Reviderat protokoll om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar
Betänkande 1996/97:UU8
Utrikesutskottets betänkande
1996/97:UU08
Reviderat minprotokoll
Innehåll
1996/97 UU8
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 1996/97:145 Reviderat protokoll om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar av den 3 maj 1996. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner propositionens förslag. Samtliga motionsyrkanden som väckts i anledning av propositionen besvaras eller avstyrks. Till betänkandet är fogade fem reservationer och ett särskilt yttrande.
Propositionen
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner det den 3 maj 1996 reviderade protokollet II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt eller andra anordningar till 1980 års vapenkonvention (SÖ 1982:27), med de förklaringar och tillkännagivanden som regeringen förordat.
Motionerna
1996/97:U17 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uttrycket truppminor, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en svensk deklaration om det svenska totalförbudet mot personminor i samband med ratificeringen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tolkningen av begreppet "i första hand" (primarily) och definitionen av begreppet personmina, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i lagen om krigsmateriel. 1996/97:U18 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbjuda FFV 013, 2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbjuda export av FFV 013, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att truppminor med röjningsskydd skall betraktas som antipersonella minor, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt skall stödja Ottawaprocessen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige vid revidering av protokollet om förbud eller restriktioner i användandet av minor skall verka för att artikel 2 punkt 3 definitionen av truppminor ändras, "Truppmina betecknar en mina som är konstruerad för att explodera genom en persons närvaro", 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige vid nästa revidering av protokollet skall verka för att undantaget mot "minor som utläggs med hjälp av ett landbaserat system från mindre än 500 meter betraktas inte som avståndsutlagda" plockas bort, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige vid nästa revidering av protokollet skall verka för att undantaget beträffande minorna som utkastar fragment i en sektor mindre än 90 grader plockas bort.
Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner ett reviderat protokoll (II) om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar av den 3 maj 1996 till konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (1980 års vapenkonvention). I det reviderade protokollet utsträcks dess tillämpning till interna konflikter. Protokollet innehåller förbud mot användningen av icke- detekterbara truppminor och detekteringsskydd. I protokollet ställs krav på självförstöring och självdesaktivering för avståndsutlagda truppminor och för truppminor som inte är inhägnade och bevakade. Parterna åtar sig också restriktioner vad avser användningen av avståndsutlagda minor, så att de antingen självförstörs eller självneutraliseras samt självdesaktiveras. Vidare innehåller protokollet ett förbud mot varje överföring av icke- detekterbara truppminor. Övrig överlåtelse, import och export, av andra minor begränsas. Varje part i en konflikt åläggs att röja de minfält eller mineringar som denne lägger ut. Skyddet mot verkningar av minor förstärks för bl.a. Förenta nationernas fredsbevarande styrkor och humanitära operationer, Röda korsets internationella kommittés och andra humanitära organisationers operationer. Parterna åtar sig att kriminalisera överträdelser mot protokollets bestämmelser avseende användningen av minor, försåt och andra anordningar. Vidare åtar de sig att hålla årliga konsultationer om protokollets tillämpning.
Bakgrund Efter andra världskriget sammankallades år 1949 en internationell konferens för att bl.a. förbättra skyddet för sårade och sjuka till lands och till sjöss, krigsfångar och civilbefolkningen i ockuperade områden. Vid denna konferens antogs den 12 augusti 1949 fyra konventioner (Genèvekonventionerna). Sverige ratificerade år 1953 de fyra Genèvekonventionerna om skydd för krigets offer (SÖ 1953:14-17). Det dröjde till år 1977 innan en diplomatkonferens ånyo antog en konvention som berörde användningen av vissa vapen i väpnade konflikter. Den 8 juni 1977 antogs två tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna angående skydd för krigets offer. Det första tilläggsprotokollet (protokoll I) avser internationella konflikter, och det andra tilläggsprotokollet (protokoll II) reglerar interna konflikter. Vid 1977 års konferens antogs inga restriktioner eller förbud avseende användningen av särskilda vapenkategorier. Som uppföljning beslöt Förenta nationerna vid denna tidpunkt att sammankalla till en ny diplomatkonferens om förbud mot eller begränsningar i användningen av urskillningslösa eller särskilt skadebringande konventionella vapen. Diplomatkonferensens slutakt antogs den 10 oktober 1980. Den omfattande användningen av landminor har medfört ett stort mänskligt lidande i de länder där minvapnet har kommit till användning. Enligt uppskattningar av FN har närmare 110 miljoner minor grävts ner i marken i över 70 länder. Dessa minor kommer att behålla sin dödsbringande förmåga under flera decennier. Uppskattningsvis 10 000 människor skadas varje år av minor. Antalet dödsoffer uppskattas vara lika stort. Uppemot 90 % av offren är civila, och ungefär en fjärdedel barn. Statssamfundets strävan att åstadkomma förbud mot eller restriktioner i användningen av detta vapen har därför ett stort humanitärt värde. Minfrågan har såväl humanitära och nedrustnings- aspekter som utvecklingsaspekter.
1980 års vapenkonvention 1980 års konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (1980 års vapenkonvention) är avsedd att i första hand minska civilbefolkningens lidande och begränsa krigets offer i konflikter. Sverige beslutade att ratificera konventionen den 24 juni 1982 (prop. 1981/82:206, SÖ 1982:27). Konventionen är en ramkonvention till vilken har fogats fyra protokoll. Den trädde i kraft år 1983. Vid antagandet fanns tre protokoll till konventionen: ett protokoll om icke-detekterbara fragment (protokoll I), ett protokoll om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåtvapen och andra anordningar (protokoll II) och ett protokoll om förbud mot eller restriktioner i användningen av brandvapen (protokoll III). Konferensen om granskning och ändring av vapenkonventionen och protokoll II (granskningskonferensen) sammankallades under artikel 8 (3) (a) av ramkonventionen, som möjliggör för konventionsstaterna att granska tillämpningen av konventionen och dess bifogade protokoll samt anta ändringar i dessa. I granskningskonferensen deltog 51 medlemsstater, 36 observatörsstater och 70 enskilda organisationer. Ambassadör Carl-Magnus Hyltenius var ordförande vid det första av totalt fyra förberedande expertmöten inför granskningskonferensen. Från och med det andra expertmötet ersattes han av ambassadör Johan Molander. Ambassadör Molander var också ordförande under själva granskningskonferensen. Konferensen öppnades den 25 september 1995 och avslutades den 3 maj 1996. Sverige har sedan år 1994 verkat för ett internationellt totalförbud mot truppminor, vilket omfattar förbud mot användning, export, lagring och produktion. Riksdagens utrikesutskott framhöll då att ett internationellt totalförbud utgör den enda verkliga lösningen på det humanitära problem användningen av minor ger upphov till (bet.1993/94:UU19). Under granskningskonferensen anslöt sig allt fler länder till ett totalförbud mot truppminor. Vid antagande av protokollet hade antalet stater som sade sig stödja ett totalförbud vuxit till närmare 40. Samtidigt hävdade dock ett flertal länder behovet av att fortsatt få använda minor som försvarsvapen. Motståndet mot att förbjuda användningen av minor som ett legitimt försvarsvapen var betydande bl.a. bland de minproducerande staterna, stater som gränsar till stormakter eller med potentiella konflikthärdar i sitt närområde. Konventionsstaterna enades om bl.a. att förbjuda användning och överföring av icke-detekterbara truppminor, mer omfattande inskränkningar i användningen av minor och bättre skydd för t.ex. Förenta nationernas insatser. Vidare beslöts att årliga konsultationer skulle ske mellan konventionsstaterna kring tillämpningen och efterlevnaden av protokollet. Konventionsstaterna kunde enas om att brott mot protokollets bestämmelser angående användning av minor, försåt och andra anordningar skulle kriminaliseras och var att jämställa med folkrättsbrott. Det reviderade protokollet kommer om det tillämpas i varje typ av konflikt att nedbringa antalet minoffer och bör ses som en framgång för den humanitära rätten. Det är av vikt att protokollet får en universell anslutning och en så vid tillämpning som möjligt.
Ärendet och dess beredning På begäran av konventionsstaterna sammankallade FN:s generalsekreterare, som i egenskap av depositarie handhar administrationen rörande vapenkonventionen, en konferens för granskning och ändringar av 1980 års vapenkonvention. I enlighet med resolutionen bestämdes att gransknings- och ändringskonferensen (granskningskonferensen) skulle förberedas av regeringsexperter. Konferensen antog det reviderade protokollet II den 3 maj 1996. Förenta nationernas generalförsamling antog den 10 december 1996 resolution 51/49 om 1980 års vapenkonvention, i vilken staterna bl.a. uppmanas att så snart som möjligt tillträda konventionen och dess reviderade protokoll II. Protokollet träder i kraft efter det att 20 stater har lämnat sitt samtycke till att bli bundna av det. Det reviderade protokollet beräknas träda i kraft under år 1997. Berörda myndigheter och enskilda organisationer har deltagit och yttrat sig under förhandlingsarbetet. Under utarbetandet av propositionen har För- svarsmakten och Överbefälhavaren beretts tillfälle att lämna synpunkter. Mot denna bakgrund har regeringen inte ansett ett remissförfarande behövligt.
