Psykiatrisk tvångsvård m.m.
Betänkande 1990/91:SoU13
Socialutskottets betänkande
1990/91:SOU13
Psykiatrisk tvångsvård m.m.
Innehåll
1990/91 SoU13
Sammanfattning
I betänkandet behandlas den del av regeringens proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. som har överlämnats till socialutskottet samt de motioner som väckts med anledning av propositionen i denna del. Propositionen och motionerna i övrigt behandlas av justitieutskottet i dess betänkande 1990/91:JuU34. Vidare behandlas regeringens proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten samt de motioner som väckts med anledning av denna proposition. Anslagspunkten E 5 Rättspsykiatriska stationer och kliniker i budgetpropositionen 1990/91:100, bil. 7 behandlas också i detta betänkande. I betänkandet behandlas dessutom 24 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1990 samt 12 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1991. Sammanlagt behandlas ca 100 motionsyrkanden.
Utskottet har inhämtat justitieutskottets yttrande beträffande vissa delar av proposition 1990/91:58 och ett antal motioner. Socialutskottet har i sin tur yttrat sig till justitieutskottet.
Utskottet tillstyrker i huvudsak förslagen i propositionerna.
Inledningsvis föreslår utskottet med anledning av ett 20-tal motionsyrkanden (s, fp, c, v, mp) om psykiatrins utveckling och resurser att regeringen ges till känna vad utskottet anfört om de insatser som behövs för att den utveckling av vården av de psykiskt sjuka som pågår skall kunna fullföljas i positiv riktning.
När det gäller den i proposition 1990/91:58 föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård innebär utskottets ställningstagande ett par avvikelser från regeringens förslag. Utskottet tillstyrker sålunda ett motionsyrkande (c) om att alla läkare i allmän tjänst skall få fatta beslut om genomförande av undersökningar för vårdintyg. Utskottet förordar vidare en dispensregel om att tvångsvård, om synnerliga skäl föreligger, skall kunna ges även på ett enskilt vårdhem.
Utskottet föreslår vidare, med anledning av motioner (m, c), ett tillkännagivande till regeringen om en utvärdering och redovisning av tillämpningen av de nya bestämmelserna om konvertering. Vidare föreslås, med anledning av en motion (c), ett tillkännagivande om att regeringen bör överväga en skyldighet för chefsöverläkaren att underrätta målsäganden även i samband med att en patient rymmer från en sjukvårdsinrättning.
Utskottet föreslår också ett tillkännagivande till regeringen om betydelsen av att vårdbehovet även hos de mycket vårdkrävande patienterna med t.ex. ett aggressivt beteende kan tillgodoses.
Regeringen har i proposition 1990/91:120 bl.a. föreslagit att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om avveckling under vissa förutsättningar av rättspsykiatriska kliniker och stationer. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del men föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en sådan avveckling. Utskottet understryker att någon avveckling av statliga resurser inte får ske utan att fullt tillfredsställande garantier finns för att rättspsykiatriska undersökningar kan genomföras inom de tidsfrister som lagen anger.
Ytterligare ett tillkännagivande till regeringen föreslås när det gäller frågan om psykiatrisk tvångsvård i samband med rättspsykiatrisk undersökning. Utskottet anför att det är nödvändigt att snabbt föra över de personer som vid rättspsykiatrisk undersökning befunnits vara i behov av psykiatrisk vård till den landstingskommunala sjukvården.
Övriga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats 19 reservationer och 2 särskilda yttranden.
Propositionerna
Proposition 1990/91:58
Regeringen har i proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård m.m. föreslagit riksdagen att -- såvitt nu är i fråga -- anta förslagen till 1. lag om psykiatrisk tvångsvård, 2. lag om rättspsykiatrisk vård, 3. lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., 4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429), 5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, 7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl., 17. lag om rättspsykiatrisk undersökning.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.
Lagförslaget under 17. har remitterats till justitieutskottet men av detta utskott överlämnats till socialutskottet.
Proposition 1990/91:100 bil. 7
Regeringen har i proposition 1990/91:100, bil. 7, under punkten E 5 Rättspsykiatriska stationer och kliniker föreslagit att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 112 979 000 kr.
Proposition 1990/91:120
I proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, m.m. har regeringen föreslagit 1. att riksdagen bemyndigar regeringen att godkänna avtal enligt de riktlinjer som anges i avsnitt 3.3 i fråga om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska undersökningar, 2. att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till ingångna avtal om att utföra rättspsykiatriska undersökningar och med beaktande av att tillräcklig total undersökningskapacitet skall kunna garanteras, 3. att riksdagen godkänner att rättsmedicinalverket, som enligt proposition 1990/91:93 föreslås bli inrättat den 1 juli 1991, skall ta över ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1 oktober 1991.
Regeringen har också berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen anförs om ekonomiska konsekvenser av förslagen (avsnitt 5).
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:58 och remitterade till socialutskottet
1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det s.k. tvåläkarförfarandet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om privatpraktiserande psykiaters rätt att föranstalta om läkarundersökning mot den enskildes vilja liksom möjligheten att begära polishandräckning i samband med undersökning för vårdintyg.
1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar utforma 3 § lag om psykiatrisk tvångsvård i enlighet med vad i motionen anförts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av användning av konverteringsvård, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patients rätt till integritet vid uppgiftslämnande.
1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. såvitt avser de delar som bereds av socialutskottet, 2. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbyggnad av den psykiatriska öppenvården, 3. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagreglering med inriktning på eftervården, 4. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utbildning av psykoterapeuter, 5. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i denna del avslås -- avslår regeringens förslag om möjligheten av konvertering från frivillig slutenvård till tvångsvård, 6. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tidigt tillsätta en kontaktperson, 7. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten av att tillsätta en kontaktperson enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, 8. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av psykiatrisk kompetens vid länsrätterna, 9. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i denna del avslås -- beslutar att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet alltjämt skall vara en statlig angelägenhet.
1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i enlighet med vad som angetts i motionen punkt 5, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förstärkta och förbättrade resurser till den slutna psykiatriska vården skyndsamt bör tillgodoses enligt vad som anges i motionen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju14.
1990/91:So34 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om ett förslag till lag om skydd för dementa.
1990/91:So35 av Stig Gustafsson och Margareta Persson (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att den nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden bibehålls.
1990/91:So36 av Arne Andersson i Gamleby och Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fasta platser för psykiatrisk vård vid Västerviks sjukhus.
1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen avslår 11--13 §§ i förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård, 2. att riksdagen beslutar att den som tagits in på sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård i frivillig form inte får hållas kvar mot sin vilja, 3. att riksdagen i stället för regeringens förslag antar följande lydelse av 7 § första stycket i lag om psykiatrisk tvångsvård: Om chefsöverläkaren vid en enhet där patienten vårdas finner att denne bör ges tvångsvård utöver två veckor från dagen för beslutet om intagning, skall han före utgången av tvåveckorstiden ansöka hos länsrätten om medgivande till sådan vård., 4. att riksdagen beslutar att psykokirurgi och annan behandling av irreversibel natur inte får utföras på patient som undergår tvångsvård, 5. att riksdagen beslutar att elchockbehandling inte får utföras på patient som undergår tvångsvård, 6. att riksdagen beslutar att tvångsmedicinering med neuroleptika inte får förekomma vid tvångsvård, 7. att riksdagen, om yrkande 6 avslås, beslutar att medicinering med neuroleptika i depåform inte får användas på patient vid tvångsvård, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om respekt för patientens önskan om drogfri vård, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att psykoterapeutiska samtal bör få större betydelse i tvångsvården.
1990/91:So38 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av översyn och åtgärder inom rättspsykiatrin.
1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resursfrågor för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudmannaskap för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) vari yrkas 1. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del hos regeringen begär nytt förslag till lag om rättspsykiatrisk vård sedan frågor rörande rättspsykiatrins framtida innehåll och behov blivit föremål för ytterligare utredning och analys, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att huvudmannaskapet för rättspsykiatrin även fortsättningsvis bör åvila staten.
1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att begreppet "allvarlig psykisk störning" i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård ersätts av de begrepp som gäller enligt 1 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, 2. att riksdagen beslutar att reglerna om förutsättningar för utskrivning i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård ersätts med reglerna om utskrivningsprövning i den nu gällande lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, 3. att riksdagen justerar övrig lagtext i konsekvens härmed, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande en förutsättningslös utredning av rättspsykiatrins organisation och resursbehov.
1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna del beslutar om sådan ändring av 3 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård att begreppet allvarlig psykisk störning kompletteras med specialindikationer i enlighet med vad i motionen anförts, 2. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna del beslutar om sådan ändring av 4 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård att beslut om omhändertagande får fattas av läkare i allmän tjänst i enlighet med vad i motionen anförts, 3. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna del beslutar om sådan ändring av 4 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård att det s.k. oberoendekravet alltfort skall gälla i enlighet med vad i motionen anförts, 4. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna del beslutar om sådan ändring av 6 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård att patient får kvarhållas på sjukvårdsinrättning endast till dess chefsöverläkare inställt sig för slutlig bedömning i enlighet med vad i motionen anförts, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övergång från frivillig vård till tvångsvård, 6. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna del beslutar om ändringar av 19 och 20 §§ förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård i enlighet med vad i motionen anförts, 7. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna del beslutar om ändring av 23 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård rörande regleringen av formerna kring kroppsvisitation/kroppsbesiktning i enlighet med vad i motionen anförts, 8. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna del beslutar om tillägg till 23 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård avseende rätt till inspektion av kroppshåligheter i vissa fall i enlighet med vad i motionen anförts, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stödperson samt ersättning till denne, 10. att riksdagen med avslag på propositionens förslag i denna del beslutar att nuvarande instansordning rörande beslut och prövning av tvångsvård alltfort skall gälla i enlighet med vad i motionen anförts, 11. att riksdagen -- därest yrkande 10 ej vinner riksdagens bifall -- beslutar att psykiatrisk expertis skall ingå i länsrätt och kammarrätt vid förhandlingar enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård i enlighet med vad i motionen anförts, 12. att riksdagen -- därest yrkande 10 ej vinner riksdagens bifall -- beslutar om sådana ändringar av 32 och 33 §§ förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård att chefsöverläkaren erhåller överklagningsrätt i enlighet med vad i motionen anförts, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den psykiatriska vårdens innehåll och utformning, 14. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna del beslutar om sådan ändring i förslag till lag om rättspsykiatrisk vård att chefsöverläkaren åläggs informera målsäganden om olovliga avvikelser från sjukvårdsinrättning i enlighet med vad i motionen anförts, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta bestämmelser vid "frigång" inom sjukhusområdet.
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:120
1990/91:So55 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen avslår regeringens förslag om entreprenadavtal med landstingen, 2. att riksdagen beslutar att rättspsykiatriska kliniker i Göteborg, Huddinge och Uppsala även i fortsättningen skall drivas under statligt huvudmannaskap, 3. att riksdagen beslutar ge den föreslagna organisationskommittén i uppdrag att utreda verksamhetens omfattning vid kliniken i Lund, behovet av ytterligare rättsläkarstationer samt behovet av en särskild avdelning för kvinnor.
1990/91:So56 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen avslår regeringens hemställan om att upprätta avtal med landstingen om rättspsykiatriska undersökningar enligt vad som i motionen anförts om likhet i bedömningar, forskning, demokratiaspekten m.m., 2. att riksdagen beslutar att bibehålla de rättspsykiatriska enheterna, med slutna undersökningar, i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala, 3. att riksdagen beslutar att bibehålla de rättspsykiatriska stationerna, med öppna undersökningar, i Linköping och Umeå, 4. att riksdagen beslutar att lednings- och samordningsfunktionen för rättspsykiatrin inordnas i rättsmedicinalverket i Linköping.
1990/91:So57 av Göran Ericsson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kravet på att alla rättspsykiatriska undersökningar skall utföras inom ramen för en rättspsykiatrisk klinik och inte inom allmänpsykiatrin, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kravet på att ett enhetligt statligt huvudmannaskap skall gälla för hela rättspsykiatrin.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990
1989/90:So432 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillgång på vård- och boendealternativ när avvecklingen av sjukhusplatser fortgår, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete mellan kommun och landsting, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sysselsättning och arbete för psykiskt sjuka, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till anhöriga, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för personal som arbetar med psykiskt sjuka.
1989/90:So440 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontaktperson för psykiskt sjuka.
1989/90:So458 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning och fortbildning av personalen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om säkerhetsåtgärder, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhandlingarna mellan staten och Landstingsförbundet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om planerad ny lagstiftning om psykiatrisk vård.
1989/90:So466 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omedelbara åtgärder för att minska de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar och om ytterligare resurser för denna verksamhet.
1989/90:So493 av Gullan Lindblad och förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan om rättspsykiatrins huvudmannaskap omgående måste komma till en lösning och att det bör övervägas om inte rättspsykiatrin bör förbli ett statligt åtagande men läggas under justitiedepartementet.
1989/90:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar återupprepa sitt tillkännagivande till regeringen med ytterligare skärpa att statligt huvudmannaskap för de rättspsykiatriska klinikerna skall gälla även fortsättningsvis, 2. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder så att fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus, psykiatriska klinikerna, som hittills hänförs till riksenhet för högspecialiserad psykiatrisk vård och bevaras även fortsättningsvis.
1989/90:So524 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om den rättspsykiatriska verksamheten.
1989/90:So526 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rätten till drogfri vård skall införas, 2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda hur landstingen skall kunna försörja mentalvårdens olika institutioner med fasta psykoterapitjänster för 24-timmarsjour, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen om tvångsvård att rätten till drogfri vård kan förverkligas även inom dess ramar.
1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av en väl differentierad psykiatrisk vård, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning som skall se över den slutna psykiatriska vården, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bibehållande av utskrivningsnämnderna, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kravet att anhöriga eller andra berörda underrättas innan patienten lämnar sjukhuset, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av behandlingshem för eftervård, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ett gott samarbete mellan medicinsk vård och socialtjänsten.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991
1990/91:So302 av Iris Mårtensson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de anhörigas situation när närstående vårdas för psykiatrisk sjukdom.
1990/91:So416 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omedelbara åtgärder för att minska de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar och om ytterligare resurser för denna verksamhet.
1990/91:So418 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rätten till drogfri vård skall införas, 2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda hur landstingen skall kunna försörja mentalvårdens olika institutioner med fasta psykoterapitjänster för 24-timmarsjour, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen om tvångsvård att rätten till drogfri vård kan förverkligas även inom dess ramar.
1990/91:So463 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bristerna inom rättspsykiatrin.
1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av sociala resurser till stöd och service för psykiskt sjuka, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett bevarande av nuvarande instansordning rörande beslut och prövning av psykiatrisk tvångsvård, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en omfattande kostnadsberäkning vad gäller konsekvenserna av lagförslagets olika delar.
1990/91:So503 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet även fortsättningsvis skall finnas i Lund.
1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den sektoriserade psykiatrin bör ges större möjlighet till specialisering, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av boendeformer för psykiskt sjuka.
Motion väckt med anledning av proposition 1990/91:58 och överflyttad från justitieutskottet
1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. vari yrkas 2. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på proposition 1990/91:58 i denna del avslås -- avslår regeringens förslag om ändring i 31 kap. 3 § brottsbalken som avser rättspsykiatrisk undersökning vid tvångsvård.
Utskottet
Psykiatrins utveckling och resurser
Psykiatrin i Sverige har under de senaste två decennierna genomgått en mycket betydelsefull utveckling. En sektorisering av psykiatrin har inletts och även genomförts i större delen av landet. Sektoriseringen har inneburit att en vårdorganisation med ansvar för all psykiatrisk vård inom ett geografiskt avgränsat område (sektor, distrikt) byggts upp hos sjukvårdshuvudmännen. I praktiken innebär sektoriseringen en decentralisering av den psykiatriska verksamheten som allmänpsykiatriska mottagningar, dagsjukvård, behandlingshem m.m. Samtidigt med sektoriseringen har en avveckling skett av slutenvårdsplatser på mentalsjukhusen. Mellan åren 1968 och 1985 minskade nästan hälften av alla mentalsjukhus sitt platsantal med mer än två tredjedelar av sina ursprungliga vårdplatser. I dag vårdas mindre än 10 000 människor på mentalsjukhus mot omkring 26 000 år 1967. En motsvarande kraftig minskning har skett av antalet tvångsvårdade patienter.
Ett stort antal motioner tar upp mer allmänna frågor om psykiatrins utveckling och resursbehov. Vissa av motionerna har väckts med anledning av proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. medan andra är väckta under de allmänna motionstiderna år 1990 och 1991.
I motion 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av sociala resurser till stöd och service för psykiskt sjuka (yrkande 1). Enligt motionärerna finns det en bred uppslutning kring uppfattningen att tvångsvård skall tillgripas i minsta möjliga utsträckning. För att detta skall vara möjligt måste rehabiliteringsmöjligheterna vara väl tillgodosedda. En mycket stor del av de tvångsvårdade patienterna behöver ett synnerligen aktivt stöd från socialtjänsten, bl.a. i form av skyddat boende och skyddat arbete. Motionärerna framhåller också betydelsen av allmänt kontaktskapande verksamhet för att den enskilda patienten inte skall bli isolerad från samhällsgemenskapen.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den psykiatriska vårdens innehåll och utformning (yrkande 13). Motionärerna anför bl.a. att det är nödvändigt med en snar utbyggnad av goda alternativa öppna och halvöppna vårdformer som möjliggör att patienterna kan vårdas i hemliknande förhållanden och så nära sina hemorter som möjligt. Basen för vården bör vara de psykiatriska öppenvårds- och rehabiliteringsteamen, där personer med olika utbildning och erfarenheter ingår. Dessa vårdlag ger möjlighet till såväl förebyggande som eftervårdande arbete. Motionärerna framhåller vidare att vården i högre grad än som sker i dag måste differentieras så att patienternas individuella vårdbehov bättre kan tillgodoses. Sektoriseringen av psykiatrin har enligt motionärerna i många fall inneburit att möjligheterna till differentierad vård begränsats. Motionärerna anser det dock angeläget att understryka att en ökad differentiering kan förenas med en sektorisering.
Motionärerna tar också upp frågan om personalförsörjningen inom psykiatrin. En grundläggande förutsättning för en utveckling av den psykiatriska vården är, anförs det i motionen, att tillgången på utbildad personal kan tillgodoses. Samarbetet mellan den medicinska vården, kriminalvården och socialtjänsten måste också förbättras. Den gemensamma utbildningen för personal inom socialtjänst, psykiatri och primärvård behöver enligt motionärerna förstärkas. Eftersom allt fler psykiskt sjuka vårdas i hemmen måste kommunens hemtjänstpersonal få erforderlig psykiatrisk utbildning och handledning.
Liknande synpunkter framförs i motion 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c). I motionen begärs tillkännagivanden till regeringen om vad som anförs i motionen om betydelsen av en väl differentierad psykiatrisk vård (yrkande 1), om behovet av behandlingshem för eftervård (yrkande 5) och om vikten av ett gott samarbete mellan den medicinska vården och socialtjänsten (yrkande 6).
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den sektoriserade psykiatrin bör ges större möjlighet till specialisering (yrkande 9). Sektoriseringen har, anförs det i motionen, försvårat den nödvändiga specialiseringen av verksamheten, eftersom de enheter som skall svara för all vård inom ett område blivit för små. Sålunda har sektoriseringen på många håll medfört att narkomaner, unga psykotiska patienter, självmordsfall, medelålders deprimerade patienter och senildementa vårdas tillsammans på en enda akutpsykiatrisk avdelning. Motionärerna framhåller att utrymme måste skapas för en större specialisering och nämner därvid behovet av särskild behandling för patienter med självsvält och hetsätning, schizofreni och missbruk ävensom för självmordspatienter.
Motionärerna tar även upp behovet av boendeformer för psykiskt sjuka (yrkande 10). Enligt dem måste initiativ tas för att minska antalet psykiskt sjuka bostadslösa. Socialstyrelsen och boverket bör ges i uppdrag att utreda vilka ytterligare insatser som kan erfordras för att häva bostadslösheten bland psykiskt sjuka. Motionärerna framhåller även att det måste tillskapas olika typer av kollektiva boendeformer.
Liknande synpunkter framförs även i motion 1989/90:So432 av Daniel Tarschys m.fl. (fp). Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om tillgången på vård- och boendealternativ när avvecklingen av sjukhusplatser fortgår (yrkande 1). I motionen begärs också tillkännagivanden om vad som anförs i motionen om samarbete mellan kommun och landsting (yrkande 3) och om sysselsättning och arbete för psykiskt sjuka (yrkande 4). Motionärerna framhåller att en kedja av vård, behandling, boende och service måste byggas upp i samverkan mellan landsting och kommun. En del av rehabiliteringen vid psykisk ohälsa kan också vara att hjälpa patienten till arbete. Detta bör göras så tidigt som möjligt under behandlingen, och det är viktigt att det är fråga om ett arbete som passar patienten. Motionen innehåller också en begäran om ett tillkännagivande till regeringen om stödet till anhöriga (yrkande 5). Motionärerna anför att de anhöriga till en psykiskt sjuk behöver stöd både för egen del och för att kunna utgöra det nätverk som patienten behöver. Här behövs insatser från både sjukvården och socialtjänsten. I motionen lyfts också fram behovet av insatser för personal som arbetar med psykiskt sjuka (yrkande 7).
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i motionen dels om utbyggnad av den psykiatriska öppenvården (yrkande 2), dels om en lagreglering med inriktning på eftervården (yrkande 3). Motionärerna framhåller att det behövs en utbyggnad av den psykiatriska öppenvården. Nedläggningen av slutna vårdplatser inom psykiatrin har inte följts av en tillräcklig utbyggnad av öppenvården. Människor har till följd härav skrivits ut till ett liv i ensamhet och ångest. Enligt motionärerna måste samhället nu ta krafttag för att bygga ut den öppna vården. Exempel på verksamheter som behövs är behandlingsinriktade dagverksamheter. Enligt motionärerna bör skyldigheten att planera för patienternas eftervård lagregleras.
I motion So32 (v) hemställs vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utbildning av psykoterapeuter (yrkande 4). Motionärerna anför att bristen på psykoterapeuter är stor. Denna yrkesgrupp utgör en del av grundstommen i den psykiatriska vården, såväl inom den öppna som den slutna vården. Psykoterapin är viktig både i det behandlande och det förebyggande arbetet. För samhällets del vore det enligt motionärerna en god investering med en utvidgning av utbildningen av psykoterapeuter.
Även motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) tar upp den psykoterapeutiska behandlingen. I motionen begärs sålunda ett tillkännagivande till regeringen om att psykoterapeutiska samtal bör få större betydelse i tvångsvården (yrkande 9).
I motion 1989/90:So526 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda hur landstingen skall kunna försörja mentalvårdens olika institutioner med fasta psykoterapitjänster för 24-timmarsjour (yrkande 2). Ett likalydande motionsyrkande finns i motion 1990/91:So418 av Anita Stenberg m.fl. (mp) (yrkande 2).
Motion 1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s) riktar framför allt in sig på den slutna psykiatriska vården. I motionen begärs sålunda ett tillkännagivande till regeringen om att förstärkta och förbättrade resurser till den slutna psykiatriska vården skyndsamt bör tillgodoses enligt vad som anges i motionen (yrkande 2). Motionärerna anser det särskilt viktigt att vårdresurserna byggs ut.
Vad allmänt gäller organisationen av vården för psykiskt sjuka kan redovisas att regeringen i maj 1989 beslutade tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om service, stöd och vård till psykiskt störda (dir. 1989:22). I november 1990 beslutade regeringen att utredningsuppdraget skulle övertas av en parlamentariskt sammansatt kommitté. Utredningen, som numera antagit namnet psykiatriutredningen, erhöll tilläggsdirektiv (dir. 1990:71), enligt vilka uppdraget främst skall inriktas på att överväga och föreslå åtgärder vad gäller ansvarsfördelning och organisation av stöd och vård till psykiskt störda. Åtgärderna skall syfta till att förbättra de psykiskt stördas livssituation och öka deras möjligheter till gemenskap och delaktighet i samhällslivet. I uppdraget ingår att kartlägga situationen för de psykiskt störda samt att utvärdera och analysera hur den sektoriserade psykiatrin och de övriga förändringar från slutna till öppna vårdformer som skett under 1980-talet påverkat individen och samhället. Utifrån kartläggningen och analyserna skall kommittén bl.a. överväga den framtida organisationen av stöd och vård till psykiskt störda med beaktande av de strukturella förändringarna inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten, ansvarsfördelningen och formerna för samverkan mellan kommuner och landsting, formerna för samverkan med företrädare för arbetslivet, formerna för samverkan med kriminalvården samt formerna för samverkan med patient- och anhörigorganisationer. Utredningen skall enligt direktiven särskilt uppmärksamma de psykiskt långtidssjukas behov av bostäder av olika slag, arbetsrehabilitering och stöd för att uppnå och behålla varaktiga kontakter med arbetsmarknaden samt insatser för en aktiv och meningsfull fritid tillsammans med andra. Kommittén skall enligt direktiven slutredovisa sina förslag senast vid utgången av juni månad 1992.
Ett antal motioner tar upp frågan om utbyggnad av boendeformer för psykiskt störda. Därvid kan erinras om att riksdagen i samband med beslutet om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. i december 1990 beslutade att ett särskilt stimulansbidrag för att stimulera utbyggnaden av nya boendeformer för bl.a. psykiskt sjuka skall införas. 100 milj.kr. skall enligt beslutet avsättas årligen under fem år. Regeringen fick i uppdrag att utforma regler för detta stimulansbidrag och återkomma till riksdagen härom. Regeringen har i den s.k. kompletteringspropositionen (prop. 1990/91:150 bilaga I:3) lämnat förslag till regler för erhållande av stimulansbidrag. Förslaget kommer att behandlas av utskottet senare i vår.
Några motioner påtalar behovet av psykoterapeutiska resurser. Därvid kan redovisas att staten och sjukvårdshuvudmännen inom ramen för överenskommelserna om vissa ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen vidtagit åtgärder i syfta att öka tillgången på psykoterapeutisk behandling. Sålunda innehåller överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om 1990 års ersättningar till sjukvårdshuvudmännen ett särskilt bidrag om 19 milj.kr. till sjukvårdshuvudmännen för psykoterapeutisk verksamhet. Ett skäl härför var att socialstyrelsen under hösten 1987 framhållit att sjukvårdshuvudmännens utbyggnad av den psykoterapeutiska verksamheten inte svarade mot behoven och att åtgärder borde vidtas för att uppnå en tillfredsställande situation. Det särskilda bidraget kvarstår även under år 1991 och utgör därvid 21 milj.kr.
Utskottets bedömning
Utvecklingen under senare år inom den psykiatriska vården har enligt utskottet gett betydande välfärdsvinster för stora grupper av människor som drabbats av psykiska störningar. Samtidigt som omstruktureringen av psykiatrin är en utmaning, som gett många och nya möjligheter till bättre vård och livskvalitet för psykiskt störda, är det enligt utskottet viktigt att uppmärksamma och förebygga eventuella negativa effekter. Omstruktureringen av psykiatrin väcker i dag en hel del oro och frågor. Många av de aktuella motionerna speglar denna oro. Enligt utskottet är det viktigt att följa utvecklingen och väga in erfarenheterna i det fortsatta förändringsarbetet.
Ett flertal motioner -- motionerna 1990/91:So500 och 1990/91:So42 (båda c), 1990/91:So531 och 1989/90:So432 (båda fp) och 1990/91:So32 (v) -- framhåller nödvändigheten av insatser inom den öppna psykiatrin. En psykiatrisk öppenvård med goda alternativa öppna och halvöppna vårdformer är enligt utskottet en förutsättning för att den utveckling mot att fler patienter behandlas i öppen vård som pågår skall kunna fullföljas. En följd av utflyttningen från institutionerna är ett starkt växande behov av alternativa boendeformer för psykiskt störda. Det är enligt utskottet angeläget med en utbyggnad och utveckling av olika former av gruppboenden och gruppbostäder men också bostäder med bostadskomplement. Utskottet erinrar om det beslut som riksdagen nyligen fattat om en ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. och i samband därmed även beslutet att staten under en femårsperiod skall avsätta 100 milj.kr. om året för att stimulera utbyggnaden av nya boendeformer för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade. Den ändrade ansvarsfördelningen innebär en skyldighet för kommunerna att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för bl.a. psykiskt störda. Kommunerna får även ett ansvar för att inrätta dagverksamheter. Utskottet får anledning att återkomma till dessa frågor i samband med behandlingen av regeringens nyligen framlagda kompletteringsproposition.
Utöver tillskapandet av väl fungerande boendeformer för psykiskt sjuka behövs en rad olika insatser så att en kedja av vård, behandling, boende och service för psykiskt störda människor kan skapas. Det måste, för alla som vårdas på psykiatriskt sjukhus och särskilt för patienter som behöver tvångsvård, finnas tillgång till en god eftervård. En förutsättning för utskrivning av patienter är att det finns lämpliga vårdhem för eftervård. Tillgången på sådan vård är i dag otillräcklig. För dem som vårdats under mycket lång tid krävs även andra insatser, vilket bl.a. förutsätter avsevärda sociala resurser. För att skapa denna kedja av insatser krävs en god samverkan mellan de för psykiatrin ansvariga landstingen och kommunerna. Nödvändigheten av en bättre samverkan påtalas i flera motioner. Utskottet har i andra sammanhang, t.ex. när det gällt vården av unga och missbrukarvården, framhållit att former måste sökas för en bättre samverkan mellan psykiatri och socialtjänst.
En väl fungerande samverkan mellan landsting, kommuner och andra myndigheter är angelägen även när det gäller insatser för att tillgodose kraven på en meningsfull sysselsättning, sedan det akuta psykiatriska vårdbehovet tillgodosetts. Sysselsättning i form av arbetsrehabilitering och skyddat arbete men även insatser för en aktiv och meningsfull fritid är viktiga för ett gott resultat inom eftervården. I flera av motionerna framhålls behovet av samarbete mellan den medicinska vården, socialtjänsten, kriminalvården och arbetsvården. Utskottet vill understryka att sådana insatser är nödvändiga.
Några motioner (fp, c) tar upp behovet av differentiering och specialisering inom psykiatrin. Utskottet konstaterar att sektoriseringen av delar av psykiatrin i vissa fall har inneburit svårigheter att åstadkomma en tillräcklig specialisering av vården. Utskottet delar motionärernas uppfattning att vårdbehovet hos patienter med psykiatriska sjukdomstillstånd som kräver mera speciella behandlingsinsatser måste kunna tillgodoses även inom en sektoriserad psykiatri. Utskottet vill här nämna att utskottet under ett senare avsnitt i detta betänkande (s. 73--78) återkommer till frågan om differentiering av vården och behovet av resurser för särskilt vårdkrävande patienter.
Vissa motioner (v, mp) tar upp behovet av psykoterapeutiska resurser inom psykiatrin. Utskottet instämmer i uppfattningen att tillgången på psykoterapeutisk behandling måste öka. Utskottet erinrar i sammanhanget om de särskilda medel som i detta syfte avsatts inom ramen för ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen från sjukförsäkringen.
Behovet av stöd till de anhöriga påtalas i några motioner (bl.a. fp). Utskottet instämmer i att behovet av stöd till de anhöriga måste uppmärksammas mer av huvudmännen. De anhöriga har en mycket betydelsefull roll inte minst i återanpassningen av patienten efter den slutna vården. En psykiatri i öppna former där patienter även med omfattande stödbehov bor kvar i hemmet kan för övrigt medföra ytterligare påfrestningar på de anhöriga. Utskottet delar även uppfattningen att huvudmännen måste finna former för samverkan med frivilligorganisationer som är aktiva på detta område. Dessa organisationer gör redan nu ett förtjänstfullt arbete.
Utvecklingen av psykiatrin ställer mycket stora krav på den personal som arbetar inom den psykiatriska vården men också på hemtjänstens personal. Flera motioner (fp, c) tar upp detta problem. Det är enligt utskottet viktigt att utbildning och fortbildning utformas så att den nya psykiatrins behov av välutbildad och erfaren personal kan tillgodoses. Att allt fler psykiskt störda vårdas i hemmet gör en förbättrad utbildning och handledning för kommunens hemtjänstpersonal särskilt viktig.
Utskottet kan sammanfattningsvis konstatera att de motioner som behandlas i detta avsnitt tar upp viktiga aspekter på insatser som behövs för att den utveckling av vården av de psykiskt störda som pågår skall kunna fullföljas i positiv riktning. Den öppna psykiatriska vården behöver förstärkas och utvecklas för att behovet av sluten vård skall kunna minska även i fortsättningen. Innehållet i den slutna psykiatriska vården behöver utvecklas. En väl fungerande sluten psykiatrisk vård kan i större utsträckning förväntas bli frivilligt efterfrågad av patienterna, varigenom behovet att tillgripa tvångsvård kan minska. Många av de frågor som utskottet har berört faller inom ramen för det uppdrag som getts åt psykiatriutredningen. Utskottet anser sig kunna förutsätta att de av utskottet framförda synpunkterna kommer att beaktas under utredningsarbetet. Flera av frågorna är emellertid sådana att de redan nu bör kunna beaktas av regeringen. Att den psykiatriska vården utvecklas organisatoriskt och resursmässigt är enligt utskottet så väsentligt att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1990/91:So500 (c) yrkande 1, 1990/91:So42 (c) yrkande 13, 1989/90:So539 (c) yrkandena 1, 5 och 6, 1990/91:So531 (fp) yrkandena 9 och 10, 1989/90:So432 (fp) yrkandena 1, 3--5 och 7, 1990/91:So32 (v) yrkandena 2--4, 1990/91:So37 (mp) yrkande 9, 1989/90:So526 (mp) yrkande 2, 1990/91:So418 (mp) yrkande 2 och 1990/91:So33 (s) yrkande 2.
Proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m.
Bakgrund
Regler om psykiatrisk vård oberoende av samtycke finns för närvarande i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Lagen anger bl.a. under vilka förutsättningar tvångsvård får ges på grund av psykisk sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet.
Bestämmelser om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare finns i bl.a. brottsbalken (BrB) och rättegångsbalken (RB). I lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål (LRPU) och lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål (personundersökningslagen) regleras olika frågor om inhämtande av medicinskt underlag för tillämpningen av de nyss nämnda bestämmelserna. Även i LSPV finns bestämmelser om lagöverträdare, som lider av psykisk sjukdom. Föreskrifter beträffande lagöverträdare som är psykiskt utvecklingsstörda finns i den i övrigt upphävda lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (1967 års omsorgslag).
LSPV har varit i kraft i drygt två decennier. Under denna period har frågan om att reformera lagstiftningen på området diskuterats och utretts i skilda sammanhang. Reformförslag beträffande främst psykiatrisk vård för lagöverträdare lades fram år 1977 av den s.k. Bexeliuskommittén i betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. Samma år slutförde en arbetsgrupp inom socialstyrelsen en översyn av LSPV, varvid ett förslag till ny lagstiftning presenterades (Socialstyrelsen redovisar 1977:14). Förslaget byggde väsentligen på samma grund som LSPV. Frågan om ändringar i LSPV aktualiserades också i samband med socialtjänstlagstiftningens tillkomst (SOU 1977:40 och prop. 1979/80:1). Inget av dessa förslag ledde till någon genomgripande revision av LSPV.
I juni 1980 tillkallades en parlamentarisk kommitté (socialberedningen) för att göra en översyn av reglerna om vård oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen m.m. På grundval av ett delbetänkande från beredningen (Ds S 1981:7) genomfördes vissa ändringar i LSPV med verkan fr.o.m. år 1983, främst i syfte att avhjälpa brister och oklarheter i lagen samt stärka patienternas rättssäkerhet (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383). Genom nya direktiv uppdrogs i december 1982 åt beredningen att bl.a. fortsätta översynen av LSPV med sikte på en fullständig revision av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen (dir. 1982:106). Beredningen avlämnade i augusti 1984 betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. Betänkandet innehåller förslag till en ny psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning. Den nuvarande lagen föreslås ersatt av tre nya lagar, som tar sikte på olika behov: behovet av akut, kortvarig vård vid allvarliga psykiska störningar, behovet av adekvata vårdformer för psykiskt störda lagöverträdare samt behovet av skyddsregler för vissa patienter med nedsatt mental förmåga. En särskild lag om personalens befogenheter vid vård på vissa institutioner föreslås gälla för psykiatrisk tvångsvård och inom socialtjänsten. I betänkandet förs fram synpunkter på samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten, främst beträffande patienter som skrivs ut från psykiatrisk institutionsvård. Betänkandet innehåller även förslag till nya påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare. I anslutning därtill föreslås nya bestämmelser för det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet i brottmål.
Betänkandet har remissbehandlats. Därefter har ärendet, med hänsyn till utfallet av remissbehandlingen, varit föremål för särskilda beredningsåtgärder.
Regeringen beslöt i mars 1990 att inhämta lagrådets yttrande dels över lagförslag i fråga om psykiatrisk tvångsvård m.m., som utarbetats inom socialdepartementet, dels över lagförslag avseende bl.a. påföljdsreglerna i brottsbalken och det medicinska utredningsförfarandet för psykiskt störda lagöverträdare, som utarbetats inom justitiedepartementet. Lagrådet yttrade sig över de remitterade förslagen i oktober 1990.
Propositionsförslaget i huvuddrag
I proposition 1990/91:58 föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård, som skall ersätta LSPV. Vidare föreslås ändringar i brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare liksom en ny lagreglering för det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare. Också beträffande viss anknytande lagstiftning läggs fram förslag om ändringar. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
Jämfört med LSPV bygger den föreslagna vårdlagstiftningen på en delvis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet. För att markera detta används i stället samlingsbegreppet allvarlig psykisk störning. Syftet med förslagen är att anpassa lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt begränsad användning av tvångsvård som ägt rum inom psykiatrin, särskilt under det senaste decenniet. Ändamålet med sådan vård skall vara att se till att den som har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning, blir i stånd att frivilligt medverka till fortsatta stöd- och behandlingsinsatser. Lagstiftningen föreslås utformad så att patientens eget vårdbehov blir utgångspunkten för bedömningen av om tvångsvård skall kunna komma i fråga. Samhällsskyddet skall beaktas men ges inte en fullt så självständig betydelse som i gällande lag. Som ett viktigt inslag i reformen föreslås ökad rättslig kontroll över tvångsvården genom domstolsprövning i förening med ett system med begränsade vårdtider. En närmare reglering föreslås beträffande den tvångsanvändning som får ske under vården. Vårdlagstiftningen föreslås uppdelad på en lag om psykiatrisk tvångsvård (den allmänna regleringen) och en lag om rättspsykiatrisk vård (regleringen av tvångsvården för lagöverträdare).
Den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård
För tvångsvård skall krävas, förutom att patienten lider av en allvarlig psykisk störning, att patientens behov av psykiatrisk vård är oundgängligt och inte kan tillgodoses på annat sätt än genom intagning på en sjukvårdsinrättning. Vidare skall krävas att patienten motsätter sig den vård som behövs eller uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan. Vid bedömning av patientens vårdbehov skall även beaktas om denne till följd av sin störning är farlig för annans hälsa eller personliga säkerhet.
Nuvarande regler om att tvåläkarprövning skall ske före intagning på en vårdinrättning behålls i huvudsak oförändrade. Frågan om intagning skall avgöras inom ett dygn från ankomsten till inrättningen. Intagningsbeslut fattas av en chefsöverläkare, som har möjlighet att överlåta uppgiften på en erfaren läkare med specialistkompetens inom psykiatrin.
Psykiatrisk tvångsvård skall vara tidsbegränsad. Det skede då tvångsvård får ges på grund av vårdintyg och läkares intagningsbeslut begränsas till högst fyra veckor. Genom överklagande av ett intagningsbeslut kan patienten få till stånd prövning i domstol av om förutsättningarna för vården är uppfyllda. Finner den ansvarige läkaren att tvångsvården behöver pågå mer än fyra veckor, skall han ansöka hos domstol om medgivande till sådan vård. På grund av ett sådant medgivande får vården pågå i högst fyra månader räknat från intagningsbeslutet. För ytterligare förlängning fordras medgivande vid förnyad rättslig prövning.
Möjligheten till s.k. konvertering från frivillig vård till tvångsvård behålls men föreslås bli begränsad till fall då en patient kan befaras allvarligt skada sig själv eller någon annan. Ett konverteringsbeslut skall inom kort följas av rättslig prövning.
Psykiatrisk tvångsvård föreslås kunna ges på en sjukvårdsinrättning, som drivs av en landstingskommun eller en kommun, som inte tillhör någon landstingskommun. Vissa lagregler föreslås om samråd m.m. i fråga om den psykiatriska behandlingen under tvångsvård. Sådan behandling får genomföras bara i den utsträckning som krävs med hänsyn till det i lagen beskrivna syftet med tvångsvården. Närmare regler införs om användning av tvångsåtgärder såsom kvarhållning, besöksförbud, bältesläggning och isolering. Vidare föreslås lagen reglera kontroll av försändelser, kroppsvisitation och liknande åtgärder. Rapporteringsskyldighet gentemot socialstyrelsen föreslås kunna införas när det gäller tvångsåtgärder.
En patient skall kunna få tillstånd att vistas utom sjukvårdsinrättningen på egen hand. Sådan vistelse skall kunna avse även återstoden av vårdtiden, om det är angeläget för att förbereda att tvångsvården upphör. Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område skall kunna förenas med särskilda villkor, främst i behandlingssyfte. I övrigt föreslås ingen motsvarighet till nuvarande regler om försöksutskrivning.
En s.k. stödperson skall kunna utses för att bistå patienten, under förutsättning att denne inte motsätter sig det. Förtroendenämndsverksamheten inom hälso- och sjukvården föreslås ha hand om uppgiften att utse stödpersoner.
Den rättsliga prövningen av frågor om psykiatrisk tvångsvård föreslås bli en uppgift för de allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. i första instans länsrätten. Nuvarande organisation med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden avskaffas. Rättshjälp genom offentligt biträde skall kunna ges i motsvarande utsträckning som vid tvångsomhändertaganden inom den sociala vårdlagstiftningen.
Regleringen av psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare (rättspsykiatrisk vård)
Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare föreslås bli intagna i en lag om rättspsykiatrisk vård. Lagen föreslås gälla i huvudsak personer, som ges psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd eller som är häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a. förutsättningarna för vård, hur vården skall utformas, var vården skall bedrivas och vem som fattar beslut i olika avseenden. Vid lagens utformning i dessa delar har eftersträvats nära anslutning till regleringen av den psykiatriska tvångsvården i övrigt.
När det gäller psykiskt störda, som har begått t.ex. allvarliga våldsbrott, skall även skyddet för andra personer beaktas. Med anknytning till ett förslag om att ge brottmålsdomstolen möjlighet att besluta om särskild utskrivningsprövning, när någon överlämnas till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd, tas i lagen om rättspsykiatrisk vård in regler om en särskild ordning för denna prövning. Bl.a. föreslås att vederbörande åklagare skall få tillfälle att yttra sig i frågor om vistelse utanför sjukvårdsinrättningen eller om utskrivning samt att prövningen skall göras av länsrätten som första instans. Ett beslut av rätten, som innebär att patienten skall skrivas ut eller få vistas utanför sjukvårdsinrättningens område, skall få överklagas av åklagaren.
Om förutsättningarna för och prövningsförfarandet vid psykiatrisk tvångsvård för dem som redan är berövade friheten till följd av anhållande, häktning eller intagning i kriminalvårdsanstalt föreslås också vissa särregler.
Psykiatrisk vård i frivilliga former genom intagning på en sjukvårdsinrättning för intagna i kriminalvårdsanstalt m.fl.
Möjligheterna att ge anhållna, häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt psykiatrisk vård i frivilliga former på sjukhus utvidgas. Vid de enheter inom hälso- och sjukvården där personer av dessa kategorier kan ges rättspsykiatrisk vård får personalen befogenhet att använda de tvångsåtgärder som krävs från kontrollsynpunkt. Avsikten är att skapa ökade praktiska möjligheter att föra över frihetsberövade personer till sådana enheter för psykiatrisk vård.
Straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträdare
Den straffrättsliga särregleringen för lagöverträdare föreslås bli anpassad till nutida terminologi inom psykiatrin. Begreppen "sinnessjukdom" och "sinnesslöhet", liksom det s.k. jämställdhetsbegreppet, ersätts med samma begrepp som i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, dvs. allvarlig psykisk störning. Detta medför en viss begränsning av den grupp som omfattas av den straffrättsliga särregleringen. Det nuvarande kravet på orsakssamband -- s.k. kausalsamband -- mellan brottet och störningen behålls i regleringen för vissa situationer men avskaffas för andra.
