Påföljdssystemet
Betänkande 1997/98:JuU21
Justitieutskottets betänkande
1997/98:JUU21
Påföljdssystemet
Innehåll
1997/98 JuU21
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i påföljdssystemet jämte motioner. Regeringens förslag innebär bl.a. att möjligheten till villkorlig frigivning efter halva strafftiden slopas. Vidare föreslår regeringen att systemet med samhällstjänst permanentas och att föreskrift om samhällstjänst skall kunna meddelas vid såväl villkorlig dom som skyddstillsyn. Regeringen föreslår också att möjligheten att verkställa fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll permanentas. Dessutom föreslås att överlämnande till vård inom socialtjänsten skall kunna kombineras med ungdomstjänst. Slutligen föreslår regeringen att det införs en ny frihetsberövande påföljd, sluten ungdomsvård. Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker motionerna. Den nya regleringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. Utskottet behandlar vidare ett antal motioner som rör påföljdssystemet och som väckts under den allmänna motionstiden år 1997. Yrkandena avser bl.a. medling, normbildning och drogtest av barn. Utskottet avstyrker motionsyrk- andena. Till betänkandet har fogats 16 reservationer och ett särskilt yttrande.
Propositionen
I proposition 1997/98:96 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, 2. lag om ändring i brottsbalken, 3. lag om ändring i rättegångsbalken, 4. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, 5. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister, 6. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, 7. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., 8. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, 9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning, 10. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., 11. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, 12. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 13. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), 14. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 15. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, 16. lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Lagförslag 9 har överlämnats till lagutskottet. Övriga lagförslag, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen 1997/98:Ju33 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av att straffsystemet är logiskt, konsekvent och förhållandevis enkelt för att allmänhetens tilltro till systemet skall kunna upprätthållas, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de principer som ligger till grund för påföljdsbestämningen för vuxna i ökad utsträckning också bör vara vägledande för det fortsatta utformandet av påföljder för unga, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering och Statens institutionsstyrelses ansvar beträffande den nya påföljden sluten ungdomsvård. 1997/98:Ju34 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utökad användning av samhällstjänsten för bl.a. unga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användningen av intensivövervakning med elektronisk kontroll, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att på nytt överväga tidigare beslutade och aviserade besparingar på kriminalvården, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att allmän skötsamhet bör tillmätas betydelse vid prövning om villkorlig frigivning i enlighet med vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om särbehandling av unga lagöverträdare vid prövning om villkorlig frigivning i enlighet med vad som anförts i motionen, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen, 7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorligt fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:Ju35 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjegruppskonferens, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utvärdering av den föreslagna slutna ungdomsvården. 1997/98:Ju36 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att omedelbart påbörja en försöksverksamhet med elektronisk övervakning vid strafftid upp till sex månader. 1997/98:Ju37 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framtagande av s.k. anhörigprogram, 2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 26 kap. 6 § brottsbalken om villkorlig frigivning, 3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 31 kap. 1 § första och andra stycket brottsbalken om vård inom socialjtänsten, 4. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, 5. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 31 kap. 1 a § och 33 kap. 5 § brottsbalken om sluten ungdomsvård.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1997 1997/98:Ju223 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjens betydelse när det gäller överföring av positiva normer och förebyggande av brott. 1997/98:Ju902 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valet av en ny huvudstrategi i det brottsförebyggande arbetet med inriktning på fostran och värdeöverföring i familjen och i alla andra sammanhang där barn tas om hand. 1997/98:Ju903 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att genomföra forskning i och praktisk utformning av det brottsförebyggande arbetet med inriktning på fostran och värdeöverföring i familjen och i den kompletterande internaliseringen. 1997/98:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 3. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning om hur lagstiftningen kan förbättras i syfte att förtydliga vårdnadshavares ansvar i rollen som normöverförare och brottsförebyggare i enlighet med vad som anförts i motionen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldrars rätt till polisstöd, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans roll som brottsförebyggare, 7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt påföljdssystem för unga brottslingar i enlighet med vad som anförts i motionen, 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör registrering av minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen, 9. att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet med vad som anförts i motionen, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet, 12. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör för polisen att ta blod- och urinprov även på personer under 15 år i enlighet vad som anförts i motionen. 1997/98:Ju910 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om påföljder för unga lagöverträdare, 17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om försöksverksamhet om medling i enlighet med vad som anförts i motionen, 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet rörande familjegruppskonferenser, 1997/98:Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av hur lagstiftningen kan förbättras i syfte att förtydliga föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar i rollen som normöverförare i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldrars rätt till polisstöd, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som möjliggör för polisen att ta blod- och urinprov även på personer under 15 år i enlighet med vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans skyldighet att informera föräldrar, 6. att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet med vad som anförts i motionen, 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av de nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning av film eller videogram i enlighet med vad som anförts i motionen, 9. att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att föräldrars roll under utredning och domstolsprocess stärks i enlighet med vad som anförts i motionen, 10. att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att rätten till ersättning för inställelse vid domstol slopas för föräldrar i enlighet med vad som anförts i motionen, 11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till registrering av minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av att avskaffa påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten, 14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om villkorligt fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern 15-17 år, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inrätta särskilda kriminalvårdshem, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att begränsa restriktionerna för att döma 18-21-åringar till fängelse. 1997/98:Ju921 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrat skydd för brottsoffer. 1997/98:Ju929 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utveckla socialtjänsten i stället för ungdomsfängelser, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i motionen anförts om att häktade ungdomar skall kunna vara på låsta s.k. § 12- hem, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fullföljande av rehabiliteringsarbete, 1997/98:So628 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om drogtester i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:So653 av Chatrine Pålsson och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjernas betydelse i det våldsförebyggande arbetet. 1997/98:So654 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nackdelarna med en ny form av frihetsberövande. 1997/98:So675 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om drogtest av barn.
Utskottet
Ärendet I detta ärende behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i påföljdssystemet. Regeringens förslag grundas dels på Straffsystemkommitténs betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91), dels på departementspromemorian Påföljder för unga lagöverträdare (Ds 1997:32). Betänkandet och promemorian har remissbehandlats. Lagrådet har granskat lagförslagen och i allt väsentligt godtagit förslagen men förordat vissa ändringar av lagteknisk natur. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Utskottet har inhämtat yttrande från socialutskottet. Yttrandet (1997/98: SoU6y) finns i bilaga 3.
Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen behandlas frågor om påföljdssystemets uppbyggnad och innehåll. Ett av syftena är att åstadkomma trovärdiga alternativ till fängelsestraff. Avsikten är vidare att strama upp bestämmelserna om villkorlig frigivning. Ett tredje viktigt mål är att reformera påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Med dessa utgångspunkter föreslår regeringen bl.a. följande. Systemet med samhällstjänst såsom alternativ till fängelse permanentas och utvidgas. En föreskrift om samhällstjänst skall kunna meddelas vid såväl villkorlig dom som skyddstillsyn. Intensivövervakning med elektronisk kontroll permanentas och skall även i fortsättningen utgöra en verkställighetsform vid korta fängelsestraff. Möjligheten till villkorlig frigivning efter halva strafftiden avskaffas helt. Fortsättningsvis skall villkorlig frigivning få ske tidigast efter att två tredjedelar av strafftiden avtjänats i anstalt. Tidpunkten för den villkorliga frigivningen skall vidare kunna senareläggas om den intagne misskött sig under anstaltstiden. Möjligheterna att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad utvidgas också. Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall finnas kvar för unga lagöverträdare. De straffrättsligt motiverade kraven på förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet skall dock ges ett större utrymme. Dessutom införs sluten ungdomsvård som en ny frihetsberövande påföljd för unga lagöverträdare. Påföljden skall vara tidsbestämd och verkställas av Statens institutionsstyrelse. Reformerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Reformens inriktning Straffsystemkommittén föreslog en genomgripande förändring av påföljdssystemet. Syftet med kommitténs förslag var att åstadkomma ett sammanhållet straffsystem, som tillgodoser de krav som måste ställas på proportionalitet, rättvisa, klarhet, förutsebarhet och humanitet. En annan viktig målsättning var att begränsa användningen av fängelse genom att ersätta en stor del av de korta fängelsestraffen med bärkraftiga alternativ. Regeringen gör bedömningen att det finns ett behov av att reformera vissa delar av straffsystemet, bl.a. i fråga om alternativen till fängelse och i fråga om villkorlig frigivning. Vidare finns det skäl att, med bibehållande av socialtjänstens huvudansvar, reformera påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Den genomgripande förändring av påföljdssystemet som Straffsystemkommittén föreslagit bör dock inte genomföras. Regeringen redovisar vidare att kommittén har avvisat en lösning innebärande ett system med villkorligt fängelse och som skäl anfört bl.a. att ett system med villkorligt fängelse, vid en närmare granskning, inte framstår som så tydligt som det i förstone kan tyckas och att det riskerar att öka repressionen i påföljdssystemet. Regeringen konstaterar att ett stort antal remissinstanser har beklagat att kommittén inte lagt fram ett fullständigt förslag till ett alternativ med villkorligt fängelse. De har anfört att kommittén överdrivit svårigheterna och nackdelarna med ett sådant system. Vidare anför regeringen att den inte vill bestrida att de ytterligare alternativ vid påföljdsbestämningen som nu införs knappast ökar tydligheten och överskådligheten i systemet. Regeringen anser emellertid att detta är ett pris som är värt att betala för att skapa ändamålsenliga och trovärdiga alternativ till fängelse. Den bristande överskådlighet som således alltjämt finns i påföljdssystemet bör dock inte negligeras. Regeringen är vidare för sin del inte övertygad om att de nackdelar som obestridligen är förenade med ett system med villkorligt fängelse och som kommittén pekar på inte skulle kunna överbryggas. Kommitténs redovisning i denna fråga ger dock enligt regeringen inte ett fullständigt underlag för denna bedömning. Regeringen avser därför att ta initiativ till en fortsatt analys av möjligheterna att skapa en reglering av särskilt de icke frihetsberövande påföljderna som är tydligare och mer lättillgänglig än dagens regler och att därvid göra en fördjupad analys av möjligheterna att skapa ett system med villkorligt fängelse. I motionerna Ju34 och Ju916 (båda m) samt i motion Ju33 (fp) understryks vikten av att påföljdssystemet är tydligt, och motionärerna efterlyser en möjlighet att döma till villkorligt fängelse. Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden som tagit sikte på villkorligt fängelse. Våren 1991 (1990/91:JuU17 s. 22) ställde sig utskottet - liksom vid tidigare tillfällen - negativt till införandet av villkorligt fängelse, och utskottet ifrågasatte bl.a. om detta, som betecknades som en reform av ett relativt begränsat slag, kunde motivera ett så pass kraftigt ingrepp i påföljdssystemet och lagstiftningen i övrigt som det skulle vara frågan om. Därefter har utskottet vid olika tillfällen haft anledning att uttala sig i frågan om alternativa påföljder, däribland villkorligt fängelse. Senast skedde det i samband med att utskottet tog ställning till budgetpropositionen för år 1998 (bet. 1997/98:JuU1 s. 58). Utskottet hänvisade då till tidigare uttalanden, av vilka framgår att utskottet är positivt till alternativa påföljder samt att det då pågående reformarbetet borde avvaktas. Utskottet kan nu konstatera att det beredningsarbete avseende påföljdssy- stemet som pågått under senare år bl.a. mynnat ut i förslag som innebär att alternativen till fängelse görs mer trovärdiga, något som är särskilt glädjande när det gäller unga lagöverträdare. Redan här vill utskottet därför välkomna regeringens förslag. När det så gäller slutsatsen att villkorligt fängelse inte bör införas känner utskottet i likhet med regeringen en viss tvekan beträffande tyngden av de skäl som kommittén angett emot ett sådant system. Mot den bakgrunden ser utskottet med tillfredsställelse på regeringens avsikt att ta initiativ till en fördjupad analys av frågan om villkorligt fängelse. Utskottet anser att motionsönskemålen är tillgodosedda, och utskottet avstyrker motionerna Ju33, Ju34 och Ju916 i nu aktuella delar.
Samhällstjänst Reglerna om samhällstjänst finns i lagen (1989:928) om samhällstjänst. När den infördes år 1990 var det fråga om en lokalt avgränsad försöksverksamhet. Denna har sedan utvidgats till att omfatta hela landet, och lagens giltighetstid har förlängts till utgången av innevarande år. Syftet med reglerna är att åstadkomma ett alternatv till fängelsestraff. I sak innebär reglerna följande. Samhällstjänst är konstruerad som en speciell föreskrift vid skyddstillsyn. För att den skall kunna komma i fråga måste således den allmänna förutsättningen för skyddstillsyn vara uppfylld, dvs. att det finns anledning anta att skyddstillsyn kan bidra till att den dömde avhåller sig från brott. Därutöver krävs att föreskriften om samhällstjänst bedöms vara av avgörande betydelse för att rätten skall kunna döma till skyddstillsyn i stället för fängelse. Dessutom krävs att den tilltalade förklarar sig villig att följa en sådan föreskrift. En föreskrift om samhällstjänst innebär att den dömde åläggs att utföra oavlönat arbete under viss tid, lägst 40 och högst 200 timmar. Antalet timmar bestäms av domstolen med utgångspunkt i brottslighetens straffvärde. Brottsförebyggande rådet har gjort en utvärdering av försöksverksamheten. Sammanfattningsvis visar den att verksamheten i sig fungerat problemfritt, men att alla mål inte uppfyllts. Rättsväsendets erfarenheter är enligt rapporten i huvudsak positiva, med undantag för en samfälld kritik mot kopplingen mellan samhällstjänst och skyddstillsyn. Nästan 90 % av de dömda slutförde samhällstjänsten. Däremot har samhällstjänst, enligt rapporten, endast i 50-75 % av fallen ersatt fängelse. Vidare anges att samhällstjänst hade kunnat dömas ut i dubbelt så många fall, om urvalsrutinerna fungerat bättre. Regeringen föreslår att samhällstjänst skall utgöra ett permanent inslag i påföljdssystemet. Till skillnad från vad som gäller i dag skall enligt förslaget samhällstjänst kunna föreskrivas även när domstolen dömer till villkorlig dom. Regeringen håller fast vid att samhällstjänst endast skall användas som ett alternativ till fängelse. Vidare föreslås att antalet timmar som skall kunna åläggas den dömde utökas till 240 timmar. Regeringen föreslår dessutom att kravet på samtycke behålls. Enligt regeringen skall någon begränsning till vissa åldersgrupper inte förekomma beträffande samhällstjänst. Härutöver föreslår regeringen vissa regler när det gäller möjligheterna att kombinera samhällstjänst med andra påföljder. Utskottet konstaterar att Brottsförebyggande rådets utvärdering av samhällstjänsten visar att denna i huvudsak har fungerat bra. Utskottet ställer sig därför positivt till regeringens förslag att verksamheten med samhällstjänst permanentas. I motion Ju34 (m) anförs att samhällstjänst bör utgöra en självständig påföljd samt att tillämpningsområdet bör utvidgas så att samhällstjänst inte bara kommer i fråga som alternativ till fängelse. Vad först gäller frågan om samhällstjänstens ställning i påföljdssystemet vill utskottet inledningsvis framhålla att en viss försiktighet är påkallad när det gäller att införa nya självständiga påföljder för brott. Samhällstjänst utgör inget undantag. Att infoga samhällstjänsten som en ny självständig påföljd i systemet skulle nämligen innebära att betydande ändringar fick göras av nuvarande regler om påföljdsval. Det skulle bl.a. bli nödvändigt att inbördes rangordna de icke frihetsberövande påföljderna och skapa nya bestämmelser om valet mellan dem. Det skulle dessutom vara nödvändigt att tillskapa en ny återfallsreglering. En sådan omfattande omdaning av påföljdssystemet anser utskottet inte vara motiverad. Övervägande skäl talar alltså emot en ordning som innebär att samhällstjänsten görs till en självständig påföljd. När det så gäller själva tillämpningsområdet konstaterar utskottet att regeringens förslag bl.a. innebär ett vidgat tillämpningsområde. Här tänker utskottet på att en föreskrift om samhällstjänst skall kunna meddelas även när rätten dömer till villkorlig dom. Därigenom erhålls en ordning som innebär att samhällstjänst kan komma i fråga såsom alternativ till fängelsestraff även när det saknas skäl att ställa den dömde under övervakning. Vidare erhåller påföljden villkorlig dom på detta sätt erforderlig skärpa för att på ett trovärdigt sätt kunna ersätta ett fängelsestraff också i vissa fall där en villkorlig dom i kombination med böter inte medför en tillräcklig grad av ingripande. Utskottet är emellertid inte berett att - som motionärerna begär - initiera ett utredningsarbete som syftar till att vidga tillämpningsområdet genom att helt efterge kravet på att samhällstjänst skall utgöra ett alternativ till fängelse. Ett viktigt syfte med att införa samhällstjänst i påföljdssystemet var ju att minska antalet fängelsestraff och därmed den skadliga inverkan som ett sådant frihetsberövande kan ha, särskilt på unga individer. Detta syfte skulle förfelas om samhällstjänsten i stor utsträckning i stället skulle användas som en förstärkning av påföljden i andra fall än där det är aktuellt att döma till fängelse. En möjlighet att utdöma samhällstjänst i sådana fall skulle huvudsakligen tjäna som en ökning av repressionsgraden i påföljdssystemet. Därmed är enligt utskottets mening inte sagt att grundtankarna bakom samhälls-tjänsten inte kan komma till nytta även om fängelsestraff inte är aktuellt. Tvärtom vill utskottet här hänvisa till att utskottet i ett senare avsnitt tillstyrker regeringens förslag om att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall kunna kombineras med en föreskrift om att den unge skall utföra ungdomstjänst (se förslaget till 31 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken). Sammanfattningsvis innebär det anförda att utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker motion Ju34 i nu aktuell del.
