Ordningslag m.m.
Betänkande 1993/94:JuU1
Justitieutskottets betänkande
1993/94:JUU01
Ordningslag m.m.
Innehåll
1993/94 JuU1
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ny ordningslag m.m. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget som bl.a. innebär att uttrycket allmän plats i ordningslagstiftningen ersätts med uttrycket offentlig plats samt att regleringen av allmänna sammankomster i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster förs in i den nya ordningslagen. Utskottet förordar dock att ikraftträdandet bestäms till den 1 april 1994, vilket i sin tur föranleder en följdändring i övergångsbestämmelserna.
I ärendet föreligger yttranden från konstitutionsutskottet och kulturutskottet.
I samband med propositionen behandlar utskottet en med anledning av propositionen väckt motion samt yrkanden i tio under de allmänna motionstiderna åren 1992 och 1993 väckta motioner. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
En meningsyttring (v) har fogats till betänkandet.
Propositionen
I proposition 1992/93:210 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till
1. ordningslag
2. lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.,
3. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),
4. lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157),
5. lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,
6. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
7. lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning,
8. lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar,
9. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter,
10. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,
11. lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motionerna
Motion väckt med anledning av propositionen
1992/93:Ju21 av Sten Svensson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om formerna för prövning av tillstånd att använda offentlig plats och om bestämmande av avgift för detta.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1992
1991/92:Ju820 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler mot olovlig handel på allmän plats i ny ordningslag.
1991/92:Ju831 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om viss gatuförsäljning.
1991/92:Ju835 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utforma regler för hur nyårssmällande får ske.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1993
1992/93:Ju214 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att polisens övervakningsinsatser i samband med sportevenemang etc. helt eller i varje fall i större utsträckning än vad som nu är fallet skall betalas av arrangörerna.
1992/93:Ju811 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av allmänna ordningsstadgan i enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:Ju814 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av straffbot för nedskräpning på allmän plats.
1992/93:Ju824 av Ingegerd Sahlström och Berit Oscarsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående en lagändring vad gäller kontrollerade försäljningsformer och handhavande av pyrotekniska material.
1992/93:Ju827 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avgift för tillstånd att göra sparbösseinsamling skall utgå med samma belopp som för torgmöte samt i samband med sådant möte inkluderas i denna avgift.
1992/93:Ju828 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användningen av pyrotekniska varor.
1992/93:Ju840 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot att bära mask för ansiktet vid demonstration.
Utskottet
Inledning
Föreskrifter om allmän ordning och säkerhet finns i bl.a. allmänna ordningsstadgan (1956:617, AOst), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster (LAS) och förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket (hamnordningsförordningen).
AOst innehåller dels allmänna ordningsföreskrifter, dels föreskrifter om offentliga tillställningar. I LAS regleras sådana sammankomster som omfattas av regeringsformens (RF) bestämmelser om mötes- och demonstrationsfriheterna.
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för dåvarande Kommundepartementet i februari 1977 en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av AOst i syfte att anpassa stadgan till RF:s bestämmelser om normgivningsmakten. Vidare ingick i uppdraget att överväga och behandla ett antal frågor som närmare angavs i direktiven (dir. 1977:15). Utredningen antog namnet Ordningsstadgeutredningen.
Utredningen lade i maj 1978 fram delbetänkandet (Ds Kn 1978:2) Kostnader för ordningshållning vid offentliga tillställningar m.m. I december 1981 avlämnade utredningen delbetänkandet (Ds Kn 1981:26) Alkoholförtäring på allmän plats. Förslagen har lett till lagstiftning (prop. 1979/80:17, KU19, rskr. 35, resp. prop. 1982/83:9, JuU6, rskr. 58).
I april 1985 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande (SOU 1985:24) Ordningslag. Utredningens slutbetänkande har remissbehandlats.
Till grund för propositionen ligger bl.a. nyssnämnda slutbetänkande jämte en inom Justitiedepartementet år 1985 upprättad, remissbehandlad, promemoria (dnr 1862-85) angående möjligheter att ingripa mot störande gatumusik och en av Våldskommissionen upprättad promemoria om alkohol och gatuvåld (bilaga till SOU 1990:92 Våld och brottsoffer) samt olika skrivelser från bl.a. Stockholms och Göteborgs kommuner, RPS, Polismyndigheten i Malmö, Sveriges köpmannaförbund och Sprängämnesinspektionen.
Konstitutionsutskottet och kulturutskottet har i ärendet yttrat sig över frågor med anknytning till sina beredningsområden. Utskotten har tillstyrkt propositionens förslag. Yttrandena har bifogats detta betänkande som bilagorna 2--3.
Utskottet har i ärendet haft en utfrågning med representanter för Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, Nynäshamns kommun och Ordningspolisen i stockholm.
Ett antal till utskottet inkomna skrifter från bl.a. Svenska kommunförbundet och från Sveriges kommunala parkeringsbolag föreligger också i ärendet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny ordningslag som skall ersätta allmänna ordningsstadgan (1956:617) och lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.
Syftet med den nya lagen är dels att anpassa allmänna ordningsstadgans föreskrifter till regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten, dels att hålla samman de grundläggande ordnings- och säkerhetsföreskrifterna.
I propositionen föreslås att uttrycket allmän plats i ordningslagstiftningen ersätts med uttrycket offentlig plats. Med offentlig plats avses i huvudsak detsamma som med allmän plats enligt allmänna ordningsstadgan. En utvidgning görs emellertid så till vida att även t.ex. parkeringsplatser, s.k. innetorg och väntsalar som används för allmän trafik skall anses utgöra offentlig plats vare sig området eller utrymmet är beläget inom- eller utomhus.
Enligt förslaget förs regleringen av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar samman i ett särskilt kapitel i lagen (2 kap.). Jämfört med nuvarande ordning skall cirkusföreställningar behandlas som allmänna sammankomster i framtiden. Vidare införs krav på besiktning och godkännande av s.k. samlingstält och tivolianordningar.
Till skillnad från vad som nu gäller föreslås att polisen i vissa fall skall kunna ta betalt för viss ordningshållning av den som anordnar en allmän sammankomst i vinstsyfte.
Liksom nu skall det i framtiden krävas tillstånd av polisen för att få ta offentlig plats i anspråk för något annat ändamål än det som platsen har upplåtits för. Vidare införs möjligheten att förverka bl.a. varor hos den som bryter mot tillståndskravet.
Förslaget innebär också ett ökat krav på säkerheten hos brunnar. I framtiden skall brunnar förses med sådana säkerhetsanordningar att de ger ett tillräckligt skydd för olyckor med barn.
Formerna för antagande av lokala föreskrifter ändras så till vida att kommunfullmäktiges beslut i framtiden inte skall underställas länsstyrelsens prövning. I stället kommer kommunerna ensamma att få besluta sådana föreskrifter. Kommunen är emellertid skyldig att anmäla sitt beslut till länsstyrelsen, som ges befogenhet att upphäva lokala föreskrifter som strider mot bestämmelserna i ordningslagen.
I propositionen föreslås att polismyndighets beslut skall kunna överklagas till länsrätt och inte som nu till länsstyrelse. Vidare föreslås att möjligheten att överklaga beslut till regeringen tas bort.
Den nya ordningslagen innehåller också ett särskilt kapitel (4 kap.) om ordningen och säkerheten i viss kollektiv persontrafik. Bestämmelserna ersätter de reglementen som i dag kan bestämmas med stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan.
Propositionen innehåller också förslag till ändringar i viss annan lagstiftning. Bl.a. föreslås att de nuvarande bestämmelserna i allmänna ordningsstadgan om gaturenhållning förs över till renhållningslagen (1979:596).
Den nya ordningslagen liksom föreslagna författningsändringar föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Samtidigt kommer lagen om allmänna sammankomster, allmänna ordningsstadgan, förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket samt kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till 1874 års förordning att upphöra att gälla. Vid ikraftträdandet kommer också punkt 4 i övergångsbestämmelserna till förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion liksom taxor och reglementen som har beslutats med stöd av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) eller med stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan att upphöra att gälla.
Förslaget innebär vidare att nuvarande lokala ordningsföreskrifter skall upphöra att gälla den 1 januari 1996. Föreskrifter som har beslutats med stöd av länsstyrelseinstruktionen skall upphöra att gälla den 1 januari 1995.
Ordningslagstiftningen
Allmänt
Som redan framgått har det nu föreliggande regeringsförslaget föregåtts av ett långvarigt utredningsarbete med sikte på att anpassa ordningslagstiftningen till bl.a. RF:s bestämmelser om normgivningsmakten.