Innehållet i det reviderade protokollet Protokollet består av 14 artiklar och en teknisk bilaga. Det innehåller förbud och restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar. Protokollet är tillämpligt på vapen som används i landkrig. Sjöminor regleras inte i protokollet.
Tillämpningsområde I artikel 1 anges protokollets tillämpningsområde. Till skillnad från ramkonventionen, som enbart är tillämplig i internationella konflikter, skall protokollet tillämpas i såväl internationella som interna konflikter. Varje part i en konflikt, som utspelar sig på en fördragsslutande stats territorium, är skyldig att följa protokollets förbud och restriktioner. Protokollet skall tillämpas mellan fördragsslutande stater som tillträtt det. Om en i konflikten inblandad part, som inte har anslutit sig, förklarar att denne avser tillämpa och faktiskt tillämpar protokollet, blir det bindande mellan denna part och de till protokollet anslutna staterna. Vid antagandet av protokollet förklarade Sverige att protokollet i relevanta delar också är tillämpligt i fredstid.
Definitioner I artikel 2 definieras bl.a. mina, försåt och andra anordningar. En mina definieras som ammunition placerad under, på eller nära marken eller på annan yta och som är konstruerad för att explodera vid närvaro, närhet eller kontakt av en person eller ett fordon. Truppmina definieras som en mina som i första hand är konstruerad att explodera genom en persons närvaro, närhet eller kontakt och som försätter en eller flera personer ur stridbart skick, skadar eller dödar dessa. Vid antagandet av protokollet avgav Sverige en tolkningsförklaring beträffande en fordons- eller stridsvagnsmina som försetts med röjningsskydd och som exploderar när en person försöker röja sådana minor. Oavsett röjningsskyddet skall dessa typer av minor alltjämt vara klassificerade som fordons- eller stridsvagnsminor. Försåt är anordning eller material som utformats, konstruerats eller anpassats för att döda eller skada och som fungerar på ett oförutsett vis, t.ex. exploderar, när en person rubbar eller nalkas ett till synes ofarligt föremål eller utför en till synes riskfri handling. Andra anordningar betraktas som varianter av minor och försåt, där det inte är klart om ammunitionen är att betrakta som en mina eller vapen, t.ex. s.k. Claymorevapen.
Allmänna regler och restriktioner för minor, försåt och andra anordningar I artikel 3 stadgas om allmänna inskränkningar i användningen av minor, försåt och andra anordningar. Dessa vapen måste uppfylla de tekniska krav och restriktioner som uppställs i den tekniska bilagan för att få användas. Varje part i en konflikt är ansvarig för alla minor, försåt och andra anordningar som denne använder. Parten är skyldig att inhägna, utmärka och bevaka sina minfält samt efter de aktiva fientligheternas upphörande utan dröjsmål röja dessa. I punkt 5 förbjuds användningen av detekteringsskydd på minor, försåt och andra anordningar. Vidare stadgas i punkt 6 att ett röjningsskydd inte får ha längre livstid än den mina som det är avsett att skydda. Förbudet att orsaka överflödig skada eller onödigt lidande slås fast i punkt 3. I punkt 7 stadgas om förbud att använda något av dessa vapen mot civil egendom, civilbefolkning eller enskilda, vare sig det gäller anfall, försvar eller repressalier. I punkt 8 förbjuds urskillningslös användning av minor, försåt och andra anordningar. Urskillningslös användning innefattar bl.a. användning när anfallets militära betydelse inte står i proportion till de risker som civilbefolkningen eller civil egendom utsätts för.
Truppminor
Förbud mot icke-detekterbara truppminor Artikel 4 förbjuder användningen av icke-detekterbara truppminor. Truppminor som inte uppfyller kriteriet för detekterbarhet får inte användas. Artikel 5 är tillämplig på truppminor som är platslagda, dvs.som inte sprids med avståndsutläggande system. I punkt 2 stadgas ett förbud att använda truppminor som inte är självförstörande och självdesaktiverande, såvida de inte placeras i ett inhägnat och bevakat område, som omges av varningsskyltar. Part som lagt ut minor skall röja dem innan minfältet överges, om det inte överlämnas till en annan styrka som åtar sig röjningsansvaret och bevakningen av minfältet enligt punkt 2 (b). Vid antagandet av protokollet förklarade Sverige att de skyldigheter som följer av artikel 5 punkt 2 inte får hindra de fördragsslutande staterna eller parterna i en konflikt från att vid ingående av överenskommelser, t.ex. vid fredsfördrag, fördela skyldigheten att röja på annat sätt än vad artikel 5 föreskriver. Artikel 5 punkt 6 avser att reglera s.k. Claymorevapen som bl.a. kan användas av Förenta nationernas fredsbevarande styrkor för att skydda sina grupperingar. Vapen, som skjuter ut fragment i en sektor mindre än 90 grader och är placerade på eller över marken, får användas utanför inhägnade områden och utan varningsskyltar. Detta gäller endast om de skall användas i mindre än 72 timmar, är placerade i omedelbar anslutning till en militär gruppering och området är bevakat.
Avståndsutlagda minor Enligt artikel 6 punkt 1 är det förbjudet att använda avståndsutlagda minor, om de inte protokollförs vid utläggningen enligt punkt 1 (b) i den tekniska bilagan. Parterna skall bevara sina respektive minprotokoll och kartor under hela konflikten. Enligt artikel 6 punkt 2 är det förbjudet att använda avståndsutlagda truppminor som inte uppfyller protokollets krav på självförstöring och självdesaktivering. Enligt punkt 3 är det också förbjudet att använda avståndsutlagda minor andra än truppminor, såvida de inte i möjligaste mån är försedda med en effektiv mekanism som självförstör eller självneutraliserar minan. De bör också vara självdesaktiverande så att de inte längre fungerar som minor när deras militära syfte upphört.
Övergångsbestämmelser för krav på självförstöring och desaktivering av truppminor I den tekniska bilagan punkt 3 (c) anges att en fördragsslutande stat som inte omgående kan uppfylla de tekniska kraven för truppminor får förklara att den avser uppskjuta efterlevnaden av kraven på självförstöring och självdesaktivering under maximalt nio år från protokollets ikraftträdande. En sådan förklaring skall avges i samband med statens notifikation om samtycke att vara bunden av protokollet.
Försåt och andra anordningar I artikel 7 stadgas förbud mot att använda vissa till synes oskyldiga föremål som försåt eller andra anordningar. Det är förbjudet att anbringa försåt eller sprängladdningar på bl.a. Röda korsets emblem; sjuka, sårade eller döda människor; leksaker; köksverktyg; religiösa föremål; mat eller kadaver. Artikeln är inte avsedd att vara uttömmande utan bör läsas tillsammans med övriga regler om förrädiskt förfarande i humanitärrättsliga konventioner som Lantkrigsreglementet, Genèvekonventionerna och deras protokoll. Förbudet att använda försåt eller andra anordningar i närheten av eller i anslutning till civil egendom i artikel 3 punkt 10 upprepas i artikel 7 punkt 3.
Upprättandet av protokoll och minkartor I artikel 9 punkt 1 (i) stadgas att protokoll skall föras över alla minfält, minerade områden, minor, områden med försåt och andra anordningar. För att minor skall kunna upptäckas och röjas skall protokollen, skisserna och kartorna innehålla information om typ, nummer, utläggningsmetod, livstid, eventuellt röjningsskydd, datum för utplacering och annan relevant information. När de aktiva fientligheterna har upphört skall alla minfält, minerade områden, minor, försåt eller andra anordningar röjas, t.ex. avlägsnas och förstöras, eller inhägnas och bevakas i enlighet med artikel 5 punkt 2. Den part som har förlorat eller inte längre kontrollerar sitt territorium skall, enligt punkt 3, i den utsträckning som parten finner lämpligt med hänsyn till sin säkerhet ge den part som nu kontrollerar området det tekniska och materiella bistånd som behövs för att fullgöra röjningsplikten.
