Partnerskap och adoption, m.m.

Betänkande 2001/02:LU27

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
5 juni 2002

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

DOC
PDF

Beslut

Homosexuella par får prövas som adoptivföräldrar (LU27)

Registrerade partner ska få prövas som adoptivföräldrar. Det innebär att två partner gemensamt ska kunna adoptera ett barn och att en partner ska kunna adoptera den andre partnerns barn. Registrerade partner och homosexuella sambor ska vidare kunna utses att som särskilt förordnade vårdnadshavare gemensamt utöva vårdnaden om ett barn. För att lagändringarna ska kunna genomföras måste 1967 års europeiska konvention om adoption av barn sägs upp. Eftersom det inte går att bestämt säga när uppsägningen av konventionen kan träda i kraft får regeringen bestämma när lagändringarna ska träda i kraft. Homosexuella sambor får fr.o.m. den 1 augusti 2002 rätt till tillfällig föräldrapenning i samma utsträckning som heterosexuella sambor. Riksdagen gav, med anledning av motionsförslag, regeringen i uppdrag att påskynda utredningsarbetet om det rättsliga föräldraskapet. Detta för att lesbiska par som har registrerat sitt partnerskap eller lever i ett samboförhållande ska få tillgång till assisterad befruktning vid allmänt sjukhus. Riksdagen gav, med anledning av motionsförslag, regeringen i uppdrag återkomma med lagförslag som hindrar äktenskap respektive partnerskap mellan adoptant och adoptivbarn.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 30
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2002-04-23
Justering: 2002-05-23
Trycklov: 2002-05-28
Reservationer: 11
Betänkande 2001/02:LU27

Alla beredningar i utskottet

2002-04-18, 2002-04-23

Homosexuella par får prövas som adoptivföräldrar (LU27)

Lagutskottet föreslår att riksdagen godkänner regeringens förslag att registrerade partner ska få prövas som adoptivföräldrar. Det innebär att två partner gemensamt ska kunna adoptera ett barn och att en partner ska kunna adoptera den andre partnerns barn. Registrerade partner och homosexuella sambor ska vidare kunna utses att som särskilt förordnade vårdnadshavare gemensamt utöva vårdnaden om ett barn. För att lagändringarna ska kunna genomföras måste 1967 års europeiska konvention om adoption av barn sägs upp. Eftersom det inte går att bestämt säga när uppsägningen av konventionen kan träda i kraft föreslås regeringen få bestämma när lagändringarna ska träda i kraft. Homosexuella sambor får fr.o.m. den 1 augusti 2002 rätt till tillfällig föräldrapenning i samma utsträckning som heterosexuella sambor. Utskottet föreslår, med anledning av motionsförslag, att riksdagen ger regeringen i uppdrag att påskynda utredningsarbetet om det rättsliga föräldraskapet. Detta för att lesbiska par som har registrerat sitt partnerskap eller lever i ett samboförhållande ska få tillgång till assisterad befruktning vid allmänt sjukhus. Utskottet föreslår, med anledning av motionsförslag, att riksdagen ger regeringen i uppdrag återkomma med lagförslag som hindrar äktenskap respektive partnerskap mellan adoptant och adoptivbarn.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2002-06-05
Stillbild från Debatt om förslag 2001/02:LU27, Partnerskap och adoption, m.m.

Debatt om förslag 2001/02:LU27

Webb-tv: Partnerskap och adoption, m.m.

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 21 Tanja Linderborg (V)
Fru talman! När jag kom in i riksdagen för åtta år sedan fick jag en förfrågan om jag ville vara med på en motion som skulle gå ut på att man skulle tillåta homosexuella par att adoptera. Utan att fundera vida- re över det sade jag reflexmässigt nej. Jag hade näm- ligen aldrig haft anledning att fundera över den pro- blematiken. I min mycket tidiga barndom var det faktiskt kri- minellt att vara homosexuell, och ända fram till 1979 betecknades homosexualitet som en sjukdom, så jag hade aldrig haft någon anledning att fundera över detta. Men senare kom jag att berätta om den fråga som jag hade fått för mina döttrar. Då sade de: Nä- men mamma, ingen vuxen har väl rätt att adoptera. Däremot har barn rätt att komma till sjysta föräldrar, och det kan väl lika gärna vara homosexuella par. Detta gjorde att jag året därpå skrev en motion under allmänna motionstiden. Först året därefter, efter ännu en motion, bifölls den delvis. Men det är inte bara jag som har skrivit motioner om det här, utan det är många i den här kammaren. Den som jag särskilt tänker på en dag som denna är Barbro Westerholm som har varit en sådan drivande kraft i riksdagen när det gäller de här frågorna. Det är med stor tillfredsställelse som jag konstate- rar att det finns en bred politisk enighet i det här ärendet. Inte mindre än fem av riksdagens sju partier har ställt sig bakom regeringens förslag om att låta homosexuella par prövas som adoptivföräldrar, att de gemensamt ska kunna utses till särskilt förordnade vårdnadshavare och att det ska finnas möjlighet till styvbarnsadoption. Det sistnämnda står faktiskt sex av riksdagens sju partier bakom. Genom den forskning som finns vet vi att barn i homosexuella familjer inte utvecklas sämre eller annorlunda och inte heller är mer utsatta för mobb- ning än barn i heterosexuella familjer. Resultaten är samstämmiga. All tillgänglig internationell forskning visar alltså att barn i homosexuella familjer mår bra. Det slogs senast fast av fyra ledande experter på om- rådet i DN Debatt för drygt en vecka sedan. Men det som kanske har väckt de starkaste reak- tionerna är internationella adoptioner. Det hävdas i debatten och i en del motioner att den som är interna- tionellt adopterad bär med sig ett annorlundaskap som i sig självt är krävande att hantera, och att då växa upp i en familj med föräldrar av samma kön skulle innebära ytterligare ett annorlundaskap. Men det kan resas flera invändningar mot det här resone- manget. Det går inte att dela upp mänskligheten i två kollektiva kategorier - dels en mindre kategori, där människorna främst karakteriseras av att de är homo- sexuella, dels en större kategori, där människorna främst karakteriseras av att de är heterosexuella. Och det går inte att säga att de i den sistnämnda kategorin i grunden är lika. Vissa heterosexuella kvinnor och män bär på betydligt fler annorlundaskap än vissa homosexuella och tvärtom, naturligtvis. Olikheterna går inte att addera på ett matematiskt sätt. Hur de utlandsadopterade barnen mår har skildrats i ett par TV-program, och av dem kan man lätt få intrycket att alla adoptivbarn mår dåligt. Så är natur- ligtvis inte fallet. I själva verket har de flesta ungdo- mar som har varit föremål för den här undersökning- en klarat sig mycket bra. Flera utlandsfödda barn som kommer till Sverige har minst en separation bakom sig. Vissa har varit på barnhem, där de fått ett minimum av stimulans och kärlek. Man kan förstå att sådana omständigheter sätter sina spår. Fru talman! Ett annat argument är att om Sverige tillåter att homosexuella par får prövas som adoptiv- föräldrar kommer givarländerna att stoppa all adop- tion till Sverige. Det vet vi faktiskt ingenting om. Enligt min och Vänsterpartiets mening ska inte andra länders fördomar styra den svenska lagstiftningen. Dessutom har jag svårt att förstå att den heterosexu- ella normen ska överordnas homosexuellas rättigheter att inte bli diskriminerade, dvs. att bli bedömda på precis samma sätt som heterosexuella par. Jag vill upplysa i och för sig redan upplysta per- soner om att det i flera delstater i USA redan är tillå- tet för homosexuella par att adoptera. Kanada är ock- så ett exempel. Storbritannien förbereder just nu en ändring av sin lagstiftning. I debatten hävdas också vikten av att barn så långt som möjligt bör ha rätt till identifikation med föräld- rar av båda könen. Med detta resonemang borde egentligen inte ensamstående ha rätt att bli prövade som adoptivföräldrar. Men dagens familjebildning ser ju inte ut som den gjorde för bara 20 år sedan. Det finns så många olika typer av familjebildningar, varav homosexuella är en. Jag menar att främst de barn som redan finns i homosexuella familjer måste få samhäl- lets erkännande och en juridisk bekräftelse på att de finns. Det är vår uppgift som politiker att värna om dessa barn. Regeringen är lite motsägelsefull, tycker jag, när de å ena sidan lägger fram ett förslag om att samkö- nade par ska kunna prövas som adoptivföräldrar och å andra sidan säger att det är viktigt att barnen har till- gång till manliga och kvinnliga förebilder utanför adoptionskretsen. Detta har Vänsterpartiet reagerat mot i en motion. Jag konstaterar att samtliga ledamöter i utskottet har förståelse för vår kritik. Därför skriver utskottet att uttalandena i propositionen inte får övertolkas. Ett barn har rätt till goda förebilder oavsett vilket kön förebilden har. Det ideala är naturligtvis att barnet har ett nätverk som består av både äldre och yngre män- niskor, såväl svenskfödda som utlandsfödda. Att då skriva kvinnliga och manliga är väldigt svårtolkat och kan lätt ge ett schabloniserat intryck av att kvinnan står vid spisen och mannen tar med sig ungarna på fotbollsmatch. Fru talman! Vänsterpartiet välkomnar alltså rege- ringens förslag i den del som gäller styvbarnsadop- tion, att homosexuella gemensamt ska kunna utses till särskilt förordnade vårdnadshavare, och få prövas för internationella adoptioner. Vi är också glada över att regeringen har för av- sikt att återkomma till riksdagen när det gäller assiste- rad befruktning på sjukhus, men vi tycker att det borde ha funnits med redan nu i förslaget, precis som kommittén också föreslog. Vi är lite otåliga på denna punkt. Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till re- servation nr 7. Med den lagstiftning som vi har i dag finns det ingen som helst möjlighet för samkönade par att få adoptera ett barn. Det är alldeles oavsett om paret besitter en unik kompetens. De har inte ens rätt att bli prövade. Det har däremot sexualförbrytare och andra våldsverkare. Det som ska bedömas när en fråga om adoption uppkommer är inte om barnet kommer att växa upp i den bästa av världar. Frågan som ska besvaras är om adoptanterna kan tillgodose barnets behov i tillräcklig utsträckning för att adoptionen kan sägas vara fören- lig med barnets bästa. Kan de inte det ska en adoption inte komma till stånd. Så är det för heterosexuella adoptanter i dag. Så kommer det att vara för homo- sexuella adoptanter också. Ett samhälle som sätter barnen i främsta rummet kan inte redan på förhand utesluta vissa föräldrar enbart på grund av deras sex- uella läggning. Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att rege- ringens proposition är ett resultat av ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Mil- jöpartiet. Jag känner det angeläget att tacka de social- demokratiska ledamöterna i utskottet. Tyvärr saknar vi Miljöpartiet där. Främst vill jag tacka vice ordfö- rande Marianne Carlström för det i mitt tycke utom- ordentligt goda och konstruktiva samarbete som vi har haft kring detta ärende. Jag känner också ett behov av att tacka lagutskot- tets kanslichef Lars Haglind och vår föredragande Helén Törnqvist som på ett mycket skickligt sätt har fått ihop detta betänkande. Tack så hemskt mycket!

Anf. 22 Christel Anderberg (M)
Fru talman! Ingen vuxen har rätt till barn. Där- emot har barn rätt till goda uppväxtvillkor. Adoption är ett löfte som staten ger till ett barn, inte bara om ett bättre liv utan om bästa tänkbara förutsättningar för det berörda barnet. Det unika vid adoption är att staten officiellt välsignar ett föräldra- skap och slår fast att en viss familjesituation är den bästa för ett barn. Det finns inte och ska inte finnas regler om vem som får sätta barn till världen, men när man aktivt förflyttar ett barn från sin kultur och sitt land för att ge det till en utvald familj är det ett an- svarstagande från statens sida som kräver stor öd- mjukhet och försiktighet. Frågan om registrerade partner ska ges rätten att prövas som adoptivföräldrar måste avgöras med ut- gångspunkt i vad som utgör barnets bästa och med fokusering på adoptivbarnens speciella förutsättning- ar. Det är inte en fråga om homosexuellas rättigheter. Det är en fråga om barns behov. Av FN:s barnkonvention följer att barnets bästa ska vara styrande för alla överväganden som rör ad- option. Inga andra intressen får sättas före eller ens anses lika viktiga som hänsynen till barnets bästa. Barnkonventionen slår också fast att om det råder minsta tvekan om vad som är barnets bästa ska för- siktighetsprincipen gälla. Den trista sanningen är att majoriteten av Sveriges riksdag i dag kommer att fatta ett beslut som får långtgående konsekvenser för tusentals värnlösa barn utan att egentligen ha en aning om vad som är adop- tivbarnens bästa och dessvärre utan att ha gjort ett seriöst försök att skaffa sig den kunskapen. Till grund för regeringens proposition ligger betänkandet från Kommittén om barn i homosexuella familjer som nöjt sig med att leverera ett beställningsverk. Den forskning som visar att adoptivbarn skulle möta större svårigheter i homosexuella familjer än i heterosexuella har kommittén valt att tona ned eller helt bortse ifrån. Betänkandet var inte enhälligt. Ex- perterna i kommittén hade allvarliga invändningar mot kommitténs förslag om homosexuellas rätt att prövas för internationella adoptioner. Nästan alla ur ett barnperspektiv tunga remissin- stanser som t.ex. Socialstyrelsen, Barnombudsman- nen, Statens nämnd för internationella adoptionsfrå- gor, NIA, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Psy- kologförbund, Forum för adopterade, Adoptionscent- rum, Riksförbundet för Barnens Rätt i Samhället, BRIS, och Rädda Barnen har avstyrkt kommitténs förslag. Kritiken går bl.a. ut på att förslaget helt utgår från ett vuxenperspektiv och inte från principen om barnets bästa. Regeringen har inte visat något intresse för de forskningsresultat och kliniska erfarenheter som finns. Den har också viftat bort den massiva kritiken från utredningens experter, många tunga remissin- stanser och Lagrådet. För regeringen har bara en sak gällt: ett kongressbeslut fattat med minsta möjliga majoritet om att homosexuella ska få adoptera. Sällan har vi skådat ett så tydligt exempel på att Socialdemokraterna prioriterar det politiskt korrekta framför barns bästa. Varje adoption börjar med en tragedi för barnet, nämligen separationen från de biologiska föräldrarna. Det är ett trauma som påverkar ett barn genom hela livet. Adopterade barns identitetsbyggande är därför mer komplicerat än andra barns. De allra flesta adop- tivbarn klarar sig bra, men de som inte gör det får ofta mycket allvarliga problem. Kunskapen om adoptioner och adoptivbarns ut- veckling är ännu ofullständig. Detta gäller särskilt adopterade barn i homosexuella familjer. Det saknas studier om viktiga delområden såsom familjebildning och utveckling av den sexuella identiteten. Den 6 mars i år redovisade docenten i barnpsyki- atri Frank Lindblad en studie som han genomfört tillsammans med två andra forskare. Enligt den studi- en är risken för självmordsförsök eller fullbordade självmord tre till fyra gånger högre för internationellt adopterade än för andra jämförbara grupper i Sverige. Ungefär samma överrisk gäller för psykisk sjukdom, allvarlig kriminalitet och drogmissbruk. Studien kull- kastar uttalanden i propositionen om att det inte finns någon överrisk för adopterade barn. Uppenbarligen finns det högre risk för adoptivbarn än för andra att drabbas av allvarliga psykologiska och psykosociala problem. Vi är skyldiga barnen att ta dessa rön på allvar när vi fattar beslut som rör deras framtid. Behandlingsinstitutionen Folåsa har specialiserat sig på att behandla utlandsadopterade problembarn. Erfarenheterna där, som vi i Lagkommittén har tagit del av under ett studiebesök, ger vid handen att de här barnens problembild kännetecknas av sorg efter sepa- rationen från de biologiska föräldrarna, anknytnings- svårigheter, språksvårigheter och annorlundaskap. Ovanpå de uppräknade riskfaktorerna skulle, en- ligt personalen på Folåsa, homosexuella föräldrar ytterligare förstärka annorlundaskapet. Då adoptiv- barnen redan nu har så stora problem borde det därför vara uteslutet att addera ytterligare riskfaktorer - man använder faktiskt ett så starkt ord som uteslutet. Ingen som har tagit del av de här forskningsre- sultaten och kliniska erfarenheterna kan med gott samvete hävda att man i dag röstar för regeringens förslag med barnens bästa för ögonen. På något ställe i propositionen medger regeringen att det faktiskt har visat sig att adopterade barn är mer sårbara än andra barn och att dessa därför enligt re- missinstanser inte borde utsättas för de ytterligare påfrestningar som det kan innebära att adopteras av homosexuella partner. Detta viftar regeringen sedan bort med att allt talar för att homosexuella föräldrar kan kompensera detta genom att tillgodose barnets särskilda behov av trygghet, kärlek och god omvård- nad. Vi moderater ifrågasätter i och för sig inte detta. Det är bara det att de problembarn som har studerats, t.ex. i Frank Lindblads studie, har föräldrar som ut- valts efter en noggrann prövning och som har höga ambitioner att ta hand om sitt adopterade barn på allra bästa sätt. De är enligt olika experter resursstarka personer, långt över genomsnittet för biologiska för- äldrar. Ändå räcker inte detta. Ändå uppstår det ofta mycket allvarliga problem. Vi moderater anser att det är utomordentligt vik- tigt för ett barn att få växa upp med både en mamma och en pappa eftersom adoptionen syftar till att ge barnet en ersättning för dess biologiska föräldrar. Regeringen instämmer visserligen i detta men säger att i den mån barnet inte växer upp med adoptivför- äldrar av båda könen får man se till att det har till- gång till en manlig respektive kvinnlig förebild ge- nom någon person utanför adoptionsrelationen. Detta resonemang kan vi inte acceptera. Adoptivbarnets särskilda behov måste naturligtvis kunna tillgodoses i dess omedelbara närhet, dvs. inom familjen. Regeringens förslag kommer också att leda till haltande rättsförhållanden internationellt sett eftersom Sverige kommer att stå isolerat i denna adop- tionsmöjlighet. Det går inte att bortse från attityder och kulturella skillnader i andra länder. Allt tyder på att givarländerna som en följd av den svenska lagänd- ringen helt kommer att avstå från att sända barn för adoption till Sverige. Det innebär att argumentet för dem som är för att låta registrerade partner utland- sadoptera att man härigenom ökar antalet presumtiva adoptivföräldrar faller. Resultatet blir i stället att de cirka tusen barn som nu årligen adopteras till Sverige blir kvar i slummen i Bogotá eller Bombay. Mot bakgrund av dessa ställningstaganden är vi inte nu beredda att stödja regeringens förslag att ge registrerade partner rätt att prövas som adoptivföräld- rar. Ett stort antal experter och remissinstanser, däri- bland Barnombudsmannen och BRIS, har påtalat att hela adoptionslagstiftningen behöver ses över och att några genomgripande förändringar inte bör vidtas förrän en sådan översyn har kommit till stånd. Vi moderater delar den uppfattningen. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 10. Vid avslag på reservation 2 yrkar jag att riksdagen under punkterna 3 och 11 fattar följande beslut: Under punkt 3: att riksdagen godkänner vad som anförs i motionerna 2001/02:L19 och 2001/02:L24 om avslag på propositionen såvitt avser internatio- nella adoptioner. Under punkt 11: att riksdagen dels godkänner att regeringen säger upp den europeiska konventionen om adoption av barn, dels antar regeringens förslag till a) lag om ändring i lagen (1994:1117) om regist- rerat partnerskap med den ändringen att 3 kap. 2 § erhåller i bilaga A som Mitt förslag betecknade lydel- se, b) lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag med den ändringen att 4 § första stycket och 4 § andra stycket erhåller i bilagan som Mitt förslag betecknade lydelse, c) lag om ändring i namnlagen med den ändringen att 2 § tredje stycket erhåller i bilagan som Mitt förslag betecknade lydel- se, d) lag om ändring i lagen om underhållsstöd, e) lag om ändring i lagen om inkomstgrundad ålder- spension med den ändringen att 3 kap. 13 § andra stycket erhåller i bilagan som Mitt förslag betecknade lydelse, dels antar det av utskottet i bilaga 3 framlag- da förslaget (lagförslag 2) till lag om ändring i lagen om homosexuella sambor. Därmed bifaller riksdagen delvis motion So495 yrkande 4 samt avslår motioner- na L226 yrkandena 1-3, L325 yrkandena 5 och 6, L327, L344, L357, L359 i denna del, L368, L371 yrkandena 20 och 22-24 och So495 yrkande 5. I bilaga A vad gäller lagen om registrerat part- nerskap är mitt förslag till lydelse av 3 kap. 2 § som följer: En registrerad partner får med den andra partnerns samtycke adoptera dennes biologiska barn om barnet har hemvist här i landet. I övrigt får registrerade part- ner varken gemensamt eller var för sig anta adoptiv- barn enligt 4 kap. föräldrabalken. När det gäller lagen om allmänna barnbidrag instämmer vi i regeringens förslag med undantag av sista meningen som bör lyda: "Är barnets föräldrar eller för barnet särskilt förordnade vårdnadshavare av samma kön, skall vad som sagts om barnets moder i stället gälla den biolo- giske föräldern eller, om de gör anmälan om det, adoptivföräldern." I 4 a § andra stycket instämmer vi med regeringen utom såvitt avser sista meningen som bör lyda: "Är personerna av samma kön, betalas flerbarnstillägget till den biologiske föräldern eller, om de gör anmälan om det, till adoptivföräldern." Vad gäller förslaget till lag om ändring i namnla- gen bör sista meningen erhålla följande lydelse: "Görs inte någon anmälan i fall som nu har sagts, förvärvar adoptivbarnet genom adoptionen adoptiv- moderns efternamn eller, om adoptivföräldrarna är av samma kön, det efternamn som den biologiske föräl- dern bär." Slutligen vad gäller förslaget till lag om ändring i lagen om inkomstgrundad ålderspension bör sista meningen i förhållande till regeringens text lyda: "Har ingen av föräldrarna något pensionsunderlag för det året eller har de lika högt underlag, skall det pen- sionsgrundande beloppet tillgodoräknas modern eller, om föräldrarna är av samma kön, den biologiske föräldern."

Anf. 23 Tanja Linderborg (V)
Fru talman! Låt mig först säga att jag helt delar Christel Anderbergs uppfattning att det är barnens behov och inte de homosexuellas rättigheter som ska sättas i främsta rummet. Det jag ändå hade hoppats på var att den här de- batten för barnens skull skulle ske på ett vuxet sätt. Jag blev mycket besviken över att Christel Anderberg raljerar och säger att detta skulle vara en typ av be- ställningsverk och att det skulle få långtgående kon- sekvenser för tusentals värnlösa barn. Jag skulle vilja få ett förtydligande. Jag uppfattade inte riktigt vad det får för konsekvenser för tusentals värnlösa barn. Det vi pratar om här är möjligheten att bli prövade. Jag skulle vara glad om Christel Ander- berg ville ta sig lite tid att utveckla vad hon menade.

Anf. 24 Christel Anderberg (M)
Fru talman! Vi är helt överens om att den här de- batten gäller barnens bästa, barnens behov och ingen- ting annat. Ändå får man konstatera att Tanja Linder- borg faktiskt inledde sitt anförande med att säga att det var de homosexuellas rättigheter som fick henne att börja motionera i denna fråga. Beställningsverk, ja, vi har fått klart för oss att den här kommittén dels hastades fram, den fick inte tid och möjlighet att utreda vissa viktiga frågor i botten utan det är fortfarande en massa lösa trådar i luften. Dels har man bortsett från mycket av den forskning som faktiskt finns, eller tonat ned den, eller också beslutat sig för att man inte vill avvakta sådan forskning som är på gång. Det kan man ju göra om alla inblandade parter ändå vet var kommittén bör landa. Det här är inte bara en kritik från oss moderater. Den kommer också från de experter som satt med i utredningen. Den kommer från många remissinstan- ser, och den har ofta framförts i den allmänna debat- ten. Det är inte någonting nytt här i dag. Det är klart att det beslut som vi fattar i dag får vittgående konsekvenser för många barn. Den mest omedelbara konsekvensen är väl att många barn som i dag kan adopteras av heterosexuella föräldrar i Sveri- ge inte kommer att kunna göra det under överskådlig framtid.

Anf. 25 Tanja Linderborg (V)
Fru talman! Jag hade uppskattat om Christel An- derberg hade lyssnat på det jag sade inledningsvis. Det var att det inte var de homosexuellas rättigheter som fick mig att engagera mig och motionera i den här frågan utan, precis som mina barn sade, att barn har rätt att komma till sjysta föräldrar och det oavsett dessa föräldrars sexuella läggning. Det var det jag sade och ingenting annat. Nu har Christel Anderberg redogjort för ett antal nya yrkanden som Christel Anderberg inte har tagit upp i utskottet, där vi haft möjlighet att behandla dem. Då kan man kanske fundera på att det också kan vara ett beställningsverk. Vad vet jag. Sedan pratar Christel Anderberg om de tusentals värnlösa barnen och slår på något sätt med stor säker- het fast att givarländerna inte kommer att vara intres- serade av att låta heterosexuella par i Sverige få ad- optera. Vad har Christel Anderberg för belägg för det egentligen? Det vet vi faktiskt ingenting om. Men Christel Anderberg kanske har belägg för det.

Anf. 26 Christel Anderberg (M)
Fru talman! Jag tycker precis som Tanja Linder- borgs döttrar och alla andra som deltar i den här de- batten att barn har rätt till sjysta föräldrar. Det är bara det att forskningen och de erfarenheter vi har av de problem och svårigheter som många adopterade barn har visar att det inte räcker med sjysta föräldrar. Många gånger har barnen problem med sig från tiden före adoptionen. Barnexperter, remissinstanser, alla som kan anses vara sakkunskap på det här området säger att utöver de riskfaktorer som utlandsadopterade barn har, ut- över det annorlundaskap som många upplever, kom- mer förhållandet att man inte har två föräldrar av olika kön som de flesta kompisar har utan två mam- mor eller två pappor. Det kommer att utgöra ytterliga- re en riskfaktor som barnen har att bära med sig. Det kommer att förstärka annorlundaskapet. I enlighet med försiktighetsprincipen som vi ju hyllar i många andra sammanhang måste vi ta dessa varningsklockor på allvar. Barnen har också rätt till att vi lagstiftare utgår från försiktighetsprincipen. Vad gäller givarländernas benägenhet att skicka barn till Sverige för adoption har det gjorts undersök- ningar av kommittén bland alla våra vanligaste gi- varländer. Det har visat sig att inget av dem är berett att i dag skicka barn till Sverige. Det här är också någonting som Lagrådet framhåller i sin kritik av förslaget.

Anf. 27 Alf Svensson (Kd)
Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 5. I sin regeringsförklaring efter valet 1998 sade statsministern: "Barnkonventionen skall efterlevas och alla relevanta politiska beslut skall analyseras utifrån hur de påverkar barnens situation." Det är ord som förpliktar. FN:s barnkonvention har naturligtvis barnens bästa som grundpelare. Justitieminister Thomas Bodström lovar i inled- ningen till Justitiedepartementets verksamhetsplan för år 2002 att "i all lagstiftning värna barnperspektivet". Bodström hävdar att regeringen levt upp till föresat- sen. Det är inte endast en grov överdrift, det är inte sant. Proposition 123, som går under namnet Part- nerskap och adoption, är enligt Kristdemokraternas uppfattning ett flagrant exempel på hur regeringen ogenerad sviker sina egna löften till barnen. I stället för att värna barnperspektivet bortser man helt från det. Det förlag som den socialdemokratiska partikon- gressen i fjol fattade beslut om, med minsta möjliga majoritet, går ut på att två personer av samma kön och som ingått partnerskap ska få rätt att gemensamt prövas som adoptivföräldrar. I dag får endast gifta personer prövas gemensamt. Alla andra vuxna får i dag prövas som adoptivföräldrar individuellt. Men, fru talman, det är faktiskt inte homosexuella perso- ners lämplighet eller olämplighet som föräldrar som den här debatten egentligen bör handla om. Adoption är inte till för att ge vuxna människor barn utan för att ge barn föräldrar. Ingen har rätt till barn, vare sig heterosexuella eller homosexuella par. Däremot har alla barn rätt till föräldrar. Varje barn har ju en biologisk mamma och en biologisk pappa. Olika omständigheter kan leda till att en eller båda föräldrarna försvinner ur barnets liv. Då är det sam- hällets skyldighet att så långt det står i dess makt medverka till att ge barnet en ersättning för dess bio- logiska föräldrar. Enligt Kristdemokraternas uppfattning ska en ad- option, som är det enda tillfälle då staten reglerar hur en familj ska se ut, innebära att det ursprungliga fa- miljeförhållandet i så hög utsträckning som möjligt efterliknas. Det är vår uppgift att fatta det beslut som är bäst ur barnets synvinkel. Riksdagen ska självfallet agera för barnens bästa. När jag hävdar denna ståndpunkt kallas jag för homofob av somliga - också i denna kammare. Jag kan utstå det tillsammans med många av mina parti- kamrater. Men om jag är homofob är också Socialsty- relsens ledning homofob, Rädda Barnen, Barnom- budsmannen, Forum för adopterade, Adoptionscent- rum, juridiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet. Christel Anderberg räknade upp flera betydelsefulla remissinstanser. De, liksom alla andra remissinstanser som har kunskap om barns förhållan- den, har motsatt sig att registrerade partner ges möj- lighet att prövas som adoptivföräldrar. Mot denna helt överväldigande sakkunskap står de remissinstanser som har tillstyrkt förslaget och som i flertalet fall har som huvuduppgift att värna vuxna homosexuellas intressen. Fru talman! Regeringen och de partier och leda- möter som stöder regeringens förslag sviker barnen och föresatsen att i all lagstiftning värna barnpers- pektivet. Varför över huvud taget remissbehandla ett förslag om man ändå inte tänker lyssna på den exper- tis man anlitar? Detta är faktiskt ett mycket oroande tecken i vår demokrati. Hur kunde den parlamentaris- ka utredningen om homosexuellas pars rätt att prövas för adoption så totalt köra över sina egna experter? Inte vare sig dessa eller remissinstanserna betyder tydligen något i en fråga som berör barn. Regeringen har i propositionen lagt in, som har nämnts här, ett nytt krav, nämligen att man ska för- säkra sig om att det finns en person av motsatt kön i barnets närhet. Regeringen medger således att ett barn behöver ha förebilder av båda könen. Det är natur- ligtvis ett belägg för att regeringen erkänner att två föräldrar av samma kön inte är tillräckligt för barnets utveckling. Men en förebild utanför familjen är givet- vis inte detsamma som en förälder. Könsidentifika- tion handlar inte enbart om att ha en förebild, det handlar om att ha en relation till denna förebild. Ingen kan garantera att en förebild finns till hands, men föräldraskap kan man inte avsäga sig. Naturligtvis går det inte att ersätta en pappa eller en mamma med en förebild. Fru talman! Adoption är en avgörande händelse i barndomen och följer den adopterade genom livet. Därför är adoptivbarnens utveckling och skapande av identitet svårare än för andra barn. Deras frågor inför livet är självfallet fler och annorlunda än för icke adopterade. Jag vädjar till Sveriges riksdag att se till att adoptivbarn ska slippa uppleva något som alla andra barn garanterat inte behöver uppleva, dvs. att få enbart två pappor eller enbart två mammor. Vi ledamöter av Sveriges riksdag har i dag att för- söka att sätta oss in i ett adopterat barns situation. Fru talman! När det gäller vårdnad, t.ex. efter skilsmässa, är det i gällande rätt ett primärt och mycket strängt krav att barn ska ha umgänge med både mamman och pappan - detta vare sig föräldrar- na lever tillsammans eller ej. Denna princip stryks under t.o.m. i situationer där den ene föräldern har misshandlat den andra eller begått andra brott. Hur får regeringen detta att hänga ihop? Enligt den speci- allag som nu ska stiftas är en förälder av det motsatta könet nästintill obehövlig, medan det i det andra fallet är nästintill en tvingande nödvändighet. Det är up- penbart att regeringen tillmötesgår en stark opinion bland vuxna. Det är en opinion som inte är beredd att sätta barnets bästa i främsta rummet. När regeringen faller till föga för den opinionen sviker man, enligt min bestämda uppfattning, barnen. Det handlar om att bryta ned fördomar, har det sagts. Det kan aldrig vara rimligt att använda barn som murbräckor för att bryta ned fördomar. FN:s barnkonvention föreskriver att om osäkerhet råder om lagstadganden eller andra åtgärder är till skada för barnet eller inte ska försiktighetsprincipen råda. Lagförslaget strider mot 1993 års Haagkonven- tion. Skulle förslagen i propositionen godtas av riks- dagen måste dessutom den europeiska konventionen om adoptioner från år 1967 frånträdas av Sverige. Det är något som regeringen själv kallar olämpligt men ändå tvingas föreslå. Nästan 100 % av barn som ad- opteras i Sverige kommer från andra länder. Inget av de länder varifrån barn nu adopteras accepterar tydli- gen partner av samma kön som adoptivföräldrar. I dag kan riksdagens beslut, som det är sagt här, om det sker i överensstämmelse med regeringens förslag, mycket väl komma att innebära att även de adoptio- ner som sker enligt nu gällande regler stoppas. Fru talman! Låt mig avslutningsvis upprepa: Ad- option är en avgörande händelse i barndomen som följer den adopterade livet igenom. För mig är det helt ofattbart om riksdagens majoritet vågar och vill ta på sig ansvaret att gå emot vad experter förordar och vad personer med lång erfarenhet tillsammans med barn som har problem med sin identitet också förordar. Att orda om att värna barnperspektivet och samtidigt rösta ja till regeringens förslag kan av oss kristdemokrater inte uppfattas som något annat än ett uppenbart falskspel. I detta anförande instämde tredje vice talman Ro- se-Marie Frebran, Erling Wälivaara, Gunilla Tjern- berg, Jan Erik Ågren, Ragnwi Marcelind, Ulf Björk- lund, Dan Kihlström, Ulla-Britt Hagström, Holger Gustafsson, Kjell Eldensjö, Ingemar Vänerlöv, Fanny Rizell, Rosita Runegrund, Annelie Enochson, Per Landgren, Lars Gustafsson, Ester Lindstedt-Staaf, Tuve Skånberg, Margareta Viklund, Kenneth Lantz, Chatrine Pålsson, Harald Bergström, Maria Larsson, Göran Hägglund, Sven Brus, Yvonne Andersson, Björn von der Esch, Jan Orrenius, Inger Strömbom, Ingvar Svensson, Mikael Oscarsson, Inger Davidson, Stefan Attefall, Rolf Åbjörnsson och Désirée Pethrus Engström (alla kd).

Anf. 28 Tanja Linderborg (V)
Fru talman! Jag vill också till Alf Svensson säga att jag är helt överens med honom om att det är bar- nens bästa som måste sättas i främsta rummet. Som mor och mormor tycker jag att det är så självklart att man inte ens ska behöva säga det i den här kamma- ren. Alf Svensson nämnde också värdet av att ha bio- logiska föräldrar. Jag tror också att det är en grund- förutsättning för väldigt många barn. Men tyvärr finns det alltför många barn i Sverige som inte har den ena föräldern närvarande, som helt enkelt bara är väck, och det är tragiskt. Jag tycker att ni pratar med kluven tunga, Alf Svensson. Om det är så att ni sätter barnens bästa i främsta rummet - och det tror jag är er utgångspunkt, men vi har skilda uppfattningar och har kommit till olika resultat - kan inte jag förstå varför ni vill för- vägra de barn som redan lever i homosexuella famil- jer samma rättsliga status som barn i heterosexuella familjer. Varför vill ni göra skillnad på de barnen? Är barn i homosexuella familjer mindre värda?