Den fråga som här aktualiseras är främst i vilken utsträckning föreskrifter i ordningslagstiftningen skall regleras genom lag enligt 8 kap. 3 § RF. Enligt nämnda lagrum skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag. Här bör vidare nämnas att riksdagen, enlig 8 kap. 7 och 11 §§ RF i vissa fall kan delegera normgivningsrätten till regeringen som i sin tur har möjlighet att överlämna till en förvaltningsmyndighet eller en kommun att meddela ordningsföreskrifter. Också ett sådant beslut om delegering skall göras i lag.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att ordningslagstiftningen i stor utsträckning utgörs av för den enskilda betungande föreskrifter som i princip faller inom tillämpningsområdet för 8 kap. 7 § RF.
AOst är beslutad av regeringen efter riksdagens hörande med stöd av den s.k. ekonomiska lagstiftningsmakten i 1809 års regeringsform. Både de allmänna ordningsföreskrifterna i stadgan och stadgans bestämmelser om offentliga tillställningar är emellertid i stor utsträckning sådana för den enskilde betungande föreskrifter som enligt 8 kap. 3 § RF i princip skall meddelas genom lag. Detsamma gäller också flertalet lokala ordningsföreskrifter m.m.
Det sagda innebär att en reform framstår som nödvändig av konstitutionella skäl. Härtill kommer att en reform framstår som behövlig också av andra skäl, främst att den nuvarande ordningslagstiftningen i vissa delar är föråldrad och inte fyller de krav som bör ställas på en modern lagstiftning om ordnings- och säkerhetsfrågor.
När det gäller den lämpliga omfattningen av en reglering av ordnings- och säkerhetsfrågor delar utskottet den inställning som kommer till uttryck i propositionen. I likhet med vad som där anförs konstaterar utskottet alltså att det inte är möjligt eller ens önskvärt att genom föreskrifter av olika slag reglera varje situation som kan tänkas innebära en säkerhetsrisk för allmänheten eller som kan tänkas ge upphov till friktioner mellan människor. Regleringen av ordnings- och säkerhetsfrågor bör innehålla endast sådana föreskrifter där det finns ett allmänt och påtagligt behov.
Regeringsförslaget innebär dels att de konstitutionella aspekterna på ordningslagstiftningen får en lösning, dels att ordningslagstiftningen anpassas till dagens behov och krav såväl när det gäller lagstiftningens innehåll som när det gäller dess tekniska utformning. Utskottet kan således redan här i princip tillstyrka regeringsförslaget.
I det följande kommer utskottet dels att lämna en redogörelse för centrala delar av den nya lagstiftningen, dels behandla vissa särskilda frågor som aktualiserats genom motioner eller på annat sätt.
Principer i ordningslagstiftningen
Allmän plats och offentlig plats
Begreppet allmän plats definieras i AOst som gata, torg, park och annan plats som enligt fastställd stads- eller byggnadsplan utgör allmän plats och som har upplåtits för avsett ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg liksom annat område som är upplåtet till eller annars används för allmän trafik.
Begreppet allmän plats i AOst har en viktig rättslig funktion. Det ligger till grund för att avgränsa tillämpningsområdet för regleringen i AOst om krav på tillstånd för att ta i anspråk områden som används för allmän trafik m.m. och för olika lokala ordningsföreskrifter som meddelas med stöd av AOst. Begreppet allmän plats har också betydelse när det gäller tillämpningen av reglerna i LAS om krav på tillstånd eller anmälan för att anordna allmänna sammankomster.
Genom plan- och bygglagen (PBL) som trädde i kraft år 1987 upphävdes bl.a. byggnadslagen. I PBL regleras användningen av marken och bebyggelsen genom detaljplaner, som motsvarar begreppen stads- och byggnadsplaner i byggnadslagen. Enligt PBL skall bl.a. stads- och bygggnadsplaner gälla som detaljplaner som har antagits med stöd av PBL.
Enligt PBL skall i en detaljplan anges och till gränserna utmärkas allmänna platser såsom gator, vägar, torg och parker, kvartersmark för bl.a. bebyggelse, idrotts- och fritidsanläggningar, begravningsplatser, anläggningar för trafik, vatten, avlopp och energi samt skydds- och säkerhetsområden och vattenområden för bl.a. båthamnar och friluftsbad.
För att ett område som är allmän plats enligt en detaljplan skall bli allmän plats också i AOst:s mening krävs i princip att området har upplåtits för avsett ändamål.
Även allmän väg samt enskild väg som upplåtits för allmän samfärdsel är allmän plats enligt AOst.
Med uttrycket allmän plats i AOst avses endast utomhus belägna områden. Inomhuslokaler dit allmänheten har tillträde är därför i princip inte allmänna platser i AOst:s mening.
Inte heller allmänna kommunikationsmedel, stationsväntsalar och andra järnvägsområden inomhus eller perronger i allmänhet utgör allmänna platser i AOst:s mening.
Enligt AOst är det möjligt för en kommun att i en lokal ordningsstadga bestämma att även andra till allmänt begagnande upplåtna områden än sådana som generellt är allmänna platser enligt AOst skall vara likställda med allmän plats vid tillämpningen av de allmänna föreskrifterna i AOst eller av föreskrifter i en lokal ordningsstadga. Föreskrifter i lokala ordningsstadgor om utvidgning av begreppet allmän plats är vanliga. De områden som oftast likställs med sådan plats är idrotts- och badplatser, fritidsområden, campingplatser, parker, trädgårdsanläggningar, kyrkogårdar, begravningsplatser, slalombackar, järnvägsområden och s.k. innetorg.
Begreppet allmän plats förekommer -- förutom i AOst och PBL -- i bl.a. RF, tryckfrihetsförordningen (TF), yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och brottsbalken (BrB). Begreppet allmän plats enligt BrB, TF, YGL och RF har en betydligt mer vidsträckt innebörd än i AOst. Bl.a. på grund av den risk för förväxling som det innebär att uttrycket allmän plats förekommer i flera författningar med delvis olika innebörd föreslås i propositionen att uttrycket allmän plats i AOst i den nya ordningslagen skall ersättas med uttrycket offentlig plats.
Vid bestämmandet av innebörden av offentlig plats bör, enligt propositionen, anknytningen till begreppet allmän plats i PBL, liksom anknytningen till väglagens vägbegrepp behållas. Därutöver finns det enligt propositionen behov av att låta begreppet offentlig plats omfatta flera olika typer av områden som inte redovisas som allmänna platser i fastställda detaljplaner.
I propositionen föreslås att bl.a. områden som används för allmän trafik skall vara offentliga platser. Därvid bör det enligt propositionen inte göras någon skillnad mellan platser som är belägna inom- eller utomhus. Detta innebär att 1 kap. 2 § fjärde punkten i förslaget till ordningslag får en något vidare innebörd än vad motsvarande uttryck nu har enligt AOst. I specialmotiveringen till förslaget har den avsedda avgränsningen närmare angivits. Bl.a. omfattas större s.k. innetorg som fungerar som genomgångspassager och samlingsplatser samt de delar av järnvägs- och tunnelbanestationer som allmänheten har tillträde till utan att först behöva lösa färdbiljett. Huvudprincipen är, enligt förslaget, att ett område eller utrymme är offentlig plats, om allmänheten har tillträde dit utan att behöva erlägga avgift.
Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a. mötesfrihet och demonstrationsfrihet. I 2 kap. 12 och 14 §§ finns bestämmelser om i vilken form och inom vilka ramar som mötes- och demonstrationsfriheterna får begränsas.
I LAS regleras sådana sammankomster som omfattas av RF:s bestämmelser om mötes- och demonstrationsfriheterna. Lagen är tillämplig på bl.a. föreläsningar, föredrag och sammankomster för religionsutövning samt för teaterföreställningar, konserter och andra allmänna sammankomster för att framföra konstnärliga verk. LAS innehåller bestämmelser om krav på polisens tillstånd för att få anordna en allmän sammankomst på allmän plats, om anmälningsskyldighet i andra fall, om innehållet i en ansökan eller anmälan, om ordningshållning, om inställande, upplösning och förbud mot förnyande av allmän sammankomst samt om straff och överklagande.
Bestämmelser om offentliga tillställningar finns i AOst. Med offentlig tillställning avses bl.a. tävling eller uppvisning i sport och idrott, danstillställning, cirkusföreställning och tivolinöjen. En offentlig tillställning har således typiskt sett nöjeskaraktär. Föreskrifterna om offentliga tillställningar innehåller i övrigt krav på polisens tillstånd för att få anordna tillställningar i vissa fall, anmälningsskyldighet, ordningshållning m.m.
Regleringen av offentliga tillställningar i AOst sammanfaller i stort med vad som enligt LAS gäller beträffande allmänna sammankomster. Offentliga tillställningar anses dock inte omfattas av RF:s regler om mötes- och demonstrationsfrihet. Skälet till att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar reglerats i skilda författningar med olika statsrättslig valör är att sammankomsterna med hänsyn till mötesfriheten ansetts kräva ett starkare rättsligt skydd än tillställningarna (prop. 1956:143 s. 143).
I propositionen föreslås att den nuvarande avgränsningen av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar i huvudsak bör behållas oförändrad.
Beträffande cirkusföreställningar föreslås dock att de, i likhet med vad som redan gäller beträffande t.ex. balett och varietéer, i fortsättningen skall behandlas som allmänna sammankomster.
