Ombildande av vissa tjänster inom riksdagens förvaltningsområde
Betänkande 1992/93:KU31
Konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU31
Ombildande av vissa tjänster inom riksdagens förvaltningsområde
Innehåll
1992/93 KU31
Sammanfattning
I betänkandet föreslår utskottet efter framställning från riksdagens förvaltningskontor (1992/93:RFK5) att tjänsterna som kanslichef i utskottsorganisationen, riksbanksdirektör och biträdande riksbanksdirektör vid Riksbanken samt kanslichef hos Riksdagens ombudsmän ombildas från tjänster för bestämd tid till tjänster tills vidare. Nuvarande innehavare av tjänsterna berörs inte.
Inledning
I förslag 1992/93:RFK5 hemställer Riksdagens förvaltningskontor
1. att riksdagen beslutar att tjänsterna som kanslichef inom riksdagens utskottsorganisation, som riksbanksdirektör och biträdande riksbanksdirektör vid Riksbanken samt tjänsten som kanslichef hos Riksdagens ombudsmän ombildas till tillsvidaretjänster då nuvarande innehavare av tjänsterna avgår,
2. att riksdagen antar förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Förvaltningskontorets lagförslag har fogats till betänkandet som bilaga.
Förvaltningskontorets förslag har inte föranlett några motioner.
Bakgrund
P-tjänster
En tjänst med beteckningen p tillsätts enligt 8 § anställningsförordningen (1965:601) med förordnande för en bestämd tid. Enligt riksdagens förvaltningskontors föreskrift (RFS 1987:3) om tillämpningen av anställningsförordningen (1965:601) vid riksdagen och dess myndigheter skall anställningsförordningen gälla för riksdagen och dess myndigheter i tillämpliga delar och i den vid varje tillfälle gällande lydelsen.
Förordnandepension m.m.
Enligt 1 § förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m. skall pensionsplan för arbetstagare hos staten m.fl. (pensionsplanen) med anslutande bestämmelser (Statens arbetsgivarverks cirkulär 1991 A 12) tillämpas på den som har en sådan tjänst, med beteckningen p, som anges i bilaga A eller B till förordningen. I 2--17 §§ föreskrivs om tillägg till och undantag från pensionsplanen.
Förutsättningarna för förordnandepension anges i 2--4 §§ i förordningen. Om en arbetstagare som avgår från en p-tjänst har rätt till ålders- eller sjukpension enligt pensionsplanen, har han i stället rätt till förordnandepension. Rätt till förordnandepension har enligt 3 § första stycket också den som har haft en eller flera p-tjänster i oavbruten följd i minst tolv år och inte i samband med avgången går över till en annan tjänst med statlig pensionsrätt eller tjänstepensionsrätt som omfattas av samordningsbestämmelser i pensionsplanen. Vid beräkningen av tolvårsperioden skall enligt paragrafens andra stycke räknas bort hela den tid då arbetstagaren på egen begäran har varit tjänstledig, om denna tid sammanlagt är längre än ett år. Detta gäller inte sjukledighet eller ledighet för vård av barn. Om ett förordnande löper ut och det inte blir förnyat av någon annan anledning än på arbetstagarens egen begäran, har arbetstagaren enligt paragrafens tredje stycke rätt till förordnandepension även om förutsättningarna enligt första stycket inte är uppfyllda.
Finns det särskilda skäl kan regeringen, enligt 4 §, besluta om förordnandepension åt den som i samband med avgång från en p-tjänst gått över till en anställning med sådan pensionsrätt som angivits i 3 §, haft förordnandetjänst i mindre än tolv men minst sex år, haft förordnandetjänster i minst tolv år men inte i oavbruten följd eller på egen begäran beviljats avsked före anställningstidens utgång.
Förordnandepensionen betalas ut från och med dagen efter avgången från tjänsten, om inte regeringen beslutar annat.
