Processrättsliga frågor
Betänkande 1993/94:JuU4
Justitieutskottets betänkande
1993/94:JUU04
Processrättsliga frågor
Innehåll
1993/94 JuU4
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1993 och som rör olika processrättsliga frågor.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats åtta reservationer (nyd).
I ärendet föreligger ett yttrande från försvarsutskottet, bilaga.
Motionerna
1992/93:Ju204 av Lars Moquist och Ulf Eriksson (nyd) vari yrkas att riksdagen föranstaltar om sådan ändring i lagstiftningen angående övervakningskameror att endast videoinspelad kameraövervakning kräver tillstånd.
1992/93:Ju217 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppgifter till socialnämnd vid utredning om barn.
1992/93:Ju219 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrad lagstiftning för att underlätta narkotikabekämpningen.
1992/93:Ju302 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för målsäganden att åtala och föra processen om åklagaren avböjer att åtala.
1992/93:Ju405 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationsskyldighet för domstol vad gäller vissa personer som fällts för brott.
1992/93:Ju411 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot den som medvetet uteblir från rättegång.
1992/93:Ju420 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna för rekrytering av nämndemän bör ändras så att det blir en jämnare åldersfördelning i domstolen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den som fyllt 60 år inte bör få tjänstgöra som nämndeman i domstol,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna måste ändras så att yngre nämndemän tjänstgör i ungdomsmål i enlighet med vad som förordas i motionen.
1992/93:Ju421 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för en särskild ungdomsdomstol.
1992/93:Ju638 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för ett system med omvänd bevisbörda i fråga om rattfylleri och andra gärningar där bilen fungerat som ett "brottsverktyg".
1992/93:Ju704 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen rörande polisens tvångsmedel vid insatser mot den brottsliga hanteringen av narkotika vid gatulangningen.
1992/93:Ju705 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förutsättningslöst pröva frågan om ändrade forumregler i 10 kap. rättegångsbalken, innebärande att mål kan överflyttas till annan domstol om särskilda skäl föreligger.
1992/93:Ju706 av Lennart Hedquist och Rosa Östh (m, c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning för att förbättra polisens arbetsmöjligheter.
1992/93:Ju707 av Kenneth Lantz och Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens störningsverksamhet.
1992/93:Ju708 av Ingrid Andersson och Anita Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att endast en domstol behandlar ärenden om barn.
1992/93:Ju710 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att presentera ett nytt nämndemannainstitut för domstolarna i syfte att komma åt problemet med de politiska utnämningarna av nämndemän.
1992/93:Ju712 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för häktning i syfte att finna lämplig påföljd för den misstänkte eller att få fram annan lämplig brottsavhållande åtgärd.
1992/93:Ju713 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna för offentlighet vid domstolarna och medborgarnas rätt och möjlighet att följa rättegångar direkt eller via media, t.ex. radio och TV, måste ses över i syfte att vidga informationsfriheten.
1992/93:Ju714 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett system till skydd för vittnen och andra uppgiftslämnare vilket går ut på att den som vittnar eller lämnar uppgifter rörande vissa typer av allvarlig brottslighet, exempelvis narkotikabrott, terrorism, organiserad brottslighet med internationell anknytning, får rätt att göra det anonymt och att hans identitet inte får röjas för den tilltalade eller annan som inte kan anförtros uppgiften.
1992/93:Ju716 av Sinikka Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om delgivningar i den summariska processen.
1992/93:Ju812 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av reglerna för återlämnande av beslagtagna varor som har samband med brottslig verksamhet.
1992/93:Ju821 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att målsäganden, brottsoffret, ges en starkare ställning under förundersökningen och i domstolsprocessen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regelsystemet förändras med inriktning på att brottet mera skall ses som en sak mellan förövaren och offret än mellan åklagaren och gärningsmannen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det i rättegångsbalken införs en bestämmelse som går ut på att målsäganden, brottsoffret, i hela rättsprocessen skall behandlas med aktning för sitt människovärde och mötas med medkänsla och förståelse,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att ge målsäganden, brottsoffret, större möjligheter att föra process.
1992/93:Ju829 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av en utredning i syfte att förbättra domstolarnas, åklagarnas och polisernas möjligheter att i varje enskilt fall följa principerna om saklighet och opartiskhet samt att behandla lika fall lika,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rättegångsreglerna bör ses över i syfte att minska åklagarens bevisbörda och jämna ut bevisläget i brottmålsprocessen till förmån för brottsoffret,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett system där den tilltalades passivitet, felaktiga uppgifter eller lögner tillmäts större betydelse än i dag och att sådana förhållanden kan inverka på bedömningen av målet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett system som går ut på att domstolen får ställa krav på att den tilltalade skall vara aktiv i processen och föra fram egen bevisning för invändning som han gör eller andra påståenden som han för fram om han vill att domstolen skall beakta påståendet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att generellt tillmäta målsägandens uppgifter ett större bevisvärde än i dag,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett system som innebär att såväl målsäganden som den tilltalade får höras under ed i domstolen, dvs. vid straffansvar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pröva ett system med ombytta roller i fråga om bevisningen, exempelvis för rattfylleristen som kört ihjäl ett barn eller för den som uppenbarligen förfogar över stöldgods,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för aktiv processledning med utredningsskyldighet hos domstolen i syfte att motverka godtycke och öka rättssäkerheten och rättstryggheten för brottsoffret.
1992/93:Ju830 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att stärka målsägandens, brottsoffrets, inflytande i straffprocessen.
1992/93:Ju831 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att målsägandens rätt att utverka åtal bör bli föremål för särskild utredning.
1992/93:Ju836 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa större möjligheter att frihetsberöva ungdomar fr.o.m. 15 år i utredningssyfte,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i större utsträckning samordna rättsväsendet och socialtjänsten.
1992/93:Ju837 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att polisen tillåts använda bättre och säkrare spaningsmetoder,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillåta hemlig avlyssning (buggning),
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillåta fjärrstyrd dold övervakningskamera för personspaning.
1992/93:Ju843 av Knut Wachtmeister (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vidgad elektronisk övervakning i banker.
1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelningen av ansvaret mellan socialtjänsten och kriminalvården för ungdomar som begår brott,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av den rättsliga regleringen av polisens arbetsmetoder.
1992/93:A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillåtelse av buggning och bevisprovokation som polisiära spaningsmetoder.
1992/93:K22 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av regeländringar så att polisen på ett lagligt sätt kan dölja sitt ägande av fordon som används i spaningsverksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det skapas förutsättningar så att kroppsvisitation kan användas i större utsträckning än för närvarande.
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner med anknytning till processrättsliga frågor. Motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1993.
Övervakningskameror
I motion Ju204 (nyd) begärs att lagen om övervakningskameror ändras så att endast kameraövervakning med videoupptagning blir tillståndspliktig. I motion Ju843 (m) anförs att det bör övervägas att låta bankerna använda övervakningskameror även utanför banklokalerna.
Bakgrund
Lagen (1990:484) om övervakningskameror trädde i kraft den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:119, JuU34, rskr. 320) och ersatte då lagen (1977:20) om TV-övervakning.
Syftet med lagstiftningen är att ge enskilda ett skydd mot integritetskränkningar som sker med hjälp av apparatur som innebär särskilda risker för detta. En grundläggande princip är att övervakning av enskilda med TV-kamera inte får ske utan deras vetskap och att det krävs tillstånd för att få övervaka utrymmen som används av allmänheten.
Lagen om övervakningskameror omfattar TV-kameror och andra optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för personövervakning (1 §). Enligt lagen krävs tillstånd av länsstyrelsen för att få använda en övervakningskamera som är uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde (4 § första stycket). Vissa undantag från tillståndskravet finns; bl.a. får polisen eller den som är räddningsledare under viss kortare tid ha en övervakningskamera uppsatt på det angivna sättet. Förutsättningen är att användningen av kameran är oundgängligen nödvändig vid en olyckshändelse eller överhängande fara för en olyckshändelse eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (4 § andra stycket).
Tillstånd får meddelas bara om sökanden kan anses ha ett befogat intresse av att använda en övervakningskamera och detta intresse inte lika väl kan tillgodoses på något annat sätt (5 § första stycket). Vidare skall vid tillståndsgivningen alltid prövas vilken betydelse övervakningen kan ha för enskildas personliga integritet. Om man därvid kan konstatera att en kameraövervakning endast skulle ha ringa betydelse skall tillstånd ges. I dessa fall görs ingen prövning av syftet med övervakningen (5 § andra stycket).
I de fall däremot då riskerna för integritetskränkning inte kan bedömas som ringa skall syftet med övervakningen vägas mot integritetsintresset, och tillstånd ges endast om syftet med övervakningen bör ges företräde framför intresset av att värna enskildas personliga integritet (5 § tredje stycket). Det skall här vara fråga om intresset att förebygga brott eller att förhindra olyckor eller andra syften som kan jämföras med dessa intressen.
Tillstånd får förenas med rätt att bevara de bilder som tas upp av kameran, om sökanden av särskilda skäl har behov av detta (6 §). Som exempel kan nämnas en bank eller annan penninginrättning som kan vara beroende av att få bevara bilder från upptagningar av inträffade rån e.d.
Affärslokaler inom detaljhandeln liksom bank- och postlokaler i allmänhet hör till den kategori som faller under 5 § andra stycket förutsatt att utrustningen endast medger en allmän övervakning och inte tillåter närbilder eller annan mer närgången granskning. Även områden i anslutning till porttelefoner skall kunna ges tillstånd enligt andra stycket under förutsättning att kameran inte medger övervakning av områden som används för allmän trafik.
Områden som används för allmän trafik anses däremot falla utanför andra stycket, eftersom risken för integritetsintrång vid övervakning av sådana områden i allmänhet får anses vara påtaglig.
