över motioner i konsumentpolitiska frågor (Betänkande 1981/82:NU17 Näringsutskottet)

NU 1981/82:17

Näringsutskottets betänkande
1981/82:17

över motioner i konsumentpolitiska frågor
Ärendet

I detta betänkande behandlas - helt eller delvis - sex motioner med
yrkanden rörande

ursprungsmärkning av varor,

en kampanj i Sverige för köp av svenska varor,

krav på innehållsdeklaration på svenska för importerade konsumentvaror,

krav på bruksanvisning m. m. på svenska för maskiner och redskap,
obligatorisk jämförprismärkning,
skärpta regler för direktreklam,

utredning om konsumentinflytandet på den offentliga sektorn.

Över motionen i det sistnämnda ämnet har konsumentverket avgivit
yttrande.

Motionsyrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1980/81:474 av Karin Flodström och Hans Alsén (båda s), vari hemställs
att riksdagen begär att regeringen utarbetar förslag till lag om obligatorisk
jämförprismärkning,

1980/81:600 av Martin Segerstedt m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om bestämmelser att varningsskyltar och
bruksanvisningar för maskiner och redskap som försäljs i allmänna handeln
skall vara avfattade på svenska språket,

1980/81:1388 av Arne Fransson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen av
regeringen begär förslag om en lag om att alla varor som saluförs i Sverige
skall ursprungsmärkas med vilket land de är tillverkade i,

1980/81:1519 av Hadar Cars m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning rörande konsumentinflytande på den
offentliga sektorn i enlighet med vad som i motionen anförts,

1980/81:1791 av Lennart Pettersson (s), vari hemställs att riksdagen begär
att regeringen snarast framlägger förslag till sådan ändring i marknadsföringslagen
att jämförprismärkning kommer till stånd inom livsmedelshandeln
i enlighet med vad som anförs i motionen,

1 Riksdagen 1981182. 17 sami. Nr 17

NU 1981/82:17

1980/81:1870 av Ingegärd Oskarsson m. fl. (c), såvitt gäller hemställan att
riksdagen

1. hos regeringen anhåller om förslag tillen brett upplagd kampanj för att
öka köptroheten på svenska varor,

2. hos regeringen anhåller om förslag till regler för innehållsdeklaration
på svenska för importerade konsumtionsvaror,

5. hos regeringen anhåller att informationen om möjligheten att bli
befriad från direktreklam förbättras samt att etiska regler för direktreklamen
utformas i enlighet med vad som angetts i motionen.

Motion 1980/81:1870 har i övrigt behandlats i näringsutskottets betänkande
NU 1980/81:50.

Ursprungsmärkning av varor

Motion 1980/81:1388

I motionen anförs att det borde ligga i såväl konsumenternas som de
svenska företagens intresse att det anges när en vara är svensk. Företagen
borde alltså utnyttja detta som ett försäljningsargument. En ökad försäljning
bidrar till att öka sysselsättningen. Ur konsumenternas synvinkel talar även
andra skäl för ursprungsmärkning. De kan ha intresse av att undvika
livsmedel från länder som använder särskilt mycket kemiska medel i
produktionen. De kan vilja undvika vissa varor av politiska skäl. I motionen
erinras om att de flesta ungdomsorganisationer samarbetar i Isolera
Sydafrika-kommittén för att förmå konsumenterna att bojkotta sydafrikanska
varor. Det kan ofta vara svårt att få veta vilka varor som är sydafrikanska.
Exempelvis kan äpplen av samma typ den ena dagen komma från Frankrike,
nästa dag från Sydafrika, utan att någon i butiken vill eller kan upplysa om
det verkliga förhållandet. En obligatorisk ursprungsmärkning kan, anser
motionärerna, inte medföra någon nämnvärd merkostnad för producent
eller säljare men torde innebära ökad valfrihet för konsumenterna. Även
detaljisten bör ha ett ansvar för att konsumenten informeras, framför allt
eftersom färskvaror ofta säljs i lös vikt utan förpackning.

Historik

Upplysning om varors ursprung genom frivillig eller lagstadgad märkning
har i varierande omfattning förekommit sedan länge inom flera branscher
och i åtskilliga länder. Ofta har märkningen avsett varornas kommersiella
ursprung, dvs. närmast vilket företag som har tillverkat eller sålt varorna.
Men det har också varit vanligt att märkningen avsett varornas geografiska
ursprung, oftast det land där varorna tillverkats.

I Sverige fanns under åren 1933-1957 bestämmelser om att vissa varor av

NU 1981/82:17

utländskt ursprung, däribland vissa trikå- och konfektionsvaror, skulle vara
försedda med uppgift om att de var importerade.

Fram till utgången av år 1970 fanns vidare två särskilda lagar om oriktig
geografisk ursprungsbeteckning, nämligen lagen (1913:159) angående förbud
mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning samt
lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med
oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor.
Genom sitt innehåll och än mer genom den praxis som utvecklades kom
framför allt 1913 års lag att medföra krav på importmärkning i viss
utsträckning.

Utvecklingen efter år 1970

Den ursprungsmärkning av svenska eller importerade varor som numera
förekommer i Sverige är med ett par undantag frivillig. Undantagen avser
färdigförpackade livsmedel samt vissa hälso- och miljöfarliga varor.

I fråga om färdigförpackat livsmedel gäller enligt 13 § livsmedelslagen
(1971:511) att det vid saluhållandet skall vara tydligt och otvetydigt märkt
med uppgifter bl. a. om förpackarens eller tillverkarens namn eller firma
samt hemort eller, om namnet eller firman är allmänt känd, endast namnet,
firman eller förkortning därav. Bestämmelsen gäller dock inte färdigförpackat
livsmedel som väger mindre än 25 g och mer än 25 kg (21 §
livsmedelskungörelsen [1971:807]). Regeringen eller livsmedelsverket kan
begränsa eller utvidga märkningsskyldigheten.

I det till grund för livsmedelslagen liggande utredningsförslaget (SOU
1970:6 och 7) föreslogs att importerade livsmedelsförpackningar också skulle
märkas med uppgift om det land varifrån ingående råvaror härrörde. Med
anledning härav uttalade jordbruksministern (prop. 1971:61 s. 194) att det
borde vara möjligt att föreskriva en sådan ursprungsmärkning, bl. a. med
hänsyn till risken för spridning av salmonelloser. Denna möjlighet borde
emellertid utnyttjas endast om det var särskilt påkallat av hygieniska
skäl.

Enligt kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor skall
förpackning till gift eller vådligt ämne vara tydligt märkt på svenska språket
med bl. a. tillverkarens eller importörens namn och hemvist.

Frågan om införande av bestämmelser om geografisk ursprungsmärkning
av kläder har under senare år diskuterats både inom och utom landet.
Lagstiftning om ursprungsmärkning för textilier m. m. har i varierande
omfattning införts i Finland, Frankrike, Irland, Norge, Spanien, Storbritannien,
Australien, Canada, Japan och USA. Dessa länder har också infört
motsvarande lagstiftning för andra varuområden, i vissa fall sedan lång tid
tillbaka. En översyn av gällande bestämmelser på området pågår i flera av
länderna.

NU 1981/82:17

I Sverige har frågan om ursprungsmärkning av kläder aktualiserats bl. a.
genom riksdagsmotioner och framställningar till statsmakterna från olika
intresseorganisationer. Försök har gjorts att på frivillig väg få till stånd en
mer utbredd märkning än den som f. n. förekommer. På initiativ av
riksdagen (NU 1977/78:41, rskr 1977/78:172) fick konsumentverket år 1978 i
uppdrag av regeringen att, i samråd med kommerskollegium och efter
hörande av näringslivets organisationer, försöka utarbeta riktlinjer för en
sådan frivillig märkning. Någon överenskommelse om märkning kunde
emellertid inte träffas på frivillig väg, bl. a. på grund av motstånd från
näringslivets sida.

Konsumentverket har år 1979 utfärdat riktlinjer för marknadsföring av
textilier och beklädnadsskinn m. m. (Konsumentverkets författningssamling
KOVFS 1979:8). Senast den 1 juli 1982 skall textilier, beklädnadsskinn m. m.
vid marknadsföring vara försedda med den information som anges i
riktlinjerna. I allmänhet omfattas således kläder av dessa riktlinjer. Enligt
riktlinjerna skall information i viss angiven omfattning lämnas om varornas
skötsel, storlek och material. I vissa fall skall själva varan vara märkt, i andra
fall är det tillräckligt att informationen ges på varans förpackning eller eljest i
anslutning till varan så att den lätt kan uppmärksammas vid köptillfället.

Tidigare riksdagsbehandling

I en socialdemokratisk partimotion, framlagd med anledning av proposition
1978/79:145 om åtgärder för tekoindustrin togs, som framgår av det
föregående, frågan om ursprungsmärkning av kläder upp ånyo. I motionen
konstaterades beträffande ursprungsmärkning att konsumentverket inte
hade nått någon uppgörelse beträffande uppgift om ursprungsland. Med
hänsyn till att frivilliglinjen misslyckats borde enligt motionärerna riksdagen
göra ett förnyat uttalande att tvingande bestämmelser måste utfärdas.

Näringsutskottet anförde (NU 1978/79:48) att riksdagen borde vidhålla
den inställning i fråga om ursprungsmärkning som den hade givit uttryck åt år
1978 (NU 1977/78:41). Eftersom konsumentverket inte hade kunnat träffa
någon överenskommelse på frivillig väg med branschens organisationer
ansåg utskottet att det endast återstod att tillgripa lagstiftning. På utskottets
hemställan beslöt riksdagen att hos regeringen begära förslag till bestämmelser
rörande ursprungsmärkning av kläder.

Även efter utredningens tillsättande har krav på införande av ursprungsmärkning
av kläder tagits upp i olika motioner. Våren 1981 konstaterade
näringsutskottet (NU 1980/81:47) att frågan om ursprungsmärkning av
kläder var under utredning. Utskottet sade sig utgå från att regeringen efter
beredning av utredningens förslag snarast skulle återkomma till riksdagen i
ärendet.

NU 1981/82:17

Ursprungsmärkningsutredningen

Med anledning av riksdagens i det föregående berörda beslut tillkallade
regeringen en särskild utredare (H 1980:02) med uppdrag att utreda frågan
om ursprungsmärkning och lägga fram förslag till bestämmelser på området.
Utredaren har nyligen avlämnat betänkandet (Ds H 1981:1) Ursprungsmärkning
av kläder.

I betänkandet framläggs förslag till en lag om ursprungsmärkning av kläder
och en förordning med tillämpningsbestämmelser. Enligt förslaget får
regeringen meddela föreskrifter om att kläder, när dessa saluhålls, skall vara
märkta med uppgift om i vilket land som kläderna har tillverkats. Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare
föreskrifter om märkningen och om undantag från märkningsskyldigheten
samt om skyldighet att lämna upplysningar, handlingar, varuprov och
liknande som behövs för tillsynen över efterlevnaden av lagen.

