Ortnamn
Betänkande 1993/94:KrU2
Kulturutskottets betänkande
1993/94:KRU02
Ortnamn
Innehåll
1993/94 KrU2
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet en motion om behovet av ökat skydd för ortnamn. Med anledning av motionen föreslår utskottet att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att överväganden ånyo bör göras i frågan om behovet och lämpligheten av en lagstiftning som har till syfte att skydda ortnamn. Prövningen bör i första hand avse frågan om införande av en hänsynsbestämmelse i kulturminneslagen. Regeringen bör göra sådana överväganden och ta fram förslag till hur en hänsynsbestämmelse lämpligen kan utformas samt återkomma till riksdagen i frågan. Regeringen bör också överväga om det är lämpligt att skapa ett skydd för ortnamn även i annan lagstiftning av betydelse på området, bl.a. fastighetsbildningslagstiftningen.
Motionen
1992/93:Kr208 av Stina Gustavsson och Sigge Godin (c, fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att kulturminneslagen får en utformning som inrymmer även ortnamn.
Begreppet ortnamn
Ortnamnsutredningen diskuterade i sitt betänkande (SOU 1982:45) Ortnamns värde och vård begreppet ortnamn och anförde att ortnamn kan definieras som "en under en viss tid och i en viss krets av människor entydig benämning på en viss geografisk lokalitet". Alla namn som förekommer på de allmänna kartor som Lantmäteriverket (LMV) har att framställa och ge ut -- bl.a. de ekonomiska och topografiska kartorna -- betraktas som ortnamn, t.ex. bebyggelsenamn, naturnamn, sockennamn, länsnamn m.m.
Ansvariga för ortnamnen
Många olika instanser på central och lokal nivå beslutar om ortnamn.
Regeringen beslutar om namn på kommuner och landstingskommuner.
LMV är central förvaltningsmyndighet för frågor om fastighetsbildning, fastighetsregistrering, allmän kartläggning m.m. LMV har dessutom uppgiften att verka för ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick och att fastställa ortnamn i den utsträckning inte någon annan har en sådan befogenhet. LMV beslutar om bl.a. tätortsnamn och fastigheters registernamn samt om namn redovisade på allmänna kartor. LMV har en samordnande uppgift inom ortnamnsområdet.
Vid beslut om traktnamn och traktindelning i samband med fastighetsbeteckningsreformen (datoriseringen av fastighetsregistreringen) skall LMV inhämta yttranden från berörda fastighetsägare samt från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och Ortnamnsarkivet i Uppsala. Samråd skall även ske med kommunen i vissa fall.
Till LMV finns sedan år 1985 knutet ett Ortnamnsråd. Rådet har till uppgift att främja ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick. Innan mera betydelsefulla frågor om ortnamn avgörs av LMV skall verket inhämta rådets synpunkter. I Ortnamnsrådet finns företrädare för Postverket, Vägverket, RAÄ, LMV, Språk- och folkminnesinstitutet (tidigare Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv, DOVA), Svenska språknämnden, Sveriges hembygdsförbund (tidigare Riksförbundet för hembygdsvård), Svenska kommunförbundet, universiteten och sameorganisationerna. När det behövs kan rådet tillkalla ytterligare ledamöter. Så har skett t.ex. beträffande Svenska Tornedalingars Riksförbund.
Postverket fastställer postadresser och beslutar om adresseringssystem. I proposition 1993/94:38 har regeringen förelagt riksdagen förslag om införande av en postlag och om bolagisering av Postverket. I ett avsnitt av propositionen benämnt Statsmakternas styrning, kontroll samt insyn i ett statligt ägt aktiebolag anför kommunikationsministern följande.
Från kulturpolitisk synpunkt finns det också skäl att notera den påverkan som Postverket genom sina adresseringskrav kan utöva på valet av ortnamn i landet. Staten kan emellertid via sin ägarroll eller på annat sätt garantera att Posten AB inte utövar detta inflytande på ett sätt som strider mot god ortnamnssed.
Proposition 1993/94:38 har remitterats till trafikutskottet, som kommer att behandla propositionsförslagen senare under riksmötet 1993/94.
Vägverket ger ut anvisningar om vägskyltning. Vägförvaltningarna ansvarar för vägskyltningen.