Även i fortsättningen skall en brottmålsdomstol få överlämna en lagöverträdare till psykiatrisk tvångsvård som en brottspåföljd (rättspsykiatrisk vård). En förutsättning är därvid bl.a. att denne lider av en allvarlig psykisk störning. Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och finns det till följd av störningen risk för att han på nytt begår brott av allvarligt slag, får domstolen bestämma att vården skall vara förenad med särskild utskrivningsprövning.
Möjligheten att överlämna lagöverträdare till öppen psykiatrisk vård liksom till vård enligt 1967 års omsorgslag i specialsjukhus föreslås avskaffad.
Den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare skall enligt förslaget även i fortsättningen innehålla en möjlighet att sätta ned straffet. Vidare skall den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte få dömas till fängelse. Avsikten är emellertid att begränsningen av möjligheten att döma till fängelse i situationer av detta slag skall omfatta färre fall än hittills.
(Den del av propositionen som avser den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare behandlas av justitieutskottet.)
Det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda lagöverträdare
Ett viktigt syfte med förslaget till ny reglering av det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda lagöverträdare är att begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökningar, sägs det i propositionen. Regleringen av det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet stramas sålunda upp i olika avseenden, samtidigt som möjligheterna för domstolarna att använda sig av andra former av medicinsk utredning utvidgas. Avsikten är att motverka dröjsmål och väntetider för häktade i samband med det rättspsykiatriska förfarandet.
För att en lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsykiatrisk vård, som inte är förenad med särskild utskrivningsprövning, skall det som medicinskt underlag vara tillräckligt att det har inhämtats ett s.k. § 7-intyg av en rättspsykiater eller någon annan läkare med likvärdig kompetens. Är den misstänkte redan föremål för psykiatrisk tvångsvård, skall det i ett sådant fall räcka med ett utlåtande av vederbörande läkare i stället för såsom nu av socialstyrelsen.
En rättspsykiatrisk undersökning skall enligt förslaget få utföras i syfte att få reda på om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller om det finns medicinska förutsättningar för att ge honom rättspsykiatrisk vård -- med eller utan särskild utskrivningsprövning -- som brottspåföljd. I motsats till vad som gäller nu, skall en sådan undersökning inte få utföras vid bötesbrott. Endast i de fall domstolen överlämnar lagöverträdaren till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning finns krav på att en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i brottmålet. Kravet är inte undantagslöst.
Rättspsykiatriska undersökningar skall i fortsättningen kunna utföras vid undersökningsenheter som drivs av staten eller, efter överenskommelser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, vid enheter inom hälso- och sjukvården. Om den misstänkte är häktad, skall undersökningsförfarandet ha slutförts inom fyra veckor i stället för som nu sex veckor. Den som är häktad skall senast inom sju dagar från beslutet om undersökning föras över till undersökningsenheten. Domstolen -- i stället för såsom nu socialstyrelsen -- skall få medge anstånd med att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning, om det finns särskilda skäl.
(Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet m.m. behandlas av utskottet under avsnittet Rättspsykiatriska undersökningar.)
Frågan om avslag på proposition 1990/91:58, m.m.
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen avslår propositionen om psykiatrisk tvångsvård m.m., såvitt avser de delar som bereds av socialutskottet (yrkande 1). Det saknas enligt motionärerna ett ordentligt underlag för förslagen i propositionens bilaga 2 från justitiedepartementet. Varken utredning eller ett brett remissförfarande har förekommit. Endast en hearing och ett yttrande över en lagtext har utgjort underlag för den nya lagstiftningen. Motionärerna anser därför att propositionen i sin helhet bör avslås och att regeringen bör återkomma till riksdagen med nya lagförslag.
I motion 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning, som skall se över den slutna psykiatriska vården (yrkande 2). Motionärerna påpekar att socialberedningens betänkande Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten avgavs redan 1984 och att åren därefter har präglats av en stark förändringsprocess, såväl inom psykiatrin som inom kriminalvården. Ett lagförslag på ett så viktigt område som det förevarande borde enligt motionärerna ha föregåtts av en ny parlamentarisk utredning.
I motion 1989/90:So458 av Daniel Tarschys m.fl. (fp), som väckts under den allmänna motionstiden 1990, hemställs om ett tillkännagivande om planerad ny lagstiftning om psykiatrisk vård (yrkande 4). (När motionerna So539 och So458 väcktes hade propositionen om psykiatrisk tvångsvård, som sedan länge aviserats, ännu inte lagts fram.)
I juni 1980 tillkallades som nämnts socialberedningen för att göra en översyn av reglerna om vård oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen m.m. Vissa ändringar i LSPV genomfördes 1983. Genom nya direktiv uppdrogs i december 1982 åt beredningen att fortsätta översynen av LSPV. I augusti 1984 avlämnades betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten.
Betänkandet har remissbehandlats. Det anges i propositionen att ärendet därefter har fordrat särskilda beredningsåtgärder. En inledande sammankomst med företrädare för ett stort antal remissinstanser anordnades av socialdepartementet i maj 1985. Tillfälle gavs därvid att lämna synpunkter i sakfrågorna och på det fortsatta beredningsförfarandet. En arbetsgrupp inom social- och justitiedepartementen har därefter fört samtal med företrädare för vissa myndigheter och organisationer.
På grundval av betänkandet och remissbehandlingen av detta upprättades inom justitiedepartementet år 1986 en promemoria med bl.a. en skiss till en ny reglering, när det gäller behandlingen av de psykiskt störda lagöverträdarna. Synpunkter på lagförslagen inhämtades vid en av justitiedepartementet anordnad hearing i maj 1986. Ytterligare en hearing hölls i november 1988.
Regeringen har inhämtat lagrådets yttrande över lagförslag i fråga om psykiatrisk tvångsvård m.m., som utarbetats inom socialdepartementet, samt lagförslag angående den straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare och det medicinska utredningsförfarandet för denna behandling, som utarbetats inom justitiedepartementet.
Socialutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över propositionen och vissa motionsyrkanden. Justitieutskottets yttrande, 1990/91:JuU3y, har fogats till betänkandet som bilaga 4.
Justitieutskottet yttrar sig bl.a. över en motion, som tar sikte på frågan om s.k. särskild utskrivningsprövning. I motionen (1990/91:So41) kritiseras bristen på sedvanligt remissförfarande i lagstiftningsärendet i denna del. Justitieutskottet anför bl.a. att det enligt utskottets uppfattning står klart att en hearing inte alltid kan eller bör ersätta ett regelrätt remissförfarande och att användandet av förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i fråga i mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan är det aktuella förslaget, anför utskottet, resultatet av ett mångårigt utredningsarbete, där frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare granskats ur alla upptänkliga vinklar. Sammantaget anser justitieutskottet att befogad kritik inte kan riktas mot förfarandet med en hearing i detta fall. Enligt justitieutskottet torde heller inte någon ytterligare utredning krävas före riksdagens ställningstagande till ärendet. (Motion So41 behandlas under avsnittet särskild utskrivningsprövning.)
Socialutskottet gör följande bedömning.
Förslagen i proposition 1990/91:58 vilar till stor del på socialberedningens betänkande från 1984. Efter remissbehandling av betänkandet har frågorna varit föremål för ingående beredningsåtgärder. I dessa har upplysningar och synpunkter från berörda myndigheter och organisationer inhämtats. En omfattande analys och bearbetning har gjorts.
Utskottet anser det angeläget att nu få till stånd en mer tidsenlig reglering av tvångsvården för personer som lider av psykisk ohälsa. Socialutskottet anser i likhet med justitieutskottet att riksdagen nu, utan ytterligare utredning, bör ta ställning till förslagen i propositionen. Utskottet avstyrker därför motionerna 1990/91:So32 (v) yrkande 1 och 1989/90:So539 (c) yrkande 2.
Motion 1989/90:So458 (fp) yrkande 4 är numera tillgodosedd och avstyrks därför.
Lag om skydd för dementa
I motion 1990/91:So34 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om ett förslag till lag om skydd för dementa. Vid vård av senildementa m.fl. förekommer inte sällan att särskilda säkerhetsåtgärder måste vidtas för att hindra de gamla att skada sig själva, anför motionärerna. Inom den kommunala vården av åldersdementa förekommer t.ex. att man låser avdelningar eller sätter in svåröppnade lås. Även inom hemtjänsten förekommer att personalen låser in dementa i deras bostäder. Dessa åtgärder som behövs för att skydda de dementa saknar lagstöd och innebär därför ett brott mot grundlagen. Motionärerna föreslår en kompletterande lagstiftning till skydd för åldersdementa och eventuellt vissa andra grupper, såsom presenildementa och utvecklingsstörda. Avgränsningen av personkretsen förtjänar noggranna överväganden. Ansträngningarna att konstruera en skyddslag för de aktuella grupperna bör fortsätta, anser motionärerna.
Socialberedningen ansåg att det var påkallat med en särskild lagstiftning beträffande människor med åldersdement eller liknande beteende. Eftersom beredningen föreslagit att den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen skulle avgränsas till att avse akuta vårdbehov, aktualiserades frågan om att införa ett särskilt lagstöd för vissa åtgärder av frihetsinskränkande art avseende personer med åldersdement beteende. Lagstiftningen skulle ta sikte på att ge rättslig grund för att i skyddssyfte låsa den avdelning på institution där patienten eller den boende vistas. Ett annat huvudargument för en skyddslag för åldersdementa m.fl. var för socialberedningen att det inom både landstingskommunal och primärkommunal vård av åldersdementa förekommer att man låser vårdavdelningar utan att ha lagstöd för sådana åtgärder. Beredningen ansåg härvidlag att allmänna nödregler och regler om presumerat samtycke inte passar särskilt bra på människor med åldersdement beteende, eftersom det mestadels är fråga om långvariga förvirringstillstånd och deras situation ofta inte förbättras så att de kan ge något giltigt samtycke.
I propositionen anför föredraganden att det, mot bakgrund bl.a. av det nu föreliggande förslaget, inte är nödvändigt att införa ett kompletterande regelsystem för åldersdementa och likställda. Det anförs vidare att beredningens diskussion om behovet av skyddsregler för åldersdementa har visat på ett svårbemästrat rättsligt problemområde. Frågeställningarna berör skilda vårdområden och gäller inte bara personer med åldersdemens utan också andra människor med så bristande orientering i tid och rum att de utsätter sig själva för allvarlig fara för sin fysiska hälsa. Beredningens genomgång tyder på att den praktiska hanteringen av skyddet av dessa personer ibland -- främst i samband med låsning av vårdavdelningar -- sker på ett sätt som är svårförenligt med regeringsformens krav på författningsmässig grund för frihetsbegränsande åtgärder, anförs det i propositionen. Föredraganden anför vidare bl.a. följande (s. 80 f.).
Enligt min mening ger beredningens redovisning av de rättsliga frågeställningarna och beredningens synpunkter anledning för dem som svarar för säkerheten för åldersdementa och likställda på institutioner till ökad uppmärksamhet på restriktionerna i samband med åtgärder av frihetsbegränsande slag. Jag bedömer emellertid att beredningens betänkande och förslag inte utgör tillräckligt underlag för att gripa in med lagstiftning på området. Tydligt är att det är förenat med mycket stora svårigheter att utforma en tillfredsställande reglering. Ett problem gäller avgränsningen av den personkrets som skulle omfattas.
Föredraganden anser att man liksom hittills får falla tillbaka på allmänna regler och principer vid bedömningen av i vilken utsträckning tvång i olika former får förekomma i dessa fall. Det får förutsättas att personalorganisatoriska och tekniska förändringar kan medföra att frihetsbegränsande åtgärder inte behövs annat än i rena undantagsfall. Om ett sådant förändringsarbete inte ger tillfredsställande resultat, får frågan om lagreglering tas upp till fortsatta överväganden, anför föredraganden vidare.
Utskottets bedömning
Personer med en så bristande orientering i tid och rum att de riskerar att utsätta sig själva för allvarlig fara måste självfallet ges stöd och skydd på olika sätt. Som framgår av propositionen är det en svårbemästrad rättslig fråga att tillgodose eventuella behov av föreskrifter om frihetsbegränsande åtgärder i de fall lagen om psykiatrisk tvångsvård inte är tillämplig. För alla frihetsbegränsande åtgärder krävs en författningsmässig grund.
I december 1990 (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97) uttalade riksdagen bl.a. att det behövs en kraftig utbyggnad av alternativa boendeformer inte bara för de äldre utan i stor utsträckning även för människor med handikapp av olika slag såsom bl.a. psykiskt utvecklingsstörda. Riksdagen beslutade att ett stimulansbidrag skall införas för att påskynda byggandet av gruppbostäder för äldre och handikappade men också för psykiskt störda och fysiskt handikappade. Regeringen har i proposition 1990/91:150 (kompletteringspropositionen) lämnat förslag till närmare utformning av stimulansbidragen.
Det kan förväntas att det utvecklingsarbete som sålunda pågår, när det gäller vård och boende för de dementa, även kommer att avse skyddsåtgärder av olika slag för dessa personer. Deras behov av skydd bör enligt utskottet kunna tillgodoses utan åtgärder av starkt integritetskränkande natur. Bl.a. olika personalorganisatoriska förändringar bör kunna bidra till detta. Om ett sådant förändringsarbete inte ger tillfredsställande resultat, måste dock behovet av lagreglering på nytt övervägas. Utskottet förutsätter sålunda att regeringen på lämpligt sätt följer utvecklingen på området och -- om behov föreligger av detta -- återkommer till riksdagen med förslag till lagreglering i frågan. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1990/91:So34 (fp).
Psykiatrisk tvångsvård (den allmänna regleringen)
Förutsättningar för tvångsvård
De tillstånd som motiverar vård enligt LSPV anges i 1 §. Där anknyts frågan om lagens tillämplighet till dels en generalindikation, som har avseende på sjukdomsbilden, dels fem olika specialindikationer. Enligt generalindikationen får den som lider av psykisk sjukdom, oberoende av eget samtycke, beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad. Med art avses den typ av sjukdom som föreligger och med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som sjukdomen har förorsakat. I LSPV används begreppet psykisk sjukdom som samlingsbeteckning för alla sjukdomar med psykiska symtom oavsett orsaker, alltså såväl psykoser och neuroser som insufficienstillstånd av olika slag. Med psykisk sjukdom jämställs i LSPV psykisk abnormitet, som inte är att hänföra till psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen. I propositionen med förslag till LSPV anförde föredragande statsrådet (prop. 1966:53 s. 163) att begreppet psykisk abnormitet borde tolkas så att det förutom psykopati även innefattar defekter och invalidtillstånd efter olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador, där förändringar i personligheten ofta dominerar bilden. Tvångsintagning för de abnormas del skulle inskränkas till svårare fall.
Avsikten med specialindikationerna är bl.a. att ge en beskrivning av hur de i generalindikationen angivna psykiska tillstånden skall yttra sig, för att en tvångsvis meddelad vård skall kunna komma till stånd. Indikationerna skall föreligga till följd av sjukdomen, och i det enskilda fallet kan flera av specialindikationerna föreligga samtidigt. Specialindikationerna utgörs av en medicinsk (a) och fyra sociala (b--e). Som villkor för att den första indikationen (a) skall gälla anges att den sjuke till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt eller att han till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård. Ytterligare en förutsättning för att indikationen skall vara tillämplig är att den sjuke kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården uteblir. Endast läkare med särskild kompetens har rätt att utfärda vårdintyg, när denna indikation åberopas. Den andra indikationen (b) avser den som till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv (farlighetsindikationen). Den tredje indikationen (c) avser den som till följd av sjukdomen är ur stånd att ta vård om sig själv (hjälplöshetsindikationen). Den fjärde indikationen (d) tar sikte på den som till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt (störandeindikationen). Den sista indikationen, kriminalindikationen (e), avser den som till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller något annat av lagstiftningen skyddat intresse än som avses med b-indikationen. Kriminalindikationen får inte åberopas för intagning grundat på ett vårdintyg utan endast när allmän domstol överlämnar någon, som har begått brott, till sluten psykiatrisk vård enligt LSPV.
Som tidigare nämnts är syftet med propositionsförslaget att anpassa lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt begränsad användning av tvångsvård som ägt rum inom psykiatrin, särskilt under det senaste decenniet. Ändamålet med sådan vård skall vara att se till att den som har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning, blir i stånd att frivilligt medverka till fortsatta stöd- och behandlingsinsatser. Enligt förslaget skall villkoren för tvångsvård utformas med sikte på att sådan vård skall begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt. Tre förutsättningar skall, enligt den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård, samtidigt vara uppfyllda. En första förutsättning skall vara att patienten lider av en allvarlig psykisk störning (punkt 1 i 3 § första stycket). Vidare skall krävas att patienten, på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt, har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning (punkt 2). Ytterligare skall fordras att patienten motsätter sig vården eller att han på grund av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i fråga om behovet av vård genom intagning (punkt 3). Vid bedömningen av patientens vårdbehov (enligt punkt 2) skall beaktas om han, till följd av sin psykiska störning, är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa, anges det i propositionen.
Begreppet allvarlig psykisk störning
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring av 3 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård att begreppet allvarlig psykisk störning kompletteras med specialindikationer i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 1). Motionärerna befarar att begreppet allvarlig psykisk störning kan komma att få en vidare betydelse än begreppet psykisk sjukdom. Begreppet kan komma att innebära ett steg tillbaka när det gäller attityderna till psykiskt sjuka. Begreppet får inte uppfattas så att psykiatrisk sjukdom/störning i framtiden betraktas på ett annat sätt än somatisk sjukdom. För att lösa det kvantitativa problem som inryms i termen "allvarlig" behöver de yttre konsekvenserna av sjukdomen specificeras. Begreppet allvarlig psykisk störning bör därför kompletteras med specialindikationer, som närmare anger de förutsättningar som skall vara för handen för att lagen skall vara tillämplig.
Föredraganden delar socialberedningens principiella inställning att det är viktigt att slå vakt om en helhetssyn på patienten och att ta fasta på att psykiska störningar numera i regel anses kunna återföras på såväl biologiska som psykologiska och sociala faktorer, vilka ofta samspelar och förstärker varandra. Föredraganden anser det betydelsefullt att anpassa begreppsbildningen till ett modernt synsätt, grundat på ökade kunskaper om orsakerna till uppkomsten av psykisk ohälsa. Begreppet psykisk störning har redan stor användning som samlingbeteckning inom psykiatrin, och det används som samlande begrepp i socialstyrelsens officiella klassifikation av sjukdomar. Det framhäver inte så som sjukdomsbegreppet den rent medicinska sidan av psykiatrivården, något som kan vara en fördel när det blir allt vanligare att detta arbete bygger på samverkan mellan olika yrkeskategorier t.ex. i allmänpsykiatriska team, i regel bestående av psykiatrer, psykologer, kuratorer, sjuksköterskor och skötare.
Föredraganden gör sammanfattningsvis den bedömningen att begreppet allvarlig psykisk störning bör kunna ersätta psykisk sjukdom och jämställd psykisk abnormitet utan att några risker uppkommer i rättssäkerhetsavseende. Begreppsförändringen i och för sig bör inte heller ge upphov till farhågor för en ökad användning av tvång. Föredraganden framhåller att bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens art och dess grad. En sammanvägning får göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen. Liksom beredningen anser föredraganden att den psykiatriska tvångsvården skall inriktas på patientens eget behov av behandling och omvårdnad. Bedömningen av vårdbehovet skall i grunden utgå från riskerna för patientens liv eller hälsa men däremot inte från hur den psykiska störningen tar sig uttryck. Samhällsskyddet får inte eftersättas utan kräver särskilt beaktande i den psykiatriska tvångsvården, men det bör inte ges en så självständig betydelse som LSPV:s specialindikationer anger. Detta innebär dock inte att patientens levnadsomständigheter skall lämnas åsido när vårdbehovet bedöms; det är ofrånkomligt att beakta också sådana faktorers inverkan på hälsoprognosen när prövning skall ske av olika tänkbara tillvägagångssätt för att klara upp ett svårt psykiskt krisläge. Denna inställning bör komma till uttryck vid beskrivningen i lag av förutsättningarna för tvångsvård, sägs det i propositionen. Med denna uppfattning är det inte väl förenligt att behålla specialindikationer enligt LSPVs modell, anges det vidare.
Lagrådet anför att specialindikationerna infördes i LSPV som en reaktion mot den tolkning av vårdbehovsbegreppet som utbildat sig i praxis och som medfört en utvidgning av förutsättningarna för tvångsintagning. Med hänsyn till syftet med införandet av specialindikationerna kan det enligt lagrådet synas paradoxalt att man nu vill slopa dem. Allt hänger ju då på en restriktiv tolkning av begreppen allvarlig psykisk störning och oundgängligt behov av intagning på sjukvårdsinrättning för vård. Å andra sidan förefaller specialindikationerna numera inte ha den återhållande effekt som eftersträvades vid införandet av dem. Den stora nedgång som har skett i fråga om antalet tvångsvårdade sammanhänger väsentligen med utvecklingen av nya läkemedel och nya, öppnare vårdformer, inräknat den förstärkning som skett av social service, anför lagrådet.
Föredraganden hyser inte några allvarliga farhågor för att en lagreglering utan specialindikationer skall leda till att förutsättningarna för tvångsintagning utvidgas vid praktisk tillämpning. Inga avgörande rättssäkerhetsskäl finns mot att avstå från en fullständig motsvarighet till LSPVs konstruktion av kriterierna för tvångsvård i en ny lagstiftning som bygger på delvis annan grund än LSPV, anförs det i propositionen.
Utskottets bedömning
Synen på psykiska sjukdomar har under senare år förändrats, och nya kunskaper har tillkommit om orsakerna till psykisk ohälsa. De hittills använda begreppen framstår i detta perspektiv som delvis otidsenliga. Den nya lagstiftningen på området bör också anpassas till den utveckling som ägt rum under senare tid mot en starkt begränsad användning av tvångsvård inom psykiatrin.
Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt propositionen ersätta psykisk sjukdom och jämställd psykisk abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda i stället för begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k. jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens art och grad, sägs det i propositionen. Socialutskottet delar denna inställning liksom att bedömningen av vårdbehovet framför allt skall utgå från riskerna för patientens liv eller hälsa om vård inte kommer till stånd. Begreppet allvarlig psykisk störning är avsett att vara något snävare än det nuvarande begreppet psykisk sjukdom i LSPV. Med detta klargörande bör specialindikationer enligt utskottet kunna undvaras i den nya lagstiftningen.
Frågan om vilka psykiska tillstånd som skall kunna föranleda tvångsvård kan givetvis inte på ett uttömmande sätt anges i lagtexten. Enligt propositionen bör socialberedningens redovisning i betänkandet SOU 1984:64 av de psykiska tillstånd som bör kunna föranleda tvångsvård tjäna till vägledning härvidlag. Utskottet anser det angeläget att stryka under att lagstiftningen måste tillämpas så att den avsedda begränsningen av tillämpningen av tvångsvård kommer till stånd. Utskottet förutsätter att socialstyrelsen som ett led i sin tillsynsverksamhet noga följer tillämpningen av den nya lagstiftningen. Utskottet anser vidare att det för den medicinska bedömningen kan finnas behov av ytterligare vägledning till läkarna från socialstyrelsen.
Utskottet konstaterar -- i likhet med justitieutskottet -- att det framstår som lämpligt och ändamålsenligt att det sjukdomsbegrepp som skall ligga till grund för psykiatrisk tvångsvård görs enhetligt och att den nuvarande bristande överensstämmelsen mellan den straffrättsliga regleringen och den administrativa vårdlagstiftningen undanröjs.
Socialutskottet anser med hänvisning till vad sålunda anförts att de i propositionen föreslagna kriterierna för tvångsvård bör kunna läggas till grund för den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård. Utskottet tillstyrker sålunda propositionen i denna del och avstyrker motion 1990/91:So42 (c) yrkande 1.
Omgivningsskyddet
I motion 1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar utforma 3 § sista stycket lag om psykiatrisk tvångsvård enligt följande. "Vid bedömning av behovet av tvångsvård skall även beaktas, om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa" (yrkande 1). Det finns enligt motionärerna många exempel på fall där personer med allvarliga psykiska störningar utgjort en omedelbar fara för sina närstående. Motionärerna hänvisar till lagrådets yttrande och menar att behovet av skydd för närstående och omgivning bör ges en mer självständig betydelse vid prövningen om tvångsvård skall komma i fråga. Skyddsaspekten bör därför inte -- såsom föreslås av regeringen -- vara ett led i prövningen enligt punkt 2 i första stycket i lagförslagets 3 §.
Föredraganden anser inte att omgivningsskyddet bör ses som en självständig uppgift för psykiatrin. Det är dock inte möjligt att hävda en alldeles strikt gräns mellan patientens vårdbehov och skyddet för närstående och andra, anförs det. En särskild lagbestämmelse bör ange att det, vid bedömningen av om patienten har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård genom vistelse på en sjukvårdsinrättning, skall beaktas om patienten på grund av sitt psykiska tillstånd är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa, anförs det vidare. När det gäller vilka farosituationer som skall tas i beaktande, innebär förslaget att föredraganden anslutit sig till vad lagrådet har förordat. Således innefattas inte bara risker för allvarlig skada (såsom föreslogs i lagrådsremissen) utan även andra personskaderisker, fysiska såväl som psykiska. Det får sedan i varje särskilt fall avvägas vilken tyngd skaderisken skall tillmätas. Att skyddsaspekterna ges en mindre självständig betydelse vid bedömningen av förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård är sålunda inte avsett att leda till att möjligheterna försämras att, inom ramen för den psykiatriska tvångsvården, omhänderta de personer som här avses. Frågan i vilken utsträckning skyddsaspekterna blir tillgodosedda vid tillämpningen av den nya regleringen bör följas noga. Föredraganden förutsätter att detta sker genom socialstyrelsen som tillsynsmyndighet på området.
Lagrådet tar även upp frågan om vilken betydelse som skall tillmätas det skyddsbehov som kan finnas hos patientens närstående och omgivningen i övrigt. Att specialindikationerna numera skulle innebära någon beaktansvärd risk för att patienter tvångsintas utan klart vårdbehov motsägs av de uppgifter som lämnas i remissen om utvecklingen under senare år, anför lagrådet. Antalet tvångsintagna patienter har minskat med ca 18000 till endast ca 2 800 mellan åren 1968 och 1988. Mot denna bakgrund är det svårt att känna sig övertygad om behovet av att mera väsentligt tona ned skyddsaspekterna. Det kan enligt lagrådets mening inte accepteras att, i enlighet med vad som föreslogs i lagrådsremissen, endast risker för att patienten skall allvarligt skada någon annan skall få beaktas och att det endast skall få ske som ett led i prövningen enligt punkt 2 i 3 § första stycket. Utgångspunkten bör vara att behovet av skydd för närstående och omgivning skall ges en mera självständig betydelse vid prövningen om tvångsvård skall komma till stånd eller inte. Lagrådet föreslår att det i paragrafens tredje stycke utsägs att "vid bedömningen av behovet av tvångsvård skall även beaktas, om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa".
Vid bedömningen av patientens vårdbehov skall vägas in om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa, anges det i propositionens specialmotivering. Bestämmelsen avser enbart skyddet för närstående och andra i omgivningen. Frånsett att farlighetsbedömningen skall ske som ett led i prövningen enligt punkt 2 i paragrafens första stycke, har bestämmelsen formulerats i enlighet med lagrådets förslag.
Utskottets bedömning
Utskottet delar inställningen att den psykiatriska tvångsvården skall inriktas på patientens eget behov av behandling och omvårdnad. Vid bedömningen av om patienten har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård genom vistelse på en sjukvårdsinrättning skall beaktas om patienten på grund av sitt psykiska tillstånd är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. Det faller sig enligt utskottets mening naturligt att en sådan farlighetsbedömning tar sikte på den enskildes vårdbehov som anges i punkt 2 i 3 § första stycket i lagförslaget. Utskottet konstaterar att lagrådets synpunkter till stor del har beaktats vid utformningen av bestämmelsen. Enligt utskottets mening bör ingen ändring i lagförslaget göras med anledning av motion 1990/91:So31 (m) yrkande 1. Förslaget i propositionen tillstyrks därför i denna del och motionsyrkandet avstyrks.
Intagning för tvångsvård
Intagning på sjukhus för vård enligt bestämmelserna i LSPV grundas på vårdintyg utom i fråga om domstolsöverlämnade patienter. Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare. Socialstyrelsen får medge undantag från detta krav om särskilda skäl föreligger. Vårdintyg får utfärdas endast i anslutning till personlig undersökning av den som intyget avser. Om denne inte ställer sig till förfogande för undersökning, får läkare i allmän tjänst begära handräckning av polismyndighet för att få undersökningen till stånd. Enligt LSPV skall ett vårdintyg innehålla uttalande bl.a. att sannolika skäl föreligger för att den som intyget avser lider av psykisk sjukdom och för att lagens förutsättningar i övrigt för sluten psykiatrisk vård uppfylls. Vårdintygsförfarande inbegriper det första ledet i den s.k. tvåläkarprövningen. Intagningsprövningen enligt LSPV innefattar en preliminär bedömning på sjukhuset för eventuell intagning. Intagning får ske om vårdintyget uppfyller föreskrivna krav och sannolika skäl föreligger för att vård kan beredas med stöd av LSPV. Frågan om intagning avgörs av överläkaren. Om särskilda skäl föreligger, kan överläkaren delegera frågan till en annan läkare på sjukhuset. Har intagning skett, skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast möjligt, och senast åttonde dagen efter dagen för intagningen, pröva om vård kan beredas patienten med stöd av lagen.
Bestämmelserna om vårdintyg och intagningsbeslut innebär att bedömningen av patientens psykiska tillstånd och vårdbehov görs av två av varandra oberoende läkare. Reglerna i LSPV ställer alltså krav på att läkarna skall vara på visst sätt oberoende av varandra. Detta är preciserat så att vårdintyg inte får godtas för intagning på den klinik där den läkare som har utfärdat vårdintyget tjänstgör. Regeln kompletteras med en bestämmelse enligt vilken ett intagningsbeslut, med visst undantag, inte får meddelas av samma läkare som har utfärdat vårdintyget.
Enligt propositionen skall nuvarande regler om utfärdande av vårdintyg och undersökning för sådant intyg i huvudsak behållas. En ändring föreslås dock så till vida att endast läkare som, enligt beslut av landstingskommunen, har särskild befogenhet till det skall få besluta att patienten skall tas om hand för undersökning. En annan förändring är att polisens nuvarande skyldighet att i vissa fall föranstalta om läkarundersökning för vårdintyg slopas.
Frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård skall enligt propositionens förslag avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten. Avgörandet skall ske inom 24 timmar från patientens ankomst till sjukvårdsinrättningen. Denne får hindras att lämna vårdinrättningen tills frågan om intagning avgörs. Principen om tvåläkarprövning behålls, vilket innebär att den läkare som har utfärdat vårdintyget inte får besluta om patientens intagning för psykiatrisk tvångsvård. Det nuvarande kravet på oberoende mellan den läkare som utfärdar vårdintyget och den som beslutar om intagning slopas emellertid. Beslut om intagning får fattas endast av en chefsöverläkare eller annan erfaren läkare med specialistkompetens inom psykiatrin. När beslut fattas, får vårdintyget inte vara äldre än fyra dagar, vilket innebär att den nuvarande giltighetstiden för intyget förkortas med tio dagar.
Beslut om omhändertagande
I motion 1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m) hemställs om ett tillkännagivande beträffande privatpraktiserande psykiaters rätt att föranstalta om läkarundersökning mot den enskildes vilja liksom möjligheten att begära polishandräckning i samband med undersökning för vårdintyg (yrkande 2). Motionären anser att en privatpraktiserande läkare med psykiatrisk specialistkompetens bör kunna anförtros samma rätt som en offentligt anställd läkare när det gäller rätten att omhänderta en person för läkarundersökning samt att begära polishandräckning i samband därmed. Avgörande bör nämligen vara den enskilde läkarens kompetens och inte vederbörandes anställningsform.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring av 4 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård att beslut om omhändertagande får fattas av läkare i allmän tjänst (yrkande 2). Den begränsning i propositionsförslaget som går ut på att beslut om omhändertagande får fattas endast av läkare som, enligt beslut av landstingskommun, har befogenhet till det är praktiskt svårt att hantera, anser motionärerna. En läkare vid t.ex. en kommunal alkoholmottagning bör ha samma befogenhet. Ett förtydligande i lagtexten, av vilket framgår att beslut får fattas av läkare i allmän tjänst, bör därför införas.
Föredraganden anför bl.a. följande (s. 105 f.).
Med hänsyn till det ingrepp som det innebär att någon läkarundersöks för vårdintyg mot sin vilja bör befogenheten att besluta om genomförande av undersökning i här avsedda situationer vara begränsad. Enligt min mening bör beslut om att patienten skall tas om hand för undersökning få meddelas bara av läkare som av offentlig sjukvårdshuvudman har fått förordnande att fatta sådant beslut. Syftet bör vara att ge befogenheten till en överordnad läkare inom primärvården eller den psykiatriska verksamheten. Möjligheten att begära polishandräckning för att kunna genomföra vårdintygsundersökning bör knytas till samma krets av läkare.
I specialmotiveringen anförs att befogenheten att besluta om läkarundersökning i dessa fall inte behöver avse en viss läkare utan kan knytas till innehav av bestämda tjänster. Läkare ur den krets som ges denna befogenhet skall också vara behöriga att begära polishandräckning för att genomföra undersökningen eller för att föra en patient till en sjukvårdsinrättning sedan ett vårdintyg har utfärdats.
Utskottets bedömning
Ett beslut om att en person mot sin vilja skall läkarundersökas innebär enligt utskottets mening ett allvarligt intrång i personens integritet. Utskottet delar inställningen i propositionen att befogenheten att besluta om genomförande av undersökning för vårdintyg därför bör begränsas till vissa läkare.
Den i propositionen föreslagna regleringen av vilka läkare som skall kunna besluta om att en patient skall tas om hand för undersökning innebär en ytterligare begränsning i förhållande till vad som gäller i dag. Sådana beslut skall enligt förslaget endast få fattas av läkare som enligt beslut av landstingskommun -- eller en landstingsfri kommun -- ges särskild befogenhet att besluta om sådana undersökningar.
Utskottet delar samtidigt de farhågor som kommer till uttryck i motion So42 (c) om att den föreslagna regeln kan vålla svårigheter i den praktiska tillämpningen. Beslut i dessa frågor bör exempelvis kunna fattas av en läkare som är anställd vid en kommunal alkoholmottagning. Det kan vidare noteras att regeringen i proposition 1990/91:121 om försöksverksamhet med kommunalt huvudmannaansvar för primärvård m.m., som för närvarande bereds av utskottet, föreslår att kommunerna inom ramen för en försöksverksamhet ges möjlighet att påta sig ansvaret för primärvården inom sitt område.
Utskottet anser att beslut om att en person skall få tas om hand för undersökning bör kunna meddelas av läkare i allmän tjänst. Sådana läkare bör också ha rätt att begära polishandräckning för att få till stånd undersökningen. Med bifall till motion 1990/91:So42 (c) yrkande 2 anser utskottet att 4 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla den lydelse utskottet nu föreslagit.
Någon följdändring av 47 § i lagförslaget om rätt för läkare att begära biträde av polismyndighet behövs dock inte.
Utskottet kan sålunda inte ställa sig bakom förslaget i motion 1990/91:So30 (m) yrkande 2 att även privatpraktiserande läkare skall kunna besluta om läkarundersökning mot den enskildes vilja och kunna begära polishandräckning för att få till stånd en sådan undersökning. Det nämnda motionsyrkandet avstyrks därför.
Oberoendekravet
I motion 1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m) hemställs om ett tillkännagivande beträffande det s.k. tvåläkarförfarandet (yrkande 1). Socialberedningen och vissa remissinstanser har påpekat att det rådande kravet på oberoende mellan den läkare som utfärdar vårdintyget och den läkare som beslutar om intagning har negativa effekter vid en utveckling mot en sektoriserad psykiatrisk vård, anför motionären. Kravet på oberoende slopas i propositionsförslaget. Enligt motionären bör en patient kunna bli tvångsintagen genom att ett vårdintyg utfärdas av en underläkare vid en psykiatrisk klinik, medan själva intagningsbeslutet fattas av chefsöverläkaren, eller annan läkare med specialistkompetens, vid samma klinik.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring av 4 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård att det s.k. oberoendekravet alltfort skall gälla (yrkande 3). I motionen anförs att vårdintyg ofta utfärdas av läkare som inte har någon eller endast en kortare vidareutbildning i psykiatri. För att säkerställa en djupgående och noggrann bedömning bör oberoendekravet finnas kvar, anser motionärerna. Även om det kan medföra vissa praktiska svårigheter, fyller kravet en viktig funktion ur trygghetssynpunkt för patienten.
Beträffande tvåläkarprövningen och det s.k. oberoendekravet uttalar föredraganden bl.a. följande (s. 110).
Även om tvåläkarprövningen kan kritiseras från skilda utgångspunkter vill jag instämma med beredningen i att en prövning av två läkare som föregår varje beslut om intagning allmänt sett bör minska risken för obefogade intagningar och att det därför är rimligt att inte ge avkall på principen. Som beredningen också har funnit är det emellertid tveksamt om det gällande kravet på oberoende mellan den läkare som utfärdar vårdintyg och den läkare som beslutar om intagning bidrar till rättssäkerheten i intagningsförfarandet. Min uppfattning är att oberoendekravet i nuvarande utformning är av väsentligen formell betydelse. Kravet har sin bakgrund i en äldre tids organisatoriska förhållanden inom den psykiatriska vården och medför uppenbara tillämpningssvårigheter under pågående utveckling mot en sektoriserad vårdorganisation. -- -- -- I sammanhanget bör erinras om mitt nyss redovisade förslag rörande villkor om särskild psykiatrisk kompetens hos läkare som beslutar i fråga om intagning. Jag anser att detta villkor säkerställer att avgörandena sker utifrån bred psykiatrisk erfarenhet och att det därmed också främjar självständighet i bedömningarna i intagningsfrågor.
Utskottets bedömning
Utvecklingen inom den psykiatriska vården går alltmer i riktning mot en sektoriserad vårdorganisation. Utskottet delar uppfattningen i propositionen att ett fasthållande av kravet på att den läkare som utfärdar vårdintyget skall vara oberoende i förhållande till den läkare som beslutar om intagning kan medföra praktiska svårigheter inom en sådan organisation. Några vägande skäl för att behålla kravet på oberoende mellan läkarna föreligger enligt utskottets mening inte, i synnerhet inte som kravet numera huvudsakligen får anses vara av formell natur.
Utskottet tillstyrker propositionsförslaget i denna del och avstyrker motion 1990/91:So42 (c) yrkande 3.
Motion 1990/91:So30 (m) yrkande 1 får anses vara tillgodosedd genom propositionens förslag och avstyrks således.
Intagningsbeslutet
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring av 6 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård att en patient får kvarhållas på sjukvårdsinrättning endast till dess att chefsöverläkaren inställt sig för slutlig bedömning (yrkande 4). Det faktum att vårdintyg utfärdas utgör enligt propositionsförslaget grund för en inskränkning av rörelsefriheten, som kan vara i upp till 24 timmar. Att utan strikta kriterier kunna kvarhålla en patient under så lång tid måste betraktas som kränkande. Vårdintyget skall därför bedömas formellt och materiellt utan tidsspillan, när patienten kommer till sjukhuset. Reglerna för inställelse som bakjour innebär att högsta inställelsetid är två timmar. Ett kvarhållande under denna tid är försvarbart, anser motionärerna.
Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt propositionen angeläget att frågan om patienten skall ges tvångsvård avgörs så snart som möjligt. Ett beslut om intagning kan emellertid inte alltid fattas i omedelbar anslutning till patientens ankomst till vårdinrättningen. Intagningsläkaren måste få en rimlig möjlighet att, i anslutning till undersökning av patienten, göra en självständig bedömning av patientens psykiska tillstånd och behov av vård. Eventuellt behöver kompletterande uppgifter inhämtas av den läkare som har utfärdat vårdintyget. Det kan röra sig om formella brister i vårdintyget eller avse sakliga oklarheter. Med hänsyn till de förutsättningar som skall vara uppfyllda för att intagning skall få ske, torde det inte sällan behövas viss ytterligare utredning om patientens sociala situation, t.ex. via kontakter med anhöriga och någon myndighet. Innan beslut om intagning har fattats, får patienten inte tvångsmedicineras eller på något annat sätt tvingas att genomgå viss behandling. Om det föreligger behov av omedelbar behandling som patienten motsätter sig, måste en behörig läkare tillkallas och besluta om intagning innan behandlingsåtgärder vidtas. Bestämmelserna i brottsbalken om nöd får dock självfallet tillämpas i utpräglade nödsituationer, anförs det i specialmotiveringen.
Utskottets bedömning
Utskottet delar inställningen i såväl propositionen som i motionen att frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård bör avgöras skyndsamt. Enligt propositionens förslag skall ett sådant avgörande ske inom 24 timmar efter patientens ankomst till sjukvårdsinrättningen. Beslutet i intagningsfrågan skall inte såsom enligt gällande bestämmelser endast ha en preliminär karaktär. Om prövningen inte enbart skall avse de formella kraven på vårdintyget behövs enligt utskottets mening ett mer omfattande underlag för prövningen. För det första måste en undersökning av patienten komma till stånd. För det andra kan det i vissa fall behövas ytterligare utredning, innan läkaren har ett tillräckligt underlag för sitt ställningstagande. Inte minst gäller detta frågan om det föreligger några alternativ till tvångsvård. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att förslaget i propositionen att 24 timmar skall vara den tid som patienten längst får kvarhållas innan ett beslut fattas i frågan om intagning är väl avvägt. Utskottet tillstyrker sålunda propositionsförslaget i denna del och avstyrker motion 1990/91:So42 (c) yrkande 4.
Begränsade vårdtider
Vårdtiden enligt LSPV är i princip obestämd. Behovet av fortsatt tvångsvård skall dock anmälas för utskrivningsnämnden efter tre månader och därefter var sjätte månad.
Enligt propositionsförslaget skall psykiatrisk tvångsvård vara tidsbegränsad. Föreskrifter om längsta vårdtider kombineras med ett system med obligatorisk rättslig prövning. Det skede då tvångsvård får ges på grundval av vårdintyg och läkares intagningsbeslut begränsas till högst fyra veckor. Finner chefsöverläkaren att tvångsvården bör pågå mer än fyra veckor, skall han ansöka om medgivande till fortsatt vård vid en rättslig prövning. Vid bifall till ansökan får tvångsvård pågå i högst fyra månader räknat från intagningen. Efter ny rättslig prövning kan vårdtiden förlängas med högst sex månader åt gången.
I motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hemställs att riksdagen, i stället för regeringens förslag, antar följande lydelse av 7 § första stycket lag om psykiatrisk tvångsvård. "Om chefsöverläkaren vid en enhet där patienten vårdas finner att denne bör ges tvångsvård utöver två veckor från dagen för beslutet om intagning, skall han före utgången av tvåveckorstiden ansöka hos länsrätten om medgivande till sådan vård" (yrkande 3). Motionärerna anser att längsta tid för vård, utan beslut av domstol, av rättssäkerhetsskäl bör vara två veckor i stället för fyra veckor som föreslås i propositionen.
Med lagreglerade maximitider för tvångsvården ökar patienternas rättssäkerhet, och inriktningen mot korta tvångsvårdstider kan ges ett klarare stöd, anför föredraganden. Bestämningen av tidpunkten för den rättsliga prövningen, och därmed av maximum för den inledande vårdperiodens längd, måste göras efter en avvägning av skilda intressen. Socialberedningen ansåg att tvångsvården skulle få pågå i högst åtta dagar, utan att rättslig prövning aktualiseras. Föredraganden påpekar att en obligatorisk rättslig prövning, i direkt anslutning till intagningen, medför ett betydande antal ärenden. Troligt är att dessa i huvudsak skulle få avgöras i enkla former och på ett starkt begränsat utredningsmaterial. En sådan ordning skulle inte innebära egentliga vinster från rättssäkerhetssynpunkt. Föredraganden anser att den obligatoriska rättsliga prövningen i stället bör få avse en situation när ett bredare bedömningsunderlag finns tillgängligt, inte minst beträffande eventuella alternativ till tvångsvård. Vidare är bl.a. kravet på diagnostisk utredning före behandling av vikt för rätt behandlingsval och för att undvika att sjukdomstillståndet förlängs. Det är viktigt att den rättsliga prövningen grundas på en korrekt diagnos och preliminär utvärdering av effekten av insatt behandling, anförs det.
