Patientskadelag m.m.
Betänkande 1995/96:LU27
Lagutskottets betänkande
1995/96:LU27
Patientskadelag m.m.
Innehåll
1995/96 LU27
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1995/96:187 Patientskadelag m.m. jämte fem motioner. Tre av motionerna har väckts med an ledning av propositionen och två under den allmänna motionstiden 1995.
I propositionen föreslås en patientskadelag som innehåller bestämmelser om rätt till patientskadeersättning och om skyldighet för vårdgivare att ha en patientförsäkring som täcker sådan ersättning. Rätten till patientskadeersättning, som i stor utsträckning bygger på den nuvarande frivilliga patientförsäkringen, skall vara fristående från skadeståndsrätten. Ersättningens storlek skall dock bestämmas i huvudsak enligt skadeståndslagens regler, med den avvikelsen att patienten får betala en självrisk. Alla vårdgivare - offentliga såväl som privata - åläggs en skyldighet att teckna försäkring som täcker ersättningsskyldigheten. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
Utskottet har inhämtat socialutskottets yttrande över propositionen och de motioner som väckts med anledning av propositionen. Yttrandet har fogats till betänkandet som bilaga 2.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats två reservationer.
Propositionen
I proposition 1995/96:187 föreslår regeringen (Socialdepartementet) - efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. patientskadelag,
2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1995/96:187
1995/96:L38 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betalningsansvaret för personer som frivilligt deltar som försökspersoner i medicinsk forskning.
1995/96:L39 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information till patienten från hälso- och sjukvården, myndigheter, försäkring m.fl.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till patienten vid utformning av skadeanmälan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation.
1995/96:L40 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår den del av proposition 1995/96:187 som föreslår att patienter som får ersättning av patientskadelagen skall betala en självrisk,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en ekonomisk självrisk i patientskadelagen bör åligga vårdgivaren och försäkringstagaren,
3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om svårigheterna att lagligen komma till rätta med vad vårdgivares bristande information och patienters bristande samtycke kan leda till angående ersättningskrav enligt patientskadelagen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:So451 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om disciplinära påföljder och att ersättning skall ges både för psykiska och somatiska skador.
1994/95:So486 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att patientförsäkringen utvidgas till att omfatta även biverkningar av tandvårdsmaterial.
Utskottet
Inledning
En patient som skadats i samband med behandling eller liknande åtgärd inom hälso- och sjukvården kan på olika sätt söka få ersättning för skadan. Ett sätt är att utverka skadestånd med stöd av bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207). För att få ersättning med stöd av skadeståndslagen krävs att den skadelidande kan bevisa, dels att skadan orsakats av fel eller försummelse av vårdgivaren eller dennes anställda, dels att skadan är en direkt följd av en felaktig behandling.
Ett annat och för patienten enklare sätt är att begära ersättning från den s.k. patientförsäkringen. Denna är en frivillig försäkring som vårdgivare kan teckna hos försäkringsbolag till förmån för patienterna. Patientförsäkringen tillkom år 1975 genom ett avtal mellan å ena sidan de offentliga sjukvårdshuvudmännen och å andra sidan ett konsortium av försäkringsbolag (Konsortiet för Patientförsäkring). Utformningen av patientförsäkringen skedde under visst överinseende av statsmakterna. Ersättningen från patientförsäkringen bestäms i huvudsak enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen. En patient har rätt till ersättning direkt från försäkringen utan att behöva bevisa att skadan har orsakats av fel eller försummelse.
Konsortiet för Patientförsäkring har upphört i och med utgången av år 1994 och alla avtal med konsortiet har därmed upphört. Patientförsäkringen finns dock kvar hos enskilda försäkringsbolag.
År 1992 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att se över försäkringssystemet för ersättning vid behandlingsskada i syfte att precisera vårdgivarnas ersättningsansvar och skyldighet att teckna försäkring för sådana behandlingsskador som orsakas inom den svenska hälso- och sjukvården. Utredningen, som antog namnet Patientförsäkringsutredningen, överlämnade sommaren 1994 betänkandet (SOU 1994:75) Patientskadelag. Betänkandet har remissbehandlats och ligger till grund för förslagen i förevarande proposition.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en patientskadelag införs. Lagen innehåller bestämmelser om rätt till patientskadeersättning och om skyldighet för vårdgivare att ha en patientförsäkring som täcker sådan ersättning. Patientskadeersättning lämnas för personskador, såväl fysiska som psykiska, som drabbar patient i samband med hälso- och sjukvård i Sverige. Förutsättningarna för ersättning anges genom en uppräkning i lagen av ett antal olika skadesituationer. I korthet kan sägas att ersättning lämnas för skada som orsakas av undersökning, vård och behandling, oriktiga diagnoser, fel hos eller felaktig hantering av medicintekniska produkter och sjukvårdsutrustning, smittämnen som överförs i samband med vården och som lett till infektion, olycksfall som inträffat i samband med vården samt oriktig hantering av läkemedel.
Rätten till patientskadeersättning, som i stor utsträckning bygger på den nuvarande frivilliga patientförsäkringen, är fristående från skadeståndsrätten. Detta innebär bl.a. att patienten inte behöver bevisa att skadan orsakats genom att hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig till fel eller försummelse för att ersättning skall kunna lämnas, utan bedömningen sker på objektiva grunder.
Patientskadeersättningen bestäms i huvudsak enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen med den avvikelsen att patienten skall betala en självrisk motsvarande en tjugondel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Med det basbelopp som för närvarande gäller innebär detta en självrisk på ca 1 800 kr. En annan avvikelse är att det finns ett tak för ersättningens storlek. Ersättningsbestämmelserna i patientskadelagen, som innebär att även patientens efterlevande kan ha rätt till ersättning, är tvingande till de skadelidandes förmån.
