Riksdagens revisorers förslag angående insatser för att främja jämställdheten i arbetslivet
Betänkande 1995/96:AU14
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1995/96:AU14
Riksdagens revisorers förslag angående insatser att främja jämställdheten i arbetslivet
Innehåll
1995/96 AU14
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas förslag från Riksdagens revisorer med anledning av en rapport, Jämställt med statens hjälp?. Rapporten utgår från två fallstudier. Den ena avser granskning av jämställdhetsplanerna hos fyra statliga myndigheter, den andra den s.k. 10 000- kronan, en arbetsmarknadspolitisk resurs som kom till genom 1988 års proposition om jämställdhetspolitiken inför 90- talet. Utskottet anser att revisorernas förslag inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. I betänkandet behandlas också ett antal motioner som väckts med anledning av förslaget. Motionerna avstyrks.
I reservationer tillstyrker Moderata samlingspartiet revisorernas förslag. Företrädare för övriga oppositionspartier följer upp sina resp. motioner.
Förslaget
I förslag 1995/96:RR8 har Riksdagens revisorer föreslagit att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna anfört om
1. statliga myndigheters jämställdhetsplaner,
2. myndigheternas redovisning av sitt jämställdhetsarbete,
3. behovet av uppföljning av jämställdhetsprojekt och realistiska mål för jämställdhetsarbetet.
Motioner
1995/96:A15 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att jämställdhetsarbetet tas på allvar inom den statliga förvaltningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utgångspunkterna för jämställdhetspolitiken bör vara samma i Sverige, inom EU samt vid biståndsinsatser i tredje världen.
1995/96:A16 av Barbro Johansson och Ewa Larsson (mp) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen under varje mandatperiod skall kontrollera och stödja statsförvaltningen i fullföljandet, reviderandet och kvalitetsutvecklandet av statsförvaltningens jämställdhetsplaner.
1995/96:A17 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning av statliga myndigheter i vad ett jämställt arbetsliv är,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sanktionssystem mot statliga arbetsgivare som inte uppfyller jämställdhetslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av jämställdhetsplaner,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av jämställdhetslagen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av jämställdhetsprojekt beslutade av riksdagen.
1995/96:A18 av Rose-Marie Frebran och Dan Ericsson (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att staten uppträder som en föredömlig arbetsgivare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om JämO:s informationsverksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen i sitt budgetarbete bör överväga ytterligare resurser till JämO:s verksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att JämO:s uppgifter bör utvidgas till att avse bevakning av jämställdhetsfrågor inom samhällslivet i dess helhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om attityder till mäns och kvinnors lika värde,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om andra sätt att förbättra jämställdheten i arbetslivet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att jämställdhetsplaner bör inkrävas vid ansökan om olika företagsstöd.
1995/96:A19 av Margareta Andersson och Karin Starrin (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att jämställdhetsplaner bör upprättas på varje statlig arbetsplats,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rutiner bör tas fram som uppfyller lagstiftningen på jämställdhetsområdet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att projekt formuleras som målmedvetet syftar till att bättre könsfördelning på arbetsmarknaden uppnås.
Utskottet
Bakgrund
Jämställdhet på det statliga området
Jämställdhetslagen är tillämplig på hela arbetsmarknaden. Enligt lagen är arbetsgivare skyldiga att i sin verksamhet bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja jämställdhet i arbetslivet. Arbetsgivare som har tio eller fler anställda skall varje år upprätta en jämställdhetsplan. Planen skall innehålla en översikt av de åtgärder i vissa angivna hänseenden som är behövliga för att främja jämställdheten på arbetsplatsen. Det gäller arbetsförhållanden och rekrytering m.m. Planen skall ange de konkreta åtgärder för jämställdhet som arbetsgivaren planerar i sin verksamhet för det kommande året. Jämställdhetsplanen skall även redovisa resultatet av den kartläggning som skall ske årligen av löneskillnader mellan kvinnor och män och de åtgärder som motiveras av kartläggningen. Efterföljande års jämställdhetsplan skall redovisa hur de planerade åtgärderna har genomförts. Kollektivavtal kan träffas om jämställdhetsplaner, men avtalet befriar inte arbetsgivaren från att följa lagens regler.
Kravet på att upprätta jämställdhetsplaner infördes med 1991 års jämställdhetslag. I 1979 års jämställdhetslag fanns inget direkt sådant krav, men lagen byggde på att det aktiva jämställdhetsarbetet skulle bedrivas planmässigt.
På det statliga området har sedan 1984 gällt en skyldighet att upprätta jämställdhetsplaner enligt medbestämmandeavtalet (MBA-S). Statens arbetsgivarverk gav efter avtal med huvudorganisationerna år 1988 ut Nya riktlinjer för jämställdhetsplaner (SAV 1988 A26).
I åttiotalets personalpolitiska proposition (prop. 1984/85:219) redovisades ett omfattande program för det fortsatta jämställdhetsarbetet. Bl.a. lades den målsättningen fast att ingen styrelse eller motsvarande som tillsätts av regeringen skall vara enkönad efter 1988.
I den s.k. verksledningspropositionen (prop. 1986/87:99) lades det fast att andelen kvinnor i beslutande funktioner i statsförvaltningen måste ökas. Särskilda åtgärder skulle kunna vidtas inom myndigheterna för att få kvinnliga sökande på olika nivåer och kvinnliga kandidater vid nominering till statliga styrelser, nämnder och kommittér.
I verksförordningen från 1987 anges att det i personalpolitiken ingår strävan efter jämställdhet mellan kvinnor och män.
I slutet av 1980-talet antog riksdagen en femårig handlingsplan för jämställdhetspolitiken inför 90-talet (prop. 1987/88:105, AU17, rskr. 364). Tonvikten låg bl.a. på jämställdheten på arbetsmarknaden. Åtgärder föreslogs för att öka kvinnors representation i statliga organ. I propositionen framhölls också att en ökning av andelen kvinnor på de högre tjänsterna inom statsförvaltningen är ett viktigt mål för den statliga personalpolitiken.
I propositionen angavs vissa konkreta mål för jämställdheten på arbetsmarknaden till år 1993:
- minst tio yrkesområden borde ha en jämn könsfördelning - - högst tio yrkesgrupper borde få vara starkt dominerade av ena könet - - andelen kvinnor i rutinarbeten borde inte vara större än andelen kvinnor anställda inom området - - andelen kvinnor på chefsposter och i kvalificerade arbeten borde vara minst lika stor som andelen kvinnor anställda inom området - - skillnaden mellan kvinnlig och manlig medelarbetstid borde ha halverats och uppgå till högst 4,5 timmar - - en utjämning mellan kvinnors och mäns förvärvsfrekvenser och arbetstider borde ha skett såväl inom län som mellan län. -
Den s.k. 10 000-kronan
I den förutnämnda propositionen om jämställdhetspolitiken inför 90-talet föreslogs särskilda stödinsatser för personer som deltog i för sitt kön otraditionell arbetsmarknadsutbildning. Som en försöksverksamhet under fem år skulle arbetsförmedlingen inom ramen för anslaget för särskild anordnad arbetsmarknadsutbildning få utnyttja högst 10 000 kr per kursdeltagare för särskilda åtgärder vid sidan av utbildningen. Stödet skulle kunna avse t.ex. åtgärder för att rekrytera kursdeltagare, särskilda stödinsatser under utbildningstiden eller i anslutning till kursdeltagarnas inträde på arbetsmarknaden i ett otraditionellt yrke. Med otraditionell utbildning avsågs en utbildning som inom länet till 80 % domineras av det ena könet. AMS skulle senare ges i uppdrag att utvärdera verksamheten.
