Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.
Betänkande 1990/91:SoU20
Socialutskottets betänkande
1990/91:SOU20
Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.
Innehåll
1990/91 SoU20
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 1990/91:152 om överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m. jämte de motioner som väckts med anledning av propositionen samt motionerna So448 (m) yrkande 6 och So461 (s) från den allmänna motionstiden. Utskottet tillstyrker propositionens förslag. En motion (s) anses tillgodosedd medan övriga motioner avstyrks. Till betänkandet har fogats tre reservationer.
Propositionen
I propositionen (prop. 1990/91:152) hemställs att riksdagen antar förslagen till 1. lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472), 2. lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:So63 av Anita Stenberg och Paul Ciszuk (mp) vari yrkas att riksdagen avslår den föreslagna ändringen i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
1990/91:So64 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om HIV i smittskyddslagen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om LVM, LSPV och brottsbalken.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991
1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av brottsbalkens bestämmelser för att säkerställa att dessa kan tillämpas när någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av samhällsfarlig sjukdom.
1990/91:So461 av Ulla Berg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av 21 § tillsynslagen.
Utskottet
Propositionsförslaget i huvuddrag
Sjukvårdshuvudmannen ges enligt förslaget möjlighet att vid tvångsisolering av den som för smitta av infektion av HIV (humant immunbristvirus) förordna någon annan befattningshavare, som är legitimerad inom hälso- och sjukvården och har tillräcklig kompetens och erfarenhet, att i en chefsöverläkares ställe fullgöra de uppgifter som enligt smittskyddslagen fr.o.m. den 1 juli 1991 skall ligga på chefsöverläkaren.
Vidare föreslås i propositionen att tillsynslagen ändras så att beslutförheten i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, förtydligas. Enligt förslaget får ordföranden fatta beslut som innebär att ett disciplinärende avgörs i sak, om beslutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen
Gällande regler
Enligt smittskyddslagen (1988:1472), SmL, är infektion av HIV en samhällsfarlig sjukdom. Enligt samma lag kan i vissa fall förekomma tvångsisolering av den som har en samhällsfarlig sjukdom i ett smittsamt skede (t.ex. HIV). Enligt 38 § SmL beslutar länsrätten om tvångsisolering efter ansökan av smittskyddsläkaren om den smittade inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning eller om det finns grundad anledning anta att den smittade inte följer meddelade förhållningsregler och denna underlåtenhet innebär en uppenbar risk för smittspridning. Tvångsisoleringen skall ske på ett landstingskommunalt sjukhus. Den får pågå högst tre månader, men kan förlängas med högst sex månader åt gången (40 och 41 §§ SmL). Om beslut av länsrätten inte kan avvaktas utan fara, skall smittskyddsläkaren besluta om tvångsisolering och genast underställa länsrätten detta beslut (39 § SmL).
Enligt 43 § SmL skall den som är tvångsisolerad tas väl om hand. Han skall få det stöd och den hjälp som behövs och motiveras att ändra sin inställning och livsföring så, att tvångsisoleringen kan upphöra. Fram till den 1 juli 1991 har överläkaren enligt 14 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, det medicinska ledningsansvaret för den sjukhusenhet där den smittade är intagen och tvångsisolerad. Överläkaren har i smittskyddslagen getts befogenheter att vidta vissa åtgärder som innebär ingrepp i den isolerades rörelsefrihet och personliga integritet i övrigt. De uppgifter som enligt smittskyddslagen ligger på överläkaren kan inte genom beslut läggas på någon annan.
Riksdagen har beslutat om vissa ändringar av 14 § HSL (prop. 1989/90:81, SoU24, SFS 1990:601), vilka träder i kraft den 1 juli 1991. Enligt den nya lydelsen av 14 § HSL skall det finnas en särskild läkare med specialistkompetens, benämnd chefsöverläkare, vid enheter för diagnostik eller vård och behandling om det behövs med hänsyn till patientsäkerheten. Chefsöverläkaren skall svara för den samlade ledningen av verksamheten. Han får emellertid uppdra åt sådana befattningshavare vid enheten, som har tillräcklig kompetens och erfarenhet, att fullgöra enskilda ledningsuppgifter. Vid enhet som leds av chefsöverläkare skall för varje patient utses en patientansvarig legitimerad läkare (13 § HSL). I smittskyddslagen ersätts den 1 juli 1991 begreppet överläkare med chefsöverläkare. Chefsöverläkaren skall efter den 1 juli svara för de uppgifter som följer av smittskyddslagen vid tvångsisolering. Efter ändringen ges inte heller chefsöverläkaren någon möjlighet att delegera dessa uppgifter.