Anf. 29 Alf Svensson (Kd)
Herr talman! Barn är alltid lika mycket värda. Det är just därför vi har den hållning vi har. Alla barn ska få ha, som Tanja Linderborg uttrycker det, "sjysta" föräldrar. Och barn har rätt till en mamma och en pappa. För varje barn är det centralt, tror vi, att få ha det. Och det är "sjyst" att i lagstiftningshänseende försöka åstadkomma detta så långt man mäktar. Jag är lite förvånad över att Tanja Linderborg nu i det ena replikskiftet efter det andra stryker under att det är så självklart att vi ska se det ur barnens per- spektiv. Jag hörde ju Tanja Linderborgs tal, och det var väldigt inriktat på att det nu gäller att se till att homosexuella vuxna får samma rättigheter som hete- rosexuella. Jag säger då att ingen, vare sig homosexuella eller heterosexuella vuxna, har rätt till barn. Men jag lever kvar i den - jag höll på att säga självklara - föreställ- ningen att barn har rätt till föräldrar. Och barn har ju, om jag kan använda det uttrycket, a priori en mamma och en pappa. Vad vi nu ska bestämma här i dag är om det går lika bra med två mammor eller två pappor. Det är det vi ska bestämma. Vi ska vara barnens ställföreträdare. Vi ska fatta beslut som kommer att gälla för det en- skilda barnet livet ut. Då är jag förvånad över att så många i sina anfö- randen och i sin argumentering talar om diskrimine- ring mellan vuxna. Kanske är det så att om det ordet ska användas, ska det nyttjas mellan barn. Varför ska vissa barn ha det som andra inte ska ha, när vi ändå vet att varje barn egentligen ska ha en mamma och en pappa?

Anf. 30 Tanja Linderborg (V)
Herr talman! Jag tyckte inte att jag fick svar på min fråga - eller kanske delvis. Alf Svensson sade att alla barn är lika mycket värda. Jag delar den uppfatt- ningen. Alla barn är lika mycket värda. Men varför vill då Alf Svensson och Kristdemokraterna göra skillnad på de barn som i dag lever i homosexuella familjer? Varför vill de förvägra dem rätten att få samma juridiska status som barn i heterosexuella familjer? Alf Svensson nämnde också att vi nu är barnens ställföreträdare. Ja, det var vi också den gången vi avskaffade barnagan. Ibland måste vi ta på oss det ansvaret även som politiker. Jag tyckte mig ana att Alf Svensson också sade att mitt inledningsanförande byggde i huvudsak på ho- mosexuellas rättigheter. Än en gång - det går bra att läsa snabbprotokollet sedan - vill jag säga att min utgångspunkt har varit barnens bästa. Jag har sagt det nu vid tre tillfällen, och jag kan säga det igen. Det är barnens bästa som är utgångspunkten. Det som skiljer mig från Alf Svensson är att jag tror att homosexuella par kan vara väl så goda föräld- rar som heterosexuella par. I det här fallet handlar det om att bli prövad, inte om en automatisk rätt att få bli adoptivförälder. Däremot handlar det om att man ska kunna få bli prövad. Det förtjänar att upprepas gång efter annan, eftersom det i debatten talas lite slarvigt om att homosexuella har rätt att få bli adoptivföräld- rar.

Anf. 31 Alf Svensson (Kd)
Herr talman! Då blev det sagt, när Tanja Linder- borg nu sade att hon tror att homosexuella föräldrar kan vara väl så goda föräldrar som heterosexuella. Det är alltså just det perspektivet som hon har fastnat i. Jag säger att barnet har en mamma och en pappa, och jag tycker att det är den mest självklara sak i världen att lagstiftaren ska försöka se till - när nu detta av någon anledning inte existerar för det enskil- da barnet - att fatta ett beslut som kommer så nära detta biologiska faktum som möjligt. Då säger alltså Tanja Linderborg att hon tror att heterosexuella föräldrar inte alltid är lika bra som homosexuella föräldrar. Det är ju det som är fel per- spektiv. Det är just för att ni har fastnat i det perspek- tivet som ni för dessa resonemang. Ordet "diskriminering" har ni låst till relationerna mellan vuxna. Jag har inte någon gång hört represen- tanter för er som säger ja till regeringens förslag tala om att det kanske är en diskriminering att förmena ett barn, eller si och så många, nu och då, rätten att få ha både en mamma och en pappa när alla andra har det. Varför kommer begreppet "diskriminering" aldrig in i det sammanhanget? Sedan hörde jag också - det kommer att stå i snabbprotokollet - Tanja Linderborg tala om länder som inte skulle ställa upp på att Sverige adopterar barn. Hon kallade det "andra länders fördomar". Det är alltså en fördom att leva med den inställning som vi har, att ett barn har rätt till både en mamma och en pappa. Det är slutledningen av vad Tanja Linderborg sade, hur mycket hon än försöker le åt det från sin bänk. (Applåder)

Anf. 32 Agne Hansson (C)
Herr talman! Lagutskottets majoritet ställer sig bakom regeringens förslag att registrerade partner, förutsatt att de har fyllt 25 år, ska ges möjlighet att prövas som adoptivföräldrar. I Centerpartiets parti- motion föreslår vi att alla som har uppnått myndig ålder ska få denna rätt. Det finns, som vi ser det, ingen anledning att frångå myndighetsåldern när det gäller adoption. Det är ett föråldrat synsätt att tro att myndiga per- soner inte anses mogna att fostra barn. Barn mår bra av att ha unga föräldrar. Det bör snarare uppmuntras än förhindras. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till min reservation nr 11 under punkt 17 i betänkandet som innebär att regeringen bör ta initiativ till en änd- ring av lagen så att alla myndiga personer har rätt att prövas för adoption. I övriga 16 punkter ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag. Herr talman! När lagutskottet 1999 genom ett till- kännagivande begärde hos regeringen att adoptions- lagstiftningen skulle ses över var det mot bakgrund av att tiotusentals barn lever i en otillfredsställande rättslig situation. Det rör framför allt barn till biolo- giska föräldrar som lever i partnerskapsförhållanden. Barn i sådana situationer har ingen juridisk trygghet vare sig ekonomiskt, socialt eller rättsligt. Det kan inte vara till ett barns fördel. Utifrån grundsynen att det är barnens bästa som ska vägleda vår lagstiftning kom denna utredning till stånd, och förslag ligger nu om att dessa barn får sin rättsliga trygghet klarlagd. Det är bra. Frågan om partnerskap och adoption har diskute- rats länge och intensivt. Det är inte alltid lätta avgö- randen. Det är med ödmjukhet som jag har nalkats mitt ställningstagande. För mig har följande principer varit vägledande. Det gäller också Centerpartiets ställningstagande i den här frågan. För det första är det barnens bästa som ska prägla utformningen av adoptionslagstiftningen. Då är det inte i första hand vuxna som har rätt till barn, utan det är barnens behov och uppväxtmöjligheter som ska gälla vid bedömningen av en adoptionssituation. För det andra är utgångspunkten alla människors lika rätt och värde. Då är det svårt att undvika diskri- minering om man inte låter alla få bli prövade som adoptivföräldrar oavsett kön, sexuell läggning eller vad det nu kan vara. Jag tycker att man rätt snart kommer till den slutsats som både utredningen och utskottets majoritet har dragit, nämligen att alla ska få bli prövade om de är lämpliga som adoptivföräldrar. Men det innebär inte att man med automatik kan få bli adoptivförälder vare sig man är heterosexuell eller homosexuell. Jag kan ha respekt för dem som tycker att det är svårt att ta ställning i denna fråga och att inte alla kommer till den slutsats som utskottets majoritet gör. Men jag tar mycket illa vid mig när vissa i debatten framställer det som om de har monopol på samveten och samvetsfrågor och tror att det bara de som är emot som kan avgöra vad som är barnens bästa i alla situationer. Det låter precis som om vi som är för förslaget skulle tvingas rösta mot vår övertygelse och gör det för att vi struntar i barnens bästa, sviker bar- nen och är fullständigt samvetslösa. Så är det ju inte. Jag anser att det förslag som ligger är till fördel för barnens bästa, annars skulle jag aldrig rösta för det. Men jag dömer inte ut dem som röstar emot som samvetslösa. Jag är övertygad om att detta är rätt, men jag dömer inte ut dem som är emot som mani- pulerade mot sin vilja vare sig av någon lobbyorgani- sation eller av någon partipiska. Jag har vägt argu- menten och kommit till den slutsats jag gjort. Låt mig ta ett exempel utifrån bilden om barnens bästa. Det råder faktiskt enighet en bit på vägen mot den punkt där majoriteten landar i betänkandet. Samtliga utskottets ledamöter anser att det finns skäl att över- väga en ordning som innebär att homosexuella par ska kunna bli prövade som vårdnadshavare i de fall då ett barn vuxit upp med sin biologiska förälders partner och den biologiske föräldern avlider eller av annat synnerligt skäl inte kan ha vårdnaden om bar- net. Den möjligheten finns ju för övrigt redan i dag. Att bara överväga är möjligen ett steg bakåt på vägen. Men om man stannar där och inte accepterar ad- option i en sådan situation, är barnet fortfarande lika rättslöst som det är i dag. Det har ingen juridisk rätt till trygghet ekonomiskt, socialt eller rättsligt. De barn som lever med två vårdnadshavare som är ho- mosexuella blir alltså, med motståndarnas argument, utsatta gentemot kamrater på samma sätt som de barn som lever i ett adoptionsförhållande med sina homo- sexuella föräldrar eller adoptivföräldrar blir. Att neka dessa barn till homosexuella vårdnadshavare deras fulla rättsliga trygghet anser jag inte vara till barnens bästa. Varför ska ett barn som har ett homosexuellt par som vårdnadshavare inte ha samma rättigheter som ett adoptivbarn? Det kan jag inte förstå. Något mer inkonsekvent har jag svårt att tänka mig. Herr talman! Tiderna förändras, och ibland går det snabbt. Jag tror inte att någon som deltog i debatten i denna kammare när vi för fyra år sedan diskuterade initiativet till utredningen, då bedömde att vi skulle hamna där vi är nu med slutresultatet. Attityder för- ändras, och förhållningssätt ändras. Det är skönt att veta, men det kan vara jobbigt att ompröva. Till viss del handlar det om skillnader i synen mellan genera- tioner. Därvid har jag alltid haft stor lyhördhet för de yngre generationerna. De är framtiden, och det är hoppfullt. Låt mig i det sammanhanget kommentera de far- hågor som rests mot förslaget om att barn som växer upp i homosexuella familjer skulle vara särskilt ut- satta gentemot sina kamrater och sin omgivning, särskilt barn som adderar ytterligare ett annorlun- daskap till något annat. Med det fördomsfria förhåll- ningssätt som den yngre generationen har till homo- sexuella kommer detta, i det fall det nu är ett pro- blem, att bli allt mindre och försvinna i framtiden i takt med att detta förhållningssätt gentemot homo- sexualitet anammas mer och mer av gemene man. Även det talar för att beslutet nu bygger för framti- den. Samma sak gäller beträffande farhågorna som re- ses för att de internationella adoptionerna ska upphö- ra. Även här tror jag att attityder i många länder till homosexuella och homosexuellas förhållande till barn håller på att förändras i positiv riktning, vilket inne- bär att såväl nya som gamla länder inom en snar framtid kan bli aktuella som ursprungsländer. För övrigt har ju enbart ett av 17 ursprungsländer sagt definitivt nej till partnerskapsadoptioner. Herr talman! Det är dags att gå till beslut i en frå- ga som debatterats mycket. Det är dags att ge rätt- strygghet åt tiotusentals barn som i dag inte har den tryggheten. Det är mindre dramatiskt än vad många försöker göra det till. Det är ett beslut i tiden.

Anf. 33 Alf Svensson (Kd)
Fru talman! Agne Hansson och Centerpartiet har självfallet sin fulla rätt att ha vilken uppfattning som helst i den här frågan. Men han får faktiskt finna sig i att en del av oss är mycket förvånade över att just Centerpartiet har tagit den här ställningen. Jag vill ställa ett par frågor till Agne Hansson. Agne Hansson sade att det är barnperspektivet som ska gälla. Om barnperspektivet ska anläggas på varje fråga, och inte minst i det här sammanhanget, på vilka grunder anser Agne Hansson och Centerpartiet att man är bättre på att bedöma barnperspektivet än vad Socialstyrelsen, BRIS, Barnombudsmannen, Rädda Barnen, Svenska Läkaresällskapet, Psykolog- förbundet och andra är? Vad är det som gör att Agne Hansson och Centerpartiet menar att ni begriper det här bättre än dessa, som jag ser det, professionella instanserna som sagt sitt? Sedan talade Agne Hansson också en hel del om den rättsliga tryggheten. Varför agiterar inte Agne Hansson för att barn till sambopar också ska åtnjuta den här juridiska rättigheten?

Anf. 34 Agne Hansson (C)
Herr talman! Jag tackar naturligtvis för att Alf Svensson är så generös att han i ett demokratiskt land tillåter mig och mitt parti att ha en speciell uppfatt- ning i en politisk fråga. Den friheten tar vi oss dock utan Alf Svenssons tillåtelse. Vi har inte sagt att vi är bättre experter på att be- döma det här. Vad vi har sagt är att vi vill tillåta ex- perterna att pröva allas lämplighet att bli föräldrar med barnets bästa för ögonen. Det är inte vi som genom det här beslutet bedömer detta utan det ska göras vid varje prövning. Men vi har också sagt att i och med att man gör detta lagligt minskar man trycket på och utanförska- pet för de barn som i dag lever i en situation utan både en mamma och en pappa. Och jag kan inte för- stå, Alf Svensson, varför man ska utlämna de barn vars ena förälder, pappa eller mamma, har dött till att i framtiden ha bara en förälder. Kd säger ju nej till anhörigadoption. Ska inte dessa barn ha rätt till två föräldrar när en förälder har dött? Det är väl att dis- kriminera barn. Vad gäller sambopar vet jag inte var någonstans vi har sagt att ett sambopar inte ska ha möjlighet att ge barnen samma rättstrygghet som heterosexuella föräldrar.

Anf. 35 Alf Svensson (Kd)
Herr talman! Det är ju ändå så att sambopar inte har rätt att prövas för adoption. Det torde Agne Hans- son vara väl underkunnig om. Vad avser anhörigadoption är det så att varje barn i regel utöver sin pappa eller sin mamma har en släkt, vilket man inte helt ska bortse från. Det är därför som vi talar om att en vårdnad kan bli möjlig. Jag tror inte alls att det är så enkelt som Agne Hansson vill göra gällande att det är att sätta sig in i varje enskilt barns situation och låta vuxna bestämma. Det må vidare ursäktas att jag tycker att jag fick en ganska dålig fint när jag frågade varför Agne Hansson och Centerpartiet är bättre på att bedöma barnperspektivet än de instatnser som jag räknade upp. Agne Hansson säger att man ska tillåta experter- na att bestämma med barnets bästa för ögonen. Ja, det sker i så fall sedan beslutet om homosexuellas rätt att prövas har fattats här. Det är klart att det då måste göras någon undersökning och urskillning. Så har det alltid varit, och så måste det alltid vara. Men det var inte om det som experterna ska göra då som jag ställ- de frågan.

Anf. 36 Agne Hansson (C)
Herr talman! Om Alf Svensson nu har så stor tro på experters bedömning, varför är han då så rädd för att låta dem få bedöma och pröva allas rätt till adop- tivföräldrar? Det är ju det som det nu gäller. Med det beslut som vi nu tar kan ingen kräva eller ha rätt till en adoption, utan det ska ske en prövning. Varför, Alf Svensson, är man inom kd då så rädd för att låta ex- perterna få pröva detta fullt ut? Och vidare: Det är därför att sambopar i dag inte har möjligheten att få prövas som vi accepterar den lilla lagändring som krävs för att de ska få prövas.

Anf. 37 Marianne Carlström (S)
Herr talman! Jag vill inleda med en kort berättelse om en alldeles vanlig kvinna i dagens Sverige. Maria heter hon, och här är hennes historia. Jag vet inte när jag bestämde mig för att jag ville ha barn, säger Maria. Jag tror att det var när den himlastormande lyckan över att ha hittat kärleken hos en annan kvinna hade lagt sig och blivit vardag som tankarna växte fram. Min längtan efter ett barn fick då på allvar en plats i mitt hjärta. Jag minns att det tog ganska lång tid för tankarna att mogna fram till något konkret. Olika alternativ fick efter hand läggas åt sidan. Jag levde ju med en kvinna, och trots att vårt förhållande var stabilt och kärleksfullt gillades det inte av samhället i ett barn- perspektiv. Som adoptivförälder eller fosterförälder skulle jag direkt underkännas av samhället; det visste jag om, avslutar Maria. Att få barn är en naturlig längtan hos de flesta människor, oavsett sexuell läggning. En viktig fråga är hur vi skapar ett samhälle som gör att varje litet barn och varje familj kan leva trygga och harmoniska liv. Som lagstiftare måste vi politiker alltid prioritera barnens behov. Lagarna ska vara en stabil grund som skyddar våra barn emotionellt, socialt och ekono- miskt. Efter att ha suttit här och lyssnat på tidigare inlägg tycker jag att det är viktigt att vi inte träter om vilket parti som är mest barnvänligt eller tävlar om vem som är bäst skickad att stå upp för barnens rättigheter. Jag tror nämligen att alla vi som deltar i den här de- batten brinner för ett barnvänligt samhälle, där varje liten parvel känner sig önskad och älskad, och för ett Sverige präglat av medmänsklighet och respekt för människovärdet. Det är en självklarhet att människor ska behandlas likvärdigt i vårt land. Ingen ska behöva leva under förtryck, diskriminering, rädsla eller fruktan därför att hon eller han upplevs som annorlunda och inte passar in i gängse mallar. Dagens debatt handlar om homosexuellas föräld- raskap, men inte enbart om detta. Debatten handlar lika mycket om respekt för varandra. Den blir en slags värdemätare på vår människosyn och ett test på om vi är beredda och villiga att ta striden mot de förtryckande normerna. Herr talman! Familjer svarar i dag för ett spän- nande och mångfasetterat spektrum av olikheter: gemensamma barn, hennes och hans barn, extramor- mor, morfar, låtsatsfarfar, ensamhushåll, heterosexu- ella familjer och homosexuella familjer. Människor är i dag friare att leva i olika former, och ofta fungerar detta bra. Det brukar det göra när människor tillåts att leva på det sätt som de tycker passar dem bäst, utan att de skuldbeläggs därför att de inte har lust eller inte kan eller inte vill leva efter en viss schablon. Det är det som är frihet. Barn behöver trygga och goda föräldrar, men barns familjer kan se olika ut. Detta innebär bl.a. att de som önskar bli adoptivföräldrar ska prövas på samma villkor. Det inbegriper även par som lever i en homosexuell relation. Herr talman! Vid behandlingen av lagutskottets betänkande Partnerskap och adoption, m.m. ska jag först och främst koncentrera mig på frågorna kring internationell adoption. Utskottsmajoriteten föreslår ändrad lagstiftning på flera punkter, nämligen dels när det gäller reglerna kring styvbarnsadoption, dels när det gäller homo- sexuella pars möjlighet att gemensamt utses till sär- skilt förordnade vårdnadshavare. Detta avsnitt kom- mer min partikollega Raimo Pärssinen att ta upp i sitt anförande. Den tuffaste debatten har handlat om internatio- nella adoptioner. Innan jag går in på detta ämne vill jag en gång för alla slå fast att ingenting talar för att förmågan att älska och vägleda ett barn sitter i den sexuella läggningen. Det känns lite onödigt att behöva säga detta. Det borde vara en självklarhet, men med tanke på hur osaklig och ibland smutsig den offentliga debatten har varit vill jag ändå klarlägga detta. Jag vill också betona att regeringens förslag handlar om prövning och ingenting annat. Att prövas innebär ingen rätt för registrerade partner att få ad- optera, lika lite som det innebär för makar. Men den stora orättvisan handlar om att ett homo- sexuellt par som lever ihop i ett stabilt partnerskap inte ens får ansöka om att bli prövade. Lagen har automatiskt och på förhand dömt ut en hel grupp människor. Alla adoptioner föregås av en mycket noggrann och grundlig prövning. Att adoptera ett barn är en lång och utdragen procedur, och det kan och ska bara ske om det är till gagn för barnets bästa. Självklart ska detta ske varsamt och försiktigt. Adopterade barn är barn som en gång har övergi- vits, barn som kanske lämnats på ett barnhem eller lagts vid en vägkant. Det är barn som måste få en ny chans i livet. För dessa barns skull - inte för de vux- nas - måste adoptionsprövningen alltid ske på indi- vidnivå. Om det inte är uppenbart att paret är det bästa alternativet för barnet godkänns inte adoptio- nen. Det är faktiskt inte mer dramatiskt än så. När diskussioner förs om internationella adoptio- ner för homosexuella par är det främst två huvudin- vändningar som man brukar använda. 1. Givarländerna skulle reagera så negativt på en lagändring att även heterosexuella svenskars möj- ligheter till adoption skulle hotas. 2. Eftersom inget givarland är berett att adoptera barn till en homosexuell familj skulle en lagänd- ring vara ett slag i luften. Visst, det är mycket som tyder på att de flesta ur- sprungsländer och adoptionsorganisationer inled- ningsvis inte kommer att medverka till att låta regist- rerade partner adoptera. Lagrådet har uttalat att det inom överskådlig framtid kan bli svårt för homosexu- ella att kunna få adoptera från utlandet, men lagrådet har inga lagtekniska invändningar eller skäl för att avstyrka förslaget. Att givarländer inte vill medverka till att låta registrerade partner adoptera ska vi givet- vis respektera. Men samtidigt ska vi arbeta för att bilda opinion och bryta ned de fördomar mot homo- sexualitet som finns såväl i andra länder som här hemma. Svensk lagstiftning kan inte bygga på andra län- ders värderingar. Vi måste själva bestämma om vi tillåter lagar som diskriminerar eller inte. Utskotts- majoriteten anser att svenska lagar under inga om- ständigheter får bygga på att legitimera fördomar. Det finns alltså starka skäl för att ändra en lagstiftning som upplevs som en kollektiv diskriminering. Dess- utom växer öppenheten och acceptansen för homo- sexuella och homosexualitet hela tiden. Givarländer- nas negativa inställning är inte given en gång för alla. Farhågorna att möjligheten för registrerade partner att adoptera skulle äventyra svenska makars möjlighet att adoptera är enligt utskottsmajoritetens mening dåligt underbyggda. Ursprungsländerna har tillfrågats, och bara ett land, Lettland, har svarat att det finns en risk för en sådan utveckling. Och så till den kanske viktigaste frågan, som många oroar sig för: att barn som adopteras till ho- mosexuella familjer skulle fara illa. All tillgänglig internationell forskning visar att barn i homosexuella familjer mår bra. De är inte annorlunda än andra barn. Givetvis välkomnar vi mer forskning om adopterade barn. En adoption är en mycket stor omvälvning i ett barns liv, och det ska vi ta på allvar, men det är en stor förändring oavsett om adoptionsföräldrarna är homosexuella eller heterosexuella. Den forskning som finns är entydig: Det finns ingen skillnad mellan homosexuella och heterosexuella föräldrar när det gäller deras förmåga att ge barnen god omsorg och omvårdnad. Vi måste kunna stå för att det är våra personliga förutsättningar och upplevelser av livet, inte vår sexuella läggning, som avgör hur vi fungerar som föräldrar. Herr talman! För att de föreslagna lagändringarna om adoption ska kunna genomföras föreslås att 1967 års konvention om adoption sägs upp. Konventionen syftar till att utjämna olikheterna mellan staternas adoptionsregler och att tillgodose barnens bästa. Den har bara undertecknats av 16 länder. Flera skäl talar för att denna konvention ska sägas upp. Redan före tillträdet hade Sverige regler om adoption som i hu- vudsak stämde med konventionen. Hänsynen till barnens bästa kommer därför inte att äventyras. Ett annat skäl är att konventionen är gammal. Många av Europas länder står utanför den. Den har alltså inte så stor betydelse som tanken var när den avtalades. Haagkonventionen antogs 1993, och närmare 40 länder har anslutit sig. Den gäller som lag i Sverige. Konventionen syftar till att stärka barnens rättsskydd vid internationella adoptioner. Tanken är att anslutna stater ska samarbeta så att både ursprungsland och mottagarland ansvarar för att adoptioner genomförs till barnens bästa. Konventionen omfattar inte regist- rerade partner. Av uttalanden i samband med att kon- ventionen antogs framgår att man inte ansåg att den skulle begränsa konventionsstaternas möjlighet att ha egna bestämmelser om vilka som ska godtas som adoptanter. Det finns alltså inget hinder mot att bestämmelser införs som ger registrerade partner möjlighet att ad- optera barn. Sådana adoptioner kommer visserligen inte att omfattas av konventionen, men svenska regler om adoption innebär att barnen ändå har samma rättsliga skydd. Herr talman! Det är inte vår uppgift att använda lagen för att upprätthålla ålderdomliga värderingar. Som medmänniskor och politiker måste vi se till verkligheten. Det handlar om att bejaka och uppmunt- ra kärleksfulla och trygga familjebildningar. Bara så kan vi bygga det bästa samhället för våra barn. Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos, Anita Johansson, Cinnika Beiming, Anders Berglöv, Laila Bjurling, Hillevi Larsson, Karin Jeppsson, Pär Axel Sahlberg, Anders Bengtsson, Märta Johansson, Nils-Erik Söderqvist, Christina Nenes, Marina Pet- tersson, Monica Green, Mariann Ytterberg, Paavo Vallius, Raimo Pärssinen, Lars Lilja och Rune Berg- lund (alla s), Tasso Stafilidis och Tanja Linderborg (båda v), Kia Andreasson (mp) och Ulf Nilsson (fp).

Anf. 38 Christel Anderberg (M)
Herr talman! Redan efter de första meningarna som Marianne Carlström yttrade var det alldeles klart att det var vuxenperspektivet som har styrt henne i hela den här frågan. Det var omsorgen om Maria och hennes längan efter barn. Trots detta måste jag ändå få ställa frågan: Hur kunde Marianne Carlström, som var ledamot i Kom- mittén om barn i homosexuella familjer, så totalt bortse ifrån och köra över kommitténs egna experter? Hur kan Marianne Carlström stå här och säga att det inte finns någonting som talar för att en sådan här lagändring skulle kunna leda till en sämre situation för barnen? Tycker Marianne Carlström att ni politi- ker är bättre på att bedöma det än Sveriges samlade barnexpertis? Är det som era egna experter skriver i en artikel på Brännpunkt den 13 mars i år, under rubriken Går partiet före barnen? De skriver att beslutet kan leda till omfattande, skadliga konsekvenser för barn. Vida- re skriver de: "Så länge forskningen är så begränsad måste en försiktighetsprincip råda. Det handlar om sårbara barn. Vi får inte utsätta dem för experiment." Detta sade era egna experter i kommittén. Hur kan ni helt bortse från det?

Anf. 39 Marianne Carlström (S)
Herr talman! Jag vill gärna börja med vuxenpers- pektivet. Det är synd att Christel Anderberg inte lyss- nar ordentligt och drar så underliga slutsatser. Jag tycker att det är helt självklart att barnens bästa är det som har legat till grund. Det kan bara jag veta, som faktiskt har sysslat med frågan i tre år. Att tala om för andra att de inte tänker på barnens bästa - vad är det som gör att Christel Anderberg tror att hon är bättre än jag på att tolka vad som är barnens bästa? Visst har jag suttit i utredningen. Jag har lyssnat på dem som är experter på barn. Tyvärr finns det inga som är experter på barn i homosexuella familjer. Den forskning som vi har tagit del av visar att homosexu- ella är precis lika bra föräldrar som heterosexuella. Det tycker jag är en bra grund. Moderaterna pratar hela tiden, i EU-sammanhang, om att allting ska prövas på individuell nivå. Men här vill man ta ett kollektivt beslut. Här ska man utesluta en hel grupp från att ens få prövas för adoption. Jag tror inte att alla homosexuella är lämpliga som föräldrar. Jag tror inte heller att alla heterosexuella är det. Men alla har rätt till en noggrann prövning. England har just nu på gång ett beslut om adop- tion för homosexuella. Det är märkligt att NIA:s motsvarighet där i stället säger: Äntligen, nu får vi tillräckligt med föräldrar till barn som verkligen be- höver ett gott hem. Reaktionerna är lite olika. Jag hävdar med bestämdhet att det är barnens bästa som ligger till grund för vårt ställningstagande.

Anf. 40 Christel Anderberg (M)
Herr talman! Jo, jag har förstått att Marianne Carlström hävdar det. Men jag undrar på vilken grund. Jag fick inte svar på min fråga: Hur kan ni totalt bortse från vad era egna experter i kommittén kom fram till? Tycker inte Marianne Carlström att det som har kommit fram om de problem som många adoptivbarn har måste leda oss till slutsatsen att det inte är alldeles självklart att det beslut som vi kom- mer att fatta i dag är till barnens bästa? Enligt barn- konventionen måste försiktighetsprincipen råda i ett sådant läge. Nu ska vi säga upp den europeiska adoptionskon- ventionen. Blir nästa steg att vi också ska säga upp FN:s barnkonvention, Marianne Carlström? Vi har skrivit under den. Där finns försiktighetsprincipen fastlagd. Den tänker ni nu inte leva upp till. Då måste den rimliga konsekvensen bli att vi inte kan stå kvar som undertecknare av FN:s barnkonvention heller. Jag är lite förvånad över att höra det från ett parti med traditioner från Olof Palmes tid. Att säga upp kon- ventioner eller kringgå dem på detta sätt borde inte ligga i era traditioner. Jag har inte sagt att jag vet bättre än någon annan vad som är barnets bästa. Men jag undrar hur Mari- anne Carlström så säkert kan hävda det, emot landets samlade barnexpertis. När det gäller genmanipulerade organismer och strålning från radiomaster har vi kommit överens om att vi måste hylla försiktighetsprincipen. Varför har inte också barn rätt att bli omfattade av försiktighets- principen?

Anf. 41 Marianne Carlström (S)
Herr talman! Det har pågått en debatt om adop- tionsfrågan under våren. Det har varit några TV- program, och jag har sett dem. Jag vet att det finns adopterade barn som mår dåligt. Men jag känner också många barn som är adopterade som inte mår dåligt. De bor väl hos bra familjer eller också är det något annat som gör att de har det bra. Vi hade i ut- redningen kontakt med många som tycker att det är helt okej, alltså barn som är adopterade. När jag ser de riktiga eländesprogrammen undrar jag snarare varför man inte föreslår att internationella adoptioner ska upphöra. Varför är det bara de homosexuella som ska uteslutas, inte heterosexuella? Vi har ju kommit fram till att homosexuella är lika bra föräldrar som heterosexuella. Det går liksom inte ihop för mig. De experter som vi hade tyckte att det var helt okej med närståendeadoptioner. Det går inte ihop för oss, om vi säger till barn som skulle bli adopterade av närstående att det är okej att de bor i en homosexuell familj men att det inte är okej att andra homosexuella får adoptera. Christel Anderberg påstod i debatten att det här är ett beställningsverk. I så fall vill jag nog säga att regeringen tog en risk när de tillsatte både Raimo och mig i utredningen. Vi hade ingen insikt i frågorna innan. Vi hade inte sysslat med dem och visste inte vad vi tyckte, då. Det växte fram under arbetet till- sammans med experter och andra. Men vi gjorde mot slutet en annan bedömning just när det gäller interna- tionella adoptioner. Jag är övertygad om att vi är på rätt väg. Homo- sexuella ska ha rätt att bli prövade.

Anf. 42 Alf Svensson (Kd)
Herr talman! Uttrycket "ur barnens perspektiv" återkommer i varje anförande. Det är inte så konstigt. Marianne Carlström talade om barnens perspektiv för att sedan, några meningar längre ned, tala om att människor ska behandlas likvärdigt. Men då är det ju de vuxnas perspektiv. Om barn ska behandlas likvär- digt kan jag inte tro någonting annat än att man ska eftersträva att varje barn får en mamma och en pappa, som man har i förstone, biologiskt. Jag skulle vilja ställa frågan till Marianne Carl- ström: Anser Marianne Carlström att det är en fördom att tycka att varje barn har rätt till en mamma och en pappa? Ordet fördom används av och till. Är vi för- domsfulla, som tycker att det är rimligt att uttrycka att varje barn har rätt till en mamma och en pappa? Vi får en del litteratur och skrivningar oss till handa i sådana här sammanhang. Jag ska citera vad en Madeleine Matwejeff, svenskadopterad och dokto- rand, har uttryckt. Hon säger så här: "Varje barn har ett genuint behov av, oavsett det är adopterat eller ej, att ha en mamma och en pappa. De olika könen spelar olika roller i barnets liv. Därför är en mamma och pappa aldrig utbytbara mot två mammor eller två pappor." Marianne Carlström använde uttrycket "ålderdomliga värderingar" Är detta en ålderdomlig värdering, enligt Marianne Carlströms sätt att värde- ra?

Anf. 43 Marianne Carlström (S)
Herr talman! Alla barn har ju en mamma och pap- pa från början. Tyvärr ser världen inte ut så i dag - och har egentligen aldrig gjort det - att det är bara kärnfamiljen som gäller. Jag tycker att det är samhällets uppgift att se till att alla barn har ett gott hem, att man har bra vuxen- kontakter. Det är det som propositionen och betän- kandet uttrycker. Vi vet att det har räddat många barn som har besvärliga familjeförhållanden, att de har bra vuxenkontakter. Jag tycker inte att det är något pro- blem. Vilka som har fördomar och inte är inte så lätt att uttrycka. Jag har ingen anledning att bedöma Alf Svenssons åsikter. De får stå för honom. Jag tycker att det är viktigt att man inte diskriminerar. Precis lika viktigt som barnens rättigheter är det att man inte diskriminerar vissa grupper, att man inte behandlar människor som ett kollektiv och att man ger dem möjlighet att bli prövade. Vi har fått så många otäcka mejl. Jag tycker att det kan vara idé att läsa upp ett annat mejl. "Jag är en 40-årig heterosexuell, gift 'dagisfröken' med två egna barn. Med förundran har jag följt de- batten om s.k. homoadoptioner. Jag har jobbat inom barnomsorgen i nästan 20 år och vid åtminstone två tillfällen haft barn på mitt dagis som haft homosexu- ella föräldrar. De här barnen var precis som alla and- ra, de blev inte retade och fungerade jättebra i barn- gruppen. Deras föräldrar var minst lika engagerade som de andra barnens, snarare mer. Vad är problemet? Homosexuella kan tydligen va- ra lika bra föräldrar som heterosexuella, och barnen mår uppenbarligen bra. Det enda rätta måste ju då vara att pröva varje presumtivt adoptivföräldrapar individuellt. Jag säger inte att alla homosexuella bor- de få adoptera, men det borde verkligen inte alla heterosexuella heller. Jag har mött många barn genom åren som farit illa och deras föräldrar har alltid varit hetero."

Anf. 44 Alf Svensson (Kd)
Herr talman! Nej, jag begär absolut inte att Mari- anne Carlström ska rannsaka om jag har fördomar eller inte. Jag ställde en mycket rak fråga. Jag fråga- de: Anser Marianne Carlström att det är en fördom att tycka att varje barn har rätt till en mamma och en pappa? Det går faktiskt att svara ja eller nej på den frågan. Jag läste upp ett citat där en adopterad gjorde gällande att könen spelar olika roll under ett barns liv. Om detta var en ålderdomlig värdering - Marianne Carlström använde just uttrycket "ålderdomlig värde- ring" - vill jag höra om hon tycker att detta är ett uttryck för den typen av värderingar. Ordet "diskriminering" används hela tiden när vi talar om de vuxna. Det är så utomordentlig påtagligt att när ordet "diskriminering" används i debatten, eller i replikerna, handlar det om relationen mellan vuxna. Man kan tydligen inte någon enda gång se att de barn som får två mammor eller två pappor kan tänkas uppleva sin situation som diskriminerande eftersom de inte fick både en mamma och en pappa. Jag säger inte att det behöver vara så, men man måste väl nå- gon gång kunna tänka in ett "om" i det sammanhang- et. Det är därför försiktighetsprincipen ska gälla.