Skydd för Förenta nationernas fredsbevarande verksamhet och andra humanitära insatser Artikel 12 reglerar skyddet mot verkningar av minor för vissa internationella insatser, fredsbevarande styrkor, missioner och delegationer som agerar enligt Förenta nationernas stadga, humanitära delegationer eller undersökningsdelegationer från Förenta nationerna, Röda korsets internationella kommitté, nationella Rödakorsföreningar eller Rödahalvmåneföreningar och andra humanitära delegationer eller undersökningsdelegationer från verkningar av minfält, minerade områden, minor, försåt och andra anordningar. Graden av skydd som den fördragsslutande parten eller en part i en konflikt skall ge dessa grupper varierar. Artikel 12 punkt 2 (a) (i) reglerar varje styrka, delegation eller andra internationella styrkor som utför fredsbevarande verksamhet eller liknande funktion i enlighet med Förenta nationernas stadga. Detta innebär att artikeln, efter protokollets ikraftträdande, kan komma att tillämpas på sådana internationella insatser som för närvarande görs i f.d. Jugoslavien. Punkt 2 (a) (ii) avser varje regional mission som upprättats enligt Förenta nationernas stadgar kapitel VIII och som verkar i ett konfliktområde. Varje part i en konflikt eller fördragsslutande stat som kontrollerar ett område skall, om chefen för en mission av Förenta nationerna begär det, vidta åtgärder som är möjliga för att ge skydd mot verkningarna av minor, minfält, försåt eller andra anordningar.
Överträdelse av protokollets bestämmelser I artikel 14 åläggs varje fördragsslutande stat att vidta åtgärder för att förhindra att protokollets bestämmelser kränks på territorier under dess jurisdiktion eller kontroll. De fördragsslutande parterna förbinder sig att införa straffbestämmelser för svåra överträdelser mot protokollet i samband med en väpnad konflikt.
Protokollet och svenska förhållanden Enligt regeringens bedömning behövs inga lagändringar för att Sverige skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt det reviderade protokollet. I proposition 1996/97:4 om totalförsvarets förnyelse, etapp 2 s.177 föreslog regeringen ett totalförbud mot användning av truppminor. Befintliga truppminor i det svenska försvarets förråd skulle förstöras så snart praktiska möjligheter förelåg och i vart fall senast år 2001. Riksdagen godkände förslaget om ett totalförbud mot användning av truppminor i det svenska försvaret den 13 december 1996 (bet. 1996/97:FÖU 1 s.137). Enligt regeringens bedömning har protokollets förbud mot användning av icke- detekterbara minor uppfyllts genom riksdagens beslut. Lagen (1992:1300) om krigsmateriel uppställer ett generellt förbud mot tillverkning, tillhandahållande och utförsel av vapen, ammunition och annan för militärt bruk utformad materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör krigsmateriel (1-6 §§). Överträdelse av utförselförbudet bestraffas enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Krigsmateriellagens generella förbud upprätthålls genom lagens ansvarsbestämmelser (24-27 §§). Tillstånd till utförsel enligt 1 § andra stycket krigsmateriellagen får endast lämnas om det finns säkerhetspolitiska eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitiska mål och principer. I proposition 1991/92:174 Lag om krigsmateriel s. 41 f. anges de riktlinjer för krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan som skall tillämpas vid tillståndsprövning, vilken vid denna tidpunkt gjordes av regeringen. Tillstånd till utförsel eller annan utlandssamverkan enligt krigsmateriellagen skall inte beviljas, om det skulle strida mot internationella överenskommelser som Sverige har biträtt, mot beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig (ovillkorliga hinder). Genom att det reviderade minprotokollet godkänns uppkommer ett ovillkorligt hinder mot export av truppminor, som inte uppfyller kravet på detekterbarhet, och av truppminor till icke-statliga organ. Vid protokollets ikraftträdande tillkommer avståndsutlagda truppminor, som inte självförstörs och självdesaktiveras. Regeringen gör med hänsyn till vad som ovan anförts den bedömningen att svensk lag redan uppfyller de krav som uppställs i artikel 8. Enligt artikel 14 punkt 1 i protokollet skall de fördragsslutande staterna vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning och andra åtgärder, för att hindra och motverka att protokollet kränks av personer eller på territorier under statens domsrätt eller kontroll. Minor, försåt och andra anordningar torde inte ha andra än rent militära användningsområden. Skulle en person komma över och göra bruk av dessa anordningar för annat än militära ändamål kan denne dömas för bl.a. mord, dråp, grov misshandel eller försök till sådana brott (3 kap. 1, 2, 6 och 11 §§ brottsbalken). Av 2 kap. brottsbalken framgår att svensk lag är tillämplig och svensk domstol behörig att döma för dessa brott, även om brotten har begåtts utomlands. Utöver brottsbalkens bestämmelser om mord, dråp och misshandel har en särskild straffbestämmelse införts i brottsbalken som bl.a. gäller användningen av metoder för krigföring som inte är tillåtna enligt folkrätten. Enligt 22 kap. 6 § brottsbalken skall den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter dömas för folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år. Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Straffansvarets omfattning och närmare innehåll bestäms genom de avtal som Sverige slutit med främmande makt och av den folkrättsligt bindande sedvanerätten på området. Bland de avtal som åsyftas ingår 1980 års vapenkonvention med tillhörande protokoll. Genom att Sverige ansluter sig till det reviderade protokollet kommer detta att utgöra ett sådant internationellt avtal som åsyftas i bestämmelsen om folkrättsbrott. Att som en metod för krigföring använda minor, försåt och andra anordningar på ett sätt som står i strid med protokollets bestämmelser och därvid medvetet döda eller allvarligt skada civilpersoner måste i princip alltid anses vara en sådan svår överträdelse och därmed vara straffbart som folkrättsbrott. Beträffande folkrättsbrott gäller enligt 2 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken att svensk lag är tillämplig och svensk domstol behörig för brottet oavsett var detta har begåtts. Regeringen gör med hänsyn till vad som redovisats den bedömningen att svensk lag redan uppfyller kraven på kriminalisering och domsrätt enligt artikel 14.
Godkännande av protokollet
- Regeringen föreslår att riksdagen godkänner det reviderade protokoll II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar av den 3 maj 1996, med följande tillkännagivande och förklaringar; - Sverige avser att tillämpa protokollet även i fredstid; - Sverige anser att uttrycket ?i första hand? i definitionen av en truppmina i artikel 2 punkt 3 skall tolkas så att en fordons- eller stridsvagnsmina som försetts med röjningsskydd, och som exploderar vid kontakt när försök görs att röja den, inte skall klassificeras som en truppmina; - Sverige anser att de skyldigheter som följer av artikel 5 punkt 2 inte skall tolkas så att fördragsslutande parter eller parter i en konflikt hindras att ingå avtal om att annan part utför minröjningen.
Skälen för regeringens förslag 1980 års minprotokoll har hittills reglerat internationella konflikter. Det reviderade protokollet blir tillämpligt även i interna konflikter. Betydelsen av detta är stor eftersom merparten av alla pågående konflikter i dag är interna och minor ofta används som terrorvapen mot civilbefolkningen. Det reviderade protokollet påverkar inte de truppminor som redan har placerats ut utan kan endast reglera den framtida användningen av dessa minor. Om det reviderade protokollets bestämmelser följs bör dock antalet minoffer i framtiden minska. Det reviderade protokollet ålägger de stridande parterna skyldighet att dels röja de minfält som de lagt ut, dels ett ansvar att underlätta bl.a. Förenta nationernas fredsbevarande insatser, humanitära operationer, Röda korsets internationella kommittés, Internationella rödakorsfederationens och andra humanitära organisationers arbete i minerade områden. Kriteriet för detekterbarhet och förbudet mot detekteringsskydd kommer att avsevärt förbättra möjligheterna att i framtiden röja minor. Genom att införa ett förbud mot överföring eller export av bl.a. lågmetalliska truppminor och exportbegränsningar av truppminor till icke- fördragsslutande stater och icke-statliga organ förhindras deras fortsatta spridning. De tekniska kraven på självförstöring och självdesaktivering för avståndsutlagda truppminor får enligt regeringen anses utgöra den kompromiss som under rådande politiska omständigheter bäst tillgodoser såväl militära som humanitära aspekter på bruket av truppminor och som möjliggör ett universellt antagande av det reviderade protokollet. Det är av stor vikt att stora minproducerande länder och länder med stora lager av minor och mindrabbade länder är beredda att bli bundna av det reviderade protokollet. Det är av synnerlig vikt att protokollet så snart som möjligt ratificeras av de stater som deltog i förhandlingarna och andra stater, så att det får en vidsträckt anslutning. När tjugo stater har anslutit sig träder protokollet i kraft. Sverige fortsätter sina ansträngningar i olika forum för att nå ett internationellt totalförbud mot truppminor med en bred anslutning. För att skyddet av civilbefolkningen skall bli effektivt krävs en universell anslutning till ett traktatsfäst totalförbud mot truppminor. Sverige liksom många andra länder anser att flertalet av de förbud som protokollet stadgar är av den art att de måste efterlevas i fredstid för att vara verkningsfulla. Ett tillkännagivande härom kommer att göras när Sverige ger sitt godkännande av att bli bundet av protokollet. Sverige kommer också att avge en förklaring avseende definitionen av truppmina, så definitionen inte kan ges en sådan tolkning att den omfattar andra typer av minor än truppminor. Vidare anser regeringen att den plikt som införs för parterna i en väpnad konflikt att röja minfält inte får förhindra eller försvåra att en annan part utför minröjningen. En sådan förklaring kommer också att avges i samband med att Sverige ansluter sig till det reviderade protokollet. Eftersom protokollet enligt regeringens bedömning utgör en överenskommelse av större vikt skall det, med det tillkännagivande och de förklaringar som regeringen förordat, enligt regeringsformen 10 kap. 2 § underställas riksdagen för godkännande.
