Onykterhet till sjöss (Betänkande 1989/90:LU8 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1989/90: LU8

Onykterhet till sjöss

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion vari bl.a. framställs krav
på en högsta promillegräns även för trafiknykterhetsbrott till sjöss.

Utskottet avstyrker bifall till motionen. Ledamöterna från folkpartiet,
centern och miljöpartiet de gröna reserverar sig till förmån för
önskemålet om en promilleregel även för sjötrafiken.

Motionen

1988/89:L903 av Rune Thorén och Elver Jonsson (c, fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förslag till lagändring så att den till
lands tillämpade promillelagen även kommer att gälla trafik på sjön,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en informationskampanj initierad av
statsmakten inför den stundande båtsäsongen och med en förbättrad
säkerhet genom att hävda nykterheten vid all sjötrafik.

Gällande ordning m.m.

Bestämmelser om ansvar för den som för motordrivet fordon eller
spårvagn i alkoholpåverkat tillstånd finns i 4 § lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen). Kriminaliseringen är uppdelad
på ett grövre brott, rattfylleri, och ett lindrigare brott som
brukar kallas rattonykterhet. Ansvar för rattfylleri skall enligt trafikbrottslagen
ådömas då föraren av ett motordrivet fordon eller en
spårvagn varit så påverkad av starka drycker att det kan antas att han
inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen.

Straffskalan upptar fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna
är mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter. Till samma straff skall
dömas den förare som av annat berusningsmedel varit så påverkad som
nyss sagts. Har någon fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att
ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
under eller efter färden uppgick till minst 1,5 promille i hans blod
eller 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft skall han anses ha I

1989/90
LU8

1 Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 8

varit så påverkad av starka drycker som ovan sagts. Uppgick alkoholkoncentrationen
till 0,5 promille i hans blod eller 0,25 milligram per
liter utandningsluft, döms föraren för rattonykterhet till böter, dock
lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader. Det särskilda
straffansvaret grundat på alkoholkoncentrationen i utandningsluften
beslutade riksdagen om våren 1989 (prop. 1988/89:118, JuU27).

När det gäller förare av maskindrivet spårfordon i järnvägs- och
tunnelbanetrafik finns motsvarande bestämmelser i järnvägstrafiklagen
(1985:192). Järnvägstrafiklagen stadgar också straff för den som fullgör
andra väsentliga uppgifter i säkerhetshänseende vid järnväg eller tunnelbana
och därvid är så påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel
att han inte kan fullgöra uppgifterna på ett betryggande sätt.

1 fråga om ansvar för onykterhet på fartyg gäller 325 § sjölagen
(1891:35 s. 1). I lagrummet stadgas straff för den som framför eller
eljest på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat
berusningsmedel att det måste antas att han inte på ett betryggande sätt
kan utföra vad som därvid åligger honom. Straffskalan upptar böter
eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är tillämpligt på all sjöfart,
således även på fritidsbåtar.

Tidigare behandling

Frågan om införande av en promilleregel för sjötrafikens del efter
mönster av trafikbrottslagen har övervägts både under förarbetena till
den nuvarande straffbestämmelsen i sjölagen (prop. 1966:145, 1LU
1967:3) och under fritidsbåtsutredningens arbete, som avslutades år
1974 genom avlämnandet av betänkandet (SOU 1974:95) Båtliv. Samhället
och fritidsbåtarna. Därvid har tanken på införandet av en sådan
regel avvisats. De närmare skälen för ställningstagandena har redovisats
i utskottets betänkande LU 1980/81:21, vartill hänvisas.

