Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2000/01:AU10

Rätt att arbeta till 67 års ålder

Innehåll

Sammanfattning
Propositionen
Följdmotioner
Utskottets överväganden
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Reservationer
Bilaga 2

2000/01

AU10

Redogörelse för ärendet

I  detta  ärende  behandlas  regeringens  förslag  i
proposition 2000/01:78 Rätt att  arbeta  till 67 års
ålder  och sex motioner som väckts med anledning  av
propositionen.  I  ärendet finns också en motion som
väckts under den allmänna  motionstiden hösten 2000.
Förslagen  i  propositionen  grundar   sig   på   en
promemoria  som  i  november  2000  upprättats  inom
Näringsdepartementet,  Rätt  att  arbeta till 67 års
ålder.  I  promemorian  finns  förslag   om  en  ny,
tvingande  bestämmelse  i lagen om anställningsskydd
(LAS) om rätt att kvarstå  i  anställningen  till 67
års  ålder,  rätt  till  livränta  till 67 års ålder
enligt  lagen  om arbetsskadeförsäkring  och  om  en
höjning av åldersgränsen  för  läkarvårdsersättning,
tandvårdsersättning   respektive   ersättning    för
sjukgymnastik från 65 till 67 år.

Arbetsmarknadsutskottet         har         berett
socialförsäkringsutskottet    och    socialutskottet
tillfälle  att  yttra  sig  över  propositionen  och
motionerna. Yttrandena återfinns i bilaga 3.

Bakgrund

Det nya ålderspensionssystemet

I  juni  1998  beslutade  riksdagen  om  reformerade
regler  för  ett  nytt  ålderspensionssystem  (prop.
1997/98:151 och 152,  bet.  1997/98:SfU13 och SfU14,
rskr. 1997/98:315 och 320). Reformen  bygger  på  en
överenskommelse mellan fem av riksdagens partier (s,
m, kd, c och fp). Genom reformen har det skapats ett
ålderspensionssystem  som  är  mer  följsamt mot den
samhällsekonomiska  och  demografiska  utvecklingen.
Grunden för den enskildes pensionsskydd  är  även  i
framtiden  ett  obligatoriskt  offentligt system som
omfattar    såväl    ett    standardskydd     enligt
inkomstbortfallsprincipen som ett grundskydd för dem
som   haft   inga   eller   låga  förvärvsinkomster.
Grundskyddet  finansieras med  allmänna  skattemedel
medan    den    inkomstgrundade     pensionen     är
avgiftsfinansierad.      Beräkningen      av     den
inkomstgrundade  ålderspensionen bygger på den  s.k.
livsinkomstprincipen, som innebär att i princip alla
pensionsgrundande  inkomster under livet från 16 års
ålder har betydelse för pensionsnivån.

Tillgodoräknad pensionsrätt  utgör  18,5  % av den
pensionsgrundande    inkomsten    upp    till    7,5
inkomstbasbelopp och av andra s.k. pensionsgrundande
belopp.  Av  pensionsrätten  utgör 16 procentenheter
pensionsrätt    för    inkomstpension     och    2,5
procentenheter pensionsrätt för premiepension. Någon
övre  åldersgräns  för  intjänande  av  pensionsrätt
finns inte. Däremot kan inkomstgrundad ålderspension
tas ut tidigast fr.o.m. 61 års ålder.

Den inkomstgrundade pensionen kompletteras med ett
grundskydd i form av garantipension för den som haft
inga   eller  låga  inkomster  under  förvärvslivet.
Garantipensionen,    som    följer    den   allmänna
prisutvecklingen,  kan  tas ut tidigast fr.o.m.  den
månad då den pensionsberättigade  fyller  65 år. Det
inkomstgrundade  pensionssystemet omfattar fullt  ut
personer födda år  1954 eller senare, medan personer
födda  åren 1938-1953  omfattas  av  de  reformerade
reglerna  enligt  en  s.k.  tjugondelsinfasning, som
innebär   att   de   får  ett  i  förhållande   till
födelseåret ökat antal tjugondelar av pensionen från
det  nya  systemet  och resterande  delar  från  det
tidigare ATP-systemet. För personer födda 1937 eller
tidigare gäller i princip äldre bestämmelser.

Ålder för avgångsskyldighet från anställning

Tidpunkten för när en  arbetstagare  är  skyldig att
avgå  med  ålderspension  regleras  inte i lagen  om
anställningsskydd  (LAS).  Denna  tidpunkt   kan   i
stället  framgå  av  kollektivavtal,  enskilt  avtal
eller   förordning.   Den   vanligaste   åldern  för
avgångsskyldighet  är  65 år. Regler om lägre  ålder
för    avgångsskyldighet    finns     bl.a.     inom
Försvarsmakten, för brandmän och flygledare samt  på
kulturområdet. Enligt en uppskattning som gjordes av
den  nedan nämnda Pensionsarbetsgruppen är det fråga
om ca 40 000 personer.

Enligt  33 § LAS behöver en arbetsgivare inte säga
upp    arbetstagaren    vid    den    tidpunkt    då
avgångsskyldighet   inträder.   I  stället  kan  den
arbetsgivare som vill att arbetstagaren  skall lämna
sin  anställning när arbetstagaren uppnår den  ålder
som medför  skyldighet  att  avgå  ge  arbetstagaren
besked  om  detta viss tid i förväg, s.k.  förenklat
förfarande.  Om   någon   sådan  avtalad  ålder  för
avgångsskyldighet  inte  finns   kan   arbetsgivaren
tillämpa   det  förenklade  förfarandet  enligt   en
kompletterande  åldersregel när arbetstagaren fyller
67 år.

Den 1984 år tillsatta  Pensionsberedningen  väckte
frågan   om  tidpunkten  för  avgångsskyldighet  med
pension.  Saken  aktualiserades  eftersom  det  inte
skulle finnas  någon övre åldersgräns för intjänande
av    pension    i    ett    nytt    pensionssystem.
Ålderspensionens storlek  skulle  därför påverkas av
tidpunkten  för  pensionsuttaget,  dvs.   ju  senare
tidpunkt,  desto  högre pension. Pensionsberedningen
föreslog  år 1989 att  åldersgränsen  i  LAS  skulle
höjas  från   65   till  67  år  men  att  det  även
fortsättningsvis skulle  vara  möjligt  att  i avtal
reglera tidpunkten för avgångsskyldighet.

I  enlighet  med  regeringens  förslag hösten 1990
beslutade  riksdagen  att  höja  åldersgränsen   för
avgångsskyldighet    enligt    den    kompletterande
åldersregeln   i   LAS   från   65   till   67   år.
Lagändringarna, som trädde i kraft den 1 april 1991,
innebar  att  en arbetstagare - om annat inte följer
av enskilt avtal,  kollektivavtal eller förordning -
har rätt att fortsätta  arbeta  med bibehållet skydd
mot uppsägning utan saklig grund  fram  till  67 års
ålder.  Personer  över  65  år eller som uppnått den
lägre  ålder  som  medför skyldighet  att  avgå  med
ålderspension     har    däremot     ett     svagare
anställningsskydd såtillvida  att  de  inte har rätt
till  längre  uppsägningstid  än  en månad och  inte
heller företräde vid turordning.

I    november    1991    tillsattes    den    s.k.
Pensionsarbetsgruppen,  som bestod av representanter
för samtliga riksdagspartier.  I fråga om rätten att
kvarstå  i arbete efter 65 års ålder  ansåg  gruppen
att   det  i   ett   pensionssystem   med   flexibel
pensionsålder  finns  starka  skäl  för  att  ge  de
försäkrade    en   möjlighet   att   fortsätta   med
förvärvsverksamhet  högre  upp i åldern än vad som i
praktiken  är möjligt. Gruppen  påpekade  att  vissa
yrkeskategorier   är  avgångsskyldiga  före  65  års
ålder,  enligt  gruppens   uppskattning  ca  40  000
personer.  Frågan diskuterades  om  arbetsmarknadens
parter  även  fortsättningsvis  borde få  råda  över
tidpunkten för avgångsskyldigheten  och  om man utan
lagstiftning kunde förvänta sig att parterna  skulle
komma att höja den mer eller mindre allmänna gränsen
för avgångsskyldighet som ligger vid 65 år. Med  ett
konstaterande  att någon anpassning inte hade gjorts
i kollektivavtalen  och  att man inte var beredd att
låta  frågan  bero  med  en  vädjan   till  parterna
föreslog  pensionsarbetsgruppen  att  gränsen  genom
tvingande lagstiftning i två steg skulle  höjas till
67 år. Möjligheter till undantag skulle dock  finnas
bl.a. av säkerhetshänsyn.

I    den    s.k.    princippropositionen    (prop.
1993/94:250) ansåg regeringen dock att höjningen  av
åldersgränsen  i  första  hand borde ske genom avtal
mellan arbetsmarknadens parter.  Om  det skulle visa
sig  att parterna inte senast i början  av  år  1996
hade träffat  sådana  avtal  borde  det  däremot bli
fråga  om tvingande lagstiftning med möjlighet  till
undantag för särskilda yrkesgrupper.

I enlighet  med princippropositionen tillsattes en
genomförandegrupp med företrädare för de partier som
stod bakom principöverenskommelsen. Efter samråd med
Genomförandegruppen  föreslog  regeringen i 1997 års
budgetproposition  en senareläggning  av  tidpunkten
för  en  eventuell  tvingande   reglering   i   LAS.
Möjligheten  för  parterna  att  träffa avtal skulle
förlängas  till  utgången  av november  månad  1997.
Anledningen  till  detta  anstånd   var   dels   den
situation  som  då  rådde  på  arbetsmarknaden, dels
ståndpunkten   att   frågor   om   avgångsskyldighet
regleras   smidigare  i  kollektivavtal   än   genom
tvingande lagstiftning.

I en departementspromemoria,  (Ds  1999:39), lades
det  under  år  1999  förslag  om  höjd  ålder   för
avgångsskyldighet.  I  promemorian konstaterades att
en ändring av avtalen inte  hade  kommit till stånd.
Det var därför nödvändigt att reglera  frågan  genom
lagstiftning.

Enligt promemorian kan det diskuteras hur en sådan
lagstiftning  skall utformas, vilket var anledningen
till  att  några   olika   alternativ   redovisades,
nämligen en

1) helt tvingande bestämmelse,

2) tvingande bestämmelse med lagstadgade undantag,

3)  huvudregel  om  rätt att kvarstå i anställningen
till 67 års ålder men  möjlighet till undantag genom
kollektivavtal under vissa förutsättningar,

4) delvis tvingande lagstiftning,

5) ändring av avtalen genom lag.

I promemorian stannade man  för alternativ 5, vilket
skulle genomföras med en ny bestämmelse  i LAS, 32 a
§, om att avtal som föreskriver en avgångsskyldighet
mellan  65 och 67 år skall sakna verkan i den  delen
och att det i stället enligt dessa avtal skall gälla
en avgångsskyldighet vid fyllda 67 år. I promemorian
konstaterades  att  den  föreslagna förändringen kan
komma  att påverka parternas  pensionsavtal  även  i
andra delar  än  som avser åldersgränserna. Parterna
borde därför ges viss  tid  att  anpassa  avtalen. I
promemorian,  som  alltså lades fram under år  1999,
föreslogs att ändringen  skulle  träda i kraft den 1
januari 2001.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag om  en ny tvingande
bestämmelse  i  LAS  om  rätt  att  stanna  kvar   i
anställningen  till 67 års ålder. Bestämmelsen skall
träda  i kraft den  1  september  i  år.  Enligt  en
övergångsbestämmelse    skall   kollektivavtal   som
ingåtts före lagens ikraftträdande  gälla  trots den
nya   tvingande  bestämmelsen  fram  till  dess  att
avtalet  löpt  ut, dock längst till och med utgången
av  år  2002.  Åldersgränsen   i   LAS  för  när  en
arbetstagare   endast   har  rätt  till  en   månads
uppsägningstid  och inte längre  har  företrädesrätt
föreslås bli höjd  från 65 till 67 år. Den nuvarande
regeln som ger möjlighet  att  viss-tidsanställa  en
person  som pensionerats ändras så att tidsbegränsad
anställning  blir  möjlig först vid 67 års ålder. På
motsvarande   sätt   föreslås   att   de   nuvarande
föreskrifterna  i  den s.k.  PISA-förordningen,  som
reglerar tidpunkten  för avgångsskyldighet för vissa
arbetstagare med icke-statlig anställning, tillämpas
utan hinder av den nya  regeln  i  LAS till dess att
kollektivavtalet  på  det  statliga området,  PA-91,
löpt ut, dock längst till utgången av år 2002.

Den nuvarande åldersgränsen på 65 år för rätt till
läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning respektive
ersättning för sjukgymnastik  föreslås  bli anpassad
till ändringen i LAS så att det blir möjligt  för de
berörda  yrkesgrupperna  att  arbeta upp till 67 års
ålder.

En  person  som  arbetar  och  är   försäkrad  för
sjukpenning efter att ha fyllt 65 men inte 67 år och
till  följd  av  arbetsskada  får  sin arbetsförmåga
nedsatt   skall   ha   rätt  till  livränta   enligt
bestämmelserna  i  lagen  om  arbetsskadeförsäkring.
Ersättningen skall kunna betalas  ut längst till den
månad då personen fyller 67 år.

I  övrigt innehåller propositionen  bedömningar  i
fråga  om behovet av anpassningar av åldersgränserna
dels för  rätt  till arbetslöshetsersättning och för
möjligheten  att  delta   i  arbetsmarknadspolitiska
program   m.m.,   dels   vad   avser    sjukpenning,
rehabiliteringsersättning   och  förtidspension.   I
dessa avseenden föreslås inte några förändringar.

I  det  följande  behandlar  utskottet   de  olika
frågorna  i  separata  avsnitt. Utskottet uppehåller
sig  huvudsakligen  vid  de   frågeställningar   som
berörts i de väckta motionerna.

Sammanfattning

I  detta betänkande föreslår arbetsmarknadsutskottet
att    riksdagen   antar   regeringens   förslag   i
proposition  2000/01:78  Rätt att arbeta till 67 års
ålder.  Förslagen lämnas mot  bakgrund  av  det  nya
pensionssystemet   och   den   överenskommelse   som
träffats   mellan   de   partier   som   står  bakom
pensionsreformen.  Innebörden är att en arbetstagare
skall ges möjlighet att fortsätta med förvärvsarbete
högre upp i åren än vad som hittills varit möjligt.

Genom   en  ny  tvingande   regel   i   lagen   om
anställningsskydd  (LAS)  ges  en arbetstagare rätt,
men inte skyldighet, att stanna kvar i anställningen
till 67 års ålder. Det kommer fortsättningsvis  inte
att    vara    möjligt    att    träffa   avtal   om
avgångsskyldighet dessförinnan. Lagen föreslås träda
i   kraft   den   1   september   2001.  Enligt   en
övergångsbestämmelse   skall   kollektivavtal    som
ingåtts  före  ikraftträdandet  trots den nya regeln
gälla  fram  till  dess att avtalet  löpt  ut  eller
längst till utgången  av  år  2002.  En  motsvarande
övergångsbestämmelse    föreslås    i    fråga    om
föreskrifter  om avgångsskyldighet som följer av den
s.k. PISA-förordningen.

Bestämmelsen   i   LAS   som  ger  möjlighet  till
tidsbegränsad anställning av  den  som  pensionerats
eller  fyllt  65  år ändras så att sådan anställning
blir   tillåten   först    vid    67    års   ålder.
Anställningsskyddet förstärks även på det sättet att
åldersgränsen  för  när  en arbetstagare endast  har
rätt till en månads uppsägningstid  och  inte längre
har företrädesrätt höjs från 65 till 67 år.

En person som drabbas av en arbetsskada  efter att
ha  fyllt  65  men  inte  67  år  skall ha rätt till
livränta   enligt   bestämmelserna   i   lagen    om
arbetsskadeförsäkring.      I      enlighet      med
socialförsäkringsutskottets   yttrande   i   ärendet
föreslår utskottet en övergångsbestämmelse som anger
att   den   nya   regeln  inte  skall  tillämpas  på
ersättning som avser tid före ikraftträdandet.

I  fråga  om  socialförsäkringssystemet  i  övrigt
föreslås   inga   förändringar    av   nu   gällande
åldersgränser.  Några  förändringar  föreslås   inte
heller  i  fråga om arbetslöshetsförsäkringen och de
arbetsmarknadspolitiska programmen.

För  att  göra   det  möjligt  också  för  läkare,
sjukgymnaster, tandläkare  och  tandhygienister  att
fortsätta  förvärvsarbeta  höjs åldersgränserna från
65 till 67 år för rätt till  ersättning enligt lagen
om  läkarvårdsersättning, lagen  om  ersättning  för
sjukgymnastik  och  lagen  om allmän försäkring. Med
anledning av en motion föreslår en utskottsmajoritet
(m, kd, c, fp, mp) att dessa  åldersgränser  i nästa
steg  avskaffas  helt. Regeringen bör återkomma  med
ett  sådant lagförslag.  Mot  detta  reserverar  sig
företrädarna      för     Socialdemokraterna     och
Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet  yrkar   avslag   på  flertalet  av
förslagen i propositionen bl.a. med  hänvisning till
vissa  ILO-konventioner  och traditionen  på  svensk
arbetsmarknad att låta parterna  bestämma  villkoren
genom  kollektivavtal.  Miljöpartiet  anser  att  de
regler som berörs i propositionen bör anpassas  till
en flexibel pensionsålder mellan 55 och 70 år.

I    ärendet    finns   också   ett   yrkande   av
Vänsterpartiet om upphävande  av  den  LAS-regel som
gäller   sedan   årsskiftet  och  som  innebär   att
småföretag får göra vissa undantag från turordningen
vid uppsägning. Utskottsmajoriteten  (m,  kd, c, fp,
mp) föreslår att motionen avslås.

Vänsterpartiet    följer    upp   sin   motion   i
reservationer.    En    gemensam   reservation    av
företrädarna     för     Socialdemokraterna      och
Vänsterpartiet        stöder        kravet       att
turordningsundantaget upphävs.