I LAS regleras i princip sådana sammankomster som omfattas av de grundlagsskyddade mötes- och demonstrationsfriheterna. De offentliga tillställningarna har inte motsvarande grundlagsskydd. Flertalet bestämmelser i AOst om offentliga tillställningar hör emellertid enligt RF till det primära lagområdet genom att de är "betungande" för den enskilde och skall därför meddelas i lagform.
Eftersom såväl de allmänna sammankomsterna som de offentliga tillställningarna avses bli reglerade i lag ifrågasätts i propositionen om regleringen även i framtiden bör ske i skilda författningar. Därvid framhålls att regleringen av de allmänna sammankomsterna är betingad av i stort sett samma intressen som de offentliga tillställningarna, nämligen i första hand ordnings- och säkerhetshänsyn och att likartade bedömningar från ordnings- och säkerhetssynpunkt måste göras i ärenden om sammankomster och i ärenden som rör tillställningar.
I propositionen pekas vidare på att regleringen av sammankomster från systematisk synpunkt inte nämnvärt skiljer sig från regleringen av tillställningar och att bestämmelserna även i sakligt hänseende visar tämligen stor överensstämmelse.
Mot denna bakgrund föreslås att bestämmelserna om allmänna sammankomster och om offentliga tillställningar skall föras samman och bilda ett särskilt kapitel (2 kap.) i den nya ordningslagen.
Tillståndsgivning vid användning av offentlig plats
Enligt 2 § AOst får allmän plats inom stadsplanelagt område inte användas för upplag, avstjälpning, försäljningsstånd, ställningar och liknande utan tillstånd av polismyndigheten. Tillstånd behövs också om platsen i övrigt skall brukas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål för vilket platsen har upplåtits eller anvisats eller som är allmänt vedertaget.
Genom föreskrifter i en lokal ordningsstadga kan tillämpningsområdet för krav på tillstånd utvidgas till att avse också områden utanför tätorterna.
Den i praktiken viktigaste formen för sådant nyttjande av allmän plats, som avses i 2 §, är uppställande av försäljningsstånd, t.ex. tidningskiosker, korv- eller glasstånd eller tombolastånd. Andra anordningar som faller under bestämmelsen är t.ex. trottoarserveringar, soffor, cykelställ, annonspelare, montrar, skyltar och avfallsbehållare. Polisens prövning är begränsad till frågan om hinder möter från ordnings- och säkerhetssynpunkt. Om några sådana hinder inte möter skall yttrande inhämtas från kommunen. Kommunen har att avgöra om den aktuella platsen alls skall få användas för det tilltänkta ändamålet och även vilken av flera sökande som skall ges tillstånd. Om kommunen avstyrker ansökan får tillstånd inte meddelas. Kommunen har således vetorätt i dessa ärenden.
Ett tillstyrkande yttrande kan förenas med olika villkor som har ett direkt samband med upplåtelsen, t.ex. villkor om renhållning eller snöröjning. Polismyndighetens tillstånd brukar förenas med de villkor för platsens användande som polisen eller kommunen ansett påkallade.
Störningar i trafiken eller av den allmänna ordningen uppkommer främst när en plats mera varaktigt tas i anspråk genom olika anordningar. Tillstånd behövs därför inte för ett mera tillfälligt ianspråktagande av platsen.
I propositionen föreslås i 3 kap. 1 § att tillståndskravet behålls och att det i första hand skall gälla beträffande sådana platser som enligt den nya ordningslagen alltid skall vara offentliga platser. Därutöver föreslås tillståndskravet gälla även för andra områden som är tillgängliga för allmänheten och som genom föreskrift av en kommun jämställts med offentlig plats. Tillstånd skall inte krävas om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.
Liksom nu skall ett yttrande av kommunen kunna förenas med villkor. Polismyndighetens tillstånd att ta i anspråk offentlig plats skall enligt förslaget förenas med de villkor som kommunen har ställt upp.
Om en tillståndshavare bryter mot ett av kommunen uppställt villkor, kan tillståndet enligt nuvarande reglering återkallas endast under förutsättning att åsidosättandet innebär en störning av den allmänna ordningen eller säkerheten. Polismyndigheten kan nämligen enligt AOst åberopa enbart ordnings-, säkerhets- eller trafiksynpunkter för ett återkallelsebeslut. De villkor som kommunen kan vilja ställa upp är emellertid ofta av sådan natur att de inte gärna kan sägas vara grundade på sådana synpunkter. Möjligheten att ställa upp villkor framstår mot den bakgrunden som innehållslös, när ett tillstånd inte kan återkallas om tillståndshavaren bryter mot villkoret.
I propositionen föreslås mot den bakgrunden att ett tillstånd att ta i anspråk offentlig plats skall kunna återkallas bl.a. om tillståndshavaren bryter mot de villkor som polisen eller kommunen har ställt upp.
Nuvarande ordning med polismyndigheten som tillståndsmyndighet och med vetorätt för kommunen behålls. Yttrande från kommunen skall dock, enligt förslaget, inte inhämtas då det är fråga om mark som inte står under kommunens förvaltning, eller om ansökan avser ianspråktagande enligt överenskommelse med kommunen av annan kvartersmark än sådan som upplåtits för hamnverksamhet och marken står under kommunens förvaltning. I sistnämnda fall är ett yttrande överflödigt eftersom tillståndet söks på grundval av ett avtal mellan kommunen och sökanden.
Några remissinstanser har förordat att tillståndsförfarandet enligt ordningslagen borde bli det omvända, dvs. att kommunerna skulle bli tillståndsmyndigheter och att polismyndigheterna skulle få yttra sig i tillståndsärendena. Utskottet har tagit emot ett antal skrifter med liknande synpunkter. I motion Ju21 ifrågasätts å andra sidan om det är motiverat att behålla det kommunala vetot. Departementschefen anför i propositionen (s. 103 f) i denna del följande:
I ärenden om markupplåtelser har både polismyndigheten och, beträffande kommunal mark, kommunen betydande intressen att tillvarata. I den reglering från ordningssynpunkt som det här är fråga om måste emellertid den grundläggande prövningen ske utifrån vikten av att allmän ordning och säkerhet upprätthålls och att trafiken inte onödigtvis hindras eller störs. Uppgiften att förebygga och ingripa mot ordningsstörningar och att övervaka trafiken ankommer på polisen. Kommunerna har inte några sådana uppgifter. Det är därför naturligt att prövningen av olika ärenden där avgörande vikt måste tillmätas allmän ordning och säkerhet läggs på polisen. De synpunkter som en kommun har att beakta i ärenden rörande markupplåtelser hänger delvis samman med kommunens ställning som ägare av marken i många fall och till intresset av att kommunen kan fullgöra de uppgifter som ankommer på den i fråga om t.ex. renhållning, snöröjning och underhåll. Kommunen har sålunda att ta ställning till om den tilltänkta markanvändningen kan medföra skador på marken eller på olika anordningar på eller under denna eller om den kan inkräkta på skilda kommunala uppgifter. Detta är i huvudsak synpunkter som varje markägare beaktar innan han ger sitt tillstånd till en upplåtelse av marken. Att kommunerna har viktiga uppgifter på byggnads-, plan-, miljö- och trafiklagstiftningens område och att synpunkter på dessa områden kan ha betydelse i ett upplåtelseärende utgör emellertid inte enligt min mening skäl att anförtro en prövning som främst skall göras från ordningssynpunkt på kommunerna.
Det sagda gäller naturligtvis särskilt i de fall då ansökan avser mark som ägs av enskilda och det kommunala intresset i saken är uttunnat. Som jag ser det skulle ett system med kommunen som tillståndsmyndighet endast i ärenden rörande kommunal mark och polismyndigheten som tillståndsmyndighet i övriga ärenden bli alltför komplicerat. Enligt min mening talar således övervägande skäl för att polismyndigheten också i fortsättningan skall vara tillståndsmyndighet i samtliga tillståndsärenden.
Utskottet anser, i likhet med departementschefen, att det faller sig naturligt att polisen som har ansvaret för att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten också svarar för tillståndsgivningen i här aktuella fall. Några starka skäl för en annan ordning har, enligt utskottets mening, inte framkommit, varken under remissbehandlingen av Ordningsstadgeutredningens slutbetänkande eller senare.
I sammanhanget kan nämnas att regeringen i mars 1993 tillsatt en kommitté för att utreda frågan om trygghet i lokalsamhället. Kommittén skall enligt sina direktiv (dir. 1993:37) även vara fri att överväga en vidgad roll för kommunerna när det gäller tillstånd till upplåtelse av gatumark och andra liknande frågor, om detta föranleds av de ställningstaganden i övrigt som görs i fråga om kommunernas roll när det gäller ordning och säkerhet.
