Riksfärdtjänsten

Betänkande 1988/89:TU17

Trafikutskottets betänkande
1988/89:TU17

Riksfärdtj ansten

1988/89

TU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet förslag i proposition 1988/89:81 om
riksfärdtjänsten. Vidare behandlas förslag i åtta motioner.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker motionsyrkandena
eller - i några fall - lämnar dem utan särskild åtgärd. Förslagen innebär bl.a.
följande.

De grundläggande målen för riksfärdtjänsten ligger fast.

Beställning och genomförande av resor med riksfärdtjänsten kan förenklas.
Årligen fastställda egenavgifter för olika slag av färdmedel införs. Dessa
avgifter blir anpassade till normala reskostnader vid resa med andra klass tåg
inkl. kostnader för anslutningsresor.

Avgränsningen mellan begreppen ledsagare och medresenär förenklas.
Kostnaden för ledsagares resa betalas liksom hittills av staten.

För att förhindra ett överutnyttjande av riksfärdtjänsten skall det vara
möjligt att pröva sökandens behov av att resa särskilt ofta. Beslut och
kostnadsramar förs samman till kommunerna.

För budgetåret 1989/90 föreslås att 66,4 milj.kr. anvisas till riksfärdtjänsten.

Utskottets ställningstagande föranleder åtta reservationer och ett särskilt
yttrande.

Vpk-ledamoten anser att ett skäl till att bevilja tillstånd för riksfärdtjänst
bör - förutom handikappets svårighetsgrad - vara att i en del fall måste
resenären resa tillsammans med småbarn (res. 1).

Enligt vpk- och mp-ledamöterna bör frågan om införande av länsfärdtjänst
i alla län bli föremål för en snabb utredning (res. 2).

Vpk- och mp-ledamöterna anser vidare att de framsteg beträffande
handikappanpassning av kollektivtrafiken som gjorts sedan 1979 är otillräckliga
(res. 3).

Enligt mp-ledamoten bör ledsagare som behövs före avfärd och efter
ankomst få hela resan betald av riksfärdtjänsten (res. 4).

Enligt vpk-ledamoten kan ledsagaren vara den person som bäst känner till
hur resenären skall kunna lyftas. Ledsagaren skall då också få rätt att utföra
lyft. Försäkringsfrågan måste därför lösas (res. 5).

Vpk- och mp-ledamöterna finner stora risker förknippade med att

1 Riksdagen 1988/89. 15 sami. Nr 17

överföra de statliga medelsramarna till kommunerna. Regeringens förslag
avstyrks i denna del (res. 6).

Enligt c-ledamöterna bör 30 % av anslaget fördelas individuellt på
kommunerna med hänsyn till variationer i resbehov och reskostnader (res.

7).

En särskild nämnd med övergripande ansvar för handikappades resor bör
enligt vpk- och mp-ledamöterna inrättas. I en sådan nämnd bör handikapprörelsen
vara starkt representerad (res. 8).

Vidare har till betänkandet fogats ett särskilt yttrande av fp-ledamöterna i
fråga om en förbättrad kollektivtrafik.

Propositionen

Regeringen (kommunikationsdepartementet) föreslår i proposition 1988/
89:81 om riksfärdtjänsten

1. att riksdagen godkänner de mål för riksfärdtjänsten som föredragande
departementschefen har förordat,

2. att riksdagen godkänner de grunder för egenavgifter som föredragande
departementschefen har förordat,

3. att riksdagen godkänner de riktlinjer som föredragande departementschefen
har förordat för tillstånd till ledsagare och medresenärer och till
ersättning för dessas resor,

4. att riksdagen godkänner de riktlinjer som föredragande departementschefen
har förordat för resor med tåg och flyg,

5. att riksdagen godkänner de riktlinjer som föredragande departementschefen
har förordat för resor med taxi och specialfordon,

6. att riksdagen godkänner de riktlinjer som föredragande departementschefen
har förordat för begränsning av kostnadsutvecklingen,

7. att riksdagen godkänner de riktlinjer som föredragande departementschefen
har förordat för organisationen av riksfärdtjänsten,

8. att riksdagen till Riksfärdtjänst för budgetåret 1989/90 anvisar ett
förslagsanslag av 66 400 000 kr.,

9. att riksdagen tar del av vad föredragande departementschefen i övrigt
anfört om riksfärdtjänsten.

De grundläggande målen för riksfärdtjänsten bör ligga fast. Riksfärdtjänsten
skall göra det möjligt för gravt handikappade att göra längre resor inom
landet till normala kostnader. I propositionen föreslås en betydande
förenkling av beställning och genomförande av resor med riksfärdtjänst.

Ett system med årligen fastställda egenavgifter för olika slag av färdmedel
föreslås bli infört. Dessa avgifter föreslås bli anpassade till normala
reskostnader vid resa med andra klass tåg inkl. kostnader för anslutningsresor.

Avgränsningen mellan begreppen ledsagare och medresenär förenklas.
Kostnaden för ledsagares resa betalas liksom hittills av staten. Den resenär
som har bedömts ha behov av ledsagare föreslås alltid få ledsagarens
reskostnad betald av riksfärdtjänsten oavsett om ledsagaren ändå skulle ha
gjort resan.

1988/89: TU 17

Det föreslagna beställningsförfarandet vid resor med flyg medför att
resenärerna i riksfärdtjänsten blir helt jämställda med inrikesflygets övriga
kunder. Möjligheterna att åka på rabatterade avgångar ökar i betydande
utsträckning. Liknande researrangemang föreslås också vid beställning av
tågresor. Även resor med taxi och specialfordon föreslås kunna ordnas
snabbare och med mera tillförlitliga beställningsrutiner.

Det föreligger i några enstaka fall ett utnyttjande av riksfärdtjänsten som
ligger långtifrån ett normalt resmönster. För att förhindra ett överutnyttjande
ges i förslaget möjlighet att vid beslut om riksfärdtjänst beakta sökandens
behov av att resa särskilt ofta. Det föreslås också att beslut och kostnadsramar
för verksamheten förs samman till kommunerna.

För budgetåret 1989/90 föreslås ett förslagsanslag av 66 400 000 kr.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1988/89:81

1988/89:T10 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att även tillfälligt gravt handikappade ges viss
möjlighet till riksfärdtjänst,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om utvidgad färdtjänst
(länsfärdtjänst) m.m. enligt vad som angivits i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättrad handikappanpassning inom kollektivtrafiken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av det nya egenavgifterna och systemet för beställningar,

5. att riksdagen beslutar att ledsagare som verkligen behövs såväl före som
efter resan, dock inte under själva resan, också bör kunna få resan betald
genom riksfärdtjänsten,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den fortsatta utvecklingen av riksfärdtjänsten.

1988/89:T11 av Elving Andersson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 70 % av anslaget första året fördelas till
kommunerna efter den fördelningsnyckel som anges i propositionen samt att
30 % fördelas av transportrådet enligt de riktlinjer som angetts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en utvärdering omedelbart sker av
första årets fördelning i syfte att åstadkomma sådana justeringar av
fördelningsnyckeln att regionala och lokala ojämnheter i resandefrekvens
och resmönster kan beaktas samtidigt som möjligheterna till inordning av
stödet i en vidgad och reformerad kommunal skatteutjämning prövas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet för även andra reseföretag än SJ och LIN att teckna
avtal med TPR,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet i vissa fall för mer än en ledsagare att medfölja
riksfärdtjänstresenären.

1988/89: TU 17

1* Riksdagen 1988189.15sami Nr 17

1988/89:T12 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet till mer än en ledsagare i vissa fall,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeln om endast en medresenär och dess effekter på familjers
möjlighet att resa tillsammans,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kostnadsansvaret för riksfärdtjänst.

1988/89:T13 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om begreppet vald taxi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att fler än en
ledsagare bör kunna medfölja vid resa med riksfärdtjänst om detta är
motiverat utifrån handikappet.

1988/89:T14 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av ett färdtjänstkort,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om resenärernas egenavgifter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ledsagare,

4. att riksdagen beslutar att inte begränsa antalet resor per resenär och år,

5. att riksdagen beslutar att staten skall ha kostnadsansvaret för riksfärdtjänsten,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en särskild nämnd med
övergripande ansvar för de handikappades resor.

1988/89:T15 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överförande av
riksfärdtjänstens medel till kommunerna.

Motioner framlagda under den allmänna motionstiden 1989

1988/89:T922 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om en särskild nämnd med övergripande ansvar för
de handikappades resor.

1988/89:So246 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om en särskild nämnd med övergripande ansvar för
de handikappades resor.

Utskottet

1. Målförriksfärdtjänsten

När riksdagen våren 1988 behandlade regeringens trafikpolitiska proposition
(prop. 1987/88:50 bil. 1) anslöt sig riksdagen (TU 1987/88:15, rskr. 166) till
bedömningen att en helhetssyn borde läggas på samhällets olika åtgärder för
att säkerställa handikappades förflyttningsmöjligheter. Vad som särskilt

1988/89:TU17

borde eftersträvas var en sådan anpassning av den kollektiva trafiken till
handikappades och äldres behov att färdmedlen och terminalerna kunde
göras mera tillgängliga och att det därmed uppstod en ökad valfrihet i fråga
om de färdmedel som kan utnyttjas.