Revisorernas förslag
I förslaget anmäler revisorerna sin granskning av statliga insatser för att främja jämställdheten i arbetslivet. Förslaget grundar sig på en rapport, Jämställt med statens hjälp? (rapport 1995/96:1). Rapporten utmynnar i slutsatsen att det i statsförvaltningen funnits ett betydande ointresse för jämställdhetsfrågor. Slutsatsen grundas på två, i och för sig begränsade, fallstudier. Den ena avsåg jämställdhetsplaner vid fyra myndigheter, Socialstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och Lantmäteriverket. Den andra studien avsåg den s.k. 10 000-kronan.
När det gäller jämställdhetsplanerna konstaterar revisorerna att respekten för jämställdhetslagen inte har kunnat upprätthållas. De syftar då på det förhållandet att det förekommit såväl att myndigheter helt saknat jämställdhetsplaner som att stora etablerade myndigheter haft ofullständiga planer. Planerna kan enligt revisorerna vara ett sätt att påverka och förändra värderingar på en arbetsplats. Arbetet med planerna bör prioriteras. Regeringen och JämO bör kontrollera inte bara myndigheternas jämställdhetsplaner utan också hur myndigheterna uppfattat statsmakternas krav på sådana liksom deras uppfattning om tillgången på relevant information i frågan. Regeringen bör begära redogörelser för hur planer arbetats fram och förändrats. Varje mandatperiod bör riksdagen få en redovisning av hur jämställdhetsarbetet i myndigheterna bedrivits. Genom att visa tydligare intresse för myndigheternas jämställdhetsarbete visar regeringen att det är en högt prioriterad fråga (yrk. 1).
Jämställdhetsarbetet i de statliga myndigheterna bör bedrivas så att det kan tjäna som vägledning för arbetsmarknaden i övrigt. Myndigheterna bör under en treårsperiod åläggas att redovisa vad de gjort i sina årsredovisningar. Detta kan sedan ge underlag för vilka krav som därefter bör ställas på respektive myndighet (yrk. 2).
Revisorerna ser 10 000-kronan som ett exempel på att ambitiösa mål som inte motsvaras av verkningsfulla åtgärder kan motverka sina syften. Satsningar av detta slag måste kompletteras med mål som är relevanta för den speciella satsningen. Regeringen bör enligt revisorerna följa upp effekterna av andra jämställdhetsprojekt i syfte att åstadkomma realistiska mål för jämställdhetsarbetet (yrk. 3).
Motionerna
Fem motioner har väckts med anledning av förslaget. De innehåller allmänna synpunkter på jämställdhetsarbetet inom staten och på jämställdhetsplanerna och förslag om uppföljning m.m. Även förslag till lagändringar läggs fram. I motionerna finns även synpunkter på hur projektarbete m.m. på jämställdhetsområdet bör följas upp.
Allmänna synpunkter på jämställdhetsarbetet inom staten
Elver Jonsson m.fl. (fp) uttrycker i motion A15 oro för att jämställdheten inte blivit en prioriterad fråga för regeringen. De brister i jämställdhetsarbetet hos flera myndigheter som revisorerna pekar på är sorgliga, anser motionärerna. Om inte jämställdhetsarbetet inom myndigheterna tas på allvar måste det vara svårt att motivera privata företag att satsa på jämställdhetsarbete. Även de andra allvarliga bristerna som påpekas i rapporten tyder enligt motionärerna på ett uppenbart ointresse för frågorna inom statsförvaltningen. Staten måste klara av jämställdhetsarbetet inåt innan Sverige inom EU eller, som nu föreslås i en proposition, i samband med biståndsinsatser i tredje världen ställer krav på jämställdhet, anför motionärerna (yrk. 1, 2).
Rose-Marie Frebran och Dan Ericsson (kds) begär i motion A18 ett tillkännagivande om att staten bör uppträda som en föredömlig arbetsgivare. De beklagar det ointresse som revisorerna funnit i sin granskning (yrk. 1).
Jämställdhetsplanerna m.m.
Margareta Andersson och Karin Starrin (c) instämmer i sin motion A19 i revisorernas kritik och understryker vikten av att jämställdhetsplaner upprättas på varje statlig arbetsplats (yrk. 1). De anser att JämO:s insatser under en period måste inriktas på kontroll av hur myndigheter och andra utformar sina jämställdhetsplaner (yrk. 2, 3).
Ingrid Burman m.fl. (v) säger i motion A17 att statliga myndigheter borde vara mönsterarbetsgivare och åtminstone följa riksdagsbeslut om jämställdhetslagen. Det är fel att regeringen skall behöva begära en rapport för att myndigheter skall följa lagen. De statliga arbetsgivarna har haft tillräcklig tid på sig att upprätta jämställdhetsplaner. Motionärerna föreslår att JämO utbildar de myndigheter som i dag saknar en godtagbar jämställdhetsplan i vad ett jämställt arbetsliv är och hur man uppnår det (yrk. 1). Regeringen bör också föreslå ett sanktionssystem för de statliga arbetsgivare som inte uppfyller jämställdhetslagen (yrk. 2). Med anledning av revisorernas förslag om redovisning av jämställdhetsplanerna i årsredovisningen framför motionärerna att planen också borde tas in i myndighetens verksamhetsplan. Detta sätt att redovisa bör inte tidsbegränsas (yrk. 3).
Barbro Johansson och Ewa Larsson (mp) delar enligt motion A16 revisorernas uppfattning att en attitydförändring måste komma till stånd i fråga om jämställdhetsarbetet. Det kan åstadkommas genom ökad skärpa och tydlighet från regeringen om vad som åligger statsförvaltningen. Regeringen bör varje mandatperiod följa upp statsförvaltningens jämställdhetsarbete.
Motion A18 av Rose-Marie Frebran och Dan Ericsson (kds) tar upp attityderna till mäns och kvinnors lika värde. De framhåller skolans och familjens roll, men poängterar att arbetet med jämställdhet inte slutar där utan ständigt måste aktualiseras. Jämställdhetsplaner är ett sätt, menar motionärerna (yrk. 5). Förekomsten av en jämställdhetsplan är dock ingen garanti för god jämställdhet på arbetsplatsen. Andra sätt är bl.a. att se över löneskillnader, uppmuntra försök med mer flexibel arbetstid, ge möjlighet till frivillig arbetsdelning, och uppmuntra både kvinnor och män att söka sådant arbetet som domineras av det motsatta könet (yrk. 6). - Motionärerna utgår från att JämO får uppdrag av regeringen att följa upp olika jämställdhetsprojekt i de statliga myndigheterna. En sådan ordning vore bra, eftersom positiva exempel kunde spridas. JämO:s arbetsbelastning skulle dock öka. Om detta blir följden av revisorernas förslag anser motionärerna att regeringen bör överväga ytterligare resurser till JämO:s verksamhet. En förbättrad jämställdhet i de statliga myndigheterna bör inte hindras av brist på resurser (yrk. 2, 3).
Ändringar i jämställdhetslagen
I den förutnämnda motionen A17 av Ingrid Burman m.fl. (v) föreslås också - som utskottet förstår yrkandet - att jämställdhetslagen ändras, så att samtliga arbetsgivare omfattas av kravet att upprätta jämställdhetsplaner, inte bara arbetsgivare med 10 eller fler anställda (yrk. 4).
Rose-Marie Frebran och Dan Ericsson (kds) förordar i motion A18 att JämO:s uppgifter utvidgas till att också avse jämställdhetsfrågor inom hela samhällslivet. Eventuellt negativa uttalanden skulle utgöra enda sanktion. En sådan utvidgning borde kunna ske utan att lagens utformning i övrigt ändras (yrk. 4).
10 000-kronan
I den nyssnämnda motionen A19 av Margareta Andersson och Karin Starrin (c) framhålls att de som skall hantera ekonomiska satsningar på jämställdhet måste få snabba och tydliga anvisningar hur medlen skall användas. Rutiner för genomförande måste upprättas, och myndigheterna måste följa fattade beslut.
