över motioner om branschregister och etableringskontroll inom vissa branscher (Betänkande 1980/81:NU2 Näringsutskottet)

NU 1980/81:2

Näringsutskottets betänkande
1980/81:2

över motioner om branschregister och etableringskontroll inom vissa
branscher

Ärendet

I detta betänkande behandlas fem motioner om branschregister och
etableringskontroll. Motionsyrkandena avser

branschregister för bilverkstäder,

branschregister över näringsidkare inom byggbranschen,

etableringskontroll inom hotell- och restaurangbranschen,

etableringskontroll för städbolag m. m.

Motionerna redovisas nedan.

I fråga om branschregister över bilverkstäder har företrädare för
Motorbranschens riksförbund och Svenska metallindustriarbetareförbundet
framfört synpunkter inför utskottet.

Motionsyrkandena

Motionerna är följande:

1979/80:556 av Sivert Andersson (s), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att ett branschregister för bilverkstäder/
bilförsäljningsställen [bör] upprättas,

1979/80:715 av Hans Pettersson i Helsingborg m. fl. (s), vari hemställs att
riksdagen uttalar sig för att någon form av auktorisation införs samt att ett
branschregister upprättas för dem som skall etablera :,ig som näringsidkare
inom byggbranschen,

1979/80:719 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om införandet av etableringskontroll
i form av obligatorisk tillståndsgivning för städbolag,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer att den till myndigheter och verk
under dess kompetensområde utfärdar anvisningar och rekommenderar att
städning inom offentliga myndigheter skall handhas av fast anställd personal
och att entreprenadsystemet härvidlag överges,

1979/80:1424 av Wiggo Komstedt m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
anhåller att regeringen föranstaltar om införande av ett branschregister för
bilverkstäder,

1 Riksdagen 1980181. 17 sami. Nr 2

NU 1980/81:2

1979/80:1771 av Åke Green m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning med uppgift att undersöka möjligheterna till
någon form av auktorisation för etablering i hotell- och restaurangbranschen.

Allmänt om registrering av företag

Ett betydande antal myndigheter och organisationer registrerar uppgifter
om företag. I det följande redovisas kortfattat uppgifter om några av de vad
gäller antalet berörda företag mest omfattande registren.

Aktiebolag skall registreras i aktiebolagsregistret hos patent- och registreringsverket.
Bolagsregistret omfattar ca 120 000 registerobjekt.

I länsstyrelsernas handelsregister införs dels handelsbolag och kommanditbolag,
dels enskild näringsidkare, ideell förening och stiftelse om
verksamheten är av en sådan art att bokföringsplikt förelåg enligt 1929 års
bokföringslag. Enkelt bolag får införas i handelsregister och jämställs då med
handelsbolag. Antalet objekt i handelsregistren uppskattas till ca 400 000.

Med riksskatteverket som registeransvarig förs hos datamaskincentralen
för administrativ databehandling (DAFA) ett register över samtliga företag
som tilldelats organisationsnummer. Detta nummer är ett identitetsbegrepp
för företag. Bestämmelser om organisationsnummer finns i lagen (1974:174)
om identitetsbeteckning för juridiska personer m. fl. Registret omfattar ca
500 000 objekt.

Riksskatteverket svarar utöver organisationsnummerregistret även för ett
samlingsregister över samtliga s. k. J-aviregistrerade personer i riket. J-avier
förs och uppdateras av de lokala skattemyndigheterna och har funktionen av
ett hjälpregister över fögderiets skatteskyldiga juridiska personer, dvs. dem
som tilldelats organisationsnummer. Registret används bl. a. till att kontrollera
att registerobjekten uppfyller de skatteåligganden som är specifika för
juridiska personer.

De arbetsgivaruppgifter som i enlighet med lagen (1959:552) om uppbörd
av vissa avgifter årligen inlämnas till de lokala skattemyndigheterna utgör
underlag för lokala register över arbetsgivare. Dessa har en rikstäckande
motsvarighet hos riksförsäkringsverket, avsedd att underlätta debitering och
uppbörd av arbetsgivaravgift. Riksskatteverket ansvarar för automatisk
databehandling av registret, som innehåller ca 290 000 objekt.

Länsstyrelsernas mervärdeskatteenheter registrerar - för debitering och
uonbörd - uppgifter om företag, organisationer och fysiska personer som
bedriver mervärdeskattepliktig verksamhet. Mervärdes katteregistren, som
för hela riket omfattar ca 400 000 objekt, aktualiseras med samma
periodicitet som mervärdeskatt inbetalas resp. återbetalas.

Riksskatteverket bygger för närvarande upp ett centralt företagsskatteregister.
Registret, som lagras centralt och skall bli åtkomligt via terminal på
central, regional och lokal nivå, utgör en del av det centrala skatteregistret

NU 1980/81:2

inom ramen för det allmänna folkbokföringssystemet. I registret kommer
samtliga företag med person- eller organisationsnummer att återfinnas.
Målet är att företagsskatteregistret genom den samordnade registerföringen
skall tillgodose det totala behovet av företagsuppgifter inom skatteförvaltningen.
De flesta av registrets uppgifter kommer att kunna uppdateras
dagligen via terminaler.

Det centrala företagsregistret (CFR) förs sedan år 1964 hos statistiska
centralbyrån med hjälp av automatisk databehandling. Registret skall
betjäna den officiella statistikproduktionen och intressenter inom förvaltning
och näringsliv. I registret, som även benämns CFR-S (situationsregistret),
finns ca 400 000 företag registrerade. Uppgifterna i registret
aktualiseras två gånger per år. Det s. k. CFR-B (basregistret) uppdateras
fem gånger per år och omfattar utöver registerobjekten i CFR-S bl. a. ca
700 000 fysiska personer. Syftet med detta register är att det skall tjänstgöra
som ett uppsamlingsregister för tillgänglig information i administrativa
register avseende juridiska och fysiska personer som kan antas bedriva
företagsamhet.

I enlighet med länsplaneringsförordningen (1977:88) och i syfte att ge
underlag till länsplaneringen förs vid vissa länsstyrelsers regionalekonomiska
enheter register omfattande länens större tillverkningsindustrier och serviceföretag.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har ett butiksregister som nämnden
använder i bl. a. sin utredande verksamhet. Butiksregistret omfattar i princip
alla detaljhandels- och hantverksföretag inom de kommuner som ingår i
SPK:s så kallade basurval, totalt ca 68 000 butiker.

Härutöver kan nämnas att en vidgad lagstiftning på bl. a. miljö- och
arbetarskyddsområdena har medfört att kraven på tillsyn och därmed
behovet av fullgod registrering av tillsynsobjekten har ökat. Registrering av
företag görs med denna utgångspunkt av bl. a. länsstyrelsernas naturvårdsenheter,
yrkesinspektionen och hälsovårdsnämnderna.

Andra kommunala företagsregister än tidigare nämnda arbetsmiljöregister
förs i de flesta kommuner i syfte att underlätta den kommunala planeringen
och för att få en i övrigt så aktuell bild som möjligt över antalet företag i
kommunerna, deras branschtillhörighet och antalet anställda.

Vidare utför de regionala utvecklingsfonderna liksom arbetsförmedlingarna
viss registrering av företag.

Som exempel på ytterligare företagsregistrering inom statsförvaltningen
kan nämnas att kommerskollegium i syfte att övervaka efterlevnaden av
föreskrifterna om avbetalningshandeln med bilar resp. resegarantilagen
(1972:204), för register över bilhandelsföretag resp. reseföretag.

En viss inte obetydlig registreringsverksamhet förekommer också inom
branschorganisationer och hos kommersiella registerföretag.

Regeringen har i april 1980 gett statskontoret i uppdrag att i samråd med
statistiska centralbyrån och riksskatteverket utreda och lämna förslag till

1* Riksdagen 1980/81. 17 sami. Nr 2

NU 1980/81:2

inrättandet av ett register med grundläggande uppgifter om företag och
organisationer, ett s. k. basregister. Statskontoret skall enligt uppdraget
senast den 1 juni 1981 lämna förslag om hur ett för samhället gemensamt
basregister bör byggas upp, vad det bör innehålla, var ansvaret för registret
bör ligga, hur verksamheten kring registret bör organiseras samt hur det
fortlöpande skall åjourföras och utnyttjas.

Bakgrunden till att det finns behov av åtgärder för att samordna och
förenkla insamling, registerföring och avisering av uppgifter om företag och
organisationer är bl. a. att det inom en rad centrala och regionala
myndigheter och inom en del större kommuner pågår arbete med att utveckla
register över företag och organisationer. Det är i många fall fråga om att
samla in och registrera uppgifter som är specifika för resp. verksamhet. I
samtliga fall torde dock grundläggande basuppgifter också behövas. För
närvarande pågår ett omfattande dubbelarbete vid insamlandet av dylika
basuppgifter.

Ett basregister kan användas till att sprida information om företagen till
olika användare på central, regional och lokal nivå. I en lägesrapport som en
projektgrupp inom statskontoret har färdigställt i september 1980 redovisas
resultatet av den behovskartläggning som utgjort den första fasen i
utredningsarbetet. Där framgår bl. a. att det finns behov av ett register med
ett stort antal typer av företag och organisationer. Registrets bestånd bör
därför på sikt bli så brett som möjligt. Bland de uppgifter som det befunnits
vara behov av att ha i basregistret kan nämnas uppgifter om identitet, namn,
adresser, telefonnummer och verksamhet. Aktualiteten för uppgifterna i
basregistret bör vara hög. Lägesrapporten har tillställts olika intressenter för
synpunkter.

Allmänt om etableringskontroll m. m.

Förekommande kontroll

Huvudregeln i svensk etableringsrätt är att all näringsutövning är tillåten
för svenska medborgare och svenska juridiska personer såvida inte annat är
uttryckligen stadgat. En rad allmänna föreskrifter, betingade av ordnings-,
säkerhets-, hälsovårds- och arbetarskyddshänsyn, medför dock begränsningar
i näringsfriheten. Vidare finns generella inskränkningar som t. ex.
bokföringsskyldighet och skyldigheter som skattesystemet lägger på näringsutövare.
Dessutom krävs för vissa yrken speciellt tillstånd för att få utöva det
- auktorisation.

Med etableringskontroll förstås någon form av kontroll av de personer
eller företag som vill etablera sig inom en bransch. Det mest långtgående
sättet är att införa rättsligt monopol. En annan typ av etableringskontroll är
att viss näringsverksamhet får bedrivas endast efter särskilt tillstånd av statlig
myndighet.

NU 1980/81:2

Konsumentverkets rapport Auktorisation och konsumentskydd

Konsumentverket tillsatte år 1974 en arbetsgrupp med syfte att granska
innebörden och användningen av auktorisation i olika former och i olika
branscher. I arbetsgruppen ingick representanter för konsumentverket,
näringsfrihetsombudsmannen, statens industriverk, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO) och Svenska handelskammarförbundet. Projektet
syftade till att mot bakgrund av den konsumentpolitiska utvecklingen
bedöma i vilken utsträckning och i vilken form auktorisation av näringsidkare
bör användas som medel att förbättra konsumenternas situation.
Arbetsgruppen avlämnade år 1978 rapporten (KOV 1978:8-01) Auktorisation
och konsumentskydd.

