Plan- och bygglagen
Betänkande 1997/98:BoU5
Bostadsutskottets betänkande
1997/98:BOU05
Plan och bygglagen
Innehåll
1997/98 BoU5
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar bostadsutskottet motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 gällande främst plan- och bygglagen. Utskottet gör ett tillkännagivande till regeringen i anledning av en motion som gäller tilläggsavgift vid olovligt byggande. I övrigt avstyrker utskottet de behandlade motionsyrkandena. Till betänkandet har fogats sjutton reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
I betänkandet behandlas de under den allmänna motionstiden 1997 väckta motionerna 1997/98:Bo202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 10. att riksdagen beslutar avskaffa handelsändamålet vid detaljplan i PBL. 1997/98:Bo218 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kulturmiljöer och arkitekturfrågor, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöhänsyn i boendet. 1997/98:Bo231 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring enligt vad i motionen anförts om att ta till vara barns och ungdomars intressen vid bostadsplanering, 1997/98:Bo503 av Ola Karlsson och Lars Björkman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handelsändamålet i detaljplaner. 1997/98:Bo505 av Agneta Ringman (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överklagande av detaljplaner. 1997/98:Bo516 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av säkerställande och skydd av viktiga vattenresurser, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om myndighetsföreskrifter för utbildning av personal som arbetar med dricksvattenfrågor. 1997/98:Bo520 av Margareta Andersson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna skall kunna styra uppsättandet av radiomaster i sin bygglovsprövning. 1997/98:Bo522 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad strukturplan för Skåne. 1997/98:Bo523 av Ingbritt Irhammar och Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av att stimulera den demokratiska processen för att uppnå jämställd samhällsplanering. 1997/98:Bo524 av Jeppe Johnsson och Ola Karlsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av byggnadsnämndernas anmälningsplikt. 1997/98:Bo525 av Roland Larsson (c) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utredning om samhällets merkostnader för externa stormarknadsetableringar. 1997/98:Bo527 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari yrkas 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring enligt vad i motionen anförts om att ersätta ordet kvalitetsansvarig i 9 kap. PBL med kontrollansvarig. 1997/98:Bo533 av Peter Weibull Bernström och Inga Berggren (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av klarare riktlinjer för vindkraftverk och telekommunikationsmaster i kommunernas översiktsplaner (yrkandet behandlas i detta betänkande i vad avser telekommunikationsmaster, i övrigt behandlas det i betänkandet 1997/98:BoU6), 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur vindkraft och telekommunikationsmaster i större utsträckning kan omfattas av miljökonsekvensbedömningar i känsliga miljöer (yrkandet behandlas i detta betänkande i vad avser telekommunikationsmaster, i övrigt behandlas det i betänkandet 1997/98:BoU6), 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett korrekt och fullt täckande samrådsförfarande, speciellt vid uppförande av grupper av vindkraftverk (yrkandet behandlas i detta betänkande i vad avser telekommunikationsmaster, i övrigt behandlas det i betänkandet 1997/98:BoU6).
1997/98:Bo539 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arkitektur och formgivning, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i plan- och bygglagen som ger medborgarna rätt till initiativ, till att definiera behov och till att utforma lösningar för utveckling av sin närmiljö, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag till stöd för medborgare som vill engagera sig i den "fjärde beslutsnivån", 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat medborgaransvar för vården av den fysiska närmiljön, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevarande av kulturhistoriskt intressanta byggnader och miljöer, om inventeringar av dessa samt om medborgarmedverkan i detta arbete, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt lagskydd av grönområden, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöanpassade trafiksystem i stadsmiljön, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i övrigt anförts om en hållbar stadsutveckling. 1997/98:A460 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning mellan ekonomisk och fysisk planering. 1997/98:Jo218 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återinförande av glesbebyggelserätten. 1997/98:Jo783 av Erling Bager (fp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ökad vikt läggs vid att bevara hittills tysta områden och miljöer. 1997/98:Ju910 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av plan- och bygglagen i syfte att hindra etableringar av kriminella mc-gäng i tätbebyggt område. 1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 42. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till tillägg i plan- och bygglagen liknande det som gjorts i Norge, där kommuner kan stoppa planer för hus som inte är vackra nog. 1997/98:N271 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa möjligheten att begränsa handelns etableringsmöjligheter.
1997/98:N309 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 3. att riksdagen beslutar om en återgång till de bestämmelser i plan- och bygglagen, vad gäller handelsändamålet i detaljplanen, som infördes 1992. 1997/98:So411 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om funktionshindrades deltagande i samhällsplaneringen.
Utskottet
Inledning Genom plan- och bygglagen (1987:10; PBL) ställs krav på kommunerna att upprätta en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen. Planen skall ange hur mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske. Planen är dock inte bindande för myndigheter och enskilda. En bindande reglering av markanvändningen sker genom detaljplan eller områdesbestämmelser. En sådan plan får endast omfatta en begränsad del av kommunen. Avsikten är att översiktsplanen skall behandla långsiktiga och strategiska frågor för markanvändningen sett i ett helhetsperspektiv. Det innebär att planen förutom riktlinjer för bebyggelseutvecklingen också skall ange hur kommunen i den efterkommande detaljplanläggningen m.m. avser att tillgodose riksintressena som de kommer till uttryck i naturresurslagen (1987:12; NRL) jämte andra allmänna intressen. Avsikten är att översiktsplanen skall grundas på de anspråk och intressen som finns avseende såväl bevarande som förändringar av markanvändning och miljö. Vilka övriga faktorer som skall vägas in är i hög grad en fråga för den enskilda kommunen. Staten har ett inflytande över beslutsfattandet vilket främst utövas av länsstyrelsen, bl.a. genom samråd och vissa möjligheter till ingripande. Andra viktiga delar av PBL rör bygglov, rivningslov och marklov varigenom fastighetsägarnas möjligheter till markanvändning prövas samt byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll. PBL tillkom efter ett omfattande utredningsarbete. Den trädde i kraft den 1 juli 1987 samtidigt med den med lagen samordnade NRL. PBL har ändrats vid ett flertal tillfällen. Vanligen har förändringarna varit av relativt begränsad omfattning. Av ändringarna märks dock särskilt de förändringar som trädde i kraft den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:230, bet. 1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30). En utgångspunkt för de ändringarna var att den fysiska planeringen skall ses om en integrerad del i en samlad miljöpolitik. Det nyligen av regeringen framlagda förslaget till miljöbalk avser att ge miljöaspekterna en större betydelse i samhällslivet. I arbetet med att förverkliga ett hållbart samhälle avses balken vara miljöpolitikens centrala verktyg. Balken anges komma att samverka med och understödja andra miljöpolitiska instrument. Den kommer att få stor betydelse för den samhälleliga planeringen. Avsikten med balken är att förstärka skyddsintressena, att sätta upp tydliga mål för miljöpolitiken, att skapa allmänna hänsynsregler samt att förstärka allmänhetens inflytande. Målet med balken anges vara att trygga en hållbar utveckling. För att trygga målet skall bl.a. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt användas så att en långsiktigt god hushållning med material, råvaror och energi främjas och kretslopp uppnås. Balkens regler skall tillämpas vid all verksamhet och alla åtgärder som har betydelse för miljöbalkens mål och det skall ske parallellt med annan lagstiftning som reglerar verksamheten. I balken samordnas femton lagar däribland NRL och vattenlagen men inte PBL. Genom att NRL:s hushållningsregler inarbetas i balken avses betydelsen av kommunernas översiktsplaner när det gäller bedömning av frågor om ändrad markanvändning att lyftas fram på ett ännu tydligare sätt än hittills inom balkens beslutsområde. Balken kommer att behandlas av riksdagen senare i vår och föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Samordnad planering I motion 1997/98:A460 (c) yrkande 4 läggs fram förslag som syftar till att förbättra samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering och öka engagemanget i planfrågor såväl nationellt som internationellt. Enligt motionärerna måste näringspolitiken, utvecklingen av kommunikationerna och regionpolitiken inkluderande landsbygdsutvecklingen bättre kopplas samman med frågor om markanvändning och miljö. Det lokala perspektivet måste stärkas. Den pågående sektoriseringen måste brytas på alla nivåer så att samverkan och samordning underlättas samtidigt som det politiska inflytandet ökar. Den fysiska planeringen har i Sverige en lång tradition. Den har därigenom kommit att få en stark förankring i samhället och den har till viss del blivit synonym med det betydligt bredare begreppet planering. En god fysisk planering grundad på ett lokalt demokratiskt inflytande är också en förutsättning för en god samhällsutveckling. Inriktningen och omfattningen av den fysiska planeringen måste naturligtvis anpassas till de särskilda krav och förutsättningar som varje tid ställer. Sådan anpassning har också kommit till stånd dels genom omläggningar av plansystemet, dels genom successiva förändringar av regeltillämpningen. Förutom den rent fysiska planeringen har en rad andra planformer och planinstrument också stor betydelse för samhällets utveckling. Det gäller bl.a. olika former av ekonomisk, regionalpolitisk och infrastrukturell planering. Dessa typer av planering har endast i begränsad utsträckning samordnats sinsemellan eller med den fysiska planeringen. Skälen för detta är flera. På samma sätt som den fysiska planeringen har vuxit fram ur behovet från samhällets sida av att kunna påverka stadsplanering och byggande har övriga planformer ofta sina rötter i de specifika krav på planering som de olika samhällssektorerna haft. Den fysiska planeringen har sin tyngdpunkt på lokal kommunal nivå medan övriga planformer till övervägande del tillkommer på regional eller central nivå. I ett alltmer integrerat och internationaliserat samhälle framstår svagheterna med en på detta sätt sektoriserad planering tydligt. Utskottet delar sålunda vad som i c-motionen anförts om att samordningen mellan den fysiska och ekonomiska planeringen måste öka. Det gäller inte minst mot bakgrund av de ändrade planeringsförutsättningar som följer av det ökade samarbetet med våra grannländer och av medlemskapet i EU. Behovet av en förbättrad samordning är enligt utskottets mening tydligt bl.a. när det gäller fysisk och regionalpolitisk planering. En förutsättning för att regionalpolitiska insatser skall få avsedd effekt är sålunda att de i rimlig utsträckning beaktar den syn på bebyggelseutveckling m.m. som kommer till uttryck i kommunernas fysiska planering. På samma sätt kan det hävdas att det kommunala planarbetet bör ske mot bakgrund av de regionalpolitiska strävandena. En god kunskap om den regionalpolitiska planeringen är därmed ett av villkoren för att översiktsplaner och detaljplaner skall få en utformning som svarar inte bara mot målen för markanvändningen utan också mot regionalpolitiska och andra mål. En på detta sätt sammanhållen planering är vanlig inom bl.a. EU och dess medlemsländer och går under beteckningen rumslig planering. Nödvändigheten av en delvis ny syn på samhällsplaneringen har på olika sätt uppmärksammats under senare år. Även om detta förhållande ännu inte kommit till så många konkreta uttryck är det ett tecken på att samhällsplaneringen nu är på väg att finna nya former som leder till en ökad samordning mellan olika samhällssektorer. Ett av de första exemplen på detta är den vision för Sveriges framtida bebyggelsestruktur och markanvändning - Sverige 2009 - som Boverket utarbetet tillsammans med Naturvårdsverket och NUTEK. I rapporten betonas bl.a. nödvändigheten av att koppla samman den fysiska planeringen med en regional utvecklingsplanering. Behovet av förändringar av samhällsplaneringens uppgifter och former ligger också till grund för den översyn av den statliga myndighetsorganisationen inom plan-, bygg- och bostadsväsendet. Utredningen för översyn av organisationen inom plan-, bygg- och bostadsväsendet (dir. 1996:113) har avlämnat två delbetänkanden (SOU 1997:90 och 1997:182). Utredningen har vid sina överväganden utgått från pågående omvärldsförändringar som har fått eller väntas få betydelse för utvecklingen; det gäller bl.a. EU-medlemskapet och de regionala planeringsfrågorna Den har också beaktat den decentralisering av statliga beslut som har gjort de lokala och regionala nivåerna till betydelsefulla aktörer inom nya politikområden. Inom Regeringskansliet pågår beredning av de båda betänkandena. I budgetpropositionen uttalar regeringen att den regionala samhällsorganisationen är en process av förändring, både vad gäller regional indelning och demokratisk förankring. Det har blivit alltmer uppenbart att det behövs en bättre samordning av sektorspolitiken på olika nivåer. Den fysiska planeringen är outvecklad på regional nivå, samtidigt som nya former av mellankommunal samverkan växer fram kring t.ex. kommunikationer och annan infrastruktur samt utbildnings- och servicefrågor. Sammantaget verkar dessa förändringar i riktning mot ett närmande mellan fysisk planering och regional utveckling. Dessa omvärldsförändringar behöver även uppmärksammas vid diskussioner om statens åtaganden inom samhällsplaneringsområdet (prop. 1997/98:1, utgiftsområde 18 avsnitt 4.2. under rubriken Samhällsplanering). Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret 1998 avseende Boverket angivit att verket i sitt rådgivnings- och metodutvecklingsarbete skall verka för att den fysiska planeringen samordnas med insatser för en långsiktigt hållbar regional utveckling samt begärt återrrapportering om hur arbetet avses läggas upp. Som framgår av framställningen ovan delar utskottet uppfattningen bakom motionens 1997/98:A460 (c) yrkande 4 om att en förbättrad samordning mellan fysisk och ekonomisk planering bör komma till stånd. Samtidigt kan utskottet konstatera att en mera allmän insikt om detta håller på att växa fram. Utskottet är mot bakgrund av detta inte nu berett att förorda ytterligare åtgärder med den inriktning som föreslås i motionen. Det kan enligt utskottets mening förutsättas att regeringen även framdeles, liksom berörda myndigheter, har sin uppmärksamhet riktad på frågan utan någon riksdagens uttryckliga begäran om detta och att planeringsinsatserna sker med beaktande av behovet av samordning mellan olika planeringsinstrument och mellan olika samhällssektorer. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:A460 (c) yrkande 4 om samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering.