Sammanfattning av motionerna Vänsterpartiet välkomnar i sin partimotion U17 (v) regeringens förslag till godkännande av det reviderade minprotokollet, men vill ändå göra några påpekanden. I motionens yrkande 1 motsätter man sig bruket av termen ?truppmina?, som man menar på ett felaktigt sätt beskriver den aktuella vapentypen. De aktuella minorna riktar sig inte enbart mot militär trupp, utan drabbar i stor utsträckning civilbefolkningen. Av denna anledning borde i den svenska versionen av protokollet ordet ?truppmina? ersättas av ?personmina?. I yrkande 2 noterar motionärerna att Sverige för egen del har ett mera långtgående förbud än de inskränkningar som nu överenskommits i det reviderade minprotokollet. I och med riksdagens beslut av den 13 december 1996 förbjöds nämligen användningen av truppminor i det svenska försvaret. Denna Sveriges hållning borde enligt vänsterpartiets uppfattning komma till uttryck i ett tillkännagivande i samband med ratificeringen av minprotokollet. Den största bristen i det reviderade protokollet, heter det i yrkande 3, återfinns i definitionen av truppminor. Begreppet ?i första hand? gör att man i realiteten inte har skapat en entydig reglering av användningen av truppminor. Den av regeringen föreslagna texten bör enligt motionärerna förtydligas, helst så att alla minor som kan bringas till utlösning av en person innefattas i kategorin truppminor/personminor. Sveriges ratificering av minprotokollet bör enligt motionens yrkande 4 också åtföljas av ändringar i lagen (1992:1300) om krigsmateriel. I denna lag regleras i dag endast tillståndsgivning för tillverkning och tillhandahållande av krigsmateriel. Där bör också ingå ett allmänt förbud mot kemiska, biologiska och andra massförstörelsevapen, innefattande även ett förbud mot personminor. Miljöpartiet uppehåller sig i motion U18 (mp) vid den svenska minan FFV 013. Enligt motionens yrkande 1 finns oklarheter kring denna minas användningsområde som gör att dess användning bör förbjudas. Några garantier för att den inte används som en antipersonell mina kan nämligen inte lämnas, och organisationerna Human Rights Watch och Rädda Barnen har klassat denna vapentyp både som en fordonsmina och en antipersonell mina. Även om ett totalförbud rörande denna vapentyp inte blir aktuellt, bör den, heter det i yrkande 2, inte komma i fråga för export. Miljöpartiet delar inte regeringens tolkning av det reviderade protokollets artikel 2 punkt 3, utan menar att alla fordons- och stridsvagnsminor som kan utlösas av en person som försöker röja minorna, måste betraktas som antipersonella minor, och omfattas av det reviderade minprotokollets regler för denna vapentyp. Man önskar i yrkande 3 ett tillkännagivande av denna innebörd. I yrkande 4 i samma motion betonas vikten av att regeringen vid sidan av det arbete som lett fram till det reviderade minprotokollet också stöder den s.k. Ottawaprocessen. Syftet med denna är att utanför FN:s ram utarbeta en ny konvention som totalförbjuder personminor. Miljöpartiet ser positivt på Ottawaprocessen och menar att Sverige bör ansluta sig till den konvention som nu utarbetas, och i multilaterala forum försöka påverka andra länder att göra detsamma. Vad gäller definitionen av en truppmina, vill motionärerna i yrkande 5 att regeringen vid en kommande revidering av minprotokollet skall verka för att definitionen av truppminor i artikel 2 punkt 3 ges en bredare tillämpning. Med truppminor bör enligt motionärerna avses alla minor som är avsedda att explodera genom en persons närvaro. I det reviderade protokollets artikel 2 punkt 2 definieras begreppet ?avståndsutlagda minor?. Motionärerna anser att även minor utlagda med landbaserade system på ett avstånd mindre än 500 meter skall innefattas i denna kategori. Sverige bör vid kommande revideringar av protokollet, heter det i yrkande 6, verka för en sådan ändring av definitionen. I yrkande 7 anförs att regeringen bör verka för att artikel 5 punkt 6 upphävs. I den nu föreslagna lydelsen ger detta stadgande möjlighet att under vissa förutsättningar frångå de regler som annars gäller för användningen av truppminor, i de fall där minorna sprider fragment i en sektor som är mindre än 90 grader.
Utskottets överväganden
Regeringens förslag Regeringen föreslår att riksdagen godkänner det reviderade protokoll II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar av den 3 maj 1996, med följande tillkännagivanden och förklaringar: - Sverige avser att tillämpa protokollet även i fredstid; - Sverige anser att uttrycket i första hand? i definitionen av en truppmina i artikel 2 punkt 3 skall tolkas så att en fordons- eller stridsvagnsmina som försetts med röjningsskydd, och som exploderar vid kontakt när försök görs att röja den, inte skall klassificeras som en truppmina; - Sverige anser att de skyldigheter som följer av artikel 5 punkt 2 inte skall tolkas så att fördragsslutande parter eller parter i en konflikt hindras att ingå avtal om att annan part utför minröjningen. Utskottet har vid flera tillfällen haft anledning att behandla frågan om landminor, ett vapen som ofta har varit orsak till ett betydande lidande hos civilbefolkningen i de delar av världen där det kommit till användning. Minfrågan behandlades mera övergripande i betänkande 1993/94:UU19. Utskottet noterade vid det tillfället, som en utgångspunkt för diskussionen av denna fråga, att det finns anledning att på detta område sträva efter ett utökat samarbete genom FN. Utskottet betonade att minfrågan har såväl humanitära och nedrustningsaspekter som utvecklingsaspekter och att de övergripande aspekterna på minröjningsfrågan lämpligen kunde tas upp samlat för att inom FN-systemets ram få till stånd en samordning. Beträffande 1980 års konvention om särskilt inhumana vapen, konstaterade utskottet i samma betänkande att en översyn av konventionen var angelägen och betonade att Sverige bör verka för en ökad anslutning till konventionen. Vid samma tillfälle anförde utskottet att det föreligger ett stort behov av att dels skärpa konventionens materiella regler vad avser användandet av minor, dels göra konventionen gällande under s.k. interna väpnade konflikter. Utskottet fortsatte:
Utskottet anser att Sverige i samband med översynskonferensen bör klargöra att ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor utgör den enda verkliga lösningen på det humanitära problem användningen av minor ger upphov till. Sverige bör härvid lägga förslag med syfte att få till stånd ett sådant förbud. Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har också uppehållit sig vid frågan om ett internationellt förbud mot truppminor, ofta benämnda antipersonella minor. I betänkande 1996/97:UFöU1 konstaterade det sammansatta utskottet med tillfredsställelse att FN:s översynskonferens, under svenskt ordförandeskap, ledde fram till ett betydligt förbättrat skydd för civilbefolkningen i väpnade konflikter. Vid sidan av de ansträngningar som gjorts inom ramen för de förhandlingar som ledde fram till det nu reviderade minprotokollet, har också EU agerat i denna fråga. Den 1 oktober 1996 fattades beslut om en gemensam aktion, som innebär att EU:s medlemsländer skall arbeta aktivt för att stödja att en effektiv internationell överenskommelse om ett världsomfattande förbud för dessa vapen kan ingås så snart som möjligt. Samma dag enades EU:s medlemsstater om ett gemensamt moratorium för all export av truppminor. I oktober ställde sig också ett femtiotal stater bakom den s.k. Ottawadeklarationen, som också den syftar till ett totalförbud mot truppminor. Det nu föreliggande förslaget till reviderat minprotokoll skall ses mot denna bakgrund. Utskottets ställningstagande är ett led i en längre process, som kompletteras av andra samtidigt pågående ansträngningar att åstadkomma ett internationellt förbud mot truppminor. I linje med Sveriges internationella agerande i denna fråga gav regeringen i mars 1995 Försvarsmakten i uppdrag att utreda behovet av antipersonella minor i det svenska försvaret och konsekvenserna av att utnyttja andra försvarsalternativ i stället för sådana minor. På grundval av det utredningsresultat som redovisades våren 1996, föreslog regeringen sedermera - i proposition 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2 - ett totalförbud mot användning av antipersonella minor i det svenska försvaret. Riksdagens försvarsutskott tillstyrkte detta förslag i betänkande 1996/97:FöU1, och riksdagen fattade den 13 december 1996 beslut i enlighet med utskottets förslag. 1980 års minprotokoll har hittills reglerat internationella konflikter. Det reviderade protokollet blir tillämpligt även i interna konflikter. Betydelsen av detta är stor eftersom merparten av alla pågående konflikter i dag är interna och minor ofta används som terrorvapen mot civilbefolkningen. Det övergripande syftet med översynen av 1980 års vapenkonvention var att stärka skyddet för civilbefolkningen. Det föreliggande förslaget till reviderat minprotokoll är på praktiskt taget alla punkter betydligt starkare utformat än dess föregångare från 1980. Utskottet vill här framhålla ett antal förändringar:
- Protokollets tillämpningsområde har utvidgats så att det nu kommer att omfatta även interna konflikter; - De allmänna restriktionerna för användning av alla typer av minor har stärkts. Krigförande parter åläggs framgent ett större ansvar för mineringar. Vidare förbjuds detekteringsskydd, och det ställs långtgående krav på försiktighetsåtgärder i samband med minering; - Användning av icke-detekterbara truppminor förbjuds; - Export av icke tillåtna minor förbjuds med omedelbar verkan; - Långtgående krav på självförstörelse och självdesaktivering uppställs; - Förbättrade regler skapas för att skydda fredsbevarande styrkor och olika typer av humanitära missioner mot minor; - Signatärstaterna åläggs att utkräva individuellt straffrättsligt ansvar för överträdelser av protokollets regler. I betänkande 1993/94:UU19 betonade utskottet vikten av att en ny konventionsreglering får en så bred anslutning som möjligt. Styrande för Sveriges - och andra staters - agerande på detta område måste vara en strävan att så långt möjligt undanröja de fruktansvärda verkningar för civilbefolkningen som uppstått till följd av ett urskillningslöst bruk av minvapnet. Ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor utgör den enda verkliga lösningen på de humanitära problem som användningen av minor ger upphov till. Utskottet slog i det nämnda betänkandet fast att Sverige borde lägga fram förslag med sådan innebörd. Sverige föreslog också som första land i augusti 1994 ett internationellt förbud mot antipersonella minor. Under granskningskonferensen anslöt sig alltfler länder till tanken på ett totalförbud mot truppminor. Vid antagande av det reviderade minprotokollet hade antalet stater som sade sig stödja ett totalförbud vuxit till närmare 40. Samtidigt hävdade dock ett flertal länder under förhandlingarnas gång behovet av att fortsatt få använda vissa typer av minor som försvarsvapen. Motståndet mot att förbjuda användningen av minor som ett legitimt försvarsvapen var betydande bl.a. bland de minproducerande staterna, stater som gränsar till stormakter eller med potentiella konflikthärdar i sitt närområde. De tekniska kraven på självförstöring och självdesaktivering för avståndsutlagda truppminor får enligt regeringen anses utgöra den kompromiss som under rådande politiska omständigheter bäst tillgodoser såväl militära som humanitära aspekter på bruket av truppminor och som möjliggör ett universellt antagande av det reviderade protokollet. Det är av betydande vikt att stora minproducerande länder och länder med omfattande lager av minor och mindrabbade länder är beredda att bli bundna av det reviderade protokollet. Utskottet delar detta synsätt. Det reella förhandlingsresultatet - i snart sagt alla multilaterala förhandlingar - beror av förhållandet mellan det materiella innehållet i konventionstexten och antalet stater som är beredda att se sig bundna av dess regler. Enligt utskottets uppfattning innebär det uppnådda förhandlingsresultatet en rimlig balans i det avseendet. Sammantaget innebär det reviderade minprotokollet ett väsentligt förbättrat skydd för civilbefolkningen vid väpnade konflikter och en betydlig förstärkning av den humanitära rätten. Regeringen aviserar i propositionen sin ambition att i olika forum fortsätta sina ansträngningar för att nå ett internationellt totalförbud mot truppminor med en bred anslutning. Utskottet välkomnar denna uttalade målsättning och förutsätter att regeringen som ett led i denna strävan att uppnå ett internationellt totalförbud analyserar de effekter som ikraftträdandet av det reviderade protokollet får. Vad gäller regeringens föreslagna förklaringar och tillkännagivanden, delar utskottet bedömningen att flertalet av de förbud som protokollet stadgar är av den art att de måste efterlevas i fredstid för att vara verkningsfulla. Ett svenskt tillkännagivande av denna innebörd förefaller därför utskottet lämpligt. Det förefaller enligt utskottets uppfattning också lämpligt att på föreslaget sätt avge en förklaring avseende definitionen av truppmina, så att definitionen inte kan ges en sådan tolkning att den omfattar även andra typer av minor. Utskottet delar också den av regeringen framförda åsikten att den plikt som införs för parterna i en väpnad konflikt att röja minfält inte får förhindra eller försvåra att en annan part utför minröjningen. En sådan förklaring bör därför också avges i samband med att Sverige ansluter sig till det reviderade protokollet. Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag till godkännande av det reviderade protokoll II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar av den 3 maj 1996, med föreslagna tillkännagivanden och förklaringar.
Definitionen av truppminor Flera motionsyrkanden behandlar det reviderade minprotokollets definition av truppminor. I motion U17 (v) yrkande 1 föreslår motionärerna att uttrycket ?truppmina? i den svenska konventionstexten ersätts med ?personmina?. I samma motions yrkande 3 motsätter man sig användningen av uttrycket ?i första hand? för att avgränsa truppminor från andra typer av minor. Motionärerna vill att alla minor som är konstruerade för att utlösas av en person skall vara att betrakta som personminor. Snarlika yrkanden har framförts av Miljöpartiet i motion U18 (mp). I yrkande 3 vill man att fordonsminor med röjningsskydd skall betraktas som truppminor, och i yrkande 5 kräver motionärerna att regeringen skall verka för att definitionen av truppminor ändras till att omfatta alla minor som är konstruerade för att explodera genom en persons närvaro. Definitionerna i det reviderade minprotokollet används för att klargöra vad som avses med ett visst i texten återkommande uttryck. Förhandlingarna som ledde fram till den nu föreslagna texten ägde rum på engelska. Den engelska texten har också tolkningsföreträde för det fall olika meningar skulle råda om innebörden av protokollets regler. Eftersom protokollet närmast vänder sig till militär personal, har den svenska militära terminologin fått vara vägledande vid utformningen av den svenska lydelsen av konventionen. Enligt vad utskottet inhämtat, används inom försvaret sedan femtio år tillbaka uttrycket ?truppmina? för att beteckna minor vars syfte är att skada eller försätta ur stridbart skick en eller flera oskyddade soldater. Någon rättslig skillnad finns inte mellan det svenska uttrycket ?truppmina? och den engelska motsvarigheten ?anti-personnel mine?. Enligt de definitioner som ges i minprotokollet avses därmed samma typ av vapen - en mina som i första hand är konstruerad för att explodera genom en persons närvaro, närhet eller kontakt och som försätter ur stridbart skick, skadar eller dödar en eller flera personer. Utskottet finner inte skäl att gå motionärerna till mötes och förespråka en ändring av termen ?truppmina?. Motion U17 (v) yrkande 1 avstyrks. Det reviderade minprotokollet förbjuder användningen av truppminor som inte är detekterbara. Detta förefaller utskottet vara ett av de största framstegen i den nya överenskommelsen. Som utskottet ovan har anfört, var översynskonferensens huvudmål att minska det lidande för civilbefolkningen som det utbredda bruket av landminor har gett upphov till och om möjligt helt förbjuda truppminor. Under förhandlingarnas gång enades de förhandlande staterna om att införa en särskild definition avseende minor som i första hand var konstruerade för att explodera genom en persons närvaro, närhet eller kontakt. I det ursprungliga minprotokollet från 1980 fanns ingen sådan definition. Bruket av stridsvagns- och fordonsminor har inte i samma utsträckning orsakat civilbefolkningen lidande. Förhandlingarna kom därför att huvudsakligen inriktas på en reglering av användningen av truppminor. Ett flertal länder, även sådana som förespråkar ett totalförbud mot truppminor, motsatte sig också under förhandlingarnas gång mera långtgående begränsningar i rätten att använda stridsvagns- och fordonsminor. Av denna anledning har det enligt vad utskottet inhämtat knappast funnits förutsättningar att inom ramen för dessa förhandlingar nå enighet bland signatärstaterna om en mera långtgående reglering av dessa mintyper. Mot denna bakgrund, har det av praktiska och politiska skäl varit nödvändigt att i konventionstexten åstadkomma en gränsdragning mellan de minor som avses omfattas av de nya reglerna och sådana som tills vidare skall falla utanför. Den lösning som valdes under översynskonferensen innebär att lokutionen ?primarily? (i första hand) särskiljer bruket av stridsvagns- och fordonsminor från truppminorna. Utskottet kan inte finna att konventionens syften har motverkats genom denna lösning. Tvärtom har det för att uppnå de framsteg som den nya konventionen innebär sannolikt varit en förutsättning att finna en gränsdragning av denna typ, som inte hindrar enskilda länder från att ansluta sig till texten, av försvars- eller säkerhetspolitiska skäl. Här bör noteras att det svenska tillkännagivandet under artikel 2 punkt 3 ytterligare klargör gränsdragningen mellan olika typer av minor, helt i enlighet med konventionens syften. Utskottet avstyrker motionerna U17 (v) yrkande 3 och U18 (mp) yrkandena 3 och 5.