Ingrid Burman m.fl. (v) föreslår i motion A17 att regeringen ges i uppdrag att följa upp effekterna av andra jämställdhetsprojekt i syfte att kontrollera att riksdagens prioriteringar efterföljs, att arbetet med jämställdhetsfrågorna prioriteras i de berörda förvaltningarna och att det finns en effektiv genomförandeorganisation. Problemet var inte bara att målen för jämställdhetsarbetet var orealistiska. Det var också så att AMS inte prioriterade uppgiften (yrk. 5).
Övriga frågor
Rose-Marie Frebran och Dan Ericsson (kds) framhåller i sin motion A18 att ett jämställdhetsperspektiv måste läggas på alla politikområden. I motionen tar de upp ett förslag som framförts i remissbehandlingen av revisorernas rapport. De anser att jämställdhetsplaner skall inkrävas vid ansökan om olika företagsstöd. Att föra in jämställdhetsaspekten skulle enligt motionärerna kunna vara ett ytterligare sätt för staten att framhålla vikten av jämställdhet mellan könen (yrk. 7).
Utskottets överväganden
Allmänna synpunkter på jämställdhetsarbetet i staten
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna i motionerna A15 och A18 i fråga om vikten av jämställdhetsarbetet inom staten. Det följer redan av grundläggande regler för den statliga verksamheten att strävan efter jämställdhet skall ingå i personalpolitiken. Arbetsmarknadsutskottet har också i olika sammanhang uttalat att staten bör vara en föredömlig arbetsgivare. Detta gäller personalpolitiken i allmänhet, och det gäller självfallet efterlevnaden av de regler som gäller på arbetsmarknaden. Om slutsatsen i revisorernas rapport att det funnits ett betydande ointresse för jämställdhetsfrågor i statsförvaltningen är riktig är det därför naturligtvis mycket nedslående.
Att alla verk och myndigheter inte lever upp till de krav som statsmakterna ställer bör däremot inte leda till att Sverige skulle avstå från att i olika internationella sammanhang framhålla betydelsen av jämställdhet mellan kvinnor och män, som t.ex. skett inför EU:s regeringskonferens eller i den proposition om biståndsinsatser i tredje världen, som nämns i motion A15. Sverige har trots allt i flera avseenden kommit en bra bit på väg mot ett mera jämställt samhälle - man kan påminna om att Sverige i samband med FN:s kvinnokonferens i Peking hösten 1995 fick pris av FN-organet Unifem för att Sverige lyckats uppnå jämn könsfördelning i regeringen och en bra kvinnorepresentation i riksdagen samt för insatserna i det internationella jämställdhetsarbetet. Mycket återstår dock.
Något uttalande härutöver kan enligt utskottets mening inte anses vara påkallat med anledning av motionerna A15 och A18 i motsvarande delar. De bör därför avslås av riksdagen.
Jämställdhetsplanerna
Jämställdhetslagens regler om aktiva åtgärder är framåtsyftande till sin karaktär. Arbetsgivaren skall, som det uttrycks i lagens 3 §, bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja jämställdhet i arbetslivet. Dessa skyldigheter preciseras i 4-9 §§. Skyldigheterna tar sikte på arbetsförhållandena. De skall lämpa sig för både kvinnor och män (4 §). Arbetsgivaren skall underlätta för både kvinnliga och manliga arbetstagare att förena förvärvsarbete och föräldraskap (5 §), och sexuella och vissa andra trakasserier skall motverkas (6 §). De aktiva åtgärderna avser också utbildning och rekrytering m.m. Enligt 7 § skall arbetsgivaren genom utbildning och på annat sätt främja en jämn könsfördelning (7 §) och verka för att lediga anställningar söks av både kvinnor och män (8 §). Om det råder könsmässig obalans skall arbetsgivaren vid nyanställningar särskilt anstränga sig att få sökande av underrepresenterat kön och se till att den andelen ökar (9 §).
Reglerna om aktiva åtgärder byggdes ut och preciserades genom 1991 års jämställdhetslag. Utöver vad som angetts ovan infördes en skyldighet att upprätta en årlig plan för jämställdhetsarbetet (10 §). Redan tidigare hade gällt som en underliggande förutsättning att det aktiva jämställdhetsarbetet skall bedrivas planmässigt. Ett motiv för att lagreglera frågan var att ett aktivt jämställdhetsarbete måste planeras med omsorg för att det skall kunna ge resultat. Ett krav på en årlig plan blir ett tillfälle att föra upp frågan på dagordningen (prop. 1990/91:113 s. 74).
Reglerna om aktiva åtgärder, inklusive kravet på en årlig jämställdhetsplan, var dispositiva fram till halvårsskiftet 1994. Reglerna kunde ersättas med andra regler i kollektivavtal. Preciseringen i 1991 års lag innebar dock att sådana avtal måste innehålla en materiell reglering av arbetsgivarens aktiva jämställdhetsarbete inom vart och ett av de hänseenden som angetts ovan. Sådana avtal måste då också innehålla materiella regler om jämställdhetsplaner.
Lagändringen 1994 innebar att arbetsgivare blev skyldiga att följa lagens regler även om kollektivavtal träffats.
Samtidigt med denna lagändring infördes genom en ny 9 a § en skyldighet för arbetsgivare med tio eller fler anställda att årligen kartlägga förekomsten av löneskillnader mellan kvinnor och män i skilda typer av arbete och för olika kategorier av arbetstagare. Denna skyldighet är ett led i den partssamverkan som skall ske bl.a. för att utjämna och förhindra löneskillnader. Kartläggningen av löneskillnaderna skall emellertid redovisas i jämställdhetsplanen liksom de åtgärder som motiveras av kartläggningen. Detta föranledde en samtidig ändring i 11 § om vad en jämställdhetsplan skall innehålla.
Enligt nu gällande lagregler skall planen därmed innehålla följande:
- Översikt av de åtgärder som enligt 4-9 §§ är behövliga på arbetsplatsen. - - Angivande av vilka av dessa åtgärder som skall påbörjas eller genomföras under det kommande året. - - Översiktlig redovisning av resultatet av kartläggningen av löneskillnader och vilka åtgärder som motiveras av kartläggningen. - - Redovisning (i efterföljande års plan) av hur de planerade åtgärderna genomförts. -
För det statliga området har sedan lång tid tillbaka funnits en skyldighet enligt kollektivavtal att upprätta jämställdhetsplaner (7 kap. 40 § MBA-S). Denna skyldighet är inte ovillkorlig. De centrala parterna kan komma överens om att t.ex. en mycket liten myndighet får göra avsteg från vad som annars gäller.
Genom protokollsanteckningar 1988 preciserade avtalsparterna kravet på vad en jämställdhetsplan skall innehålla.
Avtalsreglerna har inte justerats med anledning av lagändringarna 1991 resp. 1994. Kollektivavtalet hänvisar till 1979 års jämställdhetslag när det gäller målen för jämställdhetsarbetet. En jämförelse mellan den nu gällande lagregleringen och avtalet visar att lagen ställer krav på en jämställdhetsplan som saknas i avtalet. Lagen föreskriver exempelvis en översikt av de åtgärder som är nödvändiga för att underlätta förvärvsarbete och föräldraskap och för att förhindra sexuella trakasserier samt en redovisning av kartläggningen av löneskillnader, medan avtalet innehåller preciseringar som saknas i lagen, såsom att planen skall innehålla beräknade kostnader och ange vem som skall ha ansvar för de olika åtgärderna.
I vissa avseenden synes lag och avtal bygga på delvis olika synsätt i fråga om jämställdhetsplanen. Avtalet anger att planen skall innehålla såväl långsiktiga mål för jämställdhetsarbetet som konkreta åtgärder. Lagen bygger på att långsiktiga målsättningar bör anges i andra typer av handlingar, t.ex. kollektivavtal eller fleråriga budget- eller policydokument (prop. 1990/91:113 s. 76).
En statlig arbetsgivare som fullt ut vill följa reglerna om vad en jämställdhetsplan skall innehålla måste följaktligen hämta ledning från flera håll. Någon gång kan det hända att lagen säger ett och avtalet ett annat.
