Registrerat partnerskap m.m.
Betänkande 1993/94:LU28
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU28
Registrerat partnerskap m.m.
Innehåll
1993/94
LU28
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet tio motioner som väckts under den allmänna motionstiden under innevarande riksmöte och som rör lagstiftning om registrerat partnerskap och frågor om hushållsgemenskap m.m.
I ärendet har inkommit ett stort antal namnunderskrifter från upprop såväl mot en lagstiftning om registrerat partnerskap som till förmån för en sådan lagstiftning. Vidare har ett flertal skrivelser inkommit från enskilda.
Med anledning av sex motioner (s, m, c, fp och v) lägger utskottet i betänkandet fram ett inom utskottet utarbetat förslag till lag om registrerat partnerskap jämte förslag till följdändringar i äktenskapsbalken och brottsbalken.
Den föreslagna lagstiftningen bygger på Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98 Partnerskap och den har på utskottets anmodan granskats av Lagrådet.
Enligt förslaget skall två personer av samma kön få rätt att registrera sitt partnerskap. Registreringen innebär att de flesta bestämmelser som gäller för äktenskap blir gällande också för registrerade partnerskap.
Registrerat partnerskap är tänkt för homosexuella par. Något krav på sexuell läggning, samliv eller gemensamt hushåll ställs dock inte upp. Registreringen föreslås ske vid en förrättning under former som motsvarar borgerlig vigsel och den skall förrättas av domare vid tingsrätt eller av registreringsförrättare som utses av länsstyrelsen.
Rättsverkningarna av en registrering föreslås motsvara i huvudsak vad som gäller för äktenskap. Detta innebär bl.a. att äktenskapets regler om giftorätt, bodelning, ömsesidig försörjningsplikt, inbördes arvsrätt och regler om namn blir tillämpliga även på partnerskapet. Detsamma gäller regler om pensionsvillkor, efterlevandeskydd och olika bidragsformer.
Från den nämnda huvudregeln föreslås undantag för alla regler som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller gemensam vårdnad om barn. Partner i ett registrerat partnerskap får alltså enligt förslaget inte möjlighet att adoptera barn, varken gemensamt eller var för sig. Inte heller skall de ges tillgång till insemination eller annan konstlad befruktning. Registrerad partner skall inte heller kunna utses att som särskild förordnad förmyndare gemensamt med sin partner utöva vårdnaden om en underårig.
Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 1995.
Till betänkandet i denna del har fogats en reservation och ett särskilt yttrande (m, c, kds och nyd).
Utskottet avstyrker motionsyrkanden om att lägga fram lagförslag på grundval av Partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön.
Med anledning av två motioner om s.k. hushållsgemenskap (kds) förordar utskottet ett tillkännagivande till regeringen om att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda vilka åtgärder som skall vidtas för att öka tryggheten för människor som delar hushållsgemenskap på andra grunder än äktenskapets.
Till betänkandet i denna del har fogats en meningsyttring (v).
I betänkandet avstyrker utskottet vidare ett motionsyrkande angående neutralitet inom familjerätten och ett motionsyrkande om utvidgning av sambolagens regler.
Motionerna
1993/94:L207 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagar och bestämmelser som berör hushållsgemenskaper och behovet av bättre trygghet för denna grupp.
1993/94:L208 av Ingvar Svensson och Pontus Wiklund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn för att undanröja hinder för olika hushållsgemenskapers behov av tillfredsställande frivilliga avtal på samlevnadsområdet.
1993/94:L403 av Knut Wachtmeister och Bo Arvidson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrerat partnerskap.
1993/94:L405 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar anta förslaget till lag om partnerskap för homosexuella jämte övriga bifogade förslag.
1993/94:L406 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om neutralitetsprincipens genomförande i lagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om modernisering av den heterosexuella sambolagstiftningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om modernisering av den homosexuella sambolagstiftningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av en registreringsregel för partnerskap i sambolagstiftningen.
1993/94:L408 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar anta en lag om partnerskap i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar anta en lag om sambor av samma kön i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:L412 av Christina Linderholm m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att införa en lag om partnerskap i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar ändra i äktenskapsbalken i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen beslutar ändra i brottsbalken i enlighet med vad i motionen anförts.
1993/94:L413 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om partnerskap,
2. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om sambor av samma kön,
3. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken,
4. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om ändring i brottsbalken.
1993/94:L415 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen antar förslag till lag om partnerskap i enlighet med lagförslaget i Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98, Partnerskap,
2. att riksdagen antar förslag till lag om sambor av samma kön i enlighet med förslaget i Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98, Partnerskap,
3. att riksdagen antar förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken i enlighet med lagförslaget i Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98, Partnerskap,
4. att riksdagen antar förslag till lag om ändring i brottsbalken i enlighet med lagförslaget i Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98, Partnerskap.
1993/94:L422 av Fredrik Reinfeldt (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lagstiftning om partnerskap för homosexuella.
Betänkandets disposition
Efter en allmän inledning och en redovisning av utländska förhållanden börjar utskottets behandling av motioner om registrerat partnerskap. Detta avsnitt inleds med en redovisning av motionerna och därefter följer utskottets allmänna överväganden, lagrådsremissens huvudsakliga innehåll, Lagrådets yttrande samt utskottets principiella ställningstagande. Därefter redovisas utgångspunkter för lagstiftningen, internationellt privaträttsliga konsekvenser samt specialmotivering.
I ett avslutande avsnitt Övriga frågor behandlar utskottet motionsyrkanden om hushållsgemenskap och familjerättslig neutralitet.
Efter utskottets hemställan återfinns reservation, meningsyttring och särskilt yttrande.
Till betänkandet har fogats sex bilagor. Dessa utgörs av utskottets framlagda lagförslag (bilaga 1), lagrådsremissens lagförslag (bilaga 2), Lagrådets yttrande (bilaga 3), sammanfattning av Partnerskapskommitténs betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap (bilaga 4), Partnerskapskommitténs lagförslag (bilaga 5) samt förteckning över remissinstanser (bilaga 6).
När det gäller remissyttrandena kan nämnas att en sammanställning av dessa finns tillgänglig i ärendet.
Utskottet
1 Inledning
Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen behandlat spörsmål rörande homosexuell samlevnad. Första gången frågan om homosexuellas rättigheter var föremål för närmare uppmärksamhet var 1973 då riksdagen behandlade vissa förslag till ändringar i giftermålsbalken. I den proposition som låg till grund för de föreslagna lagändringarna berördes inte frågan om homosexuell samlevnad. Däremot togs frågan upp i det sammanhanget med anledning av en motion, vari yrkades att de sexuellt avvikandes rätt till lika villkor med andra grupper skulle erkännas.
I sitt av riksdagen godkända betänkande avstyrkte utskottet bifall till motionsyrkandet. I anslutning till behandlingen av motionen framhöll emellertid utskottet att samlevnad mellan parter av samma kön från samhällets synpunkt är en fullt acceptabel samlevnadsform (LU 1973:20 s. 116). Detta grundläggande ställningstagande har därefter åberopats i flera olika sammanhang (se t.ex. prop. 1986/87:124 s. 43). År 1978 tillsattes en kommitté med uppgift bl.a. att sammanställa och redovisa tillgänglig vetenskaplig dokumentation om homosexualitet och att föreslå åtgärder som syftade till att undanröja kvarvarande diskriminering av homosexuella. Kommitténs betänkande, SOU 1984:63 Homosexuella och samhället, innehåller en omfattande redovisning bl.a. av homosexualitet i ett historiskt perspektiv, olika former av diskriminering av homosexuella, den homosexuella frigörelsekampen, forskning om homosexualitet och om homosexuella relationer samt en redovisning av gällande rätt på olika områden som berör homosexuella. Utredningen avvisade tanken på äktenskap mellan homosexuella. Man hänvisade till de grundmurade värderingar som fanns i samhället om äktenskapet som en institution för familjebildning mellan en man och en kvinna. Som ett alternativ diskuterades införandet av en möjlighet för homosexuella att anmäla eller registrera sitt förhållande. Till en sådan registrering kunde knytas rättsverkningar motsvarande dem som gäller för äktenskap. Även denna tanke avvisades dock, under motiveringen att tillskapandet av ett nytt rättsinstitut som bara hänför sig till homosexuella framstår som ett onödigt utpekande av en grupp människor i samhället. Kommittén framhöll också risken för att ett sådant system skulle kunna befästa rådande fördomar. Däremot borde enligt utredningen homosexuell samlevnad från rättslig synpunkt jämställas med vad som inom lagstiftningen kallas äktenskapsliknande förhållande eller motsvarande uttryck.
Vissa av kommitténs förslag låg till grund för regeringens proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället. Propositionen behandlades i lagutskottet såvitt avsåg förslag till lagstiftning för homosexuella sambor. I sitt av riksdagen godkända betänkande tillstyrkte utskottet förslaget till lag om homosexuella sambor jämte viss följdlagstiftning med anledning av den nya lagen (LU 1986/87:28). Enligt lagen om homosexuella sambor, den s.k. homosexlagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1988, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt ett antal lagar och bestämmelser tillämpas även på två personer som bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande.
I den ovan nämnda propositionen som följde på betänkandet Homosexuella och samhället föreslogs bl.a. att Socialstyrelsen skulle ges ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för homosexuella (prop. 1986/87:124 s. 29). Genom beslut av regeringen den 10 december 1987 gavs Socialstyrelsen ett sådant ansvar. I uppdraget ingick även att i samråd med berörda myndigheter följa utvecklingen av homosexuellas situation och överväga i vilka former diskrimineringen av homosexuella kan motverkas av samhället.
Inom ramen för sitt uppdrag lämnade Socialstyrelsen i juni 1990 ett förslag till lagstiftning om registrering av partnerskap. Förslaget byggde på den lag om registrerat partnerskap som då, sedan den 1 oktober 1989, gällt i Danmark. Det övergripande ansvaret för samordningen av insatserna för homosexuella har under 1993 övergått till det nyinrättade Folkhälsoinstitutet.
Regeringen beslöt den 10 januari 1991 att tillkalla en kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen (1987:813) om homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om registrerat partnerskap (dir. 1991:6). Enligt direktiven kunde det vara lämpligt att inom ramen för arbetet med att utvärdera lagen om homosexuella sambor också överväga behovet av en lagstiftning om registrerat partnerskap. En grundläggande fråga i det sammanhanget var enligt direktivet vilket tillämpningsområde som en lag om registrerat partnerskap bör ha. Kommittén skulle därför överväga om en sådan lag bör omfatta enbart homosexuella relationer eller om den i stället borde utgå från någon form av hushållsgemenskap och i så fall vilken.
Kommittén, som antog namnet Partnerskapskommittén, avlämnade i november 1993 betänkandet SOU 1993:98 Partnerskap. I betänkandet föreslog kommittén en lag om partnerskap och en lag om sambor av samma kön. Den sistnämnda är avsedd att ersätta lagen om homosexuella sambor. Även vissa följdändringar i äktenskapsbalken och brottsbalken föreslogs. Betänkandet har remissbehandlats.
2 Utländska förhållanden
I Danmark antogs våren 1989 en lag om partnerskap, lov nr. 372 af 7. juni 1989 om registreret partnerskab. Lagen trädde i kraft den 1 oktober samma år. Enligt denna lag kan två personer av samma kön låta registrera sitt partnerskap. Lagen uppställer inte krav på att de två personerna har en viss sexuell läggning, sexuellt samliv med varandra eller lever tillsammans. Lagen uppställer villkor som innebär att den som vill registrera ett partnerskap skall ha viss anknytning till Danmark. Det föreskrivs att registrering kan ske endast om minst en av parterna har hemvist i Danmark och är dansk medborgare. Ett registrerat partnerskap har vissa rättsverkningar. Dessa är, med vissa särskilt angivna undantag, identiska med de rättsverkningar som äktenskapet har. Sålunda är "adoptionslovens" regler om makar inte tillämpliga på registrerat partnerskap. Inte heller kan registrerade partner ha "forældremyndigheden" över barn. Vidare föreskrivs att bestämmelser i dansk lag som innehåller särskilda regler om den ena parten i ett äktenskap som har anknytning till dennes kön inte är tillämpliga på registrerat partnerskap. Slutligen undantas regler om makar och äktenskap i internationella överenskommelser.
I Norge trädde en "lov om registrert partnerskap" i kraft den 1 augusti 1993. Lagen är uppbyggd enligt samma modell som den danska lagen. Möjligheten till registrering står öppen för två personer av samma kön under förutsättning att en eller båda parter har hemvist i Norge och minst en är norsk medborgare.
I Finland tillsatte Justitieministeriet en kommission, Familjekommissionen, för att utreda familjebegreppet i lagstiftningen. Den skulle bl.a. utreda om det finns ett behov av att enhetliga det rättsliga familjebegreppet så att lagreglerna förhåller sig neutrala till alla de olika samlevnadsformer som finns i dagens samhälle om inte ett annat förhållningssätt är speciellt motiverat. 1992 framlade kommissionen ett principbetänkande, i vilket föreslogs bl.a. att två personer av samma kön skulle kunna registrera sitt partnerskap. Någon lagstiftning motsvarande den danska och den norska lagstiftningen om registrerat partnerskap är emellertid för närvarande inte aktuell i Finland.
I Nederländerna har regeringen lagt fram ett förslag till lag om registrering av samlevnad mellan personer som inte har rättslig möjlighet att ingå äktenskap. Förslaget skiljer sig från de danska och norska lagarna så till vida att möjligheten att registrera ett parförhållande skall stå öppen inte bara för samboende personer av samma kön, utan även för andra samboende vuxna personer som inte har laglig möjlighet att ingå äktenskap med varandra, exempelvis en förälder och ett barn som bor tillsammans. Registreringen föreslås stå öppen för medborgare i Nederländerna och medborgare i andra länder som är medlemmar i EG, förutsatt att de har hemvist i Nederländerna. För personer med annat medborgarskap föreslås ett krav på ett års hemvist i Nederländerna. Rättsverkningarna av en registrering föreslås bli i huvudsak desamma som rättsverkningarna av ett äktenskap. Registreringen skall dock inte kunna tillskapa eller påverka något rättsligt förhållande till den andre partnerns eventuella barn. Enligt vad utskottet har erfarit är det inte sannolikt att lagstiftningen kommer att vara i kraft före år 1996.
Registrerat partnerskap
1 Motionerna
I ett flertal motioner från den allmänna motionstiden framförs önskemål om lagstiftning om partnerskap för homosexuella. I fem motioner begärs att riksdagen antar Partnerskapskommitténs förslag till bl.a. lag om partnerskap. Sålunda yrkas i motion L405 av Margareta Winberg m.fl. (s) att riksdagen antar Partnerskapskommitténs förslag till lag om partnerskap, lag om sambor av samma kön, lag om ändring i äktenskapsbalken samt lag om ändring i brottsbalken. I motion L408 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs att riksdagen dels antar en lag om partnerskap (yrkande 1), dels en lag om sambor av samma kön (yrkande 2) i enlighet med vad som anförs i motionen. I motionen anförs i fråga om beredningen av den begärda lagstiftningen att det är uppenbart att den sittande regeringen inte kommer att lägga fram en proposition i frågan, och motionärerna framhåller att riksdagen på eget initiativ bör tillskapa en partnerskapslagstiftning för att slippa ytterligare fördröjning i en för många angelägen fråga. I motion L412 av Christina Linderholm m.fl. (c) begärs att riksdagen beslutar införa dels en lag om partnerskap (yrkande 1), dels en lag om ändring i äktenskapsbalken (yrkande 2), dels ock en lag om ändring i brottsbalken (yrkande 3) i enlighet med vad som anförs i motionen. Barbro Westerholm m.fl. (fp) begär i motion L413 att riksdagen antar i motionen framlagda förslag till lag om partnerskap (yrkande 1), till lag om sambor av samma kön (yrkande 2), till lag om ändring i äktenskapsbalken (yrkande 3) samt till lag om ändring i brottsbalken (yrkande 4). Motionens lagförslag är identiska med de som Partnerskapskommittén lagt fram. I L415 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen antar de av Partnerskapskommittén framlagda förslagen till lag om partnerskap (yrkande 1), lag om sambor av samma kön (yrkande 2), lag om ändring i äktenskapsbalken (yrkande 3), och lag om ändring i brottsbalken (yrkande 4). Slutligen begärs i motion L422 av Fredrik Reinfeldt (m) ett tillkännagivande om behovet av en lagstiftning om partnerskap för homosexuella.
Motioner i motsatt riktning har också väckts under den allmänna motionstiden. Sålunda begär Knut Wachtmeister och Bo Arvidson (m) i motion L403 att regeringen skall ges till känna att en ny äktenskapsliknande lag för homosexuella inte bör införas. Bengt Harding Olson (fp) anvisar i motion L406 alternativ till en lagstiftning om partnerskap. Motionären föreslår modeller för att stegvis bygga ut den rättsliga regleringen i lagen om homosexuella sambor samt en möjlighet för homosexuella par att registrera sitt förhållande enligt den nuvarande sambolagstiftningen. I motionen hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad som i motionen anförs om en modernisering av lagstiftningen för homosexuella sambor (yrkande 3), dels vad som i motionen anförs om införande av en registreringsregel för partnerskap i sambolagstiftningen (yrkande 4).
2 Allmänna överväganden
Utskottet vill erinra om att Partnerskapskommittén -- liksom tidigare Utredningen om homosexuellas situation i samhället -- har slagit fast att den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. Ett parförhållande mellan två kvinnor eller mellan två män företer typiskt sett stora likheter med ett parförhållande mellan en man och en kvinna. I dessa förhållanden finns samma känslor av kärlek, omtanke, ömhet, vänskap, lojalitet och omsorg. Personer som lever i homosexuella parförhållanden har samma känslomässiga behov av att såväl sig emellan som utåt visa känslor och sin önskan att leva tillsammans i ett varaktigt och ömsesidigt förpliktande förhållande som personer som lever i heterosexuella parförhållanden. Utskottet vill för sin del framhålla att flera av de regler som gäller för äktenskapet har tillkommit för att skapa ekonomisk och juridisk trygghet för makarna. Dessa är en följd av att makar i regel har en tätt sammanvävd ekonomi och behov av regler till skydd och till hjälp vid konfliktlösning. Med ekonomisk och juridisk trygghet avses i första hand de regler som träder in vid upplösning av ett förhållande, exempelvis bodelningsregler, arvsregler och regler om efterlevandepension. Äktenskapets regelnät har bl.a. till uppgift att underlätta den ekonomiska uppgörelsen med maken eller i förekommande fall makens andra efterlevande. Äktenskapet har i dessa sammanhang också funktionen av att utgöra ett bevis på relationens karaktär.
Parterna i ett varaktigt homosexuellt förhållande har enligt utskottets mening typiskt sett behov av i huvudsak samma ekonomiska och juridiska trygghet som heterosexuella par har och som dessa kan få tillgodosedd genom äktenskapets juridiska regelverk. Enligt utskottet kan det inte anföras några beaktansvärda sakliga skäl för att man under hänvisning till den sexuella läggningen skulle ha rätt att förneka homosexuella möjligheten att trygga ett parförhållande på motsvarande sätt som står till buds för heterosexuella par. Det bör inte ankomma på samhället att -- genom lagstiftningen eller på annat sätt -- ge uttryck för några värderingar när det gäller människors sätt att ordna sin samlevnad. Samhället har i stället en skyldighet att tillgodose det uppenbara behov som finns genom att erbjuda även enkönade par möjligheten att bilda familj med juridiska rättigheter och förpliktelser som följd.
Enligt utskottets mening är detta en angelägen fråga som inte bör fördröjas ytterligare.
När det däremot gäller den av Partnerskapskommittén föreslagna lagen om sambor av samma kön är det enligt utskottets mening inte lämpligt att i detta sammanhang föreslå lagstiftning på grundval av förslaget. Skälen härför är följande.
Partnerskapskommittén har ansett att homosexuell och heterosexuell samlevnad i princip bör jämställas även på sambostadiet. Kommittén har därför föreslagit att lagen (1987:813) om homosexuella sambor (homosexlagen) skall ersättas av en ny lag, lag om sambor av samma kön. Förslaget innebär att homosexuell och heterosexuell samlevnad likställs rättsligt i samma utsträckning som partner enligt kommitténs förslag jämställs med makar.
Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) trädde i kraft den 1 januari 1988 samtidigt som äktenskapsbalken ersatte giftermålsbalken. Sambolagen är inriktad på parternas ekonomiska förhållanden och reglerar i huvudsak hur gemensam bostad och gemensamt bohag skall fördelas när ett samboförhållande upplöses. Med anledning av en motion har utskottet uttalat att det är angeläget från allmänna synpunkter att effekterna av lagstiftningen systematiskt utvärderas och följs upp från statsmakternas sida, och utskottet framhöll att det var angeläget att en utvärdering kom till stånd beträffande sambolagen. Det borde enligt utskottet ankomma på regeringen att bestämma i vilket sammanhang och under vilka former en sådan utvärdering skulle ske. Utskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända betänkande att riksdagen skulle ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört (bet. 1991/92:LU32).
Som ett första led i den begärda utvärderingen gav Justitiedepartementet i uppdrag åt Statskontoret att ta fram underlag för att belysa ett antal frågeställningar. Statskontoret har i september 1993 slutredovisat sitt uppdrag i en rapport, Sambolagen -- en utvärdering (Statskontoret 1993:24). Arbetet med utvärderingen pågår nu inom Justitiedepartementet och avsikten är att redovisning skall ske i en departementspromemoria under 1994.
Enligt homosexlagen skall vad som gäller i fråga om sambor enligt ett antal uppräknade lagar och andra författningar gälla även för homosexuella sambor. Bl.a. gäller detta sambolagen. Även enligt Partnerskapskommitténs förslag till en lag om sambor av samma kön avses sambolagen -- till följd av förslagets generella hänvisning till vad som gäller för heterosexuella sambor -- vara tillämplig beträffande homosexuella sambor. På grund av denna direkta koppling till sambolagen, som för närvarande utvärderas och som en följd därav kan komma att omarbetas, bör en lagstiftning med utgångspunkt i förslaget till lag om sambor av samma kön övervägas i nära samband med det fortsatta arbetet med sambolagen. Utskottet utgår från att en sådan samordning kommer att ske i regeringskansliet. Som en följd av det nu redovisade ställningstagandet avstyrker utskottet motion L405 i denna del samt motionerna L408 yrkande 2, L413 yrkande 2 och L415 yrkande 2.