Regional planering I motion 1997/98:Bo522 (s) tas frågan om en för Skåne sammanhållen planering upp. Enligt motionen är det framför allt där pågående och planerade infrastrukturinvesteringar som gör behovet av en för hela länet samlad planering nödvändig. Denna planering skall enligt förslaget inte bara gälla den traditionella fysiska planeringen utan även omfatta investeringar i såväl järnvägs- som vägnätet bl.a. i anslutning till den nya förbindelsen över Öresund. Genom att ansvaret för planeringen nu vilar på flera olika huvudmän saknas enligt motionen den regionala koordinering som erfordras. En för hela Skåne samlad strukturplan som anger den huvudsakliga förläggningen och markanvändningen för de större strukturbildande elementen bör enligt motionen därför arbetas fram. Som utskottet uppfattat motionsförslaget innebär detta att det skall tillskapas ett nytt planinstrument benämnt strukturplan. Utskottet är inte berett att ställa sig bakom ett sådant förslag. De behov av samordning av Skånes planering som föreligger bör enligt utskottets mening kunna komma till stånd inom ramen för de planeringsinstrument som redan i dag finns tillgängliga. Regionplaneinstitutet erbjuder en sådan möjlighet. I en regionplan skall behandlas planfrågor som fordrar samverkan mellan flera kommuner. Det gäller frågor som är av gemensamt intresse för en viss region såsom t.ex. anordningar för kollektivtrafik, samarbete på undervisnings- och vårdområdet, ordnande av vattenförsörjning och avlopp samt avfallshanteringen. Det kan även avse en mera samlad strategi för markanvändningen med avseende på bostadsbyggande eller bebyggelseutvecklingen i stort. Regionplanering är i första hand en kommunal angelägenhet som det ankommer på kommunerna att ta initiativ till. Genom regionplaneinstitutet erbjuds de en lagreglerad samordnande planform. Om flera kommuners översiktliga planering behöver samordnas och samordningsverksamheten inte kommer till stånd på annat sätt får regeringen utse ett regionplaneorgan. Det skall dock inte ske om de berörda kommunerna mera allmänt motsätter sig detta (7 kap. 1 och 2 §§ PBL). Genom en ändring i PBL år 1996 har länsstyrelsens uppgift att verka för en mellankommunal samordning särskilt betonats (4 kap. 5 §). Det kan också finnas skäl att erinra om försöksverksamheten i bl.a. Skåne län där det regionala utvecklingsansvaret förs över från länsstyrelsen till ett kommunalt organ på regional nivå (prop. 1996/97:36, bet. 1996/97:KU4). Också vid en ökad samordning mellan den fysiska och ekonomiska planeringen som utskottet i det föregående uttalat sig för kommer bättre förutsättningar att ges för att en planering med den i motionen önskade inriktningen skall komma till stånd utan någon riksdagens ytterligare åtgärd. Motion 1997/98:Bo522 (s) om en strukturplan för Skåne avstyrks.
Miljöhänsyn i boendet I motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 4 som gäller miljöhänsynen i boendet uppmärksammas frågor om att samhällsplaneringen bör präglas av en helhetssyn i syfte att bevara grundläggande förutsättningar för produktion och välfärd. Särskilt omnämns att ombyggnads- och renoveringsåtgärder bör få en ekologisk inriktning med ökad återanvändning av byggmaterial. Frågor om bl.a. inomhusmiljön, hälsodeklarationer av bostäder, energiförbrukning och emissioner tas också upp. De av riksdagen antagna ändringarna i plan- och bygglagen som trädde i kraft den 1 januari 1996 avsåg att stärka miljöhänsynen vid den fysiska planeringen. Det skedde främst genom ökade krav på miljöhänsyn vid översiktsplaneringen. Utskottet har vid många olika tillfällen, bl.a. i betänkande 1996/97:BoU12, behandlat ett flertal motioner om miljö- och hälsoriktigt byggande och boende. Utskottet berörde i det angivna betänkandet olika projekt inom området. Bl.a. uppmärksammades ett regeringsuppdrag till Boverket som gäller en rad frågor om miljö- och hälsoriktigt boende, omfattande bl.a. en inventering av projekt som avser återvinning av byggmaterial jämte överväganden i frågor om lagerhållning av material som kan återvinnas och om behovet av informationsinsatser samt miljö- och kvalitetsdeklarationer av bostäder. Uppdraget skall slutredovisas av Boverket i mars 1998. Riksdagen har också under innevarande riksmöte behandlat ett flertal motioner om miljöaspekter på boendet (bet. 1997/98:BoU1, rskr. 1997/98:77). Riksdagen avslog dessa motioner och ställde sig bakom utskottets bedömning att flertalet av de behandlade frågorna utan ytterligare initiativ från riksdagen i dagsläget kommer att uppmärksammas och att det vad det gäller frågorna om miljöaspekter på byggande och boende finns skäl att avvakta förslagen i den bostadspolitiska propositionen. Därutöver ansågs att det finns anledning att avvakta den ovan nämnda redovisningen av Boverkets uppdrag i början av nästa år vilken kommer att ge underlag för fortsatta överväganden. Utskottet vill också uppmärksamma att riksdagen nyligen har behandlat en proposition om hantering av uttjänta varor (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98: JoU7). Riksdagens då beslutade ändringar av PBL avser bl.a. att farliga fraktioner i rivningsavfall skall kunna identifieras och omhändertas på ett miljömässigt riktigt sätt genom att kraven på rivningsanmälan i PBL utökas till att även avse rivning av del av byggnad och genom införandet av möjligheter till krav på att en byggnadsanmälan skall kunna kompletteras med en rivningsplan. De beslutade lagändringarna avser även andra frågor om hanteringen av rivningsavfall. Utskottet avstyrker motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 4 om miljöhänsyn i boendet med samma motivering som utskottet tidigare under detta riksmöte (bet. BoU1) avstyrkt vissa andra motioner om miljöaspekter på boendet. Detta innebär bl.a. att resultatet av pågående överväganden bör avvaktas.
Vattenförsörjningen I motion 1997/98:Bo516 (kd) yrkandena 1 och 2 lämnas flera förslag som avser att säkerställa vattenförsörjningen och skydda viktiga vattenresurser. Det gäller nödvändigheten av en heltäckande kartläggning som redovisar kommunernas nuvarande och framtida behov av vattenförsörjning. Förutom en samplanering mellan kommunerna behövs stöd från centralt håll så att de mest miljö- och kostnadseffektiva lösningarna kan väljas. Vattenförsörjningen måste tydligt utpekas i översiktsplanerna och bör följas av handlingsprogram med skyddsföreskrifter. Viktiga vattenförsörjningsresurser bör säkerställas genom detaljplaner och områdesbestämmelser. Viktiga mark- och vattenområden, lämpliga för vattenförsörjning av större omfattning bör pekas ut som riksintresse enligt NRL. Därutöver bör nya föreskrifter meddelas som tydligt klargör vilken utbildning som skall krävas för personal som arbetar med dricksvattenfrågor. Motionärerna anför att den sedan länge väntade miljöbalken avser att lösa frågan om kopplingen mellan vattenplanering och övrig kommunal planering men anser frågorna så viktiga att den försenade miljöbalken inte bör avvaktas. Bestämmelser till skydd för hushållningen med vatten ges i NRL. I den anges att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar för vattenförsörjningen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar. Områden som är av riksintresse för sådana anläggningar skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna (2 kap. 8 § NRL; oförändrad lydelse i miljöbalksförslaget). Är ett område av riksintresse för flera oförenliga ändamål skall företräde ges åt ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt (2 kap. 10 § NRL). I PBL har alltsedan dess tillkomst funnits ett obligatoriskt krav på redovisning av grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden (4 kap. 1 § andra stycket). Det innebär att tillgången på vatten, efterfrågan och anspråk från olika intressenter samt problem när det gäller användningen av vattenområden skall behandlas i översiktsplanen. Vidare skall vattenresurserna behandlas som en del i det ekologiska sammanhanget och deras samband med markanvändningens utveckling beaktas (prop. 1985/86:1 s. 530). Genom de av utskottet ovan berörda ändringarna i PBL som varit i kraft sedan den 1 januari 1996 har miljöhänsynen i denna lag stärkts. I översiktsplanen skall förutom de allmänna intressena enligt 2 kap. också redovisas de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen av de allmänna intressena skall riksintressen enligt NRL anges särskilt (4 kap. 1 § första stycket PBL). Syftet med redovisningen skall bl.a. vara att kommunen skall ha möjlighet att få statens syn på frågor om hälsa och säkerhet i ett tidigt skede (genom länsstyrelsens granskningsyttrande). Av översiktsplanen skall framgå förutom grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområdena också hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena. Grundvattenutredningen har föreslagit (SOU 1995:45) en ny bestämmelse i NRL till skydd för mark- och vattenområden som innehåller värdefulla grundvattenförekomster. Regeringens förslag till miljöbalk i vilken naturresurslagen inarbetats innehåller inte den av utredningen föreslagna bestämmelsen. Utredningsförslaget är föremål för beredning. Grundvattenutredningen har vidare förslagit att PBL skall förses med en särskild bestämmelse om att av översiktsplanen skall framgå de mark- och vattenområden som innehåller grundvattenförekomster av betydelse och grunddragen i fråga om den avsedda användningen av grundvattnet. Genom den föreslagna bestämmelsen kommer grundvattnet att få samma behandling som ytvattnet. Utredningen innehåller dessutom en rad andra förslag syftande till en bättre hushållning med grundvattnet. I sammanhanget bör uppmärksammas att miljöskyddslagen numera är tillämplig på verksamhet som kan förorena grundvattnet. Lagen syftar främst till att förebygga skador men även till att återställa skadade miljöer. Plan- och byggutredningen har föreslagit (SOU 1996:168) en ny lag om vattenförsörjning och avlopp som kompletterar nu gällande rätt med en vidgande ändamålsbestämmelse om att lagen också syftar till att skapa förutsättningar att tillhandahålla vattenförsörjning och omhänderta avloppsvatten på ett sätt som innebär en effektiv hushållning med samhällets resurser samt tillgodoser skyddet för miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Enligt va-lagen är en outsagd grundförutsättning att det är kommunen som har det övergripande ansvaret för planering och tillsyn av va-verksamheten. Detta överensstämmer med PBL samt den nuvarande hälso- och miljölagstiftningen. Miljöbalksförslaget intar samma hållning. Ansvaret för en fastighets vattenförsörjning ligger hos fastighetsägaren. Inom Regeringskansliet pågår beredning av förslaget till ändrad va-lagstiftning. I PBL har vattenfrågorna givits en viktig plats. Flera olika utredningsinsatser har gjorts som gäller olika aspekter på vattenförsörjningen. Bl.a. har den ovan nämnda Grundvattenutredningen presenterat flera olika förslag. Dessa kommer att ligga till grund för Regeringskansliets beredning av olika grundvattenfrågor. Också Plan- och byggutredningens förslag är föremål för beredning inom Regeringskansliet. Tidigare har bevarandeintresset avspeglat sig i det omfattande lagstiftningsarbete som resulterade i en ny vattenlag år 1983. Enligt denna skall vatten vårdas och skyddas som en gemensam naturtillgång. Ett vattenföretag får inte strida mot någon hushållningsbestämmelse i NRL. Också andra krav ställs på ett sådant företag. Det förslag till miljöbalk i vilket vattenlagens bevaranderegler inarbetats, och som riksdagen kommer att ta ställning till under våren, innebär på olika sätt ett förstärkt grepp vad gäller miljöaspekterna på vattenförsörjningsfrågorna, något som också motionärerna konstaterat. Genom miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer kommer samtliga EG-direktiv om miljökvalitetsnormer som gäller vattnet att kunna genomföras. Enligt miljöbalksförslaget skall inte bara länsstyrelsen kunna inrätta vattenskyddsområde utan även kommunerna. Vattenskyddsområden kan gälla mark eller vattenområde och avser skydd för grund- eller ytvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt. För att tillgodose syftet med området får föreskrifter meddelas som inskränker fastighetsägarens rätt till nyttjande. Föreskrifterna skall gälla oavsett om de överklagas (7 kap. 21 och 22 §§ förslaget; jfr 19 kap. 2§ vattenlagen). Också de i balken inarbetade reglerna om miljöskyddsområde kan förväntas innebära ett mer användbart skydd (7 kap. 19 och 20 §§ förslaget; jfr 8 a § miljöskyddslagen). Enligt huvudregeln om vattenverksamhet i miljöbalksförslaget behövs inte tillstånd till vattentäkt för en- och tvåfamiljsfastigheter eller jordbruksfastighets husbehovsförsörjning. Genom förslaget ges dock kommunen rätt att föreskriva tillståndsplikt eller anmälningsplikt beträffande anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma. Anmälningsplikt skall också kunna föreskrivas för redan befintliga anläggningar (9 kap. 10 § förslaget). Också på andra sätt innebär balken en förstärkning av miljöhänsynen. Bl.a. utökas möjligheterna till omprövning av givna tillstånd till olika tillståndspliktiga verksamheter. Mot bakgrund av den nuvarande regleringen av vattenfrågorna och med hänsyn till redan lagda och kommande förslag till lagändringar anser utskottet att det inte finns skäl att tillstyrka de förslag som läggs fram i motion 1997/98:Bo516 (kd) yrkandena 1 och 2 om olika aspekter på vattenförsörjningen. Motionen avstyrks.