Utredaren anför sammanfattningsvis bl. a.:

Utredningen har för sin del funnit att konsumentpolitiska och allmänt
tekopolitiska skäl talar för en obligatorisk ursprungsmärkning. En sådan kan
vara till hjälp för konsumenterna vid bedömningen av plaggens egenskaper
eftersom kvaliteten kan variera beroende på vilket land som kläderna
kommer från. Vidare finns det bl. a. vissa prisjämförelser som konsumenterna
kan göra om kläderna ärursprungsmärkta. En ursprungsmärkning kan
också vara ägnad att motverka att konsumenterna, genom den varierande
märkning (av typen Swedish design m. m. ) som nu förekommer, får en
felaktig uppfattning om klädernas ursprung.

I tekopolitiskt hänseende erinrar utredningen om att som ett riktmärke för
den svenska tekopolitiken gäller att 1978 års produktionsvolym bör
upprätthållas. Det är uppenbart att en sådan målsättning lättare skulle kunna
uppnås om den får ett aktivt stöd från konsumenternas sida. Mot den
bakgrunden är det enligt utredningens mening motiverat att genom en
ursprungsmärkning underlätta för konsumenterna att, om de så önskar, välja
svensktillverkade kläder.

En lagstiftning om ursprungsmärkning kan enligt utredningens mening
utformas på ett sådant sätt att tillsynen och kontrollen över lagstiftningen inte
kräver några större resurser från samhällets sida. Vidare torde kostnaderna
för att märka kläderna bli marginella. Det påpekas att kläder enligt av
konsumentverket utfärdade riktlinjer senast den 1 juli 1982 skall vara
försedda med information om skötsel, storlek och material.

Utredningen har vid sina överväganden beaktat Sveriges förpliktelser på
den internationella handelns område. Bestämmelser om ursprungsmärkning
är inte förbjudna vare sig i GATT eller EFTA-konventionen eller i
frihandelsavtalet med EG. I GATT och EFTA har man dock gett uttryck för
en tydlig strävan att begränsa sådana bestämmelser. Trots den återhållsamhet
i fråga om ursprungsmärkning som kommer till uttryck i internationella
överenskommelser är utredningen av den uppfattningen att en lämpligt
utformad lagstiftning om ursprungsmärkning av kläder kan försvaras från
handelspolitisk synpunkt. Lagstiftningen kan utformas så att den inte medför
nämnvärda olägenheter för det svenska varuutbytet med utlandet. Den kan
vidare inte betraktas som ett avsteg från den handelspolitik som Sverige

NU 1981/82:17

traditionellt följt. Inte heller kan den medföra att vi i fortsättningen blir
förhindrade att kritisera andra länders ursprungsmärkningsbestämmelser
som visar sig ha element av handelshindrande karaktär.

Kravet på ursprungsmärkning bör omfatta kläder av textilmaterial, läder
och pälsskinn. Däremot behöver inte kläder som är gjorda av exempelvis
gummi eller plast märkas.

Enligt utredningens mening bör klädernas geografiska ursprung bestämmas
enligt de i Sverige redan nu tillämpade s. k. allmänna ursprungsreglerna.
Dessa överensstämmer med internationell praxis och innebär att som
ursprungsland skall anses det land där kläderna har tillverkats, dvs. i princip
det land där kläderna har sytts eller på annat sätt fogats samman. Varifrån
materialet till kläderna kommer saknar däremot betydelse i sammanhanget.

Uppgiften om tillverkningsland skall vara tydlig och otvetydig. Den skall
vidare vara fast anbringad på kläderna. Vissa slag av kläder, bl. a. strumpor,
bör dock få märkas exempelvis på så sätt att uppgiften om tillverkningsland
anges på en vidhängande etikett eller på förpackningen.

Kravet på märkning avser såväl kläder tillverkade inom landet som
importerade kläder. Kläderna skall vara märkta senast när de yrkesmässigt
saluhålls till de slutliga förbrukarna, oavsett om dessa förbrukare är enskilda
konsumenter, företag eller andra. Beträffande kläder som har tillverkats
inom landet bör ansvaret för märkningen vila på tillverkaren och beträffande
importerade kläder på den som först saluhåller kläderna. För att lagstiftningen
skall bli tillräckligt effektiv bör vidare gälla att kläder som inte är
försedda med föreskriven märkning eller som är försedda med en märkning
som är uppenbart oriktig inte får saluhållas till förbrukarna. Den som bryter
mot märkningsbestämmelserna skall enligt förslaget kunna dömas till
böter.

Lagstiftningen har i huvudsak utformats som en bemyndigandelag med de
närmare bestämmelserna om märkningen i en särskild förordning. Tillsynen
läggs på kommerskollegium som också skall utarbeta närmare föreskrifter
om märkningen.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1984. Kravet på
märkning skall dock inte avse kläder som har tillverkats inom eller införts till
landet före ikraftträdandet.

Betänkandet remissbehandlas f. n. Remisstiden utgår den 31 december
1981.

Vissa internationella överenskommelser om ursprungsmärkning

Sverige har i internationella överenskommelser, t. ex. enligt EFTAkonventionen
och frihandelsavtalet med EG, utfäst sig att inte tillämpa eller
införa kvantitativa importrestriktioner eller åtgärder med motsvarande
verkan. Häri inbegrips även en rad olika s. k. icke-tariffära handelshinder,
som t. ex. olika tekniska och administrativa handelshinder orsakade av
föreskrifter om utformning, märkning, provning osv. av varor som är föremål
för internationell handel. Detta innebär inte hinder för regleringar som syftar

NU 1981/82:17

till att skydda människors liv, hälsa och säkerhet under förutsättning att
sådana bestämmelser inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller
innefattar en förtäckt begränsning av handeln. Utöver nämnda bestämmelser
finns i såväl GATT som EFTA särskilt antagna rekommendationer mot
användande av ursprungsmärkningssystem.

Inom ramen för de multilaterala handelsförhandlingarna i GATT har
slutits en särskild överenskommelse avseende tekniska handelshinder.
Överenskommelsen, som för Sveriges del trädde i kraft den 1 januari 1980,
innehåller bl. a. bestämmelser vad gäller tekniska föreskrifter (varmed även
förstås olika märkningskrav för varor) som kan ha väsentlig inverkan på
andra parters handel.

Enligt kungörelsen (1973:233, ändrad 1979:1209) om skyldighet för
myndighet att underrätta kommerskollegium om vissa föreskrifter m. m.
skall myndigheter, om inte synnerliga skäl föreligger, samråda med
kommerskollegium när det finns anledning antaga att en föreskrift eller
anvisning kan ha väsentlig inverkan på handeln mellan Sverige och andra
länder.

Kampanj för köp av svenska varor

Motion 1980181:1870

I motionen anförs att den omfattande importen av konsumtionsvaror har
lett till att handelsbalansen påverkats i negativ riktning och till att vår
självförsörjningsgrad på många varuområden kan hotas. Detta ökar vår
sårbarhet vid kriser i världen. Det är enligt motionärerna därför angeläget att
vi slår vakt om den inhemska produktionen på skilda områden. Konsumenterna
bör få veta vilka varor som är svensktillverkade. Motionärerna föreslår
att en brett upplagd kampanj på temat ”Köp svenskt” sätts i gång.

Debattartikel i Råd och Rön

Konsumentombudsmannen Sven Heurgren har i tidskriften Råd och Rön
(1981 nr 2) i en debattartikel, rubricerad ”Köp svenskt!”, bl. a. anfört att
konsumenterna genom att i större utsträckning än hittills välja svenska varor
kan bidra till att importen minskar och att den svenska industrin hävdar sig
bättre. KO fortsätter:

Jag är medveten om att det inte på alla områden är realistiskt att alltid köpa
svenskt. Just på textilområdet är prisskillnaderna många gånger så stora att
det för många är närmast uteslutet att köpa svenskt. Men på andra områden
är prisskillnaderna inga eller inte särskilt stora och då finns det all anledning
att handla solidariskt med Sverige och de anställda i svensk industri.

För att det ska bli möjligt för svenska konsumenter att i större utsträckning
välja svenskt måste emellertid svensk industri och svensk handel betydligt

NU 1981/82:17

tydligare än hittills ange vad som är svensktillverkat. Handeln måste också
mycket mera aktivt hjälpa konsumenterna på rätt väg genom att vid sina
inköp prioritera svenska varor.

Att uppmaningen ”Köp svenskt” inte uppfattas positivt av dem som
arbetar med import av utländska varor är helt naturligt. I ett inlägg i
tidningen Svensk Handel har man reagerat surt på uppmaningen. Det bör
självfallet inte hindra fortsatt aktivitet på området.

Innehållsdeklaration och bruksanvisning på svenska

Motionerna 1980/81:600 och 1980/81:1870

Utvecklingen inom handeln från manuell betjäning till självbetjäning har,
sägs i motion 1980/81:1870, ställt ökade krav på konsumenten men också på
varans utformning. Det stora utbudet av varor ställer stora krav på
lättillgänglig information direkt på varan. Motionärerna anför att en god
varudeklaration bör kunna ge svar på frågor om varans pris, innehåll,
bruksegenskaper, skötsel och eventuella risker. Helst bör den också
innehålla jämförpris. För kapitalvaror som exempelvis bilar bör energiåtgång
deklareras. På importerade varor bör innehållsdeklaration anges på
svenska. Det merarbete och de ökade kostnader som kan uppstå härvidlag
bör enligt motionärernas mening belasta importören och den importerade
varan.

I motion 1980/81:600 framhålls att en stor del av de maskiner och redskap
som säljs på den svenska marknaden är importerade. Den svenska
marknaden anses ofta vara alltför liten för att det skall löna sig att
varudeklarera produkterna på svenska. Till följd härav försvåras hanteringen
av varorna och ökar risken för olyckor. Marknadsföringslagens informationsbestämmelser
är ineffektiva på det viset att de, enligt motionärerna,
förutsätter avgöranden av marknadsdomstolen. Den informationsskyldighet
som motionärerna föreslår skulle i första hand gälla beträffande uppgifter
som är viktiga för säkerheten men även beträffande den allmänna
bruksanvisningen.

Gällande ordning

Svensk rätt innehåller inte några generellt giltiga bestämmelser om att
varor som säljs till konsumenter skall innehållsdeklareras på svenska. Som
framgått av den tidigare (s. 3 f.) lämnade redogörelsen för gällande regler i
fråga om ursprungsmärkning har dock en skyldighet att varudeklarera gifter
och vådliga ämnen på svenska införts i lagen (1973:325) om hälso- och
miljöfarliga varor.

Konsumentverket har i sin riktlinjeverksamhet i några fall föreskrivit att
varuinformation skall lämnas på svenska. Sålunda framgår av riktlinjerna för
leksaksförpackningar (KOVFS 1981:4) att om tillsatsdelar till leksaker,

NU 1981/82:17

färger eller annat material måste köpas extra för att produkten skall få det
utseende eller kunna användas på det sätt som illustreras på förpackningen,
detta skall ske genom bild, text på svenska, symbol eller på annat sätt utan att
förpackningen behöver brytas. Vidare anges att bruksanvisning och/eller
arbetsbeskrivning bör vara på svenska. Liknande föreskrifter har utfärdats i
fråga om information vid marknadsföring av elektriska hushållsapparater
(KOVFS 1978:5), vid angivande av energiförbrukning hos kylar och frysar
(1979:4) samt vid marknadsföring av textilier och beklädnadsskinn (1979:8)
och sugnappar (1979:10).