I riksdagen har frågan aktualiserats motionsvägen vid åtskilliga tillfällen,
senast våren 1988. Då behandlade utskottet ingående en motion
vari yrkades att sjölagens bestämmelser skulle anpassas till trafikbrottslagens
regler genom dels en förändring av straffskalan så att fängelse
skulle bli normalstraffet och böter fa utdömas endast i lindriga fall,
dels införande av promilleregler. Vidare yrkades att regeringen inför
båtsäsongen skulle ta initiativ till en informationskampanj om förbättrad
sjösäkerhet genom total nykterhet. 1 sitt av riksdagen godkända
betänkande (LU 1987/88:23) underströk utskottet att alkoholförtäring i
samband med sjötrafik inte är förenlig med de krav sjölivet ställer och
leder till ökade risker för allvarliga olyckor. Vidare framhöll utskottet
att antalet fritidsbåtar hade ökat kraftigt under senare år, och trafiken i
våra farleder därmed hade blivit allt tätare. Till bilden ansåg utskottet
också höra att många fritidsbåtar utrustas med starka motorer som
medger att båtarna kan framföras med relativt hög hastighet. Enligt
utskottets mening medförde en sådan utveckling att man i högre grad
än förr måste inskärpa kravet på nykterhet till sjöss. Utskottet hänvisa -

1989/90: LUS

de till att högsta domstolen i ett år 1987 avgjort mål om ansvar enligt
325 § sjölagen (NJA 1987 s. 237) uttalat att det med hänsyn till
nöjesbåtstrafikens starka utveckling fanns anledning att se strängare än
tidigare på brottslighet av ifrågavarande slag. I målet ansåg högsta
domstolen emellertid att den åtalade gärningen inte var så allvarlig
från sjösäkerhetssynpunkt att fängelse borde ifrågakomma. En sådan
praxis i fråga om påföljdsvalet, framhöll utskottet, avvek i väsentlig
mån från vad som tillämpas vid rattfylleri, där fängelse är normalstraffet
och böter utdöms endast i rena undantagsfall. Det anförda ledde
enligt utskottet till att man borde överväga om inte en strängare syn på
onykterhet till sjöss borde komma till uttryck genom en ändring av
325 § sjölagen så att bestämmandet av påföljd vid brottet närmare
anpassas till vad som gäller enligt trafikbrottslagen. Vid en sådan
anpassning måste dock, menade utskottet, hänsyn tas till att sjölagens
bestämmelse har betydligt vidsträcktare tillämpningsområde än trafikbrottslagens.
Regeln i sjölagen gäller sålunda inte endast den som för
fartyget utan också andra personer som utför viktiga uppgifter ombord.
Vidare är, fortsatte utskottet, tillämpningsområdet för regeln i sjölagen
inte inskränkt till motordrivna fbrtskaffningsmedel utan det omfattar
även andra farkoster, t.ex. segelbåtar och roddbåtar. Också i övrigt
ansåg utskottet att skillnaderna mellan förhållandena till lands och till
sjöss måste beaktas och pekade bl.a. på att riskerna för olyckor till
följd av alkoholpåverkan typiskt sett inte är desamma i sjötrafiken som
i trafiken till lands. Det ligger i sakens natur att trafikförhållandena till
lands ställer högre krav på förarna än förhållandena till sjöss. En
annan skillnad ansåg utskottet vara att det till sjöss ofta kan uppkomma
situationer då det får anses mindre straffvärt att någon fört båt i
alkoholpåverkat tillstånd, t.ex. då en båtägare av olika skäl kan bli
tvungen att flytta sin båt från en ankar- eller förtöjningsplats. Även i
fortsättningen måste det således finnas ett betydande utrymme för
utdömande av böter som påföljd vid onykterhet till sjöss liksom eljest
för en nyanserad bedömning av varje enskilt fall. Sammanfattningsvis
ställde utskottet sig i huvudsak bakom önskemålet i motionen om en
sådan förändring av straffskalan att fängelse blir normalstraff och böter
endast får utdömas i lindriga fall. Utskottet ansåg att det borde ankomma
på regeringen att i lämpligt sammanhang närmare överväga spörsmålet
och lägga fram förslag till erforderlig ändring i sjölagen. Det
anförda gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

När det däremot gällde frågan om införande av promilleregler i
sjölagen kunde utskottet inte ställa sig bakom motionärernas önskemål.
Utskottet underströk — i linje med vad utskottet uttalat då
spörsmålet tidigare aktualiserats i riksdagen — att det är en förutsättning
för att man skall kunna använda promilleregler att man genom
trafikkontroller eller på annat sätt kan övervaka efterlevnaden av dem.
Möjligheterna att övervaka efterlevnaden av promillereglerna på Sveriges
alla sjöar och vattendrag var emellertid mycket begränsade. Utskottet
anmärkte också, att flertalet av de drunkningsolyckor som inträffat
vid färd med fritidsbåtar och där den omkomne varit alkoholpåverkad
skett på små insjöar, åar och andra mindre vattendrag, vilka i ifrågava1*
Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 8