Bakgrund
Socialstyrelsen har i samråd med Landstingsförbundet i mars 1990 hemställt att smittskyddslagen ändras så, att även någon annan befattningshavare inom hälso- och sjukvården än chefsöverläkaren skall kunna ansvara för vården av personer, som tvångsisolerats enligt lagen. Förslaget tar sikte på tvångsisolering av HIV-smittade personer. Landstingen behöver stöd i sitt arbete med att i samverkan med socialstyrelsen finna lämpliga former för tvångsisolering och vård av HIV-smittade. Syftet är att omhändertagandet inte endast skall ge samhället skydd utan också ge motivation för den tvångsisolerade att ändra sin inställning och livsföring så att tvångsisoleringen kan upphöra. Under en tvångsisolering är som regel inte den medicinska behandlingen det primära utan i stället motivationen till en ändrad livsföring, framhåller socialstyrelsen. Enligt socialstyrelsen borde en vårdenhet som är direkt inriktad på ett omhändertagande av isoleringsfallen under ledning av någon annan befattningshavare än läkare, som har beprövad adekvat kompetens, kunna vara väl så lämpad att tillgodose de tvångsisolerades behov. Socialstyrelsen nämner som exempel på yrkeskategorier som kan komma i fråga för detta ansvar leg. psykoterapeuter, leg. psykologer, kuratorer med mentalhygienisk påbyggnad och leg. sjuksköterskor med psykiatri som specialitet.
AIDS-delegationen har i oktober 1990 uttalat att smittskyddslagen inte bör få vara ett hinder om man finner att tvångsvården och behandlingen av de HIV-smittade i vissa fall bättre kan anpassas till patienternas behov genom att landstinget utser en annan meriterad befattningshavare än chefsöverläkaren att vara ansvarig för denna tvångsvård. AIDS-delegationen rekommenderar därför att smittskyddslagen ändras fr.o.m. den 1 juli 1991 så att även annan befattningshavare än chefsöverläkare kan utses att vara ansvarig för vården.
Med anledning härav har inom socialdepartementet i november 1990 utarbetats en promemoria i frågan om att införa en möjlighet att utse någon annan än chefsöverläkare för uppgifter enligt smittskyddslagen. Promemorian har remissbehandlats.
Förslaget i propositionen
I propositionen (1990/91:152) föreslås att sjukvårdshuvudmannen enligt en ny paragraf, 50 a § SmL, ges möjlighet att vid tvångsisolering av den som för smitta av infektion av HIV förordna någon annan befattningshavare, som är legitimerad inom hälso- och sjukvården och har tillräcklig kompetens och erfarenhet, att i en chefsöverläkares ställe fullgöra de uppgifter som enligt smittskyddslagen fr.o.m. den 1 juli 1991 skall ligga på chefsöverläkaren. I propositionen framhålls att man bör särskilt ha i åtanke att den som har tvångsisolerats med hänsyn till en HIV-infektion många gånger inte har något större behov av medicinsk vård i egentlig mening utan snarare av omvårdnad och sådana stöd- och hjälpåtgärder som smittskyddslagen förutsätter skall vidtas. Departementschefens slutsats är att det inte är givet att det alltid bör vara chefsöverläkaren vid en sjukhusenhet för infektionssjukdomar, som bör ges ansvaret för bl.a. uppgiften att övertyga den som isolerats och bär på HIV-smitta om att han måste bete sig på ett sätt som förhindrar att smittan förs vidare till andra människor. Med hänsyn till att flera andra yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården har en lämplig psykoterapeutisk utbildning och erfarenhet bör, enligt propositionen, en möjlighet öppnas att kunna lägga ansvaret på någon annan, och då även på någon som inte är läkare.