Mot bakgrund av det anförda och på de skäl som har redovisats i motion L408 beslutade utskottet den 28 april 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över ett inom utskottet utarbetat förslag till lagstiftning. Till grund för förslaget lades Partnerskapskommitténs förslag till partnerskapslag jämte av kommittén framlagda förslag till följdändringar i äktenskapsbalken och brottsbalken.
3 Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll
Förslaget till lag om registrerat parterskap innehöll tre kapitel. I det första kapitlet reglerades registrering av partnerskap, i det andra kapitlet upplösning av registrerat partnerskap och i det tredje kapitlet rättsverkningarna av registrerat partnerskap. Lagförslaget innebar att två personer av samma kön skall få möjlighet att ingå partnerskap genom ett registreringsförfarande. Det registrerade partnerskapet innebär att alla bestämmelser som gäller för makar med vissa uttryckligen angivna undantag skall gälla även för registrerade partner. Rättsverkningarna av ett registrerat partnerskap skall som huvudregel motsvara rättsverkningarna av ett äktenskap. De angivna undantagen gäller bestämmelser som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller gemensam vårdnad om barn. Vidare undantas uttryckligen bestämmelser som gäller för makar vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att makarna är av motsatt kön. Slutligen undantas de internationellt privaträttsliga bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.
När det gäller den valda lagstiftningstekniken framhöll utskottet i lagrådsremissen följande. Att tillerkänna registreringen av ett partnerskap i huvudsak samma rättsverkningar som äktenskapet har kan lagtekniskt åstadkommas på olika sätt. Ett alternativ är att använda uppräkningsteknik. Lagen (1987:813) om homosexuella sambor är uppbyggd på detta sätt. Ett annat alternativ är att göra ändringar i de författningar som berörs. Slutligen kan man tillämpa den metod som kommit till användning i den danska och den norska lagen om registrerat partnerskap, nämligen en hänvisning till de rättsverkningar som gäller för äktenskap med angivande av de undantag från huvudregeln som skall gälla. Det stora antal författningar som det är fråga om i sammanhanget talar mot en användning av uppräkningstekniken. Rimliga krav på tydlighet och överskådlighet kan inte tillgodoses på det sättet, och risken är uppenbar dels för att en uppräkning skulle bli ofullständig, dels för att registrerat partnerskap inte med säkerhet kommer att uppmärksammas vid annat lagstiftningsarbete.
Att ändra i alla berörda författningar är naturligtvis från många utgångspunkter den mest tilltalande tekniken. Den innebär att man av varje författningsrum skall kunna utläsa om bestämmelsen gäller endast för äktenskap eller för både äktenskap och registrerat partnerskap. Det stora antal författningar som det är fråga om innebär att även denna teknik i praktiken är oanvändbar.
Enligt utskottets mening är det endast den lagstiftningsteknik som kommit till användning i Danmark och i Norge -- med en huvudregel, hänvisande till äktenskapets rättsverkningar samt några undantagsbestämmelser -- som är praktiskt hanterbar. Den ger överskådlighet och eliminerar risken för att partnerskap glöms bort vid annat lagstiftningsarbete. Även denna teknik öppnar emellertid för en typ av förbiseende. Det kan nämligen inte helt uteslutas att författningar som av något skäl inte bör gälla för partnerskap trots allt kommer att omfatta även partnerskap om undantag härför av förbiseende inte görs. Det finns dock enligt utskottet inte anledning att överdriva risker av det slaget. Såvitt känt har några sådana effekter ännu inte uppmärksammats i Danmark eller i Norge.
4 Lagrådets yttrande
Lagrådet har som sin slutsats över den gjorda granskningen anfört att den föreslagna lagen i flera hänseenden inte är tillräckligt klargörande och att det finns en påtaglig risk för att den kan föranleda skilda svårigheter vid tillämpningen. Enligt Lagrådets mening bör förslaget under sådana förhållanden inte läggas till grund för lagstiftning om inte starka skäl kan åberopas härför.
Som skäl för sitt ställningstagande har Lagrådet åberopat invändningar mot den valda lagstiftningstekniken och till de komplikationer i ett internationellt perspektiv som den föreslagna lagstiftningen för med sig. Lagrådet har -- under erinran om att ett mycket stort antal författningar berörs -- framhållit att det saknas utredning om hur dessa passar in i "systemet". Underlag saknas därmed enligt Lagrådet för en närmare kartläggning av vilka oklarheter, tillämpningssvårigheter eller andra problem som den föreslagna lagen kan medföra och Lagrådet håller det för sannolikt att "den inte kommer att bli fri från komplikationer av skilda slag".
Lagrådet har vidare -- mot bakgrund av vad ovan anförts -- framhållit svårigheterna att överblicka konsekvenserna för den som överväger att underkasta sig lagens bestämmelser. Också från andra berördas synpunkt, såsom främst myndigheter och tjänstemän, skapar enligt Lagrådet den föreslagna lagen en del svårigheter. Det kan därför "åtminstone till en början, säkert komma att begås en del misstag."
När det gäller Lagrådets invändningar om komplikationer i ett internationellt perspektiv redovisas dessa nedan i avsnittet 7 Internationellt privaträttsliga konsekvenser, under 7.3 Lagrådets synpunkter.
5 Utskottets principiella ställningstagande
Enligt utskottets mening har de tidigare anförda skälen som i lagrådsremissen åberopades för en lagstiftning om registrerat partnerskap stor tyngd. Som ovan anförts finns det enligt utskottet inte några beaktansvärda sakliga skäl för att man under hänvisning till den sexuella läggningen skulle ha rätt att förneka homosexuella möjligheten att trygga ett parförhållande på motsvarande sätt som står till buds för heterosexuella par. Mot denna bakgrund finns det enligt utskottet ett starkt behov av lagstiftning på området.
När det sedan gäller frågan om Lagrådets invändningar är av sådan karaktär att lagstiftningen inte bör läggas fram vill utskottet anföra följande.
Beträffande lagstiftningstekniken konstaterade utskottet i lagrådsremissen att en lagstiftning om registrerat partnerskap tekniskt kan åstadkommas på olika sätt, men att endast den valda tekniken är praktiskt hanterbar. Lagrådet har kritiserat tekniken utan att ens antyda att en annan metod kunde vara att föredra eller att den valda metoden i något hänseende kunde förbättras. Utskottet kan därför inte dra någon annan slutsats av detta förhållande än att den valda tekniken, vilken för övrigt redan kommit till användning i Danmark och Norge, trots de gjorda invändningarna, även enligt Lagrådets mening är den mest ändamålsenliga. I fråga om Lagrådets invändning att det saknas utredning om hur reglerna passar in i "systemet" kan utskottet konstatera att yttrandet inte innehåller något exempel på en regel som inte skulle passa in i "systemet". Lagrådet anger inte vare sig någon utgångspunkt för antagandet att vissa regler inte passar in eller några grunder för förmodandet att lagstiftningen sannolikt inte kommer att bli fri från komplikationer.
Beträffande de av Lagrådet påpekade svårigheterna för en enskild person att få en säker och aktuell överblick över regleringens fullständiga innebörd vill utskottet framhålla att svårigheterna att överblicka de juridiska konsekvenserna för dem som överväger att registrera ett partnerskap enligt den föreslagna lagen är desamma som möter dem som står i begrepp att ingå äktenskap.
När det sedan gäller Lagrådets farhågor om svårigheter för myndigheter och befattningshavare på skilda nivåer att hålla lagen i minnet vill utskottet peka på att ingen av de många myndigheter som har lämnat remissvar över Partnerskapskommitténs betänkande har ansett att den föreslagna lagstiftningen skulle medföra problem för handläggande tjänstemän.
I enlighet med det anförda kan utskottet för sin del konstatera att Lagrådsyttrandet vid en närmare granskning ger vid handen att några sakliga argument av större betydelse när det gäller den valda lagstiftningstekniken inte framkommit. Som ovan nämnts har Lagrådet också framfört invändningar om komplikationer i ett internationellt perspektiv, vilka redovisas under avsnittet 7.3. Som där framgår är inte heller dessa invändningar av sådan karaktär att de med tillräcklig tyngd talar mot den föreslagna lagstiftningen. Sammanfattningsvis finner utskottet att Lagrådets invändningar varken i enskilda delar eller sammantagna bör föranleda att det granskade lagförslaget inte läggs till grund för lagstiftning.
När det gäller Lagrådets närmare lagtekniska granskning har den resulterat i förslag till vissa omformuleringar i författningstexterna. Bland förslagen finns värdefulla påpekanden, som utskottet har beaktat. Utskottets ställningstagande till de enskilda förslagen till omformuleringar redovisas i specialmotiveringen till de berörda paragraferna.
Mot bakgrund av det anförda lägger utskottet i det följande fram förslag till lag om registrerat partnerskap, lag om ändring i äktenskapsbalken samt lag om ändring i brottsbalken. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker motionerna L405 i denna del, L408 yrkande 1, L412 yrkandena 1--3, L413 yrkandena 1, 3 och 4, L415 yrkandena 1, 3 och 4, och L422 samt avstyrker bifall till motionerna L403 och L406 yrkandena 3--4.
6 Utgångspunkter för lagstiftningen
6.1 Vissa terminologiska frågor
Utskottets förslag: Begreppet "registrerat partnerskap" bör användas.
Partnerskapskommittén: Begreppet "partnerskap" bör -- även i sammansatta former -- användas på motsvarande sätt som "äktenskap".
Remissinstanserna: Ett par remissinstanser, som har berört frågan, har kritiserat den av kommittén använda terminologin.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan
Skälen för utskottets förslag: Partnerskapskommittén har ansett att ordet registrering i samband med begreppet partnerskap bör undvikas eftersom ordet enligt kommittén ger associationer till olika former av registrering av homosexuella. Kommittén har därför föreslagit beteckningen "lag om partnerskap" och -- i stället för uttrycket registrering av partnerskap -- "ingående av partnerskap".
Utskottet kan konstatera att de föreslagna uttryckssätten avviker från den terminologi som valts i Danmark och i Norge. I engelska språket används begreppet "registered partnership", sannolikt efter dansk förebild. Till följd härav och då "registrerat partnerskap" i viss mån får anses vara inarbetat i det allmänna medvetandet genom den debatt som redan har förekommit måste, enligt utskottets mening, lämpligheten av att introducera de av kommittén valda uttryckssätten sättas i fråga. Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer har framhållit att institutet bör betecknas "registrerat partnerskap" för att klart särskiljas från andra samboendeformer. Föreningen framhåller att fara för sammanblandningar eljest kommer att föreligga vid bl.a. översättningar till andra språk och i sammanhang där det är viktigt att understryka att lagreglerna om partnerskap endast gäller samboförhållanden som konfirmerats genom registrering.
Det bör också framhållas att partner och avledningen partnerskap i allmänt språkbruk inte är något entydigt begrepp. Svenska akademiens ordbok ger sålunda bl.a. följande exempel på betydelsen av partner: "person med vilken man samarbetar eller tillsammans med vilken man utför något eller bildar ett lag eller par o.dyl.; särskilt om bolagsman eller kompanjon i ett ekonomiskt företag, make resp. maka i ett äktenskap, motspelare.., medspelare.." Att på sätt som har föreslagits använda ett så mångtydigt ord som partnerskap som beteckning för ett nytt rättsligt institut är enligt utskottet inte lämpligt. Eftersom i allmänt språkbruk partnerskap uppenbarligen kan avse bl.a. två personer som genom sammanboende eller på annat sätt har etablerat en nära relation framstår det närmast som förvirrande att beteckna en senare i tiden genomförd registrering av relationen som "ingående av partnerskap". Till följd av det anförda, och då det saknas anledning att föreslå ett helt nytt begrepp, bör den terminologi användas som genom den danska och norska lagstiftningen redan måste anses etablerad.
6.2 Hinder mot registrering
Utskottets förslag: De i 2 kap. äktenskapsbalken angivna äktenskapshindren skall på motsvarande sätt tillämpas vid prövning av rätten till registrering av ett partnerskap.
Partnerskapskommittén: Kommitténs förslag överensstämmer med utskottets när det gäller hänvisningen till äktenskapsbalkens regler om äktenskapshinder.
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: Registrering av partnerskap är som redan sagts avsedd för homosexuella par. Att uppställa ett formellt krav på homosexuell läggning bör dock av uppenbara skäl inte komma i fråga utan rätten till registrering skall stå öppen för två personer av samma kön. Rätten att ingå äktenskap är inte förenad med krav på någon form av faktisk samlevnad. Det finns inte heller för registrering av partnerskap någon anledning att uppställa ett sådant villkor.
De i 2 kap. äktenskapsbalken angivna äktenskapshindren, dvs. underårighet, nära släktskap och bestående äktenskap, bör ges motsvarande tillämpning på registrering av partnerskap. Efter en följdändring i äktenskapsbalken som föreslås i detta ärende, kommer ett bestående registrerat partnerskap att utgöra hinder på samma sätt som ett bestående äktenskap.
Enligt 2 kap. 2 § äktenskapsbalken får äktenskap inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon. Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Släktskapshindren utgjorde i äldre rätt en omfattande kategori äktenskapshinder. De förhållandevis få som numera upprätthålls motiveras främst av risken för nedärvning av sjukdomar och defekter, vilken ökar ju närmare släktskapen är mellan föräldrarna. Dock har även etiska motiv anförts mot förbindelser mellan närstående släktingar. Familjelagssakkunniga framhöll (SOU 1972:41 s. 138) att dessa motiv grundar sig på en mer eller mindre uttalad motvilja hos människan mot sexuella förbindelser med den hon vuxit upp tillsammans med och att det allmänt kan sägas att sexuella förbindelser inom en familj -- bortsett från förhållandet mellan den vuxne mannen och den vuxna kvinnan -- kan komplicera familjerelationerna genom rivalitet och skuldkänslor. Dispens för äktenskap mellan halvsyskon har lämnats endast i de fall där parterna inte har vuxit upp tillsammans utan har lärt känna varandra först i vuxen ålder.
De genetiska riskerna är inte aktuella när det gäller partnerskap. De etiska aspekterna på samlevnad mellan närstående gör sig emellertid påminda i minst samma mån när det gäller homosexuella förhållanden som när det gäller heterosexuella. Det finns därför inget skäl att uppställa mindre restriktiva släktskapshinder för registrering av partnerskap än vad som gäller för ingående av äktenskap. Även äktenskapsbalkens bestämmelse om släktskapshinder bör därför tillämpas också när det gäller partnerskap.
6.3 Anknytningsvillkor
Utskottets förslag: Rätten till registrering av ett partnerskap görs beroende av personernas anknytning till Sverige. Minst en av dem skall vara svensk medborgare med hemvist här.
Partnerskapskommittén: Kommitténs förslag innehåller inget krav på svenskt medborgarskap. Registrering skall kunna ske om en av personerna har hemvist här efter en bosättning som har varat i minst två år.
Remissinstanserna: En instans har invänt mot att anknytningsvillkoret har utformats annorlunda än vad som gäller enligt de danska och norska lagarna. Några remissinstanser har ifrågasatt om det inte måste anses följa av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet att en medborgare i annat EES-land skall jämställas med svensk medborgare när det gäller rätten att registrera ett partnerskap.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: Den danska lagen innehåller krav på att minst en av parterna är dansk medborgare med hemvist i Danmark. Som skäl härför har angetts att det inte finns anledning att rent utländska par skall kunna registrera ett partnerskap i Danmark utan att registreringen får någon verkan i hemlandet. Även den norska lagen innehåller ett motsvarande anknytningsvillkor. Minst en av parterna skall ha norskt medborgarskap och ha hemvist i Norge. I det nederländska förslaget till lag om registrerad samlevnad uppställs också anknytningsvillkor, vilka emellertid är betydligt generösare än de danska och norska. Möjligheten till registrering skall som tidigare nämnts stå öppen för personer som har hemvist i Nederländerna under förutsättning att de är medborgare där eller i någon annan stat som är medlem i EG. För andra gäller att de skall ha haft hemvist i Nederländerna under ett år omedelbart före registreringen.
Ett partnerskap ingånget i Sverige kan för närvarande inte förväntas få några rättsverkningar utanför Sverige, Danmark och Norge. Den bedömning som man har gjort i Danmark och Norge -- att man bör undvika att medverka till registrering som inte får någon verkan i hemlandet, om partnerskapet saknar anknytning till det land där registreringen sker -- har naturligtvis sin giltighet även i Sverige. Även den svenska lagen bör därför innehålla ett anknytningsvillkor som från möjligheten till registrering skiljer ut dem som typiskt sett inte har sin framtid i Sverige.
Ett anknytningsvillkor bör emellertid inte vara så snävt att man onödigtvis begränsar möjligheterna att ingå partnerskap här. Ett homosexuellt par som vill leva i Sverige, men där den ene i övrigt ännu inte har någon fastare anknytning till landet, kan ha goda skäl att registrera partnerskapet utan att det drar ut på tiden. Därför bör ett anknytningsvillkor, på det sätt som gäller i Danmark och Norge, riktas endast mot en av personerna.
Anknytningsvillkoret bör utgå från svenskt medborgarskap, men eftersom den huvudsakliga avsikten med villkoret är att rätten till registrering skall begränsas till par som har för avsikt att bo i Sverige, är inte detta tillräckligt. Medborgarskapet säger inget om var en person faktiskt bor eller var han eller hon avser att slå sig ner. Även ett krav på faktisk bosättning i Sverige bör därför ställas upp.
Enligt det anförda skall gälla som ett minimikrav att en av personerna skall vara svensk medborgare och ha hemvist här. Därmed utestängs par som består av två utländska medborgare. Anknytningsvillkoren i de danska och norska lagarna bygger på denna modell. Partnerskapskommittén har anfört att det i Danmark och Norge har förekommit kritik mot att anknytningsvillkoret utformats onödigt strängt, och kommittén har ansett att man bör skapa möjligheter även för två utländska medborgare att registrera ett partnerskap i Sverige under förutsättning att en av parterna har en viss kvalificerad anknytning hit. Av det skälet har kommittén föreslagit ett anknytningsvillkor som innebär att en av parterna skall ha varit bosatt i Sverige under de senaste två åren och ha hemvist här vid prövningstillfället. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har kritiserat utredningsförslaget för att det avviker från de lösningar som har valts i de danska och norska lagarna. Med tanke på att partnerskap enligt fakultetsnämnden med stor sannolikhet inte kommer att erkännas utanför Norden kan förslaget enligt nämnden inte betraktas som genomtänkt. Om den svenska regleringen, såsom föreslagits, blir mer liberal än den danska och den norska lagen, riskerar man enligt fakultetsnämnden att detta negativt kommer att påverka erkännandet av svenska partnerskap i Danmark och Norge.
Även om fakultetsnämndens farhågor i fråga om ett svenskt partnerskaps giltighet i Danmark och Norge förefaller överdrivna, kan utskottet för sin del instämma i fakultetsnämndens kritik mot den utformning av anknytningsvillkoret som kommittén har föreslagit. Enligt utskottets mening bör en svensk partnerskapslag inte utan tungt vägande skäl på väsentliga punkter avvika från vad som redan gäller i Danmark och i Norge. När tre nordiska länder på sätt som nu sker går i spetsen med lagstiftning om de homosexuellas rättigheter, är det angeläget att eftersträva en nordisk rättslikhet. Detta gäller i särskilt hög grad sådana regler som direkt har internationellt privaträttsliga konsekvenser. Utskottet kan, under hänvisning till det anförda, för sin del inte ansluta sig till den av kommittén föreslagna utformningen av anknytningsvillkoret.
Flera remissinstanser har ansett att det finns anledning att överväga anknytningsvillkorets utformning med hänsyn till den EES-lagstiftning som har trätt i kraft vid det senaste årsskiftet. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) har påpekat att det i anknytningshänseende bör övervägas om inte medborgarskap i annat EES-land bör jämställas med svenskt medborgarskap. Hovrätten har för sin del -- mot bakgrund av att ett av skälen för kravet på faktisk kvalificerad anknytning för utländska medborgare är att begränsa registrering av partnerskap som inte får någon verkan i parternas hemland -- förordat att med svensk medborgare skall jämställas de EES-medborgare som i sina hemländer har partnerskapslagstiftning med motsvarande rättsverkningar som den svenska.
Utskottet kan konstatera att kärnan i EES-avtalet är att de deltagande EFTA-länderna deltar i EG:s inre marknad på i stort sett samma villkor som EG:s medlemsländer. En grundprincip är förbudet mot särbehandling på grund av nationalitet. Den fria rörligheten för personer är ett av de viktigaste inslagen i EES-avtalet. Den innebär i korthet att alla EES-medborgare får rätt att flytta inom hela EES-området för att ta anställning, starta egen verksamhet, studera, bo och leva. Artikel 28 i EES-avtalet säkerställer arbetskraftens fria rörlighet. Där fastslås att diskriminering på grund av nationalitet inte får förekomma vad gäller anställning, lön och andra arbetsvillkor. Familjemedlemmar -- som inte behöver vara medborgare i ett EES-land -- har också rätt att arbeta i det aktuella landet. Några regler om sambor finns inte i avtalet. Frågan huruvida sambor skall jämställas med makar får därför avgöras av den nationella lagstiftningen i varje EES-land.
Den fria rörligheten för personer gäller inte bara yrkesverksamma utan också studerande, pensionärer och andra icke ekonomiskt aktiva personer. Dessa skall ha rätt att under vissa villkor bosätta sig i andra medlemsländer, oavsett om de för tillfället utövar någon ekonomisk aktivitet eller inte. Rättigheten avser också de berördas familjemedlemmar.
Den grundläggande rättsakten om arbetskraftens fria rörlighet är rådets förordning (EEG) nr 1612/68. I förordningen fastställs att likabehandlingsprincipen även gäller sociala och skattemässiga förmåner, deltagande i utbildnings- och omskolningsaktiviteter, medlemskap i fackföreningar, m.m. Bland sociala förmåner ingår även insatser för offentlig social eller hälsomässig omsorg, t.ex. socialt bistånd från vistelsekommunen.
EES-avtalets grundbestämmelse om den sociala tryggheten finns i artikel 29. Bestämmelsen och dess anknytande bilaga garanterar arbetstagare, egenföretagare och deras familjemedlemmar en social trygghet när de flyttar mellan länderna. Reglerna gäller all lagstiftning om social trygghet som avser förmåner vid sjukdom, invaliditet och vid ålderdom, förmåner till efterlevande, förmåner vid arbetslöshet och med anledning av arbetsskador, familjeförmåner inkl. barnbidrag samt dödsfallsersättningar.