1989/90:LU8

rande sammanhang är helt omöjliga att kontrollera. Utskottet vidhöll
sin tidigare intagna ståndpunkt att man inte bör införa ansvarsregler
vars efterlevnad inte kan övervakas, och utskottet avstyrkte bifall till
yrkandet.

Också spörsmålet om information och utbildning i samband med
båtliv har behandlats av utskottet åtskilliga gånger under senare år (se
senast LU 1987/88:23). Vid 1988 års riksdagsbehandling erinrade utskottet
om att sjösäkerhetsrådet fyller en viktig uppgift i försöken att
motverka olyckor till sjöss genom information och utbildning angående
gällande bestämmelser och olycksriskerna vid alkoholförtäring i
samband med båtliv. Särskilt påpekade utskottet att sjösäkerhetsrådet i
samarbete med Systembolaget anordnar informationskampanjer inför
sommarsäsongen, och att rådet arbetar även mera långsiktigt med
informationsverksamhet i samarbete med skolor och vuxenutbildning.
Vidare underströk utskottet angelägenheten av att den informationsverksamhet
som sjösäkerhetsrådet bedriver fortsätter och, i den mån
tillgängliga resurser medger, utökas och intensifieras.

Spörsmålet om onykterheten till sjöss har aktualiserats även inom
Nordiska rådet. Till social- och miljöutskottet har överlämnats ett
medlemsförslag om samordnad insats för minskat alkoholbruk i Norden
(A 846/s). Utskottet har behandlat medlemsförslaget vid sina
möten i Helsingör den 15 november 1988 och i Stockholm den 30
januari 1989. I medlemsförslaget hemställdes bl.a. att Nordiska rådet
skulle rekommendera Nordiska ministerrådet dels att utarbeta ett
tidsbestämt aktionsprogram för att uppfylla Världshälsoorganisationens
(WHO) mål om en 25-procentig minskning av alkoholkonsumtionen
till år 2000, dels att samma regler som tillämpas på land avseende
promillegränser och påföljder i trafiken skulle rekommenderas att
gälla även till sjöss. Social- och miljöutskottet inskränkte sin hemställan
till Nordiska rådet till att omfatta enbart det ovan angivna aktionsprogrammet.
Nordiska rådet beslutade den 3 mars 1989 att följa socialoch
miljöutskottets rekommendation. I social- och miljöutskottets betänkande
framhölls emellertid att den starkt ökande trafiken med
fritidsbåtar och antalet alkoholrelaterade båtolyckor gjorde det rimligt
att frågan om samma promillegränser till sjöss som vid trafik till lands
skulle utredas i samband med det tidsbegränsade aktionsprogrammet.
Ministerrådet väntas mot slutet av året ge besked rörande arbetet med
aktionsprogrammet.

Visst uttalande i riksdagen

Justitieministern besvarade den 28 oktober 1988 (RD 1988/89:17 § 10)
en interpellation av Elver Jonsson (fp) i vilken han frågat om regeringen
är beredd att snabbt vidta åtgärder för att radikalt sänka
promillegränserna och därmed öka trafiksäkerheten för alla trafikanter.
I sitt svar framhöll justitieministern att det är hennes allmänna
uppfattning att alkohol och trafik inte hör ihop och att det är en
oacceptabelt stor del av trafikolyckorna som har samband med alko -

1989/90:LU8

holförtäring. Enligt justitieministern finns det andra faktorer än promillegränsen
som har betydelse för trafiknykterheten, t.ex. den ringa
upptäcktsrisken. Frågan om hur man skall kunna effektivisera kontrollen
utgjorde därför en viktig del av arbetet inom regeringskansliet.
Som exempel på åtgärder som kan förbättra kontrollmöjligheterna och
därmed den allmänna laglydnaden nämnde ministern dels övergången
till alkoholutandningsprov som bevisning i mål om trafiknykterhetsbrott,
dels ett ökat bruk av s.k. sållningsprov. I interpellationsdebatten
berördes även frågan om sjönykterheten. Justitieministern förklarade
att det var en väsentlig fråga som inte hade tillmätts tillräckligt stor
betydelse tidigare men som nu var föremål för överväganden.