När det gäller kravet i motion Ju21 vill utskottet tillägga att också kommunen har starka intressen att bevaka när det gäller ianspråktagandet av en offentlig plats för något annat ändamål än det den är avsedd för. Den nuvarande ordningen med kommunal vetorätt har fungerat väl under lång tid, och utskottet ser ingen anledning att nu ändra på den, särskilt som kommunen enligt förslaget inte kan påverka tillståndsgivningen i fråga om mark som förvaltas av någon annan än kommunen. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju21 i denna del.
Avgifter
I motion Ju21 anförs att avgiftslagens regler bör ändras så att utrymme inte ges för att bestämma olika avgifter för olika näringsidkare.
Enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. har en kommun rätt att avgiftsbelägga platsupplåtelser. Avgift får utgå med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna, kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter. Grunderna för beräkning av avgiften bestäms av kommunfullmäktige. I praktiken utnyttjas rätten att uttaga avgifter främst i fråga om försäljningsstånd och kiosker.
I propositionen föreslås inte någon ändring av reglerna för hur avgiften skall beräknas när avgiften skall bestämmas enligt avgiftslagen. Däremot föreslås att vissa upplåtelser skall undantas från regleringen i lagen. Således föreslås att en kommun som med nyttjanderätt upplåter kvartersmark som förvaltas av kommunen skall ha rätt att träffa överenskommelse med nyttjanderättshavaren om ersättningen. Sådana upplåtelser föreslås därför bli undantagna från regleringen i avgiftslagen.
Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har i sitt remissyttrande över Ordningsstadgeutredningens förslag poängterat vikten av att alla näringsidkare behandlas lika när avgiften bestäms enligt avgiftslagen, oavsett om de är kommuninnevånare eller ej.
Utskottet har inga invändningar mot avgiftslagens bestämmelser om beräkningen av avgifter, och utskottet delar Näringsfrihetsombudsmannens uppfattning om tillämpningen av lagen. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju21 i denna del.
I detta sammanhang vill utskottet också ta upp en fråga som aktualiserats i några skrifter i ärendet. I skrifterna har uttryckts farhågor för att det nya begreppet offentlig plats, som också föreslås infört i avgiftslagen, kan komma att begränsa kommunernas möjlighet att i civilrättslig ordning ingå avtal om parkering.
Utskottet vill här hänvisa till vad som ovan anförts om begreppet offentlig plats. Som där framgår är avsikten att begreppet offentlig plats skall komma att innefatta något fler platser än det nuvarande begreppet allmän plats. En förutsättning är dock att platsen stadigvarande används för allmän trafik.
Enligt utskottets mening torde kravet på stadigvarande användning för allmän trafik som regel utesluta att parkeringshus och parkeringsgarage skulle anses som offentliga platser. När det gäller parkeringsplatser utomhus är de att betrakta som offentliga platser om de används för allmän trafik, i annat fall inte. Hur det i det konkreta fallet förhåller sig får avgöras från fall till fall.
Utskottet vill i sammanhanget anmärka att Åklagarutredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1992:61) föreslagit ett nytt sanktionssystem vid felparkering. Förslaget går ut på att ett gemensamt, civilrättsligt grundat, sanktionssystem införs för i princip alla slags felparkeringar oavsett vilken mark (gatumark eller tomtmark) som tagits i anspråk för parkeringen. Förslaget bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Utskottet, som godtar den nu föreslagna regleringen, kommer således att få anledning att återkomma till olika frågor om parkering i senare sammanhang. Då finns tillfälle för regeringen att återkomma till riksdagen om det visar sig att avgiftslagens regler behöver kompletteras i något hänseende.
Maskerade demonstranter
I motion Ju840 pekas på att det förekommer att demonstranter döljer sin identitet genom att bära huvor eller masker för ansiktet. Motionären anser att ett demonstrationstillstånd bör kunna villkoras av att deltagarna uppträder utan maskering.
Enligt 2 kap. 1 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Demonstrationsfriheten innebär frihet att anordna och delta i en demonstration på allmän plats. Yttrande-, mötes- och demonstrationsfriheterna brukar med ett gemensamt uttryck benämnas som opinionsfriheter.
Begränsningar av de olika opinionsfriheterna får ske endast för att tillgodose för varje frihet särskilt angivna syften. Mötes- och demonstrationsfriheterna får, som ovan framgått, enligt 2 kap. 14 § första stycket RF begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.
Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Kostnader för ordningshållning
I motion Ju214 begärs en utredning om förutsättningarna för att polisens övervakningsinsatser i samband med t.ex. sportevenemang och popkonserter skall betalas helt eller delvis av arrangörerna.
Enligt 17 § AOst skall den som anordnar en offentlig tillställning i vinstsyfte ersätta polisens kostnader för den ordningshållning som föranleds av tillställningen. Ersättningsskyldigheten gäller dock inte om anordnaren är en ideell förening. Ersättningsskyldighet beslutas av polismyndigheten.
Enligt 8 § LAS får den som anordnar en allmän sammankomst inte åläggas att ersätta polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av sammankomsten. Begränsningen har motiverats av att det med hänsyn till vikten av att församlingsrätten inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är oundgängligen nödvändiga är riktigast att samhället undantagslöst tar på sig kostnaderna för ordningshållning vid allmänna sammankomster (prop. 1956:143 s. 301).
Utvidgningen år 1977 i RF av det skyddade området för mötesfriheten ledde, som ovan framgått, till att bl.a. konserter, teater- och biografföreställningar numera räknas som allmänna sammankomster. Ordningsstadgeutredningen pekade i en promemoria år 1978 (Ds Kn 1978:2) på att en konsekvens av detta blivit att en del renodlat kommersiella arrangemang, t.ex. popkonserter, skall betraktas som allmänna sammankomster. Utredningen föreslog att samma regler om skyldighet att svara för polisens kostnader för ordningshållning skulle gälla för allmänna sammankomster som för offentliga tillställningar. Förslaget ledde dock inte till lagstiftning (prop. 1979/80:17).
I den nu aktuella propositionen pekas på att problemen med ordningshållning i samband med s.k. pop- och rockgalor och liknande konserter har accentuerats under senare år.
I propositionen föreslås att polisen skall kunna ålägga även den som i vinstsyfte anordnar en allmän sammankomst att ersätta polisens kostnader för ordningshållningen, om kostnaderna på grund av väntad publiktillströmning eller andra särskilda orsaker blir omfattande och det kan anses skäligt att arrangören helt eller delvis betalar kostnaderna. I propositionen framhålls att bestämmelsen är avsedd att tillämpas med restriktivitet och att ett kostnadsansvar är motiverat huvudsakligen bara i fråga om större pop- eller rockgalor.
I likhet med vad som gäller enligt AOst föreslås att vissa ideella föreningar skall vara undantagna från ersättningsskyldighet.
Kulturutskottet har i sitt yttrande tillstyrkt propositionens förslag i denna del. Kulturutskottet anser dock att de skäl som kan finnas för att utvidga ersättningsskyldigheten till att omfatta även allmänna sammankomster även synes kunna åberopas mot ett generellt undantag för vissa ideella föreningar. Kulturutskottet anser därför att det finns skäl som med tyngd talar för att ersättningsskyldigheten utvidgas så att även ideella föreningar skall kunna åläggas ersättningsskyldighet när det finns särskilda skäl till det. Kulturutskottet förutsätter att utvecklingen av praxis vid tillämpningen av ersättningsbestämmelserna följs, liksom förekomsten av ordningsproblem i samband med större arrangemang, så att -- utan att särskild utredning görs -- frågan om ytterligare utsträckning av kostnadsansvaret kan aktualiseras i framtiden.
Konstitutionsutskottet, som också godtar förslaget, utgår i sitt yttrande från att ersättningsfrågan följs i regeringskansliet och att behövliga initiativ tas om orimliga konsekvenser för mötesfriheten uppstår.
Justitieutskottet delar de synpunkter som konstitutionsutskottet och kulturutskottet fört fram. Utskottet utgår således från att man i regeringskansliet kommer att följa tillämpningen av ersättningsfrågorna ur båda de aspekter som här lyfts fram. På så sätt skaffas samtidigt fram det underlag som kan krävas för en eventuell framtida utvidgning av ersättningsskyldigheten. Något ytterligare utredningsarbete behöver enligt utskottets mening inte inledas nu. Utskottet avstyrker således bifall till motion Ju214.
Otillåten gatuförsäljning
I två motioner, 1991/92:Ju820 och 1991/92:Ju831, tas frågan om olovlig gatuhandel upp. I motion Ju820 anförs att all gatuhandel, även tillfällig sådan, bör omfattas av tillståndskrav samt att den som bedriver gatuhandel utan tillstånd skall kunna dömas till böter. I båda motionerna yrkas att möjlighet att förverka varulagret vid olovlig gatuhandel skall införas.