Enligt utskottets mening finns det inte stöd i EES-avtalet eller i de till avtalet hörande relevanta rättsakterna för en så långt gående tolkning av begreppet sociala förmåner som en del remissinstanser synes förespråka. Ej ens vid en mycket extensiv tolkning av begreppet sociala förmåner finns det något direkt stöd för ståndpunkten att den rent familjerättsliga lagstiftningen berörs. Utskottet vill i detta sammanhang peka på att om detta trots allt skulle vara fallet, dvs. att Sverige i den nu diskuterade frågan måste låta medborgare i annat EES-land registrera ett partnerskap här under samma förutsättningar som svenska medborgare, skulle det innebära att det på samma sätt skulle strida mot EES-avtalet att tillämpa lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap när det gäller tillämplig lag i fråga om prövningen av utländska medborgares rätt att ingå äktenskap inför svensk myndighet. Sådana effekter kan inte anses önskvärda och de har heller aldrig varit avsedda. Den rent familjerättsliga regleringen påverkas inte av EES-avtalet. Något formellt hinder mot att trots det låta EES-medborgare registrera partnerskap i Sverige på samma villkor som svenska medborgare finns naturligvis inte. Enligt utskottets mening finns det för närvarande knappast några sakliga skäl för en sådan ordning.
6.4 Hindersprövning
Utskottets förslag: Hindersprövning skall ske enligt svensk lag.
Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets förslag.
Remissinstanserna: En remissinstans har uttalat sig och kritiserat förslaget.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: På samma sätt som vid äktenskap bör hindersprövning ske innan ett partnerskap kan registreras. Hindersprövning inför en partnerskapsregistrering liksom eventuella överklaganden av beslut i samband därmed bör ske enligt samma regler som gäller hindersprövning för äktenskap.
Huvudregeln i den svenska internationella privaträtten är att en persons rätt att ingå äktenskap inför svensk myndighet i första hand skall prövas enligt lagen i det land där han eller hon är medborgare. Först när personen haft hemvist i Sverige sedan minst två år kan han eller hon välja att i stället få sin rätt att ingå äktenskap prövad enligt svensk lag. Det har av tradition ansetts naturligt att lagen i det land till vilket en person vid prövningstillfället har en naturlig anknytning skall vara bestämmande för vilken lag som skall tillämpas vid hindersprövningen. Denna ordning är också ägnad att i möjligaste mån undvika uppkomsten av s.k. haltande äktenskap, dvs. äktenskap som inte erkänns i ett annat land, t.ex. hemlandet.
Prövningen av rätten att registrera ett partnerskap bör -- till skillnad från vad som således gäller för rätten att ingå äktenskap -- alltid prövas enligt svensk lag. En ordning som på detta sätt avviker från vad som gäller för rätten att ingå äktenskap bidrar utan tvekan till att ett visst antal "haltande" partnerskap kommer att registreras. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har påpekat att en hindersprövning enligt svensk lag, kombinerad med det av Partnerskapskommittén föreslagna anknytningsvillkoret, kan få till följd att en utländsk medborgare lättare kan ingå partnerskap än äktenskap i Sverige. Det bör i det sammanhanget anmärkas att utskottet förordat ett snävare anknytningsvillkor än vad kommittén har föreslagit så till vida att registrering enligt utskottets förslag endast skall få ske om minst en av parterna är svensk medborgare med hemvist här (se avsnitt 6.3). Utskottet har dock i det sammanhanget framhållit att anknytningsvillkoret inte bör vara så snävt att man onödigtvis begränsar möjligheterna att ingå partnerskap här och att ett homosexuellt par som vill leva i Sverige, men där den ena parten ännu inte har någon fastare anknytning till landet, kan ha goda skäl att registrera partnerskapet utan att detta skall behöva dra ut på tiden. Denna enligt utskottet önskvärda effekt skulle inte kunna uppnås vid hindersprövning enligt den ordning som gäller för äktenskap. Så länge som endast ett litet antal länder har infört lagstiftning om registrerat partnerskap skulle hindersprövning enligt utländsk lag nämligen i regel innebära att registrering inte vore möjlig.
6.5 Registrering av partnerskap
Utskottets förslag: Förfarandet vid registrering skall motsvara förfarandet vid borgerlig vigsel.
Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets förslag.
Remissinstanserna: Frågan har berörts av endast två remissinstanser.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: Sverige har tillträtt 1962 års FN-konvention angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap. Enligt konventionen skall ett äktenskap inte anses i laga ordning ingånget utan båda kontrahenternas av fri vilja lämnade samtycke. Konventionen föreskriver att detta samtycke skall anges i vittnes närvaro och den uppställer minimiålder för ingående av äktenskap.
Stockholms tingsrätt avstyrker i sitt remissyttrande att partnerskapsregistreringen ges formen av borgerlig vigsel. Ett sådant förfarande skulle, enligt tingsrättens mening, kunna vara ägnat att rubba förtroendet för vigseln som ett civilrättsligt institut, vars funktion primärt framstår som främjandet av ett ansvarstagande för kommande släkten. Dessutom skulle förfarandet kunna inge tveksamhet hos en del domare. Tingsrätten föreslår att registreringen sker på annat sätt, t.ex. genom att en skriftlig, av båda parter undertecknad anmälan, efter hindersprövning inges till lokala skattemyndigheten på hemorten. Den tidigare nämnda FN-konventionen kan naturligtvis inte anses direkt tillämplig på partnerskapsregistrering. Det kan inte heller hävdas att de skäl som ligger till grund för konventionens krav på att samtycke lämnas i vittnes närvaro på samma sätt gör sig gällande också i fråga om registrering av partnerskap. Det är emellertid utskottets uppfattning att ett enklare skriftligt ansökningsförfarande inte kan anses förenligt med de omfattande rättsverkningar som enligt förslaget kommer att knytas till en partnerskapsregistrering. För att ett partnerskap skall registreras bör därför krävas att båda parter inför vittnen framför sin begäran om registrering. Enligt utskottet är det lämpligt att registreringsförfarandet motsvarar formerna för borgerlig vigsel. Varför en sådan ordning skulle rubba förtroendet för vigselinstitutet framgår inte av tingsrättens yttrande.
Behörig att förrätta borgerlig vigsel är lagfaren domare i tingsrätt och den som av länsstyrelsen förordnats att vara vigselförrättare. Lagfaren domare i tingsrätt bör även vara behörig att handlägga ärenden om partnerskapsregistrering. Länsstyrelsen bör kunna förordna registreringsförrättare i den omfattning som det finns behov av. Inget hindrar att samma person av länsstyrelsen ges behörighet att vara såväl vigselförrättare som förrättare av partnerskapsregistrering, men detta innebär inte att en förordnad vigselförrättare skall vara skyldig att ta emot förordnande att förrätta registreringar av partnerskap.
Enligt 1 kap. 4 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, IÄL, skall vigsel inför svensk myndighet alltid ske enligt svensk lag. Detta bör gälla även partnerskapsregistrering.
Enligt 1 kap. 5 och 6 §§ samma lag har regeringen inom vissa ramar rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands enligt svensk lag och att förrätta vigsel i Sverige enligt utländsk lag. Med stöd av denna lag har regeringen utfärdat bemyndiganden som innebär att med vissa diplomatiska och konsulära tjänster och med vissa prästerliga befattningar följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag utomlands. I vissa fall är bemyndigandena begränsade, exempelvis på det sättet att vigselrätten endast gäller vigsel av svenska medborgare. Regeringen har vidare utfärdat bemyndiganden som innebär att med vissa diplomatiska och konsulära tjänster och befattningar som präst följer rätt att förrätta vigsel här enligt utländsk lag. Även i dessa fall är bemyndigandena ofta begränsade med avseende på de blivande makarnas medborgarskap eller hemvist.
Frågan är om regeringens rätt att utfärda bemyndiganden enligt 1 kap. 5 och 6 §§ IÄL skall omfatta även registrering av partnerskap. De bemyndiganden som lämnas med stöd av lagrummen föregås regelmässigt av förhandlingar med respektive länders regeringar. I den mån frågan kommer att tas upp, kommer bl.a. av den anledningen möjligheten till registrering utomlands troligen att aktualiseras endast i fråga om länder som har en lagstiftning som motsvarar vad som gäller för registrerat partnerskap. Även om behovet mot denna bakgrund kan antas vara mycket litet under den närmaste framtiden, kan dock utvecklingen i andra länder på sikt komma att förändra läget. Till följd av det sagda finns det därför enligt utskottets mening anledning att låta regeringens rätt att utfärda bemyndiganden enligt 1 kap. 5 och 6 §§ IÄL avse även registrering av partnerskap.
6.6 Upplösning av registrerat partnerskap
Utskottets förslag: I princip samma regler som gäller för äktenskapsskillnad skall tillämpas för upplösning av registrerat partnerskap.
Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets förslag.
Remissinstanserna: Endast en remissinstans har uttalat sig.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: Konsekvenserna av utskottets förslag är att om parterna är överens och ingen av dem bor tillsammans med och har vårdnaden om barn under 16 år kan de få upplösning av det registrerade partnerskapet omedelbart efter ansökan. Detsamma gäller -- oavsett barn under 16 år -- om de har levt åtskilda i minst två år eller om registrering av partnerskapet har skett i strid mot vissa partnerskapshinder. I andra fall skall upplösningen av registrerat partnerskap föregås av betänketid.
Anledningen till att det i vissa fall krävs betänketid innan makar kan få äktenskapsskillnad är att samhället vill motverka förhastade skilsmässor. En upplösning av en familj innebär i de flesta fall påfrestningar av både känslomässig och ekonomisk art för dem som berörs. Särskilt av hänsyn till barnen är det angeläget att en äktenskapsskillnad inte kan genomföras oöverlagt.
Det kan naturligvis diskuteras om det från allmänna utgångspunkter finns samma starka skäl att sätta upp spärrar mot förhastade upplösningar av registrerade partnerskap. Utskottet vill emellertid i det sammanhanget erinra om att ett uppbrott från ett partnerskap, när det gäller såväl känslomässiga som ekonomiska påfrestningar, typiskt sett inte behöver skilja sig från ett uppbrott från ett äktenskap. Det förekommer också att barn lever i homosexuella familjebildningar. De påfrestningar som en separation typiskt sett innebär för barns trygghet och välbefinnande i övrigt torde vara desamma, oavsett om det är fråga om en heterosexuell eller en homosexuell familjebildning. Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening ingen anledning att göra skillnad mellan äktenskapsskillnad och upplösning av registrerat partnerskap när det gäller reglerna om betänketid. Äktenskapsbalkens regler om äktenskapsskillnad i 5 kap. bör därför tillämpas även vid upplösning av registrerat partnerskap.
Så länge endast ett fåtal länder har lagstiftning om registrerat partnerskap eller motsvarande, uppstår i internationellt privaträttsliga sammanhang särskilda problem bl.a. i fråga om partnerskapsmålen. Utgångspunkten bör enligt utskottets mening vara att samma regler som för äktenskapsmål bör gälla för partnerskapsmål även i internationellt privaträttsliga sammanhang.
När det gäller svensk domstols behörighet att handlägga mål om äktenskapsskillnad med internationell anknytning anges i 3 kap. 2 och 3 §§ IÄL under vilka förutsättningar sådana mål får tas upp av svensk domstol. Dessa förutsättningar bygger på makarnas anknytning till Sverige när talan om äktenskapsskillnad väcks. Reglerna kan medföra att en svensk domstol inte är behörig att uppta en ansökan om äktenskapsskillnad mellan två makar. Detta innebär inte några oöverkomliga svårigheter, eftersom makarna i ett sådant fall kan få till stånd äktenskapsskillnad i ett annat land som de har anknytning till. Vid en tillämpning av dessa regler för partnerskap blir situationen emellertid en annan. Om det skulle visa sig att svensk domstol inte är behörig att ta upp en ansökan om upplösning av registrerat partnerskap är risken för närvarande uppenbar att parterna inte heller i ett annat land som de har anknytning till kan få sin ansökan upptagen, därför att partnerskapslagstiftning saknas där. För att det skall finnas garanti för att partnerskap som har ingåtts i Sverige också skall kunna upplösas är det således nödvändigt att genom en särskild regel ge svensk domstol behörighet att uppta en ansökan om upplösning av registrerat partnerskap i samtliga fall när partnerskapet har registrerats här.
I de fall makarna är medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige, är i stället för IÄL förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, NÄF, tillämplig. Förordningen grundar sig på en nordisk familjerättskonvention från 1931. Huvudregeln är enligt dessa nordiska regler att ett yrkande om äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördragsslutande stat får upptas endast av domstol i den stat där makarna har hemvist eller senast haft hemvist samtidigt och endera alltjämt är bosatt (7 §). Bestämmelsen innebär att det forum som anvisas är exklusivt, dvs. det finns enligt bestämmelsen bara ett lands domstol som får uppta ett visst mål om äktenskapsskillnad. Bestämmelsen är tvingande, vilket innebär att en domstol skall avvisa ett yrkande om äktenskapsskillnad om det enligt den nämnda regeln skall upptas i något av de andra nordiska länderna. Eftersom reglerna bygger på att de nordiska länderna i huvudsak har likartade familjerättsliga regler, och då det i Norden i övrigt för närvarande endast är i Danmark och i Norge som en ansökan om upplösning av det registrerade partnerskapet kan förväntas bli upptagen, är det nödvändigt att göra ett uttryckligt undantag för tillämpningen av förordningens regler på partnerskap.
6.7 Partnerskapets rättsverkningar
Utskottets förslag: Registreringen av ett partnerskap skall medföra att äktenskapets rättsverkningar -- med undantag för tre typer av regler -- blir tillämpliga på partnerskapet. Bestämmelser som ger upphov till gemensamt föräldraskap, bestämmelser som gäller för makar och vars tillämplighet är beroende av att makarna är av motsatt kön samt vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser skall inte vara tillämpliga på ett registrerat partnerskap.
Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets förslag.
Remissinstanserna: Den övervägande delen av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan har tillstyrkt förslaget.
Lagrådet har, under erinran om att ett stort antal författningar berörs, framhållit att det saknas utredning om hur dessa passar in i "systemet".
Skälen för utskottets förslag: Av de skäl som angetts i det föregående är utgångspunkten för utskottets förslag att äktenskapets rättsverkningar i huvudsak skall gälla också för partnerskap som har registrerats. Som bilaga 5 till Partnerskapskommitténs betänkande har fogats en förteckning över författningar som innehåller bestämmelser med anknytning till äktenskap. I bilaga 6 till betänkandet finns en närmare redogörelse för vissa rättsområden där äktenskapet har betydelse. Vissa undantag bör enligt utskottet göras från den angivna grundprincipen. Dessa behandlas i det följande.
6.8 Bestämmelser som bör undantas
6.8.1 Bestämmelser om gemensamt föräldraskap
De regler som är anknutna till äktenskapet och som tar sikte på gemensamt föräldraskap rör adoption, gemensam vårdnad och insemination.
6.8.1.1 Adoption
Syftet med adoptionsinstitutet är att skapa ett rättsligt förhållande mellan adoptanten (den som adopterar) och adoptivbarnet. En adoption har omfattande följder för barnet och många i barnets omgivning. Adoptionsinstitutet kringgärdas därför av regler till skydd främst för barnet men också för de ursprungliga föräldrarna. En adoption föregås således av en ingående utredning och prövning. Bestämmelser om adoption finns huvudsakligen i 4 kap. föräldrabalken. Övervägande antalet barn som adopteras av svenska föräldrar kommer från främmande länder. I en del fall sker adoptionen i utlandet och blir automatiskt giltig i Sverige. Ett svenskt adoptionsförfarande behöver inte aktualiseras i de fallen.
En adoption innebär att adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både inom familjerätten och i annan lagstiftning, skall behandlas som adoptantens eget barn och att alla band med barnets biologiska släkt klipps av. Detta gäller dock inte när annat är särskilt föreskrivet. Inte heller gäller det när annat följer av rättsförhållandets natur. Det sistnämnda innebär bl.a. att biologiskt släktskap kan utgöra äktenskapshinder även efter en adoption. En giltig adoption kan numera inte hävas. Verkningarna av en adoption kan dock i vissa säregna situationer upphöra, exempelvis genom att adoptanten gifter sig med adoptivbarnet.
Endast makar kan adoptera gemensamt. En gemensam adoption medför att makarna blir att anse som barnets föräldrar. I den inte ovanliga situationen att en make vid giftermål har eget barn, finns det möjlighet att barnet kan bli makarnas gemensamma. En s.k. styvbarnsadoption kan genomföras av en make ensam, med den andre makens samtycke och om villkoren i övrigt är uppfyllda. Genom en styvbarnsadoption klipps de rättsliga banden av endast med den förälder som inte är gift med adoptanten. Detta gäller även när maken adopterar den andre makens adoptivbarn. En sådan andra adoption medför således inte att verkningarna av den första adoptionen helt upphör. I andra fall än när det gäller styvbarn och vissa undantagssituationer innebär äktenskapet hinder mot att en gift person ensam adopterar ett barn. De undantagssituationer som det är fråga om är när den andre maken vistas på okänd ort eller är psykiskt störd, när adoptionen avser den andre makens barn eller adoptivbarn eller eget barn.
För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet och sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. En underårig får vidare inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom (25 § socialtjänstlagen [1980:620]). Ett sådant medgivande föregås av en utredning av förhållandena i det enskilda hemmet. I de flesta fall av adoption av en underårig krävs alltså även socialnämndens medgivande.
Frågan om rätten för homosexuella att adoptera togs upp i betänkandet Homosexuella och samhället (SOU 1984:63 s. 77 ff.) Utredningen avvisade möjligheten efter följande överväganden. Man ansåg att homosexuella vårdnadshavare i och för sig har samma förutsättningar som andra vårdnadshavare att ge uppväxande barn omvårdnad, omtanke och kärlek, vilket talade för att tillåta homosexuella att adoptera. Man fann emellertid att rätten till adoption för två personer av samma kön saknade förankring i det allmänna rättsmedvetandet och att det därför kunde innebära en större påfrestning för ett adoptivbarn att växa upp i en homosexuell än i en heterosexuell familjemiljö. Man pekade också på det förhållandet att få givarländer skulle acceptera att deras medborgare skulle få adopteras av två personer av samma kön. I proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället instämde departementschefen i utredningens bedömning att det inte borde införas någon möjlighet för två personer av samma kön att adoptera gemensamt. Han anförde beträffande närståendeadoptioner att behovet härav aktualiserades främst vid vårdnadshavarens död och att det redan enligt gällande rätt i en sådan situation var möjligt för en efterlevande samlevnadspartner att adoptera barnet.
I Socialstyrelsens förslag till lag om registrerat partnerskap undantogs möjligheten till gemensam adoption. Undantaget motiverades inte närmare.
6.8.1.2 Vårdnad
Ett barns föräldrar eller en av dem är i normalfallet vårdnadshavare för barnet. En vårdnadshavare har ansvar för barnets personliga förhållanden och skall bl.a. se till att barnet får omvårdnad, trygghet och god fostran. Vårdnadshavaren svarar också för att barnet i förhållande till utomstående får den tillsyn som behövs. Begreppet vårdnad innebär den rättsliga sidan av omvårdnaden m.m. Vårdnaden behöver inte vara kopplad till den faktiska omvårdnaden av barnet även om så oftast är fallet. Vårdnaden består så länge barnet är underårigt, dvs. till dess barnet fyllt arton år. Om barnet gifter sig före arton års ålder får barnet därigenom ansvaret för sin egen person och vårdnaden upphör. De allra flesta underåriga står alltså under någons vårdnad.
Underåriga är också omyndiga, dvs. de står under någons förmynderskap. Förmyndaren har ansvaret för barnets ekonomiska angelägenheter. Vårdnad och förmynderskap följs i regel åt på det viset att ett barns vårdnadshavare också är dess förmyndare. Förmynderskapet upphör inte om barnet gifter sig.
Både vårdnaden och förmynderskapet tillkommer alltså oftast föräldrarna eller en av dem. Domstol kan emellertid utse andra till förmyndare eller vårdnadshavare.
Ett barn står från födseln under vårdnad av båda föräldrarna om de är gifta med varandra. Den gemensamma vårdnaden består i princip även efter en äktenskapsskillnad. Om modern är ogift vid barnets födelse blir hon ensam vårdnadshavare. För det fall modern senare gifter sig med barnets far blir fadern från den tidpunkten vårdnadshavare tillsammans med modern. Avlider en av två föräldrar som båda är vårdnadshavare, tillkommer vårdnaden den andre föräldern ensam. Det nu sagda gäller automatiskt och utan något särskilt förordnande. Enligt andra regler kan en gemensam vårdnad upplösas av domstol så att vårdnaden fortsättningsvis tillkommer bara en av föräldrarna. Gemensam vårdnad för två föräldrar kan också uppstå genom domstols förordnande eller, om föräldrarna är överens och under vissa förutsättningar i övrigt, genom ett enkelt anmälningsförfarande. Om en förälder som är ensam vårdnadshavare dör, kommer den andra föräldern i första hand i fråga som vårdnadshavare. Förmynderskapet följer enligt huvudregeln vårdnaden.
Ett barn kan inte ställas utan vårdnadshavare. Någon måste ha vårdnaden om föräldralösa barn och barn, vars föräldrar inte är lämpliga som vårdnadshavare. Domstol kan i dessa fall anförtro vårdnaden åt en eller gemensamt åt två särskilt förordnade förmyndare. Har avlidna föräldrar gett till känna önskemål om vem som skall förordnas, skall särskild hänsyn tas till detta. Domstolen kan ge vårdnaden åt två förmyndare gemensamt endast under förutsättning att de är gifta med varandra eller lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Med personer som lever under äktenskapsliknande förhållanden avses här endast personer av motsatt kön. Ett homosexuellt par har alltså inte heller möjlighet att på detta sätt uppnå gemensam vårdnad om ett barn.
6.8.1.3 Insemination
Insemination är en form av konstlad befruktning som innebär att sperma införs i en kvinna på konstlad väg. Den sperma som används kan komma från antingen kvinnans make eller sambo eller från en annan man. I sistnämnda fall betecknas förfarandet som givarinsemination. Insemination får enligt 2 § lagen (1984:1140) om insemination utföras endast om kvinnan är gift eller bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden. Ensamstående kvinnor liksom kvinnor som lever i homosexuella förhållanden, för vilka endast givarinsemination är aktuell, är således uteslutna från lagens tillämpning.