Medborgarintressen m.m. I flera motioner tas olika frågor upp som främst går ut på att stärka olika gruppers möjligheter till påverkan på den samhälleliga planeringen för att särskilda aspekter bättre skall tillgodoses vid den fysiska planeringen. Det finns inom plan- och bygglagstiftningen en särskild, formaliserad beslutsprocess för att ett berättigat medborgarintresse skulle kunna göra sig gällande. Det ursprungliga huvudsyftet med denna var att tillgodose rättssäkerheten för sakägarna, främst ägare av fastigheter. Ett boendeinflytande och ett mera allmänt medborgarinflytande har så småningom utvecklats inom ramen för denna process. Medborgarnas medverkan har bedömts viktig av flera skäl. Beslut som har tillkommit utan att allmänheten har beretts möjligheter att medverka i beslutsprocessen har ofta svårt att bli allmänt accepterade. Allmänhetens medverkan garanterar också ett så fullständigt beslutsunderlag som möjligt. Medborgarinflytandet i planprocessen har setts som ett viktigt komplement till den representativa demokratin. Av den anledningen tillsatte regeringen en kommitté som utrett och föreslagit åtgärder som kan öka medborgarnas inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen (Demokratiutvecklings-kommittén; SOU 1996:162). Syftet med medborgarinflytandet varierar naturligtvis med hänsyn till den krets av medborgare som man har i blickpunkten. I PBL-propositionen (prop. 1985/86:1) talades både om den krets av intressenter som bör ges en särskilt stark ställning i beslutsprocessen och om kommunmedlemmarna i allmänhet. Med den förstnämnda kretsen torde ha avsetts den genom lagstiftningen väsentligt utvidgade kretsen av dem som är berättigade att överklaga beslut. En uppdelning mellan en besvärsberättigad krets och allmänheten är betydelsefull i samband med beslut som har rättsverkningar och som får överklagas, dvs. beslut om detaljplan, områdesbestämmelser och fastighetsplan samt beslut i ärenden om lov. Med rätten att överklaga sådana beslut är i allmänhet förenad en rätt att beredas tillfälle till samråd och att erhålla underrättelse om besluten. Genom dessa regler är det närmast de boende inom ett visst begränsat område vars intressen har varit i blickpunkten. Beslut rörande en kommunal översiktsplan kan också överklagas genom laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900). De ändringar av PBL som genomfördes 1996 innebar bl.a. att kravet på samråd om översiktsplanen förstärkts i avsikt att få fram ett mer fullständigt beslutsunderlag och öka invånarnas möjlighet till insyn och påverkan. Samtidigt infördes regler om att översiktsplanen måste behandlas en gång per mandatperiod. Ändringarna innebar också att inte bara sakägare och grannar utan också enskilda invånare och lokala organisationer som har ett väsentligt intresse i saken skall beredas tillfälle till medverkan i såväl programarbete som samråd. En detaljplan skall i princip alltid grundas på ett program. Om det är onödigt behövs dock inte något program. I vissa fall kan en översiktsplan ersätta ett program. Samråd skall hållas i programskedet och då med samma krets som när det gäller detaljplaneförslag. Reformen innebar att det i PBL uttryckligen klargjordes de syften samrådet skall ha, nämligen att förbättra beslutsunderlaget och ge myndigheter, sammanslutningar och enskilda möjlighet till insyn och påverkan. Resultatet av samrådet skall redovisas i en samrådsredogörelse vilken kan vara gemensam med den redogörelse som skall göras när ett detaljplaneförslag upprättas. Länsstyrelsens huvudsakliga uppgift att ta till vara och samordna statens intressen har betonats ytterligare. Miljöbalksförslaget innebär att allmänhetens möjligheter till påverkan inom balkens tillämpningsområde skall förstärkas.
Jämställdhetsaspekter Motionärerna bakom motion 1997/98:Bo523 (c) önskar främja en mer jämställd samhällsplanering. Förslaget (yrkande 1) lämnas mot bakgrund av bl.a. att den bostadspolitiska utredningen konstaterat att kvinnor trots sina särskilda erfarenheter när det gäller bostäder och boendemiljöer i mycket liten utsträckning haft möjligheter att påverka planeringen samt konstruktionen och byggandet av bostäder och det som finns runt omkring i form av service, lekplatser och grönområden. Motionärerna anser det utomordentligt viktigt att riksdag och regering bidrar till att stimulera fram en demokratisk process, med både män och kvinnor, unga och gamla som leder till en samhällsplanering som är jämställd. Agenda 21-arbetet med av kommunerna antagna lokala handlingsplaner är ett av motionärerna givet exempel på hur denna stimulans kan ske. Utskottet kan konstatera att jämställdhetsaspekterna på den fysiska planeringen under senare tid har ägnats allt större uppmärksamhet. Bl.a. stödjer Byggforskningsrådet flera projekt med inriktning mot kvinnoperspektiv på översiktlig planering. Kunskaperna på området har redovisats i en rapport från Boverket (1996:4). Utskottet förutsätter att ytterligare insatser för jämställdhet i den fysiska planeringen kommer att övervägas utan något riksdagens tillkännagivande. Frågorna kan förutsättas komma att bli beaktade vid beredningen av den bostadspolitiska utredningens betänkande. Det kan därutöver finnas skäl att erinra om de ovan berörda ändringarna av PBL som trädde i kraft den 1 januari 1996. Demokratiutvecklingskommittén har lämnat en rad förslag (SOU 1996:162) som avser att stärka inflytandet för medborgarna. Kommittén ansåg bl.a. att, utöver de samråd m.m. som PBL kräver, kommunerna bör möta medborgarnas engagemang med ett stödjande arbetssätt som kombinerar professionalism med respekt för lokala medborgarinitiativ. Utredningen konstaterar att det gäller att finna former för dialog och att det i stor utsträckning också handlar om ett moraliskt stöd till lokala initiativtagare. Utredningen uppmärksammar fördjupningar av översiktsplanerna som ett instrument. Ett led i arbetet kan vara att utforma lokala utvecklingsprogram. Utredningsbetänkandet är föremål för beredning i Regeringskansliet. Mot bakgrund av vad som nu anförts avstyrker utskottet motion 1997/98:Bo523 (c) yrkande 1 om en mer jämställd planering.
Lokala aspekter I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkande 5 föreslås att PBL skall ändras så att medborgarna ges rätt till initiativ, till att definiera behov och till att utforma lösningar för utveckling av sin närmiljö, t.ex. en stadsdel. För att underlätta för medborgarna att utnyttja de nya möjligheterna till inflytande bör enligt motionens yrkande 6 överväganden ske om ett medborgarstöd i form av en områdesarkitekt eller annan sammanhållande kraft som inte skall fungera som en statlig eller kommunal myndighet. För att öka medborgarnas engagemang för sin närmiljö föreslås i yrkande 7 att ansvar bör föras över till dem när det gäller utförande, drift och underhåll av grönområden och anläggningar av skilda slag. I samma motions yrkande 8 i motsvarande del föreslås också att medborgarna skall engageras när det gäller att inventera och bevara stadsmiljön, särskilt vad gäller byggnader från efterkrigstiden. Utskottet finner skäl att erinra om de ovan berörda ändringarna av PBL och den beredning som pågår av Demokratiutvecklingskommitténs betänkande. Sedan 1 juli 1997 gäller nya regler för självförvaltning enligt hyresförhandlingslagen och skattelagstiftningen (prop. 1996/97:119, yttr. 1996/97: Bo8y, bet. 1996/97:SkU24, rskr. 1996/97:277). Frågorna om demokrati och medborgarinflytande har uppmärksammats på olika sätt. Utskottet kan i mångt och mycket dela motionärernas åsikter om vikten av det lokalt förankrade inflytandets betydelse för en god samhällsplanering. De i PBL för något år sedan gjorda förändringarna har ett sådant syfte liksom de regelförändringar som nyligen gjorts för att uppmuntra hyresgästernas och bostadsrättshavarnas strävanden till ökad självförvaltning av sina bostadsområden. I planeringsprocessen har kommunerna stora möjligheter att ta initiativ till och stödja ett lokalt förankrat engagemang från medborgarnas sida. Initiativ och stöd av det slaget anser utskottet vara värt att uppmuntra. Utskottet anser däremot inte att det nu finns tillräckliga skäl att ta ytterligare initiativ till regelförändringar i PBL med det innehåll motionärerna föreslår. Motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 5, 6, 7 och 8, det sista yrkandet i motsvarande del, om lokalt inflytande på planeringen avstyrks därför.
Tillgänglighetsaspekter I motion 1997/98:So411 (c) anförs att tillgänglighetsaspekterna måste få en ökad uppmärksamhet i kommunernas planering. I motionens yrkande 1 förslås att funktionshindrade får möjligheter att delta och påverka denna. Motionärerna anser att handikappråden skall ges möjligheter att vara aktiva i beslutsprocesserna för att kunna påverka de kommunala besluten redan när planeringsarbetet påbörjas. I proposition 1994/95:230 om kommunal översiktsplanering uttalades att arbetet med att förbättra tillgängligheten måste ske i hela plan- och byggprocessen - från den översiktliga planeringen, via detaljplanering till bygglov, samråd och kontrollplan. Regeringen pekade också på socialtjänstens ansvar i denna process, från det strukturinriktade översiktliga planeringsarbetet till den individuella bostadsanpassningen. Riksdagen beslutade i anledning av den nämnda propositionen hösten 1995 om ändringar i plan- och bygglagen (bet. 1995/96:BoU1). Ändringarna som trädde i kraft den 1 januari 1996 innebär bl.a. att syftena med samrådsförfarandet vid översiktsplaneringen klargjordes och att kretsen av dem med vilka samråd skall hållas vidgades. När det gäller samrådskretsen innebär de nya bestämmelserna att den vid översiktsplaneringen blir i princip densamma som sedan tidigare gällt vid utarbetande av detaljplan. Det innebär bl.a. att handikappföreningar liksom handikappråd m.fl. liknande sammanslutningar ingår i samrådskretsen vid antagande av såväl översiktsplan som detaljplan. I anslutning till riksdagens beslut hösten 1995 behandlades också vissa tillgänglighetsfrågor. Utskottet anslöt sig då till vad som i propositionen anförts om att det i varje kommun bör upprättas tillgänglighetsprogram, som bör ingå som en del av översiktsplanen. I programmen kan riktlinjer ges för hur de handikappades villkor i kommunen skall förbättras. Programmen kan antingen kopplas till översiktsplanen som en viktig social aspekt eller utgöra separata program. Tillgänglighetsfrågorna borde enligt utskottets mening också behandlas i de program som är i det närmaste obligatoriska som grund för detaljplan. Utskottet noterade dessutom att det i propositionen förutsattes att handikapporganisationerna skulle vara en aktiv samrådspart vid utarbetandet och uppföljningen av sådana program. Plan- och byggutredningen har gjort en analys av tillgängligheten, vilken visar att bristande tillgänglighet ofta beror på olämpligt utformade detaljer i bygget. Om sådana brister skulle rättas till skulle tillgängligheten bli betydligt bättre. Utredningen föreslog att det skulle införas krav på att sådana hinder för tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga som är enkla att åtgärda skall vara åtgärdade före år 2000 i befintliga publika lokaler och på befintliga allmänna platser. Regeringen tog dock inte i den nämnda propositionen ställning till utredningsförslaget. Boverket har därefter på regeringens uppdrag närmare analyserat konse- kvenserna av utredningens förslag vad gäller insatser för att förbättra tillgängligheten på allmänna platser och i befintliga publika lokaler (rapporten Tillgängligheten i den offentliga miljön, 1996:8). Av rapporten framgår att genomförandet av Plan- och byggutredningens förslag skulle innebära betydande kostnader framför allt för kommunerna. Boverket föreslog bl.a. att det bör göras en inventering av de hinder för framkomlighet som finns i publika lokaler och på allmänna platser. Därefter bör en kartläggning av de åtgärder som skulle behövas för att få dessa platser tillgängliga och användbara för funktionshindrade personer göras. Den bostadspolitiska utredningen har anfört (SOU 1996:156) att kunskaperna om tillgänglighetsfrågorna hos beslutsfattare, arkitekter, byggherrar m.fl. är otillräckliga. Utredningen föreslår satsningar för att öka kunskaperna och informationen. I 5 § socialtjänstlagen fastställs att socialnämnden bl.a. har till uppgift att medverka i samhällsplaneringen och att i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen. Regeringen har i sin skrivelse 1996/97:120 behandlat handikappolitiken. I skrivelsen sägs att regeringen har för avsikt att uppdra åt Boverket att samordna arbetet med att utforma ett program för generellt ökad tillgänglighet. Arbetet föreslås utformas som ett treårigt pilotprojekt där kommuner inbjuds att medverka. Arbetet med programmet skall ske i samråd med Handikapp- institutet, handikapporganisationer och andra berörda. Goda exempel på hur det kostnadseffektivt går att förbättra tillgängligheten bör redovisas. En del av tillgänglighetsprogrammet bör även inriktas på att hitta former för en integrerad anpassning av trafiksystem och bebyggelse. Syftet bör var att få till stånd ett fungerande nätverk i kommunerna där varje del av resandet som en person med funktionshinder gör är anpassad. Detta kräver ett väl utvecklat samarbete mellan olika myndigheter och berörda. Vidare understryks i skrivelsen att insatser bör göras för att öka informationen till handikapporganisationernas medlemmar, kommuner, byggbranschen, arkitekter och andra som arbetar med plan- och byggfrågor om vilka brister som finns och hur dessa skall kunna undvikas och avhjälpas. Regeringen redovisar därutöver planer att avsätta medel ur Allmänna arvsfonden för handikapporganisationernas medverkan. Regeringen konstaterade att socialtjänsten tydligt har förändrats i den riktning som varit avsedd men att det har varit svårt att leva upp till ambitionen att socialtjänsten i avgörande moment skulle kunna påverka samhällsplaneringen. I anledning av regeringsskrivelsen har socialutskottet hösten 1997 uttalat att ytterligare insatser behövs för att förbättra tillgängligheten i vardagsmiljön för personer med funktionshinder. Utskottet konstaterade att Boverkets rapport dock visar att en lagstiftning med krav på att enklare hinder skall åtgärdas före år 2005 skulle innebära betydande kostnader för den kommunala sektorn. Andra vägar måste nu sökas för att påskynda utvecklingen i kommunerna att öka tillgängligheten. Ett utvecklingsarbete där kommuner inbjuds att delta och utforma program i samarbete med handikapporganisationerna på orten, berörda myndigheter och andra intressenter kan ge ny kunskap. Goda exempel måste spridas om hur man på ett kostnadseffektivt sätt kan förbättra tillgängligheten i den offentliga miljön och i publika lokaler m.m. Även insatser för att öka informationen till handikapporganisationernas medlemmar, kommuner, byggnadsbranschen, arkitekter och andra som arbetar med plan- och byggfrågor om vilka brister i tillgängligheten som finns och hur dessa kan undvikas och avhjälpas är enligt socialutskottet värdefulla. Socialutskottet underströk också att kommunala tillgänglighetsprogram bör upprättas och ingå i varje kommuns översiktsplan. Lokala åtgärdsprogram är utöver lagstiftningen den effektivaste metoden att komma vidare för att undanröja många praktiska och fysiska hinder. Skulle dessa åtgärder inte visa sig tillräckliga var socialutskottet inte främmande för att överväga lagstiftning på området (bet. 1997/98:SoU6, rskr. 1997/98:7). Även enligt utskottets mening torde en aktiv medverkan från handikapporganisationerna vara en förutsättning för att de tillgänglighetskrav som ställs verkligen blir uppfyllda. De ovan redovisade ändringarna i plan- och bygglagen ger också klart uttryck för detta. Ändringarna innebär dessutom att tillgänglighetsfrågorna ges en ökad tyngd i kommunernas planarbete. Utskottet finner skäl att ställa sig bakom de uttalanden socialutskottet tidigare gjort under detta riksmöte. Mot den bakgrunden avstyrker utskottet nu motion 1997/98:So411 (c) yrkande 1 om de funktionshindrades deltagande i planeringen.