Föredraganden anför vidare att hon har förståelse för önskemålet att hälso- och sjukvårdspersonalen i skedet närmast efter intagningsbeslutet får koncentrera sig på vården av patienten. Det bör vara angeläget att undvika brådska och press för patienten och vårdpersonalen i ett läge där försök skall göras att skapa en förtroendefull relation till patienten som grund för det kommande behandlingsarbetet, anför hon. Förberedande och genomförande av en rättslig förhandling vid denna tidpunkt kan inverka störande på vården. Föredraganden pekar också på behovet av utrymme för att införskaffa tillfredsställande social utredning och i övrigt samarbeta med socialtjänsten. Uppgifter om patientens personliga förhållanden kommer att utgöra en väsentlig del av underlaget för en rättslig prövning och vid prövningstillfället skall kunna krävas en redogörelse för det stöd och den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på sjukhuset.
Föredraganden har således stannat för att den inledande perioden av tvångsvård inte skall få överstiga fyra veckor utan att framställning görs om rättens medgivande till vidare tvångsvård. Ansökan skall ha kommit in till länsrätten inom denna tid, annars upphör tvångsvården och patienten får då inte hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja. Den nämnda tiden utgör en maximitid. Det finns således inget hinder mot att ansökan om medgivande till tvångsvård görs i början av denna tidsperiod, vilket kan vara lämpligt om patienten exempelvis, vid tidpunkten för intagningen för tvångsvård, nyligen getts sådan vård, anförs det i specialmotiveringen. Propositionsförslaget innebär vidare att patienten ges rätt att överklaga intagningsbeslutet hos domstol och få prövat om tvångsvårdsförutsättningarna föreligger. Frågeställningen vidgas därvid till att gälla hela spörsmålet om tvångsvårdens upphörande med utgångspunkt i det bedömningsunderlag som kan tas fram till prövningstillfället. En sådan möjlighet för patienten, att under den inledande tvångsvårdsperioden få tvångsvården domstolsprövad, anser föredraganden vara det komplement som behövs, när obligatorisk rättslig prövning inte lämpligen kan anordnas i mycket nära anslutning till intagningsbeslutet. Vidare tillägger föredraganden att erfarenheterna av den förordade obligatoriska prövningen bör få utvisa vilka möjligheter som finns att tidigarelägga prövningen och därmed korta av den vårdtid som kan grundas på ett intagningsbeslut. Detta bör vara en viktig fråga vid en relativt snar utvärdering av lagstiftningen, anförs det i propositionen.
Utskottets bedömning
I propositionen föreslås att den vårdtid som kan grundas enbart på ett intagningsbeslut av läkare skall vara högst fyra veckor. Det finns enligt utskottet anledning att understryka att denna tid är en maximitid. En ansökan hos länsrätten om medgivande till fortsatt vård kan således göras när som helst under denna tidsperiod. Den rätt för patienten att överklaga intagningsbeslutet som också föreslås i propositionen öppnar vidare en möjlighet för patienten att själv bestämma tidpunkten för en rättslig prövning.
Om en obligatorisk rättslig prövning förläggs i alltför nära anslutning till intagningsbeslutet kan det enligt utskottets mening befaras att prövningen i många fall får göras på ett alltför begränsat utredningsmaterial. För patienternas rättssäkerhet är det viktigt att bl.a. eventuella alternativ till tvångsvård dessförinnan noga har övervägts.
Frågan om tiden inom vilken en obligatorisk rättslig prövning skall ske bör uppmärksammas vid utvärderingen av den nya lagstiftningen, anförs det i propositionen. Utskottet förutsätter att frågan kommer att följas noga och att regeringen återkommer till riksdagen om det visar sig att möjligheter finns att korta denna tid.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motion 1990/91:So37 (mp) yrkande 3 inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Propositionsförslaget i denna del tillstyrks och motionsyrkandet avstyrks således.
Konvertering
Med konvertering förstås att en patient, som är intagen på sjukhus för frivillig psykiatrisk vård, överförs till psykiatrisk tvångsvård. Den 1 januari 1983 ändrades LSPV så att en möjlighet till konvertering öppnades (prop. 1981/82:72). Ett viktigt motiv för lagändringen var att undvika att en patient, som vistades frivilligt på ett sjukhus för psykiatrisk vård och som visade sig behöva tas om hand med stöd av LSPV, först måste skrivas ut och lämna sjukhusområdet innan han kunde tas om hand enligt lagen. Inte minst gällde det att komma ifrån ett förfarande som innebar att patienten omedelbart efter utskrivning omhändertogs av polis vid sjukhusgrinden för att återföras till sjukhuset. Ändrade regler för konvertering ansågs också kunna förebygga att vården inleddes enligt LSPVs bestämmelser, även när det inte var alldeles nödvändigt. I förarbetena (prop. s. 32) uttalades att konvertering kunde vara motiverad bl.a. om patientens tillstånd försämrades eller om något inträffade som gjorde att patienten plötsligt ville lämna sjukhuset men på grund av sitt tillstånd inte borde få göra det. Enligt nuvarande regler förutsätter konvertering att vårdintyg utfärdas. Om intyget utfärdas av klinikens egen läkare, skall beslut i fråga om vård enligt LSPV fattas av utskrivningsnämnden.
Om en patient på egen begäran är intagen för psykiatrisk vård på en vårdinrättning, får chefsöverläkaren under särskilda förhållanden besluta om tvångsvård, föreslås det i propositionen. Utöver de vanliga förutsättningarna för tvångsvård skall krävas att patienten, till följd av den störning han lider av, kan befaras allvarligt skada sig själv eller någon annan. Läkarens beslut skall snarast hänskjutas till rättslig prövning.
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag om möjlighet till konvertering från frivillig slutenvård till tvångsvård (yrkande 5). Konverteringsmöjligheten rimmar illa med grundläggande krav på demokrati och rättssäkerhet, anser motionärerna. Denna möjlighet undergräver förtroendet för den psykiatriska vården och kan innebära att människor drar sig för att söka vård.
I motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas att riksdagen avslår 11--13 §§ förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård (yrkande 1) samt att riksdagen beslutar att den som tagits in på sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård i frivillig form inte får hållas kvar mot sin vilja (yrkande 2). Även i denna motion anförs att konverteringsmöjligheten inte står i överensstämmelse med grundläggande krav på demokrati och rättssäkerhet i samhället. Det är enligt motionärerna avgörande för förtroendet för den psykiatriska verksamheten att den som sökt vård på eget initiativ inte skall kunna hållas kvar mot sin vilja. Det påpekas också att enligt Hawaiideklarationen bör varje patient ha rätt att avbryta en frivillig behandling, som han eller hon deltar i. Motionärerna anser vidare att konverteringsmöjligheten motverkar det egentliga syftet med lagen, dvs. att den som vårdas skall bli i stånd till att frivilligt medverka till erforderlig vård. I lagen bör föras in ett förbud mot konvertering.
I motion 1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas ett tillkännagivande om redovisning av användning av konverteringsvård (yrkande 2). Möjligheten till konvertering har enligt motionärerna utnyttjats i stor omfattning sedan den infördes. Frivilligt ingångna patienter har kunnat uppleva denna möjlighet som ett påtryckningsmedel för att få dem att gå med på åtgärder som de egentligen motsätter sig. Detta har utgjort en risk för rättssäkerheten. Utvecklingen vad gäller användningen av konvertering bör därför följas noga och redovisas för riksdagen senast två år efter de nya reglernas ikraftträdande, anser motionärerna.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs om ett tillkännagivande om övergång från frivillig vård till tvångsvård (yrkande 5). Vetskapen om att vården kan övergå från att ha skett på egen begäran till tvångsvård kan enligt motionärerna upplevas som ett hot av den vårdade. Konvertering bör därför tillgripas endast i vissa specificerade fall och förutsätta att ett vårdintyg har utfärdats.
I motion 1990/91:So302 av Iris Mårtensson m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om de anhörigas situation när närstående vårdas för psykiatrisk sjukdom. Motionärerna framhåller det lidande och de svårigheter som de anhöriga kan drabbas av. Vid läkarens ställningstagande till frågan om konvertering bör hänsyn tas även till de anhörigas erfarenhet av patientens sjukdom.
Socialberedningen har, med utgångspunkt i såväl principiella som behandlingsmässiga skäl, funnit att lagstiftningen inte borde uppta någon regel om konvertering, påpekas det i propositionen. Föredraganden är enig med beredningen om att avvägningarna i konverteringsfrågan skall ske i samklang med de förutsättningar och grunder för psykiatrisk tvångsvård som anges i den avsedda nya lagstiftningen. Föredraganden anser att det finns starka skäl som talar emot en generell möjlighet att omvandla frivillig sjukhusvård till tvångsvård. Så utformad kan konverteringen tänkas försvaga patientens ställning i vården. Det samspel mellan vårdpersonal och patient som behövs för att ge gynnsamma behandlingsförutsättningar kan påverkas negativt. För det allmänna förtroendet för psykiatrisk sjukhusvård saknar det inte heller betydelse om, och i vilken utsträckning, frivillig vård kan övergå till tvångsvård. Föredraganden är dock inte beredd att föreslå att konverteringen slopas generellt. Utrymmet för konvertering bör emellertid begränsas kraftigt i förhållande till nuläget, så att åtgärden kan aktualiseras bara vid speciella behov.
Föredraganden ser det som angeläget att lagstiftningen säkerställer att patienten utan onödig omgång får behövlig vård i vissa svårbemästrade fall. Det gäller situationer där det finns en påtaglig fara för att patienten, på grund av sin allvarliga psykiska störning, kommer att allvarligt skada sig själv eller någon annan om han lämnar sjukhuset eller undandrar sig vården där på annat sätt. En konverteringsregel med hänsyn till dessa situationer kan för närvarande inte undvaras, anförs det.
Lagrådet har funnit det svårt att se att den allmänna inriktningen av reformen av den psykiatriska tvångsvården skulle göra det naturligt att anlägga en mer restriktiv syn på konvertering än enligt nu gällande lag. Enligt lagrådet skulle den i lagrådsremissen föreslagna utformningen av förutsättningarna för tvångsvård i stället leda till att några ytterligare krav inte bör ställas upp för att konvertering skall få ske. Med det starka betonandet av det oundgängliga vårdbehovet som kännetecknar 3 § framstår begränsningen av konverteringsmöjligheterna som sakligt omotiverad, närmast ologisk. Om det föreligger ett oundgängligt behov av vård förefaller det uppenbart att behovet skall tillgodoses. Omsorgen om patienten gör detta nödvändigt. Att avstå från att ingripa och ge vård skulle innebära en icke godtagbar devalvering av ordet oundgänglig, anför lagrådet. Vidare hänvisas till att konvertering, om förfarandet tillåts bara vid fara för annan eller för patientens liv, skulle omöjliggöras i det stora flertalet fall (sannolikt ca 80 %) där konvertering nu utnyttjas. Detta anser lagrådet inte förenligt med god omsorg om patienterna.
Föredraganden menar att en begränsning och koncentration till speciellt angelägna fall kan åstadkommas, utan att omsorgen om patienterna eftersätts. Begränsningen av konverteringsmöjligheten skall inte leda till att patienten över huvud taget inte får behövlig vård. Visserligen kan minskad konverteringsmöjlighet ibland medföra ett från medicinsk synpunkt olämpligt avbrott i vården. Särskilt gäller detta för de ambivalenta patienterna, dvs. de patienter som vacklar i sin inställning till behovet av vård. Ett avbrott i vården, som grundas på patientens önskemål, behöver dock inte vara till nackdel för patienten. Ett avbrott kan nämligen leda till att patienten får en mer realistisk bild av sitt behov av vård och därefter kommer att delta i vården med en bättre motivation. Vidare anförs bl.a. följande (s. 125 f.).
Genom att inskränka möjligheten till konvertering på det sätt jag föreslår minskar risken för att konverteringen upplevs av patienterna som ett påtryckningsmedel för att få dem att gå med på åtgärder, som de egentligen motsätter sig. Det är vidare sannolikt att man undviker att sådana extrema situationer uppstår att den ansvarige läkaren känner sig nödgad att ingripa med tvångsintagning så snart som en patient har kommit utanför sjukhusets grindar.
Ett beslut om konvertering skall enligt förslaget inte behöva föregås av att ett vårdintyg utfärdas. En patient, som är föremål för konvertering, har redan under viss tid vistats på ett sjukhus för psykiatrisk vård. Värdet av att en annan läkare än chefsöverläkaren eller dennes ersättare gör en bedömning och utfärdar ett intyg måste oftast vara starkt begränsat. Utfärdande av ett vårdintyg får under sådana förhållanden närmast karaktären av en formalitet.
Eftersom ifrågavarande beslut inrymmer bedömningar av såväl de allmänna tvångsvårdsförutsättningarna som känsliga frågor om faran för allvarlig skada på patienten eller någon annan, bör en rättslig prövning komma till stånd i nära anslutning till konverteringsbeslutet. Tiden inom vilken en framställning senast skall vara den rättsliga instansen till handa bör bestämmas till fyra dagar efter konverteringsbeslutet, anförs det i propositionen.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser att en så begränsad konverteringsmöjlighet som föreslås i propositionen är nödvändig av omsorg om patienterna och deras anhöriga. Genom den kraftiga begränsningen minskar också risken för att möjligheten till konvertering upplevs som ett påtryckningsmedel av patienten.
Utskottet tillstyrker mot bakgrund av det anförda propositionsförslaget i denna del och avstyrker motionerna 1990/91:So32 (v) yrkande 5 och 1990/91:So37 (mp) yrkandena 1 och 2 i vilka avslag yrkas på förslaget om konvertering.
Utskottet förutsätter att chefsöverläkaren, i samband med sitt ställningstagande i konverteringsfrågan, ser till patientens situation utifrån ett helhetsperspektiv. Utskottet anser inte att det finns anledning att ta något initiativ med anledning av motion 1990/91:So302 (s). Motionen avstyrks.
Med hänsyn till att en kraftig begränsning och koncentration till speciellt angelägna fall nu föreslås är det enligt utskottets mening angeläget att utvecklingen följs noga, när det gäller användningen av konvertering. Konvertering utnyttjas för närvarande i relativt stor omfattning, nämligen vid cirka en femtedel av intagningstillfällena. I likhet med motionärerna i motion So31 (m) anser utskottet att en utvärdering av tillämpningen av de nya bestämmelserna om konvertering bör göras och redovisas för riksdagen inom två år efter det att den nya lagstiftningen trätt i kraft. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So31 (m) yrkande 2 och 1990/91:So42 (c) yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.
Innehållet i tvångsvård
Behandlingen av patienten
LSPV innehåller inga särskilda bestämmelser, som anger vilken typ av psykiatrisk vård och behandling som skall ges. I 13 § anges att den intagne får underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen. Enligt 5 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. skall den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen vinnlägga sig om att ge patienten sakkunnig och omsorgsfull vård. Han skall, så långt det är möjligt, utforma och genomföra vården i samråd med patienten. Han skall visa patienten omtanke och respekt. En läkares skyldighet att ge adekvat behandling regleras också i allmänna läkarinstruktionen (1963:341). Enligt denna åligger det varje läkare att, i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, meddela en patient de råd och såvitt möjligt den behandling som patientens tillstånd fordrar.
Medicinsk behandling under vårdtiden skall enligt propositionen i möjligaste mån ges efter samma mönster som gäller enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) för frivillig hälso- och sjukvård. Om inte patientens tillstånd gör det omöjligt, skall samråd ske med patienten om behandlingen. När det är lämpligt skall samråd ske med patientens närstående. En behandlingsplan skall snarast upprättas med tillämpning av samrådsförfarandet. För fall då patienten motsätter sig behandlingen träffas avgörandet av chefsöverläkaren eller en annan läkare som är erfaren psykiater. Behandlingsåtgärderna skall anpassas till vad som krävs för att uppnå det i lagen angivna syftet med tvångsvården.
I motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas att riksdagen beslutar dels att psykokirurgi och annan behandling av irreversibel natur inte får utföras på en patient som undergår tvångsvård (yrkande 4), dels att elchockbehandling inte får utföras på en sådan patient (yrkande 5), dels att tvångsmedicinering med neuroleptika inte får förekomma vid tvångsvård (yrkande 6) och dels -- om yrkande 6 avslås -- att medicinering med neuroleptika i depåform inte får användas vid tvångsvård (yrkande 7). Vidare hemställs i motionen om ett tillkännagivande beträffande respekt för patientens önskan om drogfri vård (yrkande 8). Motionärerna hänvisar till socialberedningens förslag och menar att etiska och moraliska värderingar oftast är oförenliga med möjligheten till sådan behandling som kan ge obotliga skador hos patienten, speciellt om denne tvångsvårdas. Man bör även vara oerhört restriktiv med elchockbehandling, vilken kan upplevas som särskilt påfrestande och integritetskränkande. Skälen för tvångsmedicinering är enligt motionärerna magra. Användningen av neuroleptika är i sig tveksam, och målet måste vara en drogfri vård. De skäl som anförs för depåneuroleptika under tvångsvård håller inte, och därför bör metoden inte komma till användning i fortsättningen. Patienter som önskar drogfri vård skall kunna få sådan. Alternativet till droger inom psykiatrin är ökad omvårdnad och tillgång till psykoterapi.
I motion 1989/90:So526 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om att rätten till drogfri vård skall införas (yrkande 1) samt att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen om tvångsvård att rätten till drogfri vård kan förverkligas även inom dess ramar (yrkande 3). Tvångsmedicinering med neuroleptika kan enligt motionärerna inte tillåtas. Användningen av neuroleptika ger biverkningar och kan ge bestående men. Vissa patienter måste fortsätta medicineringen livet ut. Ett alternativ till medicinering är kraftigt ökad omvårdnad och psykoterapi.
Likalydande motionsyrkanden återfinns i motion 1990/91:So418 av Anita Stenberg m.fl. (mp) (yrkandena 1 och 3).
En given utgångspunkt vid bedömningen av vilken behandling som skall vara tillåten under tvångsvård är att endast behandlingsåtgärder som uppfyller kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet skall få vidtas beträffande tvångsintagna patienter, anförs det i propositionen. Villkoret om vetenskap och beprövad erfarenhet kan emellertid inte numera få vara ensamt bestämmande för gränsen för tillåtna behandlingsåtgärder, sägs det vidare. Föredraganden slår fast att kravet på respekt för patientens självbestämmande och integritet måste medföra att medicinering och annan behandling under tvångsvård som huvudregel skall ske i samförstånd med patienten. Att en patient tas in på en sjukvårdsinrättning enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård får således inte medföra att patienten med något slags automatik också skall behandlas mot sin vilja. I många fall kommer läkaren och patienten genom samråd överens om val av behandling. Om patienten motsätter sig en viss behandling, bör det övervägas om det finns en alternativ behandlingsmetod att tillgå, som patienten kan acceptera. Detta gäller även om metoden är något sämre från medicinsk synpunkt men endast under förutsättning att den alternativa metoden står i överensstämmelse med kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett uttryckligt önskemål från patienten skall således beaktas så långt det är möjligt.
Föredraganden anser att en lagbestämmelse bör införas som anger inom vilken ram psykiatrisk behandling får ske under tvångsvård. Tvångsvårdslagstiftningen bör ha till syfte att avhjälpa ett oundgängligt behov av sådan psykiatrisk vård som ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning så att patienten blir i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling och stöd. Denna precisering av ändamålet med och inriktningen av tvångsvården avses komma till uttryck i lagtexten, anförs det. Med anknytning till en sådan målsättningsbestämmelse bör det enligt föredragandens mening vara lämpligt att i fråga om den psykiatriska behandlingen införa en lagregel som klargör att behandlingsåtgärderna till sin art, omfattning och varaktighet skall anpassas till vad som krävs för att uppnå det i lagen angivna syftet med tvångsvården.
Föredraganden säger sig ha förståelse för att det från allmänna etiska och moraliska utgångspunkter kan te sig tilltalande med en lagregel som ger möjlighet att förbjuda användningen av sådan behandling mot patientens vilja som kan ge bestående allvarliga biverkningar på patientens hälsa. En sådan regel skulle dock inte få avseende på annat än psykokirurgiska ingrepp och sådana ingrepp görs sedan lång tid tillbaka inte under tvångsvård, anförs det i propositionen. Elchockbehandling ges inte mot patientens vilja annat än undantagsvis. Mot att införa förbud mot behandlingar som kan upplevas som särskilt påfrestande eller integritetskränkande kan anföras att tvångsvårdade patienter därmed generellt inte skulle kunna komma i fråga för vissa typer av behandlingar, som kan erbjudas i den frivilliga psykiatriska vården. Detta är inte tillfredsställande, i synnerhet om det inte finns någon annan behandlingsform att tillgå, påpekas det.
Neuroleptika är en grupp av läkemedel som verkar och används i första hand vid svåra psykoser men också vid andra psykiska störningar. Medicinering med neuroleptika kan ge biverkningar i form av t.ex. okontrollerbara ryckningar i muskulaturen, speciellt i ansiktsmusklerna. Biverkningarna är beroende av neuroleptikamedicineringens längd, dosstorlek, vilket neuroleptikum som används m.m. Under de senaste decennierna har forskningen beträffande neuroleptika varit intensiv, och man har successivt lärt sig att utnyttja läkemedlens möjligheter. Nya antipsykotiska läkemedel med färre biverkningar håller på att utvecklas. Under senare tid har det blivit vanligare att neuroleptika ges i s.k. depåform. Depåbehandling innebär att ett läkemedel tillförs kroppen, vanligen genom intramuskulär injektion, så att den verksamma substansen i medlet frigörs långsamt och under lång tid. För närvarande förekommer det depåmedicinering med neuroleptika som har avsedda effekter från några dagar upp till ungefär en månad.
Enligt föredragandens mening är det i vissa situationer inte principiellt tillfredsställande att tillåta medicinering med ett läkemedel som kommer att ha avsedd effekt under en lång tid efter det att en rättslig prövning skall äga rum eller tiden för tvångsvård går ut. Medicinering med läkemedel i depåform kan emellertid i vissa lägen vara den enda adekvata åtgärden också under tvångsvård, anser föredraganden. Hon hänvisar till situationer då en patient under en tid har behandlats med ett depåneuroleptikum men allvarligt försämras i samband med att medicineringen upphör. Att i sådant fall vid en tvångsintagning övergå till en ny form av medicinering kan vara direkt olämpligt från medicinsk synpunkt, anförs det. Vidare torde användning av depåläkemedel i åtskilliga fall inte kunna undvaras, om man vill göra det möjligt eller underlätta för patienten att någon gång under tvångsvårdstid vistas utanför vårdinrättningen i behandlingssyfte. Bevakningen av behandlingsfrågor av detta slag tillhör tillsynsmyndighetens ansvarsområde, där uppgiften naturligen bör ges en mycket hög prioritet, anförs det vidare.
Utskottets bedömning
En given utgångspunkt vid bedömningen av vilken behandling som skall vara tillåten under tvångsvård är att alla behandlingsåtgärder skall uppfylla kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet för att få vidtas på tvångsintagna patienter, anförs det i propositionen. Frågan om behandlingen avgörs ytterst av chefsöverläkaren. En annan utgångspunkt för den föreslagna nya tvångslagstiftningen är att samråd skall ske med patienten om den behandling som skall ges, om inte patientens tillstånd gör detta omöjligt. En behandlingsplan skall snarast upprättas i sådant samråd. Hänsyn bör alltså tas till patientens önskemål i största möjliga utsträckning. Behandlingsåtgärderna skall vidare anpassas till vad som krävs för att uppnå det i lagen angivna syftet med tvångsvården, nämligen att se till att den som har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning, blir i stånd att frivilligt medverka till fortsatta stöd- och behandlingsinsatser. Utskottet delar denna inställning.
Frågan om vilken behandling som skall få ges en patient i skilda sammanhang kan enligt utskottets mening inte närmare regleras i lag. Följande bör dock noteras. Psykokirurgiska ingrepp görs sedan länge inte under tvångsvård enligt propositionen. Elchockbehandling ges inte mot patientens vilja annat än undantagsvis. Om patienten motsätter sig en viss behandlingsform -- t.ex. behandling med neuroleptika i depåform -- övervägs de alternativ som finns till sådan behandling.
Utskottet förutsätter att socialstyrelsen som ett led i sin tillsynsverksamhet noga följer tillämpningen av den nya lagstiftningen även i detta hänseende. Behandlingsfrågorna bör därvid ges hög prioritet.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte anledning att riksdagen tar några initiativ med anledning av motionerna 1990/91:So37 (mp) yrkandena 4--8, 1989/90:So526 (mp) yrkandena 1 och 3 samt 1990/91:So418 (mp) yrkandena 1 och 3. Motionerna avstyrks således.
Isolering och fastspänning
Inom den psykiatriska vården förekommer i dag fastspänning i bälte eller liknande mekanisk anordning samt isolering i varierande utsträckning, anförs det i propositionen. Om man undantar vården av främst åldersdementa personer, sker fastspänning och isolering numera i huvudsak vid ett självdestruktivt beteende hos patienten eller ett aggressivt beteende mot andra intagna eller mot personalen.
Det finns flera olika typer av bältesliknande fixeringsanordningar. Fastspänning innebär vanligen att den intagne spänns fast i en säng. Det kan vara i den egna sängen eller sängen i ett särskilt rum. I vården av åldersdementa personer används fastspänning också av andra skäl. Den kan syfta till att hindra att patienten faller ur sin säng eller stol. Såväl låsbara som inte låsbara anordningar förekommer. Ett alternativ till bälte är ett bord som fixeras i stolen och som omöjliggör för den sittande att resa sig upp.
Med isolering avses att en person hålls instängd på ett rum, antingen på det egna rummet eller i ett särskilt isoleringsrum. Isolering förekommer, förutom vid aggressivt beteende, också som en åtgärd omedelbart efter intagningen i vissa fall.
Närmare regler skall enligt propositionen införas beträffande användningen av vissa tvångsåtgärder. En patient skall, genom inlåsning eller på annat sätt, kunna hindras att lämna inrättningens område eller den del av inrättningen där han skall vistas. Fastspänning med bälte e.d. skall med visst undantag få ske bara kortvarigt i allvarliga farosituationer, varvid vårdpersonal skall vara närvarande. Möjligheterna att hålla en patient avskild från andra patienter begränsas till situationer då han genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av dessa. Ett beslut om avskiljande skall ha tidsbegränsad giltighet, nämligen högst åtta timmar. Tiden för avskiljande får genom ett nytt beslut förlängas med högst åtta timmar. Ett beslut om förlängning får fattas flera gånger. Om det finns synnerliga skäl, får ett beslut om avskiljande avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar. Inskränkningar beträffande besök hos en patient skall få meddelas, om det är angeläget från behandlingssynpunkt. Om inte särskilda skäl finns, skall chefsöverläkaren eller en annan läkare som är erfaren psykiater besluta i fråga om fastspänning, avskiljande eller besök.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen beslutar om ändringar av 19 och 20 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård (yrkande 6). Beslut om avskiljande och fastspänning har enligt motionärerna samma karaktär. Båda medför allvarliga inskränkningar i den vårdades personliga integritet och utgör exempel på det yttersta tvång som samhället endast under vissa mycket allvarliga förutsättningar bör kunna tillgripa. I 19 § bör en maximitid införas för hur länge en patient får spännas fast i bälte. Sålunda bör bältesläggning få pågå i högst en timme. Endast om synnerliga skäl föreligger, skall patienten få hållas fastspänd längre tid. Samma tidsgräns bör gälla beträffande avskiljande. Sjukvårdspersonal bör alltid närvara när en patient hålls avskild.
Föredraganden anser att en patient i princip bör få spännas fast endast i omedelbara farosituationer för att hindra honom från att allvarligt skada sig själv eller någon annan. Fastspänning bör i regel vara kortvarig. I extrema undantagsfall förekommer det emellertid att en patient måste hållas fastspänd mer än under några timmar, anförs det. Det kan vara fråga om djupt störda patienter där risken att de tillfogar sig själva eller någon annan en allvarlig skada är överhängande under någon tid. En patient skall därför få hållas fastspänd annat än kortvarigt, om det finns synnerliga skäl. Socialstyrelsen skall utan dröjsmål underrättas om ett sådant beslut. En patient skall inte få lämnas ensam när han är fastspänd.
Enligt propositionsförslaget skall en patient kunna hållas avskild från övriga patienter bara om han, genom aggressivt eller störande beteende, allvarligt försvårar vården av andra patienter. Därvid kan det bli nödvändigt att tillgripa inlåsning på ett rum. Beslut om avskiljande bör gälla för en begränsad tid, lämpligen högst åtta timmar. En särregel införs om längre giltighetstid av ett beslut om avskiljande, när det finns synnerliga skäl.
Vid fastspänning i bälte skall som nämnts vårdpersonal vara närvarande. Föredraganden är tveksam till om det är lämpligt att införa ett krav på att vårdpersonal skall vara närvarande även när en patient hålls avskild från övriga patienter. Är patienten mycket aggressiv kan det nämligen finnas en risk för att personalen skadas. Det kan också finnas en risk för att patienten, vid avskiljande från övriga patienter, skadar sig själv. I vissa fall kan det därför vara lämpligare och humanare att patienten vid aggressivt beteende läggs i bälte, med vårdpersonal närvarande, än att han eller hon hålls avskild. Om patienten hålls avskild från övriga patienter, bör patienten självfallet ändå stå under noggrann övervakning, anförs det.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det i vissa situationer, som innebär trängande fara, måste finnas möjlighet att använda sådana extrema frihetsberövande åtgärder som fastspänning och isolering. Utskottet instämmer även i propositionens förslag att en patient inte skall få hållas fastspänd annat än kortvarigt, om det inte föreligger synnerliga skäl. Ett beslut om avskiljande skall få gälla för högst åtta timmar utom när det finns synnerliga skäl. Det bör därvid noteras att socialstyrelsen utan dröjsmål skall underrättas om en patient hålls fastspänd annat än kortvarigt eller om han hålls avskild mer än åtta timmar i följd.
En patient skall enligt utskottet inte få lämnas ensam när han är fastspänd. Det kan därför, som också påpekas i propositionen, vara mer humant att en aggressiv patient läggs i bälte med vårdpersonal närvarande, än att han hålls isolerad. Med hänsyn till riskerna för personalens säkerhet anser utskottet, i likhet med föredraganden, att det inte är lämpligt att införa ett krav på att vårdpersonal skall vara närvarande, när en patient isoleras på grund av sitt aggressiva beteende. Patienten skall dock stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.
Utskottet tillstyrker propositionsförslaget i denna del och avstyrker motion 1990/91:So42 (c) yrkande 6.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
I LSPV regleras inte kroppsvisitation och kroppsbesiktning särskilt. Sådana åtgärder vidtas med stöd av bestämmelsen i 13 § att den intagne får underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen. Med kroppsvisitation avses kontroll av en patients kläder, persedlar, väskor m.m. En ytlig kroppsbesiktning innebär en granskning av de delar av den nakna kroppen som är synliga. Även armhålorna, håret och fotsulorna får undersökas. Däremot innefattar ytlig kroppsbesiktning inte mer ingripande undersökning som t.ex. vaginal- eller rektalundersökning. Med fullständig kroppsbesiktning avses en undersökning också av kroppens håligheter.
En patient får enligt propositionsförslaget inte inneha berusningsmedel eller annan egendom som kan skada patienten eller på annat sätt vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen. En försändelse till en patient får granskas för kontroll av att den inte innehåller sådan egendom. Däremot får försändelser från patienten inte granskas. Vidare får en patient kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för kontroll av att patienten inte har skadlig egendom. Påträffas sådan egendom skall den omhändertas och får i regel förstöras.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen beslutar om ändring av 23 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård rörande regleringen av formerna kring kroppsvisitation/kroppsbesiktning (yrkande 7) samt att riksdagen beslutar om tillägg till 23 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård avseende rätt till inspektion av kroppshåligheter i vissa fall (yrkande 8). Motionärerna anser att formerna för kroppsvisitation skall stramas upp, dels genom att vittne skall närvara, dels genom att kvinnlig vårdpersonal skall utföra visitation av kvinnliga patienter. För att möjliggöra en noggrann kontroll av att t.ex. narkotika inte olovligen införs på en sjukvårdsinrättning är det nödvändigt att tillåta också besiktning av kroppshåligheter i vissa fall. Läkare skall därför i vissa fall, då synnerliga skäl föreligger, ha rätt att inspektera kroppshåligheter.
Enligt föredragandens mening är det nödvändigt att ha möjligheter att undersöka om en patient, som ges psykiatrisk tvångsvård, bär på sig narkotika eller annan skadlig egendom. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning kan inte undvaras för sådant ändamål. Fullständig kroppsbesiktning utgör dock en i hög grad integritetskränkande åtgärd, som bör tillåtas bara om det finns ett uttalat behov av en sådan åtgärd. Regeringen har gett socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga vilka typer av undersökningar som behöver göras inom vissa olika lagstiftningsområden och att föreslå de författningsändringar som kan komma att behövas. Uppdraget har nyligen redovisats till regeringen. Ärendet skall nu beredas ytterligare inom socialdepartementet. Mot denna bakgrund anser föredraganden att befogenheterna att göra kroppsundersökning i nuläget bör begränsas till kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Åtgärden skall genomföras hänsynsfullt, sägs det i specialmotiveringen. Detta innebär bl.a. att åtgärder som rör en kvinna bör vidtas av kvinnlig personal eller av läkare eller sjuksköterska. Om möjligt skall vittne närvara.
Utskottet gör följande överväganden.
Utskottet delar förslagen i propositionen om kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt att dessa undersökningar inte får göras mer ingående än vad ändamålet kräver. Endast chefsöverläkaren skall få besluta om en sådan undersökning. I likhet med vad som anförs i propositionen anser utskottet att det är lämpligt att kroppsvisitation -- och framför allt kroppsbesiktning -- av en kvinna utförs av kvinnlig personal eller av läkare eller sjuksköterska. När sådana åtgärder vidtas bör vittne närvara om det är möjligt. Utskottet förutsätter att vårdpersonalen tar största möjliga hänsyn till patienternas integritet när undersökningarna utförs.
Mot bakgrund härav anser utskottet inte att motion 1990/91:So42 (c) yrkande 7 bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet tillstyrker sålunda propositionens förslag i denna del och avstyrker motionsyrkandet.
Socialstyrelsen har utrett olika frågor om kroppsvisitation och kroppsbesiktning och redovisat uppdraget till regeringen. Ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet. Resultatet av beredningen bör enligt utskottets mening avvaktas innan riksdagen överväger att ytterligare utvidga rätten att göra kroppsbesiktning. Utskottet avstyrker därför motion 1990/91:So42 (c) yrkande 8.
Rapporteringsskyldighet om användande av tvångsåtgärder
I LSPV finns inga särskilda föreskrifter om uppgiftslämnande till socialstyrelsen om vård enligt lagen. Under åren 1983--1988 har socialstyrelsen, som ett led i sin tillsynsfunktion, fortgående insamlat vissa data om avslutade vårdtillfällen enligt LSPV. Insamlade data innehåller bl.a. uppgifter om tvångsvårdstidens längd och fastställd diagnos. En skyldighet att rapportera samtliga genomförda psykokirurgiska ingrepp finns sedan början av 1980-talet (SOSFS 1981:124).
Enligt propositionsförslaget skall chefsöverläkaren vara skyldig att, i den utsträckning och den ordning som socialstyrelsen anger, fortlöpande lämna styrelsen uppgifter om tvångsvårdens omfattning, innefattande även upplysningar om medicinska behandlingar som sker med tvång och om användningen av särskilda tvångsåtgärder. En bestämmelse med denna innebörd tas in i 49 § i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård. I motion 1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs om ett tillkännagivande om patients rätt till integritet vid uppgiftslämnande (yrkande 3). Det är enligt motionärerna väsentligt att uppföljning sker av en så genomgripande reform som den föreslagna. Den enskildes integritet måste dock beaktas, och därför bör den information som lämnas av chefsöverläkaren till socialstyrelsen avidentifieras för att skydda den enskilde patienten, anförs det.
Enligt uppgift i propositionen varierar omfattningen av tvångsinsatser mellan olika delar av landet, liksom mellan olika sjukhus och kliniker. För den enskildes trygghet och för utveckling av vården är det därför, enligt föredragandens mening, speciellt viktigt att fortlöpande kunna följa och studera användningen av olika typer av tvångsåtgärder. Uppgiftsskyldigheten bör utformas så att intresset av generell information om användningen av tvång inte kommer i konflikt med intresset av att skydda patientens personliga integritet. Antalet personrelaterade uppgifter bör således begränsas så långt det över huvud taget är möjligt. Den sekretess som gäller inom hälso- och sjukvården följer med uppgifterna till socialstyrelsen, när uppgifterna behövs där för tillsyn.
Enligt föredragandens mening är ett vidgat uppgiftslämnande av stor betydelse för en effektivisering av socialstyrelsens tillsyn av den psykiatriska tvångsvården. Ändamålet med uppgiftsskyldigheten bör vara att få underlag för att kunna studera användningen av bl.a. tvångsmedicinering, bältesläggning, isolering och besöksförbud. Insamlade uppgifter bör bearbetas av socialstyrelsen och närmare analyseras, t.ex. med hänsyn till diagnos, personalsituation och vårdorganisation. Det kan vara av särskilt intresse att utreda varför vissa län eller vårdenheter använder mer tvång än andra och vilka faktorer som kan inverka på en förändring av användningen av tvång. I propositionen framhålls vikten av att uppgifterna inte begränsas till en redovisning i statistiska tabeller. Enligt föredragandens mening bör socialstyrelsen publicera kartläggningen av användningen av tvångsåtgärder på lämpligt sätt. Härigenom underlättas en kunskapsåterföring till såväl enskilda läkare som medicinsk och övrig ledning av vården. En erfarenhetsåterföring utgör en förutsättning för utveckling av vården och en viktig grund för fördjupade studier och forskningsinsatser. En ökad medvetenhet om hur tvångsåtgärder används kan leda till en mer restriktiv användning av sådana åtgärder inom psykiatrin, anförs det i propositionen.
I proposition 1990/91:111 om sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet m.m. föreslogs en ny lag om uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvården. Enligt denna lag skall regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldighet för kommuner och landsting att lämna uppgifter till socialstyrelsen och läkemedelsverket för forskning och statistikframställning inom hälso- och sjukvårdens område. I yttrande till konstitutionsutskottet (1990/91:SoU8y) konstaterade socialutskottet att den föreslagna lagen om uppgiftsskyldighet inte innebär något ställningstagande till vilka personregister för forskning och statistik som skall finnas. Frågan om tillstånd till sådana register prövas av datainspektionen och i vissa fall av riksdag eller regering, uttalade utskottet vidare. Den föreslagna lagstiftningen godkändes av riksdagen den 8 maj 1991 (1990/91:KU34, rskr. 257).
I proposition 1990/91:60 om offentlighet, integritet och ADB uttalas att vissa register hos bl.a. socialstyrelsen på sikt bör regleras i lag. Konstitutionsutskottet ansåg vid behandlingen av propositionen att det är av stor betydelse att en författningsreglering av ADB-register kommer till stånd i syfte att stärka skyddet för de registrerades integritet i samband med nödvändig registrering av känsliga uppgifter i myndighetsregister (1990/91:KU11). I betänkandet behandlades också bl.a. frågan om kryptering. Konstitutionsutskottet konstaterade bl.a. att frågor om kryptering skulle tas upp av datalagsutredningen.
Utskottets bedömning
En undersökning av användningen av tvångsåtgärder inom den psykiatriska vården är enligt utskottets uppfattning av stort värde. Den uppgiftsskyldighet som behövs som underlag för undersökningen bör utformas så att intresset av generell information om användningen av tvång inte kommer i konflikt med intresset av att skydda patienternas personliga integritet. Utskottet vill särskilt understryka att antalet personrelaterade uppgifter bör begränsas så långt det över huvud taget är möjligt utan att syftet med undersökningen motverkas. Möjligheten att avidentifiera individrelaterade uppgifter bör också beaktas.
Utskottet konstaterar att samma starka sekretess gäller hos socialstyrelsen, beträffande de uppgifter som lämnats dit, som inom landstingens hälso- och sjukvård. Utskottet förutsätter att socialstyrelsen noga beaktar att den enskildes integritet skyddas när uppgifter inhämtas. Motion 1990/91:So31 (m) yrkande 3 bör därför anses delvis tillgodosedd. Motionsyrkandet avstyrks.
Stödperson
LSPV innehåller inte några bestämmelser om stödperson. Det är emellertid vid LSPV-vård i praktiken vanligt att en särskild kontaktman utses bland vårdpersonalen för varje patient. Det förekommer att man i stället för en enda kontaktman utser en grupp ur personalen.
Inom socialtjänstlagstiftningen finns vissa bestämmelser om kontaktperson. Enligt 10 § socialtjänstlagen (1980:620) kan socialnämnden utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. I 22 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) anges att socialnämnden i vissa fall får besluta att en ung människa skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson.
Enligt föreliggande lagförslag skall en stödperson utses när patienten begär det. Också i annat fall skall en stödperson kunna utses, dock inte om patienten motsätter sig det. Stödpersonen skall kunna bistå patienten i personliga frågor så länge tvångsvården pågår. Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas vid domstolshandläggning av psykiatriska tvångsvårdsfrågor efter samma princip som vid tvångsomhändertaganden enligt den sociala vårdlagstiftningen.
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts dels om att tidigt tillsätta en kontaktperson (yrkande 6), dels om möjligheten av att tillsätta en kontaktperson enligt LVU (yrkande 7). Motionärerna anser att en stödperson bör utses snarast efter det att tvångsvården påbörjats, under förutsättning att patienten inte motsätter sig det. Om inte detta särskilt markeras i lagstiftningen, är risken uppenbar att ett tillsättande drar ut på tiden, framhåller motionärerna. Vidare anser motionärerna att det bör övervägas om inte stödpersoner även bör kunna utses med stöd av en ny bestämmelse i LVU.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs om ett tillkännagivande om stödperson samt om ersättning till denne (yrkande 9). En god man, som har ett särskilt intresse för patienten och dennes psykiska hälsa, bör även kunna fungera som stödperson, anser motionärerna. Stödpersonens rätt till ersättning för sina kostnader bör regleras i en särskild ordning, anförs det vidare i motionen.
I motion 1989/90:So440 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (båda fp) hemställs om ett tillkännagivande om kontaktperson för psykiskt sjuka. Socialberedningen har betonat att kontaktperson enligt socialtjänstlagen erbjuds personer i samband med utskrivning från psykiatrin eller som ett led i en behandling för att undvika intagning på sjukhus, anför motionärerna. De menar att vissa psykiskt sjuka kan komma att hamna i gränslandet mellan dessa två kategorier.
Även med goda möjligheter till juridiskt biträde via rättshjälpen bör en stödperson i många fall kunna ha viktiga uppgifter att fylla i samband med psykiatrisk tvångsvård, anförs det i propositionen. Detta torde gälla inte bara i direkt anslutning till den rättsliga prövningen av tvångsvårdsförutsättningarna, utan över huvud taget i olika situationer under pågående tvångsvårdsperiod. Ofta finns ett behov av personligt stöd -- praktiskt och psykologiskt -- under tvångsvård. För patienten kan det vara psykologiskt betydelsefullt att en utomstående person håller en fortlöpande kontakt med honom under vårdtiden. Uppgiften för en stödperson bör vara att svara för personligt bistånd, som patienten behöver på grund av frihetsbegränsningen vid tvångsvård. Insatserna bör kunna avse tiden från det förordnande erhålls till dess tvångsvården upphör. En rätt för stödpersonen att besöka patienten där denne vårdas läggs fast. En regel om skyldighet för stödpersonen att iaktta tystnadsplikt beträffande uppgifter om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, som han fått kännedom om i sin verksamhet som stödperson, införs. Vid val av stödperson bör patientens uppfattning tillmätas stor betydelse. Alla patienter, som tas in för tvångsvård, skall informeras om sin rätt att få hjälp av en stödperson. Rekryteringen av stödpersoner bör ske bland personer som är särskilt intresserade av hithörande frågor. Helst bör de ha kunskaper om och erfarenheter från sjukvården och socialtjänsten. Sådana yrkeskategorier som t.ex. kuratorer och socialarbetare kan vara särskilt lämpade. I andra fall kan viss utbildning behöva anordnas för dem som åtar sig uppdrag som stödperson. För att främja rekryteringen bör uppdraget att vara stödperson förenas med viss ekonomisk ersättning. Frågan om kostnaderna för arvoden och annan ersättning torde få lösas efter mönster från gällande system med ekonomisk ersättning till kontaktpersoner enligt socialtjänstlagen. Det innebär att sjukvårdshuvudmännen skulle svara för dessa kostnader. För att uppnå enhetlighet i fråga om ersättningsprinciper m.m. kan det visa sig lämpligt med centralt utfärdade rekommendationer. Förtroendenämnden, eller annan nämnd som svarar för förtroendenämndsverksamheten, skall ha hand om uppgiften att utse stödpersoner.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening bör en stödperson kunna fylla en viktig funktion för den som har intagits för psykiatrisk tvångsvård. Det är således enligt utskottet positivt att det i propositionen föreslås att en sådan stödperson alltid skall förordnas när patienten begär det. Genom propositionens förslag får motion 1989/90:So440 (fp) anses vara tillgodosedd. Motionen avstyrks därför.