Avståndsutlagda minor I det reviderade protokollets artikel 2 punkt 2 definieras begreppet ?avståndsutlagd mina?. Enligt denna skall minor som utläggs med hjälp av ett landbaserat system från mindre än 500 meter, inte innefatttas i denna kategori, förutsatt att de används i enlighet med de restriktioner som stipuleras i det reviderade minprotokollet. I motion U18 (mp) yrkande 6 vill Miljöpartiet att Sverige vid kommande revideringar av minprotokollet verkar för att även minor som läggs ut med hjälp av ett landbaserat system från mindre än 500 meter skall betraktas som avståndsutlagda. Enligt den föreslagna konventionstexten måste avståndsutlagda truppminor framgent vara försedda med en mekanism för självförstöring och desaktivering, så att de efter att ha fullgjort sitt syfte inte längre utgör ett hot mot civilbefolkningen eller andra som efter stridernas upphörande har anledning att beträda minerad mark. För platsutlagda minor stadgas i protokollets artikel 5 en omfattande utmärknings- och röjningsplikt. Platsutlagda minor måste röjas innan området lämnas, om det inte överlämnas till en annan stats stridskrafter som åtar sig ansvaret för de skyddsåtgärder som protokollet stipulerar. Jämfört med minprotokollets hittillsvarande lydelse innebär de nya reglerna beträffande truppminor en betydande förbättring av skyddet för civilbefolkningen. I det ursprungliga protokollet fanns ingen uttrycklig reglering av dessa frågor, och det föreskrev ingen ovillkorlig röjningsplikt eller mekanism för självförstöring eller desaktivering. Enligt vad utskottet erfarit visade det sig under förhandlingarnas gång svårt att nå enighet kring definitionen av vad som skulle anses vara plats- respektive fjärrutlagda minor. Även om det uppnådda resultatet inte är optimalt måste det dock enligt utskottets uppfattning ses som en rimlig kompromiss i en tekniskt och politiskt svår fråga, och som ett framsteg för den humanitära rätten. Sammanfattningsvis har skyddet för civilbefolkningen i och med protokollets nya skrivningar stärkts betydligt även på detta område. Utskottet förutsätter att regeringen vid kommande revideringar av protokollet kommer att sträva efter att åstadkomma ytterligare förbättringar. Med det anförda anser utskottet motion U18 (mp) yrkande 6 besvarad.
Exportförbud m.m. Miljöpartiet anför i motion U18 (mp) att den svenska minan FFV 013 bör förbjudas, då inga garantier kan lämnas att den inte kommer att användas som en truppmina (yrkande 1) och att den i vart fall inte skall vara aktuell för svensk export (yrkande 2). Riksdagen har tidigare haft att ta ställning till yrkanden av innebörd att exporten av minan FFV 013 skall förbjudas. Utskottet anförde i betänkande 1996/97:UU6 också i anledning av en motion från Miljöpartiet:
Vad gäller minan FFV 013 konstaterar utskottet att denna inte räknas till de s.k. truppminorna. Enligt vad utskottet inhämtat är den inte heller en antipersonell mina i den meningen att den ligger dold i marken och automatiskt utlöses av förbipasserande. Detta vapen är konstruerat för försvar av fasta installationer, som t.ex. flygfält. Det åligger dock inte utskottet att göra en närmare bedömning av det aktuella vapnet. All export, även beträffande denna vapentyp, skall ske i enlighet med nu gällande riktlinjer. Ansvariga för den prövningen är Inspektionen för strategiska produkter, Exportkontrollrådet och, ytterst, regeringen. Denna utskottets bedömning kvarstår oförändrad. Fordonsminan FFV 013 är inte konstruerad för att verka mot civila eller trupp. Vapnet i fråga är skrymmande, mycket dyrt, och förekommer endast i begränsad omfattning. Minan FFV 013 är enligt vad utskottet har erfarit inte att anse som en truppmina i minprotokollets mening. Förefintligheten - och behovet - av vapen av detta slag har också erkänts av konventionsstaterna i och med den definition av truppminor som innefattas i det reviderade minprotokollets artikel 2 punkt 3. Vad gäller frågan om export av denna typ av vapen, konstaterar utskottet att det svenska tillståndskravet för export är mera långtgående än vad det reviderade protokollet föreskriver. I detta förespråkas endast en allmän återhållsamhet vid export av andra minor än truppminor, medan det svenska tillståndskravet är absolut och förutsätter godkännande från Inspektionen för strategiska produkter. Utskottet avstyrker motion U18 (mp) yrkandena 1 och 2.
S.k. Claymoreminor I samma motions yrkande 7 vill Miljöpartiet att Sverige vid nästa revidering av minprotokollet skall verka för att den i protokollet skapade särlösningen för s.k. Claymoreminor skall strykas. Enligt protokollets artikel 5 punkt 6 behöver inte sådana vapen, som utkastar fragment i en sektor mindre än 90 grader och som är placerade på eller över marken, utmärkas och inhägnas på samma sätt som andra minor. Denna vapentyp får användas under 72 timmar, om den är placerad i omedelbar närhet av en militär enhet och området bevakas för att förhindra tillträde av civila. I det nu föreliggande förslaget till reviderat minprotokoll har olika mintyper kommit att omfattas av delvis olika regler. Dessa distinktioner har uppkommit huvudsakligen med utgångspunkt i skillnader i militär effekt mellan olika typer av vapen. Deras olika grad av potentiella risker för civilbefolkningen motiverar enligt utskottets uppfattning dessa skillnader i den rättsliga regleringen av deras användning. Utskottet har ovan berört definitionen av begreppet truppmina. Vad gäller s.k. Claymoreminor, noterar utskottet att dessa typiskt sett inte utgör ett hot mot civilbefolkningen i samma omfattning som andra minor, även om också dessa har kommit att innefattas under den övergripande definitionen av truppminor. Den särlösning som valts för användningen av denna vapenkategori förutsätter ett direkt samband med den militära enhet som placerat ut vapnen och att de kontinuerligt övervakas av militär personal. Protokollets reglering förutsätter sålunda att dessa minor är avsedda att komma till användning i anslutning till regelrätta stridshandlingar mellan stridande förband. I sådana sammanhang kan det finnas situationer där denna typ av vapen är att se som legitima. I propositionen har regeringen anfört att denna mintyp kan användas bl.a. av Förenta nationernas fredsbevarande styrkor, för att skydda egna grupperingar. Det torde sålunda finnas skäl till skillnader i den rättsliga regleringen, i den grad som dessa motsvaras av skillnader i vapnens avsedda effekt. Det överenskomna uttryckssättet torde också återspegla vad som i de nu avslutade förhandlingarna varit politiskt möjligt att uppnå. Utskottet finner inte anledning att gå motionärerna till mötes och föreskriva regeringens vidare agerande på denna punkt. Motion U18 (mp) yrkande 7 avstyrks.
