Övergrepp mot kvinnor
Betänkande 1992/93:JuU7
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU07
Övergrepp mot kvinnor
Innehåll
1992/93 JuU7
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal frågor som rör övergrepp mot kvinnor och som väckts genom motioner under den allmänna motionstiden år 1992. Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Motioner
1991/92:Ju219 av Stig Grauers (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot kvinnomisshandel.
1991/92:Ju224 av Lennart Daléus (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om punktbevakning av våldsmän.
1991/92:Ju604 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpning av besöksförbudslagen.
1991/92:Ju606 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsad geografisk rörlighet för våldsverkare.
1991/92:Ju616 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna nödvändigheten av att fortsätta arbetet med att bekämpa våldsbrottsligheten och våldet mot kvinnorna.
1991/92:Ju628 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående vård av incestoffer och incestförövare.
1991/92:Ju808 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av de åtgärder som vidtagits för att förbättra skydd och säkerhet för misshandlade och hotade kvinnor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjligheterna till begränsad rörelsefrihet för misshandlande och hotande män bör utredas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valfriheten för brottsoffren när det gäller olika stödjande åtgärder.
1991/92:Ju809 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av effekterna av de åtgärder som hittills vidtagits för att förbättra skyddet och rättssäkerheten för kvinnor som utsatts för s.k. relationsvåld.
1991/92:Ju819 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt kvinnofrid.
1991/92:Ju821 av Karin Starrin m.fl. (c, m, fp, kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att gärningsmännen vid våldsbrott mot kvinnor bör specialbevakas,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av medelsfördelningen för olika brottsförebyggande åtgärder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en våldtäktsklinik,
4. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott.
1991/92:Ju823 av Margareta Gard (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjt straff och skärpt rättstillämpning vid misshandel bl.a. av kvinnor, i enlighet med vad som anförts i motionen.
1991/92:Ju834 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att resurser för livvakter till hotade kvinnor omgående ställs till förfogande,
3. att riksdagen beslutar att 24 § lagen (1988:688) om besöksförbud ges följande lydelse: Den som bryter mot ett besöksförbud döms för överträdelse av besöksförbud till fängelse i högst ett år. I ringa fall skall dömas till fängelse i högst sex månader. I grova fall skall dömas till fängelse i högst två år,
4. att riksdagen beslutar att införa följande paragraf i lagen om besöksförbud: Den som bryter mot ett besöksförbud skall omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är uppenbart att skäl därtill ej förekommer.
1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisbevakning av gärningsmännen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våldtäktsmottagning,
26. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av fördelningen av resurser för brottsförebyggande och brottsbekämpande insatser i enlighet med vad i motionen anförts.
1991/92:A812 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors rättstrygghet.
Utskottet
Kvinnomisshandel
Motionerna
I motionerna Ju616, Ju823 och A812 begärs att påföljden för kvinnomisshandel skall skärpas.
Bakgrund
Bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken (BrB) antogs av riksdagen år 1962 (prop. 1962:10, 1LU 1962:42--43). Genom en ändring i ett lagstiftningsärende år 1987 fick 6 § sin nuvarande lydelse (prop. 1987/88:14, JuU16, rskr. 84). Regleringen innebär följande.
Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd skall dömas för misshandel. Straffet är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter (5 §).
För grov misshandel är straffet fängelse, lägst ett och högst tio år. Vid bestämmande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet (6 §).
Påföljdssystemet i BrB är för närvarande föremål för översyn i skilda hänseenden inom Justitiedepartementet. En remiss med förslag om skärpta påföljder för vissa brott såsom misshandel, olaga hot och ofredande har således nyligen avlämnats till Lagrådet. Vidare pågår inom departementet en granskning av straffmätningspraxis vid grövre våldsbrott i syfte att bl.a. utröna om det finns behov av skärpta påföljder.
Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat frågor om påföljden för kvinnomisshandel (se t.ex. 1988/89:JuU17, 1989/90:JuU5 och 1990/91:JuU3). Sådana frågor aktualiserades också i förarbetena till nu gällande bestämmelser i brottsbalken om straffmätning och påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404). Regleringen innebär i här aktuellt hänseende bl.a. att till sådana försvårande omständigheter som skall beaktas vid straffmätningen räknas att gärningsmannen utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att försvara sig eller att han visat särskild hänsynslöshet.
