Psykiskt stördas villkor
Betänkande 1993/94:SoU28
Socialutskottets betänkande
1993/94:SOU28
Psykiskt stördas villkor
Innehåll
1993/94
SoU28
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:218 Psykiskt stördas villkor, 24 motionsyrkanden som väckts med anledning av propositionen och 17 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994.
Utskottet tillstyrker i huvudsak regeringens förslag om ändring i socialtjänstlagen och om ändring i lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård samt regeringens förslag att till Bidrag till psykiatriområdet för budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på 200 miljoner kronor. Utskottet förordar dock vissa ändringar när det gäller fördelningen av medlen.
Förslaget om ändring i socialtjänstlagen innebär att 21 a § förtydligas genom att det föreskrivs att kommunens uppgifter avser människor med såväl fysiska som psykiska funktionshinder.
Den föreslagna ändringen i lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård innebär att kommunerna får ett lagreglerat obligatoriskt betalningsansvar för vissa långvarigt psykiskt störda. Betalningsansvaret skall gälla för patienter som vårdats sammanhängande mer än tre månader i sluten psykiatrisk vård och som av läkare med specialistkompetens i psykiatri bedömts vara medicinskt färdigbehandlade. Utskottet tillstyrker förslaget men föreslår med anledning av tre motioner (v), (s) och (fp) att riksdagen ger regeringen till känna att betalningsansvaret utvidgas till att gälla dem som vårdats inom psykiatrin vid återkommande tillfällen, sammanlagt sex månader eller mer under de senaste tre åren.
Utskottet förordar med anledning av en motion (s) att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att överväga frågorna om ansvarsfördelningen mellan kommunen och landstinget såvitt gäller den psykiatriska hälso- och sjukvården vid de särskilda boendeformerna, psykiatrisk hemsjukvård och rehabilitering.
I samband med att Socialstyrelsen ges i uppdrag att genomföra en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården bör enligt utskottet styrelsen, med anledning av motioner (v) och (s), även överväga frågan om att säkerställa tillgången på behandlingsformer av god kvalitet t.ex. psykoterapi.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande med anledning av motioner (v), (s) och (fp) att den interdepartementala arbetsgrupp som arbetar på en rapport för att hejda ökningen av och på längre sikt minska antalet förtidspensionärer även skall ta upp rehabiliteringsaspekterna och överväga att göra om sjukbidraget till en form av rehabiliteringsbidrag.
Utskottet anser att kommuner och landsting, på högst 10 orter, bör genomföra försöksverksamheter med samverkan mellan den psykiatriska vården och socialtjänsten beträffande vården av de svårt psykiskt störda missbrukarna.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande med anledning av en motion (s) att Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) bör utvärdera behandlingsmetoderna inom psykiatrin utifrån ett social-psykiatriskt perspektiv.
Övriga motioner avstyrks.
Till betänkandet har fogats en meningsyttring (v).
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen (Socialdepartementet) att riksdagen 1. antar regeringens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), 2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård samt 3. till Bidrag till psykiatriområdet för budgetåret 1994/95 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 200 miljoner kronor för de ändamål som redovisas i propositionen (avsnitt 5, 7, 9, 11 och 14).
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:So60 av Birgit Henriksson och Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om precisering av föreslagen försöksverksamhet i syfte att förbättra villkoren för de psykiskt störda.
1993/94:So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär ett förtydligande av 21 a § socialtjänstlagen enligt vad i motionen anförts om ett förtydligande av personkretsen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förtydligande av behandlingsansvaret enligt vad i motionen anförts om att den enskilde inte skall drabbas på grund av ekonomiska överväganden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av den kommande skatteväxlingen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett förtydligande av RFV:s och försäkringskassornas ekonomiska ansvar för psykiskt stördas rehabilitering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett särskilt rehabiliteringsbidrag till psykiskt störda som inte omfattas av ersättningar från socialförsäkringssystemet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förstärka resurserna till Nämnden för vårdartjänst så att psykiskt störda kan delta i s.k. anpassningskurser,
7. att riksdagen hos regeringen begär att Nämnden för vårdartjänst får i uppdrag att utreda de brister som finns när det gäller psykiskt stördas möjlighet till folkbildning och komma med förslag till ett åtgärdsprogram,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättningar från det allmänna försäkringssystemet till psykoterapi m.m.,
9. att riksdagen beslutar att psykiskt störda skall omfattas av LSS-regeln om en sysselsättningsgaranti,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om benämningen personligt ombud för kontaktpersoner till psykiskt störda,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet av ett nationellt institut mot tortyr och organiserat våld i enlighet med vad som i motionen anförts.
1993/94:So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges i uppdrag att i samband med uppföljningen av LSS beräkna kostnaderna för att ge psykiskt störda rätt till daglig sysselsättning,
2. att riksdagen beslutar att sjukbidraget för psykiskt störda slopas och ersätts med ett rehabiliteringsbidrag,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder mot onödiga sjukbidrag och förtidspensioner i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att 100 miljoner kronor per år av bidraget till utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och socialtjänst reserveras för rehabiliteringsinsatser, bl.a. i form av pilot- och försöksverksamheter,
5. att riksdagen beslutar om en omfördelning inom ramen för de i propositionen föreslagna stimulansmedlen så att 3, 6 och 9 miljoner kronor tillförs SBU under åren 1994/95 resp. 1995/96 och 1997 för SBU:s arbete med utvärdering av psykiatrins vårdmetodik,
6. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges i uppdrag att följa upp och utvärdera psykiatrireformen och utforma riktlinjer för den psykiatriska vården och därför tilldelas statliga medel med 12 miljoner kronor,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av vårdgaranti för psykoterapeutisk behandling,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reglerna för det kommunala betalningsansvaret för patienter inom sluten psykiatrisk vård,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tidsplanen för huvudmannaskapsförändringen,
10. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges i uppdrag att klarlägga vad som är kommunens resp. landstingets ansvar för den psykiatriska hälso- och sjukvården vid de särskilda boendeformerna, psykiatrisk hemsjukvård samt rehabilitering.
1993/94:So63 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begreppet medicinskt färdigbehandlad och tidsfaktorn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabilitering.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994
1993/94:So268 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utvecklingscenter för psykiskt stördas livsvillkor.
1993/94:So414 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning enligt vad i motionen anförts om behovet av en psykiatriutredning som gäller barn och ungdomar.
1993/94:So420 av Gullan Lindblad och Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att tillsätta en psykiatriutredning avseende barn och ungdomar.
1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bristerna när det gäller situationen för de psykiskt störda.
1993/94:So439 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrad inriktning av vårdpolitiken så att vårdhem för psykiskt störda kan finnas kvar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de psykiskt störda ges valfrihet i fråga om boende.
1993/94:So446 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att inrätta ett center för diagnostik och dokumentation av tortyrskador lokaliserat till Stockholm.
1993/94:So450 av Kent Olsson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt för läkare med vårdavtal att begära polisassistans och kvarhålla patient som skall undersökas för eventuell psykiatrisk tvångsvård.
1993/94:So464 av Karl-Gösta Svenson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård vid Rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska avdelningar även efter det att en undersökning är avslutad.
1993/94:So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan alla berörda instanser när det gäller vård och omsorg om de psykiskt handikappade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett kommunalt primäransvar för den öppna vården och omsorgen om de psykiskt handikappade,
3. att riksdagen hos regeringen enligt vad i motionen anförts begär en utredning om hur en skatteväxling för hela psykiatrin kan genomföras utan att utesluta någon del av psykiatrin,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av personliga ombud för psykiskt handikappade och om deras behov av en stödfunktion utan att ge avkall på personernas integritet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett särskilt stödboende för vissa grupper av psykiskt handikappade,
7. att riksdagen beslutar att försäkringskassorna skall ha det fulla ansvaret för de psykiskt handikappades rehabilitering enligt vad i motionen anförts om samverkan mellan socialtjänsten och försäkringskassan i de fall där personen är 0-klassad,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de psykiskt handikappades behov av resurser för en rikare fritid.
1993/94:Ju510 av Holger Gustafsson (kds) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning i den rättspsykiatriska vården.
Utskottet
Bakgrund
Psykisk ohälsa i befolkningen
Begreppet psykisk störning är vittomfattande. Det innefattar såväl sådana psykiska besvär av kortvarig karaktär som människor hanterar på egen hand och med hjälp av vänner och anhöriga som psykiska sjukdomar, vilka medför behov av insatser från den psykiatriska vården.
Det finns i Sverige få undersökningar som kan ge en bild av hur människor själva upplever sin psykiska hälsa. De uppgifter som finns är hämtade från de regelbundna undersökningar som beskriver den svenska befolkningens levnadsförhållanden -- Levnadsnivåundersökningen (LNU) och Undersökningar av Levnadsförhållandena (ULF). I dessa, som omfattar 8 000--10 000 individer, finns variabler som kan användas som indikatorer på psykisk ohälsa. Dessa uppgifter tyder på att ca 13 % av den svenska befolkningen upplever psykisk ohälsa.
Kvinnor i Sverige upplever i större utsträckning ohälsa än män och skillnaden är störst när det gäller psykiska besvär. Men det är också inom detta område som den enda utjämningen vad gäller sjuklighet mellan könen kan skönjas vid en jämförelse mellan åren 1981 och 1991. Under denna period ökade de psykiska besvären något bland män samtidigt som de minskade bland kvinnor.
Generellt sett ökar antalet psykiska sjukdomstillstånd med stigande ålder, även om vissa störningar av neurotiskt slag liksom missbruk och självmordsförsök, som har visat sig ha starka samband med psykisk ohälsa, är vanligare i yngre åldersgrupper.
Psykisk ohälsa är också relaterad till bl.a. civilstånd och socialgruppstillhörighet. Bland frånskilda personer finns en hög andel med tecken på psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är också vanligare bland ogifta män än bland gifta, medan förhållandet är det motsatta för kvinnor. Psykisk ohälsa tycks relativt sett vara vanligare bland personer i lägre socialgrupper än i högre.
Förekomsten av psykisk ohälsa i befolkningen är relativt konstant över tiden. Det finns dock tendenser till att insjuknandet i schizofreni minskar något medan de neurotiska störningarna ökar.
Sannolikt upplever alla människor under sin levnadstid någon form av psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan utgörs i de flesta fall av kriser eller av lättare neuroser. Gemensamt för de flesta av dessa tillstånd är att de inte under någon längre tid allvarligt påverkar den enskildes livsvillkor. Med de stödresurser som finns i omgivningen återvinner man inom överskådlig tid sin psykiska hälsa.
Bland de tillstånd som betecknas som psykiska sjukdomar är neuroser de vanligaste. Effekterna av en neuros kan vara nog så allvarliga, men den enskilde har oftast en klar uppfattning om var gränsen för störningen går och har också i stort sett kvar sin förmåga att handskas med sin omgivning. I många fall är neuroser av övergående karaktär. Men det förekommer också att människor plågas av en neurotisk störning under mycket lång tid.
De psykotiska störningarna är mindre vanliga, men har ofta långvariga, ibland livslånga förlopp. Det gäller särskilt de schizofrena störningarna.
Psykiskt stördas levnadsförhållanden
Generellt sett finns det stora skillnader i levnadsvillkor mellan den del av befolkningen som uppger att den inte har några eller endast har tillfälliga psykiska besvär och dem som lider av långvariga psykiska sjukdomar. Bland de sistnämnda finns det fler som saknar egen bostad. De är i större utsträckning ensamstående, har kortare utbildning, förvärvsarbetar i mindre utsträckning och har färre sociala kontakter och fritidssysselsättningar utanför hemmet.
I fråga om boendeförhållanden finns en klar skillnad mellan den del av befolkningen som anser sig fri från psykiska besvär eller uppger endast tillfälliga besvär och övriga jämförbara grupper. Den i stort sett besvärsfria delen av befolkningen bor i eget boende, medan 10 % förtidspensionärer och människor som har långvarig psykisk sjukdom bor på institution och ytterligare en liten del kollektivt.
Graden av uppgiven psykisk ohälsa skiljer sig kraftigt åt mellan grupper med olika civilstånd. Av dem som uppger sig inte ha några psykiska besvär alls lever drygt 50 % som gifta eller i samboförhållanden. Av dem som anger sig ha tillfälliga psykiska besvär är andelen gifta eller samboende drygt 40 %. Bland de långtidssjuka är andelen drygt 30 %.
När det gäller utbildning har knappt 40 % av normalbefolkningen enbart genomgått folkskola, grundskola eller realskola. Motsvarande andel är drygt 50 % i gruppen psykiatriska öppenvårdspatienter och 63 % i gruppen förtidspensionerade.
I den grupp som inte har några psykiska problem ligger andelen som är i arbete lika för män och kvinnor, 71 %. Både bland dem som uppgivit lättare besvär och allvarligare psykiska problem är andelen förvärvsarbetande bland männen 61 % och bland kvinnor 51 %.
När det gäller socialt nätverk i definitionen tillgång till någon nära vän utanför familjen, saknar män oftare än kvinnor en nära vän att kunna vända sig till. Både för män och kvinnor gäller att ju fler och svårare psykiska besvär man uppger sig ha, desto större blir andelen som inte har någon nära vän. Bland psykiskt besvärsfria kvinnor har 17 % inte någon vän medan motsvarande andel är 44 % bland förtidspensionerade kvinnor.
Psykiskt stördas och anhörigas upplevelser av psykiatrin
Psykiatriutredningen anordnade under år 1991 en hearing med representanter från Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) och Intresseföreningen för schizofreni (IFS).
RSMH och IFS presenterade vid hearingen sina erfarenheter, krav och önskemål när det gäller samhällets service, stöd och vård till de psykiskt störda. Även intervjuer med psykiskt störda och anhöriga har gjorts för att komplettera materialet från hearingen.
Av materialet framgår följande.