När revisorerna i sin rapport redovisar granskningen och bedömningen av tre myndigheters jämställdhetsplaner utgår de från fyra centrala moment som anges vara lagens krav. Den myndighet som anses ha upprättat en tillfredsställande plan innehåller dessa fyra grundläggande moment. De myndigheter som inte anses ha tillfredsställande planer kritiseras bl.a. för avsaknaden av bestämda målformuleringar och konkreta åtgärder. Kritiken avser också det förhållandet att tidsangivelser och uppgifter om kostnader och ansvariga personer saknas.
Såvitt utskottet kan förstå grundar sig rapportens omdömen på såväl lagens som avtalets föreskrifter om jämställdhetsplaner. Utskottet kan dock konstatera att granskningen av hur myndigheterna i planen kartlagt förhållandena på arbetsplatsen inte synes ha utgått från lagens 4-9 §§. Inte heller nämns det numera gällande särskilda kravet på en redovisning av kartläggningen av löneskillnaderna. Det är därför enligt utskottets mening inte helt lätt att urskilja exakt vad som varit avgörande för slutsatserna om planernas kvalitet.
Utskottet avstår av principiella skäl från att lägga värderande synpunkter på de av revisorerna granskade jämställdhetsplanerna. Följande bör dock påpekas.
Fortfarande saknas i princip rättspraxis på området, dvs. utlåtanden från den statliga jämställdhetsnämnden. Enligt vad utskottet erfarit har nämnden hittills endast i ett fall prövat innehållet i en plan, och det gällde då en ganska begränsad fråga. Den granskning som JämO utfört på olika områden av arbetsmarknaden - enligt JämO:s egen beskrivning razzior - har brukat utmynna i ett sammanfattande omdöme av vad granskningen utvisat. De berörda arbetsgivarna har efter påpekanden kunnat komplettera planerna om de enligt JämO varit bristfälliga. Lagen bygger för övrigt på att JämO i första hand skall försöka förmå arbetsgivare att frivilligt följa lagen. En eller ett par planer har brukat lyftas fram som goda exempel. Någon gång har det hänt att planerna betygsatts på ett ganska informellt sätt; så skedde t.ex. vid granskningen av de politiska partiernas jämställdhetsplaner för partikanslierna. Skulle saken föras till Jämställdhetsnämnden är JämO den ena parten i tvisten.
Såvitt utskottet känner till finns det inte heller någon praxis vad gäller den närmare innebörden av kollektivtalet på den statliga sektorn. Ingen av avtals parterna på arbetstagarsidan har således väckt talan mot en statlig arbetsgivare för påstått kollektivavtalsbrott. Enligt vad utskottet inhämtat är de centrala avtalsparterna eniga om att ersätta gamla medbestämmandeavtal med ett nytt övergripande avtal där de lokala parterna får möjlighet att träffa lokala överenskommelser bl.a. om jämställdhet.
Det bör i detta sammanhang även påpekas att efterlevnaden av avtalen inte ligger under JämO:s tillsyn.
Detta var några utgångspunkter för den fortsatta framställningen. Utskottet övergår nu till behandlingen av förslagen i skrivelsen och motionerna.
Det är självfallet mycket anmärkningsvärt om en myndighet ännu nästan tre år efter sin tillkomst helt saknar en jämställdhetsplan och därmed bryter mot lagen. Kravet på jämställdhetsplaner har gällt länge inom statsförvaltningen, låt vara att det till en början inte grundade sig på lag. Den lagreglering som gäller fullt ut även för statliga arbetsgivare sedan halvårsskiftet 1994 kan inte gärna missförstås vad gäller kravet att en plan upprättas. Jämställdhetslagen får anses vara en ganska central del av det regelverk som gäller på arbetsmarknaden.
Huruvida det numera är vanligt att myndigheter helt saknar en jämställdhetsplan anser sig utskottet inte ha underlag att bedöma. Ännu har inte JämO gjort någon mer omfattande granskning av det statliga området. Av drygt 2 000 granskade planer har bara några få avsett myndigheter. JämO säger dock i yttrandet över revisorernas rapport att arbetsgivarna inom offentlig sektor har en större medvetenhet om lagens krav på jämställdhetsplaner än de privata. Detta borde enligt utskottet tala för att myndigheterna i allmänhet i vart fall inte helt nonchalerar kravet på planer.
Utskottet avstår som nämnts från att anlägga synpunkter på kvaliteten hos de av revisorerna granskade jämställdhetsplanerna. Än mindre finns underlag för något bestämt omdöme om hur statliga myndigheter i allmänhet uppfyller de krav som ställs. JämO anför visserligen att det inte finns anledning att tro att myndigheternas planer generellt sett skulle vara av mycket bättre kvalitet, men någon razzia av det slag som JämO gjort t.ex. bland samtliga kommuner och landsting har alltså inte genomförts bland de statliga myndigheterna.
Utskottet anser för egen del att man i denna fråga inte kan hänföra sig till mer än en mycket allmän känsla av att intresset och engagemanget är begränsat på flera håll inom myndigheterna liksom för övrigt även på andra delar av arbetsmarknaden. Till denna känsla bidrar även remissutfallet med anledning av revisorernas rapport - samtliga länsstyrelser bereddes tillfälle att yttra sig men bara åtta svarade.
Om kravet på att en plan skall upprättas knappast kan missförstås är det svårare att ange hur en plan bör se ut för att svara mot lagens krav. Saken kan också kompliceras av att det även finns kollektivavtalsregler. I förarbetena avvisas tanken på något slags förteckning över vilka åtgärder som skall anges i en plan. Planens utformning är beroende av förhållandena på arbetsplatsen. Man måste ha en bild av strukturen och omfattningen av arbetsgivarens verksamhet. Även den aktuella situation som företaget eller myndigheten befinner sig i kan påverka bedömningen. En arbetsgivare som skall utöka sin verksamhet bör kanske framför allt koncentrera planen på rekryteringsfrågorna, medan den som skall skära ner kan ha fokus på annat. Självfallet är det även av intresse hur långt man kommit på arbetsplatsen i fråga om olika aspekter av jämställdhetsarbetet.
I arbetet med planen behövs inte bara kunskap om reglerna. Det kanske inte ens är tillräckligt med intresse och engagemang. För att bestämma vilka åtgärder som skall påbörjas eller genomföras under det kommande året kan det också behövas fantasi och uppslagsrikedom. Därför är det viktigt att den som behöver det kan få vägledning genom olika exempel. JämO har nyligen publicerat en handbok om aktiva åtgärder. Den innehåller praktiska råd vid upprättandet av jämställdhetsplanen och exempel från olika företag och myndigheter på hur åtgärderna kan konkretiseras. I sammanhanget bör också nämnas att Arbetsgivarverket år 1995 distribuerade sin egen jämställdhetsplan till myndigheterna. Planen hade granskats av JämO och bedömts som en av de bästa som arbetsgivarorganisationerna redovisat. Enligt Arbetsgivarverket skulle den kunna underlätta för myndigheterna i deras arbete med jämställdhetsplaner.
Intresse och engagemang för jämställdhetsarbete kan inte kommenderas fram. Kravet på en årlig jämställdhetsplan för samman parterna till en diskussion om vad som kan eller måste göras hos enskilda arbetsgivare eller på den enskilda arbetsplatsen. Jämställdheten blir en fråga på dagordningen. En poäng med en jämställdhetsplan är att även de tvivlande och klentrogna kan bli medvetna om att insatser behövs när de genomför den kartläggning av förhållandena på arbetsplatsen som planen skall utgå från. Genom arbetet med planen och den efterföljande utvärderingen kan man få upp ögonen för att ökad jämställdhet kan medföra fördelar för verksamheten i stort.