Som ett led i dessa strävanden beslöt riksdagen om ett särskilt stimulansbidrag
i syfte att öka tillgängligheten inom kollektivtrafiken. Det bedömdes
som angeläget att påskynda handikappanpassningen och göra den mera
flexibel i förhållande till vad gällande föreskrifter kräver.

Riksdagen beslöt också om en ändring i lagen (1979:558) om handikappanpassad
kollektivtrafik så att lagen nu kom att omfatta alla slag av färdmedel
som används i kollektivtrafiken.

För vissa till antalet begränsade handikappgrupper kommer det inom
överskådlig tid - trots den ökande handikappanpassningen inom kollektivtrafiken
- inte att vara möjligt att göra längre resor med kollektiva färdmedel
på egen hand. Även om denna grupp kan beräknas minska, bl.a. genom
snabbtågens tillkomst och till följd av riksdagens olika beslut på handikappområdet,
behövs därutöver också särskilda transportlösningar. Det gäller
framför allt dem som har grava orienteringssvårigheter, svåra rörelsehinder
eller är flerhandikappade och därför har behov av speciell enskild service.
Det kommer därför att behövas särlösningar för dem som har mycket stora
funktionshinder vid resor. Till sådana nödvändiga lösningar hör riksfärdtjänsten.

De grundläggande målen för riksfärdtjänsten bör enligt propositionen
ligga fast. Det innebär att följande mål bör gälla:

Riksfärdtjänsten skall vara till för dem som på grund av svårartat
bestående handikapp måste resa på ett särskilt kostsamt sätt.

- Riksfärdtjänsten skall göra det möjligt för sådana handikappade att göra
längre resor inom landet till normala kostnader.

Riksfärdtjänsten får dock inte göra att handikappanpassning av de vanliga
kollektiva färdmedlen framstår som mindre angelägen för trafikföretagen.

Vidare skall riksfärdtjänsten fungera kostnadseffektivt. I detta ligger bl.a.
att den skall fungera smidigt och utan krångel.

I motion TIO (mp) yrkande 1 begärs att tillfälligt gravt handikappade ges
möjlighet till riksfärdtjänst. Det hänvisas till att i propositionen föreslås att
endast sådana personer som har kvarstående handikapp skall få rätt till
riksfärdtjänst. Motionärerna menar att även grava handikapp som är av
övergående natur bör kunna omfattas av riksfärdtjänsten.

Riksfärdtjänsten har alltsedan den inrättades år 1980 varit inriktad på att
lösa gravt handikappades transportproblem. I förordningen (1984:482) om
ersättning för riksfärdtjänst har detta definierats som att tillstånd får
meddelas personer som till följd av svåra och bestående handikapp inte kan
resa på annat sätt än att det medför merkostnader. I transportrådets (TPR)
allmänna råd för riksfärdtjänsten anges att med bestående handikapp menas
att handikappet kan beräknas kvarstå minst sex månader.

För utskottet framstår det som nödvändigt att en avgränsning görs mellan
gravt handikappade och personer som befinner sig i olika former av
sjukdomstillstånd vilka kan beräknas vara av övergående natur. För den

1988/89:TU17

senare gruppen ersätts kostnaden för resor bl.a. genom förordningen
(1987:82) om ersättning vid sjukresa. För avgränsning av den särskilda
personkrets som bör kunna vara berättigad till riksfärdtjänst bör därför
uttrycket bestående finnas kvar.

Utskottet ställer sig bakom vad som i propositionen anförs om målen för
riksfärdtjänsten, nämligen att ge svårt handikappade möjlighet att resa till
normala kostnader. Sannolikt skulle många av dem som använt sig av denna
transporttjänst över huvud taget inte kunnat resa om riksfärdtjänsten inte
hade funnits.

Det innebär att utskottet tillstyrker de av departementschefen förordade
målen för riksfärdtjänsten och avstyrker motionsyrkandet.

I motion T14 (vpk) yrkande 1 tas upp frågan om ett införande av ett
färdtjänstkort. Kortet skall bl.a. kunna användas för riksfärdtjänstresor med
småbarn. Det anförs att vissa personer inte har behov av riksfärdtjänst när de
reser ensamma men borde kunna vara berättigade till tillstånd när de reser
tillsammans med småbarn.

Enligt utskottets mening är det i första hand handikappets svårighetsgrad
som bör avgöra om en person skall kunna få tillstånd till riksfärdtjänst.
Handikappet skall dessutom vara av den arten att det medför merkostnader
vid resandet. Det ligger i sakens natur att bedömningar får ske från fall till fall
i vad mån funktionsnedsättningarna, som kan vara av många olika slag, bl. a.
orienteringssvårigheter, medför merkostnader vid resandet. Att därutöver
på det sätt som motionärerna föreslår ta hänsyn till att småbarn medföljer på
resan leder enligt utskottets mening till en alltför vidsträckt tillämpning av
riksfärdtjänsten. Motionsyrkandet avstyrks därför i denna del.

Enligt motion TIO (mp) yrkande 2 bör riksdagen hos regeringen begära en
utredning om utvidgad färdtjänst i form av en länsfärdtjänst. Motionärerna
hänvisar till att det är de kortväga resorna inom riksfärdtjänsten som ökar
mest och att det därför finns ett behov av en utbyggnad av färdtjänsten inom
länen.

Utskottet kan konstatera att den kommunala färdtjänsten endast i två fall
omfattar hela länet. Det är Stockholms län samt Gotlands län som utgör en
enda kommun. Härtill kommer Östergötlands län där alla kommuner utom
två är anslutna till en länsfärdtjänst.

Länsfärdtjänsten i Östergötlands län bedrivs som en försöksverksamhet.
Genom transportforskningsberedningens försorg pågår en utvärdering som
beräknas vara klar efter sommaren 1989.

Det är således ännu så länge svårt att bedöma effekterna av en länsfärdtjänst
i form av resandets omfattning, kostnaderna för kommunerna och
staten m.m. Härtill kommer att det kan finnas behov av att samordna fler slag
av resor än enbart dem som organiseras genom den kommunala färdtjänsten
och riksfärdtjänsten. Utskottet anser det därför bra att regeringen har för
avsikt att låta göra en samlad översyn över hur transporter inom kommunerna
och länen för gamla, handikappade och sjuka skall organiseras på ett mera
effektivt sätt. Någon särskild utredning om länsfärdtjänst är således inte
behövlig. Motionsyrkandet avstyrks följaktligen.

1988/89: TU 17

I motion TIO (mp) yrkande 3 framhålls att en förbättrad kollektivtrafik är
mycket angelägen. Resor med riksfärdtjänst sker i huvudsak med taxi och
specialfordon och endast i mindre utsträckning med kollektivtrafik. Detta
torde till viss del bero på bristfällig handikappanpassning av de kollektiva
färdmedlen och terminalerna. Motionärerna hänvisar därför till sin reservation
i betänkandet 1988/89:TU11 där man begär ytterligare 50 milj.kr. till
handikappanpassning av kollektivtrafiken.

Utskottet har alltså redan behandlat denna fråga i sitt betänkande 1988/
89:TU11 om transportrådet, transportstöd m.m. Utskottet avstyrkte där
förslag om ytterligare 50 milj.kr. utöver dem som anvisades genom 1988 års
trafikpolitiska beslut. Utskottet framhöll bl.a. att ansökningstiden för
bidraget nyss hade gått ut. Utskottet ansåg därför att det var för tidigt att
avgöra om behov förelåg av nya medel. Utskottet förutsatte att regeringen
noga följer hur bidraget utnyttjas och för riksdagen redovisar resultatet av
sina bedömningar. I samband därmed får avgöras om andra typer av
stimulanser för handikappanpassning bör införas.

Utskottet finner inte någon anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande
och avstyrker följaktligen motionsyrkandet.

2. Resenärernas egenavgifter

En mycket omdiskuterad fråga beträffande riksfärdtjänstens utformning har
gällt den avgift som resenären skall betala, den s.k. egenavgiften. Problemen
har varit dels av administrativ art, dels av rättvisekaraktär.

I propositionen föreslås att den nuvarande ordningen för beräkning av
egenavgiften för varje enskild sträcka och med hänsynstagande till resdag
och tidpunkt på dagen m.m. ersätts av ett förenklat system. I detta skall
egenavgifterna årligen fastställas för olika slag av färdmedel. Dessa avgifter
skall vara anpassade till normala reskostnader vid resa med andra klass tåg
inkl. kostnader för anslutningsresor.

Vidare föreslås att vid kommunens beslut om tillstånd till riksfärdtjänst
skall valet av färdmedel inte låsas definitivt. Resenären skall kunna välja att
åka taxi trots att dennes handikapp inte kräver det. Detta system förutsätter
dock en differentiering och en högre egenavgift än för s.k. nödvändiga
taxiresor.

En höjning av egenavgiften vid direktresor med taxi eller specialfordon
föreslås också ske. Därmed jämställs nivån för denna avgift med prisnivån
vid tåg- eller flygresor inkl. anslutningsresor.