Vid sitt ställningstagande till auktorisation skiljer arbetsgruppen på tre
olika former, nämligen obligatorisk auktorisation, frivillig myndighetskontrollerad
auktorisation och frivillig näringslivskontrollerad auktorisation.
Beträffande obligatorisk auktorisation saknas enligt arbetsgruppens mening
skäl att frångå den i Sverige hittills förhärskande restriktiva synen på denna.
De områden där obligatorisk auktorisation enligt arbetsgruppen kan komma
i fråga är där liv, hälsa, säkerhet och personlig integritet samt större
ekonomiska värden för den enskilde konsumenten står på spel. Beträffande
frivilliga myndighetskontrollerade auktorisationssystem anser arbetsgruppen
att man skall iaktta mycket stor restriktivitet. Arbetsgruppen anser att
det i princip får ankomma på näringslivets olika branscher att själva ta
ställning till införande och tillämpning av frivilliga auktorisationssystem.
Beträffande frivilliga näringslivskontrollerade auktorisationssystem har
arbetsgruppen inte funnit skäl att göra något ståndpunktstagande av generell
räckvidd angående lämpligheten därav.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om etableringskontroll

Frågan om etableringskontroll har flera gånger behandlats av näringsutskottet
under senare år i samband med motioner i ämnet.

Utskottet var år 1973 inte berett att tillstyrka ett motionsförslag att
branschkännedom och yrkeskunnighet skulle vara avgörande för rätten att
etablera och driva rörelse (NU 1973:47). Inskränkningar i näringsfriheten
som närmast skulle innebära en återgång till forna tiders skråväsen kunde,
sade utskottet, knappast vara en ändamålsenlig metod för att komma till
rätta med de missbruk av lagar som en begränsad grupp företagare utövade.
Riksdagen avslog motionen.

Problem med etablering av icke seriösa företag, med mindre nogräknade
entreprenadföretag, med ”okynnesföretagande” av skattetekniska skäl
m. m. togs upp i motioner åren 1974-1976. Näringsutskottet konstaterade år
1974 (NU 1974:36) att vissa av de syften som motionärerna ville främja redan
i större eller mindre utsträckning var tillgodosedda genom lagstiftning, bl. a.

NU 1980/81:2

konkurrensbegränsningslagen, miljöskyddslagstiftningen och den fysiska
riksplaneringen. Den då aktuella motionen avslogs.

Utskottet uttalade år 1975 (NU 1975:14) att det för sysselsättningen och
över huvud taget för den ekonomiska utvecklingen är väsentligt att
näringslivet fortlöpande får tillskott av nya företag. Detta ansågs av utskottet
tala mot inskränkningar i den rådande etableringsfriheten. En samlad
översyn av de problem som har med etableringsrätten att göra borde dock
komma till stånd mot bakgrund av missförhållanden på detta område.
Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalande om en samlad översyn rörande
rätten att etablera företag (rskr 1975:102). Etableringsfrågan är föremål för
bevakning i industri- och handelsdepartementen.

Förslag till lag om låsinstallation, med bl. a. bestämmelser om auktorisation
av låssmeder, har lagts fram i motioner åren 1978 och 1979. Riksdagen
har avslagit motionerna. Utskottet ansåg (NU 1977/78:46,1979/80:9) att det
var osannolikt att åtgärder som auktorisationssystem och tillståndsplikt
skulle bli så effektiva att de skulle uppväga de nackdelar som de skulle
medföra.

I anslutning till en proposition våren 1980 om näringsförbud i samband
med konkurs (prop. 1979/80:83, LU 1979/80:31, rskr 1979/80:284) föreslogs i
en motion från vänsterpartiet kommunisterna att riksdagen skulle hos
regeringen hemställa om skyndsamt förslag om lagstiftning angående
etableringskontroll. Syftet skulle vara att motverka den ekonomiska
brottsligheten. Motionärerna anförde att etableringskontrollen lämpligen
skulle kunna införas branschvis och att den borde förenas med kännbara
påföljder vid underlåten registreringsanmälan.

Motionsyrkandet om etableringskontroll avstyrktes av näringsutskottet
(NU 1979/80:53) och avslogs av riksdagen. I övrigt behandlades motionen
liksom den nämnda propositionen av lagutskottet. Näringsutskottet erinrade
om att en genomgripande revision av konkurslagstiftningen pågick sedan ett
antal år och bl. a. hade lett fram till förslaget i den aktuella propositionen.
Vidare anförde utskottet:

Enligt utskottets mening är det väsentligt för den ekonomiska utvecklingen
att näringslivet fortlöpande får tillskott av nya företag. Samtidigt är det
angeläget att olika slags missförhållanden i företagens verksamhet så långt
möjligt undanröjs och förebyggs. Bl. a. konkurs- och skattelagstiftning är
viktiga instrument för detta.

Bilverkstäder

Motionerna 1979/80:556 och 1979/80:1424

Inom bilreparations- och bilförsäljningsbranschen finns ett stort antal
företag som bedriver verksamhet i strid med gällande bestämmelser om
arbetsmiljö, skatter och avgifter, anförs i motion 1979/80:556. Den stora
mängden företag som arbetar utanför den seriösa kretsen företag bedriver

NU 1980/81:2

enligt motionen ofta verksamheten i undermåliga lokaler och utan kvitton, i
en del fall som täckmantel för annan brottslig verksamhet.

För att missförhållandena skall kunna påverkas är det nödvändigt att ett
branschregister för bilverkstäder upprättas, hävdar motionären. Han pekar
på att konsumentverket i sin rapport Konsumentskydd vid bilreparationer
har föreslagit ett registreringssystem. Ett sådant register kan enligt motionären,
vid sidan av att det medför ett förstärkt konsumentskydd, användas av
yrkesinspektionen, skattemyndigheterna m. fl. för åtgärder mot missförhållanden
inom branschen.

Enligt motion 1979/80:1424 orsakar en mindre men dock växande grupp
oseriösa näringsidkare betydande missförhållanden genom att inte erlägga
föreskrivna skatter och avgifter, genom att inte ge de anställda ett tillräckligt
skydd och genom att skada konsumenternas intressen. Motionärerna ser det
som uppenbart att sådana näringsidkare konkurrerar med osunda villkor och
framhåller att problemet med oseriös verksamhet synes öka i takt med ökade
pålagor på företagsamheten. Ett sätt att komma till rätta med det angivna
problemet är att införa ett konkurrensneutralt registreringssystem i likhet
med vad konsumentverket föreslagit i sin rapport Konsumentskydd vid
bilreparationer, men utan regler om näringsförbud, säger motionärerna. Ett
annat, men enligt motionärerna mindre effektivt, sätt vore att sträva efter ett
vidgat utnyttjande av länsstyrelsernas mervärdeskatteregister.

Rapport från konsumentverket m. m.

Konsumentverkets förslag m. m.

Konsumentverket publicerade år 1977 rapporten Konsumentskydd vid
bilreparationer. Rapporten hade utarbetats av en arbetsgrupp där konsumentverket,
konsumentombudsmannen (KO), statens trafiksäkerhetsverk,
Motorbranschens riksförbund (MRF), Motorbranschens arbetsgivarförbund,
Petroleumhandelns riksförbund, Svenska metallindustriarbetareförbundet,
Försäkringsbranschens Service AB och Motororganisationernas
samarbetsdelegation varit representerade. Arbetet gjordes bl. a. mot
bakgrund av att bilreparationer orsakar betydande problem för konsumenterna.

I rapporten redogörs inledningsvis för aktuella konsumentproblem i
samband med bilreparationer. Vid bilverkstäderna i Sverige utförs uppskattningsvis
ca 10 miljoner bilreparationer om året. Bilreparationer medför ofta
en stor belastning på hushållsekonomin för den enskilde, särskilt som
reparationsbehovet i allmänhet kommer oväntat.

Enligt statistiska centralbyråns senaste företagsräkning (Företagsräkningen
1972) fanns det år 1972 ca 10 000 företagsenheter i Sverige som arbetade
med bilservice i olika former. Servicestationer och bilvårdsanläggningar
omfattade år 1976 ca 3 700 enheter enligt konsumentverkets rapport. De ca

NU 1980/81:2

2 100 företagen inom MRF hade omkring 3 000 verkstadsenheter. Antalet
utanför MRF stående bilverkstadsföretag - oftast mindre enheter -beräknades vara åtminstone lika stort som antalet MRF-företag. Enligt MRF
beräknades bruttofaktureringen år 1976 av bilreservdelar till omkring 3
miljarder kronor och av arbete till lika stort belopp. Den årliga reparationsoch
underhållskostnaden för en personbil beräknades samma år uppgå till
omkring 1 400 kr. inkl. mervärdeskatt.

I massmedia har bilreparationsarbetenas skiftande kvalitet ofta påtalats,
sägs det i rapporten. Anmälningar om bristande kvalitet på bilreparationer
kommer till allmänna reklamationsnämnden i en ständig ström. Motororganisationerna
möter problemet om dåligt utförda reparationer i sitt dagliga
arbete och reparationsfrågorna behandlas ofta i organisationernas tidningar.
De myndigheter som har att syssla med konsumentfrågor har också
uppmärksammat bilreparationerna.

I rapporten erinras om att MRF i skrivelse till chefen för handelsdepartementet
i februari 1974 hemställde om skyndsamma åtgärder i syfte att
införa ett generellt verkande kontrollsystem inom bilverkstadssektorn och
handeln med begagnade bilar. Förbundet åberopade till stöd härför bl. a.
”de alltmer uppenbara snedvridningarna i konkurrensförhållandena mellan
den reguljära motorbranschen och irreguljär näringsutövning”.

Vidare redogörs för lagstiftning som berör bilreparationsbranschen och
andra särskilda regler som har betydelse för branschen. Här märks bl. a.
arbetarskyddsstyrelsens s. k. motorbranschanvisningar, som gäller alla
verkstäder. Vidare erinras om de ”Regler för bilreparationer” som antagits
av MRF efter överläggningar med KO. MRF-anslutna företag är skyldiga att
följa dessa regler. De är också skyldiga att teckna ansvarsförsäkring som
avser reparationer av bilar. Företag som är medlem av MRF har enligt
förbundets regler skyldighet att följa allmänna reklamationsnämndens
rekommendationer bl. a. vad gäller bilreparationer. MRF:s medlemsföretag
skall också lämna reparationsgaranti. Även för reservdelar till personbilar
gäller viss garanti. Garantin har utformats efter förhandlingar med KO.

Konsumentverket har övervägt om det finns möjlighet att förbättra
konsumentskyddet vid bilreparationer genom att införa någon form av statlig
auktorisation av reparationsverkstäder. Som villkor för auktorisation skulle
t. ex. kunna uppställas krav på att befattningshavare vid verkstaden har viss
kompetens och att verkstaden förfogar över viss teknisk utrustning.
Emellertid har verket funnit att en sådan auktorisation kan föra med sig flera
nackdelar än fördelar. Bl. a. finns viss risk för att kraven för auktorisation
kan medföra att små och välskötta företag slås ut från marknaden.