Inseminationsutredningen ansåg att möjligheten till insemination skulle begränsas till kvinnor som levde i äktenskap eller i en fast relation med en man. Utredningen anförde i betänkandet SOU 1983:42 Barn genom insemination som skäl för denna ståndpunkt att ett barn behöver både en faders- och en modersgestalt för att ha de bästa förutsättningarna att växa upp under goda förhållanden. I proposition 1984/85:2 anförde föredragande statsrådet i denna fråga att inseminationsverksamheten i vart fall till att börja med skulle begränsas till de fall då det av olika anledningar brister i de naturliga förutsättningarna att nå ett havandeskap. Han anförde vidare att avsaknaden av forskning om situationen för de barn som har kommit till genom insemination talar mot att denna teknik används i andra fall än då barnen kan växa upp hos föräldrar av båda könen.
Både i samband med behandlingen av propositionen och senare har motioner väckts i syfte att åstadkomma en ändring av lagen i detta hänseende. När riksdagen senast behandlade denna fråga, hösten 1993, avslogs bl.a. motioner med yrkande om att möjligheten till insemination skall stå öppen även för ensamstående kvinnor och kvinnor som lever i stabila lesbiska förhållanden (se 1993/94:LU3).
Enligt ett uttryckligt stadgande i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen är även den lagens tillämpningsområde begränsat till kvinnor som är gifta eller sambor.
6.8.1.4 Utskottets överväganden
De homosexuellas organisationer har ansett att det är diskriminerande att från partnerskapets rättsverkningar undanta regler om gemensamt föräldraskap. Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, har dock -- under hänvisning till den negativa opinion som för närvarande finns -- accepterat att frågan om adoption tas upp i ett senare sammanhang. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, har för sin del accepterat att rätten till insemination inte tas upp i detta sammanhang. Förbundet har dock framhållit att ett partnerskap utan tillgång för lesbiska till insemination endast är ett delmål för förbundet. Målsättningen för förbundet är att undanröja all diskriminering av lesbiska i inseminationslagstiftningen.
Utskottet har inledningsvis konstaterat att samhället också för homosexuella par bör erbjuda möjligheten att bilda familj med vissa juridiska rättigheter och förpliktelser som följd. Som utskottet i det sammanhanget har framhållit kan det nämligen inte anföras några sakliga skäl för att man under hänvisning till den sexuella läggningen skulle ha rätt att förneka denna grupp möjligheten att trygga ett parförhållande på motsvarande sätt som gäller för heterosexuella par. Denna ståndpunkt innebär emellertid inte att rätten till en juridisk ram för familjebildningen också skulle omfatta rätten till ett gemensamt vårdnadsansvar. Läget måste nämligen enligt utskottets mening bedömas från helt andra utgångspunkter när det gäller frågor som berör en tredje part, i detta fall barn.
Partnerskapskommittén har slagit fast att vid bedömningen om två personer av samma kön skall kunna förordnas gemensamt till vårdnadshavare för barn eller få tillgång till konstlad befruktning skall hänsynen till barnets bästa vara vägledande. Kommittén har i anslutning därtill diskuterat den forskning som har bedrivits med inriktning på barn som vuxit upp i homosexuella familjebildningar. Kommittén har i huvudsak motiverat sitt ställningstagande -- att rättsverkningarna av ett registrerat partnerskap inte skall omfatta gemensamt föräldraansvar -- med att det inom forskningen råder delade meningar om den homosexuella familjebildningens inverkan på barns utveckling. Så länge det inte råder en någorlunda enighet bland forskare om vilka konsekvenser det kan ha för ett barn att växa upp i en homosexuell familjebildning, är det enligt kommittén inte lämpligt att möjliggöra för homosexuella par att adoptera barn gemensamt eller att få tillgång till olika former av konstlad befruktning. Av samma skäl anser kommittén att partner inte heller skall ges möjligheten att förordnas gemensamt till vårdnadshavare för barn.
Som utskottet ovan har framhållit måste alltså frågan om barns juridiska ställning i förhållande till ett registrerat partnerskap bedömas från helt andra utgångspunkter än när det gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden. En sådan bedömning bör inte göras i detta sammanhang. Utskottet vill dock, med anledning av Partnerskapskommitténs bedömning, instämma i det anförda och för egen del understryka följande. Så länge det inte är vetenskapligt klarlagt att ett barns sociala och känslomässiga utveckling objektivt sett är lika garanterad i en familj med två mödrar eller två fäder med en inbördes sexuell relation som i en heterosexuell familj, saknas den grundläggande förutsättningen för att gemensamt föräldraskap skall kunna etableras i ett registrerat partnerskap, nämligen hänsynen till barnets bästa.
Såsom Barnombudsmannen har framhållit har Sverige enligt FN-konventionen om barns rättigheter åtagit sig att verka för att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata institutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ (artikel 3, punkt 1).
Tillämpningen av denna princip är bl.a. en lagstiftningsfråga. Att barnets bästa skall komma i främsta rummet utesluter visserligen inte att även andra hänsyn får tas men innebär att vad som bäst gagnar barnet i första hand skall vara vägledande (jfr prop. 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter s. 31 f.). Svensk rätt rörande barn utgår sedan länge från principen om barnets bästa. Principen är förankrad i grundlagen och den framgår uttryckligen bl.a. i reglerna om vårdnad och adoption. Den innebär bl.a. att vuxnas önskningar och intressen vad gäller önskan att leva med och uppfostra barn får stå tillbaka för vad som bedöms vara bäst för det barn som av någon anledning inte har möjlighet att växa upp hos sina biologiska föräldrar.
Det förhållandet att det finns ett antal barn som rent faktiskt växer upp med två personer av samma kön aktualiserar en annan fråga, nämligen den om s.k. styvbarnsadoption. I såväl heterosexuella som i homosexuella familjebildningar finns barn som av olika skäl har endast en rättslig förälder. I vilken utsträckning det skulle vara till fördel för ett sådant barn att bli adopterat av den rättslige förälderns make eller registrerade partner beror på förhållandena i det enskilda fallet.
I många fall skulle en sådan adoption kunna innebära försämringar för barnet, både från ekonomisk och social synpunkt. Ett barn, vars ena förälder är avliden, skulle genom en styvbarnsadoption av den andre förälderns make eller partner kunna gå miste om olika efterlevandeförmåner. Barnet skulle också förlora sin rätt till arv efter den avlidne förälderns släktningar. Man kan inte heller bortse från risken att barnets kontakter med den avlidne förälderns släktningar skulle försämras eller rent av helt skäras av genom en adoption, något som typiskt sett måste vara till nackdel för barnet. I det enskilda fallet skulle en styvbarnsadoption i en sådan situation ändå kunna vara till fördel för barnet från såväl ekonomisk som social och kanske också från psykologisk synpunkt.
Även frågan om styvbarnsadoption måste, på samma sätt som enligt det tidigare sagda, bedömas från helt andra utgångspunkter än de som ligger till grund för detta lagstiftningsärende, nämligen principen om att i första hand barnets bästa skall beaktas.
6.8.2 Könsrelaterade bestämmelser
Det finns ett antal situationer där det förhållandet att en make har visst kön har en självständig betydelse. Sådana bestämmelser, vars tillämpning innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön, skall inte gälla för registrerade partner. I specialmotiveringen till 3 kap. 3 § redogörs närmare för vilka bestämmelser som avses.
6.8.3 Vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser
Den svenska internationella privaträtten, IP-rätten, reglerar under vilka förutsättningar svensk domstol eller myndighet skall befatta sig med en fråga med internationell anknytning och enligt vilket lands lag frågan skall avgöras. IP-rätten reglerar också förutsättningarna för att utländska avgöranden skall erkännas och verkställas här.
IP-rätten bygger till stor del på praxis. Den är dock, i långt större utsträckning än sina danska och norska motsvarigheter, författningsreglerad. Den IP-rättsliga lagstiftningen består dels av allmänna regler som gäller i förhållande till alla stater, dels av regler som gäller i förhållande till vissa stater. De senare har tillkommit efter internationella överenskommelser och tar över de allmänna reglerna i den mån det föreligger en konflikt mellan systemen.
En konventionsbaserad författning är förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, NÄF.
Med utgångspunkten att registrerat partnerskap bör särregleras endast i den mån det finns särskilda skäl, bör samma bestämmelser gälla för partnerskapet som för äktenskapet även när det gäller allmänna IP-rättsliga regler. Det finns emellertid såväl praktiska som principiella skäl för att undanta tillämpningen av NÄF från registrerat partnerskap. Till en början kan konstateras att de allmänna IP-rättsliga reglerna som finns är fullt tillräckliga för att reglera de frågor som kan uppkomma.
Om NÄF skulla göras tillämplig på partnerskap skulle vidare de forumbestämmelser som finns i denna förordning kunna leda till att det i vissa fall skulle saknas behörig domstol för att avgöra ett mål om upplösning av registrerat partnerskap, vilket inte är godtagbart. Vidare kan konstateras att den internordiska reglering som finns i NÄF bildar en helhet och att tillämpningen av den förutsätter ömsesidighet. Eftersom alla nordiska länder ännu inte har lagstiftning om registrerat partnerskap brister därmed en viktig förutsättning.
I Danmark och Norge har man uppenbarligen gjort en liknande bedömning. I den danska lagen undantas internationella regler som grundar sig på internationella överenskommelser om inte medkontrahenterna "tillslutter sig detta". Den norska lagen innehåller inget sådant undantag, men i förarbetena till lagen uttalas att man anser att den konvention på vilken NÄF är grundad inte gäller för registrerat partnerskap, eftersom endast två av de konventionsslutande staterna har detta institut.
Det bör tilläggas att det finns IP-rättslig reglering även på andra områden än det äktenskapsrättsliga, exempelvis på det arvsrättsliga området. Denna reglering kommer att få betydelse även för partnerskapets del. Vilka konsekvenser detta kommer att medföra behandlas närmare i följande avsnitt 7, som behandlar de IP-rättsliga konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. I det sammanhanget diskuteras bl.a. frågor om erkännande och verkställighet av olika utländska avgöranden som kan få betydelse för ett registrerat partnerskap.
6.9 Följdändringar i äktenskaps- och brottsbalken
Utskottets förslag: Som en konsekvens av förslaget till lag om registrerat partnerskap bör vissa anpassningar göras i äktenskaps- och brottsbalken.
Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets förslag.
Remissinstanserna: Frågan har inte särskilt berörts.
Lagrådet: Frågan har inte särskilt berörts.
Skälen för utskottets förslag: Ett bestående partnerskap bör utgöra äktenskapshinder. Den skriftliga försäkran som de som vill ingå äktenskap skall avlägga vid hindersprövning skall omfatta även uppgifter om ett tidigare registrerat partnerskap. Vissa bestämmelser om rätt till äktenskapsskillnad när äktenskap har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift utvidgas till att avse även den situationen att äktenskap har ingåtts trots att någon av makarna var registrerad partner. Efter hänvisning i lagen om registrerat partnerskap kommer motsvarande att gälla för partner.
Ändringarna i brottsbalken innebär att kriminaliseringen av tvegifte i 7 kap. 1 § anpassas till den ovan nämnda ändringen i äktenskapsbalken och till motsvarande regel i lagen om registrerat partnerskap.
6.10 Ikraftträdande m.m.
Utskottets förslag: Den nya lagen om registrerat partnerskap skall träda i kraft den 1 januari 1995.
Partnerskapskommittén: Kommittén har inte lämnat förslag om ikraftträdandetidpunkt.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: Den föreslagna lagstiftningen medför behov av följdändringar i flera förordningar och i föreskrifter som utfärdats med stöd av sådana förordningar. För skattemyndigheternas arbete med folkbokföring och hindersprövning innebär förslaget att nya koder för registrering av civilstånd i folkbokföringsregistren måste fastställas och att ett antal rutiner och blanketter måste ändras, kompletteras eller nyskapas.
Uppgifter om giftermål, skilsmässor och upplösta äktenskap beroende på ena makens död registreras i folkbokföringen. Dessa uppgifter aviseras fortlöpande från folkbokföringsregistret till Statistiska centralbyrån (SCB) enligt folkbokföringskungörelsen (1967:495). Enligt förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret skall detta register föras av SCB. Motsvarande uppgifter som för äktenskap bör lämnas till äktenskapsregistret beträffande registrerade partnerskap. Denna utökade uppgiftsredovisning fordrar förändringar bl.a. i äktenskapsregistrets datasystem.
Enligt förordningen (1987:1015) om försäkran vid hindersprövning fastställer Riksskatteverket (RSV) formulär för den försäkran som blivande makar skall avge vid hindersprövningen. Den nya lagstiftningen innebär att nytt formulär får utarbetas för äktenskap och för registrerat partnerskap. Förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om vigsel som förrättas av domare eller av särskilt förordnad vigselförrättare innehåller bl.a. de formella föreskrifterna rörande vigseln. Motsvarande förordning bör utfärdas för partnerskapsregistrering.
Det får ankomma på regeringen att ta ställning till de författningsändringar och övriga åtgärder som den nya lagstiftningen kan ge anledning till.
Med hänsyn till de åtgärder av skilda slag som måste genomföras efter riksdagens beslut och innan den nya lagstiftningen börjar gälla, är enligt utskottets mening den 1 januari 1995 en lämplig tidpunkt för ikraftträdandet.
7 Internationellt privaträttsliga konsekvenser
7.1 Bakgrund
Partnerskapskommitténs betänkande innehåller en grundlig analys av de konsekvenser på det IP-rättsliga området som en lagstiftning om registrerat partnerskap kan ge upphov till. I enlighet med sin strävan att särreglera registrerat partnerskap i så liten utsträckning som möjligt i förhållande till äktenskapet har kommittén ansett att de IP-rättsliga regler som gäller för äktenskapet i största möjliga utsträckning bör bli tillämpliga även på partnerskap och partner. Ett särskilt problem i IP-rättsligt sammanhang med den lagstiftning som nu föreslås är att det får anses i hög grad oklart i vilken utsträckning ett i Sverige registrerat partnerskap kan komma att beaktas utanför den ännu mycket begränsade krets av stater som har motsvarande lagstiftning.
Vissa IP-rättsliga frågor har redan behandlats i föregående avsnitt, nämligen när det gäller utformningen av anknytningsvillkoret (6.3), tillämplig lag vid prövning av partnerskapshinder (6.2) och svensk domstols behörighet i mål om upplösning av registrerat partnerskap (6.6).
Tills vidare är det endast Danmark och Norge som har en lagstiftning om registrerat partnerskap. Man kan utgå från att ett partnerskap som registrerats i Sverige kommer att erkännas där under samma förutsättningar som ett svenskt äktenskap. Detta betyder bl.a. att ett partnerskap som registrerats här kommer att vara äktenskaps- och partnerskapshinder i Danmark och Norge och att dessa länder kommer att erkänna en svensk upplösning av partnerskapet. Även rättsverkningarna av ett i Sverige registrerat partnerskap torde komma att erkännas. Ett registrerat partnerskap kommer således i förhållande till Danmark och Norge att behandlas på samma sätt som äktenskap.
Partnerskapskommittén har förmodat att det inte skulle vara uteslutet att vissa andra länder kommer att erkänna ett registrerat partnerskap fullt ut och behandla det på väsentligen samma sätt som om man själv haft motsvarande lagstiftning. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har betecknat uttalandet som överdrivet optimistiskt och föga verklighetsanknutet. Man kan visserligen inte utesluta att myndigheter i ett land där motsvarande lagstiftning saknas i ett enskilt ärende kan komma att beakta rättsverkningarna av ett registrerat partnerskap, i varje fall i den mån inga motstående intressen med anknytning till den staten gör sig gällande. Enligt utskottets mening finns det dock som regel inte anledning att räkna med att ett i Sverige registrerat partnerskap kommer att beaktas utanför de länder som själva har en motsvarande lagstiftning.
Kommittén har framhållit att en negativ inställning i andra länder till registrerat partnerskap kan ta sig olika uttryck och vara mer eller mindre långtgående. En variant kan komma att vara att man erkänner partnerskapet som rättsinstitut och att det ger rättsverkningar mellan partnerna men att man inte ställer landets domstolar till förfogande för att åstadkomma en upplösning av det registrerade partnerskapet. Ett mer långtgående avståndstagande kan ta sig det uttrycket att man vägrar att medverka till att realisera rättsverkningarna av ett partnerskap. I länder som intar en sådan attityd kan man ändå tänkas erkänna partnerskapet på det sättet att man anser det utgöra ett äktenskapshinder. I konsekvens härmed kan man då tänkas erkänna även en upplösning av det registrerade partnerskapet i den meningen att partnerskapet inte längre anses utgöra äktenskapshinder. Det mest långtgående avståndstagandet utgörs av ett fullt negligerande av registrerat partnerskap vilket innebär att man helt jämställer en registrerad partner med en ogift person. Det kan enligt kommittén finnas även andra varianter av avståndstagande än de nu nämnda.
Det är självklart av stor vikt för enskilda partner som flyttar utomlands eller som har egendom där att söka utröna med vilken inställning man i ett annat land kommer att behandla registrerat partnerskap. Tills vidare får det nog i de flesta fall anses utsiktslöst att få några tillförlitliga och vägledande besked om i vad mån ett registrerat partnerskap kommer att beaktas i andra länder. Det är därför viktigt att registrerade partner är uppmärksamma på riskerna med att det registrerade partnerskapet kan komma att negligeras utomlands. Det går nämligen att genom avtal, testamente och andra rättshandlingar i viss mån minska olägenheterna härav.
Mellan de nordiska länderna har träffats överenskommelser på bl.a. det arvsrättsliga området. Med anledning härav har i Sverige utfärdats bl.a. lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare som hade hemvist här i riket, m.m. och lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Avgöranden i Danmark, Finland och Norge som faller inom dessa två lagars tillämpningsområde erkänns och verkställs enligt lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.
I enlighet med dessa bestämmelser skall boutredning, bodelning och arvskifte efter en i Norden bosatt nordisk medborgare äga rum i det land där den avlidne vid sin död hade hemvist. Domstolar och myndigheter i annat nordiskt land får då inte befatta sig med kvarlåtenskapen. Också eventuella tvister skall i princip upptas av domstol i det land där den avlidne hade hemvist.
Rätten till arv, rätt för make att sitta i oskiftat bo när bröstarvingar inte finns, underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen till arvinge eller efterlevande make, rätt för make att ur boet uttaga egendom intill visst penningvärde, den s.k. basbeloppsregeln, och frågor med anknytning till testamente prövas som regel enligt lagen i det land där den avlidne vid dödsfallet hade hemvist. Avgörande som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser skall som regel gälla i de övriga länderna.
Konsekvenserna av den internordiska arvsrättsliga regleringen blir att i de fall som en avliden registrerad partner hade hemvist i Finland eller i Island är svensk domstol och svenska myndigheter inte behöriga att befatta sig med de arvsrättsliga frågorna eller någon del av kvarlåtenskapen ens om den finns här. De arvsrättsliga frågorna skall prövas enligt finsk resp. isländsk lag. I dessa fall finns det inte anledning att räkna med att rättsverkningarna av det registrerade partnerskapet kommer att beaktas.
Sverige har tillträtt 1988 års Luganokonvention mellan EG:s och EFTA:s medlemsländer. Konventionen är tillämplig på privaträttens område med vissa närmare angivna undantag. Familjerättslig underhållsskyldighet har dock inte undantagits. Konventionen reglerar såväl domstols behörighet som frågan om erkännande och verkställighet av avgöranden som faller inom dess tillämpningsområde. Den reglerar dock inte lagvalsfrågan. Konventionen har hittills ratificerats av Sverige, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz och Storbritannien.
Till kategorin familjerättslig underhållsskyldighet får underhållsskyldighet till registrerade partner hänföras. Av de stater som hittills har tillträtt konventionen är det dock bara Norge som har lagstiftning om registrerat partnerskap. Det finns anledning att utgå från att Norge kommer att anse konventionens bestämmelser tillämpliga även på frågan om underhållsbidrag till registrerad partner. Det innebär att norsk domstol kommer att anse sig behörig att ta upp tvister om underhåll i enlighet med bestämmelserna härom och att man kommer att erkänna och verkställa ett svenskt avgörande i en sådan fråga under förutsättning att villkoren härför är uppfyllda i övrigt.
Det är osäkert hur andra konventionsstater kommer att ställa sig till ett svenskt avgörande om underhållsbidrag till partner. Några stater kan tänkas erkänna och verkställa ett sådant avgörande. Andra stater kan dock komma att inta den ståndpunkten att underhållsskyldighet till partner inte är att anse som en familjerättslig underhållsskyldighet som omfattas av konventionens bestämmelser. I Luganokonventionen finns också en s.k. ordre public-klausul (artikel 27). Den ger konventionsstaterna möjlighet att vägra erkännande och verkställighet av ett avgörande som de i och för sig anser faller under konventionens tillämpningsområde om ett erkännande skulle anses vara uppenbart oförenligt med grunderna för den statens rättsordning. Det kan inte uteslutas att vissa konventionsstater kan komma att vägra erkännande och verkställighet av en svensk dom på underhållsbidrag till registrerad partner under åberopande av ordre public.
Mellan Sverige och Schweiz har ingåtts en överenskommelse om erkännande och verkställighet av bl.a. vissa domar. De svenska bestämmelserna finns i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, SEVL. Lagen omfattar i princip alla civilrättsliga avgöranden.
I den utsträckning Luganokonventionen är tillämplig ersätter den reglerna i denna konvention.
På samma sätt som när det gäller Luganokonventionen är det osäkert om Schweiz kommer att erkänna och verkställa svenska avgöranden med anknytning till partnerskap. Även i denna konvention finns en möjlighet att vägra erkännande och verkställighet under hänvisning till principen om ordre public (artikel 4).
7.2 Svenska domstolars och myndigheters handläggning
De frågor som kan uppstå för svenska domstolars och myndigheters vidkommande är i vilken utsträckning man är behörig att uppta en viss fråga med anknytning till partnerskap till behandling och, i de fall man är behörig, enligt vilket lands lag man skall pröva frågan. Det kan även bli aktuellt att ta ställning till erkännande och verkställighet av utländska avgöranden som har anknytning till partnerskap.
7.2.1 Svensk domstols behörighet
Frågan om när svensk domstol är behörig att pröva en fråga med anknytning till partnerskap kommer knappast att vålla några komplikationer. De bestämmelser och den praxis som gäller för äktenskapets del kommer som huvudregel att tillämpas även på partnerskapet.