Motionsmotivering

1 motion L903 av Rune Thorén och Elver Jonsson (c, fp) framhålls att
antalet sjöolyckor har ökat kraftigt under senare år. Av sjösäkerhetsrådets
statistik framgår att alkoholförtäring är en väsentligt bidragande
orsak till många båtolyckor. Enligt motionärerna ser många med oro
på utvecklingen. Själva hoppas de att problemet i fortsättningen tas på
större allvar än hittills, och de sätter sin tilltro till justitieministerns
ovan redovisade uttalande om att frågan om sjönykterheten för närvarande
är under övervägande. Motionärerna förordar en övergång till
en promillelagstiftning för sjötrafikens del likartad den som gäller till
lands.

Vidare anser motionärerna — utan att framställa något särskilt
yrkande därom — att man även i påföljdshänseende bör överväga en
anpassning till reglerna vid trafiknykterhetsbrott till lands. I straffskalan
bör således anges långelse som normalstraff och böter endast då
omständigheterna är mildrande.

Enligt motionärerna finns en uppenbar brist på kunskap om vådan
av att förena alkohol och trafik på sjön. Motionärerna anser därför att
det behövs riktade informationskampanjer, och de begär att regeringen
inför stundande båtsäsong tar initiativ till en informationskampanj om
förbättrad säkerhet genom total nykterhet vid ali sjötrafik.

Pågående arbete

Regeringen har i proposition 1989/90:2 om trafiknykterhetsbrotten
m.m. föreslagit olika ändringar i trafikbrottslagen som syftar till att
främja trafiknykterheten. Enligt förslaget skall gränsen för straffbar
alkoholpåverkan i trafiken sänkas från blodalkoholhalten 0,5 promille
till 0,3 promille med motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften.
Vidare föreslås att trafiknykterhetsbrotten indelas i två
grader, som benämns rattfylleri och grovt rattfylleri. Straffskalan för
rattfylleri föreslås uppta böter eller fängelse i högst sex månader och
för grovt rattfylleri fängelse i högst ett år. När det gäller rattfylleri
anges den s.k. promilleregeln, såsom det i praktiken vanligast förekom -

1989/90: LU8

mande fallet, i lagtexten före den nuvarande huvudregeln om s.k.
kliniskt rattfylleri, dvs. fall då föraren varit så påverkad att han inte
kunnnat föra fordonet på ett betryggande sätt. Denna senare regel är
tillämplig dels i de fall då det inte finns någon bevisning om blodalkoholhalten,
dels då någon fört ett fordon under påverkan av något annat
medel än alkohol. I anslutning till straffbestämmelsen om s.k. kliniskt
rattfylleri görs i propositionen (s. 37) vissa uttalanden om vad som
skall fordras för att föraren skall kunna anses så påverkad som krävs
för att straff skall kunna utdömas. Uttalandena innebär en viss utvidgning
av straffansvaret för s.k. kliniskt rattfylleri. En följd av den nya
ordningen anges också bli att det stora flertalet av de fall som för
närvarande föranleder straffansvar som s.k. kliniskt rattfylleri enligt
förslaget kommer att föranleda ansvar för grovt rattfylleri på den
grunden att utredningen visar att föraren har varit avsevärt påverkad
av alkohol.

Bestämmelsen om grovt rattfylleri har i förslaget utformats i överensstämmelse
med vad som normalt gäller i samband med gradindelade
brott. 1 bestämmelsen anges sålunda vissa omständigheter som
särskilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Vid
denna bedömning skall särskilt beaktas — förutom en alkoholhalt på
minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft
eller annan avsevärd påverkan av alkohol eller något annat medel
— om körningen har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Enligt justitieministern kommer den nya konstruktionen av det grova
brottet att innebära att ett inte obetydligt antal fall som i dag bedöms
som rattonykterhet och får böter i framtiden kommer att bedömas som
grovt rattfylleri till fängelse. Motsvarande ändringar som de som avser
trafikbrottslagen föreslås också i bestämmelserna om onykterhet i
trafik i järnvägstrafiklagen.