Mot denna bakgrund förordar konsumentverket ett mer konkurrensneutralt
system för kontroll av bilverkstäder än auktorisation. Huvudprinciperna
i systemet - som återfinns i förslag till en lag om tillsyn av
fordonsverkstäder - är följande:

1. Fordonsverkstäderna ställs under tillsyn av den myndighet som

NU 1980/81:2

regeringen bestämmer (tillsyn).

2. Myndighet, som regeringen bestämmer, ges i uppdrag att föra register
över alla verkstäder inom branschen (registrering).

3. Var och en som driver fordonsverkstad åläggs skyldighet att åta sig visst
garantiansvar för utförda arbeten (garantiplikt).

4. Var och en som driver fordonsverkstad åläggs skyldighet att ha
ansvarighetsförsäkring och försäkring för skadestånd om han på grund av
ekonomiskt obestånd ej kan fullfölja garantiåtagande (försäkringsplikt).

5. Tillsynsmyndigheten ges rätt att kontrollera vid fordonsverkstad utförda
arbeten och att ta del av verkstadens affärshandlingar.

6. Vid uppenbara missförhållanden skall verkstadsägare och andra vid
verkstaden i ledande ställning sysselsatta personer kunna meddelas förbud,
tills vidare eller för viss tid, att driva fordonsverkstad eller att i ledande
befattning vara verksamma i sådan rörelse (näringsförbud).

7. Frågor om meddelande av näringsförbud prövas av marknadsdomstolen
på talan av KO.

Det föreslagna systemet skulle enligt konsumentverkets mening vara ägnat
att medföra väsentligt förbättrade förhållanden för konsumenterna. Registreringen
av fordonsverkstäderna skulle ge erforderlig överblick och
möjlighet till kontroll av alla inom branschen verksamma företag. Bestämmelserna
om garantiplikt i förening med försäkringsplikt skulle ge kunderna
ett ökat ekonomiskt skydd. Det skulle vidare bli möjligt att från branschen
utesluta det i och för sig säkerligen lilla antal inom branschen verksamma
personer som uppenbarligen inte är lämpade att bedriva reparationsverksamhet.

Verkstadsbranschen företer en ganska växlande bild av olika slags
verkstäder och är därför svår att överblicka. För att man skall få ett
tillfredsställande underlag för en statlig tillsyn över branschen bör det enligt
konsumentverkets mening finnas ett register över alla i landet verksamma
fordonsverkstäder. Bl. a. skulle man behöva registret för att få kontroll över
att alla fordonsverkstäder har sådana försäkringar som de enligt den
föreslagna lagen skall ha. Den allmänna övervakningen av branschen genom
tillsynsmyndighetens försorg skulle också underlättas genom registreringen.
Genom registreringen borde företagen bli medvetna om att de är föremål för
offentlig tillsyn. Den skulle därigenom få en värdefull preventiv verkan.
Registret kan också vara av värde för uppföljning och kontroll av ärenden
som handlagts vid allmänna reklamationsnämnden och som rört missförhållanden
inom branschen.

För att det föreslagna kontrollsystemet skall bli effektivt krävs, sägs det i
rapporten, att någon form av sanktioner kan riktas mot företagare som inte
vill beakta systemets krav och konsumentintresset. Konsumentverket har
därför övervägt hur man inom ramen för den i vårt land tillämpade
principiella näringsfriheten skall kunna förhindra att för verksamhet i
fordonsverkstadsbranschen uppenbart olämpliga personer och företag

NU 1980/81:2

fortsätter att bedriva sådan verksamhet. Verket har kommit till uppfattningen
att en framkomlig väg bör vara att öppna vissa möjligheter att meddela
förbud för sådana personer eller företag att fortsätta i branschen.

Sammanfattningsvis innebär konsumentverkets förslag följande.

Alla fordonsverkstäder åläggs genom lag visst garantiansvar för utförda
arbeten. Ansvaret skall ha minst den omfattning som anges i bestämmelser
antagna av riksomfattande intresseorganisationer inom fordonsverkstadsbranschen
efter överenskommelse med konsumentverket. För att garantiplikten
skall få ett reellt värde skall enligt förslaget var och en som driver
fordonsverkstad åläggas att ha ansvars- och solvensförsäkring. Vidare
föreslås att alla verkstäder i branschen skall registreras och ställas under
konsumentverkets tillsyn. Vid uppenbara missförhållanden skall enligt
förslaget bl. a. verkstadsägare kunna meddelas förbud att driva fordonsverkstad,
s. k. näringsförbud.

Remissyttranden

Remissyttranden över konsumentverkets rapport har avgivits till handelsdepartementet
av ett 30-tal myndigheter, organisationer och företag. Bland
remissinstanserna märks riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk,
statistiska centralbyrån, kommerskollegium, de marknadsrättsliga
organen, ett par länsstyrelser, flera huvudorganisationer inom näringslivet,
organisationer med särskild anknytning till bil- och bilreparationsbranschen
samt centrala fackliga organisationer.

Huvuddelen av remissinstanserna är positiva till grundtanken att konsumentskyddet
vid bilreparationer bör förbättras. Man menar att missförhållandena
inom branschen är väldokumenterade bl. a. genom AB Svensk
Bilprovnings undersökningar. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
konsumentverkets förslag i stort eller har ingen erinran. I det följande
redovisas ett utdrag ur handelsdepartementets promemoria Konsumentskydd
på bilområdet (PM 1979-08-30, dnr 1897/79, s. 47) i vilket refereras
vissa remissynpunkter på konsumentverkets förslag om registrering av
bilverkstäder.

I remissvaren finns argument både för och emot en registrering.
Synpunkter på den tekniska utformningen av ett sådant system förs också
fram.

Konsumenttjänstutredningen anser att det oavsett om konsumentverkets
förslag genomförs eller ej kan vara lämpligt att införa ett konkurrensneutralt
registreringssystem. Utredningen anser att ett sådant system kan bli ett
värdefullt hjälpmedel vid tillämpningen av konsumentlagstiftningen.

Trafiksäkerhetsverket anser att den allmänna övervakningen av fordonsverkstäder
underlättas om man har ett register. Företagen skulle härigenom
bli bättre medvetna om att de är föremål för myndigheternas tillsyn.

Kungliga automobilklubben (KAK) menar att den föreslagna registrering -

NU 1980/81:2

en icke torde medföra någon avsevärd minskning av antalet verkstäder som
undandrar sig branschens gällande regler. Man befarar i stället att förslaget
kan medföra ökade kostnader och leda till prishöjningar i konsumentledet.
Denna uppfattning delas av Sveriges industriförbund. Förbundet finner det
anmärkningsvärt att konsumentverket inte försökt uppskatta dessa indirekta
kostnader. Förbundet anser att en registrering skulle vara påkallad om
försäkringstvånget väsentligt förbättrar konsumenternas situation. Vid
bedömningen av konsumentintresset måste enligt förbundet beaktas att en
omfattande byråkrati bl. a. medför ökade kostnader för konsumenterna.
Förbundet menar att de övriga motiv som förs fram för försäkringstvång inte
kan vara så väsentliga för konsumenterna att registrering kan motiveras från
dessa utgångspunkter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har svårt att finna att registrering krävs för
en effektiv övervakning i enlighet med förslaget. Länsstyrelsen gör
bedömningen att varje år endast ett fåtal näringsidkare kan komma att
drabbas av näringsförbud. Man ifrågasätter därför om ett omfattande
registreringsförfarande erfordras. Om en registrering är nödvändig för
övervakningen av att samtliga verkstäder har erforderliga försäkringar vore
det enligt länsstyrelsen värdefullt med en smidigare modell än den
föreslagna. Också andra remissinstanser uttalar sig för att registreringssystemet
görs så enkelt som möjligt. Näringsfrihetsombudsmannen uttalar att
registreringen med hänsyn till kostnaderna inte får göras mer omfattande än
nödvändigt. Kammarrätten i Göteborg menar att det blir otympligt att lägga
kontrollen över att försäkringsplikten iakttas på registreringsmyndigheten.
Kammarrätten anser att denna kontroll rimligtvis bör ankomma på
konsumentverket. Enligt kammarrätten bör i princip inga särskilda villkor
ställas upp för registrering. Kammarrätten påtalar vidare att det av förslaget
inte klart framgår hur registreringen av rörelser med flera reparationsställen
skall ske.

Ställningstagande av regeringen

Regeringens ställningstagande angående konsumentskydd på bilområdet
har offentliggjorts av handelsminister Hadar Cars i en uppdragsskrivelse till
konsumentverket den 30 augusti 1979. Grunderna för regeringens ställningstagande
finns utförligt redovisade i den i föregående avsnitt nämnda
departementspromemorian.

Uppdraget till konsumentverket innebär i korthet följande. Konsumentverket
skall söka få till stånd en överenskommelse med bilbranschen om att
begagnade personbilar skall konditionsbesiktigas innan de saluförs och att
den som yrkesmässigt saluhåller begagnade personbilar i sin marknadsföring
skall lämna uppgifter om bilens kondition och låta konsumenterna ta del av
förekommande testprotokoll. Verket skall också inom ramen för sin
allmänna tillsyn över företagens produktutformning och marknadsföring
intensifiera tillsynen över fordonsverkstäderna. Det skall vidare överväga
1** Riksdagen 1980181. 17 sami. Nr 2

NU 1980/81:2

frågan om skyldighet för den som yrkesmässigt utför service och reparationer
på personbilar att upplysa konsumenterna om möjligheterna att frivilligt låta
testa utförda arbeten. Uppdraget innebär slutligen att konsumentverket skall
kartlägga konsumenternas ekonomiska otrygghet på bilområdet. Beträffande
denna del av uppdraget anförs i departementspromemorian att en sådan
otrygghet torde föreligga framför allt vid kontakter med mindre seriösa och
instabila företag. Konsumenterna kan ha svårt att få berättigad rättelse
exempelvis på grund av att ett företag är insolvent eller att det upphört. Hur
stora de ekonomiska riskerna är för konsumenterna finns dock f. n. inte
belagt. Konsumentverkets undersökningar skall ge svar på vilka uttryck den
ekonomiska otryggheten tar sig, hur omfattande den är och hur problemen
skall lösas.

Uppdraget till konsumentverket omfattar inte det av verket förordade
systemet med registrering av bilverkstäder. I departementspromemorian
redovisas mot bakgrund av remissvaren och vad som allmänt förts fram i
olika sammanhang följande överväganden beträffande registrering av
bilverkstäder. Konsumentverkets förslag angående registrering bör närmast
ses som ett stöd för att andra av verket förordade åtgärder, bl. a. garantiplikt
och näringsförbud, skall kunna genomföras framgångsrikt. Registreringssystem
kan utformas på olika sätt. I det fall ett sådant system är förbundet med
olika villkor och krav på företagen, exempelvis yrkesmässighet och
ekonomisk ställning, kan samma invändningar som mot ett auktorisationssystem
resas mot åtgärden. I och för sig torde också auktorisation förutsätta
någon form av registrering. Givetvis kan man tänka sig ett system som
innebär att enbart företagets namn registreras. Ett sådant registreringssystem
torde vara mer konkurrensneutralt än ett auktorisationssystem. Ett av
de tyngre argument för registrering som har anförts är att man behöver en
sådan för en allmän övervakning av företagen när det gäller betalning av
skatter och avgifter etc. Det torde inte kunna förnekas att det kan finnas
behov av en ökad tillsyn över företagen i de avseenden som nu har nämnts.
Man kan dock hysa tveksamhet till om ett system i vilket enbart företagens
existens registreras kommer att i nämnvärd omfattning underlätta arbetet för
kontrollmyndigheterna. Bilbranschen karaktäriseras av en relativt stor
omsättning bland vissa av de mindre företagen. Det blir därför svårt att hålla
ett registreringssystem aktuellt. Ett sådant system torde också ge föga
information om olika företags benägenhet att följa lagar, god branschsed etc.
Det kan heller inte uteslutas att de företag som det finns särskilda skäl att i
olika avseenden kontrollera är obenägna att anmäla sig till ett register. Det är
därför tveksamt om en registrering verkligen leder till att antalet företag som
undandrar sig de regler som gäller för bilbranschen minskar. Kontrollen av
att företag verkligen registrerar sig kommer oundvikligen att bli mycket
resurskrävande. En registrering skulle vidare kunna ge från konsumentsynpunkt
negativa konsekvenser bl. a. genom att den sannolikt medför ökade
kostnader och prishöjningar i konsumentledet.