Vid sin senaste behandling av spörsmålet om påföljden för kvinnomisshandel (1990/91:JuU3 s. 7) vidhöll utskottet sin tidigare uttalade uppfattning att de möjligheter till straffskärpning som öppnats genom angivna regler var till fyllest för att tillgodose behoven i aktuella fall.
Här bör också nämnas att utskottet i ett annat betänkande i dag (1992/93:JuU5) behandlat några andra motioner om påföljden för misshandel. Utskottet har avstyrkt i det ärendet aktuella motionsyrkanden med hänvisning till det pågående beredningsarbetet i regeringskansliet.
Överväganden
Även när det gäller nu aktuella motioner bör enligt utskottets uppfattning det nyssnämnda beredningsarbetet avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju616, Ju823 occh A812 i nu behandlade delar.
Förundersökningens genomförande
Motionen
I motion Ju219 hemställs om åtgärder för att förkorta tiden mellan en anmälan om kvinnomisshandel och det första polisförhöret med den utpekade gärningsmannen.
Bakgrund
Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) skall förundersökning i princip inledas så snart det på grund av angivelse eller annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Enligt 3 § inleds förundersökning av polismyndighet eller åklagare. Förundersökning skall enligt 4 § bedrivas så skyndsamt omständigheterna medger.
Det finns inga bestämmelser om hur utredningen av olika brott skall prioriteras. Inte heller finns några särskilda tidsfrister angivna för förundersökningens genomförande; dock att ett krav på skyndsam handläggning blir en följd av RB:s regler om anhållande och häktning och av reglerna i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Viss ledning kan också hämtas i statsmakternas uttalanden i olika prioriteringsfrågor.
I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 76 f) anför justitieministern beträffande resursanvändningen inom polisväsendet bl.a. att när det gäller inriktning mot olika slag av brottslighet är det i första hand en uppgift för polismyndigheterna att själva göra prioriteringar med utgångspunkt från brottens straffskalor och andra omständigheter av betydelse, exempelvis lokala förhållanden. En ökad inriktning bör dock enligt justitieministern göras mot våldsbrott och narkotikabrott med hänsyn till den stora betydelse för den enskilde som dessa brottstyper har. I sammanhanget anför justitieministern vidare att de enskilda personer som utsätts för brott skall sättas i centrum för polisens uppmärksamhet och omsorg och att personer som utsätts för akut brottshot måste skyddas. Behovet av akut skydd för utsatta kvinnor mot olika former av våldsbrott måste därvid enligt justitieministern särskilt beaktas.
Åklagarutredningen -90 konstaterar i sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende att förundersökningen på grund av arbetsbelastningen vid polis- och åklagarmyndigheterna m.m. är en flaskhals i systemet för att beivra brott. Utredningen lämnar ett antal förslag som syftar till att effektivisera förundersökningsförfarandet. Bl.a. föreslås utvidgade möjligheter för en polisman som kommer till platsen för ett brott eller upptar anmälan att omedelbart vidta utredningsåtgärder. Förslagen är nu ute på remiss.
Rikspolisstyrelsen fick i september 1991 regeringens uppdrag att tillsammans med Socialstyrelsen, Domstolsverket och Riksåklagaren genomföra utbildning av vissa yrkesgrupper i syfte att förbättra stödet till de kvinnor som utsätts för våldsbrott. Som ett led i uppdraget har ett antal domare, åklagare och poliser i mitten av oktober månad innevarande år deltagit i en tvådagars utbildning som bl.a. har som mål att få till stånd ett effektivare förundersökningsförfarande vid misstankar om våld mot kvinnor. Deltagarna i utbildningen skall i sin tur informera på regional och lokal nivå.
Överväganden
Utskottet konstaterar att det ankommer på polis och åklagare att ta ställning till de prioriteringsfrågor som aktualiseras genom motionen. Till stöd för avgörandena i detta hänseende finns bl.a. justitieministerns uttalanden i den senaste budgetpropositionen om att polisen i sin verksamhet mera bör inrikta sig på våldsbrott och särskilt uppmärksamma kvinnor som utsätts för akut brottshot. Utskottet vill här också peka på den pågående beredningen av de förslag som framlagts av Åklagarutredningen -90 och de utbildningsinsatser som nu genomförs för bl.a. polis och åklagare. De olika åtgärderna bör enligt utskottets mening kunna leda till ett effektiviserat förundersökningsförfarande inte minst vid misstanke om våldsbrott mot kvinnor. Det sagda hindrar inte att utskottet också anser att det i motionen föreslagna systemet med omedelbara förhör av gärningsmännen i här aktuella fall kan vara väl värt att pröva. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Ju219.