Enligt förslaget skall tillstånd inte krävas för att enligt 3 kap. 1 § få ta i anspråk en offentlig plats, om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd. För att kravet på tillstånd inte skall gälla krävs således att dispositionen av marken inte är alltför långvarig. I propositionen anges att ett nyttjande som sträcker sig längre än några timmar som regel inte kan anses vara ett tillfälligt ianspråktagande. Ianspråktagandet skall inte heller anses som tillfälligt om platsen används endast under några timmar men nyttjaren efter ett kortare uppehåll återkommer till platsen och återupptar sin verksamhet. Som exempel på en sådan situation anges i propositionen att en gatuhandlare nyttjar en plats på t.ex. en gågata under några timmar och därefter avbryter sin verksamhet under någon timme för att därefter återkomma till platsen och återuppta sin försäljningsverksamhet.
Det är således klart att gatuhandel som regel omfattas av tillståndskravet i 3 kap. 1 §. Den som bryter mot tillståndskravet skall enligt förslaget (22 §) kunna dömas till böter.
I propositionen framhålls att straffvärdet hos gärningar som utgör överträdelser mot olika föreskrifter i den nya ordningslagen normalt inte kan anses vara sådant att det finns skäl att generellt förena straffsanktionen med möjlighet till förverkande av egendom. Det kan emellertid, enligt propositionen, finnas speciella situationer vid överträdelser av kravet på tillstånd för att få använda offentlig plats där det framstår som nödvändigt att kunna omhänderta egendom för att motverka nya överträdelser. Detta gäller, enligt propositionen, i första hand varor vid försäljning i strid mot tillståndskravet.
I propositionen föreslås därför i 3 kap. 25 § att om en offentlig plats tagits i anspråk för utplacering av varor eller någon annan egendom i strid mot kravet på tillstånd för att få använda sådan plats, får egendomen -- till skillnad från nuvarande ordning -- tas i beslag och förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga fortsatta överträdelser och förverkandet inte är oskäligt.
Önskemålen i motionerna Ju820 och Ju831 får härigenom anses tillgodosedda. Utskottet avstyrker bifall till dem.
Fyrverkerier
I tre motioner, 1991/92:Ju835, 1992/93:Ju824 och Ju828, tas frågor om fyrverkerier upp.
I motion Ju835 efterlyses regler för att begränsa användningen av fyrverkerier till nyårsafton och i Ju828 anförs bl.a. att anordnande av större fyrverkerier alltid bör kräva tillstånd samt att det bör vara en bättre överensstämmelse mellan lagöverträdelse och sanktion.
AOst innehåller ett generellt förbud mot att utan tillstånd använda fyrverkerier inom områden med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser (stadsplanelagda områden). Tillståndskravet kan genom lokala ordningsstadgor utvidgas till att gälla även områden inom detaljplan där annan än kommunen är huvudman för allmänna platser (byggnadsplaneområden).
De nu gällande reglerna innebär att de flesta fyrverkerier som förekommer hos allmänheten kring t.ex. nyår kräver tillstånd. Enligt propositionen är det dock endast i få fall som ansökan om tillstånd sker och det är uppenbart att polisen saknar möjlighet att effektivt kontrollera om tillstånd finns vid dessa tillfällen.
I propositionen anförs att det inte är någon lämplig ordning att generellt kräva tillstånd av polisen beträffande de nöjesfyrverkerier i tätorter som anordnas hos en stor del av allmänheten vid nyår och vissa andra helger. Enligt departementschefen används som regel de pyrotekniska varor som då förekommer på ett tillräckligt ansvarsfullt sätt.
I propositionen föreslås att det generella tillståndskravet tas bort och att det i stället införs en regel med krav på tillstånd när användningen av pyrotekniska varor i det enskilda fallet medför risk för skada på eller olägenhet för person eller egendom (3 kap. 7 §). De omständigheter som i första hand skall beaktas vid denna riskbedömning är tidpunkten och platsen.
Enligt förslaget skall tillståndskravet inte ha någon geografisk avgränsning och inte heller vara avgränsat till varor av visst slag.
Enligt förslaget skall det vidare genom lokala föreskrifter vara möjligt att utvidga tillståndskravet till att gälla generellt i vissa avseenden (3 kap. 9 §). Det skall således vara möjligt för en kommun att föreskriva att pyrotekniska varor inte får användas utan tillstånd inom områden som är särskilt känsliga, t.ex. vid sjukhus eller vårdhem. Kommunen skall enligt förslaget även ha möjlighet att helt förbjuda användningen av pyrotekniska varor där sådana över huvud inte bör få förekomma, t.ex. på innetorg och liknande offentliga platser.
I förslaget till ny ordningslag föreslås att böter skall utgöra normalpåföljden vid överträdelser av bestämmelserna i 3 kap. ordningslagen. Undantag härifrån bör, enligt förslaget, göras för den som använder pyrotekniska varor utan polisens tillstånd där sådant krävs. Enligt departementschefen är det fullt tillräckligt med penningböter som påföljd för överträdelser av det slaget.
Utskottet hänvisar här till sin inledningsvis nämnda inställning att ordningslagen endast bör innehålla sådana föreskrifter där det finns ett allmänt och påtagligt behov. När det gäller tillstånd för fyrverkerier föreligger som anförs i propositionen knappast något sådant behov. Härtill kommer svårigheterna att kontrollera efterlevnaden av ett generellt tillståndskrav; något som i sin tur är ägnat att minska respekten för reglerna rent allmänt. Utskottet har alltså inga invändningar mot regeringsförslaget i denna del. I sammanhanget vill utskottet dock erinra om att ett vårdslöst, farligt eller störande sätt att handskas med pyrotekniskt material som nedan framgår kan föranleda ansvar enligt BrB.
Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju828 och Ju835.
I motion Ju824 efterlyses en lagreglering angående kontrollerade försäljningsformer och handhavande i övrigt av pyrotekniskt material.
Försäljning och hantering av pyrotekniska varor regleras i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och i förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor.
Lagen om brandfarliga och explosiva varor trädde i kraft år 1989. Syftet med lagen är att förhindra att sådana varor orsakar brand eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av varorna (1 §).
Enligt lagen är den som hanterar explosiva varor skyldig att vidta de åtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förhindra t.ex. brand eller andra skador (7 §). Den som hanterar eller importerar explosiva varor skall ha tillstånd till det (11 §). Dessa skyldigheter är förenade med straffansvar, påföljden kan bli böter eller fängelse i högst ett år (21 §).
Enligt förordningen om brandfarliga och explosiva varor får explosiva varor hanteras eller importeras endast av den som fyllt 18 år. För att en explosiv vara skall få hanteras eller importeras krävs att den är godkänd av Sprängämnesinspektionen. Beslut om godkännande skall innehålla uppgifter om bl.a. de villkor som skall gälla för varan. Den som har tillstånd att överlåta explosiva varor skall förvissa sig om att förvärvaren har de tillstånd som krävs.
Sprängämnesinspektionen har meddelat föreskrifter om godkännande av fyrverkeripjäser och pyrotekniska sceneffekter samt allmänna råd om godkännande av nöjesfyrverkerier (SÄIFS 1986:3 och 1992:2). Av föreskrifterna följer bl.a. att godkännande av en pyroteknisk vara kan förenas med villkor, t.ex. om åldersgräns för förvärv och innehav, och att vissa pyrotekniska pjäser inte har godkänts.
Syftet med föreskrifterna är att samtliga typer av fyrverkerier skall granskas och godkännas av inspektionen för att garantera en förbättrad kvalitet och funktion hos de produkter som säljs till allmänheten.
Ansvar enligt BrB kan inträda för den som handskas med pyrotekniska varor på ett sätt som kan medföra skada eller någon annan olägenhet. Sålunda kan bestämmelserna om t.ex. vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 §), ofredande (4 kap. 7 §), allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §) och förargelseväckande beteende (15 kap. 16 §) bli tillämpliga.
Utskottet kan alltså konstatera att bestämmelserna i lagen om brandfarliga och explosiva varor och de föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen innebär att hanteringen av pyrotekniska varor är kringgärdad av begränsningar i olika avseenden, bl.a. om krav på godkännande av de produkter som får säljas till allmänheten och om åldersgräns för förvärv och innehav.
Därjämte finns i AOst och i förslaget till ny ordningslag den ovannämnda särskilda regleringen i ordningshänseende som innebär en begränsning av användningen av pyrotekniska varor.
Den i motion Ju824 efterlysta regleringen finns således redan, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Pornografiska föreställningar
I motion Ju811 tas frågan om straff för pornografiska föreställningar upp. I motionen anförs bl.a. att samhällets syn på sexklubbarnas verksamhet måste skärpas. Detta bör enligt motionären ske genom att påföljden för överträdelse av förbudet mot offentliga pornografiska föreställningar höjs till fängelse i högst två år.
Enligt AOst är det förbjudet att anordna offentliga pornografiska föreställningar. Den som bryter mot förbudet kan ådömas böter eller fängelse i högst sex månader. Syftet med förbudet är att motverka förekomsten av prostitution.
Enligt propositionen saknas det anledning att göra några förändringar i det nu gällande förbudet mot offentlig pornografisk föreställning. Reglerna i AOst föreslås överförda till ordningslagen.