Propositionen

2000/01:78 vari yrkas

1.  att riksdagen antar regeringens  förslag  till
lag   om    ändring    i    lagen    (1982:80)    om
anställningsskydd

2.  att  riksdagen  antar regeringens förslag till
lag    om    ändring   i   lagen    (1976:380)    om
arbetsskadeförsäkring

3. att riksdagen  antar  regeringens  förslag till
lag    om    ändring    i   lagen   (1993:1651)   om
läkarvårdsersättning

4. att riksdagen antar  regeringens  förslag  till
lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för
sjukgymnastik.
5.  att  riksdagen  antar regeringens förslag till
lag  om  ändring  i  lagen   (1962:381)   om  allmän
försäkring.

Följdmotioner

2000/01:A13 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen   anförs   om  rätt  för
lönebidragsanställda att arbeta till 67 års ålder.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om en utredning om ett
uthålligt arbetsliv.

2000/01:A14  av  Margareta  Andersson m.fl. (c) vari
yrkas

1. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om att lönebidraget
skall utges upp till 67 års ålder.

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om anpassningar  i
socialförsäkringssystemet  beträffande  sjukpenning,
rehabiliteringsersättning och förtidspension.

2000/01:A15 av Cristina Husmark  Pehrsson  (m)  vari
yrkas  Riksdagen  tillkännager  för regeringen vad i
motionen anförs om att avskaffa åldersgränserna  för
att           erhålla          läkarvårdsersättning,
tandvårdsersättning      och      ersättning     för
sjukgymnastik.

2000/01:A16 av Mikael Odenberg m.fl.  (m) vari yrkas
Riksdagen beslutar anta regeringens förslag till lag
om  ändring  i  lagen (1982:80) om anställningsskydd
med ändring av 32  a § i enlighet med vad som anförs
i motionen.

2000/01:A17 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas

1.  Riksdagen  avslår   regeringens  förslag  till
ändring   i  lagen  om  anställningsskydd   gällande
avgångsskyldighet.

2. Riksdagen  beslutar att upphäva tidigare beslut
om att arbetsgivare  i  företag  med  färre  än  tio
anställda kan undanta två anställda vid upprättandet
av turordningslista enligt LAS.

3. Riksdagen avslår regeringens förslag till avtal
om  tidsbegränsad  anställning  när  en arbetstagare
fyllt 67 år.

4. Riksdagen beslutar att återinföra  krav  på att
central  facklig  organisation skall godkänna avsteg
från  turordningslista   vid  uppsägning  som  berör
person äldre än 57 år.

5. Riksdagen avslår regeringens  förslag  till lag
om ändring i lagen om läkarvårdsersättning.

6.  Riksdagen avslår regeringens förslag till  lag
om ändring i lagen om ersättning för sjukgymnastik.

7. Riksdagen  avslår  regeringens förslag till lag
om ändring i lagen om allmän försäkring.

2000/01:A18 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) vari yrkas

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   i   motionen   anförs   om   flexibel
pensionsålder mellan 55 och 70 år.

2.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att anpassa övriga
lagändringar  som   föreslås  i  propositionen  till
åldersspannet 55-70 år.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:So539 av Kenneth  Johansson  m.fl.  (c) vari
yrkas

7.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger fram
förslag   om   förändringar  av  de  arbetsrättsliga
reglerna  så  att  det  blir  möjligt  att  delta  i
arbetslivet till 67 års ålder.

Utskottets överväganden

Allmänna frågor med anknytning till
pensionssystemet och möjligheten att
arbeta till 67 års ålder

Utskottets förslag i korthet

Utskottet  avstyrker  dels  en motion (mp) om
att det bör införas en flexibel pensionsålder
mellan  55 och 70 år och att de  lagändringar
som behandlas  i  detta  ärende  bör anpassas
till  detta, dels en motion (kd) om  att  det
bör tillsättas  en utredning om ett uthålligt
arbetsliv för att göra det möjligt att stanna
kvar i arbetslivet.
Jämför reservation 1 (mp).

Motioner

Kristdemokraterna  påminner i sin kommittémotion A13
om  att partiet länge  krävt  att  regeringen  skall
underlätta    för    människor    att    delta    på
arbetsmarknaden   på  ett  mer  flexibelt  sätt.  De
framhåller att önskemålen  om arbetstid ser olika ut
under olika delar av livet.  Detta borde återspeglas
i en utökad frihet för var och en att välja tidpunkt
för     pension.     Propositionen     är     enligt
Kristdemokraterna ett steg i rätt riktning,  men för
att  i praktiken göra det möjligt för människor  att
kunna  välja  att  arbeta  längre krävs ett hållbart
arbetsliv.  Det  måste  vara  möjligt   att  bedriva
studier under perioder av det aktiva arbetslivet och
det måste vara möjligt att kombinera arbetslivet med
ett aktivt föräldraskap. Kristdemokraterna anser att
partiets    förslag    om   barnomsorgskonto   eller
vårdnadsbidrag skulle skapa  bättre förutsättningar.
Regeringen  bör  tillsätta  en  utredning   om   ett
uthålligt arbetsliv (yrkande 1).

I  motion  A18  hänvisar Barbro Feltzing (mp) till
Miljöpartiets kritik  av  det  nya pensionssystemet,
som partiet anser vara djupt orättvist  eftersom  de
som    av   olika   skäl   behövt   arbeta   deltid,
huvudsakligen    kvinnor,   får   betydligt   mindre
pensionsrätt och slutlig  pension  än andra. Somliga
är trötta och utslitna redan vid 55 års ålder, medan
andra har mycket att ge även efter 65 år. Därför bör
man ha en flexibel pensionsålder mellan 55 och 70 år
med rätt till garantipension från 55  år  och med en
återinförd rätt till delpension. Partiet tar avstånd
från  tanken på att höja den allmänna pensionsåldern
till   67    år.    I    stället   bör   man   genom
arbetstidsförkortning  och   annan   flexibilitet  i
arbetslivet göra det attraktivt för dem som faktiskt
vill  fortsätta  att  arbeta  i  högre  ålder.   Den
enskilde  skall  ha  rätt  att själv kunna välja att
arbeta vidare och detta ända  upp till 70 års ålder.
De  lagar som berörs i ärendet bör  i  enlighet  med
detta anpassas till en flexibel pensionsålder mellan
55 och 70 år (yrkandena 1 och 2).

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottets    yttrande   innehåller
inledningsvis   en   redogörelse   för    det    nya
ålderspensionssystemet. Utskottet framhåller att det
rent  allmänt är både angeläget och önskvärt att det
skall vara  möjligt för den som så vill att arbeta i
vart  fall  till   67   års   ålder   eftersom   den
inkomstgrundade  ålderspensionen i det nya systemet,
till   skillnad  från   ATP-systemet,   grundas   på
livsinkomstprincipen.  I och med övergången till det
nya  ålderspensionssystemet  är  det  sannolikt  att
vissa   personer  kommer  att  vilja  fortsätta  att
förvärvsarbeta  även  efter  65 år för att förbättra
pensionen. Förslaget i propositionen  är  positivt i
den  meningen  att det kommer att ge dessa människor
en   möjlighet   att    förbättra    sin    pension.
Socialförsäkringsutskottet  påpekar  att det även  i
fortsättningen  kommer  att  finnas  en  rätt   till
garantipension från 65 års ålder på samma sätt som i
dag, liksom förtidspension eller motsvarande för den
som  av medicinska orsaker blir arbetsoförmögen före
65 års  ålder. - Vad avser kravet i motion A18 om en
flexibel   pensionsålder   mellan   55   och  70  år
konstaterar     utskottet     att     inkomstgrundad
ålderspension  kan  tas ut från 61 års ålder,  medan
garantipension får tas  ut  fr.o.m.  65 år och detta
även  om  den  bara  utges  som en utfyllnad.  Någon
högsta   åldersgräns  för  att  påbörja   uttag   av
inkomstgrundad  ålderspension  eller  garantipension
finns  inte, men pension betalas senast  ut  fr.o.m.
den månad då den pensionsberättigade fyller 70 år om
denne      inte       begärt       något      annat.
Socialförsäkringsutskottet   påpekar   att   de   nu
redovisade  åldersgränserna  är helt i enlighet  med
riksdagens beslut i juni 1998 när förslaget till ett
nytt ålderspensionssystem antogs. Mot den bakgrunden
och   då   det   reformerade  ålderspensionssystemet
inrymmer  en  hög  grad   av   flexibilitet   finner
utskottet  inte skäl att ställa sig bakom kravet  på
en sänkning av pensionsåldern till 55 år.

Utskottet

Utskottet tar  först ställning till Barbro Feltzings
(mp) motion A18.  Motionen  utgår från Miljöpartiets
kritiska inställning till det  redan  beslutade  nya
ålders-pensionssystemet,     medan    propositionens
förslag   bygger   på   det  nya  systemet.   Enligt
utskottets mening kan det  inte komma i fråga att nu
gå  ifrån  det  i  bred  politisk   enighet  antagna
ålderspensionssystemet. Med anledning  av  motionens
krav på en flexibel pensionsålder mellan 55  och  70
år      kan       arbetsmarknadsutskottet     liksom
socialförsäkringsutskottet  konstatera  att  det nya
pensionssystemet   gör   det   möjligt   att  ta  ut
inkomstgrundad  ålderspension  från  61  års  ålder,
medan  garantipension  kan  tas ut fr.o.m. 65 år och
detta även om den bara utges  som  utfyllnad.  Någon
högsta   åldersgräns   för   att  påbörja  uttag  av
inkomstgrundad ålderspension finns inte, men pension
betalas   senast   ut   från   den  månad   då   den
pensionsberättigade fyller 70 år om denne inte begär
något  annat.  En  hög  grad  av flexibilitet  finns
alltså   inbyggd   i   systemet.   Utskottet   delar
socialförsäkringsutskottets   uppfattning   att   en
sänkning av pensionsåldern till  55 år, som föreslås
i motionen, är uteslutet med hänsyn till att antalet
pensionärer blir alltfler i förhållande till antalet
yrkesverksamma  och  att stora pensionsavgångar  kan
förväntas inom några år.  Som  framhålls i yttrandet
ökar dessutom medellivslängden med den påföljden att
pension  för  varje  pensionär  genomsnittligt  sett
skall    betalas   ut   under   fler   år.   Andelen
yrkesverksamma  bör  i stället öka, och framför allt
bör   de   yrkesverksamma    kunna   vara   kvar   i
förvärvslivet längre, vilket är  en av huvudtankarna
bakom  den  nu behandlade propositionen.  Genom  att
minska hindren  för  dem  som  vill  och  kan arbeta
längre  än  till  65  års ålder kan även en kommande
brist på arbetskraft motverkas, vilket är av största
betydelse  för  att inte  tillväxten  och  välfärden
skall  hotas på sikt.   Med  det  anförda  avstyrker
utskottet motion A18 yrkandena 1 och 2.

Utskottet  kan ansluta sig till stora delar av det
som framförs i  Kristdemokraternas motion A13 om att
arbetslivet blir alltmer krävande och att människors
val att arbeta längre  i  praktiken  förutsätter ett
hållbart  arbetsliv. Liksom Kristdemokraterna  anser
utskottet att  arbetsmarknadens  parter måste arbeta
för  att  arbetslivets  förutsättningar   ställs   i
relation  till  människors begränsningar så att både
fysisk och psykisk  förslitning motverkas. Utskottet
har inte heller någon  annan  uppfattning i fråga om
möjligheterna att kombinera arbetsliv med familjeliv
och  fritid  och  om  att  kunna varva  studier  och
arbetsliv.  Ohälsan  i  arbetslivet   är  ett  stort
problem,  och  krafter  måste  satsas  på att  finna
metoder  att  förbättra arbetsmiljön. I sammanhanget
kan utskottet hänvisa  till den öppna utfrågning som
utskottet arrangerade för någon tid sedan för att få
en  bättre  bild  av  vad problemen  består  i.  Med
anledning av motionens  krav  på  en  utredning  kan
utskottet   hänvisa   till   den   arbetsgrupp  inom
Näringsdepartementet  som  har till uppgift  att  ta
fram   en   handlingsplan   på   arbetsmiljöområdet.
Gruppen, som påbörjade sitt arbete i början av förra
året,  består  av  tjänstemän inom Regeringskansliet
och  experter  från  bl.a.   Arbetsmiljöverket   och
Arbetslivsinstitutet.     En    referensgrupp    med
representanter för arbetsmarknadens parter är knuten
till gruppen. Gruppen har hittills  i  en delrapport
(Ds  2000:54)  ställt  samman  statistik  och  olika
undersökningar    om    sambandet    mellan    långa
sjukskrivningar   och   den   ökade   stressen   och
arbetsbelastningen   i  arbetslivet.  Arbetsgruppens
arbete har utgått från ett helhetsperspektiv. Enligt
vad utskottet erfarit  kommer  gruppen att inom kort
att  lägga fram sina förslag till  regeringen  i  en
slutrapport.  Bland  annat kommer det att finnas ett
förslag  om en trepartsdialog  mellan  regeringen/de
statliga verken,  arbetsgivare  och arbetstagare där
det övergripande målet är att komma  fram  till  ett
åtgärdsprogram  för att på lång sikt råda bot på den
negativa stressen  i  arbetslivet.  Några frågor som
bedöms   vara   lämpliga   att   ta   upp   i  denna
trepartsdialog     är     individuellt     anpassade
arbetstider,         inflytande,        delaktighet,
kunskapsspridning      och      certifiering      av
arbetsmiljöarbetet. Enligt  uppgift  kommer  gruppen
också att föreslå en översyn av vissa bestämmelser i
arbetsmiljölagen  och medbestämmandelagen. Utskottet
kan också nämna att  regeringen i slutet av mars gav
Statskontoret  i uppdrag  att  utreda  hur  ett  mer
effektivt  utnyttjande  av  företagshälsovård  skall
kunna  medverka   till   att   förebygga  ohälsa  på
arbetsplatserna. Med detta kan utskottet  konstatera
att  det  redan  pågår  ett brett upplagt arbete  på
området. Något uppdrag till regeringen att tillsätta
en utredning kan inte anses erforderligt. Motion A13
yrkande 2 avstyrks.

Ny regel i LAS om rätt att stanna
kvar i anställningen

Utskottets förslag i korthet

I  enlighet  med  principerna   i   det   nya
ålderspensionssystemet som bygger på den s.k.
livsinkomstprincipen  skall det göras möjligt
för arbetstagare att arbeta  upp  till 67 års
ålder.   Utskottet   tillstyrker  regeringens
förslag att detta skall  genomföras med en ny
tvingande regel i LAS som  ger  arbetstagaren
rätt att stanna kvar i anställningen  till 67
års  ålder.  Enligt  en  övergångsbestämmelse
skall   kollektivavtal   som   ingåtts   före
ikraftträdandet  den 1 september  2001  gälla
utan hinder av den  nya  regeln,  dock längst
till  och  med  utgången  av  år  2002. Detta
innebär      att      utskottet     avstyrker
Vänsterpartiets   motion    om    avslag   på
propositionen i denna del. Utskottet kan inte
heller  biträda Moderaternas motion  där  man
förordar  en  annan  modell för att genomföra
möjligheten att arbeta längre.

Jämför reservation 2 (v).

Propositionen

Regeringen konstaterar att parterna inte har försökt
reglera  frågan  om  möjlighet   att   kvarstanna  i
anställningen  till  67 års ålder, trots att  frågan
varit aktuell och diskuterats  vid  flera tillfällen
sedan  början  av  1990-talet.  Regeringen  ser  det
därför som nödvändigt att nu genomföra  förändringen
genom  lagstiftning. Regeringen framhåller  att  den
vid flera  tillfällen har klargjort att frågan om en
möjlighet att  stanna  kvar  i anställningen till 67
års   ålder   är   bäst   lämpad  att  lösas   genom
kollektivavtal.

Arbetstagare  skall  ges  ökat   anställningsskydd
genom att det införs en tvingande reglering  i  LAS.
Den  nya regeln, 32 a §, innebär att en arbetstagare
skall  ha  rätt  att  kvarstå  i  anställningen till
utgången av den månad då han eller hon fyller 67 år.
Möjligheten för arbetstagaren att arbeta till 67 års
ålder och därmed kunna utöka pensionen skall vara en
rättighet för den enskilde individen.  Det är alltså
inte  fråga  om en skyldighet att arbeta till  denna
ålder. I framtiden  kommer det inte att vara möjligt
att   träffa   överenskommelse,   vare   sig   genom
kollektivavtal eller  enskilt  avtal,  om skyldighet
att  lämna  anställningen  före  67  års ålder.  Det
kommer däremot att vara möjligt att träffa  avtal om
ålder  för  när  arbetstagaren  har  rätt  att lämna
anställningen med pension.

För arbetstagaren innebär regleringen en möjlighet
till  uppsägning när han eller hon inte längre  vill
kvarstå  i  anställningen. För arbetsgivaren innebär
den  att  det  ställs   krav   på  saklig  grund  om
arbetsgivaren anser att arbetstagaren  av åldersskäl
inte bör kvarstå i anställningen. Till skillnad från
vad som gäller i dag enligt kollektivavtal eller den
s.k.  PISA-förordningen om ålder för avgång  får  en
bedömning   göras  av  varje  enskild  arbetstagares
arbetsförmåga  i  det  fall  att  arbetsgivaren inte
önskar    att   arbetstagaren   skall   kvarstå    i
anställningen.

I frågan hur en reglering skulle förhålla sig till
Europarådets   sociala   stadga   resp.  vissa  ILO-
konventioner  (Internationella arbetsorganisationen)
gör regeringen  bedömningen  att  en  helt tvingande
lagstiftning    inte   skulle   strida   mot   dessa
internationella åtaganden.

Några undantag  från  den  tvingande  regeln skall
inte  kunna  göras. På det sättet skall det  tydligt
framgå  att  det   är  fråga  om  en  rättighet  för
arbetstagaren. Det innebär  att  varje arbetstagare,
även om det för närvarande gäller  lägre  ålder  för
avgångsskyldighet  än  65  år,  får en möjlighet att
själv  avgöra  om han eller hon vill  utnyttja  sitt
anställningsskydd  och tjäna in pension under längre
tid än vad som är möjligt  i  dag.  Möjligheten  att
göra undantag för vissa yrkesgrupper med lägre ålder
för  avgångsskyldighet  avvisas bl.a. med hänvisning
till svårigheter att utforma en sådan reglering.