I två motioner - T13 (m) yrkande 1 och T14 (vpk) yrkande 2 - framhålls att
det är viktigt att slå fast att resa med vald taxi alltid måste vara ett självvalt
alternativ. Det är enligt motionärerna viktigt att det som betecknas som
nödvändiga resor är alla resor med taxi när alternativt färdmedel inte finns.

Utskottet finner att det inte finns någon motsättning mellan motionärernas
önskemål och vad departementschefen föreslår i denna del. I propositionen
används uttrycket ”nödvändiga resor med taxi” för att markera att det inte är
ett självvalt alternativ. Tillstånd till nödvändiga resor med taxi skall sålunda
kunna beviljas när så är befogat. Ett av skälen för vad som kan betecknas som

1988/89:TU17

1 * * Riksdagen 1988189.15 sami. Nr 17

nödvändiga taxiresor är när resenärens handikapp är av den arten att resan
inte kan genomföras med tåg eller med flyg, inte ens med ledsagare. Det
andra skälet är att alternativt färdmedel blir för krångligt eller tidskrävande
att använda med hänsyn till resenärens funktionshinder, t.ex. genom att
anslutningsresorna blir orimligt långa. Motionärernas önskemål vad gäller
villkoren för tillstånd till nödvändiga resor med taxi i riksfärdtjänsten synes
således vara tillgodosedda.

Beträffande propositionens förslag till egenavgifter finner utskottet att det
både av rättviseskäl och med hänsyn till den dyra administrationen av
riksfärdtjänsten är nödvändigt att fastställa egenavgifterna på ett enklare sätt
än vad som nu gäller. Utskottet ansluter sig sålunda till den schablonisering
av egenavgifterna som föreslås.

Utskottet har inte heller någon erinran mot de föreslagna avgiftsnivåerna.
Dessa är anpassade till normala reskostnader med andra klass tåg. Merkostnadsprincipen
kvarstår därmed men är modifierad genom att hänsyn tas till
kostnader för anslutningsresor vid resa med tåg eller flyg. Det är enligt
utskottet också bra att resenären får en större frihet att själv välja hur en resa
skall genomföras.

Av det anförda framgår att utskottet tillstyrker de grunder för egenavgifter
som förordas i propositionen. Motionsyrkandena bör lämnas utan särskild
åtgärd från riksdagens sida.

I motion TIO (mp) yrkande 4 tas upp frågan om en uppföljning av
egenavgifterna. Motionärerna instämmer i att administrationen av riksfärdtjänsten
behöver förenklas avsevärt. De ansluter sig också till propositionens
förslag om att resenärens kostnader för direktresor med taxi/specialfordon
blir jämförbara med tåg/flyg. Detta anser motionärerna vara en klar
förbättring jämfört med nuvarande system där direktresor är billigare än
kollektivresor. Utvecklingen behöver enligt motionärerna emellertid noga
följas för att man skall kunna vidta ytterligare förenklingar och förbättringar
vad gäller egenavgifterna.

Även utskottet finner det angeläget att det föreslagna systemet med
egenavgifter noga följs upp. Detta är också något som på ett flertal ställen
framhålls i propositionen. Justeringar måste självfallet göras av egenavgifterna
med hänsyn till prisutvecklingen för resor med olika färdmedel. Förhållandet
mellan avgifterna kan också behöva anpassas med hänsyn bl.a. till
andelen resenärer som väljer att åka taxi i stället för tåg eller flyg.

På TPR ligger därutöver ett allmänt uppföljningsarbete. Motionärernas
önskemål synes därför vara tillgodosett. Motionsyrkandet påkallar därför
ingen åtgärd från riksdagens sida och avstyrks följaktligen av utskottet.

3. Ledsagare

I propositionen föreslås att om den som har tillstånd till riksfärdtjänst
behöver ledsagare under någon del av själva resan, skall tillståndet också
omfatta ledsagare. Kostnaden för ledsagares resa skall betalas av staten. Den
resenär som har behov av ledsagare får alltid ledsagarens reskostnad betald
av riksfärdtjänsten oavsett om ledsagaren ändå skulle ha gjort resan.

Av propositionen framgår att avgränsningen mellan begreppen ledsagare

1988/89:TU17

och medresenär många gånger varit oklar. Det är därför angeläget att få bort
ett stort antal svårbedömda gränsfall. En myndighetsprövning av en persons
egentliga syfte med en resa medför också enligt departementschefen problem
som berör individens integritet.

I fyra motioner - Til (c) yrkande 4, T12 (fp) yrkande 1, T13 (m) yrkande 2
samt T14 (vpk) yrkande 3, såvitt nu är i fråga, - tas upp frågan om antalet
ledsagare som bör kunna omfattas av ett tillstånd för riksfärdtjänst. Motionärerna
framhåller att en möjlighet bör finnas att ha mer än en ledsagare om
handikappet motiverar detta. I motion T12 (fp) nämns att för vissa fall av
grava handikapp, t.ex. psykiska, är det inte tillräckligt med en ensam
ledsagare.

Enligt vad utskottet har erfarit har praxis varit att mer än en ledsagare har
kunnat beviljas i det fall handikappet motiverat detta. Man har därvid stött
sig på den formulering som finns i förordningen (1984:482) om ersättning för
riksfärdtjänst, där uttrycket ledsagare används. Användningen av obestämd
form innebär att tillståndet kan omfatta en eller flera ledsagare. Också i
regeringens proposition används obestämd form, vilket betyder att nu
gällande ordning även fortsättningsvis föreslås bli tillämpad.

För utskottet framstår det som angeläget att i de få fall där det på grund av
handikappets svårighetsgrad inte är tillräckligt med enbart en ledsagare,
även tillsammans med den service som tillhandahålls av trafikföretagets
personal, det skall vara möjligt att ge tillstånd till flera ledsagare. Eftersom
detta också är avsikten med formuleringarna i propositionen tillstyrker
utskottet propositionens förslag i denna del. Av det anförda följer att
motionsyrkandena, såvitt nu är i fråga, bör lämnas utan särskild åtgärd från
riksdagens sida.

I motion TIO (mp) yrkande 5 tas upp frågan om ledsagarservice före och efter
resan. Motionärerna framhåller att om en sådan service behövs innan resan
börjar och också på besöksorten efter resan är detta motiv för att ledsagare
skall få hela resan betald genom riksfärdtjänsten, även i de fall då ledsagare
inte behövs under själva resan.

Utskottet delar propositionens uppfattning att en ordning med utökad
ledsagarservice bör uppmuntras för att underlätta resor i riksfärdtjänsten
med tåg eller flyg. På så sätt kan man nedbringa den stora mängd resor som
nu sker från dörr till dörr med taxi. Dessa tar många gånger betydligt längre
tid än t.ex. flygresor inkl. anslutningsresor till och från flygterminalerna. För
personer med grava handikapp och svaga krafter bör en sådan ledsagarservice
vara en klar fördel.

Utskottet ansluter sig också till vad som anförs i propositionen om att
behovet av ledsagare bör avgöras med hänsyn till hela reskedjan och inte
bara med hänsyn till den del som bekostas av riksfärdtjänsten. Behov av
ledsagare på besöksorten bör däremot inte berättiga till ledsagare på resan. I
stället är det angeläget att ledsagarservicen byggs ut på flera ställen i landet.
Socialtjänstlagen innebär en skyldighet att tillhandahålla någon form av
ledsagarservice till den som behöver det och inte kan få sina behov
tillgodosedda på annat sätt. Med hänvisning till det anförda tillstyrker
utskottet propositionens förslag i denna del. Motionsyrkandet avstyrks
följaktligen.

1988/89: TU 17

Utskottet ansluter sig också till förslaget att de resenärer som behöver
ledsagare alltid får ledsagarens biljett betald av riksfärdtjänsten oavsett om
ledsagaren ändå skulle gjort resan. Syftet med resan skall alltså inte behöva
granskas. Förändringen gör att ett stort antal bedömningsfrågor faller bort.

Av det anförda följer att utskottet tillstyrker regeringens förslag i övrigt till
riktlinjer för tillstånd till ledsagare och för ersättning för deras resor.

I motion T14 (vpk) yrkande 3 tas upp, såvitt nu är i fråga, ledsagares rätt att
utföra lyft av resenär. Motionärerna yrkar på att det bör finnas en sådan rätt,
liksom också att de försäkringsfrågor som eventuellt kan vara förknippade
med detta måste lösas.

Den situation som torde vara vanligast då lyft förekommer av riksfärdtjänstresenärer
gäller resor med flyg.

I det fall nosbrygga finns på flygplatsen, såsom på Arlanda, Landvetter,
Sturup och Kallax, behövs dock i allmänhet inte något lyft för att komma in i
flygplanet. Ett lyft kan däremot vara nödvändigt för att resenären skall
kunna sätta sig i flygplanssätet. Denna förflyttning underlättas i väsentlig
mån om platsernas armstöd mot mittgången är bortfällbara. Enligt TPR:s
föreskrifter skall minst 3 % av flygplanets sittplatser, dock minst två platser,
vara på detta sätt särskilt utformade för handikappade resenärer. Platserna
skall även på andra sätt vara utformade så att tillräckligt utrymme finns för
sådana resenärer.