Konsumentverkets utredning om konsumentinformation på säljstället

Konsumentverket fick år 1979 regeringens uppdrag att pröva utformningen
av konsumentinformationen på säljstället. Då det tidigare VDN-systemet
hade visat sig inte till alla delar effektivt och höll på att avvecklas uppdrogs åt
verket att göra ett samlat försök att utarbeta principer för hur konsumentinformationen
på säljstället kan utformas effektivt. En utgångspunkt för
arbetet skulle vara att konsumenterna lätt måste förstå den information som
ges i olika sammanhang. Syftet angavs vara att göra det möjligt för
konsumenterna att enkelt kunna dels tillgodogöra sig informationen
avseende en särskild produkt, dels jämföra produkter inom en produktgrupp.

Arbetet med undersökningen är i det närmaste slutfört, och en rapport kan
väntas föreligga i slutet av år 1981.

Tidigare riksdagsbehandling

Näringsutskottet har i tidigare sammanhang flera gånger behandlat frågor
om innehålls- eller varudeklaration.

Med anledning av ett motionskrav år 1979 om införande av bestämmelser
om innehållsangivelser erinrade utskottet (NU 1979/80:12) om att det
tidigare (NU 1975/76:14 s. 32) uttalat att ett varudeklarationssystem som är
anpassat efter konsumenternas informationsbehov är en betydelsefull del av
den konsumentpolitiska verksamheten. Utskottet hade då också förutsatt att
konsumentverkets arbete med att förbättra varudeklarationssystemet fortsatte
och att regeringen fortlöpande följde utvecklingen på området.

Härefter erinrade utskottet om att konsumentverket enligt sin anslagsframställning
redan prioriterade information rörande skadliga ämnen inom
bl. a. det kemisk-tekniska området. Vidare pekade utskottet på verkets
pågående överväganden om konsumentinformation på säljstället samt på
produktkontrollnämndens arbete med att bygga upp ett centralt produktregister
med uppgifter om vilka kemiska produkter som finns i landet och vilka
ämnen de innehåller. Konsumentverkets nämnda uppdrag borde enligt

1* Riksdagen 1981/82. 17 sami. Nr 17

NU 1981/82:17

utskottets uppfattning kunna leda till ett utbyggt varudeklarationssystem av
ett slag som låg i linje med det förevarande motionsyrkandet.

Utskottet förutsatte att de samordningsbehov som kunde aktualiseras blev
uppmärksammade så att man så långt möjligt kunde förebygga risker för
skador såväl hos konsumenter som hos dem som hanterar produkter i
tidigare led. Motionen avstyrktes av utskottet och avslogs av riksdagen.

En motion år 1980 tog upp frågan om obligatorisk varudeklaration för
bl. a. kosmetiska preparat och andra kemisk-tekniska medel. Liksom i de
tidigare betänkandena hänvisade näringsutskottet (NU 1980/81:14) till det
inom konsumentverket pågående arbetet om utformningen av konsumentinformationen
på säljstället. Vidare erinrade utskottet om det pågående
produktsäkerhetsarbetet och till arbetet inom EG på att ställa upp normer
för marknadsföring av kosmetika. Motionen avslogs av riksdagen, som
därvid följde utskottets förslag.

Jämförprismärkning

Motionerna 1980181:474 och 1980181:1791

I motion 1980/81:474 anförs att jämförprismärkning är ett av konsumenternas
hjälpmedel för att hålla hushållskostnaderna nere. Ett konsekvent
utnyttjande kan enligt motionärerna medföra besparingar med 10-15 % av
hushållsutgifterna, eller med 200-400 kr. i månaden för en tvåbarnsfamilj.
Sedan slutet av 1970-talet är det tekniskt möjligt med en effektiv
jämförprismärkning. Systemet har i dag genomförts i ett större antal
dagligvarusäljande enheter, främst inom konsumentkooperationen, i mindre
grad hos övriga detaljistkedjor. Motionärernas uppfattning är att det finns
risk för att denna prisinformation kommer att försämras när handeln i
framtiden börjar registrera försäljning med hjälp av EAN-koden (EAN=
Europeisk Artikel Numrering), och de anser att en tvingande lagstiftning om
jämförprismärkning är erforderlig.

Liknande synpunkter och önskemål framförs i motion 1980/81:1791.
Motionären anser att den mellan SPK, konsumentverket och livsmedelshandeln
år 1974 träffade överenskommelsen om jämförprismärkning inte har
slagit igenom i önskvärd utsträckning. I motionen föreslås att riksdagen
begär en ändring av marknadsföringslagen som klart markerar att jämförprismärkning
bör införas. Utgångspunkten för lagändringen bör vara den
nyssnämnda överenskommelsen.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 3 § marknadsföringslagen (1975:1418) kan en näringsidkare, som
vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet underlåter att lämna
information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, åläggas att

NU 1981/82:17

lämna sådan information. Åläggande kan innehålla att informationen skall
lämnas genom märkning på varan eller tillhandahållas i annan form på
säljställe, lämnas i annonser eller andra framställningar eller lämnas i viss
form till konsument som begär det.

Marknadsdomstolen kan vid vite ålägga näringsidkare att lämna viss
information. Är ärendet ”ej av större vikt” får informationsföreläggande
meddelas av konsumentombudsmannen. Vidare kan konsumentverket efter
förhandlingar med berörda företag eller organisationer utfärda riktlinjer för
bl. a. information i företagens marknadsföring.

Varken lagen eller dess förarbeten innehåller krav på att jämförpriser skall
anges. Enligt propositionen innefattar ”särskild betydelse” alla situationer
då ett inte helt obetydligt behov föreligger. Föredragande statsrådet angav
uttryckligen att en näringsidkare skall kunna åläggas att lämna prisinformation
(prop. 1975/76:34 s. 126 med hänvisning till betänkandet Reklam V,
Information i reklamen, SOU 1974:23 s. 34 f. och 89). Till det anförda kan
läggas att marknadsdomstolen i ärendet KO ./. Positiv Fritid (beslut MD
1978:26), som rörde marknadsföring av samlarserie, har ställt krav på
information om just priset.

I en ansökan till marknadsdomstolen i november 1980 yrkade konsumentombudsmannen
åläggande vid vite för ett detaljhandelsföretag att vid
marknadsföring av vissa i ansökningen uppräknade varor lämna uppgifter
om jämförpriser på varorna eller i nära anslutning till dessa. Sedan parterna
sedermera förlikts har talan återkallats och ärendet avskrivits av domstolen.
Företaget har utfäst sig att genomföra jämförprismärkning i den utsträckning
KO önskat.

En arbetsgrupp med företrädare för statens pris- och kartellnämnd (SPK),
konsumentverket och livsmedelshandeln utarbetade under åren 1971-1974
enhetliga regler för hur ordinarie jämförpriser för livsmedel skall beräknas
och presenteras. Reglerna redovisades i en rapport från SPK (SPK He:5/74).

I rapporten rekommenderades livsmedelshandeln att tillämpa reglerna.
Handelns organisationer har efter det att rapporten lagts fram vid en rad
tillfällen förklarat att handeln skulle verka för att jämförprismärkning på
livsmedel blir allmänt utbredd i affärerna.

I samarbete med de näringslivsorganisationer och myndigheter som
deltagit i jämförprisarbetet genomförde konsumentverket under åren 1978
och 1979 en omfattande kampanj om jämförpriser. Syftet var att göra
konsumenterna medvetna om och att lära dem att använda jämförpriser.
Kampanjen omfattade flera olika moment, såsom radio- och TV-inslag,
annonsering och trafikreklam samt skyltar och affischer i butikerna.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motion år 1979 föreslogs en lagbestämmelse av innebörd att man vid
marknadsföring av en vara alltid skulle vara skyldig att ange varans pris, om

NU 1981/82:17

detta inte mötte avsevärda hinder. Näringsutskottet (NU 1979/80:12)
redovisade ett yttrande i ärendet från konsumentverket. Verket anförde att
de undersökningar som verket hade utfört och ett för varje år ökande antal
anmälningar rörande bristande eller ofullständig prisinformation visade att
prisinformationen måste förbättras. Verket hade under de senaste åren
satsat betydande resurser på att tillgodose konsumenternas behov av och
önskemål om bättre prisinformation. Som exempel nämnde verket en
riksomfattande kampanj om jämförpriser, riktlinjer för information till
konsument vid tillfälliga prisaktiviteter för dagligvaror och regler för den
framtida prisinformationen och för information på kassakvitton vid införandet
av datoriserade utgångskassor i dagligvaruhandeln. Verket framhöll att
det var inbegripet i förhandlingar med näringslivet om allmänna riktlinjer för
prisinformation. Dessa riktlinjer skulle syfta till att man vid marknadsföring
av alla varor måste lämna fullständig och rättvisande prisinformation i
anslutning till varan samt i skyltfönster, annonser, kataloger och liknande.
Målet var att förhandlingarna skulle vara avslutade under våren 1980. Om
arbetet inte ledde till önskvärt resultat var det verkets avsikt att aktualisera
frågan om särskild lagstiftning på området. Näringsutskottet ansåg att
resultatet av riktlinjearbetet borde avvaktas innan ytterligare åtgärder
vidtogs och avstyrkte motionen, vilken också avslogs av riksdagen.

Direktreklam

Motion 1980/81:1870

I motionen anförs att reklamen, och särskilt direktreklamen, har blivit
påträngande genom sin utformning och mångfald. Motionärerna erinrar om
att den enskilde har möjlighet att till bl. a. länsstyrelse anmäla att han eller
hon inte önskar erhålla direktreklam. De anser att ytterligare information
om denna möjlighet bör ges genom konsumentverkets försorg. En möjlighet
som också borde prövas är att datainspektionen, konsumentverket och
direktreklamföretagen gemensamt utformar etiska regler för denna typ av
marknadsföring. Genom sådana regler bör man enligt motionärerna
förhindra långtgående selektering av olika mottagargrupper samt motverka
påträngande eller stötande reklam.

Gällande ordning

Med direktreklam förstås i allmänhet en till en utvald grupp av fysiska eller
juridiska personer utdelad försändelse innehållande reklam och annan
information som ej är tidning, tidskrift, korrespondens, räkning eller
my ndighetsdi rektiv.

Vid marknadsföring genom direktreklam är - liksom vid övriga marknadsföringsmetoder
- marknadsföringslagen (1975:1418) tillämplig. Metoden

NU 1981/82:17

kan sålunda förbjudas om den i det aktuella fallet strider mot god affärssed
eller i övrigt är otillbörlig mot konsumenterna (2 §).

I ett par avseenden är dock direktreklammetoden särreglerad.