De psykiskt stördas upplevelser av psykiatrin
Det första mötet med psykiatrin blir oftast avgörande för resultatet av behandlingsinsatserna. Den enskilde patienten har en förhoppning att i mötet med psykiatrin bli sedd och förstådd. Han vill bli synlig och få hjälp med problem som han för tillfället saknar förmåga att lösa på egen hand. Det är viktigt att ta del av individens hela bakgrund och liv för att förstå yttringarna av det psykiska lidandet. Härvidlag upplever alltför många av psykiatrins patienter att de sviks av företrädarna för psykiatrin. Dessa betonar ofta det sjuka på bekostnad av det friska hos individen. Patienten blir ett objekt som företer olika sjukdomssymtom som skall botas oftast med hjälp av biokemiska behandlingsmetoder.
Relationen mellan patienten och psykiatrins personal kan också beskrivas i termer av makt. Som psykiskt störd förlorar man mycket av makt och inflytande över det egna livet. Andra går in och tar över ansvaret för och besluten om det man normalt ansvarar för och beslutar om på egen hand.
De anhörigas upplevelser av psykiatrin
Anhöriga berättar om rädslan och förvirringen inför mötet med den anhöriges psykiska sönderfall. Ett dominerande tema i problembilden, förutom de problem man möter i vården, är känslan av skuld till situationen och känslan av utanförskap i förhållande till vårdapparaten. Något som underhåller och bidrar till förvirringen och skuldkänslan är psykiatrins bristande förmåga att informera och involvera den anhörige i behandlingen och bemötandet på institutionerna.
Ett centralt begrepp för anhöriga till schizofrena är skulden. Utöver den olycka som drabbat deras anhöriga och därmed dem själva, läggs den outtalade känslan av skam och skuld på deras axlar. Många anhöriga upplever inställningen som anklagande från sjukvårdens och samhällets sida.
Samtidigt som familjerna skuldbeläggs för sjukdomen anses de goda nog att ta hand om den sjuke när han eller hon inte kan arbeta och försörja sig. Många anhöriga upplever det som en dubbelmoral att dels bemötas med en avvisande hållning, vilken man uppfattar som en signal om att man har en skadlig inverkan på patienten, dels förväntas ta hand om patienten efter utskrivningen.
Det görs för litet inom psykiatrin för kontakten med anhöriga. Det är svårt att få information och kontakt. Många anhöriga är missnöjda med det bemötande de fått. Många möter en främmande värld på sjukhuset eller institutionen. Detta i en situation som redan är skrämmande nog, nämligen att ha en anhörig som tappat fotfästet och blivit okontaktbar. Åtskilliga vittnar om att bli kallsinnigt bemötta i denna svåra situation: en avvisande hållning, bristande information och ovilja att kommunicera med anhöriga.
Psykiatrin har enligt många anhöriga i stort sett misslyckats med att etablera tidiga kontakter med anhöriga. Inte bara inom akutpsykiatrin verkar frånvaron av kommunikation mellan anhöriga och vårdansvariga lida brister. Många anhöriga klagar på utanförskap även när patienten behandlas i öppenvården.
Psykiatrins oförmåga att se de anhöriga som en resurs i vård- och rehabiliteringsarbetet är något som de anhöriga upplever som ett dilemma. De menar att det är alltför vanligt att de förmenas rätten att följa patienten i behandlingen och därmed delta i patientens rehabilitering. Det borde var naturligt för psykiatrin att skapa ett öppnare förhållningssätt till de anhöriga, bl.a. eftersom det i stor utsräckning är till de anhöriga den psykiskt störde återvänder efter den akuta vårdtiden.
Socialutskottet har i sina kontakter med Riksförbundet av Intresseföreningar för schizofreni (Riks-IFS) fått erfara hur en anhörig till en psykiskt störd person upplever situationen. De anhöriga som har kontakt med förbundet har ofta samma erfarenheter när det gäller vård eller avsaknad av vård om deras anhöriga.
De har upplevt hur det är att ha en nära anhörig som familjen och omgivningen ser är psykiskt störd, men trots detta finns ingen hjälp att få vare sig från psykiatrin eller socialtjänsten trots att det gäller en person som förlorar verklighetsuppfattningen, uppträder hotfullt, saknar sjukdomsinsikt och som sakta "förfaller". I och med att personen saknar sjukdomsinsikt går det inte att på frivillig väg ordna psykiatrisk vård. Samtidigt kanske personen inte är tillräckligt sjuk eller farlig för sig eller omgivningen för att det kan bli aktuellt med tvångsvård. Trots otaliga kontakter med både psykiatrin och socialtjänsten går det inte att få hjälp. I stället upplever de anhöriga en avvisande attityd från psykiatrin och socialtjänsten, samtidigt som man vet att när det gäller t.ex. schizofreni kan ett tidigt ingripande/vårdinsats förhindra eller åtminstone bromsa sjukdomens förlopp.
Psykiatriutredningen
Psykiatriutredningen avlämnade sitt slutbetänkande Välfärd och valfrihet -- service, stöd och vård för psykiskt störda (SOU 1992:73) i september 1992.
Psykiatriutredningens huvuduppgift har varit att föreslå åtgärder vad gäller ansvarsfördelning och organisation av service, stöd och vård till psykiskt störda. Syftet med förslagen skall vara att förbättra psykiskt stördas livssituation och öka deras möjlighet till gemenskap och delaktighet i samhället.
Den psykiskt stördes vardagliga liv, med alla dess olika aspekter, har stått i centrum för utredningens arbete. Uppdraget har varit brett och täckt alla samhällsområden som har relevans för den psykiskt stördes vardagliga liv. Utredningen har utgått från ett klient- och anhörig/närståendeperspektiv.
Psykiatriutredningen har föreslagit att följande mål eller principer skall vara vägledande för alla de service-, stöd- och vårdinsatser som riktas till psykiskt störda med långvariga funktionshinder: Den psykiskt störde skall ha samma rättigheter och skyldigheter som andra grupper i samhället. Den psykiskt störde skall ha rätt till service, stöd och vård av god kvalitet som är anpassad till hans individuella förutsättningar och behov. Den psykiskt stördes egna val och prioriteringar skall vara utgångspunkten för alla insatser som riktas till honom. Service, stöd och vård till psykiskt störda skall ges i så öppna och normaliserade former som möjligt ute i det lokala samhälle där individerna lever. Insatserna till psykiskt störda skall vara utformade så att de understödjer den enskildes oberoende och integritet samt med hänsyn till varje enskild individs behov av stöd för att få och behålla en god hälsa. Insatserna till psykiskt störda skall utformas så att de stödjer den enskildes välfärd.
Individens och familjens egna resurser skall enligt psykiatriutredningen ses som basen i servicen, stödet och vården till de psykiskt störda. Stat, kommuner och landsting har ansvar för att stödja och hjälpa individen och familjen att använda och utveckla de egna resurserna och vid behov avlasta familj och andra närstående. Insatserna skall utgå från individens egna mål och prioriteringar och baseras på individens och de närståendes aktiva medverkan.
Psykiskt störda söker ofta inte själva den service, stöd och vård som de har behov av. Därför är det viktigt med en väl utvecklad uppsökande verksamhet som kan motivera och stödja den enskilde till att ta del av den service, stöd och vård han har behov av samtidigt som verksamheterna inte utformas så att klienterna stöts bort.
En allvarlig psykisk störning som i hög grad begränsar den sociala funktionsförmågan skall ses i ett handikapperspektiv. Detta innebär för den enskilde att insatserna skall inriktas bl.a. mot att öka den enskildes funktionsförmåga samt att kompensera de negativa effekter som den psykiska störningen ger för möjligheterna att fungera socialt. Psykiatriutredningen utgår från grundsynen att psykiska störningar har en medicinsk, en psykologisk och en social dimension och att dessa skall ses som lika viktiga i service, stöd och vård som riktas till psykiskt störda. Utifrån denna grundsyn hävdar utredningen att en meningsfull psykiatrisk behandling inte kan bedrivas utan att de sociala aspekterna samtidigt uppmärksammas. Socialt inriktade åtgärder är också en förutsättning för att psykiskt stördas levnadsförhållanden skall kunna förbättras. Psykiatriutredningens kartläggningsarbete har visat att de sociala insatsernas betydelse hittills inte har uppmärksammats i tillräcklig utsträckning.
Ett viktigt syfte med utredningens förslag har varit att skapa förbättrade förutsättningar för en utveckling av de sociala insatserna i det stöd och den vård som ges till psykiskt störda. Förhållandevis enkla åtgärder i form av boendestöd, sysselsättning, utbildning m.m. kan enligt utredningen ge mycket betydelsefulla effekter.
Propositionen i huvuddrag
I propositionen föreslås olika åtgärder för att ge ett mer effektivt och samordnat samhällsstöd till framför allt personer med långvariga och allvarliga psykiska störningar, bl.a. följande.
Socialtjänstlagen (SoL) förtydligas genom förslaget att det i 21 a § SoL föreskrivs att kommunens uppgifter avser människor med såväl fysiska som psykiska funktionshinder. Socialstyrelsen avses vidare ges i uppdrag att särskilt följa upp tillämpningen av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) med avseende på psykiskt störda. Resultatet av uppföljningen bör utgöra underlag för regeringens framtida bedömning av om utformningen av LSS är ändamålsenlig när det gäller stöd till psykiskt störda.
I propositionen diskuteras om stödet och servicen till personer med långvarig och allvarlig psykisk störning skulle kunna förbättras om det fanns särskilda personer -- s.k. personliga ombud -- med ett klart definierat ansvar för att individens behov uppmärksammas och för att insatserna samordnas. För att utveckla det personliga stödet föreslås att funktionen personligt ombud för långvarigt och allvarligt psykiskt störda prövas i en försöksverksamhet under tre års tid.
Det är av stor vikt att nya boendeformer utvecklas inom kommunerna. För att påskynda denna utveckling föreslås kommunerna få ett lagreglerat obligatoriskt betalningsansvar för vissa långvarigt psykiskt störda. Betalningsansvaret bör gälla de långvarigt psykiskt störda personer som av specialistkompetent psykiatriker bedömts vara medicinskt färdigbehandlade inom psykiatrisk klinik eller annan enhet som bedriver aktiv psykiatrisk vård.
Regeringen uttalar vidare att Socialstyrelsen i samarbete med professionerna, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet för social och mental hälsa samt Riksförbundet av Intresseföreningar för schizofreni bör göra en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården.
Även frågor som rör rehabilitering av psykiskt störda behandlas. För att kunna följa utvecklingen av försäkringskassornas samordningsansvar för de psykiskt stördas rehabilitering avser regeringen att ge Riksförsäkringsverket och Arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att redovisa i vilken omfattning som psykiskt störda, i förhållande till andra grupper, har fått del av rehabiliteringsinsatser.
Regeringen föreslår att 50 miljoner kronor avsätts för att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade flyktingar.
I syfte att underlätta genomförandet av reformerna läggs förslag om särskilda tidsbegränsade statsbidrag. I propositionen föreslås att totalt 1 200 miljoner kronor i utökade statliga stimulansbidrag bör utgå under kalenderåren 1995--1997. För budgetåret 1994/95 innebär det att 200 miljoner kronor anvisas för ändamålen.
Utskottet
Insatserna för de psykiskt störda skall enligt utskottet inriktas mot att öka den enskildes funktionsförmåga och öka dennes möjligheter att leva ett så normalt liv som möjligt.
Boendet är enligt utskottet en viktig faktor i sammanhanget. Den psykiskt stördes egna val och prioriteringar skall alltid vara utgångspunkten för insatserna. Ett eget boende för psykiskt störda bör vara målet. Boendet skall givetvis vara anpassat till den enskildes individuella förutsättningar och behov. Service, stöd och vård skall utgå från individens situation, behov och levnadsförhållanden och ges i så öppna och normaliserade former som möjligt. Kommunerna bör enligt utskottet ha huvudansvaret för att initiera, planera och samordna de sociala insatser som de långvarigt psykiskt störda behöver. Detta innebär bl.a. att kommunerna bör ansvara för boendet för de psykiskt störda.
För att leva ett så normalt liv som möjligt är det betydelsefullt med daglig sysselsättning. Här finns i dag stora brister. Det föreligger därför ett stort behov av att satsa på sysselsättning och rehabilitering för de psykiskt störda.
De anhörigas roll i sammanhanget får inte glömmas bort. De anhöriga är en viktig resurs när det gäller stöd och vård till de psykiskt störda. Det finns en risk att både anhöriga och den psykiskt störde kommer i kläm och inte får den hjälp de är berättigade till och i behov av. Det bör därför vara helt klart vilken myndighet som är ansvarig för vård, stöd och omsorg om de psykiskt störda. Att kommunen får ett utvidgat ansvar bör underlätta för alla berörda, vad gäller kontakten med såväl myndigheter som vårdinstanser.
Utskottet vill vidare framhålla betydelsen av forskning inom detta område i förändring. Sådan forskning bedrivs t.ex. vid Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM). IPM har till uppgift att utveckla, värdera och förmedla kunskaper om psykosociala risksituationer, riskgrupper och riskreaktioner. Verksamheten omfattar målinriktad forskning samt utbildning, dokumentation och information.
Stöd och service till psykiskt funktionshindrade
Förtydligat kommunalt ansvar för att planera och samordna insatser till psykiskt funktionshindrade
Bakgrund
I 21 § socialtjänstlagen (SoL) föreskrivs att socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra.
Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.
Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem som till följd av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring och därför behöver sådant boende.
I 21 a § SoL föreskrivs att socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen för människor med funktionshinder samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på detta område. Kommunen skall planera sina insatser för människor med funktionshinder. I planeringen skall kommunen samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1994.
Landstingen har enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvaret för att medicinskt förebygga, utreda och behandla psykiska sjukdomar och skador. Landstinget har också ansvaret för somatisk vård och tandvård till psykiskt störda.
Kommunen har enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen ett hälso- och sjukvårdsansvar för dem som bor i de s.k. särskilda boendeformerna och i dagverksamheter. En kommun får även erbjuda dem som vistas i kommunen hälso- och sjukvård i hemmet, om kommunen enligt överenskommelse med landstinget tagit över sådan vård. Ansvaret omfattar inte här de insatser som görs av läkare.