I bilaga A till förordningen ges en förteckning över tjänster som är förenade med rätt till förordnandepension. Dessa tjänster utgörs av generaldirektörer, landshövdingar och andra chefer för myndigheter under regeringen samt vissa militära tjänster på högre nivå. Förteckningen omfattar även länspolismästare och förvaltningsdirektören vid regeringskansliets förvaltningskontor.
Enligt riksdagens förvaltningskontors föreskrift (RFS 1991:6) om förordnandepension m.m. skall förordningen om förordnandepension m.m. gälla för riksdagen och dess myndigheter i tillämpliga delar och i den vid varje tillfälle gällande lydelsen. I riksdagens förvaltningskontors föreskrift (RFS 1991:8) om tillämpning av pensionsavtalet m.m. ges föreskrift om vad som vid tillämpningen av pensionsavtal (F 6 90/91) för arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter och förordningen om förordnandepension m.m. skall gälla för anställda vid riksdagen och dess myndigheter.
Enligt den senare föreskriften skall vad som sägs om regeringen i de bestämmelser som anknyter till pensionsavtalet och förordnandepensionsförordningen såvitt gäller riksdagen och dess myndigheter i stället avse riksdagens förvaltningsstyrelse om inte förvaltningsstyrelsen beslutar annat. För andra förordnandetjänster -- tillsatta genom val -- än justitieombudsmännen föreligger rätt till förordnandepension om tjänsten innehafts i oavbruten följd det antal tjänsteperioder som närmast svarar mot 12 år, även om tiden för tjänsteinnehavet inte uppgår till 12 år. För närvarande finns inom riksdagen endast en sådan tjänst, nämligen kammarsekreteraren. Denne utses enligt 9 kap. 1 § riksdagsordningen av kammaren genom val.
I RFS 1991:8 ges också vissa bestämmelser för justitieombudsmän vid tillämpningen av förordnandepensionsförordningen.
Tjänster hos Riksbanken och Riksdagens ombudsmän
Hos Riksbanken är tjänsterna som riksbankschef och vice riksbankschef samt som riksbanksdirektörer och biträdande riksbanksdirektörer p-tjänster. Tjänsterna inrättas enligt 36 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank av riksdagen. De två förstnämnda kategorierna tillsätts med förordnande för fem år och de två sistnämnda med förordnande för högst tre år.
Av förvaltningskontorets förslag framgår att det hos Riksdagens ombudsmän, förutom tjänst som justitieombudsman, som p-tjänst endast finns tjänsten som kanslichef. Denna tjänst tillsätts för bestämd tid om sex år.
Tjänst som kanslichef vid utskott
Tjänsterna som kanslichef vid riksdagens utskott är p-tjänster. I det följande redogörs för riksdagens beslut om detta och bakgrunden till beslutet.
1969 års organisationsutredning behandlade i sitt betänkande om enkammarriksdagens förvaltnings- och personalorganisation bl.a. frågan om tryggheten i anställningen för sekreterarpersonalen. SACO-föreningen för anställda vid riksdagen och dess verk hade i denna fråga framfört synpunkter till utredningen. Föreningens företrädare vände sig särskilt mot den anställningsform som då begagnades, förordnande tills vidare, längst under viss tid (tre år, för kammarsekreterarna dock ett år). SACO-föreningen föreslog att utskottssekreterartjänsterna skulle tillsättas med förordnande för bestämd tid med rätt till förordnandepension.
Utredningen fann det inte möjligt att följa föreningens förslag. Utredningen konstaterade nämligen att en tjänsteman som har förordnats för bestämd tid inte kan skiljas från tjänsten genom uppsägning före förordnandetidens utgång. Utredningen ville hävda att en sådan fasthet i anställningen var olämplig från riksdagens synpunkt. Därtill kom enligt utredningen att de flesta utskottssekreterarna dittills hade varit ganska unga och att en förordnandepensionsrätt för dessa tjänstemän skulle kunna ådra riksdagen förhållandevis stora kostnader.