Enligt praxis är det endast polisen och Vägverket som, i trafikövervakande syfte, ges tillstånd för TV-övervakning på områden för allmän trafik. För områden utanför banklokaler medges i dag inte tillstånd till TV-övervakning.
Utskottets bedömning
Av ovanstående redogörelse framgår att syftet med gällande lagstiftning är att ge enskilda skydd mot integritetskränkningar. Kravet på tillstånd har tillkommit för att garantera integritetsskyddet.
Införandet av lagen om övervakningskameror innebar, i förhållande till vad som tidigare gällt, att integritetsskyddet för den enskilde stärktes, bl.a. genom att tillståndskravet utvidgades. Vid riksdagsbehandlingen, (1989/90:JuU34), uttalade utskottet bl.a. sin tillfredsställelse över lagförslagets förstärkning av integritetsskyddet. Denna förstärkning medför dock nya avgränsningsproblem av den typ som aktualiseras i motion Ju843. Enligt utskottets mening bör frågor härom tas upp i lämpligt sammanhang. Utskottet anser inte att några inskränkningar av integritetsskyddet nu bör övervägas och avstyrker bifall till motionerna Ju204 och Ju843.
Polisens arbetsmetoder
Buggning och övervakning med dold kamera
I motion Ju837 (nyd) anförs att polisen måste få bättre och säkrare spaningsmetoder, t.ex. i form av avlyssning med dold mikrofon, s.k. buggning, och övervakning med dold kamera. Även i motion A444 (m) anförs att polisen måste få använda sig av buggning.
Avlyssning med dold mikrofon är i dag inte tillåtet. Det grundläggande skyddet mot hemlig avlyssning finns i 2 kap. 6 § regeringsformen (RF). Detta skydd kan inskränkas endast genom lag. I 4 kap. 9 a § brottsbalken (Brb) stadgas att den som gör sig skyldig till olovlig avlyssning medelst tekniskt hjälpmedel kan dömas till böter eller fängelse högst två år. Angående tillämpligheten av bestämmelserna om nöd i 24 kap. 4 § Brb anför SÄPO-kommittén i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet (s. 158) att dessa bör vara tillämpliga även beträffande hemlig avlyssning (se även (SOU 1982:63) Polislag, och Svea hovrätts dom 1993-03-27, DB 32).
Beträffande övervakning med dold kamera, dvs. med fjärrstyrd kamera, finns inget skydd i RF. Optisk övervakning är inte heller kriminaliserad i Brb.
Bestämmelser som reglerar övervakningskameror finns, som ovan framgått, i lagen om övervakningskameror som trädde i kraft den 1 juli 1990. Denna lagstiftning reglerar dock användningen av övervakningskameror i helt andra sammanhang.
I regeringens proposition 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor behandlades bl.a. ett utredningsförslag om införande av buggning och dold TV-övervakning. Justitieministern anförde därvid bl.a. att de argument som utredningen framfört för att införa dessa tvångsmedel inte hade övertygat henne om att dessa metoder var försvarliga med hänsyn till de invändningar som kunde riktas mot dem (s. 59). Justitieministern ansåg därför inte att dessa spaningsmetoder skulle införas i polisarbetet och något förslag i den delen lades inte fram. Utskottet delade justitieministerns uppfattning (1988/89:JuU25).
När det gäller säkerhetspolisens (SÄPO) arbetsmetoder behandlades frågan om användning av dold mikrofon och dold kamera i SÄPO-kommitténs slutbetänkande. Enligt kommitténs förslag skall hemlig avlyssning med dold mikrofon och övervakning med fjärrstyrd kamera tillåtas som arbetsmetoder för SÄPO. Kommittén föreslår en reglering som nära anknyter till regleringen i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i brottmål.
Vid remissbehandlingen av slutbetänkandet framfördes i vissa avseenden kritik mot kommitténs förslag.
I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 30) uttalade departementschefen bl.a. att SÄPO-kommitténs förslag om hemlig teknisk avlyssning och om användning av övervakningskameror i den brottsutredande verksamheten bör bedömas i belysning också av den ytterst snabba tekniska utveckling som äger rum på teleområdet och hur denna förhåller sig till reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Hon anförde vidare att frågan dessutom har anknytning till frågan om en eventuell permanentning av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i brottmål. Enligt departementschefen borde ett slutligt ställningstagande i dessa frågor i vart fall avvakta att vissa pågående rättegångar slutförts (se ovannämnda dom från Svea hovrätt).
SÄPO-kommitténs förslag är alltjämt under beredning inom Justitiedepartementet. Det fortsatta beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet förutsätter att regeringen snarast lägger fram ett förslag för riksdagen. Utskottet avstyrker därför bifall till yrkandena i motionerna Ju837 och A444 i dessa delar.
Spaningsfordon
I motion K22 (nyd) anförs, i anledning av ett uttalande av JO (nr 1845-1988), att polisen bör ges lagliga möjligheter att dölja sin äganderätt till fordon som används i spaningsverksamhet.
I SÄPO-kommitténs slutbetänkande, liksom i JO:s ovannämnda uttalande, konstateras att polisen ibland i sin spaningsverksamhet har behov av att registrera t. ex. ett fordon på någon annan än den rätte innehavaren. Enligt SÄPO-kommittén är detta en fullt acceptabel spaningsmetod. SÄPO-kommittén konstaterar samtidigt att utgångspunkten beträffande olika spaningsmetoder dock alltid måste vara att olagligheter inte kan godtas (s. 153).
I ovannämnda JO-uttalande ställde sig JO kritisk till att polisen använt aktiebolagsformen för att dölja det rätta ägarförhållandet. JO uttalade vidare att även en registrering av fordon på olika privaträttsliga subjekt för att dölja statens äganderätt inte är förenlig med bilregisterkungörelsens regler och straffbestämmelsen om osant intygande.
Utskottet, som utgår ifrån att regeringen har frågorna under uppsikt, finner inte anledning att föreslå några åtgärder med anledning av motionen. Utskottet avstyrker bifall till motion K22 i denna del.
Bevisprovokation
I motion A444 (m) anförs att det bör bli möjligt för polisen att använda sig av bevisprovokation som spaningsmetod.
Frågor om bevisprovokation har behandlats bl.a. i den s.k. SPANARK-rapporten Narkotikaspaning och underrättelseförfarande år 1980 (se även JuU 1981/82:38), i polisberedningens betänkande (SOU 1982:63) Polislag, och i Narkotikakommissionens PM nr 5 1983 samt i olika uttalanden från JO och JK.
Någon lagreglering som förbjuder bevisprovokation finns inte. När det gäller polisens arbete kan dock hänvisas till de principer som kommer till uttryck i 8 § polislagen och i 23 kap. 12 § rättegångsbalken (RB) samt till förarbetena till polislagen.
Vad gäller tillåtligheten av bevisprovokation har Justitieombudsmannen (JO) vid flera tillfällen uttalat att provokativa åtgärder måste handhas med största restriktivitet och urskillning och att huvudregeln är att sådana åtgärder endast får tillgripas i grova brottmål eller när synnerliga skäl i övrigt gör detta motiverat (se bl.a. JO 1973 s. 91, JO 1977/78 s. 105 och s. 126 f).
Utskottet som inte finner skäl att föreslå riksdagen att göra något uttalande i frågan avstyrker bifall till motion A444 i denna del.
Frågor om tvångsmedel
Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation
I flera motioner tas upp frågor om tvångsmedel. I motionerna Ju219 (fp), Ju704 (c), Ju706 (m, c), Ju707 (kds), Ju846 (s) och K22 (nyd) anförs att reglerna om husrannsakan och kroppsvisitation inte medger att polisen kan arbeta effektivt vid bekämpning av bl.a. narkotikabrott. Motionärerna efterlyser en översyn av den gällande regleringen. I motion Ju812 begärs att reglerna om återlämnande av beslagtaget gods skall ändras.
I 27 och 28 kap. rättegångsbalken regleras möjligheterna att vid förundersökning i brottmål använda bl.a. beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. Bestämmelser om tvångsmedel vid förundersökning finns också i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Bestämmelser om tvångsmedel finns även i ett stort antal andra lagar, t.ex. i polislagen (1984:387) och i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.
Reglerna om beslag i 27 kap. RB innebär i korthet att föremål, som kan antas ha betydelse för utredningen om ett brott eller som har avhänts någon genom brott eller som har förverkats på grund av brott, får tas i beslag. Åtgärden får företas även om enbart böter är stadgat för brottet. Beslag får ske inte bara hos den som är misstänkt utan hos vem som helst.
Undersökningsledare, åklagare eller rätten och, i vissa fall, polisman får besluta om beslag. När det inte längre finns skäl för ett beslag skall det hävas och det beslagtagna skall då återlämnas.
Reglerna om husrannsakan och kroppsvisitation finns i 28 kap. RB. Om det förekommer anledning att anta att ett brott på vilket kan följa fängelse har förövats får husrannsakan företas för att eftersöka föremål som är underkastat beslag eller för att eljest utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet. Särskilda bestämmelser gäller för husrannsakan hos annan än den som är skäligen misstänkt. Förordnande om husrannsakan får meddelas av undersökningsledare, åklagare eller rätten och i vissa fall av en polisman.
Förutsättningarna för kroppsvisitation är desamma som för husrannsakan. Kroppsvisitation får endast vid synnerliga skäl avse annan än den som är skäligen misstänkt för brottet.
Reglerna i 27 och 28 kap. RB kvarstår i huvudsak oförändrade sedan rättegångsbalkens tillkomst. Reglerna har varit föremål för en enda större översyn. År 1978 tillkallades en kommitté för att se över tvångsmedelsregleringen vid förundersökning i brottmål. Kommitténs huvudförslag om en särskild tvångsmedelslag (SOU 1984:54) ledde inte till lagstiftning. Däremot infördes på förslag av kommittén en uttrycklig reglering i rättegångsbalken (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313) av den s.k. proportionalitetsprincipen. En sådan regel infördes bl.a. vid beslag (27 kap. 1 § tredje stycket) och husrannsakan (28 kap. 3 a §).