Den nya tvingande lagregeln föreslås träda i kraft
den 1 september i år. Med hänvisning till att det är
angeläget med ett tämligen  snabbt genomslag för den
nya regleringen och för att undanröja  den osäkerhet
som kan finnas om avtalens löptider föreslås att den
tvingande      bestämmelsen      gäller      framför
kollektivavtalsreglering  från och med den 1 januari
2003.   De  kollektivavtal  som   i   dag   reglerar
tidpunkten  för  avgångsskyldighet och som inte löpt
ut vid utgången av  år  2002 kommer därmed att sakna
verkan     i     den     delen.    En    motsvarande
övergångsbestämmelse  föreslås   i   fråga   om  den
förutnämnda PISA-förordningen.

Den särskilda övergångsbestämmelsen tar bara sikte
på  kollektivavtal.  Någon  övergångsbestämmelse   i
fråga    om    enskilda    avtal    om   ålder   för
avgångsskyldighet  som träffats före ikraftträdandet
bör inte införas enligt  propositionen.  Dessa avtal
gäller alltså även efter ikraftträdandet.

Motionerna

Två  motioner  avser  denna  del  av  propositionen.
Moderaterna förordar i kommittémotionen A16 en annan
modell   för  att  genomföra  en  högre  ålder   för
avgångsskyldighet     medan     Vänsterpartiet     i
kommittémotionen  A17  (yrkande  1)  yrkar avslag på
propositionen i denna del. Motion So539  av  Kenneth
Johansson  m.fl.  (c) från den allmänna motionstiden
2000  efterlyser  ändringar   i  de  arbetsrättsliga
reglerna  för  att  göra  det möjligt  att  delta  i
arbetslivet till 67 års ålder (yrkande 7).

Vänsterpartiet, som hänvisar  till  synpunkter som
framkommit  vid  remissbehandlingen, anser  att  den
metod    som    regeringen    valt    innebär    att
kollektivavtalets   ställning  ifrågasätts.  Partiet
säger sig vara oroligt för det nya pensionssystemets
effekter för stora grupper  löntagare  som  riskerar
att   få  en  dålig  pension,  men  anser  inte  att
lösningen    på    problemet   är   att   riva   upp
kollektivavtalen. I motionen pekar man på de tvister
som den nya regleringen  kan  leda  till  - det blir
ingen  värdig  avgång när arbetsgivaren tvingas  dra
fram allt negativt  om den anställde. Även anställda
med anställningsstöd,  lönebidrag och skyddat arbete
riskerar  sådana tvister.  Partiet  pekar  också  på
konsekvenserna   på   kulturområdet   när  det  blir
domstolens    sak    att   avgöra   om   konstnärens
prestationer är så dåliga att det finns saklig grund
för uppsägning.

Moderaterna instämmer  i de syften som ligger till
grund för propositionen och  anser liksom regeringen
att åldern för avgångsskyldighet  bör  höjas till 67
år. Det är enligt motionen viktigt att den  som kan,
vill och orkar ges rätten att arbeta ytterligare ett
par år. Partiet beklagar att frågan inte har  kunnat
lösas  avtalsvägen och delar regeringens uppfattning
att det  nu  är nödvändigt med lagstiftning. Däremot
anser    Moderaterna     att     regeringen    givit
lagstiftningen en mindre lämplig utformning. Partiet
ser stora fördelar med den lösning som presenterades
i  departementspromemorian  (Ds  1999:39),  dvs.  en
lagregel  som innebär att avtal som  föreskriver  en
avgångsskyldighet  mellan  65  och 67 år skall sakna
verkan i den delen och att det enligt  dessa avtal i
stället skall gälla en avgångsskyldighet  vid fyllda
67 år. Skälen är enligt motionen följande.  För  det
första   påverkar   en   sådan  lagändring  bara  de
arbetstagare som egentligen åsyftas, nämligen de som
med nu gällande avtal är tvingade  att  avgå  vid 65
års  ålder.  Däremot  berörs inte de yrkeskategorier
som har en enligt avtal  tidigare avgångsskyldighet,
såsom  militärer,  brandmän,   flygledare  och  viss
konstnärlig  personal.  Det blir därmed  ett  mindre
ingrepp  i kollektivavtalen  än  enligt  regeringens
förslag. För  det andra är det en fördel att man med
en sådan regel undviker att skriva in tidpunkten för
avgångsskyldighet  i lagen om anställningsskydd. Man
kan därmed behålla den  avtalsfrihet  som  nu  råder
beträffande    möjligheten    att    träffa    såväl
kollektivavtal som andra avtal om avgångsskyldighet.
Det  blir  bara  i  åldersskiktet  65 till 67 år som
avtalsfriheten  inskränks.  Partiet konstaterar  att
regeringens modell innebär att  det  blir  förbjudet
inte  bara  att  träffa  kollektivavtal  om en annan
tvingande  avgångsålder  än  67  år, utan också  att
träffa   enskilda  avtal  mellan  arbetstagare   och
arbetsgivare   med  sådant  innehåll.  Propositionen
leder  även  till   en   kraftigt   höjd  ålder  för
avgångsskyldighet  för  grupper som i dag,  på  goda
grunder, har avtal om lägre  avgångsålder  än 65 år.
Regeringens  lagförslag tvingar fram en ordning  där
långvariga  anställningsförhållanden   måste  brytas
genom  uppsägning,  vilket  i sin tur ytterst  leder
till tvister i domstol.

Utskottet

Rättsliga utgångspunkter

Det förenklade förfarandet enligt 33 § LAS i samband
med avgång med pension är ett  undantag  från lagens
huvudregel  att  en  anställning  som  gäller  tills
vidare  bringas  att  upphöra  genom uppsägning (4 §
andra stycket). Bakgrunden är kravet  i  7  § att en
uppsägning   från  arbetsgivarens  sida  skall  vara
sakligt grundad.  Som  huvudprincip gäller att ålder
inte  i  och  för  sig  utgör   saklig   grund   för
uppsägning,   men  ålder  utgör  däremot  grund  för
pensionering   när    den    för    yrket   gällande
pensionsåldern   har   uppnåtts.  Genom  att   knyta
upphörandet  av  anställningen   till   åldern   för
avgångsskyldighet   enligt   avtal  eller  till  den
kompletterande  åldersregeln  behövs  alltså  enligt
nuvarande reglering ingen saklig  grund-prövning för
anställningens upphörande i dessa fall.

Vad  avser  frågan om en ny lags tillämplighet  på
äldre   rättsförhållanden    innebär   de   allmänna
principerna i svensk rätt på civilrättens område att
materiella regler normalt blir tillämpliga endast på
sådana rättsförhållanden som uppkommer efter den nya
lagens ikraftträdande. Tvingande  regler  har ibland
fått slå igenom även på bestående rättsförhållanden,
men  där  har  den största restriktivitet iakttagits
(prop. 1975/76:105).   På  arbetsrättens  område har
man  dock  ibland  låtit  dispositiva  lagregler  få
retroaktiv verkan på ingångna avtal. Så skedde bl.a.
vid  införandet  av medbestämmandelagen 1975  och  i
fråga om 1979 års  jämställdhetslag men däremot inte
i  samband med 1982 års  anställningsskyddslag.  Vid
genomförandet  1993  av  förlängda  avtalstider  för
viss-tidsanställning  vid  arbetsanhopning  och  för
provanställning  föreskrevs  att  kollektivavtal som
ingåtts före ikraftträdandet skulle vara utan verkan
till  den  del som avtalet innehöll bestämmelser  om
kortare avtalstider,  såvida inte avtalet tillkommit
i syfte att göra avsteg  från  de  nya  reglerna.  I
lagstiftningsärendet   uttalade   Lagrådet,   vilket
återgavs av arbetsmarknadsutskottet vid behandlingen
av förslagen, att det numera fick anses vara stadgad
lagstiftningspraxis  på  det arbetsrättsliga området
att dispositiva lagregler ges retroaktiv inverkan på
äldre avtalsbestämmelser,  under  förutsättning  att
det befinns angeläget att de nya lagreglerna får ett
snabbt genomslag på hela arbetsmarknaden.

Den   sistnämnda  metoden  för  att  genomföra  ny
lagstiftning   kritiserades  1994  i  ett  enhälligt
yttrande av ILO:s styrelse, som uppmanade regeringen
att i framtiden avstå från lagstiftning som på detta
sätt ingriper i kollektivavtalen.

Ställningstagande

Utskottet tar först  upp  Vänsterpartiets  yrkande i
motion A17 om avslag på förslaget om ändring i LAS i
fråga   om  ålder  för  avgångsskyldighet.  Partiets
kritik går  ut  på  att  man, genom att göra den nya
lagregeln tvingande och genom  att de kollektivavtal
som står i strid med den nya bestämmelsen  efter  en
tid  blir  ogiltiga, bryter mot svensk tradition och
mot ILO-konventioner.

Utskottet  vill  till  en  början  understryka den
viktiga principen i det nya pensionssystemet att det
skall  vara  möjligt att påverka pensionens  storlek
genom arbete under betydligt längre tid än tidigare.
Frågan är enligt  utskottets mening av stor dignitet
och  av  stort  samhällsintresse.   För   att  denna
möjlighet  skall  bli  verklig  för  en större grupp
måste    vissa    hinder    minska.   De   nuvarande
åldersgränserna     för     avgångsskyldighet      i
kollektivavtalen är ett sådant hinder.

Liksom  regeringen  anser  utskottet att frågan är
bäst lämpad att lösas genom kollektivavtal,  och det
är därför att beklaga att parterna inte gjort  några
försök  att  reglera  frågan  trots  att  den  varit
aktuell  och  diskuterats  i  mer  än tio år. Det är
riktigt  som  Vänsterpartiet framhåller  att  man  i
Sverige under lång tid låtit arbetsmarknadens parter
avtala  om  villkoren  på  arbetsmarknaden  och  att
tvingande lagstiftning  har undvikits. Denna princip
är  dock  inte  utan  undantag.  Vissa   regler  har
parterna  inte rätt att  förfoga  över.  Det  gäller
grundläggande  principer  som  arbetstagarbegreppet,
kravet  på saklig grund för uppsägning  och  skyddet
mot vissa former av diskriminering.

Ingrepp   i  gällande  kollektivavtal  bör  enligt
utskottets mening  undvikas  så  långt  som möjligt.
Även  ingrepp  i  enskilda  avtal  bör  undvikas.  I
enlighet   med   de  allmänna  principerna  för   ny
lagstiftnings inverkan på redan ingångna avtal borde
därför  en reglering  inte  få  effekt  på  gällande
kollektivavtal  utan  få  genomslag  när  tiden  för
avtalen   löpt   ut.   Utskottet   kan  dock  liksom
regeringen konstatera att kollektivavtalen  kan vara
formulerade  på  många  olika  sätt  och  med  olika
förlängningsklausuler  som  kan  göra  det svårt att
utläsa  när  avtalen  löper ut. Om man ansluter  sig
till pensionssystemets  principer  och  till att det
skall vara möjligt för den enskilde att kunna arbeta
i högre ålder blir det därför ofrånkomligt att i det
läge som nu råder sätta avtal åt sidan som begränsar
denna  möjlighet  och  rättighet  för  den  enskilde
arbetstagaren.  Utskottet  vill understryka att  det
fortfarande  kommer att vara  möjligt  att  i  avtal
bestämma ålder  för när en arbetstagare har rätt att
avgå med pension.

När det gäller  Moderaternas  förslag i motion A16
om hur den höjda åldersgränsen bör  åstadkommas vill
utskottet framföra följande.

Det   kan   diskuteras   hur   en  möjlighet   för
arbetstagaren  att stanna kvar i anställningen  bäst
genomförs i lagstiftningen,  det visar inte minst de
olika   modeller   som   beskrivits   i   1999   års
departementspromemoria. Att beakta i sammanhanget är
hur   lagstiftningen   förhåller    sig    till   de
internationella  konventioner som Sverige är  bundet
av och som berörs i propositionen, dvs. Europarådets
sociala  stadga  och  ILO-konventionerna  nr  98  om
tillämpning av principerna  för  organisationsrätten
och den kollektiva förhandlingsrätten  resp.  nr 154
om främjandet av kollektiva förhandlingar.

Moderaternas  förslag, som motsvarar det ovan  vid
5) beskrivna alternativet  att  ändra  avtalen genom
lag,   tar   enbart   sikte   på  sådana  avtal  som
föreskriver avgångsskyldighet mellan  65  och 67 års
ålder och innebär att avtalen skall vara utan verkan
i den delen. I stället skall avgångsskyldighet gälla
från  den  dag  arbetstagaren fyller 67 år. Fördelen
med en sådan modell  skulle  vara  dels att den bara
påverkar dem som med nu gällande avtal  är  tvingade
att  avgå vid 65 år men inte de yrkeskategorier  som
har en  avtalad tidigare avgångsskyldighet, dels att
man undviker att i lagen skriva in själva tidpunkten
för  avgångsskyldigheten.   På   detta   sätt  menar
Moderaterna   att   ingreppet   i   kollektivavtalen
minimeras.

Utskottet delar regeringens bedömning  att en helt
tvingande    lagstiftning   torde   stå   i   bättre
överensstämmelse  med  internationella  åtaganden än
ett  ingrepp i gällande kollektivavtal på  det  sätt
som  förordas   i   departementspromemorian   och  i
Moderaternas motion. Det finns skäl att uppmärksamma
att   detta  även  var  den  svenska  ILO-kommitténs
uppfattning  under  remissbehandlingen.   Även om en
sådan reglering i viss mening blir mer ingripande  i
det  rådande  systemet  kan  den rimligen inte antas
strida mot de internationella åtagandena. Som sägs i
propositionen kan avsikten med  konventionerna  inte
vara  att  en  stat i och med ratificeringen för all
framtid avhänder  sig möjligheten att lagstifta inom
ett område som tidigare varit lämnat åt parterna att
reglera. Det skulle  i  så fall innebära att en stat
fråntogs möjligheten att  lagstifta  även i en fråga
av mycket starkt intresse. T.ex. skulle  ett  krav i
lag  på  saklig  grund  för  uppsägning kunna få stå
tillbaka för en äldre avtalsreglering  med avvikande
innehåll.

Det   finns   skäl   att   uppmärksamma   att  det
lagstiftningsärende som 1994 föranledde kritik  från
ILO  skilde  sig från det nu behandlade ärendet. Det
var den gången  inte  fråga  om att införa tvingande
lagstiftning   utan   om   att   ändra    dispositiv
lagstiftning.   Övergångsbestämmelsen  innebar   att
kollektivavtal  som   ingåtts  före  ikraftträdandet
undanröjdes  till  den  del   de   innebar   kortare
avtalstider   än  de  nya  lagreglerna  medgav.  Det
uttalade syftet  var  att  lagändringarna  skulle få
snabbt genomslag. Om avtalen däremot hade tillkommit
för att utgöra avsteg från de nya reglerna skulle de
gälla.

Även  om  bedömningen  är  att  den  nu föreslagna
regleringen inte strider mot ILO-konventionerna  kan
det  naturligtvis  inte  med  säkerhet sägas att det
förhåller sig så. Med anledning  av  den  tveksamhet
som   Lagrådets   yttrande   ger  uttryck  för  vill
utskottet som sin mening  uttala  att  de eventuella
betänkligheterna mot att låta den nya lagstiftningen
sätta ingångna avtal åt sidan i vart fall  borde bli
mindre  med  den  av regeringen föreslagna modellen,
som innebär att avtalet  ersätts av en rättighet för
arbetstagaren att vara kvar  i anställningen, än med
den alternativa metod som Moderaterna förespråkar.

I   sammanhanget   finns   det  också   skäl   att
uppmärksamma att ILO-kommittén sett det som en brist
att departementspromemorians förslag skulle utesluta
vissa  grupper  från möjligheten  att  vara  kvar  i
anställningen,  vilket   skulle   stå  i  strid  med
bestämmelserna   i  ILO:s  rekommendation   nr   162
angående möjlighet  till  flexibel pensionsålder. En
annan fördel med en tvingande regel utan undantag är
att ingen yrkesgrupp särbehandlas i förhållande till
någon annan.

Såväl  Moderaterna  som Vänsterpartiet  framhåller
att   en   tvingande   reglering   av   åldern   för
avgångsskyldighet kommer  att  medföra  tvister  när
anställningsförhållanden    måste    brytas    genom
uppsägning före 67 års ålder. Utskottet anser liksom
regeringen  att  denna  konsekvens måste accepteras,
men som sägs i propositionen är det svårt att bedöma
i vilken utsträckning detta  kommer  att bli fallet.
Redan med nuvarande reglering kan det  dock uppkomma
fall när saklig grund-frågan ställs på sin  spets  i
förhållande   till   äldre  personer,  t.ex.  om  en
arbetsgivare   har  försummat   att   tillämpa   den
särskilda    avgångsregeln.     Liksom    i    andra
uppsägningsfall får det ankomma på  domstolarna  att
närmare  utveckla  innebörden  av  kravet  på saklig
grund i de fall som kommer under deras prövning.

Sammanfattningsvis kan utskottet inte biträda vare
sig    Vänsterpartiets    yrkande   om   avslag   på
propositionen i denna del eller Moderaternas förslag
om en alternativ regel. Motionerna   A17  yrkande  1
(v) och A16 (m) avstyrks därmed.

När    det    gäller    själva    tidpunkten   för
ikraftträdandet    delar    utskottet    regeringens
uppfattning  att  det  är angeläget med ett tämligen
snabbt genomslag för den  nya  regleringen. Från och
med  ingången  av  år  2003  kommer möjligheten  att
arbeta till 67 års ålder att ha direkt betydelse för
den   som  omfattas  av  det  nya  pensionssystemet.
Utskottet  finner  det  rimligt  att  den  tvingande
regleringen              gäller              framför
kollektivavtalsregleringen   från   och  med  den  1
januari 2003.

Som    redovisats   ovan   avser   den   särskilda
övergångsbestämmelsen  bara kollektivavtal. Avsikten
är att enskilda avtal om ålder för avgångsskyldighet
som träffats före lagens  ikraftträdande skall gälla
även  fortsättningsvis i enlighet  med  de  allmänna
principerna  i  svensk  rätt  att  materiella regler
normalt blir tillämpliga endast på rättsförhållanden
som  uppkommer  efter  den nya lagens ikraftträdande
(propositionen s. 32 resp. 45).

Utskottet  vill  till sist  göra  några  påpekanden.
Rätten att kvarstå i anställningen till 67 års ålder
gäller enligt den  nya  paragrafen  "om  inte  annat
följer  av denna lag". I propositionen exemplifieras
detta  med  att  det  föreligger  saklig  grund  för
uppsägning  eller  grund  för  avskedande. Utskottet
vill i tydlighetens intresse tillägga att rätten att
stanna  kvar  till  67  år självfallet  inte  heller
gäller    om   arbetstagaren   har    en    tillåten
tidsbegränsad anställning med kortare avtalstid.