Barn- och ungdomsaspekter Genom motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 tas barnens rätt till goda boendemiljöer upp. Motionärerna nämner Norge som ett föregångsland. Där anges i de rikspolitiska linjerna att kommunerna skall lägga upp planeringsarbetet så att barns och ungdomars synpunkter kommer fram. En följd av detta är att staten ålagt kommunerna att utse en ansvarig tjänsteman som skall ta till vara barnens intressen. Enligt motionärerna bör Sverige ta efter Norge i dessa avseenden. Motionärerna tar också upp frågor om barnsäkerhet. Förslag förs fram om att lagstiftningen bör ses över och att denna översyn bör omfatta dels vilka krav som skall gälla vid ny- och ombyggnader, dels vilka krav som skall ställas på de fastigheter som i dag inte omfattas av de säkerhetskrav som omfattas av de nybyggnads- och ombyggnadsbestämmelser som infördes 1973 respektive 1976. Förslaget lämnas mot bakgrund av att stora delar av fastighetsbeståndet, bl.a. miljonprogramsområdena, inte omfattas av de nämnda bestämmelserna. Barnsäkerhet behandlades av utskottet senast i betänkande 1996/97: BoU12, bl.a. i anledning av en motion som gällde bristerna i hus byggda före 1973. Behandlingen resulterade i ett tillkännagivande som omfattade att frågan om barnsäkerhet i byggnader bör ges fortsatt hög prioritet och att särskild vikt bör läggas på informationsinsatser. För att dessa insatser skall få största möjliga genomslagskraft borde en större samordning ske mellan myndigheter, organisationer och företag som har ett särskilt ansvar eller intresse för barnsäkerhet. Riksdagens ställningstagande skedde mot bakgrund av att Boverket 1996 givit ut en handbok i barnsäkerhetsfrågor. Barnkommittén som utrett olika frågeställningar som berör barnen med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter har, när den behandlat barnens rätt till meningsfull fritid och lek, ansett att regeringen bör överväga att ändra reglerna så att även byggnader som har tillkommit före 1973 omfattas av den strängare lagstiftningen på barnsäkerhetsområdet (SOU 1997:116). Kommitténs betänkande är föremål för beredning inom Regeringskansliet. Barnsäkerhetsfrågor i byggandet har tagits upp av Barnombudsmannen i olika sammanhang. Ombudsmannen har vid flera tillfällen påtalat behovet av att äldre bostäder skall omfattas av de barnsäkerhetskrav som gällt sedan 1973. Utskottet har tidigare uttalat att det är mycket angeläget att barns intressen beaktas och att kommunernas ansvar är mycket stort. Detta förtjänar att upprepas. Enligt utskottets mening bör barnens intressen på ett naturligt sätt kunna tillgodoses genom den politiska processen. Det finns inte anledning att på särskilt sätt formalisera den av motionären väckta inflytandefrågan. Utskottet utgår från att regeringen fortlöpande uppmärksammar frågeställningen. På anförda skäl avstyrker utskottet motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i motsvarande del om barns och ungdomars intressen vid planeringen. Frågorna om barnsäkerhet är föremål för kontinuerlig uppmärksamhet i Regeringskansliet och Boverket, och det finns anledning att anta att de utan något nytt särskilt tillkännagivande kommer att bli det också i framtiden. Föräldrarnas ansvar inom detta område måste få stöd förutom av regelsystemet också genom saklig och aktiverande information. Sådana informationsinsatser görs. Boverket bereder nu vissa regelförändringar i dess byggregler som gäller ny- och ombyggnad. Utskottet avstyrker motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i motsvarande del om barnsäkerhet.
Rätten att överklaga detaljplan Beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan får endast överklagas av den som senast under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte blivit tillgodosedda (13 kap. 5 § PBL). Det har inte i lagtexten angivits vilka som får överklaga. Kretsen som är berättigad att överklaga en detaljplan kan anges utgöras av sakägare. Det är i första hand fråga om fastighetsägare och innehavare av annan särskild rätt till fast egendom än bostadsrätt och hyresrätt. Bostadsrättshavare, hyresgäster och hyresgästorganisationer har emellertid samma ställning i förfarandet som sakägare. Lagrådet ansåg vid sin behandling av förslaget till PBL att bestämmelserna om förfarandet ger god vägledning för att avgöra den krets som har rätt att överklaga. Lagrådet åsyftade närmast bestämmelsen i 5 kap. 30 § PBL som bl.a. reglerar vilka som skall erhålla beslut med besvärshänvisning. I paragrafen nämns sakägare, bostadsrättshavare, hyresgäster och boende samt hyresgästorganisation. Regeringsrätten har uttalat (RÅ 1991 ref. 80) att de överklaganderegler som framgår av 13 kap. 5 § jämförd med 5 kap. 30 § PBL begränsar den allmänna besvärsrätten enligt förvaltningslagen. Det antogs att denna särskilda reglering dessutom skall ses som en fullständig avgränsning av kretsen av besvärsberättigade. Domstolen hänvisade till PBL:s förarbeten. En grundläggande tanke fann domstolen vara att det inte skulle stå i god överensstämmelse med förvaltningsrättslig praxis att i överinstans skära av möjligheter till sakprövning av omständigheter som fått sakprövas i första instans. Regeringsrätten fann därför att lagstiftningens innebörd är att den som enligt 5 kap. 30 § PBL har fått underrättelse om beslut att anta en detaljplan med besvärshänvisning också har rätt att överklaga med stöd av 13 kap. 5 § PBL. I motion 1997/98:Bo505 (s) föreslås att en utvärdering skall göras vad gäller avgränsningen av den krets som är berättigad att överklaga detaljplan. Motionären önskar få belyst frågan om det är möjligt att inte ha någon begränsning av den överklaganderätt som nu råder samt om i vart fall inte hembygdsföreningar borde ha sådan rätt. Det senare med hänsyn till att det främst på landsbygden vanligen inte finns någon hyresgästorganisation som kan ta till vara de boendes intressen. Utskottet finner inte tillräckliga skäl för att nu ta initiativ till en översyn av de bestämmelser som reglerar rätten att överklaga en detaljplan. Utskottet avstyrker därmed motion 1997/98:Bo505 (s) om en översyn av reglerna om rätten att överklaga en detaljplan.
Handelsetableringar Riksdagen beslutade hösten 1995 på förslag av bostadsutskottet (bet. 1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30) att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört om möjligheten att i detaljplan reglera handelsändamålet i huvudsak enligt vad som gällt före den 1 april 1992. Genom proposition 1996/97:34 lades det av riksdagen efterfrågade förslaget fram. Riksdagen antog propositionens förslag (bet. 1996/97:BoU6, rskr. 1996/97:77). Lag-ändringen trädde i kraft den 1 januari 1997. Avsikten med regeringsförslaget var att ge kommunerna i allt väsentligt samma möjligheter som de tidigare hade haft att i detaljplaner precisera handelsändamålet. Det innebär att kommunerna i detaljplan numera åter närmare kan reglera handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel och genom att inom ändamålet detaljhandel särskilja handel med skrymmande varor och handel med livsmedel. Precisering av handelsändamålet får dock ske endast om det finns skäl av betydande vikt. I propositionen anfördes att de skäl som motiverade de bestämmelser som gällde före lagändringen 1992 fortfarande äger giltighet. Dessa var bl.a. att göra det möjligt att åstadkomma en för konsumenterna lämplig butiksstruktur. Andra skäl utgjordes av hänsynen till omgivningen samt kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga utformning i det aktuella fallet. Beträffande handel med skrymmande varor hänvisades till behovet av stora parkeringsplatser och till att man genom att särskilja sådan form av handel kan åstadkomma en lämplig lokalisering och miljö för handeln. Som skäl för möjligheten att begränsa eller helt förbjuda livsmedelshandel nämndes kravet på en lämplig samhällsutveckling, som exempel togs stormarknader och bensinstationer. I fyra motioner lämnas förslag som innebär en återgång till de bestämmelser som gällde före den senaste lagändringen, dvs. den som trädde i kraft den 1 januari 1997. Det gäller förslagen i m-motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10, 1997/98:Bo503 och 1997/98:N271 yrkande 8 samt fp-motionen 1997/98:N309 yrkande 3. I motion 1997/98:Bo525 (c) yrkandena 1 och 2 lämnas förslag som gäller stormarknadsetableringar. I motionen anförs att den senaste förändringen av PBL vad gäller detaljhandelsändamålet är bra men inte helt löser problemet med nya externa etableringar av stormarknader. Enligt motionären bör PBL ändras så att NRL och dess intentioner ger ett starkare skydd mot stormarknadsetableringar. Motionären efterlyser också en utredning om samhällets kostnader för externa stormarknadsetableringar. Som motiv för förslagen i m- och fp-motionerna anförs att den nuvarande regleringen drabbar konsumenterna i form av högre priser i de kommuner där man väljer att stoppa vissa etableringar. De nya reglerna ger förutom en försämrad konkurrens också utrymme för godtycke och skönsmässiga bedömningar. Riksdagens senaste beslut ligger praktiskt taget helt i linje med riksdagens begäran år 1995. De i motionerna framförda farhågorna bl.a. om att den nuvarande regleringen skulle innebära sådana begränsningar i en effektiv konkurrens inom handeln att den bör förändras kan utskottet inte dela. Vad i lagmotiven anförts om att ?skäl av betydande vikt? skall vara för handen för att en precisering av handelsändamålet skall medges innebär enligt utskottets mening att vad som förs fram i motionerna inte kan anses väga särskilt tungt. I propositionen nämndes som exempel på sådana skäl att övergripande miljömål kan uppnås genom en närmare reglering av handelsändamålet i det enskilda fallet. Utskottet vill erinra om att man i tidigare förarbeten till PBL i nu behandlat avseende inte särskilt nämnde hänsynen till miljön. I 1996/97 års proposition anfördes emellertid att i kravet på lämplig samhällsutveckling får anses ingå sådana hänsyn. Där underströks särskilt betydelsen av att handeln lokaliseras så att den tätare vägtrafiken begränsas och utvecklingen av en god och långsiktigt hållbar livsmiljö främjas. Utskottet avstyrker med hänvisning till det nu anförda m-motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10, 1997/98:Bo503 och 1997/98:N271 yrkande 8 samt fp-motionen 1997/98: N309 yrkande 3 om handelsändamålet i detaljplan m.m. Slutligen återstår i detta avsnitt att behandla c-motionen om stormarknads- etableringar. Vad först gäller förslaget om en bättre anpassning av PBL till NRL vill utskottet erinra om att i 1 kap. 2 § NRL anges att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i PBL. Genom möjligheterna till reglering av handelsändamålet i detaljplan är den anpassning av PBL till NRL avseende stormarknadsetableringar som motionären efterlyst förverkligad. Vad därefter gäller frågan om en utredning av de samhälleliga merkostnaderna för stormarknadsetableringar m.m. vill utskottet uppmärksamma att två forskningsprojekt med viss anknytning till denna fråga under senare år genomförts vid både Chalmers och Lunds tekniska högskolor. Projekten redovisades i Plan- och byggutredningens betänkande (SOU 1996:52) som legat till grund för den nuvarande regleringen av handelsändamålet i PBL. Det kan på goda grunder antas att de analyserats inför utredningens förslag till ändring i PBL om precisering av handelsändamålet i detaljplan. Utskottet finner inte tillräcklig anledning att nu föreslå att ytterligare utredningsarbete i frågan initieras. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:Bo525 (c) yrkandena 1 och 2 om vissa utredningsinsatser m.m. avseende stormarknadsetableringar.
Arkitektoniska och kulturella värden I motion 1997/98:Kr270 (mp) yrkande 42 föreslås ett tillägg till PBL som innebär att kommunerna skall kunna stoppa planer för hus som inte är vackra nog. I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 4 och 8, det sistnämnda yrkandet i motsvarande del, tas olika frågor upp om arkitektur och formgivning. Det gäller bl.a. förbättringar av stadsmiljöns gestaltning och mångfald, det ansvar som alla som deltar i planeringsprocessen har, Stadsmiljörådets ansvar och en tydligare koppling av dess verksamhet till människors hälsa och välbefinnande samt medborgarnas och olika yrkeskategoriers deltagande i planeringsarbetet. I motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 2 efterlyses åtgärder för att värdefulla kulturmiljöer skall bevaras för eftervärlden. De arkitektoniska värdena vid om- och nybyggnad måste enligt motionärerna stimuleras och ingå i en levande miljö liksom konstnärlig utsmyckning bör göra det, vilket kan leda till minskad förstörelse, klotter och vandalisering. Frågor om arkitektur och formgivning togs upp i den kulturpolitiska propositionen hösten 1996 (prop. 1996/97:3). Regeringen redovisade i detta sammanhang bl.a. sin avsikt att utarbeta ett handlingsprogram för statens insatser på detta område. En arbetsgrupp med uppgift att ta fram ett förslag till handlingsprogram tillsattes senare under hösten. Gruppens förslag har presenterats och remissbehandlas nu. Boverket har tidigare fått regeringens uppdrag att granska bygglagstiftningens inverkan på den arkitektoniska utformningen. Uppdraget redovisades till regeringen i februari förra året och har bearbetats av den nyss nämnda gruppen. Gruppen anser i likhet med Boverket att det av PBL bör framgå att samhället fäster stor vikt vid skönhetsmässiga och estetiska värden vid tillämpning av lagen. Arbetsgruppen anser att den nuvarande lagtexten bör förstärkas för att åstadkomma bestämmelser som säkerställer att kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer stärks och breddas. Förslag till sådana lagändringar har lämnats av gruppen. Behovet av att hävda den estetiska kvaliteten i byggandet har även tagits upp av den bostadspolitiska utredningen (SOU 1996:156) vars förslag för närvarande bereds inom Regeringskansliet. Utredningen diskuterade bl.a. behovet av kommunala arkitekturprogram och konstnärlig utsmyckning av byggnader. Med hänvisning till den pågående beredningen av olika frågor om arkitektur och därmed sammanhängande frågeställningar avstyrker utskottet motionerna 1997/98:Kr270 (mp) yrkande 42, 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 4 och 8, det sistnämnda yrkandet i motsvarande del, och 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 2 om arkitektur- och kulturvärden.