För förflyttning ombord på planet skall enligt föreskrifterna för flygplan
för mer än 49 passagerare finnas en transportstol om så begärs vid bokningen.
Sådana transportstolar finns också tillgängliga på flygplatserna och är till stor
hjälp framför allt vid lyft in och ur planet. Stolarna är utformade bl.a. för att
underlätta för personalen att lyfta. De är försedda med väl utprovade
lyfthandtag som syftar till att så långt möjligt minska påkänningen.

Vad sedan gäller försäkringsfrågorna bör man enligt utskottets mening skilja
mellan två olika slag av ledsagarsituationer. Det ena fallet gäller om
ledsagaren är kommunalt anställd. Om en sådan ledsagare i samband med
resan bistår trafikföretagets personal med lyft gäller de försäkringar som
finns för kommunalt anställda.

Om däremot ledsagaren är en privatperson, t.ex. en anhörig till resenären,
finns inte något anställningsförhållande. Ledsagaren får resan betald av
staten men har inte något arvode. Försäkringsfrågorna får därför lösas på det
sätt som allmänt gäller för privatpersoner. Genom att ledsagaren i dessa fall
sannolikt känner väl till resenärens handikapp och hur lyft på ett enkelt och
smärtfritt sätt skall kunna ske, bör en väsentlig insats kunna påräknas genom
att ledsagaren talar om för trafikföretagets personal hur lyftet bäst skall ske.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionsyrkandet i denna del.

I motion T14 (vpk) yrkande 3 begärs, såvitt nu är i fråga, att man beträffande
beställning av biljett för ledsagare skall slippa vända sig till olika instanser.

Utskottet finner att i den mån generellt tillstånd finns för riksfärdtjänst
med tillstånd också för ledsagare är motionärernas önskemål tillgodosett.
Resenären eller ledsagaren vänder sig då direkt till trafikföretaget och
beställer så många färdbevis som behövs för resan.

1988/89-.TU17

Om däremot inte något generellt tillstånd finns ligger det i sakens natur att
resenären först måste vända sig till tillståndsmyndigheten, dvs. kommunen
och i Stockholms län landstinget, för att få prövat om tillstånd kan ges för resa
med riksfärdtjänst tillsammans med ledsagare. Med den enkelhet i beställningssystemet
tillsammans med kommunens aktiva medverkan som förordas
i propositionen bör emellertid en sådan ordning kunna fungera smidigt och
inte behöva ta någon längre tid. Motionsyrkandet avstyrks följaktligen såvitt
nu är i fråga.

4. Medresenär

Sorn tidigare nämnts under avsnitt 3 har utskottet tillstyrkt den av departementschefen
föreslagna förenklingen vad avser gränsdragningen mellan
begreppen ledsagare och medresenär. Vad sedan gäller den avgift som
medresenären skall erlägga föreslås i propositionen att resekostnaden för
medresenären skall motsvara den egenavgift som den riksfärdtjänstberättigade
resenären skall betala. Det innebär att även medresenären får färdas till
ett starkt subventionerat respris. Vid resa med tåg eller flyg föreslås att
endast en sådan medresenär skall tillåtas.

I motion T12 (fp) yrkande 2 reses invändningar mot förslaget om att antalet
medresenärer vid resa med tåg eller flyg bör begränsas till endast en sådan
resenär. Förslaget anges få negativa effekter på familjers möjligheter att resa
tillsammans. De hänvisningar som finns i propositionen beträffande de
rabattsystem som tillämpas av trafikföretagen accepteras inte av motionären
som också framhåller att anslutningsresorna till och från flygplatserna med
taxi inte täcks av något rabattsystem. Motionären framhåller också att
handikappades lika möjligheter att resa inte bör baseras på transportföretagens
rabattsystem, vilka kan komma att ändras av företagsekonomiska skäl.

Enligt utskottets bedömning betyder den föreslagna begränsningen av
antalet medresenärer mycket litet för en familj. Om denna t.ex. består av två
vuxna och två barn betalar vid resa med flyg medresenären en egenavgift,
som inkl. anslutningsresorna i de flesta fall uppgår till 200 kr. per enkelresa.
För övriga familjemedlemmar kan utnyttjas de rabatter som finns. För t.ex.
barn mellan 12 och 25 år är rabatten 50 % eller om man åker till minipris en
kostnad på 200-300 kr. sammanlagt för resa tur och retur. För barn mellan
2-11 år är rabatten 75 % eller vid minipris en kostnad på 100-200 kr. tur och
retur.

För medföljande barn tillkommer dock kostnaden för anslutningsresorna.
Dessa är emellertid i många fall starkt rabatterade. På SL-bussarna till och
från Arlanda åker t.ex. barn under 16 år gratis tillsammans med förälder. Vid
flygtaxi tillämpas 50 % rabatt för barn.

Sammanfattningsvis finner utskottet övervägande skäl tala för att vid resor
med tåg eller flyg antalet medresenärer för vilka staten bekostar en del av
resan, bör begränsas till en person.

Beträffande antalet medresenärer vid resa med taxi eller specialfordon
föreslås i propositionen däremot att ett obegränsat antal medresenärer bör
tillåtas. Motivet för den föreslagna ordningen är att totalpriset blir detsam -

1988/89: TU 17

ma, oberoende av hur många passagerare som färdas i fordonet. Det finns
emellertid enligt propositionen också skäl som talar mot en sådan ordning.
Sålunda kan ett flertal medresenärer i en del fall begränsa möjligheterna att
ordna samåkning mellan flera personer med riksfärdtjänst.

Utskottet är för sin del också medvetet om denna nackdel. Resorna med
taxi och specialfordon är dyra och varje liten grad av samåkning innebär
starkt minskade kostnader. I likhet med departementschefen menar utskottet
dock att denna nackdel får accepteras för att systemet skall kunna hållas
enkelt och för att resenären skall få så stor valfrihet som möjligt.

Beträffande den avgift som medresenär skall betala ansluter sig utskottet
till vad som föreslås i propositionen. Den person som reser tillsammans med
den handikappade bör inte drabbas av onormala reskostnader för att den
handikappade måste välja ett dyrare färdsätt än normalt.

Av det anförda följer att utskottet tillstyrker vad som i propositionen
anförs beträffande tillstånd till medresenärer och för ersättning för deras
resor. Motionsyrkandet avstyrks följaktligen.

5. Resor med tåg och flyg

Utskottet har tidigare i avsnitt 2 tillstyrkt propositionens förslag beträffande
en ny utformning av systemet för beräkning av resenärernas egenavgifter.
Ändringen innebär avsevärda förenklingar i administrativt hänseende.

I propositionen föreslås vidare att resenären skall kunna använda så
normala rutiner som möjligt vid beställning av sin resa och för köp av
biljetter. Det betonas att detta förutsätter ett fastställande av egenavgifterna
på det förenklade sätt som tidigare behandlats.

Förslaget innebär vad gäller flygresor att resenären beställer sin biljett
direkt hos Linjeflyg för hela resan inkl. anslutningsresor med flygtaxi.
Resenären blir därmed jämställd med inrikesflygets andra kunder.

Resenären får samtidigt beställa resa för medresenär eller ledsagare.
Linjeflyg skickar sedan biljetterna direkt till resenären tillsammans med ett
inbetalningskort för de avgifter som skall erläggas.

De fördelar för riksfärdtjänsten och dess resenärer som uppstår vid resor
med flyg föreslås också kunna tas till vara vid tågresor.

I motion Til (c) yrkande 3 begärs att det skall vara möjligt för även andra
reseföretag än SJ och Linjeflyg att teckna avtal med TPR om beställning av
resor med riksfärdtjänsten.

Utskottet kan konstatera att det i propositionen föreslagna systemet
innebär väsentliga förbättringar för resenärerna, jämfört med i dag. Beställningsförfarandet
normaliseras och hela reskedjan blir mera tillförlitlig
genom att antalet led i beställningen blir färre än vad som nu är fallet.

En annan fördel är att försäljningsställena har väsentligt bättre öppethållandetider
än SJ Resebyrå som nu anlitas för beställning av resor med tåg och
flyg. Härtill kommer att administrationskostnaderna kan minska avsevärt
genom att man slopar ett led i beställningsförfarandet. Resenärerna vänder
sig direkt till trafikföretagen, varvid den ersättning till resebyrån som hittills
utbetalats från såväl dessa företag som från TPR bortfaller.

Av det anförda följer att utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna

1988/89: TU 17

riktlinjerna för resor med tåg och flyg. Motionsyrkandet avstyrks följaktligen.

6. Resor med taxi och specialfordon

Av propositionen framgår att omkring 80 % av resorna i riksfärdtjänsten
företas med taxi eller specialfordon. Den övervägande delen av dessa resor
sker med endast en resenär.

Av den anledningen har det allt sedan riksfärdtjänstens tillkomst eftersträvats
en samåkning i fordonen. Detta har man sökt uppnå genom olika former
av beställningscentraler.