För vissa varor - alkohol- och tobaksvaror - gäller förbud mot marknadsföring
genom direktreklam. Enligt lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror skall särskild måttfullhet
iakttas vid marknadsföring av alkoholdrycker resp. tobaksvaror. Därvid
gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas
som är påträngande eller uppsökande. Av uttalanden i förarbetena till lagen
(prop. 1977/78:178 s. 31) framgår att därmed avses bl. a. direktreklam. I
konsumentverkets riktlinjer för marknadsföring av alkohol- och tobaksvaror
(KOVFS 1979:5-7) anges också att direktreklam (t. ex. brevlådereklam) inte
får användas.

Vidare gäller att den som inte önskar erhålla s. k. adresserad direktreklam
kan genom en anmälan till länsstyrelsen eller till datamaskincentralen för
administrativ databehandling (DAFA) förhindra att sådan reklam tillsänds
honom (26 § datalagen [1973:289]; 26-28 §§ tillagda genom ändring
1981:36). Anmälningen antecknas i det hos DAFA förda statliga person-och
adressregistret (SPAR). Detta register används bl. a. för aktualisering och
kontroll av uppgifter i andra personregister och för uttag av urval av
personuppgifter (urvalsdragning) och får användas av såväl myndigheter som
enskilda.

Såväl datainspektionen som DAFA tillhandahåller på begäran upplysningar
och broschyrer angående SPAR och möjligheten att avstå från
direktreklam. Någon allmän, till hushållen utsänd information har inte
förekommit, vilket har motiverats med framför allt kostnadsskäl.

Några särskilda regler eller riktlinjer beträffande marknadsföring genom
direktreklam har, med ett par i det följande angivna undantag, inte
fastställts. Det ena undantaget avser en överenskommelse år 1973 mellan
konsumentverket och Svenska annonsörers förening. Överenskommelsen,
till vars efterlevnad Sveriges direktreklamförening och Svenska reklambyråförbundet
har utfäst sig att medverka, innebar en rekommendation till
föreningens medlemmar att förse stora försändelser med tydlig reklammarkering.
Det andra undantaget avser av postverket utarbetade regler för
avisering av brevförsändelser.

Marknadsdomstolen och konsumentombudsmannen har behandlat ett
stort antal ärenden om direktreklam. Ärendena har rört frågor om bl. a.
reklammarkering, distribution, målgrupper, negativ avtalsbindning och
marknadsundersökningar.

I detta sammanhang kan nämnas att posten efter tillstånd av datainspektionen
nyligen har lagt upp ett intresseregister över svenska folket för
direktreklam (POSTIAD). Av de knappt 3,8 milj. hushåll som tillfrågats har

NU 1981/82:17

ca 550 000 förklarat att de i fortsättningen vill erhålla direktreklam inom ett
eller flera (av 24) varuområden.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med de i föregående avsnitt berörda ändringarna i datalagen år
1980 behandlade konstitutionsutskottet (KU 1980/81:11) en motion från
vänsterpartiet kommunisterna, i vilken framfördes synpunkter och önskemål
på hur SPAR-registret skulle hanteras. Utskottet framhöll att tillkomsten av
SPAR hade inneburit stora förenklingar för den som inte önskar direktreklam.
Genom anmälan till ett register kan vederbörande förhindra att hon
eller han blir utsatt för en mycket stor del av denna reklam. Utskottet
påpekade också att datainspektionen med stöd av 6 § datalagen kan meddela
föreskrifter till skydd för den personliga integriteten. Sådana föreskrifter kan
avse t. ex. vilka uppgifter som får användas som sökbegrepp i registret, s. k.
söknycklar, och vilka bearbetningar som får göras i skilda sammanhang av
uppgifter i SPAR. Beträffande motionärernas förslag att direktreklam
endast skulle få riktas till personer som förklarat att de vill ha sådan reklam
framhöll utskottet att ett genomförande av förslaget uppenbarligen skulle
medföra stora kostnader och betydande administrativa problem för den
registeransvariga myndigheten. Enligt utskottets mening stod dessa olägenheter
inte i rimlig proportion till den vinst som kunde göras från
integritetssynpunkt. Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet
motionen. Riksdagen följde utskottet.

Rikdinjearbete inom konsumentverket

Inom konsumentverket har man i flera år arbetat på att formulera
riktlinjer för direktreklamverksamhet. Konsumentverket samarbetade i
frågan med datainspektionen och näringslivets organisationer, bl. a. Direktreklamföretagens
förening. Riktlinjearbetet har t. v. upphört, enligt uppgift
från konsumentverket närmast beroende på att man inte kunnat ena sig om
riktlinjernas formulering i ett par detaljfrågor.

För en särskild form av direktreklam, postorderförsäljning, har konsumentombudsmannen
utfärdat riktlinjer år 1972.

Konsumentinflytande på den offentliga sektorn

Motion 1980/81:1519

Konsumentpolitiken bör, uttalar motionärerna, vidgas till att omfatta även
varor och tjänster från den offentliga sektorn vilka tillhandahålls individer,
familjer och hushåll. Marknadsekonomin kräver och beror av ett utbyggt
konsumentinflytande, anför de. Hittills har debatten på konsumentområdet

NU 1981/82:17

främst rört den privata marknadens utbud. Konsumenterna borde emellertid
få möjligheter till bättre inflytande även på bl. a. den service som
tillhandahålls från stat, kommuner och landsting. Anpassningen av de
offentligt utbjudna varorna och tjänsterna försvåras om kontakten medborgare-politiker-förvaltning
inte är ändamålsenlig.

Hur skattebetalaren-väljaren allmänt skall påverka kvaliteten hos den
offentliga sektorns tjänster finns det utförliga regler för, säger motionärerna
vidare, men det är mycket mindre genomarbetat hur samma person skall få
medinflytande och kontroll i egenskap av kund, klient, patient etc. Ändå går
det inte, hävdar de, att säga att de två rollerna sammanfaller. Patientombudsmän
inom sjukvården och föräldrainflytande på skolans område nämns
som exempel på vägar för konsumentinflytande. På det hela taget saknas
dock, menar motionärerna, en effektiv återföring av konsumenternas
erfarenheter till berörda myndigheter. Sjukvård, barntillsyn, skolväsen,
socialvård, arbetsförmedling, allmän försäkring och sophämtning är delar av
den offentliga sektorn som faller utanför de konsumentpolitiska strävandena.
Som skäl för den begärda breddningen av konsumentpolitiken anges
offentliga varu- och tjänsteproducerande organs monopolställning, den
offentliga förvaltningens struktur - med långt avstånd från de politiska
beslutsfattarna till brukarna - och de ökade krav som i den allmänna
debatten ställs på offentliga organs servicenivå.

Ansträngningar att ta till vara konsumenternas intressen måste, fastslår
motionärerna, utformas mot bakgrund av att ansvaret för beslut rörande
offentlig verksamhet måste åvila de politiskt ansvariga. Konsumenternas
intressen bör dock kunna tas till vara utan att de politiskt förtroendevalda
fråntas sitt ansvar. Den begärda utredningen skulle avse konsumenternas
förhållande både till sådan offentlig verksamhet som bedrivs i affärsmässiga
former - och således omfattas av den hittillsvarande konsumentpolitiken -och annan offentlig serviceinriktad verksamhet. Sådant offentligt utbud bör
behandlas som i princip hade kunnat förekomma i affärsmässiga former.

Författningsbestämmelser m. m.

I förordningen (1976:429, ändrad 1980:873) med instruktion för konsumentverket
sägs inledningsvis (2 §) att verket är central förvaltningsmyndighet
för konsumentfrågor och har till uppgift att stödja konsumenterna och
förbättra deras ställning på marknaden. I anslutning härtill fullgörs, heter det
vidare, de uppgifter som enligt marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor tillkommer konsumentombudsmannen.

Arten av konsumentfrågor som skall tas upp av konsumentverket belyses
vidare genom en uppräkning av vad som särskilt åligger verket (3 §). Hit hör

bl. a.

NU 1981/82:17

att övervaka marknadens utbud samt företagens marknadsföring och
säljvillkor,

att utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och utformning av
varor, tjänster och andra nyttigheter samt för företagens tillämpning av
konsumentkreditlagen (1977:981) och

att söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att
anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov.

Marknadsföringslagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen
i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och
andra nyttigheter. I fråga om termen näringsidkare kan hänvisas till vad som
anfördes i specialmotiveringen till 1 § i den tidigare lagen (1970:412) om
otillbörlig marknadsföring (prop. 1970:57 s. 90):

Termen näringsidkare bör, såsom utredningen anför, fattas i vidsträckt
mening och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen
(prop. 1960:167 s. 39 och 48), omfatta var och en som yrkesmässigt driver
verksamhet av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Detta
innebär bl. a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala
organ som idkar näring. Det krävs alltså inte att verksamheten drivs i
privaträttslig form. En allmän princip, som har kommit till uttryck på olika
håll inom lagstiftningen, bl. a. i 9 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken, är
emellertid att staten inte kan föreläggas vite. Ett förbud enligt generalklausulen
mot en statlig myndighet bör därför inte förenas med vite. Något hinder
mot att meddela vitesföreläggande mot kommun föreligger däremot inte.

Avtalsvillkorslagen gäller villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga
verksamhet använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till
konsument för huvudsakligen enskilt bruk. Termen näringsidkare har här
samma innebörd som den nyss angivna (prop. 1971:15 s. 85).

Konsumentombudsmannen (KO) har i tre fall fört talan i marknadsdomstolen
mot kommuner eller kommunala inrättningar med stöd av marknadsföringslagen
eller avtalsvillkorslagen. Marknadsdomstolens avgörande
1973:2 (KO ./. Stiftelsen Sollentunahem) gällde om ett allmännyttigt
bostadsföretag i sin marknadsföring av bostadslägenheter gett vilseledande
uppgifter. En liknande fråga var uppe i avgörandet 1975:6 (KO ./. bl. a.
Botkyrka kommun). Beslutet 1979:4 (KO ./. Finspångs kommun) gällde om
viss friskrivningsklausul i ett avtalsformulär, som används vid upplåtande av
tomträtter, var oskäligt.

Tidigare behandling av frågan

Riksdagen beslöt år 1972 om riktlinjer för och organisation av samhällets
konsumentpolitik (prop. 1972:33, NU 1972:40, rskr 1972:225).

Propositionen i ämnet var byggd på konsumentutredningens betänkande
(SOU 1971:37) Konsumentpolitik-riktlinjer och organisation. Utredningen
anknöt i detta betänkande till resonemang i en tidigare publicerad

NU 1981/82:17

lägesrapport (Ds H 1969:5). Propositionens referat av utredningen innehåller
bl. a. följande (s. 8-10):

Enligt utredningen berör frågor om hur konsumenterna köper och
använder produkter endast en begränsad del av konsumentproblemen.
Konsumentpolitiken måste grundas på en bredare och ingående analyserad
bild av konsumenternas hela situation. Intresse måste ägnas frågorna hur
konsumenterna och särskilda konsumentgrupper använder sina resurser i
pengar, arbetskraft och tid. Detta har betydelse i välfärdshänseende.