Enligt huvudregeln åläggs alla vårdgivare, såväl offentliga som privata, en skyldighet att teckna försäkring som täcker ersättningsskyldigheten. Ersättningen lämnas av försäkringsgivare. För att tillgodose patientskyddsintresset i sådana fall då en vårdgivare inte fullgjort sin patientförsäkringsplikt åläggs alla försäkringsgivare som meddelar patientförsäkring ett solidariskt ansvar för ersättningen för skador som inträffar hos vårdgivare som saknat patientförsäkring. Dessa försäkringsgivare är skyldiga att ingå i en patientförsäkringsförening som skall handlägga ersättningsfrågor som rör vårdgivare som inte tecknat försäkring. Föreningen har rätt att ta ut en patientförsäkringsavgift av vårdgivare som saknar försäkring.
En patientskadenämnd skall upprätthållas och bekostas av de i patientförsäkringsföreningen ingående medlemmarna. Nämnden skall på begäran av bl.a. patient, vårdgivare, försäkringsgivare och domstol avge yttranden över ersättningsfall.
Den som vill ha ersättning enligt patientskadelagen kan föra talan om detta vid allmän domstol. Patientskadelagen inskränker inte rätten att föra talan om skadestånd i anledning av inträffad skada.
Patientskadelagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
Allmänna överväganden
Erfarenheterna från den frivilliga patientförsäkringen får anses vara mycket goda. Som socialutskottet har anfört i sitt yttrande har patienter som drabbats av skador i samband med behandling inom hälso- och sjukvården genom patientförsäkringssystemet fått en möjlighet att genom ett förhållandevis enkelt förfarande få sina skadeståndsanspråk reglerade. De har därigenom befriats från kravet att väcka talan med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga regler, och att med de beviskrav som där uppställs försöka klarlägga komplicerade och svårutredda ansvars- och kausalitetsfrågor.
Förutsättningarna för patientförsäkringen har numera ändrats i flera betydelsefulla avseenden. Som tidigare nämnts har Konsortiet för Patientskadeförsäkring upphört i och med utgången av år 1994. Alla försäkringsavtal med konsortiet har därmed upphört. Anledningen till att konsortiet upplösts är att sammanslutningen inte ansetts förenlig med konkurrensbegränsningsförbudet i konkurrenslagen (1993:20), som trädde i kraft den 1 juli 1993.
Även förutsättningarna för tillämpningen av försäkringen har ändrats under de senaste åren. Vården har i större utsträckning kommit att handhas utanför landstingen, såväl i kommunal som i privat regi men även i samarbete mellan olika privata och offentliga vårdgivare. Även Sveriges medlemskap i EU med ökade möjligheter för utländska vårdgivare att etablera sig i landet har påverkat denna utveckling. Därtill kommer att nya grupper av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal har tillkommit inom vården, exempelvis vissa kiropraktorer och naprapater. Vissa yrkesgrupper som traditionellt huvudsakligen funnits inom den offentliga vårdsektorn återfinns nu också inom privat verksamhet.
Även om vården också framöver i allt väsentligt kommer att bedrivas i offentlig regi kommer, av allt att döma, både antalet vårdgivare som bör teckna patientförsäkring och antalet försäkringsgivare som erbjuder olika försäkringslösningar att öka påtagligt. Detta ökar risken för att vårdgivare förbiser behovet att teckna patientförsäkring eller att försäkringsgivare inte informerar om detta behov och inte heller tillämpar enhetliga och jämförbara villkor.
I likhet med regeringen anser utskottet att de nu angivna omständigheterna talar för att patientförsäkringen i sin nuvarande utformning i framtiden inte kommer att ge den trygghet för patienter vid skador i vården som man kan kräva. Andra lösningar måste då övervägas för att uppnå det eftersträvade skyddet för patienterna. Vid de överväganden som enligt det anförda bör komma till stånd uppkommer först frågan om skadade patienter även framdeles skall särbehandlas framför andra som råkar ut för personskador i samhället och som inte kan få ersättning enligt lagstiftning utöver vad som erbjuds genom socialförsäkringssystemet.
Som skäl för en särlösning av patientskadefrågorna anför regeringen att de skadeståndsrättsliga reglerna är särskilt svåra att hantera inom sjukvården. Patienter har på grund av komplicerade och svårutredda förhållanden ofta svårt att bevisa att någon gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Frågan om en eventuell felbehandling kan skapa en konflikt mellan patient och vårdpersonal som negativt påverkar förtroendet mellan dem. Sådana effekter bör undvikas. Som ytterligare skäl för en särlösning anför regeringen att skador på patienter kan uppstå utan att någon bland personalen kan anses ha handlat felaktigt. Det skulle, anför regeringen, vara otillfredsställande om patienter i en sådan situation inte kunde får ersättning för skadorna. Inte heller den omständigheten att en försäkringsordning ibland anses försvaga skadeståndsreglernas preventiva funktion anser regeringen tala mot en särlösning. Regeringen anser att det inom hälso- och sjukvården borde vara andra skäl än risken för skadestånd som manar till försiktighet. Önskemålen om att ett på vårdslöshetsbegreppet grundat ersättningsansvar skall gälla inom så många områden som möjligt i samhället utgör enligt regeringens mening därför inget avgörande skäl mot en särlösning av patientskadefrågorna inom hälso- och sjukvården.
Utskottet delar regeringens bedömning och anser i likhet med i stort sett samtliga remissinstanser att det behövs ett särskilt ersättningssystem för skador som drabbar patienter.