Intensivövervakning med elektronisk kontroll Den 1 januari 1994 inleddes en tvåårig försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll i ett antal frivårdsdistrikt. Under försöksperioden har fängelsestraff på högst två månader under vissa förutsättningar kunnat verkställas utanför anstalt. Försöksverksamheten har därefter förlängts till utgången av år 1998, och fr.o.m. den 1 januari 1997 har den utvidgats till att avse hela landet samt till att omfatta fängelsestraff på högst tre månader. Den som verkställer fängelsestraffet genom elektronisk övervakning är förbjuden att lämna sin bostad annat än under vissa av den lokala kriminalvårdsmyndigheten bestämda ändamål och på särskilt angivna tider. Sådana ändamål kan vara arbete, studier, behandling, deltagande i kriminalvårdens programverksamhet eller kontakter med frivården. Efterlevnaden av förbudet att lämna bostaden kontrolleras under hela verkställighetstiden med elektroniska hjälpmedel. Elektronisk kontroll får avse också att den dömde avhåller sig från alkohol. Den dömde åläggs i vissa fall att betala en avgift på 50 kr för varje dag som skall verkställas utanför anstalt. Vid misskötsamhet tas den dömde in i kriminalvårdsanstalt för att där undergå fortsatt verkställighet av straffet. I den utvärdering som Brottsförebyggande rådet gjort av den utvidgade försöksverksamheten anförs bl.a. att andelen verkställigheter som avbrutits på grund av den dömdes misskötsamhet uppgick till 5 %. Det vanligast förekommande skälet till avbrott var att den dömde använt alkohol. Det föreligger enligt utvärderingen ett visst samband med strafftidens längd och sannolikheten för att intensivövervakningen skall avbrytas. De som dömts till tre månaders fängelse missköter sig i något högre utsträckning än andra, men även bland dem fullföljer mer än 90 % verkställigheten tiden ut. Regeringen föreslår att elektronisk övervakning skall bli ett permanent inslag i straffsystemet. I frågan om vilka straff som bör omfattas av en sådan reglering gör regeringen den bedömningen att elektronisk övervakning passar bäst för korta straff, och regeringen anser att tre månaders fängelse bör vara den längsta strafftid som bör kunna verkställas genom elektronisk övervakning. Här föreslås alltså ingen förändring. Utskottet anser att det finns starka skäl för att ta vara på möjligheterna att utveckla fängelsestraffet från inlåsning i anstalt till mindre skadliga och kostnadskrävande former, inte minst när det gäller de i vårt land vanligt förekommande korta fängelsestraffen. I många sådana fall torde andra frihetsinskränkande åtgärder än inlåsning i anstalt vara mer lämpliga med hänsyn till det brottsförebyggande och brottsbekämpande syftet bakom samhällets ingripanden. Användningen av intensivövervakning med elektronisk kontroll är ett led i detta utvecklingsarbete. Utskottet kan vidare konstatera att erfarenheterna från försöksverksamheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll måste sägas vara mycket positiva. Det har sålunda visat sig att intensivövervakningen gör det möjligt att upprätthålla en långtgående frihetsinskränkning utan att ta in den dömde i anstalt. Samtidigt kan åtgärder vidtas under verkställigheten för att främja den dömdes återanpassning i samhället. Mot bakgrund av det anförda delar utskottet regeringens uppfattning att intensivövervakningen med elektronisk kontroll bör permanentas. Två motioner tar upp frågan om vilka fängelsestraff som bör få verkställas genom elektronisk övervakning. I motion Ju34 (m) hävdas sålunda att denna form av verkställighet i första hand passar för dem som dömts till högst två månaders fängelse. Motionären bakom motion Ju36 (mp) är av motsatt mening och begär en försöksverksamhet där strafftider upp till fängelse i sex månader bör få verkställas genom elektronisk övervakning. I samband med att utskottet tillstyrkte regeringens förslag om utvidgning av försöksverksamheten till att omfatta fängelsestraff i tre månader (bet. 1995/96:JuU21) anförde utskottet att det för sin del särskilt ville peka på att dittills gjorda erfarenheter tydde på att de som varit föremål för intensivövervakning med elektronisk kontroll har funnit denna verkställighetsform väl så betungande som ett fängelsestraff. Ingenting hade således framkommit som tydde på att intensivövervakning skulle uppfattas som en ?lindrig? verkställighetsform. Kravet på en tydlig straffrättslig reaktion var således tillgodosett. Vidare ansåg sig utskottet i och för sig kunna instämma i den bedömning om klientelets sammansättning som framfördes i den då aktuella motionen; att utvidgningen av försöksverksamheten skulle komma att medföra ett tyngre klientel torde som utskottet såg det vara ställt utom all tvekan. Utskottet erinrade dock om de krav på ordnade förhållanden som ställs på den som skall verkställa ett fängelsestraff genom intensivövervakning. Redan av den anledningen skulle t.ex. många narkotikamissbrukare, vars behandlingsbehov bättre kan tillgodoses inom anstaltsvården, aldrig komma i fråga för intensivövervakning. Samtidigt ansåg utskottet det angeläget att så många som möjligt kom i åtnjutande av de rehabiliterande åtgärder som inom försöksverksamheten kan komma de dömda till del. Utskottet vill i denna del understryka vikten av att ett system med elektronisk övervakning som alternativ till fängelse åtnjuter ett allmänt förtroende. Detta förtroende riskeras om skillnaden i fråga om ingripande skulle bli alltför påtaglig mellan att, å ena sidan, verkställa ett straff genom elektronisk övervakning och att, å andra sidan, verkställa straffet i kriminalvårdsanstalt. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom önskemålet om en ytterligare utvidgad försöksverksamhet med elektronisk övervakning. Utskottet anser i likhet med regeringen att försöksverksamheten får anses ha fungerat väl även beträffande dem som dömts till de längsta straffen. Härtill kommer - som utskottet tidigare framhållit - att verkställighetsformen ställer krav på ordnade förhållanden. Det anförda innebär att utskottet avstyrker såväl motion Ju34 i nu aktuell del som motion Ju36. I motion Ju37 (v) pekar motionärerna på att anhöriga till dömda som erbjuds att verkställa ett fängelsestraff genom elektronisk övervakning befinner sig i en speciell situation. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det säkerligen många gånger kan te sig svårt för en anhörig att inte låta exempelvis en sammanboende verkställa ett ådömt fängelsestraff i den gemensamma bostaden. Utskottet vill betona att sammanboende liksom i dag bör kunna slippa verkställighet där. Det finns också skäl att understryka vikten av att de sammanboendes intressen, inte minst barnens, tas till vara i den praktiska tillämpningen. Utskottet utgår slutligen från att de lokala kriminalvårdsmyndigheterna kommer att fortsätta på den inslagna vägen och kontakta de anhöriga som ett led i behandlingen av en ansökan om verkställighet genom elektronisk övervakning. Något initiativ från riksdagen behövs enligt utskottets mening inte, och utskottet avstyrker motion Ju37 i denna del.
Villkorlig frigivning Enligt gällande ordning är utgångspunkten för när villkorlig frigivning skall ske hur långt fängelsestraffet är. Om straffet är högst ett år sker villkorlig frigivning efter det att två tredjedelar av strafftiden avtjänats. Om strafftiden överstiger ett år men är mindre än två år sker villkorlig frigivning när åtta månader jämte en tredjedel av den tid som överstiger ett år avtjänats. Om slutligen strafftiden är två år eller mer får villkorlig frigivning ske efter det att halva strafftiden avtjänats. Avser domen särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa eller som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet får den dömde inte friges villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden avtjänats, om det föreligger påtaglig risk för återfall. Frågor om villkorlig frigivning beträffande den som dömts till fängelse i lägst två år prövas av Kriminalvårdsnämnden. Regeringen föreslår att villkorlig frigivning tidigast skall kunna ske efter det att två tredjedelar av strafftiden avtjänats. Vidare tar regeringen avstånd från tanken att någon grupp av dömda skall särbehandlas i detta avseende. Regeringen föreslår också att den villkorliga frigivningen skall ha ett fakultativt inslag. Detta skall bestå i att tidpunkten för den villkorliga frigivningen skall kunna senareläggas, om den intagne missköter sig under anstaltstiden. Sådan senareläggning skall kunna uppgå till högst femton dagar vid varje beslutstillfälle. Förslaget innebär att disciplinär bestraffning genom s.k. tidstillägg enligt 47 § andra stycket 2 lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt slopas. Varningsinstitutet i den lagen skall dock finnas kvar. I motion Ju37 (v) yrkas avslag på förslaget i denna del under åberopande av att förslaget innebär en försämring av situationen för de långtidsdömda. I motion Ju34 (m) begärs en ändring i förslaget så att ungdomar skall kunna särbehandlas, och motionärerna förordar att halvtidsfrigivning bör kunna vara möjlig beträffande unga lagöverträdare. I samma motion hävdas vidare att det fakultativa inslaget bör bli större så att även skötsamhet skall kunna beaktas vid beslut om villkorlig frigivning. Slutligen hävdar samma motionärer att de föreslagna reglerna kräver nya överväganden beträffande de redan beslutade neddragningarna av anslaget till kriminalvården. Det nuvarande systemet med villkorlig frigivning efter halva strafftiden i vissa fall har utsatts för betydande kritik. Den har främst avsett skillnaden mellan det utdömda straffet och den tid som avtjänas i anstalt. Utskottet anser att det inte är lämpligt med ett system som innebär att bara halva det utdömda straffet verkställs genom vistelse i anstalt. Den nuvarande möjligheten till villkorlig frigivning efter halva strafftiden bör därför - som regeringen föreslagit - slopas. Utskottet kan således inte ställa sig bakom det synsätt som kommer till uttryck i motion Ju37. När det gäller de långtidsdömda vill utskottet erinra om att riksdagen nylige på utskottets hemställan beslutat om ändringar i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (bet. 1997/98:JuU19, rskr. 208). Ändringarna innebär att större utrymme ges för individuella bedömningar av de långtidsdömda. Syftet med ändringarna är bl.a. att förbättra situationen för dem. När det gäller särbehandlingen av unga lagöverträdare anser utskottet att redan befintliga regler är tillräckliga. Här tänker utskottet på bestämmelsen i 29 kap. 7 § brottsbalken vari föreskrivs att om någon begått brott innan han fyllt 21 år skall hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen och att lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet i sådana fall får dömas ut. I samma paragraf finns det en bestämmelse som innebär att livstids fängelse inte får dömas ut för brott som någon begått före 21 års ålder. Vidare föreskrivs i 30 kap. 5 § brottsbalken att den som begått brott innan han fyllt 18 år får dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Slutligen gäller att den som begått brott innan han fyllt 21 år får dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Till det nu anförda skall läggas att utrymmet för fängelsestraff för dem som begått brott innan de fyllt 18 år kommer att bli mycket litet genom införandet av påföljden sluten ungdomsvård, varför behovet av en särskild regel om särbehandling av unga lagöverträdare även i fråga om villkorlig frigivning framstår som försumbart. Utskottet kan alltså inte ställa sig bakom uppfattningen att ungdomar bör särbehandlas i fråga om villkorlig frigivning. Vad härefter gäller frågan om ett större fakultativt inslag vill utskottet till att börja med framhålla att starka rättviseskäl talar för att reglerna om villkorlig frigivning i princip skall vara obligatoriska. En långtgående fakultativitet där omständigheterna i det enskilda fallet skall avgöra om en intagen friges villkorligt eller inte öppnar för godtycke och social diskriminering. Det leder också till att intagna som av domstolen får samma straff kan komma att avtjäna olika lång tid i anstalt. För att skapa goda förhållanden på anstalten och för att främja den dömdes rehabilitering bör, å andra sidan, i någon utsträckning markeras att den dömde kan påverka sin verkställighet genom att vara skötsam. Fakultativa inslag kan därför inte helt undvaras. Utskottet delar därför regeringens bedömning att villkorlig frigivning bör kunna senareläggas vid misskötsamhet från den intagnes sida under verkställigheten. Enligt utskottets mening understryker ett sådant system vikten av att den intagne iakttar de regler som gäller och ger möjlighet till sanktioner mot överträdelser. Mot bakgrund av det anförda är utskottet inte berett att därtill förorda en ordning innebärande att villkorlig frigivning skall kunna ske innan två tredjedelar av strafftiden avtjänats. Vad avslutningsvis gäller de ekonomiska konsekvenserna av förslaget anför regeringen att förslaget i denna del medför ett ökat behov av anstaltsplatser. Enligt preliminära bedömningar motsvarar ökningen 145-195 årsplatser. Regeringen anser vidare att det med hänsyn till att det i dag finns en outnyttjad beläggningsresurs i anstalterna inte är nödvändigt att tillskapa nya platser för att klara reformen. Kostnadsökningen för kriminalvårdens del motsvaras därför av ökningen av de löpande kostnaderna för 145-195 årsplatser, vilken regeringen uppskattar till mellan 15 och 20 miljoner kronor, när reformen är genomförd. Regeringen gör därför bedömningen att kriminalvården kan klara de föreslagna förändringarna i reglerna om villkorlig frigivning utan att tillföras några extra resurser. Utskottet utgår från att regeringen löpande följer beläggningsutvecklingen och i den mån det finns skäl till det beaktar förändringar i det löpande bud- getarbetet. Utskottet ser för närvarande ingen anledning till annan bedömning än den regeringen gjort. Sammanfattningsvis innebär det sagda att utskottet tillstyrker regeringens förslag i fråga om villkorlig frigivning och avstyrker motionerna Ju34 och Ju37 i här aktuella delar.
Påföljder för unga lagöverträdare
Överlämnande till vård inom socialtjänsten Enligt 31 kap. 1 § brottsbalken kan rätten som en påföljd för brott besluta att överlämna åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten. Förutsättningarna för ett sådant förordnande är att vederbörande är under 21 år och att han kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Ett överlämnande till vård inom socialtjänsten kan kombineras med dagsböter, om brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet påkallar det. Av 28 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) följer vidare att överlämnande till vård inom socialtjänsten förutsätter att ett yttrande från socialnämnden föreligger i målet. Enligt 11 § samma lag ankommer det på åklagaren att begära ett sådant yttrande innan beslut fattas i åtalsfrågan. Regeringen gör den bedömningen att unga lagöverträdare även i fortsättningen i första hand skall vara en angelägenhet för socialtjänsten. Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall därför finnas kvar. Vidare anser regeringen att de straffrättsligt motiverade kraven på förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet skall ges ett större utrymme. Regeringen föreslår sålunda att innehållet i socialnämndens yttrande skall bli utförligare; yttrandena skall innehålla en vårdplan. Vidare föreslås att domstolen på ett mer uttalat sätt skall pröva om socialnämndens planerade insatser är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. Dessutom föreslår regeringen att den tidsfrist inom vilken förundersökningen skall vara avslutad och åtal väckt beträffande den som är under 18 år skall förlängas från fyra till sex veckor. Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall enligt regeringens förslag kunna kombineras med en föreskrift om ungdomstjänst. En sådan föreskrift innebär att den unge under viss angiven tid skall utföra oavlönat arbete eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet. Ungdomstjänsten - som utformats med samhällstjänsten som förebild - bör enligt regeringen kunna komma till användning i större utsträckning än samhällstjänst. Ungdomstjänst bör sålunda kunna komma i fråga även om alternativet inte är ett fängelsestraff. Antalet timmar under vilka den unge skall utföra arbete eller delta i verksamhet bör vara lägre än vad som gäller i fråga om samhällstjänst, och regeringen föreslår att tiden bör fastställas till lägst 20 och högst 100 timmar. En förutsättning för att domstolen skall kunna meddela en föreskrift om ungdomstjänst bör vara att den unge samtycker till att följa en sådan föreskrift. Vidare bör domstolen vid prövningen av om ungdomstjänst bör komma i fråga bedöma den tilltalades förutsättningar att fullgöra vad som åläggs honom. Ungdomstjänsten föreslås bli administrerad av socialtjänsten. När det gäller innehållet i ungdomstjänsten anser regeringen att inriktningen bör vara att den dömde skall delta i verksamhet som innebär att han utan ersättning utför arbetsuppgifter liknande dem som förekommer vid samhällstjänst. Det bör även vara möjligt att låta ungdomstjänsten bestå i att den dömde skall delta i olika former av program eller utbildning i angelägna frågor. Det viktiga är enligt regeringen att den unge ges tillfälle att skaffa sig erfarenhet av samhällsnyttig verksamhet tillsammans med andra människor som inte ingår i hans vanliga umgänge. I syfte att tillgodose intresset av att påföljdssystemet präglas av konse- kvens föreslår regeringen att domstolen - i fall då det av vårdplanen framgår att den unge skall bli föremål för vård eller åtgärder enligt socialtjänstlagen - skall kunna meddela en särskild föreskrift om att den unge skall genomgå vård eller annan av socialtjänsten planerad åtgärd. En föreskrift skall också kunna meddelas om att den unge skall genomföra ungdomstjänst. I samma syfte föreslås att ett överlämnande till vård inom socialtjänsten skall - utöver vad som gäller i dag - kunna undanröjas i sådana situationer då socialtjänsten ändrat uppfattning om vad som bör göras för den dömde. Slutligen föreslås i denna del att rutinerna för uppföljning av vad som sker med den unge efter ett överlämnande skall förbättras. I motionerna Ju34 och Ju916 (båda m) begärs att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall avskaffas. Motionärerna menar att reaktioner på brott bör komma från rättsväsendet. I den förstnämnda motionen hävdas dessutom att tidsfristen för när förundersökningen skall vara klar inte bör förlängas. I motion Ju33 (fp) anförs att samma principer som gäller för vuxna bör gälla även unga lagöverträdare, även om särbehandlingen av ungdomar bör vara kvar. Motionärerna bakom motion Ju916 går ett steg längre och anser att begränsningarna när det gäller att döma ungdomar mellan 18 och 21 år till fängelse bör avskaffas. Slutligen anser motionärerna i motion Ju37 (v) att domstolarna inte bör ges ytterligare inflytande över påföljden. Socialutskottet framhåller i sitt yttrande att ungdomar som begår kriminella handlingar ofta är socialt utsatta och har särskilda behov av stöd och hjälp. Socialtjänsten har som en av sina viktigaste uppgifter att hjälpa och stödja barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt. Inom socialtjänstens verksamheter finns stor erfarenhet och hög kompetens när det gäller frågor om barn och ungdomar med sociala problem. Denna erfarenhet finns inte i samma utsträckning inom kriminalvården eftersom endast ett fåtal ungdomar döms till fängelse. I möjligaste mån bör därför ungdomar hållas utanför kriminalvården. Socialutskottet delar därmed inte uppfattningen i motion Ju34 i denna del utan ställer sig bakom regeringens bedömning att unga lagöverträdare även fortsättningsvis i första hand skall vara ett ansvar för socialtjänsten. Justitieutskottet instämmer i socialutskottets bedömning. Vad härefter gäller frågan om inom vilken tid förundersökningen bör vara avslutad konstaterar utskottet att regeringens förslag innebär ökade krav på socialtjänsten. Det är således rimligt att tidsfristen förlängs. Utskottet vill dock betona att mål med unga lagöverträdare alltid bör handläggas skyndsamt; tiden mellan brottet och reaktionen bör vara så kort som möjligt. Utskottet går så vidare till att behandla frågan om särbehandling av unga lagöverträdare. I likhet med socialutskottet anser justitieutskottet att det är viktigt att den unge lagöverträdaren får en bättre uppfattning än i dag om vad ett överlämnande till vård inom socialtjänsten kommer att innebära för honom och vad som förväntas av honom från samhällets sida. Att tydliggöra den unges eget ansvar innebär inte att samhällets ansvar för att hjälpa och stödja honom minskar. Utskottet ser därför positivt på regeringens förslag att skärpa kraven på innehållet i socialnämndens yttrande samt att särskilda föreskrifter skall meddelas om vård eller andra åtgärder enligt socialtjänstlagen är aktuella. Önskemålet i motion Ju33 om tydlighet m.m. när det gäller ungdomar får - som även socialutskottet ansett - anses tillgodosett genom regeringens förslag. Utskottet anser emellertid att, som framförs i motion Ju916, det vore att gå för långt att avskaffa den särreglering som finns när det gäller förutsättningarna för att döma den som begått brott efter 18 års ålder men innan han fyllt 21 år. Reglerna är ett uttryck för tanken att det inte är rimligt att ingripa lika hårt mot ungdomar som begått brott som mot vuxna. Som framgår i det föregående är utskottets inställning att särbehandling snarare bör ske inom ramen för reglerna om straffmätning och påföljdsval än genom villkorlig frigivning efter halva strafftiden. Utskottet kan inte heller ställa sig bakom uppfattningen i motion Ju37 att domstolarna inte bör ges utvidgat inflytande över påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Utskottet vill särskilt understryka att domstolarna har stor erfarenhet av brottmål där ungdomar är tilltalade. Som socialutskottet framhåller i sitt yttrande skall enligt 25 § LUL ungdomsmål som regel handläggas av lagfarna domare och nämndemän som är särskilt lämpade för uppgiften med avseende på intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare. Vidare pekar socialutskottet på att resurserna för vård och behandling inom socialtjänstens arbete med utsatta ungdomar ökat i mer än hälften av landets kommuner och att antalet unga som tvångsvårdats förändrats mycket litet sedan år 1993. Socialutskottet förutsätter vidare att socialnämnden i sin vårdplan anger de åtgärder som enligt nämnden är nödvändiga för den unge och att nämndens utlåtande väger tungt vid domstolens val av påföljd. Socialutskottet föreslår att regeringens förslag i denna del tillstyrks och att motionen i denna del avstyrks.
