Regeringsformens egendomsskydd
Betänkande 1997/98:KU30
Konstitutionsutskottets betänkande
1997/98:KU30
Regeringsformens egendomsskydd
Innehåll
1997/98 KU30
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet sex motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1997 och ett motionsyrkande som väckts med anledning av regeringens proposition 1997/98:45 Miljöbalk. Motionsyrkandena gäller i huvudsak utformningen av bestämmelserna i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen. Utskottet föreslår med bifall till en av motionerna (fp), och med anledning av två motioner (v resp. mp) att paragrafens ordalydelse ses över under parlamentarisk medverkan. Två motionsyrkanden (m) som gäller förstärkt grundlagsskydd för äganderätten avstyrks. En reservation (m) i detta senare avseende har avgetts. Dessutom finns ett särskilt yttrande (v) rörande innebörden av den ovannämnda översynen.
Motioner från allmänna motionstiden 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om stärkt grundlagsskydd för äganderätten i enlighet med vad som anförts i motionen, 1997/98:K316 av Peter Eriksson (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen att det klart ger uttryck för lagstiftarens avsikter med bestämmelsen, dvs. att ersättning liksom tidigare inte skall kunna komma i fråga vid ingrepp av det allmänna som har sin grund i miljö- eller hälsoskäl, 2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen att det klart ger uttryck för lagstiftarens avsikter med bestämmelsen, dvs. att ersättning lik- som tidigare inte skall kunna komma i fråga vid ingrepp av det allmänna som har sin grund i miljö- eller hälsoskäl, 3. att riksdagen, om yrkandena 1 och 2 avslås, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om parlamentarisk utredning. 1997/98:K320 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av RF 2 kap. 18 § som förordas i motionen. 1997/98:K323 av Sten Svensson m.fl. (m, c, fp, kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda frågan om en utvidgning av 2 kap. 18 § RF till att innefatta även andra slag av egendom än fast egendom.
Motion väckt med anledning av proposition 1997/98:45 1997/98:Jo37 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att göra en översyn av grundlagsbestämmelsen 2 kap. 18 § RF.
Utskottet
Motionerna I motion 1997/98:Jo37 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhålls (yrkande 2) att grundlagsregeln i 2 kap. 18 § regeringsformen uppenbarligen är otydligt formulerad och att det finns anledning att en parlamentarisk kommitté får i uppdrag att se över bestämmelsen. Motionärerna anser i likhet med regeringen att det inte är rimligt att hävda en ren bokstavstolkning av 2 kap. 18 § regeringsformen. Någon utvidgning av rätten till ersättning var inte avsedd med grundlagsändringen. Peter Eriksson (mp) tar i motion 1997/98:K316 också upp frågan om be-hovet av att ändra ordalydelsen i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen. I motionen föreslås att bestämmelsen ändras så att den ger ett klart uttryck för lagstiftarens avsikt att ersättning liksom tidigare inte skall kunna komma i fråga vid ingrepp av det allmänna som har sin grund i miljö- eller hälsoskyddsskäl. I första hand föreslås att 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen ändras av riksdagen (yrkande 1). I andra hand yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av bestämmelsen (yrkande 2). I tredje hand begärs att en parlamentarisk utredning tillsätts (yrkande 3). I direktiven till en sådan utredning bör anges att bestämmelsen skall ge ett klart uttryck för lagstiftarens avsikt att ersättning liksom tidigare inte skall kunna komma i fråga vid ingrepp av det allmänna som har sin grund i miljö- eller hälsoskyddsskäl. Utredningen bör även se över bestämmelsens förenlighet med principen att förorenaren skall betala sådan den kommit till uttryck i bl.a. artikel 130r i Romfördraget och Princip 16 i Riodeklarationen. Också i motion 1997/98:K320 av Bengt Hurtig m.fl. (v) begärs ändring av 2 kap. 18 § regeringsformen. Motionärerna hänvisar till att bestämmelsen går längre än Europakonventionen i skyddet