NU 1980/81:2

Mot bakgrund av det som nu anförts sägs det i promemorian vara rimligt
med bedömningen att data för tillsyn över företag sannolikt effektivare kan
hämtas från andra informationskällor än ett register över de företag som
finns i bilbranschen. Det framstår heller inte som om det finns något annat
direkt konsumentintresse för införande av ett registreringssystem. Det torde
sålunda inte finnas några konsumentpolitiska skäl att införa ett registreringssystem
inom bilbranschen.

Byggbranschen
Motion 1979/80:715

Motionärerna anför att - enligt Arbetslivscentrums rapport Enpersonsföretag
(1979) - av drygt 63 000 personer i landet med B-skattesedel drygt
28 000 inte hade registrerat sig som företagare och inte heller inbetalat någon
mervärdeskatt för försålda varor eller tjänster. Ett område där denna form av
näringsidkande växer fortare och mer okontrollerat än någon annanstans är
byggnadssektorn, säger motionärerna. De anser att det från såväl skatte- som
konsumentsynpunkt är påkallat att någonting görs för att man skall komma
till rätta med ”skuttarna”. De pekar på att byggfacken och branschorganisationerna
har reagerat mycket starkt mot den okontrollerade, illojala
konkurrens som bedrivs av dessa näringsidkare och krävt etableringskontroll.

Vidare erinrar motionärerna om en motion år 1979 vari krävdes att
informationsplikt om vem som har arbetsgivaransvar skulle föreskrivas.
Näringsutskottet (NU 1979/80:12) hänvisade i sitt yttrande över motionen till
den kommande konsumenttjänstlagen och menade att denna skulle lösa
dessa frågor. Motionärerna tror inte att så blir fallet. De anser att det är hög
tid att införa någon form av kontroll av dem som skall etablera sig som
näringsidkare inom byggbranschen. Då skulle kanske också frågan om vem
som har arbetsgivaransvaret kunna lösas.

Utredning om etableringar och konkurser i byggnadsindustrin

Statens industriverk fick år 1974 i uppdrag av regeringen att utreda vissa
frågor rörande etableringar och nedläggningar av företag inom byggsektorn.
I industriverkets utredningsrapport Etableringar och konkurser i byggnadsindustrin
(SIND 1976:2), som färdigställdes år 1976, behandlas bl. a. frågan
om auktorisation i byggnadsindustrin.

Verket ansåg att det var för tidigt att ta ställning till frågan om införande av
ytterligare myndighetskontrollerade auktorisationsförfaranden i byggbranschen.
De uppgifter som utredningen presenterat rörande etablerings- och
konkursförhållandena i branschen var enligt verket otillräckliga för ett
sådant ställningstagande. Härför skulle också bl. a. krävas data som belyste
den mindre seriösa rörelsedriftens arbetsformer och konsekvenser bland

NU 1980/81:2

bestående företag.

Verket ansåg att även andra förhållanden talade för att det var för tidigt att
fatta slutgiltigt beslut i auktorisationsfrågan för byggbranschen. Därvid
åsyftades de åtgärder på skatteområdet och de försäkringstekniska, arbetsrättsliga
och konsumentpolitiska åtgärder från samhällets sida som införts
eller aviserats under utredningsarbetets gång. Dessa åtgärder borde enligt
verket innebära vissa begränsningar av incitamenten till mindre seriös
verksamhet i branschen.

I sina överväganden om behovet av företagssanerande åtgärder i
byggbranschen framhöll verket att det finns såväl konsument- och industripolitiska
skäl som andra samhällsintressen som talar för sådana åtgärder.
Verket pekade bl. a. på att de ekonomiska verkningarna av sådana
förhållanden som entreprenörskonkurser under pågående byggande ofta kan
vara mycket kännbara för enskilda konsumenter. I den utsträckning som
vissa byggföretagare tillämpar mindre nogräknade affärsmetoder eller
brister i ansvarstagande kan vidare konkurrensförhållandena på byggmarknaden
bli osunda och inte vara ägnade att stimulera framväxten av en effektiv
produktionsstruktur. Kringgående av skatte-, försäkringsteknisk och annan
lagstiftning i syfte att undgå fullgörandet av förpliktelser gentemot samhället
måste i möjligaste utsträckning förhindras, framhöll verket. Likaså måste
sådan företagsamhet motverkas som söker undgå skyldigheter gentemot de
anställda genom att åsidosätta lagstiftning och avtal om t. ex. sociala
rättigheter och trygghetsgarantier.

Verket uttalade att det i utredningen inte varit möjligt att kvantitativt
uppskatta styrkan i de nämnda argumenten för branschsanerande åtgärder.
Flera av de problem som följer av de mindre seriösa företagens verksamhet
föreföll verket vara av den karaktären att man, i stället för att införa generella
system för auktorisation av vissa näringsutövare eller viss näringsutövning,
borde vidta selektiva åtgärder för att effektivisera tillämpningen av lagar och
avtal.

Hotell- och restaurangbranschen

Motion 1979/80:1771

Motionärerna anför att det finns anledning att med oro se på utvecklingen

inom restaurangnäringen. ”Under senare år har mindre nogräknade

personer etablerat sig inom branschen, och från fackligt håll har rapporterats
om vidriga arbetsförhållanden och ett hänsynslöst utnyttjande av de
anställda.”

Det blir allt vanligare med ekonomisk brottslighet inom restaurangbranschen,
uttalar motionärerna. Som exempel på sådan brottslighet anger de
bl. a. att sociala avgifter inte erläggs för de anställda och att det förekommer
systematiskt upprepade konkurser, där samhället oftast står som den störste

NU 1980/81:2

fordringsägaren. Motionärerna pekar på att Hotell- och restauranganställdas
förbund vid ett flertal tillfällen krävt en sanering av branschen och bl. a. vill
att etableringskontroll skall införas.

Hotell- och restaurangutredningen

Hotell- och restaurangutredningens förslag m. m.

Hotell- och restaurangutredningen, som tillkallades av handelsministern
år 1974, avgav våren 1978 betänkandet (SOU 1978:37) Hotell- och
restaurangbranschen. Utredningen skulle enligt direktiven bl. a. allsidigt
belysa etableringsförhållandena i branschen och därvid ta ställning till frågan
om införande av någon form av etableringskontroll eller auktorisation.

Utredningen framhåller i sitt betänkande att det finns en omfattande
lagstiftning som reglerar restaurangnäringen i olika avseenden, t. ex.
livsmedelslagen, livsmedelskungörelsen, föreskrifter om brandskydd och
arbetsmiljökrav samt annan lagstiftning som generellt gäller för näringsutövning.
Utöver detta gäller särskilda regler för företag som serverar
alkoholdrycker. Från den 1 januari 1978 gäller lagen (1977:293) om handel
med drycker, som innebär en skärpning av kraven för att få tillstånd till
servering av alkoholdrycker. I jämförelse med många andra näringar är det
kontrollsystem som i nuläget gäller för hotell- och restaurangbranschen att
anse som omfattande, påpekar utredningen.

Ur konsumentens synvinkel har den hittillsvarande strukturutvecklingen
inom branschen till övervägande del varit positiv, säger utredningen.
Utvecklingen har inneburit en ökad valfrihet i fråga om utbudet. Konkurrensen
har med stor sannolikhet haft en återhållande effekt på prisutvecklingen.
I hotell- och restaurangbranschen skulle generella auktorisationskrav
innebära risk för en uppbromsning av den strukturutvecklingen. Vidare kan
negativa effekter i form av högre prisnivåer samt brist på nytänkande och på
rationaliseringar bli märkbara för konsumenterna.

Utredningen anför vidare att det, om en begränsning av antalet företag i
branschen skall göras, är nödvändigt att man utvecklar en norm för vilket
antal företag som kan anses acceptabelt. Det innebär betydande vanskligheter
att utforma en sådan norm. Riskerna för en från konsumentsynpunkt
oacceptabel konkurrensbegränsning är påtagliga.

Utredningens material visar att den övervägande delen av nytillkomna
enheter inom hotellsektorn ingår i företag som redan finns på marknaden.
Även inom serveringssektorn kommer ett betydande tillskott av nya enheter
från kedjeföretag. De etablerade större företagens möjligheter att bedriva
sin verksamhet på ett icke seriöst sätt torde vara mycket begränsade. Den
kategori av företag som utövar illojal konkurrens, t. ex. genom att utan
tillstånd servera alkoholdrycker, skulle troligen i endast ringa utsträckning
komma att beröras av ett tillståndskrav inom den egentliga hotell- och
restaurangbranschen. Inkvarterings- och serveringstjänster tillhandahålls

NU 1980/81:2

inte bara av hotell- och restaurangrörelser. Att låta en av flera utbudssektorer
omfattas av restriktioner av det slag som en etableringskontroll skulle
innebära överensstämmer inte med den strävan mot konkurrens på lika
villkor som utredningen i övrigt förespråkar. Mot denna bakgrund har
utredningen inte föreslagit någon allmän kontroll av etableringen i hotelloch
restaurangbranschen. En mer ingående prövning av de personer som får
tillstånd till servering av alkoholdrycker förordas dock av utredningen.

Utredningen behandlar också frågan om förekomsten av oegentligheter
inom hotell- och restaurangbranschen, dvs. i första hand ekonomisk och
organiserad brottslighet. Enligt utredningen ger tillgängligt material inte vid
handen att förekomsten av oegentligheter kan antas vara av den omfattningen
som ofta antyds i den allmänna debatten. Problemen torde i hög grad vara
koncentrerade till restaurangverksamhet i storstadsregionerna.

Utredningen framhåller emellertid att oegentligheter som begås av företag
i branschen utan tvivel kan förrycka konkurrensen och försvåra situationen
för seriöst arbetande företag. Åtgärder borde därför vidtas för att förbättra
efterlevnaden av lagstiftning som berör hotell och restauranger. Emellertid
synes oegentligheter som här är av betydelse inte sällan ha direkt samband
med verksamheten i företag i andra branscher. I sådana fall bör ingreppen
avse inte bara hotell och restauranger utan samtliga berörda företag, anser
utredningen.

Remissbehandling

Remissyttranden över hotell- och restaurangutredningens betänkande har
avgivits till handelsdepartementet av ett 70-tal statliga myndigheter,
kommuner, näringslivsorganisationer och fackliga organisationer.