Besöksförbud m.m.
Inledning
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal motioner som rör lagen (1988:688) om besöksförbud och vissa andra frågor om skydd för utsatta kvinnor.
Lagen om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop. 1987/88:137, JuU42, rskr. 320). Bestämmelserna har sedan dess ändrats och kompletterats (se 1989/90:JuU5, rskr. 65).
Regleringen innebär i första hand att en person kan förbjudas att ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna. Om detta inte är tillräckligt kan ett utvidgat besöksförbud meddelas. Ett sådant förbud kan innebära t.ex. förbud att uppehålla sig i närheten av den andra personens arbetsplats eller bostad. En förutsättning för besöksförbud är att det finns risk för att den person som förbudet gäller i annat fall skulle begå brott mot, förfölja eller allvarligt trakassera den som förbudet avser att skydda (i första hand kvinnor som förföljs av tidigare äkta män eller sambor). Överträdelse av förbudet kan medföra böter eller fängelse högst ett år.
Besöksförbud meddelas av åklagaren. Åklagarens beslut kan överprövas av tingsrätten.
Regeringen uppdrog förra året åt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att göra en studie av tillämpningen av besöksförbudslagen. Studien skall bl.a. innehålla en utvärdering av de ändringar av lagen som beslutades av riksdagen år 1989.
Besöksförbudets avgränsning
Motionen
I motion Ju606 föreslås en ordning som innebär att den som döms för våld mot en kvinna eller ett barn skall få en individuellt avpassad rekommendation av domstolen att inte uppehålla sig inom ett begränsat geografiskt område runt brottsoffret. Om rekommendationen inte efterlevs skall det ses som en försvårande omständighet om gärningsmannen åter gör sig skyldig till våldsbrott mot samma person.
Överväganden
Som framgår av redogörelsen ovan kan enligt lagen om besöksförbud en person vid behov förbjudas att t.ex. uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats, låt vara att besöksförbud meddelas av åklagaren. Härtill kommer att återfall i brott i sig är en försvårande omständighet som domstolarna redan enligt gällande rätt skall ta hänsyn till vid sin straffmätning. Den gällande ordningen uppfyller således i stort de krav som framställs i motion Ju606. Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Begränsning av männens rörelsefrihet
Motionerna
I flera motioner, Ju616, Ju808 och A812, förs fram önskemål om utvidgade möjligheter att begränsa rörelsefriheten för män som gjort sig skyldiga till våld mot kvinnor, t.ex genom att förbjuda dem att vistas i samma kommun som kvinnan.
Bakgrund
Enligt 2 kap. 8 § andra meningen regeringsformen (RF) är alla svenska medborgare tillförsäkrade rätten att fritt förflytta sig inom riket. Enligt 12 § kan denna rätt begränsas för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. En sådan begränsning får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.
Vid besöksförbudslagens tillkomst diskuterades mot den angivna bakgrunden om ett s.k. utvidgat besöksförbud var förenligt med RF:s bestämmelser. I propositionen (1987/88:137 s. 16) anfördes att ett utvidgat besöksförbud visserligen kunde sägas innebära en viss inskränkning i den rörelsefrihet som garanteras i RF, men att det fick godtas med hänsyn till att det rörde sig om lindriga ingrepp i rörelsefriheten. I sammanhanget påtalades också att den som åläggs ett besöksförbud självfallet inte i någon mera betydande mån får hindras att leva ett normalt liv.
I ett ärende våren 1991 (1990/91:JuU21 s. 16) behandlade utskottet ett motionsförslag om att besöksförbud skulle kunna omfatta förbud för mannen att vistas i kvinnans hemkommun. Utskottet ansåg att det var uppenbart att ett så långtgående förbud skulle strida mot RF.
Överväganden
Enligt utskottets uppfattning är även de förslag om förbud som nu är aktuella uppenbart oförenliga med RF. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju616, Ju808 och A812.
Obligatorisk häktning
Motionerna
I motionerna Ju604, Ju819 och Ju834 föreslås en ordning med obligatorisk häktning vid överträdelse av ett besöksförbud.
