Parti- och detaljhandel (Betänkande 1989/90:NU36 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande
1989/90:NU36

Parti- och detaljhandel

Ärendet

I detta betänkande behandlas sju motioner med yrkanden i olika
frågor rörande parti- och detaljhandeln, såsom
- utredning om kostnader för service i detaljhandeln,

-utredning om kostnadsutveckling för förädling m.m. av jordbruksprodukter,

-åtgärder för ökad närservice,

-bankservice i butik,

-förbud mot franchising.

Sammanfattning

Tre motioner med krav på utredningar i olika avseenden rörande
parti- och detaljhandeln avstyrks av utskottet. En av dessa (c), som
avser statens åtgärder för att främja förnyelse inom dagligvaruhandeln,
följs upp i reservationer (m, fp, c, mp). Vidare avstyrker utskottet två
motioner som gäller närservice. I den ena (mp) begärs samhällsstöd för
närservice och ett avgiftssystem för företag till täckande av de samhällskostnader
som åstadkoms genom den ökade butikskoncentrationen. I
den andra (s) uttalas att kommunerna bör åläggas att upprätta varuförsörjningsplaner.
Yrkandena följs upp i tre reservationer (m, fp; c; mp).
Utskottet ställer sig inte heller bakom två motioner (fp; c) med
yrkanden om en liberalisering av bankinspektionens regler rörande
bankservice i butiker. I en reservation (m, fp, c, mp) begärs en
utvärdering av den hittillsvarande försöksverksamheten på området.
Förbud mot franchising påyrkas i en motion (vpk). Överväganden om
denna form för samverkan mellan näringsidkare pågår inom regeringskansliet,
och en departementspromemoria har aviserats till sommaren
1990. Med hänvisning till detta avstyrks motionen, som följs upp i en
reservation (vpk, mp).

1989/90

NU36

1 Riksdagen 1989/90. 17 sami. Nr 36

Motionerna

1989/90: NU36

De motioner som behandlas här är följande:

1989/90:N216 av Kurt Ove Johansson (s) och Lars-Erik Lövdén (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunala varuförsörjningsplaner inom ramen
för en total serviceplanering.

1989/90:N233 av Helge Hagberg (s) och Lars Svensson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en skärpt konsumentupplysning (delvis).

1989/90:N234 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att det skall tas fram ett system för stöd till närbutiker, som leder
till att miljöslöseriet minskar och att de lokala sociala kontakterna kan
bibehållas och samhällskostnaderna minskar,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att det skall tas fram ett system för avgifter för att täcka de ökade
samhällskostnader som butikskoncentrationen medför.

1989/90:N255 av Arne Andersson i Gamleby m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av kostnadsutvecklingen inom förädling, distribution
och handel.

1989/90:N257 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (4)
att riksdagen hos regeringen begär att bankinspektionen får i uppdrag
att liberalisera bestämmelserna angående verksamheten "Bank i butik".

1989/90:N274 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att förslag bör framläggas om
förbud mot franchising i enlighet med vad som anförts i motionen.

1989/90:N348 av Kjell Ericsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen

1. hos regeringen begär att en utredning tillsätts rörande den framtida
inriktningen av statens åtgärder för att främja förnyelse och utveckling
av dagligvaruhandel,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om bank i butik.

Motion 1989/90:N233 har såvitt den gäller affärstider behandlats i
betänkandet 1989/90:NU23.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Pågående utredningar

Konkurrenskommittén (C 1989:03) skall föreslå åtgärder för en förstärkt
konkurrenspolitik. I uppdraget (dir. 1989:12) ingår att kommittén
skall göra en översyn av vissa reglerade sektorer. Ett första delbetänkande
har aviserats till den 30 mars 1990. I detta (SOU 1990:25),
som behandlar livsmedelssektorn, kommer kommittén — enligt vad
som har erfarits — att redovisa kostnadsutvecklingen inom denna
sektor. Därvid berörs även de s.k. mellanleden, dvs. i huvudsak förädling
och distribution. Analyser har visat att dessa led har haft en
kostnadsutveckling som har varit snabbare än den som har ägt rum
inom det s.k. primärledet; någon överkompensation för kostnaderna
inom mellanleden har inte kunnat konstateras. Man kommer vidare
att peka på det vanskliga i att jämföra de olika leden inom livsmedelssektorn.
En viktig orsak till detta är — inte minst på grund av
exportstödet till jordbruksprodukter — svårigheten att fastställa rättvisande
priser inom primärledet. Kommittén kommer vidare, enligt
uppgift, att ta upp frågan om plan- och bygglagens (1987:10) effekter
på kommunernas planering av detaljhandeln.

Utredningen om statens regionalpolitiska och sociala ansvar på teleoch
postområdena (K 1988:02) har enligt sina direktiv (dir. 1988:11)
till uppgift att bedöma och föreslå preciseringar i de avseenden som
framgår av utredningens benämning. Enligt vad som har erfarits kan
dess betänkande emotses i slutet av mars 1990. Däri kommer överväganden
rörande postens och televerkets servicemål och kostnader för
olika servicenivåer att redovisas; såväl tillgången till service som dennas
kvalitetsmässiga innehåll kommer härvid att tas upp. I fråga om
postens verksamhetsområde behandlas glesbygdens förhållanden och
behov av bl.a. betalningstjänster.

Stat- och kommunberedningen (C 1983:02) tillkallades år 1983 för att
föreslå åtgärder för en ökad samverkan mellan stat och kommun samt
en förenkling av statliga regler, m.m. En arbetsgrupp inom beredningen,
lokalkontorsgruppen, kommer under våren 1990 att lägga fram
förslag till hur den offentliga servicen kan utvecklas genom sambruk
av lokaler och av personal. Härvid avses en utvärdering av olika
projekt komma att redovisas. Dessa projekt har berört offentlig service
som tillhandahålls av exempelvis post, polis och försäkringskassa.