33  §  skall   enligt  propositionen  alltjämt  vara
dispositiv för parterna.  Enligt den nya lydelsen av
paragrafens första stycke kan arbetsgivaren tillämpa
det förenklade förfarandet vid utgången av den månad
då  arbetstagaren  fyller  67   år,   inte  som  för
närvarande även när arbetstagaren uppnår  åldern för
avgångsskyldighet  enligt  avtal.  Det  finns enligt
utskottets    mening    skäl    att   klargöra   att
dispositiviteten inte kan utnyttjas  för  att avtala
om  en  lägre  ålder för det förenklade förfarandet.
Detta skulle ju  i  så  fall  stå  i  strid  med den
tvingande regleringen i 32 a §.

Med   det  anförda  ställer  sig  utskottet  bakom
regeringens  förslag  om  rätt  att  stanna  kvar  i
anställningen  till 67 års ålder. Utskottet ansluter
sig  också  till  förslaget   i   fråga   om   sådan
avgångsskyldighet  som  följer  av  den  s.k.  PISA-
förordningen.  Motion  So539 yrkande 7 (c) får anses
tillgodosedd med utskottets ställningstagande.

Andra ändringar i lagen om
anställningsskydd

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens  förslag om
förstärkt    anställningsskydd   för   äldre.
Åldersgränsen  för när avtal om tidsbegränsad
anställning skall  vara tillåtet höjs från 65
till  67  år.  Åldersgränsen   för   när   en
arbetstagare  bara  har  rätt  till en månads
uppsägningstid höjs på motsvarande  sätt. Den
högre åldersgränsen skall även gälla  i fråga
om  tidpunkten  för  när en arbetstagare inte
längre  har  företrädesrätt   i  samband  med
turordning m.m.

Utskottet  avstyrker Vänsterpartiets  yrkande
om  avslag  på   förslaget  om  tidsbegränsad
anställning.
Utskottet avstyrker  även  ett  förslag  från
Vänsterpartiet       om      att      upphäva
turordningsundantaget  för  företag med färre
än    tio    anställda.    Detsamma    gäller
Vänsterpartiets  yrkande  om  att  återinföra
kravet  på  centralt fackligt godkännande  av
vissa  turordningsavtal   för  äldre.  Jämför
reservationerna 3 (v), 4 (s, v) och 5 (v).

Propositionen

I  propositionen föreslås vissa  andra  ändringar  i
lagen  om  anställningsskydd  till  följd av den nya
bestämmelsen  i  32  a  §  om  rätt  att  kvarstå  i
anställningen till 67 år.

För  närvarande  gäller  enligt  5  §  att det  är
möjligt    att   träffa   avtal   om   tidsbegränsad
anställning  efter det att arbetstagaren har uppnått
den  ålder  som   medför  skyldighet  att  avgå  med
ålderspension. Om någon sådan avgångsskyldighet inte
finns är detta möjligt  sedan arbetstagaren fyllt 67
år.   Enligt   förslaget   i  propositionen   slopas
anknytningen  till avgångsskyldigheten.  I  enlighet
med att det fortsättningsvis  inte  blir möjligt att
träffa avtal om avgångsskyldighet för  67  års ålder
föreslås att möjligheten att avtala om tidsbegränsad
anställning  skall  gälla personer som fyllt 67  år.
Regeln skall även fortsättningsvis  vara dispositiv.
Den skall liksom övriga förslag träda  i kraft den 1
september  i år. Någon särskild övergångsbestämmelse
föreslås inte.

Enligt nuvarande  reglering  i 33 § tredje stycket
har en arbetstagare som fyllt 65  år  eller  uppnått
åldern   för   avgångsskyldighet  enligt  avtal  ett
svagare     anställningsskydd     såtillvida     att
arbetstagaren    inte    har    rätt   till   längre
uppsägningstid   än   en   månad  och  inte   heller
företrädesrätt   i   samband  med   turordning   vid
uppsägning  på  grund av  arbetsbrist  (22  §),  vid
återanställning (25  §)  eller  vid  anställning med
högre sysselsättningsgrad (25 a §) och  inte  heller
den   särskilda  företrädesrätt  som  kan  tillkomma
arbetstagare   med  nedsatt  arbetsförmåga  (23  §).
Regeringen föreslår att den nu berörda åldersgränsen
höjs   till   67   år.   Bestämmelsen   skall   även
fortsättningsvis vara dispositiv för parterna.

Motion

Vänsterpartiet yrkar  i  sin  motion  A17  avslag på
förslaget  om höjd ålder för möjligheten att  träffa
avtal  om  tidsbegränsad   anställning.  I  motionen
hänvisas till att en bestämmelse  som  anknyter till
ålder kan leda till att den som pensioneras tidigare
får    svårare    att   få   arbete   (yrkande   3).
Regeringsförslaget om att undanröja kollektivavtalen
tillsammans med andra  regler  i  lagen  innebär  en
försvagning  av  anställningsskyddet  för  de äldre.
Därför  bör  turordningsundantaget  för  små företag
undanröjas   (yrkande  2)  och  kravet  på  centralt
godkännande för  avsteg  från  turordningslistan vid
uppsägning  av  personer  över  57  år   återinföras
(yrkande 4).

Utskottet

Utskottet  kan  först  konstatera att den föreslagna
högre åldern för möjligheten  att  träffa  avtal  om
tidsbegränsad   anställning  innebär  ett  förstärkt
anställningsskydd.  Att ett starkt anställningsskydd
skulle kunna leda till  tveksamhet  för arbetsgivare
att  anställa är i och för sig inget nytt.  En  höjd
gräns  till  67 år kan medföra att arbetsgivare drar
sig   för   att   tillsvidareanställa   pensionerade
personer  som  är  yngre  än  så.  Som  framhålls  i
propositionen finns  det  även andra situationer där
tidsbegränsade  anställningsavtal  är  tillåtna  och
skulle kunna användas  för personer under 67 år. Det
andra     alternativet,    en    anknytning     till
pensioneringen,       skulle      kunna      medföra
tolkningssvårigheter, t.ex. om det skulle krävas att
arbetstagaren  tagit ut  hela  pensionen.  Till  det
kommer,   vilket  påpekas   i   propositionen,   att
tidpunkten för pensionen i det nya systemet till sin
konstruktion  varken  är förutbestämd eller absolut.
Eftersom pensionsåldern  även  fortsättningsvis  kan
inträffa  relativt  tidigt  för vissa grupper skulle
ett alternativ som anknöt till  pensionsåldern kunna
innebära ett försvagat anställningsskydd.

Utskottets ställer sig bakom regeringens förslag i
denna del och avstyrker därmed motion  A17 yrkande 3
(v).  I  enlighet  med  de  ovan redovisade allmänna
principerna bör den höjda åldersgränsen  endast avse
anställningsavtal som ingåtts efter ikraftträdandet.

Förslaget   att   återinföra  kravet  på  centralt
godkännande av avsteg från turordningen för personer
som är äldre än 57,5  år  har  prövats  av utskottet
flera  gånger  under  senare  år. Denna särreglering
innebar  att godkännande krävdes  beträffande  varje
enskild uppsägning  för  att  förhindra att i första
hand    de    äldre    arbetstagarna   sades    upp.
Särregleringen  slopades   från   1997   bl.a.   med
hänvisning  till att möjligheten till förtidspension
av arbetsmarknadsskäl upphört. Ändringen genomfördes
tillsammans med  ökade möjligheter att träffa lokala
kollektivavtal  i  fråga  om  andra  delar  av  LAS.
Utskottet står fast vid sin uppfattning att det inte
finns skäl att återinföra denna regel.

Med  det  anförda  avstyrker  utskottet  motion  A17
yrkandena 3 och 4 (v).

Vad avser Vänsterpartiets yrkande om
att upphäva turordningsundantaget
för företag med färre än tio
anställda kan utskottet konstatera
att lagändringen i fråga antogs av
en riksdagsmajoritet för mindre än
ett år sedan och ännu inte varit i
kraft ett halvår. Den nya lagregeln
skapar enligt utskottets mening den
nödvändiga balansen mellan särskilt
de mindre företagens behov att
tillgodose sin kunskapsförsörjning
och de anställdas behov av
anställningstrygghet. Möjligheten
att göra undantag är ett av flera
sätt att stimulera både
småföretagandet som sådant och de
små företagens möjligheter att
anställa välutbildad och kompetent
personal. Det finns enligt
utskottets mening inga skäl att
upphäva undantagsregeln. Därmed
avstyrks motion A 17 yrkande 2 (v).

Åldersgränser för
arbetslöshetsförsäkringen och
arbetsmarknadspolitiska insatser

Utskottets bedömning i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning i fråga
om möjligheten för personer över 65 år att få
arbetsförmedlingsservice  och  kunna  delta i
olika arbetsmarknadspolitiska program.  Några
formella  åldersgränser  finns  inte  och bör
inte  heller införas. Åldersgränsen på 65  år
för arbetslöshetsförsäkring bör ligga fast.

Utskottet  avstyrker  två motioner (kd, c) om
att lönebidrag bör kunna  utges  till  67 års
ålder.

Propositionen

I propositionen redovisar regeringen vad  som gäller
i       fråga       om       åldersgränser       för
arbetsförmedlingsservice,    arbetsmarknadspolitiska
program, anställningsstöd och  lönebidrag. Gemensamt
för  dessa  insatser  är  att det inte  finns  någon
formell  övre  åldersgräns, och  några  förändringar
föreslås  inte  heller  i  detta  avseende.  Däremot
redovisar regeringen  sin bedömning av möjligheterna
för personer över 65 år  att komma i fråga för dessa
insatser.

Allmän   arbetsförmedlingsservice   skall   enligt
propositionen kunna lämnas även efter fyllda 65 år.

Vad avser  arbetsmarknadspolitiska  program  anser
regeringen    att    det    knappast    kan    anses
arbetsmarknadspolitiskt    motiverat    med    t.ex.
arbetsmarknadsutbildning  eller  arbetspraktik efter
fyllda  65  år  eftersom programmen syftar  till  en
återgång i reguljärt arbete.

I   fråga   om  anställningsstöd   konstateras   att
anställningar     med    allmänt    och    förstärkt
anställningsstöd  omfattas  av  LAS,  vilket  skulle
kunna tala för att  sådant  stöd  borde  kunna utges
till     67     års     ålder    om    det    ansågs
arbetsmarknadspolitiskt      motiverat.       Enligt
propositionen     bör    å    andra    sidan    alla
arbetsmarknadspolitiska  insatser ges upp till samma
ålder. Till det kommer att  den  som har fyllt 65 år
har  sin  försörjning tryggad genom  garantipension.
Enligt regeringen  kan  det dessutom ifrågasättas om
en    arbetstagare    skall    kunna    höja    sitt
intjänandeunderlag  efter  65  år genom  en  statlig
subvention. Propositionens slutsats  blir  att  inte
heller  anställningsstöd  skall kunna utges upp till
67 år.

Motsvarande   resonemang   som    i    fråga    om
anställningsstöd  förs  om  lönebidragen. Regeringen
anser  således att det inte heller  finns  skäl  att
lönebidrag skall kunna utges upp till 67 års ålder.

Enligt  lagen  om  arbetslöshetsförsäkring  upphör
rätten  till ersättning då den arbetslöse fyller  65
år. Regeringen  finner  inte  skäl  att  ändra denna
reglering  med motiveringen att den arbetslöse  ändå
har  sin  försörjning   tryggad  genom  rätten  till
garantipension.

Motioner

Både   Kristdemokraterna,   i    motion   A13,   och
Centerpartiet,  i  motion A14, har invändningar  mot
att lönebidrag inte  skall  kunna utges fram till 67
års  ålder.  Kristdemokraterna,   som   jämför   med
anställning   i  Samhall,  menar  att  personer  med
lönebidragsanställningar  måste  göra  precis  samma
bedömningar om sitt sociala liv och privatekonomiska
förutsättningar  som  vanliga löntagare. Även på ett
samhällsekonomiskt plan  är det bättre att människor
som  så  önskar  får  förbli  aktiva,   sägs  det  i
motionen. Centerpartiets utgångspunkt är  att rätten
att  arbeta  till  67 års ålder skall omfatta  alla,
något  annat vore diskriminering.  Stöd  i  form  av
lönebidrag  är  i praktiken en förutsättning för att
funktionshindrade  skall  ha rätt att arbeta till 67
år.

Utskottet

Enligt    6    §    förordningen    (2000:634)    om
arbetsmarknadspolitiska program skall  en  anvisning
vara arbetsmarknadspolitiskt motiverad. Det  betyder
att  den  skall  framstå  som  lämplig  både för den
enskilde      och      ur      ett      övergripande
arbetsmarknadspolitiskt    perspektiv.   Motsvarande
gäller  enligt  9  §  förordningen   (2000:630)   om
särskilda insatser för personer med arbetshandikapp.

Enligt  utskottets mening kan den höjda åldern för
rätt att stå  kvar i anställningen till 67 års ålder
inte   få   medföra    att    personer    i    olika
arbetsmarknadspolitiska program eller i olika former
av subventionerade anställningar generellt skall  ha
motsvarande  rätt  att  delta till den högre åldern.
Skäligheten   måste   prövas    mot    de   allmänna
förutsättningarna    som   gäller   för   de   olika
programmen,  vilket  i  allmänhet   bör   leda  till
slutsatsen     att     en     insats     inte     är
arbetsmarknadspolitiskt     motiverad     ur     ett
övergripande  perspektiv.  Med  tanke på att den som
fyllt  65  år  har  sin  försörjning  tryggad  genom
garantipension är en anvisning i regel  inte  heller
motiverad  av  hänsyn till individen. Utskottet vill
emellertid inte  utesluta  att  bedömningen  i något
fall  kan bli den motsatta.  Till exempel skall  man
kunna  låta   en   lönebidragsanställning   för   en
funktionshindrad  person fortsätta även om han eller
hon fyllt 65 år om  detta  är  befogat. Detta kräver
inte någon ändring i nu gällande regler.

Utskottet delar alltså regeringens  bedömning  att
några   ändringar   inte   bör   göras   vad  gäller
möjligheten   att  delta  i  arbetsmarknadspolitiska
program, men anser att detta inte får innebära något
absolut hinder  mot  att en person som är över 65 år
deltar. Med detta avstyrks  motionerna A13 yrkande 1
(kd) och A14 yrkande 1 (c) i  den  mån  de  inte kan
anses       tillgodosedda      genom      utskottets
ställningstagande.

Socialförsäkringssystemet m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet  delar  regeringens  bedömning  att
några anpassningar  inte bör göras i reglerna
för   sjukpenning,  rehabiliteringsersättning
och    förtidspension.     I     fråga     om
arbetsskadeförsäkringen tillstyrker utskottet
regeringens  förslag att livränta skall kunna
utges  fram  till   67   års   ålder  för  en
arbetsskada som inträffar mellan  65  och  67
år.       I       enlighet       med      vad
socialförsäkringsutskottet föreslagit  i sitt
yttrande  i  ärendet  bör  en  övergångsregel
införas som begränsar ersättningsrätten  till
att  avse  tid  efter  ikraftträdandet  den 1
september 2001.

Propositionen

Reglerna  för sjukpenning, rehabiliteringsersättning
och förtidspension  bör  enligt  propositionen  inte
ändras  med anledning av förslaget om höjd ålder för
avgångsskyldighet.  Det innebär att sjukpenning även
fortsättningsvis skall kunna utges till 70 års ålder
utom    för    den    som   uppbär    ålderspension.
Rehabiliteringsersättning  och  förtidspension skall
också i fortsättningen kunna utges  längst  till  65
år.

I  fråga  om  arbetsskadeförsäkringen gäller i dag
att livränta betalas till 65 års ålder. Här föreslås
den ändringen att  en  person  som  arbetar  och  är
försäkrad  för sjukpenning efter att ha fyllt 65 men
inte 67 år och  till  följd  av  arbetsskada får sin
arbetsförmåga bestående nedsatt skall  ha  rätt till
livränta längst till den månad då personen fyller 67
år.  Möjligheterna till högre inkomst både under  de
yrkesverksamma  åren  och  efter  pensioneringen  är
enligt  regeringen en viktig faktor. En gräns vid 65
år  skulle   innebära   att  den  som  drabbades  av
arbetsskada därefter blev fråntagen denna möjlighet.
Därför  är  det  enligt  propositionen  viktigt  att
rätten  att  stanna  kvar  i  arbete   efter  65  år
kombineras  med en försäkring som täcker  eventuella
inkomstförluster  som  förorsakas  av arbetsskada. I
enlighet med detta föreslås en ändring  i 4 kap. 4 §
lagen  om  arbetsskadeförsäkring  med ikraftträdande
den  1 september 2001 (propositionens  förslagspunkt
1.2). Någon särskild övergångsbestämmelse finns inte
i lagförslaget.

Motion

Med motsvarande  utgångspunkt  som i fråga om stödet
till  funktionshindrade,  nämligen  att  rätten  att
arbeta  till 67 års ålder skall  gälla  alla,  anser
Centerpartiet   i   sin   kommittémotion   A14   att
anpassningar  till  den högre åldersgränsen även bör
göras       i       fråga       om      sjukpenning,
rehabiliteringsersättning och förtidspension.

Socialförsäkringsutskottets yttrande

Socialförsäkringsutskottet     delar     regeringens
allmänna uppfattning att förmåner och försäkringar i
möjligaste mån bör följa de regler  som i dag gäller
för  den  som  är  över  65  år och förvärvsarbetar.
Utskottet konstaterar att Centerpartiets  motion A14
(yrkande  2) innebär en motsatt uppfattning.  Såvitt
gäller sjukpenning  anser socialförsäkringsutskottet
att   den   nuvarande  regleringen   med   en   övre
åldersgräns vid i princip 70 år är fullt tillräcklig
även med en höjd  ålder  för  avgångsskyldighet. När
det   gäller   rehabiliteringsersättning    hänvisar
utskottet till att sådan ersättning förutsätter  att
den  försäkrade  varit sjukskriven viss tid samt att
det  har  gjorts  en   rehabiliteringsutredning  och
upprättats  en rehabiliteringsplan.  Därefter  skall
personen  i  fråga   genomgå  en  arbetslivsinriktad
rehabilitering         då         det          utges
rehabiliteringsersättning.  Det är inte rimligt vare
sig   i   förhållande   till   den  försäkrade   och
arbetsgivaren eller för försäkringskassorna  att  en
person efter att ha uppnått 65 års ålder skall kunna
bli  föremål för en så pass omfattande åtgärd, anser
socialförsäkringsutskottet,  som  även  påpekar  att
garantipension  kommer  att  kunna utges från 65 års
ålder. Utskottet anser därför  inte  att  det  finns
skäl       att      höja      åldersgränsen      för
rehabiliteringsersättning. I fråga om förtidspension
instämmer socialförsäkringsutskottet  i  regeringens
uppfattning  att  en  förlängning till 67 år  skulle
urholka   legitimiteten   för    65-årsgränsen   för
garantipension.  Av  de  nu angivna skälen  avstyrks
Centerpartiets motion i denna del.