Vid denna bedömning uppkommer spörsmålet om en fortsatt frivillig försäkringslösning kan vara en framkomlig väg. Av Patientförsäkringsutredningens betänkande framgår att varken offentliga eller privata vårdgivare är beredda att ta på sig några kostnader för patienter som har skadats i samband med behandling hos vårdgivare som inte har tecknat patientförsäkring. Regeringen anser vid dessa förhållanden att det inte är möjligt att garantera alla patienter inom hälso- och sjukvården samma skydd vid behandlingsskada genom ett fortsatt frivilligt ersättningssystem. Detta skydd måste därför skapas genom lagstiftning.
När det gäller möjligheterna att genom den skadeståndsrättsliga lagstiftningen åstadkomma det önskade patientskadeskyddet har Patientförsäkringsutredningen funnit att denna väg inte är effektiv. Några av remissinstanserna har ansett att det särskilda ersättningssystemet borde ha utformats enligt skadeståndsrättsliga normer med strikt ansvar för vårdgivarna. Regeringen gör den bedömningen att ytterligare utredning om ett skadeståndsalternativ inte kan genomföras och beredas inom rimlig tid. En lagreglering i huvudsak efter den modell som utredningen föreslagit - en från skadeståndsrätten fristående lagreglerad försäkring till förmån för patienterna - bör därför enligt regeringens mening genomföras nu. Om det i framtiden skulle visa sig att den nya lagen har väsentliga nackdelar eller att utvecklingen inom skadestånds- eller försäkringsrätten, inklusive socialförsäkringen, ger anledning till det, är regeringen beredd att på nytt överväga frågan och återkomma med förslag om hur ersättningssystemet inom hälso- och sjukvården bör utformas.
Socialutskottet har i sitt yttrande ansett det positivt att regeringen lägger fram förslag om en lagreglering av patientskadeersättningen som bygger på den hittillsvarande patientförsäkringslösningen när förutsättningarna för den ordningen inte längre kan upprätthållas.
Lagutskottet gör för sin del samma bedömning och har inga erinringar mot att det föreslagna ersättningssystemet regleras i en från skadeståndsrätten fristående lag. Den föreslagna lösningen har inte heller ifrågasatts i någon av motionerna. Utskottet kan därför i stort ansluta sig till förslaget.
Utskottet kommer nedan att under skilda rubriker ta upp de frågor i propositionen som aktualiserats genom motionerna eller som eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet. Motionsspörsmålen avser frågor om vilka skador som skall vara ersättningsberättigade samt rätt till ersättning vid bristande information. Ett motionsyrkande gäller den föreslagna självrisken.
Ersättningsberättigade skador
En förutsättning för att patientskadeersättning skall kunna lämnas är enligt förslaget att skadan har uppkommit i samband med hälso- och sjukvård i Sverige. Vad som enligt patientskadelagen avses med hälso- och sjukvård definieras genom hänvisningar till hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125), annan liknande medicinsk verksamhet och verksamhet inom detaljhandeln med läkemedel.
Den grundläggande definitionen av begreppet hälso- och sjukvård finns i 1 § hälso- och sjukvårdslagen. Med hälso- och sjukvård avses där åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter, dvs. ambulans- och liknande transporter. I förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen anges att begreppet inte skall ges en alltför vid tolkning. Det bör i princip begränsas till att omfatta sådana vårdbehov som bedöms kräva insatser av medicinskt utbildad personal eller sådan personal i samarbete med personal som har administrativ, teknisk, farmaceutisk, psykologisk eller social kompetens. Med medicinskt utbildad personal avses även personal, vars utbildning inriktas på patientomvårdnad och rehabilitering. Bestämmelserna i tandvårdslagen är uppbyggda på samma sätt som i hälso- och sjukvårdslagen.
Enligt propositionen är avsikten att hälso- och sjukvårdsbegreppet i patient skadelagen skall överensstämma med beskrivningen i hälso- och sjukvårdslagen. Därutöver skall även annan liknande medicinsk verksamhet omfattas av lagen. Annan liknande medicinsk verksamhet exemplifieras i propositionen med vad som brukar kallas levandeundersökningar i rättsmedicinskt syfte och rättspsykiatriska undersökningar. Dit hör enligt propositionen också medicinsk forskning på människor.
I motion L38 av Gullan Lindblad m.fl. (m) framhålls att även de som frivilligt ställer upp som försökspersoner i medicinsk forskning bör omfattas av rätten till ersättning enligt patientskadelagen. Enligt motionärerna framgår det dock inte vem som har betalningsansvaret för dessa patienter om en skada uppkommer. En medicinsk forskningsinstitution kan knappast jämställas med t.ex. en vårdcentral eller ett sjukhus. Särskilt gäller detta de universitet och högskolor som i dag är stiftelser. Det är enligt motionärerna väsentligt att betalningsansvaret klargörs. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet kan konstatera att skador som drabbar någon på grund av deltagande som försöksperson i samband med medicinsk forskning i enlighet med det ovan sagda omfattas av lagförslaget. Detta gäller för övrigt också den hittillsvarande patientförsäkringen. Oavsett om den medicinska forskningen bedrivs i offentlig eller i privat regi omfattas alltså sådan verksamhet av den försäkringsskyldighet som lagen föreskriver. Vid en inträffad skada är det enligt lagförslaget försäkringsgivaren som skall utge ersättningen. Sammanfattningsvis kan utskottet därför konstatera att lagförslaget inte är behäftat med sådan oklarhet som motionärerna har antagit. Socialutskottet har i sitt yttrande gjort samma bedömning. Utskottet avstyrker således bifall till motion L38.
I motion So451 av Stig Sandström m.fl. (v) begärs att patientförsäkringen skall ändras så att även psykiska skador som orsakas patienter till följd av sjukvårdspersonalens handlande skall kunna berättiga till ekonomisk ersättning (yrkande 6). I samma motionsyrkande ställs krav på disciplinära påföljder för mobbning bland vårdpersonal.