Sluten ungdomsvård I syfte att skapa en ny form av frihetsberövande som alternativ till fängelse för de yngsta lagöverträdarna föreslår regeringen att domstolen - när den anser att det finns synnerliga skäl för att döma en person som begått brott innan han fyllt 18 år till fängelse - först skall pröva om påföljden i stället kan bestämmas till sluten ungdomsvård under viss tid, lägst 14 dagar och högst fyra år. Förslaget innebär att den nya påföljden i princip kommer att ersätta fängelsestraffet för de yngsta lagöverträdarna. Ett av huvudsyftena med förslaget är att tillskapa en påföljd som gör det möjligt att anordna verkställigheten så att den unges kriminalitet kan angripas så effektivt som möjligt. Enligt regeringen bör Statens institutionsstyrelse ansvara för verkställigheten av den nya påföljden. Verkställigheten skall ske vid sådana särskilda ungdomshem som avses i 12 § LVU. Det ankommer på Institutionsstyrelsen att efter samråd med socialtjänsten i den dömdes hemkommun bestämma vid vilket ungdomshem den dömde skall tas in. Enligt regeringen bör det överlåtas åt Institutionsstyrelsen att i det enskilda fallet avgöra om den som dömts för brott bör hållas avskild från övriga intagna. Vidare förslås en ändring i 3 § LVU som innebär att det blir lättare att få till stånd ett omhändertagande vid verkställighetens slut. I motionerna Ju34, Ju904 och Ju916 (alla m) yrkas avslag på förslaget. Motionärerna efterlyser i stället en särskild påföljd för unga lagöverträdare som administreras av kriminalvården. Även i motionerna Ju37, So654 och Ju929 (alla v) begärs avslag på förslaget i denna del. Motionärerna bakom dessa yrkanden anser att förslaget är otydligt och att det innebär en risk för ökad repression, och motionärerna förespråkar utökade satsningar på socialtjänsten i stället. I motion Ju910 (c) begärs att det skall inrättas särskilda påföljder för ungdomar. Utskottet vill inledningsvis framhålla att en grundläggande princip inom den svenska kriminalpolitiken är att unga lagöverträdare endast i undantagsfall skall dömas till fängelse; dels är det inte rimligt att straffa ungdomar som begår brott lika hårt som vuxna, dels innebär fängelsestraffet särskilda risker för unga människor. Enligt utskottets mening förekommer det emellertid att ungdomar begår så allvarliga brott att samhället måste kunna reagera kraftfullt genom ett frihetsberövande. För att brott skall kunna motverkas måste det alltså inom påföljdssystemet finnas möjlighet att välja en påföljd som i rimlig utsträckning avskräcker från brott, tydligt markerar grundläggande gränser och dessutom motsvarar de krav samhället ställer på rättvisa inom straffrättskipningen. Frihetsberövande påföljder kan därför inte helt undvaras trots att det är fråga om mycket unga personer. I likhet med socialutskottet anser justitieutskottet att det är angeläget att skapa en påföljd som kan utgöra ett alternativ till fängelsestraff och där verkställigheten skall präglas av att den intagne blir föremål för adekvat behandling. Härtill kommer - som socialutskottet framhåller - att förslaget ligger väl i linje med barnkonventionen. Med regeringsförslaget får motions- önskemålet om särskilda påföljder för ungdomar anses tillgodosett. En omständighet som angivits som skäl för att avslå förslaget är att personer som frihetsberövats med stöd av LVU och sådana som frihetsberövats på straffrättslig grund kommer att vistas på samma typ av institution vilket, har det hävdats, innebär en risk bl.a. för tydligheten i påföljden. Utskottet kan i denna del konstatera att det i och för sig är riktigt att skilda rättsliga grunder kommer att föreligga avseende dem som efter frihetsberövande tas in på ett § 12-hem. Svårigheterna härmed skall dock inte överdrivas. Här vill justitieutskottet i likhet med socialutskottet framhålla att Institutionsstyrelsen har stor erfarenhet av arbete med ungdomar som omhändertagits med stöd av LVU på grund av brottslig verksamhet. Flertalet av de nuvarande reglerna för genomförandet av LVU-vård kommer att gälla även för dem som dömts till sluten ungdomsvård. Frågan huruvida ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård bör hållas åtskilda från dem som placerats med stöd av LVU kommer enligt vad som anförs i socialutskottets yttrande att bedömas från fall till fall och med beaktande av den unges rymningsbenägenhet, utagerande beteende och övriga status. Nya avdelningar med högre säkerhet kommer att inrättas med början på tre av de särskilda ungdomshemmen och viss sektionering av de båda grupperna kommer att ske. Mot den nu tecknade bakgrunden kan justitieutskottet inte ställa sig bakom uppfattningen att en ny påföljd för ungdomar hellre borde administreras av kriminalvården. Utskottet kan inte heller se någon anledning att befara att de ungdomar som tas in på särskilda ungdomshem skulle komma i ett sämre läge än de som döms till fängelse. Här beaktar utskottet särskilt att bestämmelser om permission och överklagande av beslut i särskilda fall finns i 18 § respektive 23 § i förslaget till lag om verkställighet av sluten ungdomsvård. Vidare kan noteras att det skall beaktas att villkorlig frigivning inte förekommer vid sluten ungdomsvård och att det faktiska frihetsberövandet inte bör bli längre än vad det skulle ha blivit vid en fängelsedom. Enligt utskottets mening finns det inte heller skäl att anse att repressionen i påföljdssystemet ökar genom förslaget att den unge efter verkställighetens slut kan bli föremål för fortsatt omhändertagande enligt LVU; som socialutskottet påpekar säkerställs härigenom kontinuiteten och långsiktigheten i vården. Utskottet vill därtill erinra om att det för ett fortsatt omhändertagande faktiskt krävs att den unge bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård.
Sammanfattning, m.m. Sammantaget innebär det anförda att utskottet tillstyrker regeringens förslag i fråga om påföljden överlämnande till socialtjänsten som bl.a. innebär att påföljden kan kombineras med ungdomstjänst. Vidare tillstyrker utskottet regeringens förslag om en ny påföljd för unga lagöverträdare, benämnd sluten ungdomsvård. Utskottets ställningstagande innebär också att utskottet avstyrker motionerna Ju33, Ju34, Ju37, Ju904, Ju910, Ju916, Ju929 och So654 i här aktuella delar. I motionerna Ju33 (fp) och Ju35 (kd) begärs en utvärdering av den nya påföljden sluten ungdomsvård. Regeringen anför i propositionen att den har för avsikt att göra en utvärdering av de nya bestämmelserna om sluten ungdomsvård när reformen varit i kraft en tid. Här kan även nämnas att socialutskottet - som i sitt yttrande föreslår att yrkandena avstyrks - framhåller att Statens institutionsstyrelse redan har givit en utomstående forskare i uppdrag att utvärdera vad reformen innebär i fråga om behandling och resultat. Utskottet anser att motionsönskemålen om utvärdering genom det anförda får anses vara tillgodosedda, och utskottet avstyrker dem.
Övriga frågor I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal motioner som huvudsakligen väckts under den allmänna motionstiden år 1997.
Familjegruppskonferenser och medling I motion Ju35 (kd) förespråkas s.k. familjegruppskonferenser som en alternativ påföljd för unga lagöverträdare. Samma uppfattning framförs i motionerna Ju904 och Ju916 (båda m) varjämte begärs att regeringen skall skynda på den fortsatta utvecklingen av den redan inledda verksamheten med medling. I motion Ju910 (c) efterfrågas försöksverksamheter med medling respektive familjegruppskonferenser. Utskottet har tidigare behandlat frågor om medling och familjegruppskonferenser. Senast skedde det våren 1997 (bet. 1996/97:JuU12 s. 6 f). För en redovisning av frågans tidigare behandling och beredningsarbete kan därför hänvisas dit. I fråga om medlingsverksamhet stod utskottet fast vid sin positiva syn på sådan verksamhet. Enligt utskottets mening fanns det skäl att försöksvis använda medlingsverksamhet i större utsträckning än som dittills skett. Utskottet ansåg vidare att det framstod som överflödigt att avvakta beredningen av en rapport som Riksåklagaren arbetat fram. Utskottet tillstyrkte därför ett tillkännagivande som gick ut på att regeringen genast skulle utarbeta en samordnad och rikstäckande fortsatt försöksverksamhet med medling. Försöksverksamheten skulle inledas så snart som möjligt. I fråga om familjegruppskonferenser ansåg utskottet att ytterligare utredning var nödvändig innan ställning kunde tas till om ett sådant institut över huvud taget borde införas. Utskottet förutsatte att den frågan skulle beaktas vid beredningen av den nyss nämnda rapporten från Riksåklagaren. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:179). Regeringen anför i propositionen (s. 144) att en utveckling av medlingsinstitutet kan tjäna som ett sätt att skapa insikt hos den unge om effekten av hans gärningar och därigenom förebygga risken för fortsatt brottslighet. Medling kan vidare på ett konstruktivt sätt ge brottsoffret möjlighet att bearbeta sina upplevelser. Den 16 april 1998 beslutade regeringen - såsom också förutskickades i propositionen - att tillsätta en utredning som skall analysera medlingens roll i rättssystemet (dir. 1998:30). I direktiven ingår också att belysa frågan om familjerådslag. Om det behövs skall utredningen lämna förslag till sådan lagstiftning som övervägandena leder fram till. Utredningsarbetet skall vara avslutat före den 1 oktober 2000. Vidare har regeringen beslutat att uppdra åt Brottsförebyggande rådet att inleda en försöksverksamhet med medling för unga lagöverträdare (dnr Ju 97/1394). Rådet skall följa och samordna de projekt som skall omfattas av försöksverksamheten samt utvärdera den. Brottsförebyggande rådet skall redovisa uppdraget senast den 1 mars 2000. Slutligen kan här nämnas att regeringen beslutat om tilläggsdirektiv till Kommittén för brottsförebyggande arbete (dir. 1998:31). Kommittén skall sprida kunskap om de typer av projekt som den ovan nämnda försöksverksamheten skall omfatta samt verka för att nya projekt initieras runt om i landet. Kommittén skall vidare i samråd med Brottsförebyggande rådet och den ovan nämnda utredningen välja ut de projekt som skall omfattas av försöksverksamheten samt fördela ekonomiskt stöd till dessa. Kommittén bör enligt direktiven senast den 15 oktober 1998 till regeringen lämna en redogörelse för de projekt som skall omfattas av försöksverksamheten. Justitieministern har i en interpellationsdebatt i riksdagen den 27 april i år svarat på kritik som gällt påståenden om dröjsmål med att vidta åtgärder i anledning av utskottets tillkännagivande. Hon framhöll då bl.a. att medling inte är något enhetligt begrepp och att det under begreppet döljer sig många olika typer av projekt som bedrivs på många håll i landet. Vidare anförde hon att bakgrunden till att man bör gå försiktigt fram när det gäller att lagreglera är att regleringen inte får innebära hinder för att utveckla olika metoder som kan vara mycket effektiva i brottsbekämpande syfte (Riksdagens snabbprotokoll 1997/98:97). I januari 1998 startade Svenska Kommunförbundet ett projekt, familjerådslag för unga brottslingar. Kommittén för brottsförebyggande arbete är uppdragsgivare. Projektet kommer att pågå i elva kommuner under två år. Här kan även nämnas att socialutskottet nyligen uttalat sig med anledning av motionsyrkanden om familjerådslag. Socialutskottet ansåg att riksdagen inte borde ta något initiativ i ämnet innan en utvärdering av ett tidigare projekt avseende familjerådslag var klar (bet. 1997/98:SoU13 s. 56). Utskottet vill inledningsvis - i likhet med tidigare uttalanden - framhålla att utskottet som ovan framgått har en positiv grundinställning till åtgärder som syftar till att åstadkomma alternativ till fängelse och att den uppfattningen självfallet omfattar medlingsverksamhet. Utskottet delar också regeringens bedömning när det gäller medling. Som justitieministern framhållit finns det därtill goda skäl till att inte gå för fort fram. Utskottet vill i det sammanhanget även understryka vikten av att försöksverksamheten planeras väl så att förutsättningarna för en omsorgsfull utvärdering blir så goda som möjligt. Såvitt gäller familjegruppskonferenser noterar utskottet att frågor i det ämnet omfattas av det uppdrag som lämnats till den ovan nämnda utredningen. Det bör också betonas att en betydande verksamhet med familjerådslag förekommer runt om i landet. Med de initiativ som nyligen tagits anser utskottet att motionerna Ju35, Ju904, Ju910 och Ju916 i här aktuella delar får anses vara tillgodosedda, och utskottet avstyrker dem.
Normbildning I motionerna Ju223, Ju902, Ju903 och So653 (alla kd) samt i motionerna Ju904 och Ju916 (båda m) betonas familjens och skolans brottsförebyggande betydelse. Utskottet behandlade liknande yrkanden under våren 1997 (bet. 1996/97:JuU12 s. 4 f). För en utförlig redovisning av relevanta lagregler, pågående arbete m.m. hänvisas dit. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena med hänvisning till tidigare uttalanden. År 1991 gjorde utskottet bedömningen att familjens betydelse knappast kunde överskattas, när det gällde att ge barn och ungdom en trygg uppväxt, och utskottet konstaterade att det inte torde råda någon oenighet om att goda uppväxtförhållanden är en brottsförebyggande faktor av mycket stor betydelse (bet. 1990/91:JuU19 s. 10 f). När det gäller skolans betydelse pekade utskottet år 1995 på att forskning visat att ett kriminellt beteende inte sällan grundläggs mycket tidigt i livet, redan under de första skolåren eller dessförinnan. Tidiga insatser från bl.a. skolan för att uppmärksamma och stödja barn med särskilda behov kunde därför vara av avgörande betydelse för att förhindra att ungdomar hamnade i ett kriminellt livsmönster. Skolan hade således en mycket viktig roll i det brottsförebyggande arbetet. Utskottet erinrade också om den undervisning i lag och rätt som polisen bedriver i skolorna (bet. 1994/95:JuU17 s. 13 f). När utskottet hade anledning att uttala sig i de nu aktuella frågorna senast framhöll utskottet att de ovan redovisade uttalandena alltjämt äger full giltighet. Utskottet noterade också med tillfredsställelse den betydelse som regeringen i det nationella brottsförebyggande programmet tillmäter såväl föräldrar som skola i det brottsförebyggande arbetet. De åtgärder som regeringen aviserat i promemorian Allas vårt ansvar - Ett nationellt brottsförebyggande program (Ds 1996:59) kunde enligt utskottet i likhet med BRÅ:s projekt Tidiga åtgärder förväntas bidra till uppfyllandet av det nationella brottsförebyggande programmets målsättningar. Enligt utskottets uppfattning tillgodosågs också motionärernas önskemål i betydande grad redan genom dagens utformning av det brottsförebyggande arbetet. Något skäl för ett särskilt uttalande från riksdagens sida förelåg mot den bakgrunden inte. Inom ramen för det nyss nämnda BRÅ-projektet Tidiga åtgärder inleddes i början av år 1997 ett projektarbete i några skolor om normer, brott och straff. Tre skolor i Stockholmsområdet är involverade och inriktningen på arbetet är att utveckla modeller för projektarbete om brott och brottsprevention. Det övergripande syftet med detta pilotprojekt är att öka elevernas kunskap om de principer det svenska samhället vilar på och att stimulera en diskussion om normer och värderingar. Ett viktigt syfte är också att engagera eleverna i det lokala brottsförebyggande arbetet. Enligt vad utskottet inhämtat har grunden för arbetet lagts under år 1997. Utskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet givetvis inte har någon annan grundsyn än motionärerna när det gäller vikten av att såväl familjen som skolan engageras i det brottsförebyggande arbetet. Som utskottet tidigare framhållit tillmäter också regeringen frågan en stor betydelse. Till detta skall läggas att projektet Tidiga åtgärder innehåller arbete just i den av motionärerna förordade riktningen. Mot denna bakgrund kan utskottet inte se annat än att regeringen gjort vad som rimligen kan begäras för att ta till vara såväl familjens som skolans brottsförebyggande betydelse. Motionerna Ju223, Ju902, Ju903, Ju904, Ju916 och So653 i här aktuella delar avstyrks.
