Paketresor
Betänkande 1992/93:LU21
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU21
Paketresor
Innehåll
1992/93 LU21
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet dels förslag från regeringen (proposition 1992/93:95) om lag om paketresor m.m., dels en med anledning av propositionen väckt motion, dels ock två fristående motioner som väckts under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1991/92.
Den föreslagna lagen om paketresor innebär ett förstärkt konsumentskydd på reseområdet och är ett led i det pågående arbetet med att uppfylla de åtaganden som Sverige har gjort i avtalet om det Europeiska samarbetsområdet (EES-avtalet). Ett EG-direktiv om paketresor ingår såväl i EES-avtalet som i ett särskilt luftfartsavtal som har slutits mellan Sverige, Norge och EG. Lagförslaget innehåller bl.a. regler med krav på information till resenären såväl vid marknadsföring av paketresor som i samband med att avtal träffas och inför avresa. Det innehåller också regler som begränsar researrangörers möjlighet att höja priset för en resa. Priset får inte höjas de sista dagarna före avresan, även om arrangören drabbas av kostnadsökningar. Resenärens rättigheter vid ändringar i avtalsvillkoren och vid fel i de avtalade tjänsterna preciseras. Resenären får bl.a. rätt att utan kostnad avbeställa en resa vid väsentliga ändringar i avtalsvillkoren och i vissa fall en rätt till omedelbar och kostnadsfri hemtransport när arrangemangen väsentligt avviker från vad som har utlovats. Regler föreslås vidare beträffande resenärens rätt att överlåta resan och om skyldighet för arrangören att snabbt vidta åtgärder när resenären framför klagomål som inte är obefogade. För att uppfylla EG-direktivets krav föreslås resegarantilagens tillämpningsområde bli utvidgat så att det överensstämmer med vad som skall gälla för lagen om paketresor. En följdändring i sjölagen föreslås.
Lagen om paketresor och ändringen i sjölagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1993, medan ändringarna i resegarantilagen avses träda i kraft den 1 juli 1993.
I en skrivelse har AFS Interkulturell Utbildning (AFSIU) och Youth For Understanding (YFU) -- organisationer som är verksamma inom internationellt ungdomsutbyte -- framhållit att organisationernas kostnader för de säkerheter som skall ställas enligt resegarantilagen utgör ett hot mot deras verksamhet.
Utskottet gör vissa förtydliganden avseende begreppet paketresa. Vidare förordar utskottet en viss ändring i förslaget till lag om ändring i resegarantilagen. I övrigt tillstyrker utskottet propositionens förslag samt avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Propositionen
I proposition 1992/93:95 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. Lag om paketresor,
2. Lag om ändring i resegarantilagen (1972:204),
3. Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).
Lagförslagen återfinns i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motion väckt med anledning av propositionen
1992/93:L9 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begreppet paketresor och den föreslagna lagens tillämpning för färjetrafiken mellan Sverige och Finland.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L709 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tolkningen av SFS 1972:204 med ändringar SFS 1985:859, SFS 1986:1162 och SFS 1988:204 ses över med hänsyn till främjandet av internationellt ungdomsutbyte,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ungdomsorganisationer som sysslar med internationellt ungdomsutbyte ges större möjlighet att befrias från att ställa resegarantier enligt resegarantilagen.
1991/92:L721 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till justering i resegarantilagen så att det internationella ungdomsutbytet underlättas.
Utskottet
I Sverige finns inget lagreglerat konsumentskydd på reseområdet. Behovet av sådana regler har i stället fyllts genom Allmänna Resevillkor för sällskapsresor. Dessa villkor har tillkommit efter förhandlingar mellan å ena sidan Konsumentverket och å andra sidan de stora researrangörsföreningarna. De nuvarande villkoren gäller sedan den 15 november 1991 och omfattar i huvudsak samma frågor som berörs i det framlagda förslaget till lag om paketresor.
EG:s ministerråd antog den 13 juni 1990 ett direktiv om paketresor. Det syftar till att samordna medlemsländernas lagstiftning om paketresor på en hög konsumentskyddsnivå. EG-direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att medlemsländerna måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som direktivet föreskriver men att de har frihet att behålla eller införa regler som ligger över denna nivå, dvs. regler som är förmånligare för konsumenterna. Den enda begränsningen härvidlag är att medlemsländerna måste följa sina åtaganden enligt Romfördraget, vilket innebär att bestämmelserna inte får komma i konflikt med den grundläggande principen i EG om fri rörlighet för varor och tjänster.