Som tidigare redovisats innebär förslaget till patientskadelag rätt till ersättning för psykiska skador. Något närmare underlag för att riksdagen inom ramen för förevarande ärende skall kunna ta ställning till motionsyrkandet i övrigt finns inte. I sammanhanget kan dock nämnas att det för närvarande inom Socialdepartementet pågår ett beredningsarbete i vissa frågor om disci plinansvaret för vårdpersonalen på grundval av betänkandet (SOU 1995:147) Förbättrad tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion So451 yrkande 6.
I motion So486 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om att patientförsäkringen skall utvidgas till att omfatta även biverkningar av tandvårdsmaterial (yrkande 9).
I enlighet med vad som tidigare anförts kan utskottet konstatera att skador som uppkommit i samband med tandvård omfattas av den föreslagna patientskadelagen. Biverkningar som beror på att ett olämpligt tandvårdsmaterial har använts vid behandlingen berättigar därför i princip till ersättning enligt lagen. Att märka är dock att rätten till ersättning vid en sådan skada - liksom vid alla övriga typer av i och för sig ersättningsgilla patientskador - är att skadan skulle ha kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av annan behandlingsteknik eller annan behandlingsmetod som skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett från medicinsk synpunkt mindre riskfyllt sätt. Handlingsnormen för bedömningen av frågan huruvida skadan kunnat undvikas under de angivna förutsättningarna skall vara den som gäller för en erfaren specialist eller annan erfaren yrkesutövare inom det aktuella området.
Till följd av det anförda anser utskottet att syftet med motionsyrkandet är tillgodosett. Utskottet avstyrker bifall också till motion So486 yrkande 9.
Bristande information, m.m.
Bestämmelser om patientens rätt till information och om samtycke i samband med medicinsk behandling finns - förutom i hälso- och sjukvårdslagen - i lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården, den s.k. åliggandelagen. I de nuvarande villkoren för patientförsäkringen sägs inget om att brister i informationen till patienten eller att underlåtenhet att inhämta samtycke från patienten i samband med en medicinsk behandling skulle berättiga till ersättning enligt försäkringen.
I motion L39 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) anförs att det är en brist att propositionen inte innehåller något förslag om ersättning på grund av bristande information eller vid uteblivet samtycke. Informationsfrågor och kommunikation mellan patient och vårdgivare men också mellan patient och myndighet utgör ett problem inom hälso- och sjukvården. Propositionen borde enligt motionärerna även ha innehållit förslag om hur kommunikationen mellan patient och försäkring samt berörda myndigheter borde gå till. Detta bör enligt motionärerna regeringen ges till känna (yrkande 1). Enligt motionärerna talar erfarenheterna för att det borde finnas en instans att vända sig till för den som behöver hjälp med en skadeanmälan. Den som är sjuk och har drabbats av en patientskada är kanske inte stark nog att klara av att skriva en anmälan på det sätt som krävs för att orsakssambandet skall kunna bedömas. Detta bör regeringen ges till känna (yrkande 2). Motionärerna begär ett tillkännagivande om att Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation genom tilläggsdirektiv skall få i uppdrag att komma med förslag i de frågor som tas upp under yrkandena 1 och 2 (yrkande 3).
Frågan om rätt till ersättning på grund av bristande information eller uteblivet samtycke tas upp i motion L40 av Thomas Julin m.fl. (mp). Motionärerna begär att regeringen skall utreda frågan och återkomma med konkreta förslag (yrkande 3).
Enligt vad som redovisas i propositionen har Patientskadenämnden intagit ståndpunkten att informationsfrågan inte har någon självständig betydelse för rätten till ersättning enligt försäkringsvillkoren. I stället är det objektiva medicinska händelseförloppet som skall utredas och ersättning utgår oberoende av om information lämnats om de risker som var förknippade med behandlingen. Sedan Högsta domstolen i ett fall slagit fast att brist på samtycke medför rätt till skadestånd om det medicinska ingreppet med hänsyn till omständigheterna har varit oförsvarligt, har nämnden i ett fall rekommenderat konsortiet att lämna ersättning på skadeståndsrättslig grund. I propositionen anförs att Patientskadenämnden även framdeles i förekommande fall torde komma att ta ställning till ersättningsskyldighet enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.
Patientförsäkringsutredningen har vvervägt att låta bristande information till patienten och uteblivet samtycke från denne i samband med behandling utgöra en särskild ersättningsgill skada. Utredningen har emellertid funnit att sådan ersättning inte bör ges enligt patientskadelagen. Utredningen har därtill bl.a. pekat på att bevisläget ofta är komplicerat i dessa situationer, vilket innebära att utredningen kan behöva kompletteras med muntliga förhör, något som skaderegleringen inom ramen för en patientskadelag inte är anpassad för. En sådan prövning hanteras enligt utredningen bättre i ett domstolsförfarande.
I sammanhanget kan noteras att Kommittén för ideell skada i betänkandet (SOU 1992:84) Ersättning för kränkning genom brott har behandlat frågan om möjligheten till ersättning för kränkning av en patients självbestämmanderätt i fall denne opererats utan samtycke. Kommittén har dock inte tagit ställning till om en sådan ersättningsmöjlighet är önskvärd utan har ansett att den frågan bör utredas särskilt.
I propositionen anför regeringen att den har förståelse för synpunkten, som också förts fram av vissa remissinstanser, att även skador som är en följd av bristande information eller uteblivet samtycke i samband med hälso- och sjukvårdande behandling borde omfattas av patientskadelagen. Enligt regeringen krävs dock en mer ingående analys än vad som är möjlig att genomföra på grundval av det föreliggande beredningsunderlaget av vad en sådan ersättningsrätt skulle innebära och vilka ytterligare skador som skulle kunna ersättas.