Flera myndigheter fastställer namn inom sina områden, t.ex. Sjöfartsverket på fyrar, Banverket på trafikplatser, Luftfartsverket på flygplatser.
Kommunerna fastställer enligt praxis namn på stadsdelar, gator, vägar, torg och andra allmänna platser. Kommunerna fastställer enligt författning namn på kvarter.
Fastighetsägare och tomtägarföreningar fastställer i vissa fall namn på gator, vägar och byggnader.
Tidigare riksdagsbehandling av ortnamnsfrågor
En utförlig redovisning av ortnamnsfrågornas behandling i riksdagen under de senaste årtiondena fram till och med riksmötet 1990/91 gavs i utskottets betänkande 1990/91:KrU6. En sammanfattning gavs i betänkandet 1991/92:KrU3, vilken återges nedan.
Skyddet för ortnamn aktualiserades under 1960- och 1970-talen i samband med besluten om en reformering av fastighetsregistreringen. Riksdagen förutsatte att man vid reformen skulle slå vakt om de existerande namnen i registren. Beteckningsbyten skulle ske med stor försiktighet för att bevara de kulturvärden som ligger i namntraditioner.
Riksdagen begärde vid riksmötet 1978/79 en allsidig utredning på ortnamnsområdet. Utredningen avslutade sitt arbete år 1982. I utredningsbetänkandet (SOU 1982:45), Ortnamns värde och vård, föreslogs en rad åtgärder för ett bättre ortnamnsskydd, bl.a. en ortnamnslag för sådan ortnamnsverksamhet som utövas av statliga myndigheter, kommuner och landstingskommuner samt församlingar och kyrkliga samfälligheter.
Regeringen ansåg emellertid inte att det behövdes en särskild ortnamnslag av det slag som utredningen föreslagit. I budgetpropositionen år 1985 anfördes att ortnamnsskyddet kunde förbättras genom andra sådana åtgärder som utredningen föreslagit i sitt betänkande. Dessa åtgärder kunde vidtas av regeringen eller av myndigheter utan riksdagens godkännande. Riksdagen hade inte några invändningar mot de riktlinjer för ortnamnsverksamheten som regeringen redovisade i propositionen (bet. KrU 1984/85:16, rskr. 1984/95:253). De redovisade riktlinjerna innebär bl.a. att lantmäteriverket skulle få en samordnande uppgift för att åstadkomma bättre enhetlighet och samordning i ortnamnsverksamheten. Till lantmäteriverket skulle knytas ett ortnamnsråd. Namnformerna på de allmänna kartorna, som lantmäteriverket ger ut, skulle bli normgivande.
Vid det senaste riksmötet, 1990/91, behandlade kulturutskottet en motion om införande av en ortnamnslag (bet. 1990/91:KrU6). Kulturutskottet konstaterade att ortnamn förändras, försvinner och tillkommer och att detta sker i snabbare takt, bl.a. beroende på fastighetsregisterreformen, ändringar i landskapet och sammanläggningar av fastigheter. Utskottet ansåg att de allmänna kartorna, som innehåller avsevärt fler ortnamn än vad fastighetsregistrets registerkartor gör, är av mycket stor betydelse för bevarandet och skyddet av ortnamnen. De allmänna kartorna är dessutom i mera allmänt bruk än vad uppgifterna i fastighetsregistret kan bli. Utskottet förutsatte att lantmäteriverket i kartproduktionen visar stor generositet när det gäller att på kartor bevara och återge namn på gårdar, byar, m.m., vilka inte längre används som registernamn i fastighetsregistret.
Utskottet förutsatte vidare att övriga myndigheter inom ortnamnsområdet tar de kulturhistoriska hänsyn som krävs för att ortnamn skall kunna bevaras och skyddas. Utskottet ansåg att ortnamnsverksamheten borde fortsätta och fullföljas i enlighet med 1985 års principer. Förutsättningarna för att göra detta inom ramen för befintliga regler och institutioner var enligt utskottets mening goda. Med hänsyn härtill ansåg utskottet det inte motiverat att reglera ortnamnsområdet genom lagstiftning. I enlighet med utskottets förslag avslog riksdagen den då aktuella motionen.