Utskottet delar inställningen i motion So32 (v) att det i många fall kan vara en fördel att en stödperson tillsätts i ett tidigt skede av tvångsvården. Detta strider inte heller mot propositionens förslag. Stödpersonen skall vara förordnad till dess tvångsvården upphör. Alla patienter, som tas in för tvångsvård, skall självfallet informeras om sin rätt att få hjälp av en stödperson. Med det anförda får motion 1990/91:So32 (v) yrkande 6 anses vara i huvudsak tillgodosedd. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.
Som tidigare nämnts finns bestämmelser om tillsättande av kontaktperson i bl.a. LVU. Riksdagen har dock inte anledning att ta något initiativ till ändring av den lagen i det nu aktuella lagstiftningsärendet. Utskottet avstyrker sålunda motion 1990/91:So32 (v) yrkande 7.
Vid val av stödperson bör patientens uppfattning tillmätas stor betydelse enligt propositionen. Utskottet delar denna inställning. Inget hindrar att en god man för patienten utses till stödperson, om detta bedöms lämpligt och patienten inte har annan uppfattning. Enligt propositionen är det sjukvårdshuvudmännen som skall svara för kostnader för arvoden och annan ersättning till stödpersoner. Utskottet anser i likhet med föredraganden att rekommendationer om kostnaderna bör meddelas centralt. Utskottet anser att motion 1990/91:So42 (c) yrkande 9 i huvudsak är tillgodosedd. Motionsyrkandet avstyrks sålunda.
Domstolsprövning
Beslutsfunktionerna i LSPV utövas av överläkaren och/eller utskrivningsnämnden inom dess verksamhetsområde samt psykiatriska nämnden. Utskrivningsnämnden är dels första instans i vissa ärenden, dels överprövningsinstans. Sådana beslut av läkare som kan överklagas prövas av utskrivningsnämnden. Utskrivningsnämndens beslut överklagas hos psykiatriska nämnden, som är sista instans. För närvarande uppgår antalet utskrivningsnämnder till 34. Varje utskrivningsnämnd har ett eget geografiskt avgränsat verksamhetsområde. Utskrivningsnämnderna är statliga myndigheter. Nämnderna skall sammanträda på det sjukhus där patienten finns, om inte särskilda skäl föranleder annat. Nämnderna har inga särskilt anvisade kanslilokaler. Flera nämnder har upprättat kanslier i anslutning till sjukhusen och på mer än en plats. Ledamöterna i utskrivningsnämnderna förordnas av regeringen för högst fyra år i sänder. Samtliga ledamöter har uppdraget som bisyssla. Landstingen såsom sjukvårdshuvudmän betalar kostnader för arvode m.m. åt ledamöterna. Fem ledamöter ingår i utskrivningsnämnderna. Ordföranden skall vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst. Vidare ingår en läkare, som bör ha specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar, och en person som är särskilt insatt i sociala frågor. Därutöver ingår två lekmän. Vid lagändringen år 1983 fick nämnderna en stärkt funktion som tillsynsorgan i fråga om LSPV-vården. Nämnderna kan således numera självmant ta upp en fråga om utskrivning eller utskrivning på försök och är således inte beroende av att någon aktualiserar frågan hos nämnden. Förfarandet vid en utskrivningsnämnd är oftast muntligt. Vid ett sammanträde skall överläkaren och patienten vara närvarande, om inte särskilda skäl föranleder annat. Förs talan av någon annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om inte särskilda skäl föranleder annat. Ett ärende, som handläggs i patientens frånvaro, får inte avgöras utan att nämndens ledamöter skaffat sig personlig kännedom om patienten. Om denne är utskriven på försök, får emellertid ärendet avgöras, om minst en av ledamöterna har sådan kännedom. Från kravet på personlig kännedom får göras undantag, om det finns synnerliga skäl. För närvarande uppgår antalet ärenden i utskrivningsnämnderna till ca 17 000 per år. I detta antal ingår dock rättshjälpsärenden och administrativa ärenden. Psykiatriska nämnden har hela landet som verksamhetsområde. I denna nämnd ingår sex ledamöter. Nämnden handlägger ca 400 ärenden årligen.
De allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. länsrätterna, kammarrätterna och regeringsrätten, handlägger i huvudsak mål enligt skatte-, taxerings- och uppbördsförfattningarna och mål om administrativa frihetsberövanden av unga och av missbrukare enligt LVU och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Länsrätten prövar också bl.a. mål om återkallelse av körkort m.m. enligt körkortslagen (1977:477). Vidare handlägger länsrätten bl.a. mål om bistånd enligt socialtjänstlagen och om tvångsisolering på sjukhus enligt smittskyddslagen (1988:1472). Sedan den 1 juli 1986 är länsrätten också överinstans i frågor om enskilds rätt till särskilda omsorger enligt nya omsorgslagen. Länsrätten beslutar även om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m.m. av barn. Det finns en länsrätt i varje län. Normalt består länsrätten vid avgörande av mål av en lagfaren domare samt nämndemän. Ett länsrättsavgörande kan överklagas till kammarrätt. Kammarrätternas antal är fyra. Från kammarrätt kan överklagande ske till regeringsrätten. Det krävs dock prövningstillstånd för att regeringsrätten skall ta upp ett överklagande.
I propositionen föreslås att organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden skall upphöra. Rättslig prövning av frågor om psykiatrisk tvångsvård skall göras av de allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätterna som första instans. Länsrätten skall vara domför i den sammansättning som anges i 17 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar -- lagfaren domare och nämndemän -- om inte en lagfaren domare ensam enligt regleringen i 18 § är behörig. Dessa domstolar tar också över utskrivningsnämndernas och psykiatriska nämndens uppgifter att besluta i vissa fall om vård på vårdhem eller specialsjukhus enligt övergångsregleringen till den nya omsorgslagen.
Domstolsorganisationen
I motion 1990/91:So35 av Stig Gustafsson och Margareta Persson (båda s) hemställs att riksdagen beslutar att den nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden bibehålls. Motionärerna påpekar att vissa delar av propositionen baseras på ett gammalt material och att man inte har tagit hänsyn till den utveckling som skett inom psykiatrin det senaste årtiondet. Antalet tvångsvårdade personer har minskat väsentligt, och utskrivningsnämnderna har därvid varit en bidragande faktor. Vidare anförs i motionen att det är en avsevärd skillnad på å ena sidan LVU- och LVM-ärenden, som länsrätterna handlägger i dag, och de ärenden som rör LSPV å andra sidan. Om sistnämnda ärenden överförs till länsrätterna kommer kunnandet om psykiska sjukdomar hos beslutande instans att bli mindre. Vidare anser motionärerna att det enligt propositionsförslaget synes bli lättare att hålla förhandling i patientens frånvaro. Förslaget tycks leda till försämrad rättssäkerhet för patienten. Utan läkarledamot i länsrätten är risken dessutom stor att prövningen kommer att domineras av en formalistisk juridisk bedömning. Slutligen anför motionärerna att psykiatrimålen kan antas bli cirka tre gånger fler än övriga sociala mål tillsammans. Om endast 35 milj.kr. tillförs den nya organisationen finns risk för stora problem vid länsrätterna.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen beslutar att nuvarande instansordning rörande beslut och prövning av tvångsvård alltfort skall gälla (yrkande 10). De förändringar som anses nödvändiga bör ske genom att förfarandereglerna och organisationen hos utskrivningsnämnderna utvecklas, anser motionärerna. Nämnderna handlägger ett stort antal ärenden, vilka har gett nämnderna stor kunskap om och insyn i vårdarbetet på de olika psykiatriska klinikerna. Genom propositionsförslaget torde länsrätterna få ett väsentligt tillskott av ärenden, som dels är av brådskande karaktär, dels kräver muntlig förhandling på sjukhus. Förslaget medför praktiska problem och kan leda till brister ur rättssäkerhetssynpunkt. Det kommer dessutom att förorsaka starkt ökade samhällskostnader.
I motion 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (båda c) hemställs om ett tillkännagivande om bibehållande av utskrivningsnämnderna (yrkande 3). Nämndernas sammansättning och arbetssätt ger möjlighet till den helhetsbedömning av ärendena som rättssäkerheten kräver, menar motionärerna. Nuvarande lagstiftning garanterar såväl den medicinska som den juridiska och sociala kompetensen i nämnderna.
I motion 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas tillkännagivanden om ett bevarande av nuvarande instansordning rörande beslut och prövning av psykiatrisk tvångsvård (yrkande 4) samt om behovet av en omfattande kostnadsberäkning när det gäller konsekvenserna av lagförslagets olika delar (yrkande 5). Motionärerna pekar på vissa nackdelar, som enligt deras mening följer med den föreslagna förändringen när det gäller domstolsprövning. Samma höga krav ställs inte på länsrätten som på utskrivningsnämnderna när det gäller att träffa patienten. Vidare kommer nära anhöriga att, enligt den nya lagen, sakna besvärsrätt. Den möjlighet som utskrivningsnämnderna har att ta upp frågor om bl.a. utskrivning utan formell ansökan kommer inte att gälla för länsrätten. Vidare anförs att lagförslaget i denna del innebär ökad byråkrati och mindre möjlighet till individuellt hänsynstagande. Det påpekas också i motionen att utskrivningsnämnderna handlägger ca 17 000 ärenden per år. I propositionen beräknas tillkommande ärenden i länsrätten uppgå till 7 000--8 000 per år samt tillkommande kostnader för länsrätter och kammarrätter till 26 milj.kr. per år. Enligt domstolsverkets beräkningar är kostnaderna för en målfrekvens som den sistnämnda 30 milj.kr. per år enbart beträffande löner, anförs det. Motionärerna anser därför att en betydligt mer omfattande kostnadsberäkning måste göras, innan beslut fattas i frågan.
Föredraganden framhåller att utskrivningsnämnderna har fullgjort sina grannlaga uppgifter enligt LSPV på ett sätt som förtjänar all respekt. Det saknas anledning att misstro nämndernas förmåga att inom sitt arbetsfält träffa sakligt välgrundade avgöranden. På grundval av erfarenheterna från deras mångåriga verksamhet kan det sägas att nämnderna i praktiken fyller samma krav som en domstol när det gäller integritet och oberoende i beslutsfattandet. Frågor om utskrivningsnämndernas verksamhet kommer emellertid i ett nytt läge om man bygger ut den rättsliga prövningen i mål om psykiatrisk tvångsvård, anförs det i propositionen.
Föredraganden erinrar om att samtliga ledamöter i nämnderna har uppdraget som en tidsbegränsad bisyssla. Vidare förekommer mellan utskrivningsnämnderna och sjukhusen en gemenskap till vilken det inte finns någon motsvarighet på domstolssidan, även om denna avser endast kanslisidan och vissa ekonomiska frågor. Av betydelse i sammanhanget är också de åtaganden som Sverige gjort enligt internationella överenskommelser. Redan risken för att en prövning i nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla kraven i 1950 års Europakonvention angåendet skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är ett motiv för reformer. Det saknas anledning att i onödan ha ett regelsystem som i något hänseende ens kan tangera de yttre gränserna för det konventionsmässigt tillåtna, eftersom det är fråga om prövning av ett frihetsberövande, anförs det i propositionen.
Lagrådet har pekat på fördelarna med att den rättsliga prövningen görs av särskilda organ, som innehåller såväl juridisk som medicinsk sakkunskap och vars ledamöter får stor erfarenhet av ärenden om psykiatrisk tvångsvård och en god insikt i de förhållanden som bör inverka på bedömningen. Det finns goda skäl som talar för att reformerna borde gå ut på att förfarandereglerna och organisationen hos utskrivningsnämnderna utvecklades, anför lagrådet. Genom bestämmelsen att ordföranden skall vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst skapas garantier för att den rättsliga prövningen leds av en person med auktoritet och en omfattande domarerfarenhet. När statsrådet ändå, främst med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden, finner att den rättsliga prövningen bör överflyttas till domstol, instämmer lagrådet i att denna prövning i första instans bör ankomma på länsrätt.
Föredraganden anför bl.a. följande (s. 179 f.).
En lösning med bibehållen nämndorganisation skulle emellertid förutsätta en väsentlig utveckling av förfarandereglerna och organisationen hos nämnderna. En utbyggnad av nämnderna skulle komma att stå i strid med det under senare år allt oftare framförda önskemålet att undvika specialdomstolar och särskilt sådana vilka liksom utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden verkar inom ett mycket begränsat kompetensområde. Utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden är numera -- frånsett övervakningsnämnderna -- de enda organ utanför domstolsväsendet som beslutar om frihetsberövande som inte är rent tillfälligt.
-- -- --
Enligt min mening finns det mot denna bakgrund starka skäl som talar för att frågor om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen handläggs vid domstol i stället för vid nämnd.
Beträffande frågan om muntlig förhandling anförs att det är av stor vikt för möjligheterna att åstadkomma fullödig utredning att målen om tvångsomhändertagande i allmänhet avgörs efter muntlig förhandling i patientens närvaro. Om förhandlingen hålls på det sjukhus där patienten är intagen, bör påfrestningen för patienten ofta kunna begränsas. Föredraganden förutsätter att sjukvårdshuvudmännen kan tillhandahålla lokaler så att principen om offentlighet vid förhandlingar kan upprätthållas, dock med möjlighet att besluta om förhandling inom stängda dörrar. Länsrätten skall således hålla muntlig förhandling, om det inte är uppenbart obehövligt. Presumtionen är stark för muntlig förhandling. Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig i alla mål om psykiatrisk tvångsvård, dvs. såväl ansöknings- som besvärsmål. I specialmotiveringen anförs bl.a. följande (s. 278).
Det kan vara uppenbart obehövligt att hålla en muntlig förhandling om en sådan nyligen hållits i ett föregående mål rörande samme patient och nya omständigheter av vikt inte tillkommit efter förhandlingen. Detsamma gäller om patienten på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan närvara vid en muntlig förhandling eller inte vill att en sådan skall hållas. En annan tänkbar situation är då målet gäller sådana frågor som korttidspermission eller förstörande eller försäljning av egendom.
Rätten bör som regel kalla patienten till personlig inställelse, anförs det vidare. Patientens psykiska tillstånd kan emellertid någon gång föranleda undantag från detta krav. Det föreskrivs därför att patienten skall vara närvarande vid förhandlingen om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd. Det kan vara lämpligt att chefsöverläkaren underrättar rätten om patienten, enligt läkarens uppfattning, inte kan närvara personligen, anförs det i propositionen.
Enligt gällande ordning får ansökan om utskrivning göras av patienten och vissa närstående samt förmyndare, gode män eller förvaltare. Ett beslut om tvångsvård berör i första hand patienten själv, påpekas det i propositionen. Intressemotsättningar av olika slag kan finnas mellan patienten och anhöriga till honom. Enligt föredragandens uppfattning bör därför i lagstiftningen inte tas in någon motsvarighet till nuvarande regler om att annan än patienten kan begära att tvångsvården skall upphöra. Detta utesluter inte att t.ex. närstående kan biträda patienten på olika sätt med åtgärder i syfte att tvångsvården skall upphöra. Givetvis skall en förvaltare eller god man, som avses i föräldrabalken, kunna hemställa om tvångsvårdens upphörande, om en sådan åtgärd inte har gjorts inom föreskriven tid.
Föredraganden uppskattar att det totala antalet mål om psykiatrisk tvångsvård för hela landet i vart fall inte kommer att överstiga mellan 7 000 och 8 000 per år. Länsrätterna har redan en organisation som är väl anpassad för prövning av frihetsberövanden och för en skyndsam handläggning. Det bör finnas goda möjligheter för länsrätterna att klara en ökad måltilldelning av nämnda storlek, sägs det i propositionen. Den föreslagna ordningen kan i viss utsträckning medföra ökat skrivbordsarbete för läkarna. Detta bör emellertid ses som en nödvändig följd av patienternas ökade rättssäkerhet och får därför accepteras, anförs det vidare.
Beträffande de ekonomiska konsekvenserna anförs bl.a. följande (s. 231).
Mot bakgrund av de uppskattningar som kan göras om målantal och tidsåtgång m.m. för psykiatrimålen kan beräknas att kostnadsökningen för löner åt domare, handläggare och biträden samt för förvaltnings- och administrationskostnader m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna kan komma att uppgå till 26 milj.kr. per år.
-- -- --
Utöver vad som nämnts uppkommer en ökad kostnad på grund av nämndemannamedverkan i tvångsvårdsmålen. Vidare uppkommer en ökad kostnad för utlåtanden av sakkunniga som förordnas av rätten.
-- -- --
Med största sannolikhet kommer förvaltningsdomstolarna i de mål som aktualiseras där att förordna offentligt biträde i större utsträckning än som skett inom nuvarande prövningssystem.
Sammanfattningsvis bedömer föredraganden att reformen beträffande handläggning hos de allmänna förvaltningsdomstolarna av psykiatriska tvångsvårdsfrågor kan föra med sig en ökad belastning på statsbudgeten i storleksordningen kring 35 milj.kr. per år.
Även när det gäller frågan om domstolsprövning har justitieutskottet yttrat sig till socialutskottet. Justitieutskottet hänvisar till FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som för Sveriges del trädde i kraft år 1976. Enligt denna konvention skall var och en som berövats friheten tillförsäkras rätt att föra talan i domstol så att domstolen utan dröjsmål kan fatta beslut i frågan om frihetsberövandet är lagligt och beordra hans frigivning i annat fall. Sverige har gjort ett motsvarande åtagande genom att tillträda 1950 års Europakonvention.
Justitieutskottet delar socialministerns bedömning att det kan antas att reglerna om förfarandet i utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden i de flesta fall tillämpas på ett sådant sätt att skillnaderna gentemot en prövning i tingsrätt eller länsrätt blir föga märkbara. Redan risken att en prövning i en nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen (eller andra konventioner) är emellertid ett motiv för reformer. Det kan t.o.m. hävdas att det saknas anledning att i onödan ha ett regelsystem som i något hänseende ens kan tangera de yttre gränserna för det konventionsmässigt tillåtna, anför justitieutskottet och hänvisar till vad socialministern anför i propositionen. I och för sig skulle problemen kunna lösas genom att nämndorganisationen byggs ut. Detta skulle emellertid i sin tur komma i konflikt med det under senare år allt oftare framförda önskemålet att undvika specialdomstolar. Härtill kommer att utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden -- frånsett övervakningsnämnderna -- är de enda organ utanför domstolsväsendet som beslutar om frihetsberövanden som inte är rent tillfälliga. Det kan också nämnas, anför justitieutskottet, att frågan om att överföra övervakningsnämndernas verksamhet till tingsrätterna för närvarande övervägs av domstolsutredningen (dir. 1989:56). Sammantaget delar justitieutskottet propositionens bedömning att frågorna om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol. Justitieutskottet anser vidare att en sådan prövning lämpligen bör ske i de allmänna förvaltningsdomstolarna, där det redan finns erfarenhet av liknande mål; nämligen mål enligt LVU och LVM.
Justitieutskottet anför också att det ställer sig naturligt att det är svårt att med någon precision beräkna kostnaderna för en administrativ reform av ifrågavarande omfattning, som dessutom förenas med sakliga förändringar i regelsystemet. Detta får enligt justitieutskottet accepteras. Justitieutskottet tillägger att utskottets ställningstagande om domstolsprövning grundar sig i första hand på överväganden om Sveriges konventionsåtaganden. Det framstår mot den bakgrunden inte som rimligt att svårigheterna att mer exakt ange de totala kostnaderna skulle tillåtas leda till en utebliven förändring av organisationen.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till nu aktuella motionsyrkanden.
Socialutskottets bedömning
Socialutskottet instämmer i propositionens och justitieutskottets bedömning och anser därför att frågorna om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol samt att denna prövning lämpligen bör ske i allmän förvaltningsdomstol. I likhet med vad föredraganden anför anser utskottet att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att följa hur ordningen för domstolsprövning fungerar på det nya målområdet.
Även när det gäller frågan om kostnaderna för reformen ansluter sig socialutskottet till justitieutskottets bedömning.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker socialutskottet bifall till motionerna 1990/91:So35 (s), 1990/91:So42 (c) yrkande 10, 1989/90:So539 (c) yrkande 3 och 1990/91:So500 (c) yrkandena 4 och 5.
Psykiatrisk kompetens vid domstolsförfarandet
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om behovet av psykiatrisk kompetens vid länsrätterna (yrkande 8). Om länsrätterna skall kunna ta över ansvaret för besluten som rör psykiatrisk tvångsvård behöver de tillföras psykiatrisk kompetens, bl.a. för att kunna göra adekvata bedömningar av läkarintyg, anser motionärerna.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen -- om motionärernas yrkande 10 avseende instansordningen avslås -- beslutar att psykiatrisk expertis skall ingå i länsrätt och kammarrätt vid förhandlingar enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård (yrkande 11). Om länsrätterna över huvud taget skall ha rimliga förutsättningar att överta prövningsuppgifterna från utskrivningsnämnderna är det enligt motionärerna nödvändigt att en erfaren psykiater ingår i rätten. I annat fall kommer endast chefsöverläkaren att svara för den medicinska kunskapen. I lagrådsremissen framhölls att frihetsberövande till följd av en allvarlig psykisk störning inte på ett så grundläggande sätt skiljer sig från andra administrativa frihetsberövanden att man bör ha en särskild sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. Erforderlig sakkunskap bör liksom i de övriga fallen kunna tillföras rätten genom förordnande av en utomstående psykiater eller någon annan som sakkunnig. En lämplig ordning bör vara att införa regler om att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen skall förordna särskilda sakkunniga att tillhandagå domstolarna med yttranden. I speciella fall bör yttrande kunna inhämtas också av socialstyrelsen, som bl.a. har ett råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor med företrädare för psykiatrin, anfördes det.
Lagrådet anser att länsrätten behöver förstärkas med en erfaren psykiater som ledamot, om patientens ställning i processen inte skall bli svagare än enligt nuvarande ordning. Möjligheten för länsrätten att anlita en psykiater som utomstående sakkunnig anser lagrådet inte utgöra ett likvärdigt alternativ. Därvid erinras bl.a. om att rätten, vid överläggningen till dom, inte har någon sakkunskap till hjälp vid bedömning av den medicinska argumenteringen. Om en psykiater inte ingår i rätten kan det förefalla patienten utsiktslöst att få en ändring i chefsöverläkarens beslut, och även reellt kan länsrättens möjligheter att gå emot chefsöverläkarens bedömning vara begränsade.
Föredraganden anför bl.a. följande (s. 184 f.).
Jag har förståelse för att sakkunskap i medicinska frågor behöver kunna utnyttjas vid den rättsliga prövningen i sådana former som leder till en allsidig belysning av målen och som bäst främjar patienternas rättssäkerhet. Att låta en erfaren psykiater delta som ledamot i alla mål som skall avgöras av fullsutten rätt skulle naturligtvis ge en garanti för att psykiatriska frågeställningar blir väl belysta inför rättens avgörande. Enligt min bedömning kan man dock inte utgå från att en läkarledamot generellt skulle behövas i varje sådant mål. Det bör med fog kunna hävdas att det i många mål även utan särskild psykiatermedverkan kommer att finnas ett beslutsunderlag som ger en entydig bild i fråga om patientens psykiska tillstånd och medicinska vårdbehov. Uppgiften koncentreras då till att klarlägga och bedöma patientens personliga förhållanden utifrån andra än rent medicinska aspekter.
Jag vill vidare framhålla att en ordning med läkarledamot i rätten inte bara är till fördel utan också är förenad med en klar nackdel från rättssäkerhetssynpunkt. En viktig aspekt är nämligen att det ligger nära till hands och i vart fall inte kan uteslutas att en läkarledamot under överläggning inför domstolens avgörande lämnar upplysningar i medicinska frågor av sådan innebörd att beslutsunderlaget tillförs något nytt utan att patienten får del av uppgifterna och bereds möjlighet att bemöta dessa. En risk finns sålunda med den av lagrådet föreslagna ordningen att avgörandet av målet kommer att bygga på väsentliga medicinska uppgifter och bedömningar som inte kommunicerats med parten.
Mot bakgrund av det anförda är föredraganden inte beredd att förorda lösningen med en särskild läkarledamot i rätten. När det gäller systemet med särskilda fasta sakkunniga, som tillhandagår domstolen med yttrande, införs dock bestämmelser som anger att den sakkunnige också skall höras vid muntlig förhandling, när det behövs. Ett sådant förhör bör ibland med fördel kunna hållas per telefon. Vidare klargörs att det ligger i den sakkunniges uppdrag att, t.ex. genom frågor till chefsöverläkaren och i den ordning som rätten finner lämplig, bidra till en så långt möjligt fullständig belysning av föreliggande frågeställningar inom den sakkunniges ämnesområde. Det anförs vidare i propositionen att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att följa hur ordningen för domstolsprövning fungerar på det nya målområdet. Det erinras om att det ligger inom ramen för domstolsutredningens uppdrag (dir. 1989:56) att överväga frågor om domstolarnas sammansättning i olika typer av mål.
I yttrande till socialutskottet erinrar justitieutskottet om att mål enligt LVU och LVM handläggs utan särskild expertis. Också i sådana mål handlar det om att efter en muntlig förhandling bedöma behovet av tvångsvård. Normalt styrks vårdbehovet i sådana mål med läkarintyg eller förhör med ansvarig läkare, anför justitieutskottet.
Mot denna bakgrund konstaterar justitieutskottet att frihetsberövande till följd av en allvarlig psykisk störning inte på ett så grundläggande sätt skiljer sig från andra administrativa frihetsberövanden att man bör ha en särskild sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. I stället bör ett system med särskilda fasta sakkunniga som tillhandagår domstolen med yttranden kunna utvecklas. Justitieutskottet påpekar vidare att den sakkunnige enligt förslaget också skall kunna höras i rätten, och det ligger inom ramen för sakkunniguppdraget bl.a. att genom frågor till chefsöverläkaren och patienten verka för en fullständig belysning av föreliggande frågeställningar. Justitieutskottet ansluter sig således till den i propositionen föreslagna modellen. Justitieutskottet tillägger att, i fall där det finns en entydig bild av patientens psykiska tillstånd och medicinska vårdbehov, uppgiften koncentreras till att klarlägga och bedöma patientens personliga förhållanden utifrån andra än rent medicinska aspekter. En ordning med obligatorisk expertmedverkan skulle alltså enligt justitieutskottets mening kunna leda till slöseri med de specialistresurser som finns. De kvalificerade resurser det här är fråga om bör naturligtvis endast tas i anspråk när det behövs, anför justitieutskottet.
Socialutskottets bedömning
Socialutskottet delar justitieutskottets och föredragandens bedömning. Utskottet delar i och för sig också motionärernas uppfattning att domstolarna bör ha tillgång till psykiatrisk kompetens. Denna bör dock, som föreslås i propositionen, kunna tillföras rätten genom förordnande av sakkunniga, som tillhandagår domstolarna med yttranden, och som även kan höras vid den muntliga förhandlingen. Socialutskottet ansluter sig sålunda till förslaget i propositionen.
Utskottet förutsätter att regeringen med särskild uppmärksamhet kommer att följa hur ordningen för domstolsprövning fungerar enligt den nya ordningen. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1990/91:So32 (v) yrkande 8 och 1990/91:So42 (c) yrkande 11.
Chefsöverläkarens överklagningsrätt
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen -- om motionärernas yrkande 10 avseende instansordningen avslås -- beslutar om sådana ändringar av 32 och 33 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård att chefsöverläkaren erhåller överklagningsrätt (yrkande 12). Eftersom chefsöverläkaren är att betrakta som part vid förhandlingen, bör denne enligt motionärernas mening ha rätt att överklaga beslut enligt lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård.
Beträffande rätten att överklaga sägs i specialmotiveringen bl.a. följande (s. 275).
I ansökningsmål har chefsöverläkaren ställning som part i länsrätten. Han har emellertid inte ansetts böra ges befogenhet att i något fall överklaga beslut av länsrätt eller kammarrätt. Ett skäl härför är att denna typ av åtgärder inte lämpligen bör ingå i läkarens arbetsuppgifter.
Det kan också nämnas att enligt nuvarande ordning skall på begäran av överläkaren ett beslut av utskrivningsnämnden underställas psykiatriska nämndens prövning, om överläkaren gjort förbehåll om underställning senast vid det sammanträde då beslutet fattades och begärt underställning inom tre dagar därefter. I propositionen anges att bl.a. socialstyrelsen har uttalat att vederbörande överläkare borde ges möjlighet att överklaga ett domstolsbeslut att vården i ett visst fall inte skall upphöra. Skälet för detta har angetts vara en oro för att sjukvården i de aktuella fallen kan tvingas ge vård åt personer utan något egentligt vårdbehov. Föredraganden anför följande (s. 210).
Jag kan visserligen ha viss förståelse för detta synsätt. Mitt förslag innebär emellertid att domstolen genom att höra en lämplig sakkunnig i de flesta fall får tillgång till ytterligare en bedömning av vårdförutsättningarna vid sidan av chefsöverläkarens. Enligt min uppfattning skulle det endast i extrema undantagsfall kunna tänkas inträffa att domstolen anser sig ha tillräckliga skäl att frångå entydiga medicinska bedömningar om vårdförutsättningarna i ett visst fall. Att för sådana fall ge chefsöverläkaren -- eller socialstyrelsen -- en generell ställning av part i denna typ av mål anser jag inte vara sakligt motiverat.
Justitieutskottet anser för sin del att den lösning som föreslås i motion 1990/91:So42 skulle vara mindre lämplig. Det låter sig visserligen sägas att chefsöverläkarens roll i förfarandet liknar åklagarens. Denna likhet är emellertid endast skenbar, menar justitieutskottet. En närmare analys visar en avgörande skillnad så till vida att åklagaren handlar inom ett regelsystem som är avsett att skydda samhällsmedborgarna mot brott och underlätta brottsutredning. Det kan sägas att själva förfarandet riktas mot den misstänkte, och åklagarens uppgift är att tillvarata samhällsintresset. Chefsöverläkaren däremot har till uppgift att i första hand välja en handlingslinje som är till patientens fördel -- även om patienten inte inser det. Chefsöverläkaren handlar med andra ord för patientens bästa; detta är också domstolens uppgift -- här saknas i princip en intressemotsättning, avslutar justitieutskottet som delar socialministerns uppfattning att chefsöverläkaren inte bör ges befogenhet att överklaga beslut av länsrätt eller kammarrätt.
Socialutskottets bedömning
Socialutskottet delar propositionens -- och justitieutskottets -- bedömning att chefsöverläkaren inte bör ges befogenhet att överklaga beslut av länsrätt eller kammarrätt. Utskottet tillstyrker sålunda propositionens förslag i denna del och avstyrker motion 1990/91:So42 (c) yrkande 12.
Viss följdändring i förslaget till lagen om psykiatrisk tvångsvård
I 29 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård anges bl.a. att tvångsvården av den som vårdas enligt nämnda lag skall upphöra när beslut har meddelats om avvisning enligt utlänningslagen (1989:529) eller lagen (1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen) eller när beslut om utvisning har meddelats enligt samma lagar. Tvångsvården skall dock endast upphöra, om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att detta verkställs. I proposition 1990/91:118 Förslag till lag om särskild kontroll av vissa utlänningar, m.m. som behandlas av justitieutskottet har regeringen bl.a. föreslagit att terroristlagen upphävs och ersätts med en lag om särskild kontroll av vissa utlänningar. Justitieutskottet har i betänkandet 1990/91:JuU29 tillstyrkt propositionens förslag i denna del med den ändringen att sistnämnda lag skall betecknas Lag om särskild utlänningskontroll. Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1991. Justitieutskottets betänkande skall behandlas av riksdagen den 23 maj 1991.
Förslaget till 29 § lagen om psykiatrisk tvångsvård bör ändras som en följd av de ändringar som föranleds av proposition 1990/91:118.
Rättspsykiatrisk vård -- psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare
Förutsättningarna för vård
I motion 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) yrkas att riksdagen beslutar att begreppet "allvarlig psykisk störning" i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård ersätts av de begrepp som gäller enligt 1 § LSPV (yrkande 1). Vidare yrkas att riksdagen justerar övrig lagtext i konsekvens härmed (yrkande 3).
Som tidigare nämnts anger LSPV i 1 § att den som lider av psykisk sjukdom, oberoende av eget samtycke, får beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av lagen, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad. Med psykisk sjukdom jämställs i LSPV psykisk abnormitet, som inte är att hänföra till psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen. Utöver generalindikationen i 1 § krävs, för att lagen skall kunna tillämpas, att någon av de fem specialindikationerna är för handen.
Den föreslagna nya lagen om rättspsykiatrisk vård gäller den som efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård, den som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller den som är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt.
Lagen reglerar således vården för dem som efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård. I 31 kap. 3 § första stycket brottsbalken (BrB) anges enligt förslaget att om den som lider av en allvarlig psykisk störning har begått ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, skall domstolen få överlämna honom till psykiatrisk tvångsvård som påföljd för brottet (rättspsykiatrisk vård). En förutsättning är att det med hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Det är enligt propositionsförslaget fråga om två olika fall. En kategori utgörs av de fall där regleringen av det rättsliga förfarandet vid vården i princip inte är avsedd att skilja sig från vad som gäller enligt förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. En annan kategori utgörs av de fall där den rättspsykiatriska vården enligt 31 kap. 3 § andra stycket BrB förenas med särskild utskrivningsprövning, dvs. de fall där brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och där det till följd av störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag. Propositionens förslag till ändring av BrB behandlas av justitieutskottet.
Om den som är anhållen, häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt m.m. lider av en allvarlig psykisk störning, får han enligt förslaget ges psykiatrisk tvångsvård under vissa förutsättningar. Han skall sålunda med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt ha behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning. Vidare skall han motsätta sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart sakna förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan.
Justitieutskottet konstaterar att det framstår som i flera hänseenden lämpligt och ändamålsenligt att det sjukdomsbegrepp som ligger till grund för psykiatrisk tvångsvård görs enhetligt. Den nuvarande regleringen med något olika sjukdomsbegrepp i vårdlagstiftningen resp. regleringen i brottsbalken bör alltså tas bort, anför justitieutskottet.
Socialutskottets bedömning
Utskottet har tidigare under avsnittet Begreppet allvarlig psykisk störning uttalat att de i propositionen föreslagna kriterierna för tvångsvård bör kunna läggas till grund för den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård. I samband därmed har utskottet uttalat att utskottet även anser det lämpligt och ändamålsenligt att den nuvarande bristande överensstämmelsen mellan den straffrättsliga regleringen och den administrativa vårdlagstiftningen i fråga om sjukdomsbegreppet undanröjs. Socialutskottets uppfattning överensstämmer med den uppfattning som kommit till uttryck i justitieutskottets yttrande till socialutskottet. Socialutskottet avstyrker därmed motion 1990/91:So41 (fp) yrkandena 1 och 3.
Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område, m.m.
Regler om försöksutskrivning
I LSPV finns dels regler om tillstånd för patienten att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, dels regler om försöksutskrivning. Enligt LSPV kan en patient få tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, om det inte medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Ett tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter. Enligt 19 § får en patient skrivas ut på försök, om det föreligger särskilda skäl och det inte medför fara för någon annans personliga säkerhet eller patientens eget liv. Försöksutskrivning kan kombineras med föreskrifter i samma hänseenden som vid permission. Vidare kan patienten i samband med försöksutskrivning ställas under tillsyn av en lämplig person. Försöksutskrivning skall avse viss tid, högst sex månader. Denna tid kan förlängas med högst sex månader åt gången.
I fråga om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område föreslås i propositionen samma regler gälla beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd utan särskild utskrivningsprövning som beträffande den som vårdas enligt den avsedda lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det föreslås sålunda att patienten, av chefsöverläkaren, skall få ges tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område en viss del av vårdtiden. Tillståndet får ges för återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör. Ett tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område får kombineras med särskilda villkor. Har vården förenats med särskild utskrivningsprövning, prövas frågan om tillstånd av länsrätten efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten. Vid sin prövning skall länsrätten särskilt beakta arten av den brottslighet som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten genomgått. Vidare skall vederbörande åklagare ges tillfälle att yttra sig i tillståndsfrågan, om det inte är uppenbart obehövligt. Länsrätten skall kunna överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under en viss del av vårdtiden beträffande en viss patient.
Åklagaren ges befogenhet att, beträffande en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, överklaga ett beslut att patienten får vistas utanför sjukvårdsinrättningens område eller ett beslut att överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om tillstånd till sådan vistelse.
I motion 1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s) yrkas att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i enlighet med vad som angetts i punkt 5 i motionen (yrkande 1). Under nämnda punkt påpekas att regler om försöksutskrivning avskaffas, vilket enligt motionärerna förefaller vara en omotiverad och opsykologisk inskränkning. (Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju14.)
Föredraganden anser att försöksutskrivning av hittillsvarande modell och tillämpning inte är förenlig med de stränga rekvisit för tvångsvård som föreslagits i propositionen. Den nya lagstiftningen inrymmer således inte några bestämmelser om ett särskilt försöksutskrivningsinstitut. Även om en förutsättning för psykiatrisk tvångsvård skall vara att patienten har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning, kan man dock inte bortse från att indikationerna för tvångsvård i viss mån kan skifta i styrka vid olika tillfällen under det att vården pågår, anförs det i propositionen. Föredraganden pekar också på behovet av att utforma lagstiftningen så att den inte i en del fall hindrar en smidig övergång från tvångsvård till vård i frivilliga former. Detta bör kunna tillgodoses om permissionsregleringen byggs ut, så att den ger uttryckligt stöd för att patienten i vissa fall kan få tillstånd att tillbringa resterande tid av tvångsvårdsperioden utanför vårdinrättningen. Utrymmet för en sådan tillståndsgivning blir betydligt mer begränsat än hittillsvarande tillämpning av försöksutskrivning. Ett sådant tillstånd bör emellertid få ges, om det finns skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör, sägs det i propositionen.
Utskottets bedömning
En förutsättning för tvångsvård enligt den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård är att patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård. Detta står enligt utskottet inte i samklang med en ordning, som innebär att patienten kan bli föremål för försöksutskrivning på sätt som är möjligt enligt det gällande regelsystemet. Å andra sidan är det enligt utskottets mening mycket viktigt att övergången från tvångsvård till frivillig vård kan göras så smidig som möjligt. Utskottet är ense med propositionen att detta bör kunna tillgodoses genom att möjligheterna till permission ökas, så att en patient i vissa fall kan få tillstånd att tillbringa resterande tid av tvångsvården utanför vårdinrättningen. De skäl som sålunda kan anföras för ett avskaffande av försöksutskrivningsinstitutet gäller enligt utskottet i princip också den rättspsykiatriska vården. Utskottet delar alltså inte uppfattningen i motion 1990/91:So33 (s) att försöksutskrivningsinstitutet bör bibehållas. Yrkande 1 i motionen avstyrks.
Underrättelse till målsäganden
Enligt propositionsförslaget skall chefsöverläkaren vara skyldig att ge en målsägande, som önskar det, information om beslut att en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning får vistas utanför vårdinrättningens område. Underrättelseskyldigheten skall även omfatta information om när den rättspsykiatriska vården skall upphöra (28 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård).
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård att chefsöverläkaren åläggs informera målsäganden om olovliga avvikelser från en sjukvårdsinrättning (yrkande 14). Det finns enligt motionärerna skäl att understryka vikten av en generell skärpning från samhällets sida när det gäller omgivningsskyddet. Det påpekas att målsägandens intresse av omedelbar information torde vara mycket stort, även i de fall en patient avviker från vårdinrättningen. Chefsöverläkaren torde få vetskap om avvikelsen först och är därför den som snabbast har möjlighet att informera målsäganden.
I motion 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kravet att anhöriga eller andra berörda underrättas, innan patienten lämnar sjukhuset (yrkande 4). När det gäller personer som begått våldsbrott skall anhöriga eller andra berörda underrättas innan patienten lämnar sjukhuset, anser motionärerna. Brottsoffrens säkerhet får inte eftersättas, anförs det vidare.
I likhet med vad som gäller inom kriminalvården bör det enligt föredraganden i vissa situationer finnas en underrättelseskyldighet från hälso- och sjukvårdens sida gentemot den som är målsägande i förhållande till en patient, som genomgår rättspsykiatrisk vård, som är förenad med särskild utskrivningsprövning. Skyldigheten skall innebära att den målsägande som så önskar får uppgifter från chefsöverläkaren om när patienten ges permission och när den rättspsykiatriska vården skall upphöra. Information av detta slag omfattas i princip inte av hälso- och sjukvårdssekretessen [7 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100)] eftersom undantag görs för bl.a. beslut av utskrivningsnämnden och psykiatriska nämnden. Föredraganden säger sig ha för avsikt att återkomma med förslag till följdändringar i sekretesslagen, som innebär att sådan information inte heller skall omfattas av sekretess efter den nya lagens ikraftträdande. Skyldigheten för chefsöverläkaren att lämna information bör däremot inte omfatta de situationer då patienten har avvikit från vårdinrättningen utan medgivande eller uteblivit från en permission, anförs det i propositionen. De kontakter med målsäganden som kan behövas i sådana situationer bör i stället ske genom polisen, som enligt förslaget också fortsättningsvis på begäran skall hjälpa till att återföra patienter i dessa fall. Det får enligt föredraganden förutsättas att det sker ett sådant samarbete mellan vårdinrättningen och polisen att målsägandens säkerhet inte äventyras. Uppgiftslämnandet från polisen till målsäganden kan ske utan hinder av sekretess (1 kap. 5 § sekretesslagen). Om det är fråga om en överhängande risk för att patienten kommer att utöva våld mot målsäganden, kan det naturligtvis vara nödvändigt att man från vårdinrättningens sida också försöker få kontakt med målsäganden så snart som det över huvud taget är möjligt, anförs det i specialmotiveringen. Uppgiftslämnandet kan i sådana fall ske straffritt mot bakgrund av brottsbalkens bestämmelser om nöd (24 kap. 4 § BrB), anförs det vidare.
Justitieutskottet har yttrat sig till socialutskottet även i fråga om underrättelse till målsäganden. Justitieutskottet anför att överväganden om olika sekretessfrågor ligger bakom förslaget i propositionen. Efter en redogörelse av gällande bestämmelser på området (se justitieutskottets yttrande, bil. 4) konstaterar justitieutskottet att det ligger mer i linje med regleringen i sekretesslagen att underrättelse om rymning sker genom polismyndigheten än genom chefsöverläkaren. Med utgångspunkt i den nuvarande regleringen bör sålunda den lösning som förordas i propositionen väljas, menar justitieutskottet. Utskottet tillägger emellertid att den föreslagna ordningen leder till tidsutdräkt som med en annan reglering inte skulle uppstå. Samtidigt är det i hög grad önskvärt att målsäganden snabbt underrättas om en rymning. Justitieutskottet erinrar vidare om att, såsom regleringen byggts upp, en förutsättning för underrättelseskyldighet är att det föreligger ett beslut om särskild utskrivningsprövning, som bara får meddelas vid risk för återfall i allvarlig brottslighet. Att, som görs i propositionen, för särskilt brådskande fall hänvisa till brottsbalkens bestämmelser om nöd kan enligt justitieutskottet inte anses tillfredsställande. Utskottet förutsätter därför för sin del att denna fråga får en lösning i samband med den översyn av sekretesslagen som blir en följd av ett bifall till förslagen i propositionen. Justitieutskottet förutsätter därvid också ett tillägg till 28 § lagen om rättspsykiatrisk vård.
Socialutskottets bedömning
Utskottet finner att önskemålen i motion 1989/90:So539 (c) yrkande 4 huvudsakligen är tillgodosedda genom propositionens förslag. Motionsyrkandet avstyrks.
