilde, ett växande strukturproblem på arbetsmarknaden. Det är främst anställda inom offentliga sektorn som är drabbade. Skillnaderna mellan könen vad gäller antalet sjukskrivningar ökar.
Kostnaden för sjukpenning beräknas till år 2004 öka med 226 % jämfört med år 1997. Samtidigt väntas kostnaderna för förtidspensioneringar öka till följd av att även antalet personer som förtidspensioneras fortsätter att öka. Det är uppenbart att regeringen inte har kontroll över utvecklingen.
Riksförsäkringsverkets s.k. 4 september- undersökning visar att 47 % av de som var sjukskrivna denna dag var anställda inom den offentliga sektorn. Det skall jämföras med att sektorn omfattar ca 31 % av arbetsmarknaden. Uppenbart är att de offentliga arbetsgivarna, generellt sett, har svårigheter att skapa en arbetsmiljö som förebygger stress och minskar ohälsa. Detta drabbar främst kvinnor.
Det är främst de långvariga sjukskrivningarna som ökar. Regeringen har hittills bara försökt möta de ökade problemen med utredningar. Utredningar kan behövas för att förändra på lång sikt, men många åtgärder som ger snabba resultat går att göra redan nu. En utredning (Rehabilitering till arbete, SOU 2000:78) gjord av Gerhard Larsson är redan klar och visar på en rad brister i nuvarande system:
· Mer än en miljon individer har övervägt att av hälsoskäl förändra sin arbetssituation. · · Sjukfrånvaron ökar kraftigt. · · Många sjukskrivna har ett rehabiliteringsbehov som inte tillgodoses. · · Utbudet av rehabilitering är otillräckligt och ojämnt fördelat. · · Väntetider inom sjukvården försenar rehabilitering. · · Arbetsgivaren behöver stöd i rehabiliteringsarbetet. · · Rehabiliteringsansvaret delas av fem parallella sektorer som alla har olika mål, medel och ansvar (arbetsgivaren, hälso- och sjukvården, kommunens socialtjänst, arbetsförmedlingen och försäkringskassan). · · De längre sjukfallen innebär att arbetsgivaren skjuter över kostnaderna från den egna verksamheten till staten. Samtidigt är det på den lokala arbetsplatsen som det finns möjlighet att förebygga ohälsa. En bra arbetsgivare förhindrar stress och ohälsa, och därför skall bra och lyhörda arbetsgivare premieras. · · Att minska antalet sjukskrivningsdagar är därför en av de viktigaste sociala åtgärderna som bör prägla de kommande årens politik. Därigenom kan personligt lidande minska och hälsoläget förbättras samtidigt som företagens och statens utgifter kan minska. · · En möjlighet att förbättra situationen är att i hela landet tillåta finansiell samordning mellan försäkringskassorna och sjukvården. Det skulle innebära att försäkringskassorna kunde bekosta sjukvårdsinsatser för att snabbt få resultat som skulle hålla nere långtidssjukskrivningar. I de områden där detta varit möjligt på försök har besparingarna visat sig vara avsevärda. Ett tillämpande i hela landet skulle ha positiva verkningar både på kostnaderna och inte minst på enskilda människors liv. Detta skulle i dagsläget vara utomordentligt angeläget med hänsyn till de skenande sjukförsäkrings- och förtidspensionskostnaderna. Försäkringskassorna bör också kunna bekosta specialistvård utanför landstingssektorn för att minska väntetiderna. · · En finansiell samordning och ökad självständighet för försäkringskassorna kombinerat med en nationell vårdgaranti som garanterar att en rehabiliterings- eller sjukvårdsinsats utförs inom en given tid skulle väsentligt förbättra hälsoläget, stärka arbetsutbudet och minska de offentliga kostnaderna. · · För att snabbt kunna bryta den negativa utvecklingen genom rehabiliteringsinsatser behövs även extra resurser för bl.a. försäkringskassorna. · · En stärkt utbildning i försäkringsmedicin skulle också i vissa fall kunna korta sjukskrivningstiderna. · · Det förebyggande arbetet på arbetsplatserna måste ges en högre prioritet. Detta gäller särskilt där offentlig sektor är arbetsgivare. Möjligheten att påverka den egna arbetssituationen har en avgörande betydelse för hälsoläget och vilken stress man upplever. Just på denna punkt är stora delar av den offentliga sektorn en dålig förebild genom sina stela och hierarkiska strukturer. · På lite längre sikt behöver mer genomgripande förändringar genomföras. Utgångspunkter för en större förändring av rehabiliteringen och korttidssjukvården bör bl.a. vara att individen sätts i centrum, till skillnad från dagens system där det snarast är byråkratin som står i centrum. Vidare bör det vara en offentlig instans som man vänder sig till och som har hela ansvaret för rehabiliteringen. De förebyggande insatserna bör stärkas och utbudet av rehabiliteringsresurser behöver öka. Likaså måste likvärdiga möjligheter till rehabilitering över landet och mellan olika grupper garanteras samt tydligare drivkrafter för en snabb och kvalitativ rehabilitering skapas.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad vi här framfört om inriktningen av den allmänna ekonomiska politiken. Vi tillstyrker därmed delvis motionerna Fi17 (m) yrkandena 1, 7 och 10-16, Fi18 (kd) yrkandena 1, 2 delvis och 5, Fi19 (c) yrkandena 1, 6-11 och 13-14, Fi20 (fp) yrkandena 1, 10, 11, 13-16, 18-23 och 25 samt Fi33 (m).
2.Den ekonomiska och monetära unionen (avsnitt 1.4) (punkt 2) (m, kd, fp)
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m) och Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 8,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 3 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 17.
Ställningstagande
Vi anser att svenskt företagande behöver en stabil valuta. Den växande osäkerheten om den svenska kronan försvårar bl.a. för mindre och medelstora företag att vinna marknader utomlands. En ekonomisk politik som följs av ett sjunkande värde på den svenska kronan urholkar välfärden och snedvrider förutsättningarna för nytt företagande. Vi anser att euron snarast möjligt bör bli svensk valuta. Sverige bör därför så snart som möjligt, lämpligen efter en folkomröstning, fatta beslut om fullt deltagande i EU:s valutasamarbete. Omedelbart efter ett positivt beslut bör Sverige inträda i ERM2.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad vi anfört om att Sverige snarast möjligt tar full del i samarbetet om den gemensamma valutan. Vi tillstyrker därmed delvis motionerna 2000/01:Fi17 (m) yrkande 8, 2000/01:Fi18 (kd) yrkande 3 och 2000/01:Fi20 (fp) yrkande 17.
3.Den ekonomiska och monetära unionen (avsnitt 1.4) (punkt 2, motiveringen) (c)
av Lena Ek (c).
Ställningstagande
Jag anser att finansutskottets ställningstagande under avsnitt 1.4 Den ekonomiska och monetära unionen borde ha följande lydelse:
För stabiliteten och tillväxten i EU och övriga Europa är det av vitalt intresse att valutaunionen blir en framgång. EMU kommer i hög grad att påverka Sverige och den svenska ekonomin oavsett om Sverige deltar eller inte.
Enligt min mening bör Sverige emellertid inte delta i EMU:s s.k. tredje etapp, eftersom nackdelarna med ett svenskt deltagande överväger fördelarna. EMU är inte i första hand ett ekonomiskt projekt utan EMU är ett politiskt projekt. Därtill kommer att EMU är ett av EU:s mest tydliga överstatliga projekt, vilket minskar medlemsstaternas ekonomiska inflytande och ekonomiska flexibilitet. Vidare begränsas värdet av den gemensamma penningpolitiken i unionen av det faktum att medlemsstaternas ekonomier ser olika ut och att länderna befinner sig i olika konjunkturfaser. Enligt min uppfattning kommer också den gemensamma penningpolitiken att med stor sannolikhet tvinga fram mer av gemensam finanspolitik i unionen.
Sverige bör utifrån en trovärdig ekonomisk politik stå starkt utanför EMU. Med sunda statsfinanser, en fortsatt rörlig men stabil växelkurs, en penningpolitik som styrs av ett inflationsmål, en reformering av arbetsmarknaden och ett gynnsamt företagsklimat skapas goda förutsättningar för ekonomisk tillväxt, hållbar utveckling och en möjlighet för Sverige att stå utanför EMU.
Vi bör noga följa valutaunionens utveckling och återkommande pröva argumenten för och emot ett inträde i EMU. Sveriges långsiktiga relationer till EMU bör värderas utifrån vunna erfarenheter. Om en riksdagsmajoritet avser att aktualisera ett medlemskap i EMU är det min och Centerns uppfattning att frågan skall avgöras av medborgarna i en folkomröstning.
Enligt min mening bör riksdagen således avslå motionerna Fi17 (m) yrkande 8, Fi18 (kd) yrkande 3 och Fi20 (fp) yrkande 17.
4.Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2) (punkt 3) (m)
av Gunnar Hökmark, Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm och Gunnar Axén (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen fastställer att det långsiktiga målet för det finansiella sparandet skall vara att uppnå balans i den offentliga sektorn över en konjunkturcykel. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 4 och
avslår proposition 2000/01:100 punkt 2 samt motionerna
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 4 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 2.
Ställningstagande
I likhet med Moderata samlingspartiet anser vi att budgetarbetet bör inriktas på att uppnå balans i de offentliga finanserna sett över en konjunkturcykel. Riksdagen har som långsiktigt mål för budgetpolitiken lagt fast ett krav på överskott i de offentliga finanserna på i genomsnitt 2 % av BNP över en konjunkturcykel. Enligt vår mening går ett sådant mål utöver de krav som de offentliga finansernas stabilitet ställer och leder till ett offentligt översparande på bekostnad av enskilt sparande och de tillväxtinriktade reformer som Sverige behöver för att kunna uppnå en långsiktigt hög och stabil tillväxt. Sverige skall ha ett ökat privat sparande, inte en ökad kollektiv kapitalbildning.
Det av oss förespråkade balansmålet bör inte omfatta sådant sparande som sker inom PPM-delen av pensionssystemet. Vi är medvetna om att EU:s statistikorgan Eurostat klassificerat detta sparande som offentligt, men i grunden fungerar det som ett privaträttsligt sparande och uppfattas också på det sättet av gemene man. Detta sparande bör därför inte räknas in i riktvärdet för budgetpolitiken. Om man i enlighet med detta synsätt exkluderar premiepensionssparandet från regeringens överskottsmål skulle detta i realiteten motsvara knappt 1 % under kommande år.
I nuvarande konjunkturläge innebär vårt mål överskott i de offentliga finanserna under de kommande åren. Sådana överskott bidrar också till att den offentliga skuldkvoten minskas och räntebördan begränsas.
Oavsett om premiepensionssparandet räknas in i målet eller ej, bör det finansiella överskottet enligt vår mening mot denna bakgrund vara högre än vad regeringen har angett för de kommande åren. För egen del anser vi att det bör uppgå till drygt 1 % av BNP exklusive premiepensionsdelen. Ett sådant överskott svarar väl mot vårt mål om balans över konjunkturcykeln.
Därmed tillstyrker vi motion Fi17 (m) yrkande 4 och avstyrker propositionen (punkt 2) samt motionerna Fi18 (kd) yrkande 4 och Fi20 (fp) yrkande 2.
Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2) (punkt 3) (kd)
av Mats Odell och Per Landgren (båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager som sin mening att regeringen dels bör lägga fram förslag om ett kompletterande budgetmål om balans i statens finansiella sparande sett över en konjunkturcykel, dels bör fullfölja arbetet med den långsiktiga inkomst- och utgiftsstrategi, LINUS, som påbörjades i Finansdepartementet under den förre finansministerns ledning. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 4 och
avslår proposition 2000/01:100 punkt 2 samt
motionerna 2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 4 och 2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 2.
Ställningstagande
Som vi påpekar i Kristdemokraternas motion Fi18 ligger överskotten i den offentliga sektorn under åren framöver helt i ålderspensionssystemet medan statsbudgeten går med underskott. Nuvarande budgetpolitiska överskottsmål ger därför inte någon buffert åt statsfinanserna som det ursprungligen var tänkt. Regeringens avsikt att göra statsfinanserna mer stabila för konjunktursvängningar har alltså helt misslyckats.
För oss kristdemokrater är sunda statsfinanser av central betydelse för den ekonomiska politiken. Vi anser därför att det behövs ett kompletterande budgetmål för statens finansiella sparande. Regeringen bör med hänsyn härtill återkomma till riksdagen med förslag om ett kompletterande budgetmål om balans i statens finansiella sparande över en konjunkturcykel. Regeringen bör i det sammanhanget också lämna förslag om i vilken takt ett sådant mål bör fasas in.
Under sin tid som statsråd tog före detta finansministern Erik Åsbrink initiativ till ett arbete med en långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi, LINUS. Erik Åsbrink hann dock aldrig slutföra detta arbete. En strategi av detta slag behövs emellertid om Sverige skall klara den dubbla utmaning som följer av dels en ökad internationalisering, dels den demografiska utvecklingen. Internationaliseringen tvingar fram skattesänkningar, medan den demografiska utvecklingen snarare ställer krav i motsatt riktning. Regeringen bör därför anmodas att fullfölja detta arbete.
Därmed tillstyrker vi motion Fi18 (kd) yrkande 4 och avstyrker propositionens förslag samt motionerna Fi17 (m) yrkande 4 och Fi20 (fp) yrkande 2.
6.Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2) (punkt 3) (fp)
av Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha följande lydelse:
3. Riksdagen fastställer målet för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn till 2,5 % av BNP för 2002. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 2 och
avslår proposition 2000/01:100 punkt 2 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 4 och
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 4.
Ställningstagande
Jag tillstyrker Folkpartiet liberalernas förslag att målet för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn bör sättas högre än de 2,0 % av BNP som föreslås i vårpropositionen. Sedan tidigare står Folkpartiet bakom det långsiktiga målet om ett överskott i de offentliga finanserna på i genomsnitt 2 % av BNP sett över en konjunkturcykel. Skall genomsnittet kunna ligga på denna nivå är det enligt min mening tämligen självklart att överskottsmålet bör vara högre i en högkonjunktur för att kunna väga upp en lägre nivå i en lågkonjunktur. I denna fråga har regeringen aldrig haft någon klar politik.
Folkpartiet anser att det i likhet med vad som gäller för i år kan vara lämpligt med ett överskott på 2,5 % av BNP under 2002. För åren 2003 och 2004 är osäkerheten större. I vårt budgetalternativ överstiger för dessa år det finansiella sparandet genomsnittsnivån 2 % av BNP. Om så behövs för att möta en konjunkturavmattning är vi emellertid beredda att minska detta sparande. Våra angivna överskottsnivåer för 2003 och 2004 skall därför inte ses som målsättningar.
Jag tillstyrker således motion Fi20 (fp) yrkande 2 och avstyrker regeringens förslag samt motionerna Fi17 (m) yrkande 4 samt Fi18 (kd) yrkande 4.