Telekommunikationsmaster m.m. I motion 1997/98:Bo533 (m) yrkande 1 i motsvarande del lämnas förslag om att kommuner och länsstyrelser vad gäller telekommunikationsmaster till sina översiktsplaner skall foga klarare riktlinjer för utbyggnadsmöjligheterna som vägledning för markägare, allmänhet och sökande. I motionens yrkande 3 i motsvarande del föreslås regelförändringar som innebär att samrådsförfarandet fullgörs på ett korrekt och adekvat sätt jämte att fastighetsägare inom ett tillräckligt stort område betraktas som sakägare liksom att framförda synpunkter beaktas. I motion 1997/98:Bo520 (c) föreslås att kommunerna genom sina beslut om bygglov för uppförande av radiomaster bör ha möjlighet att påverka operatörerna till att täcka ett helt område och att se till att det inte blir onödigt många master genom att olika operatörer använder samma mast varigenom landskapsbilden inte i onödan störs. Ett samordnande av resurserna anses ge möjligheter till en utbyggnad som täcker hela landet. I motion 1997/98:Bo533 (m) yrkande 2 anförs i motsvarande del att riksdagen bör begära förslag hos regeringen om hur telekommunikationsmaster i större utsträckning kan omfattas av MKB. Bygglov krävs för att uppföra radio- eller telemaster eller torn. Detaljplanekravet omfattar även sådana master och torn (8 kap. 2 § och 5 kap.1 § PBL). Undantag från dessa krav finns. Detaljplan kräver program, om det inte är onödigt, och en miljökonsekvensbeskrivning skall göras, om anläggningen innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser (5 kap. 18 § PBL). Någon detaljplan behövs inte om det finns tillräckliga områdesbestämmelser. Det föreligger inte någon obligatorisk tillstånds- eller anmälningsplikt för telekommunikationsmaster enligt miljöskyddslagen. Enligt vad utskottet erfarit finns ett visst samarbete mellan operatörerna om ett gemensamt utnyttjande av masterna. Samarbetet motiveras av ekonomiska skäl men vissa tekniska hinder finns. Plan- och byggutredningen (SOU 1996:168) har föreslagit att vissa generella möjligheter till undantag från detaljplanekravet skall tas bort (5 kap. 1 § första stycket 2). Av detta skulle följa att detaljplan eller områdesbestämmelser kommer att erfordras i större utsträckning än i dag vilket kommer att skapa bättre förutsättningar för en mer genomtänkt planering. Plan- och byggutredningens förslag är föremål för beredning inom Regeringskansliet. Med hänvisning till det pågående beredningsarbetet av dessa lagförslag anser utskottet att det inte finns skäl för riksdagen att nu ta initiativ till regelförändringar vad gäller de i m-motionens yrkandena 1 och 3 samt c-motionen berörda frågorna. Gällande regler för när MKB skall upprättas vid etablering av vindkraftverk och byggnader med betydande miljöpåverkan ger vid handen att lagstiftningen redan i dag i viss utsträckning ställer sådana krav som motionärerna efterlyser. Skärpta krav på MKB och miljökonsekvensbedömningar finns dessutom i det förslag till miljöbalk som för närvarande behandlas av riksdagen. Ett tillkännagivande enligt förslaget i m-motionens yrkande 2 om krav på MKB i större utsträckning kan inte anses tjäna något reellt syfte. Utskottet avstyrker således motionerna 1997/98:Bo533 (m) i motsvarande del och 1997/98:Bo520 (c) om telekommunikationsmaster.
Buller Ökad vikt bör läggas vid att bevara hittills tysta områden och miljöer enligt motion 1997/98:Jo783 (fp) yrkande 5. Motionsförslaget tar främst sikte på trafikbuller. Enligt motionen blir det alltmer ont om områden som är tysta. Det är därför viktigt att slå vakt om kvarvarande tysta områden, icke minst i tätorternas närhet. Enligt utskottets mening är en viktig uppgift för den kommunala planeringen att uppmärksamma frågor om buller. Buller är ett tilltagande problem i vårt samhälle. Vägtrafiken är i Sverige den bullerkälla som berör flest människor. I dag bor huvuddelen av befolkningen i tätorter, och att där finna bullerfria, tysta miljöer har blivit allt svårare. Vikten av att motverka buller kan inte nog betonas. Genom den fysiska planeringen har kommunerna möjlighet att bevara hittills tysta områden och i övrigt minimera konsekvenserna av nödvändiga ljudstörningar. I detaljplan kan, om särskilda skäl finns, meddelas bestämmelser om högsta tillåtna värden för störningar genom bl.a. buller (5 kap. 7 § första stycket 11 PBL). Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den uppmärksamhet regeringen givit frågorna om buller genom förslaget till miljöbalk enligt vilken regeringen skall pröva trafikanläggningar med stor miljöpåverkan. Utskottet anser mot den givna bakgrunden att tillräckliga skäl nu saknas för någon åtgärd av riksdagen i den av motionären väckta frågan. Utskottet avstyrker därför motion 1997/98:Jo783 (fp) yrkande 5 om tysta områden.
Grönområden I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkande 9 föreslås möjligheter att ge grönområdena i städerna förstärkt lagskydd. Grönområdena har ofta setts som mark som blivit över, mark som senare kan tas i anspråk för exploatering. De skyddsinstrument som kan komma i fråga, naturreservat och nationalstadsparker, ger inte det övergripande skydd som krävs för grönområden i städerna. Djur- och växtliv är mycket sårbart i stadsmiljöer och det är därför av stor vikt att skydda grönområden och grönytor för biologisk mångfald i den bebyggda miljön. Biologisk mångfald har sedan Riokonferensen 1992 blivit ett centralt hushållningsbegrepp som också bör omfatta tätorterna. Grönområden utgör enligt utskottet en förutsättning för att den biologiska mångfalden skall kunna bevaras i och i anslutning till tätorterna. I tätorterna är den biologiska mångfalden en indikator för en väl fungerande grönstruktur. När man tar ställning till naturvårdsinsatser i tätorter och deras omgivning måste det i första hand ske utifrån människans villkor och hennes behov av en god livsmiljö. I en glidande skala från vildmark till stenstad ökar graden av mänsklig påverkan på biotoperna. Grönområdena har en dubbel roll, de både påverkas av och påverkar förhållandena där de finns. De måste värnas. De tidigare berörda förändringarna av PBL som trädde i kraft 1996 innebär krav på att bebyggelsemiljön inom områden med samlad bebyggelse skall utformas med hänsyn till behovet av parker och andra grönområden. Dessutom innebär lagändringarna att skyddsbestämmelser kan tas in i detaljplan eller områdesbestämmelser för tomter och allmänna platser som är särskilt värdefulla från bl.a. miljömässig synpunkt (2 kap. 4 §, 5 kap. 7 och 16 §§ PBL). Utskottet delar inte uppfattningen att det krävs ett ytterligare förstärkt lagskydd av grönområden. Motion 1997/98:Bo539 (c) yrkande 9 avstyrks därför.
Kvalitetsansvarig Kvalitetsansvarig skall enligt PBL utses av byggherren då mer omfattande byggåtgärder som kräver bygganmälan genomförs eller då rivningsplan krävs. Den kvalitetsansvarige skall se till att kontroller utförs och kontrollplaner följs och dessutom närvara vid byggsamråd, besiktningar och andra kontroller. Regler om kvalitetsansvarig återfinns i 9 kap. PBL. Benämningen kvalitetsansvarig bör enligt motion 1997/98:Bo527 (v) yrkande 3 ändras till kontrollansvarig eftersom den kvalitetsansvarige endast ansvarar för att kontrollplan upprättas och följs, inte för vad som står i den. Vid införandet av reglerna om kvalitetsansvarig togs frågan om benämningen upp av regeringen (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372). I vissa remissvar hade nämligen kritik förts fram mot benämningen som vilseledande. Varken regering eller riksdag tog fasta på kritiken. Regeringen anförde därvid att en kvalitetsansvarig har flera uppgifter och att en duglig kvalitetsansvarig i praktiken kan få mycket stor betydelse när det gäller att uppnå en hög kvalitet i byggandet. Benämningen kvalitetsansvarig i PBL kan enligt utskottet uppfattas som något missvisande. Då begreppet sedan flera år är inarbetat med nästan 4 000 personer certifierade kan det antas att en ändring nu skulle leda till missför-stånd och oklarheter. Boverket har intagit en liknande ståndpunkt (rapport 1997:9, Utvärdering av ändringar i byggregleringen). Utskottet anser med hänsyn till det anförda att några vidare överväganden om att ändra benämningen inte bör göras. Motion 1997/98:Bo527 (v) yrkande 3 om benämningen kvalitetsansvarig avstyrks.
Byggnadsnämndens anmälningsplikt När det gäller byggande skall byggnadsnämnden enligt 10 kap. PBL ta upp frågan om påföljd så snart det finns anledning att anta att en överträdelse av bestämmelserna i PBL eller föreskrift eller beslut med stöd av lagens bestämmelser skett (1 § ). Vid överträdelser av reglerna om lovplikt skall byggnadsavgift och särskild avgift tas ut (4 - 6 §§). Under vissa förutsättningar skall tilläggsavgift tas ut (7 § första och andra styckena). Den är till storleken angiven i lagen (7 § tredje stycket). Tilläggsavgiften kan dock bestämmas till ett lägre belopp eller helt efterges, om föreläggande om rättelse har meddelats, om rättelse har skett genom handräckning eller på annat sätt eller om det annars finns särskilda skäl (7 § fjärde stycket). Byggnadsnämnden beslutar om byggnadsavgift och särskild avgift, frågor om tilläggsavgift prövas av allmän förvaltningsdomstol på talan av byggnadsnämnden (8 §). Byggnadsavgifter och särskilda avgifter tillfaller kommunen, tilläggsavgifter tillfaller staten (26 §). Fram till den 1 juli 1994 gällde att byggnadsnämnden när förutsättningarna för tilläggsavgift var uppfyllda skulle anmäla detta till åklagare, vilken skulle föra det allmännas talan vid allmän domstol (8 § i dess ursprungliga lydelse). Lagändringen år 1994 var föranledd av att brottmålsförfarandet skulle bli mer effektivt. Åklagarna skulle befrias från sådana uppgifter som inte hade anknytning till ett brottmålsförfarande och på så sätt skulle resurser frigöras för brottsbekämpningen (prop. 1994/95:23, bet. 1994/95:JuU2, rskr. 1994/95:40). De bestämmelser i PBL som då upphävdes innehöll en särskild regel som uttryckte att byggnadsnämndens anmälningsplikt var obligatorisk i de fall förutsättningarna att ta ut tilläggsavgift enligt 7 § första och andra styckena förelåg (8 § andra stycket i dess ursprungliga lydelse). Den innebar att byggnadsnämnden inte ägde att underlåta att göra en anmälan till åklagaren även om förutsättningar för eftergift förelåg. Regeln hade införts på förslag av Lagrådet i syfte att undvika tillämpningssvårigheter och innebar inte någon förändring av den då gällande ordningen (prop. 1985/86:1 bil. s. 311). Lagrådet delade därvid regeringens bedömning att det inte fanns anledning att ändra denna ordning. Den ansågs vara en naturlig följd av att tilläggsavgift skulle prövas inte av byggnadsnämnden utan av allmän domstol. En politiskt sammansatt nämnd hade nämligen tidigare inte ansetts (prop. 1975/76:164 s. 278 f.) få efter skönsmässig bedömning ålägga enskilda betydande avgifter. Lagrådet ansåg att det då inte heller bör ankomma på byggnadsnämnden att ta ställning till om skäl för eftergift föreligger. I motion 1997/98:Bo524 (m) föreslås att byggnadsnämndens obligatoriska anmälningsplikt borde tas bort. Att byggnadsnämnden utöver att ta ut byggnadsavgift har en anmälningsplikt även i de fall bygglov har kunnat beviljas i efterhand är enligt motionen stötande. Med anledning av motionen har utskottet uppmärksammat frågan om byggnadsnämnden har en sådan ovillkorlig plikt som motionären utgår ifrån. Det torde vara så att lagstiftaren vid 1994 års ändringar i PBL inte hade någon avsikt att förändra byggnadsnämndens anmälningsplikt. Emellertid kom den bestämmelse i PBL som tydliggjorde anmälningspliktens omfattning att tas bort. I propositionen om lagändringarna angavs att dessa innebär att det anförtros byggnadsnämnden att självständigt pröva om talan om tilläggsavgift skall föras (prop. 1994/95:23 s. 125). Med hänsyn till dessa omständigheter anser utskottet att det finns risk för missuppfattningar om vad gällande lag innebär. Lagens ståndpunkt bör därför klargöras. Enligt utskottets mening finns dock skäl att före denna fråga överväga om en obligatorisk anmälningsplikt är motiverad. Visserligen har Lagrådet tidigare ansett att det inte bör ankomma på byggnadsnämnden att pröva om skäl för eftergift föreligger. Enligt utskottets mening torde det ändå vara av värde att få frågan övervägd. Det framstår nämligen från vissa utgångspunkter som en onödig omgång att nämnden vid länsrätten skall påyrka tilläggsavgift med det belopp som 7 § tredje stycket anger trots att den anser att hela eller delar av detta belopp skall efterges. Sådan godtagbar grund för eftergift kan som motionären nämner vara att den byggnadsavgift som påförts den enskilde framstår som tillräckligt ingripande. Om inte övervägande skäl talar emot, bör i lagen införas en rätt för byggnadsnämnden att bestämma sin talan så att den har möjlighet att själv avgöra om tilläggsavgift helt eller delvis skall efterges. Byggnadsnämndens frihet i detta avseende bör inte påverka länsrättens möjligheter att besluta om eftergift. De av utskottet efterlysta övervägandena bör inte avse att ge nämnden möjligheter att själv ålägga den enskilde några förpliktelser. Utskottet anser det vidare lämpligt att det i detta sammanhang även övervägs om inte också tilläggsavgifterna bör tillfalla kommunen. Regeringen bör på lämpligt sätt göra en översyn av plan- och bygglagens reglering av de nämnda frågorna och för riksdagen redovisa de överväganden och lagförslag denna översyn ger anledning till. Vad utskottet ovan anfört med anledning av motion 1997/98:Bo524 (m) om tilläggsavgift bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kriminella mc-gäng I motion 1997/98:Ju910 (c) yrkande 10 föreslås en översyn av PBL:s bygglovsregler i syfte att göra det möjligt att stoppa de kriminella mc-gängens verksamhet som betecknas som en typ av miljöfarlig verksamhet. Utskottet behandlade en liknande motion förra året i ett yttrande till justitieutskottet (1996/97:BoU5y). Utskottet ansåg att ett konsekvent utnyttjande av PBL:s möjligheter att förhindra olämplig användning av byggnader eller etableringar av oönskad verksamhet bör kunna utgöra ett av flera verksamma medel för att komma till rätta med de aktualiserade problemen. Däremot var utskottet tveksamt till möjligheterna av att i PBL ta in bestämmelser som i huvudsak är inriktade på att förhindra sådan brottslig verksamhet som behandlas i motionen. Justitieutskottet (bet. 1996/97:Ju7) konstaterade bl.a. i anledning av bostadsutskottets yttrande att en rad åtgärder vidtagits för att möta den s.k. mc-relaterade brottsligheten och utgick från att erforderliga lagstiftningsåtgärder skulle vidtas. Utskottet förutsatte att berörda myndigheter tillämpar relevant lagstiftning. Inom Regeringskansliet övervägs olika frågor som kan ha betydelse för problematiken med kriminella mc-gäng, bl.a. avser regeringen att inom kort tillsätta en utredning som gäller aktivt deltagande i organisationer som bedriver brottslig verksamhet. Regeringen har tagit upp problematiken i en skrivelse till riksdagen om åtgärder mot organiserad och gränsöverskridande brottslighet (1996/97:171). Skrivelsen är ännu inte behandlad av riksdagen. Med hänvisning till vad utskottet tidigare uttalat i frågorna om möjligheterna att utnyttja plan- och bygglagreglerna i kampen mot den organiserade brottsligheten samt den utredningsinsats som nu förbereds avstyrker utskottet motion 1997/98:Ju910 (c) yrkande 10 om kriminella mc-gäng.