Mot bakgrund av bl.a. den kritik från handikapporganisationerna som
riktats mot en för hela landet gemensam beställningscentral tar man i
propositionen avstånd från inrättandet av en sådan beställningscentral. I
stället föreslås en ordning som innebär att kommunerna medverkar i
beställningsverksamheten och också utfärdar kreditbevis åt resenärerna.
Detta förfarande medför enligt departementschefen bl.a. följande fördelar:

- Resan kan anordnas mycket snabbare. Det blir endast kommunens
handläggningstid som avgör när resan kan komma till stånd.

- Resenären behöver inte vänta på kreditbevisen.

Handläggaren kan skicka kreditbevisen direkt till trafikföretaget, om
detta bedöms vara lämpligt. Detta bör medföra att antalet försvunna
kreditbevis minskar.

- Det är lättare för resenären att nå ansvarig för resan om man vet vilket
trafikföretag som anlitas.

I motion T14 (vpk) yrkande 1 begärs, såvitt nu är i fråga, att generella
tillstånd skall ha formen av ett rikstäckande färdtjänstkort. Det framhålls
också att legitimering för färdtjänst skall kunna ske med enkla rutiner.

I den mån motionärerna med färdtjänst avser riksfärdtjänst torde det enligt
utskottets mening framgå av det ovan anförda att legitimeringen i de allra
flesta fall skall kunna ske mycket snabbt och enkelt. Särskilt viktigt är det att
resenären, eventuellt med medverkan från kommunen, själv skall kunna
beställa sin resa. Av propositionen framgår att vid en övergång till ett system
med kontokort kan behovet av att utfärda kreditbevis för varje enskild resa
falla bort.

Eftersom utvecklingen vad gäller olika former av kontokort går mycket
snabbt torde det vara mindre lämpligt att riksdagen, utan att låta göra en
särskild utredning i frågan, uttalar sig beträffande utformningen av sådana
kort.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet de i propositionen
föreslagna riktlinjerna för resor med taxi och specialfordon. Motionsyrkandet
avstyrks såvitt nu är i fråga.

7. Begränsning av kostnadsutvecklingen

När riksdagen våren 1984 fattade beslut om att permanenta riksfärdtjänsten
fann man att åtgärder borde övervägas för att begränsa kostnadsutveckling -

1988/89:TU17

en. Bakgrunden var att någon avmattning i ökningstakten för verksamheten
inte kunde skönjas.

Till sådana åtgärder som borde studeras hörde särskilt en begränsning av
antalet tillåtna resor. Sedan utredning gjorts i frågan kan konstateras att
antalet resor uppvisar stora variationer mellan olika personer som fått
tillstånd till riksfärdtjänst. Detsamma gäller reskostnaderna per resenär.

De flesta resenärer med riksfärdtjänst gör emellertid bara ett fåtal resor
per år. Genomsnittet ligger på ca 1,8 resor per person och år. Det är endast
ett fåtal resenärer som gör ett mycket stort antal resor till höga kostnader.
Dessa personer reser i huvudsak med taxi eller specialfordon.

Föredragande departementschefen framhåller att det i.ite är själva kostnaden
per resa som inger betänkligheter. Detta är knappast något som
resenären själv råder över. Det kan hänga samman med att denne, på grund
av sitt handikapp måste resa på ett särskilt kostsamt sätt. I sådana fall brukar
resefrekvensen heller inte vara särskilt hög.

När däremot resandet får en sådan omfattning att resor för rekreation -vilket är riksfärdtjänstens primära syfte - sker nära nog varje dag, kan man
ställa sig frågan om inte resmönstret kraftigt avviker från vad som normalt
gäller för andra människor.

Det finns därför, enligt propositionen, anledning att tydligare än hittills
pröva sökandens behov av att resa särskilt ofta. Sådana bedömningar skall
självfallet endast göras i enstaka fall då resandets omfattning ger vid handen
att det kan röra sig om ett överutnyttjande. Kommunerna bör alltså vara
observanta på om behov föreligger att företa resor med riksfärdtjänst i en
sådan omfattning att resefrekvensen kraftigt avviker från vad som brukar
gälla för ett normalt resande. Till grund för en sådan prövning bör enligt
propositionen ligga en ändrad lydelse av 3 § förordningen (1984:482) om
ersättning för riksfärdtjänst med innebörd att vid beslut om riksfärdtjänst
skall möjlighet finnas att pröva i vad mån sökanden behöver resa särskilt
ofta.

I propositionen framhålls vidare att den föreslagna behovsprövningen
vinner i styrka om den kombineras med en ordning som innebär att beslut och
kostnadsramar till skillnad från nu förläggs till ett och samma organ. Detta
bör - i enlighet med riksdagens beslut år 1984 om en permanentning av
riksfärdtjänsten - kunna bidra till ett större kostnadsmedvetande hos de
organ som fattar beslut om riksfärdtjänst. Det ökade kostnadsmedvetandet
bör exempelvis kunna ta sig det uttrycket att andelen resor med taxi och
specialfordon, som nu utgör 80 %, inte kommer att öka fortsättningsvis.

Regeringens förslag innebär att det statliga anslaget för ersättning för
riksfärdtjänst årligen överförs till kommunerna, inom Stockholms län dock
till Stockholms läns landsting. 80 % av anslaget föreslås bli fördelat enligt en
schablonregel. 20 % fördelas individuellt mellan kommunerna och Stockholms
läns landsting med hänsyn till hur behovet av riksfärdtjänstresor kan
bedömas bli under kommande budgetår. Överföringen bör ske med början
under budgetåret 1989/90. Kommunerna skall även fortsättningsvis få rätt att
meddela tillstånd till riksfärdtjänst, med beaktande av de medelsramar som
staten genom TPR ställt till förfogande.

1988/89:TU17

I ett antal motioner uttrycks, med något olika formuleringar, en oro över att
överförandet av de statliga medlen till kommunerna kan få negativa
konsekvenser för resandet med riksfärdtjänst. Staten bör sålunda även
fortsättningsvis ha kvar kostnadsansvaret för riksfärdtjänsten. Enligt motion
T12 (fp) yrkande 3 finns annars risk för att små kommuner med ansträngd
ekonomi nekar handikappade att resa. En liknande formulering finns i
motion T15 (s), vari framhålls att ett överförande av riksfärdtjänstens medel
till kommunerna kan leda till att enskilda handikappade inte kan få sitt
resbehov tillgodosett på grund av att budgetramen inte räcker till.

I motion T14 (vpk) yrkande 5 begärs att riksdagen beslutar att staten skall
ha kostnadsansvaret för riksfärdtjänsten. I annat fall finns risk för att det blir
stora skillnader mellan kommunerna i tillämpningen. Enligt motion T14
(vpk) yrkande 4 får någon begränsning av antalet resor per person och år inte
förekomma. Enligt motion TIO (mp) yrkande 6 bör staten skaffa sig en god
ekonomisk beredskap för att möta det ökade behovet av riksfärdtjänst så att
det inte uppstår oönskade inskränkningar i reseverksamheten.

Med anledning av vad som sägs i de nu nämnda motionerna vill utskottet
understryka att frågan om ersättning för riksfärdtjänst även fortsättningsvis
bör vara en statlig uppgift. Den nuvarande ordningen med att det är
kommunerna som meddelar tillstånd för riksfärdtjänst kompletteras med att
varje kommun har en statlig medelsram att beakta för sina beslut. Allmänt
bör gälla att en målsättning för medelsfördelningen bör vara att behovet av
medel skall gå jämnt ut för kommunkollektivet i dess helhet.

Med hänsyn till den höga resfrekvens som ett mycket begränsat antal
resenärer har, med resor med riksfärdtjänst nära nog varje dag eller mycket
långa resor en eller flera gånger i veckan, finns det enligt utskottets mening
anledning att för sådana fall göra en mera ingående prövning av behovet att
resa så ofta. Resbehovet skall därvid jämföras med vad som normalt brukar
gälla för resor för rekreation, vilket som nämnts är riksfärdtjänstens primära
syfte.

I likhet med vad som anges i propositionen bör emellertid från den nu
nämnda prövningen undantas sådana riksfärdtjänstresor som företas av
förtroendevalda i samband med uppdrag inom föreningslivet.

Vad sedan gäller de i motionerna nämnda riskerna för att medelsramarna
inte skulle räcka till i en del kommuner har detta i första hand att göra med
hur varje enskild kommun under det löpande budgetåret förvaltar de statliga
ramarna. Frågan har självfallet också ett samband med hur fördelningen av
medlen kommer att ske, något som utskottet senare återkommer till.
Utskottet vill emellertid peka på de i propositionen föreslagna möjligheterna
för TPR att utöka medelsramarna i det fall större generella taxehöjningar
uppstått under det löpande budgetåret och som rimligen inte kunnat
förutses. Det skall också vara möjligt för kommunerna att, om behov
föreligger, förskottera medel för riksfärdtjänstresor varvid avräkning på
lämpligt sätt får ske utifrån vad som finns tillgängligt under kommande
budgetår. Det skall också vara möjligt för TPR att under löpande budgetår
kunna jämka medelsramarna med hänsyn till enstaka fall av sådant mera
omfattande resande som inte kunnat förutses. Det framhålls i propositionen

1988/89:TU17

att sådana jämkningar kan vara behövliga särskilt under det första året.