Det kan i vissa fall ha begränsad betydelse hur ett konkret köpval träffas.
Utredningen konstaterar att val mellan olika varianter av viss produkt i viss
mån kan betraktas som ett sista, förhållandevis okomplicerat steg i en
invecklad beslutsprocess. Andra beslutssituationer kan ställa konsumenter
inför svårare och mer betydelsefulla avgöranden. Som exempel nämner
utredningen val av bostad, konsumtionsmönster, former och inköpsställe för
löpande inköp samt arbetsfördelning och arbetsmetodik i hushållets arbete.

Andra för konsumenterna ytterst betydelsefulla frågor hänger samman
med den miljö som medverkar till att forma konsumenternas situation. Det
är ett konsumentpolitiskt intresse att följa och analysera denna miljö och dess
förändringar. De senare kan gälla hushållens storlek och sammansättning,
bostadsstandard, särskilda bygders karaktär eller stadsdelars och orters
struktur i servicehänseende.

Enligt utredningen måste man se hushållens resursanvändning i ett
samhällsekonomiskt sammanhang. Den samhällsekonomiska verksamheten
kan sägas ha som mål att skapa välbefinnande i fysisk, psykisk och social
bemärkelse åt individerna. Samarbete och samordning mellan den offentliga
verksamheten, näringslivet och hushållen erfordras för att nå bästa möjliga
resultat. Hushållen utgör produktionsenheter i den sammanhängande
arbetsprocessen och medverkar aktivt i verksamheten för att tillgodose
kraven på välbefinnande. Man måste därför analysera hushållens roll och
problem i produktionskedjan.

Samspelet mellan offentlig verksamhet, näringsliv och hushåll har ofta
främst bedömts från företagsekonomiska utgångspunkter. Hushållens reaktioner
har därvid tilldragit sig intresse men inte frågor om deras grundläggande
behov och resurser. I samspelet mellan den offentliga verksamheten,
näringslivet och hushållen har de senare enligt utredningen i många
hänseenden en svag ställning. De är väsentligen hänvisade till en extrem
smådriftsform.

Konsumentpolitikens uppgifter blir därför att på olika vägar kompensera
svagheter som hänger samman med hushållens smådriftsform. Åtgärder kan
avse att söka avlasta hushållen uppgifter som den offentliga verksamheten
eller näringslivet kan fullgöra i rationellare former.

I den konsumentpolitiska verksamheten måste man samla in och
systematisera ett tillförlitligt kunskapsunderlag. En viktig uppgift blir att
göra grundläggande hushållsekonomiska undersökningar och att utveckla
lämpliga metoder för dessa.

Undersökningarna måste enligt utredningen klarlägga hur hushållen
fungerar som produktionsenheter i samspel med andra enheter i samhällsekonomin.
Resultaten får sedan analyseras och enligt utredningen konfron 2

Riksdagen 1981/82. 17 sami. Nr 17

NU 1981/82:17

terås med den samhälleliga målsättningen på olika områden. Brister i
måluppfyllelsen utvisar konsumentproblem. Uppgiften för de konsumentpolitiska
institutionerna blir att avhjälpa dessa brister. I den mån ansvaret
härför faller på andra myndigheter får de konsumentpolitiska organen
väsentligen en undersökande, problemställande och förmedlande roll.

Vid remissbehandlingen av konsumentutredningens betänkande hade
flera remissinstanser synpunkter på den principiella avgränsningen av
arbetsuppgifterna för det konsumentverk som utredningen föreslog. Bl. a.
näringsfrihetsombudsmannen, konsumentombudsmannen och SPK ansåg
att de konsumentpolitiska uppgifterna borde preciseras för att man skulle få
till stånd en slagkraftig organisation.

Konsumentinstitutet fann det värdefullt att utredningen hade diskuterat
hela den övergripande konsumentpolitiken men frågade om inte ett blivande
konsumentverk från ansvarssynpunkt borde ha ett avgränsat arbetsområde.
En aktiv verksledning borde trots detta ha möjlighet att initiera för
konsumenterna viktiga frågor, som ansvarsmässigt hörde under annan
instans.

Statens konsumentråd framhöll i likhet med utredningen att begreppet
konsumtion omfattar inte bara varor och tjänster utan också områden som
berör hälsa, bostad, kultur, fritidsaktiviteter, miljön i övrigt osv. Dessa får
också betraktas som konsumentfrågor och bör följaktligen omfattas av
konsumentpolitiken, sade konsumentrådet. Detta innebar dock inte att
dessa frågor måste behandlas av de organ som traditionellt räknades till
konsumentorganen. För handläggning av uppgifter inom dessa områden
hade i vissa fall inrättats särskilda organ. Rådet menade att dessa frågor i
princip borde tillhöra konsumentorganens intresseområde och att uppgiften
för dessa skulle bli att aktualisera problem som ej beaktades på andra håll.
Ett intimt samarbete mellan de organ som arbetade med frågor som berör
konsumenterna var nödvändigt. Konsumentorganens främsta uppgift var
härvid att bevaka att konsumenternas intressen tillvaratogs.

Riksrevisionsverket (RRV) menade att utredningen utan att närmare
konkretisera frågan hade utgått från att konsumentpolitiken skulle omfatta
även det utbud av tjänster som offentliga organ svarar för. Detta synes
innebära, sade RRV, att verksamheten skulle kunna komma in på frågor som
andra offentliga organ centralt har att svara för. Statsmakternas intentioner
när det gäller det offentliga tjänsteutbudet inom dessa organs områden måste
självfallet komma till uttryck i annat sammanhang och då ses i ett vidare
perspektiv. Någon motsatsställning mellan statsmakternas politik inom dessa
områden och den konsumentpolitik som statsmakterna vill främja kunde det
knappast bli fråga om. Det syntes därför enligt RRV inte finnas anledning att
föra in dessa frågor under ett centralt konsumentorgans verksamhet.

NU 1981/82:17

I propositionen anförde handelsministern bl. a. (s. 62 f.):

För att den av utredningen föreslagna konsumentpolitiken skall kunna
förverkligas föreslås att verksamheten ges en bred inriktning. Konsumentpolitiken
måste utgå från konsumenternas hela situation. Utredningen
anser att konsumentpolitiken måste utgå från hur hushållen fungerar i
samspel med andra enheter i samhällsekonomin. Ett konsumentpolitiskt
problem föreligger när konsumenternas faktiska situation inte medger en
godtagbar uppfyllelse av de mål som gäller för samhällsarbetet.

Remissinstanserna ställer sig i allmänhet bakom tanken på att konsumentpolitiken
i större utsträckning skall inriktas på konsumenternas mera
övergripande beslutssituationer. Däremot anmäler flera instanser tveksamhet
till att låta begreppet konsumentpolitik omspänna så stor del av
samhällsproblemen som utredningen avser.

För egen del anser jag att det ligger i linje med målen för konsumentpolitiken
att verksamheten i större utsträckning än f. n. inriktas mot hushållens
större planeringsfrågor.

Beträffande avgränsningen av det konsumentpolitiska området ställer jag
mig i likhet med flera remissinstanser avvisande till att hänföra alla
samhällsproblem, där en godtagbar måluppfyllelse inte föreligger, till
konsumentpolitiken. I och för sig är detta en terminologisk fråga. Det
avgörande är, som flera remissinstanser påpekar, hur de konsumentpolitiska
organens verksamhet inriktas. Den terminologiska frågan har emellertid en
viss betydelse. En alltför vidlyftig definition av konsumentpolitiken kan
skapa förvirring i den politiska debatten.

Att förverkliga de mål som uppställts för samhällsarbetet kräver insatser
inom skilda områden. Konsumentpolitiken är ett av dessa områden.
Begreppet konsumentpolitik bör avse de problem som sammanhänger med
konsumenternas köp och användning av varor och tjänster, som bjuds ut på
den privata marknaden eller på marknader som arbetar enligt likartade
principer. En sådan avgränsning hindrar inte att man kan lägga konsumentpolitiska
aspekter på många andra samhällsproblem, men dessa aspekter bör
bedömas inom resp. sektor av den offentliga verksamheten. Att beteckna
exempelvis miljövård och regionalpolitik som konsumentpolitiska frågor
skulle emellertid medföra begreppsförvirring.

I riksdagen togs frågan upp i en motion från centerpartihåll, vari bl. a.
hemställdes att riksdagen skulle besluta att konsumentverkets arbetsområde
skulle kunna omfatta jämväl information om offentliga tjänster. Temat
utvecklades dock inte närmare i motionen.

Näringsutskottet återgav propositionens definition på konsumentpolitik
och anförde därefter (s. 9 f.):

Den angivna definitionen lämnar uppenbarligen konsumentverket betydande
utrymme för information om offentliga tjänster, nämligen i de fall då
dessa tjänster tillhandahålls enligt marknadsmässiga principer. Det är
exempelvis självklart att konsumentverket i sin information om fritidsaktiviteter
och resor måste behandla även SJ:s och andra offentligt ägda
transportföretags tjänster. Ett stort antal offentliga verksamhetsgrenar kan
på detta sätt bli föremål för konsumentverkets intresse. Att konsumentverket
utsträcker sin information till att även omfatta exempelvis sociala
välfärdsanordningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan däremot

NU 1981/82:17

knappast förenas med den nyssnämnda principen. Utskottet finner också en
sådan utvidgning av området för konsumentpolitiken olämplig. Det bör
ankomma på de offentliga organ som svarar för samhällets under icke
marknadsmässiga former bedrivna service att var och en på sitt område
lämna medborgarna önskvärd information. I somliga fall kan det visa sig
lämpligt att detta sker i samarbete med konsumentverket.

Av vad här sagts framgår att, såsom motionärerna formulerar sitt
önskemål, ”konsumentverkets arbetsområde skall kunna omfatta jämväl
information om offentliga tjänster”, dock med iakttagande av de begränsningar
som angivits. Önskemålet är enligt utskottets mening i rimlig
utsträckning tillgodosett genom vad som uttalas i propositionen, och något
särskilt uttalande i ämnet från riksdagens sida synes inte motiverat.

Centerpartiets och moderata samlingspartiets företrädare i utskottet
reserverade sig mot vad utskottet anförde på denna punkt. De ville att
utskottet i stället skulle anföra följande:

De tjänster som erhålls från offentliga organ spelar stor roll för
konsumenternas totala behovstillfredsställelse. Det är därför angeläget att
de konsumentpolitiska åtgärderna kommer att innefatta information om
dessa tjänster. Av propositionen att döma anses detta böra bli fallet endast i
den mån tjänsterna tillhandahålls enligt marknadsmässiga principer. Denna
avgränsning är enligt utskottets uppfattning alltför snäv. Utskottet föreslår
att riksdagen klart uttalar att konsumentverkets arbetsområde bör omfatta
även information om offentliga tjänster. Ett sådant uttalande bör anses
innebära att den i propositionen gjorda inskränkningen slopas.

Riksdagen följde utskottet.