EES-avtalet undertecknades den 2 maj 1992 och avsikten är att det skall träda i kraft den 1 januari 1993. Avtalet innebär att Sverige, i likhet med övriga EFTA-länder, åtar sig att anpassa sin lagstiftning på en rad områden till det regelverk som gäller inom EG. Stora delar av denna regelanpassning, som bl.a. omfattar direktivet om paketresor, skall vara genomförda när EES-avtalet träder i kraft. Mellan Sverige, Norge och EG träffades under våren 1991 ett avtal om civil luftfart. Parterna åtar sig genom det avtalet bl.a. att samordna viss lagstiftning, däribland att anpassa ländernas bestämmelser om paketresor med flyg till EG:s direktiv om paketresor. Till följd härav skall direktivet -- oavsett om EES-avtalet skulle komma att träda i kraft vid en senare tidpunkt -- i vart fall delvis ha införlivats med svensk rätt senast den 1 januari 1993. Avsikten är att luftfartsavtalet skall upphöra att gälla när EES-avtalet träder i kraft. Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att direktivets regler om paketresor skall införlivas med svensk rätt genom en särskild lag om paketresor, vilken ansluter nära till direktivet. Till grund för propositionen ligger en inom Justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds 1992:50) Lag om paketresor. Promemorian har remissbehandlats.
Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av propositionens förslag -- att ta upp de förslag i propositionen som aktualiseras genom motionerna och som eljest har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Propositionens förslag
Lagen avser paketresor som arrangörer, själva eller genom återförsäljare, säljer eller marknadsför. Begreppet paketresa ges i lagen ett något vidare innehåll än motsvarande uttryck i EG-direktivet. Lagen skall -- i likhet med direktivet -- gälla även utanför det traditionellt konsumenträttsliga området. Den skall vara tvingande när en resenär ingår avtal för huvudsakligen enskilt ändamål med en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I övrigt skall lagen vara dispositiv. Det är arrangören som genomgående skall ha det primära ansvaret gentemot resenären. En återförsäljare skall ha samma ansvar i de fall han är part i avtalet. För skador som uppkommer vid transporter där reglerna om skadeståndsansvar i sjölagen, luftfartslagen, järnvägstrafiklagen eller lagen om internationell järnvägstrafik är tillämpliga, skall arrangören ansvara gentemot resenären enligt dessa regler.
Regler om arrangörens skyldighet att informera resenären tas in i lagen, liksom en regel om att alla avtalsvillkor skall anges i en skriftlig handling.
Resenären skall ha rätt att överlåta resan till en person som uppfyller alla villkor för att få delta i den. För att få utnyttja denna rätt skall resenären dock i skälig tid före avresan ha underrättat arrangören eller återförsäljaren om sin avsikt.
Överenskomna avtalsvillkor skall få ändras till resenärens nackdel endast om det framgår tydligt av avtalet att detta får ske. För prishöjningar skall även vissa ytterligare villkor gälla. Det skall t.ex. tydligt framgå av avtalet hur det nya priset skall fastställas. Ett villkor om prisändringar skall inte få vara ensidigt till konsumentens nackdel. Under de sista tjugo dagarna före avtalad avresedag skall prishöjningar över huvud taget inte få ske. Om arrangören avser att bryta avtalet och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för resenären eller om avtalsvillkoren ändras väsentligt till resenärens nackdel, skall resenären ha rätt att frånträda avtalet. Om arrangören avser att bryta mot avtalet eller om han vill ändra villkoren, skall han underrätta resenären snarast och därvid lämna besked om rätten för denne att frånträda avtalet. När en resenär har frånträtt avtalet av något av de angivna skälen, skall han ha rätt till en ersättningsresa av likvärdig eller högre kvalitet eller -- om han föredrar det -- att få tillbaka vad han har betalat. Därjämte skall han ha rätt till skadestånd, om det är skäligt. Arrangörens skadeståndsansvar förslås bli relativt strängt och bygga på samma grunder som i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen, s.k. kontrollansvar.