Svensk behörighet vid ingående av partnerskap anges i 1 kap. i den föreslagna lagen om registrerat partnerskap. Behörigheten i fråga om partnerskapsmål anges i samma kapitel genom en hänvisning till äktenskapsmål.
I övrigt är bestämmelser om svensk domstols behörighet i tvister som rör äktenskapet att anse som sådana bestämmelser med anknytning till äktenskap som skall tillämpas på motsvarande sätt för partnerskap om inte undantagsreglerna ger anledning till annat.
I Luganokonventionen finns sådana regler vad gäller tvister om underhållsskyldighet. I 1990 års lag finns bestämmelser om svensk domstols behörighet i tvister om makars förmögenhetsförhållanden. Slutligen finns också behörighetsregler i NÄF, vilka dock undantas genom 3 kap. 4 § i den föreslagna lagen.
I den mån bestämmelser om svensk behörighet saknas får rättspraxis i motsvarande äktenskapsrättsliga tvister beaktas.
Konsekvensen för registrerat partnerskap blir att det alltid finns en behörig domstol för att pröva en ansökan om upplösning av registrerat partnerskap. Det torde också finnas en behörig domstol i Sverige för att avgöra andra frågor med anknytning till partnerskap i den utsträckning det finns ett befogat intresse av en svensk dom i saken.
7.2.2 Lagvalsfrågan
I den föreslagna lagen sägs uttryckligen att svensk lag skall tillämpas på frågan om rätten att ingå partnerskap. Genom hänvisningen till äktenskapsmål görs bestämmelserna i IÄL om lagval vid äktenskapsskillnad tillämpliga.
Lagvalsregler i mål om underhåll till make regleras av praxis. Sådana regler finns, vad gäller mål om makars förmögenhetsförhållanden, i 1990 års lag. Genom 3 kap. 1 § lagen om registrerat partnerskap kommer dessa lagvalsregler att få motsvarande tillämpning på registrerat partnerskap vare sig man väljer att betrakta dessa bestämmelser som rättsverkningar av äktenskap eller som bestämmelser med anknytning till äktenskapet. Lagvalsbestämmelserna i NÄF undantas genom 3 kap. 4 § i lagen om registrerat partnerskap.
Lagvalsregler finns också för arvsrättsliga situationer. Dessa regler blir utan särskild hänvisning tillämpliga på arvsrättsliga frågor när den avlidne var registrerad partner.
I många fall innebär lagvalsreglerna att den svenska domstolen skall tillämpa svensk lag. Så är i allmänhet fallet vid prövningen av förutsättningarna för upplösning av registrerat partnerskap (3 kap. 4 § första stycket IÄL), vid prövningen av rätten till arv efter en svensk medborgare (1 kap. 1 § IDL), vid prövningen av ett mål om partnerskapets förmögenhetsrättsliga verkningar när partnerna har hemvist i Sverige (4 § 1990 års lag) eller vid prövningen av ett yrkande om underhållsbidrag när partnerna har hemvist här.
I en del fall kan partnerna ha träffat avtal om att svensk lag skall vara tillämplig. Bestämmelserna i exempelvis 1990 års lag gör det möjligt för registrerade partner att avtala om vilket lands lag som skall vara tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Avtalet kan också träffas före registreringen och även inför en förestående bodelning och mellan en efterlevande registrerad partner och en avliden sådan partners rättsinnehavare.
I dessa fall uppstår inga särskilda svårigheter.
I en del situationer kan emellertid en lagvalsregel utpeka en främmande rättsordnings regler. Om dansk eller norsk lag skall tillämpas enligt en sådan lagvalsregel innebär detta inte några andra problem än de som skulle ha uppstått i en motsvarande äktenskapsrättslig situation.
Om den utpekade rättsordningen är en rättsordning som saknar motsvarande lagstiftning kan hävdas att det saknas materiella regler för att lösa den uppkomna tvisten. Även i dessa fall torde emellertid huvudregeln i 3 kap. 1 § lagen om registrerat partnerskap gälla. Svensk domstol bör i konsekvens härmed tillämpa den utländska rättsordningens bestämmelser om motsvarande fråga för äktenskapets del.
Om således en av två utländska medborgare som är bosatta här och har ingått partnerskap med varandra avlider, skall rätten till arv efter den avlidne prövas enligt lagen i det land där han var medborgare (1 kap. 1 § IDL). I en process vid svensk domstol där den efterlevande partnern gör gällande sin arvsrätt i egenskap av partner torde svensk domstol kunna tillämpa den utländska rättsordningens bestämmelser om makes arvsrätt.
Tillämpningen av en utländsk lag kan dock i vissa fall orsaka problem, nämligen när den utländska rättsordningens bestämmelser är könsrelaterade. Exempelvis kan det förekomma att utländska rättsordningar favoriserar kvinnan när det gäller bestämmelser om underhållsbidrag. I denna situation kan ledning hämtas av den principiella inställning som redovisas i 3 kap. 3 § lagen om registrerat partnerskap, dvs. att könsrelaterade bestämmelser inte skall tillämpas på partnerskap. Det underhållsbidrag som döms ut till en partner kan med ledning av denna princip utgå efter en minimistandard och således bestämmas efter de principer enligt vilka underhållsbidrag minst skall utges enligt den främmande rättsordningens regler. Hur denna och liknande frågor skall lösas får emellertid lämnas åt rättstillämpningen.
Det bör framhållas att de nu påpekade svårigheterna inte är unika. Den svenska IP-rätten utgör inte något heltäckande system, och det är därför inte ovanligt att svenska domstolar i internationella sammanhang ställs inför tolknings- och tillämpningsproblem på grund av att de materiella reglerna i en främmande rättsordning är annorlunda än de svenska eller därför att vissa rättsinstitut saknas i den främmande rättsordningen.
7.2.3 Erkännande av utländska avgöranden
I partnerskapslagen finns en uttrycklig föreskrift om erkännande av partnerskap genom hänvisning till IÄL.
Allmänna bestämmelser om erkännande av utländska äktenskapsskillnader finns i IÄL. Dessa bestämmelser kompletteras av de konventionsbaserade bestämmelserna i 22 § NÄF och i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader. Som tidigare har framgått, skall NÄF undantas från tillämpning på partnerskap. Bestämmelserna i 1973 års lag torde däremot komma att bli tillämpliga.
Sverige torde komma att erkänna upplösningar av registrerade partnerskap som har skett i annat land.
Avsikten är att de närmare föreskrifter som finns meddelade i 1973 års lag och IÄL beträffande äktenskapsskillnader skall tillämpas även på upplösningar av registrerade partnerskap.
Andra avgöranden som det kan bli aktuellt att ta ställning till är avgöranden om underhållsbidrag till partner, avgöranden om det registrerade partnerskapets förmögenhetsrättsliga verkningar och arvsrättsliga avgöranden. Huvudregeln beträffande erkännande och verkställighet av utländska avgöranden som inte gäller statusfrågor är att detta kräver uttryckligt författningsstöd.
Samtliga författningsbestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden med anknytning till äktenskap skall tillämpas på motsvarande avgöranden med anknytning till registrerat partnerskap. Undantaget utgörs av bestämmelsen i 22 § NÄF.
Sådana bestämmelser finns i övrigt i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet, lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen, SEVL samt lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område och IDL.
7.3 Lagrådets synpunkter
Lagrådet har framhållit att särskilda svårigheter kan tänkas uppkomma när en lagstiftning om registrerat partnerskap skall tillämpas på fall med internationell anknytning. Enligt vad Lagrådet påpekar torde det vara i hög grad oklart i vilken utsträckning ett registrerat partnerskap kommer att beaktas i andra länder. Att Finland och Island i sin lagstiftning inte erkänner ett registrerat partnerskap vållar enligt Lagrådet problem redan på det nordiska planet, och enligt Lagrådet finns det än mindre anledning att anta att ett registrerat partnerskap kommer att beaktas i utomnordiska länder. Vidare kan enligt Lagrådet problem uppkomma till följd av lagvalsreglerna även om svensk domstol är behörig att ta upp ett partnerskapsmål.
Utskottet kan konstatera att likartade problem när det gäller internationellt privaträttsliga konsekvenser är sedan länge välkända fakta på familjerättens område. Självfallet är situationen annorlunda när det gäller tillämpningen av regler om registrerat partnerskap, av det skälet att sådan lagstiftning för närvarande endast finns i Danmark och Norge. Det förtjänar emellertid i sammanhanget att framhållas att det i internationella förhållanden helt saknas sambolagstiftning. Den invändning som Lagrådet i förevarande sammanhang har riktat mot det granskade lagförslaget kan, från principiella utgångspunkter, därför riktas också mot den gällande sambolagstiftningen. Med hänsyn till det stora antal enskilda personer som är berörda av den lagstiftningen torde de problem med internationell anknytning som kan uppkomma vid tillämpningen av sambolagstiftningen vara betydligt fler än vad som bör bli fallet för registrerade partner. Utskottet kan konstatera att i lagstiftningsärendet om sambolagen gjordes ingen invändning mot den då föreslagna lagstiftningen med hänvisning till de internationellt privaträttsliga problemen. Sammanfattningsvis finner utskottet att Lagrådets invändningar i detta avseende inte utgör tillräckliga skäl mot den föreslagna lagstiftningen. Att Partnerskapskommittén på ett förtjänstfullt sätt har analyserat och redovisat de förutsebara problemen torde kunna medföra att dessa i betydande grad genom olika åtgärder kan komma att undvikas av de enskilda personer som är berörda.
8 Specialmotivering
8.1 Förslaget till lag om registrerat partnerskap
1 kap. Registrering av partnerskap
1 §
Två personer av samma kön kan låta registrera sitt partnerskap.
Genom bestämmelsen slås fast att registrering kan ske utan krav på hushållsgemenskap, sexuell relation eller sexuell läggning.
Lagrådet har, enligt vad som framgår av yttrandet, ansett att den avsedda innebörden kommer till tydligare uttryck om paragrafen ges en ändrad lydelse i enlighet med Lagrådets förslag.
Utskottet, som anser att det ligger ett särskilt värde i att lagens inledande paragraf ges en utformning som ansluter till motsvarande bestämmelse i den danska och den norska lagen, finner med hänsyn därtill att den av Lagrådet föreslagna lydelsen inte bör väljas.
2 §
Registrering får ske endast om minst en av partnerna är svensk medborgare med hemvist här i landet.
Bestämmelsen är närmast att betrakta som en regel om svensk myndighets behörighet att förrätta partnerskapsregistrering. För att tydligt klargöra att den måste beaktas inom ramen för hindersprövningen, har den utformats som ett hinder för registrering.
Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i äktenskapsbalken, innebär att minst en av dem som önskar få sitt partnerskap registrerat skall vara svensk medborgare. För att en registrering skall vara möjlig när det endast finns en naturlig anknytning till Sverige, uppställs som ytterligare villkor krav på hemvist i Sverige. De närmare övervägandena bakom utformningen av bestämmelsen har redovisats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 6.3.
Att bedöma om en person är svensk medborgare eller inte torde i regel inte vålla några problem. I de fall en person har dubbelt medborgarskap skall han alltid kunna åberopa ett svenskt medborgarskap.
Innebörden av begreppet hemvist är inte entydig och den varierar, beroende på i vilket sammanhang begreppet används. I 7 kap. 3 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, har hemvistbegreppet definierats för tillämpning inom den internationella familjerätten. Definitionen anger att den som är bosatt i en viss stat skall anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. Detta hemvistbegrepp, som bör komma till användning även i detta sammanhang, behandlas utförligt i bl.a. Familjelagssakkunnigas slutbetänkande SOU 1987:18 Internationella familjerättsfrågor (se s. 59 ff.).
3 §
Registrering får inte ske beträffande den som är under 18 år eller dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon. Registrering får inte heller ske beträffande halvsyskon utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Registrering får inte ske av den som är gift eller som redan är registrerad partner. Rätten till registrering av ett partnerskap prövas enligt svensk lag.
De äktenskapshinder som anges i de tre första styckena motsvarar dem som anges i 2 kap. äktenskapsbalken. De har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 6.4.
En dispensansökan om registrering av ett partnerskap med ett halvsyskon prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vid denna prövning torde man komma att göra samma överväganden som görs vid en motsvarande prövning för ingående av äktenskap och som har sin grund i etiska aspekter.
En partnerskapsregistrering blir giltig även om ett partnerskapshinder senare konstateras. Om det föreligger ett absolut släktskapshinder eller om någon av parterna var gift eller registrerad i ett annat partnerskap kan dock partnerskapet upplösas, jfr 5 kap. 5 § äktenskapsbalken.
I fjärde stycket i bestämmelsen föreskrivs att de i svensk lag angivna hindren för registrering alltid skall tillämpas, således även om någon av partnerna är utländsk medborgare (se avsnitt 6.4).
4 §
Innan registrering sker skall prövas om det finns något hinder mot registreringen.
5 §
Vid prövningen har de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning av äktenskapshinder motsvarande tillämpning.
Den huvudsakliga innebörden av bestämmelserna, av vilka 5 § har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, är att hindersprövning för partnerskap och eventuella överklaganden av beslut i samband därmed sker enligt samma regler som gäller för hindersprövning för äktenskap.
Detta innebär att hindersprövningen skall göras av skattemyndigheten i det län där någon av partnerna är folkbokförd eller, om ingen av dem är folkbokförd här i landet, i det län där någon av dem vistas. En begäran om hindersprövning skall göras av partnerna gemensamt hos valfri skattemyndighet eller allmän försäkringskassa (3 kap. 1 § äktenskapsbalken). Den som varken är eller skall vara folkbokförd här i landet skall vid hindersprövningen om möjligt visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin rätt att undergå registrering (3 kap. 2 § första stycket äktenskapsbalken). Detta intyg behöver emellertid, eftersom hindersprövningen alltid skall ske enligt svensk lag, inte innehålla annat än uppgifter om ålder, civilstånd och släktförhållanden. Om det fordras särskilt tillstånd för registreringen på grund av underårighet eller nära släktskap skall sådant uppvisas vid hindersprövningen (3 kap. 2 § andra stycket ÄktB).
Vid hindersprövningen skall partnerna skriftligen avge en försäkran (3 kap. 3 § ÄktB). Enligt förordningen (1987:1015) om försäkran vid hindersprövning fastställer Riksförsäkringsverket formulär för den försäkran som blivande makar skall avge vid hindersprövning. En följd av föreliggande lagförslag är att ett nytt sådant formulär måste utarbetas.
Om skattemyndigheten finner att det inte föreligger något hinder mot registrering, skall myndigheten på begäran av partnerna utfärda ett intyg om detta (3 kap. 4 § ÄktB). Ett beslut får överklagas till länsrätten (15 kap. 2 § ÄktB).
6 §
Registrering sker i närvaro av vittnen.
7 §
Vid registreringen skall partnerna samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av registreringsförrättaren ge till känna att de samtycker till registreringen. Registreringsförrättaren skall därefter förklara att de är registrerade partner. Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var registreringsförrättaren inte behörig att förrätta registreringen, är registreringen ogiltig. En registrering som enligt andra stycket är ogiltig får godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av endera partnern eller, om någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.
Paragrafen motsvarar bestämmelsen i 4 kap. 2 § äktenskapsbalken. Förfarandet vid registrering motsvarar förfarandet vid borgerlig vigsel.
I förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om vigsel som förrättas av domare eller särskilt förordnad vigselförrättare, finns föreskrifter om vilka ord vigselförrättaren skall rikta till mannen och kvinnan. En motsvarande förordning bör utfärdas för partnerskapsregistrering.
8 §
Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.
Bestämmelsen anger vem som är behörig att förrätta en partnerskapsregistrering. När det gäller skyldigheten att förrätta en borgerlig vigsel regleras detta i förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om vigsel som förrättas av domare eller särskilt förordnad vigselförrättare. För att garantera att den som vill och har rätt att få ett partnerskap registrerat också skall få det gjort bör motsvarande regler finnas även när det gäller registrering av ett partnerskap.
9 §
För registrering gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. 5, 7 och 8 §§ äktenskapsbalken samt föreskrifter som meddelas av regeringen.
Beslut om registrering överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken.
Beträffande internationella förhållanden rörande registreringen gäller 1 kap. 4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
Hänvisningarna i första stycket innebär att registreringsförrättaren skall förvissa sig om att hindersprövning har skett inom fyra månader före den planerade registreringen och att inget hinder har framkommit. Efter registreringen skall förrättaren genast till partnerna överlämna ett bevis om registreringen och sända underrättelse till den skattemyndighet som har gjort hindersprövningen.
Hänvisningen i andra stycket innebär att beslut av registreringsförrättare kan överklagas till länsstyrelsen, vilket beslut kan överklagas till kammarrätten.
Hänvisningen i tredje stycket till 1 kap. 4, 7, 8 och 9 §§ i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap innebär att registrering inför svensk myndighet sker enligt svensk lag samt att partnerskap som registrerats utomlands erkänns här under vissa förutsättningar. Hänvisningen till 1 kap. 5 och 6 §§ i 1904 års lag innebär att regeringen får utfärda bemyndiganden att förrätta registreringar utomlands enligt svensk lag och i Sverige enligt utländsk lag. Dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 6.5.
2 kap. Upplösning av registrerat partnerskap
1 §
Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena partnerns död eller genom domstols avgörande.
Bestämmelsen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, motsvarar 1 kap. 5 § äktenskapsbalken.
2 §
Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken har motsvarande tillämpning i fråga om upplösning av registrerat partnerskap.
Bestämmelsen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, innebär att samma regler gäller för upplösning av registrerat partnerskap som för äktenskapsskillnad. Dessa regler innebär i korthet att partnerna, om de är överens och ingen av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den partnerns vårdnad eller om de levt åtskilda i två år, kan få det registrerade partnerskapet upplöst omedelbart efter ansökan. Detsamma gäller om partnerskapet har ingåtts i strid mot vissa partnerskapshinder. I andra fall föregås upplösningen av det registrerade partnerskapet av en betänketid på minst sex månader. När en dom på upplösning av partnerskap vinner laga kraft är det registrerade partnerskapet upplöst.
3 §
Mål om upplösning av ett registrerat partnerskap och mål där talan förs om fastställelse att ett registrerat partnerskap består eller inte består är partnerskapsmål. I lag eller annan författning givna bestämmelser angående äktenskapsmål gäller även i fråga om partnerskapsmål.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I 14 kap. ÄktB finns särskilda bestämmelser om rättegången i äktenskapsmål. Dessa rättegångsbestämmelser blir tillämpliga även på partnerskapsmål.
Även de allmänna internationellt privaträttsliga bestämmelserna om äktenskapsmål, 3 kap. 1--5 §§ och 10--12 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, blir tillämpliga på partnerskapsmål. Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap skall dock inte tillämpas. Detta framgår av 3 kap. 4 § denna lag. Den närmare motiveringen bakom detta undantag framgår av avsnitt 6.8.3.
I 14 kap. 6 § ÄktB regleras domstolens underrättelseskyldighet till makarna i de fall betänketid löpt. Närmare föreskrifter om hur denna underrättelseskyldighet skall fullgöras finns i förordningen (1983:490) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter beträffande äktenskapsskillnader m.m. I samma förordning finns bestämmelser om domstols underrättelseskyldighet när domstolen har avgjort ett mål varigenom ett äktenskap har upplösts eller en vigsel har förklarats ogiltig eller när en domstol har meddelat ett beslut att ett i främmande stat meddelat beslut om upplösning av äktenskap skall gälla i Sverige.
I förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret föreskrivs vidare en skyldighet för domstol att underrätta Statistiska centralbyrån, SCB, om bl.a. vissa domar och beslut i äktenskapsmål.
Även de nu nämnda förordningsbestämmelserna får motsvarande tillämplighet på registrerade partnerskap.
4 §
Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol om registrering har skett enligt denna lag.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
De internationellt privaträttsliga reglerna kan medföra att svenska domstolar inte är behöriga att skilja makar som gift sig i Sverige. Detta innebär inga särskilda svårigheter för makarna, eftersom de i ett sådant fall kan få en äktenskapsskillnad till stånd i ett annat land som de har starkare anknytning till.
När det gäller ett registrerat partnerskap är situationen emellertid en annan. Förutom Sverige kan för närvarande endast Danmark och Norge förväntas stå till tjänst med upplösning av ett registrerat partnerskap. Bakgrunden till bestämmelsen är således att det måste garanteras att partnerskap som har registrerats enligt denna lag också kan upplösas.
3 kap. Rättsverkningar av registrerat partnerskap
1 §
Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§.
Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner om inte annat följer av undantagsreglerna i 2--4 §§.
I första stycket anges innebörden av en partnerskapsregistrering. Bortsett från de i följande paragrafer noga preciserade undantagen skall alla äktenskapets rättsverkningar gälla också för ett registrerat partnerskap.
Med äktenskapets rättsverkningar avses inte bara sådana som får effekt under äktenskapets bestånd utan också rättsverkningar som får betydelse i samband med att äktenskapet upplöses och därefter. Bestämmelsen tar sikte inte endast på de rättsverkningar som framgår av lag utan också på sådana som emanerar från författningar av lägre dignitet.
I paragrafens andra stycke, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, läggs fast huvudregeln att författningar eller delar av författningar som på något sätt har samband med ett bestående eller upplöst äktenskap skall få motsvarande tillämplighet på ett bestående eller upplöst registrerat partnerskap. Härmed avses även regler av mer eller mindre rent administrativ karaktär, exempelvis sådana som gäller domstolars, myndigheters och enskildas skyldigheter att lämna uppgifter i olika sammanhang.
Den valda lagstiftningstekniken innebär att i princip alla regler med anknytning till äktenskap skall tillämpas på registrerade partnerskap. Det saknas därför anledning att göra distinktioner mellan äktenskapets egentliga rättsverkningar och andra bestämmelser med anknytning till äktenskapet.
Det är knappast meningsfullt -- om ens möjligt -- att exakt och uttömmande ange vilka bestämmelser som omfattas av paragrafen. I Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98 Partnerskap finns i bilaga 5 -- Äktenskapets rättsverkningar, en inventering -- ett antal författningar redovisade som innehåller bestämmelser med anknytning till äktenskap. Betänkandets bilaga 6 -- Äktenskapets rättsverkningar -- en presentation -- innehåller en redogörelse för några av de mera centrala rättsområdena. I anslutning till redogörelsen anges i vilken omfattning en viss effekt eller bestämmelse är avsedd att omfattas även av registrerat partnerskap.
