Anf. 6 Arne Kjörnsberg (S)
Fru talman! Tack så väldigt mycket för de vänliga orden! Men en sak vill jag göra fullständigt klar för er. Jag kommer inte att ta det lugnt i valrörelsen - tvärtom. Jag har anmält mig till min efterträdare, som partidistriktets ordförande i södra Älvsborg, som heter Phia Andersson. Hon kommer också att efterträda mig här i riksdagen. Jag har anmält mig för tjänstgöring, och hon har sagt till mig: Det ska du göra, och det ska du göra, och det ska du göra. Jag står i enskild ställning. Jag kommer att utföra det jobbet. Jag kommer inte att ta det lugnt.
Fru talman! När jag står i den här vackra salen känns det naturligt, alldeles speciellt som Mikael Odenberg sade att det brukar bli en bred allmänpolitisk debatt, att jag tillåter mig att kanske, precis som mina kolleger, bredda debatten en smula. Jag har tänkt tala lite grann, bara lite grann, om den svenska modellen.
Varje gång jag kommer in i andra kammaren tänker jag på en bild som jag har sett. Där uppe, fru talman, satt det tidigare en låda där man såg voteringssiffrorna. För, i dag, 47 år och en månad sedan - tiden kan jag tyvärr inte, men det var troligen någon gång på eftermiddagen - kunde man där se följande voteringssiffror: 114 ja, 115 nej, 1 avstår. Den bilden ser jag framför mig varje gång jag kommer in i andrakammarsalen. De siffrorna var nämligen utgången av ATP-omröstningen, vilket innebar att också arbetare fick tjänstepension. Det hade de inte tidigare. Det var nämligen bara tjänstemän som hade det. Det var förbehållet andra samhällsklasser.
Varje gång jag kommer in i andrakammarsalen tänker jag, som sagt, på denna bild. Den var början till någonting som jag så småningom ska säga några ord om.
När riksdagen i dag behandlar regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken kan vi faktiskt glädja oss åt att det går åt rätt håll. Jag lade med glädje märke till att flera av mina meddebattörer, särskilt Mats Odell, tror jag, och kanske framför allt Karin Pilsäter, noterade att det mesta faktiskt går åt rätt håll. Det går ganska bra. Vi är inte nöjda, men det går åt rätt håll.
Vi har länge kämpat med arbetslösheten. Kampen är inte avklarad, men uppgången i antalet sysselsatta och nedgången i antalet arbetslösa går faktiskt allt fortare. Vi är inte nöjda - jag understryker det, fru talman. Vi är inte nöjda, men det går åt rätt håll. Låt oss glädjas åt det! Problemet är alldeles tillräckligt stort utan att vi förvärrar det, som en del gör, exempelvis Roger Tiefensee. Hur Roger Tiefensee kan få det till 100 000 arbetslösa ungdomar överstiger mitt förstånd. Jag är nämligen ganska bra på att läsa statistik. Dessutom är jag ganska intresserad av det. Jag kan inte förstå hur Tiefensee kan få ihop det. Gör det inte värre än vad det är! Problemen är allvarliga, men det går åt rätt håll. Och även om det inte går med rasande fart så går det i varje fall allt bättre.
Tillväxten är god. Den är betydligt högre än genomsnittet i euroområdet. Den är högre än hos våra nordiska grannar. Den är faktiskt ungefär som i USA. I år räknar vi med att tillväxten blir 3,6 %. Det är en sådan där procentsiffra som vi politiker slänger omkring oss. Ibland funderar jag på om man begriper själv vad det är man säger. Men om bruttonationalprodukten växer till med 3,6 % är det ungefär 90 miljarder kronor. Det är ett nytt sådant där belopp som man knappast begriper själv. Man måste översätta det till någonting. Det gör jag. 90 miljarder kronor, som är tillväxten i vår ekonomi i år, är lika mycket som tre år och åtta månaders barnbidrag och studiebidrag till landets alla barn. Eller det är två och en halv gånger så mycket som försvarskostnaden är. Det är 90 miljarder. Så mycket mer producerar vi alla i form av varor och tjänster i år jämfört med förra året. Det är det som är bruttonationalprodukten.