Vad    avser    rätten   till   livränta    enligt
arbetsskadeförsäkringen                        delar
socialförsäkringsutskottet  regeringens  uppfattning
att  möjligheten  att stanna kvar i arbete efter  65
års  ålder  bör kombineras  med  en  försäkring  för
arbetsskada.   I  yttrandet  konstateras  att  någon
övergångsbestämmelse   inte  är  föreslagen,  vilket
enligt   socialförsäkringsutskottet    innebär   att
livränta    kan    utges    även    för   tid   före
ikraftträdandet.    I    yttrandet   föreslås    att
lagförslaget       kompletteras        med        en
övergångsbestämmelse  av innebörd att den nya regeln
i  4  kap.  4 § lagen om arbetsskadeförsäkring  inte
skall tillämpas  i fråga om ersättning som avser tid
före ikraftträdandet.

Socialförsäkringsutskottet   erinrar   i   sitt
yttrande  om  att närståendesjukpenning enligt lagen
(1988:1465)   om   ersättning   och   ledighet   för
närståendevård  och  smittbärarpenning  enligt lagen
(1989:225) om ersättning till smittbärare utges till
försäkrade som behöver avstå från förvärvsarbete  av
skäl  som  anges  i  respektive lag och att ingen av
lagarna innehåller någon övre åldersgräns. Utskottet
konstaterar att dessa  ersättningar  i  förekommande
fall kommer att utges till personer som ges rätt att
kvarstå i anställningen till 67 år men har inget att
erinra emot detta.

Utskottet

Arbetsmarknadsutskottet     ansluter     sig    till
regeringens  allmänna utgångspunkt att förmåner  och
försäkringar i  möjligaste  mån  bör följa de regler
som  i  dag  gäller för den som är över  65  år  och
förvärvsarbetar,             vilket             även
socialförsäkringsutskottet  instämmer  i enligt sitt
yttrande.

I  fråga  om  åldersgränserna för sjukpenning  och
förtidspension  har   utskottet  inte  heller  några
avvikande uppfattningar än som kommer till uttryck i
propositionen och i yttrandet.

Utskottet         håller         också         med
socialförsäkringsutskottet  om  att det  inte  finns
skäl       att      höja      åldersgränsen      för
rehabiliteringsersättning.  Som  sägs i yttrandet är
det inte rimligt att en person efter  att ha uppnått
65  års  ålder  skall  kunna  bli  föremål  för   så
omfattande   åtgärder   som   det   är   fråga   om.
Garantipension  kommer dessutom att kunna utges från
65 års ålder.

Detta innebär att  arbetsmarknadsutskottet  liksom
socialförsäkringsutskottet  anser att Centerpartiets
motion A14 yrkande 2 bör avslås av riksdagen.

Vad    slutligen    gäller   arbetsskadeförsäkringen
ansluter     sig    arbetsmarknadsutskottet     till
regeringens förslag  att möjligheten att stanna kvar
i arbete efter 65 års  ålder  bör  kombineras med en
försäkring för arbetsskada. Utskottet  anser  liksom
regeringen   att   det   vore   olämpligt  ur  bl.a.
arbetsmiljösynpunkt att ha en generell möjlighet att
arbeta till 67 års ålder utan att denna grupp skulle
vara försäkringsmässigt skyddad mot arbetsskada.

I   enlighet   med   vad  socialförsäkringsutskottet
förordat   i   sitt   yttrande    bör   lagförslaget
kompletteras  med en övergångsbestämmelse.  Den  nya
regeln i 4 kap.  4  § lagen om arbetsskadeförsäkring
skall inte tillämpas i fråga om ersättning som avser
tid före ikraftträdandet.

Med det nu gjorda tillägget  tillstyrker utskottet
propositionens förslagspunkt 1.2.

Läkarvårdsersättning, ersättning för
sjukgymnastik och
tandvårdsersättning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att
åldersgränsen  på  65  år  för  att kunna  få
läkarvårdsersättning,     ersättning      för
sjukgymnastik   och  tandvårdsersättning  bör
höjas till 67 år.  Ställningstagandet innebär
att  Vänsterpartiets  yrkande  om  avslag  på
propositionen i denna del avstyrks.

Utskottet  anser  att åldersgränsen för dessa
ersättningar i nästa steg bör avskaffas helt,
och  föreslår att regeringen  återkommer  med
ett sådant  förslag.  Detta  innebär  att  en
enskild motion (m) tillstyrks.

Jämför  reservationerna  6  (v),  7 (s) och 8
(v).

Propositionen

I  lagen om läkarvårdsersättning (1993:1651)  och  i
lagen  (1993:1652)  om  ersättning för sjukgymnastik
finns  bestämmelser om ersättning  till  läkare  och
sjukgymnaster i privat verksamhet i den öppna hälso-
och sjukvården enligt ett av landstingen finansierat
och administrerat  offentligt ersättningssystem. Den
nuvarande  åldersgränsen,   som   är   knuten   till
pensionsåldern  för  offentlig-anställda  läkare och
sjukgymnaster,   är   65  år.  Regeln  hindrar  inte
fortsatt arbeta efter 65  år,  men  någon ersättning
enligt  dessa lagar betalas då inte ut  såvida  inte
landstinget har medgivit undantag. Denna åldersgräns
föreslås  nu  bli höjd till 67 år. Motivering är att
möjligheten att arbeta efter 65 års ålder skall vara
reell och inte  hindras  av  andra  regler.  Däremot
anser  regeringen  inte  att  det  är rimligt med en
ytterligare höjd åldersgräns ovanför  den  generella
gränsen    för    avgångsskyldighet.    Den    höjda
åldersgränsen,  som  regleras  i  9  §  i resp. lag,
föreslås  träda  i  kraft  den 1 september 2001  och
gälla för alla som vid ikraftträdandet  är  under 67
år (propositionens förslagspunkter 1.3 och 1.4).

En motsvarande åldersgräns på 65 år finns i dag  för
tandvårdsersättning   enligt   2   kap.  3  §  lagen
(1962:381) om allmän försäkring som avser tandläkare
och  tandhygienister.  Även  denna  åldersgräns   är
anknuten  till  den  allmänna pensionsåldern men den
har  även  haft  syftet  att  underlätta  för  yngre
tandläkare  och  tandhygienister   att   utöva   sin
verksamhet.  Inte  heller  här  finns något formellt
hinder att fortsätta arbeta efter  65  år, men någon
ersättning  utges  inte utan hela behandlingsarvodet
måste  tas  ut  av  patienten.  Detta  gäller,  till
skillnad  från läkarvårdsersättning  och  ersättning
för sjukgymnastik, utan undantag och någon ändring i
detta avseende  är  enligt propositionen inte heller
aktuell. Även här föreslås  att  åldersgränsen  höjs
till   67   år  eftersom  den  nuvarande  gränsen  i
praktiken skulle  fungera  som  ett arbetshinder. En
höjd åldersgräns bedöms också leda  till att bristen
på vårdgivarresurser på vissa ställen  i  landet kan
avhjälpas  betydligt.  Ändringen  föreslås  träda  i
kraft   den  1  september  och  gälla  dem  som  vid
ikraftträdandet   är  under  67  år  (propositionens
förslagspunkt 1.5).

Motioner

Vänsterpartiet  yrkar   i   motion   A17  avslag  på
propositionen  i dessa delar. Partiet hänvisar  till
att  nuvarande  lagstiftning   ger   möjlighet  till
fortsatt   verksamhet   med  ersättning  efter   den
allmänna pensionsålderns  inträde  genom  avtal  med
landsting (yrkandena 5-7).

I  en  enskild  motion,  A15  av  Cristina Husmark
Pehrsson (m), föreslås att åldersgränserna  för  att
erhålla   läkarvårdsersättning,  tandvårdsersättning
och ersättning  för  sjukgymnastik  avskaffas  helt.
Enligt   motionären   fyller  många  äldre  en  stor
funktion  i  arbetslivet   genom   sin  kunskap  och
erfarenhet.  Inte  minst inom vård och  omsorg,  där
behovet av vårdpersonal  kan  antas  öka de närmaste
åren, är det angeläget att dessa äldre får fortsätta
att vara verksamma även efter fyllda 67 år.

Socialutskottets yttrande

I yttrandet hänvisar socialutskottet till att frågan
om      åldersgränserna      för     att     erhålla
läkarvårdsersättning,    tandvårdsersättning     och
ersättning  för  sjukgymnastik  nyligen behandlats i
utskottets  betänkande  2000/01:SoU10   Hälso-   och
sjukvårdsfrågor. Med anledning av ett antal motioner
(m,   c   resp.  mp)  har  socialutskottet  i  detta
betänkande    föreslagit   att   riksdagen   i   ett
tillkännagivande till regeringen uppmanar regeringen
att snarast återkomma till riksdagen med ett förslag
som innebär att  åldersgränserna  för att erhålla de
berörda formerna av ersättningar avskaffas.  - I sin
bedömning    i   yttrandet   delar   socialutskottet
regeringens uppfattning  att  det  är väsentligt att
möjligheten att arbeta efter 65 års  ålder  är reell
och  att  inte andra regler motverkar detta. Av  det
skälet tillstyrker  utskottet regeringens förslag om
att  höja  de berörda åldersgränserna  till  67  år.
Någon  ytterligare  höjning  av  åldersgränserna  är
utskottet  inte  berett att föreslå. Socialutskottet
anser att de i sammanhanget  berörda  motionerna bör
avstyrkas.

Utskottet

Vad    gäller    frågan   om   åldersgränserna   för
läkarvårdsersättning,  ersättning  för sjukgymnastik
och  tandvårdsersättning  bör  anpassas   till   67-
årsgränsen  för  rätt  att  kvarstå i anställningen,
vilket   Vänsterpartiet  motsätter   sig,   är   det
utskottets  bestämda uppfattning att möjligheten att
arbeta upp till  denna  ålder  inte  får  hindras av
andra regelsystem. Även de andra lösningar som valts
i detta ärende går ut på att inga yrkesgrupper skall
särbehandlas. Det som sägs i Vänsterpartiets  motion
om  att  de nu berörda yrkeskategorierna genom avtal
med  landstinget   kan   fortsätta  att  arbeta  med
ersättning efter 65 år är visserligen riktigt såvitt
gäller läkare och sjukgymnaster,  men  det  är  inte
fråga om någon absolut rättighet.

Utskottet  anser  att  åldersgränsen  bör anpassas
uppåt  till  den  nya  regeln  i LAS och tillstyrker
därmed  regeringens  förslag om ändringar  i  de  nu
berörda   lagarna  (propositionens   förslagspunkter
1.3-1.5). Den  i  sammanhanget  berörda motionen A17
yrkandena 5-7 (v) avstyrks.

I  frågan  om  att  helt  avskaffa åldersgränserna
anser utskottet följande.

Socialutskottet har nyligen  (bet.  2000/01:SoU10)
framhållit att det i dag råder stor brist på läkare,
tandläkare  och  annan vårdpersonal vilket  gör  att
tillgängligheten till  vård är begränsad. Behovet av
vårdpersonal  av bl.a. de  nämnda  kategorierna  kan
enligt  socialutskottet  förutses  öka  de  närmaste
åren. Utskottet  ansåg  därför att det är av största
vikt att ta till vara också den kompetens som utgörs
av  de  läkare,  tandläkare,   tandhygienister   och
sjukgymnaster     som     nått    den    stipulerade
åldersgränsen.

Mot  denna bakgrund ansåg  socialutskottet  i  det
nämnda betänkandet  att  en höjning av åldersgränsen
från 65 till 67 år utgör ett  positivt  första  steg
men  att  det är otillräckligt med tanke på behoven.
Det bör enligt  socialutskottet  vara möjligt för de
läkare  och  andra som så önskar att  fortsätta  sin
verksamhet med  offentlig finansiering även efter 67
års   ålder.  Socialutskottet   erinrade   i   detta
sammanhang  om  att  även  de läkare, sjukgymnaster,
tandläkare och tandhygienister  som  fortsätter  att
arbeta  efter  67  års  ålder självfallet står under
Socialstyrelsens tillsyn.

Arbetsmarknadsutskottet - som i det föregående har
tillstyrkt    regeringens    förslag     att    höja
åldersgränsen  i de tre författningarna från  65  år
till 67 år från  och  med  den  1  september  2001 -
instämmer   i   vad   socialutskottet   har  anfört.
Regeringen   bör   därför   snarast  återkomma  till
riksdagen    med    förslag    som    innebär    att
åldersgränserna        för        att        erhålla
läkarvårdsersättning,    tandvårdsersättning    samt
ersättning    för   sjukgymnastik   avskaffas.   Vad
utskottet nu anfört  med anledning av motion A15 bör
ges regeringen till känna.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.Allmänna frågor med anknytning till
pensionssystemet m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A13 yrkande
2 och 2000/01:A18 yrkandena 1 och 2.

Reservation 1 (mp)

2.Avslag på propositionens förslag om höjd
ålder för avgångsskyldighet

Riksdagen avslår motion 2000/01:A17 yrkande 1.

Reservation 2 (v)

3.Ny regel om rätt att arbeta till 67 år

Riksdagen  antar  regeringens  förslag   enligt
bilaga   2   till  lag  om  ändring  i  lagen  om
anställningsskydd  såvitt  avser  32  a §. Därmed
bifaller riksdagen dels propositionen punkt 1.1 i
motsvarande   del,   dels   motion  2000/01:So539
yrkande 7 samt avslår motion 2000/01:A16.

4.Avtal om tidsbegränsad anställning m.m.

Riksdagen  antar  regeringens   förslag  enligt
bilaga   2  till  lag  om  ändring  i  lagen   om
anställningsskydd  såvitt  avser  5  och  33  §§.
Därmed bifaller riksdagen propositionen punkt 1.1
i  motsvarande  del och avslår motion 2000/01:A17
yrkande 3.

Reservation 3 (v)

5.Förslaget i övrigt till ändringar i lagen
om anställningsskydd

Riksdagen  antar   regeringens  förslag  enligt
bilaga  2  till  lag  om  ändring   i   lagen  om
anställningsskydd i den mån det inte omfattas  av
vad utskottet föreslagit ovan.

6.Turordningsundantag för småföretag

Riksdagen avslår motion 2000/01:A17 yrkande 2.

Reservation 4 (s,v)

7.Centralt fackligt godkännande av
turordningsavtal för äldre

Riksdagen avslår motion 2000/01:A17 yrkande 4.

Reservation 5 (v)

8.Lönebidragsanställningar m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A13 yrkande
1 och 2000/01:A14 yrkande 1.

9.Anpassningar i socialförsäkringssystemet

Riksdagen avslår motion 2000/01:A14 yrkande 2.

10.Livränta enligt
arbetsskadeförsäkringslagen

Riksdagen   antar  regeringens  förslag  enligt
bilaga  2  till  lag   om   ändring  i  lagen  om
arbetsskadeförsäkring  med  den   ändringen   att
lagförslaget   får   en  övergångsbestämmelse  av
följande lydelse: "Lagen  tillämpas  inte i fråga
om     ersättning     som    avser    tid    före
ikraftträdandet.".  Därmed   bifaller   riksdagen
propositionen punkt 1.2.

11.Höjd åldersgräns för läkarvårdsersättning
m.m.

Riksdagen   antar  regeringens  förslag  enligt
bilaga 2 till lag om ändring i

1. lagen om läkarvårdsersättning,
2. lagen om ersättning för sjukgymnastik, och
3. lagen om allmän försäkring.

Därmed bifaller riksdagen propositionen punkterna
1.3-1.5 och avslår  motion  2000/01:A17 yrkandena
5-7.

Reservation 6 (v)

12.Avskaffad åldersgräns för
läkarvårdsersättning m.m.

Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening att regeringen snarast bör återkomma  till
riksdagen    med    förslag   som   innebär   att
åldersgränserna       för       att       erhålla
läkarvårdsersättning,  tandvårdsersättning   samt
ersättning  för  sjukgymnastik  i  ett nästa steg
avskaffas.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2000/01:A15.

Reservation 7 (s)

Reservation 8 (v)

Stockholm den 10 maj 2001

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter  har  deltagit  i beslutet: Sven-
Erik  Österberg  (s), Hans Andersson (v),  Margareta
Andersson (c), Mikael  Odenberg  (m),  Björn Kaaling
(s),  Stefan  Attefall (kd), Kent Olsson (m),  Laila
Bjurling   (s),  Patrik   Norinder   (m),   Kristina
Zakrisson  (s),   Maria   Larsson   (kd),   Christel
Anderberg  (m),  Elver Jonsson (fp), Anders Karlsson
(s), Cinnika Beiming  (s),  Carlinge Wisberg (v) och
Birger Schlaug (mp).

Reservationer

Utskottets   förslag   till    riksdagsbeslut    och
ställningstaganden     har     föranlett    följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till  riksdagsbeslut  som
behandlas i avsnittet.

1. Allmänna frågor med anknytning till
pensionssystemet m.m. (punkt 1) (mp)

av Birger Schlaug (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

1.Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening    att    de    i    propositionen    berörda
åldersgränserna   bör   anpassas  till  en  flexibel
pensionsålder mellan 55 och  70  år  enligt  vad som
anförs  under  Ställningstagande. Riksdagen bifaller
därmed motion 2000/01:A18  yrkandena  1  och  2  och
avslår motion 2000/01:A13 yrkande 2.

Ställningstagande

Bakgrunden   till   de  förslag  som  läggs  fram  i
propositionen  är  det   nya  pensionssystemet,  som
bygger på en överenskommelse  mellan  de partier som
står bakom pensionsreformen.