Socialutskottet har i sitt yttrande ansett att motionsyrkandena i denna del inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Lagutskottet gör för sin del samma bedömning och konstaterar att regeringen har utfäst sig att följa utvecklingen och överväga om frågan behöver utredas i särskild ordning. I sammanhanget bör vidare beaktas att det inte är uteslutet att den nu diskuterade skadetypen i många fall kan ersättas på skadeståndsrättslig grund.
När det gäller de frågorna om information till patienter och kommunikation mellan patienter och myndigheter som tas upp i motion L 39 finns det enligt vad socialutskottet anfört i sitt yttrande inte nu skäl till initiativ från riksdagens sida. Detsamma gäller kravet på en instans för hjälp med skadeanmälan. Socialutskottet erinrar om att förtroendenämndsverksamheten inom hälso- och sjukvården har en viktig uppgift i sammanhanget. Lagen om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården har varit i kraft endast i två år och det är viktigt att information om förtroendenämndsverksamheten når ut till allmänheten. Även patientombudsmännen som finns i vissa landsting är enligt socialutskottet en viktig resurs för patienter som är i behov av stöd.
Lagutskottet delar socialutskottets uppfattning även i denna del. Utskottet avstyrker således bifall till motion L39 samt motion L40 yrkande 3.
Självrisk
Som tidigare nämnts innebär förslaget till patientskadelag att ersättningens storlek i huvudsak bestäms enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen. Patientskadeersättning utgår således dels för ekonomisk skada, dvs. inkomstförlust och kostnader med anledning av skadan, dels för ideell skada, dvs. sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt. En avvikelse i förhållande till skadeståndslagen är att det finns ett tak för ersättningens storlek. Ersättningsbeloppet för varje skadad person skall högst kunna uppgå till 200 basbelopp (ca 7,2 miljoner kr) och för varje skadehändelse till högst 1 000 basbelopp (ca 36 miljoner kr). I beloppen ingår inte ränta och eventuella rättegångskostnader. Ersättningsbestämmelserna, som innebär att även patientens efterlevande kan ha rätt till ersättning, är tvingande till de skadelidandes förmån. Med avvikelse från skadeståndslagens ersättningsregler skall patienten betala en självrisk motsvarande en tjugondel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, vilket för närvarande motsvarar omkring 1 800 kr.
Thomas Julin m.fl. (mp) anser i motion L40 att förslaget om självrisk är ogenomtänkt. Eftersom försäkringstagaren i de flesta andra sammanhang är den som får betala självrisk, finns det ingen anledning att frångå den principen i patientskadelagen. Motionärerna begär att förslaget om självrisk avslås (yrkande 1) och att regeringen ges till känna att en ekonomisk självrisk i patientskadelagen bör åligga vårdgivare och försäkringstagaren (yrkande 2).
Utskottet kan konstatera att ersättningen enligt den nuvarande patientförsäkringen för närvarande utgår om skadan överstiger ett visst belopp, alternativt uppfyller vissa angivna förutsättningar. Ett undantag för ringa skador är uppbyggt som en form av självrisk. Denna självrisk har ändrats vid ett flertal tillfällen och har tidvis varit utformad som en reell självrisk, dvs. ett visst belopp avräknas alltid från skadeersättningen.
I propositionen anför regeringen att kostnaderna för försäkringen enligt patientskadelagen kan hållas inom samma ekonomiska ramar som gällt för den frivilliga försäkringslösningen endast under förutsättning att en ordning med självrisk införs. Om inte systemet utformas så att ett avdrag görs från den ersättning som betalas ut, saknas en spärr mot ökade kostnader som en följd av anspråk på ersättning för smärre skador.
Enligt utskottets mening finns det inte skäl att från principiella utgångspunkter göra några invändningar mot en ordning med självrisk i patientskadelagen. Den föreslagna patientskadelagen innehåller nämligen inte någon skadeståndsrättslig reglering av vårdgivarens ansvar, och det inte är fråga om ett ersättningssystem på skadeståndsrättslig grund. Såsom framgått av det ovan redovisade innebär ett system med självrisk inte någon nyhet i förhållande till vad som gäller i dag. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av att syftet med den föreslagna självrisken är att hålla kostnaderna inom de ramar som gällt för den frivilliga patientförsäkringen godtar utskottet regeringens förslag. Socialutskottet har i sitt yttrande gjort samma ställningstagande. Lagutskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L40 även i denna del.
Mot de delar av propositionen som inte särskilt har berörts har utskottet ingen erinran.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande försökspersoner i medicinsk forskning
att riksdagen avslår motion 1995/96:L38,
2. beträffande psykiska skador, m.m.
att riksdagen avslår motion 1994/95:So451 yrkande 6,
3. beträffande biverkningar av tandvårdsmaterial
att riksdagen avslår motion 1994/95:So486 yrkande 9,
res. 1 (mp)
4. beträffande ersättning vid bristande information m.m.
att riksdagen avslår motion 1995/96:L39 och motion 1995/96:L40 yrkande 3,
res. 2 (fp, v, mp)
5. beträffande självrisk
att riksdagen
dels med avslag på motion 1995/96:L40 yrkande 1 antar regeringens förslag till patientskadelag såvitt avser 9 §,
dels avslår motion 1995/96:L40 yrkande 2,
6. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels patientskadelag, i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,
dels lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Stockholm den 21 maj 1996
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann (fp).