Bakgrund
Liknande yrkanden har tidigare avstyrkts av utskottet. Vid sin senaste behandling av frågan (1990/91:JuU21 s. 16) anförde utskottet att en ordning med obligatorisk häktning i och för sig förekommer vid vissa mycket allvarliga brott som mord, dråp eller människorov, för vilka minimistraffet är fängelse i minst två år. Utskottets ansåg att överträdelse av besöksförbud i straffprocessuellt hänseende inte kunde jämställas med sådan brottslighet.
Överväganden
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker bifall till motionerna Ju604, Ju819 och Ju834 i nu behandlade delar.
Påföljden vid överträdelse av besöksförbud
Motionen
I motion Ju834 föreslås att påföljden för överträdelse av ett besöksförbud i normalfallet skall vara fängelse i högst ett år, i ringa fall fängelse i högst sex månader och i grova fall fängelse i högst två år.
Bakgrund
Vid besöksförbudslagens tillkomst var påföljden för överträdelse av besöksförbud böter eller fängelse i högst sex månader. På initiativ av utskottet höjde riksdagen efter lagrådets hörande i 1989 års ärende straffmaximum till fängelse i högst ett år. Utskottet anförde i detta sammanhang bl.a. följande (s. 16 f).
Utskottet kan visserligen instämma i lagrådets uppfattning att straffet för en överträdelse av besöksförbud i normalfallet bör bli böter. Detta gäller naturligtvis särskilt om det handlar om en enstaka överträdelse. Inom bestämmelsen faller emellertid även mycket allvarliga överträdelser vars straffvärde ligger över den nuvarande straffskalans. Utskottet tänker då på t.ex. ofta förekommande överträdelser med starka inslag av passivt hot som pågått under lång tid. Det finns således enligt utskottets mening anledning att överväga en höjning av straffmaximum. Härför talar också att det med gällande bestämmelser normalt inte är möjligt att avbryta en pågående serie allvarliga överträdelser av besöksförbud genom att häkta den som överträder förbudet.
I detta sammanhang bör även påpekas att allvarliga, aktiva, trakasserier praktiskt taget undantagslöst torde vara straffbara som t.ex. misshandel, olaga hot eller ofredande.
Överväganden
Utskottet kan mot den här angivna bakgrunden inte finna att det föreligger något behov av sådana skärpningar i straffskalan för besöksförbud som föreslås i motion Ju834. Utskottet avstyrker bifall till motionen i denna del.
Livvaktsskydd och punktbevakning m.m.
Motionerna
I motion Ju834 krävs livvaktsskydd för hotade kvinnor. I motionerna Ju224, Ju821 och A805 krävs i stället punktbevakning av presumtiva våldsmän. I motion Ju808 slutligen stryks under att det måste finnas möjlighet för kvinnan att välja det skydd som passar henne bäst.
Bakgrund
I budgeten för polisväsendet har för innevarande budgetår (prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 93, JuU23, rskr. 230) avsatts 10 mkr för en försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor. Regeringen har uppdragit åt länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län och Västernorrlands län att genomföra försöksverksamheten, som senare skall utvärderas av Rikspolisstyrelsen.
Härutöver kan anmärkas att Rikspolisstyrelsen har tagit fram en särskild larmutrustning bestående av specialutrustade väskor med mobiltelefon m.m. för hotade kvinnor. Dessa väskor finns nu att tillgå över hela landet, och ett femtiotal har hittills delats ut.
Justitieministern anförde nyligen i ett frågesvar (prot. 1992/93:5 s. 69 f) att punktbevakning av de våldsverkande männen utan tvivel skulle vara det mest tilltalande sättet att skydda utsatta kvinnor på så till vida att den hotade kvinnan inte själv besväras av säkerhetsåtgärderna. Det är emellertid, anförde hon, betydligt svårare att garantera att kvinnan verkligen har ett tillräckligt skydd med den metoden. Justitieministern uttalade att det enligt uppgift från polisen är mycket svårt och resurskrävande att punktbevaka en person som inte vill medverka till det, och hon ansåg att det är mycket säkrare att erbjuda den utsatta kvinnan ett livvaktsskydd. Justitieministern hänvisade vidare till att det av regeringsuppdraget om livvaktsskydd för hotade kvinnor framgår att polisen särskilt skall beakta kvinnans krav och önskemål på utförandet av livvaktsskyddet. Inget hindrar, anförde hon, att polisen exempelvis kombinerar livvaktsskydd med punktbevakning av en särskilt farlig person. Det är emellertid enligt justitieministern en fråga som bara kan och skall bedömas av polisen. I debatten antydde justitieministern också att s.k. elektronisk övervakning möjligen skulle kunna vara ett hjälpmedel i det här sammanhanget.