Glesbebyggelserätten I motion 1997/98:Jo218 (m) yrkande 11 föreslås att glesbebyggelserätten skall återinföras i syfte att underlätta bosättning och boende på landsbygden. Därigenom skall endast starka skäl kunna hindra bebyggelse på landet. De utökade möjligheterna till bebyggelse bör även omfatta strandnära områden. Plan- och byggutredningen har lämnat förslag om att bygglovsplikten skall kunna varieras mer än i dag (SOU 1993:94). Direkt enligt lag skall tillstånd krävas bara i viss grundläggande omfattning. Krav på tillstånd utöver detta skall beslutas av kommunerna i översiktsplan. I viss utsträckning skall finnas en skyldighet för kommunerna att besluta om krav på tillstånd för att tillgodose grannars liksom det allmännas intressen. Regeringen har ännu inte tagit ställning till Plan- och byggutredningens förslag. Utskottet delar motionärernas uppfattning om att lagregler och andra bestämmelser bör utformas så att de inte hindrar byggande och boende på landet. Däremot delar inte utskottet uppfattningen i motionen att dagens regelsystem är så utformat att det skulle förhindra tillkomsten av ny bebyggelse. Det är tvärtom så att olika åtgärder har vidtagits för att underlätta ett sådant byggande och boende bl.a. genom ändringar i fastighetsbildningslagen samt i plan- och bygglagstiftningen. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla de möjligheter som PBL ger att utan bygglov göra om- och tillbyggnader utanför samlad bebyggelse. Det finns enligt utskottets mening redan i dag en betydande frihet för dem som bor utanför tätorterna när det gäller att utforma sin bostad och sitt boende. Utskottet är således inte berett att ställa sig bakom de relativt långtgående förändringar som motionärerna föreslår. Även vid byggande på landsbygden finns det i vissa situationer ett behov av att kunna väga den enskildes intresse av att genomföra en byggnadsåtgärd mot de allmänna intressen som kan göra sig gällande. Det är dessutom inte ovanligt att grannintressen behöver vägas in också vid byggande utanför tätorterna. Den samlade avvägningen mellan mot varandra stående intressen bör enligt utskottets mening även fortsättningsvis ske genom planläggning eller vid bygglovsprövningen. Utskottets uttalanden i anledning av m-motionen innebär inte att utskottet tagit ställning till de av Plan- och byggutredningen avlämnade förslagen, men enligt utskottets mening kan inte ifrågakomma att för landsbygden genomföra en avreglering som beskär grannars och det allmännas intressen. Motion 1997/98:Jo218 (m) yrkande 11 om glesbebyggelserätten avstyrks.
Trafiken I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 13 och 16 tas frågor om trafiksystem och stadsmiljö upp. Enligt motionärerna måste arbetet med miljöanpassningen av transportsystemen intensifieras. Bl.a. förespråkas att transportmönster måste utvecklas som leder till minsta möjliga miljöpåverkan. Planeringen måste utgå från lösningar som gynnar kollektivtrafik, gående och cyklande. I dessa planeringssammanhang måste säkerhetsfrågor och tillgänglighetsfrågor uppmärksammas. Närhet måste skapas mellan arbete, bostad och service. Utskottet delar motionärernas uppfattning om den vikt som bör tillmätas planarbetet då det gäller en miljöanpassning av trafiksystemen. Kommunerna har med den nuvarande lagstiftningen stora möjligheter att ge frågorna den uppmärksamhet de förtjänar. Regeringen har uppmärksammat myndigheterna på trafiksystemens vikt inom ett ekologiskt hållbart samhälle, senast vad gäller en hållbar stadsutveckling. Under våren kan förväntas att flera propositioner kommer att behandla miljöanpassningen av transportsystemen. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om miljöbalksförslaget enligt vilket regeringen skall pröva trafikanläggningar med större miljöpåverkan. Enligt utskottets mening finns det inte tillräckliga skäl för riksdagen att nu ta något särskilt initiativ till att vidta förändringar av plan- och bygglagen för att tillgodose de syften motionärerna önskar främja. Utskottet avstyrker motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 13 och 16 i fråga om trafikplaneringen.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering att riksdagen avslår motion 1997/98:A460 yrkande 4, res. 1 (c) 2. beträffande en strukturplan för Skåne att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo522, 3. beträffande miljöhänsyn i boendet att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo218 yrkande 4, res. 2 (kd) 4. beträffande vattenförsörjningen att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo516 yrkandena 1 och 2, res. 3 (c, fp, kd) 5. beträffande en mer jämställd planering att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo523 yrkande 1, res. 4 (c, v, mp) 6. beträffande lokalt inflytande på planeringen att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo539 yrkandena 5, 6, 7 och 8, det sistnämnda i motsvarande del, res. 5 (c) 7. beträffande de funktionshindrades deltagande i planeringen att riksdagen avslår motion 1997/98:So411 yrkande 1, res. 6 (c, fp, v, mp) 8. beträffande barns och ungdomars intressen vid planeringen att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del, res. 7 (c, v, mp, kd) 9. beträffande barnsäkerhet att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del, res. 8 (c, v, mp, kd) 10. beträffande rätten att överklaga en detaljplan att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo505, 11. beträffande handelsändamålet i detaljplan m.m. att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10, 1997/98: Bo503, 1997/98:N271 yrkande 8 och 1997/98:N309 yrkande 3, res. 9 (m, fp, kd) 12. beträffande vissa utredningsinsatser m.m. avseende stormarknadsetableringar att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo525, res. 10 (m, fp, kd) - motiv.
13. beträffande arkitektur- och kulturvärden att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo218 yrkande 2, 1997/98:Bo539 yrkandena 4 och 8, det sistnämnda i motsvarande del, och 1997/98: Kr270 yrkande 42, res. 11 (c, mp, kd) 14. beträffande telekommunikationsmaster att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo520 samt 1997/98:Bo533, denna motion i motsvarande del, 15. beträffande tysta områden att riksdagen avslår motion 1997/98:Jo783 yrkande 5, res. 12 (fp, v, mp) 16. beträffande förstärkt lagskydd av grönområden att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo539 yrkande 9, res. 13 (c) 17. beträffande benämningen kvalitetsansvarig att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo527 yrkande 3, res. 14 (v) 18. beträffande tilläggsavgift att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo524 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 19. beträffande kriminella mc-gäng att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju910 yrkande 10, res. 15 (c, fp) 20. beträffande glesbebyggelserätten att riksdagen avslår motion 1997/98:Jo218 yrkande 11, res. 16 (m) 21. beträffande trafikplaneringen att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo539 yrkandena 13 och 16. res. 17 (c)
Stockholm den 20 januari 1998
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Rune Evensson (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Britta Sundin (s), Sten Andersson (m), Lars Stjernkvist (s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager (mp), Ulf Björklund (kd), Juan Fonseca (s) och Eskil Erlandsson (c).
Reservationer
1. Samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering (mom. 1) Eskil Erlandsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Som framgår? och slutar med ?ekonomisk planering? bort ha följande lydelse: Som framgår av framställningen ovan delar utskottet uppfattningen bakom motionens 1997/98:A460 (c) yrkande 4 om att en förbättrad samordning mellan fysisk och ekonomisk planering bör komma till stånd. Samtidigt kan utskottet konstatera att en mera allmän insikt om detta håller på att växa fram. Denna gradvisa insikt är enligt utskottet inte nog för att möta de ökande krav som ställs på samhällsplaneringen. Näringspolitiken, utvecklingen av kommunikationer och regionpolitiken inklusive landsbygdsutvecklingen måste bättre kopplas samman med markanvändningen och miljön. Samordningen mellan den ekonomiska och fysiska planeringen måste prioriteras och det lokala perspektivet stärkas. Utskottet anser att samordningsfrågorna vad gäller den fysiska och ekonomiska planeringen måste bli föremål för ett helhetsgrepp. En utredning bör tillsättas för denna uppgift. Utredningen bör beakta den pågående internationaliseringen och den utveckling och de strävanden som finns mot ett större lokalt inflytande. En av utredningens uppgifter bör vara att utröna hur den ökade sektoriseringen där Sverige delats in i myndighetssektorer snarare än regioner kan motverkas. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:A460 (c) yrkande 4 om samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A460 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Miljöhänsyn i boendet (mom. 3) Ulf Björklund (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Utskottet avstyrker? och slutar med ?bör avvaktas? bort ha följande lydelse: Samhällsbyggandet skall präglas av varsamhet. Känsliga och betydelsefulla naturmiljöer och ekosystem skall skyddas. Den fysiska planeringen och byggandet skall präglas av en helhetssyn. Först därigenom kan de grundläggande förutsättningarna för produktion och välfärd bevaras för kommande generationer. Stora delar av bostadsbeståndet närmar sig nu den ålder där omfattande byggnads- och renoveringsåtgärder behövs. Det är angeläget att dessa åtgärder får en ekologisk inriktning och genomförs på ett sådant sätt att också de arkitektoniska och kulturhistoriska värdena tas till vara. Boendet har en central betydelse för vårt sätt att bruka naturresurserna bl.a. på det sättet att en betydande del av vår energiförbrukning går till att värma och driva byggnader. Olika typer av emissioner måste begränsas. Avloppshanteringen bör effektiviseras och återanvändningen av byggmaterial öka. Arbetet för att förbättra inomhusmiljön måste få ett tillräckligt stöd. Det gäller också arbetet med kretsloppstänkandet i byggfrågor. Frågan om hälsodeklarationer av bostäder måste drivas på. Vid ny- och ombyggnad måste krav ställas på en effektiv resursanvändning. Som underlag till beskrivningar av byggnadsobjektets konsekvenser vad gäller dess ekologiska hållbarhet bör ett system utvecklas för miljö- och hälsovärdering av byggmaterial och byggande liksom för den färdiga byggnaden. Det pågår flera olika projekt som syftar till att ökade miljöhänsyn skall tas när det gäller byggandet, boendet och den fysiska planeringen i övrigt. Utskottet efterlyser att ett helhetsgrepp skall tas på denna problematik med särskild uppmärksamhet riktad på de frågor utskottet tagit upp. Också andra regelsystem än det som gäller den fysiska planeringen och byggandet bör uppmärksammas. Det gäller bl.a. fastighetsbeskattningens konsekvenser för ett miljöriktigt boende. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen i anledning av motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna. Regeringen bör för riksdagen i lämpligt sammanhang redovisa de överväganden och åtgärder som riksdagens tillkännagivande ger anledning till. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande miljöhänsyn i boendet att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo218 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Vattenförsörjningen (mom. 4) Erling Bager (fp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Mot bakgrund? och slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet kan konstatera att många kommuner har behov av att byta eller stärka sin vattenförsörjning. Avsaknaden av en alternativ vattenförsörjning har blivit en obehaglig överraskning för de kommuner som tvingats överskrida sin budget när de hamnat i akut vattenbrist. Särskilt problematisk är situationen i södra Sveriges kustområde. Där får man ta emot den samlade för-oreningsmängden från uppströms belägna områden. Det är nödvändigt att det görs en heltäckande kartläggning som redovisar kommunernas nuvarande och framtida behov av vattenförsörjningen. Det finns flera konflikter mellan pågående markanvändning och framtida behov av uthållig vattenförsörjning. Bland hoten finns sjunkande grundvattennivåer, deponier, vägar samt sten-, grus- och sandtäkter. Det är angeläget att få till stånd en samplanering mellan kommunerna och från centralt håll erbjuda stöd till kommunerna i deras planering. Vattenförsörjningen måste tydligt utpekas i kommunernas översiktsplaner och följas av handlingsprogram. Skyddsföreskrifter bör meddelas och vissa näringar bör underkastas restriktioner till skydd för vattnet. Detaljplaneläggning och områdesbestämmelser bör juridiskt säkra vattenförsörjningsresurserna. Grundvattenutredningens förslag till förändring av PBL bör genomföras. Viktiga mark- och vattenområden lämpliga för vattenförsörjningen skall utpekas som riksintresse enligt NRL. Enligt gällande lag kan endast mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar för vattenförsörjningen skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller nyttjandet av sådana anläggningar. Det är nödvändigt att också områden som innehåller viktiga grundvattenförekomster kan skyddas. Grundvattenutredningens förslag bör genomföras. Det finns alltså flera lagändringar som bör genomföras. Därtill bör staten ge kommunerna stöd i arbetet med vattenfrågorna. Det kan ske på olika sätt. Särskilt viktig är utbildningen av den personal som arbetar med dricksvattenfrågor. Enligt utskottets mening bör ett handlingsprogram upprättas i syfte att säkra och förbättra vattenförsörjningen. I programmet bör ingå överväganden om nödvändig lagstiftning och andra föreskrifter liksom frågor om myndighetsstöd till kommunerna och utbildning. Regeringen bör upprätta programmet och till riksdagen återkomma med en redovisning av de åtgärder och överväganden upprättandet av programmet ger anledning till. Riksdagen bör i anledning av motion 1997/98:Bo516 yrkandena 1 och 2 som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande vattenförsörjningen att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo516 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. En mer jämställd planering (mom. 5) Owe Hellberg (v), Per Lager (mp) och Eskil Erlandsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Mot bakgrund? och slutar med ?jämställd planering? bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer i de synpunkter som förs fram i motion 1997/98:Bo 523 (c) om behovet av att bredda underlaget för samhällsplaneringen. Visserligen har frågorna blivit föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang men detta är inte tillräckligt. Kvinnoperspektivet har alltför länge negligerats i den fysiska planeringen och vid utformningen av bostäderna. Detta har bidragit till att många bostadsområden har byggts med brister i olika avseenden. Det kan handla om att barnens behov inte tillräckligt beaktats eller att kollektivtrafiken inte utformats på ett bra sätt. Opraktiskt utformade bostäder, för få grönytor och mötesplatser är andra exempel på brister i planeringen som sannolikt åtminstone delvis beror på att kvinnornas erfarenheter inte tillräckligt beaktats. Det är mot denna bakgrund nödvändigt att formerna för den fysiska planeringen läggs om så att inte misstagen upprepas i framtiden. Detta kan ske på olika sätt, bl.a. genom att kvinnoorganisationerna blir remissinstanser i planfrågor. Det är också nödvändigt att söka mer kunskap om hur kvinnornas erfarenheter skall tas till vara vid planeringen. Att ta till vara kvinnoperspektivet vid planeringen skall inte ses som en isolerad fråga. Det är därför viktigt att riksdag och regering utformar en demokratisk process som leder till en mer jämställd samhällsplanering i vilken både män och kvinnor, unga och gamla deltar. Enligt utskottets mening bör en utredning tillsättas med den av utskottet förordade inriktningen. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98: Bo523 (c) yrkande 1 om en mer jämställd samhällsplanering som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande en mer jämställd planering att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo523 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Lokalt inflytande på planeringen (mom. 6) Eskil Erlandsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Frågorna om? och på s. 14 slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Utskottet kan konstatera att det i Sverige finns starka krafter bland befolkningen för att stärka dess inflytande över den lokala miljön. Det gäller både i staden och på landet. Det rör sig naturligtvis om bostäder och den fysiska miljöns utformning. Men det gäller också andra frågor avseende såväl energi- och kretsloppslösningar som sysselsättningen. Gemensamt för dessa krafter är att man särskilt vill värna sin stadsdel eller bygd och förbättra dess kvaliteter för att möta framtiden. Denna utveckling sker samtidigt som många kommuner lämnar ifrån sig sina uppgifter till lokala organisationer. Det växer således fram förutsättningar för en lokal beslutsnivå. Denna utveckling av demokratin bör på allt sätt stödjas. Det kan ske på många olika sätt. Utrymmet för ett lokalt beslutsfattande bör således öka och effektiv hjälp kunna ges till medborgarna i den snåriga process som plan- och byggprocessen utgör. Medborgarna bör i PBL tilläggas initiativrätt och ett ökat ansvar för genomförandet av förändringar. PBL har mycket av sin bakgrund i nyexploateringar och det är därför viktigt att regelsystemet bättre anpassas till frågor som gäller förbättringar av redan exploaterad mark. Särskilt bör regelsystemet uppmärksammas vad det gäller städernas utveckling och miljö vilken är utsatt för särskilda påfrestningar. Det är samtidigt viktigt att de enskilda kommunerna lokalt utvecklar nya arbetsprocesser och lämnar stöd till redan engagerade medborgare samt uppmuntrar till sådant engagemang. Ett sätt att ge de enskilda medborgarna det stöd som erfordras är att kommunen tillhandahåller en sammanhållande kraft, t.ex. en områdesarkitekt, som inte utgör eller representerar någon myndighet i det arbete medborgarna väljer att engagera sig i. Ett sätt att öka engagemanget är att ytterligare ansvar förs över till de boende vad gäller utförande, drift och underhåll av grönområden och anläggningar av skilda slag. Av särskild vikt är att den kommande renässansen för arkitektur och formgivning sker med en bas av engagerade medborgare och yrkesutövare av olika slag. Enligt utskottets mening bör en utredning tillsättas för att arbeta fram de förslag till lagändringar och andra åtgärder som behövs för att den ovan beskrivna lokala beslutsnivån - den s.k. fjärde beslutsnivån - skall kunna utvecklas mot att ge det lokala samhället förbättrad fysisk planering och förbättrat byggande. Utredningen bör ha särskild inriktning på förhållandena i staden men dess förslag bör också avse förhållandena på landsbygden. Enligt utskottets mening bör riksdagen i anledning av motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 5, 6, 7 och 8, det sista yrkandet i motsvarande del, om lokalt inflytande på planeringen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande lokalt inflytande på planeringen att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo539 yrkandena 5, 6, 7 och 8, det sista yrkandet i motsvarande del, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. De funktionshindrades deltagande i planeringen (mom. 7) Erling Bager (fp), Owe Hellberg (v), Per Lager (mp) och Eskil Erlandsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Även enligt? och slutar med ?i planeringen? bort ha följande lydelse: Ett aktivt medborgarinflytande är en förutsättning för en bra samhällsplanering. För att det skall vara fråga om ett verkligt inflytande från medborgarna fordras dock att olika grupper och värderingar finns representerade i hela planprocessen. En sådan viktig grupp är de handikappade med sina ofta specifika krav på den fysiska miljön. Det är också en allmän uppfattning att handikapporganisationernas medverkan i planeringen är mycket värdefull och helt nödvändig. Även kommunernas handikappråd har här en viktig uppgift att fylla. I många kommuner ges också handikapporganisationerna och handikappråden en möjlighet att aktivt vara med och påverka de kommunala planbesluten. Det är dock inte ovanligt att de handikappades företrädare hålls helt eller delvis utanför beslutsprocessen. I enlighet med förslaget i c-motionen bör därför åtgärder vidtas för att tillförsäkra handikapporganisationerna och handikappråden ett inflytande i alla kommuner och i alla planfrågor. Enligt utskottets mening bör även socialtjänstens möjligheter att påverka planeringsarbetet förstärkas och tydliggöras. Det bör sålunda i lagstiftningen införas tydliga bestämmelser om socialtjänstens roll i den kommunala planeringen. En god samhällsplanering förutsätter att socialtjänstens kunskaper och erfarenheter om olika sociala förhållanden i kommunerna tas till vara på ett bättre sätt än vad som i dag är fallet. Vad utskottet nu med anslutning till motion 1997/98:So411 (c) yrkande 1 anfört om de funktionshindrades deltagande i planeringen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande de funktionshindrades deltagande i planeringen att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So411 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Barns och ungdomars intressen vid planeringen (mom. 8) Owe Hellberg (v), Per Lager (mp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Utskottet har? och slutar med ?vid planeringen? bort ha följande lydelse: Vårt land är inte särskilt framstående när det gäller att ta till vara barnens och ungdomarnas intressen i den fysiska planeringen. Hur påverkas deras miljö av åtgärder som förtätning av bebyggelse, minskade resurser för anläggning, underhåll och skötsel av friytor och grönområden? Vem tar till vara deras intressen i arbetet med översiktsplaner och detaljplaner? Barnens och ungdomarnas synpunkter bör komma fram även i de här sammanhangen, för de har kunskap om sin egen miljö. Barnen har rätt till inflytande enligt barnkonventionen och är goda observatörer, miljöorienterade och medvetna om omgivningen. De behöver tränas i demokrati och medborgarskap. I Norge har man kommit långt på det här området. De rikspolitiska riktlinjerna säger att kommunerna skall lägga upp planeringsarbetet, så att barnens och ungdomarnas synpunkter kommer fram och så att de själva får chansen att delta. En följd av detta är att staten ålagt kommunerna att utse en särskild tjänsteman som skall tillvarata barnens intressen i ?bygningsrådet?, vår motsvarighet till byggnadsnämnden. PBL bör ses över i avsikt att stärka de ungas intressen i den fysiska planeringen. Därvid bör övervägas den i Norge tillämpade ordningen. Riksdagen bör med anledning av motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i motsvarande del om barns och ungdomars intressen vid planeringen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört. dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande barns och ungdomars intressen vid planeringen att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Barnsäkerhet (mom. 9) Owe Hellberg (v), Per Lager (mp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Frågorna om? och slutar med ?om barnsäkerhet? bort ha följande lydelse: Barnombudsmannen liksom Barnkommittén (SOU 1997:116) har föreslagit att de säkerhetskrav som utformats särskilt med tanke på barnen i de byggregler som gäller vid ny- och ombyggnader också skall göras tillämpliga på de byggnader för vilka inga eller sämre krav har gällt. Det gäller i princip beträffande hus som byggts före år 1973, bl.a. de som finns i miljonprogramsområdena. Ökade säkerhetskrav på fastighetsbeståndet fordrar författningsmässigt en lagreglering och kan alltså inte åstadkommas genom förordning eller annan föreskrift på lägre nivå. Utskottet tror inte att informationsinsatser, hur väl de än genomförs, får till följd att särskilt många fastighetsägare kommer att göra sina hus barnsäkra. Det fordras lagstiftning som ålägger fastighetsägaren att genomföra åtgärderna. Det är möjligt att de ökade kraven kommer att medföra kostnader av inte ringa omfattning. Några säkra beräkningar finns emellertid inte. Mot denna bakgrund bör utredas vilka kostnaderna är för olika typer av åtgärder och med utgångspunkt däri arbetas fram förslag till regelförändringar. Den skadetyp som är både allvarligast och mest frekvent utgörs av fallskador. Åtgärder mot denna skadetyp bör prioriteras när utredningen lägger fram sina förslag. Den förordade utredningen bör även överväga nödvändiga förändringar av de regler som gäller vid ny- och ombyggnader. Riksdagen bör med anledning av motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i motsvarande del om barnsäkerhet som sin mening ge regeringen till känna vad nu anförts. dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse: 9. beträffande barnsäkerhet att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del om barnsäkerhet som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Handelsändamålet i detaljplan m.m. (mom. 11) Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Inga Berggren (m) och Ulf Björklund (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Riksdagens senaste? och slutar med ?detaljplan m.m.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att den nuvarande regleringen av handelsändamålet i PBL leder till en försämrad konkurrens och därmed till högre priser för konsumenterna. Enligt utskottets uppfattning bör konkurrensen inom handeln underlättas, inte begränsas. Som framhållits i utredningen om ökad konkurrens i handeln med livsmedel har av främst företagsekonomiska skäl en fortlöpande strukturrationalisering inom handeln, med utflyttning av detaljhandel till ytterområden, skett sedan 1970- talet. Samtidigt har, såsom redovisats i en forskningsrapport från Chalmers tekniska högskola, hushållens tillgänglighet till dagligvaror inte försämrats på ett påtagligt sätt. I linje med vad Riksrevisionsverket anfört i sitt remissvar över Plan- och byggutredningens delbetänkande menar utskottet att det inte påvisats att avsaknaden av regleringsmöjligheter sedan år 1992 har haft några negativa effekter. Enligt utskottets mening är det belysande att s- regeringen i propositionen inför den senaste omregleringen inte redovisat något bärande motiv för sitt förslag utan huvudsakligen beskrivit den förutvarande regleringen av handelsändamålet och riksdagens tidigare beslut i frågan. Det har inte visats att de på grund av förslaget antagna regleringsmöjligheterna är ett verksamt medel för att uppnå uppsatta mål. Inte heller hade det analyserats vilka effekter som den föreslagna ändringen har på konkurrensen. Sammanfattningsvis anser utskottet att PBL bör ändras i nu behandlat avseende så att de sedan den 1 januari 1997 gällande reglerna upphävs. Regeringen bör till riksdagen återkomma med de förslag till lagändring som är nödvändiga. Riksdagen bör med anledning av m-motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10, 1997/98:Bo503 och 1997/98:N271 yrkande 8 samt fp-motionen 1997/98:N309 yrkande 3 om handelsändamålet i detaljplan m.m. som sin mening ge regeringen till känna vad nu anförts. dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse: 11. beträffande handelsändamålet i detaljplan m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10, 1997/98:Bo503, 1997/98:N271 yrkande 8 och 1997/98:N309 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Vissa utredningsinsatser m.m. avseende stormarknadsetableringar (mom. 12, motiveringen) Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Inga Berggren (m) och Ulf Björklund (kd) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Slutligen återstår? och slutar med ?frågan initieras? bort ha följande lydelse: Slutligen återstår i detta avsnitt att behandla c-motionen. Vad först gäller frågan om en bättre anpassning av PBL till NRL vill utskottet erinra om att i 1 kap. 2 § NRL anges att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i PBL. Enligt utskottets mening bör PBL inte innehålla någon särskild möjlighet till reglering av detaljhandelsändamålet. NRL:s bestämmelser skall givetvis beaktas vid alla beslut enligt PBL. Det finns därför inte skäl att ändra PBL i det avseende som föreslås i c-motionen. Tillämpningen av PBL vad gäller externa stormarknadsetableringar har under de år lagen inte innehållit några möjligheter till en reglering av detaljhandelsändamålet fungerat väl, särskilt vad gäller de konkurrensfördelar som kommit konsumenterna till godo. Det finns på grund härav inte anledning att anta att några särskilda utredningsinsatser behövs avseende samhällets kostnader för sådana etableringar.