7.Budgetpolitikens inriktning 2002-2004 (avsnitten 2.3, 2.4 och 3) (punkt 4) (m)
av Gunnar Hökmark, Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm och Gunnar Axén (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha följande lydelse:
a) Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4.1)
Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för 2002-2004 till 847, 859 respektive 873 miljarder kronor. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 3 och
avslår proposition 2000/01:100 punkt 3 samt motionerna
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 6,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 2 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 3.
b) Beräkning av utgifter för den offentliga sektorn (avsnitt 2.4.2)
Riksdagen godkänner Moderata samlingspartiets beräkning av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2
och avslår proposition 2000/01:100 punkt 5 samt motionerna
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 8,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 3 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 5.
c) Fördelning av utgifterna på utgiftsområden
Riksdagen godkänner, som riktlinjer för regeringens budgetarbete, Moderata samlingspartiets förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004 enligt efterföljande tabell. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkandena 5 och 6,
och avslår proposition 2000/01:100 punkt 4 samt motionerna
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 7,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 4 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 4 och 12.
Ställningstagande
Trots att regeringen räknar med en fortsatt ekonomisk eftersläpning gentemot omvärlden föreslår man inga strukturella reformer, bara nya utgiftsåtaganden. Men det är just strukturella reformer som Sverige är i behov av, inte ökade offentliga utgifter och ökad offentlig makt på medborgarnas bekostnad. Vi behöver reformer som ökar medborgarnas valfrihet och självbestämmande och som skapar förutsättningar för framväxten av nya företag. Vi behöver reformer som ökar den långsiktiga tillväxtpotentialen och som gör ekonomin stark nog att möta sådana nya utmaningar som en ökad globalisering och en kommande internationell avmattningsperiod. Vi behöver slutligen också reformer som tillgodoser de krav på ekonomins funktionssätt som den demografiska utvecklingen ställer. Men av allt detta syns ingenting i regeringens vårproposition.
I stället sker motsatsen. Med vårpropositionen ökar de offentliga utgifterna i ett läge när Sverige fortfarande har en av världens mest konjunkturkänsliga statsfinanser. Den offentliga utgiftskvoten är inte bara högst inom OECD utan ligger så mycket som 15 % över genomsnittet bland OECD:s medlemsländer. Till detta kommer att de utgiftsökningar som regeringen nu föreslår är så omfattande att statsbudgeten väntas gå med underskott under de kommande åren. Bortser man från de beräknade engångseffekterna visar det sig att det underliggande underskottet är dubbelt så stort, närmare 40 miljarder. Att statsbudgeten mitt under en högkonjunktur uppvisar stora underliggande underskott visar att regeringen inte har den kontroll över statsfinanserna som den hävdar. Tvärtom tyder de kommande årens snabba utgiftsökningar och kraftigt krympta budgeteringsmarginaler på att regeringen på grund av yttre och inre tryck är på väg att förlora denna kontroll. Detta intryck förstärks av att regeringen redan nu har börjat inteckna budgeteringsmarginalen för 2004. Den budgeteringsmarginal som föreslås för detta år uppgår nämligen till endast 15,8 miljarder kronor, vilket motsvarar 1,8 % av de takbegränsade utgifterna. Det är mindre än vad som någon gång tidigare har fastställts för det tillkommande tredje året.
Med en sådan utveckling finns det enligt vår mening stor risk för att de offentliga finanserna återigen kommer att drabbas hårt när konjunkturen vänder nedåt. De offentliga finansernas sårbarhet måste minska för att den privata sektorn skall få bättre förutsättningar för tillväxt över tiden. Genom att den offentliga sektorn lägger beslag på en så stor del av resurserna blir också den privata sektorns förmåga att erbjuda nya arbetstillfällen otillräcklig.
Utveckling mot ständigt ökade utgifter och skatter måste brytas. Det krävs en radikal politik som ger förnyelse och svarar mot dagens krav - en politik som bygger på respekten för enskilda människors kunskap och förmåga och den dynamik som frigörs i ett öppet samhällsklimat. Reformer som öppnar för enskilda människors val och deras kontroll över den egna vardagen ger Sverige större möjligheter i framtiden.
En sådan ekonomisk politik, med en tydlig utbudsinriktning och med återhållsamhet med offentliga utgifter, kan förena en varaktig hög tillväxt med låg inflation och sund löneutveckling. Arbetsmarknaden behöver moderniseras, avregleringar genomföras, skatter sänkas och de offentliga utgifterna minskas.
Moderata samlingspartiet redovisar en politik med en sådan inriktning. Vårt parti föreslår i motion Fi17 ett antal strukturella reformer som främjar tillkomsten av nya arbeten och som gör det möjligt för folk att leva på sin egen lön.
Enligt vår mening bör budgetpolitiken utformas på det sätt som Moderata samlingspartiet föreslår. Medborgarna måste få valfrihet och rätt att själva bestämma om sin trygghet. Lägre skatter och lägre utgifter i stat och kommun betyder större frihet för enskilda och familjer att själva välja. Det ger dem större möjlighet att prioritera och forma sin framtid, vilket i sig är en utveckling värd att sträva efter.
Såsom närmare utvecklas i den moderata motionen anser vi att budgetpolitiken bör ges en sådan inriktning att man når balans på en lägre nivå. Vårt mål är att de offentliga finanserna skall vara i balans över en konjunkturcykel.
Det är vår uppfattning att i bedömningen av de offentliga finansernas överskott bör inte premiepensionssparandet ingå eftersom det i praktiken är ett privaträttsligt sparande. Det faktum att regeringen verkar räkna med premiepensionsmedlen som en buffert för de offentliga finanserna ger ett intryck av att man också kan tänka sig att ta i anspråk pensionärernas pengar. Det är ett förhållningssätt till de pengar som enskilda människor sparar som är högst anmärkningsvärt, inte minst mot bakgrund av att regeringen nu låter statens budgetunderskott växa för de kommande åren.
Det faktum att den gemensamma europeiska statistiken inkluderar även den typ av obligatoriskt sparande som premiepensionsmedlen utgör, behöver inte innebära att man också lägger det till grund för den faktiska bedömningen av de offentliga finansernas stabilitet. Antingen avser regeringen att ta i anspråk dessa medel eller så lurar man sig själv i sin bedömning av de offentliga finansernas faktiska överskott. Det är ett slarvigt och cyniskt sätt att hantera en viktig fråga.
Genom att i den samlade bedömningen exkludera PPM-medlen ges inte bara en mer rättvisande bild av de offentliga finansernas överskott utan också mer relevanta och tydliga krav på budgetpolitikens inriktning oavsett om man vill ha ett överskott i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln eller om man som vi vill ha de offentliga finanserna i balans. Förutsatt att regeringen respekterar att PPM-medlen är de framtida pensionärernas och inte det offentligas pengar är regeringens överskottsmål över konjunkturcykeln bara drygt 1 %. Vårt mål om att de offentliga finanserna, exklusive PPM-medlen, skall vara i balans över konjunkturcykeln leder till en stramare budgethantering. För de kommande åren bedömer vi att detta ställer de krav på överskott som vi redovisat.
Är de offentliga finanserna i balans kommer även statsskulden att vara oförändrad i nominella termer, men mätt som andel av BNP kommer den att sjunka i takt med att BNP växer. Minskningen av statsskulden bör därutöver påskyndas genom försäljning av statliga företag. Givet ett sådant balansmål bör vi i nuvarande konjunkturtopp ha överskott i de offentliga finanserna.
Våra förslag leder till att utgifts- och skattekvoterna kommer att sjunka med ytterligare 3 respektive 5 procentenheter fram till 2004 jämfört med regeringens alternativ. Med vår politik kommer då dessutom den konsoliderade bruttoskulden att understiga 40 % av BNP, vilket är närmare 7 procentenheter lägre än regeringen räknar med för egen del.
Som närmare utvecklas i vår motion föreslår vi utgiftsminskningar som för 2002 uppgår till netto 27,3 miljarder kronor och för 2003 och 2004 till 57,0 respektive 68,8 miljarder kronor.
Tillsammans med lägre statsskuldsräntor och det utrymme som finns uppfört i vårpropositionen som en beräkningsteknisk överföring ger besparingarna i det moderata budgetalternativet utrymme för sänkta skatter med 53,2 miljarder kronor 2002, 86,0 miljarder kronor 2003 och 109,5 miljarder kronor 2004.
I ett medellångt perspektiv bör man inrikta sig på att sänka skatterna till en nivå som motsvarar genomsnittet bland våra viktigaste konkurrentländer. Det är en förutsättning för att Sverige i en global ekonomi skall ha konkurrenskraft om företagande och kunskap och därmed kunna slå vakt om välfärden.
Vi moderater föreslår omfattande skattesänkningar avsedda att främja tillväxten, ökad social trygghet, minskat bidragsberoende och att skapa förutsättningar för nya arbeten. Våra förslag kan ses som en långtgående växling från subventioner och bidrag till skattesänkningar som särskilt inriktas på de breda grupperna av låg- och medelinkomsttagare.
Det är framför allt vanliga familjer med låga och medelstora inkomster som har behov av skattesänkningar, och enligt vår mening är det därför naturligt att man - såsom Moderata samlingspartiet förordar - i första hand sänker skatten på arbetsinkomster för dessa grupper, bland vilka barnfamiljerna är särskilt utsatta. Men även andra skatter, som också har stor betydelse för låg- och medelinkomsttagare, bör enligt vår mening sänkas betydligt under åren framöver, inte minst fastighetsskatten och skatten på bensin och diesel. Uppenbart är att regeringen i stället för att ge medborgarna en ökad kontroll över välfärden tänker sig att den offentliga makten skall lägga beslag på en större del av den ekonomiska tillväxten. De ökade skatteinkomster som regeringen räknar med under de kommande åren tillfaller stat och kommun på bekostnad av framför allt låg- och medelinkomsttagarnas sociala trygghet.
Risken för att regeringen med sin politik kommer att tvingas höja skatterna för låg- och medelinkomsttagare ytterligare, alltmedan man gör särskilda undantag för vissa höginkomsttagargrupper och mycket förmögna, riskerar inte bara att leda till en ökad orättfärdighet utan också till växande social otrygghet. Den ökande skattebelastning som skett genom fastighetsskattens utveckling under 1990- talet visar på detta.
Regeringens ovilja att sänka skattesatserna, förutom för små marginella grupper av utländska höginkomsttagare och miljardärer, riskerar att genom rörliga skattebaser leda till ett betydande skattebortfall. Det skattebortfallet motsvaras inte av att de enskilda medborgarna vid skattesänkningar får mer pengar kvar efter skatt utan kommer att leda till plötsliga beslut om besparingar och minskade transfereringar. På det viset riskerar regeringens skatte- och utgiftspolitik leda till att låg- och medelinkomsttagare får både högre skattebelastning och lägre bidrag till skillnad från en offensiv reformstrategi där minskade bidrag uppvägs av väsentligt större skattesänkningar.
I det moderata budgetalternativet fördelas skattesänkningarna 2004 så att 23 miljarder kronor används för att minska skatten på företagande och kapitalbildning, medan hela 86 miljarder kronor, eller närmare fyra femtedelar, avser lägre skatt på arbete, familj och boende.
Tyngdpunkten i våra skattesänkningar ligger på låg- och medelinkomsttagare samtidigt som vi gör Sverige mer konkurrenskraftigt i fråga om företagande och kunskap. Skattesänkningar utformade på detta sätt skapar enligt vår mening större trygghet för enskilda och familjer samtidigt som Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar stärks.
När vi utformat våra besparingsförslag har vi särskilt eftersträvat att undanta de grupper som har svårt att tillgodogöra sig skattesänkningarna. Tvärtom föreslår vi betydande förbättringar i förhållande till regeringens förslag för exempelvis handikappade och pensionärer. Vi moderater föreslår inte heller några besparingar som berör sjukvård, äldreomsorg eller undervisningen i grundskola och gymnasium.
I stället innebär besparingarna att man skall återgå till den 75-procentiga ersättningsnivå som användes fram t.o.m. 1997 inom socialförsäkringssystemen och arbetslöshetsförsäkringen samt införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen. Dessa besparingar anser vi oss kunna göra eftersom den enskilde med våra förslag kompenseras genom lägre skatter på ersättningarna. Arbetslöshetsförsäkringen bör dessutom omvandlas till en omställningsförsäkring med ökad egenfinansiering för medlemmarna. I avvaktan på att det sker motsätter vi oss de av regeringen aviserade höjningarna av golv och tak i arbetslöshetsförsäkringen.
Utgiftsminskningar bör också åstadkommas genom minskat företagsstöd, minskade bidrag till organisationer och politiska partier, en snabbare avveckling av bostadssubventionerna, slopat presstöd samt slopat stöd till lokala investeringsprogram, effektivare rehabilitering och besparingar inom den statliga administrationen.
Såsom framgår av den moderata motionen anser vi att sådana grundläggande samhällsfunktioner som t.ex. rättsväsendet bör tillföras ökade resurser i förhållande till vad regeringen föreslagit. Vi vill också satsa mer på väginvesteringar, assistansersättning åt handikappade, miljö, försvar och fr.o.m. 2002 ett barnomsorgskonto som tillsammans med ett grundavdrag på 15 000 kr per barn och ett avdrag för styrkta barnomsorgskostnader utgör vårt alternativ till regeringens maxtaxa.
Staten bör också genomföra omfattande avregleringar och konkurrensutsätta kommunala verksamheter, som även i övrigt bör effektiviseras och rationaliseras för att medborgarna skall få valuta för sina skattepengar. Vi moderater föreslår en omfattande avreglering och konkurrensutsättning av kommunal verksamhet. Vi anser också att en översyn av vilka uppgifter en kommun skall få ägna sig åt bör göras.
Det inomkommunala utjämningssystemet måste enligt vår mening ha avskaffats senast vid utgången av 2003, då det bör ersättas av ett nytt system som stimulerar till ekonomisk tillväxt och samtidigt ger tillräckliga bidrag till kommuner och landsting med otillräcklig skattekraft.
Statsbidragen bör i avvaktan härpå inte höjas ytterligare för kommunerna. De minskade kostnader för kommunsektorn som vår politik ger upphov till är tvärt om så betydande att vi för de kommande åren föreslår en minskning av nivån på det generella statsbidraget. En sådan sänkning är också motiverad med hänsyn till att skatteintäkterna nu ökar snabbt för kommunerna.
De utgiftsminskningar som följer av våra besparingsförslag och den kompensation vi tillför kommunsektorn för våra skatteförslag innebär sammantagna att utgiftstaket för staten under de kommande tre budgetåren bör bestämmas till 847 miljarder kronor 2002, 859 miljarder kronor 2003 och 873 miljarder kronor 2004. Att våra förslag till utgiftstak för staten överstiger regeringens 2002 och 2003 sammanhänger med de ökade kommunbidrag som krävs för att neutralisera våra skatteförslag. Ser man till utgiftstaket för hela den offentliga sektorn bortfaller dessa neutraliseringseffekter, och då får vi väsentligt lägre utgifter än vad regeringen räknar med i sitt budgetförslag. Vårt utgiftstak för den offentliga sektorn understiger regeringens med 29, 116 respektive 147 miljarder kronor 2002-2004.
Vid beräkningen av utgiftstaket har vi inte inkluderat någon budgeteringsmarginal eftersom den påverkar budgetdisciplinen negativt. De ramanslag som bestäms för olika utgiftsområden skall vara så utformade att de ger myndigheter en betydande frihet att lösa sina uppgifter. Det är uppenbart att regeringen nu, genom budgeteringsmarginalen, använder utgiftstaken som mål för hur de offentliga utgifterna skall utvecklas i stället för som en begränsning av de statliga utgifternas utveckling. Det har lett till att de statliga utgifterna exklusive ränteutgifterna nu växer mycket snabbt.