Drogtest av barn I motionerna Ju904, Ju916, So628 (alla m) samt i motion So675 (mp) efterfrågas möjligheter för polisen att ta blodprov och urinprov från barn under 15 år i syfte att klarlägga om barnet använt narkotika. Utskottet tog ställning till liknande yrkanden våren 1997 (bet. 1996/97: JuU12 s. 11 f). För en utförlig redovisning av innehållet i gällande rätt hänvisas dit. Sammanfattningsvis innebär reglerna på området att den av motionärerna förordade typen av provtagning betraktas som kroppsbesiktning, ett tvångsmedel som inte får användas mot någon som inte fyllt 15 år. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena med hänvisning till tidigare motivuttalanden innebärande att behovet av att kunna använda kroppsbesiktning mot personer under 15 år framstod som ganska ringa. Härtill kom att lämpligheten av en sådan åtgärd kunde sättas i fråga när det gäller barn som befinner sig i förpuberteten och i en känslig period av sin utveckling. Vidare erinrade utskottet om de möjligheter som finns att i ett mål eller ärende enligt LVU besluta om läkarundersökning av den unge. Här kan även nämnas att regeringen den 16 april i år beslutat att tillsätta en utredning om en utvärdering av handläggningsreglerna avseende ungdomsmål (dir. 1998:29). Enligt direktiven bör utredaren i den omfattning han finner befogad undersöka och analysera hur reglerna för utredning av brott begångna av den som inte fyllt femton år förhåller sig till de regler som gäller för straffmyndiga ungdomar. Utredaren kan även i övrigt ta upp frågor som han bedömer har ett samband med handläggningen av ungdomsmål. Utredningsarbetet skall vara avslutat före den 1 oktober 1999. Utskottet konstaterar att den fråga som motionärerna tar upp får anses falla inom ramen för det uppdrag som lämnats till den särskilde utredaren. Utskottet ser ingen anledning att för närvarande ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker motionerna Ju904, Ju916, So628 och So675 i nu aktuella delar.
Otillåten utlämning av videogram I motion Ju916 efterfrågas effektivare bestämmelser när det gäller videohandlares ansvar för otillåten utlämning av videogram. Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande under våren 1997 (bet. 1996/97:JuU12 s. 10 f). För en redovisning av innehållet i gällande rätt och och tidigare riksdagsbehandling kan därför hänvisas dit. Utskottet konstaterade att en rapport från Våldsskildringsrådet gav vid handen att förekomsten av olaga våldsskildringar på videomarknaden minskat och att Statens biografbyrås tillsynsverksamhet varit av betydelse för denna utveckling. Utskottet hänvisade också till ett tidigare uttalande vari utskottet bl.a. noterat att kulturministern presenterat en rad olika åtgärder som syftar till att förbättra tillsynen över medierna i detta hänseende. Utskottet avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet. Här kan även nämnas att BRÅ tillsammans med Våldsskildringsrådet genomfört ett projekt där huvudfrågan varit vilken betydelse visuella våldsskildringar har för kriminella ungdomars tanke- och föreställningsvärld. En rapport kommer att publiceras under våren 1998. Enligt vad utskottet inhämtat från Statens biografbyrå har ansvar enligt den aktuella bestämmelsen för videohandlare i praktiken bara utkrävts vid något enstaka tillfälle. Vidare är förekomsten av olaga våldsskildringar ett mindre problem på videomarknaden i dag än tidigare. Utskottet kan konstatera att de bedömningar som gjordes förra året alltjämt står sig. Utskottet avstyrker motion Ju916 i denna del.
Föräldrars närvaro vid rättegång och förhör I motion Ju916 (m) hävdas att föräldrar till barn som misstänks för brott alltid skall vara skyldiga att närvara vid polisförhör och rättegång. Utskottet behandlade liknande yrkanden under våren 1997 (bet. 1996/97:JuU12 s. 16 f). För en utförlig redovisning av innehållet i gällande rätt kan därför hänvisas dit. Sammanfattningsvis innebär reglerna att när någon under 18 år misstänks för brott kallas vårdnadshavaren till förhör hos polisen om det inte är till men för utredningen eller det annars finns särskilda skäl emot det. Företrädare för socialtjänsten skall närvara om det är möjligt och det kan ske utan men för utredningen. I fråga om barn som misstänks ha begått brott före 15 års ålder skall både vårdnadshavaren och socialnämnden underrättas i fall en utredning har inletts. Vårdnadshavaren behöver dock inte underrättas om det finns särskilda skäl mot det. Vid utredning i dessa fall skall företrädare för socialtjänsten närvara, om hinder inte möter. Om det väcks åtal skall vårdnadshavaren underrättas om tidpunkten för förhandlingen. Avser åtalet ett brott på vilket det kan följa fängelse skall vårdnadshavaren höras om det kan ske och det inte finns särskilda skäl mot det. Utskottet underströk i det nämnda betänkandet vikten av att föräldrar och andra som har vårdnaden om unga lagöverträdare snabbt engageras i arbetet med att komma till rätta med den unges brottslighet. Detta engagemang borde emellertid åstadkommas på frivillig väg och inte genom tvång. Enligt utskottets uppfattning var den nuvarande regleringen i LUL beträffande förälders eller annan vårdnadshavares närvaro vid förundersökning och huvudförhandling väl avvägd. Den ovan nämnda utredningen som fått i uppdrag att utvärdera de nya reglerna om handläggning av ungdomsmål skall enligt direktiven undersöka i vilken utsträckning socialtjänsten medverkar under lagföringen liksom omfattningen av föräldrars eller andra fostrares medverkan, och göra en bedömning av om den kan anses tillräcklig. Enligt utskottets mening får de frågor motionärerna tar upp anses falla inom ramen för det ovan nämnda utredningsarbetet. I avvaktan på resultatet av det arbetet ser utskottet inget skäl att frångå sitt tidigare ställningstagande, och utskottet avstyrker motion Ju916 i här aktuell del.
Övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
Polishjälp åt föräldrar I motionerna Ju904 och Ju916 (båda m) begärs en utredning av hur föräldrar bör kunna ges extra polisstöd i deras fostrande roll. Utskottet behandlade liknande yrkanden under våren 1997 (bet. 1996/97:JuU12 s. 15). För en genomgång av reglerna om vårdnad i föräldrabalken och bestämmelserna om omhändertagande i polislagen (1984:387) och LVU kan därför hänvisas dit. Utskottet anförde att en sådan ordning som förespråkades i motionen var alltför långtgående och riskerade att innebära en betydande påfrestning på polisens resurser. Utskottet ansåg vidare att den nuvarande regleringen måste anses ge tillräckliga möjligheter för polis och socialtjänst att ingripa, när det är påkallat av hänsyn till den unge. Avslutningsvis ansåg utskottet att en underårig som håller sig undan från sina vårdnadshavare redan efter kort tid torde kunna bli föremål för ingripande med stöd av den befintliga lagstiftningen. Utskottet finner inte skäl att frångå sina tidigare ställningstaganden i frågan, och utskottet avstyrker motionerna Ju904 och Ju916 i här aktuella delar.
Registrering av minderåriga lagöverträdare I motionerna Ju904 och Ju916 (båda m) begärs en lagändring så att polisen kan registera även personer under 15 år som skäligen kan misstänkas för brott. Utskottet har behandlat liknande yrkanden vid en rad tillfällen tidigare, senast under våren 1997 (bet. 1996/97:JuU12 s. 8). Frågan är också aktuell i ett annat ärende som är under behandling i utskottet (prop. 1997/98:97 Polisens register). Utskottet underströk i det nämnda betänkandet i likhet med tidigare uttalanden att det skulle vara av stort värde att ha tillgång till statistisk information om brott begångna av barn under 15 år. Utskottet avstyrkte emellertid motionsyrkandena med hänvisning till att resultatet av ett pågående arbete inom BRÅ-projektet Tidiga åtgärder skulle läggas fram. Inom ramen för BRÅ:s projekt Tidiga åtgärder genomförs en studie av polisens handläggning av ärenden där personer under 15 år misstänks för brott. Studien avser att belysa polisens organisation och arbetssätt när det gäller barn som misstänks för brott. Huvuddelen av av studien inriktas på att belysa den policy man har inom de olika polismyndigheterna när det gäller arbetet med brottsmisstänkta barn; gripande, hämtning till förhör, inledande av utredning, förhör och andra delar i utredningen m.m. tas upp. Dessa frågor kommer att sättas i relation till den gällande lagstiftningen. En viktig aspekt på polisens arbete med brottsmisstänkta barn är vilken funktion man i de olika polismyndigheterna anser att detta arbete har. Den brottspreventiva, den brottsutredande respektive den stödjande aspekten av arbetet kommer att lyftas fram och diskuteras. Studien kommer att avrapporteras under sommaren 1998. Utskottet ser ingen anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande att resultatet av den nu beskrivna studien bör avvaktas. Utskottet har i dag gjort ett motsvarande ställningstagande i ärendet om polisregisterlagstiftningen (bet. 1997/98:JuU20). Motionerna Ju904 och Ju916 i här aktuella delar avstyrks.
Sekretess mellan myndigheter I motionerna Ju904 och Ju916 (båda m) begärs lagändringar så att reglerna om sekretess mellan myndigheter inte hindrar kampen mot ungdomsbrottsligheten. Utskottet har tidigare behandlat liknande motionsyrkanden under våren 1997 (bet. 1996/97:JuU12 s. 9 f). För en utförlig redovisning av innehållet i gällande rätt och tidigare beredningsarbete kan hänvisas dit. Utskottet avstyrkte i det nämnda betänkandet de då aktuella motionsyrkandena med hänvisning till den då pågående beredningen av promemorian Sekretess vid samarbetet mot ungdomsbrott och eko-brott (Ju 1994:E). Regeringen har nyligen beslutat att tillsätta en utredning som fått i uppdrag att göra en översyn av sekretesslagen (dir. 1998:32). De frågor som motionärerna tar upp kommer att behandlas inom ramen för det utredningsarbetet. Den nu aktuella delen av översynen skall vara klar senast den 1 maj 2001. Enligt utskottets mening bör resultatet av översynen av sekretesslagen inte föregripas. Utskottet avstyrker motionerna Ju904 och Ju916 i här aktuella delar.
Föräldrars rätt till ersättning för inställelse I motion Ju916 (m) begärs en lagändring innebärande att föräldrar inte bör vara berättigade till ersättning för inställelse vid rättegång. Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande våren 1997 (bet. 1996/97:JuU12 s. 16 f). Vårdnadshavare skall under vissa förutsättningar som anges i LUL höras i en rättegång där den unge är åtalad. Vårdnadshavaren har rätt till ersättning enligt samma regler som gäller för vittnen. Utskottet avstyrkte i det nämnda betänkandet det då aktuella motionsyrkandet med hänvisning till att gällande regler syntes vara ägnade att befrämja vårdnadshavarens medverkan i lagföringsprocessen. Den ovan nämnda utredningen som fått i uppdrag att utvärdera de nya reglerna om handläggning av ungdomsmål skall enligt direktiven undersöka omfattningen av föräldrars eller andra fostrares medverkan under lagföringen, och göra en bedömning av om den kan anses tillräcklig. Enligt utskottets mening får den fråga motionärerna tar upp anses falla inom ramen för det ovan nämnda utredningsarbetet. I avvaktan på resultatet av det arbetet ser utskottet inget skäl att frångå sitt tidigare ställningstagande, och utskottet avstyrker motion Ju916 i här aktuell del.
Häktade ungdomar I motion Ju929 (v) efterlyser motionärerna en möjlighet att placera ungdomar som häktas på § 12-hem i stället för i häkte. Enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken skall den som häktas utan dröjsmål föras till häkte. Några särskilda bestämmelser om behandlingen av häktade som är under 18 år finns inte. Statens institutionsstyrelse tog upp den nu aktuella frågan i samband med att styrelsen yttrade sig över den promemoria som ligger till grund för förslaget om sluten ungdomsvård. Institutionsstyrelsen ansåg att korta straff ?äts upp? tidsmässigt när den unge vistats i häkte i avvaktan på att domen vinner laga kraft. Institutionsstyrelsen föreslog därför att förslaget skulle kompletteras med en bestämmelse som innebär att - när den unge är häktad - det skall finnas en möjlighet att överföra vederbörande till ett särskilt ungdomshem under häktningstiden. I dag är det enligt remissvaret relativt vanligt att, som ett alternativ till häktning, ungdomar omhändertas enligt LVU och överförs till ett ungdomshem. På häktet i Stockholm finns enligt vad utskottet inhämtat en särskild avdelning för ungdomar under 18 år. Av en undersökning gjord vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet framgår att 92 ungdomar mellan 15 och 20 år placerades på Kronobergshäktet i Stockholm under 1996. Av dessa 92 personer kom endast 54 att ingå i undersökningen. Av de 54 ungdomarna var 13 under 18 år. Två tredjedelar hade invandrarbakgrund. Den vanligaste brottsmisstanken - rån - förekom beträffande 20 av ungdomarna. Återfallsrisk var den vanligaste särskilda häktningsgrunden. I genomsnitt var häktningstiden 24 dagar. Drygt hälften av ungdomarna dömdes till fängelse. Endast två stycken förekom under det aktuella året hos länsrätten i ansökningar om omhändertagande enligt LVU. Undersökningen visade på en uppgiven attityd från socialtjänstens sida. Utskottet kan konstatera att antalet häktade ungdomar under 18 år inte är försumbart. Emellertid är dessa ungdomar så få att placering på § 12-hem skulle kunna leda till att de hamnar långt från hemorten. Detta skulle i sin tur kunna leda till att den unges kontakter med socialtjänsten försvårades. Härtill kommer att förhör med den unge under förundersökningen skulle kunna bli svåra att genomföra. I vissa fall finns också behov av begränsningar i kontakten med omvärlden under utredningstiden. Utskottet - som utgår från att hänsyn tas till de ungas särskilda behov också inom kriminalvården - avstyrker med det anförda motion Ju929 i denna del.
Frigivningsföreskrifter I motion Ju921 (fp) hävdas att brottsoffer bör skyddas genom att gärningsmannen vid frigivningen meddelas exempelvis förbud att bosätta sig i närheten av offret. Utskottet har nyligen behandlat liknande motionsyrkanden i ärendet Kvinnofrid (bet. 1997/98:JuU13). Utskottet noterade där att Brottsofferutredningen i betänkandet Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) redovisat en utvärdering av lagen (1988:688) om besöksförbud. Vidare noterades att regeringen uppdragit åt Brottsförebyggande rådet att göra en förstudie om de praktiska och tekniska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som upprepade gånger brutit mot besöksförbud. Utskottet konstaterade att den studie som Brottsofferutredningen genomfört visar att lagen fungerar relativt väl och i enlighet med dess syften. Det fanns emellertid enligt utskottet all anledning att förbättra möjligheterna att förhindra överträdelser av besöksförbud, varför utskottet välkomnade det uppdrag som regeringen givit till Brottsförebyggande rådet. Utskottet ansåg att uppdraget, liksom beredningen av Brottsofferutredningens betänkande, borde avvaktas. Utskottet erinrade också om att de yrkanden som syftade till att begränsa mannens rörelsefrihet kunde komma i konflikt med rätten att fritt förflytta sig inom riket enligt 2 kap. 8 § regeringsformen. Utskottet ser ingen anledning att nu inta någon annan ståndpunkt, och utskottet avstyrker motion Ju921.
Utslussning I motion Ju929 (v) begärs att samordningen mellan kriminalvården och övriga myndigheter skall förbättras när det gäller att hand om dem som friges från anstalt. I årets regleringsbrev för Brottsförebyggande rådet har regeringen gett rådet i uppdrag att tillsammans med Kriminalvårdsstyrelsen genomföra en kartläggning av frigivningssituationen för personer som avtjänat fängelsestraff. I uppdraget sägs uttryckligen att BRÅ skall kartlägga vilka insatser som görs från såväl kriminalvården som andra myndigheter i samband med och efter de intagnas frigivning från anstalt för att den intagne skall ha bostad, arbete, utbildning, behandling för missbruk och försörjning vid frigivningen. Kartläggningen skall belysa hur ansvaret fördelas mellan kriminalvården och andra berörda myndigheter, dvs. kommuner, arbetsmarknadsmyndigheter, utbildningsmyndigheter m.fl. samt i vilka former och i vilken omfattning samverkan mellan myndigheterna sker. BRÅ skall också klargöra om det föreligger ekonomiska eller andra hinder, som gör att man måste frångå planeringen inför frigivningen eller att åtgärder som inletts under verkställigheten, t.ex. behandling för missbruk, inte kan fullföljas efter frigivningen. Kartläggningen skall vara avslutad senast den 1 augusti 1998. Utskottet anser i likhet med motionärerna att övergången från ett liv i anstalt till ett liv i frihet är värd särskild uppmärksamhet. Vilka åtgärder som på ett mer konkret plan kan behöva vidtas får den kommande kartläggningen utvisa. Utskottet anser motion Ju929 i denna del vara tillgodosedd, och utskottet avstyrker den.