Motioner
I motion So64 av Barbro Sandberg (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om HIV och smittskyddslagen (yrkande 1) och att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om LVM, LSPV och brottsbalken (yrkande 2). Motionären anser det anmärkningsvärt att regeringen inte ger en fullständig redovisning av bakgrunden till förslaget om överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen. Det framhålls att kritik, framför allt från infektionsläkarna, har riktats mot de lagar som reglerar HIV/aids. Det har ifrågasatts att man har straffliknande påföljder för människor som är intagna inom hälso- och sjukvården. I motionen framhålls att smittskyddslagen är så konstruerad att läkaren, vid tvångsisolering av HIV-smittade som inte samtidigt behöver medicinsk vård, kommer i konflikt med de internationella medicinsk-etiska konventioner som den svenska läkarkåren anslutit sig till. Motionären framhåller att erfarenheterna av tvångsvård av HIV-smittade inom sjukvården i huvudsak är negativa och att det knappast är medicinsk vård de isolerade behöver utan insatser i form av motivation i olika former. Tvångsisolering av HIV-smittade bör, enligt motionen, därför inte ske inom sjukvården och inte regleras genom smittskyddslagen. Isolering borde i stället kunna ske med hjälp av andra lagar (LVM, LSPV, brottsbalken). Eventuella brister i dessa lagar bör, enligt motionen, åtgärdas.
I motion So448 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av brottsbalkens bestämmelser för att säkerställa att dessa kan tillämpas när någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av samhällsfarlig sjukdom (yrkande 6). Motionärerna konstaterar att smittskyddslagen saknar straffbestämmelser och att det därför är nödvändigt att se över brottsbalkens bestämmelser så att de verkligen kan tillämpas om någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt motionärerna råder det osäkerhet om nuvarande regler är tillämpliga.
Tidigare behandling
Den gamla smittskyddslagen (1968:231) innehöll ursprungligen en straffbestämmelse, enligt vilken den som led av venerisk sjukdom och med vetskap eller misstanke om det hade könsligt umgänge kunde dömas till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gällde om någon med uppsåt eller oaktsamhet på annat sätt utsatte någon annan för risk att smittas av venerisk sjukdom. Denna straffbestämmelse upphävdes dock genom beslut av riksdagen hösten 1985 (prop. 1985/86:13, SoU 4, rskr. 15). Ett upphävande av smittskyddslagens straffbestämmelse skulle dock, enligt vad som framhölls i propositionen, inte innebära att könsligt umgänge vid venerisk sjukdom inte längre kunde vara straffbart. Propositionen hänvisade till flera olika ställen i brottsbalken som beroende på omständigheterna i det särskilda fallet kan vara tillämpliga. Sålunda hänvisades till 3 kap. brottsbalken och dess bestämmelser om brott mot liv och hälsa samt 13 kap. brottsbalken som gäller allmänfarliga brott. Särskilt nämndes bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 § (alt. grov misshandel i 3 kap. 6 §), vållande till kroppsskada eller sjukdom enligt 8 §, framkallande av fara för annan i 9 §, spridande av gift eller smitta enligt 13 kap. 7 § och vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 § brottsbalken.
Utskottet hade ingen erinran mot propositionens förslag att upphäva straffbestämmelsen i smittskyddslagen (SoU 1985/86:4 s. 7). I sammanhanget framhöll utskottet vad gällde frågan om straffbarhet enligt brottsbalken att bedömningen huruvida någon gjort sig skyldig till brott ankommer på vederbörande domstol och att riksdagen således inte kunde uttala sig om vilka omständigheter som i ett sådant fall bör beaktas av domstolen.
I propositionen (prop. 1988/89:5, s. 91) med förslag till ny smittskyddslag slogs fast att tvångsisolering som smittskyddsåtgärd aldrig generellt kan ersättas av straffsanktioner. En straffpåföljd kan bli aktuell först sedan en straffbelagd handling har begåtts. Tvångsisolering däremot skall i princip vidtas preventivt för att hindra vidare smittspridning oavsett om det föreligger en straffbar handling eller ej, framhölls det i propositionen. Departementschefen anförde att hon för egen del inte trodde att en kriminalisering skulle effektivisera smittskyddet. Däremot fanns det tecken, anförde departementschefen, som talade för att den avskräckande effekt en kriminalisering åsyftar i stort uppnås genom den risk för tvångsisolering som föreligger beträffande den som utsätter andra för smitta.