Av remissinstanserna har ett 30-tal yttrat sig över utredningens ställningstagande
i fråga om generell etableringskontroll inom hotell- och
restaurangbranschen. Flertalet av dessa delar utredningens uppfattning om
att generell etableringskontroll inte bör införas i branschen, medan ett fåtal
förordar etableringskontroll.

Bland dem som inte vill förorda en generell etableringskontroll märks
näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket, statens industriverk,
statens pris- och kartellnämnd, samtliga länsstyrelser som yttrat sig i frågan,
Svenska kommunförbundet, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och Sveriges hotell- och restaurangförbund (SHR).

NO instämmer med kraft i utredningens ställningstagande och uttalar att
en ordning med generell etableringskontroll eller obligatorisk auktorisation
inte är acceptabel från konkurrenspolitiska utgångspunkter. Genom den
möjlighet till skydd mot konkurrens från nyetablerade företag som en
ordning med etableringskontroll ger finns risk för att befintliga företag kan
hålla en högre prisnivå eller lägre servicenivå än som annars vore möjligt,

NU 1980/81:2

framhåller NO.

Konsumentverket anför att det från konsumentsynpunkt inte föreligger
sådana nackdelar på hotell- och restaurangmarknaden att kontroll, utöver
den som redan sker vid prövning av utskänkningstillstånd, är motiverad.
Industriverket framhåller vikten av att principen om näringsfrihet värnas.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser inte att någon allmän etableringskontroll
är erforderlig. Däremot bör tillståndsgivningen för restauranger med
starkare drycker skärpas med stöd av den nya lagen (1977:293) om handel
med drycker. SHR delar utredningens uppfattning att någon allmän
etableringskontroll inte erfordras och anser att den kontroll som sker av
etableringarna av rusdrycksrestauranger bör skärpas i enlighet med utredningens
förslag. Förbundet uppger också att det bland dess medlemsföretag
finns betydande gehör för någon form av auktorisationskrav.

De remissinstanser som tillstyrker allmän etableringskontroll är arbetarskyddsstyrelsen,
Sveriges Allmänna Restaurang AB (SARA), Hotell- och
restauranganställdas förbund och Landsorganisationen i Sverige (LO).

Arbetarskyddsstyrelsen anför att frågan om etableringskontroll i och för sig
faller utanför styrelsens kompetensområde men framhåller att en sådan
kontroll sannolikt skulle kunna underlätta upprustningen av arbetsmiljön
inom branschen.

SARA säger sig dela den allmänna grundsyn som sedan länge kommit till
uttryck i den avvisande hållning som samhället intagit till inskränkningar i
den fria etableringsrätten. Dock vill SARA starkt ifrågasätta om inte
näringen nu befinner sig i en så exceptionell situation att avsteg från
principen om den fria etableringsrätten får anses motiverad. SARA hänvisar
till att det i Norge, Schweiz och Österrike ställs krav på vissa branschkunskaper
för att tillstånd till etablering skall lämnas.

Hotell- och restauranganställdas förbund yttrar att någon form av
etableringskontroll är helt nödvändig om branschens allvarliga strukturproblem
skall få en varaktig lösning. Företag som helt saknar såväl konsumentsom
näringsberättigande kan ohämmat startas. I första hand blir de anställda
lidande på näringens oplanerade struktur. De ansvarskännande och seriösa
företagen får det allt svårare att konkurrera på rättvisa och lika villkor.
Förbundet anser att samhället bör medverka i branschens framtida
strukturomdaning. Detta bör ske för det första genom en allmän lämplighetsbedömning
av de personer som skall etablera verksamhet inom hotelloch
restaurangbranschen, för det andra genom en bedömning av själva
näringsutbudets omfattning och geografiska fördelning.

LO delar Hotell- och restauranganställdas förbunds uppfattning att
branschen har sådana speciella förhållanden att det finns behov av
samhällelig kontroll och tillståndsgivning. Missbruk av lagar och avtal har lett
till att anställda gått miste om sina rättigheter och att samhället undandragits
skatter och avgifter. LO understryker att det är angeläget att samhället får
insyn i och kontroll över de områden där det visat sig att den fria

NU 1980/81:2

etableringsrätten har missbrukats. En etableringskontroll bör ligga på
regional nivå och knytas till länsstyrelserna.

Ett 20-tal av remissinstanserna har lämnat synpunkter pådeoegentligheter
som uppges förekomma i branschen. Samtliga anser att det är
angeläget att öka möjligheterna att ingripa mot oegentligheter i branschen.
Flera uttalar i likhet med utredningen att problemen bör lösas i ett
sammanhang för alla branscher.

Arbetstagarorganisationerna anser att förekomsten av oegentligheter är
mer omfattande än vad utredningen bedömt. Handelstjänstemannaförbundet
(HTF) liksom TCO anför att de oegentligheter som förekommer ofta är av
den karaktären att de snedvrider konkurrensen i branschen, vilket kan få
svåra följder för medlemmarnas anställningstrygghet. HTF menar att
insatserna i första hand bör inriktas på att förhindra ”svarta löner”.

Hotell- och restauranganställdas förbund anser att det förekommer en
omfattande illegal verksamhet i branschen med dubbla kassaapparater,
bulvanförhållanden, grå arbetskraft, prostitution och illegala spritklubbar, i
många fall med anknytning till legala hotell-, restaurang- och klubbrörelser.
Det finns också ett starkt samband med traditionell brottslighet av mer
systematisk karaktär. Förbundet anser det vara beklagligt att utredningen
inte funnit anledning att närmare analysera förekomsten av illegal arbetskraft.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund understryker behovet av
ytterligare kartläggning av förekomsten av organiserad och ekonomisk
brottslighet inom hotell- och restaurangbranschen.

Arbetarskyddsstyrelsen uttalar att det även från arbetsmiljösynpunkt är
angeläget att bekämpa eventuella oegentligheter inom branschen.

SARA uttrycker den bestämda uppfattningen att konkurrenssituationen
inom näringen regelmässigt påverkas av olika former av oegentligheter från
mindre seriöst arbetande företag, i första hand kringgående av skattelagstiftningen.
Det är angeläget med kvalificerade revisionsinsatser från
skattemyndigheternas sida inom näringen för att på sikt tillskapa sundare
konkurrensförhållanden, säger SARA.

Sveriges hantverks- och industriorganisation-Familjeföretagen anser att
påståendena om osunda affärsmetoder och annan illojal konkurrens inom
hotell- och restaurangbranschen många gånger är överdrivna och bygger på
lösa antaganden.

Riksskatteverket påpekar att skatteadministrationen förstärks avsevärt
fr. o. m. år 1979 genom det s. k. RS-projektet, som bl. a. innefattar ett
dataprogram för kontroll av skatteundandragande.

Några länsstyrelser uttalar att bestämmelserna om tillsyn i 71 § andra
stycket lagen (1977:293) om handel med drycker lägger hinder i vägen för
samverkan mellan länsstyrelsens olika enheter när det gäller att påtala de
ekonomiska oegentligheter som uppmärksammats vid granskning av ett
företags verksamhet. Dessa bestämmelser borde därför ses över.

NU 1980/81:2

NO menar att man bör åstadkomma en övergripande lösning för hur
osunda affärsmetoder skall angripas. Åtgärderna bör riktas direkt mot de
företag där missförhållanden föreligger. Hela branscher bör inte underkastas
kostnadskrävande och konkurrenshämmande regleringar med utgångspunkt
i ett beteende som trots allt förekommer bara hos en liten andel av
företagen.

Ställningstagande av regeringen

Regeringens ställningstagande till hotell- och restaurangutredningens
förslag vad gäller etableringskontroll har offentliggjorts av handelsminister
Hadar Cars genom ett pressmeddelande den 4 september 1979. Enligt detta
avvisar regeringen i likhet med utredningen tankarna på en etableringskontroll
i hotell- och restaurangbranschen.

Det tillskott av restauranger och hotell som vi haft de senaste åren har varit
bra, heter det i pressmeddelandet. Näringsfriheten främjar dynamiken i
denna liksom i andra branscher. En etableringskontroll skulle lätt kunna leda
till krångel och byråkrati och avvisas därför.

För rusdrycksrestauranger förekommer redan i dag en viss form av
etableringskontroll genom en prövning av lämpligheten hos den som får
tillstånd att servera alkoholdrycker. Den kontrollen behöver vi av alkoholpolitiska
skäl, sade handelsministern.

Andra upplysningar i anslutning till motionen

Frågan om etableringskontroll i hotell- och restaurangbranschen har ånyo
aktualiserats av Hotell- och restauranganställdas förbund i ett fackligtpolitiskt
handlingsprogram som utarbetats under våren 1980. I handlingsprogrammet
kräver förbundet sålunda bl. a.

att etableringen inom hotell- och restaurangbranschen sker under starkt
samhälleligt inflytande och kontroll,

att aktiebolagslagen anpassas så att företagen vid varje nyetablering inom
branschen måste erlägga ett garantibelopp för verksamheten, samt

att enskild arbetsgivare underställs prövning beträffande lämplighet som
arbetsgivare och att verksamheten inte får bedrivas utan lämplighetsin tyg Förbundets

förslag har i augusti 1980 uppmärksammats bl. a. i dagspressen.
Därvid har framgått bl. a. att Hotell- och restaurangarbetsgivareföreningen
tar avstånd från förslagen om etableringskontroll och lämplighetsintyg.
Förbundet förordar i stället selektiva åtgärder för att man skall komma åt
de missförhållanden som råder.

Enligt lagen (1977:293) om handel med drycker får servering av
alkoholdrycker ske endast om tillstånd har meddelats. Vid tillståndsprövningen
skall särskilt beaktas behovet av serveringen, sökandens lämplighet

NU 1980/81:2

och serveringsställets tjänlighet för ändamålet. Socialstyrelsen utövar den
centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen. Länsstyrelsen utövar tillsyn
inom resp. län och är också tillståndsmyndighet.

I förarbetena till lagen om handel med drycker har uttalats (prop.
1976/77:108, SkU 1976/77:40, rskr 1976/77:231) att en noggrann tillståndsprövning
bör ske i syfte att undanröja riskerna för alkoholpolitiska
olägenheter i samband med serveringen. Förslagen från alkoholpolitiska
utredningen (se nedan) och från en särskild beredningsgrupp (S 1976:02) för
frågor avseende alkoholpolitiken om en utökad prövning av sökandes
personliga lämplighet och om prövning av behovet av den tilltänkta
restaurangen betecknades av föredragande departementschefen som väl
motiverade.

Beredningsgruppen, sorn redovisat sitt uppdrag i en rapport (Ds S 1977:1),
hade sett det som eftersträvansvärt med en noggrannare tillståndsprövning
som kan leda till att renodlade spekulationer i restaurangrörelser minskar.