I sammanhanget kan nämnas att punktbevakning av vissa återfallsbenägna kriminella framgångsrikt prövats i några polisdistrikt.
Överväganden
Genom den försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor som inletts får motion Ju834 anses vara tillgodosedd. Utskottet avstyrker bifall till motionen i nu behandlad del.
När det gäller punktbevakning av våldsbenägna män ankommer det, i enlighet med vad som gäller för polisverksamheten, på vederbörande polismyndighet att i det enskilda fallet avgöra om sådan bevakning kan ordnas och om det är en ändamålsenlig åtgärd. Som framgått finns ju även andra möjligheter, t.ex. livvaktsskydd eller ett personligt larm. Utskottet utgår från att samråd alltid sker med kvinnan innan beslut fattas om hur hennes skydd skall utformas. Utskottet avstyrker bifall även till motionerna Ju224, Ju808, Ju821 och A805 i nu berörda delar.
Våldspornografi
Motionen
I motion Ju821 efterlyses en kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott mot kvinnor.
Bakgrund
Frågan om sambandet mellan olika former av våldsskildringar och vålds- och sexualbrottsligheten i samhället har varit föremål för debatt under flera år. Särskilt intresse har därvid ägnats den växande videogrammarknaden.
I 1990 års proposition om forskning (prop. 1989/90:90 s. 457) uttalade civilministern att tre professurer i kvinno- och jämställdhetsforskning borde inrättas. Civilministern anförde att våld och sexuella övergrepp mot kvinnor är tillräckligt ofta förekommande för att kunna sägas utgöra ett allvarligt samhällsproblem. En av professurerna borde därför enligt civilministern inrättas i ett samhällsvetenskapligt ämne som ger möjlighet att forska kring frågeställningar om makt som konfliktorsak mellan kvinnor och män och om hur våld mot kvinnor kan relateras till andra förhållanden i samhället. Enligt vad utskottet har inhämtat pågår förberedelser för att inrätta en professorstjänst av angivet slag.
Vid behandlingen av propositionen anförde utskottet (1989/90:JuU29 s. 11 f) i anledning av en motion angående kartläggning av sambandet mellan pornografi, prostitution och våld att utskottet såg positivt på önskemålet i motionen men att det inte kunde förorda särskild prioritering av arbete på den begärda kartläggningen.
I propositionen om olika åtgärder mot våldsskildringar i film och videogram (prop. 1989/90:70 s. 29 f) finns en sammanfattande redogörelse för kunskapsläget när det gäller våldsskildringars inverkan på enskilda och samhället. Riksdagen (1989/90:KrU30, rskr. 132) antog ett i propositionen framlagt förslag att höja straffmaximum för olaga våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § BrB till fängelse i två år. I samma ärende antogs en ny lag (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram. Den nya lagen innehåller bl.a. bestämmelser om tillsyn över videogrammarknaden och registrering av videogramdistributörer. Härigenom har möjligheterna att hindra spridningen av otillåtna våldsskildringar och att utkräva straffansvar förbättrats. Vidare beslutade riksdagen att inrätta ett statligt råd mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder med uppgift att följa marknadsutvecklingen och ta initiativ till ett informations- och utbildningsprogram på videogramområdet och ge stöd till lokala initiativ.
I en inom regeringskansliet inrättad arbetsgrupp för frågor om våld mot kvinnor aktualiserades behovet av åtgärder för att förbättra efterlevnaden av förbudet i 16 kap. 10 b § BrB mot spridning av bilder som skildrar sexuellt våld eller tvång. I rapporten Om våld mot kvinnor (dnr C 91/418/JÄ) uttalade arbetsgruppen bl.a. att det är angeläget att man från samhällets sida får en så klar bild som möjligt över våldspornografins omfattning och spridning samt att den hittillsvarande tillämpningen av bestämmelserna om olaga våldsskildring borde studeras närmare.