Utskottet har flera gånger under senare år behandlat frågan om pornografiska föreställningar (se t.ex. 1989/90:JuU6, JuU29, 1990/91:JuU21). Under våren 1991 avslog utskottet motioner med yrkande om skärpningar av förbudet i AOst. Utskottet hänvisade då till det pågående arbetet med en ny ordningslag men också till att det åligger polis och åklagare att se till att förbudet efterlevs och att ett viktigt förebyggande arbete i detta avseende ligger på socialtjänsten i samarbete med bl.a. föräldrarna.
Utskottet måste först konstatera att det är svårt att få en uppfattning om hur omfattande verksamheten med pornografiska föreställningar är. En uppfattning kan möjligen fås av uppgifterna i en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria (91-3561) Prostitutionen i Sverige -- en beskrivning av det aktuella läget. Enligt promemorian fanns i slutet av år 1991 12--15 s.k. sexklubbar i hela landet. Klubbarnas verksamhet går huvudsakligen ut på visning av pornografisk film, försäljning av s.k. sexartiklar samt posering. Prostitution förekommer till och från.
I sammanhanget bör nämnas att det pågår en utredning om prostitutionen i Sverige, Prostitutionsutredningen (dir. 1993:31) som utskottet initierat (1992/93:JuU15). Utredningen har bl.a. i uppdrag att göra en kartläggning av prostitutionens omfattning och att överväga om prostitutionen bör kriminaliseras. Utredningen skall redovisa sina överväganden senast vid utgången av år 1994.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att se till att förbudet mot offentliga pornografiska föreställningar efterlevs. Utskottet är dock tveksamt till om en strängare straffskala i sig på något mer betydelsefullt sätt skulle bidra härtill. Härför krävs enligt utskottets mening snarare andra åtgärder. Utskottet tänker här dels på polisens och åklagarnas skyldighet att övervaka efterlevnaden av förbudet, dels på olika insatser med social inriktning som i första hand syftar till att förhindra att unga människor vistas i olämpliga miljöer. Sexklubbarna är som konstateras i propositionen just en sådan olämplig miljö och detta oavsett om där förekommer pornografiska föreställningar. Med vad som nu anförts avstyrker utskottet bifall till motion Ju811 och tillstyrker propositionen i denna del.
Nedskräpning
I motion Ju814 yrkas att straff för nedskräpning på allmän plats snarast bör införas.
I naturvårdslagen (1964:822) finns särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning. I lagen föreskrivs att var och en skall se till att inte skräpa ned utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden (23 §). Den som skräpar ned kan ådömas böter eller fängelse högst sex månader (37 § punkt 7). Enligt lagen finns också möjlighet att förelägga den som skräpat ned att ställa platsen i ordning (24 §).
Den i motion Ju814 efterlysta ordningen finns således redan. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Penninginsamling
I motion Ju827 yrkas att avgiften för tillstånd till sparbösseinsamling skall vara densamma som för tillstånd till torgmöte, 150 kr, samt att avgift för torgmöte skall inkludera även sparbösseinsamling när sådan förekommer vid torgmötet.
Sedan den 1 januari 1993 gäller att avgift för att anordna en allmän sammankomst skall bestämmas enligt avgiftsklass I i avgiftsförordningen (1992:191). Avgiften enligt avgiftsklass I är 150 kr. Samtidigt infördes den bestämmelsen att om en ansökan om tillstånd för t.ex. ett torgmöte innefattar prövning även av tillstånd till t.ex. penninginsamling så skall endast en avgift tas ut, varvid avgiftsklass I skall tillämpas (SFS 1992:1149).
Sedan den 1 maj 1993 gäller att avgift för tillstånd enligt lokal ordningsstadga till penninginsamling skall tas ut enligt avgiftsklass I i avgiftsförordningen (SFS 1993:161).
Önskemålen i motion Ju827 är således helt tillgodosedda. Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Övrigt
Med hänsyn till den tid som krävs för myndigheternas arbete med föreskrifter m.m. på grund av den nya lagstiftningen bör ikraftträdandet för den senareläggas till den 1 april 1994. Detta bör i sin tur föranleda att punkt 4 i övergångsbestämmelsen till ordningslagen ändras så att rätten att använda samlingstält m.m. utan föregående besiktning upphör först den 30 september 1994.
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tillståndsgivning att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju21 i denna del antar regeringens förslag till ordningslag såvitt avser 3 kap. 1 och 2 §§,
2. beträffande avgifter att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju21 i denna del antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m., med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 april 1994,
3. beträffande fyrverkeritillstånd att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Ju835 och 1992/93:Ju828 antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 3 kap. 7 och 22 §§,
4. beträffande fyrverkeriförsäljning att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju824,
5. beträffande pornografiska föreställningar att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju811 antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap. 29 § 5, men. (v)
6. beträffande ny ordningslag att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan med ändring dels att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 april 1994, dels att orden "den 30 juni 1994" byts ut mot "den 30 september 1994" i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna punkt 4,
7. beträffande maskerade demonstranter att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju840,
8. beträffande kostnader för ordningshållning att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju214,
9. beträffande otillåten gatuförsäljning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju820 och 1991/92:Ju831,
10. beträffande nedskräpning att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju814,
11. beträffande penninginsamling att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju827,
12. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),
b) lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157),
c) lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,
d) lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker,
e) lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning,
f) lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar,
g) lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter,
h) lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor samt
i) lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning,
dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagarna bestäms till den 1 april 1994.
Stockholm den 1 juni 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Nils Nordh (s), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Kent Carlsson (s), Christel Anderberg (m) och Eva Johansson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Enligt min mening har förbudet mot pornografiska föreställningar inte haft avsedd effekt. När förbudet antogs hade man förhoppningen att sexklubbarna skulle försvinna från marknaden. Så har dock inte blivit fallet. Tvärtom finns mycket som tyder på att den s.k. dolda prostitutionen är omfattande. Samtidigt har gatuprostitutionen ökat de senaste åren. Mot denna bakgrund anser jag att man från samhällets sida måste skärpa synen ytterligare vad gäller sexklubbarnas verksamhet. Jag anser därför att straffet bör skärpas till fängelse högst två år eller, om omständigheterna är mildrande, böter. Samtidigt bör övervägas om avgränsningen av vad som skall anses som pornografisk föreställning är tillräckligt tydlig i lagstiftningen. Regeringens förslag i denna del bör avslås, och regeringen bör få i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag med den nu angivna inriktningen i sådan tid att ett ikraftträdande kan ske samtidigt som ordningslagstiftningen i övrigt träder i kraft.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under moment 5 borde ha hemställt:
5. beträffande pornografiska föreställningar att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju811 dels avslår det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap. 29 § 5, dels som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
Bilaga 1
Konstitutionsutskottets yttrande
1992/93:KU7y Bilaga 2
Ny ordningslag m.m.
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att senast den 7 maj 1993 avge yttrande över proposition 1992/93:210 om ny ordningslag m.m. jämte vissa motioner från allmänna motionstiden och eventuella följdmotioner, såvitt avser konstitutionsutskottets beredningsområde.
Konstitutionsutskottet behandlar i detta yttrande frågan om bemyndigande för kommunerna att besluta om lokala ordningsföreskrifter samt rätten för kommunerna att ta ut avgifter för upplåtelser och för polisen att i vissa fall ta betalt för viss ordningshållning av den som anordnar en allmän sammankomst i vinstsyfte.
Propositionen
I propositionen föreslås att föreskrifter om ordning och säkerhet som är generellt tillämpliga för hela landet samlas i en ny ordningslag. Lagförslaget innehåller liksom nu gällande regler bemyndigande för regeringen eller efter regeringens bemyndigande för kommunerna att besluta om lokala ordningsföreskrifter. Enligt departementschefen finns det inte något hinder mot att regeringen till kommunerna överlämnar hela den normgivningsbefogenhet som regeringen får genom ett bemyndigande att meddela föreskrifter om ordningen på allmän plats. En lokal föreskrift får innehålla endast sådana bestämmelser som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på en offentlig plats eller för att förebygga att människors hälsa skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor. Genom en lokal föreskrift får inte läggas onödigt tvång på allmänheten eller annars göras någon obefogad inskränkning i den enskildes frihet (3 kap. 8--9, 12 §§).
Av grundläggande betydelse för ordningslagstiftningen är begreppet allmän plats. Detta begrepp ersätts enligt förslaget av uttrycket offentlig plats. Med offentlig plats enligt förslaget till ordningslag avses i huvudsak detsamma som med allmän plats enligt den nu gällande allmänna ordningsstadgan. En utvidgning görs emellertid så till vida att även t.ex. parkeringsplatser, s.k. innetorg och väntsalar som kan sägas användas för allmän trafik skall anses utgöra offentlig plats vare sig området eller utrymmet är beläget inom- eller utomhus.