På senare tid har vissa av reglerna om beslag, husrannsakan och kroppsvisitation på nytt varit föremål för översyn. I proposition 1993/94:24 med förslag till ändrade regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning, m.m. har bl.a. reglerna om kroppsvisitation blivit föremål för översyn ur vissa aspekter. Bl.a. föreslås en ny definition av begreppet kroppsvisitation. I Åklagarutredningen -90 (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende, i Telelagsberedningens betänkande (SOU 1992:70) Telelag och i Datastraffsutredningens betänkande (SOU 1992:110) Information och den nya InformationsTeknologin har också föreslagits vissa ändringar i reglerna om beslag och husrannsakan.
År 1991 beslutade regeringen (dir. 1991:52) om en översyn av den rättsliga regleringen av polisens befogenheter för att förhindra brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet, innefattande bl.a. polislagens bestämmelser om kroppsvisitation och husrannsakan. Utredningen tog namnet Polisrättsutredningen.
I tilläggsdirektiv (dir. 1993:33) den 18 mars 1993 gav regeringen Polisrättsutredningen i uppdrag att se över behovet av att ändra rättegångsbalkens regler om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Detta skedde mot bakgrund bl.a. av att kritik framförts som tyder på att reglerna i dag antingen kan anses svårtillämpade eller inte tillräckligt beaktar moderna förhållanden. Bl.a. har Riksdagens ombudsmän, Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen pekat på behov av en översyn av reglerna. Kritik har också, särskilt från polishåll, framförts mot att tvångsmedelsreglerna i vissa fall fått en alltför restriktiv tolkning, vilket enligt polisen varit till men för en effektiv brottsbekämpning. Översynen, som i princip inte skall omfatta de delar som nyligen varit föremål för översyn, skall bl.a. ta upp regelsystemet vid hävande av beslag och rekvisitet skälig misstanke vid husrannsakan.
Polisrättsutredningen lade i juni 1993 fram ett delbetänkande, SOU 1993:60, och fortsätter nu sitt arbete, i enlighet med tilläggsdirektiven, med reglerna i RB om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt de regler i polislagen som har nära samband med dessa. Utredningens uppdrag beräknas vara slutfört senast den 1 december 1994.
Genom det pågående utredningsarbetet och ovannämnda proposition får motionsönskemålen i motionerna Ju219, Ju704, Ju706, Ju707, Ju846 och K22 i nu aktuella frågor anses tillgodosedda, och utskottet avstyrker därför bifall till dem. Med hänsyn till beredningsläget avstyrker utskottet även bifall till motion Ju812.
Häktning
I motion Ju712 (nyd) förordas en utvidgning av häktningsinstitutet för att göra det möjligt att, ej blott tillfälligt, frihetsberöva en misstänkt i avvaktan på utredning om lämplig påföljd för denne.
De tre häktningsgrunder som finns i dag är risk för avvikande, försvårande av utredningen eller återfall i brott. En förutsättning är att det är fråga om ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver.
Vid beslut om häktning brukar rätten också fatta beslut om den personutredning som skall göras i målet så att denna utredning skall vara klar till huvudförhandlingen. Det finns alltså med den ordning som gäller i dag möjlighet att till huvudförhandlingen få in de uppgifter som behövs för att kunna bestämma lämplig påföljd, om den tilltalade skulle befinnas skyldig.
Någon anledning att utvidga häktningsgrunden på det sätt som föreslås i motionen finns inte. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju712.
I sammanhanget vill utskottet dock erinra om möjligheten att med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) omhänderta ungdomar för utredning. Till den frågan återkommer utskottet nedan.
Nämndemän
I två motioner tas frågor om nämndemän upp.
I motion Ju420 (nyd) anförs dels att det behövs en jämnare ålderssammansättning bland nämndemännen och att en åldersgräns vid 60 år bör införas, dels att nämnden i ungdomsmål bör bestå av nämndemän under 21 år eller i vart fall av en majoritet av ungdomar. I motion Ju710 (nyd) begärs en utredning angående sättet att utse nämndemän.
Utskottet har under senare år vid många tillfällen behandlat frågor om ersättning till och rekrytering av nämndemän, senast i årets betänkande om anslag till rättshjälp (JuU26). Utskottet har också flera gånger betonat vikten av lekmannamedverkan i dömandet och betydelsen av att få en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren (se JuU 1984/85:25, 1989/90:JuU24, 1990/91:JuU27 och 1991/92:JuU19 med där gjorda hänvisningar).
I utskottets budgetbetänkande angående anslag till rättshjälp m.m. år 1991 (1990/91:JuU27) anförde utskottet bl.a. att begränsningen av arvodet till nämndemännen medförde svårigheter att få till stånd den allsidiga sammansättning som utskottet flera gånger tidigare efterlyst. Utskottet fann detta otillfredsställande och ville därför ha en översyn av ersättningsnormerna. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna. Domstolsverket (DV) har därefter på regeringens uppdrag utarbetat en rapport (1992:4) med en redovisning och analys av olika faktorer som påverkar rekryteringen och sammansättningen av nämndemannakåren. Av rapporten framgår bl.a. att kvinnor och unga är underrepresenterade och att samhällsvetenskapligt och administrativt verksamma personer är överrepresenterade. Det framgår vidare att det främst är tre faktorer som påverkar rekryteringen, nämligen valsystemet, tjänstgöringsförhållandena och ersättningsnormerna.
Enligt DV:s bedömning är det valsystemet som är den utslagsgivande faktorn. Valsystemet innebär att nämndemännen rekryteras från en begränsad krets. Oftast är det endast ett fåtal nämndemän som skall utses inom kretsen. Av rapporten framgår att de rekryterande organen upplever en viss konflikt mellan lagens krav på en allsidig sammansättning och den djupt rotade uppfattningen att en nämndeman bör besitta en viss erfarenhet och helst även ha en del specialkunskaper inom domstolens målområde. Ett ytterligare förhållande som försvårar rekryteringen är att nämndemannauppdraget uppfattas ömsom som ett hedersuppdrag med hög status och ömsom som ett icke-politiskt uppdrag med låg status. Detta får till följd att äldre nämndemän ogärna avgår och att yngre politiskt aktiva personer ogärna åtar sig uppdraget.
Beträffande nämndemännens tjänstgöringsförhållanden gör DV den distinktionen att dessa inte har lika stor betydelse för rekryteringen av nämndemän som för sammansättningen av nämnderna i praktiken. Yngre yrkesverksamma nämndemän har av naturliga skäl svårt att åta sig mer tidskrävande mål eller att tjänstgöra med kort varsel.
Vad avser ersättningsnormernas betydelse för rekryteringen av nämndemän konstateras att denna har ökat i takt med det stigande missnöjet med ersättningarnas storlek. Om ersättningsnormerna inte ändras finns det enligt DV:s bedömning stor risk att yrkesverksamma nämndemän avsäger sig sina uppdrag och att det blir svårare att rekrytera sådana nämndemän som förlorar ekonomiskt på uppdraget. DV anser också att ändrade ersättningsnormer i viss utsträckning skulle kunna påverka nämndemannakårens sammansättning vad avser yrken i riktning mot större allsidighet, även om ersättningsnormerna i det sammanhanget är en mindre tungt vägande faktor än valsystemet.
I årets betänkande om anslag till rättshjälp m.m. behandlade utskottet bl.a. ett flertal motioner (s) med önskemål om höjning av nämndemännens ersättning. Utskottet uttalade då att behov finns av förbättrad ersättning till nämndemännen men konstaterade samtidigt att det i dag saknas ekonomiskt utrymme för detta (1992/93:JuU26 s. 20).
Tidigare undersökningar har visat att nämndemannakåren varit markant äldre än befolkningen i övrigt (se Ds Ju 1981:20 Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m., DV Rapport 1986:4 och DV Rapport 1989:2). Den 1 januari 1989 avskaffades den övre åldersgränsen, 70 år, för valbarhet till nämndemannauppdrag (prop. 1987/88:138, JuU38). Under hösten 1988 nyvaldes samtliga nämndemän med tillämpning av de nya bestämmelserna.
Av ovannämnda DV Rapport 1989:2, Nämndemannakårens sammansättning, framgår att nämndemännen fortfarande var genomsnittligt betydligt äldre än befolkningen i övrigt och att gruppen äldre nämndemän, över 65 år, dessutom hade blivit äldre efter 70-årsgränsens avskaffande. De nyvalda nämndemännen var dock väsentligt yngre än den totala nämndemannakåren. DV konstaterade att förutsättningar hade skapats för en bredare rekrytering till nämndemannauppdraget genom de ändrade reglerna för val av nämndemän. Enligt DV fanns dock en viss tröghet i systemet genom att många äldre nämndemän valde att kvarstå vid en neddragning av antalet nämndemannaplatser.
Av DV Rapport 1992:4, Rekrytering av nämndemän -- Förslag till nya ersättningsnormer, framgår att en viss breddning av åldersfördelningen inom nämndemannakåren har skett under perioden 1989--1992, även om det är fråga om mycket små förändringar. Nämndemannakåren har totalt sett blivit något yngre. Dock noteras att 1992 års undersökning visar en väsentligt lägre andel nyutsedda nämndemän i den yngsta åldersklassen och en klart högre andel nyutsedda nämndemän i de äldsta åldersklasserna jämfört med förhållandena vid 1989 års undersökning. Den tidigare tendensen mot en föryngring har alltså mattats. När det gäller de äldre nämndemännen har nämndemannakåren dock blivit mer representativ jämfört med befolkningen som helhet. Andelen nämndemän över 65 år uppgick år 1990 till 22 %, vilket i stort sett överensstämde med motsvarande andel av befolkningen som var 24 %.