Anf. 45 Marianne Carlström (S)
Herr talman! Enligt mitt sätt att tänka är det väl- digt underligt om man ska bedöma ifall det är en fördom att varje barn har rätt till en mamma och en pappa. Alla barn har ju från början en mamma och en pappa. Jag tycker att det är viktigt att samhället kan gå in och hjälpa till om det senare inte finns både en mam- ma och en pappa. Vi har många ensamstående föräld- rar där pappan eller mamman inte tar sitt ansvar, och i stort sett aldrig visar sig för barnet. Jag tycker natur- ligtvis inte att det är en fördom. Barnet har ju en mamma och en pappa. Men det är viktigt att samhäl- let ställer upp med andra vuxna. Vart leder det att diskutera fördomar i detta sam- manhang? Det är ju inte för barnets bästa. Därför resonerar jag inte på samma sätt som Alf Svensson. Jag har väldigt svårt att hänga med i det resonemang- et. För mig är barnets bästa oerhört viktigt, och det går att kombinera med att även homosexuella har rätt att bli prövade som adoptivföräldrar.

Anf. 46 Ulf Nilsson (Fp)
Herr talman! I dag ska vi fatta ett beslut som i första hand handlar om barn och deras rätt till en bra uppväxtmiljö. Det är barnens bästa vi har för ögonen. Jag vill genast säga att det är min starka överty- gelse att ett ja till dagens förslag om att homosexuella ska få prövas vid adoptioner är förenligt med att se till barnets bästa. Om jag hade känt den minsta oro för att barn skulle råka illa ut hade jag låtit principen om likhet inför lagen stå tillbaka för att värna barnet. Synen på vad en normal familj och normalt för- äldraskap är varierar, som alla vet, i olika historiska miljöer. När t.ex. gymnasieelever i dag läser en ro- man där en flicka för bara några årtionden sedan kunde bli tvungen att gifta sig för att hon var med barn förstår de inte riktigt vad som menas. Det verkar helt obegripligt när man hör talas om att kvinnor så sent som på 30-talet i Sverige sades upp från arbetet om de fick barn - för att inte tala om det helt omöjliga i att en ensam pappa skulle ta hand om sitt barn. När jag var liten var det fortfarande många som skämdes för att berätta att deras föräldrar var skilda. I dag har vi vant oss vid att familjer kan se olika ut, och vi vet att barn kan få en kärleksfull uppväxtmiljö både med ensamstående föräldrar och i traditionella familjer. På samma sätt är det med synen på homosexuella och barn. För bara tio tjugo år sedan tror jag inte att ens de mest fördomsfria tänkte tanken att homosexu- ella skulle kunna ha barn. Jag vill ärligt säga att jag i varje fall inte tänkte den tanken. I takt med att värderingarna i samhället blir mer öppna för olika sätt att leva ändras också de självklara värderingarna. Fler människor vågar leva som de själva vill. Till sist ställer sig alltfler människor frå- gan: Varför är det egentligen så självklart att en ho- mosexuell person inte ska kunna duga som förälder? Har i själva verket inte många homosexuella redan varit bra föräldrar, även om de officiellt inte talat om sin läggning. Vi är alltfler som har ställt frågan varför man ska hålla fast vid en invand värdering utan att moraliskt och intellektuellt pröva den. Finns det egentligen några moraliska eller intellektuella skäl till att homo- sexuella inte skulle kunna vara föräldrar? I Folkpartiet har denna process pågått i ett antal år med debatt, dialog och stor respekt för olika åsikter. Ett liberalt parti som Folkpartiet har ju en lång tradi- tion av att utgå från tolerans och av att bedöma män- niskor som individer i stället för att utgå från grupp- tillhörighet. Av den anledningen och i den traditionen har Folkpartiet genom åren arbetat för att avskaffa skilda typer av diskriminerande lagstiftning mot olika grup- per, bl.a. mot homosexuella. Det var en liberal justi- tieminister som en gång i tiden lade fram lagförslag om att avskaffa brottsbeteckningen på homosexuali- tet. I den traditionen tillstyrkte vi med öppna ögon den statliga utredning om barn i homosexuella famil- jer som tillsattes för några år sedan. När utredningen så småningom blev klar och föreslog att homosexu- ella skulle få prövas som adoptivföräldrar beslutade Folkpartiets landsmöte med betryggande majoritet att ställa sig bakom det förslaget. För mig som liberal är det naturligt att alltid utgå från individen och det enskilda fallet. Då blir det också naturligt att i samband med adoption utgå från den individ som vill adoptera och inte i förväg ute- sluta en hel grupp. Det vore ju, herr talman, detsam- ma som att säga att samtliga homosexuella, utan undantag, är sämre adoptivföräldrar än heterosexuel- la. Om man ser till barnets bästa borde väl det riktiga vara att pröva vilka som verkar ha de bästa förutsätt- ningarna att ta hand om ett barn. Ingen människa har ju någon rätt att adoptera, vilket flera har sagt tidiga- re. Det gäller både hetero- och homosexuella. Men alla ska kunna prövas. De tre vanligaste argumenten mot dessa adoptio- ner har varit att experterna säger nej, att internatio- nella adoptioner skulle försvåras och att människor- nas fördomar skulle göra det svårt för barnen. När det för det första gäller experterna kan man faktiskt inte säga att de är emot att homosexuella ska få adoptera. Olika myndigheter, remissinstanser och organisationer har visserligen kommit till olika slut- satser, och en del är negativa. Men det är slående att de som särskilt har forskat kring barn i homosexuella miljöer - de som verkligen kan betraktas som åt- minstone vetenskapliga experter - säger med övervä- gande majoritet ja till att utöka denna adoptionsmöj- lighet. Den statliga kommittén om barn i homosexuella familjer har gått igenom forskning som finns på om- rådet och kommit fram till att det inte är motiverat att utesluta homosexuella som tänkbara adoptivföräldrar. Samma slutsats som kommittén har kommit fram till ger de internationella forskarna Gillian Dunne, Nanette Gartrell m.fl. uttryck för i en DN-artikel för några veckor sedan. De har ägnat många år åt avance- rade akademiska studier kring barn i homosexuella familjer. Där står: "Det är värt att notera att ingen av studierna påvisar att barn till homosexuella har en sämre psykodynamisk utveckling än andra barn. . Homosexuellt föräldraskap är förenligt med ett ut- märkt liv för barnen." När det gäller experterna skulle jag tvärtom mot vad som har sagts här vilja säga att just de som sär- skilt studerat barn i homosexuella familjer ger oss mycket goda argument för att säga ja till dagens lag- förslag. Däremot har en övervägande del av de re- missinsanser här i Sverige som har sagt nej trots allt sagt jag till s.k. styvbarnsadoptioner. Alla de som hänvisar till de svenska remissinstanserna borde åt- minstone ta intryck av den tanken. Därför kan jag inte förstå att t.ex. Kristdemokraterna inte accepterar den begränsade adoptionsmöjlighet som de flesta svenska remissinstanser talar om. Det andra argumentet gäller internationella adop- tioner. Här har ett missförstånd levt kvar ända sedan debatten började. Många har sagt att länder med and- ra värderingar skulle sluta att tillåta att svenskar ad- opterar barn från andra länder. Så är det inte alls. Det är förvisso många länder som inte vill lämna barn till homosexuella. Men det har inte kommit svar - utom från Lettland - som tyder på att heterosexuellas ad- optioner på något sätt skulle komma i fara om Sveri- ge ändrar lagen. Självklart har givarländerna rätt att om de vill endast lämna barn till heterosexuella ad- optivföräldrar. I början kommer en hel del länder säkert att göra så. Men myten om att nuvarande svenska möjligheter att adoptera skulle försämras kan alltså glömmas bort. Det är helt enkelt inte så. Det tredje gäller fördomarna. Många människor säger i debatten att de i och för sig inte har något emot att alla prövas men att fördomarna gör det svårt för barnen. Med det resonemanget skulle man kunna utesluta väldigt många grupper som på något sätt är annorlunda: ovanlig hudfärg, ovanlig religion, osv. Men är det verkligen bra för människorna och barnen att staten konserverar fördomar? Dessutom förändras inställningen till homosexuella nu väldigt fort. Det är någonting som jag tror att många riksdagsledamöter som varit ute på besök i skolklasser har upptäckt. Utvecklingen går snabbt även i andra länder. Ho- mosexuellas adoptioner tillåts i många delstater i USA, i Kanada och Nederländerna. I Danmark, Island och Norge tillåts styvbarnsadoption för registrerade partner. I alltfler länder diskuteras också homosexu- ellas adoptioner. Det är ingen specifik isolerad svensk debatt vi har i den här frågan. Herr talman! Det har i den här debatten ibland fö- rekommit övertramp - jag tänker nu inte på debatten i kammaren, utan genom åren - från båda hållen. Jag vill verkligen betona att jag och mina liberala vänner som stöder förslaget ärligt respekterar att det finns olika åsikter. Jag anser inte att alla som är emot ho- mosexuellas adoptioner är moraliserande mörkermän. Jag förväntar mig också att de som är emot min åsikt inte betraktar mig som en extrem moralupplösare. Hela den här frågans utveckling hänger så mycket ihop med olika traditioner, kulturer och historiska sammanhang. Man måste helt enkelt respetera att människor har olika uppfattning. Frågan handlar inte i första hand om vuxna män- niskors rätt. För mig är det visserligen en självklar utgångspunkt att människor ska ha rätt att välja sin livsstil fritt så länge de inte skadar någon annan. Men det är som sagt inte den principen det handlar om när det gäller homosexuellas rätt att prövas för adoption. Det handlar om att alla barn som lämnas till adoption ska ha rätt att få alla kärleksfulla tänkbara föräldrar prövade. Det är inte rätt mot barnen att i förväg ute- sluta någon grupp. För Folkpartiet har den individuella utgångs- punkten tillsammans med utredningens välavvägda slutsatser varit utslagsgivande när vi som parti har bestämt oss för att säga ja till att homosexuella ska få prövas som adoptivföräldrar. När vi ställde de svåra frågorna mot invanda föreställningar blev till sist det enda logiska svaret för de flesta av oss: Ja, lagen ska inte utesluta någon grupp. Herr talman! Med det yrkar jag för Folkpartiets del bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 47 Christel Anderberg (M)
Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik, men jag kan inte riktigt acceptera att Ulf Nils- son försöker att framställa det som att Folkpartiet liberalerna skulle ha monopol på tolerans i Sveriges riksdags kammare. Det är inte någon här som har ifrågasatt människors rätt att leva i vilka familjekon- stellationer de vill. Var och en har naturligtvis rätt att ha och utöva sin sexuella läggning. Det är inte alls det som debatten gäller. Det finns fortfarande fördomar kvar. Olika opini- onsmätningar visar att en majoritet av Sveriges be- folkning är emot att homosexuella ska kunna få rätt att adoptera barn. Tycker Ulf Nilsson och Folkpartiet att man i den i och för sig angelägna kampen att för- ändra gamla attityder - Marianne Carlström talade om att bryta ned fördomar - ska använda barnen som verktyg för detta? Är det inte snarare en uppgift för oss vuxna? Sedan till frågan om möjligheten för registrerade partner att vara goda föräldrar. Det finns inte någon som har ifrågasatt det. Men det är inte där problemet ligger. Forskningen och erfarenheterna visar att många av de adopterade barnen har med sig jättestora problem redan från början. Det ligger i de faktorer som härrör sig från tiden före adoptionen. Man kan inte när ett barn är åtta månader gammalt om det i 14-årsåldern kommer att begå självmord, försöka att begå självmord, få problem med drog- missbruk eller kriminalitet. Men man vet att adopte- rade utgör en riskgrupp. Alla experter är eniga om att det faktum att ett barn dessutom skulle ha två mam- mor eller två pappor utgör ytterligare en riskfaktor som kommer att innebära en belastning .

Anf. 50 Ulf Nilsson (Fp)
Herr talman! Alla experter är verkligen inte över- ens om det. De forskare som har sysslat med studier om barn i homosexuella miljöer har inte kunnat se några påvisbara skillnader. De anser tvärtom att det vore en mycket felaktig slutsats att ta för givet att de besvären skulle uppträda just hos adopterade barn. Det finns inga signifikanta skillnader mellan barn som har levt i homosexuella miljöer och barn som har levt i andra miljöer. Christel Anderberg frågade om jag ansåg att Folkpartiet har monopol på toleransfrågorna. Det anser jag naturligtvis inte. Dessutom talade jag inte så mycket om riksdagsdebatterna de senaste åren. Varje parti har sina traditioner. Jag anknöt till att vi har en lång tradition av tolerans också är emot diskrimine- ring. Jag nämnde exemplet när brottsbegreppet ho- mosexualitet avskaffades på 40-talet. Jag vet inte vad Högerpartiet på den tiden röstade på i den frågan. Det kan vi ta reda på senare om vi är intresserade av his- toria. Det är naturligtvis inte barnens uppgift att bryta fördomar. Men det är heller inte lagstiftarens uppgift att konservera fördomar. Redan i dag finns det många barn som lever och har föräldrar som är homosexuel- la. Jag tror snarare att de drabbas om samhället visar att det på något sätt betraktar dessa föräldrar som andra klassens föräldrar. Jag tycker att man använder begreppen experter och remissinstanser lite slarvigt. Det finns inga fakta i den forskning som finns som tyder på att barn till homosexuella föräldrar skulle drabbas av några sär- skilda svårigheter.

Anf. 51 Christel Anderberg (M)
Herr talman! Det finns faktiskt sådana fakta. Det konstaterar t.o.m. regeringen, om Ulf Nilsson har läst överst på s. 25 i propositionen. Forskningen visar att barn i homosexuella familjer ofta har vissa problem. Till detta kommer att forskningen bara rör barn i homosexuella familjer där det finns biologiska band till en av föräldrarna. När vi talar om utlandsadoptio- ner finns ju inga sådana band över huvud taget, vilket gör de barnens situation så mycket svårare när det gäller identitetsutvecklingen. Faktum är, Ulf Nilsson, att när det gäller utland- sadopterade barn och deras situation i en homosexuell familj så finns det ingen forskning över huvud taget. När vi går till beslut i dag har vi ingen aning om vilka konsekvenser det beslutet kommer att få. Tycker inte Ulf Nilsson att vi lite grann skulle fundera på försik- tighetsprincipen? Den säger enligt FN:s barnkonven- tion att när man inte vet vilka konsekvenser ett beslut får för barn, och om det verkligen är till deras bästa, så ska man avstå.

Anf. 52 Ulf Nilsson (Fp)
Herr talman! När man väl har accepterat själva idén och kommit fram till att det inte är något omora- liskt eller onaturligt att homosexuella människor är föräldrar - bara för tio tjugo år sedan tyckte man motsatsen, och ifrågasatte inte ens detta - så måste man ha väldigt goda skäl för att utesluta just den gruppen från att komma i fråga om att ansöka om adoption. Christel Anderberg säger ju att hon inte ifrågasätter att homosexuella kan vara bra föräldrar. Det finns många miljöer med människor med olika livsstil, olika religion och olika originella sätt att bete sig där man kan diskutera att det på ett eller annat sätt kan vara svårigheter för barnen att växa upp. Då skulle vi kunna börja om från början, och säga att det kanske är olämpligt att människor som jobbar med vissa yrken adopterar barn generellt sett osv. Den enda vettiga principen måste vara att utgå från det enskilda fallet, och inte utesluta en hel grupp oavsett om det handlar om homosexuella eller om en viss folkgrupp, en viss yrkesgrupp eller någonting annat. Om man inte ifrågasätter att homosexuella kan va- ra lika bra föräldrar, som Christel Anderberg säger, och om man väl har tänkt den tanken så måste man också sluta behandla dem negativt som en grupp i lagstiftningen.

Anf. 53 Kia Andreasson (Mp)
Herr talman! Barn behöver vuxna vårdnadshavare som älskar dem, vårdar dem och vägleder dem till att bli förstående, empatiska, positiva och hänsynstagan- de människor - barn som får självkänsla och vägled- ning i att upptäcka sina förmågor men som också medvetandegörs om vilka krav och gränser som finns. Detta, herr talman, måste vara grundprincipen och det allra viktigaste vid prövning av om en internatio- nell adoption ska ske. Om det finns ett visst konkret par eller en person som kan ge barn kärlek, trygghet och en god upp- växtmiljö så bör vi akta oss för att definiera barnets bästa ensidigt utifrån våra egna politiska, sociala och religiösa värderingar. Det gäller särskilt våra värde- ringar av olika samlevnadsformer och människors sexuella läggning. Enligt dem som är emot förslaget i dag och som vill utesluta vissa personer från att prö- vas gäller värderingaspekten, och det är tydligen personernas sexualitet som är huvudargumentet i botten. Vad har, herr talman, den fria kärleken och den frivilliga sexuella akten mellan vuxna människor att göra med om personerna har bra egenskaper, känslor och ordnade förhållanden för att kunna ta hand om barn? Vad har det att göra med bedömningen av hu- ruvida de har förutsättningar att bli lämpliga föräld- rar? Kollas även heterosexuella makars sexuella bete- ende vid adoptionsprövning? Det andra argumentet är könssammansättningen. Tänk er att två kvinnor med olika egenskaper till- sammans vill ta hand om ett barn. Har inte kvinnor - två eller flera i grupp - tagit hand om barn genom historiens skeden och inom olika kulturer? Eller är det kanske snarare det att två män med olika egenskaper tillsammans vill ta hand om ett barn? Är det en skrämmande tanke? Män ska kanske inte, enligt någras åsikt, över hu- vud taget ta hand om barn, utan endast vara en före- bild och ett identifikationsobjekt - och då helst för den gamla etablerade mansrollen i ett patriarkaliskt uppbyggt samhälle och i en konservativ familjebild- ning för att mannens överordning och kvinnans un- derordning ska framstå tydligt och klart. Ska två män ha huvudansvaret för barn så sätts gamla ordningar ur spel. Kärnfamiljens mönster bryts. I kd:s reservation till betänkandet står det tydligt och klart: Vår utgångspunkt är att äktenskapet bör vara den juridiska formen för samlevnad mellan man och kvinna - punkt! Det traditionella och överlevande familjebegrep- pet som kommer fram i alla olika sammanhang här i denna riksdag är knutet till relationen mellan föräld- rar och barn. Alf Svensson har upprepat det här med "mamma och pappa", och sagt att det är kärnpunkten i varför man är emot förslaget. Men, herr Svensson, redan i dag i lagstiftningen har man eller kvinna som ensamstående och som har fyllt 25 år rätt att prövas även för internationell adoption. Därför faller hela argumenteringen om att det måste vara mamma, pap- pa och barn! Det är det som är så olyckligt nu; det finns regler som inte är likaberättigande. Lagförslaget ger alltså homosexuella par rätten att få prövas som adoptivföräldrar, dvs. samma förfaran- de som gäller för heterosexuella par och för ensam- stående. Heterosexuella par eller ensamstående har ingen ovillkorlig rätt att få adoptera, utan de har rätt att få bli prövade för att se om de är lämpliga. De genomgår en lång utredningsprocess för att bli god- kända. Utgångspunkten ska vara barnets bästa. En diskriminerande lagstiftning, herr talman, ersätts med likabehandlingsprincipen i viss utsträckning. Miljöpartiet har samarbetat med regeringen och Vänsterpartiet om propositionen därför att vi värnar alla människors lika värde och allas likhet inför lagen samt barnens behov och rätt i samhället. I den högljudda kritiken mot att låta homosexuella få prövas som adoptivföräldrar upprepas likt ett mant- ra att homosexuella föräldrar inte är förenligt med barnens bästa. I detta ligger givetvis uppfattningen att homosexualitet är fel och onaturligt. Föräldrar vars sexuella läggning är fel kan därmed knappast vara bra föräldrar. Man kan fråga sig hur kritikerna förhåller sig till att ensamstående får adoptera. Kärnfamiljsfö- respråkarna borde ha svårt för planerat ensamstående föräldrar. Barn, och vad som är barnets bästa, borde aldrig på det sätt som har skett i denna debatt användas som slagträn i händerna på dem som tar avstånd från eller fördömer homosexualitet. Fördomar mot homosexu- alitet och därmed homosexuella som föräldrar finns hos den omvärld som kritiserar homosexuella. Det adopterade barnet löper ingen risk för att drabbas av negativa men om vi alla accepterar dess föräldrars sexuella läggning och deras föräldraskap. Dessutom finns det ju redan homosexuella par som har vårdna- den om barn. Vi har noterat att forskningen har påvisat att ad- opterade barn uppvisar en större sårbarhet än icke adopterade. Den problematiken är dock hänförlig till adop- tionsinstitutet som sådant och giltig även för av hete- rosexuella adopterade. Dessa problem bör inte tas till intäkt för att exkludera homosexuella från rätten att prövas. Snarare bör forskningen fokusera adopterade barns generella psykiska hälsa och de speciella behov dessa barn kan ha. Denna förståelse, denna insikt, har vi inte tidigare haft till så stor del som vi nu har. Det förtjänar att uppmärksammas att de utred- ningar som gjorts om barn i homosexuella familjer konstaterat att dessa barn och deras psykiska hälsa inte skiljer sig från andra barns. Förvisso har vissa haft upplevelser hänförliga till omgivningens reaktio- ner, men barnen har dock haft instrument att hantera detta samt upplevt den egna familjen som normal och självklar. Kommittén om barn i homosexuella familjer har lagt fram ett omfattande forskningsunderlag som belyser frågan ur ett brett perspektiv. Forskningsre- sultatet visar att registrerade partners allmänt sett kan erbjuda adoptivbarn en god uppväxtmiljö samt att de kan tillgodose adoptivbarns särskilda behov - detta även i beaktande av adoptanternas homosexuella relation. Men hänsyn till den till följd av gällande rätt ringa förekomsten av barn i homosexuella familje- bildningar finns inte så många studieobjekt, och un- derlaget är därför litet. Därtill påverkas forsknings- metodiken vad gäller urvalsprincipen. Förutsättning- arna innebär dock endast att forskningsresultaten får bedömas med försiktighet och inte att de ska avfärdas eller tolkas motsatsvis. Homosexuella par kanske t.o.m. har bättre förmåga att hantera utanförskapet och kan med egna erfarenheter hjälpa adopterade barn med dessa känslor. Herr talman! Miljöpartiet anser, till skillnad från regeringen, att lesbiska par som registrerat part- nerskap eller lever i ett samboförhållande ska ges tillgång till assisterad befruktning vid allmänt sjuk- hus. Jag yrkar bifall till reservation 7. Vi ser inte att problematiken med att fastställda det rättsliga föräldraskapet är av sådan dignitet att slutlig ställning i frågan inte kan tas i samband med nuvarande proposition. Tvärtom ser vi det som ytterst olyckligt att lesbiska pars möjligheter att få bli föräld- rar på detta vis skjuts på framtiden. Liksom vad gäller förslaget om att ge homosexuella par rätt att ansöka om adoption bör det endast av relevans för lesbiska pars möjlighet att få tillgång till assisterad befrukt- ning vara huruvida de uppfyller kriterier för gott föräldraskap. De som kritiserat förslaget att låta ho- mosexuella få rätt att prövas som adoptanter på grund av att kritikerna befarat att adopterade, som enligt viss forskning bär på en viss sårbarhet, skulle lida extra men att av att ha homosexuella föräldrar borde ha välkomnat assisterad befruktning. Vid assisterad befruktning är barnet biologisk avkomma till en av kvinnorna, varför den problematik som kan ar hän- förlig till adoptionsinstitutet inte föreligger. Avslutningsvis, herr talman! Kärleksfulla föräld- rar och en god uppväxtmiljö kan nog värna barnet mot homofobins yttringar och ge det goda instru- mentet för att hantera fördomsfulla minoriteter i sam- hället. Vi ser fram emot en förändring av adoptionslag- stiftningen så att även sammanboende heterosexuella och homosexuella kan få rätten att prövas för gemen- sam adoption. I detta anförande instämde Mikael Johansson och Per Lager (båda mp), Tasso Stafilidis (v) och Anders Bengtsson (s).

Anf. 54 Raimo Pärssinen (S)
Herr talman! Varje litet barn har all rätt i världen att känna sig betydelsefull och lika viktig som alla andra barn. Ingen liten människa ska behöva gå om- kring och känna sig rädd eller fara illa därför att vux- na strider. Barnen, de allra minsta människorna, för- tjänar och har rätt att kräva all den kärlek, trygghet och omtanke som vi vuxna förmår att ge dem. Barn- domen är en viktig del i en människas utveckling och liv. Den går inte i repris. Sår och revor kan vara svåra att rätta till i vuxen ålder. Men när det väl kommer till kritan är detta bara ord. Det spelar ingen roll hur många gånger jag och andra ledamöter står här i talarstolen och garanterar "att vi gör det för barnens bästa" om vi inte menar något med våra högtidstal. Om vi verkligen menar vad vi säger måste vi gå från ord till handling. I dag, den 5 juni 2002, har vi chansen att rätta till några av de orättvisor och fördomar som Sveriges barn utsätts för. Herr talman! Jag är glad över att vi nu äntligen debatterar lagutskottets betänkande Partnerskap och adoption, m.m. Vägen hit har varit lång och kantad av bra och konstruktiva diskussioner men också av märkliga inlägg i den offentliga debatten, kryddade av fördomar och tyckanden. I betänkandet, som stöds av utskottsmajoriteten, finns flera goda förslag; goda därför att de sätter barnens villkor i centrum; goda därför att ambitionen är att rätta till den diskrimine- ring som finns i adoptionslagstiftningen. I stället för den nuvarande lagen, som kräver att föräldrarna har rätt sexuella läggning, tar det nya förslaget sin ut- gångspunkt i att det goda föräldraskapet inte sitter i den sexuella läggningen utan i förmågan att ge barnet en trygg och kärleksfull uppväxt. Jag har tänkt att uppehålla mig vid betänkandets förslag om styvbarnsadoption. Svensk lagstiftning tillåter bara att vissa par får prövas för adoption: det gifta, heterosexuella paret. Är det rimligt? Är det en lagstiftning i takt med tiden? Svaret är nej. Frågan om homosexuella partner ska kunna prö- vas för styvbarnsadoption väcker heta känslor. Det kan tyckas vara en aning märkligt med tanke på att det inte är nytt att leva i homosexuella familjer. Men homosexuella familjer är mer synliga än tidigare. Det sociala tabut kring homosexualitet har brutits. Alltfler homosexuella föräldrar vågar leva ett öppet liv i en- lighet med sina livsmål. Tack och lov har samhället blivit mer öppet och tolerant. Det är ett steg i rätt riktning, men givetvis finns fortfarande mycket att göra för att utrota fördomar och vanföreställningar, och vi som är politiker och folkvalda bör gå i täten. Tusentals barn i det här landet har en homosexuell förälder. Om bl.a. de här barnens rättigheter ska de- batten handla om. Fortfarande i denna vackra som- mardag år 2002 riskerar många barn att falla offer för diskriminering och fördomar. Och detta sker med vårt goda minne. Det är en självklarhet att lagstiftningen ska skydda och stötta medborgarna. Speciellt viktigt är det att lagen skyddar dem som inte kan eller har svårt att göra sig hörda - barnen. Som medmänniskor, politi- ker och lagstiftare är det vår plikt att alltid sätta bar- nens behov och välbefinnande i första rummet. Våra lagar ska skydda barnen både socialt och ekonomiskt. Vid styvbarnsadoptioner har barn i heterosexuella familjer möjlighet att t.ex. adopteras av pappans nya hustru om mamman inte längre finns med i bilden. Detta ger barnen en känslomässig trygghet, stabilitet och arvsrätt. Denna trygghet förnekas motsvarande barn i homosexuella familjer. I betänkandet utgår utskottsmajoriteten ifrån prin- cipen att ett barn som vårdas av två vuxna hellre bör ha båda dessa som rättsliga föräldrar än bara en av dem. Det är viktigt att säga att avsikten med styv- barnsadoption inte är att ta ett barn ifrån en förälder. I stället handlar det om att med hjälp av lagen se till att barnet får ett så bra rättsskydd som möjligt. Det är inte så kontroversiellt - eller hur? Men för vissa, jovisst. I reservation nr 1 skriver Kristdemo- kraterna: "Enligt vår mening är det inte ett uttryck för diskriminering av homosexuella par att anse att barn har rätt till föräldrar av båda könen." Vidare säger de: "Adoptionens syfte och innebörd är att ge barnet en ersättning för dess biologiska föräldrar." Kristdemo- kraterna säger också att deras ställningstagande inte inrymmer någon värdering av homosexuella perso- ners förmåga att ta hand om barn. Frågan är hur detta ska tolkas. Kristdemokraterna gör det enkelt för sig. De förser sig med både hängs- len och livrem för att gardera sig mot att bli beskyllda för att vara negativa till homosexuella förhållanden. Men jag vill påstå att det är just vad de är. För Krist- demokraterna, som inte direkt gjort sig kända för att stå upp för den homosexuella familjens rättigheter, är tydligen inte barnens skydd så pass viktigt. Det är viktigare för detta parti att bevara sitt motstånd mot sådana förhållanden genom att bibehålla ett otillräck- ligt skydd för de barn som lever i homosexuella fa- miljer. Visst, Kristdemokraterna skulle aldrig erkänna att de bär på fördomar mot homosexuella. Men jag på- står att de ändå låter sådana fördomar bilda stommen i sin argumentation. I stället för att använda lagstift- ningen som ett levande verktyg för att skapa ett sam- hälle fritt från diskriminering vill de anpassa lagarna efter ett samhälle som diskriminerar. Det är ovärdigt att en hel grupp människor auto- matiskt stämplas som att de under inga omständighe- ter kan vara lämpliga föräldrar. Självklart har inte alla rätt att adoptera ett barn, men alla bör få rätten att prövas. Sedan ska ju varje prövning avgöras individuellt med barnens bästa för ögonen. Att ändra på lagstift- ningen sänder en tydlig signal till de här barnen att det är okej att växa upp i homosexuella familjer. Att använda barn och utge sig för att ha patent på vad som är barnens bästa, som en del kristdemokrater gör, är mycket osnyggt. Samtidigt utsätter de barn och homosexuella familjer för ovisshet om deras familjer godkänns av samhället. På så vis upprätthål- ler de den struktur som de sedan använder sig av för att ta makten att diskriminera dem som inte följer den heterosexuella familjemallen. Resultatet blir att bar- nen hamnar i kläm, därför att några tar sig rätten att bestämma hur andra ska leva. Barnen hamnar emellan därför att några tycker att det är okej att diskriminera. Herr talman! Ett vanligt argument mot att ändra lagstiftningen är att homosexuella skulle använda barnen som murbräcka för att nå ett sexuellt likabe- rättigande. Detta är inte bara fördomsfullt, utan det är också ren och skär dumhet. Det är en orimlig ankla- gelse mot homosexuella föräldrar som vill ge sina barn samma rättsliga trygghet som heterosexuella familjer tar för självklart. Det är viktigt för dagens homosexuella familjer och för kommande generationer att känna tryggheten att de lever i ett samhälle som inte särbehandlar deras barn eller familjer. Dessa behöver erkännande och stöd precis som alla vi andra. Faktum är att barn som växer upp i homosexuella familjer inte skiljer sig från andra barn. De mår lika bra, utvecklas på samma sätt och har lika lätt eller svårt att hitta kompisar. Det är det här som ska vara vår ledstjärna. Svensk lag ska inte styras av fördomar och förut- fattade meningar, utan den ska styras av omsorg om barnens bästa. Det är fördomar som ska bekämpas, inte det faktum att människor faktiskt är olika. Det hoppas jag att vi i Sveriges riksdag kan vara överens om innan den här dagen är över. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till ut- skottets förslag till riksdagsbeslut och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos, Cinikka Beiming, Anders Berglöv, Hillevi Larsson, Karin Jeppsson, Anders Bengtsson, Marianne Carl- ström, Christina Nenes, Marina Pettersson, Paavo Vallius, Per-Olof Svensson och Rune Berglund (alla s), Kenneth Kvist, Tasso Stafilidis, Kjell-Erik Karls- son, Jonas Ringqvist, Tanja Linderborg och Sven- Erik Sjöstrand (alla v) samt Kia Andreasson (mp).

Anf. 55 Alf Svensson (Kd)
Herr talman! Vi har här resonerat om vilket per- spektiv som ska vara vägledande i den här frågan. Efter Raimo Pärssinens inlägg är det ingen tvekan. Det andades ju så entydigt som någon kan önska att det är de vuxnas perspektiv. Vi som inte hyser samma ståndpunkt är då fördomsfulla. Känns det inte något märkligt, Raimo Pärssinen, att anse att ungefär hälften av era delegater på den socialdemokratiska kongressen eller de som skrev Europakonventionen eller en rad lång rad länder i vår omvärld då också är fördomsfulla? Känns det inte något konstigt att vara så säker på vad som är fördo- mar eller inte fördomar? Och förresten är de expertin- stanser som skulle yttra sig som remissinstanser fulla av fördomar, alldeles uppenbart, enligt det sätt att examinera som Raimo Pärssinen håller sig med. Sedan fick jag då svar på den fråga som jag ställ- de till Marianne Carlström. Jag frågade henne alldeles nyss: Anser Marianne Carlström att det är en fördom att tycka att varje barn har rätt till en mamma och en pappa? Då fick jag inget svar. Nu har jag fått det. Vi är fördomsfulla som har den inställningen. Men det är i så fall inte bara Kristdemokraterna som är det utan också många andra. Vi tål att få den beskyllningen. Men det måste kännas lite märkligt att kasta den över så många i det egna partiet.

Anf. 56 Raimo Pärssinen (S)
Herr talman! När det gäller Socialdemokraternas kongress var det inte en enda som sade nej till styv- barnsadoption. Också i expertutlåtandet från kom- mittén var man positiv till det. I det här fallet är det faktiskt så, Alf Svensson, att det är Kristdemokrater- na som är isolerade i frågan med sina åsikter. Vi bär ju med oss våra värderingar. Det är helt tydligt. Värderingar förändras också över tid. Den som är mer konservativ håller sig längre kvar vid gamla värderingar än de som är mer öppna. I det här fallet handlar det faktiskt om att vi vill ge de barn som redan finns i homosexuella familjer samma rättsliga skydd som andra barn. Då menar jag att om man förvägrar dem det kan det bara bygga på att man bär med sig en gammal fördom.

Anf. 57 Alf Svensson (Kd)
Herr talman! Kan jag bara få ett svar på frågan varför inte Raimo Pärssinen med lika stor iver driver att sambopar ska få del av denna juridiska rättighet?

Anf. 58 Raimo Pärssinen (S)
Herr talman! Vad jag förstår har man rätt att bli utsedd till särskilt förordnad vårdnadshavare om man lever i äktenskapsliknande förhållanden. Den rätten vill vi också ge till registrerade partner och de homo- sexuella som lever i äktenskapsliknande förhållanden. I övrigt kan jag bara konstatera att retoriken hos Kristdemokraterna håller ihop på det sättet att den handlar om kärnfamiljen, alltså en familjebildning som ser mer och mer olika ut i verkligheten ute i världen. Det handlar om att Kristdemokraterna vill göra det lite svårare för folk att skiljas, därför att de vill ha det som det var i det tidigare samhället. Hela tiden försöker de bromsa, som de konservativa de också är, och hålla kvar de här gamla värderingarna.

Anf. 59 Petra Gardos (M)
Herr talman! Socialdemokraterna menar att de ser till barnens rätt och barnens bästa. Men i debatten om internationella adoptioner hamnar de alltid i en argu- mentation om att homosexuella ska ha samma rätt som heterosexuella, alltså från vuxenperspektivet. Då slutar de plötsligt att prata om barnens bästa. Många debattörer försöker även, ganska fult, föra in diskussionen på att det låter som om de som är emot förslaget om internationella adoptioner skulle tycka att homosexuella skulle vara sämre föräldrar. Det har ingen påstått. Detta vill jag verkligen under- stryka. Ställningstagandet har absolut inte med det att göra. Återigen ser man alltså genom de vuxnas ögon och inte barnens. Flera har varit uppe i denna talarstol i dag och un- derstrukit att de homosexuella bara ska få prövas. Men vad händer i förlängningen när homosexuella par får avslag? Kommer debatten då att drivas om hur diskriminerade de homosexuella är som inte får ad- optera? Vi har också diskuterat hur vi inte ska upprätthålla gamla värderingar. I dagens moderna samhälle är många heterosexuella inte gifta, utan de är sambor. Varför är ni då så omoderna att ni inte går med på en översyn av hela adoptionslagen? Regeringen har tillsatt närmare tusen utredningar sedan den tillträdde 1994, t.ex. Översyn av lagstift- ningen för handel med skrot och betongvaror. Varför kunde inte en så här viktig lag vara med bland de tusen utredningarna? Slutligen vill jag bestrida att detta är en genera- tionsfråga. Jag är inte yngst i riksdagen, men jag räknar mig i alla fall till de yngre. Därför, herr tal- man, instämmer jag i min äldre partikollega Christel Anderbergs yrkanden.