I anslutning till regeringens förslag till den nya smittskyddslagen väcktes en motion av samma innebörd som den nu aktuella motionen So448. Utskottet redovisade därvid de nyss återgivna uttalandena från förarbetena till upphävandet av straffbestämmelsen i den gamla smittskyddslagen och anförde vidare (1988/89:SoU9 s. 20):
Utskottet vill ånyo understryka att frågan om någon gjort sig skyldig till en handling som är straffbar enligt brottsbalken måste avgöras av vederbörande domstol. Såvitt utskottet har sig bekant har ingen sådan fråga som motionärerna berör varit föremål för prövning i domstol. Enligt utskottets mening bör riksdagen mot denna bakgrund inte för närvarande ta några initiativ angående en översyn av vissa bestämmelser i brottsbalken.
Utskottet avstyrkte sålunda det då aktuella motionsyrkandet.
I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 14 f.) behandlades senast en motion liknande den nu aktuella So448. Utskottet vidhöll sin tidigare inställning och avstyrkte därför den då aktuella motionen (res. m).
I propositionen (prop. 1988/89:5) med förslag om ny smittskyddslag m.m. behandlades också frågan om samordningen av smittskyddslagen med LVM och LSPV vid infektion av HIV (s. 74 f.). Här uttalades att om förutsättning föreligger för ett tvångsomhändertagande enligt både lagen (1981:1243, numera 1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVM och smittskyddslagen bör vård enligt LVM väljas om missbrukaren kan tas om hand på ett sådant sätt att det inte finns grundad anledning befara att han skall sprida HIV-smitta under den tid som beslutet om LVM-vård består. I annat fall bör framställningen till länsrätten avse tvångsisolering enligt smittskyddslagen. På samma sätt uttalades i propositionen att, om det i ett enskilt fall samtidigt föreligger förutsättning för psykiatrisk vård enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall LSPV och tvångsisolering enligt smittskyddslagen, vård enligt LSPV i första hand bör väljas.
Relationen mellan den psykiatriska lagstiftningen och smittskyddslagstiftningen behandlas också i propositionen (prop. 1990/91:58) Psykiatrisk tvångsvård m.m. Här uttalas bl.a. följande (s. 94).
Enligt min mening står det klart att man inte i något fall får göra avkall på kravet i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård på att den psykiska störningen skall vara allvarlig och behovet av psykiatrisk vård oundgängligen nödvändigt på grund av den allvarliga störningen. Tvångsvård inom psykiatrin skall således inte kunna utnyttjas som ett instrument för att tillgodose smittskyddets ändamål. En annan sak är att det för att hindra smittspridningen från en person som är allvarligt psykiskt störd kan vara av avgörande betydelse att denne kan få psykiatrisk vård för sin störning. En sådan vård som en allvarlig psykisk störning kräver kan inte påräkas på ett sjukhus där smittfara skall förebyggas. Med hänsyn till de former under vilka den psykiatriska tvångsvården bedrivs bör risken för att dess patienter skall sprida smitta under vårdtiden vara förhållandevis begränsad.
I propositionen hänvisas också till uttalandet ovan i förarbetena till den nya smittskyddslagen, nämligen att lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård normalt får företräde i de situationer då det uppkommer fråga om vilket av regelverken som skall tillämpas.
Utskottets bedömning
I motion So64 ifrågasätts behovet av bestämmelser i smittskyddslagen om möjlighet till tvångsisolering inom hälso- och sjukvården av den som för smitta av infektion av HIV. Enligt motionären borde tvångsisolering i stället ske med stöd av andra lagar som LVM, LSPV eller brottsbalken. Utskottet anser att det är nödvändigt att ha möjlighet att enligt smittskyddslagen tvångsisolera den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom om han inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning och annan tvångslagstiftning inte är tillämplig. Utskottet avstyrker därför motion So64 (fp).
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att riksdagen inte bör ta något initiativ till en sådan översyn av brottsbalken som föreslås i motion So448 (m) yrkande 6. Yrkandet avstyrks.
Utskottet tillstyrker förslaget att ändra smittskyddslagen så att sjukvårdshuvudmannen får möjlighet att vid tvångsisolering av den som för smitta av infektion av HIV förordna viss annan befattningshavare att i chefsöverläkarens ställe fullgöra hans uppgifter enligt smittskyddslagen.