Enligt jämställdhetslagen är det JämO och Jämställdhetsnämnden som skall se till att lagen efterlevs. Bl.a. med hänsyn till det speciella rättsliga förfarande som är kopplat till den lagreglerade skyldigheten att bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete ställer sig utskottet tveksamt till revisorernas förslag att regeringen på olika sätt skall kontrollera hur de statliga myndigheterna bedriver sitt jämställdhetsarbete. En sådan kontroll bör, såsom förutsatts i lagen, göras av JämO och Jämställdhetsnämnden.
I sammanhanget bör nämnas att JämO för närvarande undersöker jämställdhetsplanerna inom rättsväsendet i Göteborgs- resp. Malmöområdet. Domstolar, kronofogdemyndigheter m.fl. ingår liksom några större privata advokatbyråer. Vidare pågår en granskning av riksdagens och departementens planer. Sådana mera systematiska genomgångar av olika delar av arbetsmarknaden är säkerligen, som också sägs i JämO:s yttrande, den metod som kanske skapat störst medvetenhet om att lagen finns. Utskottet vill tillägga att det säkerligen också är genom de konkreta goda exempel som då kommer fram som kvaliteten på planerna successivt kan förbättras.
Granskningar av detta slag bör enligt utskottets mening kunna komma till stånd utan någon åtgärd från riksdagens sida.
Vad som ovan sagts om tillsynen över efterlevnaden av lagens regler utesluter inte att regeringen, inom ramen för sitt ansvar för den statliga personalpolitiken, på olika sätt bör följa hur myndigheterna lever upp till vad som sägs i bl.a. verksförordningen om att strävan efter jämställdhet mellan kvinnor och män ingår i personalpolitiken. Som anförs i Arbetsgivarverkets remissvar kunde ett sätt att ge frågan kontinuitet och verksamhetsförankring vara att ha jämställdhet som en stående punkt på dagordningen när myndighetschef och departement träffas.
Utskottet anser vidare att en kontroll av hur myndigheterna upplevt statsmakternas krav på jämställdhetsplaner och tillgången på relevant information om jämställdhetsfrågor - osagt vem som lämpligen bör utföra uppgiften och hur det bör ske - kan komma till stånd utan något ställningstagande från riksdagens sida.
Utskottet vill ändå framhålla att man inte får underskatta svårigheterna att få en sådan kontroll meningsfull; även den myndighet som inte alls hade upprättat en jämställdhetsplan betonar i sitt yttrande till revisorerna vikten av jämställdhet och fördelarna med en jämställdhetsplan och uppföljningen av den.
Vad slutligen gäller förslaget att myndigheternas årsredovisningar under en viss tid bör innehålla en redovisning av jämställdhetsarbetet kan detta, som påpekats av JämO, innebära en del problem. Det skulle kunna ge en falsk tro att arbetsgivarna levt upp till lagens krav. De redovisade åtgärderna har ju inte granskats av JämO innan de ges in tillsammans med årsredovisningen - man vet alltså inte om de verkligen är ämnade att tjäna som vägledning. Dessutom regleras ju frågan fortfarande delvis genom kollektivavtal som bara gäller på det statliga området. Och som redan sagts, jämställdhetslagen reglerar på vilket sätt kontroll skall ske av lagens efterlevnad.
Av nu angivna skäl kan utskottet inte heller ställa sig bakom förslaget om myndigheternas redovisning av jämställdhetsarbetet.
Utskottet vill avslutningsvis framhålla att jämställdhetsplanerna bara är en del av det aktiva framåtsyftande jämställdhetsarbetet. Sådant arbete kan med framgång bedrivas på många sätt om det finns engagemang och intresse hos tongivande personer inom organisationen. En myndighet som saknar en godtagbar jämställdhetsplan bryter mot lagen, vilket är allvarligt. Det behöver dock inte alltid vara liktydigt med ett ointresse för jämställdhetsfrågor.
Det anförda innebär sammanfattningsvis att revisorernas yrkanden 1 och 2 inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagen. Detsamma gäller de i sammanhanget behandlade motionerna A16, A17 A18 och A19, i förekommande fall i motsvarande delar.
Resurser till JämO
Med anledning av vad som sägs i motion A18 (kds) om behov av ytterligare resurser till JämO för att följa upp olika jämställdhetsprojekt i statliga myndigheter konstaterar utskottet att regeringen i den nyss framlagda ekonomiska vårpropositionen med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken m.m. (prop. 1995/96:150) angett att anslaget Jämställdhetsombudsmannen skall prioriteras inom ramen för ifrågavarande utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och arbetsliv. Motionen får därmed anses väsentligen tillgodosedd i motsvarande delar. Något tillkännagivande till regeringen kan därför inte anses påkallat.
Ändringar i jämställdhetslagen m.m.
Motsvarande förslag som i motion A17 (v) om ändring i jämställdhetslagen så att kravet på att upprätta jämställdhetsplaner även omfattar de minsta arbetsgivarna har prövats av utskottet bl.a. i samband med 1994 års ändringar i jämställdhetslagen. Utskottet hänvisade till vad som sades när reglerna om jämställdhetsplaner infördes, nämligen att enbart de riktigt små verksamheterna borde undantas. Behovet av en skriftlig plan för de minsta arbetsplatserna bedömdes som ringa, eftersom arbetsgivaren ändå torde ha en löpande god överblick av hur resurser om kompetens kan utnyttjas. Utskottet står fast vid detta, och vill tillägga att även de minsta arbetsgivarna har skyldighet att bedriva en målinriktat och planmässigt jämställdhetsarbete. Motionsyrkandet bör således avslås.
Även ett förslag om JämO:s uppgifter liknande det som framförs i motion A18 (kds) har tidigare behandlats i utskottet. Av principiella skäl avvisade utskottet tanken att JämO skulle ges någon sorts allmän och övervakande funktion inom hela samhället med möjlighet att uttala kritik mot sådant som ansågs stå i strid med jämställdhetssträvandena. Utskottet har inte ändrat uppfattning i den frågan. Motionsyrkandet avstyrks därmed.
10 000-kronan m.m.
Utskottet vill först ge en allmän beskrivning av regeringens proposition 1987/88:105 om jämställdhetspolitiken inför 90-talet. Tyngdpunkten inom politiken skulle även fortsättningsvis ligga inom arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken. Att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden ansågs vara av avgörande betydelse. Som redovisats i inledningen uppställdes vissa konkreta mål som skulle uppnås inom en femårsperiod. Även för utbildningspolitiken uppställdes konkreta mål för gymnasieskolan, högskolan och beträffande skolledningen.
Inom arbetsmarknadspolitikens område preciserades vissa särskilda åtgärder: fortsatta insatser skulle göras för att motverka deltidsarbetslösheten, arbetsförmedlingens arbete skulle i ökad utsträckning inriktas mot att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden, särskilda insatser genomföras för att motverka att de enskilda arbetsplatserna sysselsatte enbart kvinnor eller män och slutligen skulle särskilda stödinsatser vidtas för kursdeltagare i för sitt kön otraditionell arbetsmarknadsutbildning, den s.k. 10 000-kronan.
Man bör redan här påminna om att propositionen tillkom i ett helt annat arbetsmarknadsläge med efter dagens förhållanden låga arbetslöshetstal och brist på arbetskraft på många sektorer.
Den s.k. 10 000-kronan var ett förslag som gällde arbetsmarknadsutbildningen. Motiven angavs ungefär på följande sätt i propositionen. Kvinnors utbildningsbakgrund är ofta dåligt anpassad till den moderna arbetsmarknadens krav, och många kvinnor arbetar inom yrkesområden som riskerar att rationaliseras bort eller utarmas. Därför är arbetsmarknadsutbildningen särskilt viktig för att underlätta situationen för kvinnorna på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsutbildningen måste ibland anpassas efter kvinnors villkor och förutsättningar. Den bör ges sådan inriktning att den innebär möjligheter till arbete på hemorten. Utbildning på deltid kan ibland vara en förutsättning, liksom utbildning på tider som passar ihop med barnomsorgen. Arbetsmarknadsutbildningen sker ofta enligt ett modulsystem och med successiv intagning. Kvinnor som utbildar sig otraditionellt behöver ofta extra stöd. Ett sätt kan vara att delta i en sammanhållen grupp där man kan utbyta erfarenheter och få en social samvaro. Det finns positiva erfarenheter av att varva utbildning med praktikperioder. Övergången från utbildning till arbetsliv är sällan problemfri för kvinnor med otraditionell utbildning. Stödgrupper, fadderverksamhet och nätverk kan öka sannolikheten för att utbildningen skall leda till arbete inom utbildningsyrket.