Anf. 60 Tanja Linderborg (V)
Herr talman! Nej, Petra Gardos, det är uppenbart att detta inte är en generationsfråga. Det skiljer åt- skilliga decennier mellan Petra Gardos och mig, och jag har kommit till en helt annan ståndpunkt. Det är ju så att det här ärendet egentligen handlar om två saker. Det ena är att vi utgår från barnens bästa, att barnen ska ha rätt till bra föräldrar. Det andra är också, som en bieffekt, rätten att slippa bli diskriminerad, att som homosexuell ha rätt att bli likabehandlad. Jag kan inte förstå varför det skulle vara så kons- tigt i Petra Gardos ögon egentligen. Med det synsättet måste jag slå fast att Petra Gardos anser att det är fullt okej att man blir diskriminerad i det här samman- hanget, att man inte ska kunna bli prövad som adop- tivförälder, medan det däremot är fullt tillåtet för sexualförbrytare och andra våldsverkare att kunna bli prövade. Jag undrar om Petra Gardos har någon upp- fattning om det.

Anf. 61 Petra Gardos (M)
Herr talman! Jag vet inte hur sexförbrytare kom in i den här debatten. Jag har väl aldrig stått här och påstått, och ingen annan heller hoppas jag, att de ska få adoptera eller något sådant. Jag anser inte att ho- mosexuella ska få prövas när det gäller internationella adoptioner. De andra formerna, närståendeadoptioner osv. som även finns i propositionen, stöder jag och de flesta i min partigrupp. Så det förstår jag inte. Jag anser inte att vi vet tillräckligt mycket ännu för att man ska kunna tillåta internationella adoptio- ner för homosexuella. Sedan tycker jag att homosex- uella får göra precis vad de vill, gifta sig eller vad som helst. Men de ska inte just nu få adoptera barn från andra länder.

Anf. 62 Tanja Linderborg (V)
Herr talman! Jag förstår inte varför inte Petra Gardos kunde försöka vara så empatisk att hon för- stod vad jag sade. Det är nämligen så i dag att ett heterosexuellt par oavsett vad de har för bakgrund, en kriminell bakgrund eller vad som helst, har rätt att bli prövade. Det handlar om en prövning. Ett homosexu- ellt par har inte rätt att bli prövade. Då frågar jag återigen: Tycker inte Petra Gardos att det är diskrimi- nering?

Anf. 63 Petra Gardos (M)
Herr talman! Nej, jag tycker inte att det är det i det här fallet. Sedan förstår jag inte varför inte ni i Vänsterpartiet och andra partier ställer upp på en översyn där t.ex. heterosexuella sambor ska få prövas som adoptivföräldrar - om vi nu ska vara så moderna och så framåttänkande, om det är en ny tid osv. Var- för får de inte prövas? Man kanske inte vill gifta sig. Är det inte diskriminerande? Tanja Linderborg nick- ar, men ändå går hon inte med på förslaget om en översyn av adoptionslagen.

Anf. 64 Marianne Carlström (S)
Herr talman! Det är tydligt att det inte alltid är en generationsfråga. Men jag måste ändå säga att enligt de undersökningar som vi gjorde i utredningen är det helt klart att det är en generationsfråga. Det visar statistiken, och det är bara för Petra Gardos att gå in och läsa i den utredningen. Sedan har vi även de SIFO-undersökningar som väldigt många tidningar har gjort med anledning av den här debatten. De visar också att det är en genera- tionsfråga. Jag är många gånger tveksam till SIFO- undersökningar, men trots allt har ju alla tillfrågade fått samma fråga, och det är helt klart. Jag vet inte vad Petra Gardos gör ute i sin valkrets, men när jag är ute och pratar, det kan vara på skolor och på andra ställen, är det helt tydligt att detta är en generations- fråga. Sedan måste jag säga att det är lite märkligt att blanda in heterosexuella sambor. Det är ju inte det vi diskuterar i dag. Det har varit en utredning om sam- bolagstiftningen, och det kommer att komma förslag där också. Då får vi möjligheter att diskutera om inte också heterosexuella sambor skulle ha rätt att adopte- ra. Jag kan väl inte se att det är någon särskilt kontro- versiell fråga, så det kanske vi kan bli eniga om. Men det är inte det vi diskuterar här och nu. Nu gäller det faktiskt varför inte homosexuella ska ha rätt att bli prövade som adoptivföräldrar. Då tycker jag att det är märkligt, speciellt i fråga om Moderaterna. Kristdemokraterna tar i alla fall rejält avstånd. Men Moderaterna säger ja till styv- barnsadoption. De säger att det är okej för de barnen att bo med sina homosexuella föräldrar. Men det är inte okej för andra homosexuella att bli prövade ens. Det har jag svårt att förstå.

Anf. 65 Petra Gardos (M)
Herr talman! Då ska jag försöka förklara det. Jag anser inte att man ska ta ett barn utifrån till ett homo- sexuellt par. Då är det, som det tidigare har sagts i debatten, två belastningar. Handlar det däremot om en biologisk mamma eller pappa tycker jag att det är okej. I så fall skulle det vara väldigt märkligt om inte den närstående skulle kunna adoptera. Då har man sin biologiska förälder. Det anser jag.

Anf. 66 Marianne Carlström (S)
Herr talman! Men då är det ju ändå så att alla un- dersökningar visar att det inte finns någonting som säger att homosexuella skulle vara sämre föräldrar. Här handlar det om noggrant utprövade adoptivför- äldrar. Det finns en sak här som jag tycker har varit väl- digt märklig i debatten. Det är detta: Vem säger att dem som vi i dag ger rätten att adoptera är de allra bästa att hantera ett utanförskap? Jag tror ju att homo- sexuella är vana vid att hantera ett utanförskap. De kanske skulle bli ännu bättre adoptivföräldrar än vad heterosexuella blir. Då kanske vi slapp de här pro- blemen som alla drar upp i olika sammanhang men som man ändå inte vill dra konsekvenserna av, alltså att i så fall sluta med internationella adoptioner. Nu tror inte jag att det behövs, men man använder alltid det här. Det blir en skräckpropaganda. Det är okej med internationella adoptioner men det är inte okej för homosexuella att bli prövade. Det finns ingen konsekvens. Kristdemokraterna är trots allt konsek- venta, men det kan man inte säga om Moderaterna.

Anf. 67 Petra Gardos (M)
Herr talman! Det är märkligt hur man kan använ- da undersökningar i vissa fall. I andra fall, när de är väldigt tydliga, kan inte Socialdemokraterna stå och tala om att de håller med de undersökningarna. Sedan säger jag återigen, som jag gjorde i mitt an- förande: Vem har sagt att homosexuella är sämre föräldrar? Har Socialdemokraterna patent på att lägga saker i munnen på den som har pratat och som inte ens har tänkt tanken? Jag förstår inte detta. Homo- sexuella är inte sämre föräldrar. Det är inte det vi pratar om.

Anf. 68 Tasso Stafilidis (V)
Herr talman! Äntligen har vi nått nästan ända fram! Som har påpekats tidigare är det fem av riksda- gens sju partier som står bakom dagens betänkande Partnerskap och adoption. Jag måste tillstå att det från början inte var särskilt självklart vilka slutsatser som Kommittén om barn i homosexuella familjer skulle ställa sig bakom. Men, herr talman, med facit i hand kan jag konstatera att kommittén gjorde ett seriöst arbete som jag och Vänsterpartiet står bakom. Man har kommit fram till att det inte finns några sakliga skäl för att behålla dagens diskriminerande lagstiftning. Herr talman! Detta betänkande handlar om kärlek. Nu har ju Alf Svensson och hela kristdemokratin flytt ur salen. Alf Svensson är den enda representanten för Kristdemokraterna som har varit uppe i talarstolen, och det talar väl för sig självt. Det jag ska tala om nu är vad jag vill att Alf Svensson ska höra. Jag vill att han ska öppna sina ögon och öppna sina öron. Det handlar om kärlek och den trygghet alla barn har rätt till. Det handlar om att alla barn ska ha sam- ma juridiska rättigheter och skydd. Utgångspunkten är självfallet barnets bästa. Det handlar i synnerhet om alla barns bästa, till skillnad från dagens lagstift- ning vilken rör enbart de barn som har heterosexuella föräldrar. Herr talman! Det viktigaste steget vi tar med den- na lagstiftning är att synliggöra alla de barn som redan i dag existerar och som redan i dag lever med sina homosexuella föräldrar. Det handlar om både biologiska barn och, Christel Anderberg, adopterade barn. De existerar i dag i Sverige. Jag känner många barn som har homosexuella föräldrar, och jag känner många homosexuella som har barn. Hur många barn som har homosexuella föräldrar känner Alf Svens- son? Hur många barn som har homosexuella föräldrar känner Christel Anderberg och Petra Gardos? Om Alf Svensson hade varit här hade han hört att det är här jag talar om perspektiv. När Alf Svensson står i talarstolen i riksdagen och frågar vilket per- spektiv vi utgår från vill jag svara att det är barnens perspektiv, de barn som redan existerar och som Kristdemokraterna gång på gång osynliggör. Är ni inte medvetna om att det ni gör är att demonisera dessa barns vardag och dessa barns familjer? Eller är ni medvetna om det, och tar ni i så fall ansvar för det? En sak är i alla fall säker: Kristdemokraterna och Moderaterna har på inget sätt försökt synliggöra des- sa barn. De har på inget sätt försökt reglera de rättsli- ga förhållanden för dessa familjer för att ge barn med homosexuella föräldrar samma skydd och juridiska rättigheter som barn med heterosexuella föräldrar. För Vänsterpartiet råder här ingen tvekan, herr talman. Vår utgångspunkt är alla barns bästa. När det specifikt gäller adoptivbarn ska varje enskilt barn ha rätt att komma till de absolut bästa och mest kompe- tenta och lämpliga föräldrarna utan att vissa av de presumtiva föräldrarna exkluderas enbart på grund av sin sexuella läggning. Det är det det handlar om, Petra Gardos. Petra Gardos har visst också gått. Herr talman! Kristdemokraterna hävdar i sin re- servation att deras ställningstagande inte får ses som en värdering av homosexuella personers förmåga att ta hand om barn. Så konstaterar de att sexuell lägg- ning i sig inte är diskvalificerande för föräldraskap. Men vad är det då vi debatterar i dag? Homosexualitet är i dag diskvalificerande vad gäller adoption. Hela den kristdemokratiska reserva- tionen är ju inget annat än en presentation av de krist- demokratiska värderingarna om att äktenskapet ska vara den juridiska formen för samlevnad mellan man och kvinna, om det naturliga föräldraskapet osv. Kristdemokraterna ger heteronormativiteten ett ytterst tydlig ansikte. Kristdemokraterna har de facto en diskvalifice- rande inställning mot homosexuella, men de försöker framställa sig som om de inte hade det. Samtidigt försöker de gömma sig bakom argumentet "barnets bästa". Alla vi andra, som är för förslaget, har precis samma utgångspunkt - barnets bästa. Tydligen drar vi vitt skilda slutsatser. Ingen kan ju anklaga Kristdemokraterna för att i alla andra sammanhang värna för och slåss för homo- sexuellas rättigheter, men att just i denna fråga värna barnets bästa - som om barnets bästa och homosexu- ellas rättigheter skulle stå i motsatsrelation till var- andra. Varför kan ni inte vara ärliga, Kristdemokra- terna? Herr talman! De flesta barnen i homosexuell fa- miljer tillkommer genom insemination i hemmet eller assisterad befruktning på någon klinik utomlands, t.ex. i Danmark. En insemination i hemmet behöver inte vara mer komplicerad än att kvinnan inseminerar sig själv med sperma som hon fått av en man. Men det blir även allt vanligare att två kvinnor och två män gemensamt bestämmer sig för att ha barn. Dessa barn existerar också i dag, men osynliggörs av lag- stiftningen. En person som har betytt väldigt mycket för att synliggöra dessa barns existens är Ammi Helmadot- ter. Ammi var också expert i Kommittén om barn i homosexuella familjer, och hon var den enda exper- ten i kommittén som faktiskt var expert just på situa- tionen för barn i homosexuella familjer. Ingen annan av experterna hade denna kompetens när det gäller att veta just hur barn i homosexuella familjer har det. Ammi tog ofta sig själv som exempel för att påvi- sa det orimliga i den nuvarande lagstiftningen. Ammi fick två barn med sin fru och sina barns två pappor, och varje gång hon berättade om sin verklighet ställde hon frågan som hon själv var så förtvivlad över: Vad händer med våra barn om jag dör? I slutet på förra året dog Ammi efter en tids sjuk- dom. Frågan Ammi ställde kvarstår fortfarande. Det är vi, lagstiftare i den här kammaren, som har att besvara frågan. Det är Kristdemokraterna och Mode- raterna som också har att besvara denna fråga. Vilken juridisk rätt har ett barn till sin medmam- ma, till sin mammas fru, om den biologiska mamman har dött? Vilket är det rättsliga skyddet? Vilken juri- disk rätt har barnet till sin medpappa? Styv- barnsadoption kan det ju knappast vara tal om, efter- som detta kräver att den biologiska föräldern är gift med den styvförälder som ska adoptera. Och vad händer då när den biologiska föräldern plötsligt dör? Den s.k. styvföräldern kan följaktligen inte styv- barnsadoptera sin partners barn, i synnerhet inte när den biologiska pappan existerar och också han är fullt aktiv i sin föräldraroll. Vad svarar vi en snart elvaårig pojke? Och vad svarar vi alla andra barn i samma situation? Vad svarar ni moderater och krisdemokrater? Vad svarar Alf Svensson, om han hör mig i någon TV-apparat någonstans i huset? Rent juridiskt finns inga band, inga skyldigheter mot ett barn som växt upp tillsam- mans med en medmamma eller en medpappa. Så är det oavsett om den biologiska föräldern lever eller ej. Lägg märke till, Christel Anderberg, att jag enbart har lyft fram barnperspektivet i mitt anförande! Herr talman! Vi i Vänsterpartiet vill hävda att vår nuvarande lagstiftning inte utgår från barnets bästa. Vår nuvarande lagstiftning är heteronormativ och diskriminerar alla barn med homosexuella föräldrar. Den diskriminerar alla barn, Alf Svensson! Genom att bifalla utskottets förslag tar vi ett steg i rätt riktning. Det rättsliga föräldraskapet ska övervägas ytterli- gare, och regeringen uppmanas av lagutskottet att påskynda utredningsarbetet. Jag vill framhålla hur viktigt det är att ta ett helhetsgrepp om frågan, så att den blir belyst även utifrån det konkreta exempel jag har fört fram. Jag utgår från att detta inte heller är något som Kristdemokraterna eller Moderaterna skulle stödja. Eller har jag fel? När det gäller frågan om assisterad befruktning specifikt, herr talman, ser inte vi i Vänsterpartiet varför detta inte skulle kunna avgöras i dag. I dag har heterosexuella makar och sambor tillgång till assiste- rad befruktning vid allmänt sjukhus. Moderns make eller sambo anses som rättslig far till ett barn som avlats genom insemination. Barn tillkomna genom insemination i heterosexuella parförhållanden anses därigenom i alla avseenden som barn till de rättsliga föräldrarna. Det finns enligt den nuvarande ordningen ingen möjlighet för spermadonatorn att erhålla rättslig status som far. Vänsterpartiet anser att riksdagen redan i dag bor- de besluta om att lesbiska kvinnor som lever i regist- rerat partnerskap eller som lever i samboförhållande ska få tillgång till assisterad befruktning vid allmänt sjukhus på samma villkor som gäller för heterosexu- ella par. Vi ser således ingen anledning att utifrån barnets bästa upprätthålla skillnaden mellan makar och partner i fråga om möjligheterna att få tillgång till assisterad befruktning. Den fråga som är angelägen att ställa är om det är sakligt motiverat att upprätthålla denna skillnad i fråga om tillgången till assisterad befruktning vid allmänt sjukhus. Svaret är enkelt. Det finns inte nå- gon sådan saklig motivering. Men när det är fler än två kvinnor som är inblan- dade, t.ex. en känd donator, en blivande aktiv pappa eller två pappor, som i Ammis familj, finns det såle- des anledning att utreda de rättsliga förhållandena på ett djupare plan. Fru talman! Jag yrkar således bifall till reservation 7. Jag vill också passa på att ställa en fråga till Mo- deraterna. Ni är ju positiva till insemination i er mo- tion. Men av en ren slump kanske ni missade att ta med punkten i ert yrkande. Men om det vore en slump skulle ju Moderaterna stödja Vänsterpartiets reservation för att ge lesbiska kvinnor lika rättigheter som heterosexuella till assisterad befruktning. Varför har inte Moderaterna drivit frågan om lesbiska och assisterad befruktning? Jag fick för mig att ni var seriösa i frågan och menade allvar. Vad tycker ni egentligen om assisterad befruktning? Fru talman! Jag står givetvis bakom alla Vänster- partiets reservationer och vårt särskilda yttrande. I övrigt står jag bakom förslaget i utskottets betänkan- de, och det gör jag för barnen. Om Ammi skulle ha levt i dag skulle även hon med stolthet sitta på åhö- rarläktaren, och det skulle hon göra för barnen och för kärleken. (Applåder) I detta anförande instämde Mats Einarsson, Ken- neth Kvist, Kalle Larsson, Alice Åström, Sven-Erik Sjöstrand, Kjell-Erik Karlsson, Jonas Ringqvist, Tanja Linderborg, Peter Pedersen, Lena Olsson och Camilla Sköld Jansson (alla v), Hillevi Larsson och Anders Bengtsson (båda s) samt Kia Andreasson (mp).

Anf. 69 Christel Anderberg (M)
Fru talman! Tasso Stafilidis vände sig särskilt till mig och sade: Notera nu att jag har barnperspektivet som utgångspunkt för mitt anförande. Men det är ju inte sant. Det inleddes nästa triumfatoriskt med: Änt- ligen står vi här vid den punkt där de homosexuella inte längre kommer att diskrimineras. I övrigt kan jag inte svara för Kristdemokraterna. Alf Svensson är inte här. Men när det gäller oss moderater är det inte sant att vi bidrar till att osynliggöra barnen i homosexuella familjer. Vi ställer upp på regeringens förslag om styvbarnsadoption av partners biologiska barn. Vi ställer också upp på regeringens förslag att man ska fortsätta att arbeta för det rättsliga föräldraskapet för barnen. Men Tasso Stafilidis har precis som jag lyssnat till Frank Lindblad och tagit del av även en del andra forskningsresultat. Dessa visar att många adopterade barn, framför allt utlandsadopterade barn, redan nu har mycket stora svårigheter. Det framgår också att det krävs jättestora insatser från samhället för att hjälpa dessa barn till ett så bra liv som möjligt. Då tycker vi att man ska inrikta insatserna på detta i första hand och i andra hand avvakta den nya forsk- ning som är på gång innan man går till beslut i detta ärende. Jag fick frågan hur vi moderater ställer oss till in- semination. Det har vi beskrivit i vår reservation. Det är bara det att vi instämmer i regeringens bedömning att . Jag får återkomma i nästa replik.

Anf. 70 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Jag inledde med att säga att det inte finns några sakliga skäl för att behålla dagens diskri- minerande lagstiftning, och dagens diskriminerande lagstiftning diskriminerar alltså barnen, Christel An- derberg, som lever med homosexuella föräldrar. Fru talman! Christel Anderberg biter sig själv i svansen när hon lyfter fram studier som har gjorts av Frank Lindblad och andra som visar att adopterade barn mår dåligt och far illa. En sak är säker, nämligen att den majoritet som står bakom detta förslag på inget sätt försöker förringa den svåra situation som vissa adoptivbarn faktiskt befinner sig i. De har det svårt och ska få allt det stöd och all den hjälp som de behöver från samhället. Och där har samhället brustit på väldigt många olika plan. Och där ska vi på alla sätt tillsammans hjälpas åt för att faktiskt ge dessa barn, som i dag är unga vuxna, det stöd och den hjälp som de behöver. Men där Christel Anderberg biter sig själv i svan- sen är när hon använder den här argumentationen mot homosexuellt föräldraskap. Det hon framför i sin argumentation är nämligen ingenting annat än att eftersom vi i dag har en kunskap om att adoptivbarn i heterosexuella familjer far illa ska adoptionerna för- bjudas. Och något sådant förslag har Moderaterna inte lagt fram.

Anf. 71 Christel Anderberg (M)
Fru talman! Det sista är inte helt lätt att replikera på. Först och främst är det inte alls fråga om att det råder diskriminering av barn som redan i dag befinner sig i homosexuella familjekonstellationer. Det som huvuddebatten här gäller är nämligen: Ska vi i fort- sättningen tillåta att homosexuella partner får rätt att prövas som adoptivföräldrar? Det rör alltså barn som fortfarande bor där borta i slummen i Bombay. De kan rimligen inte känna sig diskriminerade av den lagstiftning som vi har i dag. Detta är ju bara en om- skrivning. I själva verket tycker Tasso Stafilidis att den här frågan gäller diskriminering av homosexuel- la, vilket vi hävdar att den inte gör. Som det är i dag råder det ett förbud för hetero- sexuella sambor att adoptera. Och ingen har i denna debatt eller under utskottsbehandlingen hävdat att det skulle vara ett utslag av diskriminering. Vi har tusentals lagar i Sverige som behandlar människor, individer eller grupper av individer, olika och som ger individer olika rättigheter. Lagstiftning kan vara särskiljande utan att därför behöva vara diskriminerande. När det gäller Frank Lindblads forskning och an- nan forskning säger experterna att dessa barn, vilket vi är överens om, i många fall har väldigt allvarliga problem. Forskarna och experterna säger att om dessa barn skulle ha homosexuella föräldrar skulle det in- nebära ytterligare en riskfaktor och ytterligare en belastning på dessa barn som kanske inte alls har några marginaler för att klara detta. I avvaktan på att detta läge har klarnat bör vi inte ta den risken. Vi får inte experimentera med barn.

Anf. 72 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Christel Anderberg säger att vi inte får experimentera med barn. Tidigare gjorde hon en jämförelse mellan homosexuellt föräldraskap och strålning från mobiltelefoner och annat farligt. Det är också intressant när Christel Anderberg tar upp att det inte finns någon diskriminering, och ändå osynliggör Christel Anderberg alla de internationellt adopterade barn som i dag lever i Sverige med sina homosexuella föräldrar. Christel Anderberg vill ju inte tillåta att adoptera- de barn ska få vara föremål för styvbarnsadoption. Där är ni väldigt tydliga. Jag har funderat på om det någonsin har slagit Christel Anderberg att det kanske t.o.m. skulle vara så att för vissa barn, för vissa väldigt sårbara interna- tionellt adopterade barn, skulle homosexuella föräld- rar vara mycket bättre än vad heterosexuella föräldrar skulle vara. Har Christel Anderberg någonsin slagits av den tanken? Vad Christel Anderberg och Moderaterna i denna kammare gör är att de förvägrar alla barn den rätten att komma till de mest lämpliga föräldrarna utan att vissa exkluderas på det sätt som Christel Anderberg exkluderar och särskiljer. Ändå vill man inte vill påstå att det är diskriminering. Men det är diskrimine- ring, och det är barnen som diskrimineras. Vid ett senare tillfälle när Christel Anderberg kommer upp i debatten igen vill jag höra på vilket sätt Christel Anderberg vill synliggöra de här barnen. Det är tydligt att Christel Anderberg inte har läst utred- ningsbetänkandet. Det betänkandet handlar nämligen om barn som lever i homosexuella familjer. Som jag sade tidigare i debatten var ingen av experterna i den utredningen förutom Ammi Helmadotter, som var positiv till förslaget, expert på just barn i homosexu- ella familjer.

Anf. 73 Anders Ygeman (S)
Fru talman! Barnens bästa har diskuterats mycket från denna talarstol. Barnets bästa talade Alf Svensson om, och barnets bästa talade Christel Anderberg om. De flyr nu kam- maren för att slippa debatten. Men låt oss tala om barnens bästa. Låt oss tala om de tusentals barn som växer upp och lever med två föräldrar av samma kön. Låt oss tala om de barnen och deras situation - en situation där en av dem som barnet uppfattar som förälder inte kan gå på föräldramöte och ta del av information om hur det går för barnet i skolan. Eller också kan det vara en situation där den som barnet uppfattar som förälder inte, om barnet skulle råka ut för en olycka, kan få ta del av patientinformation. Om den ena föräldern är borta får kanske den andra föräl- dern inte ens veta att barnet har förolyckats. Det handlar också om barn som saknar arvsrätt. Om Kristdemokraterna menar allvar med sitt tal om att homosexuella är lika bra föräldrar och menar allvar med sitt tal om barnets bästa, varför vill Krist- demokraterna då inte ge de här barnen rätten till sina föräldrar - precis som gäller för alla andra barn? Där är Kristdemokraterna oss svaret skyldiga. Att se till barnens bästa innebär att alla de barn som kommer till Sverige ska få möjlighet att få de absolut bästa föräldrarna. Det är vår skyldighet som politiker att utforma lagar och regler så att alla barn kan få de absolut bästa föräldrarna. Om Moderaterna och Kristdemokraterna menar allvar när de säger att homosexuella är lika bra för- äldrar som heterosexuella, varför ska då homosexu- ella inte få prövas för adoption? Om de är lika bra föräldrar som heterosexuella föräldrar innebär det att det bland de homosexuella faktiskt finns människor som är bättre föräldrar än andra heterosexuella. Om de är lika bra kommer det i båda grupperna att finnas de som är bra föräldrar och de som är dåliga föräld- rar. Skillnaden är att Kristdemokraterna och Modera- terna vill förvägra hälften av dem att prövas som adoptivföräldrar, att prövas om de är bra föräldrar. Kristdemokraterna tycker att deras egen partiledare Alf Svensson kan prövas som adoptivföräldrar. De tycker också att inbrottstjuven kan prövas som adop- tivförälder och att den som slår sina nuvarande barn kan prövas som adoptivförälder men inte den som lever i en samkönad relation. Den personen är per definition utesluten för att prövas. Varför ska inte de barn som kommer till Sverige få tillgång till de absolut bästa föräldrarna? Varför ska inte de som har valt att leva med en partner av samma kön prövas på samma villkor som alla andra om barnens bästa verkligen är det som står för ögo- nen? Där är Kristdemokraterna och Moderaterna oss svaret skyldiga. I detta anförande instämde Hillevi Larsson, An- ders Bengtsson, Marianne Carlström, Carina Ohlsson, Christina Nenes, Lars Lilja och Cinnika Beiming (alla s), Tasso Stafilidis och Tanja Linderborg (båda v) samt Helena Bargholtz (fp).

Anf. 74 Lennart Nilsson (S)
Fru talman! I det socialdemokratiska partiet, som jag tillhör, har vi rätt att ha olika uppfattningar utan att vi för den skull inte blir respekterade som goda socialdemokrater. Ibland funderar jag på hur det skulle vara med den saken hos Kristdemokraterna. Det heter ju att när prästen svär är det rätt. Ibland kan man fundera på hur en kristdemokratisk riksdagsle- damot med avvikande mening skulle bli betraktad av sin partiledare. I morgon får vi säkert i medierna läsa att riksda- gen har beslutat att ge homosexuella rätt att adoptera barn. Jag har sett det på text-TV, och det har stått i tidningen. Det hör jag också av folk på gatan. Bud- skapet sprids ju att riksdagen ska ge homosexuella rätt att få adoptera barn. Jag är mot att homosexuella ska få adoptera barn. Jag är mot att Alf Svensson ska ha rätt att adoptera barn. Jag är mot att Tasso Stafilidis ska ha rätt att adoptera barn. Bekymret är väl just att det i den all- männa diskussionen i medierna framställs som att riksdagen ska besluta att ge människor rätt att adopte- ra barn. Så är inte fallet. Jag är för att man ska ha rätt att bli prövad när det gäller att kunna adoptera barn. Det är lite skillnad jämfört med att man ska ha den rätten. Jag skulle önska att jag i morgon - oavsett vilken uppfattning man har - när jag möter Svensson på torget eller på gatan kan tala om för Svensson att det inte alls handlar om att man ska ha rätt att adoptera barn. I stället ska beslutet i Sveriges riksdag handla om att man ska ha rätt att bli prövad - det är en väldig skillnad. Om alla hjälptes åt här gick det kanske att minska lite av de fördomar som sprids, inte minst av politiker i Sveriges riksdag. Fru talman! Jag ville ha detta sagt eftersom det blir en diskussion från felaktiga utgångspunkter i den vardag som vi möter på gator och torg. Det handlar alltså om att man ska ha rätt att bli prövad, inte om att ha rättighet att få adoptera barn. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. I detta anförande instämde Carina Ohlsson, Hille- vi Larsson, Anders Ygeman, Anders Bengtsson, Ma- rianne Carlström, Christina Nenes, Göran Norlander och Lars Lilja (alla s), Tasso Stafilidis och Tanja Linderborg (båda v) samt Helena Bargholtz (fp).

Anf. 75 Anna Kinberg (M)
Fru talman! Kolleger! Åhörare! "Ett modernt samhälle måste vara öppet och omsluta alla, oavsett det individuella valet av livsstil, så länge detta inte begränsar någon annans rätt till frihet. Det är inte politikens uppgift att avgöra vad som är rätt samlev- nadsform, hur barn ska tas om hand, att definiera den bästa musiken eller den främsta litteraturen." Så står det i Moderaternas idéprogram, På trös- keln till mänsklighetens bästa tid, som antogs i Jön- köping i höstas. Jag instämmer fullständigt i det. Mot den bakgrunden är det bra att enigheten här inne är nästan total när det gäller närståendeadoptio- ner. I i alla fall ett avseende erkänner man att homo- sexuella kan vara minst lika bra föräldrar som andra. Men det är också tråkigt och lite konstigt att vi inte är lika överens om att öppenheten och rättvisan ska omfatta alla och alla barn. Till skillnad från majoriteten i min partigrupp tycker jag att alla barn, oavsett var de är gjorda och av vilka, ska ha rätt att komma till bra föräldrar och att prövningen av vilka som är bra föräldrar ska göras just utifrån individernas lämplighet att bli just bra föräldrar. Det är många faktorer som avgör om man kan bli en bra förälder, men föräldrarnas kön och deras orsak att tycka om varandra är inte en av dem. Om man verkligen menar allvar med att lagstift- ningen ska utgå från barnets bästa kan man inte ute- sluta vissa vuxna som vill ge barn trygghet från att ens prövas, för det är vad det handlar om, på grund av deras sexuella läggning. Fördomar ska inte styra lagstiftning. Inga vuxna har rätt att bli föräldrar - flera har sagt det i debatten - men alla barn har rätt att växa upp i en trygg familj. Det finns många varianter på trygga familjer nuförtiden. Gifta mammor och pappor med bara egna barn är bara en av de sorters familjer som finns. I dag är det minst lika vanligt att växa upp med en mamma och en plastpappa, t.ex., och hans barn från ett tidigare förhållande, eller med en mamma och pappa som inte är gifta. Det finns tiotusentals barn som bor med homosexuella föräldrar redan i dag. Så här ser verkligheten ut. Den som menar allvar med att vilja alla barns bästa kan inte blunda för att barn i dag lever i många olika sorters familjer. Jag vill inte döma ut dem som otrygga, eftersom trygghet inte kommer av hur fa- miljen hänger ihop rent rättsligt tekniskt utan av hur trygg och kärleksfull den är. Jag ser hellre en snäll platsmamma eller två snälla pappor än två gifta men kärlekslösa eller kanske t.o.m. våldsamma föräldrar av olika kön. Man kan inte blunda för att många barn inte har någon familj alls. De biologiska föräldrarna kanske är döda. De är kanske hemlösa eller prostituerade eller saknar av andra skäl möjlighet att ta hand om sina barn. Det är därför det finns adoption över huvud taget. Alternativet för de allra flesta barn som adopte- ras är inte att växa upp i en villa med stor trädgård och sina biologiska lyckligt gifta föräldrar, utan det kan vara att dö på gatan. Adoption kan vara det bar- nets enda chans till ett bättre liv eller till ett liv över huvud taget. Det är inte alla här inne som håller med om det. Kristdemokraten Tuve Skånberg, m.fl., menar t.ex. i en motion att adoption enligt regeringens förslag inte ens skulle vara till barnets bästa om båda de biologis- ka föräldrarna var döda. Det tycker jag är en cynisk inställning. Dessa motionärers inställning verkar vara att barnet hellre får dö på gatan än växa upp hos två kärleksfulla homosexuella föräldrar. Det tycker jag är hemskt tråkigt. Det må vara deras tolkning av vad som är barnets bästa, men det är definitivt inte min. Det har av mer nyanserade debattörer påståtts att homosexuella föräldrar visserligen kan vara trygga och bra och att det kan vara bra för ett barn att kom- ma till en sådan familj, men man ska inte tillåta ad- option från andra länder. De barnen har redan svikits av sina föräldrar och kanske levt i krig och fattigdom, och vi vill inte utsätta dem för ytterligare påfrestning- ar. Det argumentet skulle jag ta på allra största allvar om det hade någon grund i forskning eller verklighet, men det har det ju inte. I den forskning som framförts och refererats under denna långa och omfattande debatt syns det att det inte finns större risker med att växa upp i homosexu- ella familjer än med att växa upp i heterosexuella familjer. Det är inte större risk för att man blir retad i skolan eller får problem med identitetsutveckling eller könsroller. Det finns inte ens någon ökad risk för egen homosexualitet, för dem som nu tycker att det skulle vara problematiskt. Det är inte farligare och konstigare att ha två mammor än att ha föräldrar som är politiker, invandrare, religiösa eller har andra egenskaper som det finns folk som retar sig på. Det vore i alla fall mig främmande att utesluta alla som man skulle kunna reta sig på från att bli föräldrar om de kan ge barn en trygg och stabil uppväxt. Viss forskning har visat - det har refererats i den- na debatt - att internationellt adopterade barn är över- representerade när det gäller psykiska störningar. På vissa orter är de överrepresenterade på t.ex. ung- domspsyk. Men den forskningen har ju ingeting alls med föräldrarnas läggning att göra. Den är t.o.m. gjord på barn i heterosexuella familjer. Jag tror inte att det är de föräldrarnas fel om barnen får problem under sin uppväxt. I t.ex. Frank Lindblads forskning kunde man se att det fanns tecken på att barn från Colombia vars mammor knarkade under graviditeten kunde löpa lite större risk att få egna missbruksproblem när de växte upp. Men jag tror, utan att själv vara forskare, att det mer har att göra med att mamman knarkade när hon hade barn i magen än vilka sexuella preferenser hon hade. Forskningen visar alltså tecken på att adoptivbarn har ett stort - kanske extra stort - behov av en trygg uppväxtmiljö. Men den visar inte på något sätt att två mammor eller två pappor inte skulle kunna ge dem den miljön. Därför är det bra och viktigt att det ställs mycket större krav på adoptivföräldrar än på biolo- giska föräldrar. Svårast av allt är att få adoptera ut- omlands. Men det är helt irrelevant att utesluta vissa par och inte ens pröva dem mot kraven på grund av vad de gör i sängen. Man kan tycka att homosexuella är avvikande el- ler konstiga eller att det är lite konstigt med barn som har två mammor eller två pappor. Det är det många som gör, även om det nuförtiden är allt färre, vilket gläder mig. Men lagstiftning ska utgå från alla barns bästa - inte från vuxnas fördomar. Därför ser jag framemot att ingå i en majoritet till förmån för alla barns bästa - inte bara några. I detta anförande instämde Tasso Stafilidis (v), Helena Bargholtz (fp), Margareta Cederfelt (m) samt Hillevi Larsson och Carina Ohlsson (båda s).

