Riksfärdtjänst
Betänkande 1991/92:TU14
Trafikutskottets betänkande
1991/92:TU14
Riksfärdtjänst
Innehåll
1991/92
TU14
Sammanfattning
Trafikutskottet tillstyrker regeringens förslag i årets budgetproposition om anslag till riksfärdtjänsten. Detta innebär att sammanlagt drygt 113 milj.kr. föreslås i bidrag under nästa budgetår för att ge svårt handikappade möjlighet att göra längre resor inom landet. Med hänvisning till tidigare riksdagsbeslut och till pågående överläggningar mellan staten och kommunerna avstyrker utskottet två motioner i vilka begärs att riksdagen skall uttala sig mot en kommunalisering av riksfärdtjänsten. Utskottet avstyrker vidare ett motionsyrkande om kollektivtrafikens handikappanpassning med hänvisning bl.a. till de insatser som redan vidtagits och det utredningsarbete som pågår på området.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av s-ledamöterna om riksfärdtjänstens huvudmannaskap.
SJÄTTE HUVUDTITELN
Propositionen
G 1. Riksfärdtjänst
Regeringen har i proposition 1991/92:100 bilaga 7 (kommunikationsdepartementet) under denna rubrik (s. 119--120) föreslagit att riksdagen till Riksfärdtjänst för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 113300000 kr.
Motionerna
1991/92:T908 av Charlotte Branting (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappanpassning av kollektivtrafiken, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvaret för riksfärdtjänst.
1991/92:T909 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (båda s) vari yrkas att riksdagen beslutar att styrelsen för riksfärdtjänst permanentas som central myndighet för riksfärdtjänsten.
Utskottet
1 Riksfärdtjänsten
1.1 Bakgrund
Riksfärdtjänstens syfte är att ge svårt handikappade möjlighet att göra längre resor inom landet till normala kostnader. Berättigade till riksfärdtjänst är personer som på grund av sitt handikapp och brist på tillgängliga färdmedel måste resa på ett dyrare sätt än normalt. Riksfärdtjänstresor kan ske med flyg, båt, tåg, taxi eller med specialfordon till ett pris som motsvarar kostnaden för att åka andra klass tåg inkl. anslutningsresor. I vissa fall får även ledsagare följa med. Riksfärdtjänsten betalas med statliga medel, som täcker resenärens kostnader exkl. dennes egenavgift. Det är kommunerna som fattar beslut om resorna. Riksfärdtjänsten administreras sedan den 1 januari 1992 av en för verksamheten tillfälligt inrättad myndighet, styrelsen för riksfärdtjänst, i avvaktan på resultatet av samordnade överläggningar mellan staten och de båda kommunförbunden om en framtida kommunalisering av verksamheten.
1.2 Anslaget G 1. Riksfärdtjänst
Regeringen föreslår i årets budgetproposition att bidragsanslaget till riksfärdtjänsten räknas upp till sammanlagt 113300000 kr. Anslagsökningen beror dels på att transportkostnaderna beräknas öka, dels på att fler riksfärdtjänstresor förväntas företas. I medelsberäkningen har kansliresurser inräknats för styrelsen för riksfärdtjänst. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
1.3 Huvudmannaskapet för riksfärdtjänsten
Frågan om riksfärdtjänstens huvudmannaskap har behandlats i ett par motioner, vari motionärerna motsätter sig en framtida kommunalisering av verksamheten. I motion T908 (fp) anges att målsättningen med politiken på handikappområdet är att minimera skillnader i livsvillkor mellan handikappade och icke handikappade. Alla typer av färdtjänst bör därför enligt motionären betraktas som komplement till kollektivtrafiken och inte som stöd enligt socialtjänstlagen. Mot denna bakgrund yrkas att staten behåller ansvaret för riksfärdtjänsten. I motion T909 (s) framhålls att det är av stor betydelse att resurserna för riksfärdtjänsten finns samlade hos en central myndighet, för att inte funktionshindrades resor skall vara beroende av de enskilda kommunernas ekonomi. Ett sådant organ behövs också enligt motionärerna för övergripande planering och tillsyn av verksamheten. Mot denna bakgrund yrkas att styrelsen för riksfärdtjänsten permanentas som central myndighet.