1* Riksdagen 1989190. 17 sami. Nr 36

Utredningar rörande detaljhandeln

1989/90: NU 36

Butikssvinn

Stöldutredningen redovisade i sitt betänkande (SOU 1982:39) Stöld i
butik vissa uppgifter om butikssvinnet. Som administrativt svinn räknas
sådant som kan bero på brister exempelvis i fråga om leveranskontroll,
prismärkning, kassaregistrering, inventering eller bokföring. Ett
annat slags svinn uppkommer till följd av fysisk förstörelse, såsom
viktförlust och oavsiktligt åstadkommen skada. De två nämnda typerna
av svinn utgör inte s.k. brottsligt svinn. Till sådant svinn räknas
däremot alla slag av tillgrepp men även bedrägeri och avsiktlig skadegörelse.
Häri ingår stöld och snatteri som besökare i butiken gör sig
skyldiga till liksom även tillgrepp från anställdas sida.

Stora svårigheter föreligger när det gäller att beräkna svinnets storlek
och hur det hänför sig till olika orsaker. Definitionsmässigt är
svinn den restpost som inte kan förklaras när kostnaderna har dragits
från intäkterna. En bedömning av hittills känt material visar att
svinnet utgör drygt 3 % av handelns omsättning och att nära en
procentenhet därav har sin orsak i brottsligt förfarande. Stöld är
betydligt vanligare i storstäderna än i landsorten, och varuhus är mer
utsatta för brottsligt svinn än butiker. Räknat på detaljhandelns totala
omsättning om 380 miljarder kronor år 1989 skulle svinnet uppgå till
drygt 11 miljarder kronor, varav nästan 4 miljarder kronor skulle
hänföra sig till den brottsliga verksamheten.

Brottsförebyggande rådet (BRA) har nyligen utgivit en handbok,
Ökad säkerhet inom handeln, med förslag till brottsförebyggande åtgärder
av praktiskt och tekniskt slag. I handboken betonas personalens
viktiga roll i detta arbete. De tekniska kontrollsystemen ses mera som
hjälpmedel. En hög upptäcktsrisk och ett konsekvent handlande från
butiksledningens sida bedöms utgöra de faktorer som har störst betydelse
för normbildningen på en arbetsplats.

Handelns utveckling, m.m.

Hösten 1989 publicerades Handelns långtidsutredning, i vilken en
samlad bedömning av detalj- och partihandelns förväntade utveckling
under 1990-talet presenteras. Såväl strukturella förändringar som ekonomisk
tillväxt tas sålunda upp till behandling. Även den privata
tjänstesektorn och förändringar i tjänstestrukturen belyses. Särskild
uppmärksamhet ägnas åt databehandling och informationsteknologi
inom varuhandeln. Ett annat viktigt område rör handeln inför EGintegrationen.
Utredningen har utarbetats av Handelns utredningsinstitut
på uppdrag av Grossistförbundet Svensk handel, Handelns arbetsgivareorganisation
och Sveriges köpmannaförbund. Den är avsedd att
utgöra beslutsunderlag för handelns företag och organisationer och för
kommunerna. Industridepartementet har genom rådet för frågor inom
handels- och tjänstesektorn (I 1984:D) deltagit i utredningsarbetet och

bidragit finansiellt. Utredningen kommer också att behandlas inom
rådet, i vilket berörda handelsorganisationer och myndigheter är företrädda.

Ytterligare en utredning om handeln har nyligen färdigställts, nämligen
rörande Effekter av stora externa handelsetableringar. Den har
samordnats av Handelns Planinstitut AB och genomförts på uppdrag
av industridepartementet, konsumentverket, Kooperativa förbundet,
Svenska kommunförbundet och Sveriges köpmannaförbund. Av utredningen
framgår bl.a. att ett allt större intresse under senare år har
riktats mot stora, externa handelsetableringar. Exploatörer och kapitalägare
betraktar dem som lönsamma investeringsobjekt, vilka ofta är
lättare att förverkliga än mer komplicerade cityprojekt. Även den
etablerade detaljhandeln kan finna externa lägen attraktiva genom
möjligheten till rationell varuhantering och s.k. lågprisprofil. Vidare
kan kommunerna se fördelar i stora externa handelsetableringar i
form av ökad kommunal konkurrenskraft, bättre självförsörjning och
avlastning av befintliga centra. I utredningen poängteras dock att
bilden är mångfacetterad; externetableringar kan också fa negativa
effekter. Primärt kan sådana uppkomma genom s.k. marknadsförskjutningar,
dvs. att försäljningen i alltför hög grad flyttas från befintlig
handel till den nya externetableringen. Sekundärt kan ogynnsamma
verkningar uppstå i form av butiksnedläggningar, försämrad miljö och
minskat utbud i befintliga centra, m.m.

Oron för de negativa följderna har ofta lett till intensiva lokala
debatter vid planeringen av nya externetableringar. Kunskapsunderlaget
har emellertid varit mycket begränsat. I genomförda kommunala
konsekvensanalyser har, enligt vad som sägs i utredningen, metodik av
skiftande kvalitet tillämpats. Genom ett antal fallstudier har framkommit
vilka marknadsförskjutningar och andra effekter som kan förväntas
vid stora externa handelsetableringar. Vidare diskuteras en lämplig
arbetsgång vid kommunal konsekvensanalys av sådana etableringar och
redogörs för åtgärder som kan motverka de negativa effekterna. Utredningen
avses således bli ett hjälpmedel vid kommunernas och övriga
aktörers beslutsfattande i etableringsfrågor.

Undersökningen har påvisat att marknadsförskjutningar uppkommer
bl.a. som en följd av stora externa etableringar. Vid stora sådana
förskjutningar finns alltid en risk för butiksnedläggningar. Externanläggningarna
förorsakar dock sällan direkt nedläggning av små dagligvarubutiker
i tätort eller glesbygd, eftersom sådana i allmänhet redan
har varit utsatta för konkurrens från butiker eller andra enheter
exempelvis i stadskärnor. På längre sikt synes det dock, framhålls det i
rapporten, uppenbart att anläggningarna kan bidra till eller påskynda
nedläggningar. Detta torde emellertid vara fallet endast i begränsad
omfattning, heter det vidare. Det är i första hand stora dagligvaruenheter
i tätorter som, enligt vad som har framkommit, drabbas vid
externetableringar. Oftast blir resultatet en reducerad omsättning. Nedläggningar
är däremot inte vanliga annat än då sådana har planerats
med anledning av den nya externetableringen.