Reservationer
1. Biverkningar av tandvårdsmaterial (mom. 3)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med I enlighet och slutar med yrkande 9 bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att patientskador som beror på biverkningar av olämpligt tandvårdsmatierial formellt sett omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Till följd av den handlingsnorm som skall ligga till grund för bedömningen huruvida en skada vid behandlingstillfället hade kunnat undvikas, torde det dock i praktiken vara utsiktslöst att med stöd av den nya lagen få ersättning för skador som beror på tandfyllningar med amalgam. I enlighet med den s.k. försiktighetsprincipen bör enligt utskottets mening alla skador som orsakas av tandvårdsmaterial berättiga till ersättning, oavsett om de skadliga effekterna hos det använda materialet var kända vid behandlingstillfället eller ej. Det är enligt utskottet orimligt att skadelidande patienter skall stå utan ekonomisk gottgörelse när de utan egen förskyllan har skadats i samband med tandvårdsbehandling. Regeringen bör därför återkomma med ett nytt förslag om patientskadeersättning när det gäller biverkningar av tandvårdsmaterial. Utskottet förordar därför att riksdagen med bifall till motion So486 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande biverkningar av tandvårdsmaterial
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:S0486 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Ersättning vid bristande information m.m. (mom. 4)
Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med Lagutskottet gör och på s. 10 slutar med yrkande 3 bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det en brist att förslaget till patientskadelag inte ger möjlighet till ersättning vid skada som uppkommit som en följd av bristande information eller uteblivet samtycke. Propositionen borde vidare ha innehållit förslag om hur kommunikationen mellan patient och försäkring samt berörda myndigheter skulle kunna förbättras. För att på ett bättre sätt tillgodose patientintresset bör det inrättas någon instans som kan hjälpa skadelidande till rätta med skadeanmälan. Det vore enligt utskottets mening lämpligt att låta Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation utreda de nämnda frågorna och komma med förslag till lösningar. Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion L39 och motion L40 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande ersättning vid bristande information m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:L39 och motion 1995/96:L40 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till patientskadelag
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Socialutskottets yttrande
1995/96:SoU6y
Patientskadelagen m.m.
Till lagutskottet
Lagutskottet har den 26 mars 1996 beslutat att bereda socialutskottet tillfälle att senast den 2 maj 1996 avge yttrande över proposition 1995/96:187 Patientskadelag m.m. jämte eventuella motioner.
Med anledning av propositionen har 3 motioner väckts.
Socialutskottet
Inledning
En patient som skadas i samband med behandling eller liknande åtgärd inom hälso- och sjukvården kan på olika sätt söka få ersättning för skadan. Ett sätt är att utverka skadestånd med stöd av bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207). För att med framgång kunna föra talan med stöd av skadeståndslagen krävs att den skadelidande kan bevisa, dels att skadan orsakats av fel eller försummelse av vårdgivaren eller dennes anställda, dels att skadan är en direkt följd av en felaktig behandling. Ett annat och för patienten enklare sätt är att begära ersättning från den s.k. patientförsäkringen. Detta är en frivillig försäkring som vårdgivare kan teckna hos försäkringsbolag till förmån för patienterna. Patientförsäkringen tillkom 1975 genom ett avtal mellan å ena sidan de offentliga sjukvårdshuvudmännen och å andra sidan ett konsortium av försäkringsbolag (Konsortiet för patientförsäkring). Utformningen av patientförsäkringen skedde under visst överinseende av statsmakterna.
Ersättningen från patientförsäkringen bestäms i huvudsak enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen. En patient har rätt till ersättning direkt från försäkringen utan att behöva bevisa att skadan har orsakats av fel eller försummelse. Försäkringen kan sägas inta en mellanställning mellan ansvarsförsäkring och socialförsäkring.
Konsortiet för patientförsäkring har upphört i och med utgången av år 1994 och alla avtal med konsortiet har därmed upphört. Patientförsäkringen finns dock kvar hos enskilda försäkringsbolag.
Propositionen
Regeringen framhåller i propositionen att patienterna är en utsatt grupp och att det behövs ett särskilt system för ersättning av skador som drabbar dem i samband med behandling inom hälso- och sjukvården. Den särskilda ersättningsrätten för skador på patienter bör enligt regeringen regleras i en särskild lag och - i varje fall tills vidare - vara fristående från skadeståndsrätten.
I propositionen läggs fram förslag till en patientskadelag. Lagen innehåller bestämmelser om rätt till patientskadeersättning och om skyldighet för vårdgivare att ha en patientförsäkring som täcker sådan ersättning. Patientskadeersättning lämnas för personskador, såväl fysiska som psykiska, som drabbar en patient i samband med hälso- och sjukvård i Sverige. Förutsättningarna för ersättning anges genom en uppräkning i lagen av ett antal olika skadesituationer. Ersättningsgilla skador är sådana som orsakas av undersökning, vård och behandling, oriktiga diagnoser, fel hos eller felaktig hantering av medicintekniska produkter och sjukvårdsutrustning, infektioner på grund av smittämnen samt olycksfall som inträffar vid behandling och under sjuktransport. Vidare ersätts skador som orsakas av felhantering av läkemedel. De olika skadesituationerna överlappar i viss mån varandra.
Enligt propositionen har regeringen övervägt att låta ersättningen enligt patientskadelagen omfatta även skador som uppkommit som en följd av bristande information till eller vid uteblivet samtycke från patienten. På grund av frågans komplexa natur behöver enligt regeringens bedömning en ytterligare analys först göras. I propositionen utfäster sig regeringen att följa utvecklingen och därefter överväga om frågan behöver utredas i särskild ord ning.
Patientskadeersättningen lämnas av försäkringsgivaren. Rätten till ersättning är - i likhet med den nuvarande frivilliga patientförsäkringen - fristående från skadeståndsrätten och innebär att patienten inte behöver bevisa att skadan orsakats genom att hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Bedömningen skall i stället ske på objektiva grunder. För att en skada skall beaktas som en ersättningsgill skada krävs att det finns ett orsakssamband mellan skadan och vården. Patienten skall liksom hittills ha bevisbördan för att orsakssambandet finns. Beviskravet är uppfyllt om det är övervägande sannolikt att det finns ett orsakssamband.