Anf. 78 Yvonne Oscarsson (V)
Fru talman! Jag har inte fått den här frågan tidiga- re av Tasso. Därför har jag inte tänkt så mycket på detta. Men det är riktigt att det naturligtvis är en grupp som är osynliggjord. När det gäller den gruppen måste jag väl erkänna att det finns brister i mitt ställningstagande. Så är det ju ibland. Det finns brister i andra beslut för andra grupperingar. Det här är väl en sådan grupp som med mitt ställningstagande hamnar lite på sidan, och det är jag jätteledsen över. Men jag hade önskat att Tasso och jag hade kunnat ta upp det här mycket tidigare och att det inte kom nu. Jag glömde, fru talman, att yrka bifall till motio- nen L19 som kommer från några socialdemokratiska ledamöter.

Anf. 79 Helena Bargholtz (Fp)
Fru talman! Jag vill börja med att tillsammans med flera andra här i salen instämma i min partikam- rat Ulf Nilssons anförande. På grund av ett tekniskt misstag framgick inte detta tidigare, men jag vill att det ska komma med i protokollet. Fru talman! Intoleransen och trångsyntheten har många skepnader. Detta kan visa sig i allt från för- flugna kommentarer i hemmet till skränande folkmas- sor på stadens gator, men den farligaste formen är ändå den inställsamma och synbart välvilliga, när ett sken av omtanke och välvilja används för att dölja en ambition att hindra, stoppa, kontrollera och likrikta. De värderingar som vi har i samhället är inte av naturen givna. De formas aktivt och förändras över åren. Homosexualitet har i olika kulturer värderats på väldigt olika sätt. Under vissa tider har det setts som ett ideal och under andra har det mötts av djupt för- akt. För oss politiker medför detta ett delikat problem. Vår roll är både att avläsa samhällets åsikter och att försöka lotsa dem i rätt riktning. Fru talman! Jag har talat med många ur den yngre generationen om homosexuellas möjligheter att ansö- ka om adoption. De flesta av ungdomarna kan inte förstå vad det stora problemet skulle vara. Jag vill gärna läsa upp delar av ett mejl som jag fick från en 16-årig flicka. Den här flickan skriver så här: Jag vet inte om ni har fått mycket mejl från ungdomar, men jag tycker att det är viktigt att min åldersgrupp gör sig hörd inför detta beslut. Det är viktigt att ni vet hur man tänker om homosexuella bland ungdomar i dag. Jag kan helt klart säga att detta blir mer och mer ac- cepterat. När man ser ett homosexuellt par reagerar man inte speciellt mycket. Jag vet de ungdomar som har haft en mamma som är lesbisk, och det är inte någon som har tyckt att det har varit något konstigt, utan man har snarare tyckt att det har varit coolt. Jag är positiv inför att homosexuella ska få adoptera barn, och jag vet att det är jättemånga andra ungdomar som tycker så också. Samhället förändras. Den här kloka flickan skriver vidare så här: Många anser att de homosexuella är en utsatt grupp i samhället och att det adopterade barnet skulle få dubbelt utanförskap. Men, som sagt, homosexua- liteten blir mer och mer accepterad och dessutom: Vilka skulle bättre än homosexuella kunna förstå barnet när de själva har befunnit sig i utanförskap så länge? De skulle ju förstå hur barnet kände. Jag tror inte att barnen skulle bli retade i skolan i och med att jag vet hur det har varit under mina nio skolår. På min skola är det en tjej som själv sagt att hon är lesbisk, och det är inte någon som reagerar på det. Jag tror också att det är många som någon gång i livet funderar på om de kanske är homosexuella själ- va. Det är de vuxna som har en massa fördomar och säger att barnen inte får det bra om de lever i ett ho- mosexuellt förhållande och att de skulle bli mobbade i skolan. Men hur mycket vet egentligen vuxna om barn? Det är de vuxna som gör fel, skriver den här kloka flickan. Så är det säkert. Om det finns trevliga människor som vill adoptera barn och barn som behöver adopte- ras bort borde saken vara klar, tycker ungdomarna. De har ju helt rätt i sak. Jag tror att vi nu har en mycket bra möjlighet att samtidigt anpassa oss efter samhällets naturliga utveckling och ytterligare styra den åt rätt håll. Är de fördomar som dröjer sig kvar i samhället ett bra skäl att neka homosexuella lika rättigheter? Låt oss se vad detta resonemang skulle leda till i förläng- ningen. De homosexuella är knappast den enda grupp som drabbas av fördomar. Människor har fördomar mot alla typer av personer som inte är som dem själ- va. Infödda svenskar har fördomar mot invandrare. Skåningar kan ha fördomar mot norrlänningar. Verk- stadsarbetare kan ha fördomar mot tjänstemän och vice versa. Fru talman! Att vara homosexuell är inte fel eller konstigt. Homosexualitet är inte en avvikande livsstil. Det är inte onaturligt. Det är en egenskap precis som att vara brunögd eller musikalisk. Att inte acceptera detta är precis samma sak som att inte acceptera en dialekt eller en hudfärg. Framför allt är det en egen- skap som inte har något att göra med förmågan att vara en bra förälder. Det är egenskaper som är helt frikopplade från varandra. Ett av de vanligaste argumenten mot homosexu- ellas adoptionsrätt är att det skulle vara skadligt för barnen. Detta, fru talman, är obegripligt för mig. Att adoptera bort sitt barn är inget som görs för nöjes skull. Den förälder som väljer att avstå från att se sitt barn växa upp har inget alternativ. Dessa barn tillhör de mest utsatta människorna i världen. Deras framtid ser extremt mörk ut. Hur kan någon hävda att det kunde vara bättre för dem att stanna i en förtvivlad situation än att få komma till en kärleksfull familj, som är kontrollerad och godkänd efter strikta regler i ett land fyllt av resurser och framtidsmöjligheter? Varje gång vi nekar homosexuella att ens prövas som adoptivföräldrar lyckas vi på en och samma gång kränka våra medmänniskor, förstärka samhällsfarliga fördomar och beröva ett behövande barn en chans till en bättre framtid i en kärleksfull familj. Fru talman! I en omvärld där intoleransen och trångsyntheten får ett allt större spelrum anser jag att vi i Sverige ska visa vägen genom att slå vakt om alla människors lika värde. Låt oss fatta rätt beslut. Låt oss tillåta homosexuella att prövas för adoption. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskot- tets betänkande. I detta anförande instämde Karl-Göran Biörsmark och Ulf Nilsson (båda fp), Hillevi Larsson (s), Tasso Stafilidis och Tanja Linderborg (båda v) samt Yvon- ne Ruwaida (mp).

Anf. 80 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Kolleger och åhörare! Detta är en väldigt stor dag för mig. Äntligen beslutar vi om denna proposition. Det tycker jag verkligen var på tiden. Jag kommer ihåg när jag kom in i riksdagen 1994. Det är snart åtta år sedan. Då var detta en av de frågor som jag jobbade med. På den tiden märkte jag att det fanns lite kunskap här i kammaren och även i lagut- skottet som jag satt i och som hade hand om dessa frågor. Det fanns inte så mycket kunskap om att det fak- tiskt finns homosexuella familjer, att det finns barn som lever tillsammans med sina homosexuella föräld- rar. Den kunskapen var liten i kammaren såväl som ute i samhället. Det är fortfarande så att kunskapen inte är särskilt stor ute i samhället, men den har blivit mycket större här i kammaren bland oss politiker. Jag mötte även på den tiden fördomar. Det var fördomar som skrämde mig. Jag kommer ihåg ett möte där vi tog upp att det faktiskt finns homosexu- ella familjer. Då var det en person på det mötet som reagerade med att säga usch, fy, vad äckligt. Jag und- rar om det är denna typ av reaktioner, åsikter och okunskap som utgör grunden för att säga sig stå för barnens bästa. Det har varit en väldigt lång diskussion och debatt här i dag. Jag stöder alla de inlägg som hitintills har hållits till stöd för propositionen. Det har varit många bra inlägg. Debatten har handlat väldigt mycket om huruvida de som stöder propositionen stöder barnets bästa. Jag känner själv flera barn som lever med homosexuella familjer som jag känner personligen. Två killar som har en homosexuell pappa och som lever tillsammans med pappan och hans blivande partner ibland - de ska ingå partnerskap i sommar - har jag följt i sex års tid. Den äldste pojken ska ta studenten nu. Varken dessa pojkar eller några andra som jag har träffat tycker att det är konstigt att ha homosexuella föräldrar, vare sig man har en egen biologisk förälder som är homosexuell eller om man lever med två ho- mosexuella föräldrar som dem som jag känner själv. Däremot tycker de att det är fel att lagstiftningen som den har sett ut hitintills säger att föräldrarna inte be- traktas som bra föräldrar. Det är det lagstiftningen säger. Lagstiftningen, som den ser ut i dag, säger ju att homosexuella inte är fullgoda föräldrar. Det blir en diskriminering av dessa barn. Därför innebär detta lagförslag en förbättring av dessa barns situation. Det gör att de inte längre dis- krimineras. Det är en signal som lagstiftningen ger. Både debatten kring lagen och lagen i sig ser till att allmänheten får en större kunskap om att det i vårt samhälle finns många barn som lever med homosex- uella föräldrar. Dessa barns situation blir bättre. Föräldraskap är ett väldigt känsligt ämne. Hur man är som förälder är en känslig fråga. Jag brukar säga att det inte finns några perfekta föräldrar. Det finns det inte, men tyvärr finns det en hel del föräld- rar i vårt samhälle som faktiskt inte tar sitt ansvar som föräldrar. Det finns mammor och pappor som inte är närvarande i sina barns liv. Det finns mammor och pappor som blir alkoholister eller narkomaner och som på så sätt inte kan ge den trygghet och den kärlek som alla barn förtjänar. Detta är väldigt svåra frågor och frågor som fak- tiskt nästan aldrig diskuteras här i kammaren, enligt min mening. Däremot har vi diskuterat homosexuella föräldrar väldigt mycket. Att vara homosexuell gör dig inte till en dålig förälder. Det är din egenskap att kunna ge kärlek, att kunna ge trygghet, att kunna ge regler, att kunna ge ett socialt nätverk till dina barn, att alltid finnas till hands och prata med dina barn som är avgörande för om man är en bra förälder eller inte. Det har ingenting att göra med om man älskar en person av samma kön eller av ett annat kön. Ändå har vi diskuterat den frågan så otroligt mycket här i kammaren. Men den andra frågan, vad vi gör med alla de föräldrar som faktiskt inte tar sitt ansvar - ibland behöver de hjälp av samhället, men ibland väljer de själva t.ex. att vara frånvarande - diskuterar vi inte lika mycket. Jag tycker att det är en väldigt viktig poäng. Jag är väldigt glad att vi i dag fattar beslut om den här propositionen. Lagen kommer att ge en signal om att alla barn ska behandlas lika och också en signal om att homosexuella föräldrar enligt lagen inte be- handlas som om de inte duger som föräldrar. Det är en väldigt viktig signal. Och det handlar inte om att ge homosexuella rättigheter. Det är utifrån barnets perspektiv som detta är det enda rätta. Men det är också det enda rätta om vi tittar på vad som i grunden gör en förälder till en bra förälder. Det handlar om personens möjligheter att vara en bra förälder, och det har ingenting med sexuell läggning att göra. Sedan vill jag bara ytterligare en gång instämma i reservationen som rör assisterad befruktning. Vi sitter ju inte från Miljöpartiets sida i lagutskottet under denna mandatperiod, vilket beror på att vi är färre ledamöter än vi var förra mandatperioden. Men vi yrkar liksom Vänsterpartiet bifall till denna reserva- tion. I detta anförande instämde Tasso Stafilidis (v) och Hillevi Larsson (s).

Anf. 81 Margareta Israelsson (S)
Fru talman! I likhet med Marianne Carlström vill jag gärna fromt hoppas att det som förenar oss alla som deltar i dagens debatt, och jag tycker mig ha hört det, är ett djupt engagemang för barn och en vilja att fatta beslut för barnets bästa. Tillsammans med Susanne Eberstein har Torgny Danielsson, jag själv och ytterligare sju socialdemo- krater skrivit en motion om dagens ärende. Vi har ingenting att invända mot att regeringen och riksda- gen vill öppna möjligheterna för närståendeadoption och adoption av barn i Sverige. Vi anser tvärtom att det är viktigt att i detta avseende bejaka registrerade partner som föräldrar. Möjligheterna till närstående- adoption kan också öka tryggheten för barn i homo- sexuella familjer. Därmed är en lagförändring i bar- nets intresse. Däremot känner vi en oro inför de internationella adoptionerna. Det är inte mer än fem år sedan riksda- gen diskuterade och beslutade om tillträde till 1993 års Haagkonvention. I den debatten sade dåvarande ordföranden i NIA, Statens nämnd för internationella adoptioner, Susanne Eberstein följande: "Vi glömmer lätt bort den tragedi som alltid finns i bakgrunden till en internationell adoption. En kvin- na måste - kanske under stor vånda - lämna bort sitt barn för att det ska få en framtid i ett fjärran land. Hon tvingas till detta av fattigdom, av risken för soci- al fördömelse eller för att arbetsgivaren annars kom- mer att köra bort henne från hennes arbete. Hon hop- pas på goda förhållanden för barnet - en trygg upp- växt." Detta är vårt ansvar och vår uppgift. Sverige har av tradition, men främst av djupt engagemang, alltid ställt sig i spetsen för arbetet för barns rätt. Ett annat skäl är våra internationella åtaganden, främst i form av Haagkonventionen om skydd av barn och samar- bete vid internationella adoptioner. Den tillkom 1993 och ratificerades av Sverige 1997. Konventionen ska stärka barnets rättsskydd vid internationella adoptio- ner och är en konkretisering av FN:s barnkonvention när det gäller adoptioner. Sverige har varit starkt drivande för att få till stånd en internationell rättsord- ning och därmed minska riskerna för bl.a. handel med barn. "Oroande tecken i form av handel med barn i form av öppen eller förtäckt form rapporteras dock från vissa länder bl.a. i form av öppna krav på bi- ståndsinsatser från adoptionsorganisationerna. I vissa länder ställs krav på ersättningar i form av donationer och bistånd för att adoptionsorganisationerna skall få verka." Så står det i direktiven till den utredning om vissa frågor med anknytning till internationella adoptioner som regeringen beslutade tillsätta förra året. Det är bra att den har kommit till stånd, och vi är övertygade om att Annika Nilsson kommer att göra ett bra arbete som utredare. Vi anser dock att utredningens förslag borde ha kommit före regeringens proposition. Ut- redningen har nämligen fått i uppdrag att pröva hur dagens utveckling stämmer med Haagkonventionen och vad Sverige kan göra i olika sammanhang för att minska riskerna för barnhandel. Det är bra men borde ha varit den inledande åtgärden. Barn som adopteras av registrerade partner kom- mer att ställas utanför det skydd som Haagkonventio- nen ger. Sverige skulle genom det här lagförslaget vara berett att vid dessa adoptioner gå vid sidan om denna konvention. Sverige måste också förmå ur- sprungslandet att genomföra adoptioner vid sidan om konventionen. Det skickar enligt vår mening märkliga signaler till de 40 länder som redan ratificerat kon- ventionen och till dem som nu förbereder en ratifice- ring: Konventionen är inte så viktig. Man kan ställa sig vid sidan om när andra intressen tar över. Regeringen föreslår inte någon ersättning för det bortfallande rättsskyddet i form av bilaterala avtal, motsvarande Haagkonventionen, med ursprungslän- der. Konsekvensen av det blir att vuxna ges nya rät- tigheter på bekostnad av ett urholkat rättsskydd för redan utsatta barn. Vi känner en oro för att Sverige nu slår in på en väg där vi skiljer på barn och barn. Medan barn som adopteras av ensamstående eller gifta par kommer att omfattas av det internationella trygghetssystem som Haagkonventionen innebär står de barn som adopte- ras av homosexuella par utanför denna trygghet. Det kan knappast vara i överensstämmelse med Sveriges djupt kända engagemang för att stärka barnets rätt. Vi finner det märkligt att utskottet i sitt betänkan- de avfärdar vår oro och våra invändningar med en formulering som lyder: "Enligt Haagkonventionen finns inte heller några formella hinder för medlems- staterna att införa bestämmelser som ger registrerade partner möjlighet att adoptera barn." Vi har aldrig avsett att peka på några formella hinder. Vi vill tvärt- om lyfta fram vår oro för att alla barn inte får samma skydd. Det är ju handeln med barn som är det stora hotet. Detta är tydligen en oro som regeringen också känner eftersom man tillsatt en utredning i frågan. Men denna borde, som sagt, ha redovisat sitt förslag innan vi tar ett beslut här. Fru talman! Vi har efter noggrann prövning funnit det väl motiverat att bifalla regeringens proposition i den del som rör närståendeadoption och adoption av barn i Sverige. Däremot kan vi inte bifalla proposi- tionen när det gäller möjligheten att adoptera barn från andra länder. Av den anledningen yrkar jag bifall till motion L19. I detta anförande instämde Susanne Eberstein, Torgny Danielsson, Carina Adolfsson Elgestam och Anne Ludvigsson (alla s) samt Lennart Kollmats (fp).

Anf. 82 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Jag försökte lyssna väldigt noga på Margareta Israelssons anförande. Det jag har hört och som förvånar mig är att Margareta Israelsson gång på gång tar upp frågan om handel med barn. Är det vad vi diskuterar i dag? Är det detta beslutet handlar om? Jag har inte förstått varför Margareta Israelsson lyfter fram handeln med barn i dagens debatt. Det skulle jag vilja att Margareta Israelsson utvecklar. Margareta Israelsson tar också upp att utgångs- punkten när man skrev motionen var en trygg upp- växt för barnen. Sedan citerade hon ett uttalande som den dåvarande ordföranden i NIA, Susanne Eberstein, gjorde. Det är klart, fru talman, att det finns många olika orsaker till att barn behöver nya föräldrar. En av de orsakerna är den som Susanne Eberstein uttalade som ordförande i NIA, men det finns många fler. Så till min fråga till Margareta Israelsson. Hon tar upp att det skiljer och kommer att skilja mellan barn och barn. Margareta Israelsson, vad gör lagstiftningen i dag? Skiljer inte lagstiftningen i dag på barn och barn? Det är nämligen just det den gör. Jag skulle vilja höra vad Margareta Israelsson har för synpunkt på situationen för de internationellt adopterade barn som existerar i dag och som lever med homosexuella föräldrar. Det är skillnad på barn och barn. De inter- nationellt adopterade barnen har inte samma juridiska rätt och skydd som andra barn. Vad är Margareta Israelsson beredd att göra för de barnen?

Anf. 83 Margareta Israelsson (S)
Fru talman! Jag räknade till två frågor och en kommentar. Låt oss börja med frågan om handel. Hela den frågan kommer ur det faktum att vi har en konvention som ska skydda och reglera hur vi sköter adoptioner. Det är väldigt betydelsefullt för oss, och det var mycket svårt att få fram konventionen om att kunna reglera och se till att vi har säkerhet för hur ett barn överförs från ett land till ett annat. Då säger Tasso Stafilidis: Vad har detta att göra med dagens debatt? Det är klart att om Sverige går in och säger att det här avtalet ska vi ha, det är väldigt betydelsefullt, och sedan säger att vi nu vill öppna för adoption för homosexuella, tycker vi att vi ska se till att de barnen har samma skydd. Då borde en riktig väg ha varit att börja med att öppna konventionen, att förhandla fram en lösning så att alla barn har samma skydd. Jag hoppas, jag var tidigare övertygad men jag får ändra mig och säga att jag hoppas att vi har samma övertygelse om att det är en viktig fråga att ha samma trygghet för alla barn som är föremål för internatio- nella adoptioner. Sedan kommenterade Tasso Stafilidis mitt citat vad gällde barn som adopteras. Det finns många som tycker att hela frågan om adoptioner är obehaglig, att vi ska adoptera barn från andra länder, att vi ska komma som några imperialister och säga: Här har vi det så bra, skicka hit de små fattiglapparna så ska vi ta hand om dem för vi är så bra på det. Det är ju en stor politisk fråga internationellt. Jag tycker att man faktiskt med viss ödmjukhet, Tasso Stafilidis, kan se på de människor som bor i dessa länder som i sin förtvivlan får lämna sitt barn ifrån sig. Jag tror att vi alla här inne kan känna vilken vånda som ligger i det.

Anf. 84 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Jag ska bara ställa en fråga till Marga- reta Israelsson, så att hon hinner svara på den, efter- som den var viktigast. Det är inte så att vare sig lagutskottet eller rege- ringen på något sätt har ställt sig bakom det som Margareta Israelsson försöker antyda, nämligen att det skulle vara okej att öppna för handel med barn. Absolut inte. Majoriteten här i riksdagen, fem partier, Margareta Israelssons eget parti, står bakom ett lag- förslag som är väldigt tydligt på den punkten. Återigen till min fråga: Hur tänker Margareta Is- raelsson och hennes company lösa problemet med de barn som redan existerar i dag, som redan lever med homosexuella föräldrar och som är internationellt adopterade? Hur ska hon ordna de rättsliga förhållan- dena för dem? Jag har ingen annan uppfattning än Margareta Is- raelsson vad gäller frågan om vår syn på internatio- nella adoptioner. Självklart ska vi ha en inställning till internationella adoptioner som är full av förståel- se, respekt osv. Det är inte heller någonting som det här förslaget har förändrat. Sverige har och kommer att ha samma respektfulla inställning till internatio- nella adoptioner. Det sker ingen ändring genom för- slaget. Svara på min fråga! Det var bara en fråga som Margareta Israelsson fick och den gällde de barn som existerar i dag.

Anf. 85 Margareta Israelsson (S)
Fru talman! Det är inte just de här barnens situa- tion som dagens förslag reglerar heller. De är ju redan adopterade. Vi ska inte fatta ett beslut om att de ska adopteras en gång till, eller hur? Självfallet måste vi hitta en metod för att se till att adoptionen av barn som lever i Sverige med föräldrar som de adopterats av kan accepteras. Det ligger väl inom de förslag som fortsatt ska utvecklas. Men det jag tycker är viktigt i det här samman- hanget är att omigen peka på att det inte är en lösning att öppna för adoptioner utanför konventioner. Det är då vi löper risk att inte vara säkra på att vi får en bra reglering av internationella adoptioner. Det får aldrig finnas någon misstanke om att det inte går alldeles rätt till. Jag kan dela Tasso Stafilidis känsla av att det inte ska vara så att barn som kommer hit ska känna sig otrygga på något sätt. Får jag stanna i den här relatio- nen? Hur ska min situation bli? Men de fall som vi har sett har också accepterats i svensk lagstiftning, man har accepterat den adoptionen.

Anf. 86 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Det är tre oroande principgenombrott i dagens betänkande. För det första sätts vuxnas rätt före barns bästa i adoptionsfrågor, trots att barns bästa enligt FN:s barnkonvention ska vara styrande då det gäller alla frågor om internationella adoptioner. Man kan inte bara själv tycka att man har tillgodosett ett barnperspektiv. Det är nämligen andra som har tänkt på hur man ska göra det och vilka krav som ska ställas. Den svenska barnkommittén menar att "en önsk- värd metod för bedömning av vad som är barnets bästa är att kombinera vetenskap och beprövad erfa- renhet med att låta barn själva komma till tals". Det är precis detta som varken utredningen, Kommittén om barn i homosexuella familjer, regeringen eller lagutskottet har gjort. Alltså går det inte att ställa sig i riksdagens talarstol och säga att man känner att vi visst har ett barnperspektiv på frågan. När Sverige skulle implementera FN:s barnkonvention tittade vi på hur det skulle gå till, och de kraven har inte tillgo- dosetts. För det andra oroar det mig att många adopterade känner, har jag förstått, att en grupps intressen över- ordnas en annan grupps intressen. Risken är att detta blir prejudicerande. Om det nu är okej att köra över adopterade för en annan grupps intressen, varför är det inte nästa gång okej att köra över homosexuella till förmån för någon annan grupp? Jag vill inte ha den typen av politik. Jag vill heller inte att barn används som verktyg för att förändra attityder i samhället. Det är en uppgift för oss vuxna, och den är viktig. Många adopterade berättar om hur de själva har fullt nog med att fajtas för sin egen situation och för förståelse för den. Det märks inte minst i riksdagen i dag. Man vill inte och ska inte behöva ta fajten åt andra. För det tredje körs forskares och barnexperters uppfattning över av politiska skäl. Det riskerar också att få en oroande och prejudicerande effekt. Regeringens linje om adoptioner är full av mot- sättningar. Å ena sidan sägs registrerade partner vara i alla avseenden lika goda föräldrar som gifta par. Å andra sidan vill regeringen att adoptivbarn varaktigt ska garanteras manliga och kvinnliga förebilder utan- för den egna familjen. Vad är detta om inte ett erkän- nande, ett understrykande av att regeringen inte tror att alla delar av föräldraskapet tillgodoses inom ra- men för det registrerade partnerskapet. Marianne Carlström sade till TT att för hennes del tyckte hon att det var ett högst rimligt krav. Varför framförde hon inte det kravet i utredningen? Det är något som regeringen har lagt till därefter. Kravet på manliga och kvinnliga förebilder är ett erkännande av att det är en myt från regeringens sida att det är fråga om ett exakt likadant föräldraskap, dvs. kön och sexualitet kan visst ha betydelse för barns identitetsbildning. En annan motsättning är att regeringen avfärdar risken för att givarländerna ska reagera men säger samtidigt att man ska låta utreda effekterna av den egna propositionen omedelbart efter det att den har genomförts. Det är så dags då. Alla adoptionsfrågor måste avgöras med utgångs- punkt i adoptivbarnens speciella behov och ingenting annat. Barns bästa kan bedömas bara på en kunskaps- grund. När det saknas kunskap är det inte möjligt att avgöra om internationell adoption för registrerade partner är till barnens bästa eller inte. Försiktighets- principen säger oss att om man inte vet effekterna av ett beslut som rör barn ska man inte fatta det beslutet. Jag såg Miljöpartiets språkrör på TV säga att vi ska tillämpa försiktighetsprincipen vad gäller uppväxt- villkoren för torskar i Östersjön, men man avvisar blankt att tillämpa principen för barn i Sverige. Det är inte seriöst. En annan mycket allvarlig aspekt är att adopterade inte har ansetts ha med denna fråga att göra. De fick från början inte någon representant i utredningen. Adopterade, som är närmast berörda, har inte heller tillfrågats om vad de tycker. Däremot har RFSL- aktiva och svenska folket tillfrågats. Adoption är ett löfte som staten ger till ett barn, inte bara om ett bättre liv utan också om bästa tänkba- ra förutsättningar för det berörda barnet. Annars skulle vi kunna avskaffa prövningen. Det är klart att det alltid är bättre att leva i ett land i fred än i ett land i krig, men det är inte vad adoption handlar om. Då pratar vi snarare flyktingpolitik. Adoption är också det politiska beslut som har all- ra mest långtgående effekter för den enskildes liv. Därför måste kraven på lagstiftning, beslutsunderlag och uppföljning vara mycket höga. Adoption är - vill jag understryka - något i grunden mycket positivt, men Sverige har ett ansvar att söka kunskap om ad- opterades situation och speciella behov. Det ansvaret har politiken inte tagit, vilket nu visar sig i forskning och statistik. När vi ser en femfaldig överrepresentation i självmord för kvinnor som adopterats från andra länder, när vi ser att adopterade är mer än dubbelt överrepresenterade i barn- och ungdomspsykiatrin och i dygnsvård för tonåringar i § 12-hemmen, har politiken svikit. Det innebär inte att internationella adoptioner bör stoppas men väl att stödet till dem som behöver det måste öka. Forskningen måste öka, och hela lagstiftningen måste ses över. Utredningen om barn i homosexuella familjer av- färdade i direkt strid med barnexperter och forskning- en att adopterade barns psykiska hälsa och sociala anpassning skiljer sig från andra barns. Regeringen vet att detta är fullständigt fel. Det visar sig i utred- ningsdirektiven om internationella adoptioner. Där skrivs rakt ut vilka särskilda behov adopterade har. Ändå har regeringen tagit ett så uppenbart bristfälligt betänkande som grund för att utvidga adoptionslag- stiftningen. Alla adoptioner börjar med en tragedi när barn förlorar sina föräldrar. De ofta många och svåra sepa- rationer som adoptivbarn går igenom som små påver- kar förmågan till nära relationer senare i livet. Adop- tion är inte bara en enstaka händelse i barndomen som går över, utan det är en process för hela livet. Den är olika intensiv i olika perioder och olika för olika personer, men den finns där. Att vara adopterad är att vara utvald, men det är också att vara övergiven - bortvald. Varför blev man övergiven? Vi vet att ursprunget är centralt för det egna identitetsbyggan- det. Vem är jag? Var kommer jag från? Hur kommer jag att se ut? Vem är jag lik? Alla sådana frågor präglar tankarna. Men det handlar också om att hante- ra ett annorlunda utseende än majoriteten. Vi vet att alla former av avvikelser är känsliga, särskilt under tonåren. Man ser inte ut som sina föräldrar eller kom- pisar - fast man känner sig lik. Många barn kommer då att förneka det egna ursprunget. Man känner sig som svensk, men man blir behandlad som invandrare. Den inre och den yttre identiteten kolliderar. Vi vet att adopterades identitetsbyggande är mer komplicerat än andra barns. Man har helt enkelt fler annorlunda och svårare frågor att hantera. Nu lägger regeringen utan kunskapsgrund till ännu en livsupp- gift. Hur kan regeringen ens överväga att utvidga adoptionslagen utan att regeringen vet följderna av dess nuvarande utformning? Homosexuella föräldrar är omvårdnadsmässigt li- ka goda föräldrar som heterosexuella föräldrar. För- äldrarnas homosexualitet är dock något som barnen måste förhålla sig till, en extra livsuppgift att hantera. Här vill jag understryka att det inte är som det har sagts i debatten hela dagen, nämligen att det är om- världens tryck gentemot de adopterade, omvärldens fördomar, som är det problematiska. Inte alls! Det handlar snarare om ett mer komplicerat identitetsbyg- gande. Det är någonting som handlar om barnens relation till föräldrarna, inte omvärldens till familjen. Barnen måste gå igenom en egen komma-ut- process. Den egna identitetsutvecklingen komplice- ras. Detta framkommer genom frågor om den egna sexualiteten och annorlundaskap, enligt Torgny Gus- tafsson, barn- och ungdomspsykiater och expert i utredningen. De barn som finns i homosexuella fa- miljer i dag är närmast uteslutande den ena partens biologiska barn. De är i en helt annan situation än adopterade. De kan identifiera sig med minst en för- älder. De känner sitt ursprung. De vet var de kommer från, och de har ofta den andra biologiska föräldern kvar i sitt liv. Vad gäller internationella adoptivbarn i homosex- uella familjer saknas helt och fullständigt forskning. Det finns ingen kunskap alls om detta - inte vare sig svensk eller internationell kunskap. Kan internatio- nella adoptivbarns identitetsutveckling, givet adopte- rades särskilda förutsättningar, påverkas vid adoption till en homosexuell familj? När kunskap saknas, räck- er det inte med att hänvisa till hemutredningar eller individuell prövning. Saknas kunskap på riksnivå, saknas den också på lokal nivå där socialnämnder har att pröva ansökande familjer. Saknas kunskap som grund för prövning blir det i stället godtycke. Resul- tatet av det blir olikabehandling över landet och rättsprocesser. Ingen vet hur stora adoptivbarns marginaler är. Klarar man ännu en livsuppgift att förhålla sig till? Utredningens samtliga barnexperter, liksom Rädda Barnen, BRIS, Adoptionscentrum, Socialstyrelsen m.fl. avråder och varnar för att utan bättre kunskaps- grund utvidga adoptionslagen. Men regeringen går fram i strid med barnexperterna. Hur stora effekter för adopterade är majoriteten beredd att acceptera för att Sverige snabbt ska kunna införa ny lagstiftning? Ingen kan säga att det inte blir effekter, att barn som redan nu är överrepresenterade i olika former av psykosociala problem inte blir än mer överrepresenterade. När man inte vet kan man inte på ett ansvarsfullt sätt utvidga lagstiftningen. Föräldraskap är inte bara kärlek och omvårdnad. Där är hetero- och homosexuella självklart lika. För- äldraskap handlar också om identitetsutveckling. Identitetsbyggande är en inre resa, och då är det vik- tigt att vara lik föräldrar och andra närstående - också vad gäller sexualiteten. Det gäller särskilt för adopte- rade som redan från början har en mer komplicerad utveckling av den sexuella identiteten. Fru talman! Om det viktiga verkligen hade varit att utöka antalet möjliga adoptivföräldrar, som vi ibland har hört i dag, hade regeringen rimligen före- slagit att heterosexuella sambos och alla över 18 år skulle kunna prövas för adoption. Det är alldeles särskilt som just dessa grupper möjligen av givarlän- derna skulle tillåtas att adoptera, vilket inget givar- land i dag medger registrerade partner. Men ingen politisk kraft har agerat för detta. Det visar än en gång att det inte är ett resonemang i ett barnperspek- tiv som majoriteten för. I stället handlar det just om vuxnas rättigheter och vuxnas rätt till barn. Det reser- verar jag mig mot. Fru talman! Det är alldeles uppenbart att hela ad- optionslagen måste ses över i en parlamentarisk ut- redning. Vi tycker att möjligheten till närstående- adoption ska införas för registrerade partner, men den ska utformas så att lagen inte kan kringgås på så sätt att en ensamadoption först genomförs med syfte att sedan låta en närstående partner adoptera barnet. Internationella adoptioner kan inte på nuvarande kunskapsgrund utvidgas till att omfatta registrerade partner. Om det däremot kommer ny forskning och kunskap som ger en kunskapsgrund för ett ställ- ningstagande är vi beredda att diskutera frågan igen. Ingen vet i dag om adopterade skulle klara adderade livsuppgifter, och barnexperterna avråder. Slutligen menar vi - vilket Christel Anderberg har talat om tidigare - att regeringen bör återkomma med förslag om insemination för berörda kvinnor. Vi me- nar också att det juridiska föräldraskapet bör likställas med gifta par. I detta anförande instämde Elisabeth Fleetwood, Petra Gardos, Göte Jonsson, Roy Hansson, Lennart Fridén, Kent Olsson, Lars Hjertén, Berit Adolfsson, Christel Anderberg och Olle Lindström (alla m).

Anf. 87 Marianne Carlström (S)
Fru talman! I propositionen, och likaså under de- batten här i dag, har det diskuterats manliga och kvinnliga förebilder eller, som man också kan säga, ett stort socialt nätverk. Sten Tolgfors påstår att jag inte har tagit upp det i utredningen. Det stämmer inte. Det var uppe vid ett flertal tillfällen. Det var samma sak när vi talade om ensamståen- des rättigheter och möjligheter att adoptera. Då tog vi upp att det även där var viktigt med ett bra socialt nätverk, så att barnen har många vuxenkontakter. Jag tycker att det är fullständigt självklart att man ska ha det, och det är bra att regeringen har skrivit det. Det ser jag inte alls som att man skulle vara tvek- sam till de adoptionerna. Det är självklart att det ska ställas sådana krav i hemutredningarna. Jag har svårt att förstå att man kan säga ja till när- ståendeadoptioner men inte till internationella adop- tioner, och inte heller hur man kan vara så negativ till internationella adoptioner över huvud taget och sedan ändå tycka att de är okej. Vad vi också diskuterade mycket i utredningen var vem det är som hanterar ett utanförskap bäst. Är det de som redan hittills har fått adoptera? Eller är det så att en homosexuell familj skulle kunna hantera utanförskapet mycket bättre? Det vet vi inte. Jag tror att det är så. Det är en av anledningarna till att vi säger ja även till internationella adoptioner.