1989/90:NU36

Proposition om regionalpolitik

Regeringen har nyligen i en proposition om regionalpolitik för 90-talet
(prop. 1989/90:76) föreslagit vissa åtgärder avsedda att medverka till
förbättrad service i glesbygd. Glesbygdsdelegationen föreslås bli ombildad
till en särskild myndighet med utökad och delvis ny verksamhet. I
fråga om glesbygdsstödet till kommersiell service skall den nya myndigheten
överta konsumentverkets arbete beträffande erfarenhetsutbyte
och praxisdiskussioner. Vidare föreslås en höjning av detta stöd; det
s.k. servicebidraget till dagligvaruservice- och drivmedelsföretag ökas
från 60 000 kr. till 80 000 kr. Härutöver lämnas förslag i s.k. sektorsfrågor.
Sålunda skall länsstyrelsen — innan statlig service får läggas
ned — kunna ta upp överläggningar om alternativa lösningar för
samordning av offentlig service med annan på orten existerande verksamhet.
Detta gäller i första hand i glesbygdsområdena.

Franchising

Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare, franchisegivaren
och franchisetagaren. Dessa ingår i ett system för marknadsföring
och distribution samt ibland även produktion av varor eller
tjänster. Varje system utmärks av en särskild affärsidé eller ett speciellt
kunnande. Utåt uppträder franchisegivaren och franchisetagaren under
en gemensam beteckning eller ett gemensamt varumärke, som symboliserar
enhetligheten inom resp. system. Franchisetagarens verksamhet
bedrivs dock i eget namn och egen räkning. Villkoren för verksamheten
regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna. Två
organisationer för franchising har etablerats. Svenska franchiseföreningen
är en frivillig sammanslutning för franchisegivare och — sedan
år 1987 — även för franchisetagare, under förutsättning att också
vederbörande franchisegivare är medlem. Det är således systemen som
är medlemmar i föreningen; dessas antal uppgick år 1989 till 24, vartill
kom 14 godkända medlemskapssökande. Föreningen har nyligen tillskapat
en etisk nämnd med uppgift av behandla tvister mellan parterna
i ett franchiseavtal. Nämnden består av en opartisk ordförande och
två ledamöter från vardera sidan, samtliga utsedda av föreningen. I
Franchisetagarnas riksorganisation för oberoende uppdragstagare ingår
150 medlemmar, däribland Sveriges köpmannaförbund och Petroleumhandelns
riksförbund.

Franchising har funnits i Sverige sedan 1970-talet och har under
senare år utvecklats starkt. År 1984 tillkallade justitieministern enligt
beslut av regeringen en särskild utredare med uppdrag att undersöka
formerna för och omfattningen av franchising och att analysera de
näringspolitiska för- och nackdelarna med denna samverkansform.
Utredaren skulle härefter ta ställning till om det behövdes en särskild
lagstiftning i fråga om franchising.

1 betänkandet (SOU 1987:17) Franchising föreslog utredaren att
denna samverkansform skulle lagregleras. Bland de negativa inslag som
utredningen hade noterat vid sin kartläggning var en bristande balans i
vissa fall i standardavtalen mellan franchisegivare och franchisetagare;

1989/90: NU36

avtalen kan sålunda präglas av franchisegivarens ofta starkare position.
I viss utsträckning ansågs dock befintlig lagstiftning räcka för att en
jämkning av oskäliga villkor skulle kunna åstadkommas; för det fall att
franchisetagaren blir uppsagd fann utredningen dock behov av en regel
om uppsägningstidens längd. Inte bara franchisetagarna utan även
tredje man kan drabbas genom samverkansformen, ansåg utredningen.
Konsumenterna har — genom franchisegivarens och franchisetagarens
gemensamma uppträdande utåt — svårt att avgöra vem de träffar
köpeavtal med. Utredningen erinrade bl.a. om marknadsföringslagens
(1975:1418) regler om otillbörlig marknadsföring och informationsskyldighet
i vissa fall men valde att föreslå en separat regel om
information i den tilltänkta franchiselagen. Sålunda förespråkades att
franchisetagaren skall vara skyldig att i anslutning till sitt säljställe
liksom i annonser m.m. informera om att verksamheten bedrivs i form
av franchising och om innebörden härav. Ytterligare ett förslag som
lades fram gällde franchisetagarens anställda. En s.k. överhoppande
förhandlingsrätt förordades, enligt vilken franchisegivaren — före beslut
om viktigare förändringar i franchisetagarens verksamhet — skall
förhandla med den arbetstagarorganisation till vilken franchisetagaren
är bunden genom kollektivavtal.

Vid remissbehandlingen framfördes många kritiska synpunkter på
förslaget i enskilda delar. Även behovet av en särskild lag om franchising
ifrågasattes.

Enligt vad som har erfarits pågår inom regeringskansliet (justitiedepartementet)
arbete med en departementspromemoria om franchising.
Till de frågor som därvid kan komma att behandlas hör de som rör
franchisetagarnas och konsumenternas intressen. Promemorian kan
emotses till sommaren 1990. Avsikten är att den skall skickas ut på
remiss.

Utskottet

Utredning om dagligvaruhandeln

I ett välfärdssamhälle är det väsentligt med en välutvecklad och decentraliserad
kommersiell service, anförs i motion 1989/90:N348 (c). Utvecklingen
har emellertid gått i motsatt riktning i fråga om dagligvaruhandel.
Detta gäller såväl glesbygden som tätorternas ytterområden.
Enligt motionärernas uppfattning borde en utredning få i uppdrag att
föreslå åtgärder syftande till att främja utveckling och förnyelse inom
dagligvaruhandeln.

