Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 1998
Betänkande 1998/99:FiU23
Finansutskottets betänkande
1998/99:FIU23
Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 1998
Innehåll
1998/99
FiU23
Sammanfattning
Fr.o.m. januari 1999 har Riksbanken genom grundlagsändring fått en mer oberoende ställning gentemot riksdag och regering. Enligt utskottets mening innebär det bl.a. att behovet av att i efterhand granska och utvärdera Riksbankens penningpolitik ökar. Utskottet avser därför att varje år utföra en granskning i efterhand av den förda penningpolitiken i anslutning till utskottets behandling av Riksbankens årsredovisning och Riksdagens revisorers granskning av Riksbankens verksamhet. Granskningen kommer att omfatta de gångna tre åren, vilket innebär att den utvärdering som nu görs omfattar perioden 1996-1998.
Enligt utskottet är Riksbanken, i motsats till flera andra centralbanker, relativt öppen med att offentliggöra information som har betydelse för utformningen av penningpolitiken. Det görs bl.a. i de s.k. inflationsrapporter som normalt publiceras fyra gånger per år. Innehållet i inflationsrapporterna har också enligt utskottets mening efterhand blivit utförligare och mer omfattande. Inflationsrapporterna är en del av det material som ligger till grund för utskottets utvärdering av penningpolitiken.
Utskottet konstaterar att inflationen under perioden 1996-1998 legat under Riksbankens inflationsmål om en inflation, mätt som konsumentprisindex (KPI), på två procent i årlig förändringstakt med ett toleransintervall på ± en procentenhet. I genomsnitt har KPI ökat med 0,7 % per år: 0,8 % 1996, 0,9 % 1997 och 0,4 % 1998. Utskottet konstaterar vidare att en svaghet med att använda KPI som målvariabel för penningpolitiken är att det kan påverkas av tillfälliga faktorer som inte har någon bestående effekt på inflationen eller inflationsprocessen, eller att det påverkas av Riksbankens eller riksdagens egna åtgärder. T.ex. har fallande räntor bidragit till en relativt stor del av de senaste årens nedgång i inflationstakten mätt enligt KPI.
Utskottet behandlar särskilt inflationsutvecklingen i slutet av 1996 och slutet av 1998, då KPI- inflationen vid flera tillfällen gått under noll och flertalet mått på den underliggande inflationen i samhället varit lägre än inflationsmålet.
När det gäller 1996 menar utskottet sammanfattningsvis att mycket talar för att en tidigare och snabbare räntesänkning under 1995 och 1996 hade kunnat medföra att både KPI-inflationen och den underliggande inflationen hamnat närmare inflationsmålet under den studerade treårsperioden. Vad gäller utvecklingen under 1997 och 1998 konstaterar utskottet att Riksbanken under hösten 1997 gjorde en felbedömning av både KPI och den underliggande inflationens utveckling under 1998. Utskottet menar vidare att Riksbanken delar denna missbedömning med flertalet prognosmakare, både svenska och internationella. Bl.a. blev Asienkrisen djupare än vad bedömarna i allmänhet förväntade sig i slutet av 1997. Trycket nedåt på priserna blev betydligt kraftigare än förväntat. En del av överskattningen i Riksbankens prognos för 1998 kan också förklaras av oväntade sänkningar av indirekta skatter som sänkte inflationstakten. Vid utskottets offentliga utfrågning den 25 mars i år menade riksbankschefen Urban Bäckström att höjningen av reporäntan i december 1997 var fel i ljuset av det vi nu vet. Enligt utskottets mening kan det ifrågasättas om det var rimligt att vänta nästan ett halvt år, till juni 1998, innan misstaget korrigerades.
Utskottet tillstyrker att riksbanksfullmäktige beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under 1998.
Utskottet ställer sig också bakom fullmäktiges förslag till disposition av Riksbankens resultat samt föreslår att riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning.
Utskottet anser slutligen också att riksdagen skall avslå en i sammanhanget väckt motion om att avskaffa priset i ekonomi till Alfred Nobels minne.
Till betänkandet har två reservationer och ett särskilt yttrande fogats.
Redogörelserna och förslaget m.m.
Årsredovisning för Sveriges riksbank för år 1998
I årsredovisningen (redog. 1998/99:RB1) redogör Riksbankens direktion för den förda penning- och valutapolitiken samt för bankens verksamhet i övrigt. Direktionen föreslår att riksdagen skall fastställa de i årsredovisningen intagna balans- och resultaträkningarna enligt förslaget.
Fullmäktiges i Riksbanken förslag till disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 1998 m.m.
Riksbanksfullmäktige föreslår (förs. 1998/99:RB2) att riksdagen beslutar att disponera Riksbankens resultat på följande sätt:
------------------------------------------------- Till statsverket inlevereras 7 600 mkr ------------------------------------------------- Till Riksbankens dispositionsfond 10 639 mkr förs ------------------------------------------------- Till Riksbankens 3 624 mkr resultatutjämningsfond förs ------------------------------------------------- Summa 21 863 mkr ------------------------------------------------- Riksdagens revisorers berättelse över granskningen av Riksbankens verksamhet under år 1998
I sin granskningsberättelse (redog. 1998/99:RR5) tillstyrker Riksdagens revisorer
1. att riksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet,
2. att riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken ansvarsfrihet,
3. att riksdagen fastställer Riksbankens i förvaltningsberättelsen återgivna balans- och resultaträkningar för år 1998.
Riksdagens revisorer har till utskottet också överlämnat en mer utförlig granskningsrapport (daterad 1999-02-10) som utarbetats gemensamt av Riksbankens revisionsavdelning och den revisionsbyrå som på Riksdagens revisorers uppdrag svarar för granskningsarbetet, KPMG Bohlins AB.
Utskottet har dessutom haft tillgång till en av Riksbankens revisionsavdelning framlagd granskningsrapport (daterad 1999- 02-11) rörande fullmäktiges förslag till vinstdisposition av Riksbankens resultat för 1998.
Fullmäktiges protokoll
Utskottet har som underlag för sin prövning även haft tillgång till riksbanksfullmäktiges protokoll för år 1998.
Utfrågningar
Finansutskottet anordnade den 25 mars 1999 en offentlig utfrågning av riksbankschefen Urban Bäckström angående penningpolitiken och inflationen.
Protokoll från utfrågningen återfinns som bilaga 3 i betänkandet.
Den 18 maj 1999 hade utskottet en intern utfrågning av riksbankschefen Urban Bäckström angående penningpolitiken 1996-1998.
Motionen
1998/99:Fi8 av Johan Lönnroth m.fl. (v) i vilken föreslås att riksdagen som sin mening ger Riksbanken till känna vad i motionen anförts om att avskaffa priset i ekonomi till Alfred Nobels minne.
Motionen
I motion Fi8 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begär
Vänsterpartiet att Riksbankens pris i ekonomisk
vetenskap till Alfred Nobels minne skall avskaffas. Motionärerna föreslår
att riksdagen skall
vända sig till Riksbanken med
ett tillkännagivande av denna innebörd.
Motionärerna är kritiska mot att ingen kvinna tilldelats priset under de
30 år som det funnits.
De anser också att
ekonomipriset bidrar till att förläna ett starkt politiserat ekonomiämne
ett
falskt drag av vetenskaplighet och föreslår att
1998 års ekonomipris till Amartya Sen skall utgöra
värdig slutpunkt för priset.
Bakgrund
Priset i ekonomisk vetenskap till Alfred
Nobels minne instiftades 1968 som ett led i firandet av
Riksbankens 300-årsjubileum. Riksbanksfullmäktige beslöt den 14
maj samma år att till
Nobelstiftelsens
förfogande årligen ställa erforderliga medel för att göra det
möjligt för
stiftelsen att samtidigt med
utdelningen av de ordinarie nobelprisen kunna dela ut ett pris i
ekonomi. Priset skulle liksom de ordinarie
"vetenskapliga nobelprisen vara öppet för vetenskapsmän
över hela världen och utgå som belöning för framstående
vetenskapliga insatser på området för
ämnet ekonomi,
taget i vidaste mening". Priset skulle fördelas av Svenska
vetenskapsakademien och
utgå med samma belopp
som de ordinarie nobelprisen. Därutöver skulle Riksbanken varje
år
tillskjuta ett bidrag motsvarande 65 % av
prissumman för Nobelstiftelsens och Vetenskapsakademiens
kostnader för prisbedömning, administration m.m.
Fullmäktiges beslut innebar vidare att "Riksbankens
utfästelse för det nya prisets skapande
skulle
vara oåterkallelig och för all framtid bindande".
Vid sin granskning av Riksbankens förvaltning under 1968
ifrågasatte Riksdagens revisorer om inte
fullmäktige överskridit sina befogenheter genom att fatta ett beslut av
denna innebörd. Då frågan
kom upp till
behandling i riksdagen konstaterade bankoutskottet (BaU 1969:11:2)
att
kompetensfrågan inte var helt klarlagd. För
att full klarhet skulle skapas om de rättsliga
verkningarna av fullmäktiges beslut föreslog därför bankoutskottet
att riksdagen i efterhand
skulle bekräfta beslutet
genom att uttryckligen konfirmera de utfästelser som fullmäktige
gjort
till Nobelsstiftelsen och Vetenskapsakademien
om ett pris i ekonomisk vetenskap. Detta blev också
riksdagens beslut.
Av Riksbankens
årsredovisning för 1998 framgår (s. 56) att bankens utgifter för
ekonomipriset
uppgått till 12 miljoner kronor under
1997 och 13 miljoner kronor under 1998.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet är inte berett att ta något initiativ för att avskaffa
ekonomipriset till Alfred Nobels
minne och avstyrker
därför motion Fi8 (v).
Utskottet
Utvärdering av penningpolitiken 1996-1998
Inledning
Två månader efter dramatiken i november 1992 då den fasta växelkursen övergavs och kronan började flyta på den internationella valutamarknaden beslutade riksbanksfullmäktige att målet för den svenska penningpolitiken skulle vara prisstabilitet. I operativa termer formulerades målet som att inflationen, mätt som konsumentprisindex (KPI), skulle begränsas till två procent i årlig förändringstakt med ett toleransintervall på ± en procentenhet. Målet började gälla fullt ut fr.o.m. 1995.
Fr.o.m. januari 1999 har Riksbanken genom en grundlagsändring fått en mer oberoende ställning gentemot riksdag och regering. Enligt utskottets mening innebär det bl.a. att behovet av att i efterhand granska och utvärdera Riksbankens penningpolitik ökar. Utskottet avser därför att varje år utföra en granskning i efterhand av den förda penningpolitiken i anslutning till utskottets behandling av Riksbankens årsredovisning och Riksdagens revisorers granskning av Riksbankens verksamhet. Granskningen kommer att omfatta de gångna tre åren, vilket innebär att den utvärdering som nu görs omfattar perioden 1996-1998. Nästa år läggs 1996 till handlingarna och 1999 förs in i granskningsperioden. Det innebär att utvärderingen som nu görs omfattar treårsperioden före förändringen av Riksbankens ställning.
Enligt ändringarna i riksbankslagen har ordförande och vice ordförande i riksbanksfullmäktige rätt att närvara och yttra sig vid riksbanksdirektionens sammanträden. Syftet med denna bestämmelse är att via riksbanksfullmäktige som väljs av riksdagen stärka den demokratiska insynen i besluten över penningpolitiken. För att detta skall fungera är det viktigt att direktionens möten präglas av öppen diskussion där olika meningar kan brytas mot varandra. Annars är risken att olika ställningstaganden och ståndpunkter formas före de beslutsfattande direktionsmötena. Efter att ha tagit del av det särskilda protokollet från direktionens möte den 11 februari 1999 konstaterar utskottet att mötets uppläggning stämmer väl överens med intentionerna i riksdagens beslut. Protokollet visar på en öppen och fri debatt om det ekonomiska läget och penningpolitikens inriktning.
För att penningpolitiken skall kunna förstås av medborgarna och utvärderas av både riksdagen och andra intressenter krävs stor öppenhet med information, statistik, metoder och analysinstrument. Det är angeläget att riksdagen som huvudman för Riksbanken så tidigt som möjligt får del av information om de bedömningar som ligger till grund för bankens agerande. Utskottet konstaterar att den svenska riksbanken, i motsats till flera andra centralbanker, är relativt öppen med att offentliggöra relevant information. Det görs bl.a. i de s.k. inflationsrapporter som normalt publiceras fyra gånger per år. Innehållet i inflationsrapporterna har också enligt utskottets mening efter hand blivit utförligare och mer omfattande. Inflationsrapporterna är en del av det material som ligger till grund för utskottets utvärdering av penningpolitiken. I utvärderingen bör beaktas att det kan dröja ett till två år innan t.ex. ränteförändringar får fullt genomslag i ekonomin och på inflationen.
Utskottet gör sin utvärdering i ljuset av många goda resultat för den ekonomiska politiken, inklusive penningpolitiken.
Boenderäntor och investeringsräntor har sjunkit dramatiskt under de gångna tre åren.
Inflationen är låg och det föreligger goda förutsättningar för en låg inflation även åren framöver.
Inflationens utveckling
Utskottet konstaterar till att börja med att inflationen i Sverige under de senaste åren gått ned väsentligt jämfört med de nivåer som rådde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Förväntningarna om inflationens utveckling bland ekonomins olika aktörer har fallit kraftigt och inflationstakten ligger nu under genomsnittet i EU. Under senare tid har inflationen t.o.m. varit en av de lägsta i EU och OECD-området.
Diagram 1. Konsumentprisindex (KPI) åren 1995-1998. 12-månaderstal
Källa: Riksbanken, SCB
Som framgår av diagram 1 har inflationstakten mätt med KPI under perioden 1996-1998 varit fallande. I genomsnitt har KPI ökat med 0,7 % per år: 0,8 % 1996, 0,9 % 1997 och 0,4 % 1998. Det innebär att inflationsmålet på 2 % underskridits under den undersökta perioden. Dessutom har KPI legat utanför och under det s.k. toleransintervallet. Denna utveckling får också sin belysning om inflationsutvecklingen för varje månad studeras. KPI (mätt som förändringen över 12 månader i procent) har under 23 av de undersökta 36 månaderna åren 1996-1998 legat utanför inflationsmålets toleransintervall. I samtliga dessa fall har KPI legat under den nedre gränsen i intervallet. Under 13 månader har KPI legat innanför toleransintervallet, men i samtliga fall under målet på 2 %.
Riksbanken anger i inflationsrapporterna att inflationsmålets uppfyllelse bör utvärderas i ett lite längre perspektiv i stället för i inflationstal (s.k. 12-månaderstal) för enskilda månader. Därför bör ett rullande genomsnitt av de enskilda månadstalen användas. När rullande genomsnitt används minskar antalet månader utanför toleransintervallet till 16 medan antalet månader innanför intervallet ökar till 20. Enligt utskottets mening kan emellertid användandet av ett rullande genomsnitt av 12 månaderstal göra att analysen blir lite för tillbakablickande och kanske också något svårare att förstå.
Redovisningen ovan visar således att Riksbankens officiella inflationsmål inte uppfyllts under de gångna tre åren.
Formuleringen av inflationsmålet
Bakgrunden till att KPI valts som målvariabel i inflationsmålet är bl.a. att det är ett välkänt mått bland allmänheten, det publiceras regelbundet och är det mest heltäckande måttet på inflationen.
En svaghet med det officiella KPI-målet är dock att det kan påverkas av en del tillfälliga faktorer som inte har någon mer bestående effekt på inflationen eller inflationsprocessen. Vidare påverkas måttet av Riksbankens egna åtgärder. En del av de senaste årens nedgång i inflationstakten förklaras t.ex. av det kraftiga fallet i marknadsräntorna. Obligationsräntorna, som styr nivån på de bundna bostadsräntorna, har mer än halverats sedan slutet av 1995. De korta räntorna, som ligger till grund för de rörliga bostadsräntorna, har fallit ungefär lika mycket. I genomsnitt har fallande räntekostnader i hushållens bostadsutgifter minskat KPI:s årliga ökningstakt med omkring 0,7 procentenheter per år under perioden 1996-1998, enligt Riksbankens beräkningar. Andra effekter på KPI som kan bedömas som tillfälliga är ändringar av indirekta skatter och subventioner. Förändringar i indirekta skatter och subventioner har, i likhet med räntorna, tidvis haft en relativt stor inverkan på utfallet i KPI under de senaste åren.
Att det officiella KPI-målet lider av den svaghet som berörts ovan ger anledning att ifrågasätta om inte prisstabilitetsmålet bör definieras så att man kan justera utfallet i KPI för sådana priseffekter som kan bedömas som tillfälliga. Som nämnts leder sänkta räntor från Riksbankens sida till att KPI sjunker till följd av att hushållens räntekostnader för boendet minskar. Skulle Riksbanken motverka nedgången i KPI genom att t.ex. ytterligare sänka räntan uppstår ett beteendemönster som kan liknas vid att Riksbanken jagar sin egen svans. Ofta kan det inte heller anses rimligt att Riksbanken motverkar de inflationseffekter som uppstår när indirekta skatter och subventioner ändras. T.ex. kan riksdagen ha beslutat om en höjning av momsen, som ger en höjning av KPI, för att dämpa aktiviteten i ekonomin och därmed också på lite sikt dämpa uppkomna inflationstendenser.
Utskottet konstaterar att Riksbanken numera anser att det officiella inflationsmålet varit felformulerat i den meningen att ett användande av KPI som målvariabel, på grund av de kraftiga tillfälliga effekterna, inte varit ett stöd för en stabil ekonomisk utveckling. Om Riksbanken enbart försökt uppnå det officiella målet hade risken varit en större instabilitet i räntor, växelkurs samt i den reala ekonomin.
Utskottet konstaterar emellertid att Riksbanken under den period som utvärderingen omfattar valt att hålla fast vid den ursprungliga formuleringen av inflationsmålet, trots konstaterade brister.
I samband med sitt tillträde beslutade den nya riksbanksdirektionen att inflationsmålet även i fortsättningen skall vara definierat i KPI-termer. Utskottet konstaterar emellertid att direktionen samtidigt förändrade målet genom att Riksbanken nu i förväg skall kunna ange hur stor avvikelse från inflationsmålet som kan vara motiverad på ett till två års sikt. Enligt direktionen finns det två skäl av avvika från KPI- målet. Det första skälet är om KPI ett till två år framåt påverkas av faktorer som inte bedöms få en varaktig inverkan på inflationen, t.ex. förändringar i hushållens räntekostnader eller förändringar av indirekta skatter och subventioner. Det andra skälet är om inflationen ligger utanför målet. I det läget kan en snabb återgång till målet via stora ränteförändringar innebära stora samhällsekonomiska kostnader. Då bör uppfyllandet av målet i stället ske gradvis.
Olika mått på den underliggande inflationen
Den s.k. underliggande inflationen anger inflation rensad för tillfälliga effekter. I diagram 2 framgår utvecklingen i den underliggande inflationen enligt det s.k. UND1X. UND1X beräknas och publiceras av SCB på Riksbankens uppdrag och anger utvecklingen i KPI exklusive ändrade räntekostnader och direkta effekter av förändrade indirekta skatter och subventioner. I likhet med KPI har inflationstakten mätt enligt UND1X sjunkit under de senaste tre åren: 2,2 % 1996, 1,4 % 1997 och 1,0 % 1998. I genomsnitt har UND1X stigit med 1,5 % per år under perioden 1996-1998. Det är lägre än inflationsmålet, men inom det uppsatta toleransintervallet.
Ett ytterligare mått på den underliggande inflationen som Riksbanken använder i sin inflationsanalys är det s.k. UNDINHX. I likhet med UND1X beräknas och publiceras UNDINHX av SCB på Riksbankens uppdrag. UNDINHX definieras som UND1X exklusive importprisförändringar. Genom att importprisförändringarna exkluderas tas en relativt stor del av de varor som ingår i KPI bort i beräkningarna. Det är därför tveksamt om UNDINHX kan användas som mått på den allmänna inflationsutvecklingen i samhället.
I diagram 2 visas också utvecklingen i HIKP, vilket är det mellan länderna harmoniserade inflationsmått som tas fram inom EU. HIKP används t.ex. som målvariabel i penningpolitiken av Europeiska centralbanken, ECB. Till skillnad från KPI exkluderar HIKP räntekostnader för egna hem, bostadsrättsavgifter, avgifter för viss hälso- och sjukvård, fastighetsskatt, avskrivningar, tomträttsavgäld och försäkringar för egna hem, del av reparationer samt lotterier och tips. Enligt HIKP för Sverige har inflationen stigit med 0,8 % 1996, 1,8 % 1997 och 1,0 % 1998. Det ger ett genomsnitt för perioden 1996-1998 på 1,2 % per år, dvs. under inflationsmålet på 2 % men inom toleransintervallet.
Diagram 2. Utvecklingen av den underliggande inflationen (UND1X) och HIKP perioden 1995-1998. 12-månaderstal
Källa: SCB, Riksbanken
Utskottet konstaterar att riksbanksdirektionen har diskuterat HIKP som ett möjligt alternativ till KPI som målvariabel i penningpolitiken. Ett problem är emellertid att HIKP fortfarande är under utveckling. På regeringens uppdrag genomförs just nu en utredning om KPI. På Riksbankens begäran skall utredningen även precisera ett mått på den underliggande inflationen, typ UND1X i diagram 2. Behandlingen av räntorna och den s.k. egnahems- posten i KPI är en av huvudfrågorna för utredningen. Utredningen, som skall avlämna sitt betänkande senare i år, kan komma att föreslå relativt genomgripande förändringar i sättet att beräkna egnahemsposten. KPI skulle därigenom mer komma att likna HIKP.
Reporäntans utveckling
Som framgår av diagram 3 kan utvecklingen av Riksbankens styrränta, den s.k. reporäntan, under åren 1996-1998 delas in i tre delperioder. Den första perioden sträcker sig från januari 1996 till december 1996 då Riksbanken i små steg sänkte reporäntan från 8,91 % till 4,10 %, till följd av den minskade aktiviteten i den svenska ekonomin och tendenser till fallande inflationstakt. Den andra perioden sträcker sig från januari 1997 till juni 1998 då reporäntan låg stilla, med undantag för december 1997 då Riksbanken höjde reporäntan med 0,25 procentenheter. En ny räntesänkningsperiod påbörjades i juni 1998 och pågick till december 1998, då Riksbanken på grund av bl.a. att inflationen i Asienkrisens spår utvecklats svagare än väntat sänkte reporäntan från 4,35 % till 3,40 %. Sänkningarna har fortsatt in i 1999 och den svenska reporäntan har tidvis legat under ECB:s styrränta.