Om de föreslagna taken för statens utgifter under de närmaste tre åren behöver överskridas, får regeringen återkomma till riksdagen med en förklaring och ett förslag till de besparingar som krävs för att det ursprungligen fastställda taket skall kunna upprätthållas.
Den finansiella effekten av Moderata samlingspartiets budgetalternativ kan sammanfattas på det sätt som framgår av efterföljande tabell. Den visar att med vårt budgetalternativ kommer sparandet att ligga på en nivå som med marginal överstiger även de av regeringen använda budgetmålen de kommande tre åren.
Som vi tidigare framhållit bör budgetarbetet ha en sådan inriktning att man uppnår balans i de offentliga finanserna sett över en konjunkturcykel. I nuvarande konjunkturläge innebär detta att man under några år bör ha överskott i budgeten för att därefter kunna tillåta sig underskott i nästa lågkonjunktur. Det moderata alternativet är utformat i enlighet med detta synsätt.
Finansiellt sparande i den konsoliderade offentliga sektorn med Moderata samlingspartiets budgetalternativ
Miljarder kronor 200 200 200 2 3 4
Finansiellt sparande enligt 45, 47, 49, vårpropositionen 2 2 3 Moderata besparingar +27 +57 +68 ,3 ,0 ,8 Moderata skattesänkningar - - - 53, 86, 109 2 0 ,5 Ränteeffekt av större +2, +5, +7, privatiseringar än regeringens 0 1 4 Utnyttjande av reserv avsatt i BP som beräkningsteknisk överföring för 2002-2004 +25 +25 +39 ,9 ,6 ,9 Finansiellt sparande med 47, 48, 55, Moderaternas budgetalternativ 2 9 9 - i förhållande till +2, +1, +6, regeringens budgetmål 0 7 6
Vi vill under de närmaste tre åren privatisera statliga företag för 80, 45 respektive 45 miljarder kronor per år utöver regeringens planer. Det extra utrymme som detta ger skall användas till en snabbare amortering av statsskulden. Med tanke på de privatiseringar som även regeringen har sagt sig vilja göra är det uppenbart att detta är realistiska belopp, inte minst sedan man nu sagt sig vilja minska den statliga ägarandelen i Telia till 10 %.
Våra besparingsförslag har en sådan inriktning att de grupper som har svårt att tillgodogöra sig skattesänkningarna är undantagna från partiets besparingar. Tvärtom föreslår vi betydande förbättringar i förhållande till regeringens förslag för exempelvis handikappade och pensionärer. Vi finner det anmärkningsvärt att regeringen förbiser dessa grupper samtidigt som man i gengäld ökar på kostnaderna för statlig administration med betydande belopp.
Sammanfattningsvis anser vi således att Moderata samlingspartiets förslag till inriktning av budgetpolitiken liksom partiets förslag till utgiftstak för åren 2002-2004 bör ligga till grund för budgetpolitiken. Det innebär att vi tillstyrker de i motion Fi17 (m) föreslagna nivåerna för utgiftstaket för staten för åren 2002-2004 (yrkande 3), liksom vårt förslag till beräkning av de offentliga utgifterna (yrkandena 2). Vidare tillstyrker vi Moderata samlingspartiets förslag till inriktning av budgetpolitiken (yrkande 6) liksom fördelningen av utgifter på utgiftsområden i enlighet med efterföljande tabell (yrkande 5).
Regeringens förslag i berörda delar avstyrks liksom de övriga motioner som är aktuella i detta sammanhang.
Moderata samlingspartiets förslag till utgiftsramar för 2002-2004
Miljarder kronor
Förändringar i förhållande till regeringens förslag
8.Budgetpolitikens inriktning 2002-2004 (avsnitten 2.3, 2.4 och 3) (punkt 4) (kd)
av Mats Odell och Per Landgren (båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha följande lydelse:
5. Budgetpolitikens inriktning 2002-2004
a) Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4.1)
Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2002 till 802 miljarder kronor, för 2003 till 824 miljarder kronor och för 2004 till 853 miljarder kronor. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 6,
och avslår proposition 2000/01:100 punkt 3 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 3,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 2 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 3.
b) Beräkning av utgifter för den offentliga sektorn (avsnitt 2.4.2)
Riksdagen godkänner Kristdemokraternas förslag till beräkning av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 8,
och avslår proposition 2000/01:100 punkt 5 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 3 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 5.
c) Fördelning av utgifterna på utgiftsområden
Riksdagen godkänner, som riktlinje för regeringens budgetarbete, Kristdemokraternas förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004 enligt efterföljande tabell. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 7,
och avslår proposition 2000/01:100 punkt 4 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkandena 5 och 6
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 4 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 4 och 12.
Ställningstagande
Vi ställer oss bakom Kristdemokraternas budgetalternativ som presenteras i motion Fi18. Enligt vår mening bör de sju områden som Kristdemokraterna vill prioritera styra inriktningen på budgetarbetet. Således är det enligt utskottet av största vikt med satsningar enligt följande sju punkter; en tillväxtpolitik för nya jobb, en skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön, en reformerad familjepolitik, bättre pensioner, förbättringar inom vården, omsorgen och skolan, ett återupprättat rättsväsende samt upprustad infrastruktur.
Grundbulten i kristdemokratisk ekonomisk politik är att stabila och goda villkor för fler och växande företag och därigenom öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och trygga välfärden. Detta åstadkoms genom en balanserad finanspolitik för sunda statsfinanser i kombination med strukturella åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt och avlägsnar de seglivade bromsmekanismer som i mer än 30 år underminerat den svenska ekonomins utvecklingskraft och bäddat för dagens höga totala arbetslöshet och brister i välfärden. Vi anser att en omläggning snarast behöver genomföras av egendoms- och kapitalbeskattningen. Förmögenhetsskatten bör fasas ut ur det svenska skatte systemet liksom dubbelbeskattningen på investeringar och risksparande. För att delvis finansiera detta föreslås en något höjd bolagsskatt, dvs. skatten på företagens faktiska vinster. Arbetsgivaravgifterna bör sänkas med 10 procentenheter på lönesummor upp till 900 000 kr per år.
Inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare bör sänkas genom att grundavdraget vid den kommunala beskattningen höjs kraftigt. Vi föreslår en inkomstskattereform i fyra delar. Bland annat föreslås ett höjt grundavdrag, vilket även kommer pensionärerna till del. Den totala skattesänkningen blir för de flesta runt 300 kr per månad eller ca 3 600 kr för år 2002. Värnskatten bör slopas. Boendeskatterna bör sänkas genom en varaktig återgång till, och frysning av, taxeringsvärdena på 2000 års nivå. Sammantaget vill vi sänka fastighetsskatteuttaget på flerfamiljshus (hyreshus och och bostadsrätter) och egnahem (villor) med drygt 5 miljarder kronor. Enligt vår mening bör också förmögenhetsskatten avvecklas i tre steg. För att delvis finansiera detta föreslås höjd bolagsskatt till 30 %.
Inom det skattepolitiska området föreslår vi vidare att avdragsrätten på pensionssparande successivt höjs till ett helt basbelopp per år samt att en avdragsrätt för sparande på individuella utbildningskonton genomförs. Vi anser också att reseavdraget för resor till och från jobbet skall sänkas från 7 000 till 5 000 kronor och att en 50-procentig skattereduktion införs för de privata hushållens köp av tjänster i det egna hemmet (inkl. ROT-tjänster).
På familjeområdet föreslås bl.a. höjd garantinivå i föräldraförsäkringen från dagens 60 kr per dag till 150 kr per dag från 2002, införande av ett barnomsorgskonto på totalt 40 000 kr per barn som fyllt ett år, en avdragsrätt för samtliga styrkta barnomsorgskostnader på maximalt 50 000 kr per år samt införande av en statlig skattereduktion för varje barn upp till 16 år.
För att förbättra för de sämst ställda pensionärerna bör pensionstillskottet höjas med 200 kr per månad år 2002. År 2003 träder det nya pensionsystemet i kraft vad gäller den nya garantipensionen. Samtliga pensionärer kommer då att betala skatt i det vanliga skattesystemet. Från och med år 2003 kommer det föreslagna höjda grundavdraget m.a.o. att omfatta hela pensionärs kollektivet, vilket gör att även de pensionärer som har lägst pension kommer att få sänkt skatt med ca 250 kr per månad. Utskottet anser också att hela inkomstprövningen av bostadstillägget bör slopas och att omställningspensionen för efterlevande återställs från sex till tolv månader. Vidare bör inte inkomstprövningen av bostadstillägg innehålla fritidsfastigheter.
Kommunsektorn bör tillföras ytterligare resurser för att täcka in den högre ambitionsnivå som Kristdemokraterna har, bl.a. vad gäller antalet vårdplatser och möjligheten för kommunerna att införa enhetstaxa i äldreomsorgen. Anslaget till bilstöd bör ökas med 20 miljoner kronor per år under åren 2002-2004. Sjuk- och tandvårdsförsäkringen bör på sikt samordnas. För detta ändamål bör en utredning skyndsamt tillsättas. I avvaktan på denna utredning tillförs anslaget 100 miljoner kronor per år under åren 2002-2004.
En förstärkning av rättsväsendet är enligt vår mening en prioriterad uppgift. Vi anser att särskilt polisens situation måste förändras. Till skillnad från regeringen vill Kristdemokraterna att det skall finnas 19 000 poliser år 2006 och att närpoliskontoren skall hållas öppna i betydligt större utsträckning än i dag. Vi anser också att skattekontrollen bör effektiviseras och tullkontrollen skärpas. Vidare delar utskottet Kristdemokraternas uppfattning att antalet häktesplatser och platser för sluten ungdomsvård måste öka samt att resurser måste avsättas för påverkansprogram, fler motivationsavdelningar och förberedelser för utslussning inom kriminalvården.
Omfattande satsningar behöver göras för att rädda den snabbt förfallande väg- och järnvägsinfrastrukturen. Utskottet delar Kristdemokraternas uppfattning att satsningar på 8,5 miljarder kronor behöver avsättas, främst för väginvesteringar den närmaste treårsperioden.
Det svenska biståndet bör öka avsevärt. Därför anser vi att ytterligare 2,7 miljarder kronor bör anvisas under perioden 2002-2004, för att år 2004 avsätta 0,92 % av BNI.
Vi anser att den nya rehabiliteringsförsäkring som föreslås i SOU 2000:78 i alla väsentliga huvuddrag bör genomföras från den 1 juli 2002, då varje krona satsad på rehabilitering i längden ger minst nio kronor tillbaka. Vi föreslår också att ersättning för personskadekostnader i samband med trafikolyckor överförs till trafikförsäkringen samt att en andra karensdag införs inom sjukförsäkringen.
En viktig strukturreform för bl.a. en bättre lönebildning är ökad finansieringsgrad i en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med en egenavgift som täcker 33 % av kostnaderna. Detta leder till markant sänkta kostnader inom utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. Vi tillstyrker Kristdemokraternas samlade förslag om ökade resurser för fler tjänster inom vård, omsorg och skola samt företags- och tillväxtfrämjande åtgärder, vilka leder till att trycket på arbetslöshetsförsäkringen kan minska något.
Vi anser att regelsystemen för de arbetsmarknadspolitiska programmen bör förenklas och att antalet åtgärder minskar. I likhet med Kristdemokraternas förslag kan ramen för utgiftsområde 13 Arbetsmarknad minskas med ca 10 miljarder kronor per år under perioden 2002-2004. Ett nytt system med utbildningskonto bör införas med möjlighet att avsätta medel för investeringar i utbildning i enlighet med Kristdemokraternas förslag.
Dagens studiefinansieringssystem har stora brister. Vi förordar ett studiefinansieringssystem som omfattar studerande såväl på högskola, i vuxenutbildning som på ungdomsgymnasiet. Den planerade utbyggnadstakten av antalet platser för vuxenstudier och i högskolan bör vara något lägre för att undvika en försämrad utbildningskvalitet. I likhet med Kristdemokraterna avvisar vi regeringens förslag om maxtaxa inom barnomsorgen liksom den centralstyrda skolsatsning som regeringen budgeterat för.
Genom privatisering av statliga företag kan statsskulden amorteras ner ytterligare. Vi föreslår därför en ökad utförsäljning med 80, 45 resp. 45 miljarder kronor mer än regeringen räknar med för perioden 2002-2004.
I följande tabell visas vårt förslag till fördelning på utgiftsområden för 2002-2004. Vårt förslag överensstämmer med det av Kristdemokraterna i motion Fi18 framlagda förslaget.
Utskottets och Kristdemokraternas förslag till utgiftsramar för 2002-2004
Förändringar i förhållande till utskottets förslag
Miljoner kronor
Vi ställer oss bakom Kristdemokraternas i motion Fi18 framförda förslag till inriktning av budgetpolitiken. Det innebär att vi också ställer oss bakom Kristdemokraternas förslag till utgiftstak liksom partiets förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden.
Vi föreslår således att utgiftstaket för staten fastställs till 802 miljarder kronor för år 2002, till 824 miljarder kronor år 2003 och till 853 miljarder kronor år 2004. Utgiftstaket för den offentliga sektorn bör beräknas till 1 145, 1 192 respektive 1 235 miljarder kronor för åren 2002-2004.
Med hänvisning till vad vi här anfört bör riksdagen bifalla motion Fi18 (kd) yrkandena 5-8 avseende budgetpolitikens inriktning, beräkning av offentliga utgifter, utgiftstak för staten samt den preliminära beräkningen för samtliga utgiftsområden som riktlinje för regeringens budgetarbete. Propositionen i motsvarande delar avstyrks liksom samtliga övriga här aktuella motionsyrkanden.
9.Budgetpolitikens inriktning 2002-2004 (avsnitten 2.3, 2.4 och 3) (punkt 4) (c)
av Lena Ek (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha följande lydelse:
5. Budgetpolitikens inriktning 2002-2004
a) Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4.1)
Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2002 till 821 miljarder kronor, för 2003 till 810 miljarder kronor och för 2004 till 830 miljarder kronor. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 2
och avslår proposition 2000/01:100 punkt 3 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 3,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 6 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 3.
b) Beräkning av utgifter för den offentliga sektorn (avsnitt 2.4.2)
Riksdagen godkänner Centerpartiets förslag till beräkning av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 3
och avslår proposition 2000/01:100 punkt 5 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 8 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 5.
c) Fördelning av utgifterna på utgiftsområden
Riksdagen godkänner, som riktlinje för regeringens budgetarbete, Centerpartiets förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004 enligt efterföljande tabell. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 4
och avslår proposition 2000/01:100 punkt 4 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkandena 5 och 6
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 7 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 4 och 12.
Ställningstagande
De senaste årens snabba tillväxt i svensk ekonomi är på väg att avta. Den styrka som funnits i svensk ekonomi under de senaste åren är en direkt följd av 1990- talets övergång till låginflationspolitik, avregleringar och budgetsanering. Centerpartiet har tagit ett stort politiskt ansvar under hela denna period. Orsaken till att utvecklingen i ekonomin nu dämpas är dels kopplad till internationell påverkan, dels avsaknaden av reformer som stärker ekonomin. Statens budgetpolitik under de kommande åren bör, i enlighet med vad som föreslås i Centerpartiets motion Fi19, inriktas på att sänka skattetryck, utgiftskvot och låneskuld samtidigt som statens utgifter hålls realt oförändrade för att minska statsbudgetens konjunkturkänslighet. Skattetryck och utgifternas andel av BNP måste långsiktigt sänkas till samma nivåer som i jämförbara OECD-länder. Det är nu hög tid att skapa reformer som lägger grunden för en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling.