Riksdagen behandlade hösten 1989 en motion (c) med samma
förslag. På utskottets hemställan (1989/90:NU2) avslogs motionen med
hänvisning till den fortlöpande bevakning av utvecklingen i bl.a. de
åsyftade avseendena som statliga myndigheter och andra organ genomför.
Härvid åberopade utskottet statens pris- och konkurrensverk

1989/90:NU36

(SPK), konsumentverket och delegationen för glesbygdsfrågor (I
1977:02). Vidare hänvisades till rådet för frågor inom handels- och
tjänstesektorn (I 1984:D), som har uppgifter av mer övergripande slag
inom det berörda området. Utskottet betonade samtidigt att ansvaret
för utvecklingsinsatser i första hand ankommer på handeln och dess
organisationer.

I det föregående (s. 3 f.) har redovisats pågående arbeten och
framlagda förslag som bl.a. syftar till en bibehållen eller förbättrad
distribution av varor och tjänster, inte minst vad gäller glesbygden.
Vidare har uppgifter om två nyligen färdigställda utredningar om bl.a.
detaljhandeln lämnats. Dessa har avsetts vidga kunskapsunderlaget för
handelns och kommunernas planering.

Utskottet konstaterar — nu liksom vid det tidigare tillfälle då ett
yrkande av samma innebörd behandlades — att utvecklingen inom
handeln följs uppmärksamt såväl från myndighetshåll som av handelns
organisationer. Detta framgår inte minst genom de omfettande utredningar
som nyligen har publicerats och som har tillkommit i samverkan
mellan handelns organisationer och offentliga organ. Med hänsyn
härtill och till vad som har framkommit vid utskottets tidigare behandling
av samma ämne finner utskottet att någon åtgärd av riksdagen inte
är påkallad. Motion 1989/90:N348 (c) avstyrks sålunda i berörd del.

Utredning om kostnader för service i detaljhandeln

En dålig organisation inom detaljhandeln kan bidra till stort svinn,
påpekas det i motion 1989/90:N233 (s). Ytterst är det konsumenterna
som drabbas genom de prisökningar som blir följden, heter det vidare.
Motionärerna efterlyser en utredning med uppdrag att föreslå åtgärder
bl.a. för bättre kundservice; denna borde samtidigt beakta de kostnader
för svinnet som faller på konsumenten. De framför även synpunkter
vad gäller butikernas öppettider. I den delen har utskottet behandlat
motionen i betänkandet 1989/90:NU23 om affärstider.

I det föregående (s. 3 f.) har vissa allmänna uppgifter och utredningar
rörande butikssvinn redovisats. Särskilt kan noteras att brottsförebyggande
rådet (BRÅ) har utgivit en handbok som förutsätts kunna bli
ett ändamålsenligt instrument för att initiera åtgärder mot det svinn
som förorsakas av brottsliga handlingar. Detaljhandelns kostnader för
svinnet under år 1989 uppskattas till drygt 11 miljarder kronor. Den
andel som hänför sig till brottsligt svinn kan beräknas till nära 4
miljarder kronor.

Förebyggande åtgärder mot stöldsvinnet vidtas i första hand av de
enskilda butikerna. Härutöver kan nämnas det arbete som den s.k.
Aktionsgruppen mot butiksstölder utför, exempelvis genom kampanjer.
Även grupper med lokal anknytning deltar i kampen mot butiksstölderna.

Regeringen har nyligen (prop. 1989/90:119) lagt fram förslag till en
ny lag om övervakningskameror m.m., som skall ersätta lagen
(1977:20) om TV-övervakning. Syftet med den nya lagen är främst att
den rättsliga regleringen skall anpassas till den tekniska utvecklingen

1989/90:NU36

för optisk-elektronisk övervakningsutrustning. Vidare avses den ge ett
tillfredsställande skydd mot integritetskränkningar när sådan utrustning
utnyttjas. I ärenden där risken för integritetsintrång vid användningen
av en övervakningskamera är liten föreslås ett förenklat prövningsförfarande
hos länsstyrelsen. Denna nya ordning är avsedd att
omfatta tillstånd till TV-övervakning i många typer av affärslokaler.
Förenklingen kan sålunda underlätta för handeln att vidta åtgärder i
brottsförebyggande syfte.

Tre motioner (m; fp) om skärpta samhällsåtgärder mot butikssvinn
har nyligen avstyrkts av justitieutskottet (1989/90:JuU23). En reservation
(m, fp, c) föreligger i fråga om införande av ordningsbot vid
snatteri. I en annan reservation (m) förespråkas en vidgning av det
straffbara området genom sänkt belopp för gränsen mellan snatteri och
stöld.

Näringsutskottet kan sålunda konstatera att beräkningar av kostnaderna
för butikssvinnet genomförs. Vidare finner utskottet att åtgärder
fortlöpande vidtas i brottsförebyggande syfte. Härvidlag vill utskottet
särskilt peka på BRÅ:s initiativ att utge en handbok. Utskottet utgår
från att man inom branschen även i fortsättningen följer utvecklingen
och vidtar nödvändiga åtgärder för att motverka butikssvinnet. Med det
sagda avstyrker utskottet motion 1989/90:N233 (s) i den del som nu
har berörts.

Utredning om kostnadsutvecklingen inom förädling
och distribution av jordbruksprodukter

Prisutvecklingen inom producentledet för jordbruksprodukter har varit
orimligt svag i förhållande till motsvarande utveckling inom de s.k.
mellanleden, hävdas i motion 1989/90:N255 (s). Regeringen borde mot
denna bakgrund ombesörja en översyn av kostnadsutvecklingen hos
företag i livsmedelsbranschen, verksamma med förädling, handel och
övrig distribution. Skulle det därvid visa sig att det uppstår ett oskäligt
överskott i dessa mellanled borde utredningen resultera i ett förslag att
överskottet skall tillföras producentledet.