I propositionen (s. 46) har justitieministern — med anledning av
riksdagens ovan redovisade begäran (se LU 1987/88:23) — även berört
frågan om ändring av bestämmelserna i 325 § sjölagen om onykterhet
till sjöss. Ministern framhåller därvid att hon övervägt att ta upp även
denna fråga i samband med de framlagda lagförslagen i trafikbrottslagen
resp. järnvägstrafiklagen. Med anledning av att bestämmelserna om
onykterhet till sjöss avviker i flera hänseenden från vad som gäller vid
onykterhet i vägtrafik och med hänsyn till att en rad skilda omständigheter
måste beaktas vid övervägandena om sjölagens regler konstaterar
ministern att det aktuella beredningsunderlaget inte varit tillräckligt
också för ett förslag från regeringen om en ändring i sjölagen. Enligt
justitieministern är frågan emellertid under beredning i departementet,
och det är hennes förhoppning att senare under året kunna remittera
en departementspromemoria med förslag i den riktning som riksdagen
angett i det ovan nämnda betänkandet (LU 1987/88:23).

1989/90.LU8

Utskottet

1989/90: LUS

I betänkandet behandlar utskottet en motion som tar upp vissa frågor
om onykterhet till sjöss.

I 325 § sjölagen (1891:35 s. 1) stadgas straff för den som framför
fartyg eller eljest på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för
säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att han inte på
ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom. Straffskalan
upptar böter eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är tillämpligt
på all sjöfart, således även på fritidsbåtar.

Har någon fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha förtärt
starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller
efter lärden uppgick till minst 1,5 promille i hans blod eller 0,75
milligram per liter i hans utandningsiuft skall han anses ha varit så
påverkad av starka drycker som ovan sagts. Uppgick alkoholkoncentrationen
till 0,5 promille i hans blod eller 0,25 milligram per liter
utandningsiuft, döms föraren för rattonykterhet till böter, dock lägst
tio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.

Straffbestämmelser som i allt väsentligt motsvarar trafikbrottslagens
regler finns i järnvägstrafiklagen (1985:192) beträffande den som för
maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana. Järnvägstrafiklagen
stadgar också straff för den som i annat fall fullgör väsentliga
uppgifter i säkerhetshänseende vid järnväg eller tunnelbana och därvid
är så påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel att det måste
antas att han inte kan fullgöra uppgifterna på ett betryggande sätt.

I motion L903 av Rune Thorén och Elver Jonsson (c, fp) framhålls
att antalet sjöolyckor har ökat kraftigt under senare år. Av sjösäkerhetsrådets
statistik framgår att alkoholförtäring är en väsentligt bidragande
orsak till många båtolyckor. Enligt motionärerna ser många
med oro på utvecklingen. Själva hoppas de att problemet i fortsättningen
tas på större allvar än hittills, och de sätter sin tilltro till justitieministerns
ovan (s. 5) redovisade uttalande om att frågan om sjöonykterheten
för närvarande är under övervägande. I motionen yrkas att
sjölagens bestämmelser anpassas till trafikbrottslagens regler genom ett
införande av promilleregler (yrkande 1). Utan att framställa något
särskilt yrkande därom anser motionärerna att man även i påföljdshän -

seende bör överväga en anpassning till reglerna vid trafiknykterhetsbrott
till lands. I straffskalan bör således anges fängelse som normalstraff
och böter endast då omständigheterna är mildrande. Vidare yrkas
i motionen att regeringen inför stundande båtsäsong tar initiativ till en
informationskampanj om förbättrad sjösäkerhet genom total nykterhet
vid all sjötrafik (yrkande 2).