Anf. 88 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Finns det med i majoritetsskrivningen från Kommittén om barn i homosexuella familjer? Nej. Marianne Carlström fick vända kappan efter vinden. Regeringen såg att det ni i Kommittén om barn i homosexuella familjer skrev i majoritetstexten, där ni fullständigt förnekade att adopterade var särskilt sårbara, var fel. När ni fullständigt avfärdade att det kunde finnas skillnader, att sexualitet kunde ha bety- delse för föräldraskap, såg man att inte heller det höll. Ni i Kommittén om barn i homosexuella familjer är överkörda på flera punkter av regeringen. Svara på detta: Hur kan Marianne Carlström tro att en grupp som redan från början är särskilt sårbar skulle må bra av att behöva gå utanför den egna fa- miljen för att söka förebilder? Det är ett erkännande av att föräldraskapet inte täcker alla delar. Den andra delen som Marianne Carlström tog upp var vem det är som hanterar utanförskapet bäst. Kan Marianne Carlström ge mig något som helst forsk- ningsstöd för sitt påstående att homosexuella bättre skulle förstå internationellt adopterades utanförskap än folk i allmänhet? Jag vet att det har hävdats. Samtidigt har vi sett, inte minst i utredningen och i debatten, att två grupper som absolut aldrig har förstått varandra är homosexuella, RFSL, och de adopterade och deras organisationer. Många företrä- dare för homosexuella har sagt precis det som Mari- anne Carlström nu sade, samtidigt som adopterade säger att det är helt olika utanförskap det handlar om. Nu är vi återigen tillbaka till frågan om hur bar- nets bästa ska bedömas. Det fanns två kriterier för svenska Barnkommittén: forskning och att tillfråga de berörda. Marianne Carlström tycker att det andra ska gälla lika starkt som forskning och de berörda. Jag tycker inte det.

Anf. 89 Marianne Carlström (S)
Fru talman! All forskning som finns visar att ho- mosexuella är lika bra föräldrar som heterosexuella. Det måste vi ändå vara överens om. Sedan har vi gjort olika tolkningar, och jag står för min. Sten Tolgfors anser att jag skulle vara överkörd av regeringen. Det har jag inte känt en enda minut. Jag förstår inte hur Sten Tolgfors läser när han gör en sådan tolkning. Som vi sade i utredningen, är det upp till dem som gör utredningarna att titta på hur det sociala nätverket kring adoptivbarnen ser ut. Det gäller både hetero- sexuella och ensamstående, och när det blir aktuellt även homosexuella. Det fanns experter i utredningen. Det finns ex- perter på barn, men det finns ingen som är expert på barn i homosexuella familjer. Det kommer forskning hela tiden. Jag är övertygad om att vi kommer att fatta rätt beslut senare i dag.

Anf. 90 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Jag tycker att det är ett lågvattenmär- ke för svensk socialdemokrati att man först tillsätter en utredning och tar in experter och när experterna inte gör som man vill ägnar man sig åt att tala om att de var experter på fel saker. Detta sägs inte förrän i efterhand, när de har redovisat vilka uppfattningar de har kommit fram till i den statliga kommittén. Då var det fel typ av experter. Då behöver man inte bry sig om dem, för de var inte experter på rätt saker. Det är självfallet så att homosexuella föräldrar omvårdnadsmässigt, kärleksmässigt och på alla sätt är lika bra föräldrar. Det är inte det jag har pratat om. Det jag har pratat om är utvecklingen av den sexuella identiteten och hur det kan påverka en grupp som redan innan ibland har särskilda problem med ut- vecklingen av sin sexuella identitet. Det är en helt annan sak. Låt mig ta ytterligare ett exempel där Marianne Carlström har ändrat sig från utredningen till debatten därefter. Hon har nämligen gjort uttalanden till TT om att orsaken till att man inte kan lägga fram förslag om insemination är att man ska se över frågan om barn kan ha fyra föräldrar. Det var inte heller uppe i utredningen. Jag har TT-citaten här. Vi kom aldrig fram till hur man skulle fastställa det rättsliga föräld- raskapet, och det var hindret för att gå fram med ett förslag till regeringen och därmed ett hinder för att lägga fram ett förslag för kammaren i dag. Det hade vi inte gått med på. Vi hade varit beredda att gå med på att jämställa reglerna med dem som finns i dag. Jag tror inte att det är till barnens bästa att prata om fyra föräldrar för barn. Det kan jag säga redan nu. Fru talman! Vi fick inget svar på frågan om vilket forskningsstöd Marianne Carlström hade för att påstå att homosexuella skulle vara bättre på att hantera adopterades utanförskap än andra. Det enkla svaret är att det inte finns något.

Anf. 91 Ulf Nilsson (Fp)
Fru talman! Trots att det är en lång debatt finns det vissa frågor som jag skulle vilja ställa. Sten Tolgfors talade om att ställa grupp mot grupp. Vad som är en grupp beror på hur man definierar en grupp. Jag förstod inte riktigt resonemanget. Vi kan hela tiden göra generaliseringar och undersökningar, och vi kan konstatera t.ex. att barn från en viss del av landet har mer problem i snitt än barn i en annan del av landet, osv. Jag skulle då vilja fråga: Är Sten Tolgfors beredd att i olika sammanhang där man kan misstänka eller är rädd för att det är någon skillnad plötsligt utesluta en viss grupp? Det råkar vara så att det inte finns något stöd för att påstå att barn i den grupp vi talar om, homosexu- ella, skulle ha det sämre. Min huvudfråga är egentli- gen en ren sakfråga. Sten Tolgfors sade två gånger att forskarna har blivit överkörda. Jag har inte sett nå- gonstans att forskare har sagt nej till att homosexuella skulle få prövas för adoption. Därför undrar jag var Sten Tolgfors har hittat dem. Det är möjligt att de finns, men den övervägande delen av de forskare som har redovisats här är positiva till att homosexuella får adoptera.

Anf. 92 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Jag hörde även tidigare i debatten i dag att Ulf Nilsson påstod att det inte finns några skillnader mellan barn som växer upp i homosexuella familjer och barn som växer upp i heterosexuella familjer. Det är inte korrekt. Utredningens barnexpert Torgny Gustafsson skri- ver följande: Den egna identitetsutvecklingen komp- liceras genom frågor om den egna sexualiteten och om annorlundaskap. Man kan också se tecken på viss reservation inför omgivningen och rädsla för att mobbas, man har frågor kring den egna sexualiteten osv. Man kan här tala om en adderad livsuppgift. Det är en helt annan sak när vi tittar på hur det går för barnen när barndomen är slut, för då landar man bra. Men barndomen har ett värde i sig själv också. Det är inte bara slutpunkten som spelar en roll utan även den utmaning som man ställs inför på vägen. Det är inte så att jag säger att barn i homosexuella familjer skulle fara illa. Det jag säger är att om man lägger till de särskilda behov som just internationellt adopterade har - de är särskilt sårbara och har sär- skilda problem och förutsättningar med sig - kan möjligen också adderade livsuppgifter inom homo- sexuella familjer spela en roll. Det är då försiktig- hetsprincipen kommer in. Det finns inte någon forsk- ning om hur det skulle gå för adopterade barn i ho- mosexuella familjer. Det finns inte en enda forsk- ningsundersökning om detta. Då kan man inte bara tycka sig förbi det faktumet därför att man av politis- ka skäl vill gå vidare. Invänta forskningen, gör klart forskningen om ad- opterades situation och behov över huvud taget, fort- sätt forskningen om barn i homosexuella familjer och försök, när det blir möjligt, att initiera forskning om just internationellt adopterade i homosexuella famil- jer i andra länder. Då får vi ett kunskapsunderlag. Om det visar att det inte finns några problem kommer jag också att vara öppen för att utvidga lagstiftningen. Om det visar att det finns problem kommer jag att säga nej. Jag tycker att ett kunskapsperspektiv är grunden för att man med någon trovärdighet ska kun- na hävda att man har ett barnperspektiv i adoptions- frågor.

Anf. 93 Ulf Nilsson (Fp)
Fru talman! Det där är faktiskt fel. De forskare som har uttalat sig i frågan och som har forskat kring barn i homosexuella familjer har dels konstaterat att det inte finns någon skillnad utan att barnen utvecklas på samma sätt, dels antagit, med de reservationer som man kan göra som forskare om att ingenting är hund- raprocentigt säkert, att det inte finns någon anledning att tro att de skulle få större problem om de adoptera- des. Därför vill jag upprepa min fråga. När man sysslar med utbildning och högskolor måste man skilja mel- lan olika typer av remissinstanser och forskare. Efter- som Sten Tolgfors använde ordet forskare minst två gånger i sitt anförande skulle jag vilja höra om han kan ge exempel på någon forskare som har blivit överkörd här. De akademiska forskare, dvs. i den meningen experter, som har skrivit och yttrat sig om detta är positiva till att homosexuella ska få prövas för adoptioner.

Anf. 94 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Det är faktiskt inte så att majoriteten i kommittén om barn i homosexuella familjer avfärdar att det fanns skillnader. Vi konstaterade gemensamt att barnen har det bra. Men det är skillnad på att påstå att det inte finns skillnader och att allt är lika och att hävda att det är lika bra. Jag har hänvisat till en av de experter som gick igenom forskningen för utredning- en och vilka slutsatser han kom fram till. Allt det materialet är publikt. Det är bara att ta del av det, Ulf Nilsson. Läs Torgny Gustavssons promemorior till utredningen som ett exempel! Gå igenom det material som vi hade som underlag! Där finns de svar Ulf Nilsson söker, och det är de svar jag redovisar här.

Anf. 95 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Jag vill börja med att lyfta upp den fråga som Sten Tolgfors tog upp med Marianne Carl- ström, nämligen vad utredningen har sagt om det rättsliga föräldraskapet. Sten Tolgfors ger en felaktig beskrivning av vad kommittén har kommit fram till. Kommittén kom fram till att vi i Sverige skulle införa assisterad befruktning för lesbiska kvinnor, vi skulle införa en moderskapspresumtion. När det gäller det rättsliga föräldraskapet när fler föräldrar är inblanda- de föreslog kommittén att det skulle utredas vidare. Marianne Carlström har helt rätt och Sten Tolgfors har helt fel i den här frågan. Jag är väldigt intresserad av att höra Sten Tolgfors slutsatser. Han har gång på gång hävdat att han ef- terlyser forskning för att se hur internationellt adopte- rade barn skulle må i en homosexuell familj. Det respekterar jag fullt ut. Men jag vill fråga Sten Tolgfors vilka slutsatser han drar av den forskning som finns i dag när det gäller internationellt adopte- rade barn som lever i heterosexuella familjer. Där vet Sten Tolgfors likaväl som jag att den forskning vi har i dag om barn som far illa och som är internationellt adopterade gäller barn som växer upp i heterosexuella familjer. Vilka slutsatser drar Sten Tolgfors av detta? För att vara trovärdig måste han i rimlighetens namn föreslå att vi ska stoppa de internationella adoptio- nerna helt och hållet i Sverige, och det har han inte gjort. Det är det hans argumentation går ut på.

Anf. 96 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Detta är en synnerligen beklaglig ar- gumentation som för övrigt exakt överensstämmer med Sverigedemokraternas. Tasso Stafilidis drar fullständigt fel slutsatser av forskningen. För ett par månader sedan när det uppdagades att ett antal barn på Gimo flyktingförläggning hade försökt att begå självmord ledde det till den slutsatsen att vi ska öka kunskapen och se över hur vi stöder barnet. En del vill även se över lagstiftningen. Ingen sade att vi skulle stoppa invandringen, tack och lov. När det gäller internationellt adopterade är situa- tionen exakt densamma. Det har kommit ett antal larmsignaler om överrepresentation när det gäller självmord. Det finns ett politiskt ansvar för båda de här gruppernas situation. Slutsatsen blir exakt den- samma, öka forskningen och se över lagstiftningen. Där har vi moderata förslag sedan flera år, Tasso Stafilidis. Vi kräver en parlamentarisk utredning för att se över hela adoptionslagen och stödet till de ad- opterade. Det är bara att läsa i tidigare års betänkan- den. Sedan gällde det detta med föräldraskapet. Den utredning som Tasso Stafilidis och jag gemensamt satt i var inte en välskött utredning, särskilt inte när det gäller inseminationsdelen. Den kom in på slutet under de sista mötena utan att vi hade en enda hearing om det eller en enda expertpromemoria. Den var föremål för tre olika förslag från sekretariatet de två sista mötena, varav två kom under sittande sista möte, och de gick åt direkt olika håll alla tre. Det har inte gjorts något förarbete kring detta, men en sak kan jag säga, och det är att Socialdemo- kraterna inte drev linjen att barn i Sverige ska kunna ha fyra föräldrar med anledning av insemination. Den frågan har möjligen hänskjutits till regeringen. Det är en ny ståndpunkt, och jag beklagar den.

Anf. 97 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Det är väldigt sjyst av Sten Tolgfors att jämföra mig med sverigedemokrater. Det är de som alltid hotar och hatar mig. Det jag lyfter upp är konsekvensen av Sten Tolgfors moment-22-krav. Han vill inte tillåta och inte ens inse att det för vissa barn skulle kunna vara mycket bättre att växa upp i homosexuella familjer än i heterosexuella. Jag vet inte hur många internatio- nellt adopterade personer som Sten Tolgfors har träf- fat som själva är homosexuella, som själva är bögar och lesbiska. Det får Sten Tolgfors i så fall svara på. Det intressanta är att Sten Tolgfors gång på gång lyfter upp krav på forskning. Vad är det han vill att forskningen ska visa. Han säger ju att han inte vill tillåta homosexuella att bli prövade för adoption en- bart på grund av att de är homosexuella. Han säger att det är för barnets bästa. Men Sten Tolgfors är inte beredd att dra samma slutsats när det gäller heterosexuella. Alla vi som är för det här förslaget i dag vill ju att stödet till dem som behöver det ska öka, och det är också därför den här utredningen som Annika Nilsson leder sitter på Justitiedepartementet. Regeringen och majoriteten här i riksdagen står ju bakom det. Därför tycker jag att Sten Tolgfors borde försöka se igenom de här dimridåerna och inte jämföra min argumentation med Sverigedemokraternas. Han borde faktiskt vända tillbaka och se vad det är han själv säger och vilka signaler han sänder ut. Detta gäller även alla de barn som är internationellt adopterade och som faktiskt i dag lever i homosexuella familjer. Dem har Sten Tolgfors inte sagt ett ord om. Sten Tolgfors tycker inte ens att dessa barn ska få tillåtelse att bli styvbarnsadopterade eftersom Moderaterna anser att det bara ska gälla biologiska barn.

Anf. 98 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Jag jämför absolut inte Tasso Stafili- dis med Sverigedemokraterna. Jag säger att han har lånat argumenten i just den här delen. Det är precis detta de säger. Jag avvisar det i grunden. Här handlar det om att politiken inte har tagit sitt ansvar. Vi har haft internationella adoptioner i stor skala i 30-35 år. Jag vet adopterade som kommit till Sverige och som i 25-årsåldern tvingats till lever- transplantationer därför vi var så naiva att vi vägrade se att de kunde ha särskilda behov. Om vi inte gul- sotstestade svenska barn, varför skulle vi då gul- sotstesta adopterade barn? Smällen får inte vi politi- ker ta, utan den får de adopterade ta i sina liv. Det är likadant med forskningen som redovisar väldigt konkreta effekter, tragedier med självmord och liknande. Det tyder på att politiken inte har tagit sitt ansvar att söka kunskap om deras behov. Vi har inte sett till att det finns barnpsykologer som fullt ut förstår deras behov och kan behandla dem. Vi har inte sett till att vi har ett tillräckligt bra prövningsförfa- rande och en tillräckligt bra lagstiftning. Ensamadop- tioner är aldrig utredda. Dessa barn är fyrfaldigt över- representerade på barnpsykiatriska mottagningar t.ex., men det är aldrig utrett. Det finns ett par raders förarbete från 1917. That's it. Det kallar jag inte att ta politiskt ansvar, och det är det vi måste göra. Vi måste söka kunskap för att kunna stödja och hjälpa barnen. Fru talman! Sedan tyckte jag Tasso Stafilidis pe- kade på ett särskilt problem, och det är att utredning- en om adoptionsfrågor låg under Justitiedepartemen- tet och inte under Socialdepartementet. Det är sym- tomatiskt för regeringens sätt att se på detta. Det är inte en barnfråga utan det är en lagfråga. Jag tror att det möjligen skulle ha blivit ett annat perspektiv om ett annat departement hade hållit i detta. Den utredning som Tasso Stafilides och jag satt i avvisade kravet på att beakta den holländska forsk- ningen, som givit resultat som ganska dramatiskt skiljer sig från de svenska när det gäller adopterade. Man avvisade t.ex. att ta med uppgifter om de stöd- program som genomförs i Holland. Majoriteten med Tasso i spetsen avvisade att adopterade har särskilda behov eller att de är särskilt sårbara. Jag tycker att detta om något visar att Tasso totalt har underkänt barnperspektivet i adoptionsfrågan och ser till andra intressen, vällovliga ur andra synpunkter, dock inte i ett barnperspektiv.

Anf. 99 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Jag är lite förundrad över en sak som Sten Tolgfors sade. De mekanismer som ligger bak- om diskriminering, fördomar och utanförskap på senare tid är enligt alla vetenskapliga undersökningar desamma, oavsett om det gäller etnicitet, adoption eller sexuell läggning. Sten Tolgfors! Det är samma mekanismer, och vi har för lite forskning om adop- tivbarns och om homosexuellas situation. Sten Tolgfors vill hävda att dessa mekanismer är olika. Jag tycker att det är viktigt att se till att få till stånd mer forskning både om adoptivbarns och om homosexuellas situation liksom om andra grupper som upplever olika former av diskriminering och utanförskap. I frågan om det är lämpligt att homosexuella ad- opterar barn hävdar Sten Tolgfors att dessa belastas med en ytterligare livsuppgift och att de får problem med den sexuella identiteten. Det som är avgörande för sexuell identitet är inte föräldrarnas sexuella lägg- ning utan föräldrars möjlighet att ta upp en diskussion om sexualitet och sexuell identitet. Det är det som det handlar om. Det är inte så att homosexuella föräldrar är mindre lämpliga än heterosexuella, ibland snarare tvärtom. Vad händer vidare med de adoptivbarn som kommer hit och som faktiskt själva är homo- eller bisexuella? För dem skulle det kanske t.o.m. kunna vara lättare. Jag tycker att Sten Tolgfors gör det lite lätt för sig.

Anf. 100 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Det är klart att jag förstår att Yvonne Ruwaida tycker det eftersom hon intar en motsatt ståndpunkt. Låt mig säga att jag har träffat väldigt många internationellt adopterade som känner en rädsla inför det här. Jag har också träffat barn som har adopterats av vad som senare visat sig vara homosex- uella familjer. Jag har hört också deras berättelser, som inte är synliggjorda någonstans. De vittnar om att det har varit en oerhört svår process. Det handlar inte om att föräldrarna inte gett kärlek och omvårdnad eller inte på alla sätt har försökt att ställa upp. Vad Yvonne Ruwaida uppenbarligen inte förstår är att det ena utanförskapet inte automatiskt ger insikt i det andra. Utvecklingen av sexuell identi- tet och av egen identitet är inte alls bara en fråga om ytan, om diskussioner. Det är fråga om något mycket djupare, om identifikation. Enligt de experter som kommittén hade till sitt förfogande och enligt remissinstanserna finns det anledning att vara orolig inför en utvidgning av ad- optionslagen nu när vi inte har en kunskapsgrund och när det finns så betydande kunskapsbrister då det gäller internationellt adopterade. Vi vet att de har problem men inte varför och inte vad vi kan göra för att hjälpa dem. När det gäller barn i homosexuella familjer finns det t.ex. i princip inte någon forskning om homosexu- ella fäder och barn. Den alldeles övervägande delen av forskningen har gjorts på lesbiska mammor och barn. Det finns också en lång rad metodproblem. Framför allt finns det, i alla fall såvitt jag vet, inte en enda undersökning från något ställe i världen om internationellt adopterade i homosexuella familjer. Vi har alltså inte någon kunskapsgrund i detta samman- hang. Det är inte så som Yvonne Ruwaida sade att jag är emot det här. Jag följer vad barnexperterna säger. Ge mig ett bättre kunskapsunderlag grundat på forskning, så att vi kan tillgodose det som den svenska barn- kommittén sade om det som måste föreligga för att man ska anses ha tagit hänsyn till barnperspektivet: forskning och kunskap och tillfrågande av de berörda. Yvonne Ruwaida! Låt oss göra en undersökning om vad de internationellt adopterade i Sverige tycker i den här frågan. Någon sådan undersökning har inte gjorts, varken av regeringen eller av Kommittén om barn i homosexuella familjer. Dessa barns uppfatt- ningar har tigits ihjäl.

Anf. 101 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Det är lite lustigt. Sten Tolgfors häv- dar att det råder brist på information om internatio- nella adoptivbarns situation generellt och att det är problematiskt. När det gäller den nya lag som skulle göra att även homosexuella ska ha rätt att prövas som adoptivförälder drar Sten Tolgfors slutsatsen att sådan prövning inte ska tillåtas på grund av brist på forsk- ning och kunskap. Men han borde egentligen dra samma slutsats när det gäller de internationella adop- tionerna generellt. Jag tycker att vi borde enas kring att det behövs mer forskning om internationella adoptivbarns situa- tion. Vi behöver också mer forskning om t.ex. homo- sexuellas situation men också om andra grupper i samhället. Sten Tolgfors har här i debatten i dag hävdat att mekanismerna bakom utanförskap är olika när det gäller diskriminering på grund av sexuell läggning och på grund av att man är adoptivbarn. Mekanis- merna är desamma, men som föräldrar, som enskilda individer, har man olika möjligheter att förstå och hantera dessa mekanismer. Det som vi ska fatta beslut om handlar inte om en rätt att bli adoptivförälder utan om en rätt att bli prö- vad. Också jag har talat med väldigt många adoptiv- barn, och många av dem som har homosexuella för- äldrar är nöjda. Jag har också talat med någon som har varit missnöjd med detta faktum, men det finns inte en så enkel sanning som Sten Tolgfors försöker hävda. Jag tycker faktiskt att den delen av debatten har kommit fram. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi ser till att forskningen på det här området ökas, att kunska- pen om vad man som adoptivförälder kan göra för att få sitt barn att må bra blir bättre och att dessa familjer får stöd. När det gäller sexuell identitet håller jag med om att identifikation är viktig. Det är också därför som vi betonar betydelsen av att ha ett socialt nätverk, och det gäller egentligen alla internationella adoptioner.

Anf. 102 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Med detta säger Yvonne Ruwaida att det kan finnas en skillnad i föräldraskapet som inte handlar om brist på kärlek eller omvårdnad utan just om möjligheten till identifikation. Hon är därför be- redd att biträda ett förslag om att det ska vara särskil- da villkor för registrerade partner vid adoptioner - inte lika men särskilda villkor. Det tycker jag är konstigt. Hon säger vidare: Men låt dem prövas! Ja, men mot vad? Om vi saknar kunskap - det finns bara en enda forskningsundersökning gjord här på riksnivå - vad ska då socialnämnden i Åmål göra? Vilket kun- skapsunderlag ska den använda att pröva mot? Att sexualiteten kan ha betydelse just för barn med sär- skilda och speciella förutsättningar, som internatio- nellt adopterade barn har, kan inte bara avfärdas. Om sexualiteten har betydelse och om det inte finns ett kunskapsunderlag, vad ska vi pröva mot? Yvonne Ruwaida vill här öppna för godtycke in- för beslut i varenda socialnämnd. Eftersom det inte finns någon kunskap kommer sedan dessa beslut att överklagas, så att vi får en fortsatt debatt om detta. Vi måste i stället skaffa oss kunskap. Fru talman! Låt mig också säga att det för mig är något underligt att man här kan driva två debatter parallellt. Å ena sidan får vi ofta höra att man med stort allvar och med fullt berättigande hävdar att det är oacceptabelt att en fjärdedel av landets homosexu- ella har varit utsatta för våld, att de diskrimineras och att de drabbas av fördomar. Å andra sidan får vi höra att det är problemfritt just för internationellt adopte- rade. Då finns inte det här. Det är klart att det finns. Men det är inte barns uppgift att vara verktyg för att vi ska motarbeta för- domar. Det ska vi göra, och jag är verkligen beredd att delta i det arbetet, men det är inte en uppgift för barn. Jag tror också att det är så, Yvonne Ruwaida, att man bör göra en skillnad mellan kvantitativa och kvalitativa undersökningar. Vi har nu sett resultatet av 30 år med adoptionslagstiftning i Sverige, och det är inte uppmuntrande. Vi vet att ett antal av barnen får problem, men vi vet inte varför. Det finns ett skri- ande behov av att nu gå vidare och utreda skälen till detta och av att öka stödet till de adopterade som behöver det. Om så inte sker tar vi i vår politik inte ansvar för barnen.

Anf. 103 Tanja Linderborg (V)
Fru talman! Det är nästan synd att förlänga de- batten i den här sena timmen, men det som fick mig att begära ordet var att Sten Tolgfors vid flera tillfäl- len har sagt här att de utlandsfödda adoptivbarnen mår dåligt. Vi har sett skildringar på TV. Det finns sådana fall. Sten Tolgfors sade också att de är överre- presenterade när det gäller självmord, och så kan jag också tänka mig att det kan vara. Det är förskräckligt. Varje självmord är naturligtvis en stor tragedi. Det finns också forskning när det gäller unga homosexu- ella som visar att det finns en överrepresentation särskilt av unga kvinnor som försökt ta livet av sig. Det är också en tragedi. Man kan förstå att i båda fallen kan det kanske handla om en typ av utanför- skap. Man skulle också kunna göra undersökningar av hur barn till arbetslösa mår. Det här ska naturligtvis inte förringas. Jag tänkte i alla fall ställa en fråga, eftersom Sten Tolgfors är negativ till att låta andra än heterosexuella bli prövade som adoptivföräldrar. Sten Tolgfors har också åberopat experter. Ponera att det skulle finnas ett lesbiskt par eller ett bögpar där båda besitter en totalt unik specialkompetens inom barnområdet. Var- för skulle sådana inte kunna ens bli prövade som adoptivföräldrar?

Anf. 104 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Det finns sådana fall, säger Tanja Linderborg. Vi pratar om en femhundraprocentig överrepresentation i självmord för unga adopterade kvinnor - om det finns sådana fall. För vilken annan grupp i vårt samhälle skulle vi acceptera den här typen av självmordsstatistik eller ohälsostatistik utan att få extra debatter i riksdagen om det? Barnen finns till och har ett eget värde. De är inte verktyg för oss. Är det så som Tanja Linderborg säger, vilket det förmodligen ligger en del i, att det finns andra grup- per som också är överrepresenterade vad gäller självmord så påkallar det också alla former av åtgär- der, precis som när det gäller adoptivbarn. Men det går inte att som Tanja Linderborg avfärda risken för dubbelt utanförskap, som barnexperterna säger, med att säga att det också finns andra grupper som har problem. Det hjälper inte de adopterade. Barnexperterna säger till mig att de ser en risk för adderade riskfaktorer, och att just för en grupp där många har fullt sjå att hålla koll på sin tillvaro nu och klara sin identitetsutveckling vet inte vi vad som kan bli droppen som får bägaren att rinna över. Jag är inte beredd att chansa. Tanja Linderborg är beredd att chansa, utan något som helst forskningsstöd och utan något som helst underlag. Skulle Tanja Linderborg ha fel är det de barnen som får betala det priset. Om jag har fel kan vi återkomma i riksdagen om några år och fatta ett nytt beslut. Det är skillnaden mellan Tanja Linderborgs och min linje. Jag är inte negativ till att låta registrerade partner prövas för adoption vad gäller närståendeadoption, därför att de barnen befinner sig i en helt annan situa- tion. De har koll på sitt ursprung. De vet vilka de biologiska föräldrarna är. De vet vem de är lika. De har inte varit med om de tidiga separationer som de internationellt adopterade har varit. Det är just med hänsyn till den specifika och speciella situation som internationellt adopterade har som jag på nuvarande kunskapsgrund inte är beredd att utvidga lagstiftning- en.

Anf. 105 Tanja Linderborg (V)
Fru talman! Jag menar att det inte går att addera på ett matematiskt sätt när det gäller annorlundaskap eller olikheter på det sätt som Sten Tolgfors gör. Det går inte! Vi skulle till det då kunna lägga om föräld- rarna är rödhåriga eller kanske har nedsatt hörsel. Man kan alltså inte stapla på det sätt som Sten Tolgfors gör och se det rent matematiskt. Jag vill bara försäkra Sten Tolgfors att jag känner mig väldigt trygg i det här beslutet. Sten Tolgfors säger att jag chansar. Nej, det är sällan som jag har känt mig så trygg. Jag vet inte om Sten Tolgfors var i kammaren eller i huset över huvud taget när jag höll mitt inledningsanförande och beskrev hur jag har kommit fram till att det här är så rätt. Hade jag varit det minsta tveksam kan jag försäkra att jag inte hade stått här och tagit replik på Sten Tolgfors. Jag känner mig alltså trygg. Jag hoppas att Sten Tolgfors också känner sig trygg i det beslut som han kommer att fatta senare i kväll.

Anf. 106 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Ponera att man ser en mamma vara ute och gå på stan med en barnvagn med sin lilla ettåring i. Skulle någon här i salen kunna få för sig att gå fram till henne och säga: Vet du om att det första året du har haft med det här barnet har varit helt bety- delselöst för det här barnets framtid? Det är vad man säger när man förnekar de speciella behov som ad- opterade har. Vet du om att om det här barnet hade gått från den ena vuxna till den andra under hela sitt första år så hade det varit helt betydelselöst för det här barnets framtid? Vet du om att om det här barnet hade fraktats till ett annat land, fast det kom ihåg sånger på sitt ursprungsspråk och sådana saker, så skulle det vara helt betydelselöst för det här barnets framtid? Det är självklart inte på det sättet. De många och tidiga separationer som internationellt adopterade går igenom har vi negligerat, och det kan ha effekter för hur man mår och vilka relationer man formar senare i livet. De flesta klarar att komma över det med hjälp av särskilt utvalda familjer, men när snart sagt landets samlade barnexpertis och en mycket tydlig remis- somgång säger till mig att man inte vet vad som är droppen som får bägaren att rinna över och att man varnar för att på nuvarande kunskapsläge utvidga adoptionslagstiftningen därför att man inte vet om barnen klarar det, då behöver jag mer som underlag än Tanja Linderborgs trygghet, kan jag säga. När experter som t.ex. Torgny Gustavsson skriver särskil- da PM och när barnorganisationer och adoptionsor- ganisationer går igenom den forskning och det mate- rial som finns och varnar och pekar på att kejsaren är naken kan vi inte sätta politiskt tyckande före barnex- perterna och professionen, och det är precis vad Tanja Linderborg gör. Det är inte matematik. Det är psyko- logi. Det är fråga om hur många saker man tror att ett barn klarar på egen hand, och i dag tyvärr utan till- räckligt stöd. Det är en djupt allvarlig fråga. Jag blir alltid orolig när politiker ska politiskt överpröva forskning och profession och sätta sitt tyckande - i det här fallet sin trygghet - före deras varningar.

Anf. 107 Johan Lönnroth (V)
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betän- kandet. Jag står också bakom v-reservationerna och instämmer helhjärtat i det som Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis har sagt här tidigare, och jag tror mig kunna tala för en mycket massiv partiopinion. Jag har respekt för att alla här i kammaren anser att de handlar för barnens bästa. Jag vet att det också gäller min partikamrat Yvonne Oscarsson. Sten Tolgfors säger att barnexpertisen körs över. Det får mig att rysa, hela begreppet "barnexpertisen". Alf Svensson talade här tidigare om hur vi vågar ta ansvar för att gå emot ett antal experter och forskare. Jag ska försöka förklara varför jag vågar ta det ansva- ret, och det ska jag göra genom att gå tillbaka lite grann i historien. En gång i tiden, då kyrkan ansågs vara den enda stora auktoriteten på området barn och föräldraskap hade man oerhört starka krav på lydnad: barn skulle vara födda inom äktenskapet, ogifta mödrar fördöm- des och barnamord var mycket vanligt tills lagstiftar- na vågade sig på att gå emot denna kyrkliga expertis och 1776 lagstifta om ensamma mödrars rätt till ano- nymitetsskydd. På 1800-talet tog de världsliga myn- digheterna över alltmer, men den auktoritära synen på barn fanns kvar. Man ansåg sig ha rätt att ganska godtyckligt flytta barn från sina föräldrar. Vi fick det som kallades fosterbarnsindustrin: barn som utnyttja- des som billig arbetskraft. Hela Myndighetssverige stod bakom. Alla barnexperterna stod bakom. Några vågade frondera. Sedan fick vi rasbiologin och det rasbiologiska in- stitut som inrättades här genom ett riksdagsbeslut, och vi fick tvångssteriliseringarna. Större delen av Forskar-Sverige stod bakom detta, och riksdagen anpassade sig. Bara ett fåtal modiga riksdagsledamöter vågade frondera, eller chansa för att använda Sten Tolgfors begrepp, mot att forska- ropinionen - alla professorer - hade fel. Jag grundar mitt ställningstagande på egna erfa- renheter och egna värderingar. Jag känner homosexu- ella som är underbara föräldrar. Jag känner också homosexuella där jag skulle tveka att rekommendera dem rätten att adoptera. Jag känner sådana som re- volterat mot föräldrar som försökt indoktrinera dem med kristendom. Jag skulle inte gärna ge de föräld- rarna rätt att adoptera barn. Jag känner barn som har revolterat mot vänsterföräldrar som velat förbjuda dem att konfirmera sig. Jag skulle inte heller där vilja rekommendera att de skulle ha rätt att adoptera. Alf Svensson sade tidigare i debatten att alla har rätt till sina föräldrar. Det lät som om han stod på en båt och passerade ett antal skeppsbrutna och ropade: Alla har rätt till en båt! Jag vill väldigt gärna tro att ni som inte vill ställa upp på den nya lagen handlar i god tro. Men jag skulle vilja fråga vilket ansvar ni tar för att det beslu- tet ska uppfattas rätt, så att det inte uppfattas så som de brevskrivare som hört av sig till oss alla uppfattar det. Det handlar inte om rätt att adoptera, utan det handlar om rätt att prövas för adoption. Ta ert ansvar och förklara för svenska folket och för medierna vad beslutet handlar om. I detta anförande instämde Lars Lilja, Raimo Pärssinen, Marina Pettersson, Christina Nenes, Mari- anne Carlström, Anders Bengtsson, Karin Jeppsson, Elisebeht Markström (alla s), Gunilla Wahlén, Tanja Linderborg, Rolf Olsson, Tasso Stafilidis (alla v) och Yvonne Ruwaida (mp).