Konkurrenskommittén (C 1989:03) har, som har nämnts i det
föregående (s. 3), till uppgift att utreda hur konkurrenspolitiken
ytterligare kan stärkas. I uppdraget ingår att särskilt analysera konkurrensförhållandena
— och vid behov föreslå åtgärder — inom vissa
reglerade sektorer, däribland livsmedelssektorn. Frågan om skillnader i
kostnadsutvecklingen i olika led kommer därvid att belysas. Kommittén
avser att lägga fram sitt förslag i denna del den 30 mars 1990.

SPK genomförde sommaren 1989 på regeringens uppdrag en kartläggning
och analys av prisrörelserna i industri- och handelsleden till
följd av en överenskommelse i GATT våren 1989 om stödet till
jordbruket. Regeringen hade betonat att de planerade höjningarna av
jordbruksstödet om 720 milj. kr. — vilka till följd av GATT-överenskommelsen
inte kunde tas ut — skulle komma konsumenterna till del.
Enligt vad SPK har redovisat i sin rapport (R 1989:15) "Matpriserna

1989/90:NU36

sommaren 1989. Efter GATT-överenskommelsen", fanns det ingenting
som tydde på att företagen i senare industri- och handelsled har gjort
några prishöjningar till följd av GATT-överenskommelsen.

SPK har vid olika tillfällen undersökt pris- och marginalnivåer
inom dagligvaruhandeln. Sådana ger underlag för SPK:s löpande prisoch
konkurrensbevakning och för verkets konsumentupplysande verksamhet
i prisfrågor. Syftet är att främja konkurrensen i handeln och
öka prismedvetenheten i olika led. En ny undersökning av detta slag
förbereds nu inom SPK.

Med hänsyn till att de förhållanden som i motionen föreslås bli
föremål för en översyn övervägs inom konkurrenskommittén och
därtill bevakas av SPK finner utskottet att det inte är påkallat med
någon åtgärd från riksdagens sida. Motion 1989/90:N255 (s) avstyrks
därmed.

Åtgärder för ökad närservice

Två motioner berör särskilt frågan om konsumenternas tillgång till
butiksservice, främst i fråga om dagligvaror.

Butiksetableringen i perifera områden bidrar till utslagning av småbutiker
i glesbygd och små orter men också i centrala delar av större
orter, anförs i motion 1989/90:N216 (s). Det finns därför behov av en
förbättrad kommunal planering av handeln. Motionärerna anser att
kommunerna borde åläggas att snarast upprätta kommunala varuförsörjningsplaner
som en integrerad del i kommunens totala planering
för service.

Även i motion 1989/90:N234 (mp) framförs farhågor avseende butikskoncentrationen.
Utvecklingen mot ett fatal större köpcentra utanför
tätorterna tvingar fram ett ökat resande. Detta leder i sin tur till
försämring av miljön, påpekar motionären. Samtidigt försvåras de
sociala kontakterna och inskränks valfriheten. För äldre och handikappade
innebär utglesningen av butiksnätet ett ökat beroende av samhällets
insatser. Ett system för direkt stöd till närbutiker borde därför
införas, anser motionären, som också föreslår ett system med avgifter
för de företag som medverkar till de ökade samhällskostnaderna.
Butiksläget nämns som exempel på avgiftsgrundande kriterium.

På utskottets hemställan avslog riksdagen hösten 1989 en motion av
samma innebörd som den nu aktuella. Utskottet sade sig dela uppfattningen
att det är viktigt med tillgång till dagligvaror inom rimligt
avstånd från bostaden och fann det angeläget med en fortlöpande
bevakning av utvecklingen på området. Samtidigt erinrade utskottet
om det befintliga systemet för stöd till kommersiell service i glesbygd
och till de möjligheter till förbättringar som ryms inom systemet.
Utskottet pekade vidare på kommunernas möjligheter att tillgodose
konsumentintresset genom upprättande av varuförsörjningsplaner; sådana
är för övrigt ett villkor för erhållande av glesbygdsstöd. I en
reservation avseende motiveringen (m, fp) markerades att reservanterna
inte ställde sig bakom vad utskottet hade uttalat om varuförsörjningsplanernas
ändamålsenlighet. I en annan reservation (c), även den

1989/90: NU36

avseende motiveringen, erinrades om att en ytterligare utvidgning av
glesbygdsstödet kunde åstadkommas genom en ökning av länsanslagen.
En tredje reservation (mp) avgavs till förmån för motionen.

I det föregående (s. 4) finns ett referat av den utredning om
effekterna av stora externa handelsetableringar som nyligen har färdigställts.
Av denna framgår bl.a. att stora externa etableringar åstadkommer
primära effekter i form av s.k. marknadsförskjutningar. Översiktligt
har även sekundära effekter i form av butiksnedläggningar studerats.
Det konstateras att sådana alltid riskeras vid stora marknadsförskjutningar.
I fråga om små dagligvarubutiker i tätort eller glesbygd
har undersökningarna visat att externanläggningarna sällan direkt orsakar
små butikers nedläggning; dessa har nämligen redan tidigare varit
utsatta för konkurrens från stora enheter i stadskärnan eller annorstädes.
På längre sikt, framhålls det dock i utredningen, förefaller det
uppenbart att de stora externa anläggningarna kan bidra till eller
påskynda nedläggningar — om än i begränsad omfattning.

Vidare har en redovisning lämnats (s. 5) för regeringens förslag i
den regionalpolitiska propositionen om ett utökat stöd till kommersiell
service i glesbygd. I propositionen har även föreslagits en förstärkning
av länsstyrelsens roll i fråga om s.k. sektorssamordning. Enligt vad som
där sägs bör en sektorsmyndighet — exempelvis posten — inte agera
utan en föregående grundlig prövning av möjligheten att bibehålla
servicen i landsorten genom en samordning med andra verksamheter.
En lösning kan vara lokal- eller personalsambruk, heter det vidare.
Överväganden rörande sådant sambruk görs, som framgår i det föregående,
av en grupp inom stat- och kommunberedningen vars betänkande
emotses i slutet av mars 1990.