Miljöpartiet      har      inte     deltagit     i
pensionsuppgörelsen  som  vi hela  tiden  har  varit
starkt  kritiska  till. För många  innebär  det  nya
pensionssystemet  att   de   inte   får  ut  mer  än
garantipensionen. Det är ett djupt orättvist system,
eftersom personer som under sitt liv  av  olika skäl
tvingats  arbeta  deltid,  vilket  framför  allt  är
kvinnor,  får betydligt mindre pension än andra.  De
som inte kommer upp till mer än garantipensionen har
inte heller  rätt  att  pensionera sig förrän vid 65
år, medan de andra kan gå i pension redan vid 60 år.

Vår uppfattning i frågan  om pensionsålder grundar
sig på vår människosyn. Människor åldras helt enkelt
mycket  olika.  En  del  människor   är  trötta  och
utslitna redan vid 55 år, medan andra  kan ha mycket
att  ge även efter 65 år. Detta är anledningen  till
att Miljöpartiet  vill  ha en flexibel pensionsålder
mellan 55 och 70 år. En hel  del  av  dem som har de
jobb som är mest slitsamma i dag, t.ex. kvinnor inom
vården, skulle behöva ha möjlighet att  gå i pension
redan vid 55 år.

Miljöpartiet motsätter sig bestämt tanken  på  att
höja  pensionsåldern  till  67 år. Oron för att inte
tillräckligt många skall vilja  arbeta  högre  upp i
åldern   avhjälps   inte   med  en  höjd  ålder  för
avgångsskyldighet. I stället handlar det om att göra
det mer attraktivt för dem som  vill  fortsätta  att
arbeta  genom  arbetstidsförkortning och genom annan
flexibilitet i arbetslivet och i livet i övrigt.

Miljöpartiet har  ingenting  emot att den enskilde
själv  får  möjlighet att välja att  arbeta  vidare.
Valmöjligheten  skall  dock finnas redan från 55 års
ålder då rätten till garantipension  skall  inträda.
Dessutom skall rätten till delpension återinföras.

Slutsatsen av detta blir att de lagar som berörs i
propositionen   bör   anpassas   till   en  flexibel
pensionsålder  mellan  55 och 70 år, vilket  innebär
att motion A18 bör bifallas av riksdagen.

Den i detta sammanhang behandlade kd-motionen
A13 yrkande 2 bör avslås av riksdagen.

2. Avslag på propositionens förslag om höjd
ålder för avgångsskyldighet (punkt 2) (v)

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

2. Riksdagen avslår proposition  78  i  motsvarande del. Därmed
bifaller riksdagen motion 2000/01:A17 yrkande 1.

Ställningstagande

I  Sverige  har  det  under  lång tid varit  så  att
arbetsmarknadens  parter  avtalat  om  villkoren  på
arbetsmarknaden. Lagarna har  varit dispositiva, och
tvingande  lagstiftning  har  i  princip  undvikits.
Genom  att ratificera ILO-konventionerna  nr  98  om
organisationsrätten      och      den     kollektiva
förhandlingsrätten  och  nr  154  om  främjande   av
kollektiva  förhandlingar  har  Sverige  ställt  sig
bakom  dessa  principer  även på det internationella
planet.

De  förslag som nu läggs  fram  i  proposition  78
innebär  ett  avsteg  från  svensk  tradition på det
arbetsrättsliga   området,   och   det   kan   också
ifrågasättas  om  Sverige  på detta sätt bryter  mot
sina  internationella åtaganden  bl.a.  enligt  ILO-
konventionerna.

Liksom  flera  remissinstanser  ser  vi med oro på
regeringens   nya   linje.  Förslagen  innebär   att
kollektivavtalens ställning  blir ifrågasatt och att
parterna   fråntas   sitt  ansvar  för   att   skapa
avtalsvillkor som är anpassade  till  den  speciella
branschen,  t.ex.  av  hänsyn till fysiska krav  och
säkerhet.

Den regel som regeringen  föreslår medför risk för
tvister när arbetsgivaren säger  upp en arbetstagare
i förtid och då måste dra fram negativa  saker.  Det
kan  bli  obehagliga  processer  om  senilitet eller
andra åldersrelaterade problem. Sådana  uppsägningar
kan  även  drabba  personer  som  är  anställda  med
anställningsstöd  eller lönebidrag eller  i  skyddat
arbete. På kulturområdet  kan  en  domstol behöva ta
ställning till en konstnärs prestationsförmåga.

Efter en uppsägning kan den enskilde komma att stå
helt utan ekonomisk ersättning. Det  blir  på  inget
sätt en värdig avgång.

Enligt  Vänsterpartiet  talar  starka skäl för att
behålla den nuvarande ordningen och  låta det förbli
parternas   ansvar  att  finna  lämpliga  lösningar.
Regeringens förslag  om  en  ny  tvingande regel och
undanröjande av kollektivavtalen bör  därför  avslås
av riksdagen.

3. Avtal om tidsbegränsad anställning m.m.
(punkt 4) (v)

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

4. Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring
i 5 §  lagen  om  anställningsskydd. Därmed bifaller
riksdagen motion 2000/01:A17  yrkande  3  och avslår
propositionen  i motsvarande del.

Ställningstagande

Regeringens förslag, som är en konsekvens av  den av
oss  kritiserade nya tvingande 67-årsregeln, innebär
att  möjligheten   att   avtala   om   tidsbegränsad
anställning enbart kopplas till åldern,  inte  som i
dag  även  till  avgångsskyldigheten  enligt  avtal.
Risken  med  en  sådan regel är att det blir svårare
för personer som pensionerats  tidigare  att  få  en
anställning. Vi anser att detta förslag bör avvisas.
Motion A17 yrkande 3 bör alltså bifallas.

4. Turordningsundantag för småföretag (punkt 6)
(s, v)

av  Sven-Erik  Österberg  (s),  Hans  Andersson (v),
Björn  Kaaling  (s),  Laila  Bjurling (s),  Kristina
Zakrisson (s), Anders Karlsson  (s), Cinnika Beiming
(s) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 6 borde
ha följande lydelse:

6.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening att regeringen  snarast  bör  återkomma  till
riksdagen   med   ett   förslag   som   innebär  att
turordningsundantaget för företag med färre  än  tio
anställda   undanröjs.   Därmed  bifaller  riksdagen
motion 2000/01:A17 yrkande 2.

Ställningstagande

Både Socialdemokraterna och  Vänsterpartiet motsatte
sig det turordningsundantag som  riksdagen beslutade
om   hösten   2000  och  som  trädde  i  kraft   vid
årsskiftet.  Lagen   om   anställningsskydd   är  en
skyddslagstiftning  till gagn för den svagare parten
i ett anställningsförhållande.  Det  är  viktigt att
objektivitet  och  rättssäkerhet iakttas när  beslut
skall fattas som får  så  ingående konse-kvenser som
en  uppsägning. Den nya lagregeln  ger  utrymme  för
godtycke  och  rubbar  maktbalansen  mellan parterna
till arbetsgivarens fördel. Den bör därför  upphävas
och   ersättas   med   den  regel  som  gällde  före
årsskiftet.  Utskottet  förutsätter  att  regeringen
snarast återkommer med ett  sådant  lagförslag.  Det
anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A17
yrkande 2 (v).

5. Centralt fackligt godkännande av
turordningsavtal för äldre (punkt 7) (v)

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

7. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  att det tidigare kravet på centralt fackligt
godkännande av varje enskild uppsägning när äldre är
berörda bör återinföras och att regeringen skyndsamt
bör  återkomma   till   riksdagen   med  ett  sådant
lagförslag.   Därmed   bifaller   riksdagen   motion
2000/01:A17 yrkande 4.

Ställningstagande

När kollektivavtalen rivs upp, vilket  blir  följden
av  förslagen  i  denna  proposition,  är risken att
utstötningsmekanismerna  blir  vanligare.   De   som
drabbas  är  bl.a.  de äldre. Ett sätt att förstärka
anställningsskyddet  är  att  återinföra  kravet  på
centralt  fackligt  godkännande   av  varje  enskild
uppsägning  när  det  träffas  turordningsavtal  som
avser personer över 57,5 år. Vi anser att regeringen
skyndsamt  bör  återkomma  till  riksdagen  med  ett
sådant  lagförslag.  Detta  innebär att  motion  A17
yrkande 4 bör bifallas.

6. Höjd åldersgräns för läkarvårdsersättning
m.m. (punkt 11) (v)

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:

11.  Riksdagen  avslår  regeringens   förslag   till
ändring  i  lagen  om läkarvårdsersättning, lagen om
ersättning för sjukgymnastik  och  lagen  om  allmän
försäkring.   Därmed   bifaller   riksdagen   motion
2000/01:A17 yrkandena 5-7 och avslår propositionen i
motsvarande delar.

Ställningstagande

Vi anser inte att det finns skäl att ändra
nuvarande lagstiftning för de nu berörda
gruppernas rätt till ersättning. Den
nuvarande lagstiftningen ger möjligheter
till fortsatt verksamhet genom avtal med
landstingen. Propositionen bör alltså avslås
i dessa delar, vilket innebär att riksdagen
bör bifalla Vänsterpartiets motion A17
yrkandena 5-7.

7. Avskaffad åldersgräns för
läkarvårdsersättning m.m. (punkt 12) (s)

av Sven-Erik Österberg (s), Björn Kaaling (s), Laila
Bjurling   (s),   Kristina   Zakrisson  (s),  Anders
Karlsson (s) och Cinnika Beiming (s).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

12. Riksdagen avslår motion 2000/01:A15.

Ställningstagande

Vi kan inledningsvis konstatera att socialutskottets
förslag till tillkännagivande,  som redovisats ovan,
inte  vann  riksdagens bifall (riksdagens  protokoll
2000/01:100,   7   §).  I  frågan  om  att  avskaffa
åldersgränserna     för      de      nu      berörda
ersättningsformerna  enligt  förslaget i motion  A15
delar vi regeringens uppfattning  att  dessa gränser
bör anpassas till den nya 67-årsgränsen.  Detta  har
även   socialutskottet  anslutit  sig  till  i  sitt
yttrande     till    arbetsmarknadsutskottet.    Som
regeringen     betonar      saknar      det      nya
ålderspensionssystemet   en  övre  gräns  för  såväl
intjänande av pensionsrätt  som  uttag  av  pension,
vilket  innebär  att  67-årsgränsen  inte  har någon
direkt  anknytning  till  reglerna om ålderspension.
Motion A15 avstyrks därför.

8. Avskaffad åldersgräns för
läkarvårdsersättning m.m. (punkt 12) (v)

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse.

12. Riksdagen avslår motion 2000/01:A15.

Ställningstagande

Som framgår av vår reservation  6 motsätter vi oss
att  åldersgränserna  för  rätten  till   ersättning
enligt de nu berörda lagarna anpassas till den höjda
åldersgränsen  i LAS till 67 år.  Än mindre  kan  vi
acceptera att dessa  åldersgränser  avskaffas  helt,
som föreslås i motion A15. Den bör alltså avslås  av
riksdagen.

Särskilda yttranden

Utskottets   beredning   av  ärendet  har  föranlett
följande särskilda yttranden.  I rubriken anges inom
parentes  vilken  punkt  i utskottets  förslag  till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Ny regel om rätt att arbeta till 67 år

av Mikael Odenberg, Kent Olsson, Patrik Norinder och
Christel Anderberg (alla m).

I  kommittémotion 2000/01:A10  har  vi  förordat  en
annan utformning av den lagstiftning som syftar till
att  trygga  den  enskilde  arbetstagarens  rätt att
kvarstå  i  anställningen till 67 års ålder. Motiven
till detta framgår av utskottets referat av motionen
(sid 16).

Propositionens lagtekniska lösning får dock anses vara
en följd av de överläggningar som förevarit i den s.
k. Genomförandegruppen mellan partierna bakom
pensionsuppgörelsen. Mot denna bakgrund har vi
avstått från att yrka bifall till vår motion.
Moderaterna biträder därmed propositionen.

2. Det nya pensionssystemets effekter

av Hans Andersson och Carlinge Wisberg (båda v).

Vänsterpartiet    är    oroligt    för    det    nya
pensionssystemets  effekter. Stora grupper löntagare
med dåliga anställningsvillkor  riskerar  att  få en
låg   pension.   Sy-stemet   missgynnar  lågavlönade
kvinnor  med  tunga  och  slitsamma  arbeten.  Dessa
kvinnor  skulle  behöva  en  bättre   pension,   men
verkligheten  är  att  många  inte orkar arbeta fram
till  65  år.  Deras  arbetsmiljö är  dålig,  vilket
sjuktalen är ett bevis  på. Effekterna av den ojämna
fördelningen mellan betalt  och  obetalt arbete blir
tydlig. De som har störst behov av att förbättra sin
pension är de som i praktiken här  minst möjligheter
att göra det.

Vi konstaterar också att regeringens förslag leder
till  att  det  kommer  att  finnas ett antal  olika
åldersgränser  på  arbetsmarknadsområdet   och  inom
socialförsäkringssystemet, vilket kan ge godtyckliga
och  diskriminerande  effekter.  Som exempel kan  vi
nämna att en lönebidragsanställd i  och  för sig får
ett  anställningsskydd  fram till 67 års ålder,  men
förutsättningen   för  anställningen   i   form   av
lönebidrag kommer att  vara  i  högsta  grad osäker.
Begreppet     "arbetsmarknadspolitiskt    motiverat"
föranleder motsvarande  osäkerhet.  Detta  kommer  i
praktiken att gå ut över personer med svag ställning
på  arbetsmarknaden  och  med otillräcklig pension i
det nya pensionssystemet.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1.  Förslag till lag om ändring i lagen
(1982:80) om anställningsskydd

:
= "Ja" ""

Rätt att kvarstå i anställningen till 67 år

:
= "Ja" ""

2.                 Förslag  till lag om ändring i
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

:
= "Ja" ""

3.=============================================================================
Förslag till lag om ändring  i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning

:
= "Ja" ""

4.  Förslag till lag om ändring
i lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik

:
= "Ja" ""

5. ============================================================================
Förslag till lag om ändring i  lagen  (1962:381) om
allmän försäkring

:
= "Ja" ""

Yttranden från andra utskott

Bilaga 3

Socialförsäkringsutskottets yttrande

2000/01:SfU4y

Rätt att arbeta till 67 års ålder

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet   har  den  29  mars   2001
beslutat   att   bereda  socialförsäkringsutskottet
tillfälle  att  avge   yttrande   över  proposition
2000/01:78 Rätt att arbeta till 67 års ålder och de
motioner som kan komma att väckas med  anledning av
propositionen.

Socialförsäkringsutskottet begränsar sitt
yttrande till att i huvudsak avse regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring respektive bedömning
avseende behovet av anpassningar beträffande
sjukpenning, rehabiliteringsersättning och
förtidspension. Därutöver yttrar sig utskottet
över motionerna A14 yrkande 2 av Margareta
Andersson m.fl. (c) och A18 av Barbro Feltzing
m.fl. (mp).

Allmänt om det nya ålderspensionssystemet

I  juni  1998  beslutade  riksdagen  om reformerade
regler  för  ett  nytt ålderspensionssystem  (prop.
1997/98:151 och 152,  bet. 1997/98:SfU13 och SfU14,
rskr. 1997/98:315 och 320).  Reformen  bygger på en
överenskommelse   som   träffats   mellan  fem   av
riksdagens  partier  (s,  m, kd, c och  fp).  Genom
reformen  har skapats ett ålderspensionssystem  som
är  mer följsamt  mot  den  samhällsekonomiska  och
demografiska    utvecklingen.   Grunden   för   den
enskildes pensionsskydd  är  även  i  framtiden ett
obligatoriskt offentligt system som omfattar  såväl
ett  standardskydd enligt inkomstbortfallsprincipen
som ett grundskydd för dem som haft inga eller låga
förvärvsinkomster.

==Grundskyddet finansieras med allmänna skattemedel
medan     den    inkomstgrundade    pensionen    är
avgiftsfinansierad.      Huvuddelen      av     det
inkomstgrundade  pensionssystemet  är uppbyggt  som
ett  fördelningssystem  medan  en  mindre   del  är
utformad som ett renodlat premiepensionssystem.

==Beräkningen   av   inkomstgrundad   ålderspension
bygger   på  den  s.k.  livsinkomstprincipen,   som
innebär  att   i   princip  alla  pensionsgrundande
inkomster  under  livet   från  16  års  ålder  har
betydelse för pensionsnivån.

== Tillgodoräknad pensionsrätt  utgör 18,5 % av den
pensionsgrundande  inkomsten  och  av   andra  s.k.
pensionsgrundande belopp som också läggs till grund
för     pensionsrätt.     Vid     beräkningen    av
pensionsgrundande inkomst, som högst kan uppgå till
7,5 inkomstbasbelopp, skall avdrag  göras  för  den
allmänna  pensionsavgiften,  för  närvarande 7 % av
avgiftsunderlaget.  Av  pensionsrätten   utgör   16
procentenheter  pensionsrätt för inkomstpension och
2,5 procentenheter pensionsrätt för premiepension.

==Någon   övre   åldergräns   för   intjänande   av
pensionsrätt finns inte. Däremot kan inkomstgrundad
ålderspension tas ut tidigast fr.o.m. 61 års ålder.

==Pensionsrätt tillgodoräknas  årligen  på grundval
av summan av pensionsgrundande arbetsinkomster  och
sociala  ersättningar  vid  sjukdom,  arbetslöshet,
föräldraledighet  m.m.  Därutöver är vissa  fiktiva
inkomster pensionsgrundande, s.k. pensionsgrundande
belopp. Det gäller i vissa  fall  för föräldrar med
små barn, för plikttjänstgöring och för studier med
studiemedel.

==De    ackumulerade    årliga    pensionsrätterna,
pensionsbehållningen, räknas upp med  ett index som
följer   den  allmänna  inkomstutvecklingen.   Även
intjänandetaket  räknas  årligen upp i takt med den
allmänna        inkomstutvecklingen.         Vidare
följsamhetsindexeras  den  årliga  pensionen vilket
innebär  att  den  räknas  om med hänsyn  till  ett
särskilt inkomstindex.