Utskottet vill erinra om att riksdagen vid flera tillfällen behandlat
motioner med önskemål om åtgärder mot onykterheten till sjöss.
Senast prövades frågan våren 1988 med anledning av en motion vari
yrkades att sjölagen skulle ändras så att dels påföljdsvalet anpassades
till vad som gäller enligt trafikbrottslagen, dels i lagen infördes promilleregler.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1987/88:23)
underströk utskottet att alkoholförtäring i samband med sjötrafik inte
är förenlig med de krav sjölivet ställer och leder till ökade risker för
allvarliga olyckor. Vidare framhöll utskottet att antalet fritidsbåtar
hade ökat kraftigt under senare år, och trafiken i våra farleder därmed
hade blivit allt tätare. Till bilden ansåg utskottet också höra att många
fritidsbåtar utrustas med starka motorer som medger att båtarna kan
framföras med relativt hög hastighet. Enligt utskottets mening medförde
en sådan utveckling att man i högre grad än förr måste inskärpa
kravet på nykterhet till sjöss. Utskottet hänvisade till ett av högsta
domstolen år 1987 avgjort mål om ansvar enligt 325 § sjölagen (NJA
1987 s. 237). Den praxis i fråga om påföljdsvalet som kommit till
uttryck i domen, framhöll utskottet, avviker i väsentlig mån från vad
som tillämpas vid rattfylleri, där fängelse är normalstraffet och böter
utdöms endast i rena undantagsfall. Det anförda ledde enligt utskottet
till att man borde överväga om inte en strängare syn på onykterhet till
sjöss borde komma till uttryck genom en ändring av 325 § sjölagen så
att bestämmandet av påföljd för brottet närmare anpassas till vad som
gäller enligt trafikbrottslagen. Utskottet ansåg att det borde ankomma
på regeringen att i lämpligt sammanhang närmare överväga spörsmålet
och lägga fram förslag till erforderlig ändring i sjölagen. Det anförda
gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

Vad härefter angick frågan om införande av promilleregler i sjölagen
vidhöll utskottet sin tidigare intagna ståndpunkt att sådana regler
inte borde införas och avstyrkte därför ett motionsyrkande med samma
syfte som det nu aktuella.

Spörsmålet om promilleregler i sjölagen har också aktualiserats
inom ramen för det nordiska samarbetet. Med anledning av ett medlemsförslag
har Nordiska rådet våren 1989 på hemställan av social- och
miljöutskottet rekommenderat Nordiska ministerrådet att utarbeta ett
tidsbestämt aktionsprogram för att uppfylla Världshälsoorganisationens
(WHO) mål om en 25-procentig minskning av alkoholkonsumtionen
till år 2000. I sitt betänkande i ärendet hade social- och miljöutskottet
framhållit bl.a. att man ansåg att den starkt ökande trafiken med
fritidsbåtar och antalet alkoholrelaterade båtolyckor gjorde det rimligt
att frågan om samma promillegränser till sjöss som vid trafik till lands

1989/90: LU8

utreddes i samband med aktionsprogrammet. Enligt vad utskottet
inhämtat väntas Nordiska ministerrådet mot slutet av året ge ett besked
rörande arbetet med aktionsprogrammet.

Som närmare redovisats ovan under avsnittet Pågående arbete har
regeringen i proposition 1989/90:2 om trafiknykterhetsbrotten m.m.
föreslagit olika ändringar i trafikbrottslagen som syftar till att främja
trafiknykterheten. I propositionen framhåller justitieministern att hon
i samband med de framlagda lagförslagen övervägt att ta upp även
frågan om ändring av bestämmelserna i sjölagen om onykterhet till
sjöss. Hon har emellertid — i likhet med vad utskottet framhöll i sitt
yttrande våren 1988 — konstaterat att dessa bestämmelser avviker i
flera hänseenden från vad som gäller vid onykterhet i vägtrafik. Hon
har därför ansett att det föreliggande beredningsunderlaget inte varit
tillräckligt också för ett regeringsförslag om ändring i sjölagens bestämmelser.
Samtidigt framhåller justitieministern att frågan är föremål för
beredning och att det är hennes förhoppning att senare under året
lägga fram en departementspromemoria med förslag i den riktning
som riksdagen angett i det ovan nämnda betänkandet LU 1987/88:23.