Konkurrenskommittén (se s. 3) kommer att i ett delbetänkande
behandla frågor om kommunernas planering av detaljhandeln. Kommittén
har låtit SPK utreda i vad mån kommunernas tillämpning av
bestämmelserna i plan- och bygglagen (1987:10) om planering av
detaljhandeln har medfört skadlig konkurrensbegränsning. Enligt vad
utskottet har erfarit kommer kommittén inte att lägga fram förslag i
denna del, främst med hänsyn till den korta tid som bestämmelserna
har varit i kraft; de infördes den 1 juli 1987.

Ett betänkande från utredningen om statens regionalpolitiska och
sociala ansvar på tele- och postområdena (K 1988:02) kommer att
läggas fram i slutet av mars 1990 (se s. 3). I detta avses överväganden
rörande postens och televerkets servicemål och kostnader för olika
servicenivåer bli redovisade, även vad gäller glesbygdens behov i olika
avseenden.

Hösten 1989 avslog riksdagen en motion av delvis motsvarande
innebörd som de nu aktuella (1989/90:NU2 s. 14). Enligt vad utskottet
har erfarit kommer frågor rörande serviceförutsättningar att behandlas
i vissa utredningar som har aviserats. Utskottet anser därför att yrkandet
om ett system för stöd till närbutiker inte bör föranleda någon
åtgärd. Inte heller kan utskottet ställa sig bakom kravet på ett system
med avgifter, vilket skulle träffa den del av detaljhandeln som genom
sitt läge kunde anses bidra till ökade samhällskostnader. Ett sådant

1989/90:NU36

system skulle förutsätta en tung administration och samtidigt innebära
stora risker för konkurrenssnedvridande och andra icke önskvärda
effekter.

När ämnet behandlades vid det föregående tillfället, erinrade utskottet
om att en kommunal varuförsörjningsplan utgör en förutsättning
för att s.k. hemsändningsbidrag skall kunna utgå till en kommun och
betonade att förekomsten av sådana planer kan bidra till att tillgodose
konsumentintresset. Utskottet vill göra samma påpekande nu.

Med det sagda avstyrks motionerna 1989/90:N216 (s) och
1989/90:N234 (mp).

Bankservice i butik

Två motioner tar särskilt sikte på den försöksverksamhet med bankservice
i dagligvarubutiker som har bedrivits och som har inskränkts i
vissa avseenden genom s.k. allmänna råd från bankinspektionens sida.
Dessa råd syftar främst till att säkerställa skyddet för tillgrepp av olika
slag. Detta har särskilt relevans för inlåningsverksamheten, som kan
generera betydande summor i en bankkassa. De allmänna råden, som
utfärdades i december 1987, är av rekommenderande slag; något förbud
för inlåningsverksamhet i butik föreligger sålunda inte.

Ett sätt att förbättra lönsamheten hos en landsbygdsbutik är att låta
den bli central för flera slags service, framhålls i motion 1989/90:N257
(fp). Motionärerna kritiserar att bankinspektionen har utfärdat sina
allmänna råd utan en föregående utvärdering av försöksverksamheten.

Även i motion 1989/90:N348 (c) betonas att en breddad funktion för
lanthandeln — t.ex. genom post-, tele- och bankverksamhet — kan
medverka till att en butik får tillräckligt kundunderlag och konsumenterna
en god service.

Frågan om bankservice i butik behandlades av utskottet hösten 1989
(1989/1990:NU2). Utskottet lämnade (s. 8—12) en redovisning av uppgifter
och synpunkter i ämnet. Inledningsvis noterade utskottet att
konsumenternas intresse av bankservice och intresset av skydd mot
olika slags tillgrepp stod emot varandra. Vidare konstaterades att —
som nyss nämnts — bankinspektionens bestämmelser inte innebär
förbud mot inlåningsverksamhet i butik och att råden endast är
rekommenderande. Enligt vad utskottet kom fram till borde det således
även i fortsättningen vara den berörda bankens sak att göra
avvägningen mellan alternativa former för tillhandahållande av olika
slag av bankservice. Efter att ha erinrat om olika projekt för förbättring
av bankservicen uttalade utskottet att det inte kunde se att
utvecklingen skulle avstanna till följd av bankinspektionens regler. I
en reservation (m, fp, c, mp) krävdes att regeringen skulle ombesörja
att en utvärdering av försöksverksamheten kom till stånd. Därvid
borde även företrädare för bankkunderna, dvs. konsumenter och företag,
och för glesbygdens intressen ges tillfälle att inkomma med synpunkter.
Riksdagen följde utskottet.

Bankinspektionen har uttalat att inga omständigheter som föranleder
ett ändrat ställningstagande från inspektionens sida föreligger och

1989/90:NU36

att anpassningen till de allmänna råden nu fortsätter. Enligt uppgift till
utskottet pågår diskussioner mellan företrädare för berörda bankföretag,
detaljhandeln och de handelsanställda om vissa projekt avseende
bankverksamhet i butik.

Utskottet hänvisar till vad nu sagts och anser att riksdagen bör stå
fast vid den inställning som den gav uttryck för hösten 1989, då ämnet
senast behandlades. Motionerna 1989/90:N257 (fp) och 1989/90:N348
(c) avstyrks med det nu sagda.

Förbud mot franchising

Franchising är ett system för samarbete mellan två näringsidkare —
franchisegivaren och franchisetagaren — för försäljning eller tillverkning
av varor eller tjänster. Franchisetagaren får mot ersättning använda
franchisegivarens namn, varukännetecken eller specifika kunnande.
I Sverige har franchising funnits sedan i början av 1970-talet. Under
senare år har utnyttjandet av denna samverkansform tilltagit kraftigt.
Verksamhet med många franchisetagare är bl.a. servicebutiker, glassförsäljning,
budbilsservice och servering av snabbmat.

