Registrering och dokumentation av de statliga museernas samlingar
Betänkande 1990/91:KrU10
Kulturutskottets betänkande
1990/91:KRU10
Registrering och dokumentation av de statliga museernas samlingar
Innehåll
1990/91 KrU10
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet de förslag om registrering och dokumentation av de statliga museernas samlingar som lagts fram i riksdagens revisorers förslag 1989/1990:16. Revisorernas förslag syftar till en bättre kontroll av museernas samlingar. För att inhämta ytterligare information och synpunkter beträffande revisorernas förslag har utskottet ordnat en utfrågning med företrädare för utbildningsdepartementet, statens konstmuseer, naturhistoriska riksmuseet, medelhavsmuseet och Nordiska museet. Med hänvisning till att det på de statliga museerna finns föremål som har stor betydelse för svenskt kulturarv eller som i övrigt har stort värde konstaterar utskottet att det är en självklar uppgift för museerna att ha en noggrann kontroll över samlingarna. Utskottet anser att det i första hand bör ankomma på vederbörande museistyrelse att besluta om på vilken nivå och på vilket sätt registrering och dokumentation av samlingarna bör genomföras. Därutöver bör enligt utskottets mening regeringen pröva vilka åtgärder som bör vidtas för att en förbättrad kontroll av de statliga museernas samlingar skall kunna åstadkommas. Med hänvisning till vad som redovisas i betänkandet biträder utskottet inte förslag av revisorerna om ett särskilt riksdagsuttalande om extern revision av museisamlingarna. I fråga om användning av ADB för registrering och dokumentation noterar utskottet att de statliga museerna i stor utsträckning använder ADB för att registrera samlingarna samt att ett samarbete på detta område har inletts mellan de statliga och regionala museerna. Utskottet menar bl.a. att det är viktigt att detta samarbete fortsätts och vidareutvecklas.
Riksdagens revisorers förslag
Riksdagens revisorer har granskat hur befintliga registrerings- och dokumentationsrutiner fungerar i fråga om de statliga museernas kontroll över sina samlingar. Efter verkställd granskning har revisorerna avgivit förslag 1989/90:16 till riksdagen. Revisorernas granskning redovisas i den vid förslaget fogade rapporten (1989/90:8) Registrering och dokumentation av de statliga museernas samlingar.
I nämnda förslag -- riksdagens revisorers förslag (1989/90:16) angående registrering och dokumentation av de statliga museernas samlingar -- hemställer riksdagens revisorer att riksdagen ger regeringen i uppdrag att lägga fram förslag om en förbättrad kontroll över de statliga museernas samlingar i enlighet med revisorernas förslag. Förslaget redovisas av revisorerna på följande sätt.
Även om de statliga museerna uppvisar en splittrad bild i fråga om samlingsstrukturen bör enligt revisorernas mening vissa minimikrav gälla för museerna i fråga om registrering och dokumentation av samlingarna. Sålunda skall man av registreringen kunna utläsa vad som finns i samlingarna och var enstaka föremål befinner sig.
Dessa krav tjänar två syften, nämligen dels att skapa utrymme för museernas registrerings- och revisionsarbete, dels att ge grund för extern revision.
För närvarande saknas centrala föreskrifter som klart anger de förutsättningar som skall gälla för museernas verksamhet i fråga om handhavandet av samlingarna. Sålunda föreligger enligt museernas instruktioner endast skyldighet att vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika de samlingar som anförtrotts dem. Skärpta regler bör därför utfärdas.
Det finns självklart skillnader i samlingarnas struktur som också medför skillnader i ambitionsnivåerna hos de skilda museerna. Därför bör för varje museum finnas ett styrelsebeslut i vilket det slås fast den nivå och det sätt på vilket registreringen skall genomföras. De minimikrav som anges i rapporten bör därvid uppfyllas, dvs. det skall finnas föreskrifter om vad som skall ingå i samlingarna, var föremålen förvaras och, om föremålen förflyttas, var de då är.
Det är vidare nödvändigt att man, genom externa revisioner av regeringens revisionsorgan, följer upp och kontrollerar museernas innehav. För att sådana revisioner skall kunna genomföras är det nödvändigt att det finns interna revisionsprotokoll mot vilken extern revision kan företas.
Erforderliga förutsättningar för museerna att genomföra registrering med hjälp av datamedium bör vidare skapas.
Revisorerna har som framgår av rapporten (s. 22) låtit genomföra ett försök i mindre skala med datorbaserad registrering och dokumentation med utgångspunkt i en i Canada utarbetad modell. Försöket kunde, som också redovisas i rapporten, efter en relativt kort tid bedömas ge mycket gott resultat. Revisorerna förordar att möjligheterna att införa och vidareutveckla metoden för svenskt vidkommande undersöks. Kostnaderna för att etablera ett system måste bedömas efter de behov som föreligger för varje typ av museum.
Utskottet sammanfattar i ett senare avsnitt i fyra punkter revisorernas förslag.
Ärendets beredning
Utskottet har ordnat en utfrågning beträffande revisorernas förslag. Därvid har information lämnats och synpunkter framförts av företrädare för utbildningsdepartementet, statens konstmuseer, naturhistoriska riksmuseet, medelhavsmuseet och Nordiska museet. I samband med utfrågningen överlämnades två promemorior med synpunkter på revisorernas förslag om dataregistrering av museernas samlingar (bil. 1 och 2). Vad som förekommit vid utfrågningen framgår av bil. 3 till betänkandet. Utredningschefen vid riksdagens revisorer Bo Willart har -- sedan han tagit del av vad som framkommit vid utfrågningen -- lämnat viss kompletterande upplysning rörande de förslag som riksdagens revisorer fört fram.
Sammanfattning av riksdagens revisorers granskning
I den inledningsvis angivna rapporten påpekar revisorerna att i massmedia under hösten 1987 uppmärksammades vissa missförhållanden angående de statliga museernas registrerings- och dokumentationsrutiner. Med anledning härav inledde revisorerna en förstudie. Förstudien byggde i huvudsak på intervjuer med företrädare för nio museer eller museiavdelningar, vilka ansetts särskilt lämpade att spegla olika typer av "museiprofiler". I förstudien konstaterades att till övervägande del kunde inget av de granskade museerna sägas ha tillfredsställande kontrollsystem för sina samlingar och att en övergripande brist är att det inte finns några förordningar som reglerar hur de statliga museerna skall hantera sina samlingar. I instruktionerna för de statliga museerna och stadgarna för stiftelserna Nordiska museet och Sveriges tekniska museum anges endast att museerna skall vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika de samlingar och det dokumentationsmaterial som har anförtrotts myndigheten. Revisorerna ansåg att instruktionens formulering knappast kunde sägas vara vägledande när det gäller ambitionsnivån för museernas registrering och dokumentation. Revisorerna diskuterade därför vad som bör ingå i begreppet förteckna och gjorde den definitionen att förteckningen skall vara utformad så att man vet vad som ingår i samlingarna, var föremålen befinner sig, och om de finns på rätt plats.
Mot den redovisade bakgrunden beslöt revisorerna att fortsätta sitt granskningsarbete genom en enkät som syftade till att belysa museernas befintliga rutiner och uttalade önskemål för att uppfylla erforderliga minimikrav. Enkäten tillställdes de 41 museer som enligt statens kulturråds nomenklatur klassificerats som statliga. Frågorna behandlade till största delen förutsättningarna för uppställda minimikrav beträffande registrerings- och dokumentationsrutiner, dvs. huruvida rutinerna motsvarade vad som krävs enligt den ovan gjorda definitionen av begreppet förteckning. I rapporten lämnades följande sammanfattning av museernas svar på enkäten.
Samtliga museikategorier uppfattar inre hot (svinn, mänskliga faktorn m.m.) som de största hoten mot verksamheten. God ordning och bra kontrollsystem torde väsentligt minska realiserandet av dessa hot.
Förutsättningarna för att veta vad som finns i samlingarna genom att exempelvis varje föremål är registrerat och avbildat kunde uppfyllas av 38 % av museerna. De hinder som förelåg för en fullständig registrering angavs vara svårigheter att prioritera dessa arbetsuppgifter gentemot andra, att med den rådande eftersläpningen skulle det krävas åtskilliga manår för att uppnå tillfredsställande dokumentation.
Förutsättningarna för att veta var föremålen fanns i samlingarna genom exempelvis att varje föremål skall ha en basplats i magasin eller i utställningar och att varje förflyttning registreras kunde uppfyllas av knappt hälften av museerna. Frågan om fasta basplatser relaterades ofta till brist på lämpliga lokaler. De flesta museer som inte redan hade fasta basplatser önskade att så skulle vara fallet. Anmärkningsvärt är dock att nästan 50 % av konstmuseerna ansåg det inte vara genomförbart.
Registrering av förflyttningar ansågs önskvärt av samtliga kulturhistoriska museer och specialmuseer, där så redan inte skedde. Bland de naturhistoriska museerna, vars samlingar till stor del utgör arbetsmaterial, fanns några som ansåg att det inte var genomförbart att registrera alla förflyttningar. Den största andelen museer som inte ansåg det vara genomförbart att registrera förflyttningar fanns emellertid bland konstmuseerna.