Gruppen framhöll vidare att bristande ekonomiska förutsättningar hos en
restauratör kan leda till att denne ger serveringsrörelsen en inriktning som
medför alkoholpolitiska olägenheter. En prövning av sökandens förutsättningar
att sköta rörelsen på ett från ekonomisk synpunkt tillfredsställande
sätt ansåg beredningsgruppen därför alkoholpolitiskt motiverad. Av praktiska
skäl måste dock prövningen begränsas till de fall då det genom
sökandens tidigare misskötsamhet i ekonomiska frågor eller av andra skäl är
uppenbart för tillståndsmyndigheten att risk i berört hänseende föreligger.
Beredningsgruppen underströk att prövningen inte får ges det innehållet att
sökanden avkrävs ekonomiska garantier för rörelsens bedrivande.

Beträffande tillstånd för servering av alkoholdrycker redovisade alkoholpolitiska
utredningen bl. a. följande bedömningar i sitt betänkande (SOU
1974:91) Alkoholpolitik.

Den som ansöker om tillstånd att servera alkoholdrycker bör åläggas att
förete utredning om sin sociala och ekonomiska situation. Tillstånd bör
beviljas om utredningen - kompletterad med yttrande från polisen - visar
dels att vederbörande med hänsyn till sina nuvarande kvalifikationer och
tidigare verksamhet kan antas vara lämplig att utöva rörelsen, dels att
rörelsen har rimliga förutsättningar att fungera på ett från ekonomisk
synpunkt tillfredsställande sätt.

Det är vanligt att den som driver serveringsrörelsen är en juridisk person.
Prövningen får i de fallen omfatta den eller dem som äger teckna den
juridiska personens firma.

Det bör inte i och för sig vara nödvändigt att sökanden - eller, då sökanden
är juridisk person, den som företräder denna - har erfarenhet från eller
utbildning i restaurangyrket. Utredningen bör däremot visa att det finns
grundad anledning att anta att sökanden ämnar bedriva en seriös verksamhet
och har förståelse för det sociala ansvar som vilar på den som driver
serveringsrörelse.

Kunskap om gällande bestämmelser på området bör däremot krävas av

NU 1980/81:2

den sorn förestår serveringen i lokalen. Det framstår som rimligt att endast
den får vara föreståndare eller ersättare för föreståndare, som på grund av
erfarenhet av restaurangbranschen, genomgången utbildning eller eljest kan
antas ha erforderliga kunskaper om lagstiftningen på området. Vill
tillståndshavaren själv ansvara för serveringen på platsen skall självfallet
samma fordringar gälla för honom. Föreståndare (tillståndshavare) eller
ersättare skall finnas tillgänglig vid all servering av alkoholdrycker.

Städföretag

Motion 1979/80:719

Motionärerna erinrar om att vänsterpartiet kommunisterna i en motion år
1974 bl. a. föreslog en utredning om förhållandena inom städbranschen som
skulle syfta till sanering och kontroll av denna bransch. Riksdagen biföll
detta yrkande. Den nu föreliggande utredningen bekräftar de missförhållanden
som togs upp i motionen, säger motionärerna.

Åren 1974 och 1975 gick städerskor ut i strejk på flera håll i landet.
Strejkerna orsakades, anför motionärerna, i första hand av en omorganisation
av städytor och städrutiner, som ledde till sänkta löner för städerskorna
samtidigt som städbolagen kunde inkassera ökade vinster. Men strejken
gällde också dåliga arbetsförhållanden och dålig arbetsmiljö. Strejkerna var
nyttiga bl. a. därför att de gav övriga anställda och företagen en föreställning
om att städning är nödvändig om övrig produktion skall fungera, säger
motionärerna. Flera av de strejkandes krav blev också tillgodosedda.

Motionärerna framhåller vidare att städerskor som yrkesgrupp har en
allmänt svår situation med låg organisationstillhörighet och udda arbetstider.
De begär nu konkreta förslag till den sanering och kontroll som städbranschutredningen
syftade till. De säger sig sakna förslag från utredningen till
åtgärder som skulle hindra städbolags och städentreprenörers utnyttjande av
städerskorna.

Uppgifter om städbranschen

Omsättningen inom städbranschen år 1976 har uppskattats till omkring 7
miljarder kronor. Till företagssektorn hänförde sig ca 55 % och till den
offentliga sektorn resterande 45 %, varav den primärkommunala sektorn
svarade för drygt hälften, den landstingskommunala sektorn för ungefär en
fjärdedel och den statliga sektorn för ungefär en femtedel.

Huvuddelen av den yrkesmässiga städningen i Sverige görs i lokalinnehavarnas
egen regi. Av de ca 150 000 personer som hösten 1977 yrkesmässigt
utförde städarbete arbetade 47 % hos offentlig arbetsgivare, 40 % som
direktanställda städare inom företagssektorn, 12 % i städentreprenadföretag
och 1 % hos privatpersoner. Av den totala omsättningen inom hela
städbranschen hänförde sig ca en sjundedel till städentreprenadföretagen.

NU 1980/81:2

Entreprenadstädning förekommer i störst utsträckning inom företagssektorn
och i relativt liten utsträckning inom den offentliga sektorn. Av
företagens totala kostnader för städning år 1976 avsåg ungefär en tredjedel
entreprenadstädning. Motsvarande andel var för landstingen 8 % och för
kommunerna 4 %. Omfattningen av entreprenadstädning inom den statliga
sektorn ligger på ungefär samma nivå som inom den primärkommunala
sektorn. Entreprenadstädning har störst omfattning i storstadsregionerna
och då framför allt i Stockholmsregionen. Kännetecknande för städentreprenadbranschen
är att den omfattar ett fåtal mycket stora företag och ett
relativt stort antal mycket små företag. Ca hälften av de totalt ca 1 000
städentreprenadföretagen hade inga anställda år 1976, medan 3 % av
företagen hade mer än 100 anställda. Hos de sistnämnda företagen arbetade
80 % av städentreprenadföretagens anställda.

Städentreprenadbranschen har undergått kraftiga förändringar under
1970-talet. Av samtliga städentreprenadföretag som bedrev verksamhet år

1976 hade 60 % etablerats under 1970-talet. Dessa företag var dock
huvudsakligen mindre företag. Även volymmässigt har städentreprenadbranschen
ökat kraftigt under 1970-talet. Omsättningen inom branschen
ökade från år 1970 till år 1976 med 174 % uttryckt i löpande priser och med
69 % uttryckt i fasta priser. Antalet anställda inom branschen ökade under
samma period med 37 %.

Enligt städbranschutredningen (SOU 1979:88) karaktäriserades hösten

1977 städarna som grupp av följande:

- hög andel kvinnor (92 %),

- relativt stor andel invandrare (11 % totalt och 35 % i Stockholmsregionen),

- låg andel fackligt organiserade (57 %),

- låg utbildningsnivå (80 % hade enligt folk- och bostadsräkningen 1970
sjuårig folkskola eller kortare skolutbildning),

- stor andel deltidsarbetande (41 % arbetade mindre än 20 timmar per
vecka, varav 35 % mindre än 16 timmar per vecka och 40 % 20-34 timmar
per vecka),

- relativt stor andel som arbetar på icke-dagtid eller på helger (46 %
arbetade enbart vardagar på dagtid).

Städbranschutredningen

Utredningens förslag m. m.

Städbranschutredningen, som tillkallades våren 1975, avgav i november
1979 betänkandet (SOU 1979:88) Städbranschen.

Utredningen har enligt sina direktiv i första hand haft till uppgift att göra
en kartläggning av hela städbranschen, vilken skall utgöra underlag för
statsmakternas ställningstagande till frågan om särskilda åtgärder behöver

NU 1980/81:2

vidtas beträffande städbranschen. Dock var utredningen oförhindrad att
komma med förslag till åtgärder beträffande de problem som man ansåg
föreligga i branschen.

Mot bakgrund av missförhållanden inom städbranschen som framkommit
vid utredningens kartläggningsarbete lämnade utredningen följande tre
förslag till åtgärder från statens sida.

För det första föreslogs en effektivisering av samhällets kontrollåtgärder
på olika områden - skatter, arbetsgivaravgifter, efterlevnad av arbetsmarknadslagstiftningen,
aktiebolagsregister, handelsregister etc. Utredningen
ansåg sig kunna konstatera att samhället i många fall har de medel som det
behöver för att kunna kontrollera olika företagsbeteenden och beivra
överträdelser. Det som brister tycks i stället vara effektiviteten i utnyttjandet
av dessa medel.

För det andra föreslogs att någon form av arbetsgrupp skall tillsättas inom
departement eller myndigheter med uppgift att fortlöpande följa hela
branschen. Utredningen ansåg detta vara erforderligt bl. a. mot bakgrund av
dels städentreprenadbranschens speciella utseende med ett stort antal
mycket små företag, dels de anställda städarnas speciella utsatthet som
arbetstagargrupp. En av arbetsgruppens inledande uppgifter borde vara att
medverka till att den effektivisering av samhällets kontrollåtgärder som
utredningen har föreslagit kommer till stånd.

För det tredje föreslogs en obligatorisk registrering av städentreprenadföretag
för att möjliggöra dels att samhällets kontrollåtgärder kan effektiveras,
dels att den föreslagna arbetsgruppen bättre kan följa branschens
utveckling.

Utredningen övervägde även andra åtgärder, som den dock inte förordade.
Vad gäller etableringskontroll i form av obligatorisk tillståndsprövning
ansåg utredningen sålunda att de missförhållanden som framkommit
beträffande städentreprenadbranschen inte är av den omfattningen att en
obligatorisk tillståndsprövning kan anses motiverad. Beträffande näringsförbud
och frivillig auktorisation uttalade utredningen att ingen av dessa
åtgärder skulle vara tillräckligt effektiv för att man skulle kunna komma till
rätta med de problem som finns inom städentreprenadbranschen. Däremot
ansåg utredningen att det är angeläget med en uppmjukning av de regler som
gäller för medlemskap i branschorganisationen Sveriges städentreprenörers
förbund.

De problem inom städbranschen som utredningen har definierat mot
bakgrund av det faktamaterial som den har tagit fram är att hänföra till två
huvudområden. Det ena är sådana problem som sammanhänger med
inslaget av oegentligheter i samband med städentreprenadföretagens
näringsutövning. Det andra är sådana problem som sammanhänger med de
arbets- och anställningsförhållanden som städarna arbetar under.

Genom en förfrågan angående förekomst av avarter inom städbranschen
som utredningen skickade till de organisationer och myndigheter som ansågs

NU 1980/81:2

mest insatta i sakområdet framkom att kringgående av lagar och kollektivavtal
liksom andra typer av oegentligheter ansågs förekomma inom
städentreprenadbranschen. En direkt kvantifiering av omfattningen kunde
dock inte göras.

Att det föreligger brister i städentreprenadföretagens fullgörande av sina
skyldigheter vad avser erläggande av skatter och arbetsgivaravgifter har
utredningen fått belagt genom en enkät till bl. a. samtliga lokala skattemyndigheter
och kronofogdemyndigheter. Vidare talar vissa omständigheter för
att s. k. uthyrning av arbetskraft eller olaga arbetsförmedling bedrivs i
städbranschen.

De områden där utredningen har kunnat konstatera missförhållanden i
städarnas arbets- och anställningsförhållanden rör sådant som arbetstid per
vecka, arbetstidens förläggning, tillgång till personalutrymmen, tillgång till
utbildning, erhållande av eller kännedom om erhållande av övertidstillägg,
utgående timlöner och regler för obekväm arbetstid, innehav av eller
ovetskap om innehav av anställningsbevis, förekomsten av osäkra anställningsformer
som behovs- och objektsanställning, ovetskap om gällande
löneform, upplevd tidspress i arbetet, oklarheter beträffande hur ersättningsfrågan
vid frånvaro löses och ovetskap om vem som är arbetsgivare.