Psykiatriutredningen har i sina kartläggningar visat att ansvarsfördelningen när det gäller bl.a. service och stöd till psykiskt störda uppfattas som oklar. Främst gäller det oklarheter om vilket organ som skall tillhandahålla sociala insatser till psykiskt störda. En orsak till den oklara ansvarsfördelningen är enligt utredningens mening att psykiatrin snabbt förändrats från att vara en organisation med ett totalt ansvar inom institutioner till en verksamhet med ett avgränsat ansvar för specialiserad psykiatrisk hälso- och sjukvård. En annan orsak kan vara bristfälliga kunskaper och erfarenheter hos kommuner och andra berörda. De oklara ansvarsförhållandena kan också förklaras av de svårigheter det innebär att precisera vad som är psykiatrisk behandling respektive social omsorg när det gäller insatser till psykiskt störda. Dessa oklarheter resulterar inte sällan i att de människor som finns i gränslandet mellan psykisk sjukdom och psykosociala eller socialmedicinska problem blir utan vård och stöd.
Propositionen
Regeringen anser att det är väsentligt att det tydligt framgår vilket organ som är huvudansvarigt så att den enskilde alltid skall kunna vända sig till detta organ för att få sina behov av vård och stöd uppmärksammade. Regleringen i 21 § och 21 a § SoL innefattar en skyldighet för kommunen att ge erforderlig service, omvårdnad m.m. åt alla personer i kommunen med såväl fysiska som psykiska funktionshinder.
Regeringen anser att det är angeläget att ytterligare förtydliga att det är kommunen som har huvudansvaret för att ge service och stöd till bl.a. långvarigt psykiskt störda. Detta bör ske genom att det i 21 a § SoL föreskrivs att kommunernas uppgifter avser människor med såväl fysiska som psykiska funktionshinder.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett förtydligande av 21 a § socialtjänstlagen enligt vad i motionen anförts om ett förtydligande av personkretsen (yrkande 1). Motionärerna föreslår att i regeringens förslag till lagtext bör "fysiska och psykiska funktionshinder" ändras till "fysiska och/eller psykiska funktionshinder". Ett sådant förtydligande skulle enligt motionärerna ge klarare besked om den personkrets som omfattas av lagrummet.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att Socialstyrelsen ges i uppdrag att klarlägga vad som är kommunens respektive landstingets ansvar för den psykiatriska hälso- och sjukvården vid de särskilda boendeformerna, psykiatrisk hemsjukvård samt rehabilitering (yrkande 10). Regeringen anser enligt propositionen att "sjukvårdshuvudmannens medicinska ansvar kvarstår beträffande viss sjukvårdande behandling i öppen vård. Det kan gälla t.ex. psykoterapi, psykiatrisk sjukgymnastik, medicinsk rehabilitering, medicinkontroller och läkarbesök". Det ansvar som beskrivs i propositionen står inte i överensstämmelse med vad som anges i 18 § hälso- och sjukvårdslagen. Innebörden av det kommunala ansvaret för den psykiatriska hälso- och sjukvården vid de särskilda boendeformerna behöver klarläggas, liksom vad som är kommunens respektive landstingets ansvar vad gäller psykiatrisk hemsjukvård och vad som gäller den psykiatriska rehabiliteringen. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utarbeta allmänna råd vad gäller de här berörda frågeställningarna.
I två motioner från den allmänna motionstiden behandlas också dessa frågor.
I motion So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om bristerna när det gäller situationen för de psykiskt störda (yrkande 18). De psykiskt störda är en svag och utsatt grupp. Deras intressen måste bevakas av samhället. Psykiatriutredningen har påvisat brister i vård och omsorger, i boende och sysselsättning. Utredningen har också visat att den psykiska ohälsan kan begränsas utan merkostnader för samhället. Psykiatriutredningen påvisade hur förändringar i behandlingsmetoder och i miljön skulle kunna minska den enskildes psykiska ohälsa och samhällets kostnader. Dessa möjligheter måste enligt motionärerna tas till vara.
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs tillkännagivanden dels om samverkan mellan alla berörda instanser när det gäller vård och omsorg om de psykiskt handikappade (yrkande 1), dels om ett kommunalt primäransvar för den öppna vården och omsorgen om de psykiskt handikappade (yrkande 2). Kommunerna, försäkringskassan, arbetsmarknadsmyndigheterna samt landstingets psykiatrivård och i viss mån även primärvården måste hitta verkningsfulla samarbets- och organisationsformer för att stödet skall kunna utformas på ett heltäckande sätt, anser motionärerna. En överföring av den psykiatriska vården, åtminstone den öppna verksamheten, till kommunerna skulle underlätta samordningen av insatser samt ge möjlighet till ett effektivt utnyttjande av resurser.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändring i 21 a § SoL och avstyrker motion So61 (v) yrkande 1.
Motionerna So430 (s) yrkande 18 och So479 (v) yrkandena 1 och 2 får anses tillgodosedda genom propositionen och avstyrks.
Utskottet delar inställningen att det fortfarande råder viss oklarhet om ansvarsfördelningen mellan kommunen och landstinget såvitt gäller den psykiatriska hälso- och sjukvården vid de särskilda boendeformerna, psykiatrisk hemsjukvård och rehabilitering. Regeringen bör därför enligt utskottet ge Socialstyrelsen i uppdrag att överväga dessa frågor ytterligare. Det anförda bör riksdagen, enligt utskottet, ge regeringen till känna med anledning av motion So62 (s) yrkande 10.
Rättighetslagstiftning för psykiskt störda
Bakgrund
Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) trädde i kraft den 1 januari 1994.
Enligt 1 § innehåller lagen bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer
1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.
Insatserna för särskilt stöd och särskild service enligt 9 § är t.ex. ledsagarservice, korttidsvistelse utanför det egna hemmet, bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna och daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig. Rätten till daglig service gäller personer enligt 1 § 1 och 2. Personer med "andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service" har således inte rätt till daglig verksamhet.
I förarbetena till lagen (prop. 1992/93:159) anförde regeringen bl.a. följande. Den dagliga verksamheten bör kunna innehålla såväl aktiviteter med habiliterande inriktning som mer produktionsinriktade uppgifter. Den bör ha som syfte att bidra till den personliga utvecklingen och främja delaktighet i samhället. Ett övergripande mål bör vara att på kortare eller längre sikt utveckla den enskildes möjlighet till arbete.
Propositionen
Regeringen anser att det ännu är för tidigt att kunna fastställa hur många psykiskt störda som i praktiken kommer att omfattas av LSS. Av bl.a. detta skäl är det nödvändigt att noggrant följa den praktiska tillämpningen av lagen. Regeringen har den 27 maj 1993 givit Socialstyrelsen i uppdrag att bl.a. följa upp hur LSS tillämpas och hur tillämpningen utvecklas när det gäller bedömningar av lagens personkrets. Uppdraget skall delrapporteras till regeringen den 1 oktober varje år och slutrapporteras den 1 maj 1997.
Regeringen anser att uppföljningen av antalet psykiskt störda som omfattas av LSS bör ges särskild uppmärksamhet. En annan viktig fråga är, enligt regeringen, om de insatser som för närvarande anges i LSS är ändamålsenliga för att tillgodose svårt psykiskt stördas behov. Socialstyrelsen bör därför få i uppdrag att särskilt följa tillämpningen av LSS med avseende på psykiskt störda. Resultatet av uppföljningen bör utgöra underlag för regeringens bedömning av om personkretsen i LSS är väl avvägd när det gäller psykiskt störda liksom om de insatser som anges svarar mot dessa människors behov av stöd och hjälp. Den särskilda uppföljningen med avseende på psykiskt störda bör delrapporteras i januari 1996 och slutrapporteras i januari 1997.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen beslutar att psykiskt störda skall omfattas av LSS-regeln om en sysselsättningsgaranti (yrkande 9). Daglig sysselsättning bör enligt motionärerna vara en rättighet för de psykiskt störda och därför bör sysselsättningsgarantin i LSS omfatta även denna grupp.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att Socialstyrelsen ges i uppdrag att i samband med uppföljningen av LSS beräkna kostnaderna för att ge psykiskt störda rätt till daglig sysselsättning (yrkande 1). Rätten till daglig verksamhet i LSS är begränsad till att gälla dem som tidigare omfattades av omsorgslagen. Motionärerna anser att Socialstyrelsens uppföljning av LSS bör kompletteras med en beräkning av vilka samhällets kostnader skulle bli om även människor med psykiska funktionshinder gavs rätt till daglig verksamhet.
I motion So439 av Alwa Wennerlund (kds) begärs tillkännagivanden dels om ändrad inriktning av vårdpolitiken så att vårdhem för psykiskt störda kan finnas kvar (yrkande 1), dels om att de psykiskt störda ges valfrihet i fråga om boende (yrkande 2). Trots att man de senaste 25 åren tagit bort omkring 23 000 platser från mentalsjukhusen har samhället enligt motionären inte gjort så mycket för att möta utflyttningen. Många har slussats ut från sin invanda och trygga miljö till stadslägenheter med få mänskliga kontakter, där de ofta blivit mycket isolerade. För de minst störda personerna har detta utan tvekan lett till en bättre livskvalitet, eftersom deras egen kapacitet kommer mer till sin rätt. För många betyder förändringen dock ensamhet, otrygghet, avsaknad av sysselsättning och brist på sociala kontakter. Förändringen betyder då en klart sänkt livskvalitet. En rad insatser måste enligt motionärerna göras som bidrar till att dessa människor får ett boende som är anpassat till deras behov och till deras omgivning.
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs tillkännagivande om behovet av ett särskilt stödboende för vissa grupper av psykiskt handikappade (yrkande 5). Enligt motionärerna måste alla ha rätt till egen bostad. Behoven av stöd varierar mycket mellan olika individer och för varje individ över tiden. En kedja av olika boendeformer och boendestöd måste därför finnas från "rehabiliteringshem" med stor personaltäthet till egen lägenhet med enstaka insatser.
Utskottets bedömning
Regeringen har i propositionen uttalat som sin mening att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att följa upp LSS med avseende på psykiskt störda. Resultatet av uppföljningen avses få utgöra underlag för regeringens framtida bedömning av om utformningen av LSS är ändamålsenlig när det gäller stödet till de psykiskt störda. Utskottet delar denna inställning och anser det angeläget att Socialstyrelsen vid sin uppföljning särskilt uppmärksammar frågan om daglig verksamhet för människor med psykiska funktionshinder. Styrelsen bör även beräkna de samhällsekonomiska kostnader som är förenade med att ge psykiskt störda rätt till daglig verksamhet.
Motionerna So61 (v) yrkande 9, So62 (s) yrkande 1, So439 (kds) och So479 (v) yrkande 5 får härigenom anses tillgodosedda och avstyrks.
Försöksverksamhet med personligt ombud
Nuvarande ordning
I LSS föreskrivs att svårt funktionshindrade som inte fyllt 65 år och som kan anses ha behov av det skall ha rätt till biträde av personlig assistent. Den personliga assistansen skall enligt förarbetena till LSS vara förbehållen krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer. Avgörande bör vara att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för att klä sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med andra. De personer som omfattas av LSS har också rätt till ledsagarservice och kontaktperson. Ledsagarservice skall lämnas som ett led i strävandena att underlätta för den enskilde att ta kontakter med andra. Kontaktpersonen skall kunna ge råd till den enskilde att ta kontakter med andra.
Propositionen
Regeringen anser att det behövs ett utvecklat personligt stöd till personer med långvarig och allvarlig psykisk störning. Detta stöd bör kunna utformas på olika sätt i förhållande dels till den enskildes önskan och behov, dels till de lokala förutsättningarna. En möjlighet är att inrätta funktionen personligt ombud med ett klart definierat ansvar för att individens behov uppmärksammas och för att insatserna samordnas. Det personliga stöd som psykiskt störda har behov av är oftast av professionell karaktär. Regeringen anser att funktionen bör baseras på expertkunskap för att den enskilde skall kunna få ett kvalificerat stöd som på ett effektivt sätt samordnar de insatser som riktas till honom. Funktionen personligt ombud för långvarigt och allvarligt psykiskt störda bör prövas i en försöksverksamhet under tre år.
Funktionen personligt ombud bör utformas huvudsakligen enligt de riktlinjer som redovisas i Psykiatriutredningens slutbetänkande. Detta innebär bl.a. att det personliga ombudet i första hand bör vara en kommunal uppgift. Skälen till detta är, enligt regeringen, bl.a. den ansvarsfördelning mellan kommun och landsting som föreskrivs i LSS och som innebär att kommunen är huvudman för samtliga former av stöd och service till funktionshindrade med undantag för rådgivning och annat personligt stöd vilket är en uppgift för landstinget. Det är viktigt att psykiatrin och socialtjänsten samarbetar när det gäller att utveckla innehållet i funktionen.
Då ett av syftena med försöksverksamheten är att pröva och jämföra olika organisatoriska lösningar bör även landstingskommunalt huvudmannaskap kunna komma i fråga. Även mer okonventionella lösningar med ett starkt brukarinflytande bör kunna prövas.
Det personliga ombudet skall delta i samordningen av de insatser som genomförs för den enskilde och hjälpa honom med de kontakter med olika organ och myndigheter som han behöver hjälp av. En viktig uppgift för det personliga ombudet är att kartlägga vård- och servicebehov hos psykiskt störda som inte själva söker kontakt med t.ex. psykiatrin eller socialtjänsten. Det personliga ombudet skall se till att den enskilde får del av den service och vård som han har rätt till. För att kunna fullgöra dessa uppgifter krävs att det personliga ombudet har goda kunskaper om psykiska störningar och de uttryck dessa tar sig. Dessutom behöver ombudet kunskaper om det utbud av service, stöd och vård som finns i samhället.
De närmare formerna för verksamheten får utvecklas lokalt efter de förhållanden och förutsättningar som råder på orten. Inom ramen för försöksverksamheten bör personer med långvarig och allvarlig psykisk störning kunna erhålla ett personligt ombud.
För att stimulera metodutvecklingen, utbildningen av personal och för att precisera innehållet i arbetet som personligt ombud för psykiskt störda, behövs det enligt regeringen särskilda ekonomiska resurser. Regeringen anser därför att 24 miljoner kronor bör anslås under tre år för att stimulera denna utveckling. Medlen bör disponeras av Socialstyrelsen som i samråd med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och brukarorganisationerna beslutar om deras användning.