Förutsättningarna för att kontrollera om ett visst föremål finns och finns på rätt plats exempelvis genom intern och/eller extern inventering bedömdes som ej genomförbart av cirka hälften av museerna. Intern revision säges inte vara genomförbar eftersom den är alltför resurskrävande. Museerna tycks därvid utgått från att man årligen skulle gå igenom hela samlingarna och inte övervägt att göra stickprov.
-- -- --
Beträffande extern revision anser många att det vore önskvärt men några hävdar att det inte är möjligt att genomföra sådan revision eftersom man inte tillåter obehöriga att få tillträde i sina samlingar.
Granskningen visar enligt vad revisorerna anför i rapporten att påtagliga brister finns inom de statliga museerna vad avser kontrollen över de föremål museerna har att hantera, vårda och bevara. I rapporten redovisas mot denna bakgrund förslag till åtgärder som med vissa marginella förändringar stämmer överens med vad som lagts fram för riksdagen.
Revisorerna har -- med utgångspunkt i erfarenheter från en försöksverksamhet vid medelhavsmuseet som redovisas i revisorernas förslag -- gjort en översiktlig beräkning av den arbetsinsats som skulle krävas för att genomföra den kanadensiska modell som inledningsvis angetts. Denna beräkning ger vid handen att en registrering av naturhistoriska riksmuseets fanerogam- och kryptogamherbarium skulle kräva drygt 11 manår, Nordiska museets ca 2 miljoner föremål skulle kräva en arbetsinsats på 30 manår medan östasiatiska museet med 80 000 föremål skulle behöva 10 manår.
Utskottet
Riksdagens revisorer har gjort en granskning av de statliga museernas registrering och dokumentation av sina samlingar. Revisorerna konstaterar att det finns påtagliga brister inom dessa museer vad avser kontrollen över de föremål museerna har att hantera. Revisorerna framhåller också att museerna av skilda skäl -- ekonomiska eller praktiska -- anser sig inte kunna leva upp till de säkerhetskrav som rimligen bör ställas.
Revisorerna anför att det för närvarande saknas centrala föreskrifter som klart anger de förutsättningar som skall gälla för museernas verksamhet i fråga om handhavandet av samlingarna. Sålunda föreligger enligt museernas instruktioner endast skyldighet att vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika de samlingar som anförtrotts dem. Revisorerna anser därför att skärpta regler bör utfärdas.
Utskottet sammanfattar revisorernas förslag på följande sätt.
1. Vissa minimikrav bör gälla för museerna i fråga om registrering och dokumentation av samlingarna -- av registreringen skall framgå vad som ingår i samlingarna och var de skilda föremålen befinner sig.
2. För varje museum bör finnas ett styrelsebeslut i vilket slås fast den nivå och det sätt på vilket registreringen skall genomföras. De nämnda minimikraven bör därvid uppfyllas.
3. Det är nödvändigt att museernas innehav följs upp och kontrolleras genom externa revisioner av regeringens revisionsorgan. Härför krävs interna revisionsprotokoll.
4. Erforderliga förutsättningar för museerna att genomföra registrering med hjälp av datamedium bör skapas. Möjligheterna att införa och vidareutveckla en kanadensisk modell som prövats på medelhavsmuseet bör undersökas.
I det följande behandlar utskottet först revisorernas synpunkter och förslag med avseende på kravet på hur museisamlingarna skall registreras och kravet på ett särskilt styrelsebeslut härom. Därefter tar utskottet upp förslagen om externa revisioner och registrering med hjälp av ADB.
Utskottet konstaterar inledningsvis att det varit väl motiverat att göra de statliga museernas registrerings- och dokumentationsrutiner till föremål för en så ingående granskning som riksdagens revisorer har gjort. På de statliga museerna finns föremål som har stor betydelse för vårt kulturarv eller som eljest har stort värde. Det är därför en självklar uppgift för museerna att ha en noggrann kontroll över samlingarna. Härför krävs att museisamlingarna är registrerade och dokumenterade på ett tillfredsställande sätt. Av den av utskottet ordnade utfrågningen framgår att företrädare för museerna är medvetna om att det finns sådana brister och problem som revisorerna har pekat på. De framhåller dock att en bidragande orsak till svårigheten för vissa av museerna att ha en tillfredsställande kontroll över samlingarna är bristen på ändamålsenliga magasinsutrymmen. Den statliga museiorganisationen omfattar ett fyrtiotal museer. Som revisorerna framhåller uppvisar de statliga museerna en splittrad bild såväl i fråga om samlingarnas uppbyggnad och omfattning som i fråga om inriktningen av museiverksamheten. Flertalet museer tillhör utbildningsdepartementets område. Inom försvarsdepartementets område finns tre försvarshistoriska museer och två fästningsmuseer. Vidare finns museer som hör till statliga verk, t.ex. post- och järnvägsmuseerna, vilka sorterar under respektive departement. Revisorerna framhåller att de skillnader som finns mellan museerna medför att dessa har olika ambitionsnivå med avseende på bl.a. registrering. Revisorerna anser därför att det bör ankomma på varje museums styrelse att besluta om på vilken nivå och på vilket sätt som registreringen skall genomföras.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om sina överväganden vid behandlingen hösten 1990 av frågan om museernas bevakningskostnader. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:KrU9 anförde utskottet bl.a. följande.
I ett längre perspektiv kan det inte ankomma på regeringen -- och än mindre på riksdagen -- att göra en bedömning av vilka resurser centralmuseerna skall avsätta för bevakningskostnader. Som ovan anges vill föredragande statsrådet se förslagen i propositionen som en fortsatt utveckling mot ett system där museerna själva får väga angelägenheterna av olika medelsbehov och tillgängliga resurser mot varandra. En sådan utveckling är enligt utskottets mening naturlig med hänsyn till bl.a. att den största sakkunskapen om olika delar av museiverksamheten finns på museerna; regeringen och riksdagen bör främst göra övergripande bedömningar i fråga om verksamhet och resursfördelning.
Utskottet vill även erinra om att inom utbildningsdepartementet har en översyn av samtliga instruktioner för museerna inom departementets område gjorts. Översynen har skett med utgångspunkt i de riktlinjer för ledningen av den statliga förvaltningen som riksdagen lade fast år 1987 (prop. 1986/87:99, bet. KU 29, rskr. 226). Syftet har varit att skapa bättre möjligheter för regeringen att styra verksamheten i stort samtidigt som myndigheterna ges större frihet och ansvar. I enlighet härmed har ansvarsfördelningen mellan styrelse och verksledning klarare lagts fast och ett större ansvar lagts på museernas styrelser vilkas uppgifter har preciserats.
Utskottet anser i likhet med revisorerna att en bättre kontroll av museisamlingarna bör komma till stånd.
Med hänsyn bl.a. till utskottets ovan redovisade ställningstagande bör det i första hand ankomma på vederbörande museistyrelse att i angivna syfte besluta om på vilken nivå och på vilket sätt registrering och dokumentation av samlingarna bör genomföras. Museistyrelsen bör därvid beakta de synpunkter och förslag revisorerna fört fram.
Enligt utskottets mening bör därutöver regeringen i överensstämmelse med vad revisorerna förordat pröva vilka åtgärder som bör vidtas för att en förbättrad kontroll av de statliga museernas samlingar skall kunna åstadkommas.
I detta sammanhang finns det anledning att peka på att kontroll av samlingarna endast är en -- om än en mycket viktig sådan -- av de uppgifter som åvilar museerna. Då det gäller att bedöma ambitionsnivån för museernas verksamhet är det nödvändigt att ta hänsyn även till de synpunkter som framkommit vid utfrågningen. Det är uppenbart att ett genomförande av revisorernas förslag om registreringen av museisamlingarna kan medföra krav på resursförstärkningar, i fråga om vissa samlingar i betydande omfattning.
Vad utskottet anfört om kontroll av museisamlingar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller revisorernas synpunkter på externa revisioner av museernas samlingar vill utskottet erinra om att revisionsutredningen i betänkandet (SOU 1990:64) Årlig revision i statsförvaltningen föreslagit bl.a. att myndigheterna varje år skall upprätta en årsredovisning som skall inlämnas till regeringen. Årsredovisningen skall innehålla samlad information om myndighetens ekonomi och verksamhet. Myndighetens styrelse skall besluta om årsredovisningen och därmed ha ansvar för denna rapportering till regeringen. Riksrevisionsverket skall liksom hittills ha i uppgift att kontrollera myndigheternas redovisning. Utredningsförslaget är för närvarande föremål för beredning inom regeringskansliet. I årets budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil. 2, s. 27) tar dock föredragande statsrådet upp några av utredningens förslag. I propositionen anförs att de årliga resultatredovisningar som myndigheterna kommer att lämna till regeringen fr.o.m. september 1992 också skall revideras samt att dessa utvidgningar av den löpande och årliga revisionen inte kan rymmas inom ramen för befintliga resurser.
Med hänsyn till bl.a. det redovisade beredningsarbetet anser utskottet att något särskilt uttalande från riksdagens sida i fråga om externa revisioner inte krävs.