Om resan har påbörjats och en väsentlig del av de avtalade tjänsterna inte kan tillhandahållas, skall arrangören vara skyldig att ordna lämpliga ersättningsarrangemang. Kan han inte göra detta, kan resenären få rätt till fri hemtransport och också rätt till prisavdrag och skadestånd. Även vid andra fel i arrangörens prestation skall resenären ha rätt till prisavdrag och skadestånd. Arrangörens skadeståndsansvar skall omfatta såväl ren förmögenhetsskada som person- och sakskada.
Resenären skall vara skyldig att inom skälig tid reklamera ett fel eller en brist i ett researrangemang. Gör han inte det, går han miste om rätten att åberopa omständigheten i fråga. När arrangören eller hans representanter har tagit emot en reklamation som inte är obefogad, skall de vara skyldiga att genast vidta rättelse.
Enligt en uttrycklig regel skall Konsumentverket utöva tillsyn över att lagen följs. I tillsynsarbetet skall Konsumentverket ha rätt att bl.a. kräva in vissa uppgifter från arrangörer och återförsäljare.
I resegarantilagen föreslås en ändring som innebär att den lagens tillämpningsområde anpassas till vad som kommer att gälla beträffande lagen om paketresor.
Begreppet paketresa
För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang -- enligt 2§ i den föreslagna lagen -- innehålla minst två av följande moment: 1) transport, 2) inkvartering eller 3) en annan turisttjänst som utgör en väsentlig del av arrangemanget, men som inte är direkt knuten till transport eller inkvartering. Som ytterligare villkor gäller att arrangemanget skall vara minst 24 timmar eller inbegripa övernattning samt att arrangemanget skall säljas eller marknadsföras till ett gemensamt pris. I propositionen förs ett ingående resonemang om i vilka fall ett arrangemang som består av en resa jämte inkvartering på transportmedlet skall anses som en paketresa i lagens mening. I departementspromemorian kommenterades endast det nyss nämnda kravet på övernattning, varvid angavs att för att kravet på övernattning skall vara uppfyllt torde inkvartering behöva ske någon annanstans än på transportmedlet. Ändamålssynpunkter åberopades för den tolkningen. Några remissinstanser anmärkte mot den gjorda tolkningen att bedömningen borde bli en annan när det gäller kortvariga kryssningsresor med båt. Föredragande statrådet anför i propositionen att det stämmer väl med både normalt språkbruk och en naturlig uppfattning att se övernattning på ett kryssningsfartyg som "inkvartering". Dessa resor bör därför enligt hennes mening betraktas som paketresor i lagens mening. I det sammanhanget anför statsrådet att medan inkvartering på båten framstår som i huvudsak åtskild från själva resan -- främst eftersom den sker på en annan plats än den där resenären i övrigt avses befinna sig under transporten -- ter sig övernattning i sovvagn som en del av transporten. Hon tillägger emellertid att transporter med båt inte alltid har karaktär av kryssningsresa, eftersom en båtresa med övernattning på samma sätt som en resa i sovvagn kan framstå som en enda transporttjänst. För tydlighets skull föreslås i propositionen att lagen preciseras i enlighet med det sagda. Förtydligandet innebär att det tas in en förklarande regel i lagen om att inkvartering -- i det nu diskuterade sammanhanget -- avser logi som inte är att anse som enbart ett led i en transporttjänst. Att logi erbjuds ombord på transportmedlet hindrar i och för sig inte -- framhålls i specialmotiveringen till regeln -- att det är fråga om inkvartering i lagens mening. Transport och logi sägs framstå som en enda tjänst, när resenären normalt uppehåller sig på samma plats under i princip hela resan. Men om även andra utrymmen står till resenärens förfogande och inkvarteringen sker på en annan plats än den där resenären i övrigt förväntas befinna sig under resan -- såsom fallet är vid kryssningsresor med båt -- skall logi och transport anses som två olika tjänster, och arrangemanget således anses vara en paketresa. I anslutning till bestämmelsen anförs vidare att alla båtresor med övernattning i hytt självfallet dock inte kan ses som paketresor. Om resenären exempelvis tar en nattbåt mellan Stockholm och Helsingfors och köper bara färdbiljett och hyttplats för natten, torde enligt föredraganden likheterna med en resa i sovvagn vara så stora att det finns anledning att behandla båda slagen av resor på samma sätt vid tillämpningen av lagen.