Regeringen tillsatte i april 1993 en utredning, Domstolarna och domarnas ställning inför 2000-talet (dir. 1993:47). Enligt direktiven skall utredningen kartlägga behovet av att stärka domarnas ställning och lämna förslag till inriktning av det fortsatta utredningsarbetet. Som exempel på frågor som är aktuella i sammanhanget nämns bl.a. nämndemännens ställning. Enligt direktiven skall utredningen förutsättningslöst granska det svenska nämndemannainstitutet. En fråga som därvid bör belysas är möjligheten att utse nämndemän på annat sätt än genom direkta val av politiska församlingar. Utredningen skall redovisas före utgången av juni 1994.
Det pågående utredningsarbetet bör avvaktas, och utskottet vill för sin del framföra att också frågan om en övre åldersgräns för nämndemän på nytt bör aktualiseras. Utskottet förutsätter att detta sker utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju420 i denna del och till motion Ju710.
Beträffande frågan om nämndens sammansättning i ungdomsmål vill utskottet erinra om bestämmelsen i 10 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) vari stadgas att om det i ett mål mot den som inte fyllt 21 år finns anledning att döma till annat än böter så skall för tjänstgöring företrädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom.
Ungdomsbrottskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott bl.a. att nämnd alltid skall ingå i rätten när ett ungdomsmål avgörs och att det i nämnden, om hinder inte möter, skall ingå åtminstone en nämndeman som har särskild insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom. En liknande ordning föreslås för handläggningen av ungdomsmål i hovrätten.
Det pågående beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju420 i denna del.
Barn och ungdomar
Uppgift ur polisregistret
I motion Ju217 (s) anförs att möjlighet saknas för socialnämnd att få uppgift ur polisregistret när socialnämnden utreder frågan om ett barn skall omhändertas med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
I sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud mot att lämna ut allmänna handlingar. Sekretesslagen slår fast principen att sekretess gäller även mellan myndigheter. De intressekonflikter som kan uppkomma mellan sekretessintressena å ena sidan och myndigheternas informationsbehov å den andra sidan har lösts genom bestämmelser i 14 kap. sekretesslagen om undantag från sekretessen. Enligt 14 kap. 1 § hindrar sekretessen inte att uppgifter lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av en lag eller en förordning. Sekretesslagen hindrar inte heller myndigheterna från att utväxla uppgifter i situationer där intresset av att uppgifterna lämnas ut har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda (14 kap. 3 §).
Föreskrifterna i 14 kap. gäller dock inte i fråga om sekretess som regleras i 7 kap. 17 § sekretesslagen. Enligt sistnämnda lagrum gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister eller polisregister för uppgift som har tillförts registret. Om utlämnande av sådan uppgift gäller i stället vad som är föreskrivet i lag om sådana register och i förordning som har stöd i sådan lag.
Enligt 21 § polisregisterkungörelsen (1969:38) meddelar polisstyrelse utdrag ur Rikspolisstyrelsens polisregister på framställning av socialnämnd bl.a. i ärende som rör åtgärder enligt LVU.
Den möjlighet som efterlyses i motionen finns således redan enligt gällande lagstiftning. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju217.
Handläggningen av mål om barn
I motion Ju708 (s) föreslås att frågor om omhändertagande av barn enligt LVU och frågor om överflyttande av vårdnad enligt föräldrabalken (FB) skall handläggas vid endast en domstol och inte som nu av förvaltningsdomstol resp. av allmän domstol.
Domstolsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet ingående behandlat frågan om arbetsfördelningen mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. I anslutning till motionsönskemålet vill utskottet nämna att Domstolsutredningen bl.a. föreslagit att verkställigheten av avgöranden om vårdnad och umgänge med barn skall handläggas av tingsrätterna i stället för av länsrätterna. Härigenom skulle tingsrätten komma att besluta även om verkställigheten av nyssnämnda beslut, vilket ligger i linje med motionsönskemålet. Domstolsutredningens förslag har remissbehandlats och är för närvarande föremål för fortsatt beredning.
Regeringen har genom beslut den 14 oktober 1993 tillsatt en kommitté med uppgift att bl.a. utreda frågan om handläggning av vårdnadstvister (dir. 1993:120).
Det fortsatta beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju708.
Ungdomsdomstol
I motion Ju421 (nyd) föreslås en utredning om förutsättningarna för en särskild ungdomsdomstol där ungdomar tjänstgör som domare, åklagare och försvarare i ungdomsmål.
Utskottet anser för sin del att brottmålsprocessen, i likhet med andra processer, ställer särskilda krav på aktörerna. Det kan således inte komma i fråga, särskilt inte i ungdomsmål, att frångå kraven på utbildning och kompetens hos domare, åklagare och försvarare. Motion Ju421 bör enligt utskottets mening inte föranleda någon åtgärd från utskottets sida, och den avstyrks.
Frihetsberövande av ungdomar
I motion Ju836 (nyd) anförs att det bör finnas möjlighet att frihetsberöva ungdomar i avvaktan på utredning om lämpliga åtgärder. I motionen framhålls vidare vikten av att samordna rättsväsende och socialtjänst. I motion Ju846 (s) anförs att ansvaret för ungdomar under 18 år som begår brott skall ligga på socialtjänsten och inte hos kriminalvården.
Motioner gällande frihetsberövande av ungdomar har utskottet behandlat flera gånger tidigare (1987/88:JuU36 s. 23, 1989/90:JuU29 s. 23, 1990/91:JuU19 s. 14, 1991/92:JuU24 s. 16 och 1992/93:JuU24 s. 13--14). Utskottet har därvid avstyrkt bifall till motionerna, dels med hänvisning till de möjligheter som finns i LVU till omedelbart omhändertagande och övervakning och kontroll av den unge, dels till Ungdomsbrottskommitténs pågående arbete med en översyn av det allmännas insatser vid brott av unga.
Ungdomsbrottskommittén överlämnade i juni 1993 sitt betänkande (SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott, Del A. Kommitténs huvuduppgift har varit att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet är väl avvägda när det gäller de unga lagöverträdarna och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras. Kommittén har därvid bl.a. haft till uppgift att se över frågan om det är möjligt att åstadkomma snabbare ingripanden vid brott av unga och att överväga behovet av ändring av reglerna om häktning och bestämmelserna om omedelbart omhändertagande enligt LVU.
Kommittén anför i sitt betänkande att det inte finns något behov av att generellt öka möjligheterna till frihetsberövande av unga som är misstänkta för brott. Däremot anser kommittén att det finns ett behov av att utöka möjligheterna till frihetsberövande av unga lagöverträdare i åldern 15--17 år som, under en relativt kort tidsperiod, begår brott i stor omfattning, dvs. när det finns risk för fortsatt brottslig verksamhet. Enligt kommittén bör man dock inte införa ett nytt institut för frihetsberövande av ungdomar utan i stället anpassa häktningsreglerna efter de ungas särskilda förhållanden. Kommittén föreslår att den som har fyllt 15 men inte 18 år skall få häktas om det finns särskilda skäl för häktning på grund av risk för fortsatt brottslig verksamhet. I dag krävs "synnerliga skäl" enligt 7 § LUL. För att häktning skall få ske vid flyktfara och kollusionsfara skall alltjämt krävas synnerliga skäl. Det krav som ställs upp i 24 kap. 4 § RB på att det skall vara uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas på annat sätt för att häktning skall få ske, föreslås stå kvar oförändrat. Blir den unge t.ex. omhändertagen enligt LVU och placerad på särskilt ungdomshem, föreligger regelmässigt betryggande övervakning. För att undvika skadliga följder av frihetsberövandet föreslås den utvidgade möjligheten till häktning bli kombinerad med en föreskrift att den unge, om inte synnerliga skäl föreligger, under verkställigheten av häktningsbeslutet skall vara placerad på ett särskilt ungdomshem.
När det gäller samordning mellan rättsväsende och socialtjänst anförs i betänkandet bl.a. att samarbetet mellan myndigheterna, främst mellan polis och socialtjänst, måste förbättras. Utredningen föreslår att det vid alla polismyndigheter skall finnas speciellt avdelade polismän som är ansvariga och särskilt lämpade för arbetet med unga lagöverträdare och att det vid varje åklagarmyndighet bör finnas särskilda åklagare som handlägger mål mot unga lagöverträdare med särskild kompetens för uppgiften. Vidare föreslås att särskilda ungdomshandläggare inom socialtjänsten avdelas för arbetet med de unga lagöverträdarna och att de om möjligt ingår i en central ungdomsgrupp. Det föreslås också att det i LUL införs en bestämmelse om att polisen genast skall underrätta socialnämnden när någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för ett brott på vilket kan följa fängelse.
Ungdomsbrottskommitténs betänkande är för närvarande föremål för remissbehandling. Remisstiden utgår den 30 november 1993. Den fortsatta beredningen bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju836 i nu aktuella delar.
Beträffande frågan om ansvaret för ungdomar som begår brott konstaterar kommittén att socialtjänsten har det övergripande ansvaret för barn och ungdom som far illa och riskerar att utvecklas ogynnsamt. Kommitténs uppfattning är dock att socialtjänstens roll som en hjälpande och stödjande instans bör renodlas i största möjliga utsträckning. Kommittén anser därför att överlämnande till särskild vård inom socialtjänsten inte skall vara en straffrättslig påföljd utan ersättas med villkorlig dom och skyddstillsyn, vilka påföljder särskilt skall anpassas för ungdomar och i vissa fall förenas med föreskrift om samhällstjänst, samt med en ny tidsbestämd påföljd benämnd särskild tillsyn. Kommittén föreslår således att stadgandet i 31 kap. 1 § BrB om överlämnande till vård inom socialtjänsten skall upphävas. Kommittén betonar dock att socialnämndens ovannämnda övergripande ansvar skall ligga fast även om ingripanden mot brott skall vara en uppgift för rättsväsendet.