Försöksverksamheten med 10 000-kronan föreslogs för att på olika sätt underlätta för arbetsförmedlingen att kunna rekrytera och stödja de kursdeltagare som genomgår en otraditionell utbildning.
I sammanhanget nämndes ett mål för länsarbetsnämnderna, nämligen att under den närmaste femårsperioden uppnå en jämn könsfördelningen (40% - 60 %) inom varje utbildningsområde.
Vid riksdagsbehandlingen såg arbetsmarknadsutskottet positivt på regeringsförslaget, vilket enligt utskottet skulle ge möjlighet att pröva enkönade utbildningsgrupper, varvade praktikperioder, stöd till de utbildade när de gått över till arbetslivet etc. (AU1987/88:17 s. 21).
De nu återgivna uttalandena i proposition och utskottsbetänkande återfinns inte i revisorernas rapport. Utskottet beklagar detta, eftersom uttalandena anger vad som var avsikten med förslaget om 10 000-kronan.
Det är tydligt att man i rapporten kopplat ihop 10 000-kronan med de i propositionen uppställda övergripande målen. Det sägs i förslaget att 10 000- kronan var den viktigaste ekonomiska insatsen för att nå statsmakternas mål för jämställdhet på arbetsmarknaden: en ökning av antalet yrkesområden med jämn könsfördelning från fyra till tio och en minskning av antalet områden med ojämn könsfördelning från sexton till tio .
Revisorerna säger vidare att 10 000- kronan utgör ett exempel på att ambitiösa mål som inte motsvaras av verkningsfulla åtgärder i själva verket kan motverka sina syften.
Arbetsmarknadsutskottet anser inte att satsningen direkt kan kopplas ihop med de uppställda övergripande målen för arbetsmarknaden om könsfördelningen inom skilda yrkesområden m.m. För det första anges i propositionen som nyss nämnts ett annat mål för medlen, nämligen att uppnå en jämn könsfördelning inom varje (arbetsmarknads) utbildningsområde. Detta mål får anses vara betydligt begränsat i förhållande till de övergripande målen. För det andra bör man redan av beslutets utformning kunna dra slutsatsen att det inte skulle kunna annat än marginellt bidra till att de övergripande målen uppnåddes. Under hela femårsperioden skulle 10 000-kronan med maximalt utnyttjande kunna komma mindre än 1 % av arbetskraften till del. En begränsning låg också i de regler som gäller för arbetsmarknadsutbildningen. Den vänder sig ju i princip till arbetslösa. Enligt då gällande regler kunde högst 10 % av de tillgängliga platserna inom upphandlad utbildning avse en icke arbetslös person om han eller hon utbildas till ett yrke där det egna könet är underrepresenterat.
Utskottet kan därför inte heller instämma i vad som sägs i rapporten om att begränsningen av antalet personer som skulle kunna få del av 10 000-kronan var onödig. I själva verket hade nog satsningen dimensionerats efter de regler för och den omfattning av arbetsmarknadsutbildningen som gällde när beslutet fattades.
Det är också något missvisande att tala om en ekonomisk satsning i sammanhanget. Några ytterligare medel tillsköts inte utöver vad som redan anslagits. Det handlade i stället om att en viss del av de anslagna medlen för särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning skulle få användas vid sidan av själva utbildningen.
Det första året motsvarade ett maximalt utnyttjande av medlen omkring 3 % av de totala resurserna för arbetsmarknadsutbildning. Ser man även till medlen för utbildningsbidrag motsvarade det mindre än 1 % av resurserna för sådan utbildning. Det som revisorerna beskriver som den viktigaste ekonomiska insatsen för att nå statsmakternas mål för jämställdhet på arbetsmarknaden skulle med andra ord också kunna beskrivas som en ganska måttlig arbetsmarknadspolitisk insats.
Rapporten innehåller en genomgång av hur 10 000-kronan utnyttjats under de fem åren och vilka olika riktlinjer för dess användning som lämnats under perioden. Utskottet kan för sin del bara beklaga om de intentioner som låg bakom 10 000-kronan inte nådde ut till arbetsförmedlingarna.
Om man skall bilda sig en uppfattning om hanteringen av 10 000-kronan och med utgångspunkt därifrån dra mera generella slutsatser om ambitionerna och realismen i jämställdhetspolitiken måste man se till såväl vad statsmakterna avsett med medlen som de givna begränsningar som var förknippade med insatsen. Enligt utskottets mening är det inte möjligt att göra detta på grundval av rapporten.
Utskottet vill avslutningsvis anföra följande.
Det skall inte förnekas att de övergripande mål som uppställdes i 1988 års jämställdhetsproposition var mycket långtgående. AMS visade i sin lägesbeskrivning i september 1989 genom ett antal räkneexempel att det utöver den reguljära ersättningsrekryteringen måste ske en dramatisk ökning, med nära två hela årskullar, av kvinnor inom verkstadsindustrin och en nästan lika dramatisk ökning av män, omkring en och en halv årskull, inom hälso- och sjukvården om yrkesområdena skulle bli jämställda. Det skulle bero på individernas yrkesval och arbetsgivarnas rekryteringspolitik om målen skulle kunna nås. Ett förverkligande skulle enligt AMS kräva helt andra och mer omfattande resurser och incitament än vad statsmakterna då avsatt för ändamålen. Det hade från kommunerna särskilt framhållits att jämställdhetsaspekterna inte kom i första hand eftersom det primära vara att överhuvudtaget få sökande till vakanta tjänster.
AMS lägesbeskrivning visar inte bara att målen var långtgående. Den är också en illustration av att mål kan behöva revideras därför att verkligheten förändras. Om problemet i slutet av 1980- talet var att det inte alls fanns några sökande till de lediga arbetena blev problemet några år senare det motsatta. Att åstadkomma radikala förändringar i yrkesfördelningen mellan män och kvinnor dr möjligen än svårare i tider av kraftiga nedskärningar över hela arbetsmarknaden.
I efterhand är det lätt att instämma med revisorerna i att propositionen hade ambitiösa mål som inte motsvarades av verkningsfulla åtgärder. Man bör emellertid även observera att propositionen förutsatte att målen skulle kunna behöva justeras under perioden.
Med hänvisning till vad som anförts ovan kan det inte anses påkallat med ett tillkännagivande till regeringen. Förslaget bör således inte föranleda någon åtgärd i denna del. Detsamma gäller de yrkanden i motionerna A17 (v) och A19 (c) som anknyter till revisorernas förslag i denna del.
Övriga frågor
Utskottet vill med anledning av förslaget i motion A18 (kds) om att jämställdhetsplaner skall krävas vid ansökan om företagsstöd anföra följande.