Den utveckling vi har i dag är inte hållbar, framför allt beroende på att de sociala och regionala klyftorna ökar. Den sociala klyvningen är en förlust främst för enskilda människor, men också för samhället eftersom färre tillåts att bidra till tillväxt och välfärd och alltfler ställs utanför möjligheterna att ta del av tillväxten. Även hela regioner har fått stå vid sidan av när ekonomin vuxit, för att de inte givits möjligheter att utvecklas på likvärdiga villkor och efter egna förutsättningar. Centerpartiet föreslår att stora satsningar görs på tre områden, nämligen på skolan, kommunikationer och skattesänkningar. Genom att lägga grunden för tillväxt i hela landet skapas förutsättningar för att samla landet såväl socialt som regionalt.
Kunskap och livslångt lärande är avgörande för tillväxten. Stora insatser måste göras i grundskolan så att elevernas rätt till kunskaper garanteras. Sammanlagt 8 miljarder kronor tillförs det generella statsbidraget till kommunerna under åren 2002-2004 i syfte att förändra skolan så att fokus läggs på att kunskapsmålen uppnås snarare än antalet år eleven tillbringar i skolan. Utöver denna satsning bör även särskilda satsningar på program för läs- och skrivutveckling samt matematik genomföras och ett fristående kvalitetsinstitut inrättas för att stärka kommunernas arbete med granskning och kvalitetsutveckling. För detta ändamål avsätts totalt 1,8 miljarder kronor under åren 2002-2004.
Tillgängligheten till högre utbildning måste öka. Studiemedelssystemet bör därför reformeras. Studiemedel skall utgå med lika delar bidrag och lån inom ramen för ett oförändrat totalbelopp. I förening med Centerpartiets skatteförslag och ett höjt fribelopp kommer detta att leda till att lånebördan ej blir så stor under studietiden.
Jag anser i likhet med vad som föreslås i Centerns partimotion Fi19 att ett system för individuella kompetenskonton snarast måste införas där insättningar skall gynnas skattemässigt. Det skall vara möjligt att själv spara till egen kompetensutveckling, eventuellt i samarbete med arbetsgivaren. Staten bör i ett sådant system kunna skjuta till medel till konton för personer som har låga löner och saknar möjlighet att göra avsättningar.
Skattesystemet måste gynna arbete och kunskap, stärka människors ställning på arbetsmarknaden samt ge möjlighet att försörja sig på sin lön. Det skall löna sig för människor som är bidragsberoende att ta ett arbete. Jag anser därför att inkomstbeskattningen måste reformeras i denna riktning. Tyngdpunkten för skattesänkningarna skall ligga på låg- och medelinkomsttagare. Centerpartiet föreslår också fortsatt sänkt fastighetsskatt så att människor har råd att bo. Syftet med våra skatteförslag är att de skall öka människors självbestämmande över sin vardag.
För att underlätta företagandet föreslår vi även skattelättnader för företag. Centerpartiet förordar sänkta arbetsgivaravgifter främst för små företag. Vi vill även underlätta kapitalbildningen genom sänkt, och sedan avskaffad, förmögenhetsskatt samt genom att stimulera regionala riskkapitalbolag. Enligt min mening måste också reglerna för små företag förenklas. Vidare bör svenskt jordbruk ges samma konkurrensvillkor som gäller i vår omvärld; bl.a. skall kostnaden för de särskilda energiskatterna lyftas bort.
För att åstadkomma livskraft i hela landet är en av grundförutsättningarna väl fungerande kommunikationer och en väl underhållen infrastruktur. I enlighet med Centerpartiets förslag avsätts ytterligare 2,2 miljarder kronor per år för kommunikationer, främst för drift och underhåll av vägnätet. Även den nya tekniska infrastrukturen måste komma alla till del så att en digital allemansrätt skapas.
Centerpartiet anser att fler människor i landet måste ges möjlighet att arbeta. Det är nu under högkonjunktur människor måste komma i arbete så att förutsättningar för uthållig tillväxt skapas. Med Centerpartiets förslag om en utbildningsgaranti kan människor ges grundläggande förutsättningar för att själva kunna ta ansvar för sin kompetensutveckling och konkurrenskraft i arbetslivet. Garantin skall syfta till att ge alla, både arbetslösa och förvärvsarbetande, möjlighet att komplettera en tidigare kort utbildning upp till motsvarande gymnasienivå. Vidare bör övergångsarbetsmarknader inrättas. På dessa arbetsmarknader skall arbetskraften vara billigare genom en återföring av arbetsgivaravgifter. Slutligen bör en samordning av försörjningsstöden genomföras. Att som i dag dela upp försörjningsstödet på flera olika utgiftsområden gör systemet stelbent. Genom att föra över ansvaret för samtliga försörjningsstöd vid arbetslöshet till utgiftsområde 13 uppnås en bättre samordning och större flexibilitet med ett bättre utfall som följd.
Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring. Detta bör göras tydligare genom en successiv avtrappning av ersättningsnivån. Ersättningen bör vara 80 % av inkomsten de första 200 dagarna, för att sedan minska. Maximal ersättningsperiod bör vara 600 dagar varefter en lägre permanent ersättning utgår. Centerpartiet anser att golvet i a- kassan och aktivitetsstödet skall höjas till 270 kr respektive 173 kr. Taket i a- kassa skall däremot bibehålls på en nivå av maximalt 580 kr.
Centerpartiets förslag om ett nytt familjestöd i form av ett barnomsorgskonto lika för alla, avdrag för styrkta barnomsorgskostnader samt en skattereform som sänker skatterna för människor med låga och normala inkomster ger barnfamiljer större förutsättningar att förena familj med förvärvsarbete. Familjepolitiken skall utgå från barnens och familjernas behov. Familjerna skall få lika möjligheter, men lösningarna behöver inte vara likadana. Föräldrarna skall ha rätt att välja. Enligt min mening bör även grundnivån i föräldraförsäkringen höjas från 60 kr till 200 kr per dag under de första 360 dagarna redan från och med nästa år. Centerpartiet stödjer också den allmänna förskolan.
De ökade kostnaderna för sjukskrivningar måste hejdas. Det är anställda inom offentliga sektorn, särskilt medelålders kvinnor, som är hårdast drabbade. Centerpartiet har i sin motion redovisat flera åtgärder för att förbättra insatserna för rehabilitering. Detta kan ske genom att den finansiella samordningen påskyndas och utökas. Bättre samordning mellan främst hälso- och sjukvård, socialförsäkring och socialtjänst bidrar till bättre hälsa. Dessutom skall arbetsgivarinträdet i sjukförsäkringen för offentliga arbetsgivare utökas till två månader, samtidigt som en sänkning av arbetsgivaravgiften genomförs för att kompensera den ökade kostnaden. De offentliga arbetsgivarna får härigenom ett incitament att förbättra arbetsplatsens utformning. Vidare skall en rehabiliteringsutredning genomföras senast efter fyra månaders sjukskrivning då också sjukpenningen skall övergå i en mer förmånlig rehabiliteringsersättning. Passivt stöd ersätts på så sätt av aktiva åtgärder och ett stöd som den enskilde i hög grad kan påverka. Dessa satsningar kommer att leda till minskade kostnader för sjukpenning de tre närmaste åren med 2,5, 4,5 respektive 6,5 miljarder kronor.
Centerpartiet vill också införa en ny, nationell vårdgaranti med rätt till behandling inom tre månader. Kan inte vården innan dess ges vid närmaste sjukhus skall patienten kunna välja sjukhus i hela landet. Vårdgarantin skall kompletteras med en hjälpmedelsgaranti. Vidare föreslår vi att pensionärernas behov av daglig service skall tillgodoses genom ett system med hemservicecheckar för pensionärshushållen.
För att alla skall kunna känna trygghet krävs att vi minskar brottsligheten och ökar det brottsförebyggande arbetet. Detta kräver en resursförstärkning inom polisen och kriminalvården. Framför allt behövs det fler närpoliser. Det skall finnas poliser i tjänst dygnet runt i alla kommuner.
Vissa statliga företag bör säljas och inkomsterna bör användas till att amortera statsskulden. Försäljningen av statlig verksamhet de kommande tre åren bör uppgå till 50 miljarder kronor mer per år än de försäljningar som regeringen har planerat. Statsskulden kommer därmed att kunna sjunka avsevärt snabbare som andel av BNP än med regeringens politik. Därmed kommer också utrymme att frigöras som kan användas antingen för offentliga utgifter eller för sänkta skatter.
Centerpartiet anser att Sverige skall öka sitt engagemang för internationell rättvisa och anser därför att biståndsmålet på en procent av BNI skall återupprättas i en jämnare takt än vad som nu sker.
Jag föreslår att riksdagen ställer sig bakom Centerpartiets förslag till nivå på utgiftstaket för staten under de tre närmast följande åren. Taken bör fastställas till 821 miljarder kronor år 2002, 810 miljarder kronor år 2003 och 830 miljarder kronor 2004. Utgiftstaket för 2002 är 7 miljarder kronor högre än det tak som regeringen föreslår, medan utgiftstaken för 2003 och 2004 är 34 respektive 47 miljarder kronor lägre än de tak regeringen föreslår.
I följande tabell visas Centerpartiets förslag till fördelning på utgiftsområden. Detta bör enligt min mening ligga till grund för riksdagens beslut om fördelningen åren 2002-2004.
Centerpartiets förslag till utgiftsramar m.m. för 2002-2004
Förändringar i förhållande till utskottets förslag
Miljoner kronor
Jag ställer mig således bakom de förslag som framförs i Centerpartiets partimotion Fi19 yrkandena 2-4 och föreslår att riksdagen bifaller nämnda motionsyrkanden. Vidare anser jag att riksdagen bör avslå regeringens förslag i berörda delar samt övriga motionsyrkanden som är aktuella i detta sammanhang.
10. Budgetpolitikens inriktning 2002-2004 (avsnitten 2.3, 2.4 och 3) (punkt 4) (fp)
av Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha följande lydelse:
4. Budgetpolitikens inriktning 2002-2004
a) Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4.1)
Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssy- stemet vid sidan av statsbudgeten för år 2002 till 827 miljarder kronor, för 2003 till 853 miljarder kronor och för 2004 till 886 miljarder kronor. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 3
och avslår proposition 2000/01:100 punkt 3 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 3,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 6 och
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 2.
b) Beräkning av utgifter för den offentliga sektorn (avsnitt 2.4.2)
Riksdagen godkänner Folkpartiet liberalernas förslag till beräkning av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 5
och avslår proposition 2000/01:100 punkt 5 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 8 och
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 3.
c) Fördelning av utgifterna på utgiftsområden
Riksdagen godkänner, som riktlinje för regeringens budgetarbete, Folkpartiet liberalernas förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004 enligt efterföljande tabell. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 4 och 12
och avslår proposition 2000/01:100 punkt 4 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkandena 5 och 6,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 7 och
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 4.
Ställningstagande
Sverige har världens mest konjunkturkänsliga offentliga finanser. Även om det skett förändringar under 90- talet som minskat budgetens starka konjunkturberoende är detta fortfarande stort. En sund finanspolitik bör därför snabbt skapa ett utrymme så att de försämringar som konjunkturen kan orsaka i budgeten kan mötas på ett ansvarsfullt sätt. Detta kräver, enligt min mening, långsiktig återhållsamhet med offentliga åtaganden. För att få ett starkt samhälle gäller det att inte göra så många som möjligt beroende av den offentliga ekonomin utan i stället ge människorna förutsättningar att själva välja och att själva kunna påverka den egna situationen. I den avmattning som ekonomin nu är inne i gäller att systemreformer som genomförs snabbt kan göra nedgången mindre långvarig och mindre djup. Jag anser att Folkpartiets reformpolitik som redovisas i motion Fi20 innehåller den starkaste strategin för långsiktigt hållbar tillväxt.
Folkpartiet föreslår dels ett antal avreglerings- och skatteåtgärder som skapar förutsättningar för bättre tillväxt och större motståndskraft mot konjunkturavmattningar, dels åtgärder som koncentrerar de offentliga satsningarna på de verkligt viktiga och prioriterade behoven. En sådan politik leder till starkare offentliga finanser jämfört med vad regeringen presenterar i vårpropositionen.
Överskottet i de offentliga finanserna ger möjlighet till att skapa en buffert mot försämringar i lågkonjunkturen. För att målet om ett överskott i de offentliga finanserna på 2 % av BNP över en konjunkturcykel skall nås krävs i rådande konjunkturläge större överskott. I Folkpartiets motion Fi20 föreslås ett överskott om närmare 2,5 % av BNP per år under de närmaste tre åren, även om osäkerheten över konjunkturutvecklingen under denna period för närvarande är stor. En sämre utveckling av de offentliga finanserna kan emellertid accepteras endast om konjunkturen blir tydligt svagare.
Den förväntade ekonomiska avmattningen samt de kommande demografiskt betingade utgiftsökningarna i statsfinanserna gör det särskilt angeläget att redan i dag sänka nivån på statsskulden. Enligt min mening bör avbetalningen på statsskulden vara större än regeringen föreslår. Folkpartiets program för försäljning av statliga företag, som ett led i strategin för större rörelsefrihet i den ekonomiska politiken, bringar ned statsskulden och minskar statens räntebörda.
Skattepolitiken
Dagens svenska skattetryck måste sänkas eftersom det inte är förenligt med en dynamisk och växande ekonomi. Den tilltagande internationaliseringen ökar kraven på att Sverige får konkurrenskraftiga villkor för företag och människor. Den demografiska utmaningen är att det goda, att människor blir allt äldre, kan balanseras av ett ökat arbetsutbud och robust finansiering av välfärdstjänsterna. Jämställdheten kräver att skatten på arbete sänks och att det blir mera möjligt att kombinera förvärvsarbete med familjeansvar. Integration, att släppa in de utestängda, kräver bland mycket annat att den höga skatten på lägre inkomster minskas. Människor måste få bestämma mycket mer i sina egna liv, sänkt skatt på arbete och sänkta marginal- och tröskeleffekter ökar möjligheterna att var och en själv kan påverka sin situation.
Mot denna bakgrund anser jag att en skattereform skall genomföras under en treårsperiod, med de viktiga huvudsyftena att minska de skadliga marginaleffekterna vid inkomstbeskattningen samt att sänka de skatter som är mest skadliga för jobb och företagande. Riksdagen bör därför godkänna Folkpartiets inkomstskattereform där de grundläggande principerna för 1990/91 års skattereform återupprättas. Detta innebär att de allra flesta enbart skall betala kommunalskatt och att marginalskatten skall begränsas till 50 %, "hälften kvar". Detta uppnås genom avskaffad värnskatt, höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten samt borttagande av den s.k. LO-puckeln, dvs. att det förhöjda grundavdraget inte trappas av. I reformen ingår också en skattereduktion på 3 000 kronor per person lika för alla, ett förvärvsavdrag om 5 % av inkomsten samt avdragsrätt för försäkringsavgifter till a-kassan och återställd avdragsrätt för pensionsavgiften.
Marginaleffekterna för barnfamiljer minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av delar av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd i form av en skattereduktion på 1 200 kr per år och barn. Skattereduktionen bör öka successivt till 2 400 kr per barn 2004. Dessutom bör avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader upp till 50 000 kr per år införas vid sidan om ett barnomsorgskonto om 40 000 kr per barn. Därmed kan den statligt beslutade maxtaxan avskaffas.