I regeringsformen används uttrycket allmän plats i 2 kap. 1 § 4 som anger att demonstrationsfrihet är frihet att anordna och delta i demonstration på allmän plats. Genom 8 kap. 7 § första stycket 5 regeringsformen ges möjlighet för regeringen att efter bemyndigande meddela föreskrifter som avser trafik eller ordningen på allmän plats. Uttrycket offentlig plats i förslaget till ordningslag har en mer begränsad innebörd än regeringsformens begrepp allmän plats, som enligt den nu aktuella propositionen (s. 59) får anses avse för allmänheten tillgängliga områden utom skog och mark. Med offentlig plats avses enligt 1 kap. 2 § förslaget till ordningslag allmänna vägar samt gator, vägar, torg, parker och andra platser som i detaljplan redovisas som allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål, områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverksamhet om de har upplåtits för detta ändamål och är tillgängliga för allmänheten samt andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används för allmän trafik. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får enligt förslaget föreskriva att anläggningar för lek, idrott, camping eller friluftsliv, badplatser och vissa järnvägsområden i vissa sammanhang skall jämställas med offentliga platser under förutsättning av att områdena är tillgängliga för allmänheten.
De nuvarande kraven på tillstånd eller anmälan för att få anordna en allmän sammankomst eller offentlig tillställning behålls i förslaget i huvudsak oförändrade. Anmälningsskyldigheten utvidgas emellertid till att generellt omfatta allmänna sammankomster inomhus inom områden som redovisas i detaljplan och offentliga tillställningar som anordnas utomhus utom detaljplanelagt område, om det på grund av det förväntade antalet deltagare vid sammankomsten eller tillställningen finns risk för att ordningen störs eller säkerheten äventyras vid den eller för att trafiken störs.
Yttrandefrihetsutredningen ansåg att kravet på tillstånd för att få anordna en sammankomst eller en demonstration kunde inbjuda till en tvivelaktig tillämpning och föreslog att tillståndsreglerna avskaffades (SOU 1983:70 s. 105). Föredragande statsrådet uttalade i lagstiftningsärendet (prop. 1986/87:151 s. 74) att han för sin del såg ett betydande värde i utredningens förslag i syfte att förebygga ett tvivelaktigt handhavande av myndigheternas befogenheter gentemot medborgare som vill utöva sin frihet att ordna och delta i demonstrationer och sammankomster. Den faktiska innebörden av vad som redan gällde torde emellertid i själva verket inte ligga långt ifrån vad utredningen föreslagit. Det fanns enligt föredragande statsrådet goda skäl som talade för den nuvarande ordningen med krav på tillstånd -- skäl som inte kunde avfärdas utan vidare.
Den mötesfrihet som varje medborgare är tillförsäkrad gentemot det allmänna omfattar enligt 2 kap. 1 § 3 regeringsformen frihet att bevista en sammankomst för upplysning, meningsyttring eller liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk. I proposition 1979/80:17 framhölls att det på goda grunder kunde hävdas att försiktighet borde iakttas när det gällde att införa sådana begränsningar i mötesfriheten som i och för sig var förenliga med regeringsformen, t.ex. ett kostnadsansvar för samhällets ordningshållning vid allmänna sammankomster.
Enligt förslaget till ordningslag skall den som i vinstsyfte anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning kunna åläggas att ersätta polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av sammankomsten eller tillställningen. På motsvarande sätt som nu skall dock vissa ideella föreningar med syfte att främja bl.a. allmännyttiga såsom religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller därmed jämförliga kulturella ändamål, som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning vara undantagna från möjligheten att åläggas skyldighet att ersätta polisens kostnader.
Departementschefen anser det vara befogat att i vissa undantagsfall då rent kommersiella intressen utgör syftet med en allmän sammankomst, t.ex. s.k. pop- eller rockgalor och liknande konserter, låta anordnaren bära kostnaden för ordningshållningen, om denna på grund av väntad publiktillströmning eller andra särskilda orsaker blir omfattande.
Tillstånd av polisen skall enligt förslaget liksom nu krävas för att få använda vissa offentliga platser på annat sätt än som stämmer överens med det ändamål för vilket platsen upplåtits eller som är allmänt vedertaget. Tillstånd skall inte krävas, om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd. Enligt propositionen skall i likhet med vad som nu gäller polismyndigheten vara tillståndsmyndighet och kommunens intressen tillgodoses genom en vetorätt. Ett yttrande av en kommun i ett tillståndsärende skall kunna förenas med de villkor som behövs för att tillgodose kommunens intressen som ägare eller förvaltare av den offentliga platsen eller de intressen som kommunen har att bevaka i fråga om markanvändning, stadsbilden eller trafiken. Ett tillstånd skall förenas med de villkor som kommunen ställt upp. Kommunernas uppgifter inom byggnads-, plan-, miljö- och trafikområdet medför att de har viktiga intressen att bevaka när det gäller att upplåta offentliga platser för andra ändamål än de som områdets avsatts för. Polismyndighetens huvudsakliga uppgift är att bevaka ordningssynpunkter i samband med användningen av offentliga platser. Kommunen å sin sida har mer övergripande samhällsintressen att bevaka i detta sammanhang. Vidare måste enligt propositionen de politiska målsättningarna i en kommun tillåtas spela roll för kommunens ställningstagande till ianspråktagande av offentlig plats för något annat ändamål än det för vilket området avsatts.
Enligt 1 § lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för upplåtelser å allmän plats (avgiftslagen) har en kommun, bl.a. under förutsättning av att tillstånd lämnats, rätt att ta ut avgift för upplåtelsen. Grunderna för beräkning av avgifterna bestäms av kommunfullmäktige. Fullmäktige skall därvid beakta ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna och övriga omständigheter.
I propositionen föreslås att kommunerna skall kunna ingå civilrättsliga nyttjanderättsavtal beträffande kommunal tomtmark som utgör offentlig plats. Upplåtelse av det slaget skall därför undantas från regleringen i avgiftslagen. Enligt departementschefen bör i de flesta fall möjligheten för kommunen att upplåta offentlig plats med nyttjanderätt vara utesluten genom kravet på tillstånd för att ta i anspråk offentlig plats. Upplåtelse av ett sådant område bör ske endast i den särskilda ordning som föreskrivs i ordningslagen, och avgift för upplåtelsen bör liksom nu tas ut enligt avgiftslagen.
I de fall då kvartersmark som förvaltas av kommunen blivit offentlig plats har detta skett endast genom att kommunen har tillåtit viss trafik på området eller upplåtit platsen för exempelvis allmän parkering. Den situationen skiljer sig således inte från de fall där marken ägs av en enskild fastighetsägare. En sådan fastighetsägare kan fritt upplåta sin mark för skilda ändamål även om marken utgör offentlig plats enligt ordningslagstiftningen. Då det gäller kvartersmark som står under kommunens förvaltning har kommunen inte heller sådan begränsad förfoganderätt som anses gälla i fråga om gator eller liknande offentliga platser. När en kommun upplåter kvartersmark som förvaltas av kommunen med nyttjanderätt, bör kommunen i likhet med en enskild fastighetsägare ha rätt att träffa överenskommelse med nyttjanderättshavaren om ersättningen. Uppgifter av detta slag undantas därför från regleringen.
Svenska kommunförbundet har upprättat ett normalförslag till lokal ordningsstadga. Där finns bl.a. en bestämmelse som rör penninginsamling. Enligt propositionen (s. 142) kan det även i framtiden finnas behov av lokala bestämmelser om penninginsamling. Undantag för tillståndskrav för sådan verksamhet bör enligt departementschefen göras i de fall då penninginsamling är ett led i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som i sig är tillståndskrävande. Penningsinsamling i samband med gatumusik, där musikanten ställer fram t.ex. en instrumentlåda för penningbidrag bör enligt departementschefen inte omfattas av kravet på tillstånd.
Slutligen skall nämnas att det enligt departementschefen bör åläggas kommunen att på egen bekostnad kungöra föreskrifterna i länets författningssamling. Beslutet bör också anslås på vederbörligt sätt och föras in i ortstidning. Det bör enligt propositionen ankomma på regeringen att i förordning meddela föreskrifter om detta.
Konstitutionsutskottet har hösten 1992 behandlat frågan om kommunala författningssamlingar (1992/93:KU1). Utskottet uttalade som sin mening att regeringen bör låta frågan om publicering av kommunernas och landstingens författningar bli föremål för närmare överväganden. Riksdagen ställde sig bakom utskottets uttalande. Frågan bereds för närvarande inom regeringskansliet. Om kommunerna i framtiden åläggs att hålla kommunala författningssamlingar får enligt propositionen kungörande av lokala föreskrifter övervägas på nytt.