Diagram 3. Riksbankens reporänta och KPI åren 1995-1998. Procent
Källa: Riksbanken, SCB
Kronans utveckling
Den svenska kronan förstärktes kraftigt från våren 1995 till slutet av samma år, med 10-13 % mätt enligt det s.k. TCW-index (ett konkurrensvägt index som mäter kronans värde och som används av t.ex. Riksbanken vid analyser av växelkursens förändring). Som framgår av diagram 4 fortsatte kronan att stärkas under i stort sett hela 1996 med smärre avbrott med försvagning.
Detta innebär att kronan mätt i TCW-termer under större delen av 1996 låg inom det intervall som Riksbanken i analyser bedömt vara en rimlig jämviktskurs för den svenska kronan. I början av 1997 försvagades kronan något, bl.a. på grund av internationell osäkerhet kring EMU- processen. Kronan steg ånyo med några procentenheter under senare delen av 1997, men försvagades i slutet av 1997 och början av 1998, delvis till följd Asienkrisens effekter på den internationella valutamarknaden. Riksbanken konstaterar i inflationsrapporten från mars 1998 att höjningen av reporäntan i slutet av 1997 inte fått någon förstärkande effekt på kronkursen. Under våren 1998 steg kronans värde på nytt när oron kring Asienkrisens effekter tillfälligt dämpats. På grund av bl.a. den starka internationella oron i början av hösten när Ryssland ställde in betalningarna på den inhemska statsskulden och amerikanska hegdefonden, Long Term Capital Management, kollapsade, försvagades kronan kraftigt under senare delen av 1998. I slutet av 1998 låg kronan nere på nivåer som inte noterats sedan 1995. Hittills under 1999 har kronans värde stigit med 2-3 procentenheter jämfört med nivåerna i slutet av 1998 och början av 1999.
Diagram 4. Kronans utveckling enligt TCW-index
Källa: Riksbanken
Realräntans utveckling
Den långa realräntan (femårig obligationsränta justerad för inflationsutfallet) har stadigt gått ned under perioden 1996-1998 och låg under 1998 på i genomsnitt drygt 4 %. Det är ett kraftigt fall jämfört med de historiskt mycket höga nivåer på realräntan som noterades i början av 1990-talet. Den korta realräntan (tre månaders statsskuldväxelränta justerad för inflationsutfallet), som framför allt styrs av Riksbankens reporänta, sjönk under 1996 och 1997 men steg något under 1998 till följd av att inflationen sjönk mer än räntan.
Diagram 4. Realräntan åren 1995-1996
Källa: Riksbanken, SCB
Den låga inflationen i slutet av 1996 och andra halvåret 1998
Som framgår av diagram 1 har inflationen mätt enligt KPI vid två tillfällen under den undersökta perioden - vid slutet av 1996 och början av 1997 och under hösten 1998 - legat kring noll och under flera månader gått under nollstrecket. Samtidigt har den underliggande inflationen gått under den nedre gränsen i inflationsmålets toleransintervall. Dessutom har också det s.k. harmoniserade måttet över inflationen, HIKP, vid dessa tillfällen legat under toleransintervallets nedre gräns. Det framgår av diagram 2 ovan.
Utskottet gör nedan en grov genomgång av inflationen, ekonomin och penningpolitiken under dessa bägge perioder. Genomgången bygger på att det kan ta omkring ett till två år innan penningpolitiska åtgärder får fullt genomslag i ekonomin och på inflationen. Intressant för perioden i slutet av 1996 och början av 1997 blir således utvecklingen och vilka överväganden som gjordes under andra halvåret 1995 och första halvåret 1996. För perioden hösten 1998 blir på samma sätt andra halvåret 1997 och första halvåret 1998 intressanta.
Utvecklingen inför den låga inflationen i slutet av 1996
Från hösten 1994 till sommaren 1995 höjde Riksbanken styrräntan med nästan 2 procentenheter för att motverka de inflationstendenser som kom i samband med uppgången i industrikonjunkturen från 1993/94 och den svaga utvecklingen av kronkursen. Inflationstakten enligt KPI steg från omkring 2 % i början av 1994 till drygt 3 % i början av 1995, framför allt till följd av stigande producent- och importpriser. Under 1994 och 1995 steg BNP med i genomsnitt omkring 3,5 % per år. Motorn i tillväxten var nästan uteslutande utrikeshandeln och från 1995 även investeringsverksamheten. Både den privata och offentliga konsumtionen var svag bl.a. på grund av saneringen av statsfinanserna som dämpade aktiviteten i de offentliga verksamheterna och bidrog till en svag utveckling av hushållsinkomsterna. Hushållens sparande var också historiskt högt efter realräntechocken i början av 1990-talet. Realräntorna låg även under 1994 och 1995 på en mycket hög nivå.
Som framgår av tabell 1 räknar Riksbanken i inflationsrapporten från juni 1995 med en fortsatt god tillväxt de kommande åren. Riksbanken gör vidare bedömningen att inflationstakten under resten av 1995 och under 1996 överstiger den övre gränsen i inflationsmålets toleransintervall. Olika mått på inflationsförväntningarna tyder, enligt Riksbanken, på att den övre gränsen klart kommer att överskridas 1996. Riksbanken gör också bedömningen att det s.k. produktionsgapet sluts under 1996 och att gapet inom vissa delar av ekonomin redan har slutits. Inflationsutsikterna bedöms inte vara förenliga med vad som kan betecknas som god europeisk nivå. De monetära förhållandena (en term som Riksbanken använder för att beskriva stimulanseffekten av både räntan och växelkursen) måste mot denna bakgrund få en mindre expansiv inriktning, skriver Riksbanken i rapporten. I början av juli höjde Riksbanken styrräntan ytterligare, till 8,91 % (en av de högsta styrräntorna i EU vid denna tidpunkt).
Tabell 1. Riksbankens bedömningar i inflationsrapporter från 1995 och 1996
----------------------------------------------------------------------- | | Juni 1995 | November | Mars 1996 | Juni 1996| | | |1995 | | | ----------------------------------------------------------------------- | | | | | | | | | | | | |Inflations-|Inflationstakten|Inflationen |Inflation i |Inflationen i | |bedömning |överstiger |1996 och 1997 |linje med |linje med | | |under 1996 |mellan 2,5 |inflationsmålet| inflationsmålet | | |och 1997 övre |till 3 % vid |de närmaste |de närmaste | | |gränsen i |fortsatt |åren |två åren | | |inflationsmålets|stabil | | | | |toleransintervall|tillväxt. | | | | | |Risk högre | | | | | |inflation | | | | | |1997 | | | | | | | | | ----------------------------------------------------------------------- | | | | | | | | | | | | |Bedömning |Tillväxten |Stabil |Svagare |Återhämtning| |av |god kommande |tillväxt 1996 |konjunktur i |i slutet av | |produktion |åren. |och 1997. |Sverige och |1996 trolig. | |och |Produktionsgapet|Dock |internationellt.|Tillväxten| |tillväxt |sluts under |måttligare än |Även svagare |dock lägre | | |1996. I vissa |1 hå 1995. |inhemsk |1996 och 1997 | | |delar av |Tillväxten |efterfrågan |än väntat i | | |ekonomin har |högre än |än väntat |förra | | |gapet redan |ökning i | |rapporten | | |slutits |ekonomins | | | | | |underliggande | | | | | |produktionsförmåga| | | | | | | | | ----------------------------------------------------------------------- | | | | | | | | | | | | |Övrigt |Inflationsutsikterna|Förutsättningarna|Inflationsbenägen-| KPI kommer | | |är inte |för |heten i |att stiga | | |förenliga med |prisstabilitet|ekonomin kan |under senare| | |god europeisk |förbättrats. |ha blivit |delen av 1996 | | |nivå |Understryks |lägre. Varnar |när | | | |att |dock för att |tillfälliga | | | |prognoserna |löneökningarna|effekter | | | |1996 och 1997 |inte är |avtar. | | | |fortfarande |förenliga med | Lönebildningen | | | |innebär en |bevarad |orosmoment | | | |inflation |prisstabilitet| | | | |över 2-pro- | | | | | |centsmålet | | | | | | | | | ----------------------------------------------------------------------- | | | | | | | | | | | | |Penning- |De monetära |De monetära |Förutsättningarna|Finns visst | |politisk |förhållandena |förhållandena |goda för |utrymme för | |slut-sats |måste få en |har i stort |inflation i |fortsatta | | |mindre |sett nått en |linje med |lättnader i | | |expansiv |nivå som ger |målet de | penningpolitiken | | |inriktning |en |närmaste | | | | |inflationstakt|åren. Visst | | | | |under 1996 |utrymme för | | | | |och 1997 inom |fortsatta | | | | |intervallet |sänkningar av | | | | | |räntan | | ----------------------------------------------------------------------- Källa: Riksbankens inflationsrapporter
Under andra halvåret 1995 kom signaler om en avmattning i industrikonjunkturen i både Sverige och övriga Västeuropa. Industriproduktionen dämpades och orderingången försvagades. Samtidigt steg kronans värde på valutamarknaden kraftigt, med över 10 % mätt i termer av TCW-index under loppet av några månader.
Inflationstakten utvecklades svagare än vad Riksbanken räknade med i t.ex. inflationsrapporten från juni 1995. Nedgången i obligationsräntorna från våren 1995 tilltog under hösten.
I sin inflationsrapport från november 1995 drar Riksbanken slutsatsen att förutsättningarna för prisstabilitet förbättrats sedan föregående inflationsrapport. Inflationstakten i genomsnitt under 1996 väntas nu ligga mellan 2,5 % och 3 % vid en fortsatt stabil tillväxt. Tillväxten förväntas bli relativt god under 1996 och 1997, om än inte lika hög som under första halvåret 1995 då BNP steg med omkring 4 %. De monetära förhållandena anses i stort sett ha nått en nivå som innebär en inflation under 1996 och 1997 inom toleransintervallet. Banken understryker dock att prognoserna för såväl 1996 som 1997 anger en inflationstakt som ligger över målet om 2 % och varnar för att de under 1995 ingångna avtalen på arbetsmarknaden kan ge ett ökat pristryck. Sammantaget görs bedömningen att risken för en högre inflation är större än sannolikheten för en lägre inflation under 1996 och 1997.
En dryg månad senare, i början av januari 1996, börjar Riksbanken sänka reporäntan med hänvisning till den svagare svenska och internationella konjunkturen. Det skapar förutsättningar för en lägre prisökningstakt. Den starkare kronan har också dämpat prisökningarna i producentledet. Enligt Riksbanken innebär detta att även löneglidningen kan förväntas bli mindre framöver. Inflationsförväntningarna hos aktörerna i ekonomin har sjunkit under hösten och vintern.
Sänkningen är början på en utdragen process där räntorna sänks med 10-25 räntepunkter vid varje räntesänkningstillfälle fram till december 1996. I genomsnitt sänks räntan ungefär en gång varannan vecka under nästan ett års tid. Totalt sänks reporäntan med knappt 5 procentenheter, till 4,1 % vid mitten av december 1996.
Riksbanken konstaterar i de inflationsrapporter som publiceras i mars och juni 1996 att förutsättningarna är goda för att inflationen under 1996 och 1997 utvecklas i linje med inflationsmålet. Banken konstaterar att konjunkturen och produktionen utvecklas svagare än väntat. Prognoserna för KPI under 1996 justeras löpande ned, men i rapporten från juni 1996 bedömer Riksbanken det som troligt att inflationstakten börjar stiga igen under senare delen av 1996 när tillfälliga effekter som dämpat inflationen avtar. Inflationen väntas dock i genomsnitt ligga under 2 % under 1996.
Samtidigt försämras den svenska tillväxttakten markant under 1996. Kronan fortsätter att stärkas fram till slutet av året. Konsumtionen och investeringarna utvecklas svagt. Tillväxten i den svenska exporten halveras jämfört med 1995. Inflationen blir stadigt lägre än förväntat och går i november 1996 under nollstrecket. Som redovisats ovan steg KPI under 1996 med i genomsnitt 0,8 %. En del av nedgången i inflationen förklaras av tillfälliga faktorer som lägre importpriser i spåret av den starkare kronan och de lägre räntorna som successivt drar ned inflationen under 1996. Dessutom påverkas inflationen av förändrade indirekta skatter. Men den underliggande inflationen faller också och ligger i slutet av 1996 kring 1 %.
Beskrivningen ovan är av nödvändighet summarisk och tar inte upp alla de faktorer som påverkar prisutvecklingen och de alternativa scenarier av utvecklingen som Riksbanken målar upp i inflationsrapporterna. Utskottet är också medvetet om att det i efterhand, med facit om den ekonomiska utvecklingen tillgängligt, är lätt att göra bedömningar och dra slutsatser som inte var lika självklara vid beslutstillfället.
Enligt utskottets mening finns det flera faktorer som talar för att det hade varit möjligt för Riksbanken att påbörja nedtagningen av reporäntan tidigare än vad som skedde. Den kraftiga och snabba förstärkningen av kronan från senvåren 1995 var en tydlig signal om att arbetet med att konsolidera statsfinanserna började ge effekt på marknaden och på förväntningsbilden hos olika aktörer i ekonomin. Den starkare kronan i kombination med den redan höga räntan gav en starkt åtstramande verkan på ekonomin, ovanpå den indragning av köpkraft som utformningen av finanspolitiken innebar. Efter det att tecknen om en svagare konjunktur blev mer distinkta under hösten 1995 borde det ha varit möjligt att genomföra lättnader i penningpolitiken.
I anslutning till detta vill utskottet emellertid påpeka att även flertalet av övriga prognosmakare under hösten 1995 förutspådde en inflationstakt på omkring 3 % i genomsnitt under 1996. Prognoserna justerades sedan kraftigt ned under loppet av 1996 i takt med att utfallet i inflationstakten blev allt lägre. Däremot började flertalet prognosmakare från omkring mitten av 1995 revidera ned sina bedömningar av tillväxten för 1996, även om det tydligen inte förväntades få så stor effekt på inflationen. Utskottet är därför medvetet om att det kan ha varit svårt för Riksbanken att påbörja en sänkning av reporäntan under hösten 1995 när de officiella inflationsförväntningarna för 1996 och 1997 hos många prognosmakare fortfarande låg i närheten av inflationsmålets övre gräns.
När räntesäkningarna startade i början av 1996 valde Riksbanken metoden att sänka räntorna i mycket små steg. Enligt utskottets mening borde Riksbanken i takt med att inflationen utvecklades svagare än förväntat ha kunnat överväga att öka takten och storleken i räntesäkningarna. Därmed hade man kunna utnyttja de förväntningar om lägre räntor som skapats.
Enligt utskottets mening talar mycket för att en tidigare och snabbare räntesänkning under 1995 och 1996 hade kunnat medföra att både KPI-inflationen och den underliggande inflationen hamnat närmare inflationsmålet under den studerade treårsperioden.
Utvecklingen inför den låga inflationen hösten 1998
Efter sänkningen av styrräntan i december 1996 höll Riksbanken räntan oförändrad. Ekonomins reala utveckling var splittrad under första delen av 1997. Den offentliga konsumtionen fortsatte att krympa kraftigt och den låga aktiviteten i byggsektorn dämpades ytterligare. Samtidigt började exporten stiga rätt väsentligt till följd av en tilltagande internationell konjunktur, speciellt i USA. Den privata konsumtionen visade tecken på att öka och hushållens förtroende för den ekonomiska utvecklingen började stiga. I början av 1997 försvagas kronan på nytt av bl.a. osäkerhet kring EMU-processen. I inflationsrapporterna från våren 1997 drar Riksbanken slutsatsen att den svagare kronan innebär att de monetära förhållandena blir mer expansiva. Inflationen ligger under första halvåret 1997 kring och något över nollstrecket.
Under sensommaren 1997 startade valuta- och finansoron i Asien. Oron är till en början begränsad och får ingen omedelbar effekt på ekonomin och de ekonomiska prognoserna. Uppgången i den svenska industrikonjunkturen stärks. Orderingången ökar och produktionen stiger. Företagen är i olika barometrar optimistiska om den fortsatta utvecklingen.
Som framgår av tabell 2 gör Riksbanken i sin inflationsrapport från september 1997 bedömningen att penningpolitiken är väl avvägd. Riksbanken konstaterar samtidigt att återhämtningen i ekonomin fortsätter. BNP väntas öka med 2 % 1997, 3 % 1998 och drygt 3 % 1999. Inga generella kapacitetsbrister i ekonomin väntas uppstå under de kommande åren. Den höga tillväxten kan förenas med en inflation i linje med inflationsmålet. KPI antas stiga 1 % under 1997 och med mindre än 2 % under 1998 och 1999, skriver Riksbanken i rapporten. Den underliggande inflationen väntas ligga kring knappt 2 % under perioden.
Under hösten 1997 tilltar den internationella oron för Asienkrisens in världskonjunkturen. I Sverige fortsatte den inhemska konjunkturen att förbättr öppna arbetslösheten att sjunka. Inflationen stiger relativt kraftigt under h mot 1,7-1,8 %, främst på grund av höjda indirekta skatter och en jus beräkningsrutiner i KPI som SCB gjorde i juni 1997.
Tabell 2. Riksbankens bedömningar i inflationsrapporter från 1997 och 1998
----------------------------------------------------------------------- | | September | December | Mars 1998 | Juni 1998| | |1997 |1997 | | | ----------------------------------------------------------------------- | | | | | | | | | | | | |Inflations-|KPI 1997 |KPI 1 % 1997, |KPI 1,6 % |KPI 0,5 % | |bedömning |stiger med 1 |2 % 1998 och |1998, 2,1 % |1998 bl.a. | | |%, 2 % under |2,5 % 1999. |1999. |p.g.a. sänkta | | |1998 och |Underliggande |Underliggande |indirekta | | |1999. |inflation |inflation 2 % |skatter. 0,9| | |Underliggande |väntas stiga |i dec. 1998 |% 1999. UND1 | | |inflation |till drygt |och 2,3 % i |1,4 % dec. | | |knappt 2 % |2,5 % slutet |dec. 1999 |1998, 1,6 % | | |under |1999 | |1999 | | |perioden | | | | | | | | | | ----------------------------------------------------------------------- | | | | | | | | | | | | |Bedömning |Återhämtningen|BNP stiger |BNP stiger |BNP stiger | |av |i ekonomin |med runt 3 % |2,5 % 1998 |2,5 % 1998 | |produktion |fortsätter. |1998 och |och 3 % 1999. |och omkring 3 | |och till- |BNP växer med |drygt 3 % |Tillväxten i |% 1999 och | |växt |2 % 1997, 3 % |1999. |den svenska |2000. | | |1998 och |Tillväxten |ekonomin blir |Överkapacitet | | |drygt 3 % |väntas bli |sannolikt |i ekonomin på | | |1999. Inga |mer jämnt |lägre än vad |två års sikt, | | |generella |fördelad |som tidigare |till följd av | | |kapa- |mellan in- |förutsetts |hög | | |citetsbrister |hemsk | |produktivitet | | |väntas |efterfrågan | | | | | |och export | | | ----------------------------------------------------------------------- | | | | | | | | | | | | |Övrigt |Den höga |Den |Asienkrisens |Utfallet av | | |tillväxten de |finansiella |negativa |lönerörelsen| | |kommande åren |oro till |effekter blir |gör att det | | |väntas kunna |följd av |antagligen |kan finnas | | |förenas med |Asienkrisen |mer |skäl att se | | |en inflation |kan sprida |omfattande |något ljusare | | |i linje med |sig och få |och |på | | |inflationsmålet|större |långvariga än | lönekostnadsutvecklingen | | | |effekter på |vad som |framöver | | | |den reala |förutsågs i | | | | |ekonomin, |förra | | | | |enligt |inflationsrapporten| | | | |alternativt | | | | | |scenario | | | | | | | | | ----------------------------------------------------------------------- | | | | | | | | | | | | |Penning- |Huvudscenariot|Samlad effekt |Räntan bör |De monetära | |politisk |för |av krona och |inte ändras. |förhållandena | |slut-sats |inflationen |räntor nu |Produktionen |kan, i varje| | |och |expansiv. |talar för |fall för en | | |riskbilden |Goda skäl att |höjning men |tid, föras i| | |gör att |under vintern |osäkerhet om |en något mer| | |penningpolitiken|ändra |Asienkrisens |stimulerande| | |bedöms som |penningpolitiken|utveckling |riktning | | |väl avvägd |i mindre |talar för att | | | | |expansiv |inflationen | | | | |riktning |kan bli lägre | | | | | | | | ----------------------------------------------------------------------- Källa: Riksbankens inflationsrapporter
I inflationsrapporten från december 1997 skriver Riksbanken att kapacitetsu närmaste åren och att kapacitetsgapet kommer att slutas någon gång under sena Inflationsprognosen för 1999 skruvas upp till 2,5 % och den underliggande infla den stiga under 1999. Den samlade effekten på ekonomin av kronkursen och ränte expansiv. Enligt Riksbanken finns det goda skäl att under vintern ändra pe mindre expansiv inriktning.
Den 17 december höjer Riksbanken reporäntan med 0,25 procentenheter till oförändrad ränta under nästan precis ett års tid.
I början av 1998 blir effekterna av Asienkrisen mer tydliga, framför all internationellt inflationstryck och därmed också lägre räntor både i Sverige utfallsstatistik över den reala ekonomin och i olika typer av barometrar Asienkrisen fortfarande relativt marginella. Tvärtom ökar tempot i den Inflationen sjunker under våren.
Riksbanken justerar i mars månads inflationsrapport ned prognosen över tillväxt stiga med 2,5 % 1998 och 3 % 1999. Även inflationsbedömningen revideras. Nu a 1,6 % 1998 och 2,1 % 1999. Den underliggande inflationen bedöms stiga till 2 % 2,3 % i december 1999. Banken pekar samtidigt på att Asienskrisens negati större än vad som förutsetts i tidigare rapporter.