Även vid riksmötet 1991/92 aktualiserades frågan om skydd för ortnamn. Utskottet anförde -- liksom tidigare -- att förutsättningarna var goda för att fortsätta och fullfölja ortnamnsverksamheten enligt 1985 års principer inom ramen för befintliga regler och institutioner, varför någon lagreglering inte ansågs motiverad. Däremot begärde riksdagen att en utredning skulle göras av hur många traktnamn som försvunnit genom sammanläggningar av fastigheter och hur vanligt det är med fastighetsbildningar över traktgränser (bet. 1991/92:KrU3, rskr. 1991/92:6).
Inte heller vid föregående riksmöte ansåg utskottet en lagreglering motiverad. Med hänvisning härtill och med en redovisning av pågående utredningsarbete dels vid LMV beträffande fastighetssammanläggningar, dels inom en särskild kommitté beträffande verksamheten vid Dialekt- och ortnamnsarkivet samt svenskt visarkiv (numera Språk- och folkminnesinstitutet) avstyrkte riksdagen de då aktuella motionsyrkandena (bet. 1992/93:KrU6).
Lantmäteriverket
Vid tidigare riksmöten (senast i bet. 1992/93:KrU6) har utskottet redovisat verksamheten beträffande ortnamnsfrågor vid LMV och det till verket knutna Ortnamnsrådet. Vidare har redovisats den handlingsplan som LMV antagit samt de allmänna råd och rekommendationer och den skriftserie LMV ger ut.
LMV fick i september 1992 regeringens uppdrag att utföra den av riksdagen begärda utredningen av hur många traktnamn som försvunnit vid sammanläggningar av fastigheter, m.m. Undersökningens resultat redovisas i en PM den 7 januari 1993 (M91/92/3418/7). I denna sammanfattas redovisningen enligt följande.
Utredningens resultat är, att fastighetsbildning över traktgräns är en relativt vanlig företeelse. Knappt 20 % av antalet fastighetsbildningsåtgärder av typen fastighetsreglering och sammanläggning har berört mer än en trakt i nio undersökta län. I genomsnitt gäller det ungefär 80 fall per län och år under åren 1981 och 1991.
Antalet trakter, som blivit avregistrerade på grund av fastighetsreglering och sammanläggning, har undersökts för sjutton län. Drygt 2 600 trakter har avregistrerats i dessa län under perioden den 1 jan 1972--31 dec 1991. Extrapolerat till att gälla hela landet blir det ca 3 700, eller ungefär 3 % av det totala antalet trakter i landet. En tydlig minskning i antalet fall har skett mot slutet av den undersökta 20-årsperioden. I texten ställs denna utveckling mot den allmänna ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1970- och 80-talen, särskilt vad gäller jord- och skogsbrukssektorn.
Ortnamnsarkivets undersökningar visar, att mer än hälften av de avregistrerade namnen finns representerade såväl i jordeboken som i arkivets upptecknade material.
Utredningen har gjorts vid Lantmäteriverket. Av stor betydelse har varit den arbetsgrupp som fortlöpande följt och påverkat utredningsarbetet på ett konstruktivt sätt och värderat det framställda statistiska materialet. Gruppen har bestått av personer från Ortnamnsarkivet i Uppsala, Riksantikvarieämbetet och Lantmäteriverket.
Utredningens resultat beskrivs till övervägande del i kvantitativa termer. Fördjupade kvalitativa studier, t.ex. av de bakomliggande, reella orsakerna till att vissa traktnamn avregistrerats, har inte gjorts. Sådana analyser skulle kräva ytterligare forskning, bl.a. om de enskilda traktnamnen, samt tillgång till moderna ortnamnsuppteckningar. Det vore önskvärt att berörda myndigheter bereddes möjligheter att genomföra sådana undersökningar.
I skrivelse till regeringen den 21 december 1992 överlämnade LMV promemorian. LMV fann -- med hänvisning till promemorian -- att några särskilda åtgärder till skydd för gamla bynamn vid fastighetssammanläggningar för närvarande inte erfordras. Ärendet hade behandlats i Ortnamnsrådet, som gjort samma bedömning som LMV. Sveriges hembygdsförbunds representant i Ortnamnsrådet hade redovisat avvikande mening.