==Av den totala pensionsavgiften  på  18,5  % sätts
2,5       procentenheter      av      till      ett
premiepensionssystem.   I   det  systemet  fonderas
inbetalda medel individuellt  och  tillgodohavandet
redovisas på individuella premiepensionskonton. Vid
pensioneringen    bestäms    premiepensionen     på
försäkringsmässiga  grunder utifrån behållningen på
den enskildes premiepensionskonto.

==Den inkomstgrundade  pensionen  kompletteras  med
ett  grundskydd i form av en garantipension för den
som  haft   inga   eller   låga   inkomster   under
förvärvslivet. Garantipensionen följer den allmänna
prisutvecklingen  och är liksom den inkomstgrundade
ålderspensionen skattepliktig. För den som inte har
rätt  till  inkomstgrundad   pension   alls   utges
garantipensionen  som  ett  fast belopp. För övriga
som   är  berättigade  till  garantipension   skall
garantipensionen  utgöra en viss utfyllnad till den
inkomstgrundade  pension  som  de  har  tjänat  in.
Garantipension skall  kunna tas ut tidigast fr.o.m.
den månad då den pensionsberättigade fyller 65 år.

==Regler om inkomstgrundad ålderspension har tagits
in    i   lagen   (1998:674)   om    inkomstgrundad
ålderspension     (LIP).     Ikraftträdande-    och
övergångsbestämmelser finns i  lagen  (1998:675) om
införande av lagen om inkomstgrundad ålderspension.
Reglerna  om  intjänande av pensionsrätt  trädde  i
kraft den 1 januari 1999 och regler om beräkning av
förmånernas storlek  och utbetalning trädde i kraft
den 1 januari 2001.

==Garantipensionen regleras  i  lagen (1998:702) om
garantipension, som trädde i kraft  den  1  januari
2001.

==Det   inkomstgrundade  pensionssystemet  omfattar
fullt ut  personer  födda  år  1954  eller  senare.
Personer   födda  åren  1938-1953  omfattas  av  de
reformerade   reglerna   enligt   enligt   en  s.k.
tjugondelsinfasning. Det innebär att de får  ett  i
förhållande till födelseåret ökat antal tjugondelar
av  pensionen  från det nya systemet och resterande
antal tjugondelar  från  ATP-systemet. Pensionsrätt
tillgodoräknas även för tid före 1999. För personer
födda 1937 eller tidigare  gäller  i  princip äldre
bestämmelser.

==Garantipensionssystemet  omfattar personer  födda
1938 eller senare. För personer  födda  1937  eller
tidigare   kommer   fr.o.m.   2003   det  nuvarande
grundtrygghetssystemet    att   ersättas   av    en
garantipension  som  i  princip   motsvarar  dagens
grundskydd    jämte   värdet   av   det   särskilda
grundavdraget i beskattningen.

Propositionen

I    propositionen     anförs     att    det    nya
ålderspensionssystemet   i  väsentliga   delar   är
annorlunda   än  ATP-systemet.   En   grundläggande
princip  är livsinkomstprincipen  som  innebär  att
hela  livets   inkomster  påverkar  pensionen.  Ett
bakomliggande  syfte   med  denna  princip  är  att
stimulera till arbete samtidigt  som det skall vara
möjligt  att  påverka  sin pension under  betydligt
längre tid än tidigare.  Även  efter 65 år och även
sedan pensionen har börjat lyftas  skall  det  vara
möjligt    att    genom    arbete   förbättra   sin
ålderspension.  Av  det  skälet   är   det   enligt
regeringen     väsentligt     att     åldern    för
avgångsskyldighet höjs.

==Frågan om möjlighet att arbeta till 67  års ålder
bör vara en rättighet för den enskilde. Avsikten är
således  inte att den enskilde arbetstagaren  skall
vara skyldig att arbeta till 67 års ålder, utan han
eller hon  skall  kunna  lämna sitt arbete och gå i
pension  genom egen uppsägning  tidigare.  Även  om
många i dag inte orkar arbeta efter 65 års ålder är
det enligt regeringen viktigt att den som kan, vill
och orkar ges rätten att arbeta ytterligare ett par
år.

==Ett ytterligare  skäl  för  att  höja  åldern för
avgångsskyldighet är att medellivslängden i Sverige
har  ökat  kontinuerligt under åtskilliga decennier
och att det  i  allmänhet  är år då den enskilde är
frisk  som  tillkommer. Under  samma  tid  har  den
formella pensionsåldern  sänkts  från 67 år till 65
år.  Den faktiska pensionsåldern för  personer  som
vid 50  års ålder fanns i arbetskraften är drygt 62
år för män  och  knappt  62  år för kvinnor. Vidare
stiger  antalet pensionärer i förhållande  till  de
yrkesverksamma,   dvs.  allt  färre  yrkesverksamma
måste    försörja   alltfler    pensionärer.    Den
demografiska       utvecklingen      med      stora
pensionsavgångar inom  några  år  förstärker enligt
regeringen bilden ytterligare.

==När   det   gäller   behov   av  anpassningar   i
socialförsäkringssystemet  anförs  i  propositionen
att  förmåner  och försäkringar  i  möjligaste  mån
skall följa de regler  som i dag gäller för dem som
är över 65 år och förvärvsarbetar.

==I  fråga om arbetsskadeförsäkringen  avskaffades,
såvitt  gäller  personer  födda  1938 eller senare,
rätten till livränta efter 65 års  ålder  i samband
med    att    reglerna    för    det    reformerade
ålderspensionssystemet trädde i kraft den 1 januari
1999.   Livränta   enligt   lagen   (1976:380)   om
arbetsskadeförsäkring  (LAF)  som  grundar  sig  på
arbetsskada   som  inträffat  före  65  år  betalas
således ut längst  till  dess  att  livräntetagaren
uppnår  65  år.  Eftersom  grundskyddet i  form  av
garantipension  skall kunna utges  fr.o.m.  65  års
ålder  anser  regeringen   att   denna  regel  även
fortsättningsvis bör gälla. I fråga  om  skador som
inträffat efter 65 års ålder bör emellertid beaktas
att  möjligheterna  till  högre  inkomst  under  de
yrkesverksamma   åren   och   under  pensioneringen
därefter  torde  vara  en  viktig  faktor  när  den
enskilde  överväger om han eller hon  skall  stanna
kvar i arbete  efter  65 års ålder. Den som drabbas
av arbetsskada efter 65 års ålder skulle helt eller
delvis      fråntas     denna     möjlighet      om
arbetsskadelivränta  inte  kunde beviljas för tiden
efter 65 år. Regeringen anser  att  möjligheten att
stanna  kvar  i  arbete  efter  65  års  ålder  bör
kombineras  med en försäkring som täcker eventuella
inkomstförluster  som förorsakas av en arbetsskada.
I propositionen föreslås  därför  att en person som
arbetar efter att ha fyllt 65 men inte  67  år  och
till  följd  av arbetsskada under denna tid får sin
arbetsförmåga  bestående nedsatt skall ha rätt till
livränta enligt LAF.

==Eftersom  det  bör   finnas  en  någorlunda  fast
anknytning    till    arbetsmarknaden    för    att
arbetsskadeförsäkringen    skall   gälla   föreslår
regeringen att en person måste  vara  försäkrad för
sjukpenning  för  att kunna få rätt till  livränta.
Ersättning  enligt  LAF   skall   enligt  förslaget
betalas ut längst till den månad då personen fyller
67 år, och bestämmelserna skall gälla  oavsett  den
försäkrades födelseår. Således skall även en person
som  är  född år 1937 eller tidigare och som väljer
att kvarstå  i  arbete  efter  65  års  ålder  vara
försäkrad  för arbetsskador fram till 67 års ålder.
Ändringen föreslås  träda  i  kraft den 1 september
2001.

==Förslaget  om  höjd  ålder  för avgångsskyldighet
föranleder  enligt  regeringens  bedömning  däremot
inga  ändringar  i  reglerna  om sjukpenning  eller
rehabiliteringsersättning  enligt  lagen (1962:381)
om  allmän  försäkring  (AFL).  Sjukpenningreglerna
gäller även mellan 65 och  70  år på samma sätt som
före  65  år,  med  undantag  för  dem  som  uppbär
ålderspension  enligt  AFL  eller som på  grund  av
sjukdom   är  varaktigt  arbetsoförmögna.   I   det
reformerade       ålders-pensionssystemet       kan
pensionsrätt  tjänas  in  under  hela livet och det
finns ingen formell pensionsålder.  Av  det  skälet
har  det  i AFL inte förts in någon bestämmelse  om
att sjukpenning  skall begränsas för den som uppbär
ålders-pension enligt LIP.

==Inte  heller  föreslås   i   propositionen  några
förändringar    beträffande   förtidspension.    En
förlängning  av förtidspensionen  upp  till  67  år
skulle enligt  regeringen urholka legitimiteten för
en  bibehållen  65-årsgräns   för   garantipension.
Förtidspension skall därför, på samma  sätt  som  i
dag,  kunna  beviljas den som av medicinska orsaker
blir  arbetsoförmögen   före   65   års   ålder.  I
proposition  2000/01:96  Sjukersättning och aktivi-
tetsersättning  i  stället för  förtidspension  har
regeringen    nyligen    föreslagit    bl.a.    att
förtidspension fr.o.m. den 1 januari 2003 skall er-
sättas  av  sjukersättning  vid   långvarig   eller
varaktig    medicinskt    grundad   arbetsoförmåga.
Propositionen   är  för  närvarande   föremål   för
behandling i riksdagen och ett beslut i ärendet kan
förväntas senare denna vår.

Motioner

Margareta Andersson  m.fl.  (c)  begär i motion A14
yrkande  2 ett tillkännagivande om  anpassningar  i
socialförsäkringssystemet  beträffande sjukpenning,
rehabiliteringsersättning    och    förtidspension.
Motionärerna anser att rätten att arbeta till 67 år
bör       leda       till       anpassningar      i
socialförsäkringssystemet.

==I motion A18 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) begärs
i  yrkande  1  ett  tillkännagivande   om  flexibel
pensionsålder  mellan  55  och  70 år. Motionärerna
framhåller  att människor åldras mycket  olika.  En
del är utslitna  vid  55  år medan andra har mycket
att ge även efter 65 år. Vidare  har  den  som inte
kommer  att få mer än garantipension inte rätt  att
pensionera  sig  förrän  vid  65  år.  Det är djupt
orättvist och det drabbar företrädesvis kvinnor som
av olika skäl behövt arbeta deltid. I samma  motion
yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att övriga
lagändringar  som  föreslås  i  propositionen skall
anpassas till åldersspannet 55-70 år.

Utskottet

Rent allmänt vill utskottet framhålla att förslaget
att det skall kunna vara möjligt  för  den  som  så
vill  att  arbeta  i vart fall till 67 års ålder är
både   angeläget   och   önskvärt    eftersom   den
inkomstgrundade    ålderspensionen   i   det    nya
ålderspensionssystemet  -  till  skillnad från ATP-
systemet  -  grundas  på livsinkomstprincipen.  Det
innebär att i princip alla  inkomster  under  livet
från  16  års ålder får betydelse för pensionsnivån
liksom eventuella  inkomster intjänade efter 65 års
ålder.   I  och  med  övergången   till   det   nya
ålderspensionssystemet  är  det sannolikt att vissa
personer    kommer   att   vilja   fortsätta    att
förvärvsarbeta  även  efter 65 år för att förbättra
sin ålderspension. Förslaget om att höja åldern för
avgångsskyldighet  ytterligare  två  år  är  enligt
utskottet positivt i  den  meningen  att det kommer
att  ge dessa människor en möjlighet att  förbättra
sin pension.

==Som framgår av propositionen är det inte fråga om
att generellt höja pensionsåldern, och det föreslås
heller  inga  ändringar i rätten till pension eller
hur denna skall  beräknas. Vidare kommer det även i
fortsättningen att  finnas rätt till garantipension
från 65 års ålder på  samma  sätt som i dag, liksom
förtidspension eller motsvarande  för  den  som  av
medicinska orsaker blir arbetsoförmögen före 65 års
ålder.   Enligt   regeringen   skall  förmåner  och
försäkringar i möjligaste mån följa de regler som i
dag  gäller  för  dem  som  är  över  65   år   och
förvärvsarbetar.

==Den  som  drabbats av en arbetsskada efter 65 års
ålder skall dock  ha rätt till livränta längst till
den månad då den försäkrade fyller 67 år. Utskottet
delar regeringens uppfattning  att  möjligheten att
stanna  kvar  i  arbete  efter  65  års  ålder  bör
kombineras  med  en försäkring för arbetsskada  och
föreslår    därför   att    arbetsmarknadsutskottet
tillstyrker   regeringens   förslag.   Som   nämnts
föreslås ändringen  träda  i  kraft den 1 september
2001.    Någon   övergångsbestämmelse    är    inte
föreslagen,  vilket  innebär att livränta kan utges
även för skador som inträffat före ikraftträdandet.
Utskottet  anser dock inte  att  ersättning  därvid
skall kunna  utges för tid före ikraftträdandet och
föreslår  att  lagförslaget   kompletteras  med  en
övergångsbestämmelser  av  innebörd   att  den  nya
bestämmelsen i 4 kap. 4 § LAF inte skall  tillämpas
i   fråga   om   ersättning   som  avser  tid  före
ikraftträdandet.

==Däremot har regeringen bedömt  att  förslaget  om
höjd  ålder för avgångsskyldighet inte medför behov
av   att    ändra    reglerna    för   sjukpenning,
rehabiliteringsersättning    och    förtidspension.
Centerpartiet har i motion A14 yrkande  2  framfört
en motsatt uppfattning.

==Såvitt gäller sjukpenning gäller i princip  redan
en övre åldersgräns på 70 år, dock med undantag för
dem  som  uppbär ålderspension enligt AFL eller som
på grund av  sjukdom  är varaktigt arbetsoförmögen.
Nuvarande reglering är  således  enligt  utskottets
mening   fullt   tillräcklig   även   med  en  höjd
åldersgräns  för avgångsskyldighet och något  behov
av  ändring  av   åldersgränsen   för   rätt   till
sjukpenning kan utskottet inte se.

==För  att  få rehabiliteringsersättning förutsätts
att den försäkrade  varit  sjukskriven en viss tid,
att det har gjort en rehabiliteringsutredning  samt
upprättats  en  rehabiliteringsplan. Därefter skall
personen  i  fråga  genomgå  en  arbetslivsinriktad
rehabilitering, dvs. delta i någon form av åtgärd i
avsikt att förkorta  sjukdomstiden eller helt eller
delvis  förebygga  eller   häva   nedsättningen  av
arbetsförmågan.      Under      den     tid     den
arbetslivsinriktade  rehabiliteringen  pågår  utges
rehabiliteringsersättning. Enligt utskottets mening
är det inte rimligt varken  i  förhållande till den
försäkrade  och  dennes  arbetsgivare   eller   för
försäkringskassorna  att  en  person  efter  att ha
uppnått 65 års ålder skall kunna bli föremål för en
så  pass omfattande åtgärd. Eftersom garantipension
kommer  att  kunna  utges  fr.o.m. 65 års ålder kan
utskottet inte se att det finns  skäl  för att höja
åldersgränsen         för         rätt         till
rehabiliteringsersättning.

==När  det  gäller  förtidspension,  som  kan utges
längst t.o.m. månaden före 65-årsmånaden, instämmer
utskottet   i   regeringens   uppfattning   att  en
förlängning till 67 år skulle urholka legitimiteten
för 65-årsgränsen för garantipension. Utskottet kan
därför inte förorda en höjning av åldersgränsen för
förtidspension.

==Med    det   anförda   föreslår   utskottet   att
arbetsmarknadsutskottet    avstyrker   motion   A14
yrkande 2.

==Utskottet  vill  erinra om att  närståendepenning
enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet
för  närståendevård  och  smittbärarpenning  enligt
lagen  (1989:225)  om ersättning  till  smittbärare
utges  till  försäkrade   som  behöver  avstå  från
förvärvsarbete av skäl som  anges i respektive lag.
I  båda  fallen  utges ersättning  motsvarande  den
försäkrades   sjukpenning.    Ingen    av   lagarna
innehåller  någon  övre  åldersgräns för rätt  till
ersättning.  Utskottet konstaterar  att  nu  nämnda
ersättningar i  förekommande  fall kommer att utges
till   personer   som  ges  att  rätt   kvarstå   i
anställningen till  67  år och har inget att erinra
häremot.

Beträffande  kravet i motion  A18  om  en  flexibel
pensionsålder  mellan  55  och  70  år  konstaterar
utskottet att inkomstgrundad ålderspension  kan tas
ut  från  61  års ålder. Garantipension får tas  ut
fr.o.m. 65 år och det gäller även om den bara utges
som en utfyllnad.  Någon högsta åldersgräns för att
påbörja uttag av inkomstgrundad ålderspension eller
garantipension  finns  inte,  men  pension  betalas
senast ut fr.o.m. den månad den pensionsberättigade
fyller 70 år om denne  inte  begärt något annat. Nu
redovisade  åldersgränser är helt  i  enlighet  med
riksdagens beslut  i  juni  1998 när förslaget till
ett nytt ålderspensionssystem  antogs. Mot bakgrund
härav och då det reformerade ålderspensionssystemet
inrymmer   en  hög  grad  av  flexibilitet   finner
utskottet  inte   skäl   att   ställa   sig   bakom
motionärernas krav på en sänkning av pensionsåldern
till 55 år. En sådan ordning är också utesluten med
hänsyn  till att antalet pensionärer blir allt fler
i förhållande  till  antalet yrkesverksamma och att
stora pensionsavgångar kan förväntas inom några år.
Dessutom  ökar  medellivslängden  med  påföljd  att
pension  för varje  pensionär  genomsnittligt  sett
skall betalas  ut  under  fler år. För att klara av
ökningen   av  antalet  pensionärer   bör   andelen
yrkesverksamma  i  stället öka och framför allt bör
de  vara  kvar  i  förvärvslivet  längre.  Med  det
anförda        föreslår        utskottet        att
arbetsmarknadsutskottet avstyrker motion A18.

Stockholm den 24 april 2001

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor

Följande ledamöter har deltagit  i  beslutet: Berit
Andnor  (s),  Bo Könberg (fp), Margit Gennser  (m),
Anita Jönsson (s),  Ulla  Hoffmann  (v), Rose-Marie
Frebran (kd), Gustaf von Essen (m), Göran  Lindblad
(m), Lennart Klockare (s), Ronny Olander (s), Sven-
Erik  Sjöstrand  (v),  Fanny  Rizell (kd), Kerstin-
Maria  Stalin  (mp),  Birgitta Carlsson  (c),  Mona
Berglund Nilsson (s) och Margareta Cederfelt (m).