Möjligheterna att använda ADB för registrering av museisamlingar har utretts sedan början av 1970-talet bl.a. i olika arbetsgrupper tillsatta av statens kulturråd. Den samordningsgrupp för dokumentationsfrågor av museernas föremålssamlingar (SAMOREG) som rådet tillsatte år 1982 utarbetade ett system (SAMOREG-systemet) för museernas dokumentation av föremåls- och bildsamlingar (Rapport från statens kulturråd 1985:2). I kulturrådets rapport Museiförslag (Rapport från statens kulturråd 1986:3) beskrivs museernas möjligheter att verka som informations- och kunskapskälla. Behovet av fortsatt stöd för museernas arbete med ADB analyseras liksom de därmed sammanhängande frågorna om en gemensam strategi för museernas informationshantering. Våren 1987 kom statskontoret och kulturrådet överens om att genomföra ett gemensamt utredningsarbete rörande användningen av ADB-stöd för museernas informationshantering, främst deras registerhantering. Utredningsarbetet som bedrivits mellan december 1987 och januari 1989 redovisas i rapporten ADB-stöd för museernas informationshantering (statskontoret 1989-01-31). I rapporten konstateras bl.a. att museerna kan anses ha kommit i gång sent med sin datorisering, särskilt med hänsyn till att de hanterar stora informationsmängder och att kataloger och register över museisamlingarna är centrala för verksamheten. Åtskilliga har dock börjat utnyttja datorstöd i sina administrativa rutiner och för ordbehandling. Enligt rapporten beror det sena utvecklingsarbetet dels på bristen på kunnande och erfarenhet inom ADB-området, dels på begränsade ekonomiska resurser. Vidare påpekas att då det gäller datorisering av de stora föremålsregistren krävs ofta en särskild finansiering utanför driftanslagen, eftersom förhållandevis stora investeringar måste göras i såväl hårdvara som programvara för att få ändamålsenliga hjälpmedel.
Av den av utskottet ordnade utfrågningen framgår att flera av de centrala museerna har infört ADB-registrering av sina samlingar. Vidare har under år 1990 ett samarbete inletts mellan de statliga och regionala museerna när det gäller användande av modern informationsteknik -- INSAM. Verksamheten leds och samordnas av ett råd placerat vid Nordiska museet.
Utskottet vill framhålla vikten av att användning av ADB för museernas registrering och dokumentation sker i nära samarbete mellan de statliga och de regionala museerna och att möjligheter skapas för samordnade ADB-baserade dokumentationssystem. Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att ett samarbete med en sådan inriktning har inletts. Det finns starka skäl som talar för att detta samarbete fortsätts och vidareutvecklas. Det är också viktigt att dokumentationssystemen kan utformas så att de kan bidra till att göra museernas samlingar tillgängliga såväl för forskningsändamål som för allmänheten.
Det får ankomma på museerna att bedöma i vad mån erfarenheterna av försöksverksamheten med ADB-registrering på medelhavsmuseet kan användas i det fortsatta utvecklingsarbetet.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande kontroll och registrering av de statliga museisamlingarna att riksdagen med anledning av förslag 1989/90:16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört dels om kontroll och registrering av de statliga museernas samlingar, dels om användning av ADB för registrering och dokumentation av museisamlingar.
Stockholm den 5 februari 1991
På kulturutskottets vägnar Ingrid Sundberg
Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Anders Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki Tammenoksa (s), Leo Persson (s), Margareta Fogelberg (fp), Stina Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (v), Kaj Nilsson (mp), Ingegerd Sahlström (s), Göran Åstrand (m) och Lola Björkquist (fp).
Promemoria upprättad inom statens konstmuseer
Bilaga 1
Registrering och dokumentation av föremålssamlingarna utgör grundläggande uppgifter i museernas arbete. Utan föremålsregistrering kan ingen ny insamling äga rum, ingen vetenskaplig bearbetning ske, inga föremål visas och ingen vård utövas. I museernas instruktioner anges skyldigheten att "förteckna" samlingarna. Att "förteckna" ett museiföremål innebär enligt gängse museinormer att i liggare eller motsvarande införa basuppgifter om föremålet, att ge föremålet ett inventarienummer, som införs i liggare och att märka föremålet med detta nummer, att ange anskaffningssätt och värde och att anteckna var föremålet befinner sig samt att fotografera föremålet.
I revisorernas rapport saknas ovanstående definition. Där anges att registrerings- och dokumentationsarbete inom museerna enbart inriktats på den del som ingår i "det museala arbetet" samt att kontrollaspekten inte inbegripits i försöken med ADB-registrering av museiföremål. Utvecklingen av registreringsarbetet vid statens konstmuseer ger en annan bild.
ADB-stöd vid statens konstmuseer (SKM) 1983--84 utvecklades nya registreringsrutiner med ADB-stöd vid statens konstmuseers depositionsavdelning. Syftet var i första hand att utveckla ett system för att förenkla de administrativa rutinerna vid lånehantering och att ge snabbare kontrollmöjligheter i en alltmer ökande låneverksamhet. Starten skedde med en persondator och med ett program som utarbetats i samråd med statskontoret och DAFA och försöksverksamheten kopplades till en omläggning av avgiftssystem och taxesättning för depositioner. SKM erhöll särskilda medel för projektet, 100 000 kr. 1985-01-01 sattes systemet i drift och 1986-07-01 var samtliga de 10 000 konstverk ur museernas samlingar, som depositionsavdelningen förvaltar, införda i det nya registret.
Utvecklingsarbetet bedrevs i nära samband med det då pågående SAMOREG-arbetet, i vilket SKM företrädde konstsektorn. Vid sidan av sedvanliga basuppgifter om föremålen registreras i SKMs systemplacering vård och konserveringsbehov, inventeringsdatum etc. Systemet ger utrymme för utskrifter av transportbesked, konservatorsuppdrag och olika typer av sorterade listor. Förflyttningar och tillfälliga förvaringsplatser anges. Ändringar och kompletteringar införs fortlöpande. Systemet har utökats med nätverk och fyra arbetsplatser och har fungerat friktionsfritt under fem år.
I andra hand syftade utvecklingsarbetet till att ge myndigheten en ökad ADB-kompetens så att erfarenheterna skulle kunna utnyttjas vid museernas övriga avdelningar och av andra konstförvaltande myndigheter. Så har även skett. Avdelningen för äldre måleri har på grundval av depositionsavdelningens erfarenheter genomfört registrering av de ca 11 000 nummer som ingår i den äldre målerisamlingen. Vid avdelningen för slottssamlingar, konsthantverk och gravyr pågår utvecklingsarbete och långtgående planer på liknande program anpassade till de olika avdelningarnas behov. På grund av bristande ekonomiska och personella resurser är utvecklingstakten dock långsam. Vid östasiatiska museet har registreringsarbete med ADB inletts och moderna museet arbetar med ett basdatorprogram, som utvecklats speciellt för de egna samlingarna.
Konstregistrering i landet SKM har i arbetet med registreringsfrågor haft kontakter med landets museer och med konstförvaltande myndigheter utanför museisektorn. Tillsammans med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och statens kulturråd har SKM medverkat i ett flertal konferenser om konsthantering och utarbetat en kravlista på vilka uppgifter som bör ingå i ett ADB-baserat konstregister. 1988 utgavs en handledning "ABC om ADB/Konstregistrering" till hjälp för konstförvaltande institutioner. Vid sidan av basuppgifterna ingår administrativa uppgifter som placering, förflyttningar, inventeringar etc. Målsättningen har varit att visa hur en effektiv registrering ger möjligheter till en aktiv konstbildande verksamhet och att genom samordning bredda basen för framtida forskning.
SKMs tillsynsansvar över statligt ägd konst Som tillsynsmyndighet över den konst, som förvaltas av statliga myndigheter utfärdar SKM råd och anvisningar angående vård och tillsyn (SFS 1990:195). I detta arbete har SKM preciserat begreppen vård och förvaltning samt byggt upp ett nät av kontaktpersoner vid myndigheterna, vilka har till uppgift att förteckna och inventera konstinnehavet och att rapportera skador och konserveringsbehov på såväl fast som lös konst.
SKM har under en följd av år arbetat för att statens konstråd, som står för inköpen av den statliga konsten, skall utveckla sina registreringsrutiner efter de riktlinjer som SKM rekommenderat. De vinster som skulle uppstå genom en förbättrad registrering av statens konstinnehav är betydande såväl på det ekonomiska som på det konstpedagogiska planet.
Promemoria upprättad inom naturhistoriska riksmuseet
Bilaga 2
Behovet och nyttan av en diskussion om de statliga museernas registrering och dokumentation av samlingarna borde egentligen också omfatta andra viktiga samlingar, antingen de nu ryms inom statliga universitetsmuseer eller hos läns- respektive kommunala museer. Det vore synnerligen oklokt av ett ansvarsmuseum som t.ex. riksmuseet att isolerat från andra naturhistoriska museer välja system och teknik för dataregistrering av naturhistoriska samlingar.
Riksmuseet har därför tillsammans med representanter från naturhistoriska museet i Göteborg, zoologiska museet vid Lunds universitet och fytoteket vid Uppsala universitet lagt fram förslag som skall vara vägledande för alla landets naturhistoriska museer och viktiga samlingar. Systemet med dataregistrering skall dessutom vara möjligt att i framtiden koppla till utländska registreringssystem. Våra naturhistoriska samlingar är i hög grad öppna för den internationella forskningen. Förslagen har utarbetats av en utredning genomförd av de naturhistoriska museernas samarbetsorganisation (NAMSA), ledd av professor Eric Welin.