År 1973 väckte en representant för moderata samlingspartiet en motion
vari begärdes att den dåvarande marknadsföringslagen samt avtalsvillkorslagen
skulle ändras så att de blev tillämpliga även på offentliga myndigheters
verksamhet. Det förhållandet att det allmänna vanligen inte arbetar med
vinstintresse utgör inte tillräckligt skydd för den enskilde gentemot
samhällets erbjudanden, anfördes det i denna motion. Som exempel
åberopades uppgifter i en skrift utgiven av centrala studiehjälpsnämnden.
Dessa uppgifter - rörande förmånlighet hos studiemedel resp. vanligt
banklån - hade påtalats hos konsumentombudsmannen (KO), vilken
emellertid hade konstaterat bl. a. att centrala studiehjälpsnämnden inte var
näringsidkare och dragit slutsatsen att KO bl. a. på grund härav saknade
behörighet att pröva anmälan.

Näringsutskottet anförde (NU 1973:50 s. 19 f.):

Att myndigheternas icke-kommersiella verksamhet faller utanför konsumentombudsmannens
tillsynsområde är en avgränsning som riksdagen
enhälligt lämnade utan erinran när förslagen till marknadsföringslag och till
avtalsvillkorslag antogs. Den innebär dock ingalunda att sådan verksamhet
är undantagen från samhällelig kontroll. Anmärkningsvärda åtgärder från
myndigheters sida kan givetvis i vanlig ordning påtalas hos justitieombudsmannen
och justitiekanslern och i många fall också hos myndigheter i
överordnad ställning. Att myndigheternas allmänna informationsverksam -

NU 1981/82:17

het, varom här närmast tycks vara fråga, generellt skulle ställas under
konsumentombudsmannens tillsyn finner utskottet inte rationellt. Det skulle
betyda en dubblering av kontrollfunktionen och en icke önskvärd merbelastning
på konsumentombudsmannen.

Med denna motivering avstyrkte utskottet motionen, vilken också avslogs
av riksdagen.

Remissyttrande av konsumentverket

Konsumentverket anför att det inte helt framgår av motionen hur den
föreslagna utvidgningen av konsumentpolitiken till att även omfatta varor
och tjänster från den offentliga sektorn skall gå till och vilken offentlig
verksamhet som avses. Inte heller anges det, säger verket, i vilka avseenden
”konsumenternas” ställning behöver stärkas på de områden som särskilt
nämns (barntillsyn, sjukvård, skolväsen, socialvård, arbetsförmedling,
allmän försäkring och sophämtning).

Onekligen finns det, fortsätter konsumentverket, områden inom den
offentliga sektorn där konsumentinflytandet behöver förbättras. Verket
pekar på ”den ibland dåliga servicen från de affärsdrivande verkens sida,
bristen på klar och tydlig information och på insyn samt på svårigheterna för
medborgarna att reklamera tjänster och varor eller på annat sätt göra sin rätt
gällande gentemot verk och andra offentliga inrättningar”.

I många fall är det kanske, säger verket, oegentligt att här tala om
konsumentproblem. Begreppet konsument i vedertagen mening brukar
användas om privatpersoner som köper varor eller förvärvar tjänster eller
andra nyttigheter huvudsakligen för enskilt bruk. För enkelhetens skull
använder verket dock i sitt yttrande begreppet konsument även då det
egentligen inte är fråga om kommersiella förvärv av varor, tjänster eller
nyttigheter utan snarare om ianspråktagande av offentliga tjänster.

Efter att ha ställt frågan i vilken utsträckning de i motionen antydda
problemen föreligger och hur ett bättre konsumentinflytande skall kunna
utformas citerar konsumentverket det i föregående avsnitt återgivna
uttalandet i proposition 1972:33 om avgränsningen av det konsumentpolitiska
området. Konsumentverkets, KO:s och de kommunala och regionala
konsumentorganens verksamhet är följaktligen, säger verket, i första hand
inriktad på förhållandena på den privata marknaden. Konsumentpolitiken är
dock, framhålls det, inte helt begränsad till detta område. Konsumentverket
erinrar om att de delar av den offentliga verksamheten som inte är
myndighetsutövning eller förvaltning är underkastade konsumentverkets
och KO:s tillsyn och att sålunda marknadsföringslagen är tillämplig på de
affärsdrivande verkens marknadsföring och avtalsvillkorslagen på de villkor
som används i dessa verksamheter. Konsumentverket meddelar att det i kraft
av sin instruktion, som ålägger verket att undersöka och följa konsumenternas
förhållanden, övervaka marknadens utbud m. m., regelbundet har

NU 1981/82:17

kontakt med särskilt de affärsdrivande verken och försöker påverka dessa att
i förekommande fall förbättra sin service till konsumenterna. Förhandlingar
har exempelvis, framhåller verket, förts med SJ och televerket om
information och avtalsvillkor och med de kommunala gasverken och
elverken om de villkor som används vid avtal med enskilda brukare
(konsumenter). Nyligen har vidare inletts förhandlingar med postverket om
villkor vid postbefordran. Verket hänvisar också till de rättsfall från
marknadsdomstolen rörande kommunal verksamhet som har nämnts i det
föregående (s. 16).

Det är alltså så, säger konsumentverket, att konsumentpolitiken redan i
dag innefattar en bevakning av vissa väsentliga aspekter av den offentliga
verksamheten. Frågan är då om verkets insatser bör intensifieras och om
också de formella möjligheterna för ingripanden bör utvidgas. Verket menar
att man inte kan bortse från de konsekvenser detta av resursskäl kan få på
möjligheterna att bedriva en aktiv konsumentpolitik på det traditionella
konsumentområdet. Vidgade uppgifter för verket förutsätter, anförs det, att
verket tilldelas ökade resurser i motsvarande omfattning. Verket anser dock
att en utvidgning av konsumentpolitiken på det offentliga området i första
hand bör ske på annat sätt än genom att konsumentverket och KO får nya
uppgifter.

Hur behovet av ett ökat inflytande för de enskilda på den offentliga
sektorn skall gestalta sig är, finner konsumentverket, svårt att säkert säga
innan man närmare kartlagt vilka problemen är och på vilka områden inom
den offentliga sektorn som de är särskilt framträdande. Det skulle mot denna
bakgrund ha sitt intresse att dessa frågor blev närmare utredda.

När det gäller metoder att stärka ”konsumentinflytandet” säger sig verket
vilja peka på tre möjliga vägar och anför:

Enligt sin instruktion skall justitieombudsmannen (JO) bl. a. särskilt tillse
att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter ej trädes för när i den
offentliga verksamheten. Motionärerna har inte närmare övervägt JO:s roll
till skydd för konsumenterna och brukarna i övrigt av offentliga tjänster. I
viss utsträckning torde JO redan i dag ha uppgifter inom de områden som
avses i motionen. Man bör dock kunna överväga att ge JO vidgade
befogenheter att bevaka medborgarnas intressen som konsumenter och
brukare av offentlig service.

En annan metod tar sikte på konsumentrepresentation i de statliga och
kommunala affärsdrivande verken. Man kan anta att de politiskt tillsatta
representanter som finns i dag till stor del ser som sin uppgift att bevaka det
ekonomiska utfallet av verksamheten och hur exempelvis de politiska
församlingarnas intentioner beträffande verksamheten uppfylls. Man bör
här överväga att ge vissa styrelseledamöter som särskild uppgift att bevaka
just konsument- och brukarintressena.

Verket vill slutligen peka på tanken med särskilda ombudsmän inom vissa
samhällsområden. En sådan ordning ger möjligheter för konsumenter och
brukare att framföra sina klagomål till en oberoende och snabbt arbetande
instans som har insyn i och särskild kompetens för det egna verksamhets -

NU 1981/82:17

området. Verket har tidigare stött tanken med en särskild patientombudsman
inom sjukvården. En sådan reform är angelägen och bör genomföras.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande sex motioner på det konsumentpolitiska
området. De flesta motionsyrkandena tar sikte på marknadsföringsfrågor
- de avser ursprungsmärkning av varor, kampanj för köp av svenska
varor, innehållsdeklaration och bruksanvisning på svenska, jämförprismärkning
och direktreklam. Sist tar utskottet upp en motion om konsumentinflytande
på den offentliga sektorn. Flera av ämnena har tidigare behandlats
av riksdagen.

Ursprungsmärkning av varor

I motion 1980/81:1388 (c) påyrkas lagstiftning om att alla varor som
saluförs i Sverige skall ursprungsmärkas med tillverkningslandet. Motionärerna
anser att det finns flera motiv för ett krav på ursprungsmärkning.
Svenska företag bör kunna använda märkningen som ett försäljningsargument.
Det blir lättare att undvika varor från länder där man använder mycket
kemiska bekämpningsmedel i produktionen. En del konsumenter kan av
politiska skäl vilja undvika varor från vissa länder. Producentens eller
säljarens kostnader för märkningen skulle enligt motionärernas uppfattning
bli obetydliga. När det gäller färskvaror som försäljs i lös vikt skulle ett
ansvar för ursprungsmärkning läggas på detaljisten.

Den ursprungsmärkning av varor som i dag tillämpas i Sverige är i
huvudsak frivillig. Obligatorisk ursprungsmärkning förekommer endast i
fråga om färdigförpackade livsmedel (13 § 6 livsmedelslagen [1971:511]), och
i fråga om gifter och vådliga ämnen (kungörelsen [1973:334] om hälso- och
miljöfarliga varor). Försök har gjorts att på frivillig väg få till stånd en mer
utbredd märkning med ursprungsland än den som nu förekommer. Sålunda
fick konsumentverket år 1980 i uppdrag att i samråd med kommerskollegium
och näringslivets organisationer försöka utarbeta riktlinjer för en sådan
frivillig märkning. Förhandlingarna ledde dock inte till något resultat.

Enligt utskottets uppfattning kan vissa skäl av konsumentpolitisk natur
tala för en obligatorisk ursprungsmärkning av det slag som föreslås i
motionen. En sådan märkning skulle i princip kunna underlätta kvalitets- och
prisjämförelser mellan olika varor. Den skulle vidare rätt utformad vara
ägnad att motverka att konsumenterna får en felaktig uppfattning om
varornas ursprung. Utskottet vill emellertid betona att det ofta torde vara
tvivelaktigt huruvida kännedom om en varas ursprungsland kan ge någon
betydelsefull vägledning när det gäller att bedöma varans kvalitet. En annan
svårighet knyter sig till frågan om hur begreppet ursprungsland bör definieras

NU 1981/82:17

när, såsom ofta är fallet, de i en vara ingående komponenterna härrör från
skilda länder.

Som framgått av det föregående (s. 5) har hösten 1981 en särskild utredare
i betänkandet (Ds H 1981:1) Ursprungsmärkning av kläder lagt fram förslag
till lagstiftning i det angivna ämnet. Utredaren tillsattes av regeringen som en
följd av 1979 års riksdagsbeslut om tekopolitiken (NU 1978/79:48, rskr
1978/79:390). Beslutet innebar bl. a. att riksdagen begärde ett sådant
lagförslag. Enligt det nu framlagda förslaget får regeringen meddela
föreskrifter om att kläder vid saluhållandet skall vara märkta med uppgift om
i vilket land kläderna har tillverkats. Betänkandet remissbehandlas f. n.