De erfarenheter som erhålls genom försöksverksamheterna skall ligga till grund för en utvärdering av funktionen. Inom ramen för utvärderingen skall bl.a. effekterna samt de ekonomiska konsekvenserna av funktionen dokumenteras. Utvärderingen bör göras av Socialstyrelsen i samråd med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och brukarorganisationerna.
Motionerna
I motion So60 av Birgit Henriksson och Maud Ekendahl (m) yrkas ett tillkännagivande om precisering av föreslagen försöksverksamhet i syfte att förbättra villkoren för de psykiskt störda. Enligt motionärerna bör riksdagen i sitt beslut ange en geografisk begränsning av försöksverksamhetens omfattning. Den nya verksamheten får inte på bred bas bedrivas på ett sådant sätt att denna nya form av stöd införs i samtliga kommuner innan verksamheten utvärderats inom försöksområdena i enlighet med propositionens intentioner.
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om benämningen personligt ombud för kontaktpersoner till psykiskt sjuka (yrkande 10). Vänsterpartiet är enligt motionärerna positivt till försöksverksamheten med ett "personligt ombud". Motionärerna är dock överens med Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) när de föreslår en annan benämning på funktionen. Deras förslag är "personlig samordnare". Motionärerna anser att RSMH med sin erfarenhet skall få sköta namngivningen.
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om behovet av personliga ombud för psykiskt handikappade och om deras behov av en stödfunktion utan att ge avkall på personernas integritet (yrkande 4). Alla psykiskt handikappade bör enligt motionärerna ha rätt till en individuell heltäckande planering i enlighet med egna behov och önskemål. Upprättande och uppföljning av planen bör göras av en person som den enskilde har förtroende för och kontinuerlig kontakt med.
Utskottets bedömning
Utskottet instämmer i regeringens förslag om en treårig försöksverksamhet med personligt ombud för personer med långvarig och allvarlig psykisk störning. I försöksverksamheten bör prövas olika modeller för funktionen, t.ex. att den bedrivs av en kommun, ett landsting eller i stiftelseform av brukarorganisation.
Utskottet instämmer i den föreslagna medelstilldelningen 24 miljoner kronor för tre år, 1995--1997, vilket innebär att 4 miljoner skall anvisas för budgetåret 1994/95.
Utskottet instämmer i förslaget att försöksverksamheten skall utvärderas av Socialstyrelsen i samråd med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och brukarorganisationerna.
Benämningen på funktionen bör under försöksperioden vara personligt ombud. Efter utvärderingen av försöksverksamheten bör benämningen övervägas på nytt.
Motionerna So60 (m), So61 (v) yrkande 10 och So479 (v) yrkande 4 får anses tillgodosedda och avstyrks.
Obligatoriskt kommunalt betalningsansvar
Bakgrund
Psykiatriutredningen har konstaterat att det finns betydande skillnader i boendeförhållanden mellan människor med psykiska besvär och de som är besvärsfria. Hälften av de personer som år 1991 vårdades inom sluten psykiatrisk vård, ca 7 000 personer, saknade bostad. Av dessa var ca 3 000 över 65 år.
Propositionen
Regeringen föreslår att kommunerna ges en skyldighet att betala ersättning för de patienter som trots att de inte längre behöver sådan vård finns kvar inom den psykiatriska vård som lämnas eller finansieras av landstingen. Syftet med betalningsansvaret är att stimulera kommuner och landsting att genom ökad samverkan använda tillgängliga resurser på ett bättre sätt och att främja en utveckling av anpassade boendeformer till långvarigt psykiskt störda som i dag vistas inom psykiatrin.
Insatser som påskyndar utvecklingen mot alternativa boende- och vårdformer och som innebär att fler långvarigt psykiskt störda kan erbjudas egna bostäder med egna kontrakt är därför mycket angelägna. Införandet av ett betalningsansvar innebär enligt regeringen att kommunerna får ökade möjligheter och ekonomiska incitament för att prioritera utbyggnaden av sådana alternativa vård- och stödformer som kan ersätta den institutionsbundna vården. Regeringen anser att särskilda boendeformer och bostäder med särskilt stöd kan vara aktuella som ersättning för boende inom psykiatriska kliniker eller andra enheter där aktiv psykiatrisk vård ges.
Regeringen föreslår att kommunerna genom en ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård ges ett obligatoriskt betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade inom psykiatrisk klinik eller inom andra enheter som bedriver aktiv psykiatrisk vård.
För att det föreslagna systemet med kommunalt betalningsansvar skall kunna fungera effektivt måste det finnas goda förutsättningar att avgöra vilka patienter inom psykiatrin som bör omfattas av betalningsansvaret. Det är viktigt att begreppet medicinskt färdigbehandlad definieras och preciseras så att de medicinska bedömningarna av vilka som skall omfattas av begreppet inte blir godtyckliga.
Medicinskt färdigbehandlad är en patient som är intagen vid landstingskommuns psykiatrisk klinik eller inom andra enheter som bedriver aktiv psykiatrisk vård men inte längre behöver den medicinska vård som ges. Bedömningen om en patient är medicinskt färdigbehandlad bör enligt regeringen göras av en specialistkompetent psykiatriker.
Regeringen föreslår att kommunerna får betalningsansvar för personer med långvarig psykisk störning som av specialistkompetent psykiatriker bedöms var medicinskt färdigbehandlade. För att komma i fråga för ett kommunalt betalningsansvar bör den enskilde ha vårdats sammanhängande inom psykiatrisk klinik eller annan enhet som bedriver aktiv psykiatrisk vård i minst tre månader. Betalningsansvaret skall motverka att patienter som är medicinskt färdigbehandlade blir kvar inom den psykiatriska vården på grund av att det saknas anpassade kommunala boendeformer. Betalningsansvaret måste därför avgränsas på ett sådant sätt att det inte kommer att omfatta patienter som har vistats en kortare tid inom psykiatrin. En avgränsning av betalningsansvaret till att gälla patienter som vårdats sammanhängande minst tre månader skapar förutsättningar för att endast personer med psykiska störningar av långvarig karaktär skall omfattas av betalningsansvaret.
Samtidigt skall möjligheten upphöra för kommuner och landsting att träffa frivilliga överenskommelser om ett kommunalt betalningsansvar för patienter inom psykiatrin.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs förslag till förtydligande av behandlingsansvaret enligt vad i motionen anförts om att den enskilde inte skall drabbas på grund av ekonomiska överväganden (yrkande 2). Vänsterpartiet ser stora svårigheter när det gäller bedömningen av när kommunerna skall avkrävas betalningsansvaret för en färdigvårdad patient. Det finns enligt motionärerna en alltför stor gråzon där den enskilde kan bli lidande av besluten.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs tillkännagivande om reglerna för det kommunala betalningsansvaret för patienter inom sluten psykiatrisk vård (yrkande 8). Utöver att patienten skall vara medicinskt färdigbehandlad anger regeringen att betalningsansvaret bör avgränsas till psykiskt långtidssjuka och omfatta personer som vårdats sammanhängande minst tre månader inom psykiatrin. Detta innebär att kommunerna inte får incitament att satsa på den växande gruppen av nya psykiskt långtidssjuka, som ofta har många återkommande kortare vårdperioder. Den föreslagna tremånadersregeln bör enligt motionärerna kompletteras så att betalningsansvaret även gäller dem som vårdats inom psykiatrin vid återkommande tillfällen. De närmare skälen till varför betalningsansvaret inte skall omfatta alla som ligger kvar inom psykiatrin på grund av brister i kommunernas möjlighet att erbjuda anpassade boendeformer etc. anges inte i propositionen. I sin uppföljning av reformen bör Socialstyrelsen bedöma om avgränsningen av betalningsansvaret leder till att vissa psykiskt störda inte får det stöd och den service de är berättigade till.
I motion So63 av Margitta Edgren (fp) begärs ett tillkännagivande om begreppet medicinskt färdigbehandlad och tidsfaktorn (yrkande 1). Det är enligt motionären ologiskt att ett absolut begrepp som "medicinskt färdigbehandlad" skall kopplas till en tidsfaktor (tre månader). Logiskt hade enligt motionären varit att betalningsansvaret inträtt för alla medicinskt färdigbehandlade patienter oavsett hur länge de hade vistats på sjukhus på samma sätt som för patienter i somatisk vård.
Utskottets bedömning
Syftet med den föreslagna bestämmelsen om ett obligatoriskt kommunalt betalningsansvar för vissa långvarigt psykiskt störda är i första hand att motverka att patienter med långvariga psykiska störningar, som ändå är att anse som medicinskt färdigbehandlade, blir kvar inom den institutionsbundna psykiatriska vården på grund av att det saknas anpassade boendeformer ute i samhället.
Vad gäller sociala insatser för psykiskt långtidssjuka personer med ofta återkommande kortare vårdperioder har kommunerna redan ett ansvar. Detta ansvar har också förtydligats i propositionen genom den föreslagna ändringen i 21 a § socialtjänstlagen. Dessa psykiskt störda kan ha andra anspråk på insatser av socialtjänsten än de som vårdas en lång sammanhängande period. Medan t.ex. behovet av ett anpassat boende ofta är mycket framträdande för dem som vårdats länge, behöver detta inte alltid vara fallet för dem som har återkommande korta vårdtillfällen. De kan i stället ha andra behov, t.ex. personligt stöd eller hjälp att komma till rätta med missbruksproblem.
Den föreslagna begränsningen av betalningsansvaret innebär dock att kommunerna inte får incitament att satsa även på den växande gruppen av nya psykiskt långtidssjuka, som ofta har många återkommande kortare vårdeperioder. Dessa patienter, som har de största behoven av utvecklade sociala insatser, riskerar därigenom att ställas utanför, vilket utskottet inte anser vara acceptabelt.
Den föreslagna tremånadersregeln bör kompletteras så att betalningsansvaret även gäller dem som vårdats inom psykiatrin vid återkommande tillfällen, sammanlagt sex månader eller mer under de tre senaste åren. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna So61 (v) yrkande 2, So62 (s) yrkande 8 och So63 (fp) yrkande 1.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård.
Ekonomisk reglering
Propositionen
En förutsättning för att kommunalt betalningsansvar för långvarigt psykiskt stördas boende skall kunna införas är att en ekonomisk reglering genomförs där kommunerna tillförs medel för de nya åtaganden som föreslås. Medel motsvarande det minskade åtagandet bör därvid tas från landstingen och överföras till kommunerna.
De senaste åren har det genomförts en omfattande omläggning av statens styrning av den kommunala ekonomin. Med en omläggning av denna omfattning är det oundvikligt att vissa icke förutsägbara problem och effekter kan uppstå. Regeringen har mot denna bakgrund konstaterat att det finns behov av att samordna det genomförda och pågående utredningsarbetet avseende utjämningssystemen för såväl kommuner som landsting och finna en lösning med bred förankring inom kommunvärlden. En parlamentariskt sammansatt beredning har därför tillkallats. Beredningen skall lämna förslag till utformning av ett system för statsbidrag och utjämning av ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting. Systemet bör också klara ekonomiska regleringar såväl mellan staten och kommunsektorn som mellan landsting och kommuner. I avvaktan på att ett nytt system skall kunna träda i kraft år 1996 kommer, med vissa övergångsregler, för år 1995 det nuvarande statsbidragssystemet m.m. för kommuner att förlängas.
Med hänsyn till de mera betydande förändringarna som kan förutses vad gäller statens reglering av den kommunala sektorn år 1996 anser regeringen att en temporär lösning, som ej bygger på skatteväxling, bör sökas för år 1995 vad avser den ekonomiska regleringen av det här föreslagna kommunala betalningsansvaret för långvarigt psykiskt stördas boende. Det slutliga ställningstagandet till hur den ekonomiska regleringen bör utformas bör således enligt regeringens mening beredas vidare i samband med ställningstagandena till ett nytt system för utjämning av de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och landsting. Vad gäller den ekonomiska regleringen för år 1995 avser regeringen att återkomma med förslag i annat sammanhang under innevarande riksmöte.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om inriktningen av den kommande skatteväxlingen (yrkande 3). Den kommande skatteväxlingen mellan kommuner och landsting är ett problem. Motionärerna anser att ett alternativ där skatteväxling sker på genomsnittskostnaden per individ är bäst.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs tillkännagivande om tidsplanen för huvudmannaskapsförändringen (yrkande 9). Kommunerna har nyligen tagit över ansvaret för äldreomsorgen från landstingen och kommer inom kort att få ansvaret för omsorgerna om de utvecklingsstörda. Dessa förändringar ställer krav på kommunerna. Det är därför rimligt att inte kräva att förslagen om de psykiskt störda skall genomföras redan från 1995. Inom varje län bör landstinget och kommunerna själva få avgöra vid vilken tidpunkt som betalningsansvaret och huvudmannaskapsförändringen skall ske, dock senast den 1 januari 1997.
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) från den allmänna motionstiden hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur en skatteväxling för hela psykiatrin kan genomföras utan att utesluta någon del av psykiatrin (yrkande 3). Psykiatriutredningen föreslår ett kommunalt ansvarstagande och skatteväxling för "färdigbehandlade" patienter. Om i stället skatteväxlingen omfattar hela psykiatrin kan enligt motionärerna de totala resurserna användas mer flexibelt och det blir för kommunerna "lönsamt" att satsa på stödinsatser.
Utskottets bedömning
Utskottet anser i princip att det vore önskvärt att den ekonomiska regleringen kunde göras i ett sammanhang. Med hänsyn till att ett helt nytt system för statsbidrag och utjämning av ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting avses genomföras från 1996 får en tillfällig lösning accepteras för 1995. Enligt vad utskottet erfarit har Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet förordat en sådan lösning, och ett regeringsförslag om erforderliga författningsändringar kommer att redovisas inom kort.
Motionerna So61 (v) yrkande 3, So62 (s) yrkande 9 och So479 yrkande 3 får därmed anses i huvudsak tillgodosedda och avstyrks.
Nationell översyn av innehållet i den psykiatriska vården m.m.