Folkpartiet föreslår fler förslag som enligt min mening är mycket angelägna. Förmögenhetsskatten måste sänkas och på sikt helt slopas då denna skatt ter sig alltmer omöjlig i en internationaliserad värld. Fastighetsskatten måste avskaffas i sin nuvarande form för att få boendekostnaderna mer överkomliga, medan likformighet mellan boendeformer upprättas och avdragsrätten för låneräntor bibehålls. I avvaktan på en grundläggande reformering av fastighetsbeskattningen bör taxeringsvärdena fortsatt vara frysta. För att få fler och växande företag bör arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn sänkas, skattelättnader för hushållstjänster införas och dubbelbeskattningen av aktiesparande slopas. Fåmansbolagsreglerna (de s.k. 3:12-reglerna) bör samtidigt förenklas och sociala avgifter på vinstandelar slopas. I konsekvens med Folkpartiets syn på vinstandelar bör optionsbeskattningen ses över med sikte på att en skattelättnad skall kunna ges.
Utgiftsramarna
Socialförsäkringarna spelar en viktig roll för medborgarnas trygghet och för samhällsekonomin. Jag anser att ett system med obligatoriska socialförsäkringar också ur ekonomisk synvinkel är överlägset ett system där medborgarna måste tillgodose sina trygghetsbehov genom tillkommande privata lösningar. Rätt utformade socialförsäkringar bidrar till tillväxten och till en väl fungerande ekonomi. Därför bör en ny trygghetsförsäkring, baserad på tydliga principer, byggas upp. Dagens socialförsäkringar bör utformas som tre riktiga försäkringar: en allmän pensionsförsäkring, en allmän sjukförsäkring och en allmän arbetslöshetsförsäkring. Alla tre bör bli obligatoriska och fristående från statens budget. Kopplingen mellan avgifter och förmåner blir därmed tydligare. För att ersättningen på 80 % av löneinkomsten för de sjuka eller föräldralediga skall vara en rimlig avvägning mellan trygghet och uppmuntran att arbeta, måste taket i sjuk- och föräldraförsäkringen dessutom höjas till 10 prisbasbelopp redan från 2002.
Sjukförsäkringen bör reformeras så att färre blir långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. Med fokus på de långa sjukfallen, storsatsning på rehabilitering, förstärkt företagshälsovård samt åtgärder för ökat självbestämmande på arbetsplatsen kan de ökande mänskliga och ekonomiska kostnader, som ligger i de skenande sjuktalen, enligt min mening hejdas.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vidare vara en omställningsförsäkring för personer med anknytning till arbetsmarknaden. Den skall vara tidsbegränsad och bör kompletteras med ett nytt skydd för utförsäkrade. Den svenska arbetsmarknadspolitiken måste samtidigt genomgå en radikal omläggning för att fler skall få chans att etablera sig på arbetsmarknaden och därmed få möjlighet att försörja sig själva. Arbetsmarknadsstyrelsen AMS bör läggas ner och ersättas av privata bemannings- och utbildningsföretag samt specialiserade arbetsförmedlingar för att effektivisera "servicefunktionen" i arbetsmarknadspolitiken. En omställningspeng bör införas för att ge den arbetslöse mer makt över sin situation. För långtidsarbetslösa skall gälla en jobbgaranti.
För att skapa en mer jämställd arbetsmarknad vill Folkpartiet ge kvinnorna mer makt över arbetslivet. Detta kan uppnås genom att, vid sidan om partiets skatteförslag för barnfamiljerna, verkställa en modern arbetstidsreform. Arbetstidslagstiftning och semesterlag bör förändras så att det ges bättre möjligheter att i avtal, centralt, lokalt och enskilt kunna påverka sin arbetstid både vad gäller längd och förläggning. En viktig uppgift för jämställdhetspolitiken är också att göra det möjligt, lönsamt och meningsfullt för fler kvinnor att genomföra sina företagarplaner inom alla delar av ekonomin. Riksdagen bör enligt min mening ansluta sig till Folkpartiets förslag om en företagarreform med flera långtgående förenklingar och lättnader beträffande registrering av nya företag, uppgiftslämnande samt skatteregler. Även åtgärder för att förbättra kontakterna mellan företagare och myndigheter bör införas.
För Folkpartiet är skolan samhällets viktigaste medel för att ge människor jämlika livschanser. Målet för en liberal skolpolitik är att utveckla en skola där kvaliteten och den enskilda elevens utveckling står i centrum och där alla har goda möjligheter att utvecklas. Folkpartiet vill införa en särskild yrkes examen, en lärlingsexamen och en studentexamen för behörighet för högskolan. En så kallad gymnasiebank bör inrättas för att möjliggöra komplettering av uteblivna gymnasiestudier senare i livet. Genom fler karriärmöjligheter, möjligheter att studera och forska, lärarlegitimation och höjda löner vill Folkpartiet också återskapa läraryrkets status. Ett rättvist studiestödssystem behövs för att alla som vill skall få möjlighet att studera på högskolan eller komplettera grundskola och gymnasieskola som vuxen. Jag anser att riksdagen bör tillstyrka Folkpartiets förslag att totalbeloppet i studiestödssystemet skall höjas med 200 kr i månaden, samtidigt som fribeloppsgränsen för extrainkomster skrivs upp. Alla vuxenstuderande bör vidare omfattas av det allmänna studiestödssystemet, där möjlighet till högre bidragsdel skall finnas vid gymnasiestudier och grundläggande studier.
Grundforskningen vid landets högre lärosäten bör enligt min mening förstärkas och fler nya tjänster för doktorander och nydisputerade forskare inrättas. En minskad utbyggnadstakt av högskolan ger möjligheter till ytterligare insatser för att stärka kvaliteten i grundutbildningen, främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Samtidigt måste en ökad satsning på litteratur och läsande i skolorna och i hemmen ske genom sänkt bokmoms och bibehållna selektiva stöd till litteratur. Presstödet bör däremot kunna skäras ner kraftigt. Kultur- och samhällsliv förmedlas också mycket framgångsrikt, inte minst för unga människor, via elektroniska medier. Jag motsätter mig mot denna bakgrund en höjning av TV-avgifterna och vill på sikt avskaffa dessa helt. I stället skall ett nytt finansieringssystem byggas upp med hjälp av public service-fonder.
Ytterligare förutsättningar för en positiv utveckling är förbättrade infrastrukturinsatser. Höjda anslag för väginvesteringar behövs för att lösa trafikproblemen i storstadsregionerna samt säkra standarden i de regionala kommunikationsnäten. Bredbandssatsningen bör omedelbart avbrytas så att näringslivet kan avgöra den teknologiska inriktningen i utbyggnaden av IT-nät. Bostadsbyggandet måste samtidigt utvecklas i mer marknadsmässig riktning med lägre kostnader, högre rörlighet och större konkurrens. Därför bör de lokala investeringsprogrammen avskaffas, räntebidragen minskas och de kommunala bostadsbolagen säljas.
Jag anser att det också är angeläget att Sverige och den övriga industrialiserade världen möjliggör för fler människor på jorden att få del av globaliseringens fördelar. Avreglering av jordbrukspolitiken, satsning på frihandel och finansiell stabilitet är av största vikt. Biståndet bör höjas med drygt 3 700 miljoner kronor utöver regeringens förslag åren 2002-2004, vilket medför att den totala biståndsramen når 0,81, 0,85 respektive 0,92 % av BNI under de tre åren. Den av Folkpartiet föreslagna ökningstaken av biståndet innebär att enprocentsmålet kommer att kunna uppnås inom en femårsperiod, dvs. år 2005.
Sammantaget innebär det att jag förordar att riksdagen godkänner Folkpartiets förslag till preliminär fördelning av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004.
Utskottets och Folkpartiet liberalernas förslag till utgiftsramar för 2002-2004
Förändringar i relation till regeringens förslag till utgiftsramar
Miljoner kronor
Sammanfattningsvis anser jag således att Folkpartiet liberalernas i motion Fi20 redovisade förslag till inriktning av budgetpolitiken bör ligga till grund för budgetpolitikens utformning under kommande år. Det innebär att riksdagen bör bifalla motionen Fi20 (fp) yrkandena 3-5 och 12.
Jag avstyrker regeringens förslag i berörda delar liksom de övriga motioner som är aktuella i detta sammanhang.
11. Skattepolitikens inriktning (avsnitt 4.2) (punkt 5) (m)
av Gunnar Hökmark, Lennart Hedquist, Anna Åkerhielm och Gunnar Axén (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i reservation 11. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 9 och
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m) och avslår motionerna
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 2 i denna del,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 6-9.
Ställningstagande
I Sverige uppgår skattetrycket till över 50 % av BNP. Det innebär att över hälften av medborgarnas samlade inkomster går till den offentliga sektorn. I motsvarande mån förlorar de enskilda medborgarna kontrollen över välfärden med konsekvenser i form av minskat personligt handlingsutrymme, bristande kontroll över den egna vardagen och ett betydande beroende till den politiska makten när det gäller den egna välfärden. För många människor innebär skatten att det inte går att leva på den egna lönen samtidigt som skattebelastningen gör att det inte tillräckligt lönar sig att arbeta.
En stor del av välfärden kontrolleras inom ramen för stora offentliga välfärdssystem där den enskildes önskemål och behov spelar mindre roll och den politiska maktens syn på välfärden dominerar. Ett resultat av detta är storskaliga offentliga välfärdssystem och planekonomisk styrning som lämnar ett alltför litet utrymme för den enskildes valfrihet och företagsamhet.
Den höga skattebelastningen motverkar arbete och företagande och leder därigenom till betydande välfärdsförluster, inte bara för den enskilde utan även för samhället i sin helhet. De som främst drabbas är de som har minst marginaler i den egna hushållsekonomin. De höga skatterna innebär inte bara att företagande och arbete i Sverige har en internationellt unikt hög skattebelastning utan också att låg- och medelinkomsttagare får alltför lite kvar efter skatt, med de konsekvenser detta har för den sociala tryggheten.
Det är därför av grundläggande principiella skäl en överordnad uppgift att sänka skattetrycket. Det leder till en större social trygghet för dem som i dag får alltför lite kvar för att kunna leva på sin lön och minskar därigenom bidragsberoende. Ett sänkt skattetryck skapar större frihet och bättre förutsättningar för de enskilda medborgarna att forma sin vardag och sina liv efter egna värderingar och önskemål. Genom sänkta skatter får medborgarna en större kontroll över välfärden och ett större ansvar för den egna vardagen. Utrymmet för företagande och arbete vidgas. Sveriges konkurrenskraft om kunskap och företagande stärks.
Skattesystemets utformning måste bidra till en ökad ekonomisk tillväxt och till att Sveriges konkurrenskraft förbättras. Det får inte motverka företag och företagande, utbildning och ansvarstagande, investeringar och risktagande.
Internationaliseringen ställer krav på hur skatter och välfärdssystem skall se ut för att vara effektiva. Sverige har ett i förhållande till omvärlden högt generellt skattetryck och till skillnad från flera konkurrentländer väsentligt större offentliga utgifter som till en betydande del utgörs av transfereringar för att kompensera för de höga skatterna och som till en alltför liten del tar sikte på de grundläggande offentliga uppgifterna och de välfärdstjänster som är offentligt finansierade.
En högskattepolitik kommer i en öppen ekonomi med rörliga skattebaser att leda till betydande välfärdsförluster i form av urholkade skattebaser och utflyttning av sparande och investeringar, företagande, forskning och högutbildade. Finansiellt kapital, välutbildad arbetskraft samt vissa varor och tjänster är speciellt utsatta för det höga svenska skattetrycket vilket redan i dag leder till ett nettoutflöde av sådana tillgånger. Höga skattesatser är i en öppen ekonomi inte liktydigt med stabila skatteinkomster. Tvärtom riskerar de att urholka skattebaserna och därmed inte bara de offentliga skatteinkomsterna utan också välfärden som sådan.
En politik för sänkta skatter måste syfta till att öka den sociala tryggheten och till en ökad tillväxtkraft i den svenska ekonomin. Det är viktigt att sänka inkomstskatten, särskilt för dem som har låga inkomster. Beskattningen måste utformas så att arbetskraftsutbudet ökar och att arbete alltid lönar sig. Den som utbildar sig skall veta att en bra utbildning också skall löna sig och inte motverkas genom hög beskattning. För att göra det möjligt för fler att kunna leva på sin lön lägger vi fram en rad förslag om bl.a. en inkomstskattereform som genomförs i flera steg.
Det långsiktiga målet är att de första 50 000 kronorna man tjänar skall vara skattefria genom ett höjt grundavdrag.
Därtill kommer ett förvärvsavdrag på 15 %, som stimulerar till arbete.
Den statliga skatten avvecklas successivt, vilket gör att det lönar sig bättre att utbilda sig.
För att inkomstskatten bättre skall svara mot försörjningsbördan införs ett extra grundavdrag på 15 000 kr per barn och år.
Under åren 2002-2004 vill vi påbörja en inkomstskattepolitisk reform med denna inriktning. Vi börjar med att öka grund avdraget till som mest 36 000 kr, samtidigt som ett förvärvsavdrag på 10 % införs, liksom barnavdrag på 15 000 kr per barn och år. Värnskatten slopas. Den statliga inkomstskatten sänks från 20 % till 15 % och gränsen för uttaget höjs.
Möjligheten att spara till sin egen pension förstärks genom att avdraget för sparande i pensionsförsäkring höjs till ett basbelopp.
Som ett led i en familjepolitisk valfrihetsreform införs en avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader upp till 50 000 kr.
En skattereduktion på 50 % för hushållstjänster underlättar för yrkes arbetande att ägna sin fritid åt familj och barn.
Bensin- och dieselskatten sänks med 70 öre per liter inklusive moms för att underlätta för alla som är beroende av bilen, och reseavdraget höjs till 20 kr per mil.
Företagsbeskattningen måste utformas så att företagande och investeringar i Sverige stimuleras. Det måste löna sig att äga och driva företag, att investera och att ta risker.
De svenska skattereglerna för sparande är ogynnsamma. Speciellt ogynnsamt är enskilt ägande av företag i form av aktier, som beskattas högre än såväl svenskt institutionellt ägande som utländskt ägande. På ett sparande i aktier kan svenska hushåll få betala 62 % i skatt, medan svenska pensionsfonder betalar 37 % och utländska ägare 28 % på samma investering (Henreksson/Jakobsson mars 2001). En genomsnittlig enskild svensk aktieägare betalar mer än dubbelt så hög ägarskatt som en som lever inom övriga EU eller OECD.
Nuvarande höga kapitalinkomstskatter medför att riskkapitalet minskar och därmed hotas tillväxten. Kapitaltillförseln till små och medelstora företag blir mindre än vad den annars skulle ha varit. Nya företag som startas kring nya affärsidéer får svårt att växa sig stora i Sverige jämfört med många andra länder. I stället köps företagen upp av utländska investerare, som kan räkna hem affären betydligt lättare än svenska intressenter beroende på olika skattenivåer. På detta sätt drivs ägandet av svenska företag ut ur landet. Entreprenörer med goda affärsidéer har flyttat utomlands på grund av skattetrycket, vilket är i högsta grad negativt för det svenska folkhushållet. Ett antal skatter som snedvrider konkurrensen för svenska företag sänks eller slopas och beskatt ningen av ägande och kapital minskas.