av den enskilde ägarens rättigheter och att paragrafens ordalydelse strider mot principen att förorenaren skall betala, som finns inskriven i EU:s grundfördrag. I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett förslag om stärkt grundlagsskydd för äganderätten i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1). Motionerna framhåller att det enskilda ägandet utgör en grundläggande förutsättning för den enskildes ekonomiska välfärd och befrämjar marknadsekonomin som är grunden för välfärden. Grundlagsskyddet för den enskilda äganderätten är fortfarande svagt. Grundlagsskyddet i 2 kap. 18 § regeringsformen utgörs av regler om ersättning vid expropriation av mark och byggnader och liknande intrång. De som drabbas av en sådan inskränkning i sin äganderätt måste vara garanterade full ersättning. I dag utgår bara ersättning om den uppkomna skadan är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Det är enligt motionen angeläget att införa en grundlagsregel som slår fast att den enskilda äganderättens princip är okränkbar och att inskränkningar i äganderätten endast får ske i klart angivna fall och då med full ersättning till den enskilde. Det är vidare angeläget att grundlagsskyddet för den enskilda äganderätten utökas till att uttryckligen gälla även annan egendom än mark och byggnader. Även pensionsrätten bör omfattas av grundlagsskyddet, liksom immateriella tillgångar i form av bl.a. utbildning, varumärken, närings- och patenträtter. Sten Svensson m.fl. (m, c, fp, kd) begär i motion 1996/97:K323 att rege- ringen skall utreda frågan om en utvidgning av 2 kap. 18 § regeringsformen till att innefatta även andra slag av egendom än fast.
Bakgrund
Gällande rätt och dess förarbeten 2 kap. 18 § första och andra styckena regeringsformen har följande lydelse:
Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker använd-ningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan ersättning skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker använd- ningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag. Bestämmelserna i 2 kap. 18 § regeringsformen fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 1995 i samband med att Europakonventionen inkorporerades. Tidigare föreskrevs att varje medborgare vilkens egendom tagits i anspråk genom expropriation eller sådant förfogande skulle vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Genom att Europakonventionen föreslogs bli inkorporerad i svensk rätt kom enligt förarbetena (prop. 1993/94:117) vår inhemska lagstiftning att få en principiell regel om att den enskildes rätt till sin egendom skulle lämnas okränkt. Enligt den dåvarande regeringen var det också angeläget att skyddet för äganderätten skrevs in på ett mer uttryckligt sätt än det dåvarande. Till skillnad från konventionen borde en sådan bestämmelse innehålla en regel om att ersättning skall utgå vid ingrepp i enskild egendom. Regeringen ansåg vidare att det fanns skäl att även låta grundlagsregleringen omfatta rådighets-inskränkningar genom lagstiftning och myndighetsbeslut avseende mark och byggnader. Härigenom gavs ett mer uttryckligt och starkare grundlagsskydd för den enskildes rätt till viktig egendom. Enligt regeringen saknades underlag för att överväga något längre gående skydd. Regeringen fann det inte motiverat att låta all egendom, både fast och lös, omfattas av grundlagens egendomsskydd. Liksom dittills borde den som tvingas att avstå sin egendom genom expropriation eller annat sådant förfogande vara tillförsäkrad ersättning. Flera remissinstanser hade ansett att den enskilde genom bestämmelsen skall tillförsäkras full ersättning eller ersättning för hela förlusten. Det skulle enligt regeringen emellertid inte vara helt rättvisande med hänsyn till att förväntningsvärden enligt 4 kap. 3 § expropriationslagen inte omfattas av skyddet. I bestämmelsens dåvarande lydelse tillförsäkrades den vilkens egendom togs i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande ersättning för förlusten, vilket fick anses ge uttryck för att den drabbade skall hållas skadeslös och att inte enbart symboliska belopp skall