Patientskadeersättningens storlek bestäms i huvudsak enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen. Ersättning ges således dels för ekonomisk skada, dvs. inkomstförlust och kostnader med anledning av skadan, dels för ideell skada, dvs. sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt. Med avvikelse från skadeståndslagens ersättningsregler skall patienten betala en självrisk motsvarande en tjugondel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, vilket för närvarande motsvarar ca 1 800 kr. En annan avvikelse är att det finns ett tak för ersättningens storlek. Ersättningsbeloppet för varje skadad person skall högst kunna uppgå till 200 basbelopp (ca 7,2 miljoner kronor) och för varje skadehändelse till högst 1 000 basbelopp (ca 36 miljoner kronor). I beloppen ingår inte ränta och eventuella rättegångskostnader. Ersättningsbestämmelserna, som innebär att även patientens efterlevande kan ha rätt till ersättning, är tvingande till de skadelidandes förmån.
Enligt huvudregeln skall alla vårdgivare, offentliga såväl som privata, vara skyldiga att teckna en försäkring som täcker ersättningsanspråk enligt patientskadelagen. Om en privat vårdgivare driver verksamheten efter avtal med en offentlig vårdgivare, är det dock den senare som är skyldig att teckna försäkring. För att tillgodose patientskyddsintresset i sådana fall då en vårdgivare inte fullgjort sin patientförsäkringsplikt åläggs alla försäkringsgivare som meddelar patientförsäkring ett solidariskt ansvar för ersättningen för skador som inträffar hos vårdgivare som saknat patientförsäkring. Dessa försäkringsgivare är skyldiga att ingå i en patientförsäkringsförening som skall handlägga ersättningsfrågor som rör vårdgivare som inte tecknat försäkring.
De i föreningen ingående medlemmarna skall tillsammans upprätthålla och bekosta en patientskadenämnd. Patientskadenämnden skall yttra sig över de ersättningsfall som patient eller annan skadelidande, vårdgivare, försäkringsgivare eller domstol underställer den. Patientskadenämnden skall vara ett rådgivande organ och nämndens verksamhet skall betraktas som enskild verksamhet. I nämnden skall olika intressen som berörs av patientförsäkringen vara representerade, bl.a. genom företrädare för patientintressena.
Den som vill ha ersättning enligt patientskadelagen kan föra talan om detta vid domstol. Patientskadelagen inskränker inte rätten att föra talan om skadestånd i anledning av inträffad skada.
Patientskadelagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
Motionerna
I motion L38 av Gullan Lindblad m.fl. (m) framhålls att även de som frivilligt ställer upp som försökspersoner i medicinsk forskning skall omfattas av rätten till ersättning enligt patientskadelagen. Enligt motionärerna framgår det dock inte vem som har betalningsansvaret för dessa patienter om en skada uppkommer. En medicinsk forskningsinstitution kan knappast jämställas med t.ex. en vårdcentral eller ett sjukhus. Särskilt gäller detta de universitet och högskolor som i dag är stiftelser. Det är väsentligt att betalningsansvaret klargörs. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I motion L39 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) anses att det är en brist att propositionen inte innehåller något förslag om ersättning på grund av bristande information eller uteblivet samtycke. Propositionen borde vidare även ha innehållit förslag om hur kommunikationen mellan patient och försäkring samt berörda myndigheter borde gå till. Detta bör enligt motionärerna regeringen ges till känna (yrkande 1). Frågan om rätt till ersättning på grund av bristande information eller uteblivet samtycke tas upp även i motion L40 av Thomas Julin m.fl. (mp). Motionärerna begär att regeringen skall utreda frågan och återkomma med konkreta förslag (yrkande 3).
Enligt motion L39 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) talar erfarenheterna för att det borde finnas en instans att vända sig till för att få hjälp med en skadeanmälan. Är man sjuk och har drabbats av en patientskada är man kanske inte stark nog att klara av att skriva en anmälan på det sätt som krävs för att orsakssambandet skall kunna bedömas. Detta bör regeringen ges till känna (yrkande 2). Motionärerna begär vidare tillkännagivande om att Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation genom tilläggsdirektiv bör ges i uppdrag att utreda och komma med förslag i de frågor som tas upp under yrkandena 1 och 2 (yrkande 3).
I motion L40 av Thomas Julin m.fl. (mp) anförs att förslaget om att patienten skall stå en självrisk är ogenomtänkt. Eftersom försäkringstagaren i de flesta sammanhang är den som får betala självrisk, finns det ingen anledning att frångå den principen i patientskadelagen. Motionärerna begär att förslaget om självrisk avslås (yrkande 1) och att regeringen ges till känna att en ekonomisk självrisk i patientskadelagen bör åligga vårdgivare och försäkringstagare (yrkande 2).
Utskottets överväganden
Det är utskottets bedömning att erfarenheterna från den frivilliga patientförsäkringen är mycket goda. Patienter som har drabbats av skador i samband med behandling inom hälso- och sjukvården har genom patientförsäkringssystemet fått en möjlighet att genom ett förhållandevis enkelt förfarande få sina skadeståndsanspråk reglerade. De har därigenom kunnat avstå från att väcka talan med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga regler, och att med de beviskrav som där uppställs försöka klarlägga komplicerade och svårutredda ansvars- och kausalitetsfrågor. Utskottet anser det vara positivt att regeringen lägger fram förslag om en lagreglering av patientskadeersättningen som bygger på den hittillsvarande patientförsäkringslösningen när förutsättningarna för den ordningen inte längre kan upprätthållas.
När det gäller skador som drabbar någon på grund av deltagande som försöksperson i samband med medicinsk forskning kan konstateras att sådana skador omfattas av lagförslaget - liksom av den hittillsvarande patientförsäkringen. Oavsett om den medicinska forskningen bedrivs i offentlig eller i privat regi omfattas sådan verksamhet av den försäkringsskyldighet som lagen föreskriver. Vid en inträffad skada är det försäkringsgivaren som har att betala ut ersättningen. Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att lagförslaget inte är behäftat med sådan oklarhet som yrkandet i motion L38 synes utgå ifrån. Utskottet anser därför att motion L38 bör avstyrkas.