Svensk lagstiftning m.m. Vänsterpartiet anför i motion U17 (v) yrkande 4 att en svensk ratificering av det reviderade minprotokollet rimligen bör åtföljas av ett tillägg i lagen (1992:1300) om krigsmateriel. Den nuvarande lagen reglerar endast tillståndsgivning för tillverkning och tillhandahållande av krigsmateriel. Motionärerna vill se att ett allmänt förbud för kemiska, biologiska och andra massförstörelsevapen, inklusive ett förbud mot personminor, införs i lagen med hänvisning till internationell rätt. På grundval av en utredning utförd av Försvarsmakten föreslog regeringen i proposition 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2 ett totalförbud mot användning av antipersonella minor i det svenska försvaret. Detta förslag tillstyrktes av försvarsutskottet i betänkande 1996/97:FöU1, och riksdagen fattade den 13 december 1996 beslut i enlighet med utskottets förslag. Riksdagens beslut är bindande för regeringen och Försvarsmakten liksom för övriga svenska myndigheter. Enligt svensk rättstradition regleras inte i lag vilka vapentyper som skall stå till Försvarsmaktens förfogande. Lagen (1992:1300) om krigsmateriel uppställer ett generellt förbud mot tillverkning, tillhandahållande och utförsel av vapen, ammunition och annan för militärt bruk utformad materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör krigsmateriel. I förordningen (1992:1303) om krigsmateriel har definierats vad som skall anses vara krigsmateriel. Landminor, försåt och andra anordningar återfinns i förteckningen över krigsmateriel för strid. Utförseltillstånd för krigsmateriel får enligt lagen om krigsmateriel inte lämnas om det skulle strida mot internationella överenskommelser som Sverige har biträtt, mot beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig (ovillkorliga hinder i lagens mening). Denna lagtekniska lösning innebär att ett svenskt godkännande av det reviderade minprotokollet skapar ett ovillkorligt hinder mot export av truppminor som inte uppfyller kraven på detekterbarhet, och av truppminor till icke-statliga organ. Vid protokollets ikraftträdande tillkommer avståndsutlagda truppminor som inte självförstörs och självdesaktiveras. Regeringen gör i propositionen bedömningen att inga lagändringar krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till det reviderade minprotokollet. Utskottet delar denna regeringens uppfattning. Utskottet finner det inte påkallat att reglera förbudet mot truppminor i lag. Att lagreglera förbudet mot användning av truppminor skulle enligt utskottets uppfattning inte medföra en skärpning av redan gällande regelsystem. Utskottet avstyrker motion U17 (v) yrkande 4. Vänsterpartiet anför i motion U17 (v) yrkande 2 att en deklaration rörande det unilaterala svenska förbudet mot användning av truppminor bör avges i samband med att Sverige tillträder det reviderade minprotokollet. Sverige bör enligt motionärerna utnyttja detta tillfälle att markera sin hållning och därigenom fungera som efterföljansvärt exempel. Enligt vad utskottet har inhämtat hade i januari i år 53 stater uttalat sig till förmån för ett internationellt förbud mot tillverkning, lagring, överföring och användning av truppminor. 21 av dessa stater har också för egen del avsagt sig all användning av truppminor vad gäller det egna landets försvarsmakt. Utskottet välkomnar det växande stödet till förmån för ett internationellt förbud mot truppminor. Förklaringar och tillkännagivanden i anslutning till ratificering av internationella avtal lämnas i regel i de fall där en stat på detta sätt vill förtydliga sitt ställningstagande och det sätt på vilket man avser att tillämpa den framförhandlade konventionstexten. De förklaringar och tillkännagivanden som regeringen föreslår i propositionen är också av sådan karaktär. Vad gäller riksdagens beslut av den 13 december 1996, kommer detta - som mera långtgående än vad det reviderade minprotokollet föreskriver - enligt utskottets uppfattning inte att ha någon materiell betydelse för den svenska tillämpningen av minprotokollet. Därför finns heller ingen anledning att göra ett formellt tillkännagivande i denna del. Utskottet har förstått att regeringen i samband med avgivandet av Sveriges samtycke att bli bundet av det reviderade protokollet avser att informera depositarien, FN:s generalsekreterare, om riksdagens beslut om ett svenskt förbud mot användning av truppminor. Utskottet finner det inte påkallat med något regeringens agerande därutöver. Med det anförda anser utskottet motion U17 (v) yrkande 2 besvarad.
Ottawaprocessen Miljöpartiet anför i motion U18 (mp) yrkande 4 att regeringen med större kraft bör stödja den s.k. Ottawaprocessen, som utanför FN:s ram syftar till ett totalförbud mot truppminor. Motionärerna utgår ifrån att en konvention bör kunna undertecknas i december i år. Sverige bör underteckna konventionen och söka förmå andra stater att göra detsamma. Enligt utskottets uppfattning har Sverige varit ett föregångsland i fråga om ett internationellt totalförbud mot truppminor, inte minst genom riksdagens beslut av den 13 december 1996, som innebar att truppminorna i det svenska försvaret kommer att vara avskaffade senast år 2001. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att Sverige inte har producerat truppminor på över 20 år, och de senaste 15 åren har heller ingen export av sådana vapen ägt rum. Regeringens uttalade målsättning är att åstadkomma ett internationellt totalförbud för truppminor, ett förbud som omfattar produktion, lagring, användning och export, med bredast möjliga anslutning av såväl producenter som exportörer samt inte minst de länder som själva drabbats av den utbredda användningen av minor i väpnade konflikter. Regeringen betonar i propositionen vikten av att det reviderade minprotokollet får en universell anslutning och en så vid tillämpning som möjligt. Utskottet delar denna uppfattning. För att skyddet av civilbefolkningen skall bli effektivt krävs enligt utskottets uppfattning bredast möjliga anslutning till ett traktatfäst förbud mot truppminor. Utrikesutskottet konstaterade i sitt betänkande 1993/94:UU19 att det finns anledning att på detta område sträva efter ett utökat samarbete genom FN. Utskottet betonade att minfrågan har såväl humanitära aspekter som nedrustnings- och utvecklingsaspekter, och att de övergripande aspekterna på minröjningsfrågan lämpligen kunde tas upp samlat för att inom FN-systemets ram få till stånd en samordning. I samma betänkande betonade utskottet att en översyn av 1980 års konvention om särskilt inhumana vapen var angelägen, och att Sverige bör verka för en ökad anslutning till denna. Utskottet underströk också att det förelåg ett stort behov av att dels skärpa konventionens materiella regler vad avser användandet av minor, dels göra konventionen gällande under s.k. interna väpnade konflikter. Utskottet fortsatte:
Utskottet anser att Sverige i samband med översynskonferensen bör klargöra att ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor utgör den enda verkliga lösningen på det humanitära problem användningen av minor ger upphov till. Sverige bör härvid lägga förslag med syfte att få till stånd ett sådant förbud. Utskottets överväganden resulterade i ett tillkännagivande till regeringen. Sverige blev också 1994 det första land som formellt föreslog ett internationellt totalförbud mot truppminor i samband med granskningskonferensen av 1980 års vapenkonvention. Sedan konferensens avslutning i maj 1996 har Sverige varit aktivt engagerat i de forum som stått till buds för att väcka opinion för tanken på ett totalförbud. Enligt vad utskottet inhämtat har regeringens arbete bedrivits både inom nedrustningskonferensen i Genève (CD) och inom ramen för den s.k. Ottawaprocessen. Regeringens övergripande målsättning har i båda dessa forum varit att bidra till att åstadkomma en konventionsreglering som uppfyller den svenska målsättningen. Utskottet delar motionärernas bedömning av Ottawaprocessen, i så måtto att denna också enligt utskottets uppfattning har varit av stor betydelse för att bygga vidare på den existerande internationella opinionen för ett totalförbud och för att driva arbetet framåt med sikte på en snar överenskommelse. Med utgångspunkt i den övergripande målsättningen att åstadkomma ett totalförbud för truppminor har Sverige deltagit aktivt i de diskussioner som förts rörande det konventionsutkast till vilket motionärerna hänvisar. Utskottet har förstått att det är regeringens avsikt att även fortsättningsvis stödja initiativ som likt Ottawaprocessen har ett syfte som ligger i linje med Sveriges ambitioner på minområdet. Svårigheterna skall dock inte underskattas. Som utskottet anfört ovan, beror det reella resultatet av alla överenskommelser på detta område dels på de materiella reglerna i en eventuell konventionstext, dels på staternas vilja att biträda konventionen. De motsättningar och därav föranledda kompromisser som kommit till synes vid revideringen av minprotokollet kan i många delar komma att göra sig gällande också i andra forum där samma och liknande frågor diskuteras. Det är enligt utskottets uppfattning därför för tidigt att ha någon bestämd uppfattning om i vilken mån Ottawaprocessen kommer att leda till konkreta framsteg utöver vad som nu uppnåtts i och med det reviderade minprotokollet. Utskottet förutsätter att regeringen även fortsättningsvis på lämpligt sätt stöder Ottawaprocessen i syfte att åstadkomma ett internationellt förbud för truppminor, men ser inte anledning att föregripa förhandlingsresultatet. Med det anförda anser utskottet motion U18 (mp) yrkande 4 besvarad.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande regeringens förslag att riksdagen med bifall till propositionen godkänner det den 3 maj 1996 reviderade protokollet II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt eller andra anordningar till 1980 års vapenkonvention (Sö 1982:27), med de förklaringar och tillkännagivanden som regeringen förordat, 2. beträffande uttrycket "truppmina" att riksdagen avslår motion 1996/97:U17 yrkande 1, res. 1 (v) 3. beträffande gränsdragningen mellan truppminor och andra minor att riksdagen avslår motionerna 1996/97:U17 yrkande 3 och 1996/97:U18 yrkandena 3 och 5, res. 2 (v, mp, kd) 4. beträffande avståndsutlagda minor att riksdagen förklarar motion 1996/97:U18 yrkande 6 besvarad med vad utskottet anfört, 5. beträffande exportförbud m.m. att riksdagen avslår motion 1996/97:U18 yrkandena 1 och 2, res. 3 (v, mp) 6. beträffande s.k. Claymoreminor att riksdagen avslår motion 1996/97:U18 yrkande 7, res. 4 (v, mp) 7. beträffande svansk lagstiftning m.m. att riksdagen med avslag på motion 1996/97:U17 yrkande 4 förklarar motion 1996/97:U17 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört, res. 5 (v) 8. beträffande Ottawaprocessen att riksdagen förklarar motion 1996/97:U18 yrkande 4 besvarad med vad utskottet anfört.