Frågan om vilken omfattning begreppet paketresa bör ha tas upp i en motion, L9, av Wiggo Komstedt (m). Motionären framhåller att resor eller kryssningar under 24 timmar i inget fall borde anses som en paketresa med de krav på särskilda garantier som följer. När övernattning sker i hytt på grund av resans längd eller tiden på dygnet, är denna endast en nödvändig del av resan, vilket innebär att rekvisiten för en paketresa, för vilken det utmärkande är att två tjänster ingår, inte är uppfyllda. Det är i båda fallen samma transportör/researrangör som tillhandahåller samtliga i resan ingående tjänster och detta avviker från flertalet av de normala paketresorna, där de i resan ingående olika tjänsterna oftast tillhandahålls av två eller flera olika arrangörer.
Motionären pekar på att detsamma gäller även för de något längre båtresor eller kryssningar som är vanliga t.ex. mellan Stockholm och Helsingfors. Resorna kan vara av olika karaktär, beroende på resenärens avsikt med resan. Medan en resenär ser båtresan som ett av de alternativ som föreligger för resan till destinationsorten, kan för en annan resenär själva båtresan utgöra det viktigaste motivet för valet av det transportmedlet. Enligt motionärens mening bör båtresor eller båtkryssningar av denna typ inte omfattas av paketreselagen.
Utskottet kan konstatera -- mot bakgrund av uttalandena i propositionen -- att det inte framstår som helt klart hur lagen är avsedd att tillämpas med avseende på den typ av båtresor som motionären tar upp. Bland annat har framgått att en faktor som skall beaktas är huruvida resenären tillbringar hela resan i en hytt, eller om han under en tid av resan vistas i andra utrymmen på båten. Detta synsätt förefaller leda till att frågan huruvida resan omfattas av lagen kan utfalla olika i fråga om samma resrutt, beroende på om resan påbörjas sent på kvällen eller i sådan tid att resenären före sänggåendet hinner tillbringa viss tid i andra utrymmen på båten. Det kan möjligen även sättas i fråga om bedömningen blir olika beroende på i vilken omfattning den enskilde resenären väljer att utnyttja sin hyttplats under resan.
En avgränsning av lagens tillämpningsområde, utformad så att den förorsakar tillämpningssvårigheter av angivet slag bör, enligt utskottets mening, om möjligt undvikas. En tolkning av vad direktivet kräver i nu berört hänseende leder inte heller till att avgränsningen nödvändigtvis måste göras på det sätt som föreslås. Enligt utskottets uppfattning är det angeläget inte bara att lagen är tydlig och blir lätt att tillämpa. Det är också viktigt att samma regler kommer att gälla i Sverige som i den närmaste omvärlden. Särskilt angeläget är att de svenska och finländska reglerna inte står i konflikt med varandra, med tanke på den mycket omfattande färjetrafik som förekommer mellan de båda länderna.
Enligt den finländska propositionen med förslag till lag om paketresor är den motsvarande regeln utformad på ett likartat sätt, bortsett från preciseringen i det svenska förslaget, vilken saknas i det finska förslaget. Av motiven till det finska förslaget framgår att lagförslaget är avsett att omfatta "de egentliga båtkryssningarna", medan utanför tillämpningsområdet skall de båtresor falla, som innebär att passagerare transporteras från en plats till en annan, även om resenären övernattar i en hytt under resan. Det konstateras att båttransporterna till Sverige och till övriga stater kring Östersjön till följd av Finlands geografiska läge i regel varar så länge och infaller så att transporten också sker nattetid. I propositionen utsägs klart att sådana båtresor inte kan jämställas med en paketresa, trots att resenären eventuellt har en hytt till sitt förfogande under resan.
Utskottet har inhämtat att arbetet med implementeringen av paketresedirektivet i Danmark inte har kommit så långt som i Sverige och Finland. I ett nyligen framlagt utredningsbetänkande sägs att inkvartering kan avse logi på hotell, i sommarstuga eller annan feriebostad, medan övernattning i exempelvis båthytt eller sovvagn inte i sig innebär att både transport- och inkvarteringsförutsättningarna är uppfyllda i så måtto att det blir tal om en paketresa. Däremot skall kryssningar eller speciellt arrangerade tågresor, som innebär en attraktion i sig, omfattas av paketresebegreppet.