Sjuktalen går ned. Det finns mer att göra, men vi är på rätt väg. Och vi kommer att göra mer.
Företagen gör miljardvinster. Karin Pilsäter sade att skälet till det var att det var ett gott företagsklimat. Jag vet inte om det var en freudiansk felsägning, men Karin Pilsäter sade faktiskt så. Eller var det möjligen så att det var ett bra företagsklimat någon gång tidigare? Jag var något osäker på distinktionen där.
Vi kan få ett nytt problem. Vi kan i varje fall skönja att vi kan vara på väg mot överhettning. Då gäller det att kunna vidta också de åtgärder som är nödvändiga för att klara det.
Genom den goda ekonomiska utvecklingen kan vi nu göra en rad satsningar. Det är det som Mats Odell kallar valfläsk. Det gäller de äldre. Det gäller vården. Vi påbörjar en tandvårdsreform. Och det gäller satsningar på de unga.
Vi lyfter fram det gröna folkhemmet. Vi som nu verkar har faktiskt ett ansvar för barnen och barnbarnen. Det framstår kanske inte som särskilt glamoröst, och det är inte så mycket pukor och trumpeter. Men icke desto mindre måste det göras för barnens och för barnbarnens skull. Vi är beredda, vi socialdemokrater, att göra det till båtnad för vårt land och för kommande generationer, för barnen och för barnbarnen.
Fru talman! För att ingen tvekan ska råda ska jag formellt be att få yrka bifall till finansutskottets förslag vad gäller riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken.
Så ska jag vända åter till den där bilden med 114, 115, 1 och 0. Det sista står för att ingen var frånvarande vid det aktuella tillfället. Den bilden symboliserar en viktig del av den svenska modellen. Det var när denna kammare var i bruk, när vi hade en andra kammare i Sveriges riksdag, ett tvåkammarsystem, som den här modellen etablerades, det som har kallats den svenska modellen. En del kallar den den nordiska modellen. Det är en modell som har varit en helt avgörande del i den svenska välfärdsstatens framväxt.
Sitt finaste uttryck tar sig välfärdsstaten, tycker jag, i omsorgen om våra barn och våra äldre.
"Ni socialdemokrater är kvar i det förflutna", säger vissa, i synnerhet de vars ekonomiska tänkande bygger på gamle Adam Smith från 1700-talet. Det är i synnerhet de som säger att vi är föråldrade.
Men kan man verkligen skilja på historia, nutid och framtid? Hänger det inte ihop? Hänger inte allt ihop egentligen?
Vi socialdemokrater är stolta över vår historia. Vi har inget att skämmas för. Vi har alltid värnat om demokrati, frihet och rättvisa.
På de smutshögerbloggar som nu finns hånas vi i dag av moderatsympatiserande nyliberaler - till och med av Folkpartiets partisekreterare, tyvärr, och av unga kristdemokrater. Men vi tar det ganska lugnt. Vi känner igen det. Först hatade mörkerhögern Wigforss. Sedan blev det Olof Palme och nu är det Göran Persson. I morgon blir det någon annan. Kosackvalet - ni vet det där som var 1928 - körs om och om igen i repris. Vi är alltså ganska vana.
Jag kan berätta en liten historia om det, förresten. För ett tiotal år sedan, kanske femton, var det en affischutställning med valaffischer på Nordiska museet, tror jag att det var. Då var två tidigare partiledare med - socialdemokraten Tage Erlander och Moderata samlingspartiets Gösta Bohman. När de båda herrarna tittade på affischerna från 1928 sade Gösta Bohman - som var en hedersman - att det där var väl egentligen ganska grovt. Då plirade Tage Erlander och sade: Ja, men är det inte lite sent påtänkt? Ni kanske ska tänka på det när ni kör 1928 års kosackval om och om igen.