I anslutning till det anförda vill utskottet påpeka att riksdagens
ställningstagande till förslagen i den nämnda propositionen — särskilt
då den föreslagna straffbestämmelsen om s.k. kliniskt rattfylleri — kan
bli av betydelse även för den pågående översynen av straffbestämmelserna
i sjölagen. Enligt vad utskottet inhämtat kan det under frågans
beredning bli aktuellt med även nordiska överläggningar i ärendet.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att riksdagen inte nu
bör göra något uttalande med anledning av yrkande 1 i motion L903.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.

Med anledning av vad som anförs i motionen om behovet av en
informationskampanj inför båtsäsongen vill utskottet erinra om att
sjösäkerhetsrådet fyller en viktig uppgift i försöken att motverka olyckor
till sjöss genom information och utbildning angående gällande
bestämmelser och olycksriskerna vid alkoholförtäring i samband med
båtliv. Bl.a. anordnar sjösäkerhetsrådet i samarbete med Systembolaget
årligen informationskampanjer inför sommarsäsongen, och rådet arbetar
även mera långsiktigt med informationsverksamhet i samarbete
med skolor och vuxenutbildning.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer sjösäkerhetsrådet i samarbete
med Systembolaget att också inför kommande båtsäsong vidta särskilda
informationsinsatser. Utskottet vill i det här sammanhanget särskilt
understryka vikten av att den informationsverksamhet som sjösäkerhetsrådet
bedriver fortsätter och, i den mån tillgängliga resurser medger,
utökas och intensifieras. Något initiativ från riksdagens sida i
saken kan inte anses påkallat, och utskottet avstyrker därför bifall till
yrkande 2 i motion L903.

Utskottet hemställer

1. beträffande promilleregler i sjölagen
att riksdagen avslår motion 1988/89-.L903 yrkande 1,

res. (fp, c, mp)

1989/9Ö:LU8

2. beträffande informationskampanj
att riksdagen avslår motton 1988/89:L903 yrkande 2.

Stockholm den 14 november 1989
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Ulla Orring (fp).
Martin Olsson (c). Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar
Thollander (s). Lena Boström (s). Ewy Möller (m), Elisabeth Persson
(vpk). Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson
(s), Charlotte Cederschiöld (m), Lola Björkquist (fp). Rune Backlund
(c) och Ewa Hedkvist Petersen (s).

Reservation

Promilleregler i sjölagen (mom. 1)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c). Elisabet Franzén (mp), Lola
Björkquist (fp) och Rune Backlund (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet
vill" och på s. 9 slutar med "till motionsyrkandet" bort ha följande
lydelse:

Årligen omkommer många människor i olyckor med fritidsbåtar.
En oacceptabelt stor del av olyckorna har samband med alkoholförtäring.
Det är klarlagt att alkoholförtäring försämrar omdömet och ökar
risken för uppkomst av olycksfall. Även små mängder alkohol kan
inverka negativt på prestationsförmågan och omdömet. I arbetet att
försöka vända denna olyckliga utveckling gäller det att försöka få alla
att acceptera att alkohol och trafik inte hör ihop. Därvid spelar olika
folkrörelser, motororganisationer m.m. en avgörande roll. Utan ett
brett sådant engagemang är det inte möjligt att på sikt tränga tillbaka
trafiknykterhetsbrottsligheten, oavsett vilka lagstiftningsåtgärder och
kontrollinsatser man vidtar.

Trafiknykterhetsfrågan har länge stått i förgrunden när det gällt
arbetet på att förbättra trafiksäkerheten på våra vägar. Alltsedan de
första straffbestämmelserna infördes på 1920-talet har trafiknykterhetslagstiftningen
i vårt land genomgått en betydande utveckling. Ansvarsområdet
har successivt utvidgats, och kravet på nykterhet vid ratten
har efter hand skärpts. Straffbestämmelserna och trafiknykterheten till
lands fick i huvudsak sin nuvarande konstruktion när de s.k. promillereglerna
infördes år 1941. Dessa bestämmelser medförde att möjligheterna
att bekämpa trafiknykterhetsbrott förbättrades. Man behövde inte
längre föra bevisning om att förarens körförmåga var nedsatt i det