Utskottet kan konstatera att man i Finland och i Danmark avser att avgränsa paketresebegreppet i nu berört hänseende på ett likartat sätt och med en snävare innebörd än vad som föreslås gälla enligt den svenska lagen. Som redan framhållits ligger det ett egenvärde i att de nordiska lagarna om paketresor kan tillämpas på likartat sätt. Det är ingen acceptabel ordning att exempelvis en båtresa mellan Stockholm och Helsingfors skulle vara en paketresa enligt svenska regler men inte enligt finländska.
Utskottet vill i fråga om motivuttalanden i allmänhet erinra om att utrymmet för sådana är begränsat på de lagstiftningsområden som omfattas av EES-avtalet. Som EES-utskottet anförde i sitt av riksdagen nyligen godkända betänkande om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (se 1992/93:EU1 s. 170 f.) hindrar avtalet i och för sig inte att lagstiftaren i framtiden gör uttalanden till ledning för rättstillämpningen. I den mån sådana motivuttalanden inte stämmer överens med EG-domstolens praxis kan de emellertid inte beaktas av domstolar och andra myndigheter. Enligt EES-utskottet finns det därför anledning för lagstiftaren att avhålla sig från uttalanden som kan visa sig oförenliga med relevanta avgöranden av EG-domstolen. Samtidigt påpekade dock utskottet att i fråga om direktiv som är av minimikaraktär finns det skäl för mera utförliga motivuttalanden i anslutning till bestämmelser som är mer långtgående än direktivets föreskrifter.
Utskottet anser i likhet med föredragande statsrådet att den i lagen föreslagna preciseringen av begreppet inkvartering utgör en sådan bestämmelse som är mer långtgående än direktivet genom att vissa företeelser som kan betraktas som gränsfall förs in under lagens tillämpningsområde. Utskottet har ingen erinran mot den föreslagna preciseringen. Som framgår av vad utskottet nyss anfört är det också helt följdriktigt att en sådan bestämmelse förenas med motivuttalanden till ledning för rättstillämpningen.
Som utskottet ovan konstaterat är emellertid de uttalanden som görs i propositionen i denna fråga inte helt klarläggande. Det finns därför skäl för utskottet att göra vissa förtydliganden.
Utskottet anser för sin del att sådana resor som i huvudsak innebär en transport från en plats till en annan, oavsett om hyttplats eller sovvagn ingår i resan, bör falla utanför lagens tillämpningsområde. I princip skall således traditionell linjetrafik vara undantagen. Utskottet vill dock inte utesluta att vissa researrangemang, trots att resan går mellan två bestämda orter, ändå skall omfattas av lagen, därför att de typiskt sett är avsedda att tillfredsställa intressen av turist- eller rekreationskaraktär. Kryssningsresor i traditionell bemärkelse, dvs. sådana båtresor där resan i sig utgör en betydande attraktion och som ofta innefattar kortare besök på flera platser, skall självfallet omfattas av lagen.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till lag om paketresor. Utskottet finner att motion L9 -- utöver vad utskottet anfört -- inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Resegarantilagen
Enligt gällande resegarantilag skall den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till något annat land än Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige, innan han marknadsför resan, ställa säkerhet hos Kommerskollegium. Detsamma gäller den som yrkesmässigt tillhandahåller eller på annat sätt förmedlar en sådan resa som anordnas av annan. Säkerheten skall gälla för ett belopp som Kommerskollegium bestämmer med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning. Beloppet skall uppgå till minst 200 000 kronor för den som anordnar sällskapsresa eller förmedlar en utanför landet anordnad sällskapsresa och till minst 50 000 kronor för den som förmedlar inom landet anordnad sådan resa.
Säkerheten får tas i anspråk för återbetalning av medel som betalats för en resa som inte blir av. När en resa har påbörjats men inte slutförts, får säkerheten tas i anspråk för resenärens uppehälle, återresa samt skälig ersättning för värdet av förmåner som resenären gått miste om till följd av att resan avkortats.
I propositionen föreslås -- till följd av ett i EG-direktivet om paketresor intaget krav på att arrangör och återförsäljare skall ha tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och för hemtransport av resenären -- att tillämpningsområdet för resegarantilagen anpassas så att det överensstämmer med tillämpningsområdet för lagen om paketresor. Detta betyder bl.a. att lagen blir tillämplig på resor inom Norden och att begränsningen till yrkesmässig verksamhet tas bort. Ändringarna innebär att fler researrangörer än tidigare kommer att omfattas av kravet på resegaranti.