Beträffande de risker som framhålls i motion T14 (vpk) yrkande 5 för att
stora skillnader kan uppstå mellan kommunerna i tillämpningen av riksfärdtjänsten,
vill utskottet peka på att sådana skillnader lättare kan uppstå i
nuvarande läge då det finns en åtskillnad mellan beslut och kostnadsramar.

Utskottet gör sammanfattningsvis den bedömningen att de i propositionen
föreslagna åtgärderna på ett smidigt och obyråkratiskt sätt bör kunna
begränsa kostnadsutvecklingen inom riksfärdtjänsten och medverka till ett
ökat resande med tåg och flyg. Utskottet ser åtgärderna som ett klart bättre
alternativ jämfört med att bygga ut den statliga tillsynen av riksfärdtjänsten.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att en generell begränsning
inte bör ske av antalet tillåtna resor per resenär och år. Inte heller bör
man generellt maximera det tillåtna resebeloppet per resenär.

Av det sagda följer att utskottet tillstyrker propositionens förslag i denna
del. Utskottet avstyrker följaktligen motionsyrkandena.

I motion Til (c) yrkande 1 tas upp frågan om hur fördelningen av
medelsramar på kommunerna lämpligast bör ske. Motionärerna ställer sig i
huvudsak bakom förslaget men menar att endast 70 % bör fördelas
schablonmässigt enligt en fördelningsnyckel som bör vara antalet personer
över 65 år. Resten av anslaget, alltså 30 %, fördelas med särskild hänsyn till
ojämnheter i resmönster och resfrekvens, liksom också till förhållanden i
glesbygdskommuner med ringa befolkningsunderlag och där invånarna kan
ha långa och kostsamma resor. Om inte särskild hänsyn tas till förhållandena
i sådana regioner kan enligt motionen tilldelningen av de statliga medelsramarna
riskera att bli otillräcklig.

Enligt vad utskottet kan finna ligger motionärernas önskemål mycket nära
vad som föreslås i propositionen. En skillnad är att i propositionen föreslås
att 80 % av skall fördelas schablonmässigt på kommunerna medan 20 % skall
fördelas individuellt med hänsyn till att i en del kommuner bor personer som
anlitar riksfärdtjänsten ovanligt mycket eller ovanligt litet. Det framhålls att
sättet att fördela medlen är en avvägning mellan angelägenheten av enkelhet
i systemet och behovet av individuella behovsprövningar för sådana kommuner,
där resandets omfattning statistiskt avviker från vad som gäller i landet i
övrigt.

En annan mindre skillnad i förhållande till motionsyrkandet är att man i
propositionen inte velat låsa sättet att fördela medlen till just andelen
personer över 65 år i förhållande till antalet sådana personer i hela landet.
Denna fördelningsnyckel kan t.ex. kompletteras med att man också tar
hänsyn till andelen förtidspensionerade personer i kommunen. Ett tredje sätt
att fördela medlen skulle kunna vara att tillämpa den metodik som används i
sjukvårdssammanhang i de s.k. Dagmarförhandlingarna.

Utskottet vill med detta peka på att det blir möjligt att utforma även
fördelningsnyckeln på ett sådant sätt att hänsyn kan tas till de särskilda behov
av medel för riksfärdtjänst i de delar av landet som kan beräknas ha såväl ett
högt antal resenärer som höga reskostnader. Som framgår av propositionen
är avsikten att TPR skall få i uppdrag att i samråd med Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet närmare utforma principerna för medelsfördelningen.

1988/89: TU 17

Som tidigare nämnts i avsnitt 7 skall det också vara möjligt att under
löpande budgetår rätta till en del skevheter i fördelningen av medel.

Av det anförda följer att utskottet tillstyrker propositionens förslag i denna
del och avstyrker motionsyrkandet.

I motion Til (c) yrkande 2 begärs en utvärdering av medelsfördelningen. En
sådan bör ske omedelbart efter första verksamhetsåret i syfte att åstadkomma
sådana justeringar av fördelningsnyckeln att lokala ojämnheter i
resandefrekvens och resmönster kan beaktas.

I motionen yrkas också att man bör överväga att inordna statens insatser
för riksfärdtjänst i ett reformerat och utvidgat skatteutjämningssystem.

Av det tidigare anförda beträffande fördelningen av medelsramarna
framgår att en utvärdering kommer att ske varje år för att man inför
kommande budgetår skall kunna bedöma behovet av riksfärdtjänstresor och
kostnaderna för dessa. På TPR ligger också ett allmänt uppföljningsarbete
för att man skall kunna utvärdera effekterna av det föreslagna sammanförandet
av beslut och kostnadsramar till kommunerna.

Beträffande en eventuell finansiering av riksfärdtjänsten inom ramen för
skatteutjämningssystemet bör enligt utskottets mening en sådan finansiering
sättas in i ett vidare sammanhang med beaktande av bl.a. olika huvudmannaskapsfrågor
och finansieringssätt.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag
i denna del och avstyrker motionsyrkandet.

Det anförda innebär också att utskottet tillstyrker de riktlinjer i övrigt som
förordas i propositionen för begränsning av kostnadsutvecklingen.

8. Organisationer! av riksfärdtjänsten

I motion T14 (vpk) yrkande 6 samt i de båda likalydande motionerna T922
(vpk) och So246 (vpk) begärs förslag om en särskild nämnd med övergripande
ansvar för handikappades resor. Ansvarsområdet anges vara handikappanpassning
av kollektivtrafiken, riksfärdtjänsten och bilstödet. I en sådan
nämnd bör enligt motionärerna handikapprörelsen vara starkt representerad.

Bakgrunden till motionerna anges vara det missnöje som finns hos
handikapporganisationerna över takten och över det sätt som handikappanpassningen
av kollektivtrafiken sker. Organisationerna anser också att de
fått alltför lite gehör för sina synpunkter på kollektivtrafiken och på
riksfärdtjänsten.

Med anledning av vad som anförts i ett gemensamt remissyttrande från De
Handikappades Riksförbund (DHR) och Handikappförbundens Centralkommitté
(HCK) över TPR:s rapport över riksfärdtjänsten har i propositionen
tagits upp frågan om en särskild nämnd för handikappades resor. En
sådan nämnd bör enligt organisationerna ansvara för all färdtjänst och för
anpassning av kollektivtrafiken.

Förslaget avvisas i propositionen, bl.a. med hänsyn till att en sådan ny
myndighet skulle få ett alldeles för smalt verksamhetsområde. Den skulle
också behöva utökas med bl. a. trafikteknisk expertis för att kunna handlägga

1988/89:TU17

de många gånger komplicerade frågor som hänger samman med att utfärda
föreskrifter för handikappanpassning av den kollektiva trafiken. Utökningar
av personal skulle också behövas för handläggningen av det nya statsbidraget
för täckande av merkostnader för en utökad handikappanpassning av
färdmedel och terminaler.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det är bättre att se
riksfärdtjänsten och handikappanpassningen av den kollektiva trafiken i ett
större trafikpolitiskt sammanhang. Utskottet vill därutöver tillägga - i
motsats till vad som sägs i motionerna T922 (vpk) och So246 (vpk) - att de
föreskrifter som utfärdas för handikapanpassning av de kollektiva färdmedlen
är bindande för trafikföretagen. De blir därmed också bindande för olika
transportmedelstillverkare med försäljning på den svenska marknaden.

När det sedan gäller sambandet med den kommunala färdtjänsten och med
sjukresorna vill utskottet hänvisa till att utskottet i likhet med propositionen
bedömer att det finns anledning att göra en samlad översyn över hur
transporter inom kommunerna och länen för gamla, handikappade och sjuka
skall organiseras på ett mera effektivt sätt.

Av det anförda följer att utskottet avstyrker motionsyrkandena och
tillstyrker departementschefens förslag i denna del.

Utskottet tillstyrker även de riktlinjer i övrigt som förordas i propositionen
för organisationen av riksfärdtjänsten.

9. Anslagsfrågor samt övriga frågor

I propositionen föreslås att riksdagen under anslaget Riksfärdtjänst för
budgetåret 1989/90 bör anvisa ett förslagsanslag av 66 400 000 kr.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottet lämnar utan erinran vad som i propositionen anförts om riksfärdtjänsten
i övrigt.

10. Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande målen för riksfärdtjänsten

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:T10 yrkande 1 godkänner
de mål för riksfärdtjänsten som förordas i proposition 1988/89:81,

2. beträffande riksfärdtjänstresor med småbarn

att riksdagen avslår motion 1988/89:T14 yrkande 1 i denna del,

3. beträffande en länsfärdtjänst

att riksdagen avslår motion 1988/89:T10 yrkande 2,

4. beträffande en förbättrad kollektivtrafik

att riksdagen avslår motion 1988/89:T10 yrkande 3,

5. beträffande egenavgiften

att riksdagen godkänner de grunder för egenavgifter som förordas i
proposition 1988/89:81 samt lämnar motionerna 1988/89:T13 yrkande
1 och 1988/89:T14 yrkande 2 utan särskild åtgärd,

6. beträffande en uppföljning av egenavgifterna
att riksdagen avslår motion 1988/89:T10 yrkande 4,

1988/89: TU 17

7. beträffande antalet ledsagare

att riksdagen godkänner de riktlinjer som i denna del förordas i
proposition 1988/89:81 samt lämnar motionerna 1988/89:T11 yrkande
4, 1988/89:T12 yrkande 1, 1988/89:T13 yrkande 2 och 1988/89:T14
yrkande 3 i denna del utan särskild åtgärd,

8. beträffande ledsagarservice före och efter resan

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:T10 yrkande 5 godkänner
de riktlinjer som i denna del förordas i proposition 1988/89:81,

9. beträffande ledsagare i övrigt

att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordas i proposition
1988/89:81 för tillstånd till ledsagare och för ersättning för deras resor
och som ej omfattas av vad utskottet hemställt under momenten 7 och
8,

10. beträffande ledsagares rätt att utföra lyft av resenär

att riksdagen avslår motion 1988/89:T14 yrkande 3 i denna del,

11. beträffande beställning av biljett för ledsagare

att riksdagen avslår motion 1988/89:T14 yrkande 3 i denna del,

12. beträffande medresenär

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:T12 yrkande 2 godkänner
de riktlinjer som förordas i proposition 1988/89:81 för tillstånd till
medresenärer och för ersättning för deras resor,

13. beträffande resor med tåg och flyg

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:T11 yrkande 3 godkänner
de riktlinjer som förordas i proposition 1988/89:81,

14. beträffande resor med taxi och specialfordon

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:T14 yrkande 1 i denna del
godkänner de riktlinjer som förordas i proposition 1988/89:81,

15. beträffande kostnadsansvaret för riksfärdtjänsten

att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:T10 yrkande 6,
1988/89:T12 yrkande 3,1988/89:14 yrkandena 4 och 5 och 1988/89:T15
godkänner de riktlinjer som i denna del förordas i proposition
1988/89:81,

16. beträffande fördelningen av medelsramarna på kommunerna
att riksdagen med avslag på motion 1988/89:T11 yrkande 1 godkänner
de riktlinjer som i denna del förordas i proposition 1988/89:81,

17. beträffande en utvärdering av medelsfördelningen

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:T11 yrkande 2 godkänner
de riktlinjer som i denna del förordas i proposition 1988/89:81,

18. beträffande begränsning av kostnadsutvecklingen i övrigt

att riksdagen godkänner de riktlinjer för begränsning av kostnadsutvecklingen
som förordas i proposition 1988/89:81 och som ej omfattas
av vad utskottet hemställt under momenten 15-17,

19. beträffande en särskild nämnd med övergripande ansvar för
handikappades resor

att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:T14 yrkande 6,
1988/89:T922 och 1988/89:So246 godkänner de riktlinjer som i denna
del förordas i proposition 1988/89:81,

1988/89: TU 17

20. beträffande organisationen av riksfärdtjänsten i övrigt

att riksdagen godkänner de riktlinjer för organisationen av riksfärdtjänsten
som förordas i proposition 1988/89:81 och som ej omfattas av
vad utskottet hemställt under moment 19,

21. beträffande anslagsfrågor

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i proposition 1988/
89:81 till Riksfärdtjänst för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag
av 66 400 000 kr.,

22. beträffande riksfärdtjänsten i övrigt

att riksdagen lämnar utan erinran vad som i proposition 1988/89:81
anförts om riksfärdtjänsten i övrigt.

Stockholm den 6 april 1989
På trafikutskottets vägnar

Birger Rosqvist

Närvarande: Birger Rosqvist (s), Rolf Clarkson (m), Olle Östrand (s), Kenth
Skårvik (fp), Anna Wohlin-Andersson (c), Sven-Gösta Signell (s), Görel
Bohlin (m), Margit Sandéhn (s), Rune Johansson (s), Sten-Ove Sundström
(s), Sten Andersson i Malmö (m), Hugo Bergdahl (fp), Viola Claesson (vpk),
Jarl Lander (s), Yngve Wernersson (s), Rune Thorén (c) och Hans Lindforss
(mp).

Reservationer

1. Riksfärdtjänstresor med småbarn (mom. 2)

Viola Claesson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”denna del" bort har följande lydelse:

Riksfärdtjänsten skall göra det möjligt för människor med svåra funktionsnedsättningar
och/eller med orienteringshandikapp att resa längre sträckor.
Det är då viktigt att den handikappades hela resesituation beaktas i samband
med legitimeringen. Handikappet kan ofta vara situationsberoende och kan
bl.a. hänga samman med de kollektiva färdmedlens bristande tillgänglighet.
En annan omständighet som bör vägas in är om den handikappade måste resa
tillsammans med småbarn. Detta kan så allvarligt försvåra den handikappades
möjligheter att resa att hela resan måste ställas in. Ett skäl till att bevilja
tillstånd till riksfärdtjänst bör därför vara - förutom handikappets svårighetsgrad
- att resan måste ske med småbarn. Detta bör särskilt anges på de
färdtjänstkort som utvecklas.

Vad utskottet nu anfört, vilket innebär att motion T14 (vpk) yrkande 1 i
denna del tillstyrks, bör av riksdagen ges regeringen till känna.

1988/89: TU 17

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande riksfärdtjänstresor med småbarn

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:T14 yrkande 1 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,

2. En länsfärdtjänst (mom. 3)

Viola Claesson (vpk) och Hans Lindforss (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Det är” och
slutar med ”avstyrks följaktligen” bort ha följande lydelse:

Kommunal färdtjänst finns i samtliga kommuner i landet. I åtskilliga fall
innebär de kommunala bestämmelserna att resandet med färdtjänst är
begränsat till den egna kommunens område eller till någon kort sträcka
utanför kommungränsen.

De handikappades behov av att nå service, arbete eller att göra olika slag
av rekreationsresor är emellertid inte alltid begränsat till det egna kommunområdet.
Den omständigheten att de kortväga resorna inom riksfärdtjänsten
är så många och ökar så snabbt talar för detta.

Översynen av hur resor för gamla, sjuka och handikappade bör organiseras
i länen bör därför omfatta också frågan om införande av länsfärdtjänst i
alla län. Det är viktigt att denna fråga utreds snabbt.

Vad utskottet nu anfört, vilket innebär att motion TIO (mp) yrkande 2
tillstyrks, bör av riksdagen ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande en länsfärdtjänst

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:T10 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,

3. En förbättrad kollektivtrafik (mom. 4)

Viola Claesson (vpk) och Hans Lindforss (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Utskottet har”
och slutar med ”följaktligen motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion TIO (mp) yrkande 3
att de framsteg beträffande handikappanpassningen av kollektivtrafiken som
gjorts sedan år 1979 är otillräckliga. I dag utnyttjas inom riksfärdtjänsten i
huvudsak taxi och specialfordon och endast i mindre utsträckning kollektivtrafik.
Detta torde till viss del bero på bristfällig handikappanpassning av
kollektivtrafiken. Därigenom förhindras den handikappade att i vissa fall
resa på ett likartat sätt som andra människor.

Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till reservation nr 7 till betänkandet
1988/89:TU11, vari yrkas att ytterligare 50 milj.kr. anvisas för handikappanpassning
av kollektivtrafiken, utöver de medel som anvisades för ändamålet i
samband med 1988 års trafikpolitiska beslut.

Vad utskottet nu anfört, vilket innebär att motion TIO (mp) yrkande 3
tillstyrks, bör av riksdagen ges regeringen till känna.

1988/89:TU17

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande en förbättrad kollektivtrafik
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:T10 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,

4. Ledsagarservice före och efter resan (mom. 8)

Hans Lindforss (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”avstyrks följaktligen” bort ha följande lydelse:
Utskottet ställer sig alltså bakom förslaget om en förbättrad ledsagarservice
under resor med riksfärdtjänst. Ledsagare kan emellertid också behövas
före avresan och efter ankomst. Den kommunala service som på detta
område bör tillhandahållas kan vara otillräcklig och omintetgöra en resa med
riksfärdtjänst. Utskottet anser därför att även en ledsagare som verkligen
behövs före avfärd och efter ankomst, men trots det inte under själva resan,
bör få hela resan betald av riksfärdtjänsten.

Vad utskottet nu anfört med anledning av regeringens förslag i proposition
1988/89:81 innebär att motion TIO (mp) yrkande 5 tillstyrks. Detta bör av
riksdagen ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande ledsagarservice före och efter resan
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposition
1988/89:81 och med bifall till motion 1988/89:T10 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,

5. Ledsagares rätt att utföra lyft av resenär (mom. 10)

Viola Claesson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Om
däremot” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att även sådana ledsagare som inte är kommunalt anställda
skall få utföra lyft av resenär. Om ledsagaren är en privatperson, t.ex. en
anhörig till resenären, finns dock inte något anställningsförhållande. Ledsagaren
får resan betald av staten men har inte något arvode. Ett sådant
förhållande får enligt utskottets mening inte förhindra att en sådan ledsagare
är försäkrad genom riksfärdtjänstens försorg gentemot skador som denne
kan få i samband med lyft av en riksfärdtjänstresenär. Ledsagaren kan vara
den som bäst känner till hur resenären skall kunna lyftas och skall då också ha
rätt att göra detta. Försäkringsfrågan måste därför lösas.