Utredningen övervägde i stället andra möjligheter att öka anställningstryggheten för sekreterarpersonalen. Anställningsformen förordnande tills vidare borde enligt utredningen behållas, men i framtiden borde man avstå från att begränsa längden av tillsvidareförordnandena till högst tre år. Vad gällde kammarsekreteraren förordades anställningsformen förordnande för bestämd tid (tre år). Alla andra sekreterare och biträdande sekreterare vid kammar- och utskottskanslierna borde enligt utredningen anställas genom förordnande tills vidare utan tidsbegränsning.
I organisationsutredningens betänkande om utskottens personalorganisation förordade utredningen att riksdagen uppdrog åt styrelsen för Riksdagens förvaltningskontor (RFK) att ändra förordnandena för alla sekreterare, så att de så snart som möjligt kunde löpa tills vidare, utan angiven tidsbegränsning.
Ett sammansatt konstitutions- och bankoutskott behandlade i utlåtande (KBaU 1970:1) 1969 års organisationsutrednings betänkanden jämte motioner. Några motioner tog upp vissa allmänna frågor rörande riksdagstjänsterna, främst sekreterarpersonalen. En motion berörde tjänsternas meritvärde och befattningshavarnas karriärmöjligheter, och i två motioner ansågs att det skulle övervägas att ge även andra tjänstemän än kammarsekreteraren och direktören för förvaltningskontoret rätt till förordnandepension.
Vad gällde sekreterartjänsternas meritvärde ansåg utskottet att det blev en viktig uppgift för förvaltningsstyrelsen att tillse inte bara att avsedda kvalifikationskrav beaktades vid tjänstetillsättningarna utan också att tjänstemän som önskar det vinner förflyttning till andra poster som är skäliga med hänsyn till deras tjänsteställning inom riksdagen.
Å andra sidan kunde man enligt utskottet naturligtvis inte bortse från att tjänstemän kan sakna intresse av förflyttning eller att sådan inte kan utverkas. Det kunde i ett sådant fall vara en fördel inte bara för tjänstemannen själv utan också för riksdagen, att han hade rätt till förordnandepension. För riksdagen och dess organ var det enligt utskottet önskvärt att byte utan personliga hänsynstaganden kunde ske på sekreterarposterna med inte alltför långa mellanrum. Utskottet föreslog därför att förvaltningsstyrelsen även fick i uppdrag att överväga möjligheten att införa rätt till förordnandepension. Som en förutsättning borde emellertid gälla, att valmöjlighet skulle föreligga mellan förordnande tills vidare och förordnande för viss tid, dvs. utan eller med rätt till förordnandepension.
Utskottens sekreterare fick 1973 tjänstebenämningen kanslichef.
Riksdagens förvaltningskontor föreslog 1974 (förs. 1974:21) att riksdagen skulle besluta att tjänsterna som kanslichef inom riksdagens utskottsorganisation fr.o.m. den 1 januari 1975 skulle ombildas till visstidstjänster med rätt till förordnandepension, varvid de dåvarande innehavarna av dessa tjänster skulle ha valmöjlighet mellan fortsatt förordnande tills vidare och visstidsförordnande med rätt till förordnandepension.
I förslaget anfördes att införandet av förordnandepension förutsatte att befattningshavarna förordnades för viss tid, förslagsvis sex år, i stället för tills vidare, vilket då var fallet. Efter överläggningar med statstjänstemännens huvudorganisationer och sedan erfarenhet vunnits av arbetet inom enkammarriksdagen hade förvaltningsstyrelsen funnit det lämpligt att utskottens kanslichefer förordnades för viss tid -- normalt sex år -- med rätt till förordnandepension.
Konstitutionsutskottet (KU 1974:61) tillstyrkte framställningen, och riksdagen följde utskottet.
Övriga p-tjänster inom riksdagens förvaltningsområde
Hos Riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska delegation är tjänsten som kanslichef p-tjänst.