Utskottet vill med anledning av de nu aktuella motionsyrkandena erinra om att redan när riksfärdtjänsten permanentades år 1984 angavs att förutsättningarna för att samla kostnadsansvar och beslutsfattande borde övervägas ytterligare (prop. 1983/84:100 bil. 8, bet. TU23, rskr. 289). Som skäl angavs i propositionen att ett delat kommunalt och statligt huvudmannaskap minskar incitamenten hos beslutsfattare till att effektivisera verksamheten och kan leda till snedvridning vid valet av lämpligt färdmedel. Riksdagen har därefter vid två tillfällen ställt sig bakom de av regeringen aviserade planerna på att kommunalisera riksfärdtjänsten. Utskottet framhöll sålunda våren 1991 att ett "systemfel" kännetecknar nuvarande ordning som innebär att kommunerna beslutar om riksfärdtjänstresorna, medan staten står för den allra största delen av kostnaderna (prop. 1990/91:100 bil. 8, bet. TU22, rskr. 187). Utskottet bedömde i sammanhanget att med en mera övergripande och samordnad syn såväl på riks-, läns- och kommunal färdtjänst som på sjukreseverksamheten bör rationaliseringsvinster kunna vinnas, t.ex. i samband med upphandling av transporttjänster från taxi och andra transportföretag. Möjligheterna att styra resandet i tid och rum och att öka samåkandet bedömdes härvid som inte obetydliga. Detta ansågs särskilt kunna gälla om samverkan sker med huvudmännen för kollektivtrafiken i länen. Utskottet framhöll vidare angelägenheten av att regeringen i samband med överläggningarna med kommunförbunden om en kommunalisering söker finna organisatoriska former för att säkerställa att handikappades synpunkter på riksfärdtjänsten beaktas. Utskottet har därefter under innevarande riksmöte bekräftat sitt tidigare ställningstagande om att riksfärdtjänsten bör kommunaliseras (prop. 1991/92:12, bet. TU3, rskr. 46). Utskottet framhöll härvid att den omständigheten att förhandlingarna hittills mellan staten och de båda kommunförbunden inte lett till att kommunaliseringen har kunnat genomföras vid den avsedda tidpunkten den 1 januari 1992 inte innebär att tanken som sådan bör överges. Enligt riksdagsbeslutet bör i stället utgångspunkten vara att en övergång till ett förändrat huvudmannaskap kan ske den 1 januari 1993 då ett nytt, generellt utformat kommunalt statsbidragssystem avses bli infört.
Utskottet anser fortfarande att flera viktiga fördelar kan stå att vinna med ett kommunalt huvudmannaskap för riksfärdtjänsten. Utskottet är därför inte, såsom begärs i motionerna, berett att föreslå att riksdagen uttalar sig mot en kommunalisering. Enligt utskottets mening är det dock viktigt att slå fast att riksfärdtjänsten även framgent bör betraktas som ett viktigt trafikpolitiskt medel som tillgodoser angelägna behov som handikappade har. Riksfärdtjänsten utgör således en viktig insats för att en grundläggande trafikförsörjning skall kunna erbjudas alla i samhället. Det innebär att de trafikanter som har funktionshinder skall så långt möjligt kunna delta i arbets- och samhällsliv på samma villkor som andra medborgare. Inom ramen för de överläggningar som för närvarande sker mellan staten och kommunerna kring ett nytt generellt utformat kommunalt statsbidragssystem är utgångspunkten från statens sida som tidigare angetts att riksfärdtjänsten bör kommunaliseras den 1 januari 1993. En kommunalisering förutsätter ett förnyat riksdagsbeslut. En proposition om ett reformerat kommunalt statsbidragssystem har aviserats till april månad 1992. Utskottet förutsätter att det förslag till organisatorisk lösning som regeringen kommer att förelägga riksdagen innebär att riksfärdtjänsten även fortsättningsvis tryggas. I avvaktan på detta förslag och med hänvisning till vad som har anförts avstyrker utskottet de båda berörda motionsyrkandena.
2 Kollektivtrafikens handikappanpassning
2.1 Bakgrund
Enligt lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik skall handikappades behov beaktas så långt det är möjligt. Föreskrifter om handikappanpassningens närmare utformning, som tidigare meddelades av transportrådet, ombesörjs fr.o.m. i år av trafikverken inom sina resp. verksamhetsområden. Trafiksäkerhetsverket har vidare -- i avvaktan på överväganden om det offentliga trafiksäkerhetsarbetets framtida organisation -- ett ansvar att med utgångspunkt i en helhetssyn bevaka behovet av insatser i hela reskedjan.
2.2 Handikappanpassningens inriktning
I motion T908 (fp) framhålls att det i många fall är att föredra att handikappade människor reser kollektivt i stället för att anlita färdtjänsten. Den allmänna kollektivtrafiken ger den handikappade ökad frihet och blir på sikt billigare för samhället. Enligt motionären har dock några nämnvärda åtgärder, trots riksdagens beslut år 1979 om att handikappanpassa kollektivtrafiken, ännu inte vidtagits för att t.ex. göra det möjligt för rullstolsburna att åka buss eller tåg. Motionären framhåller därför angelägenheten av att riksdagens tidigare beslut fullföljs.