Frågan om hur ett av världens tio största naturhistoriska museer med runt 17 miljoner föremål registrerar sina samlingar har diskuterats inom riksmuseet. Professor Welin fick hösten 1989 i uppdrag att för riksmuseet göra en utredning om tillståndet vid museet. Han konstaterade kort och gott att museet inte uppfyller de krav som åvilar det. De nuvarande manuella systemen bedömdes som otillräckliga och ett successivt införande av modern dataregistrering skulle vara önskvärt. Professor Welins utredning visade på att enbart en fullständig katalogisering av den årliga accessionen skulle kräva ett arbetskraftstillskott på 19 personer till en kostnad av runt 3,8 milj. kr.
Följande kan konstateras:
Det är inte möjligt, och förmodligen ej heller önskvärt, att registrera alla föremål i riksmuseets samlingar.
Däremot borde den årliga accessionen och viktiga typsamlingar kunna dataregistreras.
Det är en klok registrerings- och dokumentationspolitik att samordna system, teknik m.m. med alla andra viktiga naturhistoriska samlingar.
Det är meningslöst att ställa ytterligare krav på museerna eller utfärda regler från regeringen om krav på ökad registrering om inte samtidigt nya resurser tillkommer. Trots att tidsandan inte talar för sådana krav ställs dessa ändå.
Omprioriteringar kan endast göras i en mycket begränsad omfattning. Däremot vore det av intresse om riksmuseet tillsammans med arbetsmarknadsverket kunde få anlita kunniga personer på lönebidrag, kanske handikappade, och kanske få vissa arbeten utförda i hemmen. En förutsättningslös diskussion om detta är av intresse.
Museets ledning hade förhoppningar från juni till oktober detta år om ett tillskott på 10 milj.kr. för förnyelse av museernas verksamhet. Det var också riksdagens enhälliga mening, och kulturrådet äskade ytterligare minst 10 milj. kr. för 1991/92 respektive 1992/93. Detta var en chimär.
Riksmuseet räknade med att under tre år avsätta runt 900 000 kr. av dessa medel till utvecklingsinsatser på området registrering och dokumentation och utifrån de önskemål som landets naturhistoriska museer har. Ej heller denna insats kan åstadkommas.
Kulturutskottets utfrågning den 27 november 1990
Bilaga 3
Inbjudna:
departementssekreterare Brita Lundh, utbildningsdepartementet departementssekreterare Britt Grüting, utbildningsdepartementet överintendent Olle Granath, statens konstmuseer chefsintendent Ann-Sofi Topelius, statens konstmuseer museichef Bertil Jansson, naturhistoriska riksmuseet professor emeritus Eric Welin, naturhistoriska riksmuseet museichef Sten Rentzhog, Nordiska museet museichef Lars-Olof Sjöberg, medelhavsmuseet
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Kulturutskottet hälsar er alla välkomna. Ni vet bakgrunden till att ni är här. Vi har lagt upp det hela så, att vi börjar med att ge ordet i cirka sex minuter till var och en av representanterna för statens konstmuseer, naturhistoriska riksmuseet och Nordiska museet. Utbildningsdepartementets representanter kommer också att få tala, och utskottets ledamöter skall få tillfälle att ställa frågor.
Jag ger först ordet till Olle Granath.
Olle Granath: Vi är mycket tacksamma för att vi fått komma hit och redovisa denna utredning. Jag vill lämna ordet till Ann-Sofi Topelius, som handhar registreringsärenden och den datorisering som redan förekommer vid de statliga konstmuseerna.
Ann-Sofi Topelius: Jag vill gärna först berätta litet om det arbete med registrering i ADB-system som har bedrivits av statens konstmuseer under 1980-talet. Jag skulle också vilja få tillfälle att kommentera rapporten och rapportens uppläggning på några punkter, framför allt när det gäller yttre och inre hot, magasinsfrågor, fasta basplatser och frågan om intern och extern revision.
När det gäller ADB-registrering har statens konstmuseer under hela 1980-talet bedrivit ett utvecklingsarbete. Det startade 1981 med utredningar som syftade till att skapa bra register för framför allt rekvisitionshanteringen, dvs. lånehanteringen. Det arbetet bedrevs med särskilda medel, 100 000 kr., och i samråd med statskontoret och DAFA. Vad vi syftade till var att få fram snabba sökmöjligheter och kontrollmöjligheter i en tid när lånehanteringen ökade alltmer.
Detta resulterade i att vi år 1985 kunde konstatera att samtliga 10000 föremål som befinner sig på platser utanför museet var inregistrerade i vår databas. Den drevs först enbart med persondator, en lösning som innebar ett mycket snabbt och exekutivt sätt att förenkla de rutiner vi hade. Vi kunde i ett enda register föra samman register som tidigare fanns på fem olika platser. Det innebar att 10 000 konstverk ur museernas samlingar redan var inregistrerade 1985. Vi har sedan byggt ut systemet och har ett nätverk med fyra persondatorer som hanterar registret.
En annan avsikt med detta arbete som bedrevs i miniverksamhet var att vi skulle få en viss ADB-erfarenhet och att detta skulle komma de andra avdelningarna, men också konstförvaltande myndigheter utanför museerna till nytta och glädje. Vi bedrev arbetet i nära kontakt med SAMOREG, och vi har gått ut till landsting och kommuner samt till museerna ute i landet och informerat om vår verksamhet.
Vi har också fortsatt arbetet inom museet. Måleriavdelningen, som hanterar ca 11 000 föremål, har byggt upp ett liknande system med angivande av basplats och sådana saker. Detta register omfattar alltså ca 11 000 föremål. Arbetet med att göra liknande system fortsätter på de övriga avdelningarna. Det rör sig om administrativa system, men vi för också in basuppgifter av många olika slag.
När det gäller konstregistrering i övriga landet har vi deltagit i arbetet med att utveckla och förbättra hanteringen av konsten. Vi har tillsammans med Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet haft ett otal konferenser. Vi har också givit ut en rapport om konstregistrering för att informera om hur viktig registreringen är om man skall kunna bedriva en framtida konstpedagogisk verksamhet ute i landet och även med tanke på den framtida forskningen.
Statens konstmuseer har också tillsynsansvaret över all statligt ägd konst. Även där har vi arbetat nära med statens konstråd för att få dem att förbättra rutinerna på samma sätt som vi när det gäller allt som har med ADB-registrering att göra. Detta arbete har, som sagt, pågått under hela 1980-talet och omfattar ett mycket stort antal föremål.
Vi vill något kommentera rapportens uppläggning. De problem som tas upp i förstudien och huvudstudien blandas samman litet. I förstudien deltog ett mindre antal museiavdelningar och i huvudstudien 56. Man får inte riktig klarhet i vilka som har lämnat uppgifter om olika saker. Vad som förvånar oss litet grand är att man ser konstmuseernas samlingar av objekt som dyrbara utställningsobjekt med liten accession. Det är intressant, eftersom gravyravdelningen var en av dem som var med i förstudien. Den har 800 000 föremål och en accession på 1000 nummer om året och bedriver forskning på mycket hög nivå.
När det gäller yttre och inre hot har konstmuseerna bedömt det yttre hotet som det största. När vi talar om inre hot är det kanske bl.a. insiderstölder och liknande som kan vara aktuellt. Vi har under 1980-talet förbättrat våra yttre säkerhetskontroller med lås och liknande. Vi har också under hand förbättrat kontrollen vid magasinen. När det gäller magasinen har vi en krass verklighet att leva med i våra gamla lokaler, med främst dåliga klimatförhållanden.
Jag vill kommentera frågan om en fast basplats. Vi har minst 10 000 föremål i museets samlingar som förvaras utanför museet. Det skulle vara helt omöjligt att ha en fast basplats för alla museets föremål. Museernas magasin har aldrig dimensionerats för hela samlingen, eftersom depositionsverksamheten har pågått mer än 100 år.
Vi har uttalat oss positivt i fråga om den interna och externa revisionen. Statens konstmuseer tillhör också den museigrupp som har längst gående rutiner när det gäller sådana saker. Vi vill påpeka att vi har en typ av stickprovskontroller, vilket inte heller är omnämnt i utredningen, i samband med vår stora lånehantering och i det forskningsarbete som pågår. Det rör sig om över 1 000 föremål om året som stickprovsvis plockas fram för att användas i olika sammanhang.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Jag ger nu ordet till Bertil Jansson och Eric Welin för kommentarer.
Bertil Jansson: Detta är frågor som har diskuterats länge inom naturhistoriska riksmuseet. Vi var tidigt anhängare av dataregistrering av i varje fall typsamlingar och accessioner, samtidigt som det också funnits andra uppfattningar inom museet. Vi gjorde därför för gott och väl ett år sedan en intern utredning. Något av detta har jag redovisat i den promemoria som är utdelad och som ligger på bordet här.
Vi fann ganska snart att det för ett ansvarsmuseum var rätt ointressant att se bara på våra egna samlingar. Vi ville ju veta hur det såg ut i landet i övrigt, i Göteborg, i Malmö och i de naturhistoriska museerna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg m.fl. Därför har Eric Welin, som varit professor vid riksmuseet, tagit sig an ytterligare en utredning. Jag tänker nu överlämna ordet till honom.
Eric Welin: Jag skall framför allt kommentera rapporten från riksdagens revisorer. Jag kan helt instämma i att det finns bristområden. Man förlitar sig på nyckelpersoner, man saknar vilja att prioritera dokumentationsfrågor, och man har väl ibland heller inte förmåga till detta. Mycket ofta har man i stor utsträckning inte heller kunskaper om föremålen.