betalas ut. Ett skydd som tillförsäkrade den enskilde ersättning för inskränkningar utan avseende på intrångets eller skadans storlek överensstämde enligt rege-ringen inte med gällande rätt. Inskränkningen måste ha uppnått en viss kvali- fikationsgrad för att ersättning skulle komma i fråga. En motsvarande begränsning borde komma till uttryck i grundlagsbestämmelsen. Regeringen tog också upp kritik från Statens naturvårdsverk, som fram-förts under remissbehandlingen av det till grund för propositionen liggande förslaget av Fri- och rättighetskommittén (SOU 1993:40). Naturvårdsverket hade avstyrkt ett grundlagsskydd mot rådighetsinskränkningar på det före-slagna sättet och hade påpekat att rådighetsinskränkningar i miljöskydds-lagstiftningen och annan skyddslagstiftning i princip inte ansetts kunna för-anleda rätt till ersättning. Med den föreslagna lydelsen skulle enligt Natur-vårdsverket denna princip kunna ifrågasättas. Mot detta konstaterade rege-ringen att kvalifikationsgränserna var hämtade från gällande rätt på området och att meningen således inte var att i grundlagen precisera beräknings-normerna utan endast att ange huvudprinciperna. Att rätten till ersättning för rådighetsinskränkningar nu gavs ett grundlagsskydd innebar enligt rege-ringen således inte att ersättningsrätten utvidgades i förhållande till då gällande ersättningsregler. Ersättning utgår enligt propositionen sålunda inte för den förlust som kan bestå i att förväntningar om ändring i markens användningsområde inte infrias till följd av dispositionsinskränkningar. Ersättning utgår inte heller för ingrepp i form av strandskyddsförordnande eller förordnande om naturvårdsområde. Uteblivet tillstånd till en ny verksamhet, t.ex. grustäkt eller markavvattning samt vägrad strandskyddsdispens, ersätts inte enligt denna princip. Inte heller skall ersättning utgå för sådana - till tid och omfattning - mindre ingripande inskränkningar i rätten att fritt nyttja sin egendom. Regeringen menade att avsikten således var att inte andra typer av rådighetsinskränkningar i mark eller byggnader skulle vara förenade med rätt till ersättning än vad som då gällde. Konstitutionsutskottet, som tillstyrkte regeringens förslag till ny lydelse av 2 kap. 18 § regeringsformen, underströk att det förhållandet att rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar gavs ett grundlagsskydd i enlighet med förslaget i sig inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i förhållande till vad som redan gällde (bet. 1993/94:KU24).
Den rättsvetenskapliga debatten Innebörden av den nya bestämmelsen har sedan tillkomsten varit föremål för en omfattande debatt. I en artikel i Svensk juristtidning 1994 s. 920 ff. kriti- serade professor Bertil Bengtsson den nya grundlagsregeln och framhöll att om bestämmelsen tolkas efter ordalagen skulle den bl.a. komma att medföra att lagliga inskränkningar i olika miljöfarliga verksamheter enligt t.ex. miljö- skyddslagen skulle medföra rätt till ersättning i strid med vad som då gällde. Visserligen framhölls det gång på gång i motiven att avsikten inte var att utvidga rätten till ersättning men enligt Bertil Bengtssons mening måste ordalydelsen bli avgörande i en rättighetsregel av denna typ. Docenten i miljörätt Gabriel Michanek kom i en artikel i Miljörättslig tidskrift 1995 s. 155 f. till en annan slutsats än Bertil Bengtsson. Ersättningsprincipen har enligt honom mot bakgrund av den rättsliga kontexten som stärks av för-arbetena samma räckvidd som före grundlagsändringen. Grundlagens uttryck får inte läsas isolerat utan skall läsas mot bakgrund av att regeln tillkommit med förebild i tidigare lagregler främst 14 kap. 8 § plan- och bygglagen. Dock kunde 2 kap. 18 § regeringsformen ha skrivits tydligare. I en replik i samma tidskrift 1995 s. 345 f. och i boken Grundlagen och fastighetsrätten, som kom ut 1996 ifrågasatte professor Bertil Bengtsson om det stämmer med en modern rättsuppfattning att låta motivuttalanden väga tyngre än lagens ordalag - allra helst som lagtexten ger den enskilde ett bättre skydd mot ingrepp från det allmännas sida. Han påpekade emellertid