Under senvåren och sommaren började industrin känna av Asienkrisen alltmer orderingång utvecklas inte som förväntat. Den privata konsumtionen fortsä stiga. Dessutom börjar nu den offentliga konsumtionen att stiga efter flera års
I inflationsrapporten från juni 1998 konstaterar Riksbanken att inflationen ut grund av lägre importpriser i Asienkrisens spår. Detta i kombination med sänkt gör att inflationsprognosen sänks kraftigt. KPI väntas nu stiga med 0,5 % 1998 underliggande inflationen bedöms bli 1,4 % i december 1998 och 1,6 % i decem sägs att den höga produktiviteten i näringslivet betyder att det kommer att fin ekonomin under de kommande två åren. Riksbankens slutsats är att de monetä varje fall för en tid, kan föras i en något mer stimulerande riktning utan a äventyras. Den 10 juni 1998 sänker Riksbanken reporäntan tillbaka till 4,1 %.
Under hösten utvidgas Asienkrisen till Ryssland och andra tillväxtområ osäkerheten på de internationella finansmarknaderna. Oron förstärktes kraftigt amerikanska hedgefonden, Long Term Capital Management. Kronan försvagas re industrikonjunkturen försämras ytterligare. Den internationella prispressen svenska inflationen börjar under hösten visa negativa tal. KPI fortsätter a under återstoden av 1998. Den inhemska svenska efterfrågan utvecklas väl Hushållens företroende för den ekonomiska utvecklingen är fortsatt hög.
Riksbanken sänkte reporäntan ytterligare två gånger i november 1998, ned inflationsrapporten från december 1998 reviderar Riksbanken ned den svenska tillväxt- och inflationsprognosen ytterligare till följd av den internationella fallet i industrikonjunkturen. I mitten av december sänker Riksbanken reporän sänkningarna fortsätter i början av 1999.
Trots en hög tillväxt under 1998, på preliminärt 2,9 %, steg KPI under åre endast 0,4 %, dvs. under den undre gränsen i inflationsmålets toleransintervall inflationen ökar med 0,9 %, även det under toleransintervallets nedre gräns.
I efterhand kan utskottet konstatera att Riksbanken under hösten 1997 gjorde både KPI och den underliggande inflationens utveckling under 1998. Utskottet att Riksbanken delar denna missbedömning med flertalet prognosmakare, internationella. Asienkrisen blev djupare än vad bedömarna i allmänhet förvänt 1997. Trycket nedåt på priserna blev betydligt kraftigare än förväntat. En felprognos för 1998 kan också förklaras av oväntade sänkningar av indirekta s inflationstakten.
Vid utskottets utfrågning den 25 mars i år förklarade riksbankschefen att höjni i december 1997 var fel i ljuset av det vi nu vet. Enligt utskottets mening ka det var rimligt att vänta nästan ett halvt år, till juni 1998, innan misstaget
Riksbankens resultat
Riksbanksfullmäktige
Riksbankens resultat har under senare år disponerats enligt de riktlinjer s fast i anslutning till 1988 års bokslut. Riktlinjerna har godkänts av riksd skall Riksbanken varje år till statsverket leverera in ett belopp som motsvar senaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner. Beloppet jämnt hundratal miljoner kronor. Dessutom skall man varje år föra 10 % av sa resultat till dispositionsfonden. Resten av årets resultat skall resultatutjämningsfonden.
En eventuell uppskrivning eller nedskrivning av kronans värde skall årsgenomsnitt som ligger till grund för inleveranserna. Detsamma gäller de val är en följd av en växelkursregim med flytande krona. För att balansera den e växelkurs har på resultatet skall man i stället använda dispositionsfonden.
Riksbankens resultat före bokslutsdispositioner under 1998 uppgår till 21 86 Fullmäktige föreslår att resultatet disponeras på så sätt att 7 600 miljoner k till statsverket och att 10 639 miljoner kronor sätts av till disposition belopp, 3 624 miljoner kronor, skall enligt förslaget sättas av till resultatut
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har inget att invända mot fullmäktiges förslag till disposi resultat. Liksom Riksdagens revisorer tillstyrker utskottet också att riksd balans- och resultaträkningar för år 1998 som finns intagna i Riksbanke Balansräkningen och resultaträkningen finns även fogade till detta betänka respektive bilaga 2.
Utskottet har vid sin granskning av Riksbankens förvaltning under 1998 inte funnit något som ger anledning till ett särskilt uttalande. I likhet med R tillstyrker utskottet därför att fullmäktige beviljas ansvarsfrihet för sin 1998.
I samband med valutakrisen hösten 1992 stödköpte Riksbanken svenska kronor i st att upprätthålla den fasta kronkursen. Stödköpen finansierades genom terminsko valuta, dvs. kontrakt med avtal om senare betalning där Riksbanken fö kontraktperiodens slut leverera utländsk valuta till en i förväg överenskommen i svenska kronor. Fram till 1995 hölls dessa terminskontrakt rullande gen förlängas vid kontraktperiodens slut. Därefter har emellertid kontrakten succ och vid utgången av 1998 fanns inte längre några utestående kontrakt. Riksbank i utländsk valuta har härigenom ökat från 32,1 miljarder kronor 1992 till 136 1998. Med hänsyn bl.a. härtill kan det enligt utskottets mening övervägas om i konsolideringen skall påverka Riksbankens framtida inleveranser till statskassa
Motion om ekonomiprisets avskaffande
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande utvärdering av penningpolitiken 1996-1998
att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,
res. 1 (m, kd, c, fp)
2. beträffande ansvarsfrihet för Riksbankens förvaltning
att riksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken under 1998,
3. beträffande Riksbankens balans- och resultaträkningar
att riksdagen fastställer Riksbankens i bilagorna 1 och 2 återgivna balansräkning och resultaträkning för 1998,
4. beträffande dispositionen av Riksbankens resultat
att riksdagen beslutar att
Riksbankens resultat, som före bokslutsdispositioner uppgår till 21 863
miljoner kronor,
skall fördelas så att 10 639
miljoner kronor överförs till dispositionsfonden och 7 600
miljoner kronor levereras in till statsverket samt att
resterande belopp, 3 624 miljoner
kronor, sätts
av till resultatutjämningsfonden,
5. beträffande avskaffande av ekonomipriset till Alfred Nobels minne
att riksdagen avslår motion 1998/99:Fi8.
res. 2 (v, mp)
Stockholm den 20 maj 1999
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Lars Tobisson (m),
Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner (s), Johan Lönnroth (v),
Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Sven-Erik Österberg
(s),
Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m), Matz
Hammarström (mp), Lena
Ek (c), Karin Pilsäter (fp), Gunnar
Axén (m), Jörgen Andersson
(s), Lars Bäckström (v) och
Stefan Attefall (kd).
Reservationer
1. Utvärdering av penningpolitiken 1996-1998 (mom. 1)
Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m), Lena Ek (c), Karin Pilsäter (fp), Gunnar Axén (m) och Stefan Attefall (kd) anser
dels att den del av
utskottets yttrande som på s. 4 börjar med rubriken Utvärdering
av
penningpolitiken 1996-1998 och på s. 17
slutar med "innan misstaget korrigerades" bort utgå,
dels att utskottets hemställan under 1 bort utgå.
2. Avskaffande av ekonomipriset till Alfred Nobels minne (mom. 5)
Johan Lönnroth (v),
Matz Hammarström (mp) och Lars Bäckström (v) anser
dels att finansutskottets ställningstagande under rubriken
Motion om ekonomiprisets avskaffande
bort ha
följande lydelse:
När Riksbanken i
maj 1968 fattade sitt oåterkalleliga och för all framtid bindande beslut
att till
Nobelstiftelsens och Vetenskapsakademiens
förfogande ställa medel för ett pris i ekonomi till
Alfred Nobels minne överskred fullmäktige sina lagenliga
befogenheter. Det konstaterade den
förvaltningsrättslige expert som Riksdagens revisorer anlitade för att
granska den rättsliga
grunden för beslutet.
Beslutet var fattat helt utan förbehåll av riksdagens godkännande
och
experten, docent Gustaf Petrén, ifrågasatte
starkt om riksdagen var rättsligt bunden av de
förpliktelser som Riksbanken på detta sätt iklätt sig.
Riksdagens revisorer ansåg för egen del att de slutsatser
som den sakkunnige dragit på grundval
av gällande
bestämmelser och dittills tillämpad praxis var övertygande. När de
trots det
tillstyrkte att fullmäktige skulle
beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under 1968 gjordes
det under förutsättning av att riksdagen i efterhand ansåg sig
kunna godkänna fullmäktiges beslut.
Mot denna
bakgrund ter sig bankoutskottets uttalande om den inte helt klarlagda
kompetensfrågan
som ett understatement. Med
tanke på det av revisorerna gjorda förbehållet i fråga om
ansvarsfrihet får utskottets förslag att riksdagen
uttryckligen skulle konfirmera de utfästelser
som
givits ses som en tvingade lösning för att inte helt desavouera
fullmäktige. Till saken hör
också att riksdagens
bekräftelse av beslutet inte kan anses ha den bindande och
oåterkalleliga
innebörd som fullmäktige angav i sitt
beslut eftersom riksdagen alltid måste vara oförhindrad att
ompröva ett tidigare fattat beslut. Så bör enligt finansutskottets
mening också ske i detta fall.
Såsom
framhålls i motion Fi8 (v) bidrar ekonomipriset till att förläna det
starkt politiserade
ekonomiämnet ett falskt drag
av vetenskaplighet. Av och till har priset ifrågasatts även från
andra utgångspunkter. Kritik har riktats mot att
nobelprisens prestige har givits åt detta nya
pris som ju inte har något med Alfred Nobels egna önskemål att skaffa.
Under årens lopp har priset
i några fall också
givits till mottagare som fått det att framstå som kontroversiellt.
Dess
fördelning är dessutom synnerligen enkönad i
och med att priset fram t.o.m. 1998 har givits till
sammanlagt 42 män men ingen kvinna.
Finansutskottet ansluter sig till motionärernas uppfattning att
ekonomipriset bör avskaffas och
föreslår i likhet
med dem att 1998 års pris till Amartya Sen får utgöra en värdig
slutpunkt.
Riksdagen bör mot denna bakgrund uppdra åt Riksbanken att med Nobelstiftelsen och Vetenskapsakademien ta upp frågan om hur ekonomipriset på lämpligaste sätt kan avvecklas.
Finansutskottet tillstyrker med det anförda motion Fi8 av Johan Lönnroth m.fl.
dels att utskottets hemställan under
5 bort ha följande lydelse:
5.
beträffande avskaffande av ekonomipriset till Alfred Nobels minne
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi8 som sin mening ger fullmäktige och direktionen i Riksbanken till känna vad utskottet anfört om att avskaffa priset i ekonomi till Alfred Nobels minne,
Särskilt
yttrande
Utvärdering av penningpolitiken
1996-1998 (mom. 1)
Lars Tobisson
(m), Lennart Hedquist (m), Per Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m), Lena Ek
(c), Karin
Pilsäter (fp), Gunnar Axén (m) och Stefan
Attefall (kd) anför:
Det är viktigt
att den av Riksbanken förda penningpolitiken utvärderas och diskuteras. Det
var det
även innan Riksbankens självständiga
ställning bekräftades genom bl.a. en grundlagsändring vid det
senaste årsskiftet. Långt dessförinnan har riksbankschefen
kommit till finansutskottet för
utfrågningar, och
penningpolitiken har behandlats i motioner och utskottsbetänkanden.
Att åberopa den nyligen genomförda
förändringen av Riksbankens formella ställning som motiv för
att i anslutning till ställningstagandet till årsredovisningen
för år 1998 genomföra en särskild
utvärdering
framstår som egendomligt, eftersom den granskade perioden hänför sig till
tiden före
förändringen. Riksbankens förvaltning
för åren före 1998 har dessutom tidigare prövats av
finansutskottet och riksdagen utan närmare kommentarer. En årlig
utvärdering av penningpolitiken
under den nya
ordningen, som vi gärna deltar i, kan ske först med början nästa år och
får sedan
byggas ut successivt till att omfatta
flera år.
Den nu redovisade genomgången är
starkt fixerad vid Riksbankens KPI-mål för inflationen.
Avvikelser därifrån betraktas som misslyckanden. Men som Riksbanken
många gånger framhållit är KPI
ett ofullkomligt
mått på inflationen. Ser man till de kompletterande index som redovisar
den
underliggande inflationen, har denna i
genomsnitt legat inom toleransintervallet under de tre
undersökta åren.
Kritik skall inte
riktas mot Riksbanken för att den inte hållit uppe KPI vid en ökning på 2
%. Med
de medel som Riksbanken har till sitt
förfogande skulle det paradoxalt nog ha krävts att räntan
hållits högre än vad som i praktiken har skett.
Vi bedömer att den bedrivna penningpolitiken de senaste
åren i allt väsentligt varit väl avvägd.
Vi är
således främmande för den negativa underton som genomsyrar utskottets
betänkande.
Riksbankens bokslut
BALANSRÄKNING 31 december 1998
RESULTATRÄKNING
Finansutskottets offentliga utfrågning med riksbankschefen om penningpolitiken
Tid: Torsdagen den 25 mars 1999 kl. 09.00-11.50
Lokal: Förstakammarsalen
Inbjuden
Riksbankschefen Urban Bäckström
Deltagande ledamöter
Jan Bergqvist (s), ordförande
Mats Odell (kd), vice ordförande
Lars Tobisson (m)
Bengt Silfverstrand (s)
Lisbet Calner (s)
Johan Lönnroth (v)
Lennart Hedquist (m)
Sonia Karlsson (s)
Carin Lundberg (s)
Sven-Erik Österberg (s)
Per Landgren (kd)
Matz Hammarström (mp)
Lena Ek (c)
Karin Pilsäter (fp)
Protokoll från finansutskottets offentliga utfrågning torsdagen den 2 riksbankschefen Urban Bäckström
Ordföranden: Då ber jag att få hälsa alla välkomna till finansutskotte riksbankschefen Urban Bäckström. Som vanligt ber vi riksbankschefen att göra hälsar Urban Bäckström välkommen till talarstolen.
Riksbankschefen Urban Bäckström: Tack herr ordförande. Den 1 januari i år fick i formell mening självständig ställning. Med den följer enligt 6 kap. 4 § Riksbanken minst två gånger om året skall lämna en skriftlig redogörelse till penningpolitiken. En sådan redogörelse har överlämnats till utskottet, sammanfatta innehållet i den.
Men jag börjar med att göra en mycket summarisk genomgång av utvecklingen i sve inflationsområdet under de senaste åren för att sätta inflationsrapporten perspektiv. Därefter skall jag kommentera lite grann hur Riksbanken bedriver pe den nya lagstiftningen. Sedan kommer jag in på det år som har gått konsumentprisernas utveckling under 1998 och den penningpolitik som har förts. blicka framåt och redovisa hur Riksbanken ser på inflationsutsikterna penningpolitiken.
Efter den djupa krisen i början av 90-talet har en gynnsam export- och inve lagt grunden för en stabil återhämtning i svensk ekonomi. Den privata kon successivt under den här perioden bidragit alltmer till tillväxten. Se annonserades i början av 1993 har svensk ekonomi växt med i genomsnitt nära 3 %
Samtidigt har inflationsförväntningarna fallit och trovärdigheten för den s politiken har ökat betydligt, bl.a. till följd av konsolideringen av de offent stabiliseringen i banksektorn. De långsiktiga förväntningarna om den framtid kommit ned till den målsatta nivån på 2 %. Det finns nu alltså en grundläggan den makroekonomiska regim som vi har. Det är i sin tur en förutsättning för e ekonomisk utveckling.
Inflationen har förblivit låg sedan inflationsmålet presenterades. KPI har genomsnitt per år sedan 1993 och med 1,2 % sedan målet formellt trädde i kraft räntekostnader och indirekta skatter har inflationen varit 1,8 % i genomsnitt s
Till stor del beror den här låga inflationen på den lediga kapacitet som fann efter recessionen i början av 90-talet. Men den låga inflationen beror int bilden hör också förändringar av mer strukturell natur, såväl i Sverige som bl.a. det internationella konkurrenstrycket jag tänker på. En konsekvens av d företagen har fått allt svårare att höja sina priser. Även om det här i strikt huvudsak är fråga om engångseffekter på inflationen kan den ökade konkurre globala inflationstrycket under lång tid. Ökad internationell handel är en f EMU är säkert en annan, liksom avregleringar av olika slag. Detta talar samman långsiktig effekt på det här området. Till det här kommer trovärdigheten för p den ekonomiska politiken i stort och att inflationsförväntningarna därmed bliv i linje med inflationsmålet.
Den nya riksbankslagen anger att målet för penningpolitiken skall vara att upp penningvärde. Riksbankens direktion har i början av året preciserat eller op här målet. Det är sagt att vi skall bedriva en politik där målet är att begrä konsumentprisindex till 2 % i ett något längre årligt perspektiv, med en tolereras på plus/minus 1 procentenhet. Därmed präglas också penningpolitik också efter det att den nya lagstiftningen har trätt i kraft.
Jag har många gånger sagt här i utskottet att penningpolitiken bedöms få inflationen ett till två år framåt i tiden. Därför måste också Riks penningpolitik på en prognos om inflationsutvecklingen under den här tidsperio som har överlämnats till utskottet i dag finns en sådan prognos som grund fö När vi sedan bedriver penningpolitiken sker det normalt med hjälp av handlingsregel. Den säger att om prognosen ett till två år framåt i tiden vi avviker från målet bör reporäntan ändras.
Ambitionen är naturligtvis att anpassa räntan så att inflationsprognosen ett ti tiden överensstämmer med målet. Men handlingsregeln kan förstås in Inflationsprognoser är som alltid kringgärdade av betydande osäkerhet. I prakti också beakta andra möjliga utvägar för ekonomin och inflationen än vad som ange
Men det kan finnas vissa skäl att under speciella omständigheter avvi beslutsregeln och ha en mer flexibel tolkning. Direktionen har beslutat att det avvika från det uppsatta inflationsmålet. Det är i princip en kodifiering Riksbanken har tillämpat under de senaste åren.
Det ena skälet är om konsumentpriserna ett till två år framåt i tiden påverk inte bedöms få en varaktig inverkan på inflationen. Utskottet har hört mig säg Det är fråga om ränteeffekterna från penningpolitiken och det är fråga om riksd ändrade indirekta skatter och subventioner, som under kort tid påverkar inf utan mer bestående effekter.
Ett annat skäl att avvika från beslutsregeln kan vara om en snabb återgång ti skulle skapa stora realekonomiska kostnader. I en sådan situation kan det fin den här tidshorisonten och försöka återföra inflationen till målnivån mer gradv
Om någon av de här två situationerna skulle uppstå skall Riksbanken i förväg avvikelser från inflationsmålet som kan vara motiverade på ett till två års sik
Låt mig mot den här bakgrunden gå över till att ta upp inflationen och dess utv året, för att i det sammanhanget kommentera i vilken grad Riksbanken uppnått s Jag vill betona att den här utvärderingen sannolikt kommer att utvecklas framöv de förtydliganden som den nya direktionen gjort.
Under 1998 ökade konsumentpriserna med 0,4 % i genomsnitt för året. Det innebä mätt med KPI, underskred målet på 2 % och dessutom den undre gränsen för målet.
Vad är då orsakerna till det? De mycket stora räntesänkningar som Riksbank senare år, alltså från början av 1996 då reporäntan låg på strax under 9 %, och indirekta skatter och subventioner som har beslutats här i riksdagen har påverkat inflationsutfallet förra året, men också under 1996 och 1997. Rensar v två effekterna, räntekostnaderna och de beslut som har fattats här i riksdagen, vi kallar för UND1X och som också Statistiska centralbyrån offentliggör på vår med att KPI-siffrorna offentliggörs. Då hamnar inflationen förra året på unge den typ av effekter som Riksbanken bör bortse från eftersom vi har sm kontinuerligt eliminera störningarna från sådana här effekter. Det kan heller direkt möta sådana här förändringar i tillfälliga faktorer med rän räntehöjningar, för att sedan, när de faller ut, omedelbart justera tillbak skapar en onödig instabilitet i den reala ekonomin. Ett illustrativt exempel effekter är tobaksskattens sänkning under förra året. Det gav en mä inflationstakten, som inte bedöms bli varaktig.
En annan viktig förklaring, utöver de två som jag nu har nämnt som orsa inflationsutfallet förra året, är att det blev ett väsentligt lägre interna orsakat av bl.a. Asienkrisen och dess spridningseffekter. Enbart priserna på varor och kaffe drog ned den årliga förändringen av KPI med nästan en halv proc förra året. Men här rör det sig, till skillnad från de två tidigare effekter direkta prognosmisstag. Riksbanken, tillsammans med flertalet övriga bedömare internationella krisen, eller rättare sagt dess omfattning och inverkan på värl råvarupriserna skulle falla i den utsträckning som skett.
Även om inflationstakten varit låg kan man inte säga att svensk ekonomi präg När jag säger inflationstakt tänker jag på de löpande KPI-siffrorna. Ett sätt det inte är fråga om deflation i egentlig mening är att titta på den inhe inflationen. Det är ett mått där vi rensar för räntekostnader och indirekta andra måttet. Men vi rensar också för varor som i huvudsak importeras. Tittar dvs. den inhemska underliggande inflationen, hade vi en prisökningstakt på näst och samtidigt en bra tillväxt. Det illustrerar, tycker jag, direkt att det inte deflation i egentlig mening, som vi hade i de löpande KPI-talen.
Vid mitt förra besök här i utskottet underströk jag hur svårt det var att vara då sådana här tillfälliga faktorer, som i viss utsträckning också påverkas a till att inflationen understiger målet. Det är på grund av detta som direktione om förtydliganden av inflationsmålet och underströk vikten av att Riksbanken i bedömer att det kommer att komma avvikelser som gör att vi kommer att avvika fr Det här torde underlätta utvärderingen av Riksbanken. Som jag nyss sade motiven till detta att vi på det sättet bryr oss om stabiliteten i den reala ek
Låt mig då komma till dagens redogörelse för utskottet och titta på inflationsu säga att sedan den föregående inflationsrapporten i december har både konsume underliggande inflationen utvecklats i stort sett som väntat. I februari 19 mätt med den årliga förändringen i konsumentprisindex, minus 0,2, och inflationen mätt med måttet UND1X var samtidigt 1,2 %.