Vad utredningen gör är att skära alla museer över en kam. Det är helt omöjligt. Man måste ju skilja mellan de olika områdena. Det naturhistoriska området skiljer sig på många olika sätt väsentligt från de övriga. Det gäller framför allt antalet föremål. I Sverige har vi på de naturhistoriska museerna någonting mellan 25 och 30 miljoner föremål. Enbart på riksmuseet har vi 17,5 miljoner föremål i samlingarna. Detta anger i stort den begränsning som finns vid ett genomförande av ett kontrollsystem.
Inom det naturhistoriska området har man helt andra möjligheter att klart definiera föremålen via de standarduppgifter man vill föra in i ett dataregister. Men även detta är komplicerat. Naturhistoriska samlingar skiljer sig ytterligare från de övriga genom att en stor del av föremålen ständigt flyter mellan samlingar och forskningsenheter på de olika museerna. Jag talar nu inte om den normala utlåning som sker till utomstående institutioner, framför allt i utlandet, utan om den egna forskningsverksamheten. Det finns knappast någon realistisk möjlighet att få forskare, med min kännedom om dem, att ständigt notera sina inlämnanden och uttag under kanske en dag eller ibland längre tid.
Allt detta måste man beakta om man lägger upp ett kontrollsystem. Jag menar att det inte finns någon möjlighet att göra en revision över ett sådant material på det sätt som är tänkt i utredningen. Som regel har alla föremål i naturhistoriska samlingar en plats reserverad. Det finns alltså en viss inbyggd kontrollfunktion genom att platsen är tom om föremålet är ute. Utlåningskatalogerna och utlåningsregistren för externa lån till andra myndigheter och till utlandet är något som sköts noggrant.
Utredningen har beräknat den tid det skulle ta att i ett dataregister införa det fåtal uppgifter som behövs för en kontrollfunktion. För t.ex. införandet av varje föremål som finns i de botaniska samlingarna på riksmuseet räknar man med en tid på elva manår. Den siffran kan jag inte förstå. Med den bakgrund som ges i utredningen får jag det till att det kommer att ta 883 manår, och det tror jag är den realistiska siffran.
Vi har också beräknat hur lång tid det skulle ta att införa riksmuseets nuvarande samlingar i dataregister. Då har vi räknat med ett utvidgat register som skulle omfatta ett tjugotal uppgifter om varje föremål. Detta är uppgifter som vi menar egentligen borde registreras för varje insamlat naturvetenskapligt föremål. Ett införande av sådana uppgifter för riksmuseets samlingar skulle ta över 4 000 manår. Man kan alltså inte fatta beslut om ett sådant dataregister med mindre att man beaktar detta. Riksmuseets accession är ca 150 000 föremål per år. Vi får räkna med att det kanske rör sig om bortåt 200 000 föremål per år i landet.
För att kunna genomföra dataregistrering av den årliga accessionen på riksmuseet krävs ett tillskott av personal och medel. Vi har räknat med att det behövs ett tillskott av 19 personer till riksmuseet, vilket kanske kostar 4 milj. kr. per år, för att på riksmuseet genomföra en fullständig katalogisering, som enligt vårt förmenande bör omfatta ett tjugotal uppgifter. Problemen i detta sammanhang är alltså personalens storlek och ekonomin.
Dataregistrering är i och för sig ingen nyhet inom det naturhistoriska området. En sådan har bedrivits sedan början av 1970-talet. Det finns fler museer som har utvecklade system, och som regel har vart och ett sitt system. Det vi nu har gjort inom de naturhistoriska museernas samarbetsorganisation (NAMSA) är att försöka få en nationell samordning av vilka uppgifter som skall finnas och den standard som dessa uppgifter skall ha i ett dataregistersystem. Denna utredning är nu i sluttampen och kommer att framläggas under kommande månad.
Med tanke på det rätt avancerade stadium som dataregistrering befinner sig på inom naturvetenskapen, och den högre nivån av nationell samordning där man också beaktar de internationella systemen, har naturligtvis ett sådant mindre försökssystem som utförts i samband med utredningen ganska liten relevans för det naturhistoriska området.
Sten Rentzhog: Jag har inte tänkt göra ett lika fullständigt inlägg, eftersom det då blir många upprepningar. Det finns ju vissa likheter i situationen.
Vi anser att revisorernas slutsats, att kontrollen över samlingarna är bristfällig, är riktig. Det är otvivelaktigt så. Vi håller på med en utredning för att få fram underlag för att ta ställning till hur vi skall kunna hantera våra mycket stora samlingar både ur denna och ur andra synpunkter. De stickprov vi har gjort antyder förfärande saker, som jag inte här skall gå in på. Men ni har ju hört en del exempel från riksmuseet.
Vi har ett datasystem som innehåller ungefär 800 000 föremål från mellan 20 och 30 svenska museer. Men de föremålen är registrerade ur katalogerna. Man har alltså ingen koppling mellan de registrerade uppgifterna och den verklighet som finns i magasinen. Både på Nordiska museet och de andra museer som medarbetar i detta system har man kvar att ta det steg som kräver mest arbete. När det gäller de enskilda magasinen har Nordiska museet ungefär hälften av magasinen registrerade. Det finns ett register som talar om var föremålen finns, men det finns ingen àjourhållning inom registren.
Vi anser att rapporten är bra. Men det är något egendomligt att man inte i rapporten gör klart att museerna själva i hög grad har varit medvetna om detta problem. Vi tror också att rapportens bedömning av hur mycket tid det skulle kunna ta att för Nordiska museets räkning genomföra enbart dessa enkla åtgärder på ett fungerande magasins- register, vilket har beräknats till 30 manår, kan vara en ungefärlig bedömning av vad just detta arbetsmoment skulle ta. Men detta moment ingår i en kedja av nödvändiga åtgärder.
Själva det datasystem som man föreslår tror vi inte behöver användas. Vi tror, ungefär som på riksmuseet, att man skall koppla detta system till de system vi i övrigt tillämpar.
Vi anser att det i och för sig skulle vara bra med någon form av ställningstagande i denna fråga som skärper kraven på detta område. Det enda vi inte är säkra på är om man kan ha någon form av extern revision. Vi förstår inte riktigt hur den skulle gå till.
Man måste ha klart för sig att orsakerna till att det förhåller sig på detta sätt är två. Den ena är att åtminstone vårt museum inte har vettiga magasin. I avsaknad av rejäla magasin är det mycket litet som kan skötas ordentligt. Sedan kulturrådet gjorde sin utredning har det skett en väldig väckelse ute i länen för länsmuseernas räkning. Det ena museet efter det andra har fått mycket bra magasin. Men det återstår att göra något sådant när det gäller de statliga samlingarna. Den andra orsaken är den kroniska brist på resurser som de två stora kulturhistoriska museerna Nordiska museet och statens historiska museum har på alla områden.
Vi kan inte ta i detta problem genom att angripa bara ett symtom, utan vi måste se till hur det är över hela linjen. Jag anser att utredningen som sådan är ett bra symtom. Man har gått in i ett stort problemkomplex och tittat på det litet grand, och upptäckt att förhållandena inte är bra. Ja, men detta är inte hela modellen, utan det är en del av en större verklighet. Jag är för min del övertygad om att vi inte kommer ur detta utan att ta någon form av mer omfattande politiskt grepp om den statliga museiverksamheten.
Det jag tror är att man skall sluta att titta på institutioner och i stället studera verksamheter. Vilka samlingar vill samhället eller staten att museerna skall ha i framtiden? På det historiska området förhåller det sig så, att om vi inte nu samlar från 1900-talets samhälle, som vi i stort sett har försummat, bl.a. därför att vi inte har kunnat få magasinen i ordning för att ta emot förvärven, kommer det inte att finnas några museer som historiskt och kulturhistoriskt kan visa 1900-talet i framtiden.
Man måste ta ställning till vad man skall göra för att kunna samla in. Vilka samlingar är det vi vill ha? Det kan man göra utan att titta på institutionsgränser. Nästa sak man borde göra är att fatta någon form av beslut om hur vi skall hantera de stora redan befintliga samlingarna. Sedan kan man också studera den publika verksamheten och dess målsättning. Därefter skulle man i ett senare led kunna återvända och se över hela organisationsstrukturen och resursstrukturen när man bestämt sig för vad man egentligen vill. Felet är att vi aldrig har bestämt oss för det.
Lars-Olof Sjöberg: Jag kommer från medelhavsmuseet, ett ganska litet museum som har två avdelningar, en egyptisk avdelning med 20 000 föremål och en grekisk-romersk avdelning med 18 000 cypriotiska föremål och 4 000 grekisk-romerska föremål. Vi har dessutom Islam och Främre Orienten representerade med ca 3 500 föremål.
Jag skall tala om den grekisk-romerska avdelningen med 4 000 föremål, eftersom det var den som valdes ut för detta försök. Det är alltså en liten avdelning, som är gripbar jämfört med de mastodonter vi hörde om nyss.
Vi har i den samlingen självfallet ett accessionsnummer på alla föremål. Vi har också inventarienummer. Men dessa inventarienummer grundar sig på de gamla samlingar som dessa olika föremål har tillhört. Vi har exempelvis Nationalmuseums nr 1 i antiksamlingarna. Det står hos oss och kallas NM 1. Vi har inte ändrat på detta. Det finns alltså en traditionell linje i det hela, och det spelar egentligen ingen större roll när det gäller det här försöket hur föremålen benämns.