För oss är det ganska självklart vad det är som vi vill göra. Det går som en röd tråd genom hela vår historia. Vi vill ha ett land som håller ihop. Vi vill att människor ska bry sig och bry sig om varandra. Den svenska modellen tillkom i en tid då Sverige var söndrat och då klassamhället syntes på kläderna. Det syntes mycket tydligare än nu. Jag kommer ihåg det. Jag är tillräckligt gammal för att ha gått i den gamla urvalsskolan. Jag vet vad klassamhälle var. Jag vet varför man ska bekämpa klassamhället. Jag vet av egen erfarenhet hur det var.
Vår vision är och förblir solidariteten. Vi kan inte ha ett samhälle som ser ut som dokusåpan Robinson och Timbro. Det är ett samhälle där människor förvissa samarbetar när det passar men samtidigt går och lurpassar på varandra. Det är ett samhälle där vissa röstas ut efter hand.
Sverige är ett bra land att leva i genom de många människors vilja till arbete och kreativitet. Jag understryker: de
många
människorna. Jag är ledsen, Mikael Odenberg, men Moderaterna pratar nästan bara om entreprenörer, företagare och begåvningar. I detta ligger borgerlighetens gamla klassförakt för de enkla människorna - mannen och kvinnan på gatan. Det är han och hon som troget varje morgon går till sitt jobb.
Ni är inte hungriga nog, säger högercentern. Ni säger till era egna väljare i glesbygden: Om ni inte är kreativa nog så ska vi strypa skatteutjämningen så att moderata miljonärskommuner i Stockholmsområdet slipper dela med sig till er! Det är vad ni säger.
Varje samhälle som bygger på kapitalism är ett klassamhälle. Vad vi socialdemokrater har gjort är att vi har försökt - och faktiskt har lyckats - skapa ett någorlunda anständigt klassamhälle. Det är ett klassamhälle där klyftorna har minskats och där pyramiden pressas samman så att de som är på toppen tvingas se dem där nere i ögonen. Vi har satt en heder i att skapa en skola där barn från alla klasser och grupper träffas. På denna punkt har riksdagen tyvärr fattat beslut som innebär att det nu kommer att bli fritt fram för både klassmässig och etnisk segregation, till och med i barnomsorgen. Jag beklagar det.
Den svenska modellen handlar om samarbete, samförstånd och ömsesidig respekt. Kollektivavtal är en viktig del i detta. Konflikten i Vaxholm handlade om att vi inte ska ha ett låglöneproletariat av så kallade arbetsvilliga. Känner ni igen det från Ådalen 1931? De kanske till och med ska vara utrustade med falska eller tvivelaktiga F-skattsedlar. Vi ska inte ha sådant, för det kommer att dumpa lönenivån i Sverige. Vi ska inte ha ett samhälle där facket, som organisationen Svenskt Näringsliv har föreslagit, inte ska ha rättighet att vidta åtgärder som blockader och sympatistrejker.
Jag är, som jag sade, stolt men långt ifrån nöjd. Reformismen är som människorna själva; den är rastlös. När ett problem har lösts väntar nästa. Få saker löses en gång för alla. De kan dyka upp igen fast i ny form. Då får man försöka göra någonting åt det. Att det finns klassmässiga, könsmässiga och etniska klyftor i Sverige är inget vi socialdemokrater vare sig förnekar eller egentligen skäms över. Vi jobbar ständigt med att bearbeta dem. Vi rör oss framåt, ibland med myrsteg och ibland med lite större steg. Men vi rör oss åt rätt håll. Och vi ger inte upp kampen.
Jag är rädd för tvåtredjedelssamhället. Sverige har hittills, lite grovt sett, byggt på en allians mellan den nedre tredjedelen och tredjedelen i mitten. Den generella välfärdspolitiken är ett uttryck för denna allians.
Vad de så kallade nya Moderaterna vill göra med sina skattesänkningar är det som Thatcher, Reagan och senior och junior Bush har lyckats med - att skapa en allians mellan den övre tredjedelen och tredjedelen i mitten mot den nedersta tredjedelen.