Ett av skälen till den här svaga utvecklingen är de låga internationella pris på att det låga internationella pristrycket också består framöver. Svag efterfrågan, ökad konkurrens och överkapacitet inom många sektorer lär ge inflation i OECD-området under de kommande åren.
Den japanska ekonomin befinner sig fortfarande i recession utan några egentliga återhämtning. Trots flera finanspolitiska paket med kraftiga åtgärder för att hushållens och företagens förtroende ännu inte förbättrats.
Går vi sedan till euroområdet - och det är ju ett område som har stor betydelse - har utvecklingen där varit mer dämpad under vintern än vad vi trodde i Fortfarande framstår dock en konsumtionsledd konjunkturuppgång som mest sannol som helhet. Men den kan komma att bli något mer dämpad än vad Riksbanken tidiga vi sedan över till den amerikanska ekonomin uppvisar den en fortsatt styrka. Me ändå troligt att vi får se en avmattning i den amerikanska ekonomin.
Summerar vi det här och tittar på Riksbankens huvudscenario bedömer vi att BNP- området kommer att uppgå till strax över 1,5 % under 1999. Mot bakgrund av lättnaderna som man har vidtagit runt om i världen kan vi nog tänka oss en viss år 2000 och en tillväxt som kommer upp till knappt 2 %.
Det här innebär att de internationella konjunkturutsikterna för år 2000 har d vår bedömning i december. En svagare tillväxt i vår omedelbara närhet väntas svenska ekonomin växer något långsammare under 1999. Försvagningen i Europa på svensk industri, och det påverkar svensk industri mer än upprevideringen i USA. för de kommande åren är ändå ganska goda för svensk ekonomi. Den inhemska efter successivt under perioden till följd av bl.a. låga reala räntor. Den här bild om man tittar på olika finansiella indikatorer som utlåning till hushåll utveckling. Det här motiverar de något svagare tillväxtutsikterna för exporten utsikterna för industrin i år. Till bilden hör också att finanspolitikens återh efterfrågan antas bli mindre än under de gångna årens budgetkonsolidering.
Tillsammans med en gradvis återhämtning av den internationella konjunkturen t bruttonationalprodukten väntas växa med drygt 2 % i år och ungefär 2,5 % u svagare konjunkturutsikterna innebär att sysselsättningen kan komma att öka någ antog i den förra inflationsrapporten och arbetslösheten bedömer vi mot den hä från 6,5 % i år till 6,2 % nästa år. Prissättningen på de svenska finansiell olika enkäter som vi löpande gör visar att alla grupper fortfarande förvänta inflation under det närmaste året. På längre sikt förväntar man sig en in Riksbankens mål.
Trots en relativt god tillväxt kommer det sannolikt att finnas ledig kapacitet de kommande två åren, och det talar för ett lågt underliggande inflationstryck bedömning är att KPI ökar med 1,1 % på ett års sikt, dvs. fram till mars år 200 två års sikt, alltså fram till mars år 2001.
Den svaga utvecklingen av konsumentpriserna förklaras delvis av tillfälliga f bedöms påverka inflationen varaktigt och därför inte bör påverka penningpoli Tittar vi på den underliggande inflationen mätt på det här sättet väntar vi att fram till mars år 2000 och 1,8 % fram till mars år 2001.
Låt mig mot bakgrund av den beslutade operationella målformuleringen som Rik understryka att vi bedömer att även för år 1999 och år 2000 kommer den här t faktorer att verka i inflationsutvecklingen. Det beror på de räntesänkningar s och som gradvis kommer in i takt med att villaägare och bostadsrättsinnehavar och de indirekta skatteförändringar som riksdagen redan har beslutat om. De räknar vi med drar ned KPI-inflationen med 0,9 % för år 1999 och 0,6 procentenh för åren som helhet i genomsnitt. Därför finns det skäl att räkna m inflationsmålet på grund av de här två faktorerna under år 1999 och år 2000.
Så här långt har jag redovisat huvudprognosen i den här redogörelsen för utskot är prognoser behäftade med osäkerhet. Det är svårt att förutsäga hur konjunkturen skall komma att utvecklas framöver därför att vi har en splittrad Vi bedömer att situationen är ungefär lika svårbedömd som i slutet av förra finansiella marknaderna har visserligen minskat, men den internationella konjun en stor osäkerhetsfaktor. Den har snarast tilltagit något de senaste måna konjunktursiffrorna i USA. De har i sin tur medfört en uppgång i de långa rän även påverkat konjunkturkänsliga aktier.
En svagare utveckling i världsekonomin skulle kunna utlösas av en plötslig amerikanska börsen är högt värderad i ett historiskt perspektiv. Hushållens sp investeringarna kan framstå som höga i förhållande till vinstförväntningarna näringslivet. Om det sker en nedgång i USA av de skäl jag just redovisade, hemmamarknaden i Europa försvagas och kräftgången i den japanska ekonomi konsekvenserna för världsekonomin bli allvarliga.
Å andra sidan kan man tänka sig en starkare utveckling. Den skulle mater europeiska ekonomin går bättre än vad Riksbanken har räknat med i sitt huvud blir fortsatt draghjälp från USA, samtidigt som vi i en sådan situation skulle i Asien vad gäller Japan och även de andra länderna som har haft det sv situation skulle vi naturligtvis kunna se en snabbare konjunkturutveckl bedömningen att risken för en svagare internationell konjunktur är stö starkare. Det är också därför som vi bedömer att risken för en lägre inflation är större än att inflationen blir högre.
Vilka penningpolitiska slutsatser kan man då dra av den här redogörelsen? Det prognosen pekar på att Riksbanken, om ingenting görs, kan komma att underskrida ett till två års sikt. Det gäller även om vi korrigerar för de tillfälliga eff pratade om. Nu är det i och för sig ingen stor avvikelse om man har underliggande måttet på ett till två års sikt. Men samtidigt bedömer vi att blir svagare inflation är större än att inflationen blir högre. Därför bes direktion i går vid sitt sammanträde att sänka reporäntan med 25 punkter från verkan från den 31 mars. Jag stannar där i min inledning, herr ordförande.
Ordföranden: Vi tackar riksbankschefen för denna redovisning och öppnar omedelb
Bengt Silfverstrand (s): Från finansutskottets sida ser vi dagens utfr betydelsefull. Den skall ju utgöra en del av underlaget för den utvärder finansutskottets uppgift att göra. Våra slutsatser skall sedan sammanfattas i kommer att innehålla mer systematiska analyser än tidigare av hur Riksbanken nå
Som uppläggningen nu är kan man säga att den här rapporten ju är en penningpo som omfattar förfluten tid. Men i själva inflationsrapporten ingår också fra och det gör den här uppgiften ännu mer intressant. Mot den bakgrunden är det finansutskottets ledamöter bereds goda möjligheter att sätta sig in i rapp diskussion och utvärdering mera meningsfull. Därför vill jag inledningsvis fr vilka skäl som ligger till grund för Riksbankens ställningstagande att rappor ut till en företrädare för varje parti kvällen före en sådan här utfrågni frågan.
Den andra frågan vill jag ställa med utgångspunkt från en intressant bild. De inflationsutvecklingen uttryckt som konsumentprisindex, respektive förändrin under samma period, dvs. mellan 1995 och 1998. Bilden ger ett stark synkroniseringen av Riksbankens viktigaste styrmedel, reporäntan och inflatio särskilt framgångsrik. Räntan har uppenbarligen genomgående sänkts först när in Med andra ord tycks Riksbanken ha anpassat sig efter inflationsutvecklingen, i försöka påverka utvecklingen. En tolkning som ligger nära till hands underskattat den internationella konkurrensen, alltså de låga importprisernas g betydelse för inflationen, medan man av allt att döma har överskattat kronkurse
Som framgår av den här bilden är ju avvikelserna anmärkningsvärt stora, även över tiden. Om man använder det mera långsiktiga måttet på KPI, dvs. tol genomsnitt, ligger den faktiska inflationstakten utanför inflationsmålet upp månader. Det är mycket anmärkningsvärt. Min fråga till riksbankschefen är då o eller inflationen som styr utvecklingen.
Riksbankschefen Urban Bäckström: Jag tar först frågan om när rapporten kommer har ju diskuterat med utskottskansliet sedan i december om hur det här skall sett två möjligheter. Den ena möjligheten är att rapporten presentera utskottsutfrågningen äger rum. Det är ju den ordningen vi har i dag. Den andra så har man det exempelvis i Storbritannien - är att man offentliggör inflati går det några dagar, och sedan sker utfrågningen. Jag tycker att det helt och utskottet att bestämma hur man vill ha det. Vi kommer att anpassa oss till va det avseendet.
Att lämna ut inflationsrapporten utan att den offentliggörs är något som v direktionen. Vi har kommit fram till att vi inte kan göra det. Skälet är kanske vi har bedömt risken för läckage som så stor. Det är snarare så att konsekvense är så stora och slår så kraftigt mot Riksbanken att de här två faktorerna samm att vi har stannat vid den här bedömningen. Men som jag sade inledningsvis: V utskottet vill det kan vi offentliggöra rapporten först och ha utskottsutfrå eller en vecka senare. Det är helt upp till utskottet att bestämma hur man vill
Jag tycker att den bild som vi ser på duken är mycket intressant. Vi hörde Be tolkning. Det som jag har försökt säga, ganska många gånger i det här utskott den här bilden samtidigt visar varför inflationen har kommit in så lågt. påtaglig korrelation mellan Riksbankens reporäntesänkningar och inflationsutv inte sänkt räntan så hade vi haft en lite annorlunda utveckling. Låt mig il annan bild här, som dekomponerar KPI.
Här har vi en bild där KPI delas upp i fyra beståndsdelar. Det är den in inflationen, det är indirekta skatter och subventioner, det är importp räntekostnader, och det här visar ju ganska klart varför inflationssiffrorn under de senaste åren. Det beror på räntesänkningarna. Vi har ju kunnat göra budgetkonsolideringen, självklart, så detta är en kombination av vad den ekono åstadkommit under de senaste åren. Räntekostnaderna står då för ungefär 8 % av Om räntekostnadseffekten är 8-12 % minus konstant under den här perioden, efter villaägare och bostadsrättsinnehavare att omsätta sina lån, så slår det här und
Man skall komma ihåg att om man argumenterar för att vi borde ha försökt kor effekten så antar jag att man också borde argumentera för att vi borde göra det någon gång går upp. Då är det lätt att inse att vi skulle få väldigt stora ut både på nedsidan och på uppsidan. Det skulle i sin tur skapa en kraftig instabi ekonomin. Det kan möjligen kännas skönt när räntorna går ned, men jag är helt s skulle dra upp räntorna för att kompensera för den där effekten i ett annat inte kännas så bra. Därför har vi sagt, öppet och klart, i det beslut som kommer att bortse från den här effekten.
Men jag håller med ledamoten om att Riksbanken inte sade detta i januari 1993 annonserades. Och jag kan bara beklaga att vi inte sade det, för jag har mins utskottet och höra det här varenda gång. Men jag tror att om man funderar lite så är det nog klokt att inte försöka kompensera för de här effekterna vare sig uppsidan.
Bengt Silfverstrand (s): Herr ordförande, jag vill göra en uppföljning utfrågningen och publiceringen av rapporter förefaller riksbankschefens syn någ förhållande till andra, under de senaste dagarna timade, händelser. Den e Industri i går där informationschefen på Riksbanken som skäl för att man rapporten tidigare anger att begäran eller önskemål om ett sådant utlämnande ko till Riksbankens kännedom. Det är den ena händelsen.
Den andra är en artikel som publicerats i vår stora morgontidning Dagens Nyhete var alltså på morgonen. Man förutser då den räntesänkning som i dag offentliggjord. Och det är inte vem som helst som står bakom denna syn och anvä som nästan är identiska med dem som återfinns i pressmeddelandet: "Något hot fö Sverige ska ta fart finns inte i dag. Snarare ligger faran åt det andra håll går ner ännu mer." Det är ungefär så Urban Bäckström har formulerat de Riksbankens direktionsmedlemmar, Villy Bergström, som står för de synpunkter naturligtvis ställa följdfrågan om riskerna för läckage till den stora morgont andra medier hade blivit särskilt mycket större om en företrädare för representerat parti hade fått ta del av den här rapporten redan i går.
Som en uppföljning till fråga nummer 2 skulle jag vilja be kanslichefen lägga som också den är väldigt intressant. Jag noterar då, och det är vi naturligt om, att Riksbanken måste bygga sina prognoser på vissa förväntningar. Men det dessa inflationsförväntningar väger mycket tungt. Man frågar sig då om Riksbankens uppgift att pressa ned inflationsförväntningarna som sådana inflationsmål. Att bygga på förväntningar vet vi ju av erfarenhet innebär att bräckligt underlag, eftersom förväntningarna inte alltid är så väl underbygg gäller industrin och kanske i synnerhet hushållen utgår man närmast från att att bli ungefär som den är nu. Frågan är alltså om inte Riksbanken alltför my vinn om att titta på inflationsproblemet. Jag skulle vilja få en kommentar till
Om man ser på den här bilden så visar den - även om man har detta som hushållens och industrins förväntningar nästan under hela perioden lig manöverutrymmet, plus minus 1 %, som Riksbanken har, medan den verkliga utve långt utöver det här, och under större delen av perioden ligger man utanför. motsägelsefullt, men ändå intressant, att hushållen och industrin har hållit s Riksbanken har legat utanför den.
Riksbankschefen Urban Bäckström: Låt mig börja med den första frågan, som sönd Frågan gäller vad som återgavs i Dagens Nyheter först i går. Jag tror att det k var sent att ändra produktionstiden för inflationsrapporten. Däremot hade ju in vi hade haft den här utskottsutfrågningen i morgon, på måndag eller tisdag ell vecka. Det hade självfallet varit möjligt, och det är fortfarande möjligt. Om u man har kort tid på sig så är jag beredd att komma vilken dag som helst och penningpolitiken. Men jag kommer att vända mig till utskottets ordförande omede utfrågningen och fråga hur vi skall ha det i höst, så att utskottet har möjligh att antingen ha den ordning som vi har i dag, med den nackdelen att man får för sent, eller att vi producerar inflationsrapporten en dag och återkommer senare. Då får man tid att läsa. Visserligen får jag då inte tillfälle a eventuella policyförändringar, som jag har möjligheten att i dag göra till uts att vi har haft någon diskussion med t.ex. medier. Som det är i dag har jag möj här redovisningen här.
När det sedan gäller Villy Bergströms intervju i tidningen i går, och för den uttalanden som jag själv har gjort under den senaste veckan, måste vi komma ihå om när det gäller möjligheterna att ta del av inflationsrapporten i förväg utan det, är att vi måste bygga ett system som jag antar i så fall skulle gälla framöver. Det problem som vi har haft när det gäller att implementera penning förväntningarna den här gången inte har varit inställda på att vi skulle s varit tvungna att så att säga tala med olika marknadsaktörer på det sätt som vi anföranden, artiklar och intervjuer - för att bereda marken för den räntesänkni i dag. Jag tror att hade vi inte gjort det så hade det kommit som en överrask inte tagits emot bra. Det är den lärdom som vi har dragit från tidigare: Är in i termer av prissättningen på marknaden, inställda på en ränteförändring, ja, är det som är skälet. Sedan kan det vara ett annat tillfälle när vi inte be prissättningen är riktig i marknaden och man är beredd på att ta emot vår kommer kanske inte sådana här uttalanden på samma sätt.
Låt mig alltså bara vara klar: I dessa dagar har vi lärt oss att det är oerh information kommer till alla samtidigt. Jag har inga som helst belägg för att finnas risk för läckage i sådana här sammanhang. Jag vill bara förklara för att om det ändå skulle komma ut av något skäl, så är konsekvenserna väldigt s dagligen på aktiemarknaden hur besvärligt det är att hantera det här. Det drab som det berör. Jag har ju själv suttit i en sluten utskottsutfrågning och fåt frågan när man i en av våra tidningar under tre dagar, tror jag att det var, finnas personal inom Riksbanken som använde sig av ej offentliggjord informatio att det var en utomordentligt påfrestande upplevelse, inte bara för mig utan f på banken. Och det här är en mycket svår situation. Jag förstår utgångspunktern hoppas trots allt att utskottsledamöterna ändå - med det val som jag ändå lämplig avvägning mellan de här två varianterna.
Låt oss sedan gå till inflationsförväntningarna. Det här var då inflationsför års sikt. Det som är intressant för oss i vår inflationsbedömning är inflation lite längre sikt. Jag har ett diagram som visar detta. Mycket enkelt inflationsprognosen, som vi styr efter, bestäms av tre faktorer: Den förs långsiktiga inflationsförväntningarna på två, tre, fyra och fem år. Den konjunkturläget. Den tredje faktorn är om riksdagen beslutar om indirekta ska ändrar räntorna så att det påverkar KPI. Den sista faktorn ligger utanför in som är relevant. Det är konjunkturläget och de långsiktiga inflationsförvä relevanta. Det här diagrammet visar enkätundersökningar som vi fortlöpande g frågan: Vad tror du eller ni om inflationen om ett år, två år och fem år? Och olika grupper i det svenska samhället. Nu råkar det här vara penningmarknadsakt grupperna, t.ex. arbetsmarknadens parter, visar i stort sett samma bild. inflationsförväntningarna på mellan två och fem års sikt gradvis konvergerar m att har vi fullt kapacitetsutnyttjande i Sverige så tror den här gruppen och att vi kommer att ha 2 % inflation på lång sikt. Det är ett mått på trovärdighe penningpolitiken utan också för den samlade ekonomiska politiken.
Den fråga som jag tror att Bengt Silfverstrand ställde var: Leder Riksbanken u är den en passiv efterföljare? Jag menar att i en situation när vi inte hade tvungna att titta väldigt mycket på inflationsförväntningarna. Vi ser ju räntehöjningscykeln under slutet av 1994 och början av 1995: inflationsförväntningarna på lite längre sikt skulle ligga någonstans på drygt därför som avtalsrörelsen under våren 1995 gick snett. Förmodligen hände det trodde inte på Riksbanken eller på den samlade ekonomiska politiken, att vi inflation i Sverige. Då var vi tvungna att titta väldigt mycket på inflati Sedan ser vi att de gradvis anpassar sig ned, och när de ligger på kapacitetsutnyttjandet och konjunkturläget som avgör inflationsprognosen. D diskuterar konjunkturutsikterna väldigt mycket mera nu än vad vi gjorde under e
Lars Tobisson (m): Herr ordförande! Från tidigare samarbete vet ju riksban utförsgåvor inte räcker till för att tillgodogöra mig 50 sidor komplicerad te än en timme, så jag får väl helt enkelt lägga inflationsanalysen åt sidan för kan bara rent allmänt uttala tillfredsställelse över att Riksbanken har fått ne stabil nivå. Med den sänkning av reporäntan som sker i dag kan man väl också börjar närma sig en vettig nivå, och det gör ju att i stort sett får ma räntepolitik som man bedriver.
Men nu är det ju så att penningpolitiken också består av en annan del än just har inte bara kronans inre värde utan också dess yttre värde att diskutera. Dä har ögnat igenom rapporten, konstaterat att valutapolitiken ägnas mycke anförandet här sades det inte ett ord om valutapolitiken. Det är anmärkningsvär ju är på det området som problemen finns. Riksbanken själv har länge undervärderad utan att det så att säga har hjälpt. Framför allt är problemet svängig. Sedan tiden för beslutet om euron i maj förra året har kronan kraft till eurostarten. Då var kronans värde 9,56. Sedan stärktes den på några ungefär, och i dag gick den återigen tillbaka och var över 9 kr. Gentemot do också betett sig mycket rörligt.
Man kan då fråga om Riksbanken anlägger samma synsätt som man en gång anklag för, benign neglect, när det gäller kronans värde. Det är i så fall väldigt också, därför att vi har ju ett helt annat utlandsberoende än vad den amerik Jag kan förstå - jag skall föregripa det - att riksbankschefen då säger a regeringens sak att bestämma växelkursregim. Men det hjälper ju inte, för Rik för valutapolitikens tillämpning. Min fråga till riksbankschefen är då om han a med en svängig valuta eller om det är någonting som bör undvikas.
Riksbankschefen Urban Bäckström: Får jag först säga om den första randanmä Tobisson gjorde att jag är beredd att komma tillbaka vilken dag som helst nästa utfrågning så att utskottsledamöterna har möjlighet att läsa rapporten ytterl behövas. Det här var inte den diskussion som vi förde med utskottskansliet framåt. Vi har försökt ta upp hur utskottet vill ha sin rapportering från Ri frågan om att lämna ut rapporten dök upp under de allra senaste veckorna, och v i direktionen och kom fram till slutsatsen att vi inte kunde göra det av de sk redovisat. Men vid det tillfället hade vi ju kunnat ändra tiden för det här fra nu inte är gjort vill jag gärna säga att jag är beredd att komma tillbaka och Tobisson och andra om utskottsledamöterna skulle tycka att det behövs.
När det sedan gäller valutapolitiken så tycker jag att det är en väldigt in Lars Tobisson tar upp. Låt mig först säga att vi naturligtvis inte tycker at kronan fluktuerar såsom den har gjort. Vad jag dock kan konstatera är fluktuerat mer än valutor i andra länder som också har inflationsmål. Storbritannien, Nya Zeeland, Australien och Kanada. Vi har alltså inte haft e vår valuta än de här länderna har haft, kanske tvärtom, åtminstone om man jämfö Samma sak gäller Schweiz, som faktiskt har haft rörlig växelkurs under väldigt att man eliminerar inflationsskillnaderna mellan Schweiz och omvärlden så kv fluktuation av schweizerfrancen som är ungefär av den här storleken. Och det ä kan göra åt det. Vi kan beklaga det. Jag tycker inte om det. Det är int fluktuerar. Men frågan är: Vad skall vi göra åt det? Och det går inte att göra att i så fall gå över till en fast växelkurs. Och då är det ERM-anknytningen eller en EMU-anknytning. Det är ju den yttersta formen av växelkursknytning, n tar bort vår valuta.