Dubbelbeskattningen av bolags vinstutdelningar slopas.
Förmögenhetsskatten avvecklas successivt.
Skatterna sänks på jordbrukets produktionsmedel.
Skatten på kärnkraftsel sänks med 0,5 öre per kWh.
Beskattningen av royalty sänks.
Slopad reklamskatt växlas mot höjd moms på tidningar.
De s.k. 3:12-reglerna som diskriminerar fåmansbolagsägare slopas.
Fastighetsskatten är en skatt på en fiktiv avkastning på husets taxeringsvärde utan någon koppling till en verklig inkomst. Skatten drabbar alla boendeformer i Sverige. Bostadsrättsföreningar betalar skatt på värdet av fastigheten. För hyresrätter gäller i regel att cirka en månadshyra per år utgörs av fastighetsskatt. Fastighetsskatten för småhus varierar starkt och skattens storlek beror i hög grad på var fastigheten är belägen.
Skattesystemet skall vara begripligt för den som betalar skatt och det skall vara stabilt så att inte plötsliga förändringar urholkar enskildas och familjers ekonomi. Dagens system för uttag av fastighetsskatt uppfyller inte dessa grundläggande krav. Skulle dessutom en s.k. begränsningsregel införas blir systemet än mer komplicerat, oöverskådligt och godtyckligt.
När taxeringsvärdena, som i princip varit frysta sedan 1997, höjs år 2001 innebär detta att många boende drabbas av rejält höjda taxeringsvärden och därmed också kraftigt höjd fastighetsskatt. Många fler boende än i dag kommer att hamna över den gräns där förmögenhetsskatt tas ut. Dessa för hållanden kommer i särskilt hög grad att drabba de boende i tillväxtområdena samt boende med låga inkomster och färdigbetalda lån, dvs. många pensio närer. Denna utveckling är dock bara början. Taxeringsvärdena kommer att fortsätta öka inte minst i tillväxtområden. Fastighetsskatten kan därmed sägas ha blivit en specialskatt på tillväxt. Fastighetsskatten skall avskaffas.
För att folk skall ha råd att bo kvar måste som ett första steg 1997 års taxeringsvärden även fortsättningsvis gälla för beskattningen. I de områden där prisutvecklingen lett till sänkta taxeringsvärden skall dock dessa lägre värden gälla. Procentsatsen för fastighetsskatten sänks sedan successivt. För 2001 sätts den till 1,0 % för småhus och 0,7 % för flerbostadshus. För att minska de regionala skillnaderna används endast halva markvärdet som grund för beskattning.
Förmögenhetsskatten skall också avvecklas. Ett första steg tas genom att sambeskattningen slopas omedelbart, samtidigt som fribeloppet per person höjs till 1,5 miljoner kronor.
Genom att såväl fastighetsskatten som förmögenhetsskatten successivt avvecklas ges de boende betydligt bättre ekonomiska förutsättningar för sitt boende. Detta är en betydligt bättre väg att gå än att lappa och laga i ett skattesystem som bygger på felaktig och orättvis grund. Det behövs därför inga särskilda begränsningsregler eller motsvarande.
Utöver redovisade förslag är det angeläget att gå vidare med skattesänk ningar inom flera andra delar av skattepolitiken. Skatten på kapitalinkomster bör successivt sänkas till en internationellt godtagbar nivå. Vidare bör lättnader införas i beskattningen av optioner.
Mervärdesskatten bör enligt vår mening ses över i syfte att se till att den blir konkurrensneutral inom Sverige och internationellt.
Den svenska energibeskattningen är i dag ett lapptäcke med undantag och nedsättningsregler, och ett nytt energiskattesystem behöver utarbetas. Som riktlinjer för arbetet bör gälla att energibeskattningen skall vara energineutral under det att miljöskatterna skall spegla miljöbelastningen. Energiskatt skall tas ut i konsumentledet och miljöskatter i produktionsledet. Slutligen måste regelverket och principerna för detta samordnas på EU-nivå.
Införselkvoterna för alkohol och tobak bör anpassas till EU:s regler i snabbare takt än hittills. Anpassningen gör det nödvändigt att kraftigt sänka de höga svenska alkoholskattesatserna.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad vi anfört om inriktningen av skattepolitiken. Vi tillstyrker Moderata samlingspartiets förslag i motionerna Fi17 (m) yrkande 9 och Fi26 (m). Övriga motionsyrkanden avstyrks.
12. Skattepolitikens inriktning (avsnitt 4.2) (punkt 5) (kd)
av Mats Odell och Per Landgren (båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i reservation 12. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 2 i denna del och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 9,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5,
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 6-9 och
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m).
Ställningstagande
Vi ser det som en viktig och prioriterad uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Detta är inte ett rimligt system. Sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är en fråga om värdighet och respekt för enskilda personer. Det är också helt avgörande för att bryta det bidragsberoende som alltför många människor har fastnat i. Med sänkta inkomstskatter kommer framför allt fler låginkomsttagare få möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation. Vi föreslår en rad åtgärder som gör att inkomsttagare får behålla en större del av sin egen lön och därmed får möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.
Grundavdraget höjs kraftigt vid beräkningen av den kommunala och statliga inkomstskatten. Inkomstskatten sänks för alla med sammanlagt 15,2 miljarder kronor nästa år genom att ett rakt grundavdrag på 20 000 kr införs.
En skattereduktion för låginkomsttagare på totalt 3 600 kr per person och år på pensionsgrundande inkomster (300 kr per månad). Liksom för den särskilda skattereduktion som finns i dag föreslår vi full reduktion för personer med inkomster upp till 135 000 kr och en avtrappning så att reduktionen upphör vid inkomster på 245 000 kr.
En generell statlig skattereduktion (förvärvsavdrag) mot kommunalskatten på inkomster av anställning eller näringsverksamhet motsvarande 6,4 % av inkomsten år 2002, 7 % år 2003 och 10 % år 2004. Förutom att ge hushållen ett ökat ekonomiskt utrymme minskas därigenom marginaleffekterna.
· Regeringens värnskatt avskaffas. Den är ett brott mot de principer Socialdemokraterna själva var med om att lägga fast i skattereformen 1990/91 om att ingen skall betala mer än 50 % av en inkomstökning i skatt. Viktiga motiv för att inte ha extra hög statlig skatt på högre inkomster är också att utbildning med medföljande studieskulder måste löna sig. Om svenska studenter utbildar sig i Sverige, bör inte skattesystemet leda till att de sedan flyttar utomlands. Det är en framtidsinvestering att ha ett skattesystem som gör att utbildning lönar sig. · · De skattemässiga fördelarna för hushållen att spara förbättras genom en successiv höjning av avdragsrätten för pensionssparande till ett basbelopp. · · En avdragsrätt för insättningar på individuella utbildningskonton införs från halvårsskiftet år 2002. · · Vi sänker boendeskatterna genom en varaktig återgång till, och frysning av, taxeringsvärdena på 2000 års nivå. Skatten beräknas enbart på en tredjedel av markvärdet överstigande 150 000 kr för att avskaffa de orimliga effekter som exempelvis drabbat dem som bor i skärgårdsområden. Sammantaget sänks fastighetsskatteuttaget på flerfamiljshus (hyreshus och bostadsrätter) och egnahem (villor) med drygt 5 miljarder kronor. · · Gränsen för reseavdraget för resor till och från jobbet sänks från 7 000 till 5 000 kr. Det innebär att resekostnader på ytterligare 2 000 kr blir avdragsgilla jämfört med i dag. · En avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader på maximalt 50 000 kr per år införs. Avdragsrätten gäller alla barn mellan 1 och 6 år.
En statlig skattereduktion införs för varje barn upp till 16 år. År 2003 föreslås den uppgå till 75 kr per barn och månad och år 2004 höjs den till 125 kr per barn och månad.
Grundbulten i kristdemokratisk ekonomisk politik är att ge stabila och goda villkor för fler och växande företag och därigenom öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och trygga välfärden. Detta åstadkoms genom en balanserad finanspolitik för sunda statsfinanser i kombination med strukturella åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt och avlägsnar de seglivade bromsmekanismer som i mer än 30 år underminerat den svenska ekonomins utvecklingskraft och bäddat för dagens höga totala arbetslöshet och brister i välfärden.
De senaste årens utveckling har visat på svårigheterna att bibehålla förmö genhetsbeskattningen. Anledningen står främst att finna i den ökande interna tionaliseringen som gör det omöjligt för Sverige att i det långa loppet bibehålla ett skattetryck som avsevärt överstiger omvärldens. Förmögenhetsbeskattningen som tidigare kunnat motiveras av fördelningspolitiska skäl får i dag helt andra effekter än de tänkta. Detta har tydliggjorts bl.a. genom att regeringen befriat huvudägarna i aktiebolag från förmögenhetsskatt medan t.ex. normalinkomsttagare som råkar ha sitt egnahem beläget i ett attraktivt område till följd av de kraftigt höjda taxeringsvärdena tvingas betala förmö genhetsskatt. Förmögenhetsbeskattningen bygger ofta på fiktiva värden, vilket kan ge fördelningspolitiskt orimliga effekter. Till exempel tvingas många småhusägare att utöver den höga fastighetsskatten betala förmögen hetsskatt. Detta trots att den förmögenhet som är bunden i fastigheten inte går att omsätta till inkomster med mindre än att bostaden säljs.
Utformningen av dagens förmögenhetsskatt är orimlig också i andra avseenden. För den händelse att ett gift par tillsammans har en förmögenhet som överstiger 1,5 miljoner kronor skall förmögenhetsskatt betalas. Om ett sammanboende par har motsvarande förmögenhet skall de däremot inte sambeskattas, eftersom de var och en kan ha nettotillgångar på 1 miljon kronor innan skatten börjar tas ut. Detta innebär alltså att äktenskapet i detta avseende ekonomiskt straffbeskattas i förhållande till ett samboförhållande.
Vi anser att en omläggning snarast behöver genomföras av egendoms- och kapitalbeskattningen. Förmögenhetsskatten bör fasas ut ur det svenska skatte systemet liksom dubbelbeskattningen på investeringar och risksparande. För att delvis finansiera detta föreslås en något höjd bolagsskatt, dvs. skatten på företagens faktiska vinster. Vi gör bedömningen att den nuvarande förmögen hetsskatten i kombination med nuvarande dubbelbeskattning är väsentligt mer skadlig för ekonomin och utvecklingskraften i vårt land än den höjning av bolagsskatten som vi föreslår. Höjningen innebär att bolagsskatten, som jämte den i Finland är Europas lägsta, ökar från 28 till 30 % av nettovinsten. På så sätt sker beskattningen på faktiska intäkter, inte på fiktiva värden som vid förmögenhetsbeskattningen.
De flesta av de förslag till förändringar i skattesystemet som föreslås har viktiga strukturella effekter för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt.
Dubbelbeskattningen på utdelningsinkomster från risksparande (aktier) avvecklas.
Förmögenhetsskatten avvecklas i tre steg. År 2002 avskaffas sambeskattning av förmögenhet, år 2003 sänks förmögenhetsskattesatsen till 0,5 % och 2004 avvecklas den helt. Den återgång till 2000 års fastighetstaxeringsvärden som också föreslås i motionen innebär en ytterligare sänkning av förmögenhetsskatteuttaget. För att finansiera detta föreslås höjd bolagsskatt till 30 %.
Arbetsgivaravgifterna sänks med 10 procentenheter på lönesummor upp till 900 000 kr.
Tjänstesektorn ges helt nya möjligheter att växa genom en 50-procentig skattereduktion för de privata hushållens köp av tjänster i det egna hemmet. Förslaget kan beskrivas som att det av Socialdemokraterna avvecklade ROT- systemet i stället permanentas och utvidgas rejält, så att det vita priset vid hushållens köp av tjänster i hemmet halveras direkt vid köpet. Tjänster för upp till 50 000 kr per år kan köpas med en 50-procentig skattereduktion, som då alltså uppgår till maximalt 25 000 kr per hushåll och år.
· En kraftfull satsning görs för att skapa rimliga och rättvisa konkurrens villkor för jordbruksnäringen. Utgångspunkten för de förändringar som föreslås är den statliga utredningen En livsmedelsstrategi för Sverige (SOU 1997:167). Hela jordbrukets s.k. skatteryggsäck lyfts av genom de förslag som Kristdemokraterna presenterar. · · Konkurrensvillkoren för åkeri- och transportsektorn föreslås också för bättras genom gynnsammare skatteregler i form av sänkt dieselskatt. · · Royaltyinkomster från patenterade uppfinningar skattebefrias under två år och beskattas därefter som inkomst av kapital. · Bokmomsen sänks till 6 %, fordonsskatten sänks och skatten på miljövänlig alkylatbensin sänks.
Insikten har funnits länge om att skattesystemet tillsammans med behovsprö vade bidrag och inkomstprövade avgifter skapar orimliga marginaleffekter för stora grupper. Vi anser att de partier som tillsammans genomfört den omfattande pensionsreformen också gemensamt bör söka finna en bred och långsiktigt hållbar lösning på de skadliga marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemet. På kort sikt förbättras läget genom de åtgärder som vi föreslår. Höjningen av grundavdraget till minst 20 000 kr kan eventuellt inledas med en upptrappning. En sådan upptrappning skulle kunna reducera marginaleffekten för taxerade inkomster mellan 0 och 100 000 kr med ca 3 procentenheter. Vårt förvärvsavdrag uppgår till 10 % av inkomsten och minskar marginalskatten för alla förvärvsaktiva låg- och medelinkomsttagare. En avskaffad värnskatt reducerar marginaleffekten med 5 procentenheter för inkomster över den högre brytpunkten. Vårt förslag om en skattereduktion på 50 % för hushållens köp av tjänster eliminerar nästan hela den extra skattekil som uppstår när extern arbetskraft anlitas med redan skattade pengar. Samtidigt kan den svarta sektorn trängas tillbaka, när det blir möjligt att både köpa och sälja privata hushållstjänster både vitt och lagligt.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförts om inriktningen av skattepolitiken och tillstyrker därmed Kristdemokraternas partimotion Fi18 (kd) yrkande 2 i denna del. Övriga motions yrkanden avstyrks.
13. Skattepolitikens inriktning (avsnitt 4.2) (punkt 5) (c)
av Lena Ek (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i reservation 13. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5 och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 9,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 2 i denna del,
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 6-9 och
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m).
Ställningstagande
Centerpartiets politik syftar till att låta var och en växa som människa och ha möjlighet att förverkliga sina drömmar. Det förutsätter att människor såväl har frihet som känner trygghet, att man både är fri att pröva sina vingar och vågar göra det utan att riskera allt. Det övergripande målet för de tre år som vårbudgeten omfattar måste vara att ge människor förutsättningar att utveckla sig själva och sin bygd så att den sociala och regionala klyvningen av landet kan brytas. Det förutsätter en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling, där alla är delaktiga och skapar resurserna. Genom delaktighet fördelas också överskottet och resurser skapas för att värna dem som bäst behöver det.