Riksantikvarieämbetet
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har inte befogenheter att fastställa ortnamn. Däremot har ämbetet en aktiv roll som rådgivnings-, remiss- och expertorgan. RAÄ har en representant i Ortnamnsrådet. Vid föregående riksmöte godkände riksdagen en förändrad ansvarsfördelning mellan RAÄ och länsstyrelserna beträffande kulturmiljövården, som bl.a. innebär att RAÄ fortsättningsvis skall ägna sig mera åt att utveckla de centrala myndighetsfunktionerna och leda arbetet med att bygga upp kulturmiljövårdens kunskapsunderlag (prop. 1992/93:100, yttr. 1992/93:KrU7y, bet. 1992/93:BoU17, rskr. 1992/93:283).
Bland RAÄ:s åtgärder för att skapa insikt om värdet av våra ortnamn och betydelsen av att de bevaras kan nämnas utgivandet av den nyligen publicerade boken Kulturlandskapets språkliga dimension, Ortnamnen, av Jan Paul Strid. I inledningen till boken framhåller dåvarande riksantikvarien bl.a. att ortnamnen numera ses som en del av kulturlandskapet och att arbetet med ortnamnsvård har medfört en ökad insikt i ortnamnens sociala betydelse, deras förmåga att skapa identitet och samhörighet. För kulturmiljövården handlar det inte bara om ett ansvar för att de bebyggelsehistoriska värdena i ortnamnen beaktas utan också om ortnamnens sociala betydelse. Samtidigt medför ortnamnens abstrakta karaktär att det inte är möjligt att genom lagstiftning skydda ortnamnen på samma sätt som fornlämningar eller kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Svårigheten att genom lagstiftning skydda ortnamnen innebär att kulturmiljövården i sin verksamhet måste lägga särskild vikt vid andra medel, bl.a. kunskapsspridning.
I maj 1993 anordnade RAÄ en nordisk ortnamnskonferens med syfte att diskutera ortnamnens kulturella värden och deras funktion i kulturlandskapet samt att belysa förutsättningarna för att bevara dem och för att bedriva en allsidig ortnamnsvård. En av programpunkterna avsåg diskussion om möjligheterna att genom lagstiftning stärka skyddet för ortnamnen. En rapport från konferensen kommer att publiceras.
Till stöd för RAÄ:s arbete med kunskapsuppbyggnad disponerar ämbetet särskilda medel för forskning. Medlen fördelas efter beredning i ett till RAÄ knutet forskningsråd. Det förväntas att ortnamnsfrågor kommer att bli aktuella vid nästa ansökningstillfälle, dvs. i början av år 1994.
Språk- och folkminnesinstitutet
Vid riksmötet 1992/93 godkände riksdagen regeringens förslag till framtida organisation och verksamhet för Dialekt- och ortnamnsarkivet samt svenskt visarkiv (prop. 1992/93:150 bil. 9, bet. 1992/93:KrU31, rskr. 1992/93:378). Beslutet innebär ingen ändring av den yttre ramen för verksamheten, vilket innebär att den särskilda myndigheten behålls med det nya namnet Språk- och folkminnesinstitutet. Ledningen av myndigheten har förstärkts. Den övergripande målsättningen för verksamheten skall vara att verka för att kunskaperna om hela landets kulturarv i fråga om ortnamn, dialekter och folkminnen hålls levande och sprids i samhället. Till myndighetens uppgifter hör bl.a. att verka för att landets ortnamnstraditioner förs vidare i officiellt namnbruk.
Utskottet
Frågor om åtgärder för att skapa ett bättre skydd för ortnamn har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen under de senaste årtiondena, bl.a. i samband med fastighetsdatareformen och då riktlinjer för ortnamnsverksamheten i landet lades fast år 1985. Under senare år har förslag om lagreglering av ortnamnsområdet framförts motionsvägen. Riksdagen har dock -- under hänvisning bl.a. till 1985 års riktlinjer och till verksamheten inom Lantmäteriverket (LMV), Ortnamnsrådet vid LMV, Riksantikvarieämbetet (RAÄ) m.fl. myndigheter och institutioner -- inte funnit det motiverat med en lagreglering. En närmare redovisning av tidigare riksdagsbehandling, av ansvarsfördelningen på ortnamnsområdet, av LMV:s, RAÄ:s och Språk- och folkminnesinstitutets uppgifter på området, m.m. lämnas i de inledande avsnitten av detta betänkande.