Anf. 108 Lennart Kollmats (Fp)
Fru talman! Återigen debatterar vi en fråga som väcker mycket känslor och tyckande. Det är inte så konstigt. Frågan berör oss så innerligt nära eftersom det gäller barn. Jag vill börja med att klargöra att jag uppfattar det så att i stort sett samtliga som engagerar sig i den här frågan har en uppriktig tro att de tar ställning för barnens bästa. Problemet är bara att vi uppenbarligen tolkar det hela på olika sätt. Samtidigt tror jag att en och annan har satt vuxenperspektivet först. Jag tycker att en del av debatten i dag har visat det. För att kunna bena ut problemen måste vi först och främst ha klart för oss varför samhället över hu- vud taget bryr sig om de här frågorna. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av den handledning som finns för adoptionsutredningar. Där framgår nämligen att samhällets uppgift vid adoption är att se på de sökandes lämplighet för barnens bästa. Någon rätt att få adoptera barn finns inte, utan det handlar om bar- nens rätt att få föräldrar. Detta står i handledningen. Samhället tar på sig ett särskilt ansvar för dessa barn, vilket är viktigt att poängtera. Därför överlåter man till socialnämnderna att fatta beslut. Social- nämnderna har experter till sitt förfogande, nämligen familjerättssekreterare som gör utredningarna. Lämp- ligheten prövas av socialnämnderna som grundar sina beslut på de särskilda utredningar som familjerätts- sekreterarna gjort. Ett problem, som jag upplevt på senare tid, är när de sökande som fått avslag överklagar till länsrätten. Där finns inte sakkunskapen direkt tillgänglig, och det verkar därför som om man mera prövar laglighe- ten och mindre lämpligheten. Det blir därmed fråga om en juridisk bedömning. Det finns en del avskräck- ande exempel på detta. Grunden för detta ärende utgörs av omsorgen om barnens bästa. Det finns emellertid krav från starka påtryckningsgrupper att utöka grupperna för interna- tionella adoptioner till att också omfatta homosexu- ella. När jag har konstaterat vad som är det gemen- samma målet har vi att fundera på vilken väg som är bäst att gå för att nå målet. Vad brukar vi göra? Jo, vi tillsätter en utredning som ska analysera konsekven- serna, se olika vägar till lösningar och komma med någon form av slutsats. Till dessa utredningar kopplar vi experter. Den erfarenhet som jag har från utredningen Vård i livets slutskede är att vi lyssnade, diskuterade och tog till oss av experternas kunskaper och erfarenheter. Som parlamentariker kan vi inte kunna allt, men vi bedömde ändå experternas synpunkter. Det känns egendomligt, ja nästan sorgligt, att så många personer som är vana att lyssna till råd, perso- ner som jag är övertygad om vill barnens bästa, denna gång uppenbarligen har missat de flesta råden. Detta ledde till att ett antal experter skrev särskilda yttran- den. Dessa yttranden är nog så starka i sina slutsatser när det gäller tillgänglig kunskap och tillgänglig erfa- renhet. I propositionen kan man också läsa vilka remiss- instanser som avstyrker förslaget. Där finns i princip alla organisationer som professionellt arbetar med barn- och ungdomsfrågor och med adoptioner, såsom Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Rädda Barnen och ytterligare ett antal som har nämnts tidigare. Jag vill också lägga till familjerättssekreterarnas organi- sation. Familjerättssekreterarna är ju de som gör ut- redningarna. Vad säger då remissinstanserna? Ja, vi har redan hört en del i debatten. Jag tycker i och för sig att det är väsentligt att pränta in somliga synpunkter, men än viktigare är att konstatera hur eniga de är. Man säger alltså nej till förslaget om internationella adoptioner. Nyligen presenterades forskningsresultat - några vill avvisa dem - som visar på de internationellt ad- opterade barnens utsatthet. Resultatet visar att risken för självmordsförsök eller fullbordade självmord är tre till fyra gånger högre för internationellt adoptera- de än för andra jämförbara grupper i Sverige. De mår alltså inte fullt så bra som andra jämförbara grupper. Samma överrisk gäller för psykisk sjukdom, allvarlig kriminalitet och gravt missbruk. Det handlar om missbruk som är så gravt att personerna i fråga be- hövde sjukhusvård. Studien är mycket omfattande - över 11 000 barn och ungdomar ingick i den. Den är relevant genom att den är gjord i Sverige med det samhällsklimat vi har. Forskarens slutsats, som han tar upp i en debattar- tikel, är att gruppen internationellt adopterades psy- kosociala risksituation inte bör förvärras genom att kretsen av potentiella adoptivsföräldrar utökas till homosexuella par. Det skulle ytterligare kunna komplicera identitetsutvecklingen för dem. I en situation där de som arbetar med barn och adoptioner - antingen via utredningar eller verkstäl- lande av adoption - liksom de som företräder de adopterade själva alla avstyrker förslaget är det för mig oförsvarligt att bifalla regeringens förslag om att låta homosexuella par prövas för internationella ad- optioner. I en viktig mening i handledningen för adoptions- utredarna sägs: "Inte minst har det visat sig att vux- enblivandet i tonåren ofta innebär kluvenhet och problem hos den unge". Jag tycker att också detta ska finnas med vid bedömningen av lämpligheten. En god linje när det gäller känsliga frågor är att man tillämpar en försiktighetsprincip. Det finns inga studier om hur internationellt adopterade barn har det i homosexuella familjer i Sverige. Jag tror att homosexuella i sig kan vara bra föräld- rar, vilket också sagts tidigare, och jag har därför i vår motion tagit ställning för närståendeadoptioner. Där- emot tror jag inte att det ännu i det svenska samhället finns en tillräcklig mognad för att låta homosexuella adoptera internationellt. Även en homosexuell familj lever i samhället - den är inte en isolerad ö. Skillnaden mellan närståendeadoption och inter- nationell adoption har också diskuterats här. I det förra fallet har barnet en biologisk förälder med i bilden. Då blir det inte de identifikationsproblem som finns för de andra. De senare har ju en gång blivit svikna. Det är ett trauma i sig, enligt de experter som arbetar med ungdomsfrågor. Jag säger medvetet ung- domsfrågor, för det är oftast i ungdomen problemen kommer upp till ytan. Jag vet det av personlig erfa- renhet. Jag vill återgå till försiktighetsprincipen. Den är bra. Den används bl.a. i diskussioner kring våra livs- medelsfrågor och i andra sammanhang. Det är kons- tigt att man glömmer den när det gäller barnen. Mot bakgrund av vad de experter som arbetar med frågorna tycker är det för mig egendomligt att man blir så tvärsäker på motsatsen att man vill driva ige- nom den här lagen. Är ni så säkra att ni inte ens fun- derar över försiktighetsprincipen? Jag tänker på er många socialdemokrater som fick oavgjort i en första votering vid er kongress. Hur kan en så stor majoritet av er ha blivit så spiksäkra på att det här är rätt? Hur hade det gått om ett av era ombud hade haft modet att rösta efter sin övertygelse, något som han redogjorde för efteråt att han borde ha gjort? Hade ni då varit lika säkra på att motsatsen till dagens ställningstagande hade varit rätt? Är ni så bundna av det kollektiva att en enröstsövervikt vid kongressen låser fast er här i kammaren? Dessutom innebär det här förslaget att Sverige måste säga upp en konvention till barnens skydd vid adoptioner. Bara det borde göra att man avstår från att driva igenom lagändringen. För vilken signal sänder det till länder som är på väg att anta konventionen? Fru talman! I mina ögon finns det alltså många skäl att säga nej till förslaget. Jag yrkar bifall till Christel Anderbergs yrkande om bifall till motionerna L24 och L19 under punkt 3 i utskottets förslag. Dess- utom yrkar jag bifall till reservation 10 under punkt 17. I detta anförande instämde Runar Patriksson (fp).

Anf. 109 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Det är med anledning av att Lennart Kollmats bl.a. tar upp den statliga utredningen, Kommittén om barn i homosexuella familjer, och fräckt påstår från talarstolen att vi inte har lyssnat på experterna som jag begär replik. Jag vill tala om för Lennart Kollmats att det i ut- redningen satt flera olika experter. Jag satt också med i utredningen och tillhörde majoriteten. Det var fak- tiskt så att vi verkligen lyssnade till experterna. Våra experter var väldigt duktiga, det är ingen som har ifrågasatt det. Lennart Kollmats står i talarstolen i riksdagen och hävdar att vi inte har lyssnat på våra experter. Det är en ren och skär felaktighet. Däremot drog vi i vissa fall i vissa frågor andra slutsatser än experterna. Experterna drog slutsatser utifrån sina kunskaper och erfarenheter. Vi drog våra slutsatser utifrån de politiska överväganden vi gjorde. Det fanns experter som hade en helt annan syn på frågan än den som Lennart Kollmats har redogjort för, nämligen att de var för. Det finns också många bland de adopterade själva och en organisation med adopterade som är positiva till förslaget. Det är vik- tigt att lyfta fram även dem.

Anf. 110 Lennart Kollmats (Fp)
Fru talman! Beträffande det senare har jag inte hört Tasso Stafilidis nämna Adoptionscentrum, NIA eller Socialstyrelsens yttrande här tidigare. Det kan bero på att jag har missat en del, eftersom debatten har dragit ut så långt på tiden. Jag har inte hört hela debatten. Det är möjligt att jag har fel. Jag sade att jag inte har hört det. Det som Tasso Stafilidis sade var väldigt bra. Han sade att man gjorde de politiska övervägandena. Det jag sade i mitt anförande var att man uppenbarligen missade de flesta råden som kom från experterna. Jag sade inte att ni inte lyssnade. För mig är att lyssna inte att göra som experter säger. Ni lyssnade säkert men ni missade att ta till er de råden. Det må vara er obetaget. Det är precis som Tasso Stafilidis säger, det är politiska överväganden. Ni struntar fullständigt i vad de som är kunniga på det här området har intagit för ståndpunkt. Jag talar om de som jobbar med barnfrå- gor och ungdomsfrågor, de organisationer som håller på med det här. Det gäller inte minst familjerättssek- reterarna, som man hänvisar till, som sedan ska göra utredningarna. Hur tänker sig Tasso Stafilidis deras situation, när de i stort sett enigt gick emot förslaget? De ska ju sedan göra en utredning om ett homosexu- ellt par som ansöker om prövning. Vad tror Tasso Stafilidis händer om de kommer fram till ett nej? Jag är övertygad om att det direkt kommer att överklagas och de kommer mer eller mindre att kallas homofo- ber. De hamnar i den situationen.

Anf. 111 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Det är bra att Lennart Kollmats lyfter upp familjerättssocionomerna. Jag har haft möjlighet att åka runt till många av landets kommuner och träffa familjerättssocionomerna. I vissa kommuner finns det speciella familjerättsenheter. I andra kom- muner är det en och samma socionom och socialsek- reterare som jobbar med både adoptioner och omhän- dertagande av barn osv. Det som slog mig var att många av familjerättsso- cionomerna faktiskt inte hade någon uppfattning om att det skulle vara till barnets nackdel om homosexu- ella skulle bli prövade för adoption. Jag mötte också en del som tvärtom hade väldigt mycket uppfattning- ar och fördomar kring homosexuellt föräldraskap. Det var många av familjerättssocionomerna som i sin arbetssituation inte över huvud taget hade kommit i kontakt med barn som levde med homosexuella föräldrar. De hade mycket fördomar. Men de socio- nomer som hade kommit i kontakt med sådana föräld- rar och sådana barn hade inte samma inställning. Det är en av de frågor som regeringen ska arbeta vidare med. Där har också NIA ett ansvar för att den handbok som existerar faktiskt ska vara en hjälp för familjerättssocionomerna. Så det är inte vad det handlar om. Jag tycker också att det är viktigt att Lennart Kollmats är ärlig och lyssnar på det som vi säger. Vi har lyssnat på barnexperterna i utredningen. Vi har dragit andra slutsatser. Det innebär inte att vi har struntat i det de har sagt.

Anf. 112 Lennart Kollmats (Fp)
Fru talman! Det är uppenbarligen en upprepad di- alog. Ni har lyssnat på experterna och dragit andra slutsatser för det var de politiska övervägandena som tog överhanden över de sakkunskaper som fanns. Vi har olika uppfattningar. Vi har dragit olika slutsatser. Jag har respekt för Tasso Stafilidis slutsatser fast jag inte instämmer i dem. Det andra jag vill säga gäller familjerättssekrete- rarna. Det är intressant att de som inte delar Tasso Stafilidis uppfattning har fördomar. Huvudsekretera- ren i utredningen var nere i Lund och träffade 300 familjerättssekreterare. De applåderade honom till slut, för de tyckte att han var så modig som ställde upp och fick så mycket mothugg - mothugg som var i stort sett enigt - och ändå fullföljde sin redovisning. Jag tycker att Tasso Stafilidis ska läsa remissytt- randet. Där framgår också med all önskvärd tydlighet vad de som jobbar med adoptionsutredningar tycker i den här frågan. Jag skulle inte vilja vara i deras kläder efter att den här lagstiftningen är genomförd, med den grundläggande inställning de uppenbarligen har. Jag vet av personlig erfarenhet att det är en mycket lojal tjänstemannagrupp som naturligtvis kommer att följa den lag som riksdagen stiftar. Det är jag helt överty- gad om. Jag kan garantera att det blir så.

Anf. 113 Anders Bengtsson (S)
Fru talman! I dag har vi verkligen kunnat konsta- tera att vår lagstiftning inte alltid är i takt med tiden. Om så vore skulle den här debatten inte behöva hållas över huvud taget. Att vi inte behandlas lika inför lagen oavsett sexuell läggning blir tydligt när vi dis- kuterar det familjepolitiska området. Vi har redan slagit fast att vara en god förälder inte har något att göra med sexualitet utan med vår förmåga och kunskap att ge våra barn en kärleksfull och trygg uppväxt. Trots detta kan vi konstatera att samhället betraktar och behandlar oss människor olika utifrån om vi är heterosexuella eller inte. Ett viktigt avsnitt i lagutskottets betänkandet Partnerskap och adoption behandlar lesbiska kvin- nors möjligheter att bli föräldrar. I alla tider har les- biska kvinnor liksom heterosexuella kvinnor längtat efter barn. Det är fullt naturligt. Lika naturligt är det att barn växer upp med lesbiska mödrar. Men det är här som den stora orättvisan blir tydlig. En heterosexuell kvinna som inte kan bli gravid kan låta sig insemineras på klinik i Sverige. Det krävs att hon sammanbor eller är gift med en man. Men denna dörr är stängd för den lesbiska kvinna, trots att hon lever i ett stabilt och kärleksfullt partnerskap med en annan kvinna. Detta faktum betyder inte att lesbis- ka kvinnor avstår från att bilda familj. Deras möjlig- het är dock begränsade till insemination i hemmet eller på en klinik utomlands. Fru talman! I de flesta fall när insemination görs utomlands blir fadern okänd. I många länder saknas den svenska registreringen av donatorer och rätten för barnet att få veta vem som är dess biologiska far. I dag har mycket av debatten handlat om att se till barnets bästa. Är detta att se till barnets bästa? Jag tycker inte det. Barn har rätt att få veta hur de har kommit till och vem som är deras biologiska pappa. Vi är säkert alla överens om att ett barn har rätt att grunda sitt liv på sanningen om sitt etniska ursprung. Allt annat är otänkbart och en kränkning av barnets integritet. Därför är det betydelsefullt att föräldrarna vill och känner att de vill berätta för barnet och att barnet ges möjlighet att få reda på sitt ursprung, vilket blir fallet vid insemination på klinik i Sverige. Det är ett av de viktigaste argumenten för en lagändring. Ett annat argument är att minimera hälsoriskerna. Jämfört med privat insemination innebär en behand- ling inom den allmänna sjukvården också en minskad risk för att smittsamma sjukdomar förs vidare till barnet. Kvinnor ska inte bara för att de är lesbiska utsättas för större risker än andra kvinnor. Införande av en möjlighet för lesbiska kvinnor att insemineras på klinik i Sverige blir en välkommen förändring. Det innebär ett förbättrat skydd både juridiskt och medicinskt för det barn som blir till genom assisterad befruktning. Fru talman! Jag tycker dock att det är riktigt så- som utskottsmajoriteten föreslår att det rättsliga för- äldraskapet för barnet ska regleras innan rätten till insemination för lesbiska kvinnor införs. Barnets rättigheter måste alltid komma först. I motion L18 yrkar jag och min partikollega Sonia Karlsson att riksdagen tillkännager för regeringen som sin meningen om assisterad befruktning bereds skyndsamt. Med glädje konstaterar jag att utskotts- majoriteten gått oss till mötes och därmed tillgodoser vårt förslag. Jag och Sonia Karlsson vill därför passa på att tacka utskottsmajoriteten för den positiva behand- lingen av vår motion och för förslaget att bifalla den. Vi ser med tillförsikt fram emot att utredningen kan ske så skyndsamt som möjligt. I detta anförande instämde Hillevi Larsson, Christina Nenes, Marina Pettersson, Margareta Carl- ström, Karin Jeppsson, Elisebeht Markström och Eva Arvidsson (alla s) samt Tanja Linderborg och Tasso Stafilides (båda v).

Anf. 114 Elver Jonsson (Fp)
Fru talman! Att vara förälder är något stor och an- svarsfullt. Det är i de flesta fall en ofattbar gåva där föräldrarollen i normalfallet inte är utbytbar. Barns behov av harmonisk uppväxt måste tydligt hävdas och kommer långt före vuxnas önskan att bli föräld- rar. Kommittén Barn i homosexuella familjer och se- dermera regeringen föreslår, som vi har hört många gånger här i dag, att homosexuella par ska få adoptera gemensamt och därmed bli prövade för adoption. Påståendet att det är för barnets bästa kan te sig märkligt då utredningens experter, utom företrädaren för de homosexuella, kritiserar kommitténs sätt att dra sina slutsatser. Tvärtom menar experterna, med stor kunskap och erfarenhet, att förslaget om gemensam adoption stri- der mot det som kan vara just barnets bästa. Den internationella barnkonventionen slår också fast att barnets bästa ska vara styrande för alla överväganden som rör adoption. Även den svenska adoptionslagen bygger på principen om barnets bästa. Den bärs upp av tanken att inga andra intressen kan ta över barnets behov. Regeringens proposition har många svagheter och reser många frågetecken. Varför är det så bråttom? Propositionen är högst motsägelsefull och följer inte någon rationell eller traditionell linje. Kommitténs experter, som regeringen själv tillsatt, säger nej. Tunga remissinstanser är negativa. Regeringen har ansett att en ny utredning bör tillsättas för att se över de internationella adoptionerna. Ny forskning styrker att adopterade som grupp är mycket sårbar. Lagrådet kritiserar regeringens förslag. Dessutom har TV-programmet Dokument inifrån visat att vare sig eller kommittén eller ännu mindre regeringen har tagit adopterades sårbarhet på allvar. Det som har kommit fram efter det att kommittébe- tänkandet lades fram har inte stärkt kommitténs ställ- ningstagande utan närmast gjort att det ifrågasatts. Det finns några saker att erinra om. Det var riks- dagen som i mitten av 90-talet beslutade att homo- sexuella par inte skulle få adoptera med motiveringen att det gäller att hävda barnets bästa. Varför gäller inte detta ställningstagande några år efter det riks- dagsbeslutet? Underlaget är ju i stort sett detsamma. Sverige vill gå längre än andra jämförbara länder som Norge, Danmark, Island och t.o.m. Holland. Förebilder av båda könen är viktiga. Regeringen säger att "det inte heller finns anledning att i lagen kräva att till exempel barn ska vistas i Sverige under viss tid". Det innebär att ursprungsländerna inte kan vara säkra på att barnen inte skulle hamna i t.ex. ho- mosexuella familjer. Varför gör Sverige en annan bedömning än våra nordiska grannländer och Neder- länderna? Samarbetet om internationella adoptioner måste bygga på förtroende. Det erkänner också regeringen. Ändå tänker regeringen kringgå Haagkonventionen, en konvention som Sverige varit med om att arbeta fram, där ursprungsländerna får en tydlig roll och har rättigheter. Återigen: Vad har förändrats på dessa få år då man i argumenteringen kom fram till samma slutsatser? Regeringens tal om en svensk öppenhet som på sikt skulle medföra att inställningen till homosexuel- las adoptioner i partnerskap skulle förändras även i andra länder visar på att det för regeringen och ut- skottsmajoriteten är en symbolfråga som inte handlar om barn utan om politik. Det påstås att erkännandet av en sådan familjebildning ger en viktig signal till dem som lever hos homosexuella vuxna. Men signa- len innebär också att det inte alls är viktigt för barn att ha en mamma eller en pappa, vilket regeringen å andra sidan understryker. Därför finns det en rad både intellektuella och argumentmässiga kollisioner. Slutsatsen från regeringen själv är att det nu gäller att berörda myndigheter får i uppdrag att följa kon- sekvenserna. Det finns alltså en risk med lagändring- en, enligt regeringens egna ord. Fru talman! Barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder under uppväxten. Det är de flesta överens om. En del påstår dock att dessa förebilder inte måste vara föräldrarna. Det kan vara så, men det underlättar om det är människor med föräldraerfaren- het, särskilt för internationellt adopterade. Under identitetsutvecklingen är det mycket som inte kan ges då de biologiska banden saknas. I en departementspromemoria, Ds 1999:57, påvi- sas att också barns psykologiska utveckling sker bl.a. genom ett kontinuerligt växelspel mellan föräldrarna i deras olika könsroller. I nästan alla sammanhang i samhällslivet i övrigt driver vi hårt frågan om vikten av att både män och kvinnor förekommer som förebilder. Det gäller i förskolan, i skolan, inom vården, i arbetslivet i övrigt och i chefsroller. Det ter sig orimligt att de förebil- derna inte skulle behövas i den mest primära situatio- nen, dvs. under ett barns uppväxt och inom familjens ram. Med tanke på att de flesta adoptioner börjar i nå- gon form av tragedi som man någon gång under sitt liv måste bearbeta kommer funderingar om identitet, utseende och bakgrund att spela en stor roll. Därför är det viktigt att adoptivbarn inte blir något slags spjut- spetsar eller slagträn i den svenska inrikespolitiska debatten om villkoren för vuxna med annan sexuell läggning. Den statliga Barnombudsmannen, adop- tionsorganisationer och många adopterade säger nej eller är tveksamma till homosexuella och internatio- nella adoptioner. Många gör det utifrån att man inte anser att det är barns bästa att utsättas för ytterligare ett utanförskap som de själva inte har valt. Att vara invandrare och att vara adopterad innebär att man måste hitta ett förhållningssätt för att klara påfrestningarna. Att dessutom leva i en annorlunda familj blir ytterligare en svårighet som för många adopterade med dess bakgrund kan innebära en stor påfrestning. Tilläggas kan att många tonåringar med homosexuella föräldrar har att genomgå sin egen "komma-ut-process". Detta har understrukits av flera här i dagens debatt. Ska det bli något positivt i tesen "barns bästa" så måste en rad omständigheter iakttas, forskning iscen- sättas och utvärderas, omvärldsländernas inställning beaktas och ett rejält mått av försiktighet iakttas. Detta har den statliga utredningskommittén bortsett ifrån. Därför behövs det en ny beredning som bygger på forskning som tar hänsyn till en sammanvägning av erfarenheterna från adoptionens totala effekter i förhållande till internationella avtal och konventioner och som i vid mening kan hävda att de förändringar som föreslås har sin utgångspunkt i perspektivet "barns bästa". Ett par motioner, en socialdemokratisk, L19, och en folkpartistisk, L24, ser ut att samla en bred upp- slutning i omröstningen. Skulle det bli en majoritet för det yrkande som motionerna bygger på så skulle det bli ett rådrum, och det skulle kunna ske en sam- ordning med en översyn över hela lagkomplexet. Fru talman! Jag yrkar bifall till det tidigare fram- ställda yrkandet av Christel Anderberg under punkt 3, som innebär bifall till motionerna L19 och L24. Det innebär i sin tur yrkan om avslag på regeringens för- slag om att internationell adoptionern ska tillåtas i homosexuellt föräldraskap. I detta anförande instämde Lennart Kollmats (fp).

Anf. 115 Lennart Fridén (M)
Fru talman! Vi kan kanske gissa att jag fick det rådrum som det talades om här alldeles nyligen efter- som det blev fel i ordningen på talarlistan. Fru talman! Jag ska börja med ett citat, nästan på dagen åtta år gammalt. Så här sade talesmannen för Socialdemokraterna, Maj-Lis Lööw, i debatten den 7 juni 1994 rörande partnerskap - jag hämtar det direkt från protokollet: "Några undrar om inte detta bara är det första ste- get. Sedan kommer adoption, gemensam vårdnad och insemination. Det har rests krav också kring dessa frågor. Jag kan bara svara för mig och för det social- demokratiska partiet. Detta är steget. Det är inte det första steget. I det lagförslag som i dag ligger på riksdagens bord tar vi uttryckligen bort allt som har med barn att göra. Barns rätt i samhället regleras för övrigt i föräldrabalken, som hela tiden utgår från barnens bästa, inte från vad föräldrarna vill." Hon fortsätter sedan: "Det finns heller ingen lag som säger att man har rätt att kräva att få bli förälder. Den frågan prövas alltid utifrån barnets bästa om det gäller adoption och utifrån vissa etiska regler om det gäller olika former av konstgjord befruktning. Som jag ser det bygger samhällets engagemang i dessa frågor på att man under vissa förutsättningar hjälper barnlösa par att få ett barn som de kunde ha fått själva. Därmed faller frågan för homosexuella par." Fru talman! Jag fick en gång lära mig att för en viss religiös rörelse var en sanning en sanning i 20 år, och sedan surnade den och blev en lögn. Det är up- penbart att i vissa frågor får man se upp med "bäst- före-datum" även i politiken och inte lita på upp- giftslämnaren! Fru talman! Det har redan ordats ganska mycket i denna debatt i dag. Jag ska inte vare sig bemöta eller kommentera mycket av det som har sagts eller stryka under det heller. Vad som har slagit mig är dock att så fort någon har haft en avvikande uppfattning från det som är ett slags inneuppfattning just nu så talar man om fördomar. "Fördomar" är en etikett som man klistrar på till höger och vänster här. Det har också talats om dimridåer. Jag vågar säga för egen del att jag tycker att de som har beskyllts för det snarast står för klarsynen. Det är också uppenbart att det finns de som har bestämt sig för att inte ta argument. Adoptionsorgani- sationer, adopterades organisationer, psykologer, kuratorer, Barnombudsmannen och många andra med insikt har varnat för det steg som nu föreslås, men det betyder inget för dem som i dag talar för det som måste kallas för vuxenegoism. För, fru talman, det är inte utifrån barnets bästa som detta föreslås, som jag upplever det, utan för en liten grupp vuxna. Det borde vara som Maj-Lis Lööw sade 1994: "Samhällets engagemang bygger på att hjälpa dem som annars kunde fått egna barn. Därmed faller frågan för homo- sexuella par." Tydligare än så kan det inte sägas. Man borde inte behöva argumentera mer. I den motion i frågan, 2001/02:L17, som Gustaf von Essen och jag lämnade in med anledning av pro- positionen finns korta, enkla argument för ett avslag på densamma, så den läskunnige kan ju själv ta del därav utan att jag ska upprepa dem. Självfallet yrkar jag också på bifall till motionen inom ramen för re- servation 2. I den nu pågående debatten har jag träffat på de- battörer som jag känner igen från en annan debatt - den om de frånvarande papporna. Det har också be- rörts här tidigare i dag. Där har de rätt. Barn kommer till genom en handling och inte genom en händelse. Handlingar är man ansvarig för. Skam åt de män som smiter undan från sitt pappaansvar! Här skulle vi alla gemensamt kunna gå till storms på ett helt annat sätt. Må det då vara mig förlåtet att säga att jag därför upplever dessa debattörers agerande som ett kvalifi- cerat hyckleri. Man brukar säga att barn behöver både sin far och sin mor i den ena debatten, men i den nu aktuella så vill man hjälpa till att skapa möjligheter eller, rättare sagt, risker för barn att bara få ha tillgång till den ena föräldern. Det är ju i det dagliga livet, i oväntade situationer och i identitetstillblivelseproces- sen som man har behov av båda föräldrarna - och kontinuerligt. Dagens förslag är bara till för att låta en liten grupp vuxna få rätt att hantera barn. Barn får aldrig hanteras! Barn ska ha en lycklig och harmoni- fylld uppväxt. De ska utvecklas och skyddas. De ska inte utsättas för vuxenskapade problem och bekym- mer. Det kommer bekymmer tids nog ändå! Allt vi ger dem ska utgå från deras egna behov - aldrig från de vuxnas. Jag tycker att inte minst dagens socialdemokratis- ka ledamöter bör besinna det som jag citerade från Maj-Lis Lööw. Här finns ju många kvar av dem än i dag i kammaren från den tiden, som då stödde det förslagets motiveringar även med avseende på bar- nen. Det gäller både socialdemokrater och ledamöter från andra partier. Fru talman! Lagstiftningen måste alltid i grunden vara generell och inte fungera som särlagstiftning för olika begränsade intressegrupper. Jag motionerade i höstas om det. Förvånansvärt nog ansåg nyligen inte riksdagen att så skulle vara fallet, så när man nu ånyo föreslår en särlagstiftning så fortsätter man på denna för ett rättssamhälle riskabla väg. Fru talman! I min första debatt här i kammaren för snart elva år sedan tvingades jag konstatera att frågan som det gällde då - på skatteområdet - inte kunde avgöras direkt, som jag ville. Vi skulle avvakta slutet av en utredning och pågående beredning. Det insåg både jag och ministern jag debatterade mot. I den här frågan hade det funnits alla skäl att avvakta pågående forskning och utredning, men det vill man inte. Man kan fråga sig varför. Det förhållande som jag då de- batterade betraktade jag som en björntjänst, ser jag i protokollet. Fru talman! En björntjänst är nästan det snällaste man kan säga att ett beslut om det förslag som i dag läggs fram skulle bli för barnen. Jag önskade av hela mitt hjärta att detta som av allt att döma är min sista debatt i denna kammare hade varit något som jag med glädje skulle minnas. Dock, som det heter: Människan spår, men Gud rår. Och det är i den fasta förvissningen, när jag nu läm- nar att, trots alla tillkortakommanden för oss männi- skor finns det ytterst en högre makt som kommer att korrigera - om än ibland ganska hårdhänt - de beslut som fattar och där vi gått utanför våra ramar. Fru talman! På det hela taget har dessa elva år va- rit en otrolig upplevelse, som jag på intet sätt skulle ha velat vara utan. Jag vill med dessa ord tacka de många goda kamrater från olika partier som jag haft att göra med under åren, och ett varmt tack går också till de många duktiga medarbetare i riksdagen, i kammaren, i utskott och olika kanslier och avdelning- ar som hjälpt till att göra arbetet möjligt.

Anf. 116 Elisebeht Markström (S)
Fru talman! Det har varit en lång debatt, och det mesta som är värt att säga har redan sagts. Det inser jag när jag får komma upp som en av de sista i den här debatten i dag. Så mycket nytt har egentligen inte kommit fram, trots att vi har hållit på i flera timmar. Det är i huvudsak väl kända ståndpunkter som vi passar på att manifestera i dag i den sista debatten inför det beslut som komma ska. Fru talman! Om några timmar, kanske ganska många timmar, kommer majoriteten av riksdagens ledamöter att fatta det för mig enda rimliga, för att inte säga möjliga, beslutet i den här frågan, nämligen att undanröja den särlagstiftning som exkluderar en grupp av människor att komma i fråga för prövning av adoption. På det sättet tar riksdagen i dag ett stort steg i en fråga som så länge och i många år har dis- kuterats och debatterats, och jag är glad för alla de barn och deras föräldrar som får känna att deras fa- milj är lika okej som alla andras, dvs. de barn som lever med homosexuella och de föräldrar som är homosexuella. Hur det än är finns det en hel del barn i dag i Sve- rige som lever med en eller två föräldrar som är ho- mosexuella. Sedan partnerskapslagen kom har antalet synliga barn som växer upp med homosexuella för- äldrar ökat. Vi är överens om att det är barnens bästa som ska leda oss i den här frågan. Även om det här i dag har kunnat låta som att några har barnens bästa lite mer för ögonen än andra, är det naturligtvis inte så, utan vi har barnens bästa för ögonen. Men vi kommer till olika ståndpunkter, och det får vi lov att respektera. Jag gör det, och jag hoppas att alla gör det. De flesta barn med homosexuella föräldrar i Sve- rige i dag har kommit till inom ett heterosexuellt förhållande där föräldrarna så småningom har separe- rat. En av dem har kommit fram till att hon eller han egentligen vill leva med någon av samma kön. De barnen har ofta tillgång till båda sina biologiska för- äldrar, precis som i andra fall då föräldrar separerar. Men det finns också en växande grupp av barn till homosexuella som kommit till genom insemination, antingen privat här hemma eller på klinik utomlands. De barnen har ofta bara en vårdnadshavare, även om föräldern lever samman med en partner. Partnern har i dag ingen som helst möjlighet att vare sig bli för- ordnad vårdnadshavare eller adoptera barnet även om det vore det bästa, fru talman, för barnet. Även om det kan låta som att det här finns helt motsatta ståndpunkter och mycket av debatten har kommit att handla om internationella adoptioner där vi över partigränserna inte fullt ut är överens, vill jag lyfta fram att det i dag finns en bred politisk sam- stämmighet för förslag som det bara för några år sedan inte hade varit möjligt att samla en riksdags- majoritet för. Det är egentligen bara Kristdemokra- terna som säger nej på de flesta punkterna. Om styv- barnsadoptioner och förordnat vårdnadshavandeskap är vi överens. Det är en positionsförflyttning som heter duga jämfört med för några år sedan. Då hade denna riksdag icke kunnat enas om en sådan lagänd- ring. Det är alltså, fru talman, en stor förändring i parti- ernas hållning i de här frågorna, och det är väl värt att uppmärksamma även om flera av oss på en punkt, dvs. internationella adoptioner, inte tycker likadant. Men i de andra frågorna är vi överens. Hade vi i dag behandlat frågan om insemination hade vi varit rela- tivt överens också om den. Det är egentligen bara Kristdemokraterna som mäler ut sig också där. Jag ser det här som ett led i att attityden till homosexuella sakta men säkert har förändrats. Som flera talare här har påpekat är det alldeles riktigt att kommitténs barnexperter var oeniga på just punkten internationella adoptioner, men inte på de andra punkterna, vill jag understryka. När jag hör t.ex. Alf Svensson, nu har han ju gått, fråga hur vi i jösse namn kan ta ansvar för att gå emot barnexper- terna måste jag ställa samma fråga till Alf Svensson: Hur i jösse namn kan ni gå emot barnexperterna och säga nej till styvbarnsadoptioner? Barnexperterna säger ja till dem men nej till internationella adoptio- ner. Frågan blir väl hängande i luften eftersom Alf Svensson inte finns här. Men faktum är att Kristde- mokraterna inte finner stöd hos barnexperterna när de avvisar styvbarnsadoption. Experterna talar om att det är det bästa för barnen att få komma in i en familje- bildning där båda de vuxna är föräldrar. Barnexperterna säger att de inte känner sig säkra på att alla barn skulle klara av den tänkta ökade be- lastning som det kan innebära att vara adopterad tillsammans med att ha homosexuella föräldrar. Nej, jag förstår det, och det är faktiskt ingen av oss som har svaret på den frågan, inte experterna, inte kom- mittén, inte utskottet och inte regeringen därför att det handlar om enskilda individer, och det finns inga givna svar enligt givna mallar. Det som är en för stor belastning för en person är det inte för en annan, och det är en regel som gäller också i de här fallen. Kommittén menade att man knappast kan stapla förekommande problem på varandra och göra gällan- de att alla problem som så att säga kan drabba adopte- rade ska räknas och staplas på varandra. På något matematiskt sätt till slut hamnar man i ett läge där de tippar över, och just i fråga om homosexuella föräld- rar hamnar man i ett sådant läge. Därför ska de räknas på det sättet att homosexuella föräldrar blir alldeles för mycket för adoptivbarn. Det är inte sant. Man kan inte göra en sådan generell bedömning. Det är därför som barnkommittén har kommit till ett annat ställ- ningstagande. Det betyder inte att man inte har lyss- nat på barnexperterna. Vi har lyssnat väl på barnex- perterna, vi har lyssnat på andra än barnexperterna, vi har lyssnat på oss själva och våra egna värderingar. Barnexperterna är experter på barn och barns utveck- ling, men de leds lika mycket som vi andra av sina grundläggande värderingar. Att vi har kommit till olika slutsatser är inte alls något konstigt, utan så kan det naturligtvis bli. Fru talman! Om ett givarland framöver godkänner homosexuella sökande för adoption kommer svensk lagstiftning inte att hindra att ett barn får adopteras till Sverige. Jag yrkar bifall till utskottets förslag. I detta anförande instämde Carina Ohlsson, Mari- na Pettersson, Christina Nenes, Anders Bengtsson, Karin Jeppsson, Hillevi Larsson, Anders Berglöv, Eva Arvidsson och Marianne Carlström (alla s) samt Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v).