11. Arkitektur- och kulturvärden (mom. 13) Per Lager (mp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Med hänvisning? och slutar med ?och kulturvärden? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening är det nödvändigt att frågor om kvalitet och gestaltning ges en större tyngd i kommunernas arbete med planering och byggande. Hur människorna mår är intimt sammankopplat med den yttre miljö de lever i. Arkitekturen måste utformas så att den bidrar till att skapa livslust. Det fordrar att samhällets krav på byggandet i frågor som rör den yttre utformningen ges större tyngd. En insikt om detta håller på att växa fram. I den nyligen av riksdagen behandlade kulturpropositionen sägs att kvalitets- och skönhetsaspekter inte skall underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden. Detta förutsätter att den lagstiftning som reglerar den fysiska planeringen och byggandet förses med nya normer av ett slag som ger möjligheter till en sådan avvägning. Detta förutsätter dessutom en hög kompetens hos den personal som bl.a. handlägger plan- och bygglovsärenden. Utskottet kan mot den ovan redovisade bakgrunden ställa sig bakom förslaget i motion 1997/98:Kr270 (mp) yrkande 42 om att ett tillägg till PBL bör göras som innebär att kommunerna ges effektiva möjligheter att stoppa byggandet av hus som inte är vackra nog. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Regeringen bör således återkomma till riksdagen med förslag till lagändring med den nu förordade inriktningen. Med hänvisning till den pågående beredningen av olika frågor om arkitektur och därmed sammanhängande frågor avstyrker utskottet motionerna 1997/98: Bo539 (c) yrkandena 4 och 8, det sistnämnda yrkandet i motsvarande del, samt 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 2 om arkitektur- och kulturvärden. dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande arkitektur- och kulturvärden att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Kr270 yrkande 42 och med avslag på motionerna 1997/98:Bo218 yrkande 2 samt 1997/98:Bo539 yrkandena 4 och 8, det sistnämnda yrkandet i motsvarande del, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Tysta områden (mom. 15) Erling Bager (fp), Owe Hellberg (v) och Per Lager (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?Enligt utskottets? och slutar med ?tysta områden? bort ha följande lydelse: Tystnaden är en bristvara och den ostörda miljö vi behöver för rekreation och friluftsliv blir en allt knappare resurs. Framför allt gäller detta konstaterande de bostadsnära miljöerna i och i närheten av våra större tätorter där människor dagligen lever och vistas. Särskilt trafiken är ett stort hot mot tystnaden. Även om riksdagen år 1994 beslutat om en handlingsplan mot buller är detta enligt utskottets mening inte tillräckligt. Det finns sålunda inte några bindande riktlinjer för buller från vägtrafik, flyg eller tåg i utomhusmiljö. En följd av detta är att kommunala och andra myndigheter har svårt att hantera bullerfrågor i olika sammanhang. Det gäller såväl vid klagomål från enskilda personer som vid bedömning av bullerfrågor i samband med planering och bygglov. Dessa svårigheter finns på såväl lokal som regional nivå. Ett mindre ofta diskuterat trafikbullerproblem är den stora och permanenta förändringen av ljudmiljön som dragningen av europavägar och andra större vägar ger upphov till i kringliggande bostads- och naturområden vilket försämrar deras kvalitet, t.ex. ur rekreationssynpunkt. Förväntningarna på störningsfrihet är högre för naturområden än för andra områden, och i en miljö som i övrigt är tyst innebär en väg att tystnaden för gott går förlorad. Utskottet menar att med den utveckling som nu sker kommer många människor i framtiden inte att ha bullerfria områden inom räckhåll. Det är viktigt att PBL innehåller effektiva verktyg för att säkra tillgången till bullerfria miljöer. I enlighet med förslaget i motion 1997/98:Jo783 (fp) yrkande 5 bör ett särskilt planinstrument införas som beträffande ett visst område möjliggör en reglering av i och omkring dessa liggande bullerkällor så att området kan bevaras som tyst. En särskild utredning bör tillsättas för att nödvändiga regelförändringar skall kunna genomföras. Vad utskottet med anledning av fp-motionen om tysta områden anfört bör riksdagen ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse: 15. beträffande tysta områden att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Jo783 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Förstärkt lagskydd av grönområden (mom. 16) Eskil Erlandsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?De tidigare? och på s. 23 slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Stadens gröna ytor och deras olika värden tillmäts ofta alltför liten betydelse. Det är enligt utskottets mening förvånande och olyckligt med avseende på att stora delar av Sveriges befolkning bor i storstäder eller i andra större orter. Även om värdet av städernas grönområden på senare tid har debatterats och lyfts fram har de förslag som syftar till att bevara och förstärka städernas gröna ytor inte fått genomslag. Grönområden exploateras fortfarande och byggnader och infrastruktur tar dessa ytor i anspråk. Detta leder till att parker och andra grönområden konstant minskar. De som främst drabbas av denna utveckling är handikappade, äldre och barn som inte så lätt kan ta sig till längre bort belägna grönområden. Städernas minskade grönytor leder dessutom till att luften blir sämre, klimatet råare, vindförhållandena försämras och till ökat buller. Riksdagen antog år 1996 ett förslag till ändringar i naturresurslagen samt i plan- och bygglagen med syfte att förstärka skyddet för städernas gröna ytor. Detta förslag var dock inte tillräckligt långtgående. Orsaken härtill är bl.a. att de förslag som Plan- och byggutredningen lagt fram på området inte genomfördes i alla sina delar. Utskottet anser att skyddet för nära naturområden fortfarande är för svagt, och åtgärder för att öka skyddet för grönområden bör övervägas. Av de skyddsinstitut för grönområden som i dag är tillgängliga är det endast nationalstadsparker som är direkt anpassade för skydd av städernas grönområden. Då detta institut endast kan täcka en del av det behov som finns bör det enligt utskottet finnas möjlighet att införa ytterligare skyddsinstitut för grönområden i städerna. Enligt utskottets mening bör skyddet förstärkas genom ett skyddsinstitut som till sin verkan ligger mellan nationalstadspark och andra skyddsbestämmelser. Med ett sådant instrument skulle grönområden i form av gröna kilar och gröna bälten kunna skyddas även om de inte har hög naturkvalitet men har betydelse för ekosystemet och människors välbefinnande. Vidare anser utskottet att en förbättrad regionplanering kan vara ett sätt att öka skyddet av grönområden. Vad utskottet nu med anledning av förslaget i motion 1997/98:Bo539 (c) yrkande 9 anfört om skydd av tätorternas grönområden bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse: 16. beträffande förstärkt lagskydd av grönområden att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo539 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Benämningen kvalitetsansvarig (mom. 17) Owe Hellberg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Benämningen kvalitetsansvarig? och slutar med ?kvalitetsansvarig avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det var olyckligt att benämningen kvalitetsansvarig infördes år 1994. Kritiken mot benämningen har fortsatt. Från byggbranschen, men även från byggnadsnämndshandläggare, har framförts att benämningen är missvisande och uppfattas som ett hinder för förståelsen av tillsyns- och kontrollsystemet. Vidare anser de att benämningen bättre bör svara mot uppdragets art och därför bytas till t.ex. kontrollansvarig. Boverket har behandlat frågan i en rapport (1997:9) men inte föreslagit någon förändring. Utskottet anser dock att de framförda synpunkterna bör vinna beaktande och att därför regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag att ändra benämningen kvalitetsansvarig i 9 kap. PBL. Vad utskottet nu med anslutning till motion 1997/98:Bo527 (v) yrkande 3 om benämningen kvalitetsansvarig anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse: 17. beträffande benämningen kvalitetsansvarig att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo527 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Kriminella mc-gäng (mom. 19) Erling Bager (fp) och Eskil Erlandsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ?Med hänvisning? och slutar med ?kriminella mc-gäng? bort ha följande lydelse: Tillämpningen av PBL kan visserligen inte utgöra det huvudsakliga inslaget vad gäller det allmännas insatser mot den grova brottsligheten, men väl en betydelsefull del av de lagskärpningar och andra åtgärder som måste komma till stånd. Allmänheten har rätt att vänta sig ett kraftfullt agerande från riksdag, regering och myndigheter som ett svar på de händelser som utspelat sig i anslutning till bl.a. de aktuella mc-klubbarnas lokaler. Det måste givetvis vara ett oavvisligt krav att verksamhet som redan lett till att vapen och sprängämnen kommit till användning inte kan tillåtas i områden med bostäder, barnstugor och skolor. Undfallenhet i detta avseende ger bara utrymme för de kriminella klubbarna att ytterligare flytta fram sina positioner. Det är därför nödvändigt att rikta uppmärksamheten på företeelser som på sikt riskerar att växa till ett mycket allvarligt samhällsproblem och i tid vidta erforderliga åtgärder för att komma till rätta med problemet. Enligt utskottets mening måste det ifrågasättas om lagstiftningen bör medge att klubbar med riskfylld brottslig verksamhet t.ex. bör få byggnadslov för att ändra om en lokal i ett tättbebyggt område för att kunna fungera som klubblokal. Statliga och kommunala myndigheter måste använda sig av alla de lagar som finns vilka ger goda möjligheter att stoppa de kriminella mc-gängens verksamhet. Där lagstiftningen brister måste den modifieras eller nya lagar stiftas. Därför bör ändringar i plan- och bygglagstiftningen utredas. Utredningen bör bl.a. ta sikte på att göra det omöjligt att ha någon form av, i vidaste mening, miljöfarlig verksamhet i tätbefolkade områden. Regeringen bör vidta nödvändiga åtgärder med anledning av vad utskottet nu anfört och därefter återkomma till riksdagen med förslag. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju910 (c) yrkande 10 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse: 19. beträffande kriminella mc-gäng att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju910 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Glesbebyggelserätten (mom. 20) Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?glesbebyggelserätten avstyrks? bort ha följande lydelse: Det finns en stark önskan hos många människor att kunna bosätta sig på landsbygden. Skälen till detta är många: tillgången till natur och stillhet, en önskan att bo med större frihet etc. Från den enskildes synpunkt finns det sålunda ett starkt intresse av att kunna bo och leva på landet utan att förordningar och regler lägger onödiga hinder i vägen. Det finns även starka samhälleliga skäl att uppmuntra till ett boende utanför de större tätorterna. Inte minst gäller det med avseende på det värde som ligger i en levande landsbygd. Det finns i dag en mängd regler som försvårar eller rent av gör det omöjligt att bosätta sig på landsbygden. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Därför bör dagens regelsystem ses över. Utgångspunkten bör därvid vara att skapa en lagstadgad rätt att bygga på landet, dvs. utanför tätorterna. Undantag från denna regel skall endast få göras om det finns starka skäl. Utan att binda de nu förordade övervägandena vill utskottet peka på möjligheten att med stöd av PBL tillåta att bostäder och andra byggnader uppförs utan bygglov utanför samlad bebyggelse. Vad utskottet nu med anslutning till motion 1997/98:Jo218 (m) yrkande 11 anfört om glesbebyggelserätten bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse: 20. beträffande glesbebyggelserätten att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Jo218 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Trafikplaneringen (mom. 21) Eskil Erlandsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Utskottet delar? och på s. 27 slutar med ?om trafikplaneringen? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening måste ett helhetsgrepp tas på de frågor som gäller den fysiska planeringen och trafiken. Det är långt kvar innan trafiksystemen särskilt i stadsmiljön kan kallas miljöanpassade. Samhällsplaneringen är ett viktigt instrument som bl.a. bör inriktas på att skapa närhet mellan arbetsplats, bostad och service. På så sätt kan behovet av transporter minskas. Trafikplaneringen utgår alltför ofta från bilismens krav. Planeringen bör i stället utgå från att lösningarna skall gynna gående och cyklande. Vägar och platser bör generellt utformas så att de blir praktiska och säkra för gående. Ambitionen skall vara att alla skall kunna leva med god livskvalitet utan egen bil. Kollektivtrafiken skall således uppmuntras, och de miljöanpassade transportmedlen skall upplevas som bekväma och attraktiva. De kommunikationssystem som utskottet förordar skall bygga på en insikt om behovet av en omställning mot ett hållbart samhälle. Arbetet med miljöanpassningen av transportsystemen i stadsmiljön måste intensifieras. Plan- och bygglagens regler bör ses över för att denna lagstiftning bättre skall medverka till att nå målet av anpassning av trafiksystemen till ett hållbart samhälle. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen i anledning av motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 13 och 16 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse: 21. beträffande trafikplaneringen att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo539 yrkandena 13 och 16 som sin mening ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
1. Barns och ungdomars intressen vid planeringen Erling Bager (fp) anför: Det är av särskild vikt att barnens och ungdomarnas intressen tas till vara i planeringssammanhang. Ett stort ansvar vilar på kommunerna att inom den ram som den nuvarande regleringen i PBL ger söka fånga upp de erfarenheter de unga har liksom den kunskap de vuxna vunnit om barnens och ungdomarnas särskilda behov. PBL bör i lämpligt sammanhang också ses över i syfte att stärka barnens och ungdomarnas intressen vid planeringen. Ett större hänsynstagande till och engagemang från de ungas sida leder utan tvivel till en bättre planering. Det grundlägger säkerligen också för framtiden ett hos de unga större engagemang för samhället och dess utveckling.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................4 Inledning.........................................4 Samordnad planering...............................5 Regional planering................................7 Miljöhänsyn i boendet.............................8 Vattenförsörjningen...............................9 Medborgarintressen m.m...........................11 Jämställdhetsaspekter..........................12 Lokala aspekter................................13 Tillgänglighetsaspekter........................14 Barn- och ungdomsaspekter......................16 Rätten att överklaga detaljplan................17 Handelsetableringar..............................18 Arkitektoniska och kulturella värden.............20 Telekommunikationsmaster m.m.....................20 Buller...........................................21 Grönområden......................................22 Kvalitetsansvarig................................23 Byggnadsnämndens anmälningsplikt.................23 Kriminella mc-gäng...............................25 Glesbebyggelserätten.............................25 Trafiken.........................................26 Hemställan.........................................27 Reservationer........................................29 1. Samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering (mom. 1)29 2. Miljöhänsyn i boendet (mom. 3)..................29 3. Vattenförsörjningen (mom. 4)....................30 4. En mer jämställd planering (mom. 5).............31 5. Lokalt inflytande på planeringen (mom. 6).......32 6. De funktionshindrades deltagande i planeringen (mom. 7)33 7. Barns och ungdomars intressen vid planeringen (mom. 8)34 8. Barnsäkerhet (mom. 9)...........................34 9. Handelsändamålet i detaljplan m.m. (mom. 11)....35 10. Vissa utredningsinsatser m.m. avseende stormarknadsetableringar (mom. 12, motiveringen) 36 11. Arkitektur- och kulturvärden (mom. 13).........36 12. Tysta områden (mom. 15)........................37 13. Förstärkt lagskydd av grönområden (mom. 16)....38 14. Benämningen kvalitetsansvarig (mom. 17)........39 15. Kriminella mc-gäng (mom. 19)...................39 16. Glesbebyggelserätten (mom. 20).................40 17. Trafikplaneringen (mom. 21)....................41 Särskilt yttrande....................................42 1. Barns och ungdomars intressen vid planeringen..42