I motion Kr208 (c, fp), som väckts under allmänna motionstiden i januari 1993, redovisas att riksdagen vid riksmötet 1991/92 begärde en utredning av hur många traktnamn som försvunnit genom sammanläggningar av fastigheter och hur vanligt det är med fastighetsbildningar över traktgränser. Motionärerna anser att den utredningsrapport av mera statistisk karaktär som LMV lämnat i frågan inte är till fyllest. Utredningen borde enligt motionärernas mening ha omfattat även kulturella aspekter, ortnamnens sociala och kulturhistoriska värden m.m. Motionärerna delar inte LMV:s och Ortnamnsrådets slutsats att några särskilda åtgärder till skydd för gamla bynamn vid fastighetssammanläggningar för närvarande inte erfordras. Motionärerna anser i stället att utredningsresultaten påvisar ett stort behov av skydd för ortnamn. En lagreglering av ortnamnsområdet skulle enligt motionärernas mening underlätta kulturmiljövårdens möjligheter att påverka andra myndigheters handläggning av ortnamnsfrågor. Riksdagen bör enligt motionen som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om att kulturminneslagen bör få en sådan utformning att den omfattar även skydd av ortnamn.
Utskottet har vid sin tidigare behandling av frågor om skydd för ortnamn framhållit att det är av stort kulturhistoriskt och socialt värde att nedärvda ortnamn vårdas och bevaras. Som utskottet redovisat i ett inledande avsnitt i betänkandet är många olika instanser på central och lokal nivå ansvariga för beslut i ortnamnsfrågor. Deras verksamhet skall ske i enlighet med de riktlinjer för ortnamnsverksamheten som fastlades år 1985. Vid föregående riksmöte uttalade utskottet att resultaten av då pågående arbete inom LMV med att kartlägga fastighetsbildningar över traktgränser och inom utredningen om DOVA borde avvaktas innan ytterligare överväganden beträffande behovet av ett ökat ortnamnsskydd gjordes.
Åtta år har gått sedan de nu gällande riktlinjerna för ortnamnsverksamheten lades fast. Ett omfattande arbete har gjorts inom bl.a. LMV, Ortnamnsrådet, RAÄ, dåvarande DOVA (numera benämnt Språk- och folkminnesinstitutet) m.fl. myndigheter och institutioner beträffande ökat skydd av ortnamn, ökad information om ortnamnens betydelse, kunskapsuppbyggnad, utbildning och fortbildning, m.m. De diskussioner om behovet av ökat skydd för ortnamn som förts sedan riktlinjerna lades fast har bl.a. rört de tidigare beslutade principerna för den snart avslutade fastighetsdatareformen, de allt snabbare förändringarna inom jordbruket och skogsbruket som bl.a. tar sig uttryck i ändringar i fastighetsindelningen och förändringar av kulturlandskapet, indragningarna av postorter, införandet av vägnamn på landsbygden, skyddet för och användningen av samiska och finska ortnamn inom landet, m.m. Då frågan om en lagreglering av ortnamnsområdet aktualiserats har det ofta gällt införande av en s.k. hänsynsparagraf i kulturminneslagen. I vissa sammanhang har också uppmärksammats vad lagstiftningen på fastighetsbildningsområdet betyder för skyddet av ortnamn.
Sedan riksdagen år 1985 tog ställning till principerna för ortnamnsverksamheten har betydande samhällsförändringar ägt rum, vilka påverkar ortnamnsbruket och behovet av skydd för ortnamn. Utskottet anser att det mot denna bakgrund är nödvändigt att överväganden ånyo görs i frågan om behovet och lämpligheten av en lagstiftning som har till syfte att skydda ortnamn. En sådan prövning bör i första hand avse frågan om införande av en hänsynsbestämmelse i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. i detta syfte. Regeringen bör enligt utskottets mening göra sådana överväganden som ovan angetts samt ta fram förslag till hur en hänsynsbestämmelse lämpligen kan utformas samt återkomma till riksdagen i frågan. Regeringen bör också överväga om det är lämpligt att skapa ett skydd för ortnamn även i annan lagstiftning av betydelse på området, bl.a. fastighetsbildningslagstiftningen. Utskottet anser att riksdagen med anledning av motion Kr208 som sin mening bör ge regeringen till känna vad utskottet anfört om lagreglerat skydd för ortnamn.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande skydd för ortnamn att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Kr208 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om lagreglerat skydd för ortnamn.
Stockholm den 26 oktober 1993
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Göran Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Birgitta Wistrand (m), Monica Widnemark (s) och Simon Liliedahl (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.