Men vi skall komma ihåg att en fast men justerbar växelkurs har andra nackdelar nu, precis som Lars Tobisson säger, en politisk fråga, dvs. vilken växelkursre vårt land. Men den intressanta aspekten är här riksdagsbeslutet om att Riksba sagt alla, skall fortsätta sina förberedelser så att vi har handlingsfrihet EMU-medlemskap i framtiden. Här upplever vi någonting mycket intressant i det l nu, nämligen följande: Å ena sidan har riksdagen fattat detta beslut. Å andra fattat ett annat beslut, nämligen en lagparagraf som säger att Riksbanken ska fast penningvärde. I de fall vi då får en konflikt mellan de här två måste ju sig för vilket som gäller. Och vi har kommit till slutsatsen att om inflationsprognosen avviker från målet, då skall vi sänka räntan. Då är det in så att säga är vårt primära mål. Antag att det omvända hade varit fallet o inflationsbedömning som hade kommit fram till att vi skulle underskrida målet, sagt: Det bryr vi oss inte om, därför att nu skall vi ha en stabil växelkurs oc stället, trots att regeringen inte har fattat det beslutet. Vilka frågor sku utskottet av t.ex. Bengt Silfverstrand med tanke på de två overheadbilder vi j att vi har en instruktion från riksdagen i den lagparagrafen. Den är att uppr penningvärde. Vill det politiska systemet att vi skall agera annorlunda, beslut om växelkursregim som i så fall bör fattas.
Lars Tobisson (m): Det är ändå så att Riksbanken har tagit ställning för euron. remissyttrandet över EMU-utredningen. Man har också tagit ställning för inträde är det nu från årsskiftet regeringen som beslutar, men ändå är det ju in Riksbankens syn. Vad gäller talet om fast penningvärde som jag nämnde kan man två sätt. Man kan tala om det inre penningvärdet och om det yttre penningvä penningvärdet har ju varierat. Jag noterar att Villy Bergström, som tidigare ha ju i en intervju har förklarat att han vill dröja så länge som möjligt med in en representativ hållning från direktionens sida?
Jag fattade ändå svaret så att riksbankschefen anser att det är bra med en sta det är ju faktiskt dessutom ett villkor för övergång till euron. Skall man övergång till euron så måste man hålla en fast växelkurs. Finns det något anna det än via medlemskap i ERM? Det är ju faktiskt så att hur skickligt riksbank inflationen kommer kronan att svänga, om inte annat så därför att man spekul när Sverige skall införa euron. Det understryks ju dessutom av att Riksbanken med regeringen, gång efter annan förklarar att kronan är undervärderad. Då har synpunkter på valutapolitiken som innebär att man egentligen skulle vilja eft blev starkare. Vad kan vara en rimlig kurs? Vi vet ju att andra länder med s synnerhet som vi själva säger att kronan är undervärderad - kommer att vara n att vi inte går in på en för låg kurs i ett eventuellt eurosamarbete. Vad bedö vara en rimlig kurs? Det har ju räknats på det tidigare. Har det skett bedömning som en gång sade att man skulle ligga på 112-115 i dåvarande ecuindex
Slutligen: Danmark har ju rätt att stå utanför euron, men har ändå valt att til nu ERM2. Vad är det som anses vara bra för Danmark som är så skadligt för Sveri
Riksbankschefen Urban Bäckström: Först vill jag kommentera Villy Bergströms utt så länge som möjligt. Vi har inte diskuterat i direktionen vad som vore ön önskvärt. Vi kan uttrycka personliga uppfattningar i den frågan. Därmed kan jag där med den sista delfrågan, nämligen frågan om Danmark. Man kan väl säga att som har lyckats väldigt bra med sin stabila växelkurs och har fått stora för sedan har vi andra länder som det inte har gått så bra för när man har haft en växelkurs därför att man inte har fått trovärdighet kring den. Sverige är ett försökte ju med detta under en ganska lång tid, och det hjälpte inte vad vi tycker jag att man skall ha med när man funderar över om det är bra eller dålig men fullt klart är väl att vi vid någon tidpunkt måste gå in i ERM om det är så i EMU.
Nu frågar Lars Tobisson om det finns något annat sätt att få stabilitet i växel in i ERM. Ja, det beror på vilket tidsperspektiv man ser det över. Jag tror att ett väldigt bra sätt att få stabilitet i växelkursen över tiden. Däremot kortsiktiga fluktuationer. Det tror jag att vi får vänja oss vid. Det kommer ma inte större hos oss än i andra länder som har inflationsmål, men vi försö växelkursregimen, med justerbar växelkurs, under 70- och 80-talen, och kronan l alla fall eftersom vi devalverade därför att denna regim inte blev trovärdig.
Ett annat sätt att få en stabil växelkurs är att faktiskt fatta ett beslut om a in i EMU. Men det har inte någon gjort i Sverige, och därmed är det ju svårt at skall kunna föregripa ett sådant politiskt beslut genom att agera uta instruktion som faktiskt föreligger från riksdagen. Så jag har väldigt svårt at kunna ta den typen av hänsyn. Vi måste ju följa den instruktion som ledamö ledamöter i riksdagen har beslutat om. Om jag skall säga att riksdagen visserl här men att vi inte bryr oss om det eftersom vi tar andra hänsyn blir det väldi här typen av utskottsutfrågningar. Men vill man från riksdagens sida att ma omvårdnad åt växelkursens stabilitet kan ju regeringen fatta ett sådant beslu det är upplagt i den nya riksbankslagen.
Lars Tobisson (m): Fast växelkurs har varit bra för Danmark, sade riksbanksch förtvivla om möjligheterna att ha det i Sverige, och det är ju väldigt orov viset kommer vi aldrig i närheten av euron. Men vad är det då som gör att Sveri Är det ett behov av strukturella reformer som riksbankschefen inte tror ska stånd?
Det för mig över till ytterligare ett uttalande av Villy Bergström, där han ha får räkna med att arbetslösheten måste ligga på 8 % i landet. Tenderar den att förs en ekonomisk politik i syfte att driva den därunder så kommer Riksbank rycka ut för att hejda sådana försök genom att höja räntan. Är det e riksbankschefen delar, och i så fall: Vilka strukturella reformer behöver göra kunna få ned arbetslösheten under 8 %?
Riksbankschefen Urban Bäckström: Låt mig först säga att det självklart står kalla vilken direktionsledamot som helst till utskottet. Här kanske Villy varit med, eftersom han nu har blivit omnämnd ett antal gånger. Men jag är ändå Tobisson ställde den här frågan, för jag frågade Villy Bergström efter det att kring detta: Tycker du verkligen så här? Han sade: Nej, det var en underfundig vore uppgivet om vi i Sverige skulle acceptera 8 procents arbetslöshet. Varken kolleger eller Villy Bergström vill låsa oss för att 8 % är det som vi kan komm sedan bara inte går mera. Och detta av två skäl: För det första går det att arbetslöshet med strukturella åtgärder om det skulle visa sig behövas. För inte om det är just här löneökningarna riskerar att ta fart eller inte, eller 3 % eller vid någon annan procentsiffra.
Jag tror att Villy Bergström på sitt charmerande sätt ville ge uttryck för en inte ställde upp på. Ibland kan det bli så att man missuppfattas eller uttryc jag tror att jag har hans stöd om jag säger att han inte menade så.
Johan Lönnroth (v): Jag tänkte börja med en liten kommentar till Bengt Silfver med riksbankschefen om detta med att vår begäran om att få ta del av rapp avslogs. Jag har väldigt svårt att tolka det på annat sätt än att Riksbankens d på oss ledamöter i finansutskottet. Å andra sidan kan jag finna en viss logik nya regim som Riksbanken nu lever under - med instruktionsförbudet - definiti att vi riksdagsledamöter i någon mening är opålitliga. Vi kan inte tänka l Riksbankens direktion, utan vi faller definitionsmässigt undan för kortsik opinioner.
Men sedan kommer jag till frågan. Riksbankschefen sade att Riksbanken bed alltför optimistiskt, men det gjorde å andra sidan alla - även de flesta av oss orsakerna till att regeringen trappade upp budgetmålet för år 2000 från 1,5 % före valet. Nu förs det i rapporten en diskussion om finanspolitiken. Det finanspolitiska lättnader, och man säger att dessa i första hand måste ske geno Det kan kanske ifrågasättas vilka möjligheter Riksbanken har att göra sådana alla fall. Anta nu att konjunkturen inte skulle utvecklas såsom vi vill o höstkanten skulle besluta att trappa ned budgetmålet till 1,5 % igen. Då ä Riksbanken då att bedöma det som nödvändigt att föra en mer restriktiv penni försöka motverka de eventuella expansiva effekterna av detta, eller borde det ge viss möjlighet till en lite större ökning av sysselsättningen än vad nuvarande prognoser?
Jag vill alltså höra riksbankschefens kommentarer till möjligheten att finanspolitik i det nya läge som vi nu befinner oss i.
Riksbankschefen Urban Bäckström: Johan Lönnroth drog slutsatsen att finansu inte är att lita på, om jag hörde rätt. En annan slutsats var att riksdagens l ta hänsyn till långsiktigheten i den ekonomiska politiken. Låt mig bara för säga att detta är Johan Lönnroths slutsatser, absolut inte Riksbankens och mina
Låt mig sedan säga, som komplement till Bengt Silfverstrands ursprungliga fråga Riksbanken kan sägas vara en av de mest öppna centralbankerna i världen, offentliggör så pass mycket av de interna bedömningarna som vi ändå gör. T protokoll som vi offentliggör när det gäller de penningpolitiska disku sammanhanget vill jag säga något som jag också sade i januari: Det har ju rikt de protokoll som kommit ut så här långt har varit ganska summariska, men diskussionerna i samband med att dessa protokoll upprättades var ganska summari naturligtvis protokollet från den 11 februari, som vi offentliggör den 6 april mer fylligt och återspegla den diskussion som fördes då. Vi har dessa disk långa intervall, och därför blir en del protokoll kortfattade och en del mycket vi vinnlägger oss om när det gäller öppenheten - och jag tror att vi kan ta ytt riktningen - är att det skall vara samtidig information. Alla skall få tillgång samtidigt. Det handlar inte om att vi betraktar olika delar av svenska folket s pålitliga, utan det är en väldigt viktig princip för att man inte skall råka mycket otrevliga händelser som sker vid läckage. Jag tror att vi i Riksbank skärpa upp detta ytterligare så att inte sådant händer. Vi ser dagligen ol området. Utan att värdera sannolikheten för läckage i samband med att l utskottets ledamöter i förväg vill jag hävda att den allra viktigaste orsaken stannat vid detta beslut är de stora konsekvenserna om det skulle komma ut. Me Bengt Silfverstrand och Lars Tobisson: Vi är öppna för de olika former för des utskottet finner lämpliga, bara vi håller på principen om samtidig information
Sedan var frågan hur det blir om inte konjunkturen utvecklas såsom det nu är man ju aldrig veta. Jag pekade på en del risker här, och jag har i andra riskerna med den högt värderade amerikanska börsen och det förlopp som skulle om det skedde en mer dramatisk korrigering där. Nu behöver det ju inte bli så. utdragen korrigering i stället, och vad händer då? Nu, menar jag, ligger en vis i Riksbankens instruktion att upprätthålla ett fast penningvärde, och ett s skall prägla penningpolitiken. Är det då så att konjunkturen viker leder de inflationsprognos framöver och därmed en anpassning av Riksbankens styrränta. arbetsuppdelningen blir sådan att Riksbanken har hand om den stabiliseringspolitiska utvecklingen med en rörlig växelkurs och riksdag strukturell natur. Vad jag förstår ligger det implicit i Johan Lönnroths fråga skulle börja ha ett inflationsmål, dvs. ägna sig åt stabiliseringspolitik. Sk fick vi två institutioner i vårt land som jobbade med samma sak och teoretisk riskera att motverka varandra. Det vore djupt olyckligt.
Johan Lönnroth (v): Kort om den första frågan: Regeringen har ju budgetpropositionen till företrädare för oppositionen som skall delta i de följa dagen därpå. Detta bygger naturligtvis på ett förtroende. Man får gar skriva på papper om att man försäkrar och lovar att inte lämna ut dessa up eller andra. Jag konstaterar återigen att det är väldigt svårt att finna någo det här beslutet än att Riksbankens direktion inte litar på att vi kan hålla tä
Så till den andra frågan. Riksdagen har ju nu fastställt ett sysselsättnings viktigt för oss, och vi avväger finanspolitiken och de olika instrument s förfogande för att försöka se till att detta sysselsättningsmål uppfylls Riksbankens roll så att det ligger i Riksbankens uppgift att, inom ramen f också befrämja sysselsättningen. Då kan jag formulera min fråga så här: Om vi n det är nödvändigt att ha en något lättare finanspolitik för att öka sannolik klarar sysselsättningsmålet, finns det då en risk att Riksbanken vidtar motv rädsla för att detta skulle kunna hota inflationsmål och annat som Riksbanke till?
Riksbankschefen Urban Bäckström: Låt mig först
återigen svara på detta med att lämna ut
inflationsrapporterna i förväg. Jag menar att Riksbankens inflationsrapport
i allmänhet är mer
direkt marknadspåverkande
än regeringens budgetproposition. Sedan kan det naturligtvis finnas
undantag. I vissa fall kan budgetpropositionen innehålla
nyheter som är direkt marknadspåverkande.
Om det
t.ex. stod att man skulle frångå utgiftstaket tror jag att det skulle
vara oerhört
marknadspåverkande.
Sedan gällde det sysselsättningsmålet. Frågan handlar om
- och här spetsar vi verkligen till det;
det är
väldigt intressant - att vi befinner oss i ett läge där prognoserna
på ett till två års
sikt ligger på inflationsmålet.
Allt annat lika vidtar så riksdagen en expansiv ekonomisk åtgärd
som leder till att vi kommer över inflationsmålet - och
nu tänker jag inte på några indirekta
skatter
eller någonting sådant, utan jag tänker på en rejält expansiv
effekt. Då är det
Riksbankens skyldighet, enligt
riksdagens instruktion till oss, att vidta åtgärder som motverkar
detta. Annars skulle vi komma över inflationsmålet, och då
skulle Silfverstrand säga till mig: Hur
kommer det
sig att ni nu bedriver en politik som, också rensad från de där
effekterna som
Bäckström alltid pratar om,
överskrider målet? Då skulle jag få förklara: Vi har inte vidtagit
någon åtgärd med anledning av riksdagens beslut,
och därmed har det blivit för expansivt i
ekonomin
och inflationen har gått upp. Då skulle vi alltså inte ha följt den
lagstiftning som
riksdagen lagt fast.
Men det är inte detta som i dagsläget är den primära
svårigheten när det gäller utgiftstaket, utan
det är
förtroendet för svensk ekonomisk politik. Problemet om förtroendet
spricker har vi upplevt
t.ex. under 1994 men också
under 1995 då de långa räntorna gick upp från 7 % till nästan 12 %. Det
har en oerhört restriktiv och kontraktivt dämpande
effekt på svensk ekonomi när förtroendet
brister
på det sättet, och sådant vill vi ju inte utsätta oss för. Vi skall komma
ihåg att vi har
en historia under 70- och 80-talen
med statsfinanserna återkommande i oordning. Detta ligger
naturligtvis kvar när man har en statsskuld på någonting i
storleksordningen 1 500 miljarder. Vi i
Sverige
måste se till att det finns förtroende att hålla statspapperen till de låga
räntor som vi
har nu. Släpper det förtroendet
kommer vi snabbt in i en ond cirkel. Mycket enkelt kan man räkna
så här: Om vi har en statsskuld på 1 500 miljarder och den
långa räntan skulle gå upp med en
procentenhet
- jag bortser nu från att en del av statsskulden är placerad i utlandet
osv. - skulle
budgetöverskottet reduceras med
15 miljarder över tiden. Skulle vi få en ränteuppgång på 500
punkter, eller fem procentenheter, är det 5 ( 15 vi talar
om. Det är snabbt, i ett sving, uppe i
100 miljarder
i statsfinanserna och vi skulle tappa förtroendet för budgetpolitiken.
Johan Lönnroth (v): Låt oss lämna de
hypotetiska resonemangen och titta på verkligheten såsom den ser ut i
dag. Nu
ser vi framför oss ganska stora överskott
i den offentliga sektorns finansiella sparande. Det
bedrivs också, som det sägs i rapporten, en stram finanspolitik. Min
fråga är då: Hur bedömer
riksbankschefen
konsekvenserna av att vi skulle föra en något lättare finanspolitik,
t.ex. genom
vissa skattesänkningar redan år 2000?
Borde det inte rimligtvis, med tanke på att inflationen ändå
ligger i underkant av inflationsmålet, finnas ett sådant utrymme
utan att risken är särskilt stor
att Riksbanken
enligt sin instruktion tvingas att vidta något slags motverkande
restriktiva
åtgärder?
Riksbankschefen Urban Bäckström: När det gäller den direkt
efterfrågepåverkande effekten av
finanspolitiken
har vi vägt in ett sannolikt scenario i inflationsrapporten. Mot den
bakgrunden
har vi ändå beslutat att sänka
reporäntan. Skulle det förhållandet ändras får vi väl titta på det
då och se om det skulle påverka.
Men vad jag har talat om, och vad som kanske är viktigare, är
de förtroendeskapande effekterna.
Här har riksdagen
gjort vissa utfästelser - när det gäller överskottsmål och när det
gäller
utgiftstak. Såvitt jag förstår är det
samma tanke bakom dem som bakom ett inflationsmål. Tänk om
Riksbanken skulle säga: De där två procenten struntar vi i. Vi
kommer att försöka hålla låg
inflation i alla fall.
Skulle man tro på oss då? Det är jag inte så säker på. Det skulle inte
gå
att utvärdera oss, och man skulle säkert lägga in
en riskpremie för detta som skulle leda till att
vi
fick högre räntor än annars. Detta kan vi spekulera om. Samma sak tror jag
att det handlar om
på det finanspolitiska området.
Efter 20 år av besvärlig budgetutveckling hamnar man i inledningen
av 90-talet i en situation med 12 % av BNP i underskott.
Därefter vidtar det politiska systemet en
ordentlig
saneringsomgång, men sedan ger man ifrån sig signalen: Nu glömmer vi de
mål som vi har
satt upp, men vi skall försöka göra
det bästa i alla fall. Det är en sådan situation som jag är
orolig för: att man inte håller de uppställda målen. Om det
sedan kan finnas tekniska saker som
behöver justeras
i fråga om utgiftstaket kan jag inte bedöma. Förklarar man det går det
väl att
hantera en sådan sak, men vi får inte ge
ifrån oss signalen att nu släpper Sverige taget om
statsfinanserna. Det är en sådan situation som är det verkligt
allvarliga.
Mats Odell (kd): Jag
tänkte uppehålla mig lite grann vid det starka samband som finns
mellan
finanspolitiken och penningpolitiken. Flera
ledamöter har varit inne på sådana frågor tidigare.
Det var en intressant händelse i går när Konjunkturinstitutet
publicerade sin prognos i sin
marsrapport.
Penningpolitiken bedrivs ju numera självständigt av Riksbanken utifrån de
prognoser
som Riksbanken gör, och finanspolitiken
bedrivs av regeringen, sedermera riksdagen, utifrån de
prognoser som Konjunkturinstitutet gör. Nu finns det på ett antal
punkter ganska betydelsefulla
skillnader mellan de
här två prognoserna. Det gäller bl.a. KPI, men det gäller också
den
underliggande inflationen i måttet UND1X.
Konjunkturinstitutet säger att denna kommer att ligga
mellan 1 % och 1,5 %, och Riksbanken säger 1,7-1,8 %. KPI
skulle enligt Konjunkturinstitutets
bedömning ligga
på 0,5 i år och 0,6 år 2000. Det här är ganska stora
skillnader.
Konjunkturinstitutet gör också
bedömningen att utgiftstaket kommer att brytas igenom under det här
året. Detta var enligt riksbankschefen starkt
marknadsdrivande information. Vi har vissa kamrater
i regeringsunderlaget som både vill lyfta på utgiftstaket och föra en
lättare penningpolitik - jag
skall inte nämna
några namn för att inte stöta mig med Johan Lönnroth. Det är
naturligtvis
besvärande att det finns så stora
skillnader här. Jag skulle gärna vilja höra riksbankschefens
kommentar till detta.
Sedan skulle jag vilja återkomma till direktionsledamoten Villy Bergströms
uttalande. Det ligger
ändå något väldigt
intressant i det han har sagt, även om jag accepterar den förklaring han
har
gett. Han säger att det vore uppgivet att tro
att arbetslösheten skulle behöva ligga på 8 %. Då
skulle jag vilja fråga: Vad är det för strukturella reformer som Riksbanken
har kalkylerat med när
man gjort sin bedömning, som
ligger på 6,2 % i arbetslöshet nästa år? Det vore uppgivet, säger
Villy Bergström. Samtidigt märker vi att så fort man
skall vidta ens marginella reformer vad
gäller
t.ex. turordningsreglerna börjar det mullra uti arbetsrättens krater
nere vid Norra
Bantorget. Det hotas med
storkonflikt om man bara skall ändra en marginell detalj i detta.
Så
frågan är: Vad är det för information som
Riksbanken har om strukturella reformer som vi andra här
i huset inte har?
Ordföranden: Vi får höra hur mycket av detta som riksbankschefen kan kommentera.
Riksbankschefen Urban Bäckström: Det är inte
så mycket. Låt mig först ta upp skillnaden mellan oss
och Konjunkturinstitutet. Jag fick precis en sammanställning av alla
nedbrutna siffror. Man kan
säga att det i stort
sett är samma bedömning. Det finns dock skillnader när det gäller
den
underliggande inflationen, som alltså är den
intressanta. Låt mig visa ett diagram som illustrerar
att vår bedömning är kringgärdad av osäkerhet. Jag gick in på några
faktorer här, men det kan
också finnas andra
faktorer som hänför sig till ekonomins funktionssätt. Detta är ett sätt
att
spalta upp sannolikheterna för att
inflationen avviker från huvudscenariot. Det är det som de
olika färgerna beskriver. Så förfärligt stor skillnad mellan oss
och Konjunkturinstitutet tror jag
egentligen inte
att det är, med tanke på tidshorisonten här. I praktiken är osäkerheten
inte så
här stor, eftersom vi kan bedriva
penningpolitiken löpande. Men givet att man inte gör någonting
är utfallet efter två år kringgärdat med betydande
osäkerhet.