Övrigt Samordning av ett par lagförslag skall ske inom ramen för detta ärende. På utskottets hemställan har riksdagen nyligen beslutat att 35 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall erhålla en ny lydelse (bet. 1997/98:JuU19, rskr. 208). Vidare har riksdagen nyligen på utskottets hemställan (bet. 1997/98:JuU22, rskr. 227) beslutat att 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. skall ha en ny lydelse samt numreras om. Eftersom regeringens förslag i detta ärende innehåller ytterligare förslag till ändringar i de nämnda paragraferna bör riksdagen besluta att de skall ges den lydelse som framgår av bilaga 2. Utskottet föreslår också några språkliga redigeringar i regeringens förslag. I övrigt har utskottet inget att anföra med anledning av propositionen eller motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande villkorligt fängelse att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju33 yrkande 1, 1997/98: Ju34 yrkande 7 och 1997/98:Ju916 yrkande 14, res. 1 (m) 2. beträffande samhällstjänst att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju34 yrkande 1, res. 2 (m) 3. beträffande lagregleringen av samhällstjänst att riksdagen antar regeringens förslag till a) lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 27 kap. 2 a, 4 och 6 §§, 28 kap. 2 a, 3, 5, 5 a och 9 §§, 30 kap. 7-9 §§, 34 kap. 5 och 6 §§ samt punkt 7 i övergångsbestämmelserna, b) lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 48 kap. 4 §, 51 kap. 13 § och 25 § tredje stycket, 4. beträffande intensivövervakning med elektronisk kontroll att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju34 yrkande 2, 1997/98: Ju36 och 1997/98:Ju37 yrkande 1, res. 3 (m) res. 4 (mp) res. 5 (v) 5. beträffande lagregleringen av intensivövervakning att riksdagen antar regeringens förslag till a) lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 26 kap. 5 §, b) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt såvitt avser 1 §, c) lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll, 6. beträffande villkorlig frigivning att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del och med av slag på motionerna 1997/98:Ju34 yrkandena 3-5 och 1997/98:Ju37 yrkande 2 dels antar regeringens förslag till a) lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 26 kap. 6, 7, 9-11, 16 och 19 §§, 34 kap. 4 §, 37 kap. 7 § samt punkterna 2-5 i övergångsbestämmelserna, b) lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., c) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt såvitt avser 30, 39, 49-51, 54, 55, 59 och 61 §§, dock att orden ?rätta sig av? i 49 § ändras till ?rätta sig efter?, dels med anledning av regeringens förslag och med ändring i riksdagens tidigare beslut (1997/98:JuU19, rskr. 208) såvitt gäller lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt beslutar att 35 § skall ha den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 2, res. 6 (m) res. 7 (v) 7. beträffande påföljder för unga lagöverträdare att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:Ju33 yrkande 2, 1997/98:Ju34 yrkande 6, 1997/98:Ju37 yrkandena 3-5, 1997/98: Ju904 yrkande 7, 1997/98:Ju910 yrkande 16, 1997/98:Ju916 yrkandena 13 och 15-17, 1997/98:Ju929 yrkande 1 samt 1997/98:So654 yrkande 1 dels antar regeringens förslag till a) lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, b) lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 30 kap. 5 §, 31 kap. 1 och 1 a §§, 33 kap. 5 §, 34 kap. 1, 7, 10 och 11 §§, 35 kap. 10 § samt punkt 6 i övergångsbestämmelserna, c) lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 29 kap. 2 §, 30 kap. 6 § och 51 kap. 25 § andra stycket, d) lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, e) lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister, f) lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, dock såvitt avser 11 § första stycket att orden ?hämta in? och ?hämtas in? ändras till ?inhämta? respektive ?inhämtas?, g) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), h) lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), i) lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, j) lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, dels med anledning av regeringens förslag och med ändring av riksdagens tidigare beslut (1997/98:JuU22, rskr. 227) såvitt gäller lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. beslutar att 23 § i den nämnda lagen skall ha den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 2, res. 8 (m) res. 9 (v) 8. beträffande följdändringar i fråga om samhällstjänst, intensivövervakning och påföljder för unga lagöverträdare att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 38 kap. 1-3, 6, 8, 9 och 13-16 §§, dels lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, 9. beträffande övriga lagändringar att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om ändring i brottsbalken i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan, dels lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan, 10. beträffande utvärdering av sluten ungdomsvård att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju33 yrkande 3 och 1997/98: Ju35 yrkande 2, 11. beträffande familjegruppskonferenser och medling att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju35 yrkande 1, 1997/98:Ju904 yrkande 10, 1997/98:Ju910 yrkandena 17 och 18 samt 1997/98:Ju916 yrkande 12, res. 10 (m, c, fp, v, kd) 12. beträffande normbildning m.m. att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju223 yrkande 3, 1997/98: Ju902, 1997/98:Ju903 yrkande 9, 1997/98:Ju904 yrkandena 3 och 5, 1997/98:Ju916 yrkandena 1 och 5 samt 1997/98:So653 yrkande 1, res. 11 (m, c, fp, kd) 13. beträffande drogtest av barn att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju904 yrkande 12, 1997/98: Ju916 yrkande 3, 1997/98:So628 yrkande 2 och 1997/98:So675 yrkande 2, res. 12 (m, mp) 14. beträffande otillåten utlämning av videogram att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju916 yrkande 8, res. 13 (m, c, fp, mp, kd) 15. beträffande föräldrars närvaro vid rättegång och förhör att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju916 yrkande 9, res. 14 (m, c, fp, kd) 16. beträffande övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju904 yrkandena 4, 8 och 9 samt 1997/98:Ju916 yrkandena 2, 6, 10 och 11, res. 15 (m) 17. beträffande häktade ungdomar att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju929 yrkande 6, res. 16 (v) 18. beträffande frigivningsföreskrifter att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju921, 19. beträffande utslussning att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju929 yrkande 14.
Stockholm den 19 maj 1998
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s) Jeppe Johnsson (m) och Gunnel Wallin (c).
Reservationer
1. Villkorligt fängelse (mom. 1) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Vi anser att villkorligt fängelse skulle kunna utgöra ett viktigt bidrag till vårt påföljdssystem. Inte minst skulle det vara värt att pröva avseende unga vanekriminella. Ett system med villkorligt fängelse skulle kunna konstrueras på flera olika sätt. Ett sådant är att det villkorliga straffet kombineras med exempelvis skyddstillsyn. När den unge begått ett brott dömer domstolen sålunda till skyddstillsyn jämte ett villkorligt frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig skyldig till. Om den unge därefter på nytt inom viss tid gör sig skyldig till brott förlängs tiden. När den unge på detta sätt kommer upp i t.ex. två års löptid realiseras frihetstraffet som då också kommer att vara tillräckligt långt för att kunna utnyttjas till meningsfull rehabilitering. En annan variant skulle kunna vara att domstolen - när den dömer ut ett fängelsestraff av viss längd - förordnade att endast en mindre del av straffet skall verkställas i anstalt. På detta sätt ges den unge en föraning om hur obehagligt det är att vara frihetsberövad. Resten av tiden blir löptid i enlighet med vad som anförts ovan. Poängen med ett system med villkorligt fängelse ligger i att det bidrar till att öka tydligheten i påföljdssystemet. Det finns ju ett reellt hot som den unge genom att sköta sig kan undgå att se realiserat. I likhet med majoriteten är vi positivt inställda till att regeringen kommer att se över denna fråga på nytt. Vi anser emellertid att beredningen bör ges förtur. Regeringen bör alltså ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett förslag i sådan tid att nya regler kan träda i kraft den 1 januari 1999. Vi anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande villkorligt fängelse att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju33 yrkande 1, 1997/98:Ju34 yrkande 7 och 1997/98:Ju916 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 1.
2. Samhällstjänst (mom. 2) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Vi anser i likhet med majoriteten att det är positivt att samhällstjänsten nu permanentas. Emellertid är vår mening att samhällstjänsten bör ges ett ytterligare vidgat användningsområde. En central tanke med samhällstjänst var att den skulle kunna vara särskilt lämplig för unga lagöverträdare. Kopplingen till fängelse har utgjort ett hinder eftersom unga brottslingar sällan begår så grova brott att det finns synnerliga skäl att döma dem till fängelse. Och de ungdomar där sådana skäl finns är ofta så tungt kriminellt belastade att de inte kan visa den stabilitet som är nödvändig för att genomföra samhällstjänsten. Ett sätt att komma till rätta med det angivna problemet vore att göra samhällstjänsten till en självständig påföljd, dvs. att slopa kopplingen till fängelsestraffet. Man skulle också kunna närma sig problemet från andra hållet och i stället sänka ribban för att döma till fängelse. Bestämmelsen om när unga får dömas till fängelse skulle i så fall få kompletteras så att det framgår att den unge i första hand skall dömas till samhällstjänst. En lösning efter de skisserade linjerna innebär vidare att flexibiliteten i påföljdssystemet skulle öka. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett nytt förslag avseende samhällstjänst i enlighet med vad vi nu anfört. Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande samhällstjänst att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju34 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 2.
3. Intensivövervakning med elektronisk kontroll (mom. 4) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Vi är i och för sig ense med majoriteten om att intensivövervakning med elektronisk kontroll bör införas som ett permanent inslag i påföljdssystemet. Det finns emellertid risker med att nu bestämma sig för att utvidga personkretsen från att omfatta dem som dömts till två månaders fängelse till att även omfatta dem som dömts till tre månaders fängelse. Den sistnämnda gruppen uppfattas inte sällan som farligare. Generellt sett utgör de dessutom ett tyngre klientel. Brottsligheten är därtill av ett annat slag, exemplvis förekommer det våldsbrott och tillgreppsbrott i högre utsträckning. Dessa omständigheter kan leda till att verkställigheten misslyckas. Den utvärdering som gjorts ger också visst stöd åt våra farhågor. Eftersom utvärderingen bara avser det första halvåret av försöksverksamheten med verkställighet av fängelsestraff upp till tre månader är vi inte beredda att nu omvärdera vår ståndpunkt. Vi kan alltså inte ställa oss bakom önskemålet i motion Ju36 om en utvidgad försöksverksamhet. Motion Ju37 i denna del bör enligt vår mening inte föranleda någon åtgärd. Det bör ankomma på regeringen att följa utvecklingen och vidta åtgärder om det behövs samt att i förekommande fall föreslå lagändringar. Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande intensivövervakning med elektronisk kontroll att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju34 yrkande 2 och med avslag på motionerna 1997/98:Ju36 och 1997/98:Ju37 yrkande 1 som mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 3.
4. Intensivövervakning med elektronisk kontroll (mom. 4) Kia Andreasson (mp) anför: Jag anser i likhet med majoriteten att det är positivt att intensivövervakningen permanentas. Jag är emellertid av den uppfattningen att regeringen kunde ha gått ett steg längre. Fördelarna med denna form av verkställighet är nämligen betydande samtidigt som försöksverksamheten visar på att det hela har fungerat väl. De argument emot en utvidgning som anförts kan man visserligen inte helt bortse från. Emellertid kommer denna form av verkställighet bara i fråga för dem som själva vill ha den. Redan detta innebär att bara sådana dömda som själva vill försöka göra något åt sin livssituation kommer i fråga. Härtill kommer att intensivövervakningen ställer stora krav på den dömde. Mitt ställningstagande innebär att jag avstyrker motion Ju34. Motion Ju37 i denna del bör inte föranleda någon åtgärd. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med ett förslag på en utvidgad försöksverksamhet, där fängelsestraff upp till sex månader omfattas. Jag anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande intensivövervakning med elektronisk kontroll att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju36 och med avslag på motionerna 1997/98:Ju34 yrkande 2 och 1997/98:Ju37 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 4.
5. Intensivövervakning med elektronisk kontroll (mom. 4) Alice Åström (v) anför: Jag är i likhet med majoriteten positiv till att intensivövervakningen permanentas och har inte heller någon erinran mot omfattningen av denna form av verkställighet. Motion Ju34 i här aktuell del och motion Ju36 bör alltså avslås. Däremot vill jag särskilt framhålla den svåra situation som uppkommer när en person som är sammanboende vill verkställa ett fängelsestraff i den gemensamma bostaden. Situationen riskerar att kompliceras ytterligare om paret har barn. En svårighet är att en sammanboende många gånger kan ha svårt att neka verkställighet i den gemensamma bostaden. Härtill kommer att det är oundvikligt att hela familjens situation påverkas av en sådan verkställighet. Här bör enligt min mening frivården ta ett större ansvar och upprätta vad man kan kalla anhörigprogram. Sådana program skulle kunna erbjudas de berörda. Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det anförda. Jag anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande intensivövervakning med elektronisk kontroll att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju37 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1997/98:Ju34 yrkande 2 och 1997/98:Ju36 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 5.
6. Villkorlig frigivning (mom. 6) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Vi ställer oss i princip bakom regeringens förslag om att slopa halvtidsfrigivningen. I likhet med majoriteten kan vi alltså inte dela den uppfattning som kommer till uttryck i motion Ju37. På några punkter gör vi dock en annan bedömning än majoriteten. När det gäller det fakultativa inslaget vid bedömningen av när villkorlig frigivning bör kunna ske anser vi att regeringen borde ha gått ett steg längre. Vid sidan av möjligheten att senarelägga frigivningen bör det enligt vår uppfattning även finnas en möjlighet att bestämma tidpunkten också med hänsyn tagen till den intagnes skötsamhet i allmänhet. Härigenom blir den intagne stimulerad till att sköta sig och uppträda på ett korrekt sätt. En sådan ?morot? är av både moralbildande och moralförstärkande betydelse för den intagne. Vidare anser vi att unga lagöverträdare bör kunna särbehandlas inom ramen för reglerna om villkorlig frigivning. De rättviseskäl som bär upp regeringens förslag väger enligt vår mening inte tillräckligt tungt. Härtill kommer att majoritetens ställningstagande i denna del är svårt att förena med ambitionen att begränsa användningen av fängelsestraffet. Vi anser därför att villkorlig frigivning bör kunna ske efter halva strafftiden för den som vid domen inte fyllt 21 år. Vad vi förordat ovan om ett utökat fakultativt inslag vid bedömningen av när villkorlig frigivning skall ske bör självfallet gälla även för unga lagöverträdare. Vi kan inte heller ställa oss bakom majoritetens uppfattning när det gäller kostnadskonsekvenserna av de ändrade reglerna om villkorlig frigivning. Samtidigt med den senaste tidens besparingar har klimatet hårdnat på anstalterna. Detta har kommit till uttryck i att hot och våld mot såväl intagna som personal ökat. En bidragande orsak till våldet mellan de intagna är att narkotikan fortfarande kan florera i anstalterna. Mot denna bakgrund och när vi nu står inför genomförandet av en i och för sig välkommen reform måste uppmärksamhet riktas mot den rådande situationen inom kriminalvården. Av Kriminalvårdsstyrelsens budgetunderlag för år 1999 framgår tydligt att det i dag finns en påtaglig oro för personalens situation och för verksamheten i stort. Sammanfattningsvis anser vi att regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med lagförslag som beaktar vad vi anfört om senareläggning av villkorlig frigivning och särbehandling av unga lagöverträdare i sådan tid att ändringar kan träda i kraft samtidigt med övriga förslag i propositionen. Vidare bör regeringen beakta vad vi anfört i det kommande budgetarbetet. Vi anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande villkorlig frigivning att riksdagen dels med avslag på motion 1997/98:Ju37 yrkande 2 antar regeringens förslag till a) lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 26 kap. 6, 7, 9-11, 16 och 19 §§, 34 kap. 4 §, 37 kap. 7 § samt punkterna 2-5 i övergångsbestämmelserna, b) lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., c) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt såvitt avser 30, 39, 49-51, 54, 55, 59 och 61 §§, dock att orden ?rätta sig av? i 49 § ändras till ?rätta sig efter?, dels med anledning av regeringens förslag och med ändring i riksdagens tidigare beslut (1997/98:JuU19, rskr. 208) såvitt gäller lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt beslutar att 35 § skall ha den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 2, dels med anledning av motion 1997/98:Ju34 yrkandena 3-5 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 6.
7. Villkorlig frigivning (mom. 6) Alice Åström (v) anför: Jag anser att regeringens förslag om att slopa halvtidsfrigivningen är dåligt genomtänkt. Inledningsvis vill jag påpeka att antalet långtidsdömda ökat drastiskt under den senaste tioårsperioden. Regeringens förslag innebär en förstärkning av denna trend. Eftersom möjligheterna till en väl genomförd rehabilitering kan befaras minska kommer regeringens förslag på sikt att leda till att antalet personer som efter avtjänat fängelsestraff kan anses som farliga att öka. Härtill kommer att förslaget inte tar hänsyn till de negativa effekter som längre fängelsestraff faktiskt för med sig. Den redan svåra situationen för de långtidsdömda kommer nu att bli ännu sämre, och det trots att riksdagen nyligen beslutat om ändringar i kriminalvårdslagstiftningen som i någon mån motverkar detta. Jag kan inte heller se att kravet på samhällsskydd motiverar en förändring. Redan dagens regelverk innebär ju att villkorlig frigivning i vissa fall inte sker förrän efter två tredjedelar av strafftiden i här aktuella fall. Som exempel kan nämnas våldsbrottslingar där det finns återfallsrisk. Jag anser alltså att regeringens förslag i denna del bör avslås. Jag anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande villkorlig frigivning att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju37 yrkande 2 och med avslag på motion 1997/98:Ju34 yrkandena 3-5 avslår regeringens förslag till a) lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 26 kap. 6, 7, 9-11, 16 och 19 §§, 34 kap. 4 §, 37 kap. 7 § samt punkterna 2-5 i övergångsbestämmelserna, b) lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., c) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt såvitt avser 30, 35, 39, 49-51, 54, 55, 59 och 61 §§.
8. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 7) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Enligt vår mening är det särskilt viktigt i fråga om unga lagöverträdare att påföljdssystemet präglas av tydlighet. På så sätt ökar också respekten för påföljderna. Enligt vår mening bör därför utgångspunkten vara att rättsväsendet - inte socialtjänsten - skall reagera på brott och ombesörja verkställighet av straff för unga lagöverträdare. På detta sätt undviker man också en sammanblandning av strafftänkande och vård på frivillig grund. Till intresset av tydlighet bidrar också ett snabbt förfarande; kommer samhällets reaktion först efter lång tid ökar risken för att den unge uppfattar sitt handlande som accepterat. Mot denna bakgrund har vi följande invändningar mot regeringens förslag. När det gäller överlämnande till vård inom socialtjänsten anser vi att denna påföljd bör avskaffas. Regeringen har visserligen ansträngt sig för att strama upp reglerna. Överlämnande till vård inom socialtjänsten är emellertid en påföljd som sedan länge är förknippad med misslyckanden. Trots de åtgärder regeringen nu föreslår kommer man som vi ser det inte till rätta med den brist på tydlighet som denna påföljd lider av. En annan viktig fråga är den tid inom vilken förundersökningen skall vara avslutad. Vi anser att det är ett steg i fel riktning att förlänga tidsfristen. Motiven för förlängningen - att minska risken för ökad arbetsbelastning hos socialnämnderna - är anmärkningsvärda. Den självklara lösningen på det problemet är ju att satsa på personalförstärkningar. Något sådant förslag lägger regeringen dock inte fram. Ytterligare en invändning mot regeringens förslag är att Statens institutionsstyrelse anförtrotts huvudmannaskapet i fråga om verkställigheten av sluten ungdomsvård. Eftersom verkställigheten skall ske vid § 12-hemmen finns det en risk för att den unge inte får klart för sig om han frihetsberövas för att han begått ett brott eller för att han är i behov av vård. Vi kan också förutse svårigheter i fråga om differentieringen av de intagna, svårigheter som sammanhänger med att olika regelverk kommer att behöva användas på en och samma institution. Vi vill dessutom påpeka att regeringens förslag inte är heltäckande när det gäller behovet av frihetsberövande påföljder för unga lagöverträdare. Unga som begår riktigt grova brott kommer även i framtiden att dömas till fängelse. Bristerna i regeringens förslag är alltså som vi ser det stora. Vår kritik riktar sig dock även mot den ordning som gäller i dag. Vi anser därför att ett helt nytt system behövs för påföljder när det gäller unga lagöverträdare. Enligt vår mening bör bl.a. en ny frihetsberövande påföljd införas för dem. Den bör benämnas ungdomsstraff och bör användas i stället för fängelsestraff för lagöverträdare i åldern 15-17 år. Verkställigheten bör ske inom ramen för kriminalvården. Vårt förslag om ungdomsstraff täcker samtliga fall där det i dag anses nödvändigt att döma unga lagöverträdare till fängelse. Verkställigheten av ungdomsstraff bör ske på särskilda kriminalvårdshem. Nya regler krävs, som vi ser det, för denna typ av frihetsstraff. Vi vill betona att sådana nya regler vinner i tydlighet om de tas in i en ny lag, som lämpligen benämns fängelselagen. Behandlingsaspekterna måste dock tillmätas en särskilt vikt, och enligt vår mening bör de unga vara skyldiga att genomgå vård och behandling. Vi vill också understryka att reglerna om verkställighet av ungdomsstraff måste omfatta frågor som placering i avskildhet, vistelser utanför kriminalvårdshemmet, disciplinär bestraffning och olika kontrollåtgärder. Vi anser att regeringen bör få i uppdrag att återkomma med ett förslag till ny lagstiftning om påföljder för unga lagöverträdare i linje med vad vi här anfört. I avvaktan härpå bör de nuvarande reglerna fortsätta att gälla. Vi anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande påföljder för unga lagöverträdare att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju34 yrkande 6, 1997/98:Ju904 yrkande 7 och 1997/98:Ju916 yrkandena 13 och 15-17 samt med avslag på motionerna 1997/98:Ju33 yrkande 2, 1997/98: Ju37 yrkandena 3-5, 1997/98:Ju910 yrkande 16, 1997/98:Ju929 yrkande 1 och 1997/98:So654 yrkande 1 dels avslår regeringens förslag till a) lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, b) lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 30 kap. 5 §, 31 kap. 1 och 1 a §§, 33 kap. 5 §, 34 kap. 1, 7, 10 och 11 §§, 35 kap. 10 § samt punkt 6 i övergångsbestämmelserna, c) lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 29 kap. 2 §, 30 kap. 6 § och 51 kap. 25 § andra stycket, d) lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, e) lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister, f) lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, g) lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., h) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), i) lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), j) lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, k) lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, dels som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 8.
9. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 7) Alice Åström (v) anför:
Till att börja med vill jag framhålla att jag delar majoritetens uppfattning att socialtjänsten även i fortsättningen bör ha ansvaret för unga lagöverträdare. Härigenom skapas förutsättningar att bereda dessa personer den vård de behöver. Socialtjänsten - inte rättsväsendet - bör avgöra vilka åtgärder som är lämpliga för den unge. Särskilt när det gäller unga lagöverträdare är det enligt min mening viktigt att vårdbehovet sätts framför repressionen. Frihetsberövande påföljder bör alltså i största möjliga utsträckning undvikas, och om de alls skall förekomma är det vår mening att reglerna bör ge klart besked i fråga om vad som gäller för verkställigheten. Regeringens förslag i fråga om tiden för beslut i åtalsfrågan är mot den nu tecknade bakgrunden positivt; genom en sådan ordning skapas bättre förutsättningar för en god omvårdnad. I samma riktning verkar förslaget om en vårdplan. Däremot anser jag att regeringens förslag i övrigt innebär att socialtjänstens inflytande och ansvar begränsas. En sådan ordning kan jag inte ställa mig bakom. Socialtjänsten har, som jag ser det, bättre förutsättningar att avgöra vad som är bäst för den unge. Det behövs alltså inte någon ändring som innebär att domstolen skall göra en mer ingående prövning av om de planerade åtgärderna är tillräckligt ingripande. Socialtjänstens kompetens bör utnyttjas i stället. Den del av förslaget som innebär att föreskrifter skall kunna meddelas innebär att samhällets ansvar tonas ner samtidigt som ett för stort ansvar läggs på ungdomarna. Detta är särskilt olyckligt i en tid när socialtjänstens resurser är knappa och det alltså finns en risk att den vård som planeras inte - i tingsrättens ögon - blir tillräckligt ingripande. Regeringens förslag innebär även en olycklig sammanblandning mellan de socialrättsliga och straffrättsliga systemen. När det så gäller förslaget om sluten ungdomsvård menar jag att regelverket saknar tydliga avgränsningar. Som jag ser det finns en risk att ungdomar kommer att bli frihetsberövade i högre utsträckning än som sker enligt nuvarande regler. Redan på denna grund kan det inte godtas. Här vill jag särskilt påpeka att förslaget inte innebär ett förbud att döma den som begått brott före 18 års ålder till fängelse. Härtill kommer att förslaget är fragmentariskt och att det inte ger de rättigheter och rättssäkerhetsgarantier som regelsystemet i lagen om kriminalvård i anstalt erbjuder. Repressionen gentemot unga lagöverträdare riskerar också att öka totalt sett eftersom den unge i direkt anslutning till att den slutna ungdomsvården upphör skall kunna omhändertas enligt LVU. Härigenom kan tiden för vistelse i det särskilda ungdomshemmet bli längre än för den som dömts till fängelsestraff. Jag anser alltså att regeringens förslag i fråga om sluten ungdomsvård bör avslås. När det gäller de delar av förslaget som handlar om överlämnande till vård inom socialtjänsten bör i enlighet med vad jag nu anfört vissa delar av förslaget avslås under det att andra delar bör bifallas. Jag anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande påföljder för unga lagöverträdare att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju37 yrkandena 3-5, 1997/98:Ju910 yrkande 16, 1997/98:Ju929 yrkande 1 och 1997/98:So654 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1997/98: Ju33 yrkande 2, 1997/98:Ju34 yrkande 6, 1997/98:Ju904 yrkande 7 och 1997/98:Ju916 yrkandena 13 och 15-17 dels antar regeringens förslag till a) lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 31 kap. 1 § tredje och fjärde styckena samt punkt 6 i övergångsbestämmelserna, dock med den ändringen att orden ?och 1 a? i punkt 6 i övergångsbestämmelserna utgår, b) lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, dock såvitt avser 11 § första stycket att orden ?hämta in? och ?hämtas in? ändras till ?inhämta? respektive ?inhämtas?, c) lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), dels avslår regeringens förslag till d) lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, e) lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 30 kap. 5 §, 31 kap. 1 § första och andra styckena, 1 a §, 33 kap. 5 §, 34 kap. 1, 7, 10 och 11 §§ och 35 kap. 10 §, f) lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 29 kap. 2 §, 30 kap. 6 § och 51 kap. 25 § andra stycket, g) lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, h) lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister, i) lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., j) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), k) lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, l) lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
10. Familjegruppskonferenser och medling (mom. 11) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel Wallin (c) anför: Vi anser att det är viktigt att stärka den sociala väv utan vilken den unge lagöverträdaren saknar möjlighet att anpassa sig till samhället. Även familjer med stora problem vet oftast bättre än experterna vad som är bäst för den enskilde tonåringen. Enligt vår uppfattning är familjegruppskonferenser - där förutom den unge även hans föräldrar, brottsoffret och företrädare för polisen deltar - en mycket bra arbetsmetod när det gäller unga lagöverträdare. En fördel som vi särskilt vill framhålla i det sammanhanget är att konse- kvenserna av brottet blir tydligare för den unge. De initiativ som tagits på sista tiden är som majoriteten påpekat välkomna. Vi anser emellertid att det inte är rimligt att vänta så länge som till år 2000, därtill är de aktuella frågorna för viktiga. Frågeställningarna är inte heller - som vi ser det - så komplexa att en så lång utredningstid är motiverad. Regeringen bör ges i uppdrag att skynda på utredningsarbetet. Vi anser att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse: 11. beträffande familjegruppskonferenser och medling att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju35 yrkande 1, 1997/98:Ju904 yrkande 10, 1997/98:Ju910 yrkandena 17 och 18 samt 1997/98:Ju916 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 10.
11. Normbildning m.m. (mom. 12) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel Wallin (c) anför: Vi anser att en fungerande normbildning är en förutsättning för det brottsförebyggande arbetet. Lagstiftningen är i och för sig normskapande men den är inte tillräcklig. Grundläggande normer för mänskligt uppförande måste förmedlas människor emellan. Det viktigaste ansvaret för denna normbildning ligger hos familjen, som är samhällets bästa brottsförebyggande resurs. Att barnen får handlingsmönster och uppfostras till ansvarstagande för sig själva och sina medmänniskor är av största vikt när det gäller att förebygga brott. Genom den uppfostran och omsorg som barn får i en väl fungerande familj kan de alltså bibringas en kontroll av det egna beteendet som gör att de avhåller sig från brott. Frivillig föräldrasamverkan som inriktas på att avhålla ungdomar från att begå brott bör uppmuntras. Familjepolitiken kan få en brottsförebyggande effekt, om den så långt som möjligt underlättar för föräldrar och andra vårdnadshavare i deras fostrande roll. En särskild svårighet när det gäller familjens brottsförebyggande effekt är att den ekonomiska situationen i vårt land gjort att många familjer har svårt att leva upp till sin roll i detta sammanhang. Efter familjen har skolan det största ansvaret, när det gäller att avhålla unga människor från att begå brott. I detta sammanhang är det inte bara en fråga om att skolan skall undervisa i grundläggande normer för mänskligt beteende. Från brottsförebyggande utgångspunkt är det också av betydelse att skolan verkligen förmår förmedla grundläggande kunskaper i t.ex. svenska så att eleverna inte stängs ute från arbetsmarknaden när de lämnar skolan. Det bör åligga skolans personal att informera barns föräldrar om allt väsentligt som rör barnet. Enligt vår uppfattning leder det anförda fram till slutsatsen att regeringen bör genomföra en översyn av hur den nuvarande lagstiftningen kan förbättras i syfte att tydliggöra och stärka föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar i rollen som goda fostrare, normöverförare och brottsförebyggare. Med en sådan kartläggning som grund bör en brottsförebyggande strategi kunna utarbetas. Det nationella brottsförebyggande programmet är enligt vår mening otillräckligt i detta avseende. Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder med anledning vad vi nu anfört och återkomma till riksdagen med erforderliga lagförslag. Vi anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande normbildning m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju223 yrkande 3, 1997/98:Ju902, 1997/98:Ju903 yrkande 9, 1997/98:Ju904 yrkandena 3 och 5, 1997/98:Ju916 yrkandena 1 och 5 samt 1997/98:So653 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 11.
12. Drogtest av barn (mom. 13) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp) och Jeppe Johnsson (m) anför: Vi anser att verkningsfulla åtgärder måste vidtas för att stävja narkotikamissbruket bland ungdomar. En sådan åtgärd vore att utvidga möjligheterna till kroppsbesiktning av barn under 15 år så att blodprov och urinprov kan tas på barnet när misstanke föreligger att barnet använt narkotika. Här bör barnets intresse av kroppslig integritet vika. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag som tillgodoser vad vi nu anfört. Vi anser att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande drogtest av barn att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju904 yrkande 12, 1997/98:Ju916 yrkande 3, 1997/98:So628 yrkande 2 och 1997/98:So675 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 12.
13. Otillåten utlämning av videogram (mom. 14) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel Wallin (c) anför: Vi anser att grova våldsskildringar riskerar att få mycket allvarliga konse- kvenser för ungas relationer till andra människor. Det är därför av stor betydelse att reglerna i brottsbalken om otillåten utlämning av videogram efterföljs. Regeringen bör därför vidta nödvändiga åtgärder för att effektivisera de nuvarande straffbestämmelserna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse: 14. beträffande otillåten utlämning av videogram att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju916 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 13.
14. Föräldrars närvaro vid rättegång och förhör (mom. 15) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel Wallin (c) anför: Reglerna om vårdnadshavares närvaro vid förundersökning och rättegång lider av flera brister. Reglerna beaktar inte tillräckligt den betydelse en förälder som inte är vårdnadshavare kan ha för den unge, och reglerna ger socialtjänstens företrädare en alltför framträdande roll. Föräldrar bör, oavsett om de är vårdnadshavare eller inte, alltid kallas till förhör under förundersökning. Detsamma gäller i händelse av rättegång. Föräldrar och vårdnadshavare bör i dessa sina roller vara skyldiga att närvara. Eftersom dessa frågor är angelägna bör regeringen skynda på det utredningsarbete som inletts och snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Vi anser att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse: 15. beträffande föräldrars närvaro vid rättegång och förhör att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju916 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 14.
15. Övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten (mom. 16) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Vi anser att ungdomsbrottsligheten behöver bekämpas med flera olika åtgärder. En sådan åtgärd vore att stödja de föräldrar och andra vårdnadshavare som inte klarar av att ta sitt ansvar i alla situationer. Ett sådant stöd skulle kunna vara att ge dem laglig rätt till biträde av polisen eller socialtjänsten för att exempelvis hämta hem barn som vistas ute utan lov. Regeringen bör ges i uppdrag att utreda hur ett sådant stöd skulle kunna konstrueras. En annan åtgärd mot ungdomsbrottsligheten skulle kunna vara att även den som är under 15 år och skäligen misstänkt för brott bör kunna omfattas av polisens misstankeregister. Det är inte tillfredsställande att en femtonåring som grips av polisen kan synas ha ett fläckfritt förflutet trots att han kanske gjort sig skyldig till omfattande brottslighet. Det finns inte anledning att avvakta resultatet av pågående arbete i ämnet. Regeringen bör ges i uppdrag att snarast återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi nu anfört. Vi anser vidare att det är angeläget att olika myndigheters insatser på området kan samordnas så väl som möjligt. Här utgör ibland sekretesslagen ett hinder. Det utredningsarbete som nu inletts bör skyndas på eftersom denna fråga redan övervägts alltför länge i Regeringskansliet. Slutligen anser vi att den av oss i andra sammanhang förordade ordningen med en skyldighet för vårdnadshavare och föräldrar att närvara vid rättegång där deras barn är åtalade bör föranleda att rätten till ersättning för inställelse bör upphävas. Närvaroplikten är enligt vår mening ett utflöde av rollen som förälder och vårdnadshavare. Det utredningsarbete som nu inletts bör skyndas på och regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi nu anfört. Vi anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse: 16. beträffande övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju904 yrkandena 4, 8 och 9 samt 1997/98:Ju916 yrkandena 2, 6, 10 och 11 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 15.
16. Häktade ungdomar (mom. 17) Alice Åström (v) anför: Jag anser att ungdomar som häktats inte bör vara placerade i häkten, någon sämre miljö för den unge kan knappast tänkas. I takt med att antalet ungdomar som häktas ökar accentueras detta problem. En lösning skulle kunna vara att den unge placeras på ett § 12-hem under häktningstiden. Eftersom en sådan placering - som majoriteten erinrat om - kan ha nackdelar som bl.a. tar sikte på den unges situation bör frågan ses över. Det bör ankomma på regeringen att göra detta. Jag anser att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse: 17. beträffande häktade ungdomar att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju929 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 16.
Särskilt yttrande
Övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten (mom. 16) Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd) och Gunnel Wallin (c) anför: Vi anser att det skulle vara av stort värde att ha tillgång till statistisk information om brott som begås av barn under 15 år. Ett sätt att åstadkomma ett underlag för en sådan statistik vore som vi ser det att registrera de brott som begås av minderåriga. Det är själva brottet och inte den som begår brottet som skall registreras i dessa fall.
Regeringens lagförslag
Utskottets lagförslag
1. Utskottets förslag till ändring i riksdagens beslut om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
------------------------------------------------------- |Lydelse enligt riksdagens |Utskottets förslag | |beslut (rskr. 1997/98:227) | | -------------------------------------------------------- | 23 § | ------------------------------------------------------- |Med undantag för | Med undantag för| |bestämmelserna i 16 § |bestämmelserna i 16 §| |andra stycket och 17 § |andra stycket och 17 §| |tillämpas vad som i denna |tillämpas vad som i denna| |lag sägs om den häktade |lag sägs om den häktade| |även på |även på | | 1. den som har anhållits | 1. den som har anhållits| |eller gripits på grund av |eller gripits på grund av| |misstanke om brott, |misstanke om brott, | | 2. den som har tagits in | 2. den som har tagits in| |i häkte eller polisarrest |i häkte eller polisarrest| |för förpassning till |för förpassning till| |kriminalvårdsanstalt, |kriminalvårdsanstalt, | | 3. den som har | 3. den som har| |tillfälligt placerats i |tillfälligt placerats i| |häkte med stöd av 23 § |häkte med stöd av 23 §| |tredje stycket, 43 § |tredje stycket, 43 §| |första stycket tredje |första stycket tredje| |meningen eller 50 § tredje |meningen eller 50 § tredje| |meningen lagen (1974:203) |meningen lagen (1974:203)| |om kriminalvård i anstalt |om kriminalvård i anstalt,| |och | 4. den som har| | 4. den som har |omhändertagits enligt 28| |omhändertagits enligt 28 |kap. 11 § tredje stycket| |kap. 11 § tredje stycket |brottsbalken i avvaktan på| |brottsbalken i avvaktan på |att ett beslut om| |att ett beslut om |undanröjande av| |undanröjande av |skyddstillsyn vinner laga| |skyddstillsyn vinner laga |kraft, och | |kraft. | | ------------------------------------------------------- | | 5. den som med stöd av 9| | |§ tredje stycket lagen| | |(1998:000) om| | |verkställighet av sluten| | |ungdomsvård tagits in i| | |häkte eller polisarrest i| | |väntan på förpassning till| | |särskilt ungdomshem. | -------------------------------------------------------- |Denna lag tillämpas inte på den som har gripits enligt| |34 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om| |unga lagöverträdare. | -------------------------------------------------------- 2. Utskottets förslag till ändring i riksdagens beslut om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
------------------------------------------------------- |Lydelse enligt riksdagens |Utskottets förslag | |beslut (rskr. 1997/98:208) | | -------------------------------------------------------- | 35 § | ------------------------------------------------------- |Om en intagen avtjänar | Om en intagen avtjänar| |straff för ett brott som |straff för ett brott som| |har riktat sig mot någons |har riktat sig mot någons| |liv, hälsa, frihet eller |liv, hälsa, frihet eller| |frid, skall målsäganden |frid, skall målsäganden| |tillfrågas om han eller |tillfrågas om han eller| |hon vill bli underrättad |hon vill bli underrättad| |om följande: |om följande: | | - i vilken anstalt den | - i vilken anstalt den| |intagne befinner sig, |intagne befinner sig, | | - om den intagne | - om den intagne| |förflyttas till öppen |förflyttas till öppen| |anstalt, |anstalt, | | - om den intagne får | - om den intagne får| |permission enligt 32 § |permission enligt 32 §, | |eller 33 §, | - om den intagne vistas| | - om den intagne vistas |utanför anstalt enligt 11,| |utanför anstalt enligt 11, |14, 34, 37 eller | |14, 34, 37 eller |43 §§, | |43 §§, | - om den intagne friges,| | - om den intagne friges, | - om den intagne rymmer,| | - om den intagne rymmer, |och | |och | - om den intagne uteblir| | - om den intagne uteblir |efter per-mission eller| |efter per-mission eller |någon annan vistelse| |någon annan vistelse |utanför anstalten. | |utanför anstalten. | | -------------------------------------------------------- |En begärd underrättelse behöver inte lämnas angående en| |planerad vistelse utanför anstalten när en| |underrättelse på grund av beslutad bevakning eller| |andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig.| |Detsamma gäller när en underrättelse kan befaras| |medföra fara för den intagnes liv eller hälsa. | | Underrättelse till målsägande angående frigivning| |skall lämnas i lämplig tid före frigivningen och i| |andra fall så tidigt som möjligt. Underrättelsen skall| |utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till| |omständigheterna i det enskilda fallet. | --------------------------------------------------------
Socialutskottets yttrande
1997/98:SoU6y
Vissa reformer av påföljdssystemet
Till justitieutskottet Justitieutskottet har beslutat bereda socialutskottet tillfälle att yttra sig över regeringens proposition 1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet jämte motioner. Socialutskottet begränsar detta yttrande till frågor om påföljder för unga lagöverträdare samt till motionerna 1997/98:Ju33 (fp) yrkandena 2 och 3, 1997/98:Ju34 (m) yrkandena 1 och 6, 1997/98:Ju35 (kd) yrkandena 1 och 2 och 1997/98:Ju37 (v) yrkandena 3-5.