Utskottet delar inställningen i motion So42 (c) yrkande 14 att det är önskvärt att målsäganden i vissa fall snabbt kan underrättas om att en patient, som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, har avvikit från sjukvårdsinrättningen. Utskottet förutsätter, i likhet med propositionen, att det i sådana fall sker ett samarbete mellan vårdinrättningen och polisen så att målsägandens säkerhet inte äventyras. Härutöver ger bestämmelserna om nöd en viss möjlighet för sjukvårdsinrättningen att underrätta målsäganden om en rymning.
De möjligheter och skyldigheter att ge målsäganden information som gäller enligt propositionen kan dock enligt utskottets mening i vissa fall framstå som otillräckliga för att tillgodose skyddet för målsäganden. I likhet med justitieutskottet anser socialutskottet därför att det finns anledning att överväga en skyldighet för chefsöverläkaren att i vissa fall underrätta målsäganden även i samband med en rymning. Sådana överväganden bör enligt utskottets mening lämpligen göras i samband med den översyn av sekretesslagen som skall äga rum. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna med anledning av proposition 1990/91:58 och motion 1990/91:So42 (c) yrkande 14.
Bestämmelser om frigång
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta bestämmelser vid "frigång" inom sjukhusområdet (yrkande 15). Motionärerna anför att många avvikelser från psykiatrisk tvångsvård sker när patienten vistas utanför en sluten vårdavdelning men inom sjukvårdsinrättningens område. Beslut om sådan vistelse skall enligt propositionen få fattas av chefsöverläkaren och skall inte kunna överklagas av åklagaren. För att förbättra allmänskyddet måste bestämmelserna om s.k. frigångar inom sjukhusområdet skärpas, menar motionärerna.
Patientens möjligheter att vistas utanför vårdavdelningen eller vårdinrättningen bestäms av hans tillstånd och rutinerna vid inrättningen, anförs det i propositionen. Frågan om patientens rörelsefrihet avgörs i sista hand av chefsöverläkaren. Om patienten genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut om särskild utskrivningsprövning, och det gäller vistelse på egen hand utanför vårdinrättningens område, krävs dock särskilt tillstånd av länsrätten. I dessa fall är det enligt propositionen särskilt angeläget att det sker en noggrann prövning av i vilken utsträckning patienten kan ges möjlighet att på egen hand vistas utanför sin vårdavdelning. Det är vidare angeläget att patienter, som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut om särskild utskrivningsprövning, är intagna vid sjukvårdsinrättningar, som har tillräckliga säkerhetsmässiga förutsättningar för sådan vård, så att t.ex. rymningsförsök av patienter kan förhindras vid s.k. frigång.
Justitieutskottet som yttrat sig i frågan anser bl.a. att det faller sig naturligt att vistelser utanför vårdavdelningen men inom sjukhusområdet betraktas som ett inslag i vården som chefsöverläkaren bestämmer om.
Socialutskottets bedömning
Utskottet anser att frågan om patientens rätt att vistas utanför vårdavdelningen bör bestämmas utifrån hans tillstånd och rutinerna vid inrättningen. Utskottet förutsätter att det sker en noggrann prövning innan en patient, som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, får lämna vårdavdelningen på egen hand. Avgöranden av detta slag bör dock enligt utskottet utan något tillstånd av länsrätten kunna fattas av chefsöverläkaren. Utskottet avstyrker sålunda bifall till motion 1990/91:So42 (c) yrkande 15.
Vårdens upphörande
I motion 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) yrkas att riksdagen beslutar att reglerna om förutsättningar för utskrivning i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård ersätts med de nu gällande reglerna om utskrivningsprövning i LSPV (yrkande 2). Tills vidare bör den terminologi som finns i LSPV behållas, anser motionärerna. Vid utskrivningsprövning skall förvaltningsdomstolen således vid sin bedömning utgå från general- och specialindikationerna i LSPV.
Enligt LSPV åligger det överläkaren att kontinuerligt pröva om det fortfarande finns förutsättningar för tvångsmässig vård. Patienten skall omedelbart skrivas ut, om dennes tillstånd eller förutsättningarna i något annat avseende ändras, så att patienten inte längre kan beredas vård med stöd av lagen. Fortsatt vård enligt LSPV kan ges patienten på en annan specialindikation än den som utgjorde grund för intagningsbeslutet. Behovet av samhällsskydd -- som det kommer till uttryck i vårdförutsättningarna -- skall beaktas vid varje utskrivningsprövning. Nuvarande ordning innebär vidare att det är utskrivningsnämnden som har att besluta om utskrivning av olika kategorier av patienter, som har begått brott. Prövningen omfattar bl.a. alla patienter -- oavsett brottets karaktär -- som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk vård enligt LSPV som brottspåföljd. Överläkaren skall, när han anser att vården skall upphöra i dessa fall, genast anmäla detta hos nämnden.
Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd utan särskild utskrivningsprövning skall enligt propositionens förslag motsvarande förfarande gälla i fråga om vårdens upphörande som enligt den föreslagna allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård. Denna innebär att tvångsvård efter beslut av länsrätten första gången får pågå under högst fyra månader från dagen för beslutet om intagning och att länsrätten därefter får lämna medgivande för tvångsvård för högst sex månader åt gången. Vården skall upphöra, om patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning eller det inte längre, med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt, är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Chefsöverläkaren får fatta beslut om utskrivning.
Om vården har förenats med särskild utskrivningsprövning föreslås gälla att vården skall upphöra, så snart det inte längre, till följd av den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, finns risk för att denne återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag, och det inte heller annars, med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt, är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Föredraganden anser att det därvid sker en tillfredsställande avvägning mellan de rent medicinska förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som kan göra sig gällande i dessa fall.
Förutsättningarna för en särskild utskrivningsprövning är som tidigare nämnts, utöver övriga kriterier för psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd, att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag. Frågan om utskrivning prövas av länsrätten efter anmälan av chefsöverläkaren senast inom fyra månader och därefter inom var sjätte månad. Om det behövs skall länsrätten höra en lämplig sakkunnig muntligen och, om det inte är uppenbart obehövligt, ge åklagare tillfälle att yttra sig. Åklagaren ges befogenhet att överklaga ett beslut om att rättspsykiatrisk vård, som är förenad med särskild utskrivningsprövning, skall upphöra.
Beträffande vissa patienter gör sig skyddsintresset starkt gällande, anförs det i propositionen. Prövningen av frågan om när vården skall upphöra bör i sådana fall ske i former, som ger särskilda garantier för att beslutsunderlaget blir så allsidigt som möjligt och att det sker en enhetlig tillämpning, anför föredraganden. Vad som är avgörande vid utskrivningsprövningen i dessa fall är således om patienten fortfarande lider av den psykiska störning som föranlett beslutet om utskrivningsprövning och att det till följd av denna finns en risk för återfall i brottslighet, som är av allvarligt slag. Något uttryckligt krav på att störningen fortfarande skall bedömas som allvarlig har däremot inte föreskrivits. I praktiken torde emellertid den psykiska störningen regelmässigt vara att anse som allvarlig, om det till följd av denna föreligger en sådan återfallsrisk som förutsätts för fortsatt vård, anges det i propositionens specialmotivering. Även om det inte föreligger en sådan återfallsrisk kan det anses vara påkallat att patienten fortfarande skall vara intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångsvård. Inte heller här gäller något uttryckligt krav att vården skall upphöra, om patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning.
Beträffande den som är häktad eller på annat sätt är berövad friheten med anledning av brott skall vården upphöra när det inte längre finns förutsättningar för att ge rättspsykiatrisk vård. Vården skall upphöra senast när patienten inte längre är frihetsberövad i annan ordning, t.ex. när ett beslut om häktning hävs. Om förutsättningarna för vård enligt den föreslagna nya lagen om psykiatrisk tvångsvård då är uppfyllda, kan det beslutas att patienten i stället skall ges vård enligt den lagen, förutsatt att patienten befinner sig vid en enhet där sådan vård får ges.
Justitieutskottet konstaterar i yttrande till socialutskottet att vid utskrivning av patienter, som genomgår rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd med särskild utskrivningsprövning, måste en avvägning göras mellan de rent medicinska förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som gör sig gällande. Utskottet anser för sin del att förutsättningarna för upphörande av vård som är förenad med särskild utskrivningsprövning jämte det särskilda förfarandet, där åklagaren ges en betydelsefull uppgift att bevaka skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.
Socialutskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det beträffande vissa patienter finns skäl att särskilt beakta omgivningens behov av skydd. Detta gäller framför allt när patienten har begått brott mot någon annans liv eller säkerhet.
Vid bedömningen om en patient, som har dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, skall skrivas ut från en sjukvårdsinrättning måste det göras en grannlaga prövning. Denna prövning föreslås i propositionen äga rum hos allmän förvaltningsdomstol. Socialutskottet anser att den avvägning som gjorts i propositionen mellan de medicinska förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård och skyddsintressena är lämplig och ändamålsenlig. Justitieutskottet har gjort samma bedömning. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motion 1990/91:So41 (fp) yrkande 2. Motionsyrkandet avstyrks.
Vissa frågor som är gemensamma för lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård
Utskottet har i ett inledande avsnitt behandlat vissa allmänna frågor av betydelse för psykiatrins framtida utveckling. Utskottet behandlar i detta avsnitt vissa frågor som mer specifikt rör lagarna om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård.
Vårdorganisationen för särskilt vårdkrävande patienter
Motion 1990/91:So36 av Arne Andersson i Gamleby och Lena Öhrsvik (båda s) tar särskilt sikte på de särskilt vårdkrävande patienterna och behovet av en specialisering och differentiering av vården för dessa. Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om fasta platser för psykiatrisk vård vid Västerviks sjukhus. Motionärerna anser det angeläget att den s.k. fasta paviljongen i Västervik bibehålls, eftersom den tillgodoser ett vårdbehov för patientgrupper som landsting och kriminalvård anser sig inte kunna klara på annat sätt. I Västervik finns både kvalificerad personal och lokaler. Motionärerna anser det angeläget att dessa resurser tillvaratas och utvecklas i den framtida organisationen för psykiatrisk vård.
Även motion 1990/91:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp) tar upp den fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus. Motionärerna önskar ett tillkännagivande till regeringen om att fasta paviljongen vid Västerviks sjukshus bör kvarstå som särskild riksenhet för högspecialiserad psykiatrisk vård (yrkande 2).
Begreppet fast paviljong härrör från tiden då staten hade hela ansvaret för mentalsjukvården. Vid tillkomsten av 1929 års sinnessjuklag, den lag som föregick LSPV, fanns inom den statliga sinnessjukvårdens organisation 18 sinnessjukhus med egna upptagningsområden. Upptagningsområdena sammanföll endast i begränsad utsträckning med läns- eller landstingsområdena. Vid fyra primärsjukhus hade inrättats specialavdelningar för omhändertagande av "särskilt opålitliga eller farliga patienter". Två av specialavdelningarna, vid Säters sjukhus och vid dåvarande S:ta Gertruds sjukhus i Västervik, blev s.k. fasta paviljonger för särskilt farliga patienter. Särskilda föreskrifter har gällt i fråga om förflyttningar till och från fast paviljong. Den fasta paviljongen vid Säters sjukhus har sedan årsskiftet 1983-1984 ombildats till en specialavdelning. Som framgår nedan har en av avdelningarna vid den fasta paviljongen i Västervik ombildats till en specialavdelning, medan en andra avdelning alltjämt utgör en riksenhet av typ fast paviljong.
Bestämmelser om på vilka institutioner vården av patienter som vårdas med stöd av LSPV skall ske finns i 2 § LSPV. Vården skall enligt 2 § LSPV ske på sjukhus som drivs av staten, landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun. Regeringen kan dock medge att vård bereds på annan vårdinstitution än sjukhus. Det ankommer i övrigt på sjukvårdshuvudmännen att organisera vården.
När det gäller den nuvarande vårdorganisationen för de särskilt vårdkrävande patienterna kan redovisas att denna vård i dag i stor utsträckning är regionalt organiserad. Vårdplatsresurserna uppgår till totalt drygt 300 vårdplatser, varav 60 vid s.k. specialenheter och resten vid regionvårdsenheter. Regionvårdsenheter finns i Växjö med 66 vårdplatser för patienter inom den södra regionen och vid Karsuddens sjukhus i Katrineholm med för närvarande 96 vårdplatser för patienter från Stockholms- och Göteborgsregionerna. I Umeå och Sundsvall finns sammanlagt 25 platser för den norra regionen och vid sjukhuset i Säter 42 vårdplaser för Uppsala--Örebro-regionens behov. I Vadstena finns 20 vårdplatser för särskilt vårdkrävande. Vissa sjukvårdshuvudmän, t.ex. Stockholm, Göteborg och Malmö, har särskilda avdelningar för de särskilt vårdkrävande patienterna. Specialenheter finns i dag i Sundsvall och Västervik. En av två tidigare avdelningar vid fasta paviljongen vid (numera) Västerviks sjukhus har omvandlats till en specialavdelning med 10 platser. På den kvarvarande avdelningen inom den fasta paviljongen, där särskilda krav ställs på slutenheten i vården, vårdas patienter från hela riket. Avdelningen har 10 vårdplatser.
När det gäller frågan om var psykiatrisk tvångsvård skall ges innehåller proposition 1990/91:58 och förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård endast en bestämmelse om att vården skall ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en landstingskommun (15 § nämnda lagförslag). I propositionen hänvisas till den utveckling som skett när det gäller den psykiatriska tvångsvården. Tidigare gavs nästan all psykiatrisk vård på mentalsjukhus och var där förenad med tvång. För närvarande utgör endast en tiondel av alla intagningar till psykiatrisk vård på sjukhus eller annan vårdinstitution tvångsvård. De patienter som är intagna enligt LSPV vårdas i allmänhet på samma vårdenheter som frivilligt intagna patienter. I propositionen framhålls att inriktningen även för framtiden bör vara att de gamla mentalsjukhusen avvecklas. Enligt propositionen bör tvångsvård i första hand ges på sjukhus där den psykiatriska vården är samlokaliserad med somatisk vård, vilket ofta är fallet vid länssjukhus och länsdelssjukhus. Föredragande statsrådet avvisar i propositionen tanken på att införa närmare bestämmelser i lagstiftningen om vilka vårdenheter som får ta emot patienter för tvångsvård. I propositionen framhålls att tvångsvården numera endast utgör en liten del av all psykiatrisk sjukhusvård, och strävan är att minska denna andel ytterligare. Mot den bakgrunden är det, anförs det i propositionen, inte lämpligt att försöka styra utvecklingen av den institutionella psykiatriska vården i stort genom föreskrifter i tvångsvårdslagen. Omorganisationen av den psykiatriska vården pågår och kommer att leda vidare mot bl.a. avveckling av mentalsjukhusen oavsett särskilda lagregler i ämnet. I propositionen framhålls också att såväl lokala som regionala förhållanden måste beaktas.
För den rättspsykiatriska vården föreslås en motsvarande bestämmelse i 6 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård. Rättspsykiatrisk vård föreslås kunna ges på samma enheter som tvångsvård enligt förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. Av detta följer i sin tur att sjukvårdshuvudmännen själva får avgöra frågor om placering och förflyttningar av patienter som ges rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen gör det även möjligt för sjukvårdshuvudmännen att genom överenskommelser dem emellan bestämma att vården i ett visst fall skall ges av ett annat landsting än det som normalt har skyldighet att ge vård. 6 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård föreslås dock kompletterad med en bestämmelse som inskränker sjukvårdshuvudmännens frihet i det aktuella avseendet. Regeringen föreslås avgöra vid vilka sjukvårdsinrättningar rättspsykiatrisk vård får ges till häktade, intagna i kriminalvårdsanstalt m.fl.
Proposition 1990/91:58 innebär inte heller någon förändring i fråga om principerna för var och på vilken vårdnivå de särskilt vårdkrävande patienterna, inkl. de patienter som av domstol överlämnas till vård, skall behandlas. Som framgått i det föregående vårdas patienter som är särskilt vårdkrävande i dag i huvudsak vid regionala enheter eller särskilda s.k. riksenheter, som utnyttjas av sjukvårdshuvudmännen enligt avtal mellan dem.
I ett speciellt avseende innebär dock förslagen i proposition 1990/91:58 en ändring. Enligt 12 § första stycket LSPV gäller att, om någon har överlämnats till sluten psykiatrisk vård genom en lagakraftvunnen dom, socialstyrelsen skall föranstalta om att han utan dröjsmål tas in på sjukhus för sådan vård. Det är alltså socialstyrelsen som avgör var vården skall inledas. Beslut om förflyttning av dömda patienter har dock i avsaknad på särskilda regler härom i LSPV ansetts ankomma på sjukvårdshuvudmännen. Enligt proposition 1990/91:58 skall det i framtiden ankomma på resp. sjukvårdshuvudman att besluta både om var vården skall ske inledningsvis och om förflyttning av patienten. [Utskottet återkommer under avsnittet om rättspsykiatriska undersökningar (s. 80--103) till en fråga som sammanhänger med rätten att besluta om placeringen av patienter som av domstol överlämnas till rättspsykiatrisk vård.]
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motioner med krav på bevarandet av den s.k. fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus som en riksenhet för högspecialiserad psykiatrisk vård. I betänkandet SoU 1986/87:16 finns en beskrivning av vårdorganisationen för bl.a. psykiskt störda lagöverträdare och vissa utredningsförslag om den framtida vården av sådana patienter. Det nämnda betänkandet innehöll också referat av utskottets tidigare uttalanden.
I det nämnda betänkandet erinrade utskottet om att vården av psykiskt sjuka och då även psykiskt störda lagöverträdare är en angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen och att sjukvårdshuvudmännen således beslutar i frågor om och lokalisering av vården m.m. Utskottet erinrade dock om att det ankommer på riksdag och regering att bestämma om den allmänna inriktningen av den psykiatriska vården lika väl som för annan hälso- och sjukvård (jfr SoU 1981/82:51 s. 29 samt prop. 1984/85:181 s. 8). Utskottet hänvisade till att förslag till en ny lagstiftning om den psykiatriska tvångsvården och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare bereddes i regeringskansliet. Utskottet redovisade att utskottet inhämtat att även frågor om den framtida organisationen av vården av särskilt vårdkrävande patienter kommer att behandlas i det sammanhanget. Utskottet utgick därför från att riksdagen skulle få tillfälle att ta ställning till de framtida riktlinjerna för vården av de särskilt vårdkrävande patienterna och därmed även till sådana frågor som antalet vårdnivåer och behovet av särskilda riksenheter inkl. den fasta paviljongen i Västervik. Utskottet uttalade att självfallet borde inga åtgärder vidtas som är ägnade att föregripa riksdagens beslut i dessa frågor. Utskottet avstyrkte därmed då aktuella motionsyrkanden. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1986/87:137).
Vid behandlingen av liknande motionsyrkanden i betänkandena SoU 1987/88:22 och 1988/89:SoU16 vidhöll utskottet sin tidigare inställning.
Utskottet gör nu följande överväganden.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att det inte är möjligt att diagnostiskt eller på annat sätt ange de patienter som av säkerhetsskäl under längre eller kortare tid kan behöva vårdas i en organisation med särskilda säkerhetsmässiga förutsättningar. Särskilt vårdkrävande patienter finns såväl bland dem som av allmän domstol överlämnas till sluten psykiatrisk vård som brottspåföljd som bland dem som blir föremål för tvångsvård enbart på grund av den psykiska störningen efter beslut av förvaltningsdomstol. Utskottet vill dock understryka att de särskilt vårdkrävande -- med äldre terminologi "farliga" -- patienterna utgör en mycket liten andel av de tvångsvårdade patienterna.
Utskottet delar propositionens uppfattning att patienter som blir föremål för vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård -- på samma sätt som i dag enligt LSPV -- i allmänhet bör kunna vårdas på sjukhus där den psykiatriska vården är samlokaliserad med den somatiska vården. Utskottet instämmer även i uppfattningen att det i den allmänna regleringen, dvs. i lagen om psykiatrisk tvångsvård, inte bör införas närmare bestämmelser om vilka vårdenheter som får ta emot patienter för tvångsvård. Psykiatrisk tvångsvård som utgör en brottspåföljd bör enligt utskottet -- och också i detta hänseende delar utskottet propositionens inställning -- kunna ges på samma sjukvårdsinrättningar som annan psykiatrisk tvångsvård. Någon särskild reglering i detta avseende för personer som genomgår rättspsykiatrisk vård med beslut om särskild utskrivningsprövning bör enligt utskottets mening sålunda inte införas. Sjukvårdshuvudmännen bör även i fortsättningen själva kunna avgöra i vilken utsträckning vissa vårdbehövande -- vare sig de är lagöverträdare eller inte -- från behandlingssynpunkt eller med hänsyn till t.ex. säkerhetskraven bör vistas på särskilda enheter.
När det gäller de vårdinrättningar där vård skall kunna ges åt patienter som är häktade eller som genomgår verkställighet av fängelsestraff anses det däremot i propositionen nödvändigt med en närmare reglering. Propositionen hänvisar bl.a. till att patienterna i dessa fall är frihetsberövade i annan ordning -- genom beslut om häktning, verkställighet av fängelsestraff etc. -- och att det är angeläget att de krav från säkerhetssynpunkt med avseende på byggnader, personalsammansättning etc. som gäller för de olika formerna av frihetsberövanden kan upprätthållas också när psykiatrisk tvångsvård kommer till stånd. Utskottet delar propositionens uppfattning även i denna del.
Sjukvårdshuvudmännen måste kunna tillhandahålla vårdplatser som uppfyller även mycket höga säkerhetskrav. Utskottet förutsätter att sådan vård, på samma sätt som för närvarande, kommer att bedrivas antingen inom ramen för en rättspsykiatrisk regionsjukvård eller på någon motsvarighet till de nuvarande s.k. riksenheterna.
Utskottet vill framhålla betydelsen av att även vårdbehovet hos de mycket vårdkrävande patienterna med t.ex. ett aggressivt beteende eller ett beteende som inverkar störande på vården för medpatienter kan tillgodoses. Ett litet antal platser av den typ som finns vid den s.k. fasta paviljongen i Västervik kan komma att behövas även i framtiden. Det kan enligt utskottet även finnas skäl att begränsa vården med särskilda krav på slutenheten till en enda vårdinstitution, en riksenhet. Vad utskottet här anfört om vårdbehovet för de särskilt vårdkrävande patienterna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I motionerna 1990/91:So36 (s) och 1990/91:So506 (c, m, fp) begärs ett tillkännagivande om att den fasta paviljongen i Västervik skall bibehållas. Utskottet har i det föregående uttalat sig för att det bör ankomma på sjukvårdshuvudmännen att utforma vårdorganisationen. Det bör följaktligen även ankomma på sjukvårdshuvudmännen att utforma vårdorganisationen för de särskilt vårdkrävande patienterna och därmed även avgöra lokaliseringen av en eventuell riksenhet. Riksdagen bör därför avstå från att göra uttalanden av den innebörd som efterlyses i motionerna. Utskottet avstyrker motionerna 1990/91:So36 (s) och 1990/91:So506 (c, m, fp) yrkande 2.
Tvångsvård på enskilt vårdhem
Som framgått i det föregående ges i 2 § LSPV en allmän reglering av förutsättningarna för på vilka institutioner vård enligt LSPV får meddelas. I 2 § LSPV stadgas sålunda att vård enligt LSPV får beredas på sjukhus som drivs av staten, landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun. Tillämpningsområdet är inte begränsat till psykiatriska sjukhus eller psykiatrisk klinik. LSPV kan sålunda, under förutsättning att kraven beträffande vårdansvarig läkare och utskrivningsnämnd är uppfyllda, tillämpas även på en somatisk klinik eller ett av landstinget drivet sjukhem. Båda dessa institutioner faller under begreppet "sjukhus" (jfr 5 § hälso- och sjukvårdslagen). Psykiatrisk tvångsvård kan däremot i princip inte bedrivas på enskilda vårdhem.
Den 1 januari 1983 (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383) infördes emellertid en rätt för regeringen att bestämma att vård enligt LSPV får beredas även på andra vårdinstitutioner än statliga och landstingskommunala sjukhus. Det primära syftet med lagändringen var att patienternas möjligheter till kontakt med anhöriga och den egna miljön skulle förstärkas. Med stöd av 2 § första stycket andra punkten LSPV kan regeringen medge att psykiatrisk tvångsvård ges på enskilt vårdhem.
Av 8 § KK (1966:585) angående tillämpningen av LSPV framgår att en ansökan om tillstånd att i vissa fall få använda en annan vårdinstitution än sjukhus för vård skall göras av sjukvårdshuvudmannen hos socialstyrelsen, som med eget yttrande ger in ansökan till regeringen.
Som framgått i det föregående föreslås i proposition 1990/91:58, när det gäller frågan om var psykiatrisk tvångsvård skall ges, att vården skall ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en landstingskommun. Med landstingskommun likställs kommun som inte ingår i en landstingskommun. Lagförslaget innehåller inte någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 2 § första stycket andra punkten LSPV.
I propositionen anförs bl.a. följande (s. 130):
Enligt min mening är det tillräckligt att föreskriva att psykiatrisk tvångsvård får ges endast på en landstingskommunal sjukvårdsinrättning eller motsvarande. Några särskilda regler om att socialstyrelsen skall få ge dispens i vissa fall eller pröva om vissa mindre hem för behandling och rehabilitering är lämpliga för att ge psykiatrisk tvångsvård bedömer jag inte nödvändiga. Följden av mitt förslag blir att tvångsvård, frånsett permissionssituationerna, inte kan bedrivas i form av s.k. kontrollerad familjevård.
Enligt mitt förslag är det alltså en uppgift för sjukvårdshuvudmännen att så som gäller för övrig hälso- och sjukvård organisera också den psykiatriska tvångsvården på det sätt de finner lämpligt. Självfallet utövar socialstyrelsen härvid statlig tillsyn över att vårdmiljön beträffande den psykiatriska tvångsvården är tillfredsställande. Detta följer i första hand av att HSL gäller för all psykiatrisk vård. Liksom vid övrig hälso- och sjukvård skall socialstyrelsens tillsyn beträffande den psykiatriska tvångsvården ske med beaktande av huvudmännens självständighet och behov av att anpassa sin verksamhet efter lokala förhållanden. Vid tillsynen av tvångsvården är det naturligtvis särskilt viktigt att göra en avvägning mellan intresset av ett ökat lokalt inflytande och kraven på rättssäkerhet och lika villkor när det gäller utformningen av vården.
Utskottet gör följande överväganden.
För att en patient skall kunna underkastas tvångsvård skall det föreligga ett mycket stort vårdbehov. Den svåra integritetskränkning som en tvångsvård innebär gör också att kraven på vårdens kvalitet måste ställas högt. Det är viktigt att tvångsvård bara kommer till stånd på sjukvårdsinrättningar och i former som kan erbjuda en bra vård. Detta får generellt anses vara fallet vid de sjukhus som utöver en psykiatrisk verksamhet erbjuder somatisk akutvård med specialiteter inom flera grenar av medicinen. Utskottet delar den principiella inställningen att vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård skall ges på sjukvårdsinrättningar som drivs av landstingskommuner.
År 1983 infördes i LSPV en möjlighet att efter dispens av regeringen bedriva vård även på andra vårdinstitutioner. Dispensregeln motiverades främst av ett önskemål om att kunna försöksutskriva patienter till mindre vårdenheter och att därigenom öka patientens kontakt med anhöriga och den egna miljön. Den nya lagstiftningen inrymmer inte några bestämmelser om ett särskilt försöksutskrivningsinstitut. Någon dispensregel om att psykiatrisk tvångsvård i försöksutskrivningssituationen får bedrivas även utanför en landstingsinstitution behövs därmed inte längre. Dispensregeln i 2 § LSPV har emellertid även tillämpats i vissa, mycket speciella fall, för att på enskilt vårdhem bereda vård åt personer som varit så vårdkrävande att annan vårdmöjlighet i praktiken saknats. Med den föreslagna regleringen av 15 § lagen om psykiatrisk tvångsvård upphör möjligheten att placera en sådan patient vid ett enskilt vårdhem. Även om sådana fall torde vara ytterst sällsynta -- ett fall har dock förekommit nyligen -- anser utskottet att möjligheten att, efter dispens av regeringen, placera en patient på ett sådant vårdhem bör finnas kvar. Utskottet anser därför att 15 § lagen om psykiatrisk tvångsvård bör kompletteras med ett andra stycke enligt vilket regeringen kan bestämma att vård får ges även på andra vårdinstitutioner än sådana som har ett landsting som huvudman. Dispens bör dock enligt utskottet kunna ges endast om synnerliga skäl föreligger. Möjligheten att placera en tvångsvårdad patient på ett enskilt vårdhem bör enligt utskottet dock inte föreligga i fråga om patienter som genomgår rättspsykiatrisk vård.
Utskottet har utarbetat ett förslag till lydelse av det nya andra stycket i 15 § lagen om psykiatrisk tvångsvård. Förslaget ingår i bilaga 2 i betänkandet.
Enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård skall det ankomma på chefsöverläkaren att fatta en rad olika beslut. I 39 och 40 §§ föreslås vissa möjligheter till delegation. På ett enskilt vårdhem finns inte någon chefsöverläkare. Enligt utskottet bör därför regeringen, eller den myndighet som regeringen utser, uppdra åt en läkare med specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin att i tillämpliga delar fullgöra de uppgifter som enligt denna lag ankommer på chefsöverläkare. En bestämmelse härom bör tas in som ett andra stycke i 40 § lagen om psykiatrisk tvångsvård. Utskottets förslag framgår av bilaga 2.
Den av utskottet föreslagna dispensregeln föranleder även en mindre redaktionell ändring i 24 § lagen om rättspsykiatrisk vård (se bilaga 2).
Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslagen till lag om psykiatrisk tvångsvård resp. lag om rättspsykiatrisk vård.
Rättspsykiatriska undersökningar
Bakgrund
I 31 kap. brottsbalken finns regler för när en domstol kan döma en åtalad till sluten psykiatrisk vård. En sådan dom skall i princip föregås av en rättspsykiatrisk undersökning. Förutsättningarna för rättspsykiatriska undersökningar regleras i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål (LRPU). Uppgiften att utföra rättspsykiatriska undersökningar är enligt nuvarande ordning en statlig angelägenhet. I 1 § andra stycket LRPU föreskrivs sålunda att en rättspsykiatrisk undersökning utförs av en läkare vid en rättspsykiatrisk klinik eller station eller av någon annan läkare som socialstyrelsen utser samt att styrelsen bestämmer undersökningarnas fördelning på kliniker och stationer. Av 4 § instruktionen för statens rättspsykiatriska kliniker och stationer framgår att socialstyrelsen är chefsmyndighet för klinikerna och stationerna. Frågan om fördelningen av undersökningar på kliniker och stationer regleras i socialstyrelsens föreskrifter [SOSFS (M) 1985:21] om upptagningsområden för statens rättspsykiatriska kliniker och stationer.
Vården av psykiskt sjuka lagöverträdare har varit föremål för ett flertal utredningar. Flera av dessa har behandlat olika organisatoriska frågor inkl. frågan om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
Bexeliuskommittén tog i sitt betänkande Psykiskt störda lagöverträdare (SOU 1977:23) också upp frågan om den rättspsykiatriska organisationen och föreslog att organisationen skulle förstärkas så att den omfattade vissa vård- och behandlingsresurser (kap. 13). Utredningen menade att landstingen skulle ha driftansvar för den rättspsykiatriska organisationen, medan staten skulle åta sig huvudmannaskapet med resursansvar.
Socialberedningen utgick i sina resonemang från att det i framtiden kommer att finnas en organisation på regional nivå som både gör rättspsykiatriska undersökningar och har vårdplatser för i huvudsak patienter som behöver psykiatrisk vård och är kriminellt belastade. Socialberedningen ansåg dock att dess förslag kunde tillämpas även inom den organisation som finns för närvarande, nämligen på de rättspsykiatriska klinkerna och på de s.k. riksenheterna för särskilt vårdkrävande patienter.
En arbetsgrupp inom socialstyrelsen, den s.k. ASV-gruppen, utarbetade ett planeringsunderlag -- Förslag till rättspsykiatrisk regionvård -- som år 1981 överlämnades till socialdepartementet. I rapporten föreslogs att ansvaret för rättspsykiatriska undersökningar skulle samordnas med vårdansvaret för motsvarande patienter inom allmänpsykiatrin. Arbetsgruppen föreslog införandet av begreppet rättspsykiatrisk regionsjukvård. Enligt förslaget skulle en regional organisation ha ett integrerat ansvar för rättspsykiatriska undersökningar och psykiatrisk vård i vissa fall samt inordnas i den allmänpsykiatriska vårdstrukturen. Verksamheten skulle innefatta i huvudsak rättspsykiatriska undersökningar, rättspsykiatrisk service i övrigt, psykiatrisk vård beträffande vissa patienter, psykiatriska konsultinsatser inom kriminalvården samt undervisning och forskning. Den psykiatriska vården inom den regionala organisationen skulle omfatta bl.a. patienter som har genomgått rättspsykiatrisk undersökning eller som är intagna i kriminalvårdsanstalt.
Regeringen gav år 1985 statens förhandlingsnämnd i uppdrag att träffa avtal med berörda landstingskommuner och Göteborgs kommun om att till dem överföra den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Landstingsförbundet beslutade dock den 10 november 1988 att avbryta förhandlingarna. Landstingsförbundet anförde i en skrivelse till regeringen att man ansåg parternas ståndpunkter i förhandlingarna så oförenliga att förutsättningar för fortsatta förhandlingar inte längre förelåg. Förbundet anförde dock att man inte uteslöt att enskilda huvudmän inom ramen för nuvarande ansvarsförhållanden skulle kunna åta sig att för statens räkning utföra ett visst antal undersökningar.
Regeringen uppdrog den 21 december 1989 åt en särskild förhandlingsman (departementsrådet Thomas Luttrop) att träffa avtal om att överföra driften av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten till sjukvårdshuvudmännen. Resultatet av förhandlingarna har redovisats för riksdagen i proposition 1990/91:120 (se nedan).
Frågan om huvudmannaskapet för rättspsykiatrin har behandlats av utskottet vid flera tillfällen tidigare. Huvudmannaskapsfrågan behandlades sålunda av utskottet i samband med 1980 års omorganisation av socialstyrelsen. I betänkandet SoU 1979/80:45 anförde utskottet bl.a. följande (s. 22 f):
Med utgångspunkt i att socialstyrelsen bör ges möjlighet att i framtiden koncentrera sin verksamhet på centrala uppgifter har utskottet inte något att erinra mot att socialstyrelsen avlastas uppgiften att vara chefsmyndighet för den rättspsykiatriska organisationen. Först när klarhet vunnits om den rättspsykiatriska organisationen i framtiden skall ha i huvudsak nuvarande uppgifter eller tillföras ökade vårduppgifter bör dock enligt utskottets mening slutlig ställning tas i frågorna om och i vilken omfattning staten fortsatt bör ha ett ansvar för den rättspsykiatriska organisationen samt vilken myndighet ett statligt ansvar bör åvila. Det ankommer dock närmast på regeringen att avgöra formen för beredning av dessa frågor.
Huvudmannaskapsfrågan behandlades också i betänkandet SoU 1986/87:16. Utskottet hänvisade till de tidigare uttalandena i SoU 1979/80:45 och anförde vidare (s. 25):
Det är således ännu en öppen fråga om och i vad mån staten bör överlåta sitt ansvar för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet på sjukvårdshuvudmännen. Skäl kan anföras såväl för som emot ett ändrat huvudmannaskap. Utskottet förutsätter därför att dessa frågeställningar penetreras ingående i beredningsarbetet innan förslag framläggs för riksdagen.
Vad utskottet anförde om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska verksamheten beslutade riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1986/87:137).
Vid sin senaste behandling av frågan om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska verksamheten, i betänkandet 1988/89:SoU16, anförde utskottet följande (s. 18 f.):
Utskottet anser det vara beklagligt att de förhandlingar som under flera års tid förts mellan staten och berörda sjukvårdshuvudmän om rättspsykiatrin inte lett till något resultat. Utskottet anser det angeläget att förhandlingarna återupptas och fullföljs i en positiv anda. Förhoppningsvis kan förutsättningarna härför förbättras genom den rapport som statskontoret avlämnar inom kort.
En förklaring till de problem som uppstått är naturligtvis att den statliga rättspsykiatriska undersökningsorganisationen är en förhållandevis liten organisation utan närmare anknytning till vården av de psykiskt störda lagöverträdarna som bedrivs av en annan huvudman. Ett närmande mellan det rättspsykiatriska undersökningsväsendet och vårdorganisationen skulle i detta avseende innebära fördelar. Utskottet erinrar om vad utskottet tidigare anfört om att skälen för och emot ett ändrat huvudmannaskap ingående bör prövas i det lagstiftningsarbete på området som pågår i regeringskansliet.
Utskottet föreslog ett tillkännagivande till regeringen i enlighet med vad utskottet anfört.
Utskottets fp-, c- och mp-ledamöter reserverade sig i fråga om innehållet i tillkännagivandet och föreslog i stället ett tillkännagivande till regeringen med följande innehåll:
I fråga om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska verksamheten har utskottet tidigare ansett att det är en öppen fråga om och i vad mån staten bör överlåta sitt ansvar för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet på sjukvårdshuvudmännen och att skäl kan anföras såväl för som emot ett ändrat huvudmannaskap. Utskottet har därför framhållit att regeringen noga bör penetrera dessa frågeställningar i det pågående beredningsarbetet. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Samtidigt vill utskottet framhålla att det är angeläget att problemen kring rättspsykiatrin bringas till en snar lösning.
Även utskottets m-ledamöter reserverade sig och föreslog att tillkännagivandet i stället skulle ha följande innehåll:
Vad gäller huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten konstaterar utskottet att regeringen redan år 1981 fick ett förslag om att rättspsykiatrin skulle överföras till landstingen. Förhandlingar med Landstingsförbundet har inte lett till något resultat. Under tiden har problemen inom rättspsykiatrin förvärrats.
Enligt utskottet måste tankarna om att landstingen skall ta över den rättspsykiatriska verksamheten överges. Utskottet anser att denna verksamhet bör förbli ett statligt åtagande. Det bör övervägas om den kan läggas under annat statligt huvudmannaskap.
Vad utskottets majoritet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:214).
Utskottet har återkommande behandlat de långa undersökningstiderna för rättspsykiatriska undersökningar. I betänkandet SoU 1986/87:15 riktade utskottet skarp kritik mot väntetiderna. Sålunda konstaterade utskottet att den situation som råder står i uppenbar strid med gällande lag och uttalade att allvarliga ansträngningar måste göras för att komma till rätta med de rådande missförhållandena. Utskottet ansåg -- i likhet med justitieutskottet i ett yttrande till socialutskottet -- att de av socialstyrelsen då beslutade åtgärderna inte var tillräckliga. Enligt utskottets mening måste också övervägas att ställa mera resurser till förfogande för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten så att den kö som finns kan arbetas av. Utskottet erinrade vidare om det arbete som pågick inom regeringskansliet med att reformera den psykiatriska tvångsvården. Utskottet ansåg emellertid att förhållandena på de rättspsykiatriska klinikerna inte kunde anstå i avvaktan på en större och mer tidskrävande reform. Utskottet uttalade därför att regeringen omgående måste vidta åtgärder för att avhjälpa de rådande missförhållandena. Vad utskottet sålunda uttalat beslutade riksdagen sedermera ge regeringen till känna (rskr. 1986/87:109).
Vid behandlingen av budgetpropositionen 1986/87:100 och anslaget till de rättspsykiatriska stationerna och klinikerna återkom utskottet till frågan om de långa väntetiderna. Utskottet erinrade om sina uttalanden två månader tidigare men konstaterade att de av socialministern i budgetpropositionen anvisade åtgärderna inte var tillräckliga. Utskottet (SoU 1986/87:16) vidhöll sitt tidigare ställningstagande att det måste övervägas att ställa mera resurser till förfogande för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, så att den befintliga kön kan arbetas av. Utskottet uttalade att regeringen borde återkomma till riksdagen i denna del. Vad utskottet anfört om resurserna för rättspsykiatriska undersökningar beslutade riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1986/87:90).
Utskottet återkom till de långa väntetiderna i betänkandet SoU 1987/88:22. Utskottet erinrade om de tidigare uttalandena. Enligt utskottet ingav läget alltjämt stor oro. De av regeringen vidtagna åtgärderna ansågs inte tillfredsställande. Utskottet förutsatte att stora ansträngningar skulle göras för att man skall kunna komma till rätta med problemen. Med hänvisning till att en lagrådsremiss då aviserats om den psykiatriska tvångsvården och rättspsykiatrins organisation ansåg utskottet det inte påkallat med något ytterligare initiativ från riksdagens sida.
Proposition 1990/91:58
Regeringen föreslår i proposition 1990/91:58 en ny lagreglering av de rättspsykiatriska undersökningarna. Lagförslagen grundas delvis på socialutredningens betänkande och remissbehandlingen av detta.
Ett viktigt syfte med förslaget till ny reglering av det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda lagöverträdare är enligt propositionen att begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökningar. Regleringen av undersökningsförfarandet stramas upp i olika avseenden, samtidigt som möjligheterna för domstolarna att använda sig av andra former av medicinsk utredning utvidgas.
Förslaget beträffande de rättspsykiatriska undersökningarna innebär i huvudsak följande.
När det gäller syftet med en rättspsykiatrisk undersökning föreslås i propositionen att en domstol kan besluta om en sådan undersökning för att det skall kunna utrönas om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller om det finns medicinska förutsättningar för att ge denne rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild utskrivningsprövning, som brottspåföljd.
Liksom enligt gällande ordning skall det för att en domstol skall få besluta om rättspsykiatrisk undersökning krävas att den misstänkte erkänt gärningen eller att det har förebragts övertygande bevisning att han har begått den. I motsats till vad som nu gäller skall det emellertid enligt förslaget inte i något fall få beslutas om en sådan undersökning vid bötesbrott.
För att en lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning skall det enligt förslaget normalt krävas att en rättspsykiatrisk undersökning har genomförts i målet. Undantag från detta kan göras då den misstänkte på grund av tidigare brottslighet redan är föremål för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och det enligt utlåtande från vederbörande chefsöverläkare finns medicinska förutsättningar för att ge den misstänkte fortsatt vård.
För att lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsykiatrisk vård, som inte är förenad med särskild utskrivningsprövning, skall det enligt förslaget i propositionen räcka med att det i målet har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1984:542) om personundersökning i brottmål, ett s.k. § 7-intyg. Ett sådant intyg skall innehålla uttalande om de medicinska förutsättningarna för sådan vård och avges av en rättspsykiater eller någon annan läkare med likvärdig kompetens. Är den misstänkte redan föremål för psykiatrisk tvångsvård, föreslås det dock tillräckligt med ett utlåtande av vederbörande chefsöverläkare i stället för som nu ett utlåtande av socialstyrelsen.
I propositionen föreslås att rättspsykiatriska undersökningar, efter överenskommelser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, skall kunna utföras även inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården. Sådana undersökningar föreslås därför i fortsättningen kunna ske vid undersökningsenheter som drivs av staten eller av en sjukvårdshuvudman. Regeringen skall meddela föreskrifter om vid vilken enhet en undersökning skall ske i det särskilda fallet. Regeringens föreskrifter skall i förekommande fall grundas på de överenskommelser som träffats mellan staten och sjukvårdshuvudmännen.
Liksom enligt nuvarande ordning föreslås att den nya lagen om rättspsykiatriska undersökningar skall innehålla bestämmelser om att rättspsykiatriska undersökningar skall utföras med största möjliga skyndsamhet. Det föreslås också en regel om att en sådan undersökning inte får pågå längre eller bedrivas mera ingående än vad som är absolut nödvändigt för att tillgodose domstolens behov av utredning om den misstänktes psykiska tillstånd. Om den misstänkte är häktad, skall undersökningsförfarandet som huvudregel ha slutförts inom fyra veckor i stället för som nu sex veckor. I övriga fall skall det även i fortsättningen ha avslutats inom sex veckor. Om det föreligger synnerliga skäl, skall domstolen -- i stället för som nu socialstyrelsen -- få medge anstånd med att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning.
Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning skall enligt förslaget i propositionen utan dröjsmål och senast inom sju dagar föras över till undersökningsenheten.
Domstolen föreslås liksom enligt gällande rätt ha möjlighet att inhämta yttrande av socialstyrelsen över en rättspsykiatrisk undersökning. Enligt förslaget skall socialstyrelsens yttrande också kunna inhämtas över en sådan § 7-undersökning eller sådant utlåtande från vederbörande chefsöverläkare som krävs för att den misstänkte skall få ges rättspsykiatrisk vård. Om det behövs skall socialstyrelsen i sådana fall kunna komplettera utredningen.