Avvikande mening

Flexibel pensionsålder

Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:

Vår syn på frågan om pensionsåldern  grundar sig på
vår  människosyn.  Människor  åldras  helt   enkelt
mycket  olika.  En del är trötta och utslitna redan
vid 55 år, medan andra har mycket att ge även efter
65 år. Av denna anledning  vill  vi  ha en flexibel
pensionsålder mellan 55 och 70 år.

==Det pensionssystem som just införts  har vi sedan
starten  varit  kritiska  till. En dyr, komplicerad
beräkning slutar trots allt  för  många  med att de
inte kommer att få mer än garantipension.  Det  nya
pensionssystemet innebär djupa orättvisor genom att
de  som  under sitt liv av olika skäl behövt arbeta
deltid får  betydligt  mindre pension än andra. Det
är  i huvudsak kvinnor som  drabbas.  De  som  inte
kommer  upp  i  annan pension än garantipension har
inte heller rätt  att  pensionera sig förrän vid 65
år, till skillnad från andra som kan göra det redan
vid 61 år. Fortfarande är  de lågt betalda arbetena
också de mest slitsamma. De  yrken som är tyngst är
i dag de arbeten som kvinnor har  inom  vården.  En
hel   del   av  dessa  personer  skulle  behöva  ha
möjlighet till  deltidspension  eller  kunna  gå  i
pension redan vid 55 år.

==Vi  är  väl  medvetna  om  att  den  demografiska
utvecklingen  skapat  en  allmän  oro för att  inte
tillräckligt     många     skall     förvärvsarbeta
tillräckligt länge för att klara finansieringen  av
pensioner   och   allmän   välfärd.  Vi  vill  dock
framhålla  att  eventuella  tankar   om   att  höja
pensionsåldern inte är rätt väg att gå. Vi  tror  i
stället  på  att,  genom  arbetstidsförkortning och
annan flexibilitet i arbetsliv  och livet i övrigt,
göra arbetslivet mer attraktivt för  dem  som  vill
fortsätta att arbeta i högre åldrar.

==Sammanfattningsvis  har vi således inte något att
erinra  mot att den enskilde  får  rätt  att  själv
välja att  arbeta  längre  än vad som är fallet nu,
men att denna möjlighet skall  gälla  mellan  55 år
och  70  år. Vi anser vidare att samtliga lagar som
berörs och som behandlas i propositionen bör ändras
till att gälla detta åldersspann.

Med det anförda tillstyrker vi
motion A18 om en flexibel
pensionsålder mellan 55 och 70
år och om en anpassning av
övriga lagändringar till detta
åldersspann.

Särskilt yttrande

Höjd ålder för avgångsskyldighet

Ulla Hoffmann  och  Sven-Erik  Sjöstrand  (båda  v)
anför:

Vänsterpartiet  har  i  en  motion med anledning av
regeringens förslag om rätt att  kvarstå  i  arbete
till  67  års  ålder  begärt  att  förslaget  skall
avslås. Vi anser att det av följande skäl inte  bör
genomföras.

==I  Sverige  har  sedan  lång tid arbetsmarknadens
parter  avtalat  om villkoren  på  arbetsmarknaden.
Lagar  har för parterna  varit  dispositiva,  medan
tvingande  lagstiftning  har  undvikits.  Detta har
också stadfästs genom att Sverige ratificerat ILO:s
konventioner på området.

==Motivet  till att regeringen föreslår ett  avsteg
från svensk  tradition  och  ILO-konventionerna  är
införandet  av  det nya pensionssystemet. Genom det
nya   ålderspensionssystemet    kan   det   behövas
ytterligare några år i arbete för  vissa för att få
en  hygglig  pension.  Detta  är  det underliggande
budskapet  i  propositionen. Metoden  som  föreslås
innebär   dock  att   kollektivavtalets   ställning
ifrågasätts. Vi delar regeringens outtalade oro för
det nya pensionssystemets  effekter.  Stora grupper
löntagare  med dåliga anställningsvillkor  riskerar
att få en dålig  pension.  Men  lösningen  på detta
problem  kan inte vara att riva upp sedan lång  tid
mödosamt uppbyggda  kollektivavtal. I stället anser
vi att ordningen med  kollektivavtal bör säkras och
propositionens förslag följaktligen avvisas.

==Problemen  med  lågt arbetskraftsdeltagande  före
ordinarie  pensionsålder   bör  angripas  genom  en
kraftfull    satsning   på   bättre    arbetsmiljö,
anpassningar av  arbetslivet  till  olika personers
arbetsförmåga  och ökade möjligheter att  kombinera
arbete  med  delpension.  En  arbetstidsförkortning
ökar  också de  äldres  möjligheter  till  fortsatt
deltagande i arbetslivet.

:
= "Ja" ""

Bilaga 4

Socialutskottets yttrande

2000/01:SoU3y

Rätt att arbeta till 67 års ålder

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet   har   den  29  mars  2001
beslutat bereda socialutskottet tillfälle att yttra
sig  över regeringens proposition  2000/01:78  Rätt
att arbeta till 67 års ålder.

Socialutskottet begränsar yttrandet
till avsnitten 8.5.3
Läkarvårdsersättning och ersättning
för sjukgymnastik och 8.5.4
Tandvårdsersättning samt till
motionerna A15 (m), A17 (v)
yrkandena 5-7 och A18 (mp) yrkande
2.

Utskottet

Åldersgränserna för att erhålla
läkarvårdsersättning,
tandvårdsersättning samt ersättning
för sjukgymnastik

Propositionen

I propositionen  anförs  att  det är väsentligt att
möjligheten att arbeta efter 65  års ålder är reell
och att inte andra regler motverkar  detta.  Som en
konsekvens  av  den  föreslagna  höjda  åldern  för
avgångsskyldighet    för    arbetstagare   föreslår
regeringen   att   även   åldersgränsen   i   lagen
(1993:1651)  om  läkarvårdsersättning   (LOL)   för
privata  läkare och lagen (1993:1652) om ersättning
för sjukgymnastik  (LOS)  för privata sjukgymnaster
skall    höjas   till   den   höjda    nivån    för
avgångsskyldighet,  dvs.  till  67  år.  Regeringen
anser   det   däremot   inte  rimligt  att  föreslå
ytterligare    höjning    av    åldersnivån     för
läkarvårdsersättning     och     ersättning     för
sjukgymnastik  ovanför  den  generella  gränsen för
avgångsskyldighet. Gränserna bör enligt regeringens
uppfattning  följas  åt.  Det  bör  i  sammanhanget
betonas att ålderspensionssystemet saknar  en  övre
gräns  för  såväl  intjänande  av  pensionsrätt som
uttag  av pension, anför regeringen.  67-årsgränsen
har därför ingen direkt anknytning till reglerna om
ålderspension  lika litet som en 70-årsgräns skulle
ha det. Den höjda  gränsen  bör  gälla för alla som
vid ikraftträdandet är under 67 år.

==Vad     härefter     gäller     tandläkare    och
tandhygienister anför regeringen att  de  i dag kan
arbeta  vidare  efter 65 år men att de då inte  får
tandvårdsersättning   från  försäkringskassan  utan
måste ta ut hela behandlingsarvodet  av  patienten,
se 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
(AFL).  Det medför att vårdgivaren inte konkurrerar
på samma  villkor som sina yngre kollegor. Om denna
åldersgräns  bibehålls  så skulle gränsen, på samma
sätt  som gäller för läkare  och  sjukgymnaster,  i
praktiken   fungera   som   ett   arbetshinder  som
motverkade   syftet   med  den  höjda  åldern   för
avgångsskyldighet.

==Regeringen   anför   att    det    finns   starka
principiella  skäl  för att det skall vara  möjligt
att arbeta längre än  till  65  år  och  att  denna
möjlighet skall vara generell. Det är då väsentligt
att undanröja faktiska hinder. Det föreslås således
att   den   nu   gällande   åldersgränsen  avseende
tandläkare och tandhygienister höjs från 65 till 67
år. Åtgärden bedöms också leda  till att bristen på
vårdgivarresurser i detta avseende på vissa ställen
i landet kan avhjälpas betydligt.

==För   läkarvårdsersättning  och  ersättning   för
sjukgymnastik  kan  landstinget medge undantag från
åldersgränsen.  Till  skillnad   från  läkarna  och
sjukgymnasterna är dock flertalet  tandläkare  inte
knutna  till  landstinget,  varför  en  motsvarande
undantagsbestämmelse  enligt  regeringen  inte   är
aktuell beträffande tandläkare.

==De  höjda gränserna i LOL, LOS och AFL bör enligt
regeringen  gälla  för alla som vid ikraftträdandet
är under 67 år.

Tidigare behandling

Socialutskottet   har    nyligen    i    betänkande
2000/01:SoU10   Hälso-   och  sjukvårdsfrågor  m.m.
behandlat frågan om åldersgränserna för att erhålla
läkarvårdsersättning,   tandvårdsersättning    samt
ersättning  för  sjukgymnastik.  Utskottet  anförde
följande.

Enligt       gällande      lagstiftning      får
läkarvårdsersättning                  respektive
sjukgymnastikersättning  inte  lämnas  till   en
läkare  eller sjukgymnast som vid vårdtillfället
har fyllt 65 år om inte landstinget medger något
annat.  Vidare   framgår   av  lagen  om  allmän
försäkring att ersättning för tandvård lämnas av
försäkringskassan  till  vårdgivaren  endast  om
tandvården utförts av en legitimerad  tandläkare
eller tandhygienist som inte har fyllt  65 år. I
dag  råder stor brist på läkare, tandläkare  och
annan     vårdpersonal,     vilket    gör    att
tillgängligheten till vård är begränsad. Behovet
av vårdpersonal av bl.a. de nämnda  kategorierna
kan   vidare  förutses  öka  de  närmaste  åren.
Utskottet  anser  därför  att  det är av största
vikt att ta till vara den kompetens  som  utgörs
av  de  läkare,  tandläkare, tandhygienister och
sjukgymnaster som  fyllt  sextiofem  år.  I  den
lagrådsremiss  som  regeringen  överlämnat  till
Lagrådet  föreslås  att  åldersgränsen  för  att
erhålla                    läkarvårdsersättning,
tandvårdsersättning  respektive  ersättning  för
sjukgymnastik höjs till  67 år. En proposition i
frågan skall enligt uppgift  från  Regeringskan-
sliet  överlämnas  till  riksdagen  i slutet  av
innevarande  månad.  Enligt  utskottet utgör  de
aviserade  förslagen  visserligen  ett  positivt
första steg men är dock  otillräckliga med tanke
på behoven. Det bör  vara  möjligt för de läkare
och  andra  som  så  önskar  att  fortsätta  sin
verksamhet med offentlig finansiering även efter
67 års ålder. Utskottet vill i  detta sammanhang
erinra  om  att  även  de läkare, sjukgymnaster,
tandläkare  och tandhygienister  som  fortsätter
att arbeta efter  67  års ålder självfallet står
under Socialstyrelsens  tillsyn.  Regeringen bör
snarast återkomma till riksdagen med förslag som
innebär  att  åldersgränserna  för  att  erhålla
läkarvårdsersättning,  tandvårdsersättning  samt
ersättning  för  sjukgymnastik   avskaffas.  Vad
utskottet nu anfört med anledning  av motionerna
1998/99:So244 (m) yrkande 10, 2000/01:So306 (m),
2000/01:So436   (m),   2000/01:So534  (mp)   och
2000/01:So539 (c) yrkande  8  bör ges regeringen
till känna. (Res. s och v.)

Motionerna

I  motion  A15  av  Cristina  Husmark Pehrsson  (m)
begärs  ett  tillkännagivande  om  vad  i  motionen
anförs  om  att  avskaffa åldersgränserna  för  att
erhålla  läkarvårdsersättning,  tandvårdsersättning
och ersättning  för sjukgymnastik. Motionären anför
att   behovet   av  vårdpersonal,   bl.a.   läkare,
sjukgymnaster, tandläkare  och  tandhygienister kan
förutses   öka  de  närmaste  åren.  Propositionens
förslag utgör ett steg i rätt riktning, men innebär
att  man  fortfarande  bortser  från  många  äldres
kunskap, kompetens  och  förmåga. Åldersgränserna i
de  aktuella  lagarna bör därför  slopas  helt  och
hållet, anför motionären.

==I motion A17  av  Hans Andersson m.fl. (v) begärs
att  riksdagen  avslår   regeringens  förslag  till
ändringar i lagen om läkarvårdsersättning, lagen om
ersättning för sjukgymnastik  och  lagen  om allmän
försäkring (yrkandena 5-7). Motionärerna anför  att
förslagen att förlänga ersättningsrätten till 67 år
för    läkare,    sjukgymnaster,   tandläkare   och
tandhygienister inte berör anställningsskyddslagen.
Det finns enligt motionärerna  inte  anledning  att
ändra nuvarande lagstiftning rörande dessa gruppers
ersättning.  Nuvarande  lagstiftning  ger möjlighet
till fortsatt verksamhet med ersättning  efter  den
allmänna  pensionsålderns  inträffande  genom avtal
med landsting.

==I motion A18 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) begärs
ett   tillkännagivande   om   att   anpassa  övriga
lagändringar  som  föreslås  i  propositionen  till
åldersspannet  55-70  år (yrkande 2).  Motionärerna
anför att människor åldras  mycket olika och att en
flexibel pensionsålder mellan  55  och  70  år  bör
införas.  Motionärerna  anför att de inte har något
att erinra mot att den enskilde  får rätt att själv
kunna välja att arbeta vidare. Denna rätt skall den
enskilde dock erhålla redan vid 55  års  ålder, och
möjlighet  att kunna kvarstå i arbete skall  finnas
upp till 70 års ålder.

Socialutskottets bedömning

Utskottet delar  regeringens  bedömning  att det är
väsentligt att möjligheten att arbeta efter  65 års
ålder  är reell och att inte andra regler motverkar
detta.  På   grund   härav   tillstyrker  utskottet
förslaget  att  åldersgränserna   för  att  erhålla
läkarvårdsersättning                     respektive
sjukgymnastikersättning i LOL och LOS höjs  till 67
år fr.o.m. den 1 september 2001. Av samma skäl  bör
åldersgränsen      avseende      tandläkare     och
tandhygienister  i  AFL höjas. Motionerna  A17  (v)
yrkandena 5-7 och A18 (mp) yrkande 2 bör avstyrkas.

==Utskottet  är däremot  inte  berett  att  föreslå
ytterligare höjning  av åldersgränserna. Motion A15
(m) bör enligt utskottets uppfattning avstyrkas.

Stockholm den 24 april 2001

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har  deltagit i beslutet: Ingrid
Burman  (v),  Susanne  Eberstein   (s),   Margareta
Israelsson  (s),  Rinaldo  Karlsson  (s),  Chatrine
Pålsson  (kd),  Leif  Carlson (m), Hans Hjortzberg-
Nordlund  (m),  Lars  U  Granberg   (s),  Elisebeht
Markström  (s),  Rolf Olsson (v), Cristina  Husmark
Pehrsson  (m),  Kenneth   Johansson   (c),  Kerstin
Heinemann (fp), Lars Elinderson (m), Kent  Härstedt
(s), Gunnar Goude (mp) och Sven Brus (kd).

Avvikande meningar

Avslag på propositionens förslag

Ingrid Burman och Rolf Olsson (v) anför:

Enligt vår uppfattning finns det inte anledning att
ändra  nuvarande  lagstiftning  avseende  rätt  att
erhålla  läkarvårdsersättning,  tandvårdsersättning
samt ersättning för sjukgymnastik.  Landstingen kan
i dag träffa avtal med läkare och sjukgymnaster  om
fortsatt  verksamhet efter fyllda 65 år. Vidare kan
landstingen  också  träffa enskilda avtal med andra
personalkategorier om  att  de  skall stanna kvar i
tjänsten efter pensionsåldern. Det  är  enligt  vår
uppfattning  en  bra  ordning  som  många landsting
använder  sig av. Förslaget om en höjd  åldersgräns
till 67 år  har  väckts  för  att harmonisera denna
lagstiftning    med  en  tänkt  ändring   i   lagen
(1982:80)  om  anställningsskydd,  en  ändring  som
enligt vår uppfattning  bl.a.  innebär  att Sverige
bryter mot ILO-konventionerna nr 98 och nr  154 och
som   vi   avvisar.  Vi  ser  därför  heller  ingen
anledning att  skapa  särregler  i  den ovan nämnda
lagstiftningen.   Som  anförs  i  motion  A17   (v)
yrkandena   5-7   bör   riksdagen    därför   avslå
regeringens förslag till ändringar i LOL,  LOS  och
AFL.

Rätt för läkare m.fl. att fortsätta
sin verksamhet efter fyllda 67 år
med offentlig finansiering

Chatrine  Pålsson  (kd),  Leif  Carlson  (m),  Hans
Hjortzberg-Nordlund  (m), Cristina Husmark Pehrsson
(m), Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp),
Lars Elinderson (m) och Sven Brus (kd) anför:

I dag råder stor brist  på  läkare,  tandläkare och
annan vårdpersonal, vilket gör att tillgängligheten
till vård är begränsad. Behovet av vårdpersonal  av
bl.a.  de  nämnda  kategorierna kan vidare förutses
öka de närmaste åren. Vi anser därför att det är av
största vikt att ta  till  vara  den  kompetens som
utgörs  av  de  läkare, tandläkare, tandhygienister
och sjukgymnaster  som  fyllt  65  år. Vi anser att
förslagen i propositionen utgör ett positivt första
steg,  men  de är dock otillräckliga med  tanke  på
behoven.  Det   bör  enligt  vår  uppfattning  vara
möjligt för de läkare  och  andra som så önskar att
fortsätta sin verksamhet med offentlig finansiering
även efter 67 års ålder. I detta sammanhang vill vi
erinra  om  det  tillkännagivande   som  utskottets
majoritet gjorde i betänkande 2000/01:SoU10 och som
innebar  att  regeringen snarast bör återkomma  med
förslag som innebär  att  åldersgränserna  för  att
erhålla  läkarvårdsersättning,  tandvårdsersättning
samt  ersättning för sjukgymnastik  avskaffas.  Vad
här anförts med anledning av motion A15 (m) bör ges
regeringen till känna.