Utskottet vill erinra om att ett av de viktigaste målen för trafikpolitiken är att en grundläggande transportförsörjning i form av en god tillgänglighet erbjuds alla i samhället, och därmed även de trafikanter som har funktionshinder. Sedan 1979 års trafikpolitiska beslut pågår med denna utgångspunkt en planmässig handikappanpassning av kollektivtrafiken. Antalet handikappade, t.ex. personer med svårigheter att gå, synskadade, hörselskadade och allergiker, beräknas uppgå till cirka en miljon, medan antalet rullstolsburna uppgår till ca 30000. Arbetet med att handikappanpassa kollektivtrafiken har därför inriktats på att prioritera generella åtgärder som kan komma så stora grupper av handikappade som möjligt till godo. Resultatet av det hittillsvarande arbetet visar att sedan år 1979 har handikappades möjligheter att utnyttja de allmänna färdmedlen förbättrats. I sammanhanget kan nämnas att Sverige i ett par aktuella rapporter, som behandlar handikappanpassad kollektivtrafik i bl.a. ett flertal västeuropeiska länder och som framtagits inom ramen för Europeiska transportministerkonferensens (CEMT) arbete, framställts som något av ett mönsterland på området. I årets budgetproposition redovisas vidare att inom i första hand tre områden har handikappanpassningen gått längre än vad som anges i de gällande statliga föreskrifterna på området. Det gäller bl.a. utbyggnaden av s.k. servicelinjer inom kollektivtrafiken. Dessa linjer trafikeras med mindre fordon vilka är väl anpassade till rörelsehindrades förflyttningsproblem. En annan positiv utveckling är att stadstrafikföretagen har börjat använda sig av s.k. låggolvbussar. Därmed ges även gravt rörelsehindrade möjlighet att på ett enkelt sätt komma in i och ut ur bussen. En tredje positiv nyhet är att SJ nu har allt fler personvagnar som är försedda med rullstolslift. Det gäller förutom snabbtåget X2000 också Inter-City-tågen. Vad gäller den framtida politiken på handikappområdet kan nämnas att 1989 års handikapputredning (S1988:03) har till uppgift bl.a. att överväga generellt inriktade insatser för att göra det möjligt för den enskilde att ta del av samhällets utbud av bl.a. service, kultur, fritid och rekreation. Utredningen behandlar mot denna bakgrund frågan hur anpassningsarbetet kan förstärkas så att fler grupper av funktionshindrade kan använda sig av kollektivtrafiken. Utredningens slutbetänkande avses redovisas före sommaren 1992. Utskottet anser att arbetet med att göra kollektivtrafiken tillgänglig för alla trafikanter är en viktig del i det trafikpolitiska utvecklingsarbetet. Handikappanpassningen måste dock av både tekniska och ekonomiska skäl ske successivt och planmässigt. Det är härvid av stor vikt att anpassningen kommer in i ett tidigt skede i samband med trafikplanering och trafikupphandling. Utskottet förutsätter att handikappanpassningen av trafiksystemet målmedvetet drivs vidare med hänsyn till de svårigheter som kvarstår för gravt handikappade att färdas. Motionsyrkandet påkallar med hänvisning härtill och till det utredningsarbete som pågår på området ingen åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionen i nu behandlad del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslaget Riksfärdtjänst att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Riksfärdtjänst för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 113300000 kr.,
2. beträffande riksfärdtjänstens huvudmannaskap att riksdagen avslår motionerna 1991/92:T908 yrkande 2 och 1991/92:T909,
3. beträffande kollektivtrafikens handikappanpassning att riksdagen avslår motion 1991/92:T908 yrkande 1.
Stockholm den 24 mars 1992
På trafikutskottets vägnar
Rolf Clarkson
I beslutet har deltagit: Rolf Clarkson (m), Sten Andersson i Malmö (m), Sven-Gösta Signell (s), Sten-Ove Sundström (s), Margareta Winberg (s), Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors (nyd), Bo Nilsson (s), Lars Björkman (m), Anita Jönsson (s), Lars Biörck (m), Jarl Lander (s), Ines Uusmann (s), Hugo Bergdahl (fp) och Rune Thorén (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Riksfärdtjänstens huvudmannaskap (mom. 2)
Sven-Gösta Signell, Sten-Ove Sundström, Margareta Winberg, Bo Nilsson, Anita Jönsson, Jarl Lander och Ines Uusmann (alla s) anför:
Socialdemokraterna instämmer i vad utskottet anfört om att en organisatorisk lösning kan skapas så att riksfärdtjänsten även fortsättningsvis tryggas. De överläggningar som tidigare förts i frågan mellan staten och kommunförbunden om en kommunalisering av riksfärdtjänsten har dock inte kunnat slutföras. Samtidigt gäller att den kommunala ekonomin för närvarande är ytterst ansträngd. Mot denna bakgrund är det viktigt att de handikappades intressen beaktas innan ställningstagande görs till förmån för en eventuell förändrad organisation för riksfärdtjänsten. Vi förutsätter vidare att, om förslag framläggs om en kommunalisering, regeringen prövar om ett specialdestinerat statligt bidrag också i fortsättningen kan utgå till riksfärdtjänsten.