Propositionerna 1990/91:100 och 1990/91:120
Som framgått i det föregående utförs de rättspsykiatriska undersökningarna i dag i en statlig organisation. För ändamålet finns rättspsykiatriska kliniker i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund samt rättspsykiatriska stationer i Umeå och Linköping. Under de senaste åren har vissa undersökningar utförts på entreprenad av Västerbottens och Östergötlands läns landsting. Socialstyrelsen är, som framgått ovan, chefsmyndighet för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Proposition 1990/91:120 tecknar bakgrunden till de problem som rått inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Där redovisas olika åtgärder som under årens lopp vidtagits för att komma till rätta med problemen. I propositionen redovisas också resultaten av de förhandlingar som en av regeringen utsedd förhandlingsman sedan december 1989 fört med sjukvårdshuvudmännen i syfte att träffa avtal om att överföra driften av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten till sjukvårdshuvudmännen. Utgångspunkten för de förda förhandlingarna har varit att träffa ett "generalentreprenadavtal" mellan staten och ett antal sjukvårdshuvudmän, där huvudmännen förbinder sig att under varje kalenderår utföra ett givet antal rättspsykiatriska undersökningar och där staten betalar en ersättning per utförd undersökning enligt en överenskommen taxa. Avtalen skall inte närmare reglera hur eller var undersökningarna skall utföras.
I propositionen föreslås att staten även fortsättningsvis skall ha ett huvudmannaansvar för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Sjukvårdshuvudmännen skall dock enligt förslaget ges möjligheter att så långt möjligt utföra rättspsykiatriska undersökningar enligt avtal mellan staten och sjukvårdshuvudmännen. Preliminära avtal har hittills träffats med tre sjukvårdshuvudmän, nämligen Östergötlands och Västerbottens läns landsting samt Malmö kommun. Enligt propositionen bör en ny organisationsstruktur skapas för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, som är flexibel och kan anpassas till förändringar i undersökningsvolymen. Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att de rättspsykiatriska klinikerna och stationerna avvecklas i den utsträckning som bedöms motiverad med hänsyn till träffade avtal om rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet och med beaktande av att tillräcklig total undersökningskapacitet skall finnas. Till följd av de avtal som träffats anser regeringen att den nuvarande rättspsykiatriska kliniken i Lund och de rättspsykiatriska stationerna i Linköping och Umeå bör kunna läggas ner. På något längre sikt anses också kliniken i Uppsala kunna läggas ner.
Inriktningen bör enligt propositionen vara att undersökningsverksamheten så långt det är möjligt läggs ut på entreprenad. Föredragande statsrådet hänvisar till det förslag till lagstiftningsåtgärder som lagts fram i proposition 1990/91:58 vilka syftar till att underlätta för sjukvårdshuvudmännen att integrera allmänpsykiatrisk vård och rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet. Statsrådet anser att det knappast kan finnas några vägande principiella skäl mot en sådan ordning.
I proposition 1990/91:93 har regeringen föreslagit att en ny myndighet, rättsmedicinalverket, skall inrättas fr.o.m. den 1 juli 1991 med ansvar för de verksamheter som i dag bedrivs vid statens rättsläkarstationer och statens rättskemiska laboratorium. (Förslaget behandlas av utskottet i betänkande 1990/91:SoU16.) I den nu aktuella proposition 1990/91:120 föreslås att det nya rättsmedicinalverket fr.o.m. den 1 oktober 1991 även skall ta över ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. De rättspsykiatriska klinikerna skall därmed bli avdelningar inom rättsmedicinalverket.
Riksdagen föreslås i propositionen bemyndiga regeringen att godkänna avtal enligt de riktlinjer som anges i propositionen om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska undersökningar. Riksdagen föreslås vidare bemyndiga regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till ingångna avtal om att utföra rättspsykiatriska undersökningar och med beaktande av att tillräcklig total undersökningskapacitet skall kunna garanteras. Riksdagen föreslås slutligen godkänna att rättsmedicinalverket skall ta över ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1 oktober 1991.
I proposition 1990/91:100 (bilaga 7) föreslår regeringen att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker (anslaget E 5) för budgetåret 1991/92 anvisar 112 979 000 kr.
I proposition 1990/91:120 anförs att kostnaderna för ersättningar till sjukvårdshuvudmännen enligt avtal om rättspsykiatrisk verksamhet skall bestridas från det under femte huvudtiteln anvisade anslaget till rättspsykiatriska stationer och kliniker. Denna medelsram bedöms vara tillräcklig. Regeringen bör dock, anförs det i propositionen, få göra de omdispositioner mellan anslagsposterna som föranleds av att ersättningar skall utgå till den verksamhet inom området, som bedrivs av sjukvårdshuvudmännen.
Utgifterna för socialstyrelsens uppgifter som chefsmyndighet bestrids för närvarande från socialstyrelsens myndighetsanslag. I proposition 1990/91:120 anförs att de medel som motsvarar den föreslagna nya chefsmyndighetens, rättsmedicinalverket, kostnader för ledningen av den rättspsykiatriska verksamheten bör bestridas av medlen under anslaget E 5.
Det kan noteras att en särskild organisationskommitté har tillkallats för att medverka i arbetet att genomföra en ny organisation för rättsmedicinalverket. Kommittén har fått i uppdrag att närmare klargöra behovet av resurser för den nya myndighetens ledning och centrala kansli. Kommittén skall också klargöra rättsmedicinalverkets behov av resurser för ledningen av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Riksdagen har beretts tillfälle att ta del av vad som anförs i proposition 1990/91:120 om ekonomiska konsekvenser av förslagen.
Motionerna
Ett stort antal motioner har väckts om de rättspsykiatriska undersökningarna. Det kan noteras att vissa av motionerna är väckta med anledning av propositionerna 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård, m.m. och 1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, m.m. medan andra härrör från allmänna motionstiderna 1990 och 1991. Flertalet motioner handlar om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten och om väntetiderna för undersökningarna.
I motion 1990/91:So55 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen avslår regeringens förslag om entreprenadavtal med landstingen (yrkande 1). I motionen hemställs vidare att riksdagen beslutar att rättspsykiatriska kliniker i Göteborg, Huddinge och Uppsala även i fortsättningen skall drivas under statligt huvudmannaskap (yrkande 2). Motionen innehåller också ett yrkande om att den organisationskommitté som skall medverka i arbetet med att genomföra den nya organisationen för rättsmedicinalverket även skall få i uppdrag att utreda verksamhetens omfattning vid den rättspsykiatriska kliniken i Lund, behovet av ytterligare rättsläkarstationer samt behovet av en särskild avdelning för kvinnor (yrkande 3). Motionärerna är negativa till en samordning av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten och den allmänpsykiatriska vården. Enligt motionärerna finns det en stor skillnad mellan dessa verksamheter. Den allmänpsykiatriska vården är först och främst inriktad på vård med syfte att försöka bota psykiska sjukdomar och som inte är relaterad till något brott. Rättspsykiatrin är inriktad på undersökningar för att fastställa en persons psykiska status för en bedömning i ett brottmål, där en eventuell psykisk abnormitet kan komma att utgöra en förmildrande omständighet. Motionärerna tillstyrker förslaget att det rättspsykiatriska undersökningsverket inordnas under det nya rättsmedicinalverket.
I motion 1990/91:So57 av Göran Ericsson (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kravet på att alla rättspsykiatriska undersökningar skall utföras inom ramen för en rättspsykiatrisk klinik och inte inom allmänpsykiatrin (yrkande 1). I motionen begärs vidare ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om kravet på att ett enhetligt statligt huvudmannaskap skall gälla för hela rättspsykiatrin (yrkande 2). Enligt motionären kan ingen annan huvudman än staten komma i fråga för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. All undersökningsverksamhet bör utföras inom den statliga organisationen.
Även i motion 1990/91:So56 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas avslag på förslagen om avtal med landstingen om rättspsykiatriska undersökningar (yrkande 1). Motionärerna anser att ett på sikt uppsplittrat huvudmannaskap, vilket den föreslagna ordningen skulle innebära, riskerar att minska rättssäkerheten, försämra kvaliteten på undersökningarna och ge upphov till olikartade bedömningar. Vidare finns det enligt motionärerna en risk att rättspsykiatrins status minskar genom att den kopplas samman med den allmänna psykiatriska vården. Den rättspsykiatriska forskningen kommer, anförs det också i motionen, att få ännu svårare att hävda sig i konkurrensen med andra psykiatriska inriktningar. Motionärerna tillstyrker en organisatorisk anknytning till det föreslagna rättsmedicinalverket. I motionen hemställs sålunda att riksdagen beslutar att lednings- och samordningsfunktionen för rättspsykiatrin inordnas i rättsmedicinalverket i Linköping (yrkande 4). (Frågan om lokaliseringen av det nya rättsmedicinalverket behandlas i utskottets betänkande 1990/91:SoU16.) Motionärerna anser att alla de nuvarande rättspsykiatriska klinikerna och stationerna skall behållas. Motionen innehåller två särskilda yrkanden härom (yrkandena 2 och 3.)
I motion 1990/91:So503 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om att rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet även fortsättningsvis skall finnas i Lund.
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att riksdagen beslutar att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet alltjämt skall vara en statlig angelägenhet (yrkande 9). Motionärerna vill ha en klar gräns mellan sjukvårdens åtaganden och rättspsykiatrins och anser att ansvaret och huvudmannaskapet för vård av de personer som är dömda till psykiatrisk vård skall vara en statlig angelägenhet.
I motion 1989/90:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp) hemställs att riksdagen beslutar återupprepa sitt tillkännagivande till regeringen med ytterligare skärpa att statligt huvudmannaskap för de rättspsykiatriska klinikerna skall gälla även fortsättningsvis (yrkande 1). Enligt motionärerna måste det ur rättssäkerhetssynpunkt anses klart olämpligt att flytta huvudmannaskapet för de rättspsykiatriska klinikerna från staten. Det finns, anför motionärerna, en fara för att ett jävsförhållande kan uppstå i den bemärkelsen att en läkare som gör sinnesundersökningar också kan komma att bli vårdansvarig. I motionen framhålls också att mycket kostnadskrävande lokaliteter behöver tillskapas hos landstingen, när sådana lokaler redan finns på de nuvarande klinikerna och stationerna.
I motion 1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten (yrkande 3). Motionärerna framhåller att de rättspsykiatriska undersökningarna är en del av statens rättsvårdande verksamhet. Att lägga över en del av denna verksamhet på landstingen är varken realistiskt eller ändamålsenligt. Staten bör enligt motionärerna ta hela ansvaret för denna verksamhet och organisera den i egen regi.
I motion 1989/9O:So524 av Hans Göran Franck m.fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om den rättspsykiatriska verksamheten.
I motion 1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman Ingegerd Troedsson (båda m) hemställs att riksdagen med avslag på propositionen i denna del hos regeringen begär nytt förslag till lag om rättspsykiatrisk vård sedan frågor rörande rättspsykiatrins framtida innehåll och behov blivit föremål för ytterligare utredning och analys (yrkande 1). I motionen begärs också ett tillkännagivande till regeringen om att huvudmannaskapet för rättspsykiatrin även fortsättningsvis bör åvila staten (yrkande 2). Motionärerna anser inte att frågan om rättspsykiatrins framtida organisation och innehåll är tillfredsställande utredd. Proposition 1990/91:58 visar stora brister i sina slutsatser. Det finns enligt motionärerna anledning att misstänka att de föreslagna inskränkningarna av möjligheterna att begära rättspsykiatrisk undersökning mera baseras på strävanden att minska antalet ärenden och därmed minska väntetiderna än på välgrundade erfarenheter och klar målinriktning beträffande vårdens innehåll. Motionärerna är tveksamma till de förhoppningar om kommande avtal med sjukvårdshuvudmännen som uttrycks i propositionen. Enligt motionärerna bör rättspsykiatrin behållas och utvecklas inom ramen för nuvarande organisation. Rättspsykiatrin bör således även fortsättningsvis ha staten som huvudman.
I motion 1989/90:So493 av Gullan Lindblad och förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att frågan om rättspsykiatrins huvudmannaskap omgående måste komma till en lösning och att det bör övervägas om inte rättspsykiatrin bör förbli ett statligt åtagande men läggas under justitiedepartementet.
I motion 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande en förutsättningslös utredning av rättspsykiatrins organisation och resursbehov (yrkande 4). Motionärerna pekar bl.a. på den krissituation som råder för rättspsykiatrin. För att garantera att patientens eget vårdbehov blir utgångspunkt för bedömningen av om tvångsvård skall ifrågakomma och för att bedöma de medicinska förutsättningarna för att ge rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd måste det, anför motionärerna, finnas kvalificerad personal och tillräckliga resurser för att utföra rättspsykiatriska undersökningar inom lagstadgad tid. Propositionen saknar en analys av hur dessa behov skall tillgodoses. Rättspsykiatrins organisation och resursbehov måste därför bli föremål för en förutsättningslös utredning.
I motion 1990/91:So38 av Göran Ericsson (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av och åtgärder inom rättspsykiatrin. Motionären anför att rättspsykiatrin har en central roll i rättsväsendet och rättskipningen. Det behövs dock en rad åtgärder inom rättspsykiatrin för att rättssäkerheten skall garanteras. Som exempel på nödvändiga åtgärder anger motionären att rättspsykiatrin måste upphöjas till en självständig specialitet. Detta skulle ge de inom rättspsykiatrin verksamma läkarna en ökad möjlighet till utveckling och konkurrens med andra psykiatrer. Rättspsykiatrin måste vidare tillföras resurser som medger en planerad utbyggnad och som leder till att specialiteten kan svara mot de krav och den efterfrågan som råder och kan förväntas. Det är enligt motionären angeläget att de rättspsykiatriska enheterna finns lokaliserade till alla delar av landet. Rättspsykiatrin bör även fortsättningsvis ha staten som huvudman, anförs det slutligen i motionen.
I motion 1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson (båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels resursfrågor för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten (yrkande 1), dels huvudmannaskapet för denna verksamhet (yrkande 2). Motionärerna pekar på de problem som sedan en längre tid funnits inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Motionärerna framhåller att förhandlingarna om vilken huvudman som blir aktuell måste ges högsta prioritet. Det krävs också att huvudmännen efter slutförda förhandlingar anvisar behövliga ekonomiska och övriga resurser i form av exempelvis platser och personal.
I motion 1990/91:So463 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om bristerna inom rättspsykiatrin. Motionärerna anför att de segdragna problemen inom rättspsykiatrin nu måste få sin lösning. En snar lösning av huvudmannaskapsfrågan är nödvändig för att man skall få den arbetstrygghet och arbetsro som verksamheten kräver. Om man inte åtstadkommer detta äventyras patienternas rättssäkerhet och hälsa liksom personalens psykosociala hälsa. Motionärerna är skeptiska mot en koncentration av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten till alltför få platser, vilket skulle försämra möjligheterna till utbildning av nya rättspsykiatriker och till forskning inom området.
I motion 1989/90:So458 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs tillkännagivanden till regeringen om vad som anförs om säkerhetsåtgärder (yrkande 2) och om utbildning och fortbildning av personalen vid de rättspsykiatriska stationerna och klinikerna (yrkande 1). Motionärerna anför bl.a. att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att personalens säkerhet skall kunna garanteras och för att personalen skall få den utbildning och fortbildning som krävs för att sköta ett krävande arbete. Motionen innehåller också en begäran om ett tillkännagivande till regeringen om att huvudmannaskapsförhandlingarna mellan staten och Landstingsförbundet måste slutföras (yrkande 3).
I motion 1990/91:So416 av Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) begärs ett tillkännagivande om nödvändigheten av omedelbara åtgärder för att minska de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar och om ytterligare resurser för denna verksamhet. Liknande synpunkter framförs även i motion 1989/90:So466 av samma motionärer (c).
En motion, 1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. (v), tar sikte på frågan om rättspsykiatrisk undersökning skall kunna ersättas av annan personutredning. I motionen hemställs sålunda att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i 31 kap. 3 § brottsbalken som avser rättspsykiatrisk undersökning vid tvångsvård (yrkande 2). Motionärerna är kritiska mot förslaget att en person skall kunna dömas till rättspsykiatrisk vård på grund av endast ett s.k. § 7-intyg. Förslaget har enligt motionärerna tillkommit av ekonomiska skäl. Rättssäkerheten kräver, anser motionärerna, att en person som döms till rättspsykiatrisk vård först skall ha genomgått en rättspsykiatrisk undersökning.
I proposition 1990/91:120 föreslås att staten liksom hittills skall vara huvudman för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten men att undersökningar efter avtal mellan staten och sjukvårdshuvudmännen skall kunna utföras på entreprenad av sjukvårdshuvudmännen. Propositionen innehåller ett resonemang kring frågan om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Föredragande statsrådet konstaterar sålunda att den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten har en nära anknytning till verksamheten inom rättsväsendet. Utgångspunkten för verksamhetens uppbyggnad måste vara, anförs det i propositionen, att domstolarnas behov av medicinsk sakkunskap av det aktuella slaget tillgodoses samtidigt som de enskildas rättssäkerhet skall kunna garanteras och att undersökningarna således utförs i enlighet med lagstiftningen. Utifrån dessa aspekter skulle den rättspsykiatriska verksamheten i organisatoriskt hänseende kunna anknytas till rättsväsendet. Samtidigt konstateras i propositionen att undersökningarna är en medicinskt diagnostisk verksamhet, där underlaget för den rättsliga bedömningen skall vara baserad på kvalificerade medicinska överväganden. Undersökningarna utförs av hälso- och sjukvårdspersonal. I propositionen påpekas att just förhållandet att verksamheten har en markerad medicinsk karaktär, där rättssäkerheten är beroende av den medicinska kompetensen, var bakgrunden till att organisationen år 1961 sammanfördes under dåvarande medicinalstyrelsen. Propositionen påtalar att det också inom andra områden förekommer att domstolarna anlitar organ utanför rättsväsendet för att få medicinskt underlag för sina avgöranden. Det faktum att rättspsykiatrin har ett nära samband med verksamheten inom rättsväsendet är enligt föredragande statsrådet inte något skäl till att inlemma den i organisationen av de rättsvårdande myndigheterna. Mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits bör i stället den centrala utgångspunkten för val av huvudmannaskap och organisation vara att etablera en organisationsform som ger goda förutsättningar för att utveckla den rättspsykiatriska verksamheten. Med hänvisning bl.a. till att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har starka kopplingar till det straffrättsliga området, där en särskild lagstiftning reglerar undersökningsförfarandet, förordar föredragande statsrådet att rättspsykiatriska undersökningar också fortsättningsvis utförs under statligt huvudmannaskap.
Förslagen i proposition 1990/91:58 bygger i mycket stor utsträckning på tanken om ett närmande mellan den psykiatriska vårdorganisationen och den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. En sådan ordning anses gagna såväl den utveckling som behövs av den psykiatriska vården för lagöverträdare som den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Proposition 1990/91:58 innehåller, vilket också framgått i det föregående, ett förslag till ny lag om rättspsykiatrisk undersökning. Enligt 5 § lagförslaget skall rättspsykiatriska undersökningar kunna utföras såväl vid inrättningar inom hälso- och sjukvården som vid särskilda undersökningsenheter. Med undersökningsenhet avses även en vårdinrättning där rättspsykiatriska undersökningar utförs.
Enligt 6 § förslaget till ny lag om rättspsykiatrisk undersökning skall ett utlåtande över den rättspsykiatriska undersökningen utan dröjsmål ges in till rätten sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet skall ges in inom fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten. Om det finns synnerliga skäl får rätten medge anstånd. Förslaget innebär en skärpning av tidskraven för rättspsykiatrisk undersökning av häktade.
Föredragande statsrådet betonar angelägenheten av att ett rättspsykiatriskt förfarande genomförs så snabbt som över huvud taget är praktiskt möjligt eftersom det här ofta är fråga om personer som är berövade friheten. Statsrådet betonar särskilt att de fördröjningar som sedan länge har förekommit i samband med de aktuella undersökningarna är oacceptabla inte minst från humanitär synpunkt. Statsrådet framhåller vidare att fördröjningar och väntetider i samband med rättspsykiatriska undersökningar även skapar organisatoriska och ekonomiska problem för kriminalvården med hänsyn till de ökade anspråken på häktesplatser.
Justitieutskottet framhåller i sitt yttrande till socialutskottet över förslagen i proposition 1990/91:58 (1990/91:JuU3y) att de rättspsykiatriska undersökningarna måste utföras med hänsyn till de krav som rättssäkerheten ställer. Häri lägger justitieutskottet bl.a. att undersökningarna fyller det syfte som anges i lagstiftningen, att de utförs av personal med tillräcklig kompetens och att de slutförs inom den lagstadgade tidsfristen. Justitieutskottet erinrar om sina tidigare uttalanden att de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar inte kan accepteras. Utskottet konstaterar att en orsak till väntetiderna varit anhopningen av undersökningsfall och bristen på läkare. En annan orsak har varit svårigheterna att bereda dem som redan undersökts och dömts till vård plats på de psykiatriska klinikerna. Under väntetiden har dessa patienter upptagit plats på undersökningsenheterna.
Justitieutskottet konstaterar vidare att den föreslagna regleringen öppnar möjlighet för en samordning av rättspsykiatrisk undersökning och rättspsykiatrisk vård, en ordning som enligt utskottet bör erbjuda stora fördelar. Den föreslagna ordningen gör det, anför justitieutskottet, möjligt att i större utsträckning än nu tillgodose behovet av psykiatrisk tvångsvård hos lagöverträdare samtidigt som sjukvårdshuvudmännen får anledning att organisera verksamheten på ett effektivt sätt. Förslaget tillgodoser också kravet på statligt huvudmannaskap, eftersom staten behåller huvudansvaret för undersökningsverksamheten. Enligt justitieutskottet motverkas på detta sätt risken att den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten blir ett lågprioriterat område inom hälso- och sjukvården. Justitieutskottet finner dock skäl att inskärpa vikten av att undersökningsverksamheten tillförs tillräckliga resurser. Justitieutskottet anför också att det från rättssäkerhetssynpunkt torde sakna betydelse om undersökningsläkaren är anställd av staten eller av sjukvårdshuvudmannen. Enligt utskottets mening saknas det, särskilt som det även framgent förordas ett statligt huvudmannaansvar, anledning att på grund av överväganden från rättssäkerhetssynpunkt ifrågasätta regeringens förslag. (I denna del finns till justitieutskottets yttrande tre avvikande meningar -- m, fp, v -- fogade.)
Motion 1990/91:Ju13 tar upp frågan om en rättspsykiatrisk undersökning skall kunna ersättas med annan personutredning.
Enligt proposition 1990/91:58 skall en rättspsykiatrisk undersökning i princip krävas bara före en dom på rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I andra fall skall det vara tillräckligt med en läkarundersökning. En sådan undersökning skall göras av en specialist i rättspsykiatri. En bärande tanke i regeringsförslaget är att möjligheterna att utnyttja andra former av utredning om den misstänktes psykiska tillstånd än rättspsykiatriska undersökningar tas till vara så långt det är möjligt. En annan tanke är att den medicinska undersökningen inte skall göras mer omfattande eller bedrivas mer ingående än vad som är nödvändigt för att tillgodose domstolarnas behov. Det är också, anförs det i propositionen, från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att en så ingripande undersökning som det här handlar om bara genomförs när det är helt nödvändigt.
Justitieutskottet anför i sitt yttrande till socialutskottet att en avvägning måste göras mellan behovet av utredning och intresset att inte i onödan göra ett sådant ingrepp i den misstänktes personliga integritet som en rättspsykiatrisk undersökning innebär. Mot den bakgrunden anser justitieutskottet att det faller sig naturligt att, som regeringen föreslår, begränsa den obligatoriska användningen av rättspsykiatriska undersökningar till de fall där den ifrågasatta påföljden är mest ingripande för den tilltalade. Justitieutskottet erinrar om att rättspsykiatrisk undersökning även framdeles ofta kommer att erfordras även i vissa andra fall, bl.a. för att klarlägga om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Utskottet erinrar också om att fängelsepåföljd är utesluten i sådana fall. I övriga fall, där det i första hand endast handlar om att bedöma den misstänktes behov av rättspsykiatrisk vård, bör det enligt justitieutskottet många gånger vara tillräckligt med en enklare undersökning. En sådan ordning ansluter också väl, anser justitieutskottet, till vad som gäller för intagning för psykiatrisk tvångsvård enligt den föreslagna lagen om sådan vård. I sammanhanget erinrar justitieutskottet om att lagöverträdare som döms till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning skall skrivas ut från vården när vårdbehovet inte längre föreligger. Några sådana skärpta förutsättningar för utskrivning som gäller när domstolen förordnat om särskild utskrivningsprövning föreligger inte. Mot den bakgrunden anser sig justitieutskottet kunna tillstyrka regeringsförslaget. Justitieutskottet föreslår sålunda att socialutskottet med bifall till propositionen i denna del avstyrker bifall till motion Ju13 (v) yrkande 2. (Till justitieutskottets yttrande finns i denna del fogad en avvikande mening av v.)
Socialutskottet konstaterar i sitt yttrande till justitieutskottet (1990/91:SoU6y) att en rättspsykiatrisk undersökning innebär ett allvarligt intrång i den misstänktes personliga integritet. Enligt utskottet är det därför viktigt att sådana undersökningar endast genomförs när de verkligen behövs. Utskottet framhåller samtidigt betydelsen av att domstolar får tillräckligt underlag för de bedömningar som måste göras. Utskottet anser sig inte ha något att erinra mot att de rättspsykiatriska undersökningarna begränsas till de situationer som föreslås i propositionen. Utskottet konstaterar vidare att § 7-intyg enligt proposition 1990/91:58 föreslås utgöra tillräcklig utredning för att någon skall kunna dömas till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Utskottet konstaterar också att det intyg som skall inhämtas utgör en kvalificerad form av § 7-intyg, som förutsätter en betydligt mer omfattande undersökning av patienten än de nuvarande § 7-intygen. Utskottet understryker att en § 7-undersökning av det föreslagna slaget måste inrymma en klinisk bedömning av patienten.
Socialutskottets bedömning
Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har under lång tid kännetecknats av problem. Problemen har framför allt yttrat sig i form av mycket långa väntetider för genomförande av rättspsykiatriska undersökningar. Riksdagens konstitutionsutskott och justitieutskott har liksom socialutskottet men även justitieombudsmannen och andra myndigheter gång efter annan funnit anledning att påtala de rådande missförhållandena inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Verksamheten har varit föremål för ett antal utredningar. Dessa har gällt såväl huvudmannaansvaret för verksamheten som verksamhetens innehåll. Regeringen har nu lagt fram ett länge efterlyst förslag som syftar till att nå en lösning av de hittillsvarande problemen. Förslaget innebär i viss mån en kompromiss i förhållande till tidigare utredningsförslag.
I vissa motioner (m, fp) framförs uppfattningen att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet bör bli föremål för ytterligare utredning och beredning. Utskottet anser det emellertid angeläget att förutsättningarna för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten inkl. frågan om vem som skall vara huvudman för verksamheten fastläggs. Det kan knappast förväntas att ytterligare utredningar skulle leda till att någon ytterligare väsentlig kunskap tillförs, utöver vad som nu redovisas av regeringen. Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionerna 1990/91:So40 (m) yrkande 1 och 1990/91:So41 (fp) yrkande 4.
Frågan om huvudmannaansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten är en fråga som länge har diskuterats. Utskottet har tidigare, i samband med behandlingen av motioner om huvudmannaansvaret, framhållit att regeringen ingående måste penetrera frågan i samband med arbetet med en ny psykiatrisk tvångslagstiftning. I proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, m.m. redovisas olika synpunkter beträffande huvudmannaansvaret (avsnitt 4 i propositionen). Utskottet konstaterar i likhet med propositionen att den rättspsykiatriska verksamheten har en stark anknytning till rättsväsendet samtidigt som den har en markerad medicinsk karaktär där rättssäkerheten är beroende av den medicinska kompetensen. Utskottet delar propositionens uppfattning att de rättspsykiatriska undersökningarna även fortsättningsvis bör utföras under statligt huvudmannaansvar. Detta ställningstagande överenstämmer med kraven i flertalet av de aktuella motionerna.
Socialstyrelsen är i dag chefsmyndighet för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Socialstyrelsen har genom det beslut om riktlinjer för styrelsens verksamhet som riksdagen fattade år 1989 (prop. 1988/89:130, SoU24, rskr. 296) fått en ändrad inriktning av sin verksamhet. Styrelsens huvudsakliga uppgifter skall vara tillsyn samt kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. För att socialstyrelsen skall kunna fullgöra dessa uppgifter har det ansetts väsentligt att socialstyrelsen avlastas sådana funktioner som lämpligen kan läggas på andra myndigheter. Regeringen har i proposition 1990/91:96 föreslagit att en ny statlig myndighet, rättsmedicinalverket, skall inrättas fr.o.m. den 1 juli 1991 för den rättsmedicinska verksamheten. I proposition 1990/91:120 föreslås att även ansvaret för ledning och samordning av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten förs in under den nya myndigheten. Utskottet har tidigare, i betänkande 1990/91:SoU16, tillstyrkt att ett rättsmedicinalverk inrättas. Utskottet delar regeringens uppfattning att det nya verket även bör ha ansvaret för den rättspsykiatriska verksamheten. Utskottet anser således att riksdagen bör godkänna att rättsmedicinalverket, så som föreslås i proposition 1990/91:120, fr.o.m. den 1 oktober 1991 skall ta över ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Utskottet erinrar om att socialstyrelsen alltjämt kommer att ha ett tillsynsansvar för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Utskottet konstaterar att motion 1990/91:So56 (v), i vilken hemställs att riksdagen skall besluta att lednings- och samordningsfunktionen för rättspsykiatrin inordnas under rättsmedicinalverket i Linköping, härigenom tillgodoses. Motion 1990/91:So56 (v) yrkande 4 avstyrks därför. Utskottet erinrar dock i sammanhanget om att utskottet i betänkande 1990/91:SoU16 avstått från att uttala sig i frågan om den nya myndighetens lokalisering.
Motion 1989/90:So458 (fp) tar upp bl.a. behovet av utbildning och fortbildning för personalen vid de rättspsykiatriska klinikerna och stationerna. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt att personalen får den utbildning och fortbildning som krävs för att sköta ett krävande arbete. För att verksamheten skall kunna uppfylla samhällets krav på kvalitet är det angeläget med en förstärkning framför allt av fortbildningen. Enligt utskottet bör det vara en angelägen uppgift för det nya rättsmedicinalverket att stimulera och samordna en sådan fortbildning. Enligt utskottet är det också angeläget att behovet av säkerhetsutrustning på klinikerna och stationerna kan tillgodoses. Utskottet förutsätter att dessa synpunkter kommer att beaktas även utan något särskilt initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion 1989/90:So458 yrkandena 1 och 2.
Regeringen har, som framgått i det föregående, föreslagit att
staten skall vara huvudman för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. I såväl proposition 1990/91:58 med
förslag till ny lagstiftning om tvånget inom psykiatrin som
proposition 1990/91:120 har emellertid förutsatts att utförandet
("driften") av de rättspsykiatriska undersökningarna skall kunna
ske hos såväl sjukvårdshuvudmän som vid statliga kliniker.
Förhandlingar har förts mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
sedan år 1985. Dessa har numera resulterat i preliminära avtal
med tre sjukvårdshuvudmän, Östergötlands läns landsting,
Västerbottens läns landsting och Malmö kommun, om att dessa på
entreprenad skall utföra rättspsykiatriska undersökningar.
Utskottet vill betona att en väl fungerande rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet är av grundläggande betydelse från rättssäkerhetssynpunkt vid behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Det finns enligt utskottet också ett uttalat behov av fortsatt utveckling av det vårdområde inom psykiatrin som har ett huvudansvar för vården av de psykiskt störda lagöverträdarna. Det är därför väsentligt att en organisationsform kan skapas som är flexibel och som ger förutsättningar för en vidareutveckling av såväl undersökningsverksamheten som vården av psykiskt störda lagöverträdare.
Enligt utskottet finns det klara fördelar med att rättspsykiatriska undersökningar även kan utföras inom hälso- och sjukvården. Möjligheten att samordna psykiatrisk vård och rättspsykiatriska undersökningar innebär, anser utskottet, både verksamhetsmässiga och resursmässiga fördelar. Undersökningsväsendet kan härigenom utnyttja det kunnande som den psykiatriska vården representerar. En integrering av sjukvård och undersökningsverksamhet bör också innebära fördelar för vården av de psykiskt störda lagöverträdarna. En integrering kan underlätta uppbyggnaden av en regional organisation hos sjukvårdshuvudmännen för den rättspsykiatriska vården. En sådan organisation är av stort värde, om intentionerna bakom den nya psykiatriska tvångslagstiftningen skall kunna uppfyllas. Hälso- och sjukvården har också, med sin flexiblare organisation, större möjligheter att anpassa sin verksamhet efter behoven än en statlig institution, med verksamheten begränsad till att utföra rättspsykiatriska undersökningar.
Utskottet delar således propositionens uppfattning att rättspsykiatriska undersökningar i framtiden skall kunna utföras såväl vid särskilda statliga kliniker som i hälso- och sjukvården samt att inriktningen bör vara att undersökningarna så långt möjligt genomförs inom hälso- och sjukvården.
Regeringen har i proposition 1990/91:120 redovisat principer för avtal med sjukvårdshuvudmän om utförande av rättspsykiatriska undersökningar. Utskottet tillstyrker regeringens förslag att riksdagen skall bemyndiga regeringen att godkänna avtal enligt de riktlinjer som sålunda angetts i propositionen.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker de motionsyrkanden (m, v, s) som hävdar att ett statligt huvudmannaansvar för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet även skall innebära att själva genomförandet av undersökningarna måste ske i en statlig organisation. Utskottet avstyrker således motionerna 1990/91:So38 (m) delvis, 1990/91:So57 (m) yrkandena 1 och 2, 1990/91:So40 (m) yrkande 2, 1989/90:So493 (m) delvis, 1989/90:So506 (c, m, fp) yrkande 1, 1990/91:So32 (v) yrkande 9 och 1990/91:So33 (s) yrkande 3. Självfallet innebär utskottets ställningstagande också ett avstyrkande av de motioner (m och v) som innehåller yrkanden om avslag på förslaget att regeringen skall bemyndigas godkänna avtal i fråga om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra undersökningar. Motionerna 1990/91:So55 yrkande 1 och 1990/91:So56 (v) yrkande 1 avstyrks sålunda. Motionerna 1989/90:So458 (fp) yrkande 3, 1989/90:So493 (m) delvis, 1990/91:So463 (fp) och 1989/90:So524 (s), i vilka främst efterlyses besked om förhandlingarna med sjukvårdshuvudmännen om de rättspsykiatriska undersökningarna, får enligt utskottet anses tillgodosedda genom de förslag som lagts fram i proposition 1990/91:120. Motionsyrkandena avstyrks därför. Även motion 1990/91:So39 (s) yrkande 2 får enligt utskottet anses tillgodosedd, varför motionsyrkandet avstyrks.
Utskottets ställningstagande innebär även att utskottet tillstyrker förslaget till utformning av 5 § lagen om rättspsykiatriska undersökningar.
Enligt den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning skall en sådan undersökning genomföras för att utröna om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken eller för att utröna om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Rättspsykiatrisk undersökning skall vara obligatorisk om någon skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, medan en person skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning med stöd av ett s.k. § 7-intyg utfärdat av en läkare med särskild kompetens. Frågan om rättspsykiatrisk undersökning skall kunna ersättas av annan personutredning tas särskilt upp i motion 1990/91:Ju13 (v) yrkande 2. Med anledning av detta motionsyrkande vill utskottet erinra om vad utskottet anfört i sitt yttrande till justitieutskottet, nämligen att en rättspsykiatrisk undersökning innebär ett allvarligt intrång i den misstänktes personliga integritet och att det därför enligt utskottets mening är viktigt att sådana undersökningar endast genomförs när de verkligen behövs. Det finns enligt utskottet skäl att erinra om att rättspsykiatrisk undersökning i princip är obligatorisk för att en lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. En undersökning kommer oftast att behövas även för att klargöra om en gärning har begåtts under inflytande av en allvarlig psykisk störning. Den s.k. § 7-undersökning som skall användas för att bedöma en persons behov av rättspsykiatrisk vård skall enligt proposition 1990/91:58 vara mera utförlig än motsvarande tidigare undersökningar. Endast en läkare som får avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning skall vara behörig att företa en § 7-undersökning, där undersökningen skall omfatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Utskottet erinrar om att det för att utröna en persons behov av sluten vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård endast skall behövas ett vårdintyg som grundas på en läkarundersökning. Den föreslagna ordningen för att utröna de medicinska förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård motsvarar enligt utskottet väl den ordning som gäller enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Utskottet konstaterar att även justitieutskottet i sitt yttrande till socialutskottet ansett att den obligatoriska användningen av rättspsykiatrisk undersökning bör begränsas. Justitieutskottet har också ansett att det, i de fall då det i första hand handlar om att bedöma den misstänktes behov av rättspsykiatrisk vård, bör kunna vara tillräckligt med en enklare ordning.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker socialutskottet propositionens förslag såvitt avser förutsättningarna för att genomföra en rättspsykiatrisk undersökning. Motion 1990/91:Ju13 (v) yrkande 2 avstyrks.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet inte har något att erinra mot de i proposition 1990/91:58 föreslagna lydelserna av 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk undersökning.
Förslaget till ny lag om rättspsykiatrisk undersökning innebär en begränsning av de tider som hittills gällt för genomförande av rättspsykiatrisk undersökning av häktade. Enligt den föreslagna 6 § skall ett utlåtande beträffande undersökningen utan dröjsmål ges in till domstolen sedan undersökningsarbetet avslutats. Utlåtandet skall ges in inom fyra veckor från det beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor. Domstolen, och inte som nu socialstyrelsen, skall pröva frågan om anstånd skall ges. Anstånd får medges endast om det finns synnerliga skäl. Utskottet anser det riktigt att det i lagtexten markeras att någon onödig tidsutdräkt inte får ske i något led i det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet. Utskottet anser det också riktigt att den maximitid som gäller för undersökning av häktade begränsas till fyra veckor. Enligt utskottet bör prövningen av anståndsfrågor ligga hos den domstol som beslutat om undersökningen. Det är enligt utskottet viktigt att anstånd beviljas restriktivt.
Utskottet tillstyrker förslaget till lydelse av 6 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning.
Väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar tas upp i ett stort antal motioner. Motionärerna begär att riksdagen på nytt skall ge regeringen till känna att rättspsykiatrin måste ges tillräckliga resurser och att väntetiderna måste förkortas. Som framgått av utskottets uttalanden ovan delar utskottet uppfattningen i de aktuella motionerna (m, fp, c, s) att problemen inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten måste få en lösning. Utskottet konstaterar att såväl proposition 1990/91:58 som proposition 1990/91:120 innehåller förslag i denna riktning. En av avsikterna med att hälso- och sjukvården skall anlitas för att utföra rättspsykiatriska undersökningar är att få till stånd en ordning som bättre kan anpassas till behovet av undersökningskapacitet. Ett viktigt syfte med förslaget till ny lag om rättspsykiatrisk undersökning i proposition 1990/91:58 är att det totala behovet av rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet skall begränsas. Införandet av ett nytt enhetligt begrepp som förutsättning för psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård kan förväntas verka i samma riktning. Enligt utskottet bör den samlade effekten av de föreslagna åtgärderna kunna leda till förbättrade förhållanden för såväl den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten som den rättspsykiatriska vården. Med hänsyn till de stora problem som kännetecknat verksamheten är det enligt utskottet angeläget att såväl det nya rättsmedicinalverket som regeringen noga följer hur den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten utvecklas. Utskottet vill också erinra om det tillsynsansvar som i fortsättningen bör åvila socialstyrelsen. Utskottet förutsätter att myndigheterna och regeringen kommer att uppmärksamt följa den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Utskottet anser följaktligen inte att det behövs något tillkännagivande till regeringen av den innebörd som efterlyses i motionerna 1990/91:So38 (m) delvis, 1990/91:So416 (c), 1989/90:So466 (c) och 1990/91:So39 (s) yrkande 1. Motionsyrkandena avstyrks därför.
Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till ny lag om rättspsykiatrisk undersökning.
Regeringen har, som framgått ovan, i proposition 1990/91:120 redovisat resultatet av hittillsvarande förhandlingar med sjukvårdshuvudmännen. Enligt propositionen kan knappt hälften av det beräknade undersökningsbehovet förväntas bli tillgodosett genom avtalen. Till följd av avtalen med Östergötlands och Västerbottens läns landsting anses de rättspsykiatriska stationerna i Linköping och Umeå kunna avvecklas. I propositionen anförs att även två av de rättspsykiatriska klinikerna bör kunna avvecklas inom överskådlig tid. Med hänvisning bl.a. till avtalet med Malmö kommun bedömer regeringen att den rättspsykiatriska kliniken i Lund bör kunna avvecklas under budgetåret 1991/92. Beträffande kliniken i Uppsala anförs att även denna klinik bör kunna avvecklas men att det ännu finns skäl att avvakta med ett beslut i den delen. En avveckling av Uppsalakliniken bör dock enligt propositionen kunna ske under budgetåret 1992/93.
Utskottet har i det föregående uttalat att inriktningen bör vara att staten så långt möjligt träffar avtal med sjukvårdshuvudmännen om att dessa skall utföra rättspsykiatriska undersökningar. Utförandet av rättspsykiatriska undersökningar inom sjukvården får naturligtvis effekter för dimensioneringen av den statliga undersökningsorganisationen. Regeringen har i proposition 1990/91:120 föreslagit att riksdagen skall bemyndiga regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer i den utsträckning som bedöms motiverad med hänsyn till de avtal som träffas med sjukvårdshuvudmännen och med beaktande av att tillräcklig total undersökningsverksamhet skall finnas. Utskottet har i princip inte något att erinra mot förslaget. Utskottet vill kraftigt understryka att någon avveckling av statliga resurser inte får ske utan att fullt tillfredsställande garantier finns för att rättspsykiatriska undersökningar kan genomföras inom de tidsfrister som lagen anger. Det kan enligt utskottet inte accepteras att problem nu eller senare uppkommer att få undersökningar utförda eller att väntetider uppkommer som ett resultat av en avveckling av resurser för rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet. Utskottet förutsätter att regeringen i sitt ställningstagande till frågan om nedläggning av en rättspsykiatrisk klinik eller station även väger in de följder som en nedläggning får för personalen vid den berörda kliniken eller stationen. Vad utskottet anfört om avveckling av resurser för rättspsykiatrisk undersökning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker motionskraven om att de rättspsykiatriska klinikerna i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund samt stationerna i Linköping och Umeå skall bevaras. Utskottet avstyrker således motionerna 1990/91:So55 (m) yrkande 2, 1990/91:So56 (v) yrkandena 2 och 3 samt 1990/91:So503 (s). Utskottet avstyrker även yrkande 3 i motion So55 (m) om att den organisationskommitté som tillsatts för att överväga olika frågor för det nya rättsmedicinalverket skall få i uppdrag att utreda behovet av en rättspsykiatrisk klinik i Lund och behovet av ytterligare kliniker inkl. en särskild avdelning för kvinnor. Utskottet vill dock i sammanhanget framhålla att det är viktigt att den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten för kvinnor kan utvecklas.
I proposition 1990/91:100 (bilaga 7) föreslår regeringen att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker (anslaget E 5) för budgetåret 1991/92 anvisar 112 979 000 kr.
Enligt proposition 1990/91:120 skall medelsramen vara tillräcklig även med hänsyn till de förändringar som föreslås i den nämnda propositionen beträffande ny chefsmyndighet för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. Regeringen förbehåller sig dock rätten att göra de omdispositioner mellan anslagsposterna som kan föranledas av att ersättningar enligt träffade avtal skall utgå till vissa sjukvårdshuvudmän för utförda undersökningar. I propositionen anförs även att de medel som motsvarar rättsmedicinalverkets kostnader för ledningen av den rättspsykiatriska verksamheten bör få bestridas av medlen under anslaget E 5. Utskottet har beretts tillfälle att ta del av vad som sålunda anförs i proposition 1990/91:120 om de ekonomiska konsekvenserna av förslagen i propositionen. Utskottet har inte något att erinra mot vad som anförs i proposition 1990/91:120 i denna del. Utskottet har inte heller något att erinra mot den föreslagna medelsanvisningen till rättspsykiatriska stationer och kliniker, vilken inte heller mött någon erinran i form av motioner.