1989/90: LUS

särskilda fallet utan straffansvaret kunde direkt knytas till alkoholkoncentrationen
i förarens blod. Vidare gäller numera att alkoholutandningsprov
rutinmässigt kan användas som bevismedel i trafikmål och
att alkoholkoncentrationen i utandningsluften grundar särskilt straffansvar.
I den av regeringen framlagda propositionen 1989/90:2 om trafiknykterhetsbrotten
m.m. föreslås en skärpning av promillegränsen för
straffbar alkoholpåverkan i fordonstrafiken från 0,5 promille till 0,3
promille med motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften.
Från folkpartiet, centern, vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet
de gröna samt från enskilda socialdemokrater har därvid
framförts motionskrav om en principiell nollgräns.

Lagstiftare och myndigheter måste — och det gäller särskilt på
trafiknykterhetsområdet — följa utvecklingen och vara öppna för att
efter hand ompröva det allmännas insatser för att effektivisera dessa.
Det gäller såväl förebyggande åtgärder som kontroll och sanktioner. Så
har, som framgår ovan, skett när det gäller trafiknykterhetsbrotten till
lands men däremot inte när det gäller frågan om onykterhet till sjöss.

Sjötrafiken har på senare år genomgått en märkbar förändring. På
sina håll börjar den alltmer likna trafiken på våra gator och vägar.
Antalet fritidsbåtar har ökat kraftigt, och trafiken i våra farleder har
därmed blivit allt tätare. Vidare har många fritidsbåtar utrustats med
allt starkare motorer som medger att båtarna kan framföras med
relativt hög hastighet. Därtill kommer att antalet sjöolyckor har ökat
kraftigt under senare år, och av sjösäkerhetsrådets statistik framgår att
alkoholförtäring är en väsentligt bidragande orsak till många båtolyckor.
Enligt utskottets mening medför en sådan oroande utveckling att
statsmakterna i högre grad än förr måste inskärpa kravet på total
nykterhet till sjöss. Enligt utskottets mening bör sjölagens bestämmelser
därför anpassas till trafikbrotislagens regler genom att man i
sjölagen inför promilleregler. Utgångspunkten för reglerna bör enligt
utskottet vara en principiell nollgräns. Det är av pedagogiskt värde att
lagstiftaren säger ifrån att i trafiken tillåts inte någon alkohol.

Utskottet är medvetet om att man vid en sådan anpassning till
trafikbrottslagens straffbestämmelser måste ta hänsyn till att sjölagens
bestämmelser har betydligt vidsträcktare tillämpningsområde än trafikbrottslagens
regler. Straffbestämmelsen i sjölagen gäller sålunda inte
endast den som för fartyget utan också andra personer som utför
viktiga uppgifter ombord. Vidare är regeln i sjölagen inte inskränkt till
motordrivna fortskaffningsmedel utan den omfattar även t.ex. segelbåtar
och roddbåtar. Vidare bör hänsyn tas till att trafiken till sjöss
principiellt skiljer sig från trafiken till lands. Den omständigheten att
det kan vara svårt att övervaka efterlevnaden av promillereglerna på
Sveriges alla sjöar och större eller mindre vattendrag får emellertid
inte hindra införandet av promilleregler i sjölagen. Fördelarna med ett
sådant system uppväger enligt utskottets mening eventuella nackdelar
med det.

Ett införande av en promilleregel för sjötrafiken i Sverige skulle
kunna verka pådrivande på det nordiska samarbete som för närvarande
pågår om ett minskat alkoholbruk i Norden.

1989/90: LU8

Sammanfattningsvis ställer utskottet sig bakom önskemålet i motion
L903 (yrkande 1). Det bör ankomma på regeringen att i samband med
den nu pågående översynen av frågan om sjönykterheten närmare
överväga spörsmålet om promilleregler och lägga fram förslag om
ändrade straffbestämmelser i sjölagen. Vad utskottet sålunda anfört bör
med bifall till motion L903 yrkande 1 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande pro mille re gier i sjölagen
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L903 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: LU8

gotab 99233, Stockholm 1989