Vi ställer oss positiva till detta försök av det skälet att vi ansåg och anser att datorn hör framtiden till. Vi får med dess hjälp bättre ordning på våra prylar. Därmed inte sagt att det är dålig ordning i dag. Vi vill undvika att föremål börjar flyta omkring. Det är viktigt att säga att vi våren 1990 kunde avsätta arbetskraft för att genomföra detta försök. Vi hade en datorminded avdelningschef på avdelningen. Sedan är det naturligtvis också skojigt om man kan vara med i första ledet när en ny dator prövas.
I detta försök har man i datorn lagt in fem uppgifter för varje föremål, dels vilket inventarienummer det har, dels vilken typ av föremål det är -- en lekyt, en amfora, en skulptur eller vad det kan vara. Sedan har man också lagt in var föremålet finns förvarat någonstans inom museets väggar. Det finns också en signatur på den person som har gjort det hela och ett datum när det gjordes.
Vid varje förändring därefter, när föremål flyttas, skall det införas en ändring i datorn. De kan visserligen bli många, men datorn minns detta, och man får till sist en loggbok över hur föremålen rör sig inom huset eller utanför huset, för konservering, utlåning eller liknande. Det står i loggboken, och det är bara att gå tillbaka och titta. Jag skall återkomma till detta så småningom.
De uppgifter som förts in motsvarar minimikraven. Om man skall få detta brukbart i museala och vetenskapliga sammanhang är det självfallet så, som här antyddes nyss, att man måste ha in fler uppgifter än de fyra fem obligatoriska. Då får man ett användbart hjälpmedel för kommunikation med utländska forskare, museer och liknande. Det är mycket viktigt för vår del att ha det så. Men då förlänger man naturligtvis också arbetstiden för detta ganska väsentligt.
Om man utöver inventarienummer och föremålens form säger hur stort det är, vilken färg det har, vilken dekor det har, vilka bilder det finns på föremålet etc. blir ju användbarheten mycket större. Skriver man också vilken litteratur det finns om det här föremålet är ju detta en utmärkt hjälp för forskningen.
Detta system är bra. Men det finns två saker som är allvarliga och som man måste komma ihåg. Den ena är att detta system inte befriar från glömskan. Glömma kan vi göra allihop, och glömmer man att föra in en uppgift är systemet nästan upprivet igen. Då vet man ju inte var saken finns. Glömska är alltså farligt.
Jag tror att det är mindre farligt att man bygger om och gör stora trendiga magasin och sådant. Då är man beredd på att man skall göra datorinsatser och skriva om det hela. Men om man skall ta ut ett föremål till en låntagare, kan man glömma bort det helt.
Det andra är detta med arbetsinsatsen. Jag har läst någonstans att man skulle kunna göra denna registreringsinsats genom omprioritering av den befintliga arbetskraften. Jag kan inte hålla med om detta. I mitt museum finns det absolut inga möjligheter att göra sådana omprioriteringar. Det krävs med andra ord medel för tillfälliga tjänster; man kan kanske använda universitetsstuderande till arbetet. Men nya pengar måste till för att genomföra detta. Tidsåtgången är då beroende på hur mycket pengar man satsar per år.
Detta tar sin tid. Vi kan räkna med att vi för den grekisk-romerska samlingen kanske behöver ytterligare några hundra timmar, jag vet inte hur många, för att uppnå minimikravet. Skall vi lägga till mer tar det mycket längre tid. Då blir det fråga om år innan det blir färdigt. Det gäller naturligtvis även de andra samlingarna, om man skulle följa efter där. Det tar en väldig tid.
Jag vill avslutningsvis nämna, fru ordförande, att vi håller på att titta på ett helt annat försök i den här vägen, nämligen ett försök där man också skall lägga in en bild i datorn. Den som har hand om detta heter Dag Bergman, och det sker inom ramen för Corpus Antiquitatum Aegyptiacarum, dvs. egyptiska föremålsserien. Det låter väldigt spännande, men det är också ett mångårigt arbete och ryms inte inom den nuvarande arbetskraften på museet, det kan jag försäkra.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Jag lämnar ordet fritt till utskottets ledamöter. Vi har ju fått redogörelser från olika håll som inte har gjort det hela klarare, men vi har blivit mera medvetna om de problem och svårigheter som finns i det framtida agerandet.
Vice ordförande Åke Gustavsson (s): Jag skulle närmast vilja vända mig till Lars-Olof Sjöberg, som nog har erfarenhet av uppläggningen av en ny registreringsrutin, och fråga: Ni var ganska kategorisk när det gäller behovet av nya anslag. Det räcker inte med omprioriteringar. Har jag tolkat revisorerna rätt, får man intryck av att det inte handlar om så oerhört stora förändringar. Det blir så att säga en diskrepans i verklighetsuppfattningen, och det gör att man blir litet osäker. Samtidigt vet man av egen erfarenhet, att när fakta har lagts in i en databank, blir det löpande arbetet effektivare och mindre tidskrävande. Har det gjorts någon nyansering om skillnaden mellan något slags initialsatsning när systemet läggs upp och effektivitetsvinster? Jag betraktar det som närmast orimligt om slutsatsen skulle bli att det inte uppstår någon effektivitetsvinst i den dagliga hanteringen.
Lars-Olof Sjöberg: Jag tror att det krävs insatser i initialskedet. Jag talade inte om fasta tjänster utan om medel för att kanhända anställa t.ex. universitetsungdom. Jag vill inte uttala mig om hur det blir i framtiden. Vi har inte hunnit att praktiskt pröva någonting. Sannolikt får vi allt om föremålen på data. Kan vi då få fram materialet snabbt blir det en effektivitetsvinst. Det kan man nog räkna med. Men det finns en rad andra saker att göra, om man skulle komma i den situationen.
Lars Ahlmark (m): Det gäller ungefär samma linje som den Åke Gustavsson tog upp. Man har ju en känsla av att en del av den här insatsen direkt kan bidra till att förbättra förutsättningarna för det vetenskapliga arbetet, utställningsverksamheten osv., medan en del av insatsen mera blir kontrollfunktion. Man vet att man har det hela välordnat. Det vore intressant att höra om ni tycker att den första nivån redan är uppnådd. Det förefaller som om en attityd är att vi redan gör så väldigt mycket att det inte är så mycket att tillägga i enlighet med revisorernas önskemål. Har ni redan så mycket att allt det som ger någonting till verksamhetens innehåll är avklarat, så att det återstående enbart är detta som hör samman med kontroll? Eller tycker ni att det skulle vara ett värdefullt bidrag även när det gäller den övriga verksamheten? Det är klart att det är skillnad att hålla reda på en miljon insekter som sitter på nålar och en tavla som är värd en miljon. Det blir givetvis helt olika problem. En fråga som jag har ställt mig vid läsningen är denna: Hur ser ni på själva omslutningsfunktionen? En sak är att ha ett föremål registrerat. Begär man som revisorerna antyder, i varje fall då det gäller viktigare föremål, att all förflyttning skall registreras frågar man sig om det är realistiskt. På vilken nivå är det realistiskt? Att det inte är realistiskt i fråga om en enstaka nål med en tvåvinge på kan jag förstå, men var ligger den ungefärliga nivån?
Ann-Sofi Topelius: När vi började vårt arbete med registreringsrutinerna var vår inriktning att göra just ett praktiskt hanteringssystem, och det var därför som vi inriktade oss på de frågor som rörde lån och depositioner. Där hade vi administrativa rutiner med många olika typer av förteckningar. Vi diskuterade mycket på vilken nivå vi skulle lägga oss, för varje uppgift som förs in i ett system måste ju ändras kontinuerligt. Ett arbete är det alltså även fortsättningsvis, och ju längre ned man går i finfördelningen, desto mer arbete blir det. Vi gjorde då den bedömningen att vad vi ville konstatera var förvaringsplatsen: större förändringar, transporter, byte av lokal. Vi kopplade detta till vårdbehovet beträffande de konstverk som är utdeponerade. Det är helt riktigt att det ligger på olika nivåer. På t.ex. gravyravdelningen har vi problem som liknar riksmuseets. Det gäller en studiesamling där föremålen förvaras i kapslar, som lyfts fram och används för forskningsändamål. Det är ju en helt annan typ av hantering när det gäller sådana föremål.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Vill naturhistoriska riksmuseets representant säga något om hur ni ser på de där tvåvingarna?
Eric Welin: Jag skulle vilja återknyta till vad som framskymtade i ett tidigare inlägg. Det är omöjligt att ha exakt kontroll av alla dessa miljoner föremål, speciellt av den anledningen att föremålen i så stor utsträckning flyter mellan forskning och samlingar. Det gäller när särskilda samlingar inte är avsatta för forskning, utan samlingarna i sin helhet används beroende på projektets natur. Orsaken till att dataregister har funnits länge inom den naturvetenskapliga sektorn är framför allt den att registren har en mycket stor vetenskaplig betydelse. Har man dataregister över stora samlingar kan man alltså lokalisera det referensmaterial som behövs för alla typer av experimentell naturvetenskaplig forskning och för alla de referenser som behövs för de miljöundersökningar som nu görs.