Vad utskottet nu anfört, vilket innebär att motion T14 (vpk) yrkande 3 i
denna del tillstyrks, bör av riksdagen ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande ledsagares rätt att utföra lyft av resenär
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:T14 yrkande 3 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,

1988/89: TU 17

6. Kostnadsansvaret för riksfärdtjänsten (mom. 15)

1988/89-.TU17

Viola Claesson (vpk) och Hans Lindforss (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Med
anledning” och på s. 16 slutar med ”följaktligen motionsyrkandena” bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar den oro som förs fram i motionsyrkandena över att
personer som är berättigade till riksfärdtjänst inte kan få sitt resande
tillgodosett på grund av otillräckliga medelsramar. Det är enligt utskottets
mening alltför många risker förknippade med den föreslagna omläggningen
för att den skall vara acceptabel. Det är lätt att se framför sig en utveckling
som innebär att kommunerna på sikt får hela kostnadsansvaret (jämför
utvecklingen av bostadsanpassningsbidraget). Risken är också stor för att det
blir stora skillnader över landet i tillämpningen av riksfärdtjänsten. Det är
viktigt att slå fast att de som har behov av färdtjänst också skall ha rätt till det.

Enligt utskottets uppfattning måste utgångspunkten för att en person skall
beviljas rätt att resa med riksfärdtjänst vara individens behov och ingenting
annat. Det är säkert så att onödigt många beviljats rätt att färdas med taxi
därför att servicen och handikappanpassningen av allmänna färdmedel varit
för dålig. Men utgångspunkten vid beviljande av färdsätt måste helt och
hållet grundas på den enskilde individens specifika behov. Propositionens
förslag om att kommunerna skall förfoga över pengarna för att därigenom få
en bättre kostnadskontroll vid beviljandet, antyder att det är hur mycket
pengar som finns kvar av anslaget som skall avgöra hur kommunen skall
bedöma enskilda ärenden. Enskilda människor kan därigenom komma i
kläm, om man råkar bo i en kommun som en bit in på budgetåret upptäcker
att pengarna kanske inte kommer att räcka.

Utskottet ställer sig vidare frågan hur den fördelningsnyckel skall se ut som
blir rättvis. Vilket generellt system man än väljer för att fördela pengarna
mellan kommunerna så kommer problem att uppstå. De administrativa
problemen att klara detta kommer att bli mycket stora. Det finns också en
uppenbar risk för att enskilda handikappade kan komma i kläm och inte få
sitt individuella behov tillgodosett, därför att budgetramen i just den
kommunen riskerar att spräckas. Samtidigt kan andra kommuner ha fått
pengar över och det krävs då en omständig procedur för att överföra medlen.

Utskottet ställer sig alltså avvisande till regeringens förslag till ett
sammanförande av beslut och kostnadsramar hos kommunerna. Någon
överföring av de statliga medlen för riksfärdtjänsten till kommunerna bör
därför inte förekomma.

Vad utskottet nu anfört innebär att regeringens förslag avstyrks i denna del
och att motionerna TIO (mp) yrkande 6 och T14 (vpk) yrkandena 4 och 5
tillstyrks. Detta bör av riksdagen ges regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande innebär vidare att syftet med motionerna T12
(fp) yrkande 3 och T15 (s) torde få anses tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande kostnadsansvaret för riksfärdtjänsten
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:T10 yrkande 6 och
1988/89:T14 yrkandena 4 och 5, med anledning av motionerna

1988/89:T12 yrkande 3 och 1988/89:T15 samt med avslag på regeringens
förslag i proposition 1988/89:81 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet härom anfört,

7. Fördelningen av medelsramarna på kommunerna
(mom. 16)

Anna Wohlin-Andersson och Rune Thorén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Enligt vad”
och på s. 17 slutar med ”avstyrker motionsyrkandet” bort ha följande
lydelse:

Utskottet finner att motionärernas önskemål ligger rätt nära vad som
föreslås i propositionen. En skillnad är dock att i propositionen föreslås att 80
% skall fördelas schablonmässigt på kommunerna medan 20 % skall fördelas
individuellt. Utskottet bedömer att denna fördelningsnyckel kan bli alltför
stelbent i förhållande till de geografiska variationer som finns.

En effekt av framför allt sextiotalets omfattande befolkningsomflyttningar
är att många äldre människor i dag finns i glesbygd långt borta från barn och
barnbarn. Riksfärdtjänstresorna för äldre människor exempelvis i Norrlands
inland och andra utpräglade glesbygdsregioner blir många gånger mycket
långa och kostsamma samtidigt som kommunerna är små och har ett ringa
befolkningsunderlag i absoluta tal räknat. Tilldelningen av statsanslag
riskerar därför att bli klart otillräcklig för att kunna täcka kostnaderna.

Med en andel av anslaget på 30 % som fördelas individuellt på kommunerna
kan enligt utskottet större hänsyn tas till sådana variationer i resbehov och
reskostnader som nämnts. En sådan fördelningsnyckel bör därför komma i
tillämpning.

Vad utskottet nu anfört, vilket innebär att motion Til (c) yrkande 1
tillstyrks, bör av riksdagen ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande fördelningen av medelsramarna på kommunerna
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposition
1988/89:81 och med bifall till motion 1988/89:T11 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet härom anfört,

8. En särskild nämnd med övergripande ansvar för
handikappades resor (mom. 19)

Viola Claesson (vpk) och Hans Lindforss (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med "denna del” bort ha följande lydelse:

Det finns inom handikapprörelsen ett stort missnöje med transportrådets
sätt att handlägga handikappanpassningen av de kollektiva färdmedlen och
riksfärdtjänsten. Missnöjet är så starkt att de stora handikapporganisationerna
HCK och DHR har lämnat transportrådets rådgivande delegation för
handikappanpassning av kollektivtrafiken. Man anser att man fått alltför lite
gehör för sina synpunkter på kollektivtrafiken och på riksfärdtjänsten.
Utskottet anser att handikapprörelsens missnöje är väl grundat. Rörelsens

1988/89: TU 17

synpunkter och erfarenheter måste tas till vara och vara vägledande för de
beslut man fattar. Är organisationerna inte delaktiga i arbetet uppstår lätt
onödiga konflikter. Det finns mycket som talar för att pröva handikapprörelsens
förslag om en särskild nämnd som tar ett övergripande ansvar för de
handikappades resor, dvs. de kollektiva färdmedlens anpassning, riksfärdtjänsten
och bilstödet. I denna nämnd bör handikapprörelsen vara starkt
representerad.

Utskottet anser vidare att regeringens motiveringar till att säga nej till
handikapporganisationernas förslag inte är särskilt väl grundade. Ett skäl
som anges är t.ex. att den särskilda nämnden skulle få ett alldeles för smalt
verksamhetsområde. Utskottet menar i stället att transportrådet har ett
alldeles för brett område att verka på. Omsorgen om de handikappade kan
lätt försvinna i detta mångsyssleri. Det är då bättre med en specialiserad
nämnd för handikappades resor som, med hänsyn till de flera olika sätt som
finns att klara av transportproblemen, ingalunda skulle få ett särskilt smalt
verksamhetsområde.

Vad utskottet nu anfört, vilket innebär att motionerna T14 (vpk) yrkande
6, T922 (vpk) och So246 (vpk) tillstyrks, bör av riksdagen ges regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande en särskild nämnd med övergripande ansvar för
handikappades resor

att riksdagen med anledning av regeringens proposition 1988/89:81
och med bifall till motionerna 1988/89:T14 yrkande 6, 1988/89:T922
och 1988/89:So246 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet härom anfört,

Särskilt yttrande

En förbättrad kollektivtrafik (mom. 4)

Kenth Skårvik och Hugo Bergdahl (båda fp) anför:

Vi kan i stora delar ansluta oss till de mål för riksfärdtjänsten som anförs men
vill därjämte hänvisa till den reservation som avgivits i annat sammanhang
(1988/89:TU11) beträffande handikappanpassning av kollektivtrafiken.
Bristen i anpassningen kan vara en av anledningarna till att resandet med taxi
och specialfordon blivit så omfattande bland riksfärdtjänstresenärerna. Det
är därför angeläget att handikappanpassningen påskyndas och görs mera
omfattande. Ökade ekonomiska bidrag kan vara ett medel att stimulera fram
en förbättrad tillgänglighet för handikappade inom kollektivtrafiken.

1988/89:TU17

Innehållsförteckning 1988/89:TU17

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 3

Motioner väckta med anledning av proposition 1988/89:81 3

Motioner framlagda under den allmänna motionstiden 1989 .... 4

Utskottet 4

1. Mål för riksfärdtjänsten 4

2. Resenärernas egenavgifter 7

3. Ledsagare 8

4. Medresenär 11

5. Resor med tåg och flyg 12

6. Resor med taxi och specialfordon 13

7. Begränsning av kostnadsutvecklingen 13

8. Organisationen av riksfärdtjänsten 17

9. Anslagsfrågor samt övriga frågor 18

10. Hemställan 18

Reservationer 20

Särskilt yttrande 25