När det sedan gäller
arbetslösheten har vi inte räknat in några andra åtgärder i våra
bedömningar
i rapporten än de som redan finns
beslutade. Men jag tror att det är viktigt att tänka på att
arbetslösheten och sysselsättningen påverkas både av
makropolitik, dvs. efterfrågepolitik, som
Johan
Lönnroth var inne på, och av strukturpolitik. Det vi i Sverige har råkat
ut för är att vi
inte får så stor effekt på
sysselsättningen av efterfrågeutveckling. Vi skall komma ihåg att
ekonomin har vuxit med nästan 3 % i genomsnitt under alla
år sedan 1993, men väldigt lite har hänt
på
sysselsättningssidan. Och medan vi har återhämtat det fall som skapade
arbetslösheten i början
av 90-talet i
produktionstermer har företagen inte absorberat den arbetskraft som
friställdes
under perioden. Detta är en paradox. Så
är det inte i alla länder men i många länder i Europa. Vi
har, som det ser ut i alla fall, hamnat i den situation som brukar
kallas för jobless growth: Vi
har tillväxt och
den är bra, men det blir inte så mycket sysselsättning av den. Företagen
väljer
att använda kapital som insats i
produktionen i stället för arbetskraft. Vi kan fråga oss varför.
Förmodligen är det av strukturella skäl.
Alla länder har det inte så här, det är påtagligt om vi tittar på
tre områden eller länder: USA,
Europa och
Nederländerna. Alla dessa tre områden eller länder har haft ungefär
samma tillväxt
under de senaste 20-30 åren. Det
har dock varit en helt annan sysselsättningstillväxt i USA, och
från mitten av 80-talet i Nederländerna, medan det har varit
stagnation i Europa i övrigt. I
Sverige har det
så här långt varit stagnation, även om sysselsättningen på senare tid har
ökat med
ganska bra siffror. Då kommer man till de
strukturella frågorna, och där har jag ingen kompetens
att peka på att man borde göra det eller det. Men det är klart att det
handlar om lönebildning och
utbildning, att det
finns rätt arbetskraft som är villig att ta de jobb som kommer fram och
att
produktionsstrukturen är sådan att man delvis
också får sysselsättningsintensiv produktion.
Men som sagt: Ordföranden antydde att det inte var säkert att jag kunde
svara på alla frågor, och
så var det nog i det här
fallet.
Mats Odell (kd): Jag är väl
medveten om de begränsningar som riksbankschefen har i det här
avseendet. Han är ju inte någon sorts konsult åt
finansutskottet, även om jag gärna skulle se
honom
som sådan. Det finns tydligen en väldig tilltro till de dokument som
Riksbanken skall lämna
till utskottet. Om det hade
funnits en del sådana avsnitt att se fram emot hade det nog inte
skadat.
Jag
tolkar ändå riksbankschefens svar så att om man skall se en
växelverkan mellan
penningpolitiken och
finanspolitiken så har penningpolitiken nu gjort sitt. Nu är det
i
finanspolitiken och strukturpolitiken som det
måste till åtgärder för att vi skall komma vidare
och få en förbättrad tillväxt och en ökad sysselsättning. Det är min
tolkning av riksbankschefens
svar.
Riksbankschefen Urban Bäckström: Det var ingen fråga. Det var en tolkning.
Carin
Lundberg (s): Jag vill anknyta till Bengt Silfverstrands frågor om
inflationsmålet, och jag
vill göra det på ett sätt
som kanske kan upplevas som ett inlägg i debatten om att vi vill
läsa
Riksbankens rapport kvällen före och få chansen
att sätta oss in i aktuella frågor. Jag vill
ställa min fråga utifrån en OH-bild som jag ber kanslichefen lägga på.
Riksbankschefen har inte
haft möjlighet att se den
tidigare.
Den här utfrågningen är ju en
del av vår utvärdering, och därför vill jag titta lite bakåt och se
hur Riksbanken har klarat sina mål. Vid förra
utfrågningen fick riksbankschefen en fråga om
måluppfyllelsen av inflationsmålet. Svaret, att Riksbanken skulle ha kunnat
höja reporäntan till
10 % för att föra upp
inflationen i nivå med inflationsmålet, får väl egentligen anses som
en
sorts skämt. Om riksbankschefen skulle ha
agerat som han sade skulle han ju sannolikt ha knäckt
den svenska ekonomin fullständigt med den effekten att inflationen hade
blivit ännu lägre, och
Riksbanken skulle då ha
missat inflationsmålet i ännu högre grad.
Den
här tabellen, som riksbankschefen alltså inte har sett förut, visar
månadsutfallet i
inflationstakten på lite längre
sikt. Riksbankschefen har ju pekat på detta med långsiktighet i
Riksbankens bedömningar. Det här är de senaste tre åren,
och som framgår har Riksbanken endast
under 13 av
36 månader lyckats hålla inflationen inom målintervallet för KPI. Det är
ungefär var
tredje månad. I 23 månader har
inflationen legat utanför målet, i samtliga fall under den nedre
gränsen för målet.
Då är
min fråga: Tycker riksbankschefen att det här är ett godkänt resultat
av den förda
penningpolitiken? Talar inte det
faktum att missarna av målintervallet i samtliga fall handlar om
en inflation under den nedre gränsen, samt att inflationen i
de fall den hamnat inom intervallet
legat i det
undre toleransintervallet 1-2 %, för att Riksbanken inte är symmetrisk
i sin tolkning
av målet, dvs. att det inte är lika
allvarligt om inflationen underskrider målet som om målet
överskrids?
Riksbankschefen
Urban Bäckström: Svaret är nej. Vi agerar inte asymmetriskt utan
symmetriskt. Låt
mig lägga på en annan bild. Jag
har förberedda bilder här, men jag noterar att utskottsledamoten
här praktiserar samtidig information. Vi får väl vara
symmetriska; jag får väl finna mig i det
också.
Jag menar att vi har lyckats bra med att
hålla inflationen kring de 2 procenten, på det sätt som
vi nu har fattat beslut om att försöka sträva efter också i framtiden.
Det som vi inte lyckades
med var att förutsäga
konsekvenserna av Asienkrisen. Där blev inflationen lite för låg förra
året,
runt 1 % om vi tar bort de tillfälliga
effekterna.
Jag minns att jag var här i
utskottet och motiverade en kommande räntehöjning med 25 punkter i
december 1997. Jag har sagt det offentligt och jag säger
det gärna igen, att i ljuset av det vi nu
vet var
den räntehöjningen fel. Det är klen tröst att andra gjorde samma
bedömning, vi skall ju
försvara våra egna
bedömningar, men den bedömning vi gjorde då pekade på att vi skulle
höja
räntan i det läget. Men, som sagt var, det var
nog galet att göra det med tanke på det som sedan
har hänt.
På det diagram jag visar finns tre
mått. Först är det konsumentprisindex (KPI). Det ansluter till
det som Carin Lundberg visade. Sedan är det den underliggande
inflationen, 1X, som jag har haft
uppe tidigare,
och som tar bort räntor och skatter. Det tredje är den underliggande
inhemska
inflationen. Jag nämnde den kort i mitt
anförande. Den tar upp den inhemska inflationen i Sverige
som inte är beroende av kaffepriser eller oljepriser
internationellt. Vi ser att den har hållit
sig
ganska väl inom det här intervallet.
De
två störningar som vi har haft är först de temporära effekterna, och dem
tror jag att utskottet
nog tycker att vi skall
bortse från. Annars blir konsekvenserna rätt stora för den reala
ekonomin.
Vi får en väldig instabilitet. Nästa
avvikelse är sådana som kommer utifrån. Det är kaffepriser
och oljeprisnedgången. Här vill jag erkänna, vilket jag gjorde i
min inledning, att det är fråga
om prognosmissar
beroende på att vi underskattade Asienkrisen.
Carin Lundberg (s): Riksbankschefen började ju med att redogöra
för Riksbankens mål och pekade
just på att
Riksbanken skall begränsa förändringar i konsumentprisindex. Sedan fick
vi en
redogörelse av KPI och den underliggande
inflationen, som riksbankschefen också pekar på här. Min
följdfråga blir: Är det inte egendomligt att Riksbanken använder sig av
den här målvariabeln som i
så hög grad bestäms av
riksdagen - skatternas och subventionernas effekter på KPI
- och
Riksbankens egna beslut -
räntornas effekt på KPI? Riksbankschefen pekar ju här på att man inte
skall ha variabler som påverkas av tillfälliga
faktorer. Då blir frågan: Varför har inte
Riksbanken bytt till ett mer passande index, om de tillfälliga
effekterna gör KPI till en dålig
målvariabel? Om det
är så, vilka index kan i så fall vara aktuella?
Jag skulle också gärna vilja veta vilka för- och nackdelarna
är med de index som då kan vara
aktuella.
Riksbankschefen Urban Bäckström: Jag håller
med. Jag tror att vi alla sex skulle tycka att det
vore bra att byta till det optimala indexet. Problemet är att
varje index är förknippat med
fördelar och
nackdelar. Jag har redogjort ingående för nackdelarna med KPI. Om jag
skall säga
någonting om fördelarna med
konsumentprisindex så är det att det är allmänt känt. Det är det som
människor tänker på när man pratar om inflation.
Ett alternativt index som har klara fördelar är
UND1X, som visas i grönt. Men säg mig den som vet
vad jag pratar om när jag använder det begreppet. Det är inte särskilt väl
känt. Om folk inte vet
vad vi pratar om för
någonting och över huvud taget inte kan relatera till UND1X är det klart
att
själva syftet med ett inflationsmål inte
riktigt fungerar. Men det här är ju ett index som passar
mycket bättre. Det tar direkt bort de två lätt identifierbara temporära
effekterna.
Men det är inte riktigt bra
det heller, därför att om vi skulle få t.ex. en internationell
råoljekris, där råoljepriserna stiger som de gjorde 1973
eller 1979, tror jag att utskottets
ledamöter
skulle hålla med mig om jag sade: Låt oss inte nu drastiskt strama åt
svensk ekonomi för
att omedelbart gå tillbaka till 2
% inflation utan göra detta till en gradvis process. Det fångas
inte upp i det gröna indexet. Vi skulle få en uppgång i det
gröna indexet i en sådan situation.
Därmed har jag
antytt att inte det heller är riktigt hundraprocentigt bra.
Men varför inte ta det blå då? Det tar ju bort
oljepriseffekten och kaffeeffekten. Problemet är
att
det tar bort alla varor som vi importerar och producerar i Sverige. Det är
i huvudsak tjänster
i det indexet. Därmed har jag
antytt att inte det heller är bra. Där står vi. Varje index är
förknippat med fördelar och nackdelar. Därför tror jag att
lösningen på detta är att vi använder
KPI, men att
vi alla känner till nackdelarna med det och att utskottet ställer krav på
Riksbanken
att tydligt i förväg ange när
avvikelser kan komma i fråga. Det har jag gjort i dag i min
inledning. Jag har talat om de temporära, tillfälliga, effekter
som vi redan i dag kan förutse för
1999 och 2000. De
siffrorna kan sedan ligga till grund för utskottets utvärdering av om
vi har
uppfyllt våra åtaganden eller inte.
Lena Ek (c): Jag har frågor som rör tre olika
saker. Den första handlar om förhållandet mellan den
europeiska centralbankens räntenivå och den svenska räntenivån, där några
stycken, bl.a. Villy
Bergström och Kerstin
Hessius, har varit ute och uttalat sig. De har kanske aningen olika åsikt
om
huruvida det är möjligt eller i varje fall inte
orimligt att den svenska reporäntan kan vara lägre
än den europeiska centralbankens ränta mot bakgrund av de
inflationsutsikter som vi också har
diskuterat i
dag. Vi skulle kunna ligga lägre utan att kronan påverkas märkbart.
Hur ser
riksbankschefen på den situationen och på
kronans utsikter om det här förhållandet fortsätter?
Det andra området som jag är intresserad av är bedömningen av
den amerikanska situationen. Jag
tillhör dem som
trodde att Asienkrisen skulle fördjupas och förlängas och inte vara
varken så
kortsiktig eller lätt som en del hoppades
på. Den amerikanska börsen är, som vi alla har noterat,
högt värderad. Hushållens sparande är lågt. Vi har höga
investeringar i förhållande till
vinstutveckling,
och man har dessutom under enbart de senaste dagarna i olika rapporter
noterat en
svag orderingång. Riksbanken jobbar
här med två alternativ, där den amerikanska situationen är
väsentlig för vilket alternativ som kommer att stå närmast utfallet.
Därför skulle jag vilja ha en
något mer ingående
diskussion runt den amerikanska situationen.
Den tredje frågan som jag har rör inte inflation utan
deflation. Den genomsnittliga
inflationstakten i G
7-länderna är nu 1 %, den lägsta på ett halvt sekel. Vi har i t.ex.
Japan,
Kina och delar av Sydostasien en
nedåtgående spiral som handlar om förväntningarna på fallande
priser som minskar efterfrågan och trycker ned priserna ändå
längre. Den här låga inflationsnivån
har väl vi ändå
en bit kvar till, och frågan rör, som sagt var, inflationens innehåll
och de
bakomliggande faktorerna i Sverige. Men vi
har också tittat på diagram här i dag, och ett av alla
de diagram som har visats handlar om hushållens förväntningar och de
förväntningar som aktörerna
på finansmarknaden har.
Här finns, som jag ser det, ett riskområde framför oss. Jag skulle
vilja
höra riksbankschefens åsikter om den
faran.
Riksbankschefen Urban
Bäckström: Frågan var alltså: Kan reporäntan vara lägre eller högre än
den
är i Europa, i Norge eller i USA? Det är
i och för sig en intressant fråga. Men det som är
relevant för oss är vilken reporänta vi behöver ha för att klara vårt
inflationsmål, dels för att
undvika att vi kommer
över inflationsmålet, dels för att förhindra att vi kommer
under
inflationsmålet. Det är den frågan som är
centrum för oss.
I det perspektivet är
det främst tre saker som är viktiga för att bygga upp
inflationsprognosen
och göra bedömningen. Det första
är de långsiktiga inflationsförväntningarna. De, har jag pekat
på, ligger i linje med målet - om något ligger de lite
under.
Den andra faktorn som är
betydelsefull är konjunkturutvecklingen, kapacitetsutnyttjandet, i
svensk ekonomi. Får vi överhettning stiger inflationen. Får
vi "underhettning" sjunker inflationen
eller
är något stabil.
Den tredje faktorn är
växelkursen. Vilken bana för växelkursen har vi anledning att räkna med
för
att bygga upp ett sådant här scenario?
Därefter sätter vi ihop de här tre till en
inflationsbedömning. Hamnar vi över målet, om jag nu
förenklar starkt, skall reporäntan upp. Sedan måste man naturligtvis
ta hänsyn till alla
osäkerhetsfaktorer och göra
en samlad bedömning. Hamnar vi under målet skall reporäntan ned. Om
det råkar vara lägre än i Norge, lägre än den de
bestämmer i Frankfurt, lägre än den amerikanska
eller högre än de här räntorna är det ändå den reporäntan som faller ut.
Skälet är att det med en
sådan regim som vi har är
den inhemska utvecklingen som står i centrum för penningpolitiken.
Där
får vi precis den omedelbara konflikt som Lars
Tobisson tog upp i sin fråga, nämligen: Vad händer
då med växelkursen? Ja, i en rörlig växelkursregim rör sig växelkursen.
Jag skulle önska att den
vore mer stabil, men den
rör sig. Det kan vi inte göra något åt, för har man ett medel kan
man
inte ha två mål. Då måste man ägna sig åt det
ena eller det andra.
Låt oss sedan gå
till den andra frågan, om USA. Vi har sett en osedvanligt stark
amerikansk
ekonomi på sistone. Det är hushållen som
konsumerar friskt, och det är företagen som investerar.
Problemet här är att hushållen konsumerar mer än deras disponibla
inkomster ökar. Och företagen
investerar i en
utsträckning som inte stämmer överens med de underliggande
vinstförväntningarna.
Vi får två gap som antyder
att det här på sikt inte är en hållbar utveckling. Men varför gör de
det här då? Jo, det är på grund av att börsen har
varit så stark. Förmögenhetseffekterna har
blivit
så starka i den amerikanska ekonomin att i stället för att förlita
sig på löpande
inkomster bygger man
konsumtionsbesluten på förväntade framtida löpande inkomster,
dvs.
kapitalvinster.
Men kan man inte fortsätta att göra det då? Vad är det för fel med att
göra det? Ja, där kommer
man till frågan: Är den
amerikanska börsen och dess utveckling hållbar i sin tur? Där kan
man
ställa sig frågande. Jag har ett diagram som
sätter det här i ett perspektiv. Det visar det s.k.
PE-talet för den amerikanska börsen. Det handlar alltså om hur många
gånger man värderar vinsterna
på den amerikanska
börsen. Vi ser här att det är få perioder under de senaste 130 åren som vi
har
haft den värdering som vi nu har i den
amerikanska börsen. Vi har haft en helt exempellös
utveckling här sedan början av 80-talet, både på börsen och på
obligationsmarknaderna. Det är
sannolikt i spåren
av att både långa och korta räntor har gått ned. Det återspeglas i att man
drar
upp börskurserna.
Så här kan det inte fortsätta, därför att i längden måste det
finnas en koppling mellan
börsutvecklingen och den
underliggande reala ekonomin. Alltså antyder det här och andra
diagram
och analyser att det här inte är en hållbar
utveckling i längden. Men jag kan inte säga att det
tar slut nu, om en vecka eller om två år. Det går inte att säga. Vem är
jag att säga detta när vi
har investerare som på
fullt allvar är beredda att sätta sina pengar på att det fortsätter.
Men
jag kan ändå peka på att det finns en
inkonsistens här som sannolikt inte håller i sig, utan det
sker någon form av korrigering. Blir den korrigeringen abrupt,
samtidigt som det är svagare i
Europa, samtidigt
som Japan kanske vänder nedåt ytterligare och det inte blir någon
återhämtning i
de asiatiska länderna befinner sig
världsekonomin i en svår och allvarlig problemsituation. Är det
så, och det har hänt tidigare, att börskurser går sidledes
under 10-20 år för att absorbera en
övervärdering sker det här mycket lugnare. Det här ingår i den
riskbild som vi har pekat ut i
inflationsrapporterna.
Lena Ek (c):
Jag tyckte att riksbankschefen stannade lite vid kronans utveckling i den
situationen
att vi har en lägre reporänta i Sverige
än vad den europeiska centralbanken har. Medför inte det
på sikt en stark risk för försvagning av den svenska kronan?
Riksbankschefen Urban Bäckström: Om vi står
utanför EMU kommer vi säkert att uppleva perioder där
vi har både lägre och högre reporänta än Europa, beroende på
inflationsbenägenheten i svensk
ekonomi i
förhållande till Europa, t.ex. beroende på konjunktursituationen. Vi
kan jämföra med
Storbritannien. Nu minns jag inte
exakt vilken reporänta de har, men jag har för mig att den
ligger på 5 %. Jag tittar på mina medarbetare som inte
nickar, så jag har förmodligen fel. Men
någonstans
i det häradet är det. De ligger väsentligt över Europa. Det beror på
att de har ett
inflationsmål och följer det. Det är
den inhemska brittiska utvecklingen som står i centrum.
Samma sak är det här. Jag är inte så säker på att
små kortränteskillnader skulle ha någon
avgörande effekt på växelkursen. Jag tycker nog att vi har sett det
under de senaste åren. Det
viktiga är att det finns
ett grundläggande förtroende för den ekonomiska politiken i stort,
för
budgetpolitiken, penningpolitiken och
strukturpolitiken, tillsammans med en stark ekonomi. Har man
en svag ekonomi med bankkris, stora underskott och dåligt
förtroende får man en svag valuta. Men
omvänt, om
man för en stabil politik och har förtroendet och en god ekonomi,
tror jag att
växelkursen också blir stark.
Karin Pilsäter (fp): Vi som kommer lite
på slutet har kanske inte lika stora problem med att vi
inte fick rapporten redan i går kväll. Vi har ju haft lite tid på
oss att titta på materialet
under utfrågningen.
Jag tänkte lite grann följa upp en diskussion
som har pågått rätt så länge. Den handlar om vad
som egentligen är Riksbankens inflationsmål, alltså vilka mått man
egentligen använder. Det förs
ju alltid en
diskussion om att det förefaller som om man är mer känslig för om det
skulle bli för
högt än om det skulle bli för lågt.
Samtidigt ser man när man tittar närmare på innehållet i de
olika inflationsmåtten att de ligger olika mycket fel beroende på
vilket av alla dessa index man
använder.
Riksbankschefen sade nyss att man måste använda ett mål som folk känner
till, annars vet
de inte vad man pratar om. Då är
KPI bra, för det vet folk ungefär vad det är för någonting.
Samtidigt är det inte KPI som är målet, utan KPI är rensat på
ett antal faktorer. Jag vet inte om
det kan anses
vara mer lättbegripligt att man visserligen har ett mått som folk vet
vilket det är,
men det är inte det måttet som är
målet, utan det är någonting annat. Vår uppgift är bl.a. att
utvärdera, och om man tittar bakåt får man lätt intrycket att
om man använder just måttet för den
underliggande
inflationen, UNDINH, ligger man relativt väl inom intervallet. Om man
använder
backspegeln skulle det blivit betydligt mer
förklarligt om det hade varit det målet man använt.
Därför är min fråga: Skall man ändå inte uppfatta det som att Riksbanken
mer och mer glider över
till att egentligen
använda den underliggande inflationen som mål? Hur skall man då arbeta för
att
göra det måttet mer folkligt känt och
förankrat, så att man kan använda sig av de korrekta mått
som man egentligen arbetar med? Det är först då en utvärdering,
kontroll och diskussion blir fullt
möjlig.
Min andra fråga gäller ECB, Europeiska
centralbanken. De har i och för sig ett annat index, men
framför allt har de en annan målformulering, att man skall ligga
under. Den målformuleringen har
vi inte i
Sverige. Hur anser riksbankschefen att man framöver skall förhålla sig
till de
skillnaderna i målformuleringar, och hur
kan man göra det tydligt att det upprätthålls olika
målformuleringar?