Socialutskottet
Propositionen I propositionen behandlas frågor om påföljdssystemets uppbyggnad och innehåll. Ett viktigt mål är att reformera påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Unga lagöverträdare skall enligt propositionen även i fortsättningen i första hand vara en angelägenhet för socialtjänsten. Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall därför finnas kvar. De straffrättsligt motiverade kraven på förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet skall dock ges ett större utrymme, bl.a. genom att kraven på socialnämndens yttranden i ungdomsmål skärps. Regeringen föreslår att en ny frihetsberövande påföljd, sluten ungdomsvård, skall införas för brott som någon begått innan han fyllt 18 år. Påföljden, som avser att ersätta fängelsestraffet för unga lagöverträdare, skall vara tidsbestämd och verkställas av Statens institutionsstyrelse.
Överlämnande till vård inom socialtjänsten m.m.
Propositionen
En av socialtjänstens uppgifter är att främja en gynnsam utveckling av de unga. Inom socialtjänsten finns enligt propositionen lång erfarenhet och hög kompetens i frågor som rör arbetet med ungdomar och deras problem. Socialtjänsten utgör således en viktig resurs för att motverka ungdomars kriminella utveckling och måste enligt regeringen därmed anses ha större möjligheter än kriminalvården att åstadkomma positiva förändringar. En placering av en ung lagöverträdare inom kriminalvården innebär en ökad risk för att den unge uppfattar denna placering som en bekräftelse av sig själv som kriminell. Regeringen anser att unga lagöverträdare så långt det är möjligt skall hållas utanför kriminalvården och att principen därför även i fortsättningen bör vara att barn och ungdomar som begår brott i första hand skall vara föremål för åtgärder inom socialtjänsten. I linje härmed anser regeringen att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten bör finnas kvar i påföljdssystemet. Överlämnandepåföljden har emellertid enligt propositionen varit föremål för kritik genom att den i vissa sammanhang ansetts vara ineffektiv och att det många gånger varit svårt att på förhand få en uppfattning om påföljdens verkliga innehåll. Vidare har utvecklingen inom straffrätten inneburit ett ökat straffvärdetänkande. Regeringen anser mot bakgrund härav att överlämnandepåföljden bör förstärkas för att kunna utgöra ett trovärdigt alternativ till övriga påföljder även i framtiden. Detta kan ske genom att låta de straffrättsligt motiverade kraven på förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens få ett större utrymme än i dag. För att kraven på förutsebarhet och proportionalitet skall få större genomslag i fråga om överlämnandepåföljden föreslår regeringen bl.a. vissa tillägg till 31 kap. 1 § första stycket brottsbalken. Ändringarna innebär att rätten får överlämna en ung lagöverträdare till nödvändig vård inom socialtjänsten enbart under förutsättning att det finns en av socialnämnden uppgjord vårdplan tillgänglig. Det krävs vidare att rätten anser socialtjänstens planerade åtgärder som tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt till den tilltalades tidigare brottslighet. För att ge överlämnandepåföljden ett så brett tillämpningsområde som möjligt föreslår regeringen vidare att domstolen får förena ett överlämnande till vård inom socialtjänsten med en föreskrift om s.k. ungdomstjänst, om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Ungdomstjänst innebär att den unge under viss angiven tid skall utföra oavlönat arbete eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst 20 och högst 100 timmar (31 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken). Ungdomstjänsten skall administreras av socialtjänsten och den närmare utformningen av dess innehåll skall anförtros åt socialnämnden. Regeringen föreslår även ett tillägg till 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) om att socialnämndens yttranden till åklagare inför ett beslut i åtalsfrågan skall innehålla en redogörelse för vilka åtgärder som nämnden tidigare har vidtagit samt en plan för de åtgärder som nämnden avser att vidta. Arten, omfattningen och varaktigheten av åtgärderna skall därvid framgå. Med hänvisning till kravet på att påföljdssystemet skall präglas av konse-kvens föreslås i propositionen ett nytt andra stycke i 31 kap. 1 § brottsbalken. Bestämmelsen innebär att om det framgår av vårdplanen att den unge skall bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen, skall domstolen meddela en särskild föreskrift om att han skall genomgå sådan vård eller åtgärd. Påföljden blir på detta sätt tydligare för såväl den unge som för samhället i övrigt. Den unge får ett klart besked om vad de rättsvårdande organen förväntar sig av honom efter en dom på överlämnande till vård inom socialtjänsten. Föreskriften bör enligt regeringen utformas så att den dömde åläggs att följa den vårdplan som socialnämnden utformat i sitt yttrande till domstolen och som bör fogas till domen. Bryter den dömde mot föreskriften, eller mot en föreskrift om ungdomstjänst, bör det enligt regeringen ytterst leda till att överlämnandepåföljden undanröjs och ersätts med en annan påföljd. Regeringen föreslår att 38 kap. 2 § brottsbalken ändras på så sätt att överlämnandepåföljden kan undanröjas om den unge i väsentlig grad bryter mot domstolens föreskrift om att genomgå vård eller åtgärd enligt socialnämndens vårdplan. Ändringen innebär att ett undanröjande kan ske även då socialtjänsten ändrar uppfattning om vilka insatser som bör göras för den dömde. Rättsväsendet bör dock i dessa fall endast vidta åtgärder i de fall resultatet annars skulle uppfattas som stötande. Ett undanröjande bör enligt regeringen som regel inte ske om den planerade vården uteblir på grund av att den unges situation har förbättrats i sådan grad att vården inte längre behövs. Regeringen föreslår även att rätten, i stället för att undanröja förordnandet om överlämnande, bör kunna besluta att varning skall meddelas den dömde, om detta anses som en tillräcklig åtgärd. En ny paragraf, 65 a §, föreslås i socialtjänstlagen. Enligt denna skall socialnämnden underrätta åklagarmyndigheten om planerad vård eller åtgärder enligt en vårdplan inte kommer till stånd eller om någon bryter mot en föreskrift om ungdomstjänst. Av 4 § LUL framgår att en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år och som gäller brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex månader skall avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas senast inom fyra veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke. Regeringen avser att följa upp effekterna av bl.a. denna regel, som trädde i kraft för drygt tre år sedan, men anser med hänsyn till vad som föreslås beträffande de ökade kraven på utformningen av socialnämndens yttranden att det redan nu finns ett behov av att förlänga tidsfristen till sex veckor. Regeringen betonar dock att mål med unga lagöverträdare alltid bör handläggas skyndsamt och att tiden mellan brott och reaktion bör vara så kort som möjligt. Enligt propositionen avser regeringen att ge Brottsförebyggande rådet och Kommmittén för brottsförebyggande arbete i uppdrag att inleda en försöksverksamhet med medling med anledning av brott. Med medling avses att ett möte kommer till stånd mellan gärningsman och brottsoffer inför en medlare. Regeringen avser vidare att tillkalla en särskild utredare som skall få i uppdrag att ur rättslig synvinkel närmare belysa och analysera inte bara medling utan även andra typer av verksamheter som är nära besläktade med medling.
Motionerna I motion Ju34 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare (yrkande 6 delvis). Motionärerna avvisar regeringens förslag rörande överlämnande till vård inom socialtjänsten. Enligt motionärerna bör påföljden snarast avskaffas eftersom den är intimt förknippad med misslyckanden och reaktioner på brott främst är en uppgift för rättsväsendet. Motionärerna motsätter sig vidare regeringens förslag om att förlänga tidsfristen inom vilken en förundersökning skall vara avslutad och åtal väckt beträffande personer under 18 år. Nuvarande tidsfrist måste först utvärderas. I motionen yrkas vidare att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utökad användning av samhälls-tjänsten för bl.a. unga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1). Regeringens förslag om ungdomstjänst försämrar enligt motionärerna överskådligheten i påföljdssystemet och bör därför inte genomföras. I stället bör bestämmelserna om samhällstjänst ändras för att öka användningen av denna påföljd för bl.a. unga lagöverträdare. Motionärerna anser att samhällstjänst bör göras till en självständig påföljd, dvs. inte endast utgöra ett alternativ till fängelse. Alternativt bör rekvisitet ?synnerliga skäl? i 30 kap. 5 § brottsbalken ändras till ?särskilda skäl? för att i ökad utsträckning kunna döma personer under 18 år till fängelse. Dock bör bestämmelsen kompletteras med ett tillägg om att den unge i första hand skall dömas till samhällstjänst. Motionärerna anser att regeringen snarast skall återkomma till riksdagen med kompletterande förslag rörande samhällstjänstens framtida användning. I motion Ju37 av Alice Åström m.fl. (v) yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 31 kap. 1 § första och andra styckena i brottsbalken om vård inom socialtjänsten (yrkande 3). Regeringen förespråkar en tydligare koppling mellan brott och straff och en klar markering från samhällets sida mot oacceptabla handlingar för att på så sätt ge ungdomarna tydliga gränser för vad som är rätt och fel. Enligt motionärerna innebär detta att samhället frånsäger sig sitt ansvar och lägger det på ungdomarna, eller barnen, själva. Motionärerna är kritiska mot att domstolarna enligt förslaget ges rätt att bedöma innehållet i vårdplanen. De saknar kompetens härför. Vidare finns det risk för att ungdomarna får ta konsekvenserna av att kommunerna inte har råd att vidta åtgärder som kostar mycket pengar genom att domstolen inte bedömer vårdplanen som tillräckligt ingripande och i stället dömer till annat straff. Det som behövs är enligt motionärerna ett aktivt arbete för att socialtjänsten skall utvecklas och få de resurser som behövs för att leva upp till socialtjänstlagstiftningens krav. Motionärerna anser att regeringens förslag innebär konflikter mellan det socialrättsliga och det straffrättsliga systemet. Först måste man bestämma från vilken utgångspunkt man skall agera, genom att bestraffa den unge eller genom att hjälpa honom till rätta. Enligt motionärerna är det viktigaste inte att straffa den unge utan att skapa möjligheter för honom eller henne till ett bättre socialt liv. Det är också olämpligt att domstolarna ges möjlighet att undanröja påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten och besluta om ett annat straff om socialtjänsten ändrar innehållet i vårdplanen. I motion Ju33 av Siw Persson m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om att de principer som ligger till grund för påföljdsbestämningen för vuxna i ökad utsträckning också bör vara vägledande för det fortsatta utformandet av påföljder för unga (yrkande 2). Ett påföljdssystem måste enligt motionärerna vara logiskt konsekvent och förhållandevis enkelt för att allmänhetens tilltro till systemet skall kunna upprätthållas. Inte minst när det gäller ungdomar är det av största betydelse att sambandet mellan brottet och påföljden framgår. Om den verkliga grunden för det straffrättsliga ingripandet inte tydligt anges kan ungdomarna enligt motionärerna få den felaktiga uppfattningen att brottet egentligen saknar betydelse för ingripandet mot honom. Det finns också en påtaglig risk för att den unge berövas ansvaret för sina handlingar, vilket inte gagnar hans fortsatta utveckling mot ett ordnat liv, anförs det. I motion Ju35 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om familjegruppskonferenser (yrkande 1). Enligt motionärerna är familjegrupps- konferens en bra metod för ungdomar som begår brott. Under ledning av polisen diskuterar den unge, någon anhörig till honom eller henne, en representant från socialtjänsten och brottsoffret lämpliga åtgärder för den unges tillrättaförande. Enligt motionärerna är det viktigt att utveckla och stärka den sociala väv utan vilken den unge brottslingen saknar möjlighet att anpassa sig till samhället. Familjerna vet ofta bättre än experterna vad som är bäst för tonåringen, anförs det.
Utskottets bedömning Ungdomar som begår kriminella handlingar är ofta socialt utsatta och har särskilda behov av stöd och hjälp. Socialtjänsten har som en av sina viktigaste uppgifter att hjälpa och stödja barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt. Inom socialtjänstens verksamheter finns stor erfarenhet och hög kompetens när det gäller frågor om barn och ungdomar med sociala problem. Denna erfarenhet finns inte i samma utsträckning inom kriminalvården eftersom endast ett fåtal ungdomar döms till fängelse. Utskottet anser liksom regeringen att socialtjänsten har större möjligheter än kriminalvården att motverka ungdomars kriminella utveckling och åstadkomma positiva förändringar samt att ungdomar i möjligaste mån bör hållas utanför kriminalvården. Utskottet delar därmed inte den uppfattning som förs fram i motion Ju34 (m) yrkande 6 om att reaktioner på brott enbart skall vara en uppgift för rättsväsendet. Utskottet ställer sig i stället bakom regeringens bedömning att unga lagöverträdare även fortsättningsvis i första hand skall vara ett ansvar för socialtjänsten och att påföljden överlämnande för vård inom socialtjänsten bör finnas kvar. Utskottet delar emellertid också uppfattningen i propositionen att det är viktigt att den unge lagöverträdaren får en bättre uppfattning än i dag om vad ett överlämnande till vård inom socialtjänsten kommer att innebära för honom och vad som förväntas av honom från samhällets sida. Att tydliggöra den unges egna ansvar innebär enligt utskottets mening inte att samhällets ansvar för att hjälpa och stödja honom minskar. Utskottet ser därför positivt på regeringens förslag att skärpa kraven på innehållet i socialnämndens yttranden samt att särskilda föreskrifter skall meddelas om det framgår av vårdplanen att den unge skall genomgå vård eller andra åtgärder enligt socialtjänstlagen. Motion Ju33 (fp) yrkande 2 får enligt utskottets mening anses tillgodosedd genom förslagen i propositionen. Utskottet delar inte inställningen i motion Ju37 (v) yrkande 3. Domstolarna har stor erfarenhet av brottmål mot ungdomar. Enligt 25 § LUL skall lagfarna domare och nämndemän i ungdomsmål, om det inte möter hinder, vara särskilt lämpade för uppgiften med avseende på intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare. Enligt Socialstyrelsen har vidare resurserna för vård och behandling inom socialtjänstens arbete med utsatta ungdomar ökat i mer än hälften av landets kommuner och antalet unga som tvångsvårdas förändrats mycket litet sedan 1993. Utskottet förutsätter att socialnämnden i sin vårdplan anger de åtgärder som enligt nämnden är nödvändiga för den unge och att nämndens utlåtande väger tungt vid domstolens val av påföljd. Domstolen bör som föreslås i propositionen kunna undanröja ett förordnande om överlämnande till vård inom socialtjänsten i de fall socialnämnden ändrat uppfattning om vilka insatser som bör göras för den dömde om det annars skulle uppfattas som stötande. Förslaget om ungdomstjänst torde enligt utskottet många gånger vara positivt för en ung lagöverträdares utveckling eftersom denne härigenom kan få erfarenhet av samhällsnyttig verksamhet tillsammans med människor som inte ingår i hans vanliga umgänge. Förslaget i propositionen medför också att frihetsberövande åtgärder kan undvikas i ännu större utsträckning än i dag. Till skillnad från samhällstjänst skall en föreskrift om ungdomstjänst även kunna bestå i att den unge skall delta i olika former av program eller utbildning i angelägna frågor samt kunna meddelas även om alternativet inte är ett fängelsestraff. Utskottet anser att regeringens förslag om ungdomstjänst bör tillstyrkas. Förslaget i motion Ju34 (m) yrkande 1 om att i stället ändra bestämmelserna om samhällstjänst kan utskottet inte ställa sig bakom. Med hänsyn till de ökade krav som ställs på socialnämnderna i propositionen har utskottet inget att erinra mot att tidsfristen i 4 § LUL förlängs från fyra till sex veckor. Utskottet delar samtidigt regeringens uppfattning att mål med unga lagöverträdare alltid bör handläggas skyndsamt och att tiden mellan brottet och reaktionen bör vara så kort som möjligt. Systemet med familjegruppskonferenser innebär att den unge lagöverträdaren, tillsammans med sin familj och andra vuxna av betydelse för honom, företrädare för polisen och sociala myndigheter samt helst även målsäganden kommer överens om lämpliga åtgärder för den unge och om hur brottet skall gottgöras. Justitieutskottet behandlade motionsyrkanden om familjegrupps-konferenser i betänkande 1996/97:JuU12. Utskottet ansåg att ytterligare utredning kring metoden är nödvändig innan ställning kan tas till om ett sådant institut över huvud taget bör införas. Utskottet förutsatte att frågan beaktades vid Justitiedepartementets beredning av Riksåklagarens rapport Medlingsverksamhet för unga lagöverträdare och avstyrkte motionsyrkandena. Riksdagen följde utskottet. Socialutskottet har ingen annan uppfattning i frågan. Utskottet ställer sig positivt till förslaget i propositionen om att socialnämnden skall underrätta åklagarmyndigheten om de åtgärder som redovisas i vårdplanen inte kommer till stånd eller om den som överlämnats till vård inom socialtjänsten bryter mot en föreskrift om ungdomstjänst. Utskottet anser sammantaget att 31 kap. 1 § första-fjärde styckena i förslaget till lag om ändring i brottsbalken samt förslagen till ändringar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och socialtjänstlagen (1980:620) bör tillstyrkas. Motionerna Ju33 (fp) yrkande 2, Ju34 (m) yrkandena 1 och 6 delvis, Ju35 (kd) yrkande 1 och Ju37 (v) yrkande 3 bör avstyrkas.