Av Psykiatriutredningens delbetänkanden framgår det att den psykiatriska vårdorganisationen har utvecklats mot en decentraliserad och mer befolkningsinriktad vård med ökade psykoterapeutiska insatser men att det samtidigt finns brister när det gäller innehållet i den psykiatriska vården. Det gäller t.ex. bristande tillgång till psykiatri, brister i kunskap när det gäller behandling med psykofarmaka, svårigheter att erhålla personal med adekvat psykiatrisk utbildning m.m.
I propositionen gör regeringen den bedömningen att det bör göras en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården. Syftet med översynen bör vara dels att ta fram riktlinjer för hur innehållet i den psykiatriska vården bör utvecklas, dels att uppnå en ökad samsyn när det gäller kriterier för kvalitet inom den psykiatriska vården. Översynsarbetet bör i första hand avse s.k processkvalitet t.ex. frågeställningar som gäller undersöknings- och behandlingsmetoder samt diagnostik.
Regeringen anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att genomföra översynen i samarbete med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) samt Riksförbundet av Intresseföreningar för schizofreni (Riks-IFS). I avrapporteringen skall redovisas hur den psykiatriska vården bör utvecklas med avseende på vårdens innehåll och kvalitet. När det gäller frågor som avser utvärdering av den psykiatriska vården bör samråd ske med Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU).
Inom hälso- och sjukvården pågår på många håll ett arbete med att förändra och förnya psykiatrins innehåll m.m. Det är enligt regeringen väsentligt att detta arbete fortsätter och att erfarenheterna tas till vara inom ramen för den föreslagna översynen.
Totalt bör 6 miljoner kronor under tre år avsättas för arbetet som bör vara slutfört senast den 1 mars 1997.
Psykoterapi
Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande bl.a. anfört följande när det gäller psykoterapi.
Bristen på resurser för psykoterapi i förhållande till behoven är mycket väl dokumenterad. För de 16 % av patienterna i den psykiatriska vården som enligt personalen inte får den behandling som de rätteligen borde erhålla, är den kvalificerade psykoterapin den mest efterfrågade behandlingsformen. Det rör sig uppskattningsvis årligen om ca 12 400 patienter som skulle behöva få psykoterapi.
Under 1990 behandlades hos privata legitimerade vårdgivare 13 500 patienter, bland vilka ingår 1 800 som fick psykoterapi eller psykoanalys hos försäkringskasseansluten psykiater. Om hänsyn tas till samtliga andra möjligheter att få bidrag eller ersättning för behandlingen kan det konstateras att hälften av alla patienter hos privata vårdgivare själva fick stå för hela kostnaden för sin sjukvårdande behandling.
Psykiatriutredningen anser att villkoren för människors möjlighet att få psykoterapi inte är acceptabla. Utredningen anser att denna behandlingsform måste jämställas med andra sjukvårdande behandlingar. Det är helt oförenligt med principerna för svensk hälso- och sjukvård att överlåta den fulla kostnadstäckningen på den enskilde.
Psykiatriutredningen gör bedömningen att finansieringen av psykoterapi utförd av annan än läkare principiellt bäst löses genom åtgärder inom den allmänna försäkringen. Ett första steg bör vara att legitimerade psykoterapeuter efter ansökan kan förteckna sig hos försäkringskassan. I en övergångsfas väljer huvudmännen att t.ex. via den nu beprövade vårdavtalsformen bestämma vilka av de förtecknade terapeuterna som skall anlitas och i vilken omfattning. Till grund för ersättningsberättigade behandlingar skulle ligga remiss från den offentliga vården, vilket ger en kvantitativ överblick och kontrollmöjlighet.
Enligt propositionen kan psykoterapi för vissa psykiskt störda vara en effektiv behandlingsform. I majoriteten av landstingen finns det kö till behandling med psykoterapi. Enligt regeringen är det inte tillfredsställande att en så betydande andel av de patienter som har behov av psykoterapi inte kan få adekvat behandling. För att förbättra möjligheterna att få behandling med psykoterapi till patientavgift och högkostnadsskydd har den särskilda ersättningen för psykoterapeutisk verksamhet som lämnas till sjukvårdshuvudmännen höjts från 24,5 miljoner kronor år 1993 till 39,5 miljoner kronor för år 1994.
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om ersättningar från det allmänna försäkringssystemet till psykoterapi m.m. (yrkande 8). Vänsterpartiet har år efter år tagit upp frågan om ersättningar för psykoterapi. Motionärerna vill få en utökning av psykoterapin i den offentliga vården.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om behov av vårdgaranti för psykoterapeutisk behandling (yrkande 7). Enligt motionärerna bör det snarast införas en allmän vårdgaranti som innebär att ingen skall behöva vänta längre än tre månader för behandling som ordinerats av läkare.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att i samråd med berörda organisationer genomföra en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården.
Därvid bör frågan övervägas om att säkerställa tillgången på behandlingsformer av god kvalitet t.ex. psykoterapi.
Utskottet delar bedömningen i propositionen att 6 miljoner kronor bör avsättas för ändamålet under tre år, 1995--1997. Detta innebär att 1 miljon kronor bör anvisas budgetåret 1994/95.
Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna So61 (v) yrkande 8 och So62 (s) yrkande 7.
Rehabilitering för psykiskt störda
Propositionen
Rehabilitering är ett samlingsbegrepp för alla åtgärder av medicinsk, psykologisk, social och arbetslivsinriktad art som skall hjälpa sjuka och skadade människor att återvinna bästa möjliga funktionsförmåga för ett normalt liv. Den medicinska rehabiliteringen syftar till att återställa grundläggande funktioner och tillhör hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. Den sociala rehabiliteringen avser främst boende, hemtjänst och olika former av bistånd i personliga angelägenheter. Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen omfattar det stöd och de åtgärder som en person behöver för att återfå eller behålla sin arbetsförmåga efter det att den medicinska behandlingen avslutats. Psykiatriutredningen redovisar stora brister i rehabiliteringen av psykiskt störda.
I Sverige utgör den s.k. arbetslinjen utgångspunkten för arbetsmarknadspolitiken och för socialförsäkringssystemet. Arbetslinjen innebär att aktiva insatser för att ge människor arbete eller underlätta för dem att få arbete skall ha företräde framför passiva kontantutbetalningar.
Enligt regeringen är det angeläget att de psykiskt stördas livssituation kan förbättras och att de ges möjlighet till gemenskap och delaktighet i samhället. Regeringen anser att de psykiskt störda bör ges större uppmärksamhet i rehabiliteringssammanhang så att de får tillgång till en god medicinsk, social och arbetslivsinriktad rehabilitering. De allmänna principer och mål som lagts fast inom den s.k. arbetslinjen skall gälla alla som är i behov av rehabilitering, således även de psykiskt störda.
Regeringen anser att det är angeläget att landstingen, kommunerna, försäkringskassorna och arbetsförmedlingarna samverkar för att få till stånd en framgångsrik rehabilitering. Regeringen kommer att följa utvecklingen av försäkringskassornas samordningsansvar för de psykiskt stördas rehabilitering. Riksförsäkringsverket (RFV) och Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) skall ges i uppdrag att redovisa i vilken omfattning psykiskt störda har fått del av rehabiliteringsinsatser i förhållande till andra grupper. RFV och AMS skall också redovisa sina erfarenheter av de olika rehabiliteringsinsatser som gjorts för psykiskt störda.
Särskilda medel har överförts från sjukförsäkringen till landstingen och de landstingsfria kommunerna för att öka deras rehabiliterings- och behandlingsinsatser. Användningen av medlen skall i första hand inriktas mot sådana åtgärder som kan innebära att människor snabbare återförs till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt. Regeringen har för avsikt att särskilt uppmärksamma de psykiskt stördas behov av rehabiliterings- och behandlingsinsatser vid de kommande överläggningarna med Landstingsförbundet.
Under senare år har det skett en kraftig ökning av antalet förtidspensionärer. För närvarande uppbär ca 400 000 personer förtidspension. Det finns också en tendens att allt fler unga människor blir förtidspensionerade. Denna utveckling är, enligt regeringen, inte acceptabel. Regeringen anser att utformningen av regler för sjukbidrag och förtidspension bör beredas vidare.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett förtydligande av RFV:s och försäkringskassornas ekonomiska ansvar för psykiskt stördas rehabilitering (yrkande 4), tillkännagivanden dels om behovet av ett särskilt rehabiliteringsbidrag till psykiskt störda som inte omfattas av ersättningar från socialförsäkringssystemet (yrkande 5), dels om att förstärka resurserna till Nämnden för vårdartjänst så att psykiskt störda kan delta i s.k. anpassningskurser (yrkande 6) samt att Nämnden för vårdartjänst får i uppdrag att utreda de brister som finns när det gäller psykiskt stördas möjlighet till folkbildning och komma med förslag till ett åtgärdsprogram (yrkande 7). De psykiskt handikappade har speciella behov vid rehabilitering. En utveckling av metodik och verksamhet anpassad till de psykiska funktionshindren behövs. I propositionen framhålls endast det ansvar som i dag gäller. Enligt motionärerna borde RFV/försäkringskassorna ges ett tydligare ansvar för rehabiliteringen. Vänsterpartiet vill att det skall utgå särskilda rehabiliteringsbidrag till psykiskt störda som inte har ersättning från socialförsäkringssystemet. Motionärerna vill peka på behovet av en satsning på folkbildningen för denna grupp. Nämnden för vårdartjänst bör få ökade resurser för att kunna ge pengar till s.k. anpassningskurser vid olika utbildningsinstitutioner.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att riksdagen beslutar att sjukbidraget för psykiskt störda slopas och ersätts med ett rehabiliteringsbidrag (yrkande 2) och att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder mot onödiga sjukbidrag och förtidspensioner i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3). En meningsfull vardag som innehåller sysselsättning är den viktigaste och samtidigt mest eftersatta delen i vården av de psykiskt störda, anser motionärerna. En satsning på rehabilitering är dessutom samhällsekonomiskt lönsam på sikt. Socialdemokraterna föreslår rehabiliteringsbidrag i stället för sjukbidrag och förtidspension. Sjukbidrag och förtidspension ger -- främst för de yngre -- en felaktig signal som kan försvåra aktiva målinriktade insatser. Det ökande antalet förtidspensioner och sjukbidrag är ett problem som inte bara berör dem med psykiska funktionshinder.
I motion So63 av Margitta Edgren (fp) begärs ett tillkännagivande om rehabilitering (yrkande 2). Rehabilitering för människor med psykiska sjukdomar tar ofta lång tid -- tidsperspektivet är oftare år än månader. Det innebär att nuvarande socialförsäkringssystem inte är anpassade för dessa människor. Rehabilitering är inte bara arbetsträning. I begreppet ingår även utbildning. Patienterna har ofta insjuknat i unga år och har därför en bristfällig skolgång. Samtidigt är deras möjligheter att följa tempot inom t.ex. komvux- eller grundvuxutbildning begränsade. Det finns folkhögskolor som har specialiserat sig på undervisning som anpassas till dessa patienters behov. Även olika studieförbund har kunskaper och erfarenheter som borde tas till vara i rehabiliteringen av psykiskt störda.
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen beslutar att försäkringskassorna skall ha det fulla ansvaret för de psykiskt handikappades rehabilitering enligt vad i motionen anförts om samverkan mellan socialtjänsten och försäkringskassan i de fall personen är 0-klassad (yrkande 7). Försäkringskassan föreslås få ansvar för rehabilitering för samtliga personer som uppbär ersättning från socialförsäkringen. Detta är enligt motionärerna mycket positivt då de förtidspensionerade på detta vis uppmärksammas och kan erbjudas möjligheter till rehabinsatser. En grupp som dock fortfarande riskerar att stå utanför systemet är enligt motionärerna de personer som ej är sjukskrivna trots att de sannolikt borde vara detta eller personer som är 0-klassade.
Utskottets bedömning
Utskottet delar bedömningen i propositionen att det finns anledning att i större utsträckning uppmärksamma de psykiskt störda i rehabiliteringssammanhang så att de får tillgång till en god medicinsk, social och arbetslivsinriktad rehabilitering.
Sjukbidrag och förtidspension kan enligt utskottet för många försäkrade innebära att sjukrollen förstärks på ett negativt sätt så att en funktionsnedsättning riskerar att permanentas. Av de personer som i dag erhåller sjukbidrag övergår flertalet senare i förtidspension. Det är angeläget att genom förstärkta insatser på rehabiliteringsområdet motverka denna utveckling och göra det möjligt för fler människor med sjukbidrag eller förtidspension att återvända till ett aktivt arbetsliv. Det gäller särskilt i fråga om yngre personer.
Utskottet delar bedömningen i propositionen att de allmänna principer och mål som lagts fast inom den s.k. arbetslinjen gäller alla som är i behov av rehabilitering, således även de psykiskt störda.
Det är angeläget att landstingen, kommunerna, försäkringskassorna och arbetsförmedlingarna samverkar för att få till stånd en framgångsrik rehabilitering. Utskottet instämmer i regeringens bedömning att Riksförsäkringsverket och Arbetsmarknadsstyrelsen ges i uppdrag att redovisa i vilken omfattning psykiskt störda har fått del av rehabiliteringsinsatser i förhållande till andra grupper och erfarenheterna av de olika rehabiliteringsinsatser som gjorts för psykiskt störda.
Utskottet instämmer i bedömningen i propositionen att utformningen av regler för sjukbidrag och förtidspension bör beredas vidare. Utskottet har erfarit att en interdepartemental arbetsgrupp inom regeringskansliet för närvarande utarbetar en rapport med förslag som skall hejda ökningen av och på längre sikt minska antalet förtidspensionärer. Utskottet förutsätter att arbetsgruppen i detta sammanhang även tar upp rehabiliteringsaspekterna. Det kan därvid finnas skäl för arbetsgruppen att överväga att göra om sjukbidraget till en form av rehabiliteringsbidrag, i syfte att starkare markera vikten av fortsatta rehabiliteringsinsatser för de psykiskt störda. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna So61 (v) yrkande 4, So62 (s) yrkandena 2 och 3, So63 (fp) yrkande 2 och So479 (v) yrkande 7.
Utskottet anser att regeringen i samband med den fortsatta beredningen även bör överväga de frågor som tas upp i yrkandena 5--7 i motion So61 (v). Motionsyrkandena avstyrks.