Med hänvisning till arbetsgruppens överväganden har regeringen uppdragit åt justitiekanslern att utreda behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring. Justitiekanslern kommer enligt uppgift att redovisa uppdraget under november månad innevarande år.
I ett ärende våren 1991 (1990/91:JuU21 s. 14 f) anförde utskottet i anledning av ett motionsyrkande att en sådan utvärdering som föreslagits av arbetsgruppen för våld mot kvinnor skulle vara värdefull. Med hänsyn till att saken redan hade aktualiserats ansåg utskottet dock att det inte krävdes något uttalande från riksdagens sida.
Överväganden
Utskottet anser att Justitiekanslerns utredning och de överväganden som föranleds av den bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju821 i nu behandlad del.
Vård vid sexuella övergrepp
Motionen
I motion Ju628 begärs förbättrad vård av incestoffer och förövare av incest.
Bakgrund
Ansvaret för att den som utsatts för sexuella övergrepp liksom att gärningsmannen får erforderlig behandling delas mellan kommuner, landsting och staten. Olika former av insatser kan komma i fråga bl.a. av kommunernas socialtjänst och landstingens medicinska och psykiatriska enheter. I sammanhanget bör särskilt nämnas de barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna och mottagningarna. För den som undergår straffverkställighet i anstalt har kriminalvården ansvaret för att behandling kommer till stånd [se 10 § och 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt]. Särskilda bestämmelser gäller för den som överlämnats till rättspsykiatrisk vård.
Ärenden om incest och andra sexuella övergrepp mot barn och ungdomar handläggs på några håll i landet, t.ex. i Eskilstuna, genom ett särskilt förfarande där olika insatser samordnas. Den s.k. Eskilstunamodellen innebär att representanter för bl.a. socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri och polis samarbetar och samråder vid handläggningen av sådana ärenden. En målsättning har varit att såväl offer som gärningsman och andra berörda skall omfattas av de åtgärder som vidtas.
Justitiedepartementet gav förra året ut en reviderad upplaga av handboken Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn, som främst riktar sig till dem som yrkesmässigt kommer i kontakt med offer för sexuella övergrepp och för misshandel inom familjen. Syftet med handboken är att ge ökade kunskaper om denna typ av brottslighet och om behoven hos dem som blivit utsatta för sådana brott.
Vidare har Socialstyrelsen gett ut allmänna råd (1991:3) om handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot barn. De allmänna råden riktar sig till personal inom vården som på olika sätt kommer i kontakt med människor som utsatts för eller begått sexualbrott och innehåller redogörelser för hur utredningsarbetet bör bedrivas, olika behandlingsformer m.m. Det bör också nämnas att Socialstyrelsen kontinuerligt bedriver arbete i form av projektstöd, uppföljningar m.m. som syftar till att förbättra omsorgerna om utsatta barn, bl.a. sådana som utnyttjats sexuellt.
Inom BRÅ har en arbetsgrupp studerat sexuella övergrepp mot barn i familje- eller familjeliknande sitationer. I rapporten (1990:8) När man misstänker sexualbrott mot barn finns bl.a. en redogörelse för olika behandlingsprojekt inom kriminalvården för män som dömts för sexualbrott. I rapporten anförs att det är angeläget att behandlingsinsatserna för denna grupp utvecklas.
Inom kriminalvården har under senare år ökad uppmärksamhet ägnats frågan om rehabilitering av män som dömts för sexualbrott. På vissa kriminalvårdsanstalter bedrivs verksamhet som syftar till att rehabilitera sexualbrottslingar och bereda dem en tillfredsställande straffverkställighet. Den mest kvalificerade behandlingen erbjuds vid anstalten i Skogome, där bl.a. tre psykoterapeuter deltar i rehabiliteringsarbetet.
Kriminalvårdsstyrelsen planerar att under innevarande år genomföra en hearing med företrädare för olika myndigheter m.m. i syfte att inhämta kunskap om rehabilitering av män som dömts för sexualbrott. Hearingen skall utgöra underlag för Kriminalvårdsstyrelsens fortsatta arbete på området.