En av de möjligheter som man har att konstatera ändringar i naturen är att återgå till föremål i samlingarna, föremål som t.o.m. samlats in före den industriella revolutionen. Föremål i statliga svenska naturvetenskapliga samlingar är delvis från 1700-talet och framåt, framför allt från 1800-talet. Mycket av detta är helt opåverkat. Det är ett viktigt referensmaterial. Man måste komma åt upplysningar i detta material. Även forskning av annat slag kan bedrivas effektivt med hjälp av ett registersystem. Man kan i de utvecklade systemen lätt göra utredningskartor, statistiska beräkningar och liknande. Därför har också sådana system utvecklats, men det viktigaste för oss har varit att skapa denna nationella standard. Vi måste kunna korrespondera med motsvarande forskning och med museer i andra länder. Samtliga museer måste alltså kunna kommunicera med varandra, och då måste dataspråket vara gemensamt. Det är denna utveckling som är nödvändig, om man skall kunna ta till vara den enorma kunskapsbank som finns i de här stora naturvetenskapliga samlingarna.
Samlingarnas storlek gör det omöjligt att föra in äldre samlingar i ett dataregister. Tyvärr är det på det sättet. Men det finns delar som bör väljas ut. Det gäller speciellt typsamlingar, samlingar av en viss karaktär som har betydelse för t.ex. aktuella forskningsprojekt. I sådana fall bör man återgå till de gamla samlingarna. Men det gäller att skapa ett system för framtiden, så att vi inte fortsättningsvis hamnar i det mörker som gäller beträffande de äldre samlingarna. Vi måste med hjälp av datateknik efter ett tiotal år kunna bearbeta det som samlas in i dag.
Eftersom man beträffande det nationella system som vi nu har diskuterat och utreder icke har beaktat de säkerhetsaspekter som berörs i revisorsrapporten, blir dessa ett par av de uppgifter som ingår i systemet och som skall gälla varje nyinsamlat föremål. Problemet är då hur man skall kunna hinna med att registrera alla nya föremål. Det finns ett par möjligheter. Den ena är att man minskar antalet nyinsamlade föremål. Det måste alltså bli en mycket noggrann planering av insamlingen och målspecifikationen. Möjligtvis kan man komma ned litet grand på det sättet. Men man stöter på problem, eftersom museerna ofta får motta gåvor, sterbhusdonationer, amatörsamlingar och liknande.
Det kan ett tu tre komma 10 000 föremål i en samling som doneras till ett museum. Hur gör man med det materialet? Det vet man egentligen inte förrän efter en analys av ändamålet med insamlingen. Man bör trots allt överväga om inte den kunskap man får med hjälp av dataregistrering är värd utökade anslag till museerna.
Den andra möjligheten är att omfördela arbetsuppgifterna inom enheten. Det kan ske till en viss del, men icke i sådan utsträckning att man kan täcka in en registrering av alla nyinkomna föremål. Det går inte.
Registrering i den här formen kan endast delvis göras av biträdespersonal. I stor utsträckning måste den göras av personer som är skolade i specialiteter -- biologer, botanister, zoologer osv. Dessa personer får då en förändring av sina arbetsuppgifter som de varken skulle tycka om eller acceptera. Här uppstår alltså ett problem.
Sylvia Pettersson (s): När man lyssnar på Eric Welin resp. Lars-Olof Sjöberg får man verkligen belägg för vad revisorerna säger -- det är en väldig skillnad mellan museerna även i detta avseende.
Jag satt och tänkte på den som en gång sade att det här problemet kan verka enkelt, men vänta bara tills jag har föklarat det! Ungefär så känner jag det nu. Det blir bara krångligare och krångligare.
Om jag skulle försöka överföra detta till en basal nivå, tycker jag att det finns två krav som allmänheten säkert uppfattar som mycket rimliga. Det första är att varje museum skall göra en förteckning som visar var samlingarna finns. Jag tror att det kan betraktas som ett rimligt krav.
Sedan säger revisorerna att det kan finnas skillnader mellan museerna. Därför tycker de -- och det är mitt andra krav -- att det vore bra om styrelsen för varje museum hade någon form av diskussion för att fatta beslut om på vilken nivå och på vilket sätt registreringen skall genomföras.
Vad jag skulle vilja höra från någon av er är vilken reaktion man som museichef får på dessa, som i alla fall jag uppfattar det, rimliga krav från allmänheten på våra museer.
Olle Granath: När det gäller konstmuseerna är dessa krav på det hela tillgodosedda. Vi har förhållandevis ett så pass ringa antal föremål att vi kan ha den kontrollen.
Vi har genomfört den datorisering som ursprungligen diskuterades här för att täcka depositionsverksamheten. Datoriseringen täcker vidare in föremålsavdelningarna, där vi även registrerar de föremål som finns inom huset.
Detta arbete pågår och är ännu inte avslutat. Det kommer dock att avslutas inom överskådlig tid. Till skillnad från den som talade om 800 manår, kan vi se slutet på vårt registreringarbete.
Sten Rentzhog: Nej, kraven är rimliga. Sylvia Pettersson sade något annat också, nämligen att det är olika när det gäller olika museer. Det tror jag är alldeles uppenbart. På vårt museum kan vi över huvud taget inte skönja när vi skall kunna lösa den här uppgiften om vi inte får en ändrad situation resursmässigt.
Jag har inte riktigt förstått poängen med det styrelsebeslut som skulle fattas. Egentligen är det väl ett krav som kan ställas lika på alla museer. Vi har ju samordning på datasidan museerna emellan. Vi på Nordiska museet har åtagit oss värdskapet för det gemensamma organ som heter IMSAM-rådet, där vi försöker hålla kontakt med varandra över sektorsgränserna. Flera av oss som sitter här är aktiva i rådet.
Bertil Jansson: Jag vill bara kort kommentera genom att säga att vi i styrelsen avser att ta upp dessa frågor när NAMSA-utredningen är klar.
Utredningen kommer också att vända sig till varje naturhistoriskt museum, dess styrelse, fakultetschef eller vem det nu är som bestämmer, med en rekommendation om att dess riktlinjer skall följas. Vi kommer att ange någon form av nivå för hur långt vi kan gå och vilken strategi vi vill arbeta efter.
Exakt när det kan ske vet jag inte, men det blir nog nu i december-januari. Då har vi möjligen också era synpunkter med i bagaget att redovisa inför styrelsen.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Jag har själv tre korta frågor att ställa. Jag vet inte vem som skall svara på dem.
Den första gäller datasäkerheten. Finns det risk för att, om man har exakt platsangivelse för ett kanske eftertraktat föremål, någon med icke fullt ärliga avsikter kan gå in och lokalisera detta föremål och därmed underlätta ett olagligt förvärv av detsamma? Det var den ena frågan.
Den andra är: Har man internationellt inom era olika områden uppbyggda datasystem, och förekommer det någon form av samarbete över landgränserna och någon strävan att de datasystem vi bygger upp skall vara kompatibla med dem som finns ute i världen?
Den tredje frågan, vilken kanske inte så mycket gäller Olle Granath och Lars-Olof Sjöberg, är: Om ni skall lägga upp föremål på data mer systematiskt, hur skulle ni då prioritera? Vad skulle ni börja med?
Olle Granath: Vad jag har förstått utan att för den skull vara någon dataexpert har man möjlighet att koda vissa delar av den information man lägger in på data. En forskare eller lekman som får tillgång till en terminal kan få fram storlek, mått, årtal och liknande uppgifter, men sedan måste man vara "betrodd" för att komma längre in i de katalogiserade uppgifterna.
Det är naturligtvis så man måste tänka sig att uppläggningen skall se ut. Jag ser en framtid när i synnerhet konstmuseerna har terminaler tillgängliga för besökarna. Men den information som då släpps fram via terminalerna är selektiv.
Jag skulle vilja tillägga att det finns en annan aspekt på datasäkerheten -- datorernas speciella funktionssätt. Jag tror att man bör ha klart för sig att de gamla hederliga pappers- lapparna, kortregistren, aldrig kommer att ersättas av datorer. Ett museum får icke göra sig av med sitt kortregister. Även om det kan låsas in långt nere i källaren och uppdateras med relativt långa intervall, måste det finnas.
Eric Welin: Säkerheten diskuteras i NAMSA-utredningen. Det är klart att det måste finnas olika användarnivåer.
Det är när det gäller såväl biologiska föremål som föremål från den fasta berggrunden inte enbart det som finns på museerna som är av intresse för allmänheten. Det är av mycket stort intresse att veta var häckningsplatser finns för utrotningshotade fåglar, som t.ex. pilgrimsfalken, vilket man kan få upplysning om när man söker i samlingsregistren. Det måste alltså finnas spärrar inbyggda, och det är föremål för diskussion.
När det gäller datasäkerheten som hårdvara, är det klart att man inte i något fall skall ersätta originaletiketter, kataloger eller liknande -- inte heller när man man nyinskriver gamla samlingar i ett datasystem.
I fråga om nyinskrivning av nya föremål finns det olika sätt att gardera sig mot förluster i datasystemen. En sak som alltid bör ske är att man skriver ut de inskrivna uppgifterna i klartext. Samtidigt som man lagrar i datorn skapar man utskrivna kataloger och etiketter. Så är systemen tänkta att fungera.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Hur fungerar det i andra länder?
Eric Welin: Det är vanligt i andra länder att museer har dataregistreringssystem. Dessa kan vara uppbyggda på olika sätt -- från enkla ordbehandlingsprogram till mycket avancerade system.