Centerpartiets alternativ till regeringens vårbudget innehåller en genom gripande skattereform där den viktigaste delen är sänkt skatt för människor med låga och normala inkomster. Till år 2004 frigör vi ett utrymme om knappt 68 miljarder kronor för sänkta skatter. Till detta har vi en lång rad förslag med inriktning på en långsiktigt uthållig tillväxt:
Företagande måste uppmuntras. Främst småföretagare måste ges enklare regler och sänkta arbetsgivaravgifter. Centerpartiet vill underlätta kapitalbild ningen genom sänkt, och sedan avskaffad, förmögenhetsskatt samt genom att stimulera regionala riskkapitalbolag. Sänkt skatt på arbete stimulerar tjänste företag. Miljö skall vara en tillväxtfaktor genom satsningar på teknisk förnyelse och export av miljövänlig teknik.
Inkomstskatterna bör sänkas så att fler kan leva på sin lön. Centerpartiet vill sänka inkomstskatten underifrån för att bryta bidragsberoende, minska marginaleffekter i låga inkomstskikt och göra det lönsamt att arbeta. Vi föreslår fortsatt sänkt fastighetsskatt så att människor har råd att bo.
Mot bakgrund av osäkerheten i de prognoser som regeringens vårbudget bygger på avstår vi från att i denna budget ställa ut preciserade löften om skattesänkningar. Förutsatt att prognoserna håller innebär vårt budgetförslag att utrymme skapas för skattesänkningar om minst 27,1, 53,4 respektive 67,9 miljarder under perioden 2002 till 2004. Vi återkommer till detaljredovisningen av våra skatteförslag i budgetpropositionen för 2002. För oss handlar det om att ta ansvar och kunna stå för vad vi lovar.
Sverige har både höga skatter och höga offentliga utgifter, vilket har dämpat såväl ekonomisk tillväxt som välfärdsutvecklingen under de senaste tre decennierna. Höga skatter och omfattande transfereringar gör de svenska statsfinanserna väldigt konjunkturkänsliga, men framför allt innebär det att människor i hög grad blir beroende av olika former av bidrag för att klara sin ekonomi. Centerpartiets inriktning är att långsiktigt sänka skattetrycket och utgifternas andel av BNP ned till samma nivåer som jämförbara OECD-länder har. Med hjälp av tillväxten i ekonomin och återhållsamhet i statens utgiftsåtaganden kan vi sänka skattetrycket och utgiftskvoten, men ändå låta statens utgifter vara realt oförändrade. Det är dock nödvändigt att skattesänkningen sker på ett sådant sätt och i en sådan takt att de offentliga finanserna fortfarande förmår garantera vår gemensamma välfärd. Skattesänkningen måste också uppfattas som rättvis genom att människor med låga inkomster får störst sänkning.
Centerpartiet anser att vi bör lämna den svenska modellen med världens högsta skatter och offentliga utgifter och i stället låta Sverige bli ett land i det nordeuropeiska välfärdsbältet. Det innebär fortsatt trygghet och offentlig välfärd genom lägre skatter och lägre offentliga utgifter, men också att det ges ett större utrymme för människor och företag att växa och utvecklas. Vi vill i den fortsatta processen med skattesänkningar jämföra oss med och dra lärdom av nordeuropeiska välfärdsländer som Danmark, Norge, Finland, Belgien och Holland, som alla har ett skattetryck på mellan 40 och 50 % av BNP.
Både skattetryck och fördelning av skatter vid ett visst skatteuttag har stor betydelse i såväl politiken som i praktiken. Det samlade skatteintaget är avgörande för hur stor den offentliga sektorn kan vara, men ett högt skattetryck kan också hämma den ekonomiska tillväxten. Ekonomins utveckling är dynamisk och politiska beslut kan därför inte bara se på skattesystemet, offentlig sektor och ekonomin i ett statiskt perspektiv. Ett lägre skattetryck, där skattesystemet är utformat för att stimulera arbete och kunskap samt stärka människors ställning på arbetsmarknaden, ökar såväl människors självbestämmande som tillväxten i ekonomin. Det innebär att både den materiella välfärden och människors välbefinnande i övrigt ökar. Ett viktigt syfte med Centerpartiets olika skatteförslag är därför att öka människors självbestämmande. Att kunna överblicka och påverka, att ha så stor kontroll som möjligt över sin egen tillvaro är en förutsättning för välbefinnande, kreativitet, trygghet och livskvalitet.
Det går att hitta goda skäl till att sänka så gott som alla skatter i det svenska skattesystemet - på samma sätt som det går att hitta goda skäl att inte sänka alla skatter, åtminstone inte på samma gång. Kort sagt kräver en ansvarsfull ekonomisk politik prioriteringar. Centerpartiet har aktivt medverkat till att sanera den svenska ekonomin. Det var ett tung period för de människor som fick vara med och bära bördorna under saneringen. Vi vill inte gå igenom en sådan period igen och kommer därför inte att medverka till vare sig utgiftsökningar eller skattesänkningar som underminerar de offentliga finanserna. Den nödvändiga sänkningen av skattetrycket måste ske på ett sådant sätt att de offentliga finanserna förmår garantera vår gemensamma välfärd, samtidigt som tillväxten i ekonomin stimuleras och människors själv bestämmande ökar. Centerpartiet har valt att prioritera de skattesänkningar vi föreslår efter de behov vi ser, inte efter den röststyrka som intresseorganisa tioner framför olika skattesänkningsförslag med.
Centerpartiet anser att den mest omfattande och betydelsefulla skattesänk ning som bör genomföras är att sänka inkomstskatten, framför allt för låg- och medelinkomsttagare. Vårt förslag till inkomstskattereform har som främsta syfte att minska de höga marginaleffekterna som finns för låg- och medelinkomsttagare med dagens skatte- och bidragssystem. Därmed kan fler försörja sig själva och sin familj på egna inkomster och på så sätt öka sitt självbestämmande.
Förslaget innebär fullt genomfört 2003 en skatterabatt på 10 000 kr, lika för alla, samt en extra skatterabatt för arbetsinkomster, en förvärvsrabatt, om maximalt 10 800 kr. Grundavdraget slopas helt och egenavgifterna till pensionssystemet kompenseras inte enligt regeringens modell. Egenavgifterna skall i stället vara avdragsgilla.
Centerpartiet har tidigare aktivt medverkat till att sänka arbetsgivar avgifterna. För att stimulera framför allt små företag att utvecklas och upprätthålla och öka sysselsättningen föreslår Centerpartiet att nuvarande nedsättning av arbetsgivaravgifterna utökas. Nedsättningen bör vara 10 procentenheter på lönesummor upp till 2 miljoner. Nedsättningen skall gälla även egenföretagare upp till en lönesumma på 300 000 kr.
Skatten på boende bör sänkas genom att beslutet att slopa frysningen av taxeringsvärdena för småhus och bostadshyreshus rivs upp samtidigt som skattesatserna sätts till 1,2 % för småhus och till 1,1 % för flerbostadshus. Fastighetsskatten bör sedan fortsätta att sänkas successivt. För att lindra effekterna av höga marknadsvärden i områden attraktiva för fritidsboende, t.ex. skärgården, bör man skilja på fastighetstaxeringen för permanentboende och fritidsboende.
Därutöver avser Centerpartiet att aktualisera följande skattesänkningar:
Förmögenhetsskatten bör stegvis slopas. Första steget är att snarast slopa sambeskattningen.
Slopa återstående fåmansföretagsregler.
Inför en skattereduktion på hushållsnära tjänster.
Slopa den uttagsskatt fastighetsförvaltare betalar på egen arbetskraft.
Lyft av den ryggsäck som jordbrukets energiskatter utgör.
Fortsatt skattebefrielse för biobränslen.
Höjt reseavdrag till 20 kr per mil.
Det är vidare viktigt att de resurser som avsatts för ett kompetenskonto snarast sätts i arbete genom ett fungerande system. Det bör vara individuella kompetenskonton där insättningar gynnas skattemässigt. Staten bör ikläda sig en utjämnande roll genom att tillskjuta medel för personer som har låga löner och saknar möjlighet att göra avsättningar. Kontona bör vara öppna för egenföretagare genom speciella regler.
Ett gott företagsklimat kräver enkla regler, och arbetet inom Simplexenhetens verksamhet måste enligt min mening intensifieras och klara målsättningar sättas upp. Att enbart hindra tillflödet av nya regler är inte tillräckligt. En tydlig målsättning bör vara att befintligt regelverk skall minska med 25 % till 2004.
En ny familjepolitik innebär bl.a. en avdragsrätt för styrkta barnomsorgs kostnader om max 50 000 kr.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförts om inriktningen av skattepolitiken. Jag tillstyrker därmed Centerns partimotion Fi19 (c) yrkande 5. Övriga motionsyrkanden avstyrks.
14. Skattepolitikens inriktning (avsnitt 4.2) (punkt 5) (fp)
av Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i reservation 14. Därmed bifaller riksdagen motion
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 6-9 och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 9,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 2 i denna del,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5 och
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m).
Ställningstagande
Dagens svenska skattetryck är inte förenligt med en dynamisk och växande ekonomi och måste därför sänkas. Den tilltagande internationaliseringen ökar kraven på konkurrenskraftiga villkor för företag och människor och hänsyn måste vid jämförelser tas inte bara till skattenivån utan också till vad medbor garna får ut av skatterna. För den svenska politiken är naturligtvis skatte- och utgiftsnivåerna i övriga EU av särskilt stor betydelse, och det är härvid ett faktum att Sverige på område efter område toppar listan över skattesatser och att detta summerar till ett skattetryck som klart överstiger det i andra länder i vår omgivning.
I Sverige måste därför både skatte- och utgiftstrycket minska, liksom ansträngningarna öka att se till att medborgarna får mer valuta för skatte pengarna. Under innevarande mandatperiod skall skattetrycket klart understiga 50 % av BNP. Därefter skall både skatte- och utgiftstrycket fortsätta att minska. Skatteinkomsternas storlek bestäms inte bara av skattesatser. Betydande energi måste läggas på att skapa ett skattesystem som gynnar en växande och dynamisk ekonomi. I grunden är det nämligen detsamma som en ekonomi med växande skattebaser. Med breda skattebaser kan gemensamma åtaganden finansieras med lägre beskattning.
Den demografiska utvecklingen i kombination med internationaliseringen innebär att vi står inför stora utmaningar. Hur födelsetal, medellivslängd och folkhälsa kommer att utvecklas framöver vet vi inte, men de faktorerna är mycket avgörande för välfärdsutvecklingen. Så mycket är klart att de demografiska utmaningarna inte kan lösas med skattehöjningar. Internationalisering skulle i flera fall behöva mötas med skattesänkningar, men för ett parti som Folkpartiet med långtgående ambitioner på en god utbildning och vård finns naturligtvis restriktioner. Desto viktigare blir då att se till att människor verkligen upplever att skattesystemet har en god utformning och att de får valuta för sina skattepengar genom kvalitet och valfrihet i de offentligt finansierade verksamheterna.
Vi tycker att det är bra att man sänker inkomstskatterna men att man har valt en form som inte tillräckligt tar itu med de strukturella problemen med marginalskatterna. Dessutom innebär förändringen att avdragsrätten för pensionsavgifterna successivt tas bort. För såväl egenavgiften som arbets givaravgiften gäller att skatt inte tas ut på avgiften när den erläggs utan att det är den framtida pensionen som skattebeläggs. Regeringens begränsning av denna avdragsrätt är i sak ett brott mot denna princip, och dessutom är det anmärkningsvärt att detta steg tas utan att samråd med partierna bakom pensionsreformen har skett. Folkpartiet anser att regeringens argumentation om "kompensation för egenavgifterna" är märklig. Vi tycker det är bra att vi fått ett system med synliga försäkringsavgifter i stället för anonyma skatter. Det löntagarna skall "kompenseras" för är ju att skatterna är för höga. Det är bra med inkomstskattesänkningar. Metoden majoriteten valt är dock inte bra. Vi återför därför dessa och lägger ett annat förslag till en omfattande reform vars huvuddrag för de närmaste tre åren är följande.
Vi föreslår att de grundläggande principerna för 1990/91 års skattereform, nämligen "hälften kvar", och att de allra flesta bara skall betala kommunalskatt, återupprättas. Vi vill koncentrera skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginalskatterna, och vi vill uppnå den grundläggande principen, nämligen att de flesta bara skall betala 30 % i skatt, och att de med höga inkomster skall betala 50 % på de högre inkomstdelarna. Marginaleffekterna minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd.
Brytpunkten bör höjas upp till gränsen för egenavgifterna (308 200) för att undvika att, som i dag sker, personer som betalar både statlig skatt och egen avgifter får marginaleffekter om ca 55 %.
Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan ca 150 000 och 200 000 kr finns en marginaleffekt genom att grundavdraget avtrappas. Denna avtrappning bör successivt avskaffas vilket leder till en marginalskattesänkning för betydande grupper.
Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen. Vår förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de aktuella inkomstskikten.
Förvärvsavdrag om 5 % av inkomsten införs, vilket sänker skatten och gör det mera lönsamt att arbeta även vid lägre inkomster.
En skattereduktion, lika för alla, skall införas för att garantera att alla får del av en skattesänkning. Denna skattereduktion bör till en början vara 3 000 kr per person. Denna tillfaller då även pensionärer.
Försäkringsavgifterna till a-kassan blir avdragsgilla, avdragsrätten för pensionsavgiften återställs.
För att betona att barnstödet skall innebära att hänsyn i beskattningen tas till den extra försörjningsbörda föräldrar har, vill vi att utökningen av barnstödet sker i form av skattereduktion.
Barnstödet föreslås utgå med 1 200 kr per år för 2002 för att successivt öka till 2 400 kr 2004, kombinerat med att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent inkomstprövat barnbidrag trappas ned med först 50 och sedan 100 kr per barn och månad. Genom denna förändring kommer bortåt 20 000 bidragsmottagare ut ur fattigdomsfällan och slipper 20 % extra marginaleffekt, detta i de inkomstlägen där maxtaxan inte får någon större betydelse.
Avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader upp till ett belopp av 50 000 kr införs. Detta sänker kostnaden för barnomsorg med en tredjedel och gör det lättare att vitt och hederligt komplettera med andra former av barntillsyn.
En rejäl skattelättnad för hushållstjänster införs och innebär att det vita priset på hushållstjänster kan halveras. Med detta förslag kan tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med normala inkomster och svarta jobb, som tyvärr är vanligt förekommande, bli vita.
Förmögenhetsskatten måste sänkas för att på sikt helt slopas. I en inter nationaliserad värld ter sig denna skatt alltmer omöjlig. I dag är det vanliga småhusägare och aktiesparare som betalar denna specialskatt för "de rika", medan 17 av 18 börsmiljardärer får kraftig nedsättning av skatten. Vi föreslår nu avskaffad sambeskattning och höjt fribelopp till 2,1 miljoner kronor.
Fastighetsskatten sänks. För många människor är det huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastighetsskatt och i många fall förmögenhetsskatt gör att detta blir orimligt högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga. Dagens beskattningsform är oacceptabel. Folkpartiet anser att sänkningen av fastighetsbeskattningen skall ske stegvis och inledas omgående. Den nuvarande fastighetsskatten avskaffas, likformighet mellan boendeformer upprättas och avdragsrätten för låneräntor bibehålls.
Riksdagens majoritet beslutade i höstas att släppa frysningen av taxe ringsvärdena. Detta kommer att leda till en fastighetsskattechock i stora delar av landet för boende i både småhus och lägenheter. Detta är oacceptabelt. I avvaktan på en grundläggande reformering bör taxeringsvärdena fortsatt vara frysta vid skattesatserna 1,2 % för enfamiljshus och 0,7 % för flerfamiljshus. Detta betyder att 5,5 miljarder kronor avsätts för fastighetsskattesänkning.