I samband med behandlingen av budgetpropositionen våren 1991 betonade utskottet (1990/91:JuU17 s. 15) i anledning av ett motionsyrkande vikten av att verkställighetstiden inom kriminalvården utnyttjas för att rehabilitera personer som dömts för vålds- och sexualbrott. Utskottet anförde att den verksamhet med behandling av personer, dömda för sexualbrott och våldsbrott, som bedrivs inom kriminalvården ytterligare bör utökas och intensifieras. Målet måste vara, ansåg utskottet, att de intagna som vill och har behov av det skall kunna få sådan behandling. De erfarenheter som redan vunnits under den hittillsvarande verksamheten bör också tillvaratas i det ordinarie behandlingsarbetet med de intagna. Det får, anförde utskottet, ankomma på regeringen att vidta åtgärder härför.
Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 154).
Den parlamentariska kommitté som tillsatts för att se över kriminalvården i anstalt (dir. 1992:36), har -- med hänvisning till riksdagens tillkännagivande -- fått som en uppgift att kartlägga behovet av behandlingsinsatser för män som gjort sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor och barn och föreslå hur den av riksdagen angivna målsättningen bör förverkligas.
Överväganden
Utskottet kan konstatera att det på olika håll bedrivs arbete som syftar till att förbättra behandlingen och omhändertagandet av såväl offer för sexualbrott som dem som gjort sig skyldiga till sådana brott. Till en del är detta resultatet av det nyss nämnda tillkännagivandet av riksdagen. Utskottet ser självklart positivt på det pågående arbetet och vill i sammanhanget bara peka på betydelsen av att de insatser som görs är individuellt avpassade. Mot bakgrund av det anförda kan utskottet dock inte finna att det behövs något uttalande från riksdagens sida, och utskottet avstyrker bifall till motion Ju628.
Våldtäktsmottagning
Motionerna
I motionerna Ju821 och A805 anförs att en verksamhet med mottagning för kvinnor som utsatts för grova sexualbrott och som har behov av medicinsk och psykiatrisk vård och socialt stöd bör byggas upp.
Bakgrund
Kvinnojourernas riksorganisation, ROKS, har föreslagit att en s.k. våldtäktsklinik skall byggas upp och drivas på försök under fem år. Vid kliniken skall enligt förslaget finnas personal som förutom medicinsk och social utbildning m.m. skall ha särskild erfarenhet av kvinnojoursarbete. Projektet har kostnadsberäknats till 21,5 mkr. Socialdepartementet avslog i juni månad i år en ansökan från ROKS om pengar till projektet (regeringsbeslut S91/6409/IFO).
Överväganden
Enligt utskottets mening skulle särskilda våldtäktsmottagningar kunna vara till hjälp för dem som utsatts för sexualbrott. Frågan om resurser bör satsas på sådana mottagningar och hur de i så fall skall organiseras bör emellertid prövas av sjukvårdshuvudmännen och de andra myndigheter som har det närmaste ansvaret för omhändertagandet av offer för sexualbrott. Det finns inte skäl för riksdagen att i detta sammanhang ta ställning till frågan. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju821 och A805 i nu behandlade delar.
Utvärdering m.m.
Motionerna
I motionerna Ju808 och Ju809 begärs en samlad utvärdering av de åtgärder som har vidtagits för att förbättra skyddet och säkerheten för misshandlade och hotade kvinnor.
I motionerna Ju821 och A805 begärs en översyn av hur resurserna för olika åtgärder som har att göra med brott fördelas. Motionärerna efterlyser ökat stöd till de kvinnliga brottsoffren och kvinnojourerna.
Bakgrund
Brottsofferfrågorna har under senare år tillmätts allt större betydelse. I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 49 f och 77) finns en utförlig redogörelse för de åtgärder som från statens sida har vidtagits eller är aktuella för att stärka brottsoffrens ställning och erbjuda skydd för utsatta kvinnor. I dessa frågor hänvisas också till framställningen i det föregående.
Beträffande de frivilliga insatser som görs för brottsoffren, särskilt de kvinnliga, kan följande tilläggas.
Kvinnojourerna och deras riksorganisation -- ROKS -- arbetar för att skydda och hjälpa kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp. Det finns i dag ca 125 kvinnojourer och ytterligare några är under uppbyggnad. Under innevarande budgetår har avsatts 2 mkr som organisationsstöd till ROKS. Härutöver har ytterligare 3 mkr anvisats för stödinsatser och utvecklingsarbete i kvinnojourernas lokala arbete (prop. 1991/92:100 bil. 6, SoU15, rskr. 223).