samtidigt att en bokstavstolkning av den nu aktuella lagtexten å andra sidan onekligen kan leda till säregna, ibland stötande resultat. Skulle ordalydelsen bli avgörande är det angeläget att undersöka möjligheterna att ändå rädda situationen på ett juridiskt försvarbart sätt så att resultaten inte blir orimliga bl.a. från miljösynpunkt. Ett sätt att begränsa ersättningsregelns verkningar är att man inläser vissa inskränkningar som är så självklara att de inte behöver inläsas i lagtexten. Det gäller om tillståndsmyndigheten vilseletts eller villkor åsido-satts i betydande mån eller vid en aktsamhetsplikt. Även efter grundlags-ändringen kan man göra gällande att företagaren inte gärna kan få ersättning för att han åläggs göra något han ändå är tvungen till - någon ersättningsgill skada skulle inte föreligga. Bertil Bengtsson hänvisade till den s.k. polluter pays-principen som miljöbalksförslaget (SOU 1993:27) byggde på. Han framhöll att det inte gärna kunde vara meningen att ersättning skulle utgå om myndigheterna tvingar en miljöfarlig verksamhet att följa en aktsamhetsplikt och detta leder till att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller betydande skada uppstår. Något sådant skulle också stå i strid med polluter pays-principen - förorenaren behöver inte betala, han får i stället betalt. Men grundlagsregeln innebär enligt Bertil Bengtsson just detta om man skall tolka den enligt ordalydelsen. Särskilt i vissa gränsfall, där myndigheterna snarare ingriper på grund av ändrade yttre omständigheter än på grund av någon sorts missförhållanden inom företagen är det svårt att bortse från grundlagsregeln. Ersättning skulle om man följer grundlagens ordalydelse enligt Bertil Bengtsson kunna utgå i strid med gällande rätt vid åtskilliga typer av ingrepp i markanvändningen, och detta kanske t.o.m. när ingreppet är starkt motiverat från miljö- eller säkerhetssynpunkt. Justitierådet Staffan Vängby framhöll i Svensk juristtidning 1996 s. 892 f. att förarbetena till grundlagsändringen 1995 är glasklara; tidigare gällande rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar grundlagsfästes, och ersättning därutöver skulle inte utgå. Han ville i motsats till Bertil Bengtsson hävda att det just vid tolkning av regeringsformens rättighetsbestämmelser finns sär-skild anledning att beakta förarbetena. Det är tradition i Sverige att stiftande och ändringar i grundlag bör ske i största möjliga parlamentariska enighet. Detta föranleder ofta kompromisser som kan leda till svårtolkade grundlags-stadganden. Grundlagarna utgör - fortsatte Staffan Vängby - vår demokratis främsta dokument. Om domstolarna och andra rättstillämpande myndigheter vid tolkningen av dem inte skulle respektera den demokratiska ordning i vilka de tillkommit förs en del av den politiska makten över från riksdagen till myndigheterna. Detta kan inte vara en god ordning. Enligt Staffan Vängbys mening talar bestämmelsens tillkomsthistoria och dess förarbeten - mot bakgrund av konstitutionell praxis vid tillkomsten av ändringar i rättig-hetsbestämmelserna - för att 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen inte har medfört någon utvidgning av rätten till ersättning vid rådighetsinskränk-ningar utöver vad som förut gällt. I en replik i samma nummer av Svensk Juristtidning (s. 898 f.) framhöll Bertil Bengtsson att det nog är betydligt svårare att bortse från grundlagens ordalag när det gäller tillkomsten av ny lagstiftning, något som bl.a. skulle få aktualitet när miljöbalken skulle granskas i Lagrådet. Från lagteknisk syn- punkt är det självfallet angeläget att inte bara förarbetsuttalanden utan också lagtexten i olika lagar går att förena med varandra. Att medvetet godta att lagtexten inte ger uttryck för lagstiftarens mening strider enligt Bertil Bengtsson helt mot svenska lagstiftningstraditioner. Nämnas kan också att docenten Joakim Nergelius i Svensk Juristtidning 1996 s. 835 f. framhållit att det är helt tydligt att enhetliga linjer för grundlagstolkning saknas i rättspraxis. Bl.a. har tolkningens inriktning diskuterats för litet i doktrinen, och förarbetena är vaga.