Riksbankschefen
Urban Bäckström: Karin Pilsäter ger mig nöjet att kommentera att rapporten
skulle
lämnas i förväg. Det skall jag gärna göra.
Jag sade inledningsvis att jag är beredd att komma
tillbaka nästa vecka. Om utskottet önskar detta tycker jag att vi tar
ytterligare en utfrågning.
Min andra
kommentar till det här är att det hade varit möjligt för utskottet att
föreslå en flytt
av dagens möte när vi
redovisade vår bedömning när det gäller att lämna ut rapporten. Jag
konstaterade att utskottet valde att inte flytta dagens
utfrågning.
Jag håller med om att UND1X med
den här modellen blir ett mer operativt, kortsiktigt mål för
penningpolitiken. Det är klart att det är därför som
vi redovisar framtidsbedömningar i
inflationsrapporten, både för KPI och för det underliggande måttet. Men vem
vet vad UND1X är för
någonting? Om man åker till
Tranås, Bromölla eller någon annan stad i landet eller för den delen
går ut på gatan här och frågar vad UND1X är, tror jag
inte en enda människa har en aning om det.
Sedan skall vi komma ihåg att detta inte är ett problem om vi sträcker ut
tidshorisonten. Om vi
tar ränteeffekterna som
exempel kommer vi att märka att när vi har anpassat oss till
låginflationsregimen, som vi nu har gjort, kommer
räntorna att svänga upp och ned över
konjunkturcykeln. Därmed kommer vi att se de här effekterna i KPI, upp och
ned, inte så stora, men
vi kommer att se dem. Men
om vi gör en hopdragning och ser över konjunkturcykeln kommer det här
att jämna ut sig, så det blir inte något större
problem.
Men om utskottet skall
utvärdera ett år kan jag förstå att det uppstår problem. Ett sätt som
vi
har föreslagit från Riksbankens sida att man
kan använda sig av är att titta närmare på vår
förannonsering av förväntade avvikelser. Det nämnde jag i min inledning.
Jag redovisade vad vi i
dag på basis av riksdagens
fattade beslut och vår bedrivna penningpolitik bedömer att vi har att
förvänta oss under 1999 och 2000 när det gäller
tillfälliga effekter. Skulle riksdagen sedan fatta
nya beslut får vi självfallet återkomma med bedömningarna av
detta. Skulle vi bedriva
penningpolitik åt något
håll härifrån får vi naturligtvis komma tillbaka och redovisa de
framtida
konsekvenserna av detta. Men en tanke
med det här är att det skulle underlätta för utskottet i
dess utvärdering.
Karin Pilsäter
(fp): Min kommentar var mer en reflexion gentemot kollegerna än
gentemot
Riksbanken. Jag uppfattar själv att det
är en viss skillnad mellan inflationsrapport och budget,
speciellt som budgetförhandlingarna nu tycks pågå framför TV-kameror
och inte i särskilt slutna
rum. Marknadspåverkan i
vårbudgeten kommer väl att vara ytterst begränsad, om man säger så.
Det nya sättet att hantera målet, operativt
kortsiktigt, kommer att göra att det blir större
möjligheter för oss om en tid, fr.o.m. 1999 och framåt, att kontrollera
och utvärdera om man har
nått de i förväg
uppställda målen. Däremot är det nu svårt att bakåt i tiden utvärdera om
man har
nått sina mål i och med att vi inte har
haft förannonserat vad man gör för justeringar. Egentligen
kvarstår lite av min fråga. Om riksbankschefen själv skulle kunna
göra en bedömning av den tid som
har gått, anser
riksbankschefen att man har nått sitt mål för perioden fram t.o.m.
1998?
Jag skulle också vilja komplettera
min frågeställning. Jag vet att det är helt omöjligt att i den
rollen säga vilken typ av strukturreformer som skulle behövas,
men är det Riksbankens bedömning
att det inte går
att komma ned särskilt långt i arbetslöshet utan att genomföra
strukturella
reformer?
Riksbankschefen Urban Bäckström: Jag är tacksam för Karin Pilsäters
förståelse för den problematik
det innebär att
hantera sådan här besvärlig information. Det finns fyra nätter om året
som jag
tror att jag och mina kolleger sover
väldigt dåligt. Det är från det att vi har fattat ett beslut
på torsdag eftermiddag eller eventuellt på onsdag eftermiddag,
som i går, och inte kan släppa ut
det beslutet
förrän nästa morgon. Då finns en otäck period där detta av något skäl
kan läcka ut
från Riksbanken, och det skulle kunna
få mycket otrevliga konsekvenser. Så den förståelse som
Karin Pilsäter visar här tar jag tacksamt emot.
Jag glömde en fråga, det skall jag ärligt säga. Det var den
om målet för ECB. Svaret är att vi
inte riktigt
vet vad målet är för ECB. Riksbanken har ett mål på 2 %, ECB har ett mål
som innebär
att man strävar efter en inflation som
är lägre än 2 %. Men vad det är vet man inte. Men man kan
resonera med sig själv, och det är uppenbart att enskilda ledamöter
i ECB har resonerat med sig
själva för att precisera
detta lite grann. Man använder ordet inflation, och det måste ju tyda
på
att det är större än noll. Då har man resonerat
med sig själv där nere i Frankfurt och kommit fram
till att det nog är mellan 0 % och 2 %. Men det hjälper inte oss så
förfärligt mycket, för vi har
2 % och de har mellan
0 % och 2 %.
Innebär det då att de strävar mot
1 % inflation? Nej, det stämmer inte riktigt, för de har ett
mål för penningmängdstillväxten också. Där kan man räkna
baklänges och härleda sig fram till ett
mål på 1 ½
% inflation. Men vi vet inte om det liksom är meningen att man skall
sträva efter det
över hela konjunkturcykeln. Allt
detta kokar ihop till att vi inte vet riktigt. Men om man har
1 ½ % är det ju ingen stor skillnad, som vi bedömer det. Det
är inte något avgörande. Men vi får
väl följa detta
och se vad de kommer fram till, vad det blir för inflationsutfall och
vad de
långsiktiga inflationsförväntningarna ställer
in sig på. Vi skall väl inte för all framtid säga
att vi inte skall anpassa oss till det de har. Men först måste vi veta
vad vi i så fall skall
anpassa oss till.
Går vi med i EMU får vi den där anpassningen så eller
så. Men låt oss avvakta med detta. Jag
känner
ingen omedelbar brådska. Det känns inte som ett omedelbart problem
att den här lilla
skillnaden skulle föreligga.
Nästa fråga var: Har Riksbanken nått målet?
Ja, jag menar att vi har nått målet. Om vi tittar på
utfallet 1995, 1996, 1997, 1998 finner vi att vi har haft en
underliggande inflation mätt med
UND1X på 1,7 %
eller 1,8 %. Mina medarbetare nickar på båda, så där någonstans ligger det.
Jag kan
återkomma med siffrorna. Då har vi
alltså rensat för riksdagens beslut och våra egna
räntesänkningar. När man gör det kommer man fram till att vi har klarat
det här bra.
Men i slutet av perioden,
dvs. i slutet av 1998, kom den underliggande inflationen in lågt. Jag
sade i min inledning och som svar på en fråga att vi
missbedömde Asienkrisen, och där gjorde vi
ett
misstag. Det hjälper inte oss, vare sig utskottet eller mig, att vi var
många som gjorde det
misstaget. Men så var det.
Vi missbedömde Asienkrisens spridningseffekter, och det gav
återverkningar på KPI. Kaffepriserna gick ned och
råoljepriserna gick också ned. Där kom vi in för
lågt med inflationen. Det råder inget tvivel om det. Men i stort tycker jag
att det har gått bra.
Om utskottet gör
bedömningen att man inte skall räkna bort dessa två effekter, och
Riksbankens
direktion skulle reflektera över vad
utskottet i så fall kommer fram till, då får vi bereda oss på
en väldigt instabil räntepolitik och följaktligen en väldigt
instabil utveckling i den reala
ekonomin.
Med tanke på de strukturella problem som vi har,
inte minst på arbetsmarknaden, skulle det
riskera
att långsiktigt driva upp arbetslösheten. Det är lättare att driva upp
arbetslösheten med
en restriktiv politik än att få
ned den när den väl har fastnat på en hög nivå. En sådan tankeram
från utskottets sida skulle alltså få vittgående
konsekvenser. Det skulle leda till att Riksbanken
allvarligt måste reflektera över tolkningen.
Skall vi göra det på nedåtsidan, skall vi också göra det på uppåtsidan.
Inte minst utskottet har
i många sammanhang ställt
frågan till oss huruvida vi är symmetriska eller inte. Jag har
tolkat
det så, att det är en önskan från utskottet
att vi skall vara symmetriska. Vid varje tillfälle har
jag försäkrat att det är vår ambition att vara symmetriska.
När det sedan gäller strukturella problem på arbetsmarknaden
tror jag att det finns en gräns för
hur mycket
arbetslösheten kommer att gå ned när den här konjunkturfasen är avslutad.
Det finns en
gräns för när ökad efterfrågan
inte leder till en minskad arbetslöshet, utan det leder till
löneökningar och inflation. Var den gränsen ligger kan man
beräkna på olika sätt. Men alla dessa
beräkningar
kan man nog inte lita på. Man får pröva sig fram och titta på andra
typer av
indikatorer för att se hur bristsituation,
flaskhalsar och annat uppstår i den svenska ekonomin.
För dagen gör vi ingen bedömning om något omedelbart
problem. Vi har tvärtom sagt i
inflationsrapporten att det kommer att finnas ledig kapacitet även mot
slutet av denna 1-2-
årsperiod, som står i
fokus för våra bedömningar.
Matz
Hammarström (mp): Vi fick Konjunkturinstitutets prognos i går. Där räknar
man med betydligt
lägre inflation än Riksbanken,
med KPI 0,1 och 0,5 i stället för era 1,1 och 1,4. Trots det utgår
Konjunkturinstitutet från att Riksbanken inte kommer att
sänka styrräntan. Man grundar sig då dels
på
Riksbankens betoning av att det inte tas någon hänsyn till temporära
effekter, dels på det
faktum att penningpolitiken
verkar med viss eftersläpning.
Konjunkturinstitutet ansåg att det kan finnas skäl att avvakta effekterna
av de sänkningar som
tidigare har gjorts innan man
sänker räntan ytterligare. Har du någon kommentar till detta?
Riksbankschefen Urban Bäckström: Vi har ju
fått en ny lagstiftning som innebär att Riksbanken
skall vara självständig från politiskt inflytande. Men vi skall ju vara
självständiga också mot
Konjunkturinstitutet och mot
andra delar av världen.
Jag vet inte
varför Konjunkturinstitutet gjorde den bedömningen. Det är möjligt att
det är en
konsekvens av att man brukar använda
sig av det antagandet att hänsyn tas bara till fattade
finanspolitiska beslut. Då kan det kanske vara rimligt att man gör
något slags antagande om
oförändrad
penningpolitik, vad vet jag.
Vi arbetade
efter vår handlingsregel när vi i går fattade beslut om att sänka
reporäntan. Vi
gjorde en bedömning i huvudscenariot
att vi hamnar under inflationsmålet, även korrigerat för de
temporära effekterna. Det blir i och för sig inte så mycket under
målet, men sedan har vi också
riskbilden att ta
hänsyn till. Vi bedömde riskerna som större för att inflationen blir
lägre än
att den blir högre.
Konjunkturinstitutet har redan i dag räknat med en lägre
inflation i sin huvudbedömning. Vi har ju
då ett
osäkerhetsintervall, en snedsida nedåt. Det finns säkert beräkningsmässiga
skäl till att
Konjunkturinstitutet har landat på en
lägre inflation än vad vi har gjort. Men jag kan i dag inte
säga exakt vad det är som gör att det blir en skillnad.
Lennart Hedquist (m): Det är naturligt att
vi en dag som denna känner oro för de världspolitiska
och humanitära konsekvenserna av konflikten i Kosovo. Men det kan också
finnas anledning att få en
kommentar från
riksbankschefen om vilka realekonomiska konsekvenser som skulle kunna
uppstå om det
t.ex. blir en omfattande
flyktingkatastrof i området. Hur kan detta komma att inverka på
bedömningarna av ekonomin i Europa och på den bedömning
som Riksbanken gör av Sveriges ekonomi?
Det var inte bara Villy Bergström som uttalade sig i går. Så gjorde ju
även ECB-ledamoten Sirkka
Hämäläinen. Detta har
anknytning till den fråga som riksbankschefen svarade på i anslutning
till
Lars Tobissons inlägg. Min fråga är närmast:
Vilka kommentarer har du till vad hon sade? I vilken
utsträckning är hennes inlägg att betrakta som representativt för vad man
tycker inom ECB?
Riksbankschefen
Urban Bäckström: Jag tror att man i ECB tycker att Sverige borde vara med
i EMU,
men det är ju den svenska riksdagen som
bestämmer det. Så man skall nog se Sirkka Hämäläinens
uttalande i det perspektivet. Det är klart att hon, liksom jag,
önskar en mer stabil växelkurs,
men av regimen
följer en något annorlunda utveckling.
Vill man ändra på det - som jag sade till Lars Tobisson - kan
man fatta det politiska beslutet
att Sverige skall
gå med i ERM, och då får politiken bedrivas därefter.
När det sedan gäller Kosovo tycker jag att Lennart Hedquist påminner
lite grann om de futtigheter
som vi pratar om i dag.
Det känns lite underligt att stå här och prata om inflationsprognoser
och
sådana detaljer när det i går startade ett krig
på den europeiska kontinenten för första gången på
så lång tid.
Jag kan inte göra en
bedömning av detta i dag. Vi vet inte hur långvarigt kriget blir, och
vi
känner inte till konsekvenserna. Det är väldigt
svårt att göra någon bedömning.
Per
Landgren (kd): Man kan betrakta den penningpolitiska regimen nu med
inflationsmål och
prisstabilitet osv. som ett
resultat av de senaste 25 årens makroekonomiska kriser och den lärdom
som har dragits av dessa.
Nu kan ju omdömena skifta. Vid en ESO-konferens för några dagar sedan
i Rosenbad kunde denna
läroprocess beskrivas ömsom
närmast som dialektisk - ett hoppande - ömsom som ackumulativ.
En
annan betraktade den inte som en
läroprocess utan ansåg att utvecklingen hade varit
deterministisk. Politiker och ekonomer hade svarat på dessa kriser
ungefär som Pavlovs hundar.
Någon var väldigt
pessimistisk och hävdade att vi knappast hade lärt oss någonting
alls.
Utgångspunkterna var i alla fall inte
speciellt goda.
Med Jonungs rapport Med
backspegeln som kompass uttrycktes dock en viss optimism. Jag
skulle
vilja höra Riksbankens och riksbankschefens
kommentar till det scenario som Jonung tecknade och
till de lärdomar som riksbankschefen har dragit av detta eller tycker sig
ha sett i Sverige.
Sedan har jag en annan
fråga. På konferensen uttryckte Jonung att kriser kommer att komma.
Lennart
Hedquist var inne på en skönjbar kris
som kan bli stor, inte minst om Ryssland dras in. Vilka
kriser är förutsägbara? Du nämnde själv vad som kan hända i USA. Men
kan du räkna upp några av
dessa kriser och redogöra
för någon strategi för hur de skulle kunna hanteras och bemötas?
Riksbankschefen Urban Bäckström: Slutsatsen av
den diskussion som Lars Jonung initierade är väl
att vi bör alla - utskottsledamöterna liksom jag och mina kolleger i
direktionen - när vi vaknar
på morgonen
fundera på vad det är för misstag som görs i dag i den ekonomiska politiken
och som vi
ännu inte har uppmärksammat. Den typen av
ödmjukhet är väldigt viktig.
Jonungs bok
fungerar som en påminnelse om att det som är dagens sanning kanske inte
riktigt är
morgondagens sanning. Det där är en
väldigt viktig slutsats av Jonungs bok, att han påminner oss
om detta.
Vad har vi för problem och
risker i dag? Ja, jag pekade på den amerikanska börsutvecklingen som
en möjlig risk. Den japanska ekonomin är naturligtvis
också en möjlig risk. Att återhämtningen i
Asien
inte kommer i gång är en annan typ av risk.
Men om vi blickar tillbaka och ser på de finansiella turbulenta perioder
som vi har haft handlar
det i många fall om en
direkt misskötsel av den ekonomiska politiken. Sverige är ju ett
sådant
exempel. Vi hade inte hamnat i denna
turbulens hösten 1992 om vi inte hade gått igenom 1970- och
1980-talen och snarare fortsatt med 1950- och 1960-talens
politik.
Det som gör detta så dramatiskt
- vilket demonstrerades under förra hösten genom problemen i
hedgefonden Long-Term Capital Management - är att vi
har problem i det finansiella systemet som
måste
rättas till. Det gäller att aktörerna själva måste bli bättre på att
bedöma kreditrisker,
eftersom det oftast är det
som det handlar om. Det gäller också att göra förändringar av
regelverket. En friare global kapitalmarknad innebär inte
att det skall vara en marknad helt utan
regler. När
man kör bil måste det finnas vägmärken och hastighetsbegränsningar. Det
är precis
samma sak på det här området.
Utvecklingen har gått väldigt fort. Förändringarna har
inte gått snabbt utan det har skett en
utveckling i
systemet som har skapat riktningar som har inneburit konsekvenser som har
varit till
nackdel i en del fall. På lång sikt tror
jag att det är väldigt bra att vi har avreglerat dessa
marknader och fått en globalisering av kapitalflödena. På det sättet
kan kapital röra sig dit där
det bäst behövs.
Men, som sagt, systemet har sina
bräckligheter. Olika internationella organisationer, liksom
nationella myndigheter, måste ta sig an dessa, och det är en
process som pågår rätt så intensivt
just nu. Bland
annat förändras kapitaltäckningsreglerna. Det kommer en presentation
snart från
Baselkommittén om hur man har tänkt
sig kapitaltäckningsreglerna, och det finns många andra
områden att göra förbättringar på.
Per Landgren (kd): Men det verkar i alla fall som om riksbankschefen
mer ser läroprocessen som
kumulativ och som om vi
successivt i bästa fall, med denna ödmjukhet som du nämnde, ändå kan
närma
oss någon typ av stabil ekonomisk politik
och stabil penningpolitisk regim som håller för
framtiden. Har jag tolkat dig rätt?
Riksbankschefen Urban Bäckström: Det är väl det som besjälar oss
alla i vårt arbete, att vi
försöker att få till
stånd en god och bra utveckling inte minst i svensk ekonomi. Vi på
Riksbanken
försöker att ge vårt lilla bidrag till
detta. Riksdagens och finansutskottets möjligheter på det
här området är naturligtvis ännu mycket större.
Sonia Karlsson (s): Vi sitter ju här bl.a. för
att vi skall utvärdera måluppfyllelsen i
penningpolitiken. Det är då en förutsättning att det ges god information
till riksdagen för att vi
skall kunna utvärdera
Riksbankens agerande. I detta ligger också att Riksbanken skall
lämna
rapporter två gånger per år. Vid den första
rapporten på året skall Riksbanken redogöra för
resultatet av den förda politiken.
När jag nu hastigt har bläddrat igenom rapporten saknar jag att det
inte finns någon tydlig
granskning bakåt i texten.
Man kan se diagram och liknande, men det borde finnas med en tydligare
redogörelse bakåt över åren. Jag vill fråga vad
riksbankschefen har för synpunkt på detta.
Riksbankschefen Urban Bäckström: Sonia Karlsson har alltid förmågan
att hitta pudelns kärna. Detta
är en svaghet med
rapporten, jag håller med om det. Det var därför som jag sade lite grann
i min
inledning om utvärderingen av
penningpolitiken bakåt i tiden. Sedan finns statistiken och
siffrorna, men vi är på väg att göra ett särskilt kapitel,
ett särskilt appendix eller ett
särskilt avsnitt
som underlag till utskottet för utvärdering av penningpolitiken.
Vi har haft väldigt mycket jobb med att få
strukturen på plats, och den här delen har vi helt
enkelt inte riktigt hunnit med. Men jag kan utlova att detta kommer att
vara med i rapporten till
utskottet.
Sonia Karlsson (s): Jag vill bara tacka för det, för vi tar ju allvarligt på vår uppgift att utvärdera Riksbankens agerande. Tack så mycket.
Karin Pilsäter (fp): Jag tänkte återkomma till frågan om
inflationsmått med tanke på att vi inte
bara
skall vara med och göra framåtsyftande bedömningar, utan vi skall också
vara med och kunna
göra utvärdering och
granskning.
När det gällde ECB:s
inflationsmått sade riksbankschefen tidigare att det inte är så
glasklart
vad man är ute efter. Det visar hur
viktigt det är att man vet exakt vilka målen är för att man
skall kunna göra en granskning och utvärdering. Vad har man
egentligen för nytta i Tranås av att
känna till vad
KPI är för någonting, om man inte vet hur KPI skall justeras för att
motsvara det
prognostiserade målet?
Av rapporten framgår det inte särskilt klart hur man skall
räkna fram och tillbaka när det gäller
bedömningen
för det kommande året, vad man skall räkna bort, hur mycket osv. Jag vill
ytterligare
än en gång be riksbankschefen att
klargöra hur vi skall hantera detta framöver, hur måtten skall
uttryckas och hur de skall formuleras i procentsatser.
Riksbankschefen Urban Bäckström: Jag håller
helt med om det. Det var precis därför som jag också
hade den delen med i min inledning. Där tror jag att
utskottsledamöterna hittar något underlag
både för
utvärderingen och framåtblickandet, dvs. vad vi bedömer att det blir
för temporära
effekter på basis av de fattade
besluten i dag.
Detta tillhör det
som Sonia Karlsson efterlyste, nämligen ett sammanhållet avsnitt som
behandlar
båda dessa saker, och det lovar jag att vi
återkommer till.
Lars Tobisson (m):
Jag har suttit här och funderat på de svar som jag fick på mina
tidigare
frågor. Det gäller inte minst förhållandet
att det går så bra för Danmark att göra någonting som
Sverige inte kan göra. Danmark har kunnat hålla både en låg inflation
och en fast växelkurs
samtidigt som man har
haft en rätt så bra tillväxt och fått en nedgång i arbetslösheten
som
förefaller större än den som har varit i
Sverige.