Ändrad beslutsordning för hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
Gällande regler
Frågor om bl.a. disciplinansvar enligt lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) prövas av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN (19 § tillsynslagen). Nämnden består av ordförande och åtta andra ledamöter (20 § tillsynslagen). Enligt 21 § tillsynslagen är nämnden beslutför med ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden i HSAN får -- förutom när det gäller icke slutliga avgöranden i sak -- ensam fatta beslut, som innebär att ett ärende om disciplinansvar avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd (21 § tillsynslagen). Frågan om disciplinansvar enligt tillsynslagen för hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. prövas av HSAN på anmälan av socialstyrelsen, JO, JK, ifrågavarande patient eller nära anhörig, om patienten är oförmögen att själv anmäla skadan (24 § tillsynslagen).
Bakgrund
I enlighet med regeringens bemyndigande i mars 1987 tillkallades utredningen (S 1987:03) för översyn av bestämmelserna om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen, m.m. (tillsynsutredningen). Med hänsyn till att en avsevärd balans av ärenden fanns vid HSAN fick tillsynsutredningen i uppdrag att bl.a. överväga om förenklingar kunde göras i bestämmelserna om HSANs verksamhet.
Regeringen uppdrog dessutom i januari 1988 åt statskontoret att i samråd med HSAN göra en översyn av vissa administrativa frågor m.m. vid HSAN. Syftet med uppdraget var att få fram förslag om åtgärder som kunde förenkla HSANs arbete och göra det möjligt att handlägga ärendena snabbare. Statskontoret överlämnade i juni 1988 rapporten (1988:41) HSAN-88: Handläggning -- Administration -- Organisation -- Samverkan -- Teknikstöd m.m. vid Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd. Rapporten innehöll bl.a. förslag om att ordföranden skulle få utökad beslutanderätt.
På grundval av detta har vissa åtgärder vidtagits. Bl.a. har tillsynslagen ändrats fr.o.m. den 1 juli 1989 så att ordföranden i ansvarsnämnden får fatta beslut ensam, som innebär att ett ärende om disciplinansvar avgörs i sak, under förutsättning att det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd (prop. 1988/89:84, SoU22, rskr. 216). Bakgrunden till ändringen i tillsynslagen var främst behovet av att komma till rätta med de genomsnittligt mycket långa handläggningstiderna, vilka i sin tur var en följd av en ökande ärendetillströmning och en ökande ärendebalans hos ansvarsnämnden. Under riksdagsbehandlingen konstaterades att det var angeläget att minska ärendebalansen och förkorta handläggningstiderna vid HSAN. Den föreslagna ändringen ansågs få en begränsad räckvidd, även om den kunde komma att tillämpas i ett stort antal ärenden. Lagändringen bedömdes kunna genomföras utan att rättssäkerheten eftersattes, bl.a. eftersom den förenklade handläggningen enbart kunde leda till friande beslut.
Tillsynsutredningen lämnade i september 1989 i ett delbetänkande vissa förslag rörande HSAN (SOU 1989:80) Förenklad handläggning hos HSAN m.m. Bl.a. frågan om ansvarsnämndens sammansättning och vissa andra frågor som rör HSANs verksamhet avses bli behandlade i utredningens slutbetänkande. Betänkandet beräknas avlämnas i slutet av våren.
Kammarrätten i Stockholm har i några avgöranden som gällt disciplinansvar (bl.a. mål nr 377-1990) undanröjt de överklagade besluten och till HSAN återförvisat målen för ny behandling. Motiveringen har varit att de frågor som HSAN haft att pröva inte kunde anses så klara att ordföranden ensam ägt fatta beslut. I mars 1991 har också regeringsrätten avgjort ett mål om disciplinansvar där frågan i första hand gällt om ärendet varit av sådan art att ordföranden i HSAN fått ensam avgöra det i sak. Regeringsrätten fann att det inte framstod som uppenbart att ärendet inte kunnat leda till någon disciplinpåföljd och att ansvarsnämnden vid sådant förhållande varit beslutför endast med ordföranden och minst sex andra ledamöter. Målet återförvisades till HSAN för ny behandling.