Tillämpningen av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, den s.k. sambolagen, är begränsad till de samboförhållanden där samborna är ogifta. Annorlunda uttryckt är en av äktenskapets rättsverkningar att bestående äktenskap utesluter sambolagens tillämpning. Av förevarande bestämmelse följer att även det förhållandet att någon av partnerna i ett samboförhållande är registrerad partner utesluter tillämpningen av bestämmelserna i sambolagen på detta samboförhållande.
Det finns andra bestämmelser vars tillämpning på sambor förutsätter att samborna är ogifta. Här kan nämnas bestämmelserna om hyra i jordabalken (se 12 kap. 1 § fjärde stycket), samtliga bestämmelser i ärvdabalken (se 3 kap. 7 § fjärde stycket) och bestämmelserna i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (se 3 a §). Inte heller i dessa fall får samborna vara registrerade partner.
I 2 kap. 4 § ÄktB anges att den som är gift inte får ingå nytt äktenskap. Även denna bestämmelse är ett uttryck för en rättsverkning av äktenskapet, med den effekten att bestående äktenskap utgör äktenskapshinder.
På flera ställen i ÄktB anges att registrering skall ske av förhållanden som har samband med rättsverkningarna av ett äktenskap. Det gäller naturligtvis först och främst uppgifter om ingångna och upplösta äktenskap som skall registreras inom folkbokföringen (18 kap. 5 § ÄktB). Bland andra förhållanden eller handlingar som skall eller kan registreras kan nämnas äktenskapsförord, gåvor mellan makar, anmälan om bodelning under äktenskap och bodelningshandling (7 kap. 3 § tredje stycket, 8 kap. 1 § andra och tredje styckena, 9 kap. 1 § andra stycket och 13 kap. 6 § ÄktB). Dessa uppgifter tas in i äktenskapsregistret efter underrättelse från tingsrätt (16 kap. 1 § ÄktB och förordningen [1987:1022] om äktenskapsregistret). De nu nämnda bestämmelserna, liksom övriga bestämmelser i 16 kap. ÄktB som reglerar förfarandet vid registreringsärenden, omfattas av förevarande bestämmelse.
Det finns ytterligare ett antal författningsreglerade register som innehåller uppgifter som har samband med äktenskap. Här kan nämnas det statliga person- och adressregistret (SPAR), utsökningsregistret och skatteregistret. Bestämmelser om dessa register finns dels i datalagen (1973:289), dels i olika registerförfattningar. I flera av dessa författningar anges att registren skall eller får innehålla uppgifter om en persons civilstånd eller make (3 § förordningen [1981:4] om det statliga person- och adressregistret, 4 § utsökningsregisterlagen [1986:617] och 5 och 8 §§ skatteregisterlagen [1980:343]). Vad som i denna typ av författningar sägs om make skall gälla även registrerade partner.
I flera författningar finns som nämnts begreppet "civilstånd". En uppgift om att någon är eller har varit partner måste anses som en uppgift om civilstånd.
Hos många myndigheter finns blanketter där det förekommer eller skall fyllas i uppgifter om en persons civilstånd. Ett exempel är deklarationsblanketter. Ett annat är ansökningsblanketter av olika slag. Sådana blanketter får arbetas om.
Självfallet finns det inget som hindrar att man i vissa författningar som har valör av förordningar i tydlighetens intresse ändrar texten med hänsyn till registrerat partnerskap. Detta är en typ av konsekvensändringar som får övervägas närmare inför ett ikraftträdande av lagstiftningen.
2 §
Registrerade partner får varken gemensamt eller var för sig anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte heller får registrerade partner enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken utses att i egenskap av särskild förordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig.
Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen gäller inte för registrerade partner.
Genom paragrafen undantas från tillämpning på registrerat partnerskap samtliga bestämmelser på äktenskapets område som ger upphov till gemensam vårdnad. Dessa frågor har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 6.8.1.
Det konstateras inledningsvis att registrerade partner inte har möjlighet att adoptera gemensamt. Därefter slås fast att en partner inte heller får adoptera ensam. I detta hänseende gäller för äktenskapet att en make kan få tillstånd att adoptera den andre makens barn samt att en make också i vissa andra situationer, nämligen när den andra maken är försvunnen eller psykiskt störd, kan tillåtas att adoptera ensam. En partner kan till följd av bestämmelsen aldrig genomföra en adoption, inte ens i form av en s.k. styvbarnsadoption.
För registrerade partner kan således gemensam vårdnad om ett barn inte uppkomma med stöd av adoptionsbestämmelserna. Genom undantaget som hänför sig till 13 kap. 8 § föräldrabalken kan gemensam vårdnad inte heller uppstå genom att partnerna i egenskap av särskilt förordnade förmyndare utses till vårdnadshavare. Något hinder enligt lag mot att en av partnerna får vårdnaden om ett barn i egenskap av särskilt förordnad förmyndare föreligger dock inte.
3 §
Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön gäller inte för registrerade partner.
Bestämmelsen i denna paragraf innebär ett generellt undantag från tillämpningen av regler som bygger på att makarnas eller de tidigare makarnas kön är av betydelse. Undantaget berör huvudsakligen sådana, numera inte så ofta förekommande, regler som ger ekonomiska förmåner åt gifta kvinnor eller änkor. Hit hör emellertid även exempelvis de materiella reglerna om faderskapspresumtion.
De bestämmelser som undantas genom denna paragraf är inte särskilt många. Lagstiftaren har under senare decennier i takt med kvinnornas intåg på arbetsmarknaden mönstrat ut de flesta bestämmelser av detta slag och i förekommande fall ersatt dem med könsneutrala regler. Exempelvis har änkepensionen inom den allmänna pensioneringen ersatts av efterlevandepension till make, vilken utgår oavsett kön. Som övergångsbestämmelserna är utformade, kan en efterlevande partner dock inte komma i fråga för änkepension enligt de gamla reglerna.
På området för arbetsskadeförsäkring, som genomgått liknande förändringar, förhåller det sig dock något annorlunda. I första hand är tidpunkten för arbetsskadan enligt övergångsreglerna avgörande för om äldre regler skall vara tillämpliga. Änkan till en man som avlider i dag kan alltså, även om äktenskapet har ingåtts efter ikraftträdandet av de nya reglerna, komma i åtnjutande av änkelivränta. Det kan inte uteslutas att övergångsregler även i andra fall kan leda till att änkeförmåner kan utgå efter äktenskap som ingåtts först sedan förmånerna har avskaffats. Paragrafen innebär att övergångsreglerna inte blir tillämpliga på efterlevande partner och att nu gällande lagstiftning blir bestämmande för om eventuella efterlevandeförmåner kan utgå. Även om arbetsskadan inträffar efter ikraftträdandet av de nya reglerna kan i vissa fall änkelivränta börja utgå. Det förutsätter emellertid att kvinnan var gift vid ikraftträdandet av de nya reglerna, vilket gör att partner inte kan komma i åtnjutande av änkelivränta med stöd av dessa övergångsregler.
De änkeförmåner som utgår enligt nu gällande eller äldre bestämmelser upphör, liksom könsneutrala efterlevandeförmåner, regelmässigt när den efterlevande gifter om sig. Så som huvudregeln enligt förslaget till lagen om registrerat partnerskap är uppbyggd faller det sig helt naturligt att de könsneutrala efterlevandeförmånerna upphör också när den efterlevande ingår registrerat partnerskap. Det finns ingen anledning att behandla änkeförmånerna annorlunda. En regel som innebär att en änkeförmån upphör när änkan gifter om sig omfattas således inte av undantagsbestämmelsen. Förmånen upphör alltså när änkan ingår ett registrerat partnerskap. I vissa fall kan änkeförmåner, som upphört på grund av nytt äktenskap, återupplivas om det nya äktenskapet blir kortvarigt. Ett kortvarigt partnerskap får i sådana fall samma effekt.
Enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension kan hustrutillägg utgå till gifta kvinnor födda 1934 eller tidigare, som inte har fyllt 65 år. Hustrutillägget kommer att vara utmönstrat efter utgången av 1999. Enligt huvudregeln skall äktenskapet ha varat i minst fem år för att hustrutillägg skall kunna utgå. Hustrutillägget kommer därför sannolikt att sakna all praktisk betydelse för partner, men reglerna undantas ändock genom förevarande paragraf.
Förutom regeln i 7 kap. 5 § föräldrabalken om subsidiär underhållsskyldighet i förhållande till makes barn finns en hel del bestämmelser som ger en förälders make rättigheter och skyldigheter, som har anknytning till makens barn. De är oftast uppbyggda så att föräldrars rättigheter och skyldigheter anges direkt medan styvförälderns anges med en regel av innebörd att med förälder likställs den som är gift (eller i förekommande fall sambo) med föräldern. Regler av denna typ vållar generellt sett inga särskilda problem när det gäller partnerskapet. De kommer att gälla på samma sätt för förälders partner som för förälders make. Reglerna återfinns huvudsakligen inom socialförsäkrings- och bidragssystemet.
Vad gäller lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m. kan följande uppmärksammas. Utgångspunkten i lagen är att bl.a. den som är gift med förälder har samma rättigheter som förälder. Motsvarande skall gälla även den som har ingått partnerskap med förälder.
4 §
Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.
Enligt förslaget skall med några undantag alla bestämmelser som gäller för äktenskap och makar gälla även för registrerat partnerskap och registrerade partner. Detta gäller även internationellt privaträttsliga bestämmelser, såväl allmänna som konventionsbaserade. Av skäl som angetts i avsnitt 6.8.3 skall bestämmelserna i 1931 års förordning dock inte tillämpas i partnerskapsrättsliga sammanhang. Detta gäller även 7 § i nämnda förordning som reglerar behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad m.m. Någon uttrycklig erinran om att denna förordning inte skall tillämpas i mål om upplösning av registrerat partnerskap har inte gjorts i 2 kap. 2 § i denna lag.
8.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
2 kap. Äktenskapshinder
4 §
Den som är gift eller partner i ett registrerat partnerskap får inte ingå äktenskap.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
3 kap. Prövning av äktenskapshinder
3 §
Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.
De som begär hindersprövning skall på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera partnerskap. Den som tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera partnerskap skall styrka att äktenskapet eller partnerskapet har blivit upplöst, om inte detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet.
5 kap. Äktenskapsskillnad
5 §
Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift eller partner i registrerat partnerskap och det tidigare äktenskapet eller partnerskapet inte har blivit upplöst.
Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om partnerskap registrerats trots att någon av partnerna då var gift.
I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras av allmän åklagare.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Bestämmelserna innebär att uppgiftsskyldigheten vid hindersprövning för äktenskap omfattar tidigare ingånget äktenskap eller partnerskap. Till följd av hänvisningen i 1 kap. 5 § lagen om registrerat partnerskap omfattar uppgiftsskyldigheten vid hindersprövningen för registrering av partnerskap samma förhållanden.
Slutligen kommer rätten till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid att omfatta även det förhållandet att någon av makarna är registrerad partner. Hänvisningen i 2 kap. 2 § lagen om registrerat partnerskap innebär att motsvarande gäller för registrerad partner som för make.
8.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
7 kap. Om brott mot familj
1 §
Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i högst två år.
Om den som är partner i ett registrerat partnerskap ingår äktenskap, dömes för olovligt ingående av äktenskap till böter eller fängelse i högst två år.
1 a §
Om den som redan är gift eller partner i ett registrerat partnerskap låter registrera partnerskap, dömes för olovligt partnerskap till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller om någon annan låter registrera partnerskap trots att hans eller hennes partner redan är gift eller partner i ett registrerat partnerskap.
Bestämmelserna har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt 7 kap. 1 § BrB i dess nuvarande lydelse är vissa förfaranden i strid mot äktenskapshindret i 2 kap. 4 § ÄktB straffsanktionerade. Ändringen av 1 § och den nya bestämmelsen i 1a § innebär en anpassning av straffbestämmelserna till den nya lydelsen av ÄktB:s regler om äktenskapshinder och till motsvarande regel i lagen om registrerat partnerskap.
Övriga frågor
Hushållsgemenskap
En lagstiftning om samboförhållanden i ett vidare begrepp finns i Norge sedan 1991. I Norge saknades tidigare helt lagstiftning som behandlar samboendes förhållanden. "Lov om rett till felles bolig og innbo når husstandsfellesskap opphörer" innehåller regler av basal skyddskaraktär som träder in vid upplösning av en hushållsgemenskap. Lagen är tillämplig även på hushållsgemenskap mellan fler än två personer. Lagens tillämpning förutsätter att parterna är ogifta, över 18 år och att de har bott tillsammans i minst två år eller har eller väntar barn tillsammans.
Utöver den äktenskapsrättsliga lagstiftningen finns i Sverige för närvarande lagar som rör samboendes förhållanden, lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, den s.k. sambolagen samt lagen (1987:813) om homosexuella sambor, ofta benämnd homosexlagen. För andra typer av hushållsbildningar finns ingen särskild lagstiftning.
I motion L207 av Chatrine Pålsson (kds) framhålls att den juridiska trygghet som samhället erbjuder hushållsgemenskaper är begränsad och att det därför kan finnas behov av kompensation i vissa stycken, exempelvis i form av frivilliga avtal. Motionären påpekar dock att det är okänt hur olika hushållsgemenskaper ser ut och att det därför är omöjligt att fastslå deras behov av en ökad trygghet. Mot denna bakgrund finns det anledning att se över vissa bestämmelser, framför allt på det sociala trygghetsområdet, för människor som delar hushållsgemenskap på annan grund än äktenskapets. Alla typer av stadigvarande sammanboende bör omfattas av en sådan översyn.
Ingvar Svensson och Pontus Wiklund (kds) begär i motion L208 en översyn i syfte att skapa en fri avtalsmarknad för dem som inte vill eller inte kan ingå äktenskap som juridisk samlevnadsform. Motionärerna vill anvisa en generell syn på samlevnadslagstiftningen. De tar principiellt avstånd från den nuvarande sambolagstiftningen och de motsätter sig en särskild lagstiftning för homosexuella par. Samhället bör erbjuda endast äktenskapet som den juridiska figuren för långvarig samlevnad mellan man och kvinna. För alla övriga grupperingar eller kombinationer bör lagstiftaren i stället underlätta ingåendet av frivilliga avtal utan speciallagstiftning. De hinder som finns bör därför enligt motionärerna undanröjas så att en "fri avtalsmarknad" skapas för samlevande människor. För att underlätta för sådana grupper att skaffa sig en tillfredsställande juridisk trygghet bör de offentliga myndigheterna kunna ge råd och handledning om detta.
Utskottet kan konstatera att någon kartläggning av sammanboende som inte omfattas av den äktenskapsrättsliga lagstiftningen eller någon av de två sambolagarna inte har gjorts. Det finns dock vissa statistiska uppgifter om antalet personer som lever i något slags hushållsgemenskap utan att de ingår i någon av de grupper som omfattas av den nämnda lagstiftningen. Av SCB:s rapport i serien Levnadsförhållanden för åren 1988 och 1989 kan utläsas att andelen personer som bor med annan eller andra än personer ur sin ursprungsfamilj, make/maka, sambo eller barn, uppgår till 0,7 %, dvs. ca 56 000 personer av befolkningen. I denna grupp ingår personer som statistiskt hänförts dit för att de av rent praktiska skäl har valt eller tvingats välja en sådan boendeform. Det kan vara fråga om studerande, inackorderade m. fl. Det är därför omöjligt att utifrån dessa statistiska uppgifter uppskatta hur många det är i denna grupp, vilkas samboende bygger på en så utvecklad gemenskap att de skulle ha behov av en utbyggd juridisk trygghet för sin relation. Det rör sig dock uppenbarligen om ett förhållandevis begränsat antal personer.
När det gäller det slags avtalsfrihet som talas om i motion L208 måste utskottet konstatera att det skulle strida mot gällande principer att öppna för möjligheten att enskilda genom avtal skulle kunna reglera exempelvis samhällets skyldigheter mot dem i vissa hänseenden. Enligt grundläggande avtalsrättsliga principer kan avtal inte träffas med verkan för tredje man. Den som skall kunna åläggas att infria en avtalsrättslig förpliktelse måste i förväg ha lämnat sitt medgivande till detta.
Utskottet kan för sin del konstatera att det, utöver relationen mellan man och kvinna, för vilka äktenskapet står till buds, finns skilda slag av hushållsgemenskaper och parbildningar på annan grund som inte har möjlighet att på motsvarande sätt rättsligt trygga sin gemenskap. Det är angeläget att klarlägga vilket behov som kan finnas inom dessa grupper. Det finns anledning att se över vissa bestämmelser, framför allt på det sociala trygghetsområdet, för människor som delar hushållsgemenskap på andra grunder än äktenskapets. Partnerskapskommittén har inte fördjupat sig i frågan.
Enligt utskottet bör därför en parlamentarisk utredning tillsättas för att utreda vilka åtgärder som skall vidtas för att öka tryggheten för nämnda grupper. Uppdraget, som bör omfatta alla typer av gemenskaper, vilka inte har möjlighet att ingå äktenskap, skall syfta till att belysa vilka grupper som kan ha behov av ökad rättslig trygghet samt närmare klarlägga vilka dessa behov är. Utredningen bör också lägga fram de lagförslag som utredningen finner påkallade.
Vad utskottet med anledning av motionerna L207 och L208 sålunda anfört, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Familjerättslig neutralitet m.m.
I motion L406 av Bengt Harding Olson (fp) diskuteras frågor om familjerättslig neutralitet. Motionären pekar på att synen på familjebildningen har förändrats och att allt fler väljer att leva tillsammans utan äktenskap. Därtill kommer att familjebegreppet definieras olika från den ena lagen till den andra, och skillnaden kan vara stor mellan civilrättslig, socialrättslig och skattemässig lagstiftning. I motionen hävdas att riksdagen år 1973 skulle ha antagit en s.k. neutralitetsideologi, innebärande att samhället skall vara neutralt i förhållande till olika samlevnadsformer. I motionen framhålls att, även om den familjerättsliga regleringen delvis har anpassats till de nya samlevnadsformerna bl.a. genom sambolagstiftningen, den splittrade familjebilden torde strida mot den av riksdagen fastlagda neutralitetsprincipen. Därför borde det nu vara aktuellt att göra en samlad översyn av lagstiftningen. Därvid bör prövas om grundprincipen bör kompletteras med en undantagsregel av innehåll att olika behandling kan godtas om särskilda skäl föreligger. Till följd av dessa synpunkter begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om neutralitetsprincipens genomförande i lagstiftningen (yrkande 1).
I samma motion anförs att sambolagen ger ett otillräckligt skydd och att den därför bör kompletteras med nya regler, bl.a. bör samboendet jämställas med äktenskapet på den privatekonomiska sidan (yrkande 2).
Såvitt utskottet kan förstå måste motionärens hänvisning till ett riksdagsuttalande från 1973 om neutralitet mellan olika samlevnadsformer avse ett av riksdagen godkänt uttalande av lagutskottet att samlevnad mellan två personer av samma kön från samhällets synpunkt är en fullt acceptabel samlevnadsform (se bet. 1973:LU20 s. 116). Detta uttalande kan enligt utskottets mening inte ges en så långtgående tolkning som motionären synes göra.
Utskottet kan konstatera att frågan om hur lagstiftaren principiellt bör förhålla sig till äktenskapsliknande samlevnad mellan man och kvinna togs upp i 1969 års direktiv till Familjelagssakkunniga, som hade i uppdrag att utreda den familjerättsliga lagstiftningen. I direktiven uttalade justitieministern: "En ny lagstiftning bör så långt som möjligt vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och olika moraluppfattningar. Äktenskapet har och bör ha en central plats inom familjerätten, men man bör försöka se till att den familjerättsliga lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig." Vidare framhölls det att lagstiftningens funktion borde vara att lösa praktiska problem, inte att priviligiera en samlevnadsform framför andra.
De tankar som lanserades i det nämnda direktivet har i en del sammanhang tagits som intäkt för att lagstiftaren har förordat en neutralitetsideologi när det gäller äktenskap och samboende. Redan i sitt första betänkande (SOU 1972:41 Familj och äktenskap 1) påpekade Familjelagssakkunniga att ett allmänt formulerat neutralitetsbegrepp är förenat med betydande oklarheter. Kommittén fann att två -- inbördes oförenliga -- tolkningar var möjliga. Neutralitetsidén kunde antas innebära att lagstiftaren inte skall tillhandahålla enhetliga regler utan att de enskilda själva skall få välja vilka normer som skall gälla för samlevnaden. Enligt en motsatt tolkning kan neutraliteten sägas bjuda att samma regler borde gälla för mannens och kvinnans samlevnad, vare sig de väljer att gifta sig eller inte.
Det är uppenbart att dessa två tolkningar till stöd för lagstiftningens neutralitet till samlevnadsformen inte kan tillgodoses samtidigt. Skall man tillgodose intresset av att ge de samlevande frihet att själva bestämma vilka normer som skall gälla för dem, blir lika fall behandlade olika, eftersom alla inte kommer att välja samma normer. Ger man däremot intresset av likabehandling företräde, måste valmöjligheterna begränsas. Som Familjelagssakkunniga fann, måste en avvägning ske mellan de båda alternativen när man bestämmer på vilket sätt neutraliteten skall förverkligas (SOU 1972:41 s. 91).
Familjelagssakkunniga framhöll att en konsekvent genomförd neutralitet i form av lika behandling av lika fall inom det område som äktenskapslagstiftningen reglerar kräver att samma regler skulle vara tillämpliga mellan mannen och kvinnan inbördes liksom mellan dem och tredje man, vare sig samlevnaden klätt sig i det rättsliga äktenskapets form eller ej. Att ingå det formella äktenskapet skulle då varken innebära fördelar eller nackdelar som inte följde redan av samlevnaden. Äktenskapet skulle bli en tom formalitet. En fullständig neutralitet till samlevnadsformen genom en konsekvent genomförd princip om lika behandling skulle enligt Familjelagssakkunniga inte vara möjlig att genomföra om äktenskapet samtidigt skall behållas som ett särskilt rättsligt institut.