Lyssna på oss! säger Moderaterna. Vi här uppe är inte som de där nere - alla dessa arbetslösa, flyktingar, förtidspensionerade, de som inte vill jobba och allt vad det är. De behöver minsann ta sig i kragen! Jag ska återkomma i en replik till detta med förtidspensionerade, förresten. Vi tar lite av deras ersättningar, säger ni, och så sänker vi skatterna för er. Det är ju vad ni säger. Det ska löna sig att arbeta, säger ni också. Det lönar sig alltid att arbeta i Sverige.
Så talar alltså de nya Moderaterna till egoismen i oss alla. Alla har vi någonstans där inne egoismens lilla djävul. Till den vädjar ni. I ett söndrat samhälle minskar tilliten, och misstänksamheten blir som grus även i tillväxten. Det är inte bra med stora klyftor för tillväxtens skull.
I både svenska affärstidningar - jag har ett exempel här - och internationell press hyllas den nordiska och svenska modellen. Tillväxten slår ju rekord. Men maktpaktens företrädare här i kammaren uppträder som om ni inte har sett någonting. Ni kan väl åtminstone läsa kvällstidningarna! Kan ni inte göra det? Där är det kort och ibland slagkraftigt sammanfattat.
Jag förstår samtidigt paniken över det ekonomiska läget, som ni så grovt felbedömde i Bankeryd. Alliansens sista strid, skrev Affärsvärlden härförleden.
Men låt oss lämna dessa borgerliga negativa framtidsvisioner och återgå till socialdemokratisk politik. I höstas lade vi fram en stark och realistisk budget, precis som Karin Pilsäter sade. Utvecklingen har därefter fortsatt att gå vår väg. Karin Pilsäter var till och med glad för det. Det tycker jag var ett sympatiskt sätt att se verkligheten.
Men vi fortsätter. Jag ska bara ta upp några få punkter, fru talman, för jag ser här att jag precis som mina ärade meddebattörer nu har överskridit min talartid. Jag noterar att mina meddebattörer överskred tiden med 50 %, och jag ska inte överskrida den med riktigt så mycket.
Vi omprioriterar nu arbetsmarknadsutbildningen därför att vi kan skönja bristyrken i vissa geografiska områden och i vissa yrkesområden.
För de äldre anslår vi 600 miljoner 2006 och 1 miljard 2007 för att förbättra vården.
Vi sätter in investeringsstöd för särskilt boende.
För ungdomar blir det fler sommarjobb, stöd till lärlingsutbildning och särskilda plusjobb. Kommuner som ger hyresgarantier för ungdomar får statligt stöd för detta. Vi höjer studiebidragen och studiemedlen.
När det gäller integrationen anslår vi medel för 1 000 resurspersoner till 100 skolor för att ge stöd i undervisningen. Jag håller med er som säger att vi har ett väldigt stort problem i dag. Politiken kan göra mycket, men politiken kan inte göra allt. Vi måste ha ett större engagemang från oss alla.
Fru talman! Låt mig berätta en liten kort historia. För ett antal år sedan var jag på ett industriföretag i Borås. Ute i verkstaden hade man små pausbord. Där satt vi och fikade. Då var det en man som öste över mig alla fördomar som finns om invandrare. Det var grovt. Men vid bordet bredvid satt det en man som var alldeles svart i ansiktet och hade krulligt hår. Jag pekade på den mannen och sade: Ja, men han då? Ja, men han är ju metallare, sa han då.
Vad visar detta? Jo, den man känner har man inga fördomar mot. Låt oss alla, som diskuterades här på frågestunden i veckan förresten, engagera oss mer personligen i de här frågorna. Politiken är bra, men den kan inte göra allt.
Sedan tar vi första steget i tandvårdsreformen. Nästa steg kommer i budgetpropositionen.
Fru talman! Jag vill sammanfatta vårt recept för Sverige så här: Håll ihop, samsas, dela med dig, hjälp varandra, visa tillit och lämna ingen utanför.
Eller kortare uttryckt: Alla ska med - så enkelt är det.