Bestämmelser om patientens rätt till information och om samtycke i samband med medicinsk behandling finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården, den s.k. åliggandelagen. I de nuvarande villkoren för patientförsäkringen sägs inget om att brister i informationen till patienten eller att underlåtenhet att inhämta samtycke från patienten i samband med en medicinsk behandling skulle berättiga till ersättning enligt försäkringen. Som angetts i det föregående innebär propositionens lagförslag ingen ändring härvidlag. Utskottet delar regeringens bedömning att det krävs en mer ingående analys än vad som är möjligt att genomföra på grundval av nu föreliggande beredningsunderlag av vad en sådan ersättningsrätt skulle innebära och vilka ytterligare skador som skulle kunna ersättas. Regeringen har i propositionen utfäst sig att följa utvecklingen och därefter överväga om frågan behöver utredas i särskild ordning. Motion L40 yrkande 3 samt motion L39 yrkande 1 i denna del bör därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
När det gäller de frågor om information till patienter och kommunikation mellan patienter och myndigheter som tas upp i motion L39 finns det enligt utskottets mening inte nu skäl att ta något initiativ från riksdagens sida. Detsamma gäller den begäran som tas upp i samma motion om en instans för hjälp med skadeanmälan. Utskottet vill erinra om att förtroendenämndsverksamheten inom hälso- och sjukvården har en viktig uppgift i det sammanhanget. Lagen om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården har varit i kraft endast i två år. Utskottet vill därför understryka vikten av att information om förtroendenämndsverksamheten når ut till allmänheten. Även patientombudsmännen som finns i vissa landsting är en viktig resurs för patienter som är i behov av stöd. Motion L39 yrkande 1 i denna del och yrkande 2 bör således inte bifallas. Av det sagda följer att utskottet anser att inte heller yrkande 3 i motion L39 bör bifallas.
När det gäller förslaget om självrisk motsvarande en tjugondel av basbeloppet, kan utskottet konstatera att det redan i patientförsäkringen har funnits ett system med självrisk och andra kvalifikationskrav. Regeringen anför i propositionen att kostnaderna för försäkringen kan hållas inom de ekonomiska ramar som gällt för den tidigare frivilliga försäkringslösningen endast om en ordning med självrisk införs. Om inte systemet utformas så att ett avdrag görs från den ersättning som betalas ut, mister självrisken funktionen att hindra att kostnader uppkommer som en följd av anspråk på ersättning för smärre skador. Utskottet delar regeringens uppfattning och anser följaktligen att motion L40 inte heller i denna del bör bifallas.
Stockholm den 2 maj 1996
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Liselotte Wågö (m), Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s), Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kds).
Avvikande meningar
1. Rätt till ersättning vid bristande information m.m.
Barbro Westerholm (fp) och Stig Sandström (v) anser att den del av socialutskottets överväganden som börjar med Bestämmelser om och slutar med L39 bör bifallas bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det en brist att förslaget till patientskadelag inte ger möjlighet till ersättning vid skada som uppkommit som en följd av bristande information eller uteblivet samtycke. Propositionen borde vidare ha innehållit förslag om hur kommunikationen mellan patient och försäkring samt berörda myndigheter skulle kunna förbättras. För att på ett bättre sätt tillgodose patientintresset bör det inrättas någon instans som kan hjälpa skadelidande till rätta med skadeanmälan. Det vore enligt utskottets mening lämpligt att låta Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation utreda de nämnda frågorna och komma med förslag till lösningar. Av det anförda följer att utskottet anser att motion L39 och motion L40 yrkande 3 bör bifallas.
2. Rätt till ersättning vid bristande information m.m.
Thomas Julin (mp) anser att den del av socialutskottets överväganden som börjar med Bestämmelser om och slutar med riksdagens sida bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det en brist att förslaget till patientskadelag inte ger möjlighet till ersättning vid skada som uppkommit som en följd av bristande information eller uteblivet samtycke. Regeringen bör utreda frågan och återkomma med ett konkret lagstiftningsförslag. Vidare bör det enligt utskottet finnas en instans som kan hjälpa skadelidande till rätta, bl.a. genom hjälp med utformningen av skadeanmälan. Det bör närmare övervägas var den uppgiften lämpligen bör läggas. Enligt utskottet bör således motion L39 yrkande 1 och motion L40 yrkande 3 bifallas.
3. Självrisk
Thomas Julin (mp) anser att den del av socialutskottets överväganden som börjar med När det och slutar med inte bör bifallas bort ha följande lydelse:
Förslaget att belasta patientskadeersättningen med en självrisk är inte rimligt. Det finns ingen anledning att i patientskadelagen frångå den gängse principen att det är försäkringstagaren som drabbas av självrisken. Propositionens förslag om självrisk för den skadelidande bör avslås och riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna att den ekonomiska självrisken skall belasta vårdgivare och försäkringstagare. Det anförda innebär att utskottet anser att motion L40 yrkandena 1 och 2 bör bifallas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Utskottet 3 Inledning 3 Propositionens huvudsakliga innehåll 3 Allmänna överväganden 4 Ersättningsberättigade skador 6 Bristande information, m.m. 8 Självrisk 10 Hemställan 11 Reservationer 12 1. Biverkningar av tandvårdsmaterial (mp) 12 2. Ersättning vid bristande information m.m. (fp, v, mp) 12 Bilaga 1 Propositionens lagförslag 14 Bilaga 2 Socialutskottets yttrande 1995/96:SoU6y 20 Gotab, Stockholm 1996