Stockholm den 29 april 1997
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Inga-Britt Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Carina Hägg (s), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Tone Tingsgård (s), Eva Zetterberg (v), Agneta Brendt (s), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kd), Magnus Johansson (s), Henrik Landerholm (m) och Ingbritt Irhammar (c).
Reservationer
1. Uttrycket "truppmina" (mom. 2) Eva Zetterberg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Enligt de definitioner som ges" och på s. 17 slutar med "yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse: Enligt de definitioner som ges i minprotokollet avses därmed samma typ av vapen - en mina som i första hand är konstruerad för att explodera genom en persons närvaro, närhet eller kontakt och som försätter ur stridbart skick, skadar eller dödar en eller flera personer. Även om det inte finns någon rättslig skillnad mellan de båda uttrycken, anser utskottet att den svenska versionen av konventionstexten för tydlighetens skull bör använda uttrycket "personminor". Detta uttryck beskriver på ett bättre sätt minornas effekt och motsvarar bättre allmänt språkbruk. Med det anförda tillstyrker utskottet motion U17 (v) yrkande 1. dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 2. beträffande uttrycket "truppmina" att riksdagen med bifall till motion 1996/97:U17 yrkande 1 samt med anledning av propositionen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Gränsdragningen mellan truppminor och andra minor (mom. 3) Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Utskottet kan inte" och slutar med "yrkandena 3 och 5" bort ha följande lydelse: Enligt utskottets uppfattning innebär denna lösning att definitionen av truppminor har blivit otydlig. Att ordet "primarily" har lagts till, har uppenbarligen skett för att säkerställa att fordonsminor försedda med röjningsskydd inte skall betraktas som truppminor. I stället för den valda lösningen önskar utskottet en tydligare tolkning av begreppet truppmina. Det bör enligt utskottets uppfattning klart framgå att en mina som är konstruerad för att explodera genom en persons närvaro och agerande är att bedöma som en truppmina, även om den kan fungera också på annat sätt. Utskottet anser att tillägget "primarily" är olyckligt, eftersom det kan ge utrymme för olika tolkningar. Regeringen bör verka för att få bort ordet "primarily", till förmån för en tydligare definition av begreppet "truppmina". Detta bör ges regeringen till känna. Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna U17 (v) yrkande 3 och U18 (mp) yrkandena 3 och 5, dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 3. beträffande gränsdragningen mellan truppminor och andra minor att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:U17 yrkande 3 och 1996/97:U18 yrkandena 3 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Exportförbud m.m. (mom. 5) Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Detta vapen är" och som på s. 19 slutar med "motion U18 (mp) yrkandena 1 och 2" bort ha följande lydelse: Riksdagen fattade den 13 december 1996 beslut om totalförbud mot användning av antipersonella minor/truppminor i det svenska försvaret. Som ett led i detta arbete har riksdagen förbjudit att sådana minor, liksom komponenter till dem, blir föremål för export. Minan FFV 013 är konstruerad för försvar av fasta installationer. Utskottet har inhämtat att denna mintyp inte är avsedd att lämnas obevakad och i normalfallet utlöses manuellt via tändkabel. Vid en närmare bedömning av det aktuella vapnet har det dock framkommit att även snubbeltrådsutlösning kan förekomma. I de fallen får denna mina en verkan motsvarande vad som gäller för truppminor. Utskottet finner därför att minan FFV 013 bör kategoriseras som en truppmina i konventionens mening. Detta innebär att den aktuella minan inte skall komma till användning inom det svenska försvaret. Med det anförda tillstyrker utskottet motion U18 (mp) yrkande 1. Utskottet anser motion U18 (mp) yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört. dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 5. beträffande exportförbud m.m. att riksdagen med bifall till motion 1996/97:U18 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion 1996/97:U18 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört.
4. S.k. Claymoreminor (mom. 6) Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "I det nu föreliggande förslaget" och som på s. 20 slutar med "Motion U18 (mp) yrkande 7 avstyrks" bort ha följande lydelse: Den särlösning som skapats för Claymoreminor är enligt utskottets uppfattning inte tillfredsställande. Denna innebär att minor som kastar ut fragment i en sektor på mindre än 90 grader är tillåtna, trots att de i konventionens mening är att se som truppminor. Det anses att de inte utgör samma hot mot civilbefolkningen som andra minor, eftersom de är utplacerade av en militär enhet och också övervakas och används av militär personal på platsen. De är tänkta att användas i direkta stridshandligar mellan stridande förband, och anses av den anledningen inte behöva inhägnas eller utmärkas som andra minor. Konventionsregleringen förutsätter att den segrande parten efter konfliktens upphörande skall kunna avlägsna minorna efter de tillåtna 72 timmarnas användning. Sannolikheten för detta är enligt utskottets förmenande inte sådan att användningen av Claymoreminor bör tillåtas. Sverige bör vid kommande revidering av protokollet verka för att detta undantag avskaffas. Utskottet tillstyrker därmed motion U18 (mp) yrkande 7. dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 6. beträffande s.k. Claymoreminor att riksdagen med bifall till motion 1996/97:U18 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Svensk lagstiftning m.m. (mom. 7) Eva Zetterberg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Riksdagens beslut är bindande" och slutar med "Utskottet avstyrker motion U17 (v) yrkande 4" bort ha följande lydelse: Utskottet delar inte regeringens uppfattning rörande betydelsen av en lagreglering av det svenska förbudet mot truppminor. Enligt utskottets uppfattning kunde ett införande av förbudet i lag understryka varaktigheten och långsiktigheten i det svenska förbudet. Genom en sådan åtgärd skulle Sveriges roll som pådrivade part i strävan efter ett internationellt totalförbud mot personminor stärkas. Detta bör ges regeringen till känna. Därmed tillstyrker utskottet motion U17 (v) yrkande 4. dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 7. beträffande svensk lagstiftning m.m. att riksdagen med bifall till motion 1996/97:U17 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion 1996/97:U17 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Ottawaprocessen (mom. 8) Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anför: På grund av missnöje med resultatet av de förhandlingar som fördes 1994-1996 och som resulterade i den reviderade CCW-konventionen har förslag väckts om ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor. Två forum har föreslagits för att uppnå detta: FN:s nedrustningskonferens i Genève, CD och den s.k. Ottawaprocessen, vilken initierades av Kanadas utrikesminister vid ett möte i Ottawa i oktober 1996. Problemet med förhandlingarna i Genève är att konsensusprincipen råder, vilket innebär att en enda CD-medlem kan blockera ett förbud. Detta har redan skett, och man kommer inte längre i minförhandlingarna inom nedrustningskonferensen. Syftet med Ottawaprocessen är att utanför FN:s ram utarbeta en ny konvention som totalförbjuder antipersonella minor. I december beräknas en konvention kunna undertecknas. Miljöpartiet menar att Sverige inte bara bör underteckna denna utan också arbeta för att flera länder gör detsamma, t.ex. grannländerna i Norden och Östersjöområdet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Propositionen.........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................2 Propositionens huvudsakliga innehåll 2 Bakgrund 3 1980 års vapenkonvention 3 Ärendet och dess beredning 4 Innehållet i det reviderade protokollet 5 Tillämpningsområde 5 Definitioner 5 Allmänna regler och restriktioner för minor, försåt och andra anordningar 6 Truppminor 6 Förbud mot icke-detekterbara truppminor 6 Avståndsutlagda minor 7 Övergångsbestämmelser för krav på självförstöring och desaktivering av truppminor 7 Försåt och andra anordningar 7 Upprättandet av protokoll och minkartor 7 Skydd för Förenta nationernas fredsbevarande verksamhet och andra humanitära insatser 8 Överträdelse av protokollets bestämmelser 8 Protokollet och svenska förhållanden 8 Godkännande av protokollet 10 Skälen för regeringens förslag 10 Sammanfattning av motionerna 11 Utskottets överväganden 13 Regeringens förslag 13 Definitionen av truppminor 16 Avståndsutlagda minor 17 Exportförbud m.m. 18 S.k. Claymoreminor 19 Svensk lagstiftning m.m. 20 Ottawaprocessen 21 Hemställan 23 Reservationer........................................24 Särskilt yttrande....................................26