Utskottet övergår nu till att behandla ett problem som har viss anknytning till väntetiderna för rättspsykiatrisk undersökning men som också gäller frågan om tvångsvård i samband med rättspsykiatrisk undersökning. Problemet har inte föranlett någon motion. Det finns enligt utskottet anledning att ge en viss bakgrundsbeskrivning.
Enligt nu gällande bestämmelser är det i princip inte möjligt att på en rättspsykiatrisk klinik eller station ge tvångsvård åt den som genomgår rättspsykiatrisk undersökning. Klinikerna och stationerna utgör inte egentliga vårdinstitutioner. Enligt nuvarande bestämmelser skall den undersökte, när en rättspsykiatrisk undersökning har avslutats -- om han befunnits vara psykiskt sjuk och är häktad --, förvaras på den rättspsykiatriska kliniken. Om domstol har förordnat att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus och därvid förordnat att han skall vara häktad, skall han vårdas på den rättspsykiatriska kliniken till dess att han kan tas in på sjukhus för LSPV-vård. Det bör erinras om att det är socialstyrelsen som beslutar om på vilket sjukhus vederbörande skall tas in.
De gällande bestämmelserna har orsakat vissa problem. Det har ur vårdsynpunkt varit en olägenhet att LSPV-vård inte kunnat meddelas under undersökningstiden. Ett annat allvarligt problem har varit de väntetider som förelegat innan socialstyrelsen kunnat placera undersökta, och till LSPV-vård dömda, vårdbehövande personer på sjukhus. Dessa väntetider har ibland varit avsevärda och har kraftigt bidragit till att väntetider uppkommit för andra som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning.
Enligt förslagen i proposition 1990/91:58 skall psykiatrisk tvångsvård kunna ges under undersökningstiden. För dem som undersöks i hälso- och sjukvården, dvs. på en sjukvårdsinstitution, kan tvångsvård ges med stöd av de bestämmelser som enligt den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård gäller för häktade. För dem som undersöks på rättspsykiatrisk klinik skall tvångsvård enligt förslaget dock endast kunna ges under undersökningstiden. Däremot skall det inte vara möjligt att ge tvångsvård efter undersökningens avslutande, vare sig under tiden från undersökningens slut fram till dom eller från domen fram till dess intagning på sjukhus sker.
Lagrådet har i sitt yttrande över proposition 1990/91:58 påtalat att det varit vanligt förekommande att vårdplats inte har kunnat beredas omedelbart efter avslutandet av en rättspsykiatrisk undersökning och att, med den föreslagna utformningen av bestämmelserna, det således kan inträffa att personer får stanna kvar vid en rättspsykiatrisk klinik utan att det finns rättsliga möjligheter att bereda erforderlig vård med tvång.
Utskottet kan konstatera att förslagen i proposition 1990/91:58 bygger på förutsättningen att den övervägande delen av de rättspsykiatriska undersökningarna skall göras inom sjukvården. Utfallet av förhandlingarna med sjukvårdshuvudmännen innebär dock, som framgår av proposition 1990/91:120, att flertalet undersökningar alltjämt kommer att företas på rättspsykiatriska kliniker, dvs. utanför vårdinstitutionerna.
Det är enligt utskottets mening mycket viktigt att psykiatrisk tvångsvård kan ges om behov därav uppkommer under undersökningstiden. Med den föreslagna regleringen blir det inte något problem vare sig under undersökningstiden eller efter avslutad undersökning när en rättspsykiatrisk undersökning utförs i sjukvården. Vårdmöjlighet införs även på en rättspsykiatrisk klinik så länge en undersökning pågår. Däremot avskaffas möjligheten att ge tvångsvård på en rättspsykiatrisk klinik efter det att undersökningen avslutats och innan patienten placeras på en sjukvårdsinrättning. Enligt utskottet är det emellertid angeläget att tvångsvård kan ges åt alla som behöver det, även efter avslutad undersökning.
Ett allvarligt problem har varit de väntetider som förekommit innan personer som dömts till sluten psykiatrisk vård kunnat flyttas över till sjukvården. Utskottet har i det föregående tydligt klargjort sin inställning till väntetider för rättspsykiatrisk undersökning. Enligt utskottet kan det inte accepteras att en person som är i uppenbart behov av vård på grund av resursbrist eller andra skäl inte tas om hand av sjukvården. Att vård hittills, i avvaktan på patientens placering i sjukvården, kunnat ges på en rättspsykiatrisk klinik har naturligtvis inte påskyndat placeringen.
I propositionen åberopas för den lösning som valts av regeringen såväl principiella skäl som det skälet att risken för praktiska svårigheter är begränsad, eftersom patienter på rättspsykiatrisk klinik i regel kan ges vård med eget samtycke och det i princip endast är möjligheten att använda tvångsmedicinering som skulle saknas på undersökningsenheten. Vid en avvägning mellan de skäl som talar för att behålla möjligheten att ge tvångsvård på en undersökningsenhet även efter avslutad undersökning och de skäl som åberopas i propositionen anser utskottet att det finns fog för att välja den utformning av bestämmelserna som valts i propositionen. Utskottet vill på nytt betona att patienter som av domstol överlämnas till rättspsykiatrisk vård skyndsamt måste tas om hand i sjukvården. Utskottet noterar i sammanhanget att det inte längre skall ankomma på socialstyrelsen att besluta om placering av dem som av domstol överlämnas till rättspsykiatrisk vård.
Tillämpningen av de nya bestämmelserna måste givetvis ingående följas av ansvariga myndigheter, främst rättsmedicinalverket och socialstyrelsen, och regeringen. Om problem skulle uppkomma genom att möjlighet till tvångsvård under viss tid saknas och, framför allt, om utfallet av lagstiftningen när det gäller överflyttande av patienter till sjukvården skulle leda till väntetider bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag till ändring av bestämmelserna.
Vad utskottet anfört om psykiatrisk tvångsvård i samband med rättspsykiatrisk undersökning och om nödvändigheten av snabbt överförande till sjukvården av personer, som vid rättspsykiatrisk undersökning befunnits vara i behov av psykiatrisk vård bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Övriga lagförslag i proposition 1990/91:58, m.m.
Regeringen har i proposition 1990/91:58 föreslagit riksdagen att såvitt nu är i fråga förutom förslagen till lag om psykiatrisk tvångsvård, lag om rättspsykiatrisk vård och lag om rättspsykiatrisk undersökning anta förslagen till lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429), lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt samt lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl.
Den nya lagstiftningen som utskottet här tidigare har behandlat medför behov av ändringar i bl.a. 41 § rättshjälpslagen (1972:429). Nämnda lagrum berörs även av de förslag som regeringen framlägger i proposition 1990/91:118 Förslag till lag om särskild kontroll av vissa utlänningar, m.m. som bereds av justitieutskottet. Förslagen i sistnämnda proposition avses träda i kraft den 1 juli 1991, dvs. innan de i proposition 1990/91:58 framlagda lagförslagen träder i kraft. Justitieutskottets betänkande 1990/91:JuU29, med tillstyrkande av propositionens förslag i denna del, behandlas av riksdagen den 23 maj 1991. Förslaget i proposition 1990/91:58 till lag om ändring i 41 § rättshjälpslagen bör bringas i överensstämmelse med den lydelse lagrummet avses få med anledning av proposition 1990/91:118 och betänkande JuU29.
Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen.
Den nya lagstiftningen medför även ändringar i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Lagrummet berörs även av de förslag som regeringen framlade i proposition 1990/91:80 om rättskipningen i socialförsäkringsmål. Justitieutskottets betänkande 1990/91:JuU18, med tillstyrkande av propositionens förslag i denna del, behandlades av riksdagen den 24 april 1991 (rskr. 216). Lag (1991:208) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar avses att, genom regeringsbeslut i maj 1991, träda i kraft den 1 juli 1991, dvs. innan de i proposition 1990/91:58 framlagda lagförslagen träder i kraft. Förslaget i proposition 1990/91:58 till lag om ändring i 14 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar bör bringas i överensstämmelse med den lydelse lagrummet får enligt SFS 1991:208.
Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
I propositionen föreslås vidare vissa följdändringar i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Under ärendets beredning har uppmärksammats att en redigering bör ske även i 58 a § nämnda lag. I regeringens proposition 1989/90:130 om bekämpning av vissa våldsdåd med internationell anknytning föreslogs vissa ändringar i 31 § lagen om kriminalvård i anstalt. Lagändringen har trätt i kraft (1989/90:JuU33, rskr. 286, SFS 1990:417). Mot bakgrund av sistnämnda lagstiftningsärende bör en redaktionell ändring av 58 a § ske i enlighet med det av utskottet i bilaga 3 framlagda lagförslaget.
Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslaget till lag om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt.
Som utgångspunkt för de i proposition 1990/91:58 framlagda förslagen till lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., såvitt avser 7 §, lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, såvitt avser 18 § samt lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade, såvitt avser 4 § har använts lydelser som inte helt överensstämmer med de lydelser paragraferna erhållit då de senast ändrades (se prop. 1990/91:14 och SoU9, prop. 1990/91:32 och JuU7 resp. prop. 1989/90:154 och JuU2). Med de justeringar som föranleds av vad utskottet nu anfört har de aktuella lagförslagen i propositionen den lydelse som framgår av bilaga 1.
Övriga lagförslag i proposition 1990/91:58 föranleder inte några uttalanden från utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande psykiatrins utveckling att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So432 yrkandena 1, 3--5 och 7, 1989/90:So526 yrkande 2, 1989/90:So539 yrkandena 1, 5 och 6, 1990/91:So32 yrkandena 2--4, 1990/91:So33 yrkande 2, 1990/91:So37 yrkande 9, 1990/91:So42 yrkande 13, 1990/91:So418 yrkande 2, 1990/91:So500 yrkande 1 samt 1990/91:So531 yrkandena 9 och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande avslag på proposition 1990/91:58, m.m. att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So539 yrkande 2 och 1990/91:So32 yrkande 1,
3. beträffande ny lagstiftning om psykiatrisk vård att riksdagen avslår motion 1989/90:So458 yrkande 4,
4. beträffande lag om skydd för dementa att riksdagen avslår motion 1990/91:So34, res. 1 (m, fp, c)
5. beträffande begreppet allvarlig psykisk störning att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 1 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 3 § första stycket, res. 2 (c)
6. beträffande omgivningsskyddet att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med avslag på motion 1990/91:So31 yrkande 1 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 3 § tredje stycket, res. 3 (m, fp, c)
7. beträffande beslut om omhändertagande att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So42 yrkande 2 och med anledning av proposition 1990/91:58 godkänner vad utskottet anfört,
8. beträffande privatpraktiserande läkare att riksdagen avslår motion 1990/91:So30 yrkande 2, res. 4 (m, fp)
9. beträffande bibehållande av oberoendekravet att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört,
10. beträffande tillkännagivande om oberoendekravet att riksdagen avslår motion 1990/91:So30 yrkande 1,
11. beträffande 4 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 4 § med den ändringen att lagrummet erhåller den i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelsen,
12. beträffande intagningsbeslutet att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 4 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 6 §,
13. beträffande begränsade vårdtider att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med avslag på motion 1990/91:So37 yrkande 3 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 7 § första stycket, res. 5 (mp)
14. beträffande konvertering att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med avslag på motionerna 1990/91:So32 yrkande 5 och 1990/91:So37 yrkandena 1 och 2 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 11--13 §§, res. 6 (v, mp)
15. beträffande de anhörigas situation att riksdagen avslår motion 1990/91:So302,
16. beträffande utvärdering och redovisning att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och motionerna 1990/91:So31 yrkande 2 och 1990/91:So42 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. beträffande behandlingen av patienten att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So526 yrkandena 1 och 3, 1990/91:So37 yrkandena 4--8 samt 1990/91:So418 yrkandena 1 och 3, res. 7 (mp)
18. beträffande isolering och fastspänning att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 6 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 19 och 20 §§,
19. beträffande formerna för kroppsvisitation m.m. att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 7 godkänner vad utskottet anfört, res. 8 (c)
20. beträffande fullständig kroppsbesiktning att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 8 godkänner vad utskottet anfört, res. 9 (c)
21. beträffande 23 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 23 §,
22. beträffande rapporteringsskyldighet att riksdagen avslår motion 1990/91:So31 yrkande 3,
23. beträffande behov av stödperson att riksdagen avslår motion 1989/90:So440,
24. beträffande tidig tillsättning av stödperson att riksdagen avslår motion 1990/91:So32 yrkande 6, res. 10 (v)
25. beträffande stödperson enligt LVU att riksdagen avslår motion 1990/91:So32 yrkande 7,
26. beträffande ersättning till stödperson att riksdagen avslår motion 1990/91:So42 yrkande 9,
27. beträffande domstolsorganisationen att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So539 yrkande 3, 1990/91:So35, 1990/91:So42 yrkande 10 samt 1990/91:So500 yrkandena 4 och 5, res. 11 (c)
28. beträffande psykiatrisk kompetens att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So32 yrkande 8 och 1990/91:So42 yrkande 11, res. 12 (m, c)
29. beträffande chefsöverläkarens överklagningsrätt att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 12 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 33 §, res. 13 (c)
30. beträffande 29 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 29 § med den ändringen att lagrummet erhåller den i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelsen,
31. beträffande förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård att riksdagen avslår motion 1990/91:So41 yrkandena 1 och 3,
32. beträffande försöksutskrivning att riksdagen avslår motion 1990/91:So33 yrkande 1, res. 14 (c) - motiv.
33. beträffande underrättelse till anhöriga att riksdagen avslår motion 1989/90:So539 yrkande 4,
34. beträffande underrättelse till målsäganden vid avvikelser att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och motion 1990/91:So42 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
35. beträffande 28 § förslag till lag om rättspsykiatrisk vård att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård såvitt avser 28 §,
36. beträffande frigång att riksdagen avslår motion 1990/91:So42 yrkande 15,
37. beträffande vårdens upphörande att riksdagen avslår motion 1990/91:So41 yrkande 2,
38. beträffande vården för särskilt vårdkrävande patienter att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
39. beträffande fasta paviljongen i Västervik att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So36 och 1989/90:So506 yrkande 2,
40. beträffande vård på enskilt vårdhem att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 15 och 40 §§ med den ändringen att lagrummen erhåller de i bilaga 2 som Utskottets förslag upptagna lydelserna,
41. beträffande förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård i övrigt att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård, i den mån det inte behandlats under tidigare moment,
42. beträffande viss följdändring i lagen om rättspsykiatrisk vård att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård såvitt avser 24 § med den ändringen att lagrummet erhåller den i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelsen,
43. beträffande förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård i övrigt att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, i den mån det inte behandlats under tidigare moment,
44. beträffande fortsatt utredning av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So40 yrkande 1 och 1990/91:So41 yrkande 4, res. 15 (fp)
45. beträffande rättsmedicinalverkets ansvar för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:120 och med avslag på motion 1990/91:So56 yrkande 4 godkänner att rättsmedicinalverket skall ta över ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1 oktober 1991,
46. beträffande personalutveckling m.m. att riksdagen avslår motion 1989/90:So458 yrkandena 1 och 2, res. 16 (fp)
47. beträffande huvudmannaansvaret för rättspsykiatriska undersökningar m.m. att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So458 yrkande 3, 1989/90:So493, 1989/90:So506 yrkande 1, 1989/90:So524, 1990/91:So32 yrkande 9, 1990/91:So33 yrkande 3, 1990/91:So38 delvis, 1990/91:So39 yrkande 2, 1990/91:So40 yrkande 2, 1990/91:So57 yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:So463, res. 17 (m, fp, c, v) - delvis.
48. beträffande bemyndigande för regeringen att godkänna avtal m.m. att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:120 och med avslag på motionerna 1990/91:So55 yrkande 1 och 1990/91:So56 yrkande 1 bemyndigar regeringen att godkänna avtal enligt riktlinjer i propositionen (avsnitt 3.3) i fråga om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska undersökningar, res. 17 (m, fp, c, v) - delvis.
49. beträffande 5 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser 5 §, res. 17 (m, fp, c, v) - delvis.
50. beträffande 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk undersökning att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju13 yrkande 2 antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser 1--4 §§, res. 18 (v)
51. beträffande 6 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser 6 §,
52. beträffande särskilt tillkännagivande om väntetider och resurser att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So466, 1990/91:So38 delvis, 1990/91:So39 yrkande 1 och 1990/91:So416,
53. beträffande lagen om rättspsykiatrisk undersökning i övrigt att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning, i den mån det inte omfattas av tidigare moment,
54. beträffande avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:120 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 19 (m, fp, c, v) - delvis.
55. beträffande bemyndigande för regeringen att besluta om avveckling att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:120 och med avslag på motionerna 1990/91:So55 yrkandena 2 och 3, 1990/91:So56 yrkandena 2 och 3 samt 1990/91:So503 bemyndigar regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till ingångna avtal om att utföra rättspsykiatriska undersökningar och med beaktande av att tillräcklig total undersökningskapacitet skall kunna garanteras, res. 19 (m, fp, c, v) - delvis.
56. beträffande ekonomiska konsevenser av förslagen i proposition 1990/91:120 att riksdagen med godkännande av vad regeringen anfört lägger proposition 1990/91:120 i denna del till handlingarna,
57. beträffande medelsanvisning till Rättspsykiatriska stationer och kliniker att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 112 979 000 kr.,
58. beträffande tvångsvård i samband med rättspsykiatrisk undersökning m.m. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
59. beträffande förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) med den ändringen att 41 § rättshjälpslagen erhåller den i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelsen,
60. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar (1971:289) med den ändringen att 14 § erhåller den i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelsen,
61. beträffande 58 a § lagen om kriminalvård i anstalt att riksdagen antar det av utskottet framlagda och i bilaga 3 upptagna förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
62. beträffande övriga lagförslag i proposition 1990/91:58 att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till a) lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., b) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, c) lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl.
Stockholm den 16 maj 1991
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Göran Engström (c).
Reservationer
1. Lag om skydd för dementa (mom. 4)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Barbro Westerholm (fp) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 26 börjar med "Personer med" och slutar med "1990/91:So34 (fp)." bort ha följande lydelse:
Ett grundläggande mål är enligt utskottet att de dementa ges värdiga livsvillkor. Riksdagen har också nyligen beslutat om en rad åtgärder för att öka förutsättningarna för en förbättrad demensvård. Bl.a. kommer utbyggnaden av speciella boendeformer för dementa att öka.
Vid vården av de dementa kan man i vissa fall behöva vidta särskilda säkerhetsåtgärder för att hindra de gamla att skada sig själva. Även åtgärder av frihetsbegränsande natur kan därvid ibland vara nödvändiga. För åtgärder av detta slag krävs uttryckligt lagstöd. Åtgärderna kommer annars att ske i strid med grundlagen. Mot denna bakgrund föreslog socialberedningen en särskild skyddslagstiftning. I propositionen anförs att det är en svårbemästrad rättslig fråga att tillgodose eventuella behov av föreskrifter om frihetsbegränsande åtgärder i de fall lagen om psykiatrisk tvångsvård inte är tillämplig. Detta är säkert riktigt, men ingen övertygande grund för att avstå från rättslig reglering av frågan. Enligt utskottets uppfattning är det nödvändigt att ansträngningarna att åstadkomma en skyddslag för bl.a. de dementa fortsätter.
Utskottet delar således motionärernas uppfattning att regeringen bör intensifiera ansträngningarna att utarbeta en sådan lag. Avgränsningen av den personkrets som skall omfattas av den nya lagstiftningen bör noga övervägas. Förutom åldersdementa bör personer med presenil demens, vissa utvecklingsstörda och personer med svåra hjärnskador kunna komma i fråga. Avvägningar måste göras mellan behovet av att skydda de människor som inte själva kan orientera sig och kravet på respekt för de enskildas integritet.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag till lag om skydd för bl.a. de dementa. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion 1990/91:So34 (fp), som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:
4. beträffande lag om skydd för dementa att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So34 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Begreppet allvarlig psykisk störning (mom. 5)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 29 börjar med "Synen på" och på s. 30 slutar med "(c) yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt propositionen ersätta psykisk sjukdom och jämställd psykisk abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda i stället för begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k. jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Det föreligger enligt utskottet en viss risk att begreppet allvarlig psykisk störning kan komma att få en vidare betydelse än begreppet psykisk sjukdom. Införandet av det nya begreppet skulle också kunna innebära att man tar ett steg tillbaka när det gäller attityderna till psykiskt sjuka. Utskottet vill därför särskilt betona att det nya begreppet är avsett att vara snävare än det nuvarande begreppet psykisk sjukdom i LSPV. Det bör också understrykas att människor med psykiska handikapp är drabbade av sjukdom och att dessa människor skall bemötas med samma respekt som de somatiskt sjuka.
Vid bestämmande av kriterierna för psykiatrisk tvångsvård bör enligt utskottet betydelsen av klara symptom på psykisk sjukdom inte underskattas. För patientens del är det en trygghet att ha ett precist stöd i lagen, när det gäller förutsättningarna för tvångsvård. Begreppet psykisk störning går enligt utskottet att avgränsa kvalitativt. Härutöver krävs en kvantitativ avgränsning av begreppet. En sådan avgränsning bör ske genom att de yttre konsekvenserna av sjukdomen specificeras. Kriterierna för tvångsvård bör kompletteras i detta avseende. Begreppet allvarlig psykisk störning bör sålunda förenas med specialindikationer, som närmare anger de förutsättningar som skall vara för handen för att lagen skall vara tillämplig. Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en lydelse som överensstämmer med vad utskottet nu uttalat. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagtext. Detta bör ske i sådan tid att ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion 1990/91:So42 (c) yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande begreppet allvarlig psykisk störning att riksdagen a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motion 1990/91:So42 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 3 § första stycket,
3. Omgivningsskyddet (mom. 6)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Barbro Westerholm (fp) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 31 börjar med "Utskottet delar" och på s. 32 slutar med "avstyrks." bort ha följande lydelse:
Vid bedömningen av om patienten har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård genom vistelse på en sjukvårdsinrättning skall beaktas om patienten på grund av sitt psykiska tillstånd är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. Denna farlighetsbedömning skall enligt propositionen ske som ett led i prövningen enligt punkt 2 i 3 § första stycket i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.
Utskottet delar motionärernas -- och lagrådets -- inställning att behovet av skydd för patientens närstående och omgivning bör ges en mer självständig betydelse vid prövningen om tvångsvård skall komma till stånd eller inte. Med bifall till motion 1990/91:So31 (m) yrkande 1 anser utskottet att 3 § tredje stycket förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla den lydelse utskottet nu föreslagit.
dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:
6. beträffande omgivningsskyddet att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So31 yrkande 1 och med anledning av proposition 1990/91:58 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 3 § tredje stycket med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom Reservanternas förslag betecknad lydelse:
Regeringens förslag Reservanternas förslag
3 § tredje stycket
Vid bedömning av Vid bedömning av behovet av vårdbehovet enligt tvångsvård skall även första stycket 2 skall beaktas, om patienten till även beaktas, om patienten följd av sin psykiska till följd av sin psykiska störning är farlig störning är farlig för annans personliga för annans personliga säkerhet eller fysiska säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. eller psykiska hälsa.
4. Privatpraktiserande läkare (mom. 8)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m) och Barbro Westerholm (fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 34 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Det kan enligt utskottet även finnas anledning att ge vissa privatpraktiserande läkare med psykiatrisk specialistkompetens samma rätt som en offentligt anställd läkare att besluta om omhändertagande av en person för läkarundersökning samt att begära polishandräckning i samband därmed. Utgångspunkten bör enligt utskottet vara vilken kompetens den enskilde läkaren har och inte dennes anställningsform. Det kan vara lämpligt att landstingskommunerna -- eller de landstingsfria kommunerna -- beslutar om vilka privatpraktiserande läkare som sålunda skall ges denna rätt. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med vad utskottet nu uttalat.
Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av motion 1990/91:So30 (m) yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:
8. beträffande privatpraktiserande läkare att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och motion 1990/91:So30 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Begränsade vårdtider (mom. 13)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 38 börjar med "I propositionen" och på s. 39 slutar med "avstyrks således." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas inställning att starka rättssäkerhetsskäl talar för att längsta tid för vård utan beslut av domstol bör vara två veckor i stället för fyra veckor som föreslås i propositionen. Länsrätternas arbetsbelastning skall inte få avgöra valet av tidpunkt för den obligatoriska rättsliga prövningen.
Med bifall till motion 1990/91:So37 (mp) yrkande 3 anser utskottet att 7 § första stycket förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla den lydelse utskottet nu föreslagit.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:
13. beträffande begränsade vårdtider att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So37 yrkande 3 och med anledning av proposition 1990/91:58 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 7 § första stycket med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom Reservanternas förslag betecknad lydelse:
Regeringens förslag Reservanternas förslag
7 § första stycket
Om chefsöverläkaren vid Om chefsöverläkaren vid
den enhet där patienten den enhet där patienten
vårdas finner att denne vårdas finner att denne
bör ges tvångsvård bör ges tvångsvård
utöver fyra veckor från utöver två veckor
dagen för beslutet om från dagen för beslutet
intagning, skall han före om intagning, skall han
utgången av före utgången av
fyraveckorstiden ansöka hos tvåveckorstiden ansöka
länsrätten om medgivande hos länsrätten om
till sådan vård. medgivande till sådan
vård.
6. Konvertering (mom.14)
Gudrun Schyman (v) och Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 42 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "om konvertering." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att en möjlighet till konvertering inte står i överensstämmelse med grundläggande krav på demokrati och rättssäkerhet i samhället. Konverteringsmöjligheten undergräver förtroendet för den psykiatriska vården och kan i vissa fall leda till att människor, som är i behov av psykiatrisk vård, drar sig för att söka sådan hjälp.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till de ändringar i lagtexterna som behöver vidtas med anledning av utskottets ställningstagande.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna 1990/91:So32 (v) yrkande 5 och 1990/91:So37 (mp) yrkandena 1 och 2, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande konvertering att riksdagen a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motionerna 1990/91:So32 yrkande 5 och 1990/91:So37 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 11--13 §§,
7. Behandlingen av patienten (mom. 17)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 46 som börjar med "En given" och slutar med "avstyrks således." bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att möjligheter att under tvångsvård ge behandling som kan ge obotliga skador hos en patient strider mot grundläggande etiska värderingar. Psykokirurgi och annan behandling av irreversibel natur bör därför inte få utföras på en patient som tvångsvårdas. Inte heller bör elchockbehandling få utföras när en patient tvångsvårdas, eftersom en sådan behandling kan upplevas som särskilt integritetskränkande.
Utskottet anser att målet för den psykiatriska vården bör vara en helt drogfri vård och behandling. Det kan konstateras att användningen av neuroleptika ger biverkningar och kan ge bestående men. Tvångsmedicinering av neuroleptika -- i depåform eller annorledes -- bör därför inte tillåtas. Alternativen till droger, såsom psykoterapi och ökad omvårdnad, bör komma till användning i betydligt större utsträckning. Alla patienter som vill ha en drogfri vård skall erbjudas sådan vård.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagtext som står i överensstämmelse med vad utskottet nu uttalat. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna 1989/90:So526 (mp) yrkandena 1 och 3, 1990/91:So37 (mp) yrkandena 4--8 samt 1990/91:So418 (mp) yrkandena 1 och 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:
17. beträffande behandlingen av patienten att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och motionerna 1989/90:So526 yrkandena 1 och 3, 1990/91:So37 yrkandena 4--8 samt 1990/91:So418 yrkandena 1 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Formerna för kroppsvisitation m.m. (mom. 19)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 49 börjar med "Utskottet delar" och på s. 50 slutar med "motionsyrkandet." bort ha följande lydelse:
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet kräver. Utskottet förutsätter också att vårdpersonalen tar största möjliga hänsyn till patienternas integritet när undersökningarna utförs. I likhet med motionärerna anser utskottet att formerna för kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör stramas upp. När sådana åtgärder vidtas skall sålunda vittne alltid närvara. När kroppvisitation eller kroppsbesiktning utförs på kvinnliga patienter skall undersökningen vidtas av kvinnlig vårdpersonal.
Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en lydelse som överensstämmer med vad utskottet nu uttalat. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagtext. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion 1990/91:So42 (c) yrkande 7, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:
19. beträffande formerna för kroppsvisitation m.m. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och motion 1990/91:So42 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Fullständig kroppsbesiktning (mom. 20)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 50 börjar med "Socialstyrelsen" och slutar med "yrkande 8." bort ha följande lydelse:
I vissa fall kan det enligt utskottet vara nödvändigt att även tillåta besiktning av kroppshåligheter. En sådan åtgärd kan ibland behövas för att kontrollera att narkotika inte olovligen införs på en sjukvårdsinrättning. Utskottet anser därför att läkare i vissa fall, när synnerliga skäl föreligger, skall ha rätt att utföra en fullständig kroppsbesiktning. Sådana undersökningar skall självfallet företas med största respekt för den enskilde patientens integritet.
Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en lydelse som överensstämmer med vad utskottet nu uttalat. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagtext. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion 1990/91:So42 (c) yrkande 8, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:
20. beträffande fullständig kroppsbesiktning att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och motion 1990/91:So42 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Tidig tillsättning av stödperson (mom. 24)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 54 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motionsyrkandet." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So32 (v) att det i många fall kan vara en fördel att en stödperson tillsätts i ett tidigt skede av tvångsvården. Detta bör enligt utskottet komma till uttryck i lagtexten. Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en lydelse som överensstämmer med vad utskottet nu uttalat. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagtext. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion 1990/91:So32 (v) yrkande 6, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:
24. beträffande tidig tillsättning av stödperson att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och motion 1990/91:So32 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Domstolsorganisationen (mom. 27)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 60 börjar med "Socialutskottet" och slutar med "4 och 5." bort ha följande lydelse:
Som framgår av propositionen har utskrivningsnämnderna fullgjort sina grannlaga uppgifter enligt LSPV på ett sätt som förtjänar all respekt. Det saknas anledning att misstro nämndernas förmåga att inom sitt arbetsfält träffa sakligt välgrundade avgöranden. Det kan enligt utskottet sägas att nämnderna i praktiken fyller samma krav som en domstol när det gäller integritet och oberoende i beslutsfattandet. Nämnderna handlägger ett stort antal ärenden, vilka har gett nämnderna en bred kunskap om det psykiatriska vårdarbetet. Nämndernas sammansättning och arbetssätt ger enligt utskottet möjlighet till sådana helhetsbedömningar som rättssäkerheten kräver. Den nuvarande organisationen garanterar såväl den medicinska som den juridiska och sociala kompetensen i beslutsfattandet.
Propositionens förslag om en ny organisation för den rättsliga prövningen kommer enligt utskottets mening att innebära en ökad byråkrati och mindre möjlighet till individuella hänsynstaganden. Förslaget kan också leda till att rättssäkerheten för patienterna försämras. En sådan lösning som föreslås i propositionen kommer dessutom att medföra starkt ökade samhällskostnader.
Utskottet anser att de förändringar som kan behöva vidtas när det gäller den nuvarande organisationen bör ske genom att förfarandereglerna och de organisatoriska förhållandena hos nämnderna utvecklas. Sammantaget förordar utskottet att den nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden behålls. Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram lagförslag som tillgodoser vad utskottet nu anfört.
Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna 1989/90:So539 (c) yrkande 3, 1990/91:So35 (s), 1990/91:So42 (c) yrkande 10 samt 1990/91:So500 (c) yrkandena 4 och 5, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 27 bort hemställa:
27. beträffande domstolsorganisationen att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och motionerna 1989/90:So539 yrkande 3, 1990/91:So35, 1990/91:So42 yrkande 10 samt 1990/91:So500 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Psykiatrisk kompetens (mom. 28)
Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 63 börjar med "Socialutskottet delar" och slutar med "yrkande 11." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att länsrätterna behöver förstärkas med en erfaren psykiater som ledamot, om patientens ställning i processen inte skall bli svagare än enligt nuvarande ordning. Även lagrådet hade denna uppfattning. Den möjlighet för länsrätten att anlita en psykiater som sakkunnig, som föreslås i propositionen, är enligt utskottet inte ett fullgott alternativ ur rättssäkerhetssynpunkt. Bedömningar av om behov föreligger av psykiatrisk vård är av en annan karaktär och svårighetsgrad än de bedömningar som görs vid andra typer av administrativa frihetsberövanden. Utskottet anser sålunda att en erfaren psykiater skall ingå i länsrätt och kammarrätt vid förhandlingar enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård.
Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram lagförslag som tillgodoser vad utskottet nu anfört. Detta bör riksdagen, med anledning av motionerna 1990/91:So32 (v) yrkande 8 och 1990/91:So42 (c) yrkande 11 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:
28. beträffande psykiatrisk kompetens att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och motionerna 1990/91:So32 yrkande 8 och 1990/91:So42 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Chefsöverläkarens överklagningsrätt (mom. 29)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 64 börjar med "Socialutskottet delar" och slutar med "yrkande 12." bort ha följande lydelse:
Chefsöverläkaren är att betrakta som part vid förhandlingar enligt lagarna om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. Chefsöverläkaren bör därför ha rätt att överklaga länsrättens beslut enligt dessa lagar.
Lagen om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en lydelse som överensstämmer med vad utskottet nu uttalat. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagtext. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion 1990/91:So42 (c) yrkande 12, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 29 bort hemställa:
29. beträffande chefsöverläkarens överklagningsrätt att riksdagen a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motion 1990/91:So42 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 33 §,
14. Försöksutskrivning (motiveringen till mom. 32)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser att det avsnitt i betänkandet som på s. 67 börjar med "En förutsättning" och på s. 68 slutar med "motionen avstyrks." bort ha följande lydelse:
Det är enligt utskottet mycket viktigt att övergången från tvångsvård till frivillig vård kan göras så smidig som möjligt. Försöksutskrivningsinstitutet har fyllt en viktig funktion i detta hänseende. Enligt propositionen bör önskemålet om en smidig övergång till frivillig vård kunna tillgodoses genom att möjligheterna till permission ökas, så att en patient i vissa fall kan få tillstånd att tillbringa resterande tid av tvångsvården utanför vårdinrättningen.
Utskottet vill understryka att tillämpningen av de nya reglerna inte bör få till följd att patienter i högre utsträckning än för närvarande kommer att tvångsvårdas på en sjukvårdsinrättning, när de i stället skulle kunna vistas utanför sjukvårdsinrättningen. Utskottet förutsätter att tillämpningen av den nya regleringen noga följs. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1990/91:So33 (s) yrkande 1.
15. Fortsatt utredning av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet (mom. 44)
Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 95 börjar med "Utskottet anser det" och slutar med "yrkande 4." bort ha följande lydelse:
För att kunna bedöma de medicinska förutsättningarna för att ge rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd måste det enligt utskottet finnas kvalificerad personal och tillräckliga resurser för att utföra rättspsykiatriska undersökningar inom lagstadgad tid. En rad frågor kräver enligt utskottets mening ytterligare beredning. Det gäller t.ex. frågor om rättspsykiatrins organisation och resursbehov samt olika personalfrågor. Dessa frågor bör bli föremål för en förutsättningslös utredning. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna 1990/91:So40 (m) yrkande 1 och 1990/91:So41 (fp) yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:
44. beträffande fortsatt utredning av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So40 yrkande 1 och 1990/91:So41 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Personalutveckling m.m. (mom. 46)
Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 96 börjar med "Utskottet förutsätter" och slutar med "1 och 2." bort ha följande lydelse:
Kraftfulla åtgärder måste enligt utskottet vidtas för att stödja personalutvecklingen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion 1989/90:So458 (fp) yrkandena 1 och 2, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 46 bort hemställa:
46. beträffande personalutveckling m.m. att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So458 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Huvudmannaansvaret för rättspsykiatriska undersökningar m.m. (mom. 47--49)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Barbro Westerholm (fp) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 96 börjar med "Utskottet vill" och på s. 97 slutar med "rättspsykiatriska undersökningar." bort ha följande lydelse:
En samordning av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten och den allmänpsykiatriska vården innebär enligt utskottets mening flera nackdelar i rättssäkerhetsavseende. Enligt den i propositionen föreslagna ordningen kan en läkare som företar den rättspsykiatriska undersökningen också komma att bli ansvarig för den rättspsykiatriska vården av patienten. Vidare kan landstingen ekonomiskt komma att påverkas av utredningens resultat. Ett delat ansvar för undersökningsverksamheten medför också risker för att kvaliteten på undersökningarna försämras och att bedömningarna blir mindre enhetliga. Det ligger också i farans riktning att den rättspsykiatriska forskningen skulle ha svårt att hävda sig inom en sådan organisation som föreslås i propositionen.
Staten bör således även fortsättningsvis ha ett huvudmannaansvar för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet, och själva genomförandet av undersökningarna bör ske i en statlig organisation. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So38 (m) delvis, 1990/91:So57 (m) yrkandena 1 och 2, 1990/91:So40 (m) yrkande 2, 1989/90:So493 (m), 1989/90:So506 (c, m, fp) yrkande 1, 1990/91:So32 (v) yrkande 9, 1990/91:So33 (s) yrkande 3, 1989/90:So458 (fp) yrkande 3, 1990/91:So463 (fp), 1989/90:So524 (s) och 1990/91:So39 (s) yrkande 2 godkänner vad utskottet nu anfört beträffande huvudmannaansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Regeringen har i proposition 1990/91:120 redovisat principer för avtal med sjukvårdshuvudmännen om utförande av rättspsykiatriska undersökningar. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet, med tillstyrkande av motionerna 1990/91:So55 (m) yrkande 1 och 1990/91:So56 (v) yrkande 1, avstyrker regeringens förslag att riksdagen skall bemyndiga regeringen att godkänna avtal enligt de riktlinjer som angetts i propositionen.
Utskottets ställningstagande innebär vidare att 5 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning bör erhålla den lydelse utskottet nu föreslagit.
dels att utskottet under mom. 47--49 bort hemställa:
47. beträffande huvudmannaansvaret för rättspsykiatriska undersökningar m.m. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:120 och motionerna 1989/90:So458 yrkande 3, 1989/90:So493, 1989/90:So506 yrkande 1, 1989/90:So524, 1990/91:So32 yrkande 9, 1990/91:So33 yrkande 3, 1990/91:So38 delvis, 1990/91:So39 yrkande 2, 1990/91:So40 yrkande 2, 1990/91:So57 yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:So463 godkänner vad utskottet anfört,
48. beträffande bemyndigande för regeringen att godkänna avtal m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So55 yrkande 1 och 1990/91:So56 yrkande 1 avslår förslaget i proposition 1990/91:120 att riksdagen skall bemyndiga regeringen att godkänna avtal enligt riktlinjer i propositionen (avsnitt 3.3) i fråga om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska undersökningar,
49. beträffande 5 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser 5 § med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom Reservanternas förslag betecknad lydelse:
Regeringens förslag Reservanternas förslag
5 §
Rättspsykiatriska Rättspsykiatriska undersökningar kan undersökningar utförs utföras såväl vid vid särskilda statliga inrättningar inom hälso- undersökningsenheter. och sjukvården som vid Fördelningen av särskilda rättspsykiatriska undersökningsenheter. Med undersökningar mellan olika undersökningsenhet avses i enheter sker enligt fortsättningen även föreskrifter som regeringen vårdinrättning, där beslutar. rättspsykiatriska undersökningar utförs. Fördelningen av rättspsykiatriska undersökningar mellan olika enheter sker enligt föreskrifter som regeringen beslutar.
18. 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk undersökning (mom. 50)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 98 börjar med "Med anledning" och slutar med "rättspsykiatrisk undersökning." bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inte ställa sig bakom propositionens uppfattning att en person skall kunna dömas till rättspsykiatrisk vård efter det att endast ett s.k. § 7-intyg har utfärdats. Rättssäkerheten kräver enligt utskottet att en person som av domstol skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd först skall ha genomgått en rättspsykiatrisk undersökning. En § 7-undersökning -- även om denna i detta hänseende avses bli mer utförlig -- är inte tillräcklig för detta ändamål. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med vad utskottet nu uttalat.
Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av motion 1990/91:Ju13 (v) yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 50 bort hemställa:
50. beträffande 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk undersökning att riksdagen a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motion 1990/91:Ju13 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser 1--4 §§,
19. Bemyndigande för regeringen att besluta om avveckling, m.m. (mom. 54 och 55)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Barbro Westerholm (fp) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 100 börjar med "Utskottet har i det föregående" och på s. 101 slutar med "kan utvecklas." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör staten även fortsättningsvis ha ett huvudmannaansvar för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet, och själva genomförandet av undersökningarna bör ske i en statlig organisation. Som en följd härav bör alla de nuvarande rättspsykiatriska klinikerna och stationerna bevaras.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet, med anledning av motionerna 1990/91:So55 (m) yrkandena 2 och 3, 1990/91:So56 (v) yrkandena 2 och 3 samt 1990/91:So503 (s), avstyrker regeringens förslag att riksdagen skall bemyndiga regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer.
dels att mom. 54 bort utgå,
dels att utskottet under mom. 55 bort hemställa:
55. beträffande bemyndigande för regeringen att besluta om avveckling att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So55 yrkandena 2 och 3, 1990/91:So56 yrkandena 2 och 3 samt 1990/91:So503 avslår förslaget i proposition 1990/91:120 att riksdagen skall bemyndiga regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer,
Särskilda yttranden
1. Ytterligare utredning beträffande den psykiatriska tvångsvården
Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v) och Göran Engström (c) anför:
Socialberedningens betänkande avgavs redan 1984, vilket får till följd att förslagen i proposition 1990/91:58 grundar sig på ett material som är till stora delar inaktuellt. De senaste åren har nämligen präglats av stor förändring såväl inom den psykiatriska vården som inom kriminalvården. Förslagen i nämnda proposition borde därför ha föregåtts av en ny parlamentarisk utredning.
2. Vårdens upphörande
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anför:
Vi erinrar om att vi i ett tidigare avsnitt förordat att den nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden behålls. Denna organisation bör vara väl ägnad att företa den prövning som skall göras i samband med bedömningen om en patient, som har dömts till vård med särskild utskrivningsprövning, skall skrivas ut från en sjukvårdsinrättning.
I proposition 1990/91:58 framlagda lagförslag
Bilaga 1
8 Förslag till
Lag om rättspsykiatrisk undersökning
Bilaga 2
Av utskottet framlagda förslag till ändring i lagförslagen i proposition 1990/91:58
Förslaget till
Lag om psykiatrisk tvångsvård
Regeringens förslag Utskottets förslag
4 §
Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilket det framgår att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångsvård av patienten är uppfyllda. Vårdintyget skall grundas på en särskild läkarundersökning. En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns skälig anledning till det. Undersökningen utförs av en legitimerad läkare. Om undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten tas om hand för undersökning. Beslut om sådant omhändertagande får fattas endast av läkare som enligt beslut av landstingskommunen har befogenhet till det.
En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns skälig anledning till det. Undersökningen utförs av en legitimerad läkare. Om undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten tas om hand för undersökning. Beslut om sådant omhändertagande får fattas endast av läkare i allmän tjänst. Vårdintyg får inte utfärdas för den som är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård.
15 §
Vård enligt denna lag ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en landstingskommun.
Om det finns synnerliga skäl, får regeringen bestämma att vård får ges även på annan vårdinrättning. På inrättningen skall tillämpas vad i denna lag sägs om sjukvårdsinrättning som drivs av en landstingskommun.
29 §
Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om 1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529) eller lagen (1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund, 1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (1989:529), 2. utvisning enligt samma lagar, 2. utvisning enligt lagen (1991:000) om särskild utlänningskontroll, 3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, 4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, eller 5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, skall tvångsvården upphöra, om det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att detta verkställs. I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen.
40 §
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen får medge undantag från kravet i 4 § på att läkare som utför undersökning för vårdintyg skall vara legitimerad och från kravet i 39 § på specialistkompetens.
Om regeringen enligt 15 § andra stycket bestämt att vård enligt denna lag får ges på någon annan vårdinrättning än en sådan som drivs av en landstingskommun, skall regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, uppdra åt erfaren läkare med specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin att i tillämpliga delar fullgöra de uppgifter som enligt denna lag ankommer på chefsöverläkare.
Förslaget till
Lag om rättspsykiatrisk vård
Regeringens förslag Utskottets förslag
24 §
Bestämmelserna i 40, 42 och 43 §§, 44 § första stycket samt 46 och 49 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträffande rättspsykiatrisk vård.
Bestämmelserna i 40 § första stycket, 42 och 43 §§ 44 § första stycket samt 46 och 49 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträffande rättspsykiatrisk vård.