Av vad utskottet anfört framgår att bestämmelser om obligatorisk
ursprungsmärkning redan finns beträffande en stor varugrupp, färdigförpackade
livsmedel, och att förslag om sådan märkning på initiativ av
riksdagen har framlagts beträffande en annan stor varugrupp, kläder.
Utskottet är f. n. inte berett att ta ställning till i vad mån det därutöver kan
finnas behov av bestämmelser om obligatorisk ursprungsmärkning. Utskottet
utgår från att regeringen under den fortsatta beredningen av det aktuella
utredningsförslaget överväger frågan och att resultatet av dessa överväganden
i lämplig form redovisas för riksdagen. Något särskilt tillkännagivande
härom från riksdagens sida anser utskottet inte vara påkallat.

Med vad här sagts avstyrker utskottet motion 1980/81:1388 (c).

Kampanj för köp av svenska varor

I motion 1980/81:1870 (c) föreslås att regeringen skall lägga fram förslag till
en brett upplagd kampanj för att öka köptroheten för svenska varor.
Motionärerna anför att man bör slå vakt om den inhemska produktionen
bl. a. för att upprätthålla landets självförsörjningsgrad på skilda varuområden.

Utskottet vill erinra om att kampanjer på temat ”Köp svenskt!” då och då
förekommer i detaljhandeln, framför allt när det gäller kläder och möbler.
Kampanjerna torde ofta utformas i samråd med lokala branschorgan och
handelskamrar och understundom stödjas av branschorganisationer på
riksplanet, exempelvis Sveriges köpmannaförbund. Sådana kampanjer kan
utan tvivel vara av värde för de tillverkningsföretag som deltar och bidra till
att sysselsättningsnivån inom industrin upprätthålls. Enligt utskottets
mening är det dock, bl. a. med hänsyn till vårt lands internationella
förpliktelser på handelspolitikens område, olämpligt att staten finansiellt
eller organisatoriskt engagerar sig i kampanjer av denna typ. Detta bör även i
fortsättningen vara en uppgift för de enskilda företagen samt för branschorganisationer,
handelskamrar m. fl.

Utskottet avstyrker därför motion 1980/81:1870 (c) i här aktuell del.

NU 1981/82:17

Innehållsdeklaration och bruksanvisning pä svenska

I motion 1980/81:600 (s) framförs önskemål om bestämmelser av innebörd
att varningsskyltar och bruksanvisningar för maskiner och redskap som
försäljs i allmänna handeln skall vara avfattade på svenska. Informationsskyldigheten
föreslås i första hand gälla i fråga om uppgifter som är viktiga för
säkerheten. Marknadsföringslagens informationsbestämmelser är enligt
motionärerna otillräckliga för detta ändamål.

I motion 1980/81:1870 (c) begärs regler om att importerade konsumtionsvaror
skall vara försedda med en innehållsdeklaration på svenska. De
kostnader en sådan märkning kan medföra bör enligt motionärerna belasta
importören och den importerade varan.

Svensk rätt innehåller inte några generella bestämmelser om att varor som
säljs till konsumenter skall innehållsdeklareras på svenska. Arbetarskyddsstyrelsen
har emellertid utfärdat anvisningar om att maskiner som används
på arbetsplatser skall ha en bruksanvisning på svenska. Vidare har
konsumentverket inom ramen för sin riktlinjeverksamhet föreskrivit att
varuinformation beträffande vissa varugrupper - bl. a. elektriska hushållsapparater,
textilier och beklädnadsskinn - skall lämnas på svenska.

Utskottet vill erinra om att riksdagen i tidigare sammanhang (NU
1975/76:14 s. 32, NU 1979/80:12 s. 16) har tagit ställning till motionsyrkanden
om en förbättrad innehållsdeklaration på varor som säljs för allmänt
bruk. Utskottet har därvid framhållit bl. a. att ett varudeklarationssystem
som är anpassat efter konsumenternas informationsbehov är en betydelsefull
del av den konsumentpolitiska verksamheten. Uttalandena har inte i första
hand tagit sikte på krav såsom att varudeklarationen skall vara skriven på
svenska, men utskottet vill understryka att en innehållsdeklaration på en
vara som säljs i den allmänna handeln i regel inte kan anses vara
tillfredsställande från konsumentsynpunkt om den är avfattad på främmande
språk. Utskottet är dock f. n. inte berett att föreslå att bestämmelser med den
av motionärerna föreslagna innebörden införs. Som framgår av den tidigare
redogörelsen (s. 9) kommer en inom konsumentverket på regeringens
uppdrag utarbetad rapport om konsumentinformationen på säljstället att
läggas fram inom kort. Utskottet anser att det finns skäl att avvakta
rapporten innan ytterligare åtgärder övervägs. Därför avstyrker utskottet
motionerna 1980/81:600 (s) och 1980/81:1870 (c), den senare i här aktuell
del.

Jämförprismärkning

Frågan huruvida jämförprismärkning bör vara obligatorisk aktualiseras i
två motioner. I den ena av dessa, motion 1980/81:474 (s), begärs ett förslag
till lag om obligatorisk jämförprismärkning. I motion 1980/81:1791 (s)
föreslås att regeringen snarast skall framlägga förslag till sådan ändring av

NU 1981/82:17

marknadsföringslagen (1975:1418) att jämförprismärkning kommer till stånd
inom livsmedelshandeln.

I motionerna redovisas beräkningar enligt vilka konsumenterna genom ett
konsekvent utnyttjande av jämförpriser skulle kunna nedbringa hushållskostnaderna
med 10-15 %. Det framhålls att system med jämförprismärkning
har genomförts främst inom konsumentkooperationen, i mindre grad
hos övriga detaljistkedjor. I motion 1980/81:474 anförs därutöver att det
finns risk för att denna prisinformation kommer att försämras när handeln i
framtiden registrerar försäljning med hjälp av kodbeteckningar enligt
EAN-systemet. Den i motion 1980/81:1791 föreslagna ändringen av marknadsföringslagen
bör, enligt motionären, baseras på den överenskommelse
om sådan jämförprismärkning som år 1974 träffades mellan statens pris- och
kartellnämnd (SPK), konsumentverket och livsmedelshandeln.

Marknadsföringslagstiftningen innehåller inte några föreskrifter om jämförprismärkning.
Frågan om önskvärdheten av sådan märkning berörs inte
heller närmare i förarbetena till marknadsföringslagen. Som utskottet har
redovisat i det föregående (s. 11) utarbetade år 1974 en arbetsgrupp med
företrädare för SPK, konsumentverket och livsmedelshandeln regler för
jämförprismärkning av livsmedel. Sedermera har konsumentverket också
genomfört en kampanj för införande av jämförpriser.

Det måste i allmänhet anses vara av intresse för konsumenterna att få reda
på en varas jämförpris. Utskottet vill framhålla att under senare år allt fler
livsmedelsdetaljister - bl. a. som en följd av den nyssnämnda överenskommelsen
mellan SPK, konsumentverket och livsmedelshandeln - har gått över
till prissättningssystem som inkluderar angivande av jämförpriser. Det är
enligt utskottets mening angeläget att denna utveckling fortsätter. Utskottet
vill understryka att genomförandet av jämförprismärkning kräver insatser
inte bara av detaljhandeln utan också, för att arbetet i butiksledet i möjligaste
mån skall underlättas, av livsmedelsindustrin och partihandeln. Däremot
anser utskottet att någon särskild lagstiftning om obligatorisk jämförprismärkning
inte är påkallad f. n. Regler för hur märkningen bör utföras bör
enligt utskottets mening kunna anpassas efter varje företags förutsättningar.
Rekommendationerna i den nämnda överenskommelsen från år 1974 bör
härvid vara en lämplig utgångspunkt. Med hänvisning till det anförda
avstyrker utskottet motionerna 1980/81:474 (s) och 1980/81:1791 (s).

Direktreklam

I motion 1980/81:1870 (c) begärs dels att informationen om möjligheten att
bli befriad från direktreklam förbättras, dels att etiska normer utformas i
enlighet med vad som anges i motionen. Informationen bör enligt
motionärerna ges genom konsumentverkets försorg. De anser att datainspektionen,
konsumentverket och direktreklamföretagen gemensamt bör
utforma de etiska reglerna.

NU 1981/82:17

Utskottet vill till en början erinra om att marknadsföring genom
direktreklam i jämförelse med andra reklammetoder är särreglerad i ett par
avseenden. Metoden är sålunda förbjuden när det gäller marknadsföring av
alkohol- och tobaksvaror. Vidare gäller att den som inte önskar erhålla s. k.
adresserad direktreklam kan genom anmälan till länsstyrelsen eller till
datamaskincentralen för administrativ databehandling (DAFA) förhindra
att sådan reklam tillsänds honom. Uppgiften noteras i det statliga person- och
adressregistret (SPAR). Enligt vad utskottet har inhämtat har ca 15 000
personer begagnat sig av denna möjlighet.

Vad angår motionärernas önskemål om förbättrad information vill
utskottet framhålla att det är angeläget att konsumenterna har möjlighet att
erhålla information om sina möjligheter att avstå från direktadresserad
reklam. Utskottet erinrar om att såväl datainspektionen som DAFA har tagit
fram ett visst informationsmaterial om SPAR-registret men att man av
kostnadsskäl inte har ansett sig kunna sända ut informationen till samtliga
hushåll. Enligt utskottets mening bör det även i fortsättningen få ankomma
på den registeransvariga myndigheten att bedöma hur informationsbehovet
bäst skall kunna tillgodoses inom ramen för de ekonomiska resurser som står
myndigheten till buds. Något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida i
denna fråga anser utskottet ej erforderligt.

Vad gäller frågan om utformandet av särskilda regler för direktreklam vill
utskottet erinra om att konsumentombudsmannen (KO) och företrädare för
annonsörerna i en år 1979 träffad överenskommelse har antagit en
rekommendation angående marknadsföring genom direktreklam. Rekommendationen
innebär i huvudsak att stora reklamförsändelser bör förses med
tydlig reklammarkering. Direktreklamföretagen har genom sin branschorganisation
förbundit sig att medverka till att rekommendationen efterlevs. I
övrigt saknas emellertid särskilda regler angående utformningen av direktreklam.
Som framgått av den tidigare redogörelsen (s. 14) har emellertid
konsumentverket i flera år arbetat på att formulera allmänna riktlinjer för
direktreklamverksamhet. Utskottet finner det angeläget att riktlinjearbetet
på detta område fullföljs och att frågan om mål och metoder inom
direktreklamen därigenom tillförs nytt material. Utskottet vill särskilt
framhålla önskvärdheten av att direktreklam inte utformas så att den kan
inverka menligt på barn eller ungdomar. Med hänsyn till det påbörjade
riktlinjearbetet på området finner utskottet inte anledning för riksdagen att
göra något uttalande i frågan.