Franchising innebär allvarliga nackdelar för olika intressenter, heter
det i motion 1989/90:N274 (vpk). Franchisegivaren har ofta ett övertag
i sitt förhållande till franchisetagaren, vilket i sin tur kan leda till att
den senare inte kan fullgöra sina skyldigheter mot de anställda enligt
den arbetsrättsliga lagstiftningen. Även konsumenterna saknar ett tillräckligt
skydd vid köp hos en butik som bedrivs på franchisebasis. Det
kan nämligen många gånger vara oklart för konsumenterna mot vem
de skall rikta klagomål, franchisegivaren eller franchisetagaren.

1 det föregående (s. 6) har vissa uppgifter om franchising lämnats.
Därav framgår bl.a. vilka överväganden som i betänkandet (SOU
1987:17) Franchising gjordes rörande skyddet för franchisetagarna,
deras anställda och konsumenterna. I betänkandet föreslogs en lagreglering
rörande franchising. Vid remissbehandlingen riktades emellertid
en omfattande kritik såväl mot tanken på en separat lag som mot
enskilda delar i lagförslaget. Frågor beträffande franchising bereds nu
inom regeringskansliet (justitiedepartementet) med sikte på att vissa
överväganden skall redovisas i en departementspromemoria sommaren
1990. Enligt vad utskottet har inhämtat kan därvid franchisetagarnas
och konsumenternas intressen komma att beröras. Ett förslag om
förbud mot franchising som samverkansform är däremot inte aktuellt.

Vidare har inom en av franchiseorganisationerna vissa åtgärder
vidtagits för lösande av tvister mellan franchisegivare och franchisetagare
(se s. 3). Regeringen har nyligen (prop. 1989/90:89) lagt fram
förslag till en ny konsumentköplag, som skall ersätta den nuvarande
lagstiftningen från år 1973. En viktig nyhet gäller regler om s.k.
direkttalan; dessa innebär att en konsument i vissa fell skall kunna
vända sig till tillverkaren eller någon annan i tidigare distributionsled
än säljaren med klagomål.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att franchising bör
förbjudas. Det är utskottets mening att denna samverkansform, rätt

1989/90:NU36

utnyttjad, är förenad med flera fördelar och erbjuder ett värdefullt
alternativ till andra former av näringsutövning. Det är emellertid
viktigt att verksamheten bedrivs på ett för samtliga intressenter tillfredsställande
sätt. Med hänsyn till de nyss nämnda aktiviteterna inom
regeringskansliet finns det, anser utskottet, inte anledning för riksdagen
att göra ett uttalande i ämnet. Följaktligen avstyrker utskottet
motion 1989/90:N274 (vpk).

Hemställan

Utskottet hemställer

1 .beträffande utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling att

riksdagen avslår motion 1989/90:N348 yrkande 1,

res. I (m, fp) motiv,
res. 2 (c, mp)

2. beträffande utredning om åtgärder mot butikssvinnet, m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:N233 i den del denna motion
inte har behandlats i 1989/90:NU23,

3. beträffande utredning om kostnadsutvecklingen inom handeln
med jordbruksprodukter, m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:N255,

4. beträffande åtgärder för ökad närservice

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:N216 och 1989/90:
N234,

res. 3 (m, fp) motiv,
res. 4 (c) motiv,
res. 5 (mp)

5. beträffande bankservice i butik

att riksdagen avslår motion 1989/90:N257 yrkande 4 och
motion 1989/90:N348 yrkande 2,

res. 6 (m, fp, c, mp)

6. beträffande förbud mot franchising
att riksdagen avslår motion 1989/90:N274.

res. 7 (vpk, mp)

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Per Westerberg
(m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Birgitta Johansson (s),
Inga-Britt Johansson (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp),
Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s), Mats
Lindberg (s), Karin Falkmer (m), Kjell Ericsson (c), Leo Persson (s)
och Björn Kaaling (s).

1989/90:NU36

Reservationer

1989/90: NU36

1. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns
utveckling (mom. 1, motiveringen)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun
Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka vikten av att handeln styrs av konsumenternas
köpval och att varken staten eller andra offentliga organ ingriper
i handelns struktur genom åtgärder eller stöd av olika slag.
Följaktligen är utskottet kritiskt till kommunernas ökade möjligheter
att styra handeln genom plan- och bygglagen. En sådan inblandning
får i vissa fell konserverande effekter på detaljhandelsstrukturen; den
sedan länge etablerade handeln gynnas vid tilldelningen av butikslägen
på bekostnad av företag som har nya affärsidéer och som sålunda
skulle kunna tillföra handeln de impulser som motionärerna efterlyser.
Det är — och måste också vara — handelns uppgift att ansvara för
sin egen utveckling. Någon utredning om statliga åtgärder bör därför
inte komma till stånd. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1989/90:N348 (c) i berörd del.

2. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns
utveckling (mom. 1)

Per-Ola Eriksson (c), Lars Norberg (mp) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet
konstaterar" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Utskottet noterar med tillfredsställelse att dagligvaruhandelns utveckling
är föremål för intresse bl.a. genom de utredningar som just
har nämnts. Då utskottet förra gången behandlade frågan om en
utredning om dagligvaruhandeln efterlystes emellertid ett samlat grepp
i fråga om ändamålsenliga åtgärder för att en vidare utveckling av
dagligvaruhandeln skulle kunna åstadkommas. Enligt utskottets mening
finns ingenting som tyder på att en sådan helhetsbild präglar de
nu nämnda utredningarna. Utskottet finner följaktligen att motionärernas
krav i hög grad är motiverat. Regeringen bör låta ombesörja en
utredning av det slag som begärs i motion 1989/90:N348 (c), vilken
sålunda tillstyrks i berörd del.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns
utveckling

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N348 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Åtgärder för ökad närservice (mom. 4,
motiveringen)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark, (m), Gudrun
Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser att den del av utskottets
yttrande på s. 11 som börjar med "När ämnet" och slutar med
"påpekande nu" icke bort ingå i betänkandet.