Utredningen bedömde att städarna som arbetstagargrupp betraktad kan
antas ha svårigheter att ta till vara sina intressen som anställda gentemot
arbetsgivarna. Städare i städentreprenadföretag och direktanställda städare i
små företag ligger sämre till i detta avseende än städare hos andra
arbetsgivarkategorier.

Utredningen har inte ansett det motiverat att med en särskild undersökning
kartlägga städningen inom den statliga sektorn från användarsidan.

Beträffande städningens organisation inom den statliga sektorn har
statsmakterna uttalat att städningen i princip skall bedrivas i myndigheternas
egen regi. Statens städutredning förordade detta i sitt betänkande (Ds Fi
1970:13) Den statliga lokalvårdens organisation. I proposition 1972:1
uttalade finansministern att städning i egen regi i de flesta fall torde vara att
föredra. Vid riksdagsbehandlingen anslöt sig riksdagen till denna bedömning
(FiU 1972:11, rskr 1972:312). Om en enskild myndighet bedömde att
entreprenad var mer fördelaktig skulle den dock ha möjlighet att anlita
entreprenadfirmor. Enligt utredningen är staten den kundkategori som näst
privatpersoner svarar för den minsta andelen av städentreprenadföretagens
omsättning (4 %).

Två av utredningens totalt nio ledamöter - båda företrädare för
städbranschen - reserverade sig mot utredningsmajoritetens förslag om att
en arbetsgrupp skulle tillskapas för att följa städbranschen. I ett särskilt
yttrande förordade tre ledamöter - en riksdagsman (s) och två fackliga
företrädare - att etableringskontroll införs för städentreprenadföretag.

En av ledamöterna, företrädare för folkpartiet, vände sig i ett särskilt
yttrande mot utredningens förslag om branschregister för städföretag liksom

NU 1980/81:2

mot förslaget om en arbetsgrupp för städbranschen. En sakkunnig, som
företrädde arbetsgivarsidan, uttryckte i ett särskilt yttrande att han inte fann
det motiverat med en arbetsgrupp eller obligatorisk registrering av städföretagen.

Remissyttranden

Remissytranden över städbranschutredningens betänkande har avgivits till
handelsdepartementet av ett 50-tal statliga myndigheter, kommuner,
näringslivsorganisationer och fackliga organisationer.

Så gott som samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller sagt sig inte ha
något att erinra mot utredningens förslag om en effektivisering av samhällets
kontrollåtgärder vad gäller skatter, arbetsgivaravgifter, efterlevnad av
arbetsmarknadslagstiftning m. m. Flera av dessa instanser har emellertid
betonat att dylika åtgärder inte är angelägna enbart inom städbranschen utan
bör omfatta samtliga branscher.

Olika uppfattningar föreligger i fråga om utredningens förslag att en
arbetsgrupp skall tillsättas med uppgift att fortlöpande följa städbranschen.
Något över hälften av de remissinstanser som yttrat sig i frågan har avstyrkt
utredningens förslag bl. a. med motiveringen att en sådan åtgärd skulle
utgöra ytterligare en form av byråkratisering i samhället. Det har vidare
framförts som argument mot inrättandet av en arbetsgrupp att oegentligheter
visserligen kunnat konstateras inom städbranschen men att detta är
förhållandet även inom betydligt större branscher utan att det ansetts
nödvändigt att kontinuerligt följa branscherna i fråga. Bland dem som
tillstyrker utredningens förslag på denna punkt har flera ansett att åtgärden
inte är tillräcklig för att man skall komma till rätta med missförhållandena
inom städbranschen.

Omkring hälften av remissinstanserna har tillstyrkt eller sagt sig inte ha
något att erinra mot utredningens förslag om obligatorisk registrering av
städentreprenadföretag. De har bl. a. uttalat att en registrering är nödvändig
för att den skärpta kontrollen av branschen skall kunna bli effektiv. Flera av
de instanser som motsätter sig en särskild registrering av städföretagen har i
sina yttranden förordat en allmän översyn av redan befintliga företagsregister
för att kontrollmöjligheterna skall kunna vidgas såväl i städbranschen
som i andra branscher.

Ett tiotal av remissinstanserna har uttalat sig angående etableringskontroll
i städbranschen. Bland dem som därvid sagt sig dela utredningens
uppfattning att etableringskontroll i form av obligatorisk tillståndsprövning
inte kan anses motiverad kan nämnas näringsfrihetsombudsmannen (NO)
och länsstyrelsen i Göteborg. NO uttalar att etableringskontroll är klart
olämplig från konkurrenssynpunkt.

Bland de instanser som förordar någon form av etableringskontroll eller
auktorisation i städbranschen kan nämnas Landsorganisationen i Sverige

NU 1980/81:2

(LO), Statsanställdas förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges
arbetsledareförbund och riksförsäkringsverket.

Utskottet

De fem motioner som utskottet behandlar i detta betänkande innehåller
förslag om ökad statlig uppsikt över vissa branscher - bilverkstäder,
byggföretag, hotell och restauranger, städföretag - genom branschregister
eller etableringskontroll. Motiveringen för de skilda förslagen är likartad:
det gäller att komma till rätta med ekonomisk brottslighet och illegalt
beteende från näringsidkares sida. Utskottet tar upp de fyra berörda
branscherna en efter en. Frågan om etableringskontroll berör utskottet i ett
samtidigt yttrande till justitieutskottet (NU 1980/81:2 y) över motioner om
åtgärder mot ekonomisk brottslighet.

Branschregister för bilverkstäder

I motionerna 1979/80:556 och 1979/80:1424 föreslås att ett branschregister
skall upprättas för bilverkstäder. Enligt den förstnämnda motionen bör även
bilförsäljningsställen omfattas av ett sådant register. Motionärerna anför
som skäl för sina yrkanden att det bedrivs verksamhet inom branschen i strid
med gällande bestämmelser om arbetsmiljö, skatter och avgifter. De
påpekar också att konsumentverket i sin rapport (1977:5) Konsumentskydd
vid bilreparationer har föreslagit ett registreringssystem för bilverkstäder.

Regeringen har i augusti 1979, efter att ha inhämtat remissynpunkter på
konsumentverkets rapport, i en uppdragsskrivelse till konsumentverket gett
verket i uppdrag bl. a. att inom ramen för sin allmänna tillsyn över företagens
produktutformning och marknadsföring intensifiera tillsynen över fordonsverkstäderna.

Statskontoret har i april 1980 fått i uppdrag av regeringen att i samråd med
statistiska centralbyrån och riksskatteverket utreda och senast den 1 juni
1981 lämna förslag till inrättandet av ett s. k. basregister med grundläggande
uppgifter om företag och organisationer. Utredningsarbetet syftar till att
man skall få till stånd ett fungerande basregister över samtliga företag och
arbetsställen. Som framgår av redogörelsen i det föregående förekommer
hos myndigheter och organisationer ett betydande antal register med
uppgifter om företag. Ett syfte med upprättandet av basregistret är att
undvika dubbelarbete vid insamlandet av vissa grundläggande basdata.
Basregistret skall kunna användas bl. a. för att sprida information om
företagen till olika användare på central, regional och lokal nivå.

Utskottet vill understryka att det är angeläget att olika slags missförhållanden
i bilverkstädernas verksamhet så långt möjligt undanröjs och
förebyggs. Det planerade basregistret över företag bör skapa ökade
möjligheter för samhällets organ att få en överblick över branschen. Vidare

NU 1980/81:2

bör den intensifierade tillsyn över fordonsverkstäder som konsumentverket
har fått regeringens uppdrag att bedriva på sikt kunna leda till en viss
sanering.

Tillkomsten av det nämnda basregistret med möjlighet för olika intressenter
att utnyttja registret för bl. a. kontrollåtgärder tillgodoser enligt
utskottets mening i väsentlig mån de syften som motionärerna vill främja.
Resultatet av detta arbete bör avvaktas innan man tar ställning till huruvida
ett särskilt register för bilbranschen bör inrättas. Det finns därför enligt
utskottets mening inte anledning för riksdagen att nu begära inrättande av
särskilda register för bilverkstäder och bilhandelsföretag. Med vad här sagts
avstyrker utskottet motionerna 1979/80:556 och 1979/80:1424.

Branschregister över näringsidkare i byggbranschen

Motion 1979/80:715 går ut på att någon form av auktorisation skall införas
och ett branschregister upprättas för dem som etablerar sig som näringsidkare
i byggbranschen. Motionärerna menar att det från såväl skatte- som
konsumentsynpunkt är påkallat att någonting görs för att man skall komma
till rätta med de s. k. ”skuttarna” inom branschen. De pekar också på att
byggfacken och branschorganisationerna har krävt etableringskontroll för
att förhindra den illojala konkurrens som bedrivs av dessa näringsidkare.

Statens industriverk har på regeringens uppdrag utrett vissa frågor om
etableringar och nedläggningar av företag inom byggsektorn. Därvid har
bl. a. frågan om auktorisation behandlats. I sin utredningsrapport (SIND
1976:2) Etableringar och konkurser i byggnadsindustrin uttryckte verket
uppfattningen att det var för tidigt att ta ställning till frågan om auktorisation
i byggbranschen. Tillgängliga uppgifter om etablerings- och konkursförhållanden
i branschen var enligt verket otillräckliga för ett sådant ställningstagande
.

Utskottet vill erinra om att genomgripande förändringar av konkurslagstiftningen
har ägt rum under senare år. Ändringarna avser såväl den
materiella konkursrätten som reglerna om förvaltning och tillsyn i konkurs,
konkursgäldenärs rörelsefrihet och tvångsmedel mot konkursgäldenär.
Vidare har näringsförbud den 1 juli 1980 införts som sanktion för
näringsidkare som missbrukar konkursinstitutet.

När det gäller frågan om auktorisation och andra former av etableringskontroll
vill utskottet först framhålla att det enligt den näringsfrihetsprincip
som tillämpas i Sverige förekommer relativt få inskränkningar i rätten att
etablera företag. De inskränkningar som förekommer är betingade av bl. a.
ordnings-, säkerhets-, hälsovårds- och arbetarskyddshänsyn.

Riksdagen har behandlat frågan om etableringskontroll flera gånger under
senare år, som framgår av redogörelsen i det föregående. Därvid har
riksdagen inte funnit anledning att tillmötesgå motionsförslag om olika
former av etableringskontroll.

NU 1980/81:2

Enligt utskottets mening är inskränkningar i näringsfriheten inte en
ändamålsenlig metod för att komma till rätta med de missförhållanden som
kan förekomma i byggbranschen.

Vad gäller frågan om ett branschregister för byggbranschen vill utskottet
hänvisa till vad utskottet nyss har anfört beträffande ett register över
bilverkstäder. Det pågående arbetet med ett basregister för alla företag bör
enligt utskottets mening kunna leda fram till en lösning som tillgodoser
motionärernas önskemål i detta avseende.

Mot här angiven bakgrund avstyrker utskottet motionsyrkandet om
auktorisation och branschregister inom byggbranschen.