Rehabilitering av tortyrskadade flyktingar
Bakgrund
En stor del av de flyktingar som sökt sig till Sverige sedan 1980-talet har, enligt propositionen, kommit från områden med krigstillstånd eller politisk instabilitet. Många av dem har varit utsatta för tortyr och förföljelse eller har på annat sätt utsatts för svåra trauman.
Avsikten med att utsätta människor för tortyr uppges vanligen vara att få information eller erkännanden. Det primära syftet har dock mycket ofta visat sig vara att systematiskt bryta ner individen psykiskt och fysiskt.
I en rapport från Rehabiliteringscentret för tortyroffer (RCT) i Köpenhamn anförs att tortyren har blivit alltmer utstuderad genom tillgång till medicinska kunskaper. Detta har fått till följd att det blir allt svårare att finna yttre tecken på våld och att bevisa att tortyr har ägt rum.
I Sverige finns det en mängd verksamheter vars syfte är att ge stöd och hjälp till flyktingar och asylsökande som har utsatts för tortyr och andra trauman. Sådana verksamheter drivs bl.a. av landstingen men också av olika organisationer. Nästan samtliga landsting har någon form av specialenhet för att ta hand om patienter som har upplevt traumatiska händelser. Vidare har Svenska Röda korset flera verksamheter som arbetar med flyktingar och asylsökande som har utsatts för tortyr och andra trauman.
Enligt Psykiatriutredningen finns det vissa brister i den vård som ges till asylsökande. Vården präglas inte sällan av tillfälliga lösningar, det saknas planering och optimering av insatser och resurser. Trots detta ges det på många håll en bra vård till asylsökande.
Små orter i landet med relativt stora flyktingförläggningar har enligt utredningen inte tillgång till den expertis och kompetens som behövs för att hantera de asylsökandes problem av tortyrskador och andra traumatiseringar.
Enligt utredningen sker i dag undervisning om tortyr och andra trauman, organiserat våld och dess konsekvenser i huvudsak genom frivilligorganisationer. Dessa verksamheter är dock inte i sig tillräckliga för att ge tortyrskadade och andra personer som blivit utsatta för trauman tillräckligt stöd. Det saknas i vissa fall bl.a. utbildning i strukturerad form inom hälso- och sjukvården.
Utredningen föreslår att det statliga stödet främst skall inriktas på stöd till internationellt preventivt och kontaktskapande arbete som gäller tortyr, trauma och organiserat våld. Målen för den statliga verksamheten bör avse information och kunskapsspridning om skadeverkningar av tortyr, forskning om tortyr och organiserat våld, utveckling av rehabiliteringsprogram samt arbete med att förhindra tortyr i de länder där den förekommer. Ett särskilt institut med dessa uppgifter bör inrättas.
Propositionen
Regeringen anser att det är angeläget att åtgärder vidtas som förbättrar samhällets vård och stöd till de tortyrskadade. Det bör i första hand vidtas åtgärder som på olika sätt förstärker vårdgivarnas insatser så att flyktingar och invandrare med svåra fysiska och psykiska skador förorsakade av tortyr kan ges adekvat vård och stöd.
Regeringen vill framhålla utbildningens centrala betydelse. Det är viktigt att personal inom t.ex. hälso- och sjukvård samt socialtjänst har erforderliga kunskaper om hur människor med tortyrskador skall bemötas och behandlas. Forskning, metodutveckling och kunskapsspridning har inte utvecklats tillräckligt. Det saknas utvärderingar och uppföljningar av olika behandlingsmetoder. Regeringen anser att det är angeläget att det vidtas åtgärder för att stimulera, sammanställa och sprida forskning på området, att utveckla behandlingsmetoder och stimulera kvalitetssäkringsarbetet. Det är också väsentligt att internationella erfarenheter om tortyr och organiserat våld tas till vara.
Enligt regeringens mening är det angeläget att åtgärder vidtas för att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade flyktingar. Regeringen föreslår därför att ett statligt stöd om 50 miljoner kronor avsätts för att stimulera insatserna inom detta område. En särskild arbetsgrupp inom Socialdepartementet med representanter för berörda intressenter bör tillsättas för att närmare överväga hur dessa medel bör användas och fördelas.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs förslag om inrättandet av ett nationellt institut mot tortyr och organiserat våld i enlighet med vad som i motionen anförts (yrkande 11). Motionärerna anser att Psykiatriutredningens förslag om mål för den statliga verksamheten, koppling mellan tortyr och biståndspolitik och inrättande av ett nationellt institut mot tortyr och organiserat våld bör genomföras så snart det är praktiskt möjligt. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag härom.
I motion So446 av Eva Zetterberg (v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om att inrätta ett center för diagnostik och dokumentation av tortyrskador lokaliserat till Stockholm.
Utskottets bedömning
Psykiatriutredningen har föreslagit att ett institut inrättas med uppgifter som bl.a. avser information och kunskapsspridning om skadeverkningar av tortyr, forskning om tortyr och organiserat våld, utveckling av rehabiliteringsprogram samt arbete med att förhindra tortyr i de länder där den förekommer.
Utskottet delar regeringens bedömning att 50 miljoner kronor avsätts för att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade flyktingar, vilket innebär att 25 miljoner kronor skall anvisas för budgetåret 1994/95. Utskottet utgår från att de konkreta förslag som presenterats av Psykiatriutredningen, bl.a. om inrättandet av ett institut, kommer att beaktas när frågan övervägs om hur medlen skall användas och fördelas. Härmed får syftet med motionerna So61 (v) yrkande 11 och So446 (v) anses tillgodosedda. Motionerna avstyrks.
Vård och stöd till psykiskt störda barn och ungdomar
Regeringen avser enligt propositionen att tillsätta en särskild utredning med parlamentarisk förankring med uppdrag att komplettera och uppdatera de kartläggningar och analyser som har gjorts vad gäller psykiskt störda barns och ungdomars situation. Utredningen bör utifrån dessa underlag lämna förslag till hur samarbetet mellan socialtjänsten, inklusive de särskilda ungdomshemmen, och hälso- och sjukvården kan förbättras så att vården av och stödet till dessa grupper kan stärkas. Utredningen bör även överväga om nuvarande ansvarsgränser är de mest ändamålsenliga sett såväl ur den enskildes som ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Utredningen bör även överväga möjligheterna att genom olika insatser förebygga uppkomsten av psykiska störningar hos barn och unga, liksom att förebygga att sådana störningar, sedan de väl uppstått, inte fördjupas och befästs. Utredningen bör därvid bl.a. analysera vilken roll som barnhälsovården, barnomsorgen och skolan bör ha i relation till barn och ungdomar med psykiska problem. De frivilliga organisationernas insatser bör även uppmärksammas.
Det senaste decenniet har Sverige tagit emot flyktingar som i sina hemländer har varit utsatta för tortyr och andra former av förföljelse eller på annat sätt utsatts för svåra trauman. Det torde därför finnas ett stort antal invandrarbarn som har haft traumatiska upplevelser i hemlandet. Utredningen bör särskilt överväga hur dessa barn kan få sina behov av vård och stöd tillgodosedda. I utredningsarbetet bör FN:s konvention om barnets rättigheter beaktas.
Utredningen bör enligt regeringen vara slutförd senast den 31 maj 1996.
I två motioner från den allmänna motionstiden, motion So414 av Eva Zetterberg m.fl. (v) och motion So420 av Gullan Lindblad och Maud Ekendahl (m), framförs yrkanden om tillsättande av en psykiatriutredning som gäller barn och ungdomar.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att en utredning bör tillsättas med uppgift att utifrån en kartläggning av psykiskt störda barns och ungdomars situation lämna förslag till nödvändiga åtgärder. Motionerna So414 (v) och motion So420 (m) får härigenom anses tillgodosedda och avstyrks.
Psykiatrisk vård till vissa grupper
Intagna i kriminalvården m.m.
Intagna i kriminalvården har samma rätt till samhällets hälso- och sjukvårdsinsatser som andra medborgare. Enligt regeringen är det angeläget att åtgärder vidtas så att intagna i kriminalvården kan erhålla adekvat psykiatrisk vård i tillräcklig omfattning.
Psykiatriutredningen bedömer att behovet av vårdplatser för anhållna, häktade och intagna i kriminalvård är betydligt större än det som tillgodoses i dag. Psykiatriutredningen anser att kriminalvården bör abonnera på vårdplatser vid de rättspsykiatriska regionvårdsenheterna.
I utredningen framhålls att många av de intagna i kriminalvården har personlighetsstörningar. För många personlighetsstörda och lindrigt psykiskt utvecklingsstörda kan påfrestningarna i fängelsemiljön motverkas och behovet av slutenvård minskas om de får tillgång till egna enheter med psykologiskt stöd. Utredningen anser därför att kriminalvården bör inrätta särskilda enheter med adekvat vårdmiljö för dessa grupper.
Fängelseutredningen har bl.a. haft i uppdrag att göra en genomgripande översyn av de principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform. I direktiven till utredningen föreskrevs att utredningen skulle analysera och redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den ändrade lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och föreslå de förändringar som kan vara motiverade. Fängelseutredningen lämnade sitt slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5) till regeringen i januari 1994. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Regeringen avser enligt uppgift att efter sedvanlig beredning av förslagen från Psykiatriutredningen och Fängelseutredningen återkomma till riksdagen med förslag i dessa frågor.
Enligt 6 § andra stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård får, på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning, rättspsykiatrisk vård ges åt den som genomgår rättspsykiatrisk undersökning.
Enligt lagens 8 §, som hänvisar till särskilda bestämmelser i lagen om psykiatrisk tvångsvård, får en patient inte inneha t.ex. narkotika, injektionssprutor eller annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan. Om det är påkallat får en patient kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, när han kommer till sjukvårdsinrättningen, för kontroll av att han inte bär på sig sådan egendom. Detsamma gäller om det under vistelsen på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos patienten. Det är chefsöverläkaren som beslutar om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.
Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får, enligt 4 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilket framgår att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångsvård av patienten är uppfyllda. Intyget skall grundas på en särskild läkarundersökning. Om undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten tas om hand för undersökning. Beslut om sådant omhändertagande får fattas endast av läkare i allmän tjänst.
Polismyndigheten skall enligt lagens 47 § lämna biträde på begäran av en läkare i allmän tjänst bl.a. för att han skall kunna genomföra en undersökning för vårdintyg.
Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att följa upp och utvärdera tillämpningen av lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård. I regeringens uppdrag ingick bl.a. att överväga om privatpraktiserande läkare med psykiatrisk specialistkompetens skall ha samma rätt som en offentligt anställd läkare att besluta om omhändertagande och begära polishandräckning.
Socialstyrelsen har i rapporten Psykiatrisk tvångsvård, Effekter av ny lagstiftning (1994:2) anfört följande (s. 48). Beslut om omhändertagande och begäran om polishandräckning innebär myndighetsutövning. De läkare som får fatta sådana beslut har begränsats till läkare i allmän tjänst. Däremot får inte läkare som arbetar på entreprenad åt ett landsting eller i annan privat verksamhet utöva sådan myndighet.
Regleringen har vållat och kan komma att vålla svårigheter i allt större omfattning i den praktiska tillämpningen när sjukvårdshuvudmännen anlitar privata vårdgivare -- enskilda yrkesutövare eller privata företag -- som har att ansvara för hälso- och sjukvården inom ett givet befolkningsområde.
Svenska Privatläkarföreningen har vid utvärderingen hörts om behovet av en översyn av regleringen. Enligt föreningen bygger den privata vården på ett särskilt konfidentiellt förhållande mellan läkare och patient. Föreningen anser därför att den privata vården av demokratiska skäl skall stå helt fri från myndighetsutövning.
Socialstyrelsen anser dock att det finns skäl att överväga en översyn av regleringen som specifikt beaktar de behov som uppstått på grund av den organisatoriska utvecklingen inom hälso- och sjukvården.
Läkare som är anställda hos en privat vårdgivare och som på sjukvårdshuvudmannens uppdrag svarar för att befolkningen inom ett geografiskt område erbjuds hälso- och sjukvård, bör kunna besluta om omhändertagande och begära hjälp av polis när det är aktuellt att utfärda vårdintyg. En avveckling av offentlig öppen vård kommer annars att få till följd att vårdintyg måste utfärdas av läkare inom landstingspsykiatrin när undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke. Befogenheten att besluta om omhändertagande och begära polishjälp bör inte begränsas till att gälla läkare med psykiatrisk specialistkompetens.
Socialstyrelsen har i rapporten också behandlat frågan om psykiatrisk tvångsvård av rättspsykiatriskt undersökta och anfört följande (s. 41).
Det är viktigt att det ursprungliga syftet med en särskild organisation för det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet fullföljs och renodlas. De rättspsykiatriska undersökningsenheternas uppgift är att tillhandagå de allmänna domstolarna med begärda undersökningar. Ett professionellt fullgörande av denna upgift förutsätter att undersökningen genomförs objektivt och opartiskt. För att kraven på objektivitet och opartiskhet inte skall kunna ifrågasättas anser Socialstyrelsen att den rättspsykiatriska undersökningsorganisationens möjlighet att ge vård skall vara begränsad till tiden för undersökningen. Rättspsykiatriskt undersökta bör inte kvarstanna för vård på undersökningsenheten efter avslutad undersökning och vårdas där i avvaktan på att dom vinner laga kraft. Efter avslutad undersökning skall de som har ett konstaterat vårdbehov överföras till hälso- och sjukvården utan dröjsmål. Eftersom en rättsligt oklar relation uppstår om undersökningsenheten både skall undersöka och vårda bör undersökningsenheterna inom hälso- och sjukvården renodlas så att den undersökande verksamheten inte sammanblandas med vårdverksamheten.
Motionerna
I motion So450 av Kent Olsson m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om rätt för läkare med vårdavtal att begära polisassistans och kvarhålla patient som skall undersökas för eventuell psykiatrisk tvångsvård. Motionärerna anför att det enligt Socialstyrelsens förordning SOSFS 1991:27 i dag inte är möjligt för läkare som arbetar på entreprenad för sjukvårdshuvudmannen att besluta om tvångsvård på psykiatrisk klinik. Det är inte ens möjligt för en sådan läkare att begära kvarhållning av patient i avvaktan på polisassistans. En privat husläkare eller en psykiater som har vårdavtal med landstinget är förhindrad att fullt ut arbeta på samma villkor som de landstingsanställda läkarna vilket är ologiskt och otillfredsställande, enligt motionärerna.