I de båda motionerna L709 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) och L721 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) tas upp frågan om kravet på resegaranti för bl.a. ideella organisationer som har som huvudsaklig uppgift att förmedla internationella ungdomsutbyten. Det framhålls att kravet på resegaranti för dessa organisationer är starkt hämmande på deras verksamhet. Mot denna bakgrund anser motionärerna att det krävs en översyn av resegarantilagen i berört hänseende. I motion L709 anförs dessutom att ungdomsorganisationer som sysslar med internationellt ungdomsutbyte bör ges större möjligheter att befrias från att ställa resegarantier.
Utskottet kan konstatera att den typ av researrangörer som avses i motionerna genom propositionens förslag i större omfattning än tidigare träffas av lagens krav på garantier. Detta är en effekt av anpassningen av den aktuella lagstiftningen med anledning av Sveriges åtaganden i EES-avtalet. Att resegarantilagen skall omfatta även ideella organisationers förmedling av ungdomsutbyten är därför inget som Sverige självständigt kan ändra på. En annan fråga är emellertid om garantifrågorna kan lösas på annat sätt än för närvarande så att de berörda organisationerna inte får större kostnader för garantierna än de kan bära, samtidigt som skyddet för ungdomarna inte försämras. Svenska Resebranschens Riksförbund har -- under hänvisning till att resegarantilagen är otidsenlig och att resegarantisystemet är onödigt kostsamt -- ställt krav på att lagen skall ses över. Civildepartementet har tagit vissa initiativ med anledning av framställningen. Enligt vad utskottet erfarit har inom Civildepartementet uppmärksammats de särskilda problem som ideella organisationer och andra researrangörer med verksamhet i mindre omfattning ställs inför med avseende på lagens krav på säkerhet. Utskottet förutsätter därför att även frågan om formerna för de nämnda organisationernas resegarantier kommer att övervägas i lämpligt sammanhang. Under hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall till motionerna L709 och L721.
Beträffande resegarantilagen föreslås i propositionen vissa följdändringar med anledning av lagens vidgade tillämpningsområde. I den delen har förslaget till ny lydelse av fjärde paragrafen utformats på ett sätt som innebär en saklig ändring som inte har varit avsedd. Utskottet föreslår därför en ändrad lydelse av lagförslaget i den delen.
Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens förslag till ändring i resegarantilagen. Utskottet har inte heller någon erinran mot den föreslagna följdändringen i sjölagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande paketresor att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L9 dels antar regeringens förslag till lag om paketresor, dels godkänner vad utskottet anfört om begreppet paketresor,
2. beträffande resegarantier att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:709 och 1991/92:721 antar regeringens förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204) med den ändringen att 4§ erhåller av utskottet i bilaga 2 framlagda förslag till lydelse,
3. beträffande sjölagen att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).
Stockholm den 3 december 1992
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson(s), Bengt Harding Olson(fp), Inger Hestvik(s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s), Lena Boström(s), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Maud Ekendahl (m) och John Bouvin (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204) Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
4 §
Säkerhet skall gälla det Säkerhet skall gälla det
belopp, som Kommerskollegium belopp som Kommerskollegium
med hänsyn till med hänsyn till
reseverksamhetens art och reseverksamhetens art och
omfattning bestämmer. omfattning bestämmer.
Beloppet skall uppgå till Beloppet skall uppgå till
minst 200000 kronor för minst 200000 kronor för
arrangörer. Samma belopp arrangörer. Samma belopp
skall gälla för skall gälla för
återförsäljare av återförsäljare av
utlandsresor. För utom riket anordnade
återförsäljare av paketresor. För
paketresor inom landet skall återförsäljare av
beloppet vara minst 50000 inom riket anordnade
kronor. Om det finns paketresor skall beloppet vara
särskilda skäl, får minst 50000 kronor. Om det
kollegiet fastställa finns särskilda skäl,
säkerheten till ett får kollegiet fastställa
lägre belopp eller helt säkerheten till ett
efterge kravet på lägre belopp eller helt
säkerhet. efterge kravet på
säkerhet.