Anf. 117 Lars Lindblad (M)
Fru talman! Jag har om en dryg vecka avslutat min första mandatperiod här i riksdagen. Jag har inte tidigare under dessa fyra år ställts inför en så svår fråga som den vi ska besluta om här i dag. Det hade varit ett lätt ställningstagande om det ba- ra hade handlat om principer. För mig är principen om likhet inför lagen en grundläggande princip. Vi har en partnerskapslag som så gott som likställer homosexuellas partnerskap med heterosexuellas äk- tenskap. Det är nästan bara rätten att prövas som adoptivföräldrar som skiljer dessa relationsformer åt. För mig är det viktigt att samhället inte ska föror- da någon relationsform i lagstiftningen. Människors egna livsval ska styra vilken relationsform man väl- jer, inget annat. Jag tycker att det i denna debatt, som pågått ett par år nu, finns en del absurditeter. Jag skräms av den verklighetsfrämmande syn som vissa för fram. För vissa verkar det finnas en övergripande ideologi som kallas kärnfamiljen. En familj ska bestå av mamma, pappa, barn, annars är det ingen familj. Det verkar vara så oavsett vilka problem familjen har. Detta anses vara bäst för barnen. Vad som göms bakom husets stängda dörr och fördragna fönster spelar ing- en roll. I verkligheten, fru talman, lever många barn i helt andra situationer. En del lever med en ensam mam- ma, en del med en ensam pappa. Vissa lever med två mammor, andra med två pappor. Barnet kan vara lyckligt och välmående ändå. I denna debatt får man för sig att mamma, pappa, barn är det enda sättet för ett barn att bli lyckligt. Den ståndpunkten har varken förankring i verkligheten eller i någon seriös forsk- ning. Men denna fråga handlar inte bara om principer. Principen om likhet inför lagen får inte genomföras till varje pris. Individens, i detta fall barnets, rättig- heter måste stå över alla andras rättigheter. Det har varit extremt viktigt för mig att ta in all den informa- tion som har kommit fram i debatten under många år för att ta slutlig ställning. Vissa hävdar att Sverige är ensamt om att införa denna typ av adoptionslagar och att det kommer att få negativa konsekvenser för heterosexuellas möjlighet att adoptera i framtiden. Det finns en rädsla att de s.k. givarländerna ska stoppa adoptionerna till ett land på grund av att man har tillåtit homosexuella att adopte- ra. Men för det första är vi inte ensamma om denna debatt. De flesta delstater i USA tillåter homosexuella att adoptera. I april detta år godkände de kanadensis- ka delstaterna Newfoundland och Labrador detta. I Storbritannien har regeringen lagt fram ett liknande förslag till parlamentet. För det andra bör man fråga sig om andra länders hot ska vara normgivande i vår lagstiftning. I andra sammanhang är detta givetvis helt otänkbart. Ett exempel var när vissa barnhem i givarländer vägrade adoptioner till Sverige på grund av den svenska ab- ortlagstiftningen. Det förändrade inte våra abortlagar då. Det vore otänkbart att anpassa svensk adoptions- lagstiftning till detta resonemang. Dessutom är det ren spekulation. Det finns lite som visar att något land skulle förvägra Sverige möjligheten att ta emot adop- tivbarn om vi tillät även homosexuella att prövas. Den statliga utredningen Barn i homosexuella famil- jer ställde frågan till olika länder men fick svar som det inte går att dra några slutsatser av. Viss forskning om barn som adopterats från andra länder tyder på att adoptivbarn löper större risk än andra att få psykiska problem. Man menar att adop- tivbarnets identitetsbyggande är mer komplicerat än andra barns på grund av deras bakgrund. Varnings- signaler som dessa måste givetvis tas på största all- var, och vi borde ta reda på mer om detta. Men det är inget argument mot homosexuellas möjligheter att adoptera. Det är möjligen något som bör väcka en diskussion om adoptioner som helhet. Vi behöver få reda på vad det är för mekanismer som eventuellt leder till detta. Samtidigt är det väldigt viktigt att framhålla att de allra flesta adoptivbarn mår mycket bra. Har då homosexuella par möjlighet att erbjuda en trygg uppväxtmiljö? Vissa hävdar i debatten att barn till homosexuella löper större risk att t.ex. utsättas för mobbning i skolan. Det är argument tagna helt ur luften. Man kan konstatera att barn mobbas av många olika orsaker. De studier som finns om barn i homo- sexuella familjer har visat att dessa barn mår lika bra som de som växt upp med heterosexuella föräldrar - varken bättre eller sämre. Det finns ingen saklig grund för att påstå att barn till homosexuella mobbas mer än andra barn eller för att påstå att de på något sätt skulle ha en sämre uppväxt. Alla föräldrar - oavsett om de är hetero- eller ho- mosexuella - är inte lämpliga föräldrar. När en adop- tion genomförs är det viktigt att barnet ges de bästa möjliga förutsättningarna till en bra framtid. Därför är just prövningen ett viktigt instrument vid varje adop- tion. Man ska inte ha rätt att adoptera, men alla ska ha rätt att prövas som adoptivförälder. Principen om barns bästa borde utgå från om bar- net kan få en stabil och god uppväxt. Det borde handla om rätten att få kärlek av sina föräldrar. Det kan vi möjliggöra för flera barn genom att tillåta homosexuella att prövas som adoptivföräldrar. Jag kan respektera att man i denna svåra fråga bå- de kan hamna på att vara för och att vara mot adop- tioner. Det finns så mycket värderingar i botten. Men detta är också en fråga som bör ställas i ett historiskt perspektiv. I USA var det i viss delstater så sent som fram till 1968 förbjudet för män och kvinnor av olika raser att gifta sig. Man kan undra hur myndigheterna hade ställt sig om ett svart par hade velat adoptera ett vitt barn. Ännu tidigare hade vi i Sverige såväl som i vår omvärld vetenskapsmän som i sin forskning hävdade faran i att blanda olika raser. Det är bara ett par de- cennier sedan som Sverige sjukförklarade homosexu- ella, och tidigare än så var det olagligt med s.k. ho- mosexuella aktiviteter. Jag tror att vi om några år kommer att titta tillbaka på den här debatten och säga: Hur kunde människor tycka så här? Hur kunde vissa anse att homosexuellas möjlighet att bli prövade som adoptivföräldrar per automatik strider mot prin- cipen om barnets bästa? All samhällsförändring är omtumlande, men tiden förändras och värderingarna likaså. Fru talman! Det är med viss ödmjukhet som jag tar ställning, men jag tror att jag gör rätt när jag i dag kommer att rösta för lagen och tillåta homosexuella att prövas som adoptivföräldrar. I detta anförande instämde Carina Ohlsson, Mari- na Pettersson, Christina Nenes, Anders Bengtsson, Marianne Carlström, Anders Berglöv, Elisebeth Markström, Eva Arvidsson, Karin Jepsson och Raimo Pärssinen (alla s), Anna Kinberg och Margareta Ce- derfelt (båda m) samt Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v).

Anf. 118 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Jag hade också tänkt instämma i det förra anförandet, men jag fick precis reda på att man måste vara uppe i sin stol. Jag gör det i alla fall muntligt. Jag har all respekt för det som har kommit fram hittills. Jag tror verkligen att de flesta som har varit uppe i talarstolen har barnens bästa för ögonen och det oavsett hur de tar ställning i sakfrågan, för eller emot. Därför hoppas jag också att man kan hålla debatten på en sådan nivå att man inte går in och anklagar varandra för att vilja offra barnen för sitt ställningstagande. Det tror jag inte. I mitt ställningstagande ser jag ingen motsättning mellan att bekämpa diskriminering i det här fallet och barnens bästa - speciellt inte med tanke på att huvud- principen för adoption kommer att kvarstå. Huvud- principen i dag är att i varje enskilt fall är det barnets bästa som ska vara vägledande vid adoptionen, ing- enting annat. Det kommer att vara huvudprincipen även om homosexuella ges rätt att ansöka. Jag hade tänkt bena upp några av huvudargumen- ten. Det är väldigt mycket som har besvarats och tagits upp på ett väldigt bra sätt, så jag tar bara upp några saker som jag vill utveckla ytterligare. Det första gäller fördomar i Sverige, att det skulle vara ett hinder, och därför borde inte homosexuella få adoptera. Många har ju redan varit inne på den forsk- ning som visar att barnen inte blir mobbade i skolan. Till det kan man lägga attitydundersökningar som visar att barn och unga blir alltmer positiva till homo- sexuella. Det har även börjat smitta över på äldre generationer. Svenskarna blir mer och mer positiva. Det är ett helt nytt samhälle vi har i dag. Ett annat argument är att barn behöver manliga och kvinnliga förebilder. Men i dag har ensamstående rätt att ansöka om adoption. Varför är det bättre med en mamma än två mammor eller en pappa i stället för två pappor? Det är också intressant att se att inget parti, inte heller de partier som är emot detta, som har yrkat på att ensamståendeadoption ska förbjudas. Speciellt kunde man vänta sig detta av Kristdemo- kraterna, som har pratat väldigt mycket om att man måste ha en mamma och en pappa. Ett annat huvudargument är omvärldens fördo- mar, och Lars Lindblad bemötte det på ett strålande sätt. Jag skulle vilja lägga till att om vi nu ska rätta oss efter omvärldens fördomar kan det vara så att vissa länder tar kanske 50 eller 100 år på sig att bli av med de här fördomarna. Ska vi då sitta passivt och vänta med vår lagstiftning i Sverige? Nej, jag tycker inte det. Dessutom tror jag att det t.o.m. skulle un- derlätta för givarländerna. Om ett internationellt adopterat barn i dag kom- mer till homosexuella föräldrar sker det i hemlighet. Det är naturligtvis något som givarländerna inte vill se. Det drabbar barnen - inte det faktum att det är homosexuella föräldrar utan det att det blir en skam- lig hemlighet, på samma sätt som alkoholism eller något annat. Det är alltså inte homosexualiteten i sig, utan det att det är något man ska skämmas över. Så blir det inte i framtiden om man öppet redovisar att det är två kvinnor eller två män som vill ansöka inter- nationellt om adoption. Om givarlandet inte accepte- rar det blir det självfallet ingen adoption. Man går ut med öppna kort. Ett annat huvudargument som har förts fram är utanförskapet, både när det gäller adoptioner inom landet och internationella adoptioner. Framför allt när det gäller internationella adoptioner har man fört fram att det är ett utanförskap att komma från ett annat land och dessutom ha homosexuella föräldrar. Samti- digt visar forskning att ungdomar inte ser det som något större utanförskap än en massa andra faktorer. T.o.m. sådana saker som föräldrarnas klädstil tas upp som något som i tonåren kan vara jobbigt. Man kan känna lite skuld. När man är ute och går på stan med föräldrarna går man ett par steg bakom. Det här är ändå smärre saker. Det finns andra grupper, t.ex. funktionshindrade. Ett barn kan kanske bli mobbat för att föräldrarna är funktionshindrade. De kan tillhöra vissa religiösa grupper, kanske t.o.m. någon sektliknande grupp, och barnen kan bli mobbade för det, förutom att de blir indoktrinerade i en lära som de kanske inte tror på. Sjuka, t.o.m. överviktiga skulle kunna bli aktuella. Man kan säga att de dels är en dålig förebild för sina barn, dels kan de ha dåliga matvanor - i många fall är det ju inte så - och barnen kan bli mobbade för det. Föräldrar som är anorektiska eller bantar är väl inte heller bra för barnen? Vi kan stå här i en timme och räkna upp alla de olika grupper som i så fall skulle kunna skada barnen på ett eller annat sätt. Det intressanta i sammanhanget är att vi inte gör det. Vi ser människorna i alla dessa grupper som individer i första hand, inte som företrä- dare för en grupp. Så är det inte när det gäller homo- sexuella. Homosexualitet är av någon anledning en avvikelse som gör att man inte ser de homosexuella som människor utan som homosexuella. Det innebär att i lagstiftningen i dag ser man alla andra fall fram- för allt till att det ska vara bra föräldrar, men i det här fallet ska det inte vara bra föräldrar utan heterosexu- ella föräldrar. Det är inte samma sak. Det finns näm- ligen bra och dåliga föräldrar i alla grupper. Vilken signal sänder man ut till barn i homosexu- ella familjer? Det är något av det mest allvarliga i det här sammanhanget. Man sänder ut signalen att deras familj inte är lika bra som andra familjer. Jag tror att det skadar barnet mycket mer än att växa upp i en homosexuell familj. Forskningen visar att barn med homosexuella för- äldrar mår lika bra som andra barn. De blir inte ens homosexuella i större utsträckning. De blir inte mob- bade. Ingenting påverkas negativt. Det finns ett avse- ende där man har sett en viss avvikelse: De är något mer toleranta mot avvikande grupper. Slutsatsen av detta borde bli att det är en större risk för barnen att bli adopterade av fördomsfulla föräldrar än av homo- sexuella föräldrar. Slutsatsen kan bara bli en: Låt alla ansöka om ad- option. Sedan får vi i varje enskilt fall se vad som är bäst för barnen. Det ger fler adoptanter möjlighet att ansöka. Det blir fler att välja mellan. Det ger rättslig trygghet för de barn som redan i dag bor i homosexu- ella familjer. Det är dessutom antidiskriminerande. Lagstiftningen befäster i dag fördomen att homosexu- ella är sämre föräldrar, vilket inte är sant. Vilket budskap sänder vi ut till barnen i dag? Vil- ket samhälle är det de växer upp i? Lär vi barnen att alla människor har lika värde och att alla står lika inför lagen? Nej, genom att ha en diskriminerande lagstiftning för vi vidare de här fördomarna och dis- krimineringen till den nya generationen. Jag tycker att alla ska stå lika inför lagen, oavsett sexuell läggning, kön, ålder, religion, etniskt ursprung eller någonting annat. Jag vill tacka för en bra debatt. Framför allt är det glädjande att vi har hört företrädare från alla partier utom Kristdemokraterna gå upp i talarstolen och kräva att vi ska gå hela vägen, dvs. att man inte bara ska kunna ansöka om adoption inom landet utan även om internationella adoptioner. Jag tror att det skulle vara för barnens bästa att man i varje enskilt fall låter alla människor söka på lika villkor. Sedan får man se vad som gynnar barnet bäst. Jag hoppas att detta också kommer att bli riksda- gens beslut - att vi vågar gå hela vägen, att vi inte diskriminerar till hälften eller säger att föräldrarna är bra till hälften. I detta anförande instämde Raimo Pärssinen, Ma- rina Pettersson, Christina Nenes, Marianne Carlström, Anders Bengtsson, Karin Jeppsson, Anders Berglöv, Elisebeht Markström, Eva Arvidsson (alla s) samt Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v).

Anf. 119 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Hillevi Larsson gör det klassiska att hon räknar upp ett antal argument som hon påstår är de som får motståndarna mot förändringen att komma till slutsatsen att man inte ska utvidga adoptionslagen. Jag ägnade mitt anförande åt att avfärda precis de argumenten! Det handlar inte om rädsla för mobbning av barn i homosexuella familjer, det handlar om ad- opterades identitetsbildning. Det är bara ett exempel. Hillevi påstår också att det inte är någon som vill se över reglerna för ensamståendes adoptioner. Jag ägnade i mitt anförande en god del av tiden åt att prata om att vi behöver en översyn av hela adop- tionslagstiftningen, inte minst vad gäller just ensam- ståendes adoptioner. Hon påstår också att hon vill ha en adoptionslag där alla prövas lika. Då är hon välkommen att rösta med de moderata reservationer som handlar om en översyn av hela adoptionslagstiftningen. Det är inte så det ser ut, även om Socialdemokraternas förslag går igenom i dag. Personer under 25 år har fortfaran- de ingen generell rätt att adoptera. Det är likadant när det gäller heterosexuella sambor. Hade det varit barnens bästa som Hillevi hade i åtanke och man ville skapa förutsättningar för fler barn att adopteras hade det varit rimligt att börja med de grupper som åtminstone initialt skulle ha någon chans att få ta emot barn från andra länder. Den alldeles avgörande frågan, som Hillevi Lars- son verkligen inte berörde någon del av, är: Mot vad ska man göra prövningen? Saknas det kunskaper på riksnivå saknas det också på lokalnivå. Saknar vi forskning om eventuell påverkan på den sexuella identiteten för internationella adoptivbarn i homosex- uella familjer här, så saknas den också runtom i lan- dets kommuner. Alltså blir prövningen godtycklig. Man kommer inte runt att det saknas forskning och kunskap. De flesta av de saker som Hillevi Larsson räknade upp och som eventuellt skulle hindra adoption gör också det, fast det sker i prövningen. NIA har tidigare velat se över adoptionslagen så att man för in kriteri- erna redan i lagen. Är det vad Hillevi Larsson vill?

Anf. 120 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Det är sant att jag inte tog upp alla ar- gument. Det sade jag också inledningsvis. Dels var det av tidsskäl, dels på grund av att andra har bemött argumenten väldigt bra. När det gäller frågan om identitet ifrågasätter jag om det verkligen är belagt att det generellt sett skadar identiteten. Man har tidigare hävdat att det skulle beröra den sexuella identiteten, men forskning visar ju att de inte blir homosexuella i större utsträckning och att de inte lider mer. Jag är naturligtvis öppen för det som gäller hete- rosexuella sambor och dem som är under 25 år. Det pågår för närvarande adoptionsutredningar. Men man kan inte jämföra detta med den diskri- minering som pågår mot homosexuella. Heterosexu- ella sambor kan ta steget och gifta sig för att få ansö- ka om adoption. Möjligtvis ska de inte behöva ta det steget. Men för homosexuella gäller det att antingen inte få ansöka alls om adoption eller att göra det un- der täckmantel, dvs. att låtsas att man är heterosexuell för att få ansöka. Det tycker jag är betydligt mer all- varligt. När det gäller åldersgränsen på 25 år vill jag säga att man ju blir över 25 år förr eller senare. Naturligt- vis ska vi se över detta. Men det kan på intet sätt jämföras med de homosexuellas situation. Det sägs att det saknas forskning. När jag hör det argumentet blir jag livrädd. Ska vi gå in och forska när det gäller alla dessa grupper som jag räknade upp, de överviktiga, de funktionshindrade, vissa religiösa grupper, sjuka, osv, där man kan tänka sig att barnet kanske påverkas negativt. Det skrämmer mig oerhört mycket om vi ska gå in och forska om detta. Jag tror nämligen att en bra förälder inte i första hand är smal, har ett bra jobb, inte är sjuk, inte är homosexuell, inte är funktionshindrad, osv. Jag tror inte att föräldraskap handlar om detta i första hand.

Anf. 121 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Låt mig då inledningsvis upplysa Hillevi Larsson om att det finns forskning på en del av dessa områden. Det finns t.ex. amerikansk forsk- ning som visar att det inte på något sätt, vilket vi också skulle förutsätta, skulle vara skadligt för ett svart barn att adopteras av vita föräldrar. Den typen av forskning finns. Då får Hillevi Larsson bli skrämd eller inte. Jag tycker att det här är ett bra argument som visar att internationell adoption verkligen kan vara till barnets fördel. Men vi måste öka kunskapen så att vi vet vad vi gör. Jag vill ställa en fråga till Hillevi Larsson. Hon avfärdar uppenbarligen hela detta kunskapsperspek- tiv. Den svenska barnkommittén sade att det var två saker som man skulle göra för att bedöma barnets bästa. Man ska se till den forskning som finns och ta hänsyn till den och man ska tillfråga de berörda. Jag konstaterar att barnexperterna i utredningen och re- missinstanserna avråder och att det saknas forskning på en god del av beslutsområdet. Och ingen har till- frågat de allra mest berörda hur de ser på saken, dvs. internationellt adopterade. Inget av dessa båda krite- rier är tillgodosett, utan det som vi har är Hillevi Larssons och andras politiska tyckande som ska slå forskares och experters utredningar och kunnande. Barnets bästa är därmed inte tillgodosett. Det är intressant att höra Hillevi Larssons syn på diskriminering, att viss diskriminering tydligen inte är lika farlig som annan. Nyss handlade det om att ad- optionslagstiftningen skulle vara sådan att alla prövas lika. Men när man testar denna uppfattning backade hon. Då är det inte lika farligt att sambor inte får prövas eller att personer under 25 år inte får prövas. Det är ju inte konsekvent. Diskriminering är när det finns skillnader i en lag- stiftning som inte är sakligt motiverade eller sakligt underbyggda. Varje skillnad i lagstiftning är inte diskriminering. Svara på följande, Hillevi Larsson. Hur kan Hille- vi Larsson vara så säker på barnets bästa när hon inte tar hänsyn till forskning och inte har tillfrågat de barn som detta berör?

Anf. 122 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Sten Tolgfors nämnde en grupp som det fanns forskning om, nämligen vita föräldrar med svart barn. Men alla andra grupper som jag räknade upp, de överviktiga, de funktionshindrade, de sjuka, de arbetslösa, osv., finns det ingen forskning om. Innebär det att vi ska stoppa alla adoptioner till dessa grupper fram till den dagen då vi har forskning som belägger att detta inte skadar barnet? Sten Tolgfors säger att barnexperter avråder. Men de som är experter på barn i homosexuella familjer avråder inte. Och jag tycker inte att det räcker med halva delen, dvs. att vara expert på barn, utan man måste vara expert på det som frågan gäller, dvs. barn i homosexuella familjer. Och där finns forskning som visar att det inte är sämre för barnet att växa upp i en homosexuell familj. Jag undrar: Varför skulle det vara så mycket värre för ett internationellt adopterat barn att växa upp i en homosexuell familj jämfört med i en familj med en funktionshindrad förälder eller någon annan familj som innebär detta extra utanförskapet, det dubbla utanförskapet? Det har t.ex. visat sig att fördomarna mot homo- sexuella minskar alltmer i skolorna. Därför kanske det t.o.m. är värre att bli adopterad av en funktions- hindrad utifrån mobbningssynpunkt. Detta har Sten Tolgfors inte svarat på. När det gäller diskriminering förespråkar ju inte Sten Tolgfors, såvitt jag har förstått, forskning i fråga om människor som är under 25 år. Det finns nämligen ingen under 25 år som har adopterat, så jag förstår inte hur den forskningen skulle se ut. Jag vill återvända till att jag är öppen för föränd- ringar i adoptionslagen. Men det är inte det som frå- gan i dag gäller. I dag gäller det de homosexuella, och jag vill återigen understryka att det är en milsvid skillnad mellan att få vänta ett par år med att adoptera eller att gifta sig när man redan lever som sambor och den totala diskriminering som drabbar homosexuella och som gör att de inte kan göra någonting alls för att få möjlighet att ansöka.

Anf. 123 Elisabeth Fleetwood (M)
Fru talman! Det har varit en lång debatt. Tyvärr har den inte hela tiden präglats av ödmjukhet och ledamöternas respekt för varandra, och det tycker jag är synd. Alla har talat om barnens rätt, och jag hoppas vid Gud att det är sant. Men detta har tyvärr ibland slirat över till att uppfattas som en politisk rättighet. Och det är flera talare som har börjat tala om barnens rätt, men sedan har de talat om den politiska rättigheten för homosexuella att få adoptera barn. Jag har vid flera tillfällen haft möjlighet att besö- ka föreningar där homosexuella har utgjort den stora majoriteten och diskuterat med dem. Vid ett tillfälle var det en av debattörerna som sade att han hade vuxit upp i ett heterosexuellt föräldraförhållande, vilket för honom var självklart. Men hans uppväxt hade varit mycket olycklig och en plåga. Han använ- de t.o.m. ordet h-e. Jag säger så för att vara försiktig i talarstolen. Vi diskuterade detta, och flera instämde i det som han sade. Vi diskuterade varför och vad det var som gällde. Eftersom vi räknar med att 10 % av befolkningen, av mänskligheten, är homosexuell och 90 % är hete- rosexuell frågade jag honom vad som händer med det lilla barnet som adopteras och som till 90 procents säkerhet är heterosexuellt och hamnar hos homosexu- ella föräldrar. Blir det då som han sade? Hade han och hans meddebattörer rätt när de sade att det var en fruktansvärt svår tid, framför allt puberteten, innan man hittade sin egen sexualitet? Vi vet alla, tror jag, att sexualiteten är en viktig del av människans liv. För honom hade det varit mycket svårt att växa upp som tonåring med sina heterosexuella föräldrar. Jag blev väldigt förskräckt när jag tänkte på vad en majoritet här kommer att besluta om. Blir det så att en lång rad heterosexuellt födda barn växer upp bland homosexuella föräldrar? Och detta har ingenting med fördomar mot homosexuella att göra. Jag känner många, och jag har t.o.m. släktingar som är det. Men jag måste säga att vårt ansvar för att se till att barn inte råkar illa ut på grund av skilda sexuella beteen- den är mycket stort. Det är barnens trygghet som vi har att värna om. Och jag förstår inte att ni som talar för majoriteten och som också, åtminstone först, har satt barnens trygghet som rubrik inte kan avvakta vissa pågående utredningar och forskning från utlan- det för att se om vi kan undvika svårigheter och risker för dessa små barn. Kan vi på något sätt spåra hur dessa barn ska kunna växa upp om det nu visar sig att de har ett annat sexuellt beteende än sina föräldrar? Hur ska vi bära oss åt? Men ni är inte som vi, så pass ödmjuka att ni kan vänta ett tag till. Vi säger ju inte nej, vi säger vänta.

Anf. 124 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Jag begärde replik därför att jag inte riktigt håller med om den analys som Elisabeth Fle- etwood här gör. Visst kan vi konstatera att de flesta av oss homo- sexuella i Sverige har växt upp med heterosexuella föräldrar. Men flertalet av oss homosexuella som har växt upp med våra heterosexuella föräldrar har inte haft några problem med våra föräldrars heterosexua- litet. På samma sätt visar all den forskning som i dag finns - det finns mer än hundra studier, Elisabeth Fleetwood - just att barn som har homosexuella för- äldrar inte har några som helst problem med sina föräldrars sexuella läggning. Den är inte en belastning för de här barnen och ger dem inte heller en problem- situation när de själva upptäcker sin egen sexuella läggning. Det som jag tycker är positivt är att de flesta av de här barnen inte är lika helt normativa som många andra barn som i dag tvingas växa upp på det sättet i Sverige. Det som jag ändå på allra ödmjukaste sätt vill frå- ga om är följande: Är det just det här som har gjort att Elisabeth Fleetwood är orolig? I så fall undrar jag vad Elisabeth Fleetwood vill säga till alla som berörs. Jag känner flera och har pratat med väldigt många adop- tivbarn som själva är homosexuella och som har växt upp med heterosexuella vita föräldrar men som har farit illa på grund av föräldrarnas inställning till att homosexualitet inte är bra.

Anf. 125 Elisabeth Fleetwood (M)
Fru talman! Jag förstod att Tasso Stafilidis inte skulle hålla med mig, men det hindrar inte att jag redogör för min ståndpunkt. Det här är naturligtvis inte den enda punkten som gör att jag har intagit den ståndpunkt som jag har. Av respekt för kammaren anser jag att jag inte bör upp- repa vad alla andra har sagt - det trodde jag att t.o.m. Tasso skulle ha respekt för. I stället tog jag upp det som jag tyckte att jag kunde bidra med och som jag själv har upplevt. Tasso Stafilidis säger här att de som Tasso känner inte har några problem i sammanhanget - det är ingen belastning, ingen problemsituation, för dem. Ja, det må vara sant - kanske. Men jag har träffat andra som säger motsatsen. Jag förstår inte varför Tasso Stafili- dis kontakter skulle vara mer trovärdiga än de som jag har haft. Därför anser jag att jag har rätt att skaffa mig min uppfattning och att ta ställning efter det som jag har läst, upplevt och lärt av andra. Låt mig säga att jag har lyssnat. Att lyssna är inte bara att ta in via örat, utan att lyssna betyder också att man verkligen lyssnar - att man tar till sig något och bildar sig en uppfattning utifrån det man lyssnat till - och det har jag gjort.

Anf. 126 Tasso Stafilidis (V)
Fru talman! Jag ifrågasätter inte vare sig Elisabeth Fleetwoods förmåga att fatta beslut eller hennes käl- lor och trovärdigheten i det avseendet. Vad jag i stäl- let ifrågasätter och som jag vill lyfta upp - Elisabeth Fleetwood har själv faktiskt lyft upp detta i riksda- gens talarstol - är just att det hela skulle ha med för- äldrarnas sexuella läggning att göra. Vad jag vill säga när det gäller de som jag känner och som jag varit i kontakt med och som har haft problem med sina heterosexuella föräldrar är att pro- blemen inte har haft att göra med att föräldrarna varit heterosexuella. Problemen har inte haft något som helst att göra med föräldrarnas sexuella läggning, utan de har haft att göra med de normer och de värde- ringar som det heterosexuella samhället strukturellt har gett oss - alltså de fördomar som väldigt många människor tyvärr fortfarande har. Elisabeth Fleet- wood vet lika väl som jag, eftersom hon också har nära kontakter med homosexuella och även har släk- tingar som är homosexuella, att det inte beror på den sexuella läggningen om heterosexuella föräldrar är bra eller dåliga föräldrar. Att mina föräldrar t.ex. har varit som de varit har inte berott på deras sexuella läggning.

Anf. 127 Elisabeth Fleetwood (M)
Fru talman! Jag har aldrig påstått, och heller ald- rig trott, att homosexuella föräldrar i stort är dåliga föräldrar. Den kunskap som jag fått från de här sexu- ella personerna, bl.a. i samband med den ganska långa debatten, övertygade mig om att föräldrarnas sexuella läggning hade varit ett problem för dem. Framför allt under puberteten hade det varit något som de hade svårt att leva med. Detta sade jag redan i mitt första inlägg.

Anf. 128 Rigmor Stenmark (C)
Fru talman! Jag har i dag lyssnat på den här de- batten och konstaterar att det är väldigt lätt att ta till överord såväl från dem som är positiva till som från dem som är negativa till den lagändring som föreslås. Jag skulle nästan önska, och många kan nog dela den åsikten, att vissa ord kunde raderas. Det kan gälla ålderdomliga värderingar eller konservativa inställ- ningar, eller också kan det handla om att inte se till barnens bästa. Det kan också vara fråga om ord att använda till att säga annat om oss som har en avvi- kande mening. Nu, i slutet av debatten, kan jag ändå märka att en lite ödmjukare ton på något vis har kommit in i de- batten. Det tycker jag är väldigt bra eftersom den här frågan är så svår. Detta visar sig bl.a. i det faktum att vi även inom partierna har olika åsikter. Kanske kan det i sig vara en varning för att vi ännu inte är färdiga med den här frågan. Några är tvärsäkra och säger ja. Andra är tvärsäkra och säger nej. Andra åter tvekar och kommer att avstå från att rösta. Min åsikt är att riksdagen borde avvakta. Det på- går på nytt en utredning om internationella adoptio- ner. Regeringen har ju tillsatt en ny utredning som ska se över vissa frågor med anknytning till just in- ternationella adoptioner. Utgångspunkten är FN:s konvention om barnens rättigheter samt Haagkon- ventionen om skydd av barn och samarbete vid inter- nationella adoptioner. Utredningen ska studera vilka erfarenheter som finns i andra länder och också samråda med berörda myndigheter. Vidare är det min åsikt att riksdagen även i detta ärende ordentligt borde ha tagit till sig vad andra remissinstanser och vad experter har fört fram. Ibland känns det som att det inte finns någon logik när riksdagen har att fatta beslut i skilda frågor. I vissa ärenden är det otroligt viktigt att lyssna in vad både experter och lagråd säger. Trots noggranna ut- redningar skickas frågor ut på ytterligare en bred remissrunda. I andra ärenden däremot går man ganska snabbt fram. Erfarenhet kan aldrig negligeras. Genom mitt uppdrag i Nämnden för internationella adoptioner har jag haft möjlighet att så att säga komma i direktkon- takt med adoptionsfrågorna på den nivån. Det är med den erfarenheten i bagaget som jag här i dag kommer att rösta nej till förslaget om en lagstiftning om att införa prövning för homosexuella när det gäller inter- nationella adoptioner. Det kan låta trovärdigt när man säger att det här beslutet handlar bara om att låta homosexuella få rätten att prövas. Javisst, men det måste väl ändå också innebära att det ska vara en praktisk möjlighet för dessa personer, att det ska ges en verklig möjlig- het att få bli adoptivföräldrar. I dag kan jag inte se den möjligheten eftersom de flesta givarländer säger nej till detta. Världen är på något vis inte riktigt mogen för detta beslut, men den kanske blir det. Kanske kan vi alla här i riksdagen en gång i framtiden enas om det- ta, men just nu är oenigheten stor. Debatten här i dag tycker jag har gett mig kunska- per och synpunkter som jag menar att det är värt att ta fasta på - både från dem som är negativa och från dem som är positiva. Jag skulle önska att jag kunde få sätta mig ned, lä- sa igenom protokollet - kanske tillsammans med människor från andra partier - och noga penetrera frågorna, för att sedan på nytt återkomma. I dag är jag inte mogen att säga ja.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2002-06-05
Förslagspunkter: 17, Acklamationer: 9, Voteringar: 5

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Avslag på propositionen såvitt avser adoption och vårdnadshavare

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L25 och 2001/02:L26.
    • Reservation 1 (kd)
    Ledamöternas röster
  2. Avslag på propositionen såvitt avser adoption

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L17, 2001/02:L20, 2001/02:L22 yrkandena 1 3 och 2001/02:L23.
    • Reservation 2 (m)
    Ledamöternas röster
  3. Avslag på propositionen såvitt avser internationella adoptioner m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L19 och 2001/02:L24.
    Ledamöternas röster
  4. Fler än två vårdnadshavare

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L309 och 2001/02:L319.
  5. Ikraftträdandet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2001/02:L21 yrkande 6.
  6. Manliga och kvinnliga förebilder m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2001/02:L21 yrkandena 1 och 4.
  7. Lagtillämpningen
    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2001/02:L21 yrkande 2.
    • Reservation 3 (v)
  8. Uppföljningsuppdraget

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2001/02:L21 yrkande 3.
  9. Ytterligare lagändringar
    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2001/02:L21 yrkande 5.
    • Reservation 4 (v)
  10. Tillfällig föräldrapenning för homosexuella sambor

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget (lagförslag 1) till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor.
  11. Uppsägning av den europeiska adoptionskonventionen samt lagförslagen om adoption och vårdnadshavare

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen dels godkänner att regeringen säger upp den europeiska konventionen om adoption av barn, dels antar regeringens förslag till a) lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap, b) lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, c) lag om ändring i namnlagen (1982:670), d) lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd, e) lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension. dels antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget (lagförslag 2) till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:So495 yrkande 4 samt avslår motionerna 2001/02:L226 yrkandena 1 3, 2001/02:L325 yrkandena 5 och 6, 2001/02:L327, 2001/02:L344, 2001/02:L357, 2001/02:L359 i denna del, 2001/02:L368, 2001/02:L371 yrkandena 20, 22 24 och 2001/02:So495 yrkande 5.
    • Reservation 5 (m)
    • Reservation 6 (kd)
  12. Assisterad befruktning vid allmänt sjukhus
    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L21 yrkande 7, 2001/02:L27, 2001/02:L226 yrkande 4, 2001/02:L314, 2001/02:L325 yrkande 7 samt 2001/02:L371 yrkandena 21 och 25.
    • Reservation 7 (kd)
    • Reservation 8 (v)
    Ledamöternas röster
  13. Det fortsatta arbetet rörande det rättsliga föräldraskapet
    Utskottets förslag:
    Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2001/02:L18, 2001/02:L21 yrkande 8 och 2001/02:L359 i denna del.
    • Reservation 9 (kd)
  14. Assisterad befruktning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2001/02:L355.
  15. Upplysningar till barn som kommit till genom insemination

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2001/02:L308.
  16. Äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:L207 yrkande 2.
  17. Allmän översyn av adoptionslagstiftningen

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L22 yrkande 4, 2001/02:L207 yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:L212, 2001/02:L248 yrkandena 1 3, 2001/02:L273 och 2001/02:K284 yrkande 8.
    • Reservation 10 (c)
    • Reservation 11 (m, kd)
    Ledamöternas röster