Lagrådets granskning 1997 av förslaget till miljöbalk Lagrådet framhöll i sin granskning av förslaget till miljöbalk (se prop. 1997/98:45) att det inte råder delade meningar om att bestämmelsen enligt sin ordalydelse innebär att rätt till ersättning inträder oavsett anledningen till att det allmänna inskränkt användningen av mark eller byggnad på angivet sätt. Även om inskränkningen föranletts av att mark används på ett miljö-farligt sätt är markägaren enligt ordalydelsen i bestämmelsen berättigad till ersättning. En sådan tolkning av 2 kap. 18 § regeringsformen leder således till en grundlagsfäst rätt till ersättning som sträcker sig längre än vad som följer av tidigare rätt i fråga om ersättning för ingrepp av miljöskäl. Lagrådet framhöll dock att detta inte varit lagstiftarens mening och hänvisade till uttalanden i förarbetena. Lagtexten har i så fall enligt Lagrådet fått en utformning som inte motsvarar lagstiftarens intentioner. När det är fråga om en grundlagsregels betydelse för en ny lagstiftning, talar enligt Lagrådets mening övervägande skäl för särskild återhållsamhet med att fästa avseende vid motivuttalanden som är svårförenliga med grundlagsregelns betydelse. Lagrådet fann att den föreliggande oförenlig-heten mellan ordalydelsen av 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen och motivuttalandena samt det inte helt klara rättsläget i fråga om grundlags- tolkning inte är ägnade att främja en enhetlig rättstillämpning. Enligt Lag- rådet ligger det då närmast till hands att ändra 2 kap. 18 § andra stycket rege-ringsformen så att det ger ett klart uttryck för lagstiftarens avsikt. Lagrådet förordade en sådan lösning. Lagrådet underströk att det i förevarande fall fanns en ovanligt påtaglig brist i överensstämmelse mellan grundlagens motiv och dess ordalydelse.