När det gäller brottslig verksamhet som särskild indikation för att vård skall få beslutas enligt 3 § LVU föreslås det tillägget att ett brott för vilket den unge är delgiven misstanke inte får läggas till grund för tvångsvård enligt LVU så länge förundersökning pågår eller misstanken annars är föremål för prövning.
Som ovan angivits bör det fortsatta beredningsarbetet avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju846 i denna del.
Åklagarens bevisbörda
I motion Ju829 (nyd) anförs att åklagarens bevisbörda på senare år blivit för stor och att åklagarens bevisbörda därför måste minskas.
I motionen ges olika förslag till hur denna minskning av bevisbördan skulle kunna gå till. Bl.a. föreslås att målsägandens uppgifter skall tillmätas ett större bevisvärde än i dag, att målsäganden och den tilltalade skall höras under ed och att domstolen skall vara mer aktivt utredande. I vissa fall bör man också, enligt motionen, låta den tilltalade bevisa sin oskuld, t.ex. i vissa rattfyllerimål och i mål angående häleri.
Även i motion Ju638 (nyd) framförs uppfattningen om omvänd bevisbörda i rattfyllerimål.
Utskottet behandlade frågan om åklagarens bevisbörda under hösten 1992 i betänkandet om processrättsliga frågor, 1992/93:JuU6, s. 6--7, till vilket här hänvisas. Utskottet avstyrkte då, främst med hänvisning till principen om den fria bevisprövningen, bifall till liknande motionsyrkanden. Utskottet har nu ingen annan uppfattning än den som där redovisades. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju829 och till motion Ju638 i denna del.
Målsägandefrågor
I fyra motioner, Ju302 (nyd), Ju821 (nyd), Ju830 (nyd) och Ju831 (nyd), tas frågor om målsägandens ställning upp.
I motionerna anförs att målsägandens ställning på olika sätt måste stärkas. Bl.a. föreslås att brottet skall ses som en sak i första hand mellan förövaren och offret och att målsäganden på samma sätt som en åklagare skall ha rätt att föra talan inför domstol. Det föreslås vidare att det i RB införs en bestämmelse om att målsäganden skall mötas med medkänsla och förståelse.
I RB stadgas att det är allmän åklagare som för talan om brott som hör under allmänt åtal. Under allmänt åtal hör alla brott som inte uttryckligen är undantagna därifrån. Vissa brott fordrar angivelse av målsäganden. Om åklagaren beträffande ett sådant s.k. angivelsebrott beslutar att inte väcka åtal har målsäganden rätt att själv väcka åtal, s.k. enskilt åtal.
Om en åklagare har väckt allmänt åtal har målsäganden rätt att biträda åtalet och han har också rätt att i högre rätt fullfölja talan. Om åklagaren lägger ner det allmänna åtalet har målsäganden rätt att överta åtalet. En målsägande har också rätt att väcka talan om ansvar för vissa brott, t.ex. förtal och förolämpning. Regleringen finns i 20 kap. RB.
Utskottet som inte finner skäl att initiera någon ändring av ovanstående regler avstyrker bifall till yrkandena i motionerna Ju302, Ju821 och Ju831 i dessa delar.
FN har i en rapport, Declaration of Basic Principles of Justice for Victims of Crime and Abuse of Power, Report of the Third Committee A/Res/40/881, angivit vilka grundläggande rättsprinciper som skall gälla för brottsoffer. Däri sägs bl.a. att offer bör behandlas med medkänsla och respekt och att de skall ha rätt till rättsordningens skydd och få gottgörelse på ett snabbt, rättvist och lättillgängligt sätt.
Justitiedepartementet har i promemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i blickpunkten kartlagt behovet av ytterligare insatser för brottsoffer och föreslagit vissa åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning.
I promemorian behandlas bl.a. målsägandens ställning under förundersökning och rättegång. Enligt promemorian bör reglerna om målsägandens deltagande i rättegångar inte ändras utan andra vägar bör sökas för att stärka dennes ställning i processen. Här föreslås bl.a. ökat personligt stöd och juridisk hjälp och information.
I promemorian anförs vidare bl.a. att krav på målsäganden om ett större aktivt deltagande i processen kan upplevas som en ytterligare påfrestning i en redan svår situation. Promemorian har remissbehandlats och förslagen har nyligen presenterats i en lagrådsremiss.
Ärendets fortsatta beredning bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna Ju821 och Ju830 i nu aktuella delar.
I sammanhanget kan nämnas att regeringen nyligen lagt fram en proposition (1993/94:26) i vilken föreslås bl.a. en utvidgning av rätten till målsägandebiträde.
När det gäller önskemålet om att brottet skall ses som en sak mellan förövaren och offret har utskottet nyligen avslagit motioner med liknande innehåll (1993/94:JuU25). Utskottet avstyrker bifall till motion Ju821 även i denna del.
Att målsäganden skall bemötas med medkänsla och respekt är en självklarhet. Något behov av att i RB särskilt ange hur målsäganden skall bemötas finns dock inte. Utskottet avslår motion Ju821 i denna del.
Anonymitet för vittnen
I motion Ju714 (nyd) anförs att vittnen och andra uppgiftslämnare bör få vara anonyma inför den tilltalade i mål som gäller allvarlig brottslighet, t.ex. narkotikabrott och terrorism.
Frågan om anonymitet för vittnen och målsägande behandlades utförligt av utskottet under hösten 1992 i betänkandet om processrättsliga frågor, 1992/93:JuU6 s. 7--10, till vilket här hänvisas. Utskottet uttalade då bl.a. att det inte är möjligt att genomföra någon genomgripande ändring av gällande principer om parts insyn i de förhållanden som kan läggas till grund för en domstols eller myndighets avgörande. Utskottet hänvisade också till det då pågående arbetet inom Justitiedepartementet med en översyn av vilka uppgifter om t.ex. vittnen och målsäganden som skall antecknas i förundersökningsprotokollet.
Justitiedepartementet har i promemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i blickpunkten behandlat frågan om anonymitet för vittnen och målsägande. I promemorian anförs bl.a. att det inte kan komma i fråga att undanhålla den misstänkte uppgifter om namnet på ett vittne eller en målsägande. Den lösning som föreslås i promemorian är i stället att den tilltalade inte automatiskt skall få kännedom om samtliga personuppgifter. Det föreslås bl.a. att uppgifter om ålder, yrke och bostadsadress inte skall delges den tilltalade när stämningsansökan delges och efterfrågas vid förhör inför rätten endast om det behövs. Promemorian har remissbehandlats och är nu föremål för fortsatt beredning.
Det bör tilläggas att Europadomstolen i två avgöranden avvisat möjligheten att använda anonyma vittnen under hänvisning till att den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inte tillåter detta. I Fri- och rättighetskommitténs delbetänkande (SOU 1993:40) Fri- och rättighetsfrågor, del A, föreslås att konventionen skall införlivas med svensk lag. En proposition väntas under hösten.
Det saknas anledning för utskottet att frångå sitt tidigare ställningstagande. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju714.
Utevaro från domstolsförhandling
I motion Ju411 (m) pekas på de problem som uppstår när den tilltalade inte inställer sig till utsatt förhandling. I motionen anförs att det bör vara möjligt att döma den som uteblivit utan laga förfall.
I 46 kap. RB finns regler om vad som gäller om den tilltalade uteblir från huvudförhandling i brottmål. Bortsett från att rätten har möjlighet att utdöma utsatt vite, kalla på nytt vid förhöjt vite eller förordna om hämtning så är det möjligt att i vissa fall hålla huvudförhandling och avkunna dom i den tilltalades utevaro. Om saken kan utredas tillfredsställande får målet avgöras om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Beträffande fängelse gäller att denna påföljd bara får ådömas om den tilltalade tidigare har uteblivit från en förhandling. En förutsättning är dock att den tilltalade delgivits stämning och kallelse till förhandlingen i vederbörlig ordning.
För huvudförhandling i hovrätten gäller också, beträffande vadekärande, att utevaro från förhandlingen utan laga skäl medför att vadetalan förfaller (RB 51 kap. 19 §).
Utskottet kan konstatera att parters utevaro är ett betydande problem för domstolarna. Kostnaderna för inställda förhandlingar är höga. Den nuvarande regleringen uppfyller åtminstone delvis motionsönskemålet och utgör en lämplig avvägning mellan rättssäkerhetskraven och kraven på en en ändamålsenlig förhandlingsordning. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju411.
Offentlighet vid domstol
I motion Ju713(nyd) begärs en översyn av reglerna om offentlighet vid domstol i syfte att göra det möjligt med TV-utsändning från domstolsförhandlingar. Detta skulle, enligt motionen, bl.a. tillgodose medborgarnas behov av information.
Enligt 2 kap. 11 § andra stycket RF skall domstolsförhandling vara offentlig.
I 5 kap. RB regleras frågor om offentlighet vid domstol. I vissa fall kan domstolsförhandling hållas inför stängda dörrar. Det rör vissa typer av brott eller när viss personalia skall gås igenom. För övriga fall gäller bl.a. att det inte är tillåtet att fotografera i rättssalen (9 §). Skälet till detta är att det i allmänhet är störande för förhandlingen och dessutom utsätter t.ex. en tilltalad i brottmål för onödigt lidande. Detta förbud anses också gälla TV-inspelning.
Rätten kan, enligt 9 §, förbjuda att annan (än rätten) spelar in de förhör som hålls om det kan antas att en part skulle uppfatta inspelningen som integritetskränkande eller på annat sätt besvärande och detta kan bli till men för utredningen.
Utskottet, som inte finner skäl att initiera en översyn av offentlighetsreglerna i nu aktuellt avseende, avstyrker bifall till motion Ju713.