Höj avdragsrätten för privat pensionssparande. Privat sparande ger trygghet åt individen och är en viktig förutsättning för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Med ett ökande behov av återkommande kompetensutveckling är ett sparande som kan användas bl.a. för detta ändamål viktigt. Vi anser att avdragsrätten för pensionssparande bör höjas från nuvarande ett halvt till ett och ett halvt basbelopp.
Dubbelskatten på aktiesparande måste slopas. Det är en av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra tillgången på riskvilligt kapital för småföretagen. På senare tid har utbudet av riskkapital ökat, särskilt för företag inom IT- och telekombranscherna, något som för många visat sig lättflyktigt. Det gäller att långsiktigt säkra tillgången till riskkapital och det även i mindre företag.
Vi föreslår en successiv avveckling av dubbelskatten på aktieutdelningar.
Fåmansbolagsreglerna (de s.k. 3:12- reglerna) måste förenklas. Det är otillfredsställande att frågan begravts i en utredning som knappast kan leda till någon förändring förrän år 2003. Vi föreslår att fåmansbolagsreglerna reformeras så att ett belopp motsvarande en medelinkomst beskattas som arbetsinkomst, resterande som inkomst av kapital.
Slopa sociala avgifter på vinstandelar. I Folkpartiet ser vi positivt på systemen med andel i vinst. Vi tror att det ökar förståelsen för företagandets villkor och höjer motivationen och trivseln på arbetsplatserna. I ett läge där stressen på arbetsmarknaden tycks öka är det angeläget med åtgärder som ökar medarbetarnas medinflytande.
Många moderna företags största kapitaltillgång ligger i de anställdas kunnande. För att företaget skall kunna behålla denna tillgång är det en väg att bereda dem ägande i företaget, t.ex. genom personaloptioner. I konsekvens med vår syn på vinstandelar bör optionsbeskattningen ses över med sikte på att en skattelättnad skall kunna ges.
Arbetsgivaravgiften sänks med 2, 4 respektive 5 procentenheter i tjänste sektorn under treårsperioden. Vårt långsiktiga mål är att helt ta bort arbetsgivaravgifternas skattedel. Vi prioriterar att börja sänkningen i den del av näringslivet som är mest känslig för arbetskraftskostnader och som därigenom kan få störst betydelse för ett växande småföretagande, särskilt i de branscher där många kvinnor är verksamma, och genom våra förslag till att bryta de offentliga monopolen kan deras före tagande gynnas. Genom att det blir lägre arbetskostnad i arbetsintensiva tjänste sektorer får fler arbete i privata företag.
I Sverige behöver en blivande företagare kontakta ett stort antal myndigheter. Rader av blanketter skall fyllas i och ofta får företagaren ringa till myndighe ten på rätt telefontid för att försöka hitta personen som kan förtydliga blanketten. För att minska krånglet för företagarna kan bl.a. följande åtgärder genomföras omgående.
En förenklad deklaration för företagare införs.
Alla som vill och inte har näringsförbud skall få F-skattsedel.
F-skattsedeln bör kunna förenklas så att inbetalning av sociala avgifter och skatt kan ske utifrån den lön som faktiskt har tagits ut.
Servicecheckar gör det enkelt för privatpersoner att betala för tjänster i hushållet.
Ytterligare förslag som är viktiga som en del i ett samlat reformarbete för ett bättre företagsklimat och fler småföretagare är avskaffade skattetillägg vid periodiseringsfel i momsredovisningen, en återgång till möjligheten att betala in skatt på skattekonto på förfallodagen och generösare möjligheter till avdrag för företagare med hemmet som arbetsplats.
I övrigt bör mervärdesskatten på böcker sänkas stegvis till 6 % och en miljöskatt på sopförbränning införas.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförts om inriktningen av skattepolitiken och tillstyrker därmed Folkpartiet liberalernas partimotion Fi20 (fp) yrkandena 6-9. Övriga motionsyrkanden avstyrks.
15. Könsuppdelad statistik (avsnitt 5.2) (punkt 7) (m, kd, c, fp)
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c) och Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen avslår motion 2000/01:Fi34 av Siv Holma m.fl. (v).
Ställningstagande
Finansutskottet vill understryka att jämställdhetsfrågan är en fråga av högsta prioritet. Det är angeläget att köns- och jämställdhetsperspektivet genomsyrar regeringens arbete.
Vi anser det viktigt att på olika sätt integrera jämställdhetspolitiken i den ekonomiska politiken. Att varje individ, oavsett kön, skall ha likvärdiga möjligheter till arbete, inkomst, företagande och makt över sin egen ekonomi och livssituation kräver att också ett könsperspektiv genomsyrar den ekonomiska politiken. Könsuppdelad statistik är därvidlag en viktig informationskälla som underlag för analys och beslut. Det är dock en felsyn att använda könsuppdelad statistik statiskt för att beräkna hur olika åtgärder och förändringar påverkar kvinnor som kollektiv och män som kollektiv, i syfte att lägga förslag som leder till att det går att uppnå statistiskt likvärdiga resultat. Detta är ett synsätt som leder till att rådande samhällsstrukturer konserveras. Det främsta syftet med könsuppdelad statistik är att visa på systematiska skillnader så att orsaken till sådana skillnader kan identifieras och åtgärdas.
Det är vår uppfattning att olikheten är större mellan individer än mellan kvinnor som grupp och män som grupp. Att identifiera och förändra de strukturer som leder till att kvinnor och män ges villkor utifrån könstillhörighet är därför den stora jämställdhetsutmaningen. Den könsuppdelade statistiken ger oss exempelvis information om att kvinnor generellt har lägre löner och kortare medelarbetstid än män, liksom att de har högre ohälsotal. Det är orsakerna bakom detta som måste identifieras, analyseras och åtgärdas.
Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande att RRV i rapporten Jämställdhet V hur styr regeringen? (RRV 2000:17) slår fast att hälften av alla myndigheter saknar någon form av återrapporteringskrav när det gäller det externa jämställdhetsarbetet i regleringsbreven för år 1999. RRV skriver vidare att kopplingen mellan de övergripande jämställdhetspolitiska målen och målformuleringarna i regleringsbreven är otydlig och att både målformuleringar och återrapporteringskrav är mycket allmänt hållna. RRV anser att regeringens jämställdhetsstrategi behöver förtydligas för att fungera effektivt som bas för styrningen av myndigheterna.
En sådan jämställdhetsstrategi bör främst bestå i att integrera jämställd- hetsarbetet i alla politikområden med syfte att undanröja orsakerna till att kvinnor och män har olika möjligheter och villkor, grundat på könstillhörighet.
Vi vill framhålla vikten av att dessa frågor förs framåt med all kraft, och att såväl den praktiska utformningen av könsuppdelad statistik som preciseringen av kraven i myndigheternas regleringsbrev ges ett tydligt och uppföljningsbart innehåll.
Vad vi här anfört innebär att vi avstyrker motion Fi34 (v).
Särskilt yttrande
Utskottets beredning av ärendet har föranlett följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom parentes vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Mål för budgetpolitiken (c)
av Lena Ek (c).
I vårbudgeten föreslår regeringen att målet för den offentliga sektorns sparande för 2004 skall sättas till 2,0 % av BNP, dvs. samma nivå som sen tidigare gäller för 2002 och 2003. Eftersom vårpropositionens prognoser är mycket osäkra har även Centerpartiet ansett det motiverat att tills vidare utgå från denna nivå på överskottsmålet för åren 2002-2004. Liksom regeringen kommer vi i anslutning till budgetpropositionen att för vart och ett av dessa år ta ställning till vilken målnivå som bör gälla för det närmast efterföljande året samt vilka skattesänkningar som vi då skall förorda.
I avvaktan på detta redovisar vi ett budgetalternativ som är starkare än regeringens. Nivån på det finansiella sparandet i den offentliga sektorn uppgår med Centerpartiets förslag till mellan 2,5 och 2,8 % av BNP under de tre närmast följande åren.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Vårpropositionen 2001
I proposition 2000/01:100 2001 års ekonomiska vårproposition föreslår regeringen (Finansdepartementet)
Såvitt avser den ekonomiska politiken och utgiftstaket
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen förordar (kapitel 1),
2. att riksdagen fastställer målet för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn till 2,0 procent av bruttonationalprodukten för år 2004 (avsnitt 4.1.3),
3. att riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten för år 2004 till 877 miljarder kronor (avsnitt 4.1.1),
4. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för åren 2002-2004 enligt tabell 6.5 som riktlinje för regeringens budgetarbete,
5. godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2002-2004 (avsnitt 4.1.2).
Regeringens skrivelse 101 Årsredovisning för staten
I regeringens skrivelse 2000/01:101 lämnar regeringen en redogörelse för det ekonomiska utfallet i staten budgetåret 2000.
Bilaga 2
Budgetförslag redovisade eller aviserade i
2001 års vårproposition
Katalog över regeringens samt Vänsterpartiets och Miljöpartiet de grönas förslag till budgetåtgärder för åren 2002-2004
redovisade i proposition 100 samt övriga riksdagspartiers syn på förslagen
Inledning
Den ekonomiska vårpropositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna. Dessa partier står bakom riktlinjerna för den ekonomiska politiken, budgetpolitiken, utgiftstaken och till äggsbudgeten för 2001.
Samarbetet berör fem områden - ekonomi, sysselsättning, rättvisa, jämställdhet och miljö - och innefattar både konkreta förslag och åtaganden inför framtiden. Genom detta samarbete bekräftas enligt propositionen att det finns en politisk majoritet för en ekonomisk politik som är inriktad på full sysselsättning och på ett offentligt överskott på 2 % av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel samt på prisstabilitet. Denna politik syftar också till jämlikhet, jämställdhet och ekologisk hållbarhet.
Målet för budgetpolitiken är dels att långsiktigt etablera ett överskott i de offentliga finanserna, vilket i genomsnitt skall motsvara 2 % av BNP sett över en konjunkturcykel, dels att hålla utgifterna inom de utgiftstak som lagts fast för de tre efterföljande åren.
Målet för den ekonomiska politiken är full sysselsättning och ökat välstånd genom en god och uthållig tillväxt. Som delmål angav regeringen 1997 att den öppna arbetslösheten skulle ha reducerats till 4 % under 2000. Detta delmål nåddes i slutet av 2000. Ett annat delmål är att andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år skall ha ökat till minst 80 % 2004. Sysselsättningen väntas stiga till 78,4 % 2002, och enligt regeringen ligger målet för 2004 inom räckhåll, men det förutsätter att den ekonomiska politiken med all kraft riktas in mot full sysselsättning.
På efterföljande sidor redovisas de nya reformförslag som förs fram i vårpropositionen. I sammanställningen återges översiktligt också några förslag i fem propositioner vilka påverkar statsbudgetens utgiftsramar för efterföljande år. Förslagen återfinns i propositionerna 71 om nytt huvudmannaskap för vårdhögskoleutbildningar, 72 om vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen, 96 om sjukersättning och aktivitetsersättning i stället för förtidspension, 119 om Europa i omvandling - Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa samt 127 om sjöfartsstöd..
Redovisningen följer statsbudgetens uppställning. Först återges in komstförslag, därefter utgiftsförslag grupperade utgiftsområdesvis. Varje utgiftsområde inleds med en översikt som visar hur stora utgifter regeringen och oppositionspartierna preliminärt vill avdela för utgiftsområdet under de kommande tre åren. Oppositionspartiernas syn på dessa nivåer återges i form av avvikelser från regeringens förslag respektive år.
Liksom utgiftstaket läggs preliminära ramar för utgiftsområden fast för de närmaste tre åren. En för ett visst år preliminärt fastställd utgiftsområdesram omprövas emellertid successivt med hänsyn till bl.a. den ekonomiska utvecklingen och nytillkomna reformförslag. I sammanställningen redovisas i anslutning till varje utgiftsområde hur regeringens beräkning av den för ett visst år fastställda preliminära ramen för området har förändrats i jämförelse med beräknin garna i tidigare budgetpropositioner.
I anslutning till varje förslag i vårpropositionen görs en hänvisning till aktuell sida i propositionen liksom i förekommande fall till aktuell förslagspunkt. Sammanställningen omfattar inte de förslag
som framförs på tilläggsbudget för 2001 såvida inte förslagen har mer bestående effekt och påverkar även efterföljande års budgetar.
I anslutning till respektive förslag återges kortfattat oppositionspartiernas uppfattning som den kommit till uttryck i de motioner som väckts med anledning av vårpropositionen. Huvudregeln har varit att samtliga förslag som förts upp av motionärerna som formella yrkanden har beaktats. Har emellertid motionärerna endast kommenterat regeringens förslag i vårpropositionen är även sådana kommentarer återgivna i anslutning till propositionens förslag. Likaså redovisas översiktligt sådana från propositionen fristående förslag som förklarar de större avvikelser som respektive parti har från regeringens preliminärt föreslagna ramar för de 27 utgiftsområ dena. Förslag framförda av oppositionspartierna i form av yrkanden utan direkt koppling till förslagen i propositionen redovisas partivis sist i katalogen.
Ett Ja eller Nej i sammanställningen markerar att partiet tagit ställning till förslaget antingen i motivtexten till motionen eller i motionens förslag till riksdagsbeslut. Ett streck (---) markerar att partiet inte kommenterat frågan, vilket i allmänhet innebär att förslaget godtagits.
Redovisningen av oppositionspartiernas uppfattning grundas på de parti- eller kommittémotioner som väckts i ärendet. De motioner
som beaktats i denna katalog är för Moderata samlingspartiets del följande sex motioner Fi17 av Bo Lundgren Fi26 av Carl m.fl. Fredrik Graf m.fl.
Fi21 av Knut Fi28 av Per Unckel Billing m.fl. m.fl.
Fi24 av Bo Lundgren Fi33 av Bo Lundgren m.fl. m.fl. för Kristdemokraternas del två motionerna
Fi18 av Alf Svensson m.fl. och
Fi29 av Mats Odell m.fl.
för Centerpartiets del motion Fi19 av Agne Hansson m.fl.
för Folkpartiets del motion Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
De sidhänvisningar som görs till motionerna avser de tryckta versionerna av motionerna. Några av motionerna ingår i häften med flera motioner. I dessa fall avser sidhänvisningen motionshäftets sidnumrering. Sammanställningen har granskats och godkänts av Regeringskansliet och av respektive parti.
Bilaga 3
Utgiftstak och utgiftsramar
för åren 2002-2004
föreslagna av regeringen och
övriga riksdagspartier
Regeringens och oppositionspartiernas förslag till utgiftsramar för 2002
Miljonrer kronor, avvikelse från regeringens förslag
Regeringens och oppositionspartiernas förslag till utgiftsramar för 2003
Miljonrer kronor, avvikelse från regeringens förslag
Regeringens och oppositionspartiernas förslag till utgiftsramar för 2004
Miljonrer kronor, avvikelse från regeringens förslag
_______________________________ 1 För 2002 föreslår Centerpartiet att ramen för utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner skall öka med 25 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag. Folkpartiet föreslår en ram som är ytterligare 4,4 miljarder kronor högre. För samma år föreslår Centerpartiet ett utgiftstak som är 7 miljarder kronor högre än regeringens. Folkpartiets ram överstiger regeringens med ytterligare 6 miljarder kronor.