En översyn pågår av de statliga företagsstöden (Dir. 1995:124). Utredningen skall se över vissa former av statliga företagsstöd m.m. inom närings-, arbetsmarknads- och regionalpolitiken som riktar sig till främst små och medelstora företag. Enligt direktiven skall kommittén ge förslag om vilka krav som bör ställas på företag i samband med att stöd beviljas. För kommitténs arbete gäller självfallet också det generella direktivet om jämställdhetspolitiska konsekvenser. Utskottet utgår från att förslag av det slag som motionärerna för fram kommer att belysas i utredningsarbetet och i kommande beredningsarbete i regeringskansliet. Något tillkännagivande från riksdagen kan därför inte anses påkallat. Motionen avstyrks således i motsvarande del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande allmänna synpunkter på jämställdhetsarbetet inom staten
att riksdagen avslår motionerna 1995/96:A15 och 1995/96:A18 yrkande 1,
res. 1 (fp, kds)
2. beträffande jämställdhetsplaner m.m.
att riksdagen lämnar Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR8 yrkandena 1 och 2 samt motionerna 1995/96:A16, 1995/96:A17 yrkandena 1-3, 1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6 samt 1995/96:A19 yrkandena 1 och 2 utan vidare åtgärd,
res. 2 (m)
res. 3 (v)
res. 4 (mp)
3. beträffande resurser till JämO
att riksdagen avslår motion 1995/96:A18 yrkande 3,
4. beträffande ändring i jämställdhetslagen
att riksdagen avslår motion 1995/96:A17 yrkande 4,
res. 5 (v)
5. beträffande JämO:s uppgifter
att riksdagen avslår motion 1995/96:A18 yrkande 4,
res. 6 (kds)
6. beträffande 10 000-kronan m.m.
att riksdagen lämnar Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR8 yrkande 3 samt motionerna 1995/96:A17 yrkande 5 och 1995/96:A19 yrkande 3 utan vidare åtgärd,
res. 7 (m)
res. 8 (c)
res. 9 (v)
7. beträffande företagsstöd
att riksdagen avslår motion 1995/96:A18 yrkande 7.
Stockholm den 18 april 1996
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Elver Jonsson
I beslutet har deltagit: Elver Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Berit Andnor (s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson (s), Laila Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Christina Zedell (s), Christel Anderberg (m), Barbro Johansson (mp), Dan Ericsson (kds), Kristina Zakrisson (s), Paavo Vallius (s), Anna Åkerhielm (m), Margareta Andersson (c) och Ingrid Burman (v).
Reservationer
1. Allmänna synpunkter på jämställdhetsarbetet inom staten (mom. 1)
Elver Jonsson (fp) och Dan Ericsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med Att alla och slutar med av riksdagen bort ha följande lydelse:
Staten bör uppträda som en föredömlig arbetsgivare, och det gäller inte minst i fråga om aktivt jämställdhetsarbete. Därför är revisorernas rapport en nedslående läsning. Det är alldeles tydligt att det finns brister i jämställdhetsarbetet inom flera statliga myndigheter. Mycket tyder på ett utbrett ointresse för jämställdhetsfrågorna. Detta är oacceptabelt.
Det goda exemplets makt är särskilt viktig när det gäller att rå på attityder och fördomar som ofta ligger bakom bristande jämställdhet. Det är därför beklagligt när de statliga arbetsgivarna inte går före med de goda exemplen.
Fyrpartiregeringens skärpning av jämställdhetslagen var nödvändig för att bryta igenom det bakvatten som jämställdhetsarbetet hade hamnat i. Reformen innebar bl.a. att det inte längre är möjligt att genom kollektivavtal inskränka lagens tillämpningsområde. Lagens krav på jämställdhetsplaner gäller numera fullt ut även på det statliga området.
Revisorernas rapport visar att regeringen måste intensifiera jämställdhetsarbetet och se till att myndigheterna lever upp till jämställdhetslagens krav. Utskottet delar i denna fråga den uppfattning som kommer till uttryck i motionerna A15 (fp) och A18 (kds). Som sägs i motionerna är ett sätt att skärpa kravet på tillsyn från JämO gentemot myndigheterna.
Om Sverige i det internationella arbetet skall ställa krav på jämställdhet, måste jämställdhetsarbetet klaras av även på det nationella planet.
Det anförda innebär att motionerna A15 och A18 tillstyrks, den senare i motsvarande del. Vad som anförts bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna synpunkter på jämställdhetsarbetet inom staten
att riksdagen med anledning av motionerna 1995/96:A15 och 1995/96:A18 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med Enligt jämställdhetslagen är och på s. 12 slutar med motsvarande delar bort ha följande lydelse:
Rent principiellt har utskottet antagit utgångspunkten att ett enigt förslag från Riksdagens revisorer, där samtliga partier är representerade, inte bör frångås annat än i undantagsfall, då särskilda skäl kan föranleda till annat ställningstagande. Några sådana särskilda skäl har inte framkommit i detta ärende. Det må vara att den omfattande lagstiftningen på jämställdhetsområdet under senare år kan uppfattas som en belastning på myndigheterna, särskilt i tider av krympande ekonomiska resurser. Det må också vara att intresse och engagemang inte kan kommenderas fram, som några remissinstanser har framhållit. Oavsett vad man kan tycka om olika enskildheter, såsom kraven på att arbetsgivaren skall upprätta jämställdhetsplaner och kraven på innehållet i sådana planer, kan man i vart fall inte ställa lägre krav på statliga myndigheter än på arbetsgivare inom det privata näringslivet. De statliga myndigheterna borde tvärtom vinnlägga sig om att tjäna som föredömen.
Utskottet ställer sig bakom den av Moderata samlingspartiet under utskottsbehandlingen framförda ståndpunkten att det är självklart att regeringen, inom ramen för sitt ansvar för den statliga personalpolitiken, bär det övergripande ansvaret för hur de statliga myndigheterna bedriver sitt jämställdhetsarbete. Det hindrar ju inte att det löpande arbetet med dessa frågor kan delegeras till JämO. Ansvaret kan däremot inte delegeras.
Utskottet anser vidare att revisorernas förslag ligger väl i linje med utvecklingen på senare år som innebär att riksdagen i ökad utsträckning engagerar sig i uppföljningen av sina olika beslut.
Vad utskottet anfört med anledning av revisorernas yrkanden 1 och 2 bör ges regeringen till känna. Övriga i sammanhanget behandlade motioner bör avstyrkas i motsvarande delar.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande jämställdhetsplaner m.m.
att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR8 yrkandena 1 och 2 samt med avslag på motionerna 1995/96:A16, 1995/96:A17 yrkandena 1-3, 1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6 samt 1995/96:A19 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2)
Ingrid Burman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Enligt jämställdhetslagen" och på s. 12 slutar med motsvarande delar bort ha följande lydelse:
I motion A17 (v) förs det fram några konstruktiva förslag om hur jämställdhetsarbetet skall kunna bli en mer prioriterad fråga hos de statliga arbetsgivarna.
Regeringen bör uppdra till JämO, eller till den som JämO anvisar, att i samarbete med de statliga arbetsgivare som i dag saknar en godtagbar jämställdhetsplan skyndsamt utbilda ansvarig personal i vad ett jämställt arbetsliv är och hur man arbetar aktivt för att uppnå detta. Det är då angeläget att framhålla motiven bakom jämställdhetslagens krav på planer, nämligen det processinriktade arbetet med att ta fram planen. De statliga arbetsgivarna skall själva finansiera utbildningen och JämO:s arbete i sammanhanget med egna budgetmedel.
Dessutom bör, som föreslås i motionen, regeringen återkomma med konkreta förslag till ett sanktionssystem mot statliga arbetsgivare som inte följer lagen.
Utskottet tar också fasta på motionens förslag att inte tidsbegränsa den redovisning av jämställdhetsarbetet som bör ske i samband med årsredovisningen. Detta är dock inte tillräckligt. Som sägs i motionen bör jämställdhetsplanen dessutom tas in i verksamhetsplanen. Det är naturligt att i verksamhetsplanen ange konkret vad man avser att göra under nästa budgetår. På detta sätt skulle de statliga arbetsgivarna ges starka incitament att årligen både utvärdera jämställdhetsarbetet och kontinuerligt revidera planerna för nästa år.