Inom socialdepartementet har utarbetats en promemoria 1991-02-01 om behovet av ändrade bestämmelser om beslutförheten vid hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Promemorian har remissbehandlats.
HSAN har i en rapport i februari 1991 redovisat hur tilldelade resurser utnyttjas för att nämnden skall kunna bedriva arbetet effektivare, undvika alltför långa handläggningstider och minska ärendebalansen. Av rapporten framgår bl.a. att åtskilliga ärenden har avgjorts genom den nya beslutsordningen under budgetåret 1989/90. Sedan kammarrätten återförvisat ett flertal mål till HSAN har emellertid antalet ordförandebeslut i ärenden av detta slag minskat väsentligt, framhålls i rapporten.
Förslaget i propositionen
I propositionen föreslås att 21 § tillsynslagen ändras så att ordföranden i HSAN får fatta beslut som innebär att ett disciplinärende avgörs i sak, om beslutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd.
Det har i propositionen ansetts angeläget att snarast genomföra en lagändring som förtydligar bestämmelsen om beslutförheten vid nämnden på ett sådant sätt, att den bättre överensstämmer med den avsikt som lagstiftaren tidigare uttalat. Som exempel på ärenden som enligt förslaget skall kunna avgöras av ordföranden på egen hand nämns sådana som avser ett relativt okomplicerat händelseförlopp och som efter en begränsad utredning är klara för avgörande. Dessutom nämns anmälningar mot läkare och tandläkare för felbehandling, där det vid en granskning av röntgenbilder och andra handlingar i ärendet av expertis framstår som helt klart att behandlingen är rätt utförd. Som exempel på ärenden som alltid bör prövas av nämnden i den större sammansättningen nämns bl.a. ärenden som tagits upp på anmälan av JO, JK eller socialstyrelsen och ärenden där patienten drabbats av allvarlig skada eller avlidit i samband med vården.
I propositionen framhålls (s. 21 f.) att det vore olyckligt om den positiva utvecklingen av ansvarsnämndens arbetssituation nu skulle avbrytas. Detta skulle stå i strid mot de tankar som låg bakom den tidigare lagändringen och inte minst i framtiden medföra betydande olägenheter för de anmälda yrkesutövarna och för patienterna. Enligt departementschefens mening brådskar saken. Med anledning av kammarrättens i Stockholm synpunkt att effektivitet endast kan nås till priset av en minskad grad av rättssäkerhet anförs i propositionen att det självfallet beror på utformningen av en viss handläggningsregel, om den ger tillräcklig rättssäkerhet eller inte. I propositionen framhålls också att det inte är tal om att ge ordföranden möjlighet att på egen hand ålägga någon bland hälso- och sjukvårdspersonalen disciplinpåföljd, varför den anmäldes rättssäkerhet aldrig kan anses vara i fara. Vad det i stället gäller är, enligt propositionen, att något öka ordförandens befogenhet att i sak och slutligt pröva ärenden som inte leder till disciplinär åtgärd.
Motioner
I motion So461 av Ulla Berg m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av 21 § tillsynslagen. Motionärerna beskriver den ärendeökning under 1980-talet som medfört ändrad beslutsordning för HSAN med ökade möjligheter till ordförandebeslut. Sedan kammarrätten i Stockholm under 1990 återförvisat flera ärenden som avgjorts genom ordförandebeslut ökar, enligt motionen, åter antalet icke avgjorda ärenden hos HSAN. I motionen framhålls att det är uppenbart att 21 § tillsynslagen inte fått den tillämpning som avsågs i propositionen och socialutskottets betänkande. Dessutom påpekas att det också är angeläget att HSANs styrelse bereds reell möjlighet att lägga ner tyngdpunkten av sitt arbete på de ärenden som kräver mera ingående överväganden. Detta kan enligt motionen möjliggöras genom att rekvisitet "uppenbart" tas bort i 21 § tillsynslagen.