I motion So464 av Karl-Gösta Svenson (m) begärs ett tillkännagivande om vård vid Rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska avdelningar även efter det att en undersökning är avslutad. Kriminalvården och den allmänpsykiatriska vården brottas med tilltagande svårigheter att adekvat vårda och omhänderta många psykiskt störda lagöverträdare. Rättsmedicinalverkets (RMV) rättspsykiatriska avdelningar kan enligt motionären ställa kapacitet till förfogande för att lösa en del av dessa svårigheter. RMV saknar dock vissa formella förutsättningar för detta. Rättspsykiatrisk vård får för närvarande bedrivas på RMV:s rättspsykiatriska utredningsavdelningar endast så länge undersökning pågår. Det är enligt motionären av stor vikt att regeringen vidtar vissa regeländringar som syftar till att göra det möjligt att bedriva rättspsykiatrisk vård i begränsad omfattning vid utredningsavdelningarna efter det att den rättspsykiatriska undersökningen har slutförts.
I motion Ju510 av Holger Gustafsson (kds) begärs ett tillkännagivande om behovet av en översyn av reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning i den rättspsykiatriska vården (yrkande 3). Den rättspsykiatriska vården som infördes för två år sedan har enligt motionären minskat personalens rätt att vidta tvångsåtgärder. När en patient misstänks föra med sig narkotika, kniv, järnrör eller något annat otillåtet så får personalen enligt lagen inte på eget bevåg visitera honom och ta ifrån honom föremålet. Man måste endera ha patientens tillåtelse eller få chefsöverläkarens tillstånd att ta till tvång. Det kan enligt motionären inte vara en rimlig lagstiftning när personalen gång på gång tvingas bryta mot lagen för att skydda sig och andra medpatienter.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning i denna del.
Inom regeringskansliet bereds för närvarande förslagen i motsvarande del från Psykiatriutredningen, Fängelseutredningen samt Socialstyrelsens rapport. Utskottet utgår från att de förslag som tas upp i motionerna So450 (m), So464 (m) och Ju510 (kds) yrkande 3 därvid övervägs. Regeringen bör efter samråd med Landstingsförbundet och Rättsmedicinalverket (RMV) bedöma förutsättningarna för att i begränsad omfattning bedriva vård vid RMV:s rättspsykiatriska avdelningar även efter att en rättspsykiatrisk undersökning är avslutad. Motionerna avstyrks.
Missbrukare
Enligt propositionen är missbrukare med svåra psykiska störningar en av samhällets mest utsatta grupper. Samhällets stöd till denna grupp är otillräckligt, och de olika instanserna är ofta splittrade och dåligt koordinerade. Samarbetet mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården, främst psykiatrin, är dåligt utvecklat och många missbrukare inom socialtjänsten får inte del av psykiatrins insatser. Flera svårt psykiskt störda missbrukare vårdas på LVM-hem med bristfällig psykiatrisk kompetens, trots att de kan vara i behov av sluten psykiatrisk vård eller kvalificerade psykiatriska konsultinsatser.
Enligt propositionen bör vården och stödet till psykiskt störda missbrukare förstärkas inom ramen för nuvarande ansvarsförhållanden. Sjukvårdshuvudmännen måste på ett betydligt bättre sätt än hittills ta detta ansvar och bygga upp och utveckla erforderliga resurser. Detta bör ske i nära samarbete med kommunens socialtjänst och de statliga LVM-institutionerna så att en samverkan kan ske och samhällets samlade resurser användas på bästa sätt. Samtidigt kan socialtjänstens resurser vad gäller vård och behandling av personer med lättare psykiska störningar behöva utvecklas. Med hänsyn till de konstaterade bristerna i vården av och stödet till psykiskt störda missbrukare anser regeringen att det finns goda skäl för att detta område särskilt skall uppmärksammas i statens tillsyn över hälso- och sjukvården och socialtjänsten de kommande åren.
För att nå ett framgångsrikt behandlingsresultat för denna patientgrupp måste enligt regeringen flera olika personalkategorier med olika kompetens samverka kring den enskilde individen. Likaså måste resursförstärkningar till. Psykiatrin och socialtjänsten bör därför stimuleras att utveckla och förstärka sina insatser i arbetet med psykiskt störda missbrukare. I syfte att förstärka samarbetet mellan socialtjänsten inklusive LVM-institutioner och hälso- och sjukvården skall 45 miljoner kronor avsättas under en treårsperiod. Medlen bör disponeras av Socialstyrelsen, som inom ramen för en beredningsgrupp med representanter för berörda intressenter bör precisera hur stimulansbidraget skall användas. Enligt regeringen bör verksamheterna noggrant följas, utvärderas och dokumenteras för att senare kunna bilda underlag för den fortsatta uppbyggnaden och utvecklingen av verksamheterna på såväl nationell som regional och lokal nivå.
Utskottets bedömning
Utskottet instämmer i att vården till missbrukare med svåra psykiska störningar bör förstärkas.
Utskottet anser att kommuner och landsting, på högst tio orter, bör genomföra försöksverksamheter med samverkan inom ramen för nuvarande ansvarsgränser mellan den psykiatriska vården och socialtjänsten beträffande vården av de svårt psykiskt störda missbrukarna. Socialstyrelsen bör enligt utskottet ges i uppdrag att i samråd med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet samordna genomförandet. Försöksverksamheten bör därefter utvärderas av Socialstyrelsen och en redovisning av utvärderingen överlämnas till regeringen inför dess ställningstagande till om en lagändring behövs för att bättre tydliggöra fördelningen av vårdansvaret för de svårt psykiskt störda missbrukarna.
Socialstyrelsen bör enligt utskottet i samråd med Statens institutionsstyrelse, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet också belysa och analysera konsekvenserna för de tyngre missbrukarna av den nu pågående omstruktureringen av vården.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.
Utskottet delar inställningen i propositionen att 45 miljoner kronor för tre år, 1995--1997, bör avsättas för att förstärka samarbetet mellan socialtjänsten inklusive LVM-institutionerna och hälso- och sjukvården. Detta innebär att 7,5 miljoner bör anvisas för budgetåret 1994/95.
Vissa särskilda statliga insatser
Kamratstöd och anhörigstöd
Det är enligt propositionen viktigt att psykiskt störda ges tillgång till ett väl fungerande kamratstöd. På detta sätt skapas bättre förutsättningar för framgångsrik rehabilitering och återgång till mer normaliserade levnadsförhållanden. Bristen på socialt nätverk är ett påtagligt problem bland de psykiskt störda. Detta leder ofta till att psykiskt störda lever ett socialt isolerat liv.
Regeringen anser att ett statligt utvecklingsbidrag på totalt 45 miljoner kronor fördelat på tre år bör lämnas för att stödja och stimulera bildandet av kamratstöd i en i huvudsak brukarstyrd verksamhet för psykiskt störda. Bidraget bör lämnas till dagverksamheter som bygger på självhjälpsgrupper. Bidraget skall lämnas till klient- och anhörigorganisationer men även till andra organisationer som vill upprätta kamratstödjande verksamhet. Socialstyrelsen bör administrera bidraget och bör vid beslut samråda med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Regeringen anser att Socialstyrelsen skall följa upp effekterna av det särskilda bidraget för kamratstödjande verksamhet. En delrapport bör lämnas till Socialdepartementet under år 1997 och en slutrapport under år 2000.
I detta betänkande har tidigare redogjorts för hur anhöriga till en psykiskt störd person har upplevt kontakten med psykiatrin m.m. (s. 8 f.).
Enligt propositionen bör ett ökat stöd ges till anhöriga till psykiskt störda. Det är angeläget att de anhörigas intresse för att engagera sig i vård, behandling och resursfrågor för psykiskt störda ges erforderligt stöd. Tyngdpunkten i stödet bör läggas vid anhörigutbildningarna. Genom deltagande i anhörigutbildningar uppstår vanligen en mer optimistisk syn på den egna rollen i behandlingen. Regeringen vill understryka vikten av att stödet i första hand riktas till anhöriga till personer som är allvarligt och långvarigt psykiskt störda.
För att stimulera och påskynda utvecklingen mot en ökad satsning på anhörigstöd bör enligt regeringen ett utvecklingsbidrag lämnas om 45 miljoner kronor fördelat på tre år. Bidraget skall i huvudsak utbetalas till anhörigorganisationer med riksomfattande verksamhet. Socialstyrelsen bör administrera bidraget.
Socialutskottet har vid studiebesök i Skellefteå bl.a. studerat det familjeorienterade arbetet vid den psykiatriska kliniken på Skellefteå lasarett.
Motionen
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) från den allmänna motionstiden begärs ett tillkännagivande om de psykiskt handikappades behov av resurser för en rikare fritid (yrkande 9). Kamratstödjande ideell verksamhet bör enligt motionärerna uppmuntras. Samhällets nätverk i form av föreningar och organisationer bör uppmanas ta ansvar även för denna grupp människor. De patient- och anhörigföreningar som finns till stöd för psykiskt sjuka och deras anhöriga bör få stort stöd av samhället för sin verksamhet. Deras erfarenheter och kunskaper bör tas till vara i utbildningssammanhang och vid planering av nya verksamheter.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens inställning till kamrat- och anhörigstöd. Utskottet instämmer också i att 45 miljoner kronor bör avsättas till kamratstöd och 45 miljoner kronor till anhörigstöd åren 1995--1997. Detta innebär att för budgetåret 1994/95 bör 7,5 miljoner kronor avsättas till kamratstöd och 7,5 miljoner kronor till anhörigstöd.
Utskottet anser att Socialstyrelsen vid fördelningen av bidragen bör beakta att brukarorganisationerna utvecklat former för kamratstöd så att dessa resurser kan tas till vara. Motion So479 (v) yrkande 9 får anses tillgodosedd genom propositionen och avstyrks.
Statligt bidrag för utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och socialtjänst
Propositionen
En väsentlig förutsättning för att kommunernas socialtjänst skall klara av att ta sitt ansvar när det gäller sociala insatser för de långvarigt och allvarligt psykiskt störda är att samverkansformerna mellan socialtjänsten och psykiatrin utvecklas, att ansvars- och uppgiftsfördelningen klargörs och att man kommer överens om gemensamma mål och arbetsformer beträffande insatserna. Socialtjänsten måste vidareutveckla sina arbetsformer när det gäller vård, stöd och service till bl.a. personer med långvarig psykisk störning.
För att effektivt och kompetent kunna stödja patienten i boendet och se till att även en meningsfull sysselsättning erbjuds är det nödvändigt med viss psykiatrisk kompetens hos socialtjänstens personal. Detta kompetensbehov bör enligt regeringen tillgodoses genom att dels personal med psykiatrisk kompetens från landsting anställs i kommuner, dels att utbildnings- och fortbildningsinsatser genomförs i kommunerna.
Förutom de personella resurser som kommunerna bör tillföras krävs insatser för utbildning, handledning och metodstöd till socialtjänstens personal.
Regeringen anser att ett särskilt statligt bidrag bör lämnas för de ökade kostnader som under en period kan uppkomma till följd av omstruktureringen och vidareutvecklingen av socialtjänstens och psykiatrins arbetsformer. Regeringen framhåller att bidraget inte skall lämnas till löpande driftkostnader utan att det bör användas till att stimulera och påskynda förändringar i verksamhetsinnehåll och arbetsorganisation.
Bidraget bör enligt regeringen uppgå till totalt 955 miljoner kronor och utgå fr.o.m. den 1 januari 1995 t.o.m. den 31 december 1997.
Beslut om utbetalning fattas av Socialstyrelsen. Närmare föreskrifter om inriktning och administration av bidraget kommer att beslutas av regeringen och redovisas i regleringsbrevet för budgetåret 1994/95.
Motionen
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att riksdagen beslutar att 100 miljoner kronor per år av bidraget till utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och socialtjänst reserveras för rehabiliteringsinsatser, bl.a. i form av pilot- och försöksverksamheter (yrkande 4). Ett problem är enligt motionärerna bristen på kunskaper om hur ett fungerande arbete för psykiskt störda bör utformas. Totalt 100 miljoner kronor per år av de medel regeringen anvisat för psykiatrireformen bör därför reserveras för rehabiliteringsinsatser, t.ex. pilot- och försöksverksamheter. Medlen bör enligt motionärerna användas för att stimulera till att gemensammma verksamheter etableras mellan t.ex. kommuner, psykiatri, försäkringskassor och arbetsförmedlingar.
Utskottets bedömning
Utskottet instämmer i regeringens förslag beträffande statligt bidrag för utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och socialtjänst. Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande framhållit bristen på kunskaper om hur en framgångsrik arbetsinriktad rehabilitering och ett fungerande arbete för psykiskt störda bör utformas. Utskottet anser mot denna bakgrund att en del av det statsbidrag som föreslås bör användas för insatser på rehabiliteringsområdet. Enligt utskottets mening bör lägst 20 % av statsbidraget för utveckling av arbetsformerna inom socialtjänst och psykiatri reserveras för rehabiliteringsinsatser. Medlen som skall utgå till kommuner och landsting bör användas för att stimulera till att etablera gemensamma verksamheter mellan t.ex. kommuner, psykiatri, försäkringskassor och arbetsförmedlingar. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att följa upp dessa verksamheter. Uppföljningen bör ske i samverkan med Riksförsäkringsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Vid uppföljningen bör behovet av kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsspridning särskilt uppmärksammas. Motion So62 (s) yrkande 4 får härigenom anses tillgodosedd och avstyrks.
Utskottet instämmer i att medel bör avsättas för utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och socialtjänst. För åren 1995--1997 bör 943 miljoner kronor avsättas. Detta innebär att för budgetåret 1994/95 bör avsättas 142 miljoner kronor.