Det anförda innebär att motion A17 tillstyrks i de berörda delarna. Vad som anförts bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande jämställdhetsplaner m.m.
att riksdagen med anledning av dels Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR8 yrkandena 1 och 2, dels motion 1995/96:A17 yrkandena 1-3 samt med avslag på motionerna 1995/96:A16, 1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6 samt 1995/96:A19 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2)
Barbro Johansson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med Enligt jämställdhetslagen och på s. 12 slutar med motsvarande delar bort ha följande lydelse:
Utskottet delar revisorernas uppfattning att en attitydförändring måste komma till stånd. Ett medel för att uppnå detta är, som sägs i motion A16 (mp), en ökad skärpa och tydlighet från regeringens sida om vad som åligger statsförvaltningen. Statliga myndigheter bör gå i täten som goda föredömen.
Utskottet ansluter sig till motionens förslag att regeringen ges direktiv att under varje mandatperiod följa upp statsförvaltningens jämställdhetsarbete. I ett sådant uppföljningsansvar ligger både en stödjande och en kontrollerande funktion. Det kan också leda till en kvalitetsförbättring av statsförvaltningens jämställdhetsplaner.
Det anförda innebär att motion A16 tillstyrks.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande jämställdhetsplaner m.m.
att riksdagen med anledning av dels Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR8 yrkandena 1 och 2, dels motion 1995/96:A16 samt med avslag på motionerna 1995/96:A17 yrkandena 1-3, 1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6 samt 1995/96:A19 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Ändring i jämställdhetslagen (mom. 4)
Ingrid Burman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med Motsvarande förslag och slutar med således avslås bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det, som framhålls i motion A17 (v), en stor brist i lagen att kravet att upprätta jämställdhetsplaner bara gäller för arbetsgivare med tio eller fler anställda. Det processinriktade arbete som skall föregå planen gör att den fyller en stor funktion även hos mindre arbetsgivare. Planen blir även där ett sätt att bedriva det aktiva och målinriktade jämställdhetsarbete som åligger alla arbetsgivare.
Utskottet tillstyrker alltså motionens förslag om lagändring. Regeringen bör återkomma med lagförslag.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande ändring i jämställdhetslagen
att riksdagen med anledning av motion 1995/96:A17 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. JämO:s uppgifter (mom. 5)
Dan Ericsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med Även ett och slutar med avstyrks därmed bort ha följande lydelse:
Arbetsmarknadsutskottet anser att riksdagen bör ta fasta på det förslag som framförs i motion A18 (kds) om utökade befogenheter för JämO. Begränsningen av jämställdhetslagens tillämpningsområde är en sak, det område inom vilket JämO bör verka en helt annan. Liksom motionärerna anser utskottet att JämO bör bevaka jämställdhetssträvandena inom hela samhällslivet. Detta kan åstadkommas utan att lagens utformning ändras. Om den enda sanktionen blir en möjlighet för JämO att göra eventuella negativa uttalanden är det svårt att se några betänkligheter mot en sådan utvidgning av tillsynsområdet. Som påpekas i motionen har för övrigt allmänheten redan i dag uppfattningen att JämO verkar över hela samhällslivet.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A18 i den berörda delen. Vad som anförts bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande JämO:s uppgifter
att riksdagen med anledning av motion 1995/96:A18 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med Det skall och på s. 16 slutar med denna del bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med revisorernas bedömning att de övergripande mål som uppställdes i 1988 års jämställdhetsproposition var mycket långtgående och att mål som inte motsvaras av verkningsfulla åtgärder i själva verket kan motverka sina syften. Propositionen förutsatte att målen skulle kunna behöva justeras under perioden. Det är emellertid helt oacceptabelt att sådan revidering endast sker i form av att myndigheterna struntar i att försöka leva upp till målen. I stället hade det kunnat krävas att statliga myndigheter på lämpligt sätt givit regeringen till känna behovet av en revidering av målen.
Vad utskottet anfört med anledning av revisorernas förslag yrkande 3 bör ges regeringen till känna. Övriga i sammanhanget väckta motioner avstyrks i motsvarande delar.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande 10 000-kronan m.m.
att riksdagen med anledning Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR8 yrkande 3 samt med avslag på motionerna 1995/96:A17 yrkande 5 och 1995/96:A19 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)
Margareta Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Arbetsmarknadsutskottet anser och på s.16 slutar med denna del bort ha följande lydelse:
Som sägs i motion A19 blev den s.k. 10 000-kronan ett misslyckande. Det gäller både bland män som valt typiska kvinnoyrken som det omvända.
För att olika satsningar för att främja jämställdheten skall slå igenom är det avgörande hur den myndighet, vanligtvis AMS, som får hand om medlen väljer att hantera pengarna. Man måste snabbt ge tydliga anvisningar om hur medlen skall användas. Rutiner för genomförandet måste upprättas. I fråga om 10 000- kronan visar rapporten med all tydlighet att det brustit. Intentionerna bakom riksdagsbeslutet fördes inte ut till förmedlingarna, och de anvisningar som gavs var oklara och delvis motstridiga.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion A19 i berörd del.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande 10 000-kronan m.m.
att riksdagen med anledning av dels Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR8 yrkande 3, dels motion 1995/96:A19 yrkande 3 och med avslag på motion 1995/96:A17 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)
Ingrid Burman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Arbetsmarknadsutskottet anser och på s. 16 slutar med denna del bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att man av revisorernas rapport kan dra den slutsatsen att Arbetsmarknadsverket inte prioriterade att informera om eller använda 10 000- kronan till det den var avsedd för, nämligen att stimulera till otraditionella yrkesval. Det är anmärkningvärt att de mål och riktlinjer som riksdag och regering fastställt inte återfanns i AMS riktlinjer mer än - och då inte fullständigt - under första året.
Detta är särskilt allvarligt eftersom jämställdhetsarbetet inte prioriterades heller i den ordinarie verksamheten. Även regeringens dåliga uppföljning är uppseendeväckande.
I de fall förvaltningarna upplever att riktlinjer är otydliga skall de begära förtydligande, inte negligera beslutet.
Att de uppställda målen i 1988 års jämställdhetsproposition inte uppnåddes kan inte bara skyllas på att de var orealistiska. Det berodde också på att AMS inte prioriterade uppgiften.
Utskottet anser liksom motionärerna i A17 (v) att regeringen bör ges i uppdrag att följa upp effekterna av andra jämställdhetsprojekt i syfte att kontrollera om de prioriteringar som riksdagen gjort verkligen följs. I denna uppföljning bör man granska att arbetet med jämställdhetsfrågorna prioriteras både budget- och tidsmässigt i de berörda förvaltningarna samt att det finns en effektiv genomförandeorganisation.
Vad utskottet anfört med anledning av motionen i denna del bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande 10 000-kronan m.m.
att riksdagen med anledning av dels Riksdagens revisorers förslag 1995/96:RR8 yrkande 3, dels motion 1995/96:A17 yrkande 5 och med avslag på motion 1995/96:A19 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Förslaget 1 Motioner 1 Utskottet 2 Bakgrund 2 Jämställdhet på det statliga området 2 Den s.k. 10 000-kronan 4 Revisorernas förslag 4 Allmänna synpunkter på jämställdhetsarbetet inom staten 5 Jämställdhetsplanerna m.m. 5 Ändringar i jämställdhetslagen 6 10 000-kronan 6 Övriga frågor 7 Utskottets överväganden 7 Allmänna synpunkter på jämställdhetsarbetet i staten 7 Jämställdhetsplanerna 7 Resurser till JämO 12 Ändringar i jämställdhetslagen m.m. 13 10 000-kronan m.m. 13 Övriga frågor 16 Hemställan 16 Reservationer 18 1. Allmänna synpunkter på jämställdhetsarbetet inom staten (mom. 1), (fp, kds) 18 2. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2), (m) 18 3. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2), (v) 19 4. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2), (mp) 20 5. Ändring i jämställdhetslagen (mom. 4), (v) 21 6. JämO:s uppgifter (mom. 5), (kds) 21 7. 10 000-kronan m.m. (mom. 6), (m) 22 8. 10 000-kronan m.m. (mom. 6), (c) 22 9. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)(v) 23 Gotab, Stockholm 1996