Förslaget till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Regeringens förslag Utskottets förslag
41 § 1
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende 1. hos allmän förvaltningsdomstol angående medgivande till fortsatt tvångsvård enligt 7, 9, 12 eller 14 § lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård och vid överklagande enligt 32 eller 33 § samma lag av beslut om intagning för tvångsvård eller om avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra, angående medgivande till fortsatt vård enligt 13 § lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård, angående upphörande av sådan vård enligt 16 § samma lag, vid överklagande av beslut om rättspsykiatrisk vård enligt 18 § första stycket 1 eller 2 samma lag eller angående tillstånd eller återkallelse av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område för den som genomgår rättspsykiatrisk vård med beslut enligt 31 kap. 3 § brottsbalken om särkild utskrivningsprövning, 2. hos allmän förvaltningsdomstol angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, 3. angående beredande av vård enligt 2 eller 3 §, omedelbart omhändertagande enligt 6 §, upphörande av vård enligt 21 §, flyttningsförbud enligt 24 § eller upphörande av flyttningsförbud enligt 26 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller hos allmän förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 41 § första stycket 1 samma lag, 4. hos allmän förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller angående omedelbart omhändertagande enligt 13 § samma lag, 5. angående avvisning enligt utlänningslagen (1989:529), dock inte hos polismyndighet, såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 § utlänningslagen hållits i förvar längre än tre dagar, 6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 eller 11 § utlänningslagen, 6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 § utlänningslagen, 7. angående avvisning eller utvisning enligt lagen (1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlag), 7. angående utvisning enligt lagen (1991:000) om särskild utlänningskontroll, 8. hos regeringen angående åtgärder som beslutas enligt 4 kap. 11 § utlänningslagen eller 17 § terroristlagen, 8. hos regeringen angående beslut enligt 11 § lagen om särskild utlänningskontroll,
9. angående hemsändande av utlänning med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen, 10. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken, 11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, 12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats, 14. hos regeringen enligt 17 § andra stycket terroristlagen angående förordnande om tillämpning av 19-22 §§ samma lag,
15. hos allmän förvaltningsdomstol angående tillfälligt omhändertagande enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39 eller 41 § eller upphörande av tvångsisolering enligt 42 § smittskyddslagen (1988:1472). 14. hos allmän förvaltningsdomstol angående tillfälligt omhändertagande enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39 eller 41 § eller upphörande av tvångsisolering enligt 42 § smittskyddslagen (1988:1472).
1 Senaste lydelse prop. 1990/91:118, JuU29
Förslaget till
Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Regeringens förslag Utskottets förslag
14 § 1
Länsrätt prövar 1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och bilregisterförfattningarna samt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar, 2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl., lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård, smittskyddslagen (1988:1472), karantänslagen (1989:290), lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, körkortslagen (1977:477) och lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, allt i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken, 3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, 4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten.
5. mål som överklagas från allmän försäkringskassa i den utsträckning som är särskilt föreskrivet. Mål som överklagas från riksförsäkringsverket med tillämpning av 20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av länsrätten i Stockholms län.
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen (1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen. Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings- eller uppbördsförfattningarna som har nära samband med varandra, får målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.
1 Senaste lydelse SFS 1991:208
Av utskottet framlagt lagförslag Bilaga 3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 58 a § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
58 a § 1
Regeringen får beträffande en viss intagen besluta att ett ärende om vistelse utom anstalt skall överlämnas till regeringens prövning, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller, när det gäller en intagen som har dömts för brott som avses i 31 § andra stycket, med hänsyn till risken för att denne medverkar till sådan brottslig verksamhet under verkställigheten i anstalt.
Regeringen får beträffande en viss intagen besluta att ett ärende om vistelse utom anstalt skall överlämnas till regeringens prövning, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1988:622
Bilaga 4 Justitieutskottets yttrande
1990/91:JuU3y
Psykiatrisk tvångsvård m.m.
Till socialutskottet
Inledning
I proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. har regeringen (socialdepartementet och justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta förslag till nya lagar om psykiatrisk tvångsvård, om rättspsykiatrisk vård och om rättspsykiatrisk undersökning samt förslag till ändringar i brottsbalken (BrB) och följdändringar i ett antal andra lagar.
Propositionen jämte motioner har hänvisats till socialutskottet (bilaga 1) och till justitieutskottet (bilaga 2). Efter framställning under hand från socialutskottet överlämnar justitieutskottet härmed lagförslag 17 om rättspsykiatrisk undersökning jämte motion 1990/91:Ju13 yrkande 2. Justitieutskottet har från socialutskottet mottagit motion 1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.
Socialutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att yttra sig i ämnet.
Med anledning av propositionen har väckts bl.a. motionerna 1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m), 1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m), 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v), 1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s), 1990/91:So35 av Stig Gustafsson och Margareta Persson (s), 1990/91:So38 av Göran Ericsson (m), 1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson (s), 1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman Ingegerd Troedsson (m), 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) och 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c). De under allmänna motionstider väckta motionerna 1989/90:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp), 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c) och 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) har också samband med den propositionen.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.
I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård som skall ersätta 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Vidare föreslås ändringar i BrBs påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare liksom en ny lagreglering för det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare. Propositionen innehåller också förslag till ändringar i anknytande lagstiftning. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
Den föreslagna lagstiftningen bygger på en delvis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet. För att markera detta används ett nytt begrepp allvarlig psykisk störning. Syftet med förslagen är att anpassa lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt begränsad användning av tvångsvård inom psykiatrin som ägt rum under det senaste decenniet. Ändamålet med tvångsvård skall enligt förslaget vara att se till att den som har ett oundgängligt behov av sådan vård blir i stånd att medverka till behandling i frivilliga former.
Vidare föreslås en organisatorisk nyordning som innebär att frågor om psykiatrisk tvångsvård alltid kan prövas av förvaltningsdomstol med länsrätt i första instans.
Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare föreslås som nyss framgått bli intagna i en särskild lag om rättspsykiatrisk vård. Lagen gäller i första hand personer som ges psykiatrisk vård som brottspåföljd eller som är häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a. förutsättningarna för vård, hur vården skall utformas och var den skall bedrivas. En nära anslutning till regleringen av den psykiatriska tvångsvården i övrigt har eftersträvats.
En utgångspunkt för förslaget i den delen är att den straffrättsliga regleringen även i fortsättningen skall ta hänsyn till den psykiska statusen hos en person som har begått en straffbelagd gärning. Förslaget innehåller emellertid ändringar i flera avseenden i den nuvarande regleringen på området. Bl.a. införs en ordning med särskild utskrivningsprövning som går ut på att länsrätt i stället för chefsöverläkaren i vissa fall skall pröva frågor om utskrivning och permissioner vid risk för återfall i allvarlig brottslighet.
Regeringsförslaget innehåller också en ny reglering av det medicinska utredningsförfarandet beträffande de psykiskt störda lagöverträdarna. Ett syfte är att begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökningar. Enligt förslaget skall undersökningar kunna utföras antingen vid statliga undersökningsenheter eller, efter överenskommelse mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, inom hälso- och sjukvården.
Redan här kan nämnas att regeringen i proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. har förslagit riksdagen bl.a. att bemyndiga regeringen att godkänna avtal enligt i propositionen angivna riktlinjer i fråga om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska undersökningar samt att godkänna att rättsmedicinalverket (se prop. 1990/91:93) tar över ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1 oktober 1991. Propositionen har hänvisats till socialutskottet.
Yttrandets omfattning
De frågor som aktualiserats i ärendet och som ligger inom utskottets beredningsområde gäller i första hand straffrättsliga och processuella frågor. Utskottet begränsar sitt yttrande till sådana frågor.
Domstolsprövning
I propositionen föreslås att den nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden som överprövningsinstans skall upphöra. Den rättsliga prövningen av frågor om psykiatrisk tvångsvård skall i stället göras av de allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätt som första instans. Länsrätt skall därvid vara domför i den sammansättning som anges i 17 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar -- lagfaren domare med nämndemän -- om inte en lagfaren domare ensam enligt regleringen i 18 § är behörig. Vid handläggningen i kammarrätt av mål som överklagats dit skall nämndemän enligt förslaget som regel ingå i rätten (38 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård och 21 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård).
Förslaget innebär i denna del att det införs ett system med ansökan om obligatorisk domstolsprövning inom fyra veckor från intagningsbeslutet. Länsrättens beslut får omfatta en vårdtid på högst fyra månader; härefter skall frågan om fortsatt vård prövas var sjätte månad. Patienten ges möjlighet att få överprövning i domstol såväl av intagningsbeslutet som av beslut om avslag på ansökan om upphörande av vården.
I motionerna So35, So42, So539 och So500 förordas att den nuvarande organisationen behålls. I motionerna So35 och So500 ifrågasätts också de kostnadsberäkningar som presenteras i propositionen såvitt avser den föreslagna organisationen. I motionerna So32 och So42 utgår motionärerna, i andra hand, från den föreslagna organisationen och begär att domstolarna skall kompletteras med psykiatrisk expertis.
Bakom förslaget om domstolsprövning ligger i första hand överväganden om Sveriges åtaganden genom tillträde till internationella konventioner.
Enligt FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som för Sveriges del trädde i kraft år 1976, skall var och en som berövats friheten tillförsäkras rätt att föra talan i domstol så att domstolen utan dröjsmål kan fatta beslut i frågan om frihetsberövandet är lagligt och beordra hans frigivning i annat fall. Sverige har gjort ett motsvarande åtagande genom att tillträda 1950 års Europakonvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Utskottet delar socialministerns bedömning (s. 179) att det kan antas att reglerna om förfarandet i utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden i de flesta fall tillämpas på ett sådant sätt att skillnaderna gentemot en prövning i tingsrätt eller länsrätt blir föga märkbara. Redan risken att en prövning i en nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen (eller andra konventioner) är emellertid ett motiv för reformer. Det kan, som socialministern anför, till och med hävdas att det saknas anledning att i onödan ha ett regelsystem som i något hänseende ens kan tangera de yttre gränserna för det konventionsmässigt tillåtna.
I och för sig skulle problemen kunna lösas genom att nämndorganisationen byggs ut. Detta skulle emellertid i sin tur, som socialministern påpekar, komma i konflikt med det under senare år allt oftare framförda önskemålet att undvika specialdomstolar. Härtill kommer att utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden -- frånsett övervakningsnämnderna -- är de enda organ utanför domstolsväsendet som beslutar om frihetsberövanden som inte är rent tillfälliga. Det kan också nämnas att frågan om att överföra övervakningsnämndernas verksamhet till tingsrätterna för närvarande övervägs av domstolsutredningen (dir. 1989:56).
Sammantaget delar utskottet bedömningen att frågorna om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol.
En sådan prövning bör lämpligen ske i de allmänna förvaltningsdomstolarna, där det redan finns erfarenhet av liknande mål; nämligen mål enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till motionerna So35, So42, So539 och So500 i här behandlade delar.
När det gäller frågan om expertmedverkan i domstolsförfarandet, som tas upp i motionerna So32 och So42, vill utskottet först erinra om att de nyssnämnda måltyperna handläggs utan särskild expertis. Också i sådana mål handlar det om att efter en muntlig förhandling bedöma behovet av tvångsvård. Normalt styrks vårdbehovet i sådana mål med läkarintyg eller förhör med ansvarig läkare (32 § resp. 11 §).
Mot den här angivna bakgrunden konstaterar utskottet att frihetsberövande till följd av en allvarlig psykisk störning inte på ett så grundläggande sätt skiljer sig från andra administrativa frihetsberövanden att man bör ha en särskild sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. I stället bör, som socialministern framhåller (s.184f), ett system med särskilda fasta sakkunniga som tillhandagår domstolen med yttranden kunna utvecklas. Som framgår av förslaget skall den sakkunnige också kunna höras i rätten, och det ligger inom ramen för sakkunniguppdraget bl.a. att genom frågor till chefsöverläkaren och patienten verka för en fullständig belysning av föreliggande frågeställningar. Utskottet ansluter sig alltså, till skillnad från lagrådet, till den i propositionen föreslagna modellen.
Utskottet vill här tillägga att, i fall där det finns en entydig bild av patientens psykiska tillstånd och medicinska vårdbehov, uppgiften koncentreras till att klarlägga och bedöma patientens personliga förhållanden utifrån andra än rent medicinska aspekter. En ordning med obligatorisk expertmedverkan skulle alltså enligt utskottets mening kunna leda till slöseri med de specialistresurser som finns. De kvalificerade resurser det här är fråga om bör naturligtvis endast tas i anspråk när det behövs.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till nu behandlade yrkanden i motionerna So32 och So42.
Utskottet behandlar sist i detta avsnitt yrkandena i motionerna So35 och So500 om en grundligare kostnadsanalys av reformen.
I denna del vill utskottet endast anföra att det ställer sig naturligt att det är svårt att med någon precision beräkna kostnaderna för en administrativ reform av ifrågavarande omfattning som dessutom förenas med sakliga förändringar i regelsystemet. Detta får accepteras. Utskottet vill tillägga att utskottets ställningstagande om domstolsprövning grundar sig i första hand på överväganden om Sveriges konventionsåtaganden. Det framstår mot den bakgrunden inte som rimligt att svårigheterna att mer exakt ange de totala kostnaderna skulle tillåtas leda till en utebliven förändring av organisationen.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till berörda yrkanden i motionerna So35 och So500.
Rätt för chefsöverläkaren att överklaga
Enligt 32 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård får patienten överklaga chefsöverläkarens beslut om intagning för tvångsvård. I 33 § förslaget regleras patientens rätt att överklaga även vissa andra beslut som fattats av överläkaren. Det gäller t.ex. avslag på en begäran om att tvångsvård skall upphöra eller om tillstånd att få vistas utanför vårdinrättningens område. Andra än i paragrafen nämnda beslut får inte överklagas. Enligt 33 § får chefsöverläkaren inte överklaga rättens beslut.
Mot denna ordning görs invändningar i motion So42. Motionärerna anser att chefsöverläkaren skall betraktas som part i förfarandet och att rätt för honom att överklaga alla rättens beslut skall anges i ifrågavarande lagrum.
Utskottet anser för sin del att detta vore en mindre lämplig lösning. Det låter sig visserligen sägas att chefsöverläkarens roll i förfarandet liknar åklagarens. Denna likhet är emellertid endast skenbar. En närmare analys visar en avgörande skillnad så till vida att åklagaren handlar inom ett regelsystem som är avsett att skydda samhällsmedborgarna mot brott och underlätta brottsutredning. Det kan sägas att själva förfarandet riktas mot den misstänkte och åklagarens uppgift är att tillvarata samhällsintresset. Chefsöverläkaren däremot har till uppgift att i första hand välja en handlingslinje som är till patientens fördel -- även om patienten inte inser det. Chefsöverläkaren handlar med andra ord för patientens bästa; detta är också domstolens uppgift -- här saknas i princip en intressemotsättning.
Mot bakgrund av det sagda kan utskottet alltså dela socialministerns uppfattning (s. 275) att chefsöverläkaren inte bör ges befogenhet att överklaga beslut av länsrätt eller kammarrätt.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat yrkande i motion So42.
Utredning av särskild utskrivningsprövning m.m.
När en domstol överlämnar en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av länsrätt i första instans i stället för av chefsöverläkaren. Åklagaren skall ges tillfälle att yttra sig till länsrätten och får rätt att överklaga ett beslut om att vården skall upphöra. Förutsättningarna för en sådan särskild utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i brottslighet av allvarligt slag.
I motion So41 görs invändningar mot förslaget. Motionärerna kritiserar bristen på sedvanligt remissförfarande i lagstiftningsärendet i denna del och vill behålla nuvarande materiella utskrivningsregler i LSPV i avvaktan på att frågan får en grundlig belysning.
Förslagen i propositionen vilar till stor del på socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten samt remissbehandlingen. På grundval av betänkandet och remissbehandlingen av det upprättades, som framgår av propositionen (s. 442), inom justitiedepartementet en promemoria med bl.a. en skiss till ny reglering av behandlingen av de psykiskt störda lagöverträdarna. Synpunkter på lagförslagen i promemorian inhämtades vid en av justitiedepartementet anordnad hearing i maj 1986. Härutöver lämnades skriftliga synpunkter. Företrädare för 30 myndigheter och organisationer yttrade sig. Någon avgörande kritik riktades inte mot förslaget såvitt framgår av sammanställningen i propositionen (s. 577 f).
Vidare kan nämnas att frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare diskuterats under mycket lång tid -- strängt taget har frågan varit ständigt aktuell i olika sammanhang sedan Bexeliuskommittén avlämnade sitt betänkande (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. Bl.a. presenterade en arbetsgrupp inom socialstyrelsen år 1977 ett förslag till ny lagstiftning på området. Frågan har också varit aktuell bl.a. i samband med socialtjänstlagens (1980:620) tillkomst.
Det bör också tilläggas att socialberedningens förslag om psykiskt störda lagöverträdare byggde på en princip som blev hårt kritiserad. Mot den bakgrunden blev en omarbetning av förslaget i denna del nödvändig.
Utskottet kan för sin del mer allmänt uttala förståelse för synpunkterna i motion So41. Det står enligt utskottets uppfattning klart att en hearing inte alltid kan eller bör ersätta ett regelrätt remissförfarande och att användandet av förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i fråga i mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan är det aktuella förslaget resultatet av ett mångårigt utredningsarbete, där frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare granskats ur alla upptänkliga vinklar.
Sammantaget anser utskottet att befogad kritik inte kan riktas mot förfarandet med en hearing i detta fall. Utskottet anser att frågan om särskild utskrivningsprövning inte behöver utredas ytterligare före riksdagens ställningstagande.
Inte heller i övrigt torde ytterligare utredning krävas.
När det gäller de här aktuella lagöverträdarna kan utskottet dela socialministerns uppfattning att den rättspsykiatriska vården bör fortgå så länge det, till följd av den psykiska störning hos lagöverträdaren som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, finns risk att han återfaller i brott av allvarligt slag. Vården bör inte heller upphöra så länge det annars med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat med rättspsykiatrisk vård.
Utskottet konstaterar först att i här aktuella fall måste en avvägning göras mellan de rent medicinska förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som gör sig gällande. Utskottet anser för sin del att förutsättningarna för upphörande av vård som är förenad med särskild utskrivningsprövning jämte det särskilda förfarandet, där åklagaren ges en betydelsefull uppgift att bevaka skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till motion So41 i denna del.
Frigång
Enligt regeringsförslaget får chefsöverläkaren besluta om frigång inom sjukhusområdet också i de fall det finns en dom på särskild utskrivningsprövning.
I motion So42 hävdas att detta är en olämplig ordning. Rymningar inträffar ofta vid frigång, anför motionärerna och kräver skärpta regler.
Patientens möjlighet att vistas utanför vårdavdelningen bestäms av hans tillstånd och rutinerna vid sjukhuset. I sista hand avgörs frågan av chefsöverläkaren.
När det gäller patienter med särskild utskrivningsprövning framhåller socialministern (s. 307) att det är särskilt angeläget att det sker en noggrann prövning innan patienten ges möjlighet att på egen hand vistas inom sjukhusområdet men utanför avdelningen. Det måste också förutsättas att sådana patienter tas in på vårdenheter med tillräcklig grad av säkerhet för att rymningar skall kunna förhindras.
Utskottet delar denna bedömning. Enligt utskottets uppfattning faller det sig också naturligt att vistelser utanför vårdavdelningen men inom sjukhusområdet betraktas som ett inslag i vården som chefsöverläkaren bestämmer om.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat yrkande i motion So42.
Underrättelse till målsäganden
Enligt regeringsförslaget (se 28 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård) skall målsäganden i vissa fall underrättas om att patienten skrivs ut eller får permission. Förslaget avser patienter med särskild utskrivningsprövning. Någon motsvarande regel föreslås inte för det fall patienten rymmer.
I motion So42 kritiseras detta förhållande. Motionärerna framhåller att chefsöverläkaren rimligen är den som först får kännedom om rymningen och som därmed har möjlighet att snabbast underrätta målsäganden.
Bakom förslaget i propositionen ligger överväganden om olika sekretessfrågor.
Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Undantag görs i 2 § för beslut av bl.a. utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden. I propositionen aviseras i sistnämnda hänseende en följdändring i sekretesslagen som torde komma att innebära att förvaltningsdomstols beslut i motsvarande fall blir offentligt. Detta är för övrigt en naturlig följd av offentlighetsprincipen vid domstol (jfr 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och 12 kap. 4 § andra stycket andra meningen sekretesslagen).
Vid särskild utskrivningsprövning beslutar domstol om permission och utskrivning. Sådana beslut blir alltså offentliga och målsäganden kan utan hinder av sekretessen underrättas. -- Här bortses från att länsrätten har möjlighet att beträffande viss patient överlämna till chefsöverläkaren att besluta om permission. I sådana fall gäller sjukvårdssekretessen. Målsäganden kan emellertid underrättas enligt 28 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård.
I fråga om rymning ställer saken sig något annorlunda eftersom det här saknas ett domstolsbeslut eller särskild reglering och sjukvårdssekretessen i princip gäller. Av visst intresse här är att chefsöverläkaren har möjlighet att, enligt 27 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, anlita bistånd av polismyndighet t.ex. för att återföra en patient som lämnat vårdinrättningen utan tillstånd. Även hos polismyndighet gäller dock sekretess i ifrågavarande ärenden, se 7 kap. 19 § första stycket p. 2 sekretesslagen. Sekretessen gäller om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen får emellertid enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen brytas om det är nödvändigt för att polisen skall kunna fullgöra sin uppgift; i det här fallet att skydda målsäganden.
Det sagda innebär sammantaget, som framgår av propositionen, att det ligger mer i linje med regleringen i sekretesslagen att underrättelse om rymning sker genom polismyndigheten än genom chefsöverläkaren. Med utgångspunkt i den nuvarande regleringen bör sålunda den lösning som förordas i propositionen väljas.
Utskottet vill emellertid tillägga att den föreslagna ordningen leder till tidsutdräkt som med en annan reglering inte skulle uppstå. Samtidigt är det i hög grad önskvärt att målsäganden snabbt underrättas om en rymning. Utskottet vill erinra om att, så som regleringen byggts upp, en förutsättning för underrättelseskyldighet är att det föreligger ett beslut om särskild utskrivningsprövning, som bara får meddelas vid risk för återfall i allvarlig brottslighet. Att som görs i propositionen för särskilt brådskande fall hänvisa till BrBs bestämmelser om nöd (24 kap. 4 § BrB) kan inte anses tillfredsställande.
Utskottet förutsätter därför för sin del att denna fråga får en lösning i samband med den översyn av sekretesslagen som blir en följd av ett bifall till förslagen i propositionen. Utskottet förutser därvid också ett tillägg till 28 § lagen om rättspsykiatrisk vård.
Justitieutskottet föreslår med dessa uttalanden att socialutskottet avstyrker bifall till motion So42 i denna del och godtar förslaget i propositionen.
Huvudmannaskapet för rättspsykiatriska undersökningar
I propositionen föreslås att rättspsykiatriska undersökningar skall kunna utföras såväl vid inrättningar inom hälso- och sjukvården som vid särskilda (statliga) undersökningsenheter. Vid de förstnämnda inrättningarna skall även rättspsykiatrisk vård kunna ges. Samtidigt understryks att det är sjukvårdshuvudmännens skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård även till dem som vårdas enligt lagen om rättspsykiatrisk vård (normaliseringsprincipen, se JuU 1974:2 s. 34 f).
Som redan inledningsvis framgått har regeringen härutöver nyligen lagt fram en proposition om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. (prop. 1990/91:120). Förslaget i den propositionen går ut på att staten även fortsättningsvis skall ha ett huvudmannaansvar för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten men att sjukvårdshuvudmännen ges möjlighet att driva undersökningsverksamhet på entreprenad enligt särskilt avtal med staten.
I motionerna So32, So33, So38, So39, So40 och So506 förordas utifrån delvis olika utgångspunkter att huvudmannaskapet för undersökningsverksamheten alltjämt skall vara statligt. I motionerna So40 och So41 begärs att frågan skall utredas vidare.
Utskottet vill först slå fast att det väsentliga som utskottet ser det är att undersökningarna utförs med hänsyn till de krav rättssäkerheten ställer. Häri lägger utskottet bl.a. att undersökningarna fyller det syfte som anges i lagstiftningen, att de utförs av personal med tillräcklig kompetens och att de slutförs inom den lagstadgade tidsfristen.
Utskottet vill erinra om att utskottet tidigare uttalat att de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar inte kan accepteras (se JuU 1987/88:3 och JuU 1986/87:1y). En orsak till de långa väntetiderna har, som framgår av propositionen (s. 495 f) varit anhopningen av undersökningsfall och brist på läkare. En annan starkt bidragande orsak har varit svårigheterna att bereda dem som redan undersökts och dömts till vård plats på de psykiatriska klinikerna. Under väntetiden har dessa patienter upptagit plats på undersökningsenheterna.
Med anledning av utredningskravet i motionerna So40 och So41 konstaterar utskottet att frågan om organisationen av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och överväganden vid flera olika tillfällen från mitten av 1970-talet (se prop. s. 496). Utskottet anser det inte rimligt att låta saken utredas på nytt.
Justitieutskottet föreslår därför att socialutskottet avstyrker bifall till motionerna So40 och So41 i här behandlade delar.
Regeringsförslaget öppnar möjlighet för en samordning av rättspsykiatrisk undersökning och rättspsykiatrisk vård; en ordning som såvitt utskottet kan bedöma erbjuder stora fördelar. Härigenom blir det möjligt att i större utsträckning än nu tillgodose behovet av psykiatrisk vård hos lagöverträdare samtidigt som sjukvårdshuvudmännen får anledning att organisera verksamheten på ett effektivt sätt. Genom förslaget tillgodoses också kravet på statligt huvudmannaskap -- staten behåller huvudansvaret för undersökningsverksamheten. På detta sätt motverkas risken att den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten blir ett lågprioriterat område inom hälso- och sjukvården. Mer allmänt vill utskottet här också inskärpa vikten av att undersökningsverksamheten tillförs tillräckliga resurser.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att rättspsykiatriska undersökningar är en medicinsk verksamhet som, i likhet med andra undersökningar, t.ex. barnpsykologiska utredningar i vårdnadsmål, syftar till att ge domstolen ett bedömningsunderlag. Från rättssäkerhetssynpunkt torde det sakna betydelse om undersökningsläkaren är anställd av staten eller av sjukvårdshuvudmannen. Enligt utskottets mening saknas det -- särskilt som det även framgent förordas ett statligt huvudmannaansvar -- anledning att på grund av överväganden från denna synpunkt ifrågasätta förslaget i propositionen.
Utskottet kan alltså ansluta sig till den ordning som föreslås.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till propositionen i denna del avstyrker bifall till motionerna So32, So33, So38, So39, So40 och So506.
Den rättspsykiatriska undersökningen
Enligt regeringsförslaget skall en rättspsykiatrisk undersökning få utföras i syfte att ta reda på om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller om det finns medicinska förutsättningar för att ge honom rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild utskrivningsprövning, som brottspåföljd.
Om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning får den misstänkte inte dömas till fängelse. Att gärningen begåtts under sådan påverkan är en förutsättning för att en dom på rättspsykiatrisk vård skall få förenas med särskild utskrivningsprövning.
En (fullständig) rättspsykiatrisk undersökning skall i princip bara krävas före en dom på rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I andra fall skall det vara tillräckligt med en läkarundersökning enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål. En sådan undersökning skall göras av specialist i rättspsykiatri. Något hinder mot att i de sistnämnda fallen förordna om rättspsykiatrisk undersökning föreslås inte.
I motion Ju13 görs invändningar mot förslaget. Motionärerna anser att varje dom på rättspsykiatrisk vård skall föregås av en rättspsykiatrisk undersökning.
En bärande tanke i regeringsförslaget är att möjligheterna att utnyttja andra former av utredning om den misstänktes psykiska tillstånd än rättspsykiatriska undersökningar tas till vara så långt det går. En annan tanke är att den medicinska undersökningen inte skall göras mer omfattande eller bedrivas mer ingående än som är nödvändigt för att tillgodose domstolarnas behov (se prop. s. 498 f). Det är också, anförs det i propositionen, från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att en så ingripande undersökning som det här handlar om bara genomförs när det är helt nödvändigt.
Det behövs med andra ord en avvägning mellan behovet av utredning och intresset att inte i onödan göra ett sådant ingrepp i den misstänktes personliga integritet som en rättspsykiatrisk undersökning innebär.
Mot den bakgrunden anser utskottet att det faller sig naturligt att, som regeringen föreslår, begränsa den obligatoriska användningen av rättspsykiatriska undersökningar till de fall där den ifrågasatta påföljden är mest ingripande för den tilltalade.
Utskottet vill erinra om att rättspsykiatrisk undersökning även framdeles ofta kommer att erfordras även i vissa andra fall, bl.a. för att klarlägga om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Om så skulle vara fallet är fängelsepåföljd utesluten.
I övriga fall, där det i första hand handlar om att bedöma den misstänktes behov av psykiatrisk vård, bör det många gånger vara tillräckligt med en enklare undersökning. En sådan ordning ansluter också väl till vad som gäller för intagning för psykiatrisk tvångsvård enligt lagen om sådan vård. I sammanhanget vill utskottet erinra om att en lagöverträdare som döms till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning skall skrivas ut från vården när vårdbehov inte längre föreligger. Några sådana skärpta förutsättningar för utskrivning som gäller när domstolen förordnat om särskild utskrivningsprövning föreligger alltså inte här. Mot den bakgrunden kan utskottet tillstyrka regeringsförslaget.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till propositionen i denna del avstyrker bifall till nu behandlat yrkande i motion Ju13.
Övrigt
Enligt regeringsförslaget skall den nuvarande terminologin för psykisk sjukdom m.m. i LSPV och BrB bytas ut mot begreppet allvarlig psykisk störning.
Enligt propositionen innebär det föreslagna uttryckssättet en anpassning till vedertagen medicinsk terminologi. Det nya begreppet innebär vidare, anförs det, en viss minskning av den grupp lagöverträdare som kan särbehandlas i förhållande till vad som nu gäller enligt BrB.
I motionerna So41 och So42 har det riktats invändningar mot den nya terminologin.
Utskottet konstaterar att frågor om medicinsk terminologi ligger utanför utskottets beredningsområde, och utskottet avstår från att yttra sig närmare i denna fråga. Utskottet konstaterar emellertid också att det framstår som i flera hänseenden lämpligt och ändamålsenligt att det sjukdomsbegrepp som ligger till grund för psykiatrisk tvångsvård görs enhetligt. Den nuvarande regleringen med något olika sjukdomsbegrepp i vårdlagstiftningen respektive regleringen i BrB bör alltså tas bort.
Utskottet kan också redan nu slå fast att utskottet inte har några principiella invändningar mot en inskränkning av den grupp lagöverträdare som kan särbehandlas.
Till sist noterar utskottet att en i proposition 1990/91:80 föreslagen ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar kan behöva beaktas vid ställningstagande till lagförslag 5 i detta ärende.
Stockholm den 26 mars 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s), Kjell Ericsson (c) och Birgit Henriksson (m).
Avvikande meningar
1. Domstolsprövning m.m.
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "I och för sig" och slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:
Dessa problem skulle, som socialministern påpekar, kunna lösas genom en utbyggnad av nämndorganisationen, och utskottet anser inte att de skäl som anförs häremot i propositionen är tillräckligt tungt vägande. Det finns nämligen ytterligare skäl som talar för att den nuvarande ordningen behålls. Enligt utskottets mening måste det i prövningen ges utrymme för en bedömning grundad på en sammanvägning av bl.a. medicinska och sociala faktorer som utskrivningsnämnden är väl skickad att göra. Sådana krav tillgodoses inte i tillräcklig utsträckning i regeringsförslaget, och det innebär att rättssäkerheten sätts i fara. Härtill kommer de praktiska problem det kan medföra att föra över prövningen till länsrätterna och inte minst kraftigt ökade handläggningskostnader.
Sammantaget förordar utskottet att den nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden behålls. Behovet av ett ökat samhällsskydd bör tillgodoses genom att också åklagaren ges möjlighet att överklaga utskrivningsnämnds beslut.
Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram lagförslag som tillgodoser vad som nu sagts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört med anledning av motionerna So35, So42, So539 och So500 i här behandlade delar.
2. Experter i domstolen
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser för det fall riksdagen inte ansluter sig till avvikande mening 1 att den del av utskottets yttrande som börjar med "Mot den här" och slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser emellertid att det när det gäller psykiatrisk tvångsvård handlar om mer komplicerade bedömningar än vad som är fallet när det gäller andra former av administrativa frihetsberövanden. Den ordning med sakkunniga som föreslås i propositionen är enligt utskottets mening inte tillräcklig för att tillgodose de höga krav på tillgång till medicinskt psykiatriskt kunnande som bör ställas. Utskottet delar lagrådets uppfattning att förvaltningsdomstolarna bör kompletteras med psykiatrisk expertis i ifrågavarande mål. Regeringen bör få i uppdrag att komplettera lagförslaget i detta hänseende.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
3. Experter i domstolen
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Mot den här" och slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att bedömningen av om behov föreligger av psykiatrisk vård är av en annan svårighetsgrad än som är fallet vid andra typer av administrativa frihetsberövanden. Skriftliga läkarintyg i länsrätterna är därför inte tillräckliga när det gäller beslut om psykiatrisk tvångsvård. Länsrätterna måste därför tillföras psykiatrisk kompetens för att nödvändiga kompletteringar av det skriftliga materialet och en helhetsbedömning av personens situation skall kunna göras.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag som tillgodoser vad som nu sagts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen med anledning av motionerna So32 och So42 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
4. Utredning av särskild utskrivningsprövning m.m.
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Sammantaget anser" och slutar med "i denna del" bort ha följande lydelse:
Sammantaget kommer utskottet fram till att frågan om särskild utskrivningsprövning -- som till sin natur inte är okomplicerad -- är av sådan principiell vikt att det inte är lämpligt att avstå från ett remissförfarande av sedvanlig omfattning. Utskottet kan alltså ställa sig bakom kravet i motion So41 på ytterligare beredning av frågan om särskild utskrivningsprövning. Utskottet förutsätter att ett sådant arbete hinns med under innevarande år och att riksdagen alltså kan föreläggas ett bättre underbyggt förslag i sådan tid att ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.
Det bör ankomma på regeringen att ombesörja vad utskottet nu förordat.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört.
5. Frigång
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion So42" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är detta emellertid inte tillräckligt. En större hänsyn måste tas till att de patienter det här gäller har bedömts som farliga -- en förutsättning för särskild utskrivningsprövning är ju att det finns risk för återfall i allvarlig brottslighet. Här behövs alltså en skärpning av bestämmelserna. En väg skulle kunna vara att frågan om frigång i princip prövas av länsrätten i samma ordning som gäller för permissioner och utskrivning och att chefsöverläkaren först därefter får besluta tillåta utevistelse utan övervakning. Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag till kompletteringar i nu berört hänseende.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört.
6. Underrättelse till målsäganden
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet förutsätter" och slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:
Strängt taget är lösningen i regeringsförslaget oacceptabel, och utskottet vill understryka att hänsynen till målsäganden kräver att chefsöverläkaren utan vidare överväganden kan underrätta henne när det behövs. Denna fråga bör regleras i samband med den översyn av sekretesslagen som blir en följd av ett bifall till förslagen i propositionen. Utskottet förutser därvid även ett tillägg till 28 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård. Ett lagstiftningsuppdrag i enlighet med här uppdragna riktlinjer bör ges till regeringen.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört.
7. Utredning om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Med anledning" och slutar med "So506" bort ha följande lydelse:
Utskottet måste alltså konstatera att frågor om organisationen av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och överväganden vid flera olika tillfällen sedan mitten av 1970-talet. Utskottet kan också med beklagande konstatera att många frågor trots detta lämnas obesvarade i propositionen och att saken därför kräver ytterligare beredning. Det gäller t.ex. frågor om rättspsykiatrins organisation och resursbehov samt olika personalfrågor.
Mot den angivna bakgrunden saknas det anledning för utskottet att nu göra uttalanden om huvudmannaskapet för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast för riksdagen lägga fram den utredning som krävs för ett ställningstagande till regeringsförslaget i denna del.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna So32, So33, So38, So39, So40, So41 och So506 i här behandlade delar.
8. Utredning om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
Göthe Knutson, Göran Ericsson och Birgit Henriksson (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Med anledning" och slutar med "och So506" bort ha följande lydelse:
Utskottet måste alltså konstatera att frågor om organisationen av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och överväganden vid flera olika tillfällen sedan mitten av 1970-talet. Utskottet kan också med beklagande konstatera att många frågor trots detta lämnas obesvarade i propositionen och att saken därför kräver ytterligare beredning. Det gäller som framhålls bl.a. i motion So40 t.ex. frågor om rättspsykiatrins organisation och resursbehov och olika personalfrågor.
När det gäller förslaget om en samordning av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten med den rättspsykiatriska vården vill utskottet emellertid redan nu, i likhet med vad som anförs bl.a. i motionerna So38 och So40, slå fast att detta förslag knappast skulle medföra några fördelar. Snarare måste förslaget mer allmänt ses som en halvmesyr, tillkommet i ett försök att samtidigt tillgodose motstridiga uppfattningar. Starka rättssäkerhetsskäl talar enligt utskottets uppfattning för en ordning med staten som huvudman för undersökningsverksamheten, och utskottet förordar en sådan ordning.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag för riksdagen som tillgodoser vad som nu anförts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört med anledning av här behandlade delar av motionerna So32, So33, So38, So39, So40, So41 och So506.
9. Huvudmannaskapet för rättspsykiatriska undersökningar
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Regeringsförslaget öppnar" och slutar med "och So506" bort ha följande lydelse:
Regeringsförslaget öppnar för en samordning av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten med den rättspsykiatriska vården. Utskottet kan emellertid inte se att detta skulle skulle medföra fördelar som väger upp nackdelarna. Ur den aspekt som väger tyngst, nämligen rättssäkerheten, står det helt klart att ett regelrätt statligt huvudmannaskap är att föredra, och utskottet förordar en sådan ordning.
Det sagda innebär att utskottet anser att 5 § första stycket förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning bör ha följande lydelse: "Rättspsykiatriska undersökningar utförs vid särskilda statliga undersökningsenheter. Fördelningen av rättspsykiatriska undersökningar mellan olika enheter sker enligt föreskrifter som regeringen beslutar."
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen med avslag på propositionen i denna del antar justitieutskottets förslag till lydelse av 5 § första stycket förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning.
10. Den rättspsykiatriska undersökningen
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Mot den" och slutar med "motion Ju13" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill emellertid också betona att ett annat starkt rättssäkerhetsintresse är att tvångsvård som brottspåföljd bara kommer till stånd när det är klarlagt att vårdbehov verkligen föreligger. Utskottet ifrågasätter möjligheten av att göra en tillräckligt säker medicinsk bedömning utan en rättspsykiatrisk undersökning och anser att möjligheten till läkarundersökning enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål bör utmönstras. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag i här aktuella delar. Utskottet förutsätter att ett sådant arbete hinns med under innevarande år och att riksdagen alltså kan föreläggas ett förslag enligt här angivna riktlinjer i sådan tid att ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört.
11. Den rättspsykiatriska undersökningen
Krister Skånberg (mp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Mot den" och slutar med "motion Ju13" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill emellertid också betona att ett annat starkt rättssäkerhetsintresse är att tvångsvård som brottspåföljd bara kommer till stånd när det är klarlagt att vårdbehov verkligen föreligger och ifrågasätter att läkarundersökning enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål ger en tillräckligt säker medicinsk bedömning. I alla händelser måste det införas en ovillkorlig rätt för den misstänkte att få till stånd en rättspsykiatrisk undersökning i de fall en läkarundersökning eljest kommer i fråga. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag i här aktuella delar. Utskottet förutsätter att ett sådant arbete hinns med under innevarande år och att riksdagen alltså kan föreläggas ett förslag enligt här angivna riktlinjer i sådan tid att ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad justitieutskottet nu anfört.
12. Allvarlig psykisk störning
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp) och Kjell Ericsson (c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "kan särbehandlas" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan också redan nu slå fast att utskottet inte har några principiella invändningar mot en inskränkning i den grupp lagöverträdare som kan särbehandlas. Utskottet ifrågasätter emellertid om den valda terminologin på ett tillräckligt tydligt sätt pekar ut de lagöverträdare som kan ifrågakomma för särbehandling, och utskottet anser att också andra lösningar, t.ex. sådana som anges i motionerna So41 och So42, bör övervägas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionerna 2 Proposition 1990/91:58 2 Proposition 1990/91:100 bil. 7 3 Proposition 1990/91:120 3 Motionerna 3 Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:58 och remitterade till socialutskottet 3 Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:120 7 Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990 8 Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991 10 Motion väckt med anledning av proposition 1990/91:58 och överflyttad från justitieutskottet 11 Utskottet 11 Psykiatrins utveckling och resurser 11 Utskottets bedömning 15 Proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. 17 Bakgrund 17 Propositionsförslaget i huvuddrag 18 Den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård 19 Regleringen av psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare (rättspsykiatrisk vård) 20 Psykiatrisk vård i frivilliga former genom intagning på en sjukvårdsinrättning för intagna i kriminalvårdsanstalt m.fl. 21 Straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträdare 21 Det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda lagöverträdare 22 Frågan om avslag på proposition 1990/91:58, m.m. 23 Lag om skydd för dementa 24 Psykiatrisk tvångsvård (den allmänna regleringen) 26 Förutsättningar för tvångsvård 26 Begreppet allvarlig psykisk störning 28 Omgivningsskyddet30 Intagning för tvångsvård 32 Beslut om omhändertagande 33 Oberoendekravet 34 Intagningsbeslutet 36 Begränsade vårdtider 37 Konvertering 39 Innehållet i tvångsvård 43 Behandlingen av patienten 43 Isolering och fastspänning 46 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning 48 Rapporteringsskyldighet om användande av tvångsåtgärder 50 Stödperson 52 Domstolsprövning 54 Domstolsorganisationen 56 Psykiatrisk kompetens vid domstolsförfarandet 61 Chefsöverläkarens överklagningsrätt 63 Viss följdändring i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård 64 Rättspsykiatrisk vård -- psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare 65 Förutsättningarna för vård 65 Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område, m.m. 66 Regler om försöksutskrivning 66 Underrättelse till målsäganden 68 Bestämmelser om frigång 70 Vårdens upphörande 71 Vissa frågor som är gemensamma för lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård 73 Vårdorganisationen för särskilt vårdkrävande patienter 73 Tvångsvård på enskilt vårdhem 78 Rättspsykiatriska undersökningar 80 Bakgrund 80 Proposition 1990/91:58 84 Propositionerna 1990/91:100 och 1990/91:120 85 Motionerna 87 Socialutskottets bedömning 94 Övriga lagförslag i proposition 1990/91:58, m.m. 103 Hemställan 105 Reservationer111 Särskilda yttranden123 Bilaga 1: I proposition 1990/91:58 framlagda lagförslag125 Bilaga 2: Av utskottet framlagda förslag till ändring i lagförslagen i proposition 1990/91:58159 Bilaga 3: Av utskottet framlagt lagförslag165 Bilaga 4: Justitieutskottets yttrande 1990/91:JuU3y166 Till s. 25 7 §2 Uppgifter som enligt den upphävda lagen har ålegat överläkaren och vårdchefen hos omsorgsstyrelsen skall utföras av tjänstemän som landstingskommunen eller kommunen utser. Beslut som enligt den upphävda lagen skulle ha fattats av beslutsnämnden skall i stället fattas av utskrivningsnämnd enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Till s. 31 18 §3 Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam 1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages, 2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt, 3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, 4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort eller om vägran att tills vidare godkänna ett utländskt körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas eller när omhändertagande beslutas enligt 23 § körkortslagen (1977:477), Till s. 36 4 § 1 Vid behandling av häktad skall hänsyn tagas till hans hälsotillstånd. Häktad som bedöms behöva hälso- och sjukvård eller som begär att läkare skall tillkallas, skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om ej sådan undersökning uppenbarligen är obehövlig. Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart det kan ske. Får hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården kännedom om att en häktad lider av sådan smittosam sjukdom som enligt smittskyddslagen (1988:1472) utgör en samhällsfarlig sjukdom, skall chefen för förvaringslokalen underrättas om detta, om det behövs med hänsyn till fara för att smittan skall spridas. Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart det kan ske. Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård ges i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Får hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården kännedom om att en häktad lider av sådan smittsam sjukdom som enligt smittskyddslagen (1988:1472) utgör en samhällsfarlig sjukdom, skall chefen för förvaringslokalen underrättas om detta, om det behövs med hänsyn till fara för att smittan skall spridas.