Såvitt jag känner till finns det bara två exempel där man genom politiska beslut har fastställt att dataregistrering av föremål skall ske. Det ena gäller Smithsonian i Washington, där man fick ett särskilt anslag för att genomföra detta. Det andra gäller Canada, där man har beslutat om ett nationellt system för dataregistrering av museiföremål.
Sedan finns det flera internationella system av ämnesövergripande natur. Vi kan ta ett exempel som är under utveckling, och det gäller ett stort databassystem för fossila plantor -- ett paleobotaniskt register. Det griper över nationsgränserna och administreras i England.
Ett annat exempel som ligger nära det humanistiska området och likaså det naturvetenskapliga är ett internationellt register över alla C14-analyser, huvudsakligen av arkeologiska, men även av naturvetenskapliga föremål. Det är alltså ett ämnesberoende register.
Gemensamt för detta är att man skall kommunicera i flertalet fall och att man har en form av standardiserad datakommunikation. Man bedriver kommunikation i s.k. ASCII-format. Så är också det nationella system vi diskuterar avsett att fungera. Vi skall alltså kunna kommunicera inom Sverige i det speciella dataformatet med de standarduppgifter som jag preciserat.
Men om en prioritering av det som borde göras inom det naturvetenskapliga området skall göras, finns ju en möjlighet, och det är att bara skriva in det som absolut krävs som en minimistandard av revisorerna. Jag för min del anser att det helt enkelt inte är värt den kostnaden att göra någonting sådant.
Som jag förklarade flyttas naturvetenskapliga föremål mycket mellan samlingar och forskningsenheter. Det finns vissa föremål som i så fall -- om man bara skall genomföra denna minimistandard -- skall föras in: typsamlingar och speciellt värdefulla föremål.
Även naturvetenskapliga föremål har stort värde. Det finns monetärt värde på mineraler på flera hundratusen kronor, det finns monetärt värde på uppstoppade fåglar osv. Sådana föremål kan föras in i ett kontrollsystem.
Det väsentliga är dock att kunna utnyttja detta för forskningsändamål i framtiden och att ha ett utbyggt registreringssystem som kan inkludera kontrollfunktion. Frågan är: Antar man att man samhällsmässigt vinner någonting på att utnyttja den kunskap man har lagrad i samlingar? Kostnaden för detta uppgår till ett antal miljoner, men det är i och för sig ingen stor summa i förhållande till vinsten med detta system.
Sten Rentzhog: Den här rapporten handlar om kontrollen över föremålen i våra magasin. I det sammanhanget kommer vi in på datafrågorna över huvud taget. Jag vill nämna att det håller på att hända något som kan ge underlag för en diskussion om datafrågorna på museer. I den samorganisation som vi har bildat för museerna och som heter IMSAM har man satt i gång en process för att så många museer i Sverige som möjligt skall göra upp ett program för vad de vill uppnå med datoriseringen av sina samlingar. Vi hoppas att dessa program skall diskuteras och helst att museernas styrelser skall ta ställning till dem. I nästa led skall vi försöka sammanställa programmen till ett slags gemensamt handlingsprogram för datoriseringen av museiverksamheten i Sverige. Vi har en relativt snabb tidsplan för detta. Man skulle kanske om ungefär ett år kunna göra en lägesrapport, som skulle kunna tillföra diskussionen mycket innehåll.
Kaj Nilsson (mp): Jag vill vända mig till representanterna för de museer som bevarar och förvaltar det svenska kulturarvet. Kan ni i era samlingar registrera de föremål som räknas till kulturarvet? Och i så fall: Vilken definition har ni då på begreppet kulturarv?
Lars Ahlmark (m): En kort fråga till Eric Welin. En hel del ackvisition sker via donationer, som jag förmodar kommer från amatörbotanister, entomologer osv. Har ni övervägt att via de tidskrifter som finns informera dessa personer om vilken typ av datauppläggning som är intressant för er? De flesta av dem sitter vid en dator och skulle i samband med en donation utöver samlingen med dess etiketter kunna se till att också dataarbetet vore färdigt.
Sten Rentzhog: Det finns först ett generellt ansvar för Nordiska museet att samla in kulturarvet från tiden efter 1520. Vi skall ta hand om allt som inte är utbrutet från detta och överfört till något museum som är specialiserat på någon viss sektor. Det är naturligtvis en hopplös uppgift, men vi har nu ändå kommit så långt att vi håller på att justera ett insamlingsprogram för denna jättestora helhet, som vi kommer att kunna redovisa.
Olle Granath: För mig är svaret enkelt. Vi på konstmuseisidan anser givetvis att alla de föremål som vi samlar in och registrerar tillhör kulturarvet. Naturligtvis kan man i en framtid ifrågasätta vissa av de val och värderingar som styrt detta, men när vi gör det är det kulturarvet som vi samlar på.
Eric Welin: Vi har inte tänkt på att det med donationen av en samling också kunde följa en diskett, men jag tycker att det mycket väl kunde ske, framför allt därför att det nationellt planerade systemet nu utformas så att också små museer runt om i landet, även länsmuseer och liknande, som inte har något större datasystem, skall kunna sända in uppgifter till riksmuseet, som för deras ändamål lagrar dessa på ett lämpligt sätt. Det enda som de skall göra är att lämna uppgifterna i vårt standardformat, och det kan man mycket väl informera allmänheten om.
När det gäller kulturarvet vet jag inte: Räknas också sådant som avser naturvetenskaperna till kulturarvet? Jag är rädd för att så ibland inte sker.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Vi skall nu få synpunkter från departementet.
Brita Lundh: Den här diskussionen handlar i hög grad om museernas inre arbete och om hur man skall prioritera mellan olika verksamhetsgrenar. Regeringen har tre möjligheter att påverka museernas inre verksamhet: för det första genom utformningen av myndighetens eller museets instruktion, för det andra genom att regeringen har ansvaret för tillsättningen av styrelse och verkschef eller museichef och för det tredje genom medelstilldelningen och regleringsbrev som lämnas i anslutning till den.
I detta sammanhang vill vi kort kommentera frågan hur instruktionen skulle kunna vara utformad. Revisorernas första förslag går ju ut på att man skulle införa bestämmelser av relativt hög detaljeringsgrad för att reglera kontrollregistreringen. Vi finner det påkallat att erinra om att man för några år sedan genomförde en stor verksledningsreform, som innebar att styrningen av verksamheten övergick från att ske via instruktioner till att ske via styrelse och verksledning. Jag överlämnar ordet till Britt Grüting, som närmare får utveckla den frågan.
Britt Grüting: Jag är verksam på utbildningsdepartementets rättssekretariat, där jag har haft ansvaret för utarbetande av nya instruktioner till praktiskt taget alla myndigheter på kulturområdet. Som Brita Lundh nämnde föranleddes de nya instruktionerna av förslag i verksledningspropositionen. Dessa förslag gick bl.a. ut på att man i instruktionerna närmare skulle definiera vilka funktioner styrelsen skulle ha visavi verkschefen. Generellt gick det ut på att verkschefen skulle få ett större ansvar och att styrelsens uppgifter skulle definieras mycket noggrant.
Samtidigt utfärdades en verksförordning, som i en hel del bestämmelser reglerar en myndighets funktioner. Tidigare var dessa bestämmelser intagna i instruktionen, men så är inte längre fallet. I 13 § stadgas vad styrelserna i regel skall göra.
Jag noterar att riksdagens revisorer nu har stannat för ett förslag att regeringen skall få i uppdrag att lägga fram förslag om en förbättrad kontroll över de statliga museernas samlingar. Jag noterar också att man på s. 6 i revisionsberättelsen går litet längre. Jag är tacksam för att man inte tar upp det i sin hemställan. Där yrkas att regeringen skall utfärda en särskild föreskrift för de statliga museerna med specificerade krav på registrering och dokumentation av samlingarna. Det är kanske inte så praktiskt, bl.a. med tanke på att museernas samlingar är så olika till sin natur, något som också revisorerna har konstaterat.
Vad vi skulle kunna göra för att tillmötesgå revisorerna är att komplettera instruktionerna för museerna så, att man t.ex. ger ett särskilt uppdrag åt styrelsen att se över de uppgifter som styrelsen har och sörjer för att styrelsen har ansvar för utfärdande av föreskrifter för hur museerna skall sköta sina samlingar. Sådana bestämmelser kan utfärdas internt inom myndigheterna, men styrelsen kan också få ett särskilt uppdrag att se till att sådana föreskrifter utfärdas och efterlevs. Detta går litet utöver vad man i verksledningspropositionen tyckte att styrelserna skulle göra, men just när det gäller museerna hade vi en större frihet att utforma instruktionerna efter varje museums individuella behov än vad som gäller för större myndigheter och verk. Beträffande dem följer man slaviskt statsrådsberedningens intentioner.
Däremot är det inte praktiskt att regeringen skulle utfärda generella föreskrifter.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Räknar man från regeringens sida med att den här typen av uppdrag kommer att kosta pengar?
Brita Lundh: Den frågan kan nästan anses besvarad. Självfallet är det här mycket kostnadskrävande. Jag tycker att vi har fått tillräckligt vittnesbörd om detta här i dag, och det bör utskottet nog ha i åtanke.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Vi har haft en stor samling representanter för våra museer här i dag. Vi tackar er för att ni har velat komma hit. Vi lär få se er i olika sammanhang även i framtiden.
Jag förklarar sammanträdet avslutat.