Utskottets bedömning Utskottet har denna dag i ett yttrande till jordbruksutskottet (1997/98:KU8y) över proposition 1997/98:45 Miljöbalk tillstyrkt regeringens förslag såvitt gäller rätt till ersättning vid ingripanden av det allmänna. Utskottet har ansett att de föreslagna bestämmelserna inte strider mot 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen. Utskottet har understrukit att någon ändring av rättsläget inte var avsedd med den nya lydelsen av grundlagsbestämmelsen. Utskottet har därvid bedömt att bestämmelsen trots den mindre tillfredsställande ordalydelsen måste uppfattas så att någon utvidgning av rätten till ersättning inte skett. Utskottet vill också i det nu aktuella sammanhanget understryka denna bedömning. Samtidigt kan dock inte bortses från att bestämmelsens ordalydelse varit föremål för en omfattande debatt och att Lagrådet förordat en ändring av bestämmelsen. Enligt utskottets mening är det självfallet otillfredsställande att bestämmelsens ordalydelse är sådan att tolkningen av den kan bli föremål för en sådan diskussion som förevarit. Även om utskottet anser att bestämmelsen måste kunna uppfattas i enlighet med vad som avsetts vid dess tillkomst finns det därför anledning att se över dess lydelse. Enligt utskottets mening bör regeringen i lämpligt sammanhang och under parlamentarisk medverkan utreda frågan om lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen och i god tid före valet år 2002 återkomma till riksdagen med förslag i detta avseende. Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion Jo37 yrkande 2 och med anledning av motionerna K316 och K320 ges regeringen till känna. Utskottet har tidigare vid flera tillfällen (jfr bet. 1996/97:KU14 s. 33) avslagit yrkanden om att det skall införas en regel i regeringsformen som slår fast att den enskilda äganderättens princip är orubblig och att inskränkningar endast får ske i klart angivna fall med full ersättning för den enskilde. Sam- tidigt har utskottet avstyrkt motionsyrkanden om en utvidgning av grund-lagens egendomsskydd till att omfatta all egendom, såväl fast som lös. Utskottet gör fortfarande samma bedömning och anser således inte att den förordade utredningen bör omfatta också dessa frågor eller att frågan bör bli föremål för annan utredning genom regeringens försorg. Motionerna K202 yrkande 1 och K323 avstyrks följaktligen.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Jo37 yrkande 2 samt med anledning av motionerna 1997/98:K316 yrkandena 1-3 och 1997/98: K320 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av 2 kap. 18 § regeringsformen, 2. beträffande förstärkning av skyddet för äganderätten att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 1 och 1997/98:K323. res. 1 (m)
Stockholm den 10 mars 1998
På konstitutionsutskottets vägnar
Bo Könberg
I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s) Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m), Anders Jonsson (fp) och Göran Lindblad (m).
Reservation
Förstärkning av skyddet för äganderätten (mom. 2) Anders Björck, Birger Hagård, Nils Fredrik Aurelius, och Göran Lindblad (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Utskottets bedömning som börjar med ?Utskottet har tidigare? och slutar med ?avstyrks följakt- ligen? bort ha följande lydelse: Utskottet anser vidare att grundlagsskyddet för den enskilda äganderätten är för svagt. Den ovan begärda utredningen bör därför också ges i uppdrag att föreslå införandet av en grundlagsregel som slår fast att den enskilda äganderättens princip är okränkbar och att inskränkningar i äganderätten får göras endast i klart angivna fall och då med full ersättning till den enskilde. Uppdraget bör också innefatta en uttrycklig utvidgning av grundlagsskyddet till att gälla även annan egendom än mark och byggnader. Även pensions-rätten och immateriella tillgångar i form av bl.a. utbildning, varumärken samt närings- och patenträtter bör omfattas av grundlagsskyddet. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag också i dessa avseenden. Detta bör med bifall till motionerna 1997/98:K202 yrkande 1 och 1997/98:K323 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande förstärkning av skyddet för äganderätten att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:K202 yrkande 1 och 1997/98:K323 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen Kenneth Kvist (v) anför: Det är av vikt att lagtexten överensstämmer med motiven. Därför har jag kunnat tillstyrka en översyn. När paragrafen skall ses över hade jag önskat att utredningsuppdraget varit mer öppet och då med utgångspunkt i mer principiella överväganden beträffande det förhållandet att äganderätten - grunden för olika makt- och klasskillnader i samhället - ges grundlagsskydd i sin nuvarande utformning.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motioner från allmänna motionstiden...................1 Motion väckt med anledning av proposition 1997/98:45..2 Utskottet.............................................2 Motionerna..........................................2 Bakgrund............................................3 Gällande rätt och dess förarbeten.................3 Den rättsvetenskapliga debatten...................5 Lagrådets granskning 1997 av förslaget till miljöbalk6 Utskottets bedömning................................7 Hemställan..........................................8 Reservation...........................................8 Förstärkning av skyddet för äganderätten (mom. 2)...8 Särskilt yttrande.....................................9 Lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen.............9