Delgivning i den summariska processen
I motion Ju716 (s) förordas en utvärdering av de ändringar i delgivningslagen (prop. 1990/91:11, JuU8, rskr. 90) som trädde i kraft den 1 februari 1991. I första hand bör, enligt motionen, undersökas hur delgivningar i den summariska processen skall kunna förenklas, t.ex. om s.k. förenklad delgivning kan användas även i den summariska processen.
Genom den nämnda ändringen i delgivningslagen infördes bl.a. en ny delgivningsform, s.k. förenklad delgivning.
Handläggningen av den summariska processen, betalningsföreläggande och handräckning, flyttades den 1 januari 1992 från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Förfarandet regleras i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (prop. 1989/90:85, JuU31, rskr. 311).
När kronofogdemyndigheten fått in, och tagit upp, en ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning skall myndigheten utfärda ett föreläggande för svaranden att yttra sig över ansökningen (29 §). Föreläggandet och en kopia av ansökningshandlingen skall delges svaranden.
Delgivning skall ske i enlighet med reglerna i delgivningslagen (1970:428). Ordinär delgivning sker genom att myndigheten skickar den handling som skall delges med posten eller överlämnar den med bud eller på annat sätt till den sökte. Som bevis för att delgivning skett begärs delgivningskvitto eller mottagningsbevis. Ordinär delgivning kan också, sedan ändringarna i delgivningslagen den 1 februari 1991, ske genom s.k. förenklad delgivning vilket innebär att den handling som skall delges skickas med posten till adressatens senast kända adress, utan krav på mottagningsbevis, och att myndigheten någon dag efteråt skickar ett meddelande om att handlingen sänts. Den sökte anses delgiven 14 dagar därefter. En förutsättning är att den sökte dessförinnan delgivits upplysning om att förenklad delgivning kan komma att användas. Förenklad delgivning kan alltså användas beträffande den som är medveten om att ett mål eller ärende är anhängigt vid domstolen eller myndigheten, t.ex. sökande, kärande eller svarande.
Eftersom särskilda krav måste ställas vid delgivning av handlingar som typiskt sett har mycket stor betydelse för mottagaren får förenklad delgivning inte avse stämningsansökningar eller andra handlingar varigenom ett mål eller ärende anhängiggörs (3 a §). Förenklad delgivning kan således inte användas för delgivning av ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning.
I propositionen 1990/91:11 förutskickades att ändringarna i delgivningslagen skulle bli föremål för utvärdering. Regeringen har genom beslut den 18 februari 1993 gett Domstolsverket i uppdrag att undersöka hur de nya reglerna slagit ut i praktiken. Enligt uppdraget skall Domstolsverket därvid bl.a. undersöka om syftet med de nya reglerna har uppnåtts, om de nya möjligheterna använts på det sätt som avsetts, om de nya reglerna är effektiva och rättssäkra samt om reglerna behöver ändras eller kompletteras. Undersökningen skall koncentreras till vissa domstolar och ett mindre antal andra myndigheter där delgivning är vanligt förekommande, bl.a. kronofogdemyndigheter. Uppdraget kommer enligt uppgift från Domstolsverket att redovisas under hösten 1993.
Den i motion Ju716 efterlysta utvärderingen pågår således. Motionsyrkandet är därmed tillgodosett och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Forumregler i tvistemål
I motion Ju705 (m) föreslås en prövning av om forumreglerna i 10 kap. RB kan ändras så att mål kan flyttas från en domstol till en annan om en av parterna har svårigheter att inställa sig, t.ex. på grund av hög ålder och sjukdom.
I 10 kap. RB finns regler om fördelningen av mål mellan domstolar av samma ordning, forumregler. Fördelningen bestäms i första hand av domstolarnas domkretsar. I kapitlet skiljs mellan fora vilka kan betecknas som allmänna och fora vilka kan betecknas som särskilda. Vid allmänt forum kan talan väckas utom i sådana fall som uttryckligen undantagits. Allmänt forum bestäms av svarandens hemvist eller -- i vissa fall -- av den ort där han uppehåller sig eller där han senast hade hemvist eller uppehåll.
Särskilda fora är antingen konkurrerande eller exklusiva. I det förra fallet har käranden valrätt mellan vissa bestämda fora. Med att ett forum är exklusivt menas att käranden kan få målet upptaget endast vid detta forum.
När både käranden och svaranden kan ha inflytande på en forumregels tillämpning brukar regeln betecknas som dispositiv. I tvistemål är de flesta fora dispositiva. Om målet har instämts i strid mot en dispositiv forumregel sker i princip avvisning endast om svaranden gör en foruminvändning. Forumregler över vilka svaranden inte har något inflytande brukar kallas indispositiva. I tvistemålsprocessen är det endast de exklusiva forumreglerna som även är indispositiva.
I 10 kap. 15 § RB stadgas att om ändring inträffar i förhållande som betingat domstolens behörighet sedan svaranden delgivits stämning är detta utan verkan, dvs. målet kan då inte flyttas till annan domstol.
För de fall då en part, eller ett vittne, har svårigheter att inställa sig vid domstolen finns olika lösningar i RB. Till att börja med kan en parts talan alltid föras genom ombud (12 kap. 1 §), och det är då inte alltid nödvändigt att även parten inställer sig personligen (11 kap. 5 §). Vidare kan vid huvudförhandling förhör med part i bevissyfte och vittnesförhör tas upp per telefon (43 kap. 8 § tredje stycket). Detta gäller under förutsättning att det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning enligt vanliga regler skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Slutligen finns även möjlighet till bevisupptagning utom huvudförhandling (36 kap. 19 § första stycket 1 och 2 och 37 kap. 3 §). Förhör med en part eller ett vittne får äga rum utom huvudförhandling 1) om det inte är möjligt för parten eller vittnet att infinna sig vid huvudförhandlingen eller 2) om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen. Det ankommer på rätten att besluta om en part eller ett vittne skall höras utom huvudförhandlingen, och rätten skall i varje enskilt fall med hänsyn till omständigheterna göra en bedömning av var förhöret skall äga rum så att det blir så effektivt och så billigt som möjligt.
Bestämmelserna i 36 kap. 19 § fick sin nuvarande lydelse år 1987 (prop. 1986/87:89, JuU31). Av propositionen (s. 180) framgår bl.a. att bestämmelsen i första stycket 1 framför allt avser den situationen att den som skall höras är varaktigt så svårt sjuk att han inte kan infinna sig till en huvudförhandling. Det framgår vidare att lagrummet helt skall motsvara vad som tidigare gällde. I den tidigare lydelsen angavs att förhör kunde äga rum utom huvudförhandling om ett vittne på grund av sjukdom, vistelse på annan ort eller av annan orsak var ur stånd att infinna sig vid huvudförhandlingen.
Utskottet anser, med hänvisning till ovan redovisade ordning, att det inte finns skäl att överväga någon ändring av forumreglerna i 10 kap. RB. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju705.
Personalkontroll
I motion Ju405 (m) tas frågan om personalkontroll upp. Motionären föreslår en snabbutredning om möjligheten att ålägga domstolarna informationsskyldighet gentemot arbetsgivare när en skyddsklassad person dömts för brott.
Personalkontroll innebär i korthet att vissa myndigheter och några företag, när det behövs i anställningsfrågor av betydelse för rikets säkerhet, kan inhämta upplysningar om en viss person från register som förs hos polisen, bl.a. från Säkerhetspolisens register.
Frågor om personalkontroll behandlades av utskottet senast i betänkandena 1987/88:JuU23 och 1989/90:JuU27. Utskottet avslog de då aktuella motionsönskemålen med hänvisning till SÄPO-kommitténs pågående arbete.
Utskottet har inhämtat yttrande från försvarsutskottet över det nu aktuella yrkandet, se bilaga.
Gällande rätt
I förordningen (1981:421) om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter (säkerhetsskyddsförordningen) finns grundläggande föreskrifter om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter.
Med säkerhetsskydd avses åtgärder som syftar till att förhindra att obehöriga får del av information som är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. Förordningen ålägger varje myndighet att svara för att det finns ett tillfredsställande säkerhetsskydd inom myndighetens verksamhetsområde. Enligt förordningen (2 §) finns det fem olika former av säkerhetsskydd; sekretesskydd, tillträdesskydd, infiltrationsskydd, information samt kontroll. Ansvaret för säkerhetsskyddet åvilar i första hand respektive myndighet.
Rikspolisstyrelsen och Överbefälhavaren har gemensamt utfärdat föreskrifter, anvisningar och allmänna råd om tillämpningen av säkerhetsskyddsförordningen (FA SÄK). I FA SÄK framhålls att personbedömning från säkerhetssynpunkt är ett viktigt led i infiltrationsskyddet och att sådan skall göras beträffande var och en som avses placeras i en tjänst eller på ett uppdrag som är av betydelse för rikets säkerhet. Underlag för personbedömningen är allmän personkännedom och personalkontroll.
Personalkontrollsystemet regleras huvudsakligen i personalkontrollkungörelsen (1969:446, omtryckt 1983:764). Kompletterande föreskrifter till kungörelsen har utfärdats av RPS (RPS FS 1985:9 och 10). Föreskrifter om personalkontroll finns också i upphandlingsförordningen (1986:366), vari föreskrivs att personalkontroll får göras i fråga om anställda och uppdragstagare hos företag, med vilka statsmyndigheter träffar avtal om upphandling som bör hemlighållas av hänsyn till rikets säkerhet.
Reglerna i personalkontrollkungörelsen innebär i huvudsak följande. Personalkontroll får företas av de organ som anges i kungörelsen, i huvudsak statliga myndigheter inom totalförsvaret men också vissa företag. Endast den som är placerad i s.k. skyddsklass får kontrolleras. Antalet skyddsklasser är tre, benämnda 1 A, 1 B och 2. Vilka tjänster som placeras i skyddsklass bestäms av regeringen eller, när det gäller skyddsklass 2, av vederbörande myndighet efter regeringens bemyndigande.