I landet finns också ett fåtal mansjourer. Vissa av dessa har under senare år erhållit visst statligt stöd via Socialstyrelsen. För budgetåret 1992/93 har Socialstyrelsen enligt uppgift beräknat att fördela ca 100000kr till mansjourernas verksamhet.
Brottsofferjourerna ger stöd till både kvinnor och män som utsatts för brott. För närvarande finns brottsofferjourer inrättade i omkring 50 polisdistrikt och inrättandet av ytterligare sådana pågår. Under innevarande budgetår erhåller Brottsofferjourernas riksförbund, BOJ, statsbidrag med 1 mkr (prop. 1991/92:100 bil. 3, JuU18, rskr. 182). Vid budgetbehandlingen avstyrkte utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande bifall till ett yrkande om högre bidrag.
Överväganden
Som framgått av det föregående har under senare år en rad åtgärder vidtagits för att förhindra övergrepp mot kvinnor och stärka brottsoffrens ställning. Beträffande vissa av dessa åtgärder pågår eller finns beslut om utvärderingar. Det gäller 1989 års ändringar av besöksförbudslagen och försöksverksamheten med livvaktsskydd för hotade kvinnor. Utskottet utgår från att regeringen fortlöpande följer upp de åtgärder som har vidtagits och ser till att nödvändiga utvärderingar och översyner kommer till stånd. Frågan om stödet till brottsofferjourer och kvinnojourer prövas återkommande i samband med budgetbehandlingen. Det finns inte heller härvidlag skäl för riksdagen att nu ta något initiativ. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju808, Ju809, Ju821 och A805 i nu behandlade delar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kvinnomisshandel att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju616 delvis, 1991/92:Ju823 yrkande 1 och 1991/92:A812 yrkande 4 delvis,
2. beträffande förundersökningens genomförande att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju219,
3. beträffande besöksförbudets avgränsning att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju606,
4. beträffande begränsning av männens rörelsefrihet att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju616 delvis, 1991/92:Ju808 yrkande 2 och 1991/92:A812 yrkande 4 delvis,
5. beträffande obligatorisk häktning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju604, 1991/92:Ju819 yrkande 6 och 1991/92:Ju834 yrkande 4,
6. beträffande påföljden vid överträdelse av besöksförbud att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju834 yrkande 3,
7. beträffande livvaktsskydd m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju224, 1991/92:Ju808 yrkande 3, 1991/92:Ju821 yrkande 1, 1991/92:Ju834 yrkande 1 och 1991/92:A805 yrkande 21,
8. beträffande våldspornografi att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju821 yrkande 4,
9. beträffande vård vid sexuella övergrepp att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju628,
10. beträffande våldtäktsmottagning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju821 yrkande 3 och 1991/92:A805 yrkande 22,
11. beträffande utvärdering m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju808 yrkande 1, 1991/92:Ju809, 1991/92:Ju821 yrkande 2 och 1991/92:A805 yrkande 26.
Stockholm den 3 november 1992
På justitieutskottets vägnar
Lars-Erik Lövdén
I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Kent Carlsson (s), Christel Anderberg (m), Anders Svärd (c) och Kjell Eldensjö (kds).
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motioner 1 Utskottet 3 Kvinnomisshandel 3 Motionerna 3 Bakgrund 3 Överväganden 4 Förundersökningens genomförande 4 Motionen 4 Bakgrund 4 Överväganden 5 Besöksförbud m.m. 6 Inledning 6 Besöksförbudets avgränsning 6 Motionen 6 Överväganden 6 Begränsning av männens rörelsefrihet 7 Motionerna 7 Bakgrund 7 Överväganden 7 Obligatorisk häktning 7 Motionerna 7 Bakgrund 7 Överväganden 8 Påföljden vid överträdelse av besöksförbud 8 Motionen 8 Bakgrund 8 Överväganden 8 Livvaktsskydd och punktbevakning m.m. 9 Motionerna 9 Bakgrund 9 Överväganden 9 Våldspornografi 10 Motionen 10 Bakgrund 10 Överväganden 11 Vård vid sexuella övergrepp 11 Motionen 11 Bakgrund 11 Överväganden 13 Våldtäktsmottagning 13 Motionerna 13 Bakgrund 13 Överväganden 13 Utvärdering m.m. 14 Motionerna 14 Bakgrund 14 Överväganden 14 Hemställan 15