I proposition 1986/87:1, som bl.a. innehöll förslaget om lag om sambors gemensamma hem, den nuvarande s.k. sambolagen, åberopades över huvud taget inte idén om lagstiftarens neutralitet till mannens och kvinnans valda samlevnadsform. I stället har praktiska överväganden fått träda i förgrunden. I propositionen betonas att, även om äktenskapet alltjämt är den dominerande samlevnadsformen, knappast något äktenskap ingås utan att makarna dessförinnan har bott tillsammans under längre eller kortare tid. De som vill att ett mera heltäckande juridiskt system skall tillämpas på deras samlevnad får ingå äktenskap. I begränsad utsträckning borde emellertid lagstiftningen tillhandahålla lösningar på praktiska problem av juridisk art när det är särskilt påkallat för att skydda den svagare parten i ett samboförhållande. Dessa regler borde om möjligt likna dem för gifta, så att en mjuk övergång kan åstadkommas mellan samboende och äktenskap (prop. 1986/87:1 s. 40 f.). Samboende som väljer att inte gifta sig sägs ha möjlighet att själva genom inbördes avtal, testamente och försäkringar skapa ett ömsesidigt skydd.
Av det anförda framgår att tanken på en rättslig neutralitet med avseende på olika samlevnadsformer inte har accepterats som utgångspunkt vid de reformer som senast genomförts på familjerättens område. En sådan neutralitet, vilken konsekvent genomförd skulle innebära att samma rättsliga regler tillämpas på äktenskapet och på äktenskapsliknande samlevnad, är enligt utskottets mening inte eftersträvansvärd. De rent praktiska överväganden som enligt det ovan sagda ligger till grund för utformningen av sambolagen äger fortfarande giltighet. En annan fråga är dock om den lagens syfte, nämligen att bereda den svagare parten ett minimiskydd vid ett samboförhållandes upplösning, har tillgodosetts. Den frågan är för närvarande föremål för närmare studier. Detta framgår i avsnitt 3. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L406, yrkandena 1 och 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lagstiftning om registrerat partnerskap att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:L405 i denna del, 1993/94:L408 yrkande 1, 1993/94:L412, 1993/94:L413 yrkandena 1, 3 och 4, 1993/94:L415 yrkandena 1, 3 och 4 och 1993/94:L422 samt med avslag på motionerna 1993/94:L403 och 1993/94:L406 yrkandena 3 och 4 antar de av utskottet i bilaga 1 framlagda förslagen till 1. lag om registrerat partnerskap, 2. lag om ändring i äktenskapsbalken, 3. lag om ändring i brottsbalken,
res. (m, c, kds, nyd)
2. beträffande lag om sambor av samma kön att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L405 i denna del, 1993/94:L408 yrkande 2, 1993/94:L413 yrkande 2 och 1993/94:L415 yrkande 2,
3. beträffande utredning om hushållsgemenskap att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:L207 och 1993/94:L208 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, men. (v)
4. beträffande familjerättslig neutralitet att riksdagen avslår motion 1993/94:L406 yrkandena 1 och 2. Stockholm den 26 maj 1994
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per-Erik Granström (s), Stina Eliasson (c) och Ingela Mårtensson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledmot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Lagstiftning om registrerat partnerskap (mom. 1)
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Bertil Persson (m), Lars Andersson (nyd), Stig Rindborg (m) och Stina Eliasson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Allmänna överväganden" och på s. 48 slutar med "registrerat partnerskap." bort ha följande lydelse:
Den lagstiftning som nu behandlas kommer genom kopplingen till flertalet av äktenskapets rättsverkningar att få vittgående konsekvenser på ett stort antal rättsområden utanför lagutskottets beredningsområde. Dessa effekter är inte analyserade och beaktade i acceptabel omfattning. Detta har över huvud taget inte varit möjligt under den mycket korta tid under vilken arbetet med lagförslaget har bedrivits i utskottet. Denna omständighet äventyrar slutproduktens kvalitet, vilket Lagrådet i sitt yttrande klart redovisar.
Den grundliga beredning som en genomgripande lagstiftning av detta slag förutsätter kan endast åstadkommas med regeringskansliets beredningsresurser och det där rutinmässigt tillämpade samrådsförfarandet med alla departement, vars lagstiftning eller ansvarsområde i övrigt berörs. Ett avsteg från den traditionella beredningsgången i lagstiftningsärenden är därför i ett omfattande ärende som detta helt oacceptabelt. En från parlamentariska utgångspunkter synnerligen tveksam effekt av att ett lagförslag presenteras direkt av ett riksdagsutskott är att enskilda ledamöter fråntas möjligheten att väcka motioner med anledning av förslaget och den vägen påverka det lagförslag som de i den slutliga omröstningen har att ta ställning till.
Utskottet konstaterar att bland det samlade underlaget saknas en prövning av andra alternativ genom att Partnerskapskommittén inte fullföljt utredningsdirektiven med ett övervägande om en lagstiftning som "bör utgå från någon form av hushållsgemenskap och i så fall vilken". Enligt utskottets uppfattning borde frågan om förstärkt trygghet för människor som stadigvarande delar hushåll ingående ha belysts.
Till invändningarna av formell natur kommer att Lagrådet i sitt yttrande i kraftfulla ordalag har avstyrkt det förslag till lagstiftning om registrerat partnerskap som utskottet remitterat för Lagrådets granskning.
Sammanfattningsvis kan de anförda omständigheterna inte leda till annan bedömning än att det av utskottet utarbetade lagförslaget -- helt i enlighet med Lagrådets bedömning -- inte bör läggas till grund för lagstiftning.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande lagstiftning om registrerat partnerskap att riksdagen med anledning av motion 1993/94:L403 och med avslag på motionerna 1993/94:L405, 1993/94:L408, 1993/94:L412, 1993/94:L413, 1993/94:L415 och 1993/94:L422 avslår de av utskottet i bilaga 1 framlagda förslagen till 1. lag om registrerat partnerskap, 2. lag om ändring i äktenskapsbalken, 3. lag om ändring i brottsbalken.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Elisabeth Persson (v) anför:
Utredning om hushållsgemenskap (mom. 3)
Som framgår av utskottets redovisning är det ett mycket litet antal personer som lever i någon form av hushållsgemenskap utan att vara omfattade av den äktenskapliga lagstiftningen eller av sambolagstiftningen. Det finns anledning att anta att de flesta av dem lever under sådana förhållanden att de inte har behov av några särskilda åtgärder från lagstiftarens sida för att reglera sina mellanhavanden. Enligt Vänsterpartiets uppfattning finns det därför inte skäl för en ny utredning om hur den rättsliga tryggheten för dessa grupper skall tillgodoses. Denna fråga har Partnerskapskommittén redan tagit ställning till.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 3 borde ha hemställt:
3. beträffande utredning om hushållsgemenskap att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L207 och 1993/94:L208.
Särskilt yttrande
Lagstiftning om registrerat partnerskap
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Bertil Persson (m), Lars Andersson (nyd), Stig Rindborg (m) och Stina Eliasson (c) anför:
Vi har i reservation 1 till betänkandet yrkat avslag på den av utskottet föreslagna lagstiftningen om registrerat partnerskap. Vi har därvid valt att i huvudsak åberopa formella skäl. Emellertid anser vi att det därutöver finns materiella skäl för ett avslag.
När det gäller den sakliga bedömningen av det framlagda lagförslaget är det enligt vår mening inte lämpligt att i juridiskt hänseende i princip jämställa par av samma kön med gifta par, vilket införandet av en lag om registrerat partnerskap skulle innebära. Skälen härför är i huvudsak följande.
Den juridiska ramen för äktenskapet har vuxit fram under lång tid och den har utvecklats i enlighet med rådande värderingar och i takt med samhällsutvecklingen i stort. Utvecklingen har under de senaste decennierna medfört att familjelagstiftningen har genomgått kraftiga förändringar.
Alldeles oavsett denna utveckling har äktenskapslagstiftningens främsta uppgift varit -- och är alltjämt -- att tillhandahålla ändamålsenliga regler för att främja kärnfamiljen i dess centrala uppgift att sörja för det uppväxande släktet. Även de regler som inte direkt rör förhållandet mellan föräldrar och barn återspeglar denna övergripande funktion. Mot denna bakgrund framstår det närmast som oöverlagt att göra huvuddelen av de regler som rör äktenskapet tillämpliga även på en grupp parbildningar som av uppenbara skäl inte kan fullgöra den traditionella familjens roll när det gäller fortplantning och barnuppfostran.
Som än mer betänkligt framstår det enligt vår mening att man utifrån en sexuell läggning skulle välja att definiera den grupp som sålunda avses få tillgång till merparten av de äktenskapsrättsliga reglerna. Utgångspunkten -- ett äkta par, en man och en kvinna -- är anledningen till att sexualförbindelsen ses som betydelsefull för att en familj i juridisk mening över huvud taget skall kunna bildas. Om man av någon anledning avser att utvidga den familjerättsliga lagstiftningen till andra grupper än en man och en kvinna som bildar familj för att sörja för det kommande släktet, måste man fråga sig varför just sexualförhållandet skulle vara avgörande för hur gränsen skall dras för att utskilja de närförhållanden som skall tillmätas juridisk betydelse. Denna fråga har över huvud taget inte belysts.
Av utskottet framlagda lagförslag
Bilaga 1
1 Förslag till Lag om registrerat partnerskap
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Registrering av partnerskap
1 § Två personer av samma kön kan låta registrera sitt partnerskap.
2 § Registrering får ske endast om minst en av partnerna är svensk medborgare med hemvist här i landet.
3 § Registrering får inte ske beträffande den som är under 18 år eller dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon.
Registrering får inte heller ske beträffande halvsyskon utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Registrering får inte ske av den som är gift eller som redan är registrerad partner.
Rätten till registrering av ett partnerskap prövas enligt svensk lag.
4 § Innan registrering sker skall prövas om det finns något hinder mot registreringen.
5 § Vid prövningen har de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning av äktenskapshinder motsvarande tillämpning.
6 § Registrering sker i närvaro av vittnen.
7 § Vid registreringen skall partnerna samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av registreringsförrättaren ge till känna att de samtycker till registreringen. Registreringsförrättaren skall därefter förklara att de är registrerade partner.
Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var registreringsförrättaren inte behörig att förrätta registreringen, är registreringen ogiltig.
En registrering som enligt andra stycket är ogiltig får godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av endera partnern eller, om någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.
8 § Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.
9 § För registrering gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. 5, 7 och 8 §§ äktenskapsbalken samt föreskrifter som meddelas av regeringen. Beslut om registrering överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken. Beträffande internationella förhållanden rörande registreringen gäller 1 kap. 4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
2 kap. Upplösning av registrerat partnerskap
1 § Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena partnerns död eller genom domstols avgörande.
2 § Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken har motsvarande tillämpning i fråga om upplösning av registrerat partnerskap.
3 § Mål om upplösning av registrerat partnerskap och mål där talan förs om fastställelse att ett registrerat partnerskap består eller inte består är partnerskapsmål. I lag eller annan författning givna bestämmelser angående äktenskapsmål gäller även i fråga om partnerskapsmål.
4 § Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol om registrering har skett enligt denna lag.
3 kap. Rättsverkningar av registrerat partnerskap
1 § Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§. Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner om inte annat följer av undantagsreglerna i 2--4 §§.
2 § Registrerade partner får varken gemensamt eller var för sig anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte heller får registrerade partner enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken utses att i egenskap av särskilt förordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig. Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen gäller inte för registrerade partner.
3 § Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön gäller inte för registrerade partner.
4 § Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2 Förslag till Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 3 kap. 3 § och 5 kap. 5 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §1
Den som är gift får inte Den som är gift eller
ingå nytt äktenskap. partner i ett registrerat
partnerskap får inte
ingå äktenskap.
3 kap.
3 §1
Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.
De som begär De som begär
hindersprövning skall på hindersprövning skall på
heder och samvete skriftligen heder och samvete skriftligen
uppge om de tidigare har uppge om de tidigare har
ingått äktenskap. Den ingått äktenskap eller
som tidigare har ingått låtit registrera
äktenskap skall styrka att partnerskap. Den som tidigare
äktenskapet har blivit har ingått äktenskap
upplöst, om inte detta eller låtit registrera
framgår av partnerskap skall styrka att
folkbokföringen eller av äktenskapet eller
intyg från utländsk partnerskapet har blivit
myndighet. upplöst, om inte detta
framgår av
folkbokföringen eller av
intyg från utländsk
myndighet.
5 kap.
5 §1
Om äktenskapet har Om äktenskapet har
ingåtts trots att makarna ingåtts trots att makarna
är släkt med varandra i är släkt med varandra i
rätt upp- och nedstigande rätt upp- och nedstigande
led eller är helsyskon, har led eller är helsyskon, har
var och en av makarna rätt var och en av makarna rätt
till äktenskapsskillnad till äktenskapsskillnad
utan föregående utan föregående
betänketid. Detsamma betänketid. Detsamma
gäller om äktenskapet gäller om äktenskapet
har ingåtts trots att har ingåtts trots att
någon av makarna redan var någon av makarna redan var
gift och det tidigare gift eller partner i ett
äktenskapet inte har blivit registrerat partnerskap och
upplöst. det tidigare äktenskapet
eller partnerskapet inte har
blivit upplöst.
1 Senaste lydelse 1987:230
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Föreligger tvegifte, har Föreligger tvegifte, har
var och en av makarna i det var och en av makarna i det
tidigare äktenskapet tidigare äktenskapet
rätt att få detta rätt att få detta
upplöst genom upplöst genom
äktenskapsskillnad utan äktenskapsskillnad utan
föregående föregående
betänketid. betänketid. Detsamma
gäller om partnerskap
registrerats trots att
någon av partnerna då
var gift.
I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken, dels att att 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det skall införas en ny bestämmelse, 7 kap. 1 a § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
1 §1
Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i högst två år.
Om den som är partner i ett
registrerat partnerskap
ingår äktenskap,
dömes för olovligt
ingående av äktenskap
till böter eller
fängelse i högst två
år.
1 a §
Om den som redan är gift
eller partner i ett
registrerat partnerskap
låter registrera
partnerskap, dömes för
olovligt partnerskap till
böter eller fängelse i
högst två år.
Detsamma gäller om någon
annan låter registrera
partnerskap trots att hans
eller hennes partner redan
är gift eller partner i ett
registrerat partnerskap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. 1 Senaste lydelse 1962:700
Lagrådsremissens lagförslag
Bilaga 2
1 Förslag till Lag om registrerat partnerskap
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Registrering av partnerskap
1 § Två personer av samma kön kan låta registrera sitt partnerskap.
2 § Registrering får ske endast om minst en av partnerna är svensk medborgare med hemvist här i landet.
3 § Registrering får inte ske beträffande den som är under 18 år eller dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon.
Registrering får inte heller ske beträffande halvsyskon utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Registrering får inte ske av den som är gift eller som redan är registrerad partner.
Rätten till registrering av ett partnerskap prövas enligt svensk lag.
4 § Innan registrering sker skall prövas om det finns något hinder mot registreringen.
5 § Vid prövningen tillämpas de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning av äktenskapshinder.
6 § Registrering sker i närvaro av vittnen.
7 § Vid registreringen skall partnerna samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av registreringsförrättaren ge till känna att de samtycker till registreringen. Registreringsförrättaren skall därefter förklara att de är registrerade partner.
Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var registreringsförrättaren inte behörig att förrätta registreringen, är registreringen ogiltig.
En registrering som enligt andra stycket är ogiltig får godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av endera partnern eller, om någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.
8 § Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.
9 § För registrering gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. 5, 7 och 8 §§ äktenskapsbalken samt föreskrifter som meddelas av regeringen. Beslut om registrering överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken. Beträffande internationella förhållanden rörande registreringen gäller 1 kap. 4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
2 kap. Upplösning av registrerat partnerskap
1 § Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena partnerns död eller genom upplösning av det registrerade partnerskapet.
2 § Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken gäller även för upplösning av registrerat partnerskap.
3 § Mål om upplösning av registrerat partnerskap och mål där talan förs om fastställelse att ett registrerat partnerskap består eller inte består är partnerskapsmål. Bestämmelser för äktenskapsmål gäller även för partnerskapsmål.
4 § Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol om registrering har skett här.
3 kap. Rättsverkningar av registrerat partnerskap
1 § Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§. Bestämmelser med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner om inte annat följer av undantagsreglerna i 2--4 §§.
2 § Registrerade partner får varken gemensamt eller var för sig anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte heller får registrerade partner enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken utses att i egenskap av särskilt förordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig. Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen gäller inte för registrerade partner.
3 § Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön gäller inte för registrerade partner.
4 § Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2 Förslag till Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 3 kap. 3 § och 5 kap. 5 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §
Den som är gift får inte Den som är gift eller
ingå nytt äktenskap. registrerad partner får
inte ingå nytt
äktenskap.
3 kap.
3 §
Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.
De som begär De som begär
hindersprövning skall på hindersprövning skall på
heder och samvete skriftligen heder och samvete skriftligen
uppge om de tidigare har uppge om de tidigare har
ingått äktenskap. Den ingått äktenskap eller
som tidigare har ingått låtit registrera
äktenskap skall styrka att partnerskap. Den som tidigare
äktenskapet har blivit har ingått äktenskap
upplöst, om inte detta eller låtit registrera
framgår av partnerskap skall styrka att
folkbokföringen eller av äktenskapet eller
intyg från utländsk partnerskapet har blivit
myndighet. upplöst, om inte detta
framgår av
folkbokföringen eller av
intyg från utländsk
myndighet.
5 kap.
5 §
Om äktenskapet har Om äktenskapet har
ingåtts trots att makarna ingåtts trots att makarna
är släkt med varandra i är släkt med varandra i
rätt upp- och nedstigande rätt upp- och nedstigande
led eller är helsyskon, har led eller är helsyskon, har
var och en av makarna rätt var och en av makarna rätt
till äktenskapsskillnad till äktenskapsskillnad
utan föregående utan föregående
betänketid. Detsamma betänketid. Detsamma
gäller om äktenskapet gäller om äktenskapet
har ingåtts trots att har ingåtts trots att
någon av makarna redan var någon av makarna redan var
gift och det tidigare gift eller registrerad partner
äktenskapet inte har blivit och det tidigare
upplöst. äktenskapet eller det
registrerade partnerskapet
inte har blivit upplöst.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Föreligger tvegifte, har Var någon av makarna gift
var och en av makarna i det eller registrerad partner vid
tidigare äktenskapet äktenskapets ingående,
rätt att få detta har var och en av makarna
upplöst genom eller partnerna i det tidigare
äktenskapsskillnad utan äktenskapet eller det
föregående registrerade partnerskapet
betänketid. rätt att få detta
upplöst genom
äktenskapsskillnad eller
upplösning av det
registrerade partnerskapet
utan föregående
betänketid.
I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § brottsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
1 §
Ingår den som är gift Ingår den som är gift
nytt äktenskap eller eller registrerad partner nytt
ingår ogift äktenskap äktenskap eller låter
med den som är gift, registrera partnerskap,
dömes för tvegifte till dömes för obehörigt
böter eller fängelse i ingående av äktenskap
högst två år. eller registrerat partnerskap
till böter eller
fängelse i högst två
år. Detsamma gäller
annan som ingår
äktenskap eller registrerat
partnerskap med den som är
gift eller registrerad
partner.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Utdrag ur Lagrådets protokoll den 11 maj 1994
Bilaga 3
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-05-11
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt protokoll från sammanträde med riksdagens lagutskott den 28 april 1994 har utskottet beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om registrerat partnerskap m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av föredraganden i lagutskottet, hovrättsassessorn Lars Jansson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Allmänna synpunkter
Vid sin granskning av förslaget till lag om registrerat partnerskap har Lagrådet till en början konstaterat, att den valda lagtekniska lösningen i och för sig har den fördelen att författningen blivit förhållandevis kortfattad och inte heller framstår som särskilt komplicerad. Det sistnämnda intrycket är emellertid mer skenbart. Att få en säker och aktuell överblick över regleringens fullständiga innebörd är således, åtminstone för en enskild person, en synnerligen svår uppgift. Det kan här hänvisas till att den förteckning över författningar med anknytning till äktenskapet och dess rättsverkningar som Partnerskapskommittén upprättade, efter en datasökning i augusti 1993, omfattar mer än sju sidor i betänkandet (Del A s. 160--167). Med största sannolikhet har det sedan dess tillkommit ytterligare ett antal författningar eller enskilda bestämmelser som måste beaktas i förevarande sammanhang.
Den valda okonventionella lagstiftningstekniken berör således ett osedvanligt stort antal andra författningar. Det finns inte någon utredning om hur dessa passar in i systemet. Underlag saknas därmed för en närmare kartläggning av vilka oklarheter, tillämpningssvårigheter eller andra problem som den föreslagna lagen kan medföra. Att den inte kommer att bli fri från komplikationer av skilda slag är emellertid sannolikt.
Av det tidigare sagda framgår att den som överväger att underkasta sig lagens bestämmelser får svårt att i detalj överblicka vad ett sådant ställningstagande egentligen innebär. Sett från andra berördas synpunkt, inte minst då ett stort antal myndigheter och befattningshavare på skilda nivåer, skapar den nu föreslagna lagen också en del svårigheter. För flertalet av dessa myndigheter och tjänstemän är det således normalt att de författningar och anvisningar som de har att tillämpa är både mycket uttömmande och detaljerade. Den föreslagna lagen förutsätter i stället att varje handläggare, som är verksam på ett område som kan beröras av lagen, ständigt håller den i minnet. Under dessa förhållanden kan det, åtminstone till en början, säkert komma att begås en del misstag.
Det finns i sammanhanget vidare skäl att notera att det i den grundläggande bestämmelse, som anger vilka rättsverkningar det är fråga om (3 kap. 1 §), föreskrivs att bestämmelser med "anknytning till äktenskap och makar" skall tillämpas. Lagrådet har mot bakgrund av syftet med stadgandet i och för sig förståelse för det valda uttryckssättet. Det är inte heller lätt att hitta något bättre förslag. Men det måste ändå framhållas att nämnda föreskrift knappast medför någon exakt gränsdragning. Hur långt en "anknytning" skall anses sträcka sig i skilda sammanhang kan således inte förutsättas vara helt otvetydigt. Det framstår inte heller som uteslutet att även undantagsbestämmelsen i 3 kap. 3 § ibland kan föranleda viss tvekan i praktiken.