Uppgifter som lämnas ut i samband med personalkontroll hämtas bl.a. ur polisens person- och belastningsregister och Säkerhetspolisens register. Vilka uppgifter som får lämnas ut i ett konkret fall beror bl.a. på vilken skyddsklass som kontrollen avser. Den 1 oktober 1993 utvidgades omfattningen av de uppgifter som skall lämnas ut väsentligt avseende personer i skyddsklass 2 (SFS 1993:984). Utlämnande beslutas av RPS styrelse. Prövningen av den kontrollerades lämplighet från säkerhetssynpunkt görs av den myndighet som beslutat om kontroll.
För de personer som innehar tjänst i skyddsklass 1 skall förnyad personalkontroll ske minst vart femte år. RPS styrelse skall också, utan att framställning har gjorts om det, pröva frågan om utlämnande av uppgift som har tillförts registret efter det att personalkontroll har skett. Enligt vad utskottet erfarit sker dock inte någon kontinuerlig uppföljning av om personer som innehar skyddsklassade tjänster begår brott.
I personalkontrollkungörelsen finns också föreskrifter om partsoffentlighet. Utgångspunkten är att den kontrollerade skall beredas tillfälle att yttra sig innan beslut fattas om att lämna ut uppgifter om honom. I vissa fall hindrar dock sekretess att den kontrollerade får del av uppgifterna.
SÄPO-kommittén
År 1987 tillkallades en parlamentarisk kommitté, SÄPO-kommittén, med uppgift bl.a. att se över personalkontrollförfarandet. Syftet med översynen var både att öka kontrollens effektivitet och att stärka den enskildes rättssäkerhet i samband med kontrollen. I sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet, lade kommittén fram ett förslag till lag om personalkontroll. Kommittén underströk i betänkandet att den inte funnit anledning att ändra den grundläggande inriktningen av personalkontrollen. Förslaget till lag om personalkontroll byggde därför i väsentliga delar på reglerna i personalkontrollkungörelsen.
Kommittébetänkandet har remissbehandlats. De flesta remissinstanser tillstyrkte förslaget om personalkontroll eller lämnade det utan erinran. Kritik framfördes dock mot kommitténs förslag om att ta bort möjligheterna att lämna ut uppgifter ur Säkerhetspolisens register vid kontroll i skyddsklass 2 och mot förslaget att offentliga försvarare i vissa brottmål skulle inordnas i kontrollförfarandet.
Nuläget
Sedan kommitténs betänkande lades fram har Sverige ansökt om medlemskap i EG. Många länder i Västeuropa tillämpar ett personalkontrollsystem som bygger på s.k. security clearance, säkerhetsklarering, vilket innebär att den kontrollerade godkänns (klareras) i en viss skyddsklass, som ger behörighet att ta befattning med säkerhetskänsliga frågor upp till en viss nivå. Systemet skiljer sig i flera avseenden från det svenska personalkontrollsystemet, bl.a. genom att skyddsklassplaceringen hänför sig till personen och inte till tjänsten. Regeringen har därför ansett det olämpligt att nu lägga fram ett förslag till lag om personalkontroll på grundval av SÄPO-kommitténs förslag. Regeringen har i stället, genom beslut den 24 juni 1993, (dir. 1993:81) tillkallat en särskild utredare för att se över personalkontrollförfarandet. Enligt direktiven är målet för utredningen att redovisa ett förslag till en lag om personalkontroll som bygger på s.k. säkerhetsklarering och som ligger i linje med vad som tillämpas inom många andra länder i Västeuropa. Utredningsarbetet bör, enligt direktiven, i väsentliga delar kunna bygga på de principiella överväganden i fråga om kontrollens effektivitet och skyddet för den personliga integriteten som redovisades i SÄPO-kommitténs betänkande. Avsikten är att en parlamentarisk beredning därefter skall ske av den särskilde utredarens förslag. Utredningsuppdraget skall redovisas före utgången av maj 1994.
Försvarsutskottet har i sitt yttrande anfört bl.a. att försvarsutskottet anser att de förhållanden som tas upp i motionen förtjänar att uppmärksammas. Försvarsutskottet konstaterar vidare att de formella grunderna för en rutin som kan tillgodose de syften motionären har redan finns och att någon ny rutin enligt motionens förslag därför inte synes nödvändig. Enligt försvarsutskottets mening bör dock översynen av personalkontrollförfarandet också pröva möjligheterna att effektivisera personalkontrollförfarandet för att tillgodose motionens syften.
Bedömning
Justitieutskottet delar försvarsutskottets uppfattning att de frågor som tas upp i motionen bör uppmärksammas i det pågående utredningsarbetet. Utskottet utgår från att så sker utan något särskilt uttalande från riksdagens sida.
I avvaktan på ärendets fortsatta beredning avstyrker utskottet bifall till motion Ju405.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande övervakningskameror att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju204 och 1992/93:Ju843, res. 1 (nyd)
2. beträffande buggning och övervakning med dold kamera att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju837 yrkandena 7, 8 och 9 samt 1992/93:A444 yrkande 15 i denna del, res. 2 (nyd)
3. beträffande spaningsfordon att riksdagen avslår motion 1992/93:K22 yrkande 1,
4. beträffande bevisprovokation att riksdagen avslår motion 1992/93:A444 yrkande 15 i denna del,
5. beträffande husrannsakan och kroppsvisitation att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju219 yrkande 1, 1992/93:Ju704, 1992/93:Ju706, 1992/93:Ju707, 1992/93:Ju846 yrkande 28 och 1992/93:K22 yrkande 2,
6. beträffande beslag att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju812,
7. beträffande häktning att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju712, res. 3 (nyd)
8. beträffande val av nämndemän att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju420 yrkandena 1 och 2 samt 1992/93:Ju710, res. 4 (nyd)
9. beträffande nämndemän i ungdomsmål att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju420 yrkande 3,
10. beträffande uppgift ur polisregistret att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju217,
11. beträffande handläggningen av mål om barn att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju708,
12. beträffande ungdomsdomstol att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju421,
13. beträffande frihetsberövande av ungdomar att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju836 yrkandena 2 och 3, res. 5 (nyd)
14. beträffande ansvaret för ungdomar som begår brott att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju846 yrkande 20,
15. beträffande åklagarens bevisbörda att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju638 yrkande 1 och 1992/93:Ju829, res. 6 (nyd)
16. beträffande målsägandefrågor att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju302 yrkande 4, 1992/93:Ju821 yrkandena 2, 3, 4 och 15, 1992/93:Ju830 yrkande 2 och 1992/93:Ju831 yrkande 7, res. 7 (nyd)
17. beträffande anonymitet för vittnen att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju714, res. 8 (nyd)
18. beträffande utevaro från domstolsförhandling att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju411,
19. beträffande offentlighet vid domstol att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju713,
20. beträffande delgivning att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju716,
21. beträffande forumregler i tvistemål att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju705,
22. beträffande personalkontroll att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju405.
Stockholm den 26 oktober 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Christel Anderberg (m), Anders Svärd (c) och Kristina Persson (s).
Reservationer
1. Övervakningskameror (mom. 1)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Införandet av" och slutar med "Ju843" bort ha följande lydelse:
Frågan är emellertid om inte skyddet mot integritetskränkningar gått alltför långt. Utskottet anser för sin del att det bör övervägas om inte tillståndskravet för övervakning utan videoupptagning i affärslokaler kan avskaffas. -- Detsamma kan för övrigt anföras beträffande förbudet mot övervakning av gatumark omedelbart utanför t.ex. banklokaler. Det ankommer på regeringen att lägga fram förslag för riksdagen med den inriktning som här angetts. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande övervakningskameror att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju204 och 1992/93:Ju843 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Buggning och övervakning med dold kamera (mom. 2)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "SÄPO-kommitténs förslag" och slutar med "i dessa delar" bort ha följande lydelse:
SÄPO-kommitténs förslag är fortfarande under beredning i Justitiedepartementet. Under det fortsatta beredningsarbetet är det, enligt utskottets mening, angeläget att behovet av effektiva spaningsmetoder som buggning och övervakning med dold kamera på nytt övervägs. Den förra regeringens ställningstagande år 1989 att buggning och dold kameraövervakning inte borde införas som spaningsmetoder i polisarbetet bör alltså i enlighet med vad som yrkas i motion Ju837 omprövas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande buggning och övervakning med dold kamera att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju837 yrkandena 7, 8 och 9 samt 1992/93:A444 yrkande 15 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Häktning (mom. 7)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Någon anledning" och slutar med "motion 1992/93:Ju712" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är de nuvarande reglerna otillräckliga. För att effektivt bryta en brottsbana måste möjligheten till frihetsberövande på utredningsstadiet öka. En särskild häktningsgrund bör därför införas som ger möjlighet till ett frihetsberövande i avvaktan på utredning om lämplig påföljd eller annan brottsavhållande åtgärd. Det ankommer på regeringen att lägga fram förslag härom för riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju712 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande häktning att riksdagen med anledning av motion Ju712 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Val av nämndemän (mom. 8)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Det pågående utredningsarbetet" och slutar med "till motion Ju710" bort ha följande lydelse:
Sammansättningen av nämndemannakåren kan ifrågasättas från social, åldersmässig och könsmässig synpunkt. En jämnare sammansättning och en bättre åldersfördelning är önskvärd. Detta kan åstadkommas genom en ändring av rekryteringsreglerna. En nämndeman bör inte vara äldre än 60 år, och utnämningsproceduren bör i övrigt utformas så att snedvridning i fråga om folklig förankring undviks. Det politiska tillsättningssystemet är också i sig ett problem. Ett sätt att komma till rätta med detta problemkomplex skulle kunna vara att nämndemän väljs ut slumpvis, t.ex. ur folkbokföringen. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju420 och Ju710 anfört bör beaktas i det fortsatta utredningsarbetet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande val av nämndemän att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju420 yrkandena 1 och 2 samt 1992/93:Ju710 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Frihetsberövande av ungdomar (mom. 13)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Ungdomsbrottskommitténs betänkande" och slutar med "i aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns skäl att gå längre än vad som föreslås av Ungdomsbrottskommittén när det gäller frihetsberövande av ungdomar. Ungdomar som fyllt 15 år bör sålunda kunna frihetsberövas även i utredningssyfte. Utredningsansvaret skulle därvid ligga på domstolen som bör samråda med bl.a. sociala myndigheter om lämpliga åtgärder. Detta frihetsberövande i avvaktan på utredning bör i de flesta fall kunna vara tillräckligt. Om den unge därefter återfaller i brott bör fängelsestraff aktualiseras.