4. Åtgärder för ökad närservice (mom. 4,
motiveringen)

Per-Ola Eriksson (c) och Kjell Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Hösten
1989" och slutar med "påpekande nu" bort ha föjande lydelse:

Då samma fråga som den nu aktuella behandlades av utskottet
hösten 1989 förespråkades (1989/90:NU2 reservation 6) en ökning av
länsanslagen som en möjlighet till ytterligare utvidgning av stödet till
kommersiell service i glesbygd. Däremot bedömdes inte nya statliga
stödformer för det åsyftade ändamålet vara motiverade. Vidare betonades
att kommunerna genom sin fysiska planering och genom upprättandet
av varuförsörjningsplaner har goda möjligheter att motverka
den negativa utvecklingen av butikskoncentrationen. Enligt utskottets
mening har de här refererade ståndpunkterna fortsatt giltighet.

5. Åtgärder för ökad närservice (mom. 4)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med "Hösten
1989" och slutar på s. 12 med "1989/90:N234 (mp)" bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den alltmer påtagliga
butikskoncentrationen är olycklig från flera utgångspunkter. Lokaliseringen
av stora köpcentra utanför tätorterna leder till att konsumenterna
behöver bil för att kunna ta sig till affärer för grundläggande inköp.
En ökad miljöförstöring med ökade utsläpp av buller och avgaser blir
en ofrånkomlig följd. Härtill kommer den sociala isolering som uppkommer
genom att bostadsområden utarmas i fråga om närbutiker
liksom ett behov av samhällelig hjälp för att äldre och handikappade
skall kunna få sina dagligvaror. Totalt sett åsamkas samhället stora
direkta och indirekta kostnader genom butikskoncentrationen. Därför
bör åtgärder vidtas som kan vända denna negativa utveckling inom
detaljhandeln. Regeringen bör förelägga riksdagen ett förslag till stödsystem
för närservice, såväl i tätorter som i glesbygdsområden. Effekten
av ett sådant system skulle kunna förstärkas genom ett avgiftssystem,
riktat mot den del av detaljhandeln som på angivet sätt medverkar till
de ökade samhällskostnaderna. Även i denna del bör regeringen redovisa
ett förslag. Vidare bör förutsättningarna för obligatoriska varuförsörjningsplaner
inom kommunerna undersökas. Regeringen bör ombesörja
att så sker.

1989/90:NU36

Med vad nu har sagts tillstyrks motionerna 1989/90:N234 (mp) och
1989/90:N216 (s).

dels att den del av utskottets hemställan under 4 bort ha föjande
lydelse:

4. beträffande åtgärder för ökad närservice

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:N216 och
1989/90:N234 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

6. Bankservice i butik (mom. 5)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Gunnar
Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Lars Norberg (mp), Karin Falkmer
(m) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med
"Utskottet hänvisar" och slutar med "nu sagda" bort ha följande
lydelse:

Utskottet tvingas ånyo konstatera att bankinspektionen har underlåtit
att göra den utvärdering av försöksverksamheten som rimligen
borde vara en förutsättning innan en ny reglering införs. Motionärernas
krav är väl motiverat och bör således bifallas. Regeringen bör
föranstalta om en sådan utvärdering som har efterlysts. Med vad
utskottet nu har anfört tillstyrks motionerna 1989/90:N257 (fp) och
1989/90:N348 (c).

dels att den del av utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:

5.beträffande bankservice i butik

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N257 yrkande 4 och
motion 1989/90:N348 yrkande 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

7. Förbud mot franchising (mom. 6)

Rolf L Nilson (vpk) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med
"Utskottet delar" och slutar på s. 14 med "motion 1989/90:N274
(vpk)" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till vad motionärerna har uttalat om franchising.
Detta system för tillverkning och försäljning av varor och tjänster
präglas av allvarliga brister. Det framkom genom den utredning som
år 1987 lade fram sitt betänkande (SOU 1987:17) Franchising. Olika
intressenter riskerar att komma i kläm. Detta gäller särskilt franchisetagarna
och deras anställda. Den starkare parten, alltid franchisegivaren,
kan ensidigt föreskriva villkoren i ett franch isea vtal. Det finns
inget som tyder på att denna obalans kan rättas till genom frivilliga
förhandlingar mellan parterna. Franchisetagarens underordnade ställning
kan också leda till att denne inte kan fullgöra sina skyldigheter

1989/90:NU36

enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen. Inte heller konsumenterna får
ett godtagbart skydd, och gällande konsumentlagstiftning tycks inte
räcka till i detta sammanhang.

Eftersom regeringen inte har tagit fasta på franchiseutredningens
förslag om lagligt skydd blir utskottets slutsats att ett förbud mot
franchising behövs. Regeringen bör snarast förelägga riksdagen ett
förslag av denna innebörd. Därmed skulle kravet i motion
1989/90:N274 (vpk) tillgodoses.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6.beträffande förbud mot franchising
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N274 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: NU 36

Innehåll

1989/90:NU36

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Motionerna 2

Uppgifter i anslutning till motionerna 3

Pågående utredningar 3

Utredningar rörande detaljhandeln 4

Butikssvinn 4

Handelns utveckling, m.m 4

Proposition om regionalpolitik 6

1 Franchising 6

Utskottet 7

i Utredning om dagligvaruhandeln 7

Utredning om kostnader för service i detaljhandeln 8

Utredning om kostnadsutvecklingen inom förädling och

distribution av jordbruksprodukter 9

Åtgärder för ökad närservice 10

Bankservice i butik 12

Förbud mot franchising 13

Hemställan 14

Reservationer

1. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling

(m, fp) 15

2. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling

(c, mp) 15

3. Åtgärder för ökad närservice (m, fp) 16

4. Åtgärder för ökad närservice (c) 16

5. Åtgärder för ökad närservice (mp) 16

6. Bankservice i butik (m, fp, c, mp) 17

7. Förbud mot franchising (vpk, mp) 17

gotab 96380, Stockholm 1990