Motionerna
Motion 1992/93:Ju21 av Sten Svensson (m) vänder sig mot att kommunen även fortsättningsvis skall ha vetorätt när det gäller tillstånd att ta i anspråk offentlig plats. Motionären framhåller att möjligheterna att få ställningstagandet omprövat är små. Eftersom det avgörande i frågan är hänsynen till ordning och säkerhet är tillståndsgivningen i första hand en sak för polisen. Kommunens intressen kan tillgodoses genom en möjlighet att avge yttrande, som dock inte bör vara bindande för tillståndsmyndigheten. I motionen tas också upp frågan om rätten för kommunen att bestämma avgift vid upplåtelse av offentlig plats. Motionären anser att avgiftslagens regler inte utesluter att avgifter bestäms olika för olika näringsidkare. Det finns således utrymme för att ta ovidkommande hänsyn, vilket skulle snedvrida konkurrensen. En bättre ordning vore enligt motionären att avgiftslagen klart och tydligt skall bestämmas så att alla näringsidkare behandlas lika.
I motion 1992/93:Ju827 av Gudrun Norberg (fp) från den allmänna motionstiden 1993 begärs att tillståndsavgiften för sparbösseinsamlingar skall utgå med samma belopp som för torgmöte samt i samband med sådant möte inkluderas i denna avgift.
Konstitutionsutskottets överväganden
Konstitutionsutskottet tillstyrker propositionens förslag. Även när det gäller de i motion Ju21 behandlade frågorna om kommunal vetorätt vid tillståndsgivning och om avgiftslagens innehåll delar konstitutionsutskottet således bedömningarna i propositionen.
Konstitutionsutskottet vill emellertid understryka vikten av att avgifter inte bestäms till så höga belopp att mötes- och yttrandefriheterna i realiteten begränsas. När det gäller motion Ju827 får utskottet hänvisa till att det av förordningen (1992:261) om avgifter för vissa ärenden enligt lagen (1956:618) om allmänna sammankomster numera framgår att vid t.ex. penninginsamling i samband med torgmöte skall endast en avgift tas ut och därvid enligt lägsta avgiftsklass.
Konstitutionsutskottet förutsätter vid sin bedömning av regeringsförslagen att utvecklingen i fråga om tillämpningen av ordningslagens bestämmelser rörande kostnader för ordningshållning vid allmänna sammankomster följs inom regeringskansliet. Konstitutionsutskottet utgår därvid ifrån att behövliga initiativ tas, om det visar sig att orimliga konsekvenser för mötesfriheten uppstår.
Stockholm den 6 maj 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Henrik S Järrel (m)* och Ingela Mårtensson (fp)*.
* Ej närvarande vid justeringen av betänkandet
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Henrik S Järrel anför:
Enligt min mening talar mycket för att anordnare av idrottstävlingar och andra sportevenemang skall behandlas på samma sätt som anordnare av t.ex. pop- eller rockgalor när det gäller att bära kostnaderna för samhällets ordningshållande. Det är med hänsyn till den grundlagsskyddade mötesfriheten en tveksam ordning att ersättningsskyldighet kan åläggas anordnare av en allmän sammankomst medan anordnare av en offentlig tillställning undgår ersättningsskyldighet om anordnaren är ideell förening av visst slag. Som framhållits i ett tidigare lagstiftningsärende (prop. 1979/80:17) kan det på goda grunder hävdas att försiktighet bör iakttas när det gäller att införa sådana begränsningar i mötesfriheten som t.ex. ett kostnadsansvar för samhällets ordningshållning vid allmänna sammankomster. Jag är emellertid inte nu beredd att förorda en annan utformning av kostnadsansvaret än den som föreslås i propositionen.
Kulturutskottets yttrande
1992/93:KrU13y Bilaga 3 Ny ordningslag m.m.
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har den 30 mars 1993 beslutat bereda kulturutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1992/93:210 om ny ordningslag m.m. samt över dels de motioner som kunde komma att väckas med anledning av propositionen, dels följande motioner som väckts under de allmänna motionstiderna 1992 och 1993, nämligen motionerna 1991/92:Ju820, Ju831 och Ju835 samt 1992/93:Ju214, Ju811, Ju814, Ju824, Ju827, Ju828 och Ju840, allt såvitt propositionen och motionerna berör utskottets beredningsområde. Med anledning av propositionen har väckts motion 1992/93:Ju21.
Kulturutskottet yttrar sig i det följande över avsnitten 4.2.2, 4.2.3 och 4.2.8 i propositionen och över motion 1992/93:Ju214.
Utskottet
I propositionen läggs fram förslag till bl.a. en ny ordningslag. Lagförslaget avser bl.a. regleringen av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Kulturutskottet vill anföra följande om förslaget till sådan reglering.
Förslaget att cirkusföreställningar i ordningslagen skall behandlas som allmänna sammankomster och inte som offentliga tillställningar ligger i linje med vad utskottet tidigare och senast i sitt betänkande KrU 1986/87:4 har anfört om vikten av att cirkuskonsten främjas. I det nämnda betänkandet avstyrktes -- med hänvisning till förslag som lagts fram av Ordningsstadgeutredningen -- en motion om att cirkusföreställningar skulle behandlas som allmänna sammankomster. Vidare framhölls bl.a. att det är väsentligt att bestämmelser för cirkusföreställningar såvitt möjligt får en likartad utformning över hela landet. Utskottet tillstyrker lagförslaget i denna del.
Utskottet tillstyrker även de föreslagna reglerna om krav på tillstånd eller anmälan för att få anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.
I propositionen föreslås nya bestämmelser om arrangörers skyldighet att ersätta polisens kostnader för ordningshållning. Förslaget innebär att anordnare inte endast av offentliga tillställningar utan även av allmänna sammankomster kan åläggas att ersätta polisens kostnader för ordningshållning i de fall då arrangemanget anordnats i vinstsyfte (se 2 kap. 26 § lagförslaget). Ideella föreningar av vissa slag -- bl.a. idrottsföreningar -- skall dock inte kunna åläggas att ersätta kostnaderna.
Motionärerna bakom motion 1992/93:Ju214 (nyd) anför att förutsättningarna bör utredas för att polisens övervakningsinsatser vid vissa arrangemang -- bl.a. sportevenemang och popkonserter -- helt eller åtminstone i större utsträckning än vad som nu är fallet skall betalas av arrangören.
Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen att arrangörernas ersättningsskyldighet skall omfatta även allmänna sammankomster när det finns särskilda skäl till det. I viss mån tillgodoses syftet med motionen genom regeringens förslag. Med hänsyn till vad som anförs i propositionen och till motionsförslaget finns skäl att tillägga följande.
Som anförts av en remissinstans (prop. s. 92) anordnas många stora arrangemang av ideella föreningar. Utskottet vill framhålla att erfarenheten visar att sådana arrangemang kan kräva mycket betydande insatser från polisens sida. Samtidigt ger arrangemangen i många fall betydande intäkter åt anordnarna av dessa.
Enligt kulturutskottets mening talar de angivna omständigheterna för en ersättningsskyldighet som går längre än vad som föreslås i propositionen. De skäl som kan finnas för att utvidga ersättningsskyldigheten till att omfatta även allmänna sammankomster synes även kunna åberopas mot ett generellt undantag för arrangörer som utgörs av vissa slag av ideella föreningar.
Det finns således skäl som med tyngd talar för att ersättningsskyldigheten utvidgas ytterligare, nämligen så att ideella föreningar av förut angivet slag som anordnar allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar skall kunna åläggas ersättningsskyldighet när det finns särskilda skäl till det. Med hänsyn till de tveksamheter som föreligger om konsekvenserna av en sådan utvidgning avstår utskottet dock från att föreslå en sådan ändring av regeringsförslaget. Vid denna bedömning förutsätter utskottet att utvecklingen av praxis vid tillämpningen av ersättningsbestämmelserna i en ny ordningslag liksom förekomsten av ordningsproblem i samband med olika större arrangemang följs så att -- utan att särskild utredning görs -- frågan om ytterligare utsträckning av kostnadsansvaret kan aktualiseras i framtiden. Någon sådan utredning som avses i motion Ju214 framstår inte som erforderlig.
Stockholm den 29 april 1993
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja Bäckström (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s), Göran Åstrand (m), Leo Persson (s), Ingegerd Sahlström (s), Carl-Johan Wilson (fp), Björn Kaaling (s), Monica Widnemark (s), Alwa Wennerlund (kds) och Simon Liliedahl (nyd).
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Motion väckt med anledning av propositionen 2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1992 2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1993 2 Utskottet 3 Inledning 3 Propositionens huvudsakliga innehåll 4 Ordningslagstiftningen 5 Allmänt 5 Principer i ordningslagstiftningen 6 Allmän plats och offentlig plats 6 Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar8 Tillståndsgivning vid användning av offentlig plats 9 Avgifter 12 Maskerade demonstranter 13 Kostnader för ordningshållning 13 Otillåten gatuförsäljning 15 Fyrverkerier 16 Pornografiska föreställningar 18 Nedskräpning 19 Penninginsamling 19 Övrigt 20 Hemställan 20 Meningsyttring av suppleant 21 Bilagor 1. Lagförslagen 23 2. Konstitutionsutskottets yttrande 54 3. Kulturutskottets yttrande 60