Man undrar ju varför Danmark
klarar detta medan riksbankschefen säger att han kan klara att hålla
inflationen låg, men sedan får växelkursen bli vad den
blir, även om han tycker att det vore bra
med en
stabil växelkurs.
Är det någonting i den
arsenal av vapen och instrument som penningpolitiken förfogar över
som
brister? Är det någonting där som vi kan rätta
till? Jag har svårt att tro det, för det är ganska
enhetligt mellan Danmarks bank och Sveriges centralbank. Eller brister det
någon annanstans, i den
övriga ekonomiska
politiken? Kopplar man detta till att Villy Bergström, om än uppgivet, sade
att
det inte går att få ned arbetslösheten under
8 %. Därefter börjar lönerna att stiga och
inflationen att ta fart, och då måste vi ingripa.
Även om detta i efterhand betraktas som uppgivet och att det
går att göra någonting åt det
förefaller det att
vara en bedömning av det aktuella läget. Då är frågan: Är det
förändringar i
den ekonomiska politiken utanför
penningpolitiken som krävs för att vi skall kunna åstadkomma
detsamma som Danmark har lyckats att åstadkomma, nämligen
att förena en låg inflation med en
stabil
växelkurs?
Riksbankschefen Urban
Bäckström: För att kunna svara på den frågan måste man omformulera den
eller
precisera den. Det första alternativet är:
Varför bedriver inte Riksbanken en sådan politik i dag?
Det andra alternativet är: Kan det vara möjligt att göra så?
Svaret på den första frågan är att vi inte har den
regimen i dag. Därför kan vi inte bedriva den
politiken. Regeringen bestämmer valutakursen och därmed kan vi inte föra
någon annan politik än
den som vi i dag
bedriver.
Om vi skulle bedriva en fast
kurs-politik med de instruktioner i lag som vi har och med den regim
som regeringen har bestämt skulle vi avvika från detta, och
då skulle utskottet kritisera oss för
att vi inte
uppfyller inflationsmålet.
Den andra
frågan lyder: Kan det vara möjligt att bedriva en sådan politik? Ja,
visst vore det
kanske det. Vi har en del
erfarenheter som förskräcker på det här området från 1970- och
1980-
talen. Vi försökte ju då med den typen av
politik, men det gick inte. Och varför gick det inte?
Jo, därför att finanspolitiken då får en mycket större tyngd i det
hänseende som Johan Lönnroth
efterlyste tidigare.
Finanspolitiken får det fulla ansvaret för efterfrågeutvecklingen, och
det
klarade vi inte under 70- och 80-talen. Det är
möjligt att vi klarar det nu, och då vore det
kanske möjligt att ha en fast växelkurs, fast med en justerbar
växelkursregim.
Sedan finns det andra
nackdelar med en sådan, men som en upptakt till ett EMU-inträde behöver
ju
inte det vara något problem. Men det direkta
svaret på Lars Tobissons fråga är att vi inte skall
bedriva en sådan politik med hänsyn till den lagstiftning som vi har
tillsammans med den regim som
regeringen förfogar
över när det gäller valutapolitiken.
Sven-Erik Österberg (s): Jag vill ställa en fråga till riksbankschefen
med anledning av den bild
som riksbankschefen visade
över värderingen av den amerikanska börsen och den kurva som visade
utvecklingen sedan ganska många år tillbaka i tiden. Vid
några tillfällen har den varit högt
värderad.
Vid dessa toppar vet vi ju från historien att det har hänt dramatiska
saker, kanske
särskilt vid ett tillfälle. Vi ser nu
att kurvan ligger väldigt högt. Det är lätt att se att det
kan hända väldigt stora saker borta i USA.
Men som riksbankschefen helt riktigt påpekade tror
investerarna fortfarande på den amerikanska
börsen. Jag skulle vilja ha riksbankschefens kommentar till hur han ser på
vad skillnaden i det
här läget kan vara mot
tidigare höga toppar, så att man inte behöver känna lika stark oro. I
stället kan det bli en lugnare fas än vad historien har
pekat på.
Riksbankschefen Urban
Bäckström: Det här är ett diagram som illustrerar samma sak, nämligen
den
reala totala avkastningen på aktier i USA. Det
visar alltså både utdelningen och kurstillväxten.
Sedan är det också korrigerat för konsumentprisindex.
Diagrammet visar ett slags långsiktig trend på 6 % real
avkastning på aktier - avkastningen kan
ligga
mellan 6 % och 7 % beroende på var man drar den godtyckligt dragna
trenden.
Det som har hänt är att vi sedan 1982 har haft en mycket kraftig tvåsiffrig avkastning på aktier i USA. Det finns inte någon grund i den reala ekonomin för att motivera detta.
Diagrammet visar också att
det inte behöver bli dramatiska korrigeringar. Börsen kan också gå
sidledes under en ganska lång period. Under 1960- och
1970-talen var både USA och Sverige ett
sådant
exempel efter 1950-talets mycket snabba uppgång. Då gick börsen
sidledes i nästan två
decennier.
Frågan om ifall det blir ett dramatiskt eller om det blir ett
utdraget förlopp går inte att svara
på i dag.
Bengt Silfverstrand (s): Det har här
talats om att Sverige avviker från andra länder i olika
avseenden. Tobisson var inne på Sveriges
sysselsättningsutveckling jämfört med Danmarks
sysselsättningsutveckling. Urban Bäckström sade själv i ett av sina svar
att t.ex. USA och Holland
har ungefär samma tillväxt
som Sverige, men en bättre sysselsättningsutveckling.
Men finns det inte också en annan mycket tydlig
avvikelse, nämligen den att Sverige har den
svagaste inflationsutvecklingen av nästan samtliga länder inom den
europeiska unionen? Vi är ju
medvetna om att det i
det enskilda landet inte längre går att bedriva en separat
keynesiansk
efterfrågepolitik - dvs. att
stimulera efterfrågan för att den vägen stimulera sysselsättningen.
Men finns det ändå inte ett samband mellan inflation och
arbetslöshet? Är det då inte troligt att
vi skulle
ha haft en bättre sysselsättningsutveckling i Sverige med en något
mindre hårdhänt
inflationsbekämpning?
Riksbankschefen Urban Bäckström: När jag talade om
USA avsåg jag de senaste 30 årens utveckling.
Under den perioden har vi haft högre inflation än USA, väsentligt högre.
Det sambandet gäller inte
på lång sikt.
När jag tog upp exemplet Nederländerna menade jag
de senaste 15 årens utveckling. Även där kan
man
nog säga att vi har haft en högre inflation än vad man har haft i
Holland. Sambandet gäller
alltså inte på lång sikt.
Men på kort sikt - ett halvår eller ett år - kan det möjligen
finnas ett
sådant samband.
Som jag just redovisade har vi under dessa år uppfyllt de
inflationsåtaganden som vi borde ha
gjort,
1,7-1,8 % underliggande inflation svarar ju mycket väl mot
inflationsmålet. Så hög grad av
precision tror jag
inte att man kan ha. Jag hade varit lika nöjd om inflationen hade varit 2,2
%.
Återigen: På ett område har vi gjort
felbedömningar, och det gäller Asienkrisen. Det är kanske
därför som vi har genomfört en serie av räntesänkningar. Glöm
nu inte att vi har den lägsta
reporäntan i
Europa! Det är klart att det bygger på att vi har en låg inflation.
Mats Odell (kd): Min fråga passar som hand i handske till den sista meningen som riksbankschefen uttalade. Glöm inte att vi har en låg inflation.
Det verkar finnas en politisk konsensus om att vi skall ha
en folkomröstning i Sverige hösten
2000 om ett
svenskt medlemskap i EMU. Såvitt jag har förstått har marknaderna redan
diskonterat
att det blir ett ja i den
folkomröstningen. Det skulle vara intressant att höra vad
riksbankschefen tror att det blir för jobb att ta itu med på
Riksbanken om det skulle bli ett nej.
Det skulle
också vara intressant att höra något om kopplingen till
strukturpolitiken.
Calmforskommissionen kom ju fram
till att det krävdes strukturella reformer - vi har varit inne på
det ett antal gånger - före ett svenskt
medlemskap i EMU. Vi har varit inne på
jämviktsarbetslösheten och uppgivenheten, som för övrigt bekräftades av
LO-ekonomen P. O. Edin.
Han var så uppgiven och
menade att vi får räkna med att den ligger fast där. Detta är
naturligtvis
oroande tecken.
Vad innebär det att man går in i EMU med de strukturproblem som
nu finns? Ligger det något i
Calmfors slutsatser,
eller har detta sjunkit undan på grund av andra makroekonomiska
förhållanden,
de mycket svaga inflationsimpulserna
och annat? Vad händer med de strukturproblem som vi nu har
konstaterat finns om Sverige går med i EMU efter en
folkomröstning?
Riksbankschefen Urban
Bäckström: Marknadsaktörer måste väga in sannolikheter för olika typer
av
utvecklingsvägar. Och jag kan mycket väl tro,
och så är det säkert, att man har vägt in en
sannolikhet för att Sverige går in i EMU om några år. Men jag tycker att
det är väldigt svårt att
ha någon uppfattning om hur
stor den sannolikheten är, om den är 20 % eller om den är 70 %. Jag
tycker att det är jättesvårt att ha någon bestämd
uppfattning om det. Jag kan gissa, men min
gissning är ju inte så mycket värd. Men jag kan inte belägga på det ena
eller andra sättet att det
skulle vara så.
Ett annat sätt att ställa frågan är: Vad är
skälet till att vi har fått ihop vår ränte-spread,
ränteskillnad, mot Tyskland? Är det vår egen förtjänst, eller är det det
faktum att det har kommit
en del signaler i positiv
riktning när det gäller EMU?
Ett tredje sätt
att ställa frågan är: Berodde kronförstärkningen i början av året
på de
uttalanden som gjordes när det gäller EMU?
På den sista frågan kan man svara att även Nya
Zeeland, Australien och Kanada upplevde en kraftig
valutaappreciering under inledningen av året, och jag tror mig veta att
man i dessa länder inte
har några
EMU-diskussioner.
Slutsatsen av detta är
att det till en del är vår egen förtjänst att vi befinner oss där
vi
befinner oss. Men det finns också en inprisad
sannolikhet för att Sverige om några år kommer med i
det europeiska samarbetet. Om man skulle ta bort den sannolikheten, att vi
på något sätt stänger
dörren, så är det klart att
det skulle bli en omvärdering på marknaderna. Men Schweiz har ju byggt
en stabil ekonomi, och det är klart att vi också kan
bedriva en liknande politik. Frågan som vi
skall
ställa oss då är väl om de år som vi nu har jobbat räcker eller om vi
måste jobba ambitiöst
några år till för att vara
säkra på att ha uppnått denna stabilitet. Detta är svåra frågor.
Mats Odell (kd): Frågan är om
strukturproblemen fortfarande, som påpekades i
Calmforskommissionens rapport, har sin giltighet. Det talas mycket om
att man skall vänta och se
när det gäller
EMU-projektet. Jag menar att man borde använda tiden och vänta och göra,
men det
tycks vara ganska tufft att komma därhän.
Har dessa problem fortfarande någon giltighet?
Riksbankschefen Urban Bäckström: Oavsett om vi går med i
EMU eller står utanför har vi
strukturella
problem som tar sig uttryck i en hög arbetslöshet. En ekonomi som växer
under drygt
fyra år, 1993-1998, och inte får
någon större effekt på sysselsättningen har strukturella problem.
Det är en definition av strukturella problem. Då får man i det
politiska systemet fundera över hur
ambitiös man är
när det gäller arbetslösheten, därför att det går att få ned
arbetslösheten. Det
har vi sett i andra länder, och
de har inte haft en snabbare efterfrågeutveckling än vi har haft
under de senaste åren. Att dessa länder har fått ned
arbetslösheten beror förmodligen på att de
har en
annan struktur på arbetsmarknaden.
Nästa fråga är: Vad skall man göra? Jag har ingen särskild kompetens på
detta område. Jag kan bara
konstatera att det är
något galet i detta system som gör att vi fortfarande har så
hög
arbetslöshet, trots att vi har återhämtat
hela det fall som vi hade i början av 90-talet och
väsentligt mer därtill.
Karin
Pilsäter (fp): Något som jag tycker att vi allihop verkligen skall
ta fasta på är
riksbankschefens och Villy
Bergströms mera positiva attityd till att det går att åstadkomma
reformer som gör att vi kan minska arbetslösheten. Och det
är något som vi här i riksdagen och i
regeringen,
som har det främsta ansvaret för att genomföra strukturella reformer,
skall ta till
oss.
Jag är lite inspirerad av den tidigare diskussionen om den
amerikanska börsen och risken för
börsfall. Det är
ju många som bedömer att det finns stor risk för det och att detta även
skulle
kunna hända i Sverige. Med tanke på att
fondsparandet växer, att många människor vill aktiespara,
att vi behöver ett stort aktiesparande och med tanke på
premiereserver m.m. som är på gång att
växa fram
tycker jag att det vore intressant att veta följande. Om det skulle bli
ett större
svenskt börsfall, anser Riksbanken
då att det är dess uppgift att parera med rejäla
räntesänkningar?
Riksbankschefen Urban Bäckström: Jag har inte uppfattat att den amerikanska
centralbanken bedriver
penningpolitiken efter
börskurserna. Men det är klart att om stora sättningar i
börskurserna
skulle leda till instabilitet i det
finansiella systemet, dvs. att banker går omkull, då är det
klart att centralbanken har en uppgift i sådana lägen.
Skulle det också vara så att
förmögenhetsförändringar som börskurser ändå ger upphov till om de
blir mer eller mindre varaktiga påverkar
konjunkturförloppet och därmed inflationsutsikterna är
det klart att centralbanker har en roll vare sig kurserna går uppåt
eller nedåt. Men det är inte
för att försöka föra
aktiekurserna upp eller ned som man i så fall agerar. Och jag tycker mig
ha
hört att den amerikanska centralbanken har varit
ganska tydlig i fråga om detta.
Lena
Ek (c): Jag skulle också vilja beröra frågan om sysselsättningen lite
grann. I likhet med
Karin Pilsäter kan jag
konstatera att det är ganska många som är bekymrade över denna fråga
och
att en konjunkturuppgång inte har gett högre
sysselsättning. Det som jag har funderat på är ett
annat strukturellt problem i detta sammanhang, nämligen arbetskraftens
rörlighet. Vi har tidigare
i dag nämnt siffran 8 %
total arbetslöshet som vi kan tvingas acceptera, men samtidigt finns
det
de som påpekar att den bristande rörligheten kan
göra att det uppstår bristproblem redan vid den
gränsen. Och då är vi så att säga inne i ett ekorrhjul där vi inte kan ha
en lägre arbetslöshet.
Och får vi en lägre
arbetslöshet blir det bristproblem på arbetsmarknaden, och då blir
det
löneinflation, och då kanske Riksbanken
tvingas höja räntan och strypa ekonomin. Och då blir det
ännu mera fel i detta sammanhang. Hur ser riksbankschefen på detta? Är
det en sådan negativ spiral
som man i förstone kan
tycka?
Riksbankschefen Urban
Bäckström: Detta rymmer ju mycket svåra strukturella aspekter. Men
eftersom
jag hörde uttalandet att man skulle höja
räntan och strypa ekonomin vill jag säga följande. Det är
inte så att varje räntesänkning är av godo och varje räntehöjning
av ondo. Tänk på det. Vad det
handlar om är att
anpassa ekonomins efterfrågeutveckling till den långsiktiga
tillväxtbanan.
Avvikelser uppåt eller nedåt från
denna långsiktiga tillväxtbana leder till en dålig ekonomisk
utveckling. Om vi får överhettning kanske vi kan glädja oss åt
det under det år överhettningen
pågår, men sedan går
vi in i väggen, och vi kan råka ut för sådana problem som vi hade i början
av
90-talet och flera år av stagnation. Och, omvänt,
om vi kommer in i en allvarlig deflationistisk
utveckling blir det också dåligt. Vad penningpolitiken handlar om är
alltså att försöka anpassa
efterfrågeutvecklingen
till den långsiktiga tillväxtbanan. Om den är bra blir det en hög
tillväxt.
Är den dålig blir det en låg tillväxt.
Det är detta som är spegelbilden på att hålla inflationen
stabil kring de två procenten.
Lena Ek (c): Det är ju ganska generella termer, och vi kan hålla med om
detta. Men en del av dessa
strukturella problem
har man ju på senare tid försökt att lösa genom samtal och genom
att
förståndiga män har gått in och försökt
diskutera med t.ex. arbetsmarknadens parter om
lönebildning osv. Men vi måste ju på något sätt komma fram till
en lösning av dessa
strukturproblem. De mål
och det långsiktiga, generella och övergripande arbetssättet som
riksbankschefen talade om är ju ganska lätt, höll jag på
att säga. Det kanske var en hårdragning.
Vid vilken
nivå tvingas man att gå in med räntehöjningar? Är det 8 % som är den
nivån?
Riksbankschefen Urban
Bäckström: Jag kan inte säga om det är 8 %, 9 % eller 6 %. Det går
helt
enkelt inte att säga. Man kan göra beräkningar
på detta med olika metoder och få en indikation med
den metoden. Men jag vågar ju inte binda mig för att det är exakt den
nivån, och sedan höjer vi
räntan. Men det finns en
sådan gräns för var ekonomin kan expandera, och det finns en gräns
för
var den konjunkturella arbetslösheten slutar och
den strukturella börjar. Jag tror inte att man
kan samtala sig fram till strukturförändringar. Jag tror inte att ekonomin
fungerar bättre för att
man talar om det. Jag
tror att man måste vidta åtgärder som påverkar incitamentstrukturen.
Det
visar ju all erfarenhet. Men fråga mig inte
vad det är. Jag har nämligen inte någon speciell
kompetens. Jag kan gissa, och jag kan ta upp en massa aspekter som alla
andra kan göra. Men
utskottsledamöterna vet att
detta rymmer svåra tekniskt ekonomiska aspekter och svåra politiska
avvägningar. I fråga om detta har Riksbanken inte någon
kompetens.
Lisbet Calner (s): Vi har
talat historia, nutid och framtid. Jag kommer då att tänka på att vi
har
ett millennieskifte framför oss. Har
Riksbanken en hög säkerhet i fråga om detta, så att det som
har sagts här i dag verkligen kan slå in? Och finns det en bra
beredskap i Riksbanken för detta?
Riksbankschefen Urban Bäckström: Vi jobbar på lite olika sätt när det
gäller den frågan. Först
jobbar vi internt i
Riksbanken och har en person i ledningen av banken som är ansvarig för
den
interna omställningen av våra egna datasystem
och även det s.k. rikssystemet. I fråga om detta
tycker jag att vi ligger väl framme. Vi fick senast häromdagen en
redovisning av hur testerna
fungerar. Jag känner en
tillfredsställelse över hur detta fortskrider.
Nästa fråga handlar om vår andra uppgift i lagstiftningen,
nämligen att främja ett säkert och
effektivt
betalningsväsende. Vi har inte det slutliga ansvaret, men vi skall främja
detta. Då är
vi inne på frågan om hur hela det
finansiella systemet kommer att fungera vid millennieskiftet. Vi
har tagit ett initiativ till att bilda en samrådsgrupp för
att i denna samrådsgrupp få klart för
oss hur de
sammantagna förberedelserna ser ut. En av direktionsledamöterna, Kerstin
Hessius, är
den person är ansvarig för den externa
samordningen. Det arbetet pågår. Enligt Finansinspektionen
ligger bankerna väl framme. Men det gäller att till syvende och sist
få en uppfattning om hur hela
det finansiella
systemet ser ut.
Sedan har vi ett par
andra aspekter på detta, nämligen allmänhetens sedelefterfrågan.
I
tidningarna står det ibland - och det beror på
uttalanden som har gjorts - att man skall plocka ut
sina pengar från bankerna inför millennieskiftet. Det behöver man
inte göra. Det vill jag först
säga. Det finns gamla
redovisningar kvar, även om det skulle bli fel vid årsskiftet. Man kan då
gå
tillbaka till gamla kontoutdrag och få
behållningen på kontona klar för sig. Man behöver därför
inte plocka ut pengarna. Men det kan finnas en del människor som
ändå blir lite osäkra. Och då
måste det finnas
sedlar. Och vad vi nu gör på kontoren är att vi inte makulerar sedlar,
utan vi
behåller gamla sedlar ute på våra olika
kontor runt om i landet, så att vi skall kunna skeppa ut
sedlar till bankerna om det skulle behövas och om det blir en
efterfrågan. Vi trycker också lite
extra i
Tumba.
Ytterligare en aspekt i detta
sammanhang är: Tänk om det ändå går snett, vad gör vi då? Då har vi
en krisorganisation i Riksbanken. Vi övar för olika typer
av händelser för att också i den
situationen
vara beredda. Men jag skulle vilja föreslå utskottet, om man är intresserat
av detta,
att t.ex. kalla Kerstin Hessius. Vi kan
också komma tillbaka och ha en särskild genomgång om våra
förberedelser på detta område, t.ex. efter sommaren. Då kan vi ge en
fylligare bild.
Ordföranden: Eftersom
ingen mer önskar ordet vill jag tacka riksbankschefen för att han har
kommit
hit och så beredvilligt har svarat på de
frågor som har ställts, åtminstone de frågor som ligger
inom Riksbankens kompetensområde.
Med
anledning av att det har varit mycket diskussion om tidpunkten för
avlämnandet av Riksbankens
penningpolitiska
redogörelse vill jag säga att vi som folkvalda naturligtvis ser ett värde
i att
riksdagen finns i den dagsaktuella debatten
och inte kommer som svansen på en katt efter det att
det har varit diskussion ute i samhället när det gäller just en rapport
som enligt riksbankslagen
skall lämnas till
finansutskottet. Det finns också en annan bakgrund. När det
gäller
budgetpropositionen har vi en ordning för ett
dokument, som riksbankschefen själv har sagt i vissa
fall kan ha väl så marknadspåverkande effekter, där man kan få det
kvällen före. Det är alltså
detta som ligger bakom
att frågan om tidpunkten har kommit upp under utfrågningen.
Jag ber att få tacka övriga närvarande och avslutar därmed utfrågningen.