Särskilda svårigheter kan tänkas uppkomma när lagstiftningen skall tillämpas på fall med internationell anknytning. Inom överskådlig tid kommer lagstiftning om registrerat partnerskap att finnas förutom i Sverige endast i Danmark och Norge. Det torde vara i hög grad oklart i vilken utsträckning ett registrerat partnerskap kommer att beaktas i andra länder. Att Finland och Island i sin lagstiftning inte erkänner ett registrerat partnerskap vållar problem redan på det nordiska planet. Som exempel kan nämnas de överenskommelser som träffats mellan de nordiska länderna på det arvsrättsliga området och som föranlett lagstiftning i Sverige (SFS 1935:44 och 1935:45). Som påpekas av utskottet blir konsekvenserna av denna internordiska reglering bl.a. att i ett fall då en partner i registrerat partnerskap avlider och har hemvist i Finland, svensk domstol inte är behörig att pröva de arvsrättsliga frågorna. Dessa skall dessutom prövas enligt finsk lag. I ett sådant fall kan man knappast räkna med att ett registrerat partnerskap kommer att tillerkännas rättsverkan. Än mindre finns anledning att anta att ett registrerat partnerskap kommer att beaktas i utomnordiska länder. I sådana fall där en stat är bunden av en konvention, exempelvis Luganokonventionen i vilken regleras bl.a. frågor om erkännande och verkställighet av avgöranden om familjerättslig underhållsskyldighet, torde staten som regel kunna åberopa ordre public, dvs. att ett erkännande av partnerskapet skulle anses uppenbart oförenligt med grunderna för statens rättsordning.
Även om svensk domstol är behörig att ta upp ett partnerskapsmål kan problem uppkomma till följd av lagvalsreglerna. I vissa fall innebär dessa att domstolen har att till grund för sitt avgörande lägga en främmande rättsordnings regler. Enligt utskottets mening torde emellertid i dessa fall huvudregeln i 3 kap. 1 § lagen om registrerat partnerskap gälla, och den svenska domstolen bör i konsekvens härmed tillämpa den utländska rättsordningens bestämmelser om motsvarande fråga för äktenskapets del. Lagrådet anser för sin del att det är tveksamt om en sådan tillämpning är möjlig.
Det kan alltså konstateras att ett registrerat partnerskap kan komma att vålla betydande problem för dem som är partner i ett sådant partnerskap, särskilt om de är av olika nationalitet och har egendom utomlands. Med tanke på den ökade rörligheten över gränserna och med hänsyn till att partnerförhållanden mellan personer av olika nationalitet kan förväntas bli allt vanligare inger den föreslagna lagstiftningen även i det nu berörda hänseendet betänkligheter.
På grund av det anförda blir Lagrådets allmänna slutsats -- på föreliggande material och efter den granskning som varit möjlig i ärendet -- att den föreslagna lagen i flera hänseenden inte är tillräckligt klargörande samt att det finns en påtaglig risk för att den kan föranleda skilda svårigheter vid tillämpningen. Enligt Lagrådets mening bör förslaget under sådana förhållanden inte läggas till grund för lagstiftning om inte starka skäl kan åberopas härför.
Den närmare tekniska granskningen av lagförslagen föranleder följande kommentarer.
Förslaget till lag om registrerat partnerskap
1 kap.
1 §
I denna paragraf föreskrivs att "två personer av samma kön kan låta registrera sitt partnerskap".
Enligt Lagrådets mening kommer den avsedda innebörden till tydligare uttryck om paragrafen ges följande lydelse:
"Ett partnerskap mellan två personer av samma kön skall, om de begär det, registreras enligt denna lag."
5 §
I paragrafen anges att vid hindersprövningen skall tillämpas de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap. äktenskapsbalken (ÄktB) som gäller för förfarandet vid prövning av äktenskapshinder. En sådan bestämmelse går emellertid inte att tillämpa enligt sin ordalydelse. I förevarande paragraf bör därför anges att bestämmelserna i 3 kap. och 15 kap. ÄktB har motsvarande tillämpning. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse:
"Vid prövningen har de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning av äktenskapshinder motsvarande tillämpning."
2 kap.
1 §
Lagrådet förordar att paragrafen lämpligen ges följande lydelse:
"Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena partnerns död eller genom domstols avgörande."
2 §
Paragrafen bör ändras på motsvarande sätt som föreslagits beträffande 1 kap. 5 §. Lagrådet förordar att förevarande paragraf ges följande lydelse:
"Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken har motsvarande tillämpning i fråga om upplösning av registrerat partnerskap."
3 §
I paragrafens första mening definieras begreppet partnerskapsmål. I andra meningen föreskrivs att bestämmelser för äktenskapsmål även gäller för partnerskapsmål. Enligt Lagrådets uppfattning bör andra meningen jämkas redaktionellt i förtydligande syfte. Lagrådet förordar att den ges följande lydelse:
"I lag eller annan författning givna bestämmelser angående äktenskapsmål gäller även i fråga om partnerskapsmål."
4 §
I paragrafen föreslås en regel av innebörd att svensk domstol alltid kan ta upp partnerskapsmål om registrering har skett här.
Av hänvisningen i 1 kap. 8 § tredje stycket till bl.a. 1 kap. 6 och 7 §§ i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap framgår att registrering av partnerskap kan komma att ske inför svensk utlandsmyndighet. Självfallet bör svensk domstol kunna ta upp ett partnerskapsmål också när registrering skett inför en sådan myndighet. Förevarande paragraf bör därför ändras så att det avgörande för svensk domstols behörighet är om registreringen skett enligt denna lag.
Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse:
"Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol om registrering har skett enligt denna lag."
3 kap.
1 §
I paragrafens andra stycke föreskrivs att bestämmelser med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner om inte annat följer av undantagsreglerna i 2--4 §§. I förtydligande syfte förordar Lagrådet att mellan orden "bestämmelser" och "med" införs orden "i lag eller annan författning" (jfr ovan under 2 kap. 3 §).
Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
2 kap.
4 §
Lagrådet förordar att uttrycket "registrerad partner" lämpligen byts ut mot den mer adekvata och fullständigare beskrivningen "partner i ett registrerat partnerskap". Därutöver bör orden "nytt" utgå ur lagtexten.
5 §
I paragrafen finns bestämmelser om rätt i vissa fall till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Vid tvegifte gäller rätten enligt första stycket en var av makarna i det nya äktenskapet och enligt andra stycket var och en av makarna i det tidigare äktenskapet.
I lagrådsremissen föreslås den ändringen i första stycket att rätten till äktenskapsskillnad utökas till att gälla även när någon av makarna är registrerad partner och partnerskapet inte har blivit upplöst. Lagrådet föreslår på motsvarande sätt som beträffande 2 kap. 4 § att i andra meningen orden "registrerad partner" ersätts med "partner i registrerat partnerskap". Om förslaget följs bör vidare orden "det registrerade" framför ordet "partnerskap" utgå.
Även andra stycket föreslås ändrat i remissen. Enligt förslaget har, om någon av makarna vid äktenskapets ingående var gift eller registrerad partner, var och en av makarna eller parterna i det tidigare äktenskapet eller det registrerade partnerskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad eller upplösning av det registrerade partnerskapet utan föregående betänketid.
I ÄktB bör enligt Lagrådets mening endast regleras vad som i olika situationer gäller äktenskapsskillnad. Fråga om upplösning av "registrerat partnerskap" bör regleras i lagen om registrerat partnerskap. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen om rätt att få det registrerade partnerskapet upplöst får utgå ur lagtexten. Genom hänvisningen i 2 kap. 2 § lagen om registrerat partnerskap kommer reglerna i 5 kap. 5 § ÄktB om äktenskapsskillnad att få motsvarande tillämpning på upplösning av partnerskap.
Mot denna bakgrund föreslår Lagrådet att andra stycket ges följande lydelse:
"Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om partnerskap registrerats trots att någon av partnerna då var gift."
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
7 kap.
1 §
I denna paragraf i dess gällande lydelse föreskrivs straff för tvegifte. Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den som är gift, döms han eller hon sålunda för tvegifte till böter eller fängelse i högst två år. Förslaget till ny lydelse syftar till att straffbelägga även fall då äktenskap ingås trots att någon av makarna är partner i ett registrerat partnerskap och fall då partnerskap registreras trots att någon av parterna redan är gift eller registrerad partner. Som brottsbenämning för de olika fallen föreslås obehörigt ingående av äktenskap och obehörigt ingående av registrerat partnerskap.
Enligt Lagrådets mening bör brottsbenämningen tvegifte behållas för de gärningar som idag är straffbara. Den som gifter sig trots att ett registrerat partnerskap utgör hinder bör i stället dömas för olovligt ingående av äktenskap. Brottsbenämningen olovligt ingående av registrerat partnerskap kan inte anses lämplig. Vad som straffbeläggs är ju inte att någon ingår ett partnerskap utan att han eller hon låter registrera partnerskapet. Som brottsbenämning för det nu avsedda fallet förordar Lagrådet i stället olovligt partnerskap. Vidare förordas att erforderliga bestämmelser delas upp på två paragrafer av vilka den första, 7 kap. 1 §, behandlar fall där äktenskap ingås i strid med gällande lag och den andra, 7 kap. 1 a §, föreskriver straff för dem som olovligen låter registrera ett partnerskap. I 1 § kan därvid nuvarande bestämmelse kvarstå oförändrad och ett första stycke. Paragrafen kan då ges följande lydelse:
7 kap.
1 §
Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i högst två år.
Om den, som är partner i ett registrerat partnerskap, ingår äktenskap dömes för olovligt ingående av äktenskap till böter eller fängelse i högst två år.
1 a §
Om den, som redan är gift eller partner i ett registrerat partnerskap, låter registrera partnerskap, dömes för olovligt partnerskap till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller om någon annan låter registrera partnerskap trots att hans eller hennes partner redan är gift eller partner i ett registrerat partnerskap.
Sammanfattning av Partnerskapskommitténs betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap Bilaga 4
Inledning
Vi föreslår att det införs två nya lagar: en lag om partnerskap och en lag om sambor av samma kön. Den sistnämnda lagen är tänkt att ersätta lagen (1987:813) om homosexuella sambor. Vi föreslår också vissa följdändringar i äktenskapsbalken och brottsbalken. Förslagen är tänkta att träda i kraft samtidigt.
Lag om partnerskap
Vårt förslag till lag om partnerskap innebär att två personer av samma kön skall få möjlighet att ingå partnerskap genom ett registreringsförfarande som i princip motsvarar förfarandet vid borgerlig vigsel. Partnerskapet innebär att alla bestämmelser som gäller för makar skall gälla även för partner med några undantag. Bortsett från dessa undantag kommer partner att få samma rättigheter och samma skyldigheter som makar såväl i förhållande till varandra som i förhållande till samhället. Partnerskapet skall stå öppet för två personer av samma kön. Vi uppställer inga krav på sexuell läggning, sexuellt samliv eller hushållsgemenskap. Partnerskapet är dock tänkt för homosexuella par. Äktenskapshindren -- underårighet, nära släktskap och bestående äktenskap -- skall göras tillämpliga på partnerskap. Vidare skall bestående partnerskap utgöra hinder för såväl annat partnerskap som äktenskap. Med hänsyn främst till att ett svenskt partnerskap inte kommer att erkännas av alla stater uppställer vi s.k. anknytningsvillkor; partnerskap skall få ingås endast om en av personerna antingen är svensk medborgare med hemvist i Sverige eller utländsk medborgare med hemvist här efter en bosättning som har varat i minst två år.
Rättsverkningarna av ett partnerskap föreslås som huvudregel motsvara rättsverkningarna av ett äktenskap. Detta innebär bl.a. att partner skall få tillgång till samma system av egendomsordning som gäller för äktenskap, ömsesidig försörjningsplikt, inbördes arvsrätt, möjlighet att förvärva den andre partnerns efternamn enligt de bestämmelser för makar som gäller i namnlagen (1982:670) och att samma regler kommer att gälla för partner som för makar vad gäller olika pensionsformer, efterlevandeskydd, föräldrapenningförmåner och föräldraledighet samt olika bidragsformer.
Vi föreslår tre undantag från denna huvudregel.
Det första undantaget är bestämmelser som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller gemensam vårdnad om barn. Partner skall således inte få möjlighet att adoptera barn, varken gemensamt eller ensamma och inte heller i form av s.k. styvbarns- eller närståendeadoption. Partner skall inte ges tillgång till insemination eller annan konstlad befruktning. Partner skall inte heller kunna utses att i egenskap av särskilt förordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig. Däremot omfattar inte detta undantag regler som gäller styvbarnsrelationer. Exempelvis kommer barn till en av partnerna att anses som den andre partnerns styvbarn i arvsskattehänseende och vid tillämpning av olika bestämmelser om efterlevandeskydd. En partner får vidare samma ställning som en make när det gäller subsidiär underhållsskyldighet till styvbarn.
Det andra undantaget är bestämmelser som gäller för makar och vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att makarna är av motsatt kön, i praktiken regler som ger särskilda ekonomiska förmåner åt gifta kvinnor eller änkor.
Det tredje undantaget är de internationellt privaträttsliga bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.
Partnerskapskommitténs lagförslag Bilaga 5
1 Förslag till Lag om partnerskap
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Partnerskaps ingående och upplösning
Partnerskap
1 § Partnerskap ingås mellan två personer av samma kön. De som har ingått partnerskap med varandra är partner.
2 § Partnerskap upplöses genom den ena partnerns död eller genom partnerskapsskillnad.
Partnerskapshinder
3 § Partnerskap får ingås endast om en av personerna antingen är svensk medborgare med hemvist i Sverige eller utländsk medborgare med hemvist här efter en bosättning som har varat i minst två år.
4 § Partnerskap får inte ingås om det föreligger ett hinder som motsvarar något av dem som finns i 2 kap. äktenskapsbalken. Rätten att ingå partnerskap prövas enligt svensk lag.
Prövning av partnerskapshinder
5 § Innan partnerskap ingås skall prövas om det finns något hinder mot partnerskapet.
6 § Vid prövningen tillämpas de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning av äktenskapshinder.
Partnerskapsregistrering
7 § Partnerskap ingås genom registrering i närvaro av släktingar eller andra vittnen.
8 § Vid registreringen tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 2 § äktenskapsbalken på motsvarande sätt.
9 § Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.
10 § För partnerskapsregistrering gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. 5, 7 och 8 §§ äktenskapsbalken samt föreskrifter som meddelas av regeringen. Beslut om förrättande av partnerskapsregistrering överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken. Beträffande internationella förhållanden rörande partnerskapsregistrering gäller 1 kap. 4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
Partnerskapsskillnad m.m.
11 § Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken gäller även för partnerskapsskillnad.
12 § Mål om partnerskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse att ett partnerskap består eller inte består är partnerskapsmål. Bestämmelser för äktenskapsmål gäller även för partnerskapsmål.
13 § Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol om partnerskapet har ingåtts här.
2 kap. Partnerskapets rättsverkningar
1 § Ett partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§. Bestämmelser med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt för partnerskap och partner om inte undantagsreglerna i 2--4 §§ ger anledning till annat.
2 § Partner får varken gemensamt eller ensamma anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte heller får partner enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken utses att i egenskap av särskilt förordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig.
3 § Bestämmelser, som gäller för makar och vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att makarna är av motsatt kön, gäller inte för partner.
4 § Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap gäller inte för partnerskap.
Denna lag träder i kraft den
2 Förslag till Lag om sambor av samma kön
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Vad som gäller i fråga om en man och en kvinna som lever tillsammans som sambor, skall tillämpas även på två män eller två kvinnor som lever tillsammans under motsvarande förhållanden med de undantag som anges i 2 och 3 §§.
2 § Bestämmelsen i 13 kap. 8 § föräldrabalken om gemensamt utövande av vårdnad om underårig är inte tillämplig på sambor av samma kön.
3 § Bestämmelser vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att samborna är av motsatt kön, är inte tillämpliga.
1. Denna lag träder i kraft den 2. Genom lagen upphävs lagen (1987:813) om homosexuella sambor. 3 Förslag till Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 3 kap. 3 § och 5 kap. 5 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §
Den som är gift får inte Den som är gift eller
ingå nytt äktenskap. partner får inte ingå
nytt äktenskap.
3 kap.
3 §
Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.
De som begär De som begär
hindersprövning skall på hindersprövning skall på
heder och samvete skriftligen heder och samvete skriftligen
uppge om de tidigare har uppge om de tidigare har
ingått äktenskap. Den ingått äktenskap eller
som tidigare har ingått partnerskap. Den som tidigare
äktenskap skall styrka att har ingått äktenskap
äktenskapet har blivit eller partnerskap skall styrka
upplöst, om inte detta att äktenskapet eller
framgår av partnerskapet har blivit
folkbokföringen eller av upplöst, om inte detta
intyg från utländsk framgår av
myndighet. folkbokföringen eller av
intyg från utländsk
myndighet.
5 kap.
5 §
Om äktenskapet har Om äktenskapet har
ingåtts trots att makarna ingåtts trots att makarna
är släkt med varandra i är släkt med varandra i
rakt upp- och nedstigande led rakt upp- och nedstigande led
eller är helsyskon, har var eller är helsyskon, har var
och en av makarna rätt till och en av makarna rätt till
äktenskapsskillnad utan äktenskapsskillnad utan
föregående föregående
betänketid. Detsamma betänketid. Detsamma
gäller om äktenskapet gäller om äktenskapet
har ingåtts trots att har ingåtts trots att
någon av makarna redan var någon av makarna redan var
gift och det tidigare gift eller partner och det
äktenskapet inte har blivit tidigare äktenskapet eller
upplöst. partnerskapet inte har blivit
upplöst.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Föreligger tvegifte, har Var någon av makarna gift
var och en av makarna i det eller partner vid
tidigare äktenskapet äktenskapets ingående,
rätt att få detta har var och en av makarna
upplöst genom eller partnerna i det tidigare
äktenskapsskillnad utan äktenskapet eller
föregående partnerskapet rätt att
betänketid. få detta upplöst genom
äktenskapsskillnad eller
partnerskapsskillnad utan
föregående
betänketid.
I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.
Denna lag träder i kraft den
4 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § brottsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
1 §
Ingår den som är gift Ingår den som är gift
nytt äktenskap eller eller partner nytt
ingår ogift äktenskap äktenskap eller
med den som är gift, partnerskap, dömes för
dömes för tvegifte till obehörigt ingående av
böter eller fängelse i äktenskap eller partnerskap
högst två år. till böter eller
fängelse i högst två
år. Detsamma gäller
annan, som ingår
äktenskap eller partnerskap
med den som är gift eller
registrerad partner.
Denna lag träder i kraft den
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över Partnerskapskommitténs betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap
Bilaga 6
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Stockholm, Stockholms tingsrätt, Växjö tingsrätt, Länsrätten i Uppsala län, Länsrätten i Malmöhus län, Domstolsverket, Datainspektionen, Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Folkhälsoinstitutet, Jämställdhetsombudsmannen, Barnombudsmannen, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA), Riksskatteverket, Statistiska centralbyrån, Statens invandrarverk, Ombudsmannen för etnisk diskriminering, Patent- och registreringsverket, Kammarkollegiet, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Ärkebiskopen, Katolska biskopsämbetet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Sveriges Frikyrkosamråd, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Sveriges Försäkringsförbund, Försäkringsjuridiska föreningen, Sveriges läkarförbund, Sveriges psykologförbund, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), Riksförbundet för kristna homosexuella (Riks-EKHO), Förbundet Adoptionscentrum, Föreningen Kommunal- och Landstingsanställda Familjerådgivare (KLFR), Föreningen BRIS -- Barnens rätt i samhället samt Begravningsföreningen Fonus.
Yttrande har också inkommit från Centerns Ungdomsförbund, Liberala Ungdomsförbundet, Kristdemokratiska Samhällspartiets Skaraborgsdistrikt, Föreningen Etiska Fonden, Human-Etiska Förbundet, Svenska Föreningen för Sexologi (SFS), Gaymoderaterna, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Homosexuella Liberaler, Grön Ungdom, Riksorganisationen Homosexuella Socialister, Storstockholms Centerungdom, Kristna Studentrörelsen (KRISS), Venhälsan-Södersjukhuset, PH-Center (Stockholms läns landstings psykosociala mottagning för homo- och bisexuella män), Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Lesbisk Nu!, Galej-Föreningen för Homosexuella Judar samt Lesbian and Gay Cultural Workers in the Nordic area.
Finansinspektionen, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Svenska Bankföreningen har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 2 Betänkandets disposition 4 Utskottet 4 1 Inledning 4 2 Utländska förhållanden 6 Registrerat partnerskap 7 1 Motionerna 7 2 Allmänna överväganden 8 3 Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll 10 4 Lagrådets yttrande 11 5 Utskottets principiella ställningstagande 12 6 Utgångspunkter för lagstiftningen 13 6.1 Vissa terminologiska frågor 13 6.2 Hinder mot registrering 14 6.3 Anknytningsvillkor 15 6.4 Hindersprövning 18 6.5 Registrering av partnerskap 19 6.6 Upplösning av registrerat partnerskap 21 6.7 Partnerskapets rättsverkningar 23 6.8 Bestämmelser som bör undantas 23 6.8.1 Bestämmelser om gemensamt föräldraskap 23 6.8.1.1 Adoption 23 6.8.1.2 Vårdnad 25 6.8.1.3 Insemination 26 6.8.1.4 Utskottets överväganden 26 6.8.2 Könsrelaterade bestämmelser 28 6.8.3 Vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser 29 6.9 Följdändringar i äktenskaps- och brottsbalken 30 6.10 Ikraftträdande m.m. 30 7 Internationellt privaträttsliga konsekvenser 31 7.1 Bakgrund 31 7.2 Svenska domstolars och myndigheters handläggning 34 7.2.1 Svensk domstols behörighet 34 7.2.2 Lagvalsfrågan 35 7.2.3 Erkännande av utländska avgöranden 36 7.3 Lagrådets synpunkter 37 8 Specialmotivering 38 8.1 Förslaget till lag om registrerat partnerskap 38 8.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 47 8.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 48 Övriga frågor 49 Hushållsgemenskap 49 Familjerättslig neutralitet m.m. 50 Hemställan 53 Reservation (m, c, kds, nyd) 54 Meningsyttring (v) 55 Särskilt yttrande 55 Bilaga 1 Av utskottet framlagda lagförslag 57 Förslag till lag om registrerat partnerskap 57 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 59 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 61 Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag 62 Förslag till lag om registrerat partnerskap 62 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 64 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 66 Bilaga 3 Utdrag ur Lagrådets protokoll den 11 maj 1994 67 Bilaga 4 Sammanfattning av Partnerskapskommitténs betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap 73 Bilaga 5 Partnerskapskommitténs lagförslag 75 Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser 81