På grundval av det anförda avstyrks det nu aktuella yrkandet i motion
1980/81:1870 (c).

NU 1981/82:17

Konsumentinflytande på den offentliga sektorn

Konsumentverket har enligt sin instruktion till uppgift att stödja konsumenterna
och förbättra deras ställning på marknaden. Vid fullgörandet av
denna uppgift har verket i stor utsträckning kommit att framstå som en
talesman för konsumentkollektivet. Ett par väsentliga instrument för verkets
strävanden är marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen (1971:112) om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Båda dessa lagar tar sikte på näringsidkares
aktiviteter. Även statliga och kommunala organ omfattas av lagstiftningen
i den mån de idkar näring. Till största delen berörs emellertid
offentliga organs verksamhet inte av de båda lagarna och inte heller av
konsumentverkets verksamhet i övrigt. Samma avgränsning torde tillämpas i
regional och kommunal konsumentpolitisk verksamhet.

Motion 1980/81:1519 (fp) går ut på att konsumentpolitiken skall vidgas till
att omfatta även varor och tjänster som utan något kommersiellt inslag
tillhandahålls från den offentliga sektorn till individer, familjer och hushåll.
Konsumenternas inflytande på den service som de får från stat, landsting och
kommuner behöver förbättras, hävdar motionärerna och nämner en rad
exempel på sådan service - barntillsyn, skolväsen, arbetsförmedling,
sjukvård, socialvård, allmän försäkring och sophämtning. De poängterar att
det inte är fråga om att inskränka de politiskt valda organens ansvar på dessa
områden. Det sägs i motionen inte uttryckligen att det är konsumentverket-konsumentombudsmannen
som skall svara för en vidgad bevakning av
konsumentintressena. Vad motionärerna begär är en utredning om konsumentinflytande
inom den offentliga sektorn.

Av redogörelsen i det föregående (s. 16-20) framgår att statsmakterna vid
inrättandet av konsumentverket noga övervägde var gränserna för dess
kompetens skulle gå. Det var en uttrycklig ambition att begreppet
konsumentpolitik inte skulle definieras så vidlyftigt att det kunde uppstå
oklarhet om vilket organ som inom ett visst serviceområde skall svara för att
brukarnas intressen tas till vara. I den konsumenträttsliga lagstiftningen -marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen - fanns redan en avgränsning
vilken, som nyss berörts, ger konsumentombudsmannen och marknadsdomstolen
befogenheter gentemot offentliga organ när dessa kan betraktas
som näringsidkare men icke eljest.

Utskottet vill i anslutning till vad som sagts understryka konsumentverkets
uttalande att konsumentpolitiken redan i dag innefattar en bevakning av
vissa väsentliga aspekter på den offentliga verksamheten. När det gäller
sådan samhällsservice som - enligt motionärernas exemplifiering - inte
omfattas av de konsumentpolitiska organens aktiviteter anser utskottet
liksom tidigare att man bör söka andra vägar för ett förbättrat konsumentinflytande
än en vidgning av dessa organs verksamhetsområde. Konsumentverket
pekar i sitt yttrande på tre olika metoder som kan prövas.

En är att utnyttja redan befintliga kontrollorgan. Åtgärder från myndig -

NU 1981/82:17

heters sida som ter sig anmärkningsvärda kan, som utskottet underströk i ett
liknande sammanhang år 1973 (NU 1973:50 s. 19), påtalas hos justitieombudsmannen
(JO) och justitiekanslern och i många fall också hos myndigheter
i överordnad ställning. Konsumentverket anför att JO redan nu i viss
utsträckning torde ha uppgifter inom de områden som avses i motionen. Man
bör dock, menar verket, kunna överväga att ge JO vidgade befogenheter att
bevaka medborgarnas intressen som konsumenter och brukare av offentlig
service. Näringsutskottet vill erinra om att konstitutionsutskottet hösten
1980 (KU 1980/81:8 s. 16) har uttalat att en översyn av JO-ämbetet kan bli
aktuell i framtiden.

En annan metod tar, säger konsumentverket, sikte på konsumentrepresentation
i de statliga och kommunala affärsdrivande verken. Verket antar
att ”de politiskt tillsatta representanter som finns i dag till stor del ser som sin
uppgift att bevaka det ekonomiska utfallet av verksamheten och hur
exempelvis de politiska församlingarnas intentioner beträffande verksamheten
uppfylls”. Man borde enligt konsumentverket överväga att ge vissa
styrelseledamöter som särskild uppgift att bevaka just konsument- och
brukarintressen. Utskottet vill anmärka att det i ”de politiska församlingarnas
intentioner” rimligen bör ingå att de skall vara ytterst lyhörda för dessa
intressen. Vad det är fråga om torde snarast vara att finna ytterligare
möjligheter till kontakter mellan medborgarna och deras politiska förtroendemän
i olika samhällsorgan. Detta gäller då ej endast affärsdrivande verk
utan också andra organ med serviceuppgifter. Hithörande spörsmål är ett
centralt tema i den fortgående debatten och reformverksamheten rörande
det politiska systemet i vårt land. Även det speciella uppslag som
konsumentverket för fram bör kunna uppmärksammas i sådant sammanhang.

Slutligen fäster konsumentverket uppmärksamheten på möjligheten att
tillsätta särskilda ombudsmän inom vissa samhällsområden, t. ex. en
patientombudsman inom sjukvården. Delvis torde det här röra sig om
åtgärder som närmast bör vidtas av regionala eller lokala huvudmän.

Utöver vad här sagts vill utskottet allmänt betona den viktiga roll som
organisationer av skilda slag kan spela såsom förmedlare av brukarintressen
till de myndigheter och politiska organ som har ansvar för samhällets
service.

Sitt ställningstagande till motionen kan utskottet sammanfatta på följande
sätt. De konsumentpolitiska organens verksamhetsfält bör inte utökas till att
mer än nu innefatta bevakning av offentliga organs service. Motionärernas
önskemål om ett vidgat ”konsumentinflytande” inom den offentliga sektorn
förtjänar att uppmärksammas i skilda sammanhang. Någon samlad utredning
av de frågor som det här rör sig om synes inte motiverad. Utskottet
avstyrker sålunda motion 1980/81:1519 (fp).

NU 1981/82:17

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ursprungsmärkning av varor
att riksdagen avslår motion 1980/81:1388,

2. beträffande kampanj för köp av svenska varor

att riksdagen avslår motion 1980/81:1870 yrkande 1,

3. beträffande innehällsdeklaration på svenska

att riksdagen avslår motion 1980/81:1870 yrkande 2,

4. beträffande bruksanvisning pä svenska
att riksdagen avslår motion 1980/81:600,

5. beträffande obligatorisk jämförprismärkning
att riksdagen avslår

a) motion 1980/81:474,

b) motion 1980/81:1791,

6. beträffande direktreklam

att riksdagen avslår motion 1980/81:1870 yrkande 5,

7. beträffande konsumentinflytande pä den offentliga sektorn
att riksdagen avslår motion 1980/81:1519.

Stockholm den 8 december 1981

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson
(s), Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha af Ugglas (m),
Lilly Hansson (s), Birgitta Hambraeus (c), Tage Adolfsson (m), Lennart
Pettersson (s), Bengt Sjönell (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Ingegärd
Oskarsson (c), Christer Eirefelt (fp) och Birgitta Johansson (s).

Reservation

Obligatorisk jämförprismärkning (mom. 5)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson,
Lennart Pettersson, Wivi-Anne Radesjö och Birgitta Johansson (alla s)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med "Det måste”
och slutar med ”och 1980/81:1791 (s)” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att det måste anses vara av väsentligt intresse för

NU 1981/82:17

konsumenterna att få tillgång till information som gör det lätt för dem att
göra prisjämförelser. Varuutbudet på livsmedelsområdet har under senare år
ökat. Samtidigt har det blivit allt svårare för konsumenterna att bedöma
varornas pris och kvalitet, bl. a. beroende på den stora variationen av
förpackningar och förpackningsstorlekar. Mot denna bakgrund innefattar
enligt utskottets mening kravet på fullgod information vid köp av livsmedel
även krav på information om varornas jämförpriser. Sådan information
framstår som särskilt angelägen i en situation när hushållens ekonomi
försämras bl. a. till följd av omfattande prisstegringar. Den överenskommelse
om jämförprismärkning som träffades år 1974 mellan SPK, konsumentverket
och livsmedelshandeln har såvitt utskottet kan bedöma inte fått ett
tillfredsställande genomslag i handeln. Regeringen bör därför anmodas att
lägga fram förslag till bestämmelser om obligatorsk jämförprismärkning för
livsmedelshandeln. I den tidigare nämnda rapporten från SPK finns
enhetliga regler för hur jämförpriser för livsmedel kan beräknas och
presenteras. Dessa regler synes utgöra en lämplig utgångspunkt för
regeringens överväganden i frågan. Det får ankomma på regeringen att
bedöma huruvida bestämmelser om jämförpriser bör tas in i en särskild lag
eller i en redan existerande lag, exempelvis marknadsföringslagen.

Utskottet föreslår att riksdagen gör ett uttalande till regeringen av den
innebörd som här har angetts. Motionerna 1980/81:474 (s) och 1980/81:1791
(s) blir därigenom i allt väsentligt tillgodosedda.

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande obligatorisk jämförprismärkning

att riksdagen med anledning av motionerna 1980/81:474 och
1980/81:1791 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

NU 1981/82:17

Innehåll

Ärendet 1

Motionsyrkanden 1

Ursprungsmärkning av varor 2

Motion 1980/81:1388 2

Historik 2

Utvecklingen efter år 1970 3

Tidigare riksdagsbehandling 4

Ursprungsmärkningsutredningen 5

Vissa internationella överenskommelser om ursprungsmärkning ... 6

Kampanj för köp av svenska varor 7

Motion 1980/81:1870 7

Debattartikel i Råd och Rön 7

Innehållsdeklaration och bruksanvisning på svenska 8

Motionerna 1980/81:600 och 1980/81:1870 8

Gällande ordning 8

Konsumentverkets utredning om konsumntinformation på säljstäl let

Tidigare riksdagsbehandling 9

Jämförprismärkning 10

Motionerna 1980/81:474 och 1980/81:1791 10

Gällande bestämmelser m. m 10

Tidigare riksdagsbehandling 11

Direktreklam 12

Motion 1980/81:1870 12

Gällande ordning 12

Tidigare riksdagsbehandling 14

Riktlinjearbete inom konsumentverket 14

Konsumentinflytande på den offentliga sektorn 14

Motion 1980/81:1519 14

Författningsbestämmelser m. m 15

Tidigare behandling av frågan 16

Remissyttrande av konsumentverket 21

Utskottet 23

Ursprungsmärkning av varor 23

Kampanj för köp av svenska varor 24

Innehållsdeklaration och bruksanvisning på svenska 25

Jämförprismärkning 25

Direktreklam 26

Konsumentinflytande på den offentliga sektorn 28

Hemställan 30

Reservation

Obligatorisk jämförprismärkning (s) 30

GOTAB 70023 Stockholm 1981