Sluten ungdomsvård
Propositionen Regeringen föreslår att en ny frihetsberövande påföljd, sluten ungdomsvård, skall införas för brott som någon begått innan han fyllt 18 år. En grundläggande princip inom den svenska kriminalpolitiken är att unga lagöverträdare endast i undantagsfall skall dömas till fängelse. Dels är det inte rimligt att straffa ungdomar som begår brott lika hårt som vuxna, dels innebär fängelsestraffet särskilda risker för unga människor. Detta talar för att fängelsestraffet helt bör utmönstras när det gäller de yngsta lagöverträdarna. Enligt regeringen förekommer det emellertid att ungdomar begår så allvarliga brott att samhället måste kunna reagera kraftfullt genom ett frihetsberövande. För att brott skall kunna motverkas måste det inom påföljdssystemet finnas möjlighet att välja en påföljd som i rimlig utsträckning avskräcker från brott, tydligt markerar grundläggande gränser och dessutom motsvarar de krav samhället ställer på rättvisa inom straffrättskipningen. Frihetsberövande påföljder kan därför inte undvaras helt trots att det är fråga om mycket unga personer. Den enda form av frihetsberövande som dagens påföljdssy-stem kan erbjuda är fängelse. Enligt propositionen är det angeläget att skapa en ny form av frihetsberövande som ett alternativ till fängelse för de yngsta lagöverträdarna. Regeringen föreslår en ny 1 a § i 31 kap. brottsbalken. Bestämmelsen innebär att om domstolen anser att det finns synnerliga skäl för att döma en person som begått brott innan han fyllt 18 år till fängelse, skall rätten först pröva om påföljden i stället kan bestämmas till sluten ungdomsvård under viss tid, dvs. mellan 14 dagar och fyra år. Detta gäller dock inte om det exempelvis med hänsyn till den unges ålder vid lagföringen föreligger särskilda skäl däremot. Regeringen framhåller att samma restriktivitet med att döma unga lagöverträdare till en frihetsberövande påföljd bör gälla oavsett om det är fråga om fängelse eller sluten ungdomsvård. Det fordras således även fortsättningsvis att synnerliga skäl föreligger. Förslaget innebär att den nya påföljden i princip kommer att ersätta fängelsestraffet för de yngsta lagöverträdarna. Det kan enligt regeringen på goda grunder antas att de flesta ungdomar som i dag döms till fängelse är i stort behov av vård och behandling. Ett av huvudsyftena med förslaget är att tillskapa en påföljd som gör det möjligt att anordna verkställigheten så att den unges kriminalitet kan angripas så effektivt som möjligt. Regeringen föreslår att en ny lag om verkställighet av sluten ungdomsvård införs. Enligt regeringen bör Statens institutionsstyrelse ansvara för verkställigheten av den nya påföljden. Skälen härtill är att det inom den verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse finns en bred erfarenhet av arbete med sådana ungdomar som kan komma i fråga för frihetsberövande påföljder samt att det redan i dag finns etablerade former för samverkan mellan de särskilda ungdomshemmen och socialtjänsten. Att den unge blir frihetsberövad på straffrättslig grund befriar inte socialnämnden från dess övergripande ansvar för den unge enligt socialtjänstlagen. Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall ske vid sådana särskilda ungdomshem som avses i 12 § LVU. Det ankommer på Statens institutionsstyrelse att efter samråd med socialtjänsten i den dömdes hemkommun bestämma vid vilket ungdomshem den dömde skall tas in. Propositionen tar upp frågan huruvida de som tas in på särskilt ungdomshem som påföljd för brott bör hållas åtskilda från dem som tagits in efter beslut i administrativ ordning, dvs. enligt LVU. Det torde enligt regeringen ibland finnas såväl praktiska som behandlingsmässiga motiv att hålla de båda grupperna åtskilda, men behovet kan variera från fall till fall och förändras successivt under verkställigheten. Ibland kan det vara mest ändamålsenligt från behandlingssynpunkt att placera de båda grupperna tillsammans. Enligt regeringen bör det överlåtas åt Statens institutionsstyrelse att i det enskilda fallet avgöra om den som dömts för brott bör hållas avskild från övriga intagna. Regeringen föreslår ett tillägg i 3 § LVU innebärande att vård enligt denna lag skall beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte riskera att skada sin hälsa eller utveckling genom t.ex. brottslig verksamhet. Samhället får därmed bättre möjligheter att säkerställa kontinuiteten i vården av dem som är i behov av tvångsvård under längre tid än vad den utdömda påföljden medger.
Motionerna I motion Ju34 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 6 delvis). Motionärerna avvisar bl.a. regeringens förslag om sluten ungdomsvård. Genom att placera ungdomar som är frihetsberövade på olika rättslig grund och med olika syfte på samma hem riskerar tydligheten med en utdömd påföljd att minska. Behandlingsarbetet kan också bli lidande. Dessutom skulle två parallella regelverk med verkställighetsbestämmelser komma att behöva tillämpas. Den huvudman som ansvarar för tvångsvård av ungdomar bör inte också få ansvara för en renodlad straffverkställighet. Enligt motionärerna bör rättsväsendet både reagera på brott och ombesörja verkställigheten av straffet. Regeringens förslag framstår enligt motionärerna som än mer inkonsekvent och otydligt mot bakgrund av att de fåtal unga lagöverträdare som begår riktigt allvarliga brott även i fortsättningen kommer att kunna dömas till vanligt fängelse. Motionärerna presenterar ett eget förslag till påföljdssystem för unga lagöverträdare enligt vilket ungdomar i åldern 15 till 17 år skall kunna dömas till ungdomsstraff inom kriminalvårdens ram. Motionärerna redogör detaljerat för hur verkställigheten av ungdomsstraff bör ske, bl.a. att den skall äga rum på särskilt inrättade kriminalvårdshem. Den unge bör vidare, med undantag för åtgärder av medicinsk natur, vara skyldig att genomgå den vård och behandling som han kan anses vara i behov av eller som allmänt sett kan bedömas vara av stort värde för honom. I motion Ju37 av Alice Åström m.fl. (v) yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag dels till lag om verkställighet av sluten ungdomsvård (yrkande 4), dels till ändring i 31 kap. 1 a § och 33 kap. 5 § brottsbalken om sluten ungdomsvård (yrkande 5). Motionärerna anser att regeringens förslag om en ny frihetsberövande påföljd för unga inte har någon tydlig avgränsning och att det därför saknas en grundläggande förutsättning för att förslaget skall kunna godtas. Enligt motionärerna saknas vidare ett samtidigt totalförbud mot fängelse för alla under 18 år. Det är väsentligt att införande av den nya påföljden inte ökar repressionen mot ungdomar utan att den bara gäller i de fall som redan i dag leder till fängelsedomar. Motionärerna efterlyser vidare regler om bl.a. permission, villkorlig frigivning och överklagande av beslut om överförande från vistelse under öppnare former. Det är enligt motionärerna oacceptabelt att unga lagöverträdare skall vara sämre ställda än vuxna. Motionärerna vänder sig slutligen mot att förslaget kan innebära att tiden för vistelse i det särskilda ungdomshemmet kan bli längre än för den som dömts till fängelsestraff eftersom den unge efter den utsatta tiden kan bli föremål för fortsatt omhändertagande enligt LVU. I motion Ju33 av Siw Persson m.fl. (fp) yrkas att regeringen skall ges till känna vad i motionen anförts om utvärdering och om Statens institutionsstyrelses ansvar beträffande den nya påföljden sluten ungdomsvård (yrkande 3). Vid de särskilda ungdomshemmen bör enligt motionärerna de unga som omhändertagits med stöd av LVU hållas åtskilda från de ungdomar som har begått så grova brott att domstolen har funnit att det finns synnerliga skäl att döma dem till sluten ungdomsvård. Det bör vara Statens institutionsstyrelses ambition att i största möjliga utsträckning hålla de båda grupperna åtskilda. Effekterna av att placera ungdomarna tillsammans måste enligt motionärerna noga följas upp och utvärderas. I motion Ju35 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) hemställs om ett tillkännagivande om behovet av utvärdering av den föreslagna slutna ungdomsvården (yrkande 2). Motionärerna stöder förslaget om den nya påföljden sluten ungdomsvård men anser att det är viktigt att utvärdera behandlingen på de slutna ungdomshemmen för att uppmärksamma eventuella brister. Uppföljningen av hur det gått för ungdomar som vistats vid LVU-hem har enligt motionärerna varit mycket bristfällig.
Utskottets bedömning Enligt artikel 40.3 i FN:s konvention om barnets rättigheter skall konventionsstaterna söka främja upprättandet av institutioner som är speciellt anpassade för barn som begått brott. Av artikel 40.4 följer att alternativ till anstaltsvård skall finnas tillgängliga för att säkerställa att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välfärd och är rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet. Med barn avses i konventionen (omyndiga) personer under 18 år. Utskottet delar regeringens uppfattning att frihetsberövande påföljder inte kan undvaras helt ens för unga lagöverträdare och att det är angeläget att skapa en påföljd som kan utgöra ett alternativ till fängelsestraff och där verkställigheten skall präglas av att den intagne blir föremål för adekvat behandling. Utskottet ställer sig positivt till regeringens förslag om den nya påföljden sluten ungdomsvård och till att Statens institutionsstyrelse skall ansvara för verkställigheten av påföljden. Förslaget ligger enligt utskottets mening i linje med kraven i barnkonventionen. Ungdomar bör som tidigare framhållits så långt möjligt hållas utanför kriminalvården. Statens institutionsstyrelse har stor erfarenhet av arbete med ungdomar som omhändertagits med stöd av LVU på grund av brottslig verksamhet. Av de ungdomar som kommer att dömas till sluten ungdomsvård kommer sannolikt många att redan tidigare ha varit placerade på styrelsens institutioner. Enligt utskottet skall de svårigheter som kan vara förknippade med att placera ungdomar som är frihetsberövade på olika rättslig grund på samma institution inte överdrivas. Flertalet av de nuvarande reglerna för genomförandet av LVU-vård kommer att gälla även för dem som döms till sluten ungdomsvård. Frågan huruvida ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård bör hållas åtskilda från dem som placerats med stöd av LVU kommer enligt Statens institutionsstyrelse att bedömas från fall till fall och med beaktande av den unges rymningsbenägenhet, utagerande beteende och övriga status. Enligt Statens institutionsstyrelse kommer nya avdelningar med högre säkerhetsnivå att inrättas med början på tre av de särskilda ungdomshemmen och viss sektionering av de båda grupperna att ske. Det finns enligt utskottet inte någon anledning att som motionärerna i motion Ju37 (v) yrkandena 4 och 5 befara att de ungdomar som tas in på särskilda ungdomshem för sluten ungdomsvård kommer i ett sämre läge än de som ådömts fängelsestraff. Bestämmelser om permissioner och överklagande av beslut i särskilda fall finns i 18 § respektive 23 § i förslaget till lag om verkställighet av sluten ungdomsvård. I propositionen anges att det skall beaktas att villkorlig frigivning inte förekommer vid sluten ungdomsvård och att det faktiska frihetsberövandet inte bör bli längre än vad det skulle ha blivit vid en fängelsedom. Utskottet har heller inget att erinra mot att den unge efter verkställighetens slut kan bli föremål för fortsatt omhändertagande enligt LVU. På så vis kan kontinuiteten och långsiktigheten i vården säkerställas. Det krävs för övrigt för ett fortsatt omhändertagande med stöd av LVU att den unge bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård. Enligt propositionen har regeringen för avsikt att göra en utvärdering av de nya bestämmelserna om sluten ungdomsvård när reformen varit i kraft en tid. Statens institutionsstyrelse har redan givit en utomstående forskare i uppdrag att utvärdera vad den nya reformen innebär bl.a. behandlings- och resultatmässigt. Motionerna Ju33 (fp) yrkande 3 och Ju35 (kd) yrkande 2 får enligt utskottet anses i huvudsak tillgodosedda. Utskottet anser sammanfattningsvis att riksdagen bör anta förslaget till lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, 31 kap. 1 a § i förslaget till lag om ändring i brottsbalken och 3 § andra stycket i förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Riksdagen bör vidare avslå motionerna Ju33 (fp) yrkande 3, Ju34 (m) yrkande 6 delvis, Ju35 (kd) yrkande 2 och Ju37 (v) yrkandena 4 och 5.
Stockholm den 16 april 1998
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Liselotte Wågö (m), Marianne Jönsson (s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Mariann Ytterberg (s), Stig Sandström (v), Christin Nilsson (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp), Cathrine Pålsson (kd) och Catherine Persson (s).
Avvikande meningar
Ett nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m) och Birgitta Wichne (m) anser att socialutskottets bedömning under avsnitten Överlämnande till vård inom socialtjänsten m.m. och Sluten ungdomsvård bort ha följande lydelse: Enligt utskottet bör regeringens förslag i de delar som rör påföljder för unga lagöverträdare avstyrkas. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ett nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare. Utgångspunkten skall vara att rättsväsendet både skall reagera på brott och ombesörja verkställigheten av straffet. Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten präglas av misslyckanden och dåligt rykte och bör avskaffas. Vidare bör en ny frihetsberövande påföljd, ungdomsstraff, införas för lagöverträdare i åldern 15-17 år. Verkställigheten skall ske inom kriminalvårdens ram på särskilt inrättade kriminalvårdshem. Närmare regler om verkställigheten av ungdomsstraffet bör utformas i enlighet med vad som anges i motion Ju34. Utskottet anser också att regeringen bör återkomma med förslag som möjliggör en ökad användning av samhällstjänst för unga lagöverträdare enligt vad som anförs i den nyss nämnda motionen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju34 (m) yrkandena 1 och 6 ge regeringen till känna. Enligt utskottet bör riksdagen vidare avslå förslaget till lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, 31 kap. 1 § första-fjärde styckena och 1 a § i förslaget till lag om ändring i brottsbalken samt förslagen till ändringar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Övriga motioner under dessa avsnitt bör också avslås.
Överlämnande till vård inom socialtjänsten Stig Sandström (v) anser att andra, tredje, sjunde och åttonde styckena av socialutskottets bedömning under avsnittet Överlämnande till vård inom socialtjänsten m.m. bort ha följande lydelse: I propositionen förespråkar regeringen en tydligare koppling mellan brott och straff och en klar markering från samhällets sida mot oacceptabla handlingar för att på så sätt ge ungdomarna tydliga gränser för vad som är rätt och fel. Enligt utskottet innebär detta att samhället frånsäger sig sitt ansvar och i stället lägger det på ungdomarna, eller barnen som det ofta handlar om. Utskottet motsätter sig förslaget att ge domstolarna makt att bedöma innehållet i vårdplanen. Det som behövs i dag är enligt utskottets mening inte en tydligare markering av den repressiva sidan av överlämnandepåföljden utan att socialtjänsten utvecklas och tillförs de resurser som krävs för att leva upp till socialtjänstlagstiftningens mål. Det föreligger annars en risk att ungdomarna får ta konsekvenserna av att kommunerna inte har råd att vidta kostsamma åtgärder genom att domstolen inte bedömer vårdplanen som tillräckligt ingripande och i stället dömer till annat straff. Utskottet anser att regeringens förslag innebär en olycklig sammanblandning mellan de socialrättsliga och straffrättsliga systemen. Det viktigaste är inte att straffa den unge utan att skapa möjligheter för honom eller henne till ett bättre socialt liv. Socialutskottet föreslår att justitieutskottet med anledning av motion Ju37 (v) yrkande 3 avstyrker 31 kap. 1 § första och andra styckena i förslaget till lag om ändring i brottsbalken. Enligt utskottet bör 31 kap. 1 § tredje och fjärde styckena i förslaget till lag om ändring i brottsbalken liksom förslagen till ändringar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och socialtjänstlagen (1980:620) tillstyrkas. Övriga motioner under detta avsnitt bör avstyrkas.
Familjegruppskonferenser Chatrine Pålsson (kd) anser att sjätte och åttonde styckena av socialutskottets bedömning under avsnittet Överlämnande till vård inom socialtjänsten bort ha följande lydelse: Utskottet anser det viktigt att utveckla och stärka den sociala väv utan vilken den unge brottslingen saknar möjlighet att anpassa sig till samhället. Även familjer med stora problem vet ofta bättre än experterna vad som är bäst för den enskilde tonåringen. Enligt utskottet är därför familjegruppskonferensen en mycket bra arbetsmetod när det gäller unga lagöverträdare. Vad utskottet nu anfört bör med anledning av motion Ju35 yrkande 1 ges regeringen till känna. Enligt utskottet bör 31 kap. 1 § första-fjärde styckena i förslaget till lag om ändring i brottsbalken samt förslagen till ändringar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och socialtjänstlagen (1980:620) tillstyrkas. Övriga motioner under detta avsnitt bör avstyrkas.
Sluten ungdomsvård Stig Sandström (v) anser att socialutskottets bedömning under avsnittet Sluten ungdomsvård bort ha följande lydelse: Enligt utskottet har förslaget i propositionen om sluten ungdomsvård inte någon tydlig avgränsning och kan redan på den grunden inte godtas. Utskottet anser också att förslaget skulle ha innefattat ett förbud mot att döma personer under 18 års ålder till fängelse. Vidare är förslaget fragmentariskt och ger inte de rättigheter och rättssäkerhetsgarantier som regelsystemet i lagen om kriminalvård i anstalt erbjuder. Utskottet kan inte heller godta att tiden för vistelse i det särskilda ungdomshemmet kan bli längre än för den som dömts till fängelsestraff eftersom den unge i direkt anslutning till verkställighetens slut kan bli föremål för omhändertagande enligt LVU. Utskottet anser mot bakgrund av vad som anförts att riksdagen med anledning av motion Ju37 (v) yrkandena 4 och 5 bör avslå regeringens förslag till lag om verkställighet av sluten ungdomsvård, 31 kap. 1 a § och 33 kap. 5 § i förslaget till lag om ändring i brottsbalken samt förslaget till ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Övriga motioner under detta avsnitt bör avslås.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Propositionen.........................................1 Motionerna............................................2 Motioner väckta med anledning av propositionen......2 Motioner väckta under allmänna motionstiden 1997....3 Utskottet.............................................5 Ärendet.............................................5 Propositionens huvudsakliga innehåll................6 Reformens inriktning................................6 Samhällstjänst......................................8 Intensivövervakning med elektronisk kontroll........9 Villkorlig frigivning..............................11 Påföljder för unga lagöverträdare..................14 Överlämnande till vård inom socialtjänsten.......14 Sluten ungdomsvård...............................16 Sammanfattning, m.m..............................18 Övriga frågor......................................18 Familjegruppskonferenser och medling.............18 Normbildning.....................................20 Drogtest av barn.................................21 Otillåten utlämning av videogram.................22 Föräldrars närvaro vid rättegång och förhör......22 Övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten........23 Polishjälp åt föräldrar........................23 Registrering av minderåriga lagöverträdare.....24 Sekretess mellan myndigheter...................24 Föräldrars rätt till ersättning för inställelse25 Häktade ungdomar.................................25 Frigivningsföreskrifter..........................26 Utslussning......................................26 Övrigt...........................................27 Hemställan.........................................27 Reservationer........................................30 1. Villkorligt fängelse (mom. 1)...................30 2. Samhällstjänst (mom. 2).........................31 3. Intensivövervakning med elektronisk kontroll (mom. 4)32 4. Intensivövervakning med elektronisk kontroll (mom. 4)32 5. Intensivövervakning med elektronisk kontroll (mom. 4)33 6. Villkorlig frigivning (mom. 6)..................34 7. Villkorlig frigivning (mom. 6)..................35 8. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 7)......36 9. Påföljder för unga lagöverträdare (mom. 7)......37 10. Familjegruppskonferenser och medling (mom. 11).39 11. Normbildning m.m. (mom. 12)....................40 12. Drogtest av barn (mom. 13).....................41 13. Otillåten utlämning av videogram (mom. 14).....41 14. Föräldrars närvaro vid rättegång och förhör (mom. 15)41 15. Övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten (mom. 16)42 16. Häktade ungdomar (mom. 17).....................43 Särskilt yttrande....................................43 Övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten (mom. 16)43 Bilagor 1. Regeringens lagförslag............................44 2. Utskottets lagförslag.................................................................... 112 1. Utskottets förslag till ändring i riksdagens beslut om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. 112 2. Utskottets förslag till ändring i riksdagens beslut om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 113 3. Socialutskottets yttrande (1997/98:SoU6y)......114