I motion So63 av Anita Stenberg och Paul Ciszuk (båda mp) hemställs att riksdagen avslår den föreslagna ändringen i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Motionärerna anser att det strider mot rättssäkerheten att låta ordföranden i HSAN få möjlighet att avgöra disciplinärenden när han anser att frågan inte är av principiell beskaffenhet och det finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till disciplinpåföljd. Med hänsyn till att regeringsrätten i mars 1991 beslutat återförvisa ett mål som gällde ett ordförandebeslut till HSAN finns det, enligt motionen, skäl att se över lagen ännu en gång. Motionärerna framhåller också att kammarrätten avstyrkt det aktuella förslaget och att JK ansett att en mer genomgående analys först måste göras.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det motiverat att ordföranden i HSAN som föreslås i propositionen får fatta beslut som innebär att ett disciplinärende avgörs i sak, om beslutet inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd. Härigenom ges HSAN bättre möjligheter att koncentrera verksamheten på de mer komplicerade och arbetskrävande ärendena. Några risker för den enskildes rättssäkerhet kan inte anses uppkomma. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del och avstyrker motion So63 (mp). Syftet med motion So461 (s) är härigenom tillgodosett.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tvångsisolering med stöd av andra lagar än smittskyddslagen att riksdagen avslår motion 1990/91:So64, res. 1 (fp) - delvis 2. beträffande översyn av brottsbalkens straffbestämmelser att riksdagen avslår motion 1990/91:So448 yrkande 6, res. 1 (fp) - delvis - motiv. res. 2 (m) 3. beträffande förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472), 4. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning av motion 1990/91:So461 samt med avslag på motion 1990/91:So63 antar förslaget till lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. res. 3 (mp)
Stockholm den 2 maj 1991
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Sinikka Bohlin (s).
Reservationer
1. Tvångsisolering med stöd av andra lagar än smittskyddslagen (mom. 1 och motiveringen till mom. 2)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 7 börjar med "I motion" och slutar med "(m) yrkande 6." bort ha följande lydelse:
HIV är en utomordentligt allvarlig sjukdom. För infekterade som utsatt andra för grav fara kan tvångsisolering i vissa fall bli nödvändig. Frågan om var sådan tvångsvård bör bedrivas kräver emellertid förnyade överväganden. Eftersom HIV-infektionen tills vidare inte kan botas är motiven att förlägga tvångsvården till den somatiska sjukvården inte särskilt starka. I den behandling som bör ges är motivationsinsatser särskilt betydelsefulla. I den utsträckning det rör sig om psykiskt sjuka eller narkotikamissbrukare ter sig tvångsvård inom psykiatrin resp. missbrukarvården mer ändamålsenlig än isolering inom den somatiska sjukvården.
Enligt utskottets mening är LVM, LSPV och brottsbalken en lämpligare rättsgrund för denna typ av vård än smittskyddslagen. En översyn av lagstiftningen bör ske i syfte att pröva hur skydds- och vårdbehoven bör täckas på bästa möjliga sätt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna med anledning av motion So64 (fp). Härmed tillgodoses även en del av syftet med motion So 448 (m) yrkande 6.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande tvångsisolering med stöd av andra lagar än smittskyddslagen att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So64 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Översyn av brottsbalkens straffbestämmelser (mom. 2)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 7 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "Yrkandet avstyrks." bort ha följande lydelse:
Eftersom smittskyddslagen saknar straffbestämmelser är det enligt utskottets mening en förutsättning för ett effektivt smittskydd att brottsbalkens bestämmelser verkligen kan tillämpas i de fall någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt utskottets uppfattning råder viss osäkerhet på denna punkt. Utskottet anser därför att en översyn av brottsbalken med detta syfte bör göras.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So448 (m) yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande översyn av brottsbalkens straffbestämmelser att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So448 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Förslaget till lag om ändring i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (mom. 4)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 10 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "härigenom tillgodosett." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det strider mot rättssäkerheten att låta ordföranden i HSAN få möjlighet att i sak avgöra disciplinärenden i sådana fall han anser att frågan inte är av principiell beskaffenhet och det finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till disciplinpåföljd. Med hänsyn till att regeringsrätten nyligen beslutat återförvisa ett mål som gällde ett ordförandebeslut till HSAN finns det, enligt utskottet, skäl att se över lagen ännu en gång.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion So63 (mp) och med avslag på propositionen i denna del och motion So461 (s) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:
4. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So63 och med avslag på propositionens förslag i denna del och motion 1990/91:So461 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
I propositionen framlagt lagförslag Bilaga