Etableringskontroll inom hotell- och restaurangbranschen

En utredning med uppgift att undersöka möjligheterna till någon form av
auktorisation för etablering i hotell- och restaurangbranschen föreslås i
motion 1979/80:1771. Motionärerna anför att det blir allt vanligare med
ekonomisk brottslighet inom restaurangbranschen. De pekar också på att
Hotell- och restauranganställdas förbund vid ett flertal tillfällen har framfört
krav på etableringskontroll i branschen.

Hotell- och restaurangutredningen, som våren 1978 avgav betänkandet
(SOU 1978:37) Hotell- och restaurangbranschen, hade bl. a. att ta ställning
till frågan om införande av någon form av etableringskontroll eller
auktorisation. Utredningen ansåg att de oegentligheter som begås av företag
i branschen motiverar att åtgärder vidtas för att förbättra efterlevnaden av
lagstiftning som berör hotell och restauranger. Etableringskontroll ville
utredningen dock inte förorda.

Regeringen har liksom utredningen avvisat tanken på etableringskontroll i
hotell- och restaurangbranschen. I ett pressmeddelande i september 1979
tillkännagav handelsminister Hadar Cars detta ställningstagande. Han
framhöll också att det förekommer en viss form av etableringskontroll genom
att man prövar lämpligheten hos den som vill ha tillstånd att servera
alkoholdrycker.

Hotell- och restauranganställdas förbund har i ett fackligt—politiskt
handlingsprogram som utarbetats under våren 1980 ånyo aktualiserat frågan
om etableringskontroll i hotell- och restaurangbranschen. Förbundet kräver
sålunda bl. a. att etableringen inom hotell- och restaurangbranschen skall
ske under starkt samhälleligt inflytande och kontroll. Detta förslag har under
hösten 1980 uppmärksammats i den allmänna debatten. Från bl. a.
skattemyndigheters och kronofogdemyndigheters sida har därvid getts
exempel på missförhållanden i restaurangbranschen i form av underlåtenhet
att betala skatter och avgifter, upprepade konkurser, otillfredsställande
bokföring m. m. Narkotikaaffärer, prostitution, ”tvättning av svarta pengar”,
utnyttjande av illegal arbetskraft och samband med brottssyndikat är
andra allvarliga missförhållanden som i den allmänna debatten angetts i ökad
utsträckning kunna förknippas med restaurangrörelser.

NU 1980/81:2

Enligt utskottets mening finns det anledning att se mycket allvarligt på
förekomsten av oegentligheter och missförhållanden inom hotell- och
restaurangbranschen. I det föregående har redovisats åtgärder inom ramen
för konkurslagstiftningen som har vidtagits under de senaste åren. Dessa
åtgärder bör få effekt på vissa av missförhållandena inom hotell- och
restaurangbranschen. Likaså kan inrättandet av ett basregister för företag
komma att medföra ökade möjligheter att kontrollera efterlevnaden av olika
lagar som berör denna bransch. F. n. övervägs inom regeringskansliet ett
utredningsförslag om s. k. grå arbetskraft (Ds B 1980:10). Resultatet av
dessa överväganden kan få betydelse inte minst inom restaurangbranschen.
Utskottet vill också erinra om att enligt lagen (1977:293) om handeln med
drycker servering av alkoholdrycker får ske endast om tillstånd har
meddelats. Vid tillståndsprövningen, som görs av länsstyrelsen, skall bl. a.
sökandes lämplighet beaktas. Tillståndsprövningen ger möjlighet att försvåra
för icke seriösa näringsidkare att bedriva verksamhet inom restaurangnäringen.
Ett snabbare informationsutbyte mellan skattemyndigheterna och
tillståndsmyndigheten torde vara ett medel att öka tillståndsprövningens
effektivitet som kontrollmedel.

Som har framgått av det föregående har riksdagen tidigare avslagit
yrkanden om etableringskontroll i olika branscher eller generellt. Hotell- och
restaurangbranschen har nyligen varit föremål för utredning, bl. a. vad gäller
etableringskontroll. Utredningen och flertalet remissinstanser ansåg inte att
etableringskontroll borde införas i branschen. Regeringen har övervägt
frågan och för omkring ett år sedan avvisat tanken på etableringskontroll.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till de i det föregående nämnda
ändringarna i konkurslagstiftningen avstyrker utskottet motion 1979/
80:1771.

Etableringskontroll för städbolag m. m.

I motion 1979/80:719 föreslås att etableringskontroll skall införas inom
städbranschen och att offentliga myndigheter inte skall få anlita entreprenörer
för städning.

Motionärerna anför att städbranschutredningen, som under hösten 1979
avgav betänkandet (SOU 1979:88) Städbranschen, visat att det föreligger
missförhållanden i städbranschen. Det gäller dels oegentligheter i samband
med städentreprenadföretagens näringsutövning, dels städarnas arbets- och
anställningsförhållanden. Motionärerna saknar dock förslag från utredningen
till åtgärder som skulle hindra städbolags och städentreprenörers
utnyttjande av städpersonalen. De åtgärder från statens sida som
städbranschutredningen har föreslagit är dels effektivisering av samhällets
kontrollåtgärder avseende skatter, arbetsgivaravgifter m. m., dels tillsättande
av en arbetsgrupp med uppgift att fortlöpande följa branschen, dels
obligatorisk registrering av städentreprenadföretag. Utredningen övervägde

NU 1980/81:2

frågan om etableringskontroll i städbranschen men föreslog inte någon sådan
åtgärd. I ett särskilt yttrande förordade emellertid tre av utredningens
ledamöter att etableringskontroll skulle införas i städbranschen.

Utredningen, som har remissbehandlats, övervägs f. n. i regeringskansliet.
I utredningen har bl. a. frågan om etableringskontroll behandlats. Utskottet
har tidigare i detta betänkande tagit avstånd från åtgärder som utgör
inskränkningar i näringsfriheten. I konsekvens därmed avstyrker utskottet
motion 1979/80:719 i den del som gäller etableringskontroll.

Motionsyrkandet om att offentliga myndigheter inte skall få anlita
entreprenörer för städning är likalydande med ett motionsyrkande år 1974.
Näringsutskottet (NU 1974:44) avstyrkte detta med hänvisning till att
riktlinjer av sådan innebörd som föreslagits i motionen redan fanns utfärdade
för den statliga städningsverksamheten. Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets förslag. Det kan nu påpekas att enligt städutredningens betänkande
staten är den kundkategori som näst privatpersoner svarar för den minsta
andelen av städentreprenadföretagens omsättning (4 %). Utskottet avstyrker
motion 1979/80:719 i den del som avser städning inom offentliga
lokaler.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande branschregister för bilverkstäder

att riksdagen avslår motionerna 1979/80:556 och 1979/
80:1424,

2. beträffande branschregister över näringsidkare inom byggbranschen,
m. m.

att riksdagen avslår motion 1979/80:715,

3. beträffande etableringskontroll inom hotell- och restaurangbranschen att

riksdagen avslår motion 1979/80:1771,

4. beträffande etableringskontroll för städbolag

att riksdagen avslår motion 1979/80:719 yrkande 1,

5. beträffande offentliga myndigheters utnyttjande av entreprenörer
för städning

att riksdagen avslår motion 1979/80:719 yrkande 2.

Stockholm den 2 december 1980

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

NU 1980/81:2

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha
af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c), Thage Peterson (s), Lennart
Pettersson (s), Bengt Sjönell (c), Rune Jonsson (s), Hadar Cars (fp), Birgitta
Johansson (s) och Lennart Blom (m).

Reservationer

av Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Birgitta Johansson (alla s)

1. Branschregister för bilverkstäder (mom. 1)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med
”Tillkomsten av” och slutar med ”och 1979/80:1424” bort ha följande
lydelse:

Basregistrets tillkomst och den tillsyn som konsumentverket skall bedriva
kan, som här sagts, i viss mån tillgodose de syften som motionärerna vill
främja. Utskottet anser emellertid att dessa åtgärder inte är tillräckliga. Den
kontroll över bilreparationsbranschen som måste utövas i syfte att förebygga
brott och andra missförhållanden bör bli avsevärt effektivare om ett särskilt
branschregister upprättas. Utskottet anser därför i likhet med motionärerna
att ett sådant register bör komma till stånd. Riksdagen bör göra en
framställning därom till regeringen.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande branschregister för bilverkstäder

att riksdagen med bifall till motionerna 1979/80:556 och
1979/80:1424 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. Branschregister över näringsidkare inom byggbranschen, m. m. (mom.
2)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”inom byggbranschen” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser emellertid att de väl dokumenterade missförhållandena i
byggbranschen är av den storleksordningen att frågan om krav på auktorisation
för dem som skall etablera sig i branschen närmare bör övervägas. I ett
yttrande till justitieutskottet (NU 1980/81:2 y) har näringsutskottets socialdemokratiska
ledamöter föreslagit att en utredning skall tillsättas med

NU 1980/81:2

uppgift att undersöka möjligheterna att införa etableringskontroll i branscher
där så erfordras. Frågan om krav på auktorisation eller andra former av
tillstånd för etablering i byggbranschen bör behandlas inom ramen för en
sådan utredning.

Samma slags skäl som har framförts för att ett branschregister för
bilverkstäder bör komma till stånd talar enligt utskottets mening för att ett
särskilt register bör upprättas för näringsidkare inom byggbranschen.
Regeringen bör därför vidta åtgärder i detta syfte.

Genom vad utskottet här har föreslagit tillgodoses motion 1979/80:715 i
det väsentliga.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande branschregister över näringsidkare inom byggbranschen,
m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:715 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Etableringskontroll inom hotell- och restaurangbranschen (mom. 3)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med ”Sorn har”
och slutar med ”motion 1979/80:1771” bort ha följande lydelse:

De här nämnda åtgärderna gör det möjligt att minska förekomsten av
missförhållanden inom hotell- och restaurangbranschen. Situationen i
branschen är emellertid enligt utskottets mening så exceptionell att
åtgärderna i fråga måste anses klart otillräckliga. Konkurrens från illojala
företag omöjliggör för seriösa företag att konkurrera på rättvisa och lika
villkor. Det bör därför närmare övervägas vad som kan göras för att komma
till rätta med missförhållandena. Dessa överväganden kan lämpligen ske
inom ramen för den tidigare nämnda utredning om möjligheterna att
tillämpa etableringskontroll i olika branscher som utskottets socialdemokratiska
ledamöter har föreslagit. Utskottet föreslår att riksdagen gör ett
uttalande till regeringen av den innebörd som här har angivits.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande etableringskontroll inom hotell- och restaurangbranschen att

riksdagen med anledning av motion 1979/80:1771 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1980/81:2

4. Etableringskontroll för städbolag (mom. 4)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med
”Utredningen, som” och slutar med ”gäller etableringskontroll” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör, bl. a. med hänsyn till de argument som
framförts i det särskilda yttrandet, frågan om etableringskontroll i städbranschen
ytterligare övervägas. Detta bör ske i den utredning om etableringskontroll
i branscher där så erfordras som har föreslagits av utskottets
socialdemokratiska ledamöter i det tidigare nämnda yttrandet till justitieutskottet.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande etableringskontroll för städbolag

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:719 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.