Stimulansbidrag till byggande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer
Propositionen
Rehabiliteringsinsatser för långvarigt och allvarligt psykiskt sjuka syftar enligt regeringen bl.a. till att öka deras självständighet och oberoende. Om detta arbete är framgångsrikt kommer sannolikt också kraven och förväntningarna på ett boende som ger möjligheter till integritet och självbestämmande att öka. Erfarenheter av rehabiliteringsinsatser visar även att dessa ger bäst och mest varaktigt resultat om de sker i hemmiljö och i den permanenta bostaden. Av det stimulansbidrag till anordnande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer som riksdagen beslutade om i samband med den s.k. Ädelreformen skall enligt regeringen 300 miljoner kronor av anvisade medel budgetåret 1994/95 förbehållas långvarigt psykiskt störda. Medlen anvisas budgetåret 1994/95 under anslaget Stimulansbidrag inom äldreomsorgen inom en total ram av 900 miljoner kronor.
Utskottets bedömning
Utskottet har i betänkandet 1993/94:SoU20 tillstyrkt regeringens förslag i budgetpropositionen att för budgetåret 1994/95 anvisa 900 miljoner kronor till Stimulansbidrag inom äldreomsorgen. Medlen avser bidrag till byggande av gruppbostäder och viss ombyggnad av sjukhem m.m.
Utskottet instämmer i regeringens förslag att av medlen under anslaget Stimulansbidrag inom äldreomsorgen bör totalt 300 miljoner kronor förbehållas de långvarigt psykiskt störda.
Utskottet konstaterar att planeringen av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer ofta drar ut på tiden. Det är därför angeläget att stimulansbidraget kan utnyttjas under fem år. För att möjliggöra ett flexibelt utnyttjande av stimulansbidraget förutsätter utskottet att medel anvisas i form av reservationsanslag.
Uppföljning av reformen, utvärdering av behandlingsmetoderna m.m.
I propositionen föreslås Socialstyrelsen få i uppdrag att följa upp och utvärdera bl.a. de åtgärder som föreslås i propositionen. I uppdraget bör även ingå att följa upp och utvärdera tillämpningen av de bestämmelser i övrigt som reglerar vård, stöd och service till psykiskt störda. Uppdraget till Socialstyrelsen bör enligt regeringen inriktas mot följande områden: tillämpning av socialtjänstlagen när det gäller stöd och service till psykiskt störda tillämpning av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade med avseende på svårt funktionshindrade psykiskt störda utvärdering av försöksverksamhet med personligt ombud uppföljning och utvärdering av kommunernas betalningsansvar för långvarigt psykiskt störda uppföljning och utvärdering av försöksverksamheter avseende psykiskt störda missbrukare uppföljning av effekterna av de statliga stimulansbidragen samt en bedömning av hur samhällets kostnader för vård, stöd och service utvecklas och fördelas på olika huvudmän.
Socialstyrelsens uppdrag skall i de fall annat inte anges slutrapporteras till Socialdepartementet senast den 1 maj 1998.
Socialstyrelsen bör enligt regeringen i arbetet med folkhälsorapporterna särskilt uppmärksamma psykiskt stördas situation. Det är enligt regeringen i detta sammanhang väsentligt att styrelsen beskriver de förhållanden som kan förorsaka psykiska störningar.
Riksrevisionsverket bör enligt regeringen få i uppdrag att analysera effektiviteten i tillsynen av vård, stöd och service till psykiskt störda. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt samordningen mellan Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsynsverksamhet.
Regeringen anser att 15 miljoner kronor för tre år bör avsättas för dessa uppdrag.
Motionerna
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att riksdagen beslutar om en omfördelning inom ramen för de i propositionen föreslagna stimulansmedlen så att 3, 6 och 9 miljoner kronor tillförs SBU under åren 1994/95 resp. 1995/96 och 1997 för SBU:s arbete med utvärdering av psykiatrins vårdmetodik (yrkande 5) och att Socialstyrelsen ges i uppdrag att följa upp och utvärdera psykiatrireformen och utforma riklinjer för den psykiatriska vården och därför tilldelas statliga medel med 12 miljoner kronor (yrkande 6).
I motion So268 av Jan Fransson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av utvecklingscenter för psykiskt stördas livsvillkor. Enligt motionärerna behövs det mycken kunskap om och stora möjligheter och stimulans för utveckling av åtgärder för att förbättra de psykiskt stördas livsvillkor. I sådana insatser skall många människor bli delaktiga. För att skapa dessa möjligheter föreslår vi att ett center för utveckling av åtgärder för psykiskt stördas livsvillkor inrättas. Vid såväl planering som drift av ett sådant center är det naturligt att psykiskt stördas egna organisationer deltar. Motionärerna föreslår att Socialstyrelsen i samarbete med organisationer som företräder de psykiskt störda ges i uppdrag att utarbeta förslag till ett utvecklingscenter för åtgärder för psykiskt störda människor.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att följa upp och utvärdera resultatet av reformen samt tillämpningen av bestämmelserna i övrigt om vård, stöd och service till psykiskt störda. För dessa uppdrag bör 12 miljoner kronor avsättas för åren 1995--1997. Detta innebär att 2 miljoner skall anvisas budgetåret 1994/95.
Utskottet delar regeringens bedömning att Riksrevisionsverket bör ges i uppdrag att analysera effektiviteten i tillsynen av vård, stöd och service till psykiskt störda.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) har redan tidigare gjort en kunskapssammanställning rörande behovet av utvärdering inom psykiatrisk vård. Därav framgår att detta behov är mycket omfattande och kräver särskilda resurser för att kunna genomföras på vetenskaplig grund. SBU har påbörjat ett projekt rörande utvärdering av användningen av neuroleptika. I detta projekt ingår ett 30-tal forskare som med stöd av den vetenskapliga litteraturen på området skall utforma en syntes av indikationer, risker och nytta med denna behandlingsmetod för olika patientgrupper. SBU bör utveckla ett utvärderingsarbete inom psykiatrin efter samma modell med särskilt tillkallade sakkunniga kliniker, etiker, epidemiologer och statistiker m.fl. Det är angeläget att utvärderingen av behandlingsmetoderna sker utifrån ett social-psykiatriskt perspektiv. Inför det fortsatta arbetet bör SBU:s styrelse och expertgrupp kompletteras med sakkunniga från psykiatrins område.
SBU bör få ökade ekonomiska resurser för att utveckla verksamheten till att också omfatta psykiatrins vårdmetoder. Utskottet uppskattar SBU:s resursbehov när denna verksamhet är fullt utbyggd till ca 8 miljoner kronor. Resursbehovet är dock mindre under uppbyggnadsprocessen. Utskottet anser att SBU för åren 1995--1997 bör tilldelas 2, 5 resp. 8 miljoner kronor. För budgetåret 1994/95 bör därför SBU tilldelas 1 miljon kronor för detta ändamål. SBU bör enligt utskottet ges i uppdrag att utarbeta ett förslag till användning av dessa medel.
Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning av motion So62 (s) yrkandena 5 och 6. Motion So268 (s) avstyrks.
Stöd till det psykiatriska utvecklingsarbetet i Östeuropa
I syfte att stimulera den psykiatriska utvecklingen i Östeuropa anser regeringen att särskilda tidsbegränsade medel skall anslås. Dessa bör kunna kanaliseras dels genom multinationella organisationer, främst WHO, dels inom ramen för bl.a. Hälso- och sjukvårdens Östeuropakommitté (ÖEK). Mot denna bakgrund föreslår regeringen att 5 miljoner kronor avsätts årligen under en treårsperiod som stöd till det psykiatriska utvecklingsarbetet i Östeuropa.
Utskottets bedömning
Utskottet instämmer i regeringens bedömning i denna del. Detta innebär att för budgetåret 1994/95 bör 2,5 miljoner kronor anvisas för ändamålet.
Medelstilldelning till Bidrag till psykiatriområdet
Enligt utskottets bedömningar kommer de statliga stimulansåtgärderna som behandlas i betänkandet jämfört med förslaget i propositionen att utfalla enligt följande för budgetåret 1994/95 (miljoner kronor).
Propositionen Betänkandet
Utvecklingen av 142,5 142 arbetsformerna inom socialtjänst och psykiatri
Rehabilitering av 25 25 tortyrskadade flyktingar
Psykiskt störda 7,5 7,5 missbrukare
Anhörigstöd 7,5 7,5
Kamratstöd 7,5 7,5
Personligt 4 4 ombud
Stöd till Östeuropa 2,5 2,5
Översyn av innehållet i 1 1 den psykiatriska vården
Uppföljning av 2,5 3 reformen, utvärdering av behandlingsmetoderna m.m. _________________________________ S:a 200 200
Enligt regeringens förslag bör medlen anvisas under ett nytt reservationsanslag Bidrag till psykiatriområdet för budgetåret 1994/95 under femte huvudtiteln.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till psykiatriområdet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tillkännagivande om de psykiskt stördas situation att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So430 yrkande 18 och 1993/94:So479 yrkandena 1 och 2,
2. beträffande förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) att riksdagen med avslag på motion 1993/94:So61 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
3. beträffande ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So62 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande uppföljning av LSS att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So61 yrkande 9, 1993/94:So62 yrkande 1, 1993/94:So439 och 1993/94:So479 yrkande 5, men. (v) - delvis
5. beträffande försöksverksamhet med personligt ombud att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So60, 1993/94:So61 yrkande 10 och 1993/94:So479 yrkande 4,
6. beträffande obligatoriskt kommunalt betalningsansvar att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande 2, 1993/94:So62 yrkande 8 och 1993/94:So63 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. beträffande förslaget till ändring i lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård,
8. beträffande ekonomisk reglering att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So61 yrkande 3, 1993/94:So62 yrkande 9 och 1993/94:So479 yrkande 3,
9. beträffande nationell översyn av den psykiatriska vården m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande 8 och 1993/94:So62 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
10. beträffande rehabilitering av psykiskt störda att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande 4, 1993/94:So62 yrkandena 2--3, 1993/94:So63 yrkande 2 och 1993/94:So479 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. beträffande folkbildning m.m. att riksdagen avslår motion 1993/94:So61 yrkandena 5--7,
12. beträffande rehabilitering av tortyrskadade flyktingar att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So61 yrkande 11 och 1993/94:So446,
13. beträffande psykiskt störda barn och ungdomar att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So414 och 1993/94:So420,
14. beträffande rättspsykiatrisk vård m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So450, 1993/94:So464 och 1993/94:Ju510 yrkande 3,
15. beträffande missbrukare med svåra psykiska störningar att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. beträffande kamratstöd och anhörigstöd att riksdagen avslår motion 1993/94:So479 yrkande 9,
17. beträffande statligt bidrag för utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och socialtjänst att riksdagen avslår motion 1993/94:So62 yrkande 4,
18. beträffande uppföljning av reformen och utvärdering av behandlingsmetoderna m.m. att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So62 yrkandena 5 och 6 samt med avslag på motion 1993/94:So268 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. beträffande medelstilldelning till Bidrag till psykiatriområdet att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Bidrag till psykiatriområdet för budgetåret 1994/95 under femte hvuvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 200 miljoner kronor.
Stockholm den 19 maj 1994 På socialutskottets vägnar Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m) och Martin Nilsson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
1. Uppföljning av LSS (mom. 4)
Daglig sysselsättning är enligt LSS en rättighet för personer med t.ex. utvecklingsstörning. Daglig sysselsättning är av mycket stor betydelse även för psykiskt störda. Enligt min mening bör sysselsättningsgarantin i LSS utvidgas till att även omfatta personer med psykisk störning.
2. Nationell översyn av den psykiatriska vården m.m. (mom. 9)
Jag anser att möjligheterna att erbjuda psykoterapi i den offentliga vården bör ökas. I dag är det få förunnat att kunna få behandling med psykoterapi beroende på kostnaden för behandlingen. Det är därför av största vikt att sådan behandling ersätts via det allmänna försäkringssystemet på samma sätt som gäller för behandling av somatiska sjukdomar.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 4 och 9 borde ha hemställt: 4. beträffande uppföljning av LSS att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So61 yrkande 9 samt med avslag på motionerna 1993/94:So62 yrkande 1, 1993/94:So439 och 1993/94:So479 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
9. beträffande nationell översyn av den psykiatriska vården m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande 8 och 1993/94:So62 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 2 Motionerna 2 Motioner väckta med anledning av propositionen 2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994 4 Utskottet 6 Psykisk ohälsa i befolkningen 6 Psykiskt stördas levnadsförhållanden 7 Psykiskt stördas och anhörigas upplevelser av psykiatrin 8 Psykiatriutredningen 9 Propositionen i huvuddrag 11 Utskottet 12 Stöd och service till psykiskt funktionshindrade 13 Förtydligat kommunalt ansvar för att planera och samordna insatser till psykiskt funktionshindrade 13 Utskottets bedömning 15 Rättighetslagstiftning för psykiskt störda 15 Utskottets bedömning 17 Försöksverksamhet med personligt ombud 18 Utskottets bedömning 20 Obligatoriskt kommunalt betalningsansvar 20 Utskottets bedömning 22 Ekonomisk reglering 23 Utskottets bedömning 24 Nationell översyn av innehållet i den psykiatriska vården m.m. 24 Psykoterapi 25 Utskottets bedömning 26 Rehabilitering av psykiskt störda 26 Utskottets bedömning 29 Rehabilitering av tortyrskadade flyktingar 30 Utskottets bedömning 31 Vård och stöd till psykiskt störda barn och ungdomar 32 Utskottets bedömning 32 Psykiatrisk vård till vissa grupper 33 Intagna i kriminalvården m.m. 33 Utskottets bedömning 36 Missbrukare 36 Utskottets bedömning 37 Vissa särskilda statliga insatser 37 Kamratstöd och anhörigstöd 37 Statligt bidrag för utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och socialtjänst 39 Stimulansbidrag till byggande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer 40 Uppföljning av reformen, utvärdering av behandlingsmetoderna m.m. 41 Stöd till det psykiatriska utvecklingsarbetet i Östeuropa 43 Medelstilldelning till Bidrag till psykiatriområdet 43 Utskottets bedömning 44 Hemställan 44 Meningsyttring av suppleant 46 Bilaga: I propositionen framlagda lagförslag 47