Som framgått anser utskottet att det bör ske en samordning mellan rättsväsende och socialtjänst där tyngdpunkten bör ligga hos rättsväsendet. Detta skulle skapa möjligheter för mer konsekventa åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.
Vad utskottet nu med anledning av motion Ju836 anfört bör beaktas i det fortsatta beredningsarbetet av Ungdomsbrottskommitténs utredning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande frihetsberövande av ungdomar att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju836 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Åklagarens bevisbörda i brottmål (mom. 15)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utskottet behandlade" och slutar med "i denna del" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns, som anförs i motionerna Ju638 och Ju829, anledning att misstänka att beviskraven för en fällande dom under senare år höjts och nu är för höga. De förslag som förs fram i motionerna är mot den bakgrunden intressanta och förtjänar att prövas. Sammanfattningsvis anser utskottet att frågorna om bevisvärdering i brottmålsprocessen i syfte att minska åklagarens bevisbörda bör utredas. Det får ankomma på regeringen att föranstalta härom. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju638 och Ju829 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande åklagarens bevisbörda att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju638 yrkande 1 och 1992/93:Ju829 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Målsägandefrågor (mom. 16)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Utskottet som inte finner" och slutar med "i dessa delar" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförs i motionerna Ju302, Ju821 och Ju831 anser utskottet det angeläget att målsägandens åtalsrätt förstärks. Detta skulle kunna ske genom en utvidgning av bestämmelserna i 20 kap. RB, t.ex. genom att målsäganden ges rätt att utverka åtal även i fall då förutsättningar för strafföreläggande föreligger. Målsäganden bör också genom hjälp av juridiskt biträde eller med ekonomiskt stöd ges utökade möjligheter att själv föra talan. Dessa frågor bör närmare utredas. Det ankommer på regeringen att föranstalta härom. Vad utskottet nu anfört med anledning av ovannämnda motioner bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Ärendets fortsatta beredning " och slutar med "i nu aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Såsom anförs i motionerna Ju821 och Ju830 anser utskottet det även angeläget att målsäganden ges en starkare ställning under förundersökningen och under brottmålsprocessen. Detta bör beaktas under det fortsatta beredningsarbetet. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "När det gäller" och slutar med "även i denna del" bort ha följande lydelse:
Som ytterligare ett led i att stärka målsägandens ställning i brottmålsprocessen bör brottet, enligt utskottets mening, betraktas mer som en sak mellan offret och gärningsmannen än mellan åklagaren och gärningsmannen. Detta bör beaktas i det fortsatta beredningsarbetet. Vad utskottet nu i anledning av motion Ju821 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Att målsäganden skall" och slutar med "i denna del" bort ha följande lydelse:
Att målsäganden skall bemötas med medkänsla och respekt är, såsom angivits i FN:s ovannämnda rapport, en grundläggande princip och bör därför införas som en bestämmelse i RB. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande målsägandefrågor att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju302 yrkande 4, 1992/93:Ju821 yrkandena 2, 3, 4 och 15, 1992/93:Ju830 yrkande 2 och 1992/93:Ju831 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Anonymitet för vittnen (mom. 17)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets uttrande som på s. 20 börjar med "Det saknas anledning" och slutar med "motion Ju714" bort ha följande lydelse:
Även om det generellt inte bör vara möjligt att undanhålla den misstänkte uppgifter om namnet på vittnen och andra uppgiftslämnare bör denna möjlighet, enligt utskottet mening, finnas i undantagsfall t.ex. när det är frågan om internationellt organiserad narkotikabrottslighet, terrorism eller annan allvarlig brottslighet. Risk finns annars att många människor i denna typ av mål undandrar sig att vittna på grund av rädsla för repressalier. Detta bör beaktas i det fortsatta beredningsarbetet. Vad utskottet nu i anledning av motion Ju714 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande anonymitet för vittnen att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju714 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Försvarsutskottets yttrande 1993/94:FöU1y
Bilaga
Information om personer med skyddsklassat arbete
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har den 1 juni 1993 beslutat bereda försvarsutskottet tillfälle att senast den 19 oktober 1993 avge yttrande över motion 1992/93:Ju405.
Motionen
I motion 1992/93:Ju405 (m) anför motionären att det emellanåt inträffar att personer som är anställda inom totalförsvaret fälls i domstol för brott av något slag. Om vederbörande i tjänsten hanterar hemliga handlingar synes det angeläget, för att inte säga absolut nödvändigt, att arbetsgivaren får kännedom om en sådan fällande dom.
Enligt motionären behöver inte den brottsliga gärning vederbörande begått innebära att han/hon blivit en säkerhetsrisk. Å andra sidan ligger det nära till hands. Militära chefer bör vara observanta på envar anställd som visat sig opålitlig genom att stjäla eller begå annat brott. Motionären framhåller också att det finns en mängd befattningar inom försvarsindustrin där en skyddsklassad person som visat sig stjäla i butiker knappast är rätt man eller kvinna i hanteringen av exempelvis åtråvärda konstruktionsritningar.
Motionärens uppfattning är att varje domstol skall vara skyldig att genast efter domslut kontrollera yrke och anställning beträffande envar som fällts. Är det då fråga om skyddsklassad befattningshavare skall myndighetens eller motsvarande (företagets) chef meddelas hela domslutet. Motionären föreslår att regeringen inom Justitiedepartementet låter snabbutreda ärendet och vidtar åtgärder av de slag som redovisats.
Försvarsutskottet
Enligt utskottets mening kräver frågor rörande information om personer med skyddsklassat arbete stor omsorg. Utskottet anser att de förhållanden som motionären tar upp förtjänar att uppmärksammas.
Personalkontroll beträffande den som innehar eller avses tillträda sådan tjänst hos myndighet som är av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt sker enligt personalkontrollkungörelsen (SFS 1969:446). Med tjänst jämställs anställning eller uppdrag hos leverantör med vilken myndigheten träffar avtal om arbete som med hänsyn till rikets säkerhet skall hållas hemligt. Enligt personalkontrollkungörelsen (7 §) skall Rikspolisstyrelsen, utan att framställning gjorts om det, pröva frågan om utlämnande av uppgift som har tillförts register efter det att personalkontroll har skett. Frågan om vilka uppgifter som skall lämnas ut regleras också i personalkontrollkungörelsen (9 och 10 §§). Den 1 oktober 1993 förändrades omfattningen av de uppgifter som skall lämnas ut väsentligt.
De formella grunderna för en rutin som kan tillgodose de syften motionären har finns således redan. Någon ny rutin enligt motionärens förslag synes därför inte nödvändig. Enligt vad utskottet har erfarit sker inte någon kontinuerlig uppföljning av om personer som innehar skyddsklassade tjänster begår brott. För de personer som innehar tjänst i skyddsklass 1 skall emellertid förnyad personalkontroll ske minst vart femte år.
Regeringen har den 24 juni 1993 beslutat om en översyn av personalkontrollförfarandet (dir. 1993:81). Enligt utskottets mening bör denna utredning också pröva möjligheterna att effektivisera personalkontrollförfarandet för att tillgodose motionens syften.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten av personalkontroll inför uttagningen av värnpliktiga till krigsbefattningar och uttagningen av personal till hemvärnet. Utskottet avser härvidlag att närmare orientera sig om det aktuella läget och återkomma till frågan.
Stockholm den 19 oktober 1993
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Sture Ericson (s), Wiggo Komstedt (m), Lars Ulander (s), Lars Sundin (fp), Gunhild Bolander (c), Ingvar Björk (s), Stig Grauers (m), Christer Skoog (s), Jan Erik Ågren (kds), Robert Jousma (nyd), Sven Lundberg (s), Henrik Landerholm (m), Karin Wegestål (s) och Britt Bohlin (s).
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Utskottet 5 Inledning 5 Övervakningskameror 5 Bakgrund 6 Utskottets bedömning 7 Polisens arbetsmetoder 7 Buggning och övervakning med dold kamera 7 Spaningsfordon 8 Bevisprovokation 9 Frågor om tvångsmedel 9 Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation 9 Häktning 11 Nämndemän 12 Barn och ungdomar 14 Uppgift ur polisregistret 14 Handläggningen av mål om barn 15 Ungdomsdomstol 15 Frihetsberövande av ungdomar 16 Åklagarens bevisbörda 17 Målsägandefrågor 18 Anonymitet för vittnen 19 Utevaro från domstolsförhandling 20 Offentlighet vid domstol 20 Delgivning i den summariska processen 21 Forumregler i tvistemål 22 Personalkontroll 23 Gällande rätt 24 SÄPO-kommittén 25 Nuläget 25 Bedömning 26 Hemställan 26 Reservationer 28 Bilaga Försvarsutskottets yttrande 33