Riksdagens förvaltningsdirektör är en p-tjänst.
Förvaltningskontorets förslag
Förvaltningskontoret anför att införandet inom riksdagens förvaltningsområde av tjänster förenade med förordnandepension visat sig sakna betydelse för det anförda syftet. Med hänsyn härtill och då systemet begränsats inom den övriga statsförvaltningen till verkschefer finns enligt förvaltningskontoret inte anledning att behålla systemet för tjänster under verksledningsnivån inom riksdagens förvaltningsområde, med undantag dock för tjänst som vice riksbankschef.
Förvaltningskontoret föreslår därför att tjänsterna som kanslichef inom utskottsorganisationen, som riksbanksdirektör och biträdande riksbanksdirektör vid Riksbanken och som kanslichef hos Riksdagens ombudsmän ombildas till tjänster tills vidare. Ombildningen av tjänsterna föreslås äga rum i takt med att nuvarande innehavare av tjänsterna avgår. Dessa berörs således inte av ändringen. Eftersom tjänsterna i fortsättningen inte skall gälla för bestämd tid, kommer de enligt förvaltningskontoret inte heller att vara förenade med förordnandepension.
Förslaget omfattar inte riksdagsdirektören och riksdagens förvaltningsdirektör. Inte heller kanslicheferna vid riksdagens myndigheter Riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska delegation omfattas av förslaget. Dessa kanslichefer har en ställning motsvarande en verkschefs. Som framgått ovan omfattas inte heller riksbankschef och vice riksbankschef av förslaget.
Ett genomförande av förslaget vad gäller riksbanksdirektör och biträdande riksbanksdirektör kräver enligt förvaltningskontoret en följdändring i 36 § lagen om Sveriges riksbank.
Utskottet
Utskottet tillstyrker förvaltningskontorets förslag om ombildande av vissa tjänster inom riksdagens förvaltningsområde.
Detta innebär att tjänsterna som kanslichef inom riksdagens utskottsorganisation och tjänsten som kanslichef hos Riksdagens ombudsmän ombildas till tillsvidaretjänster då nuvarande innehavare av tjänsterna avgår.
Vidare skall tjänsterna som riksbanksdirektör och biträdande riksbanksdirektör vid Riksbanken ombildas till tillsvidaretjänster då nuvarande innehavare av tjänsterna avgår. Detta kräver en ändring i 36 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Utskottet tillstyrker förvaltningskontorets lagförslag om ändring i denna lag.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande vissa tjänster inom riksdagens förvaltningsområde utom riksbanksdirektör och biträdande riksbanksdirektör att riksdagen med anledning av förslag 1992/93:RFK5 som sin mening ger förvaltningskontoret till känna vad utskottet anfört, 2. beträffande tjänster som riksbanksdirektör och biträdande riksbanksdirektör att riksdagen med bifall till förslag 1992/93:RFK5 i denna del antar i bilaga intaget förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Stockholm den 28 maj 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Björn von der Esch (m).
Riksdagens förvaltningskontors lagförslag
Bilaga
Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §
Hos riksbanken finns personal enligt upprättad personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel enligt gällande budget. Riksbanken får anlita utomstående för särskilda uppdrag i mån av behov och tillgång på medel enligt gällande budget. Utöver vad som följer av 9 § anställningsförordningen2 (1965:601) får tjänster som tillsätts av fullmäktige tillsättas utan att de kungörs lediga till ansökan.
Tjänster med beteckningen p Tjänster med beteckningen p enligt 8 § enligt 8 § anställningsförordningen anställningsförordningen (1965:601) inrättas av (1965:601) inrättas av riksdagen. Tjänsterna som riksdagen. Tjänsterna som riksbankschef och vice riksbankschef och vice riksbankschefer tillsätts riksbankschefer tillsätts med förordnande för fem med förordnande för fem år. Tjänsterna som år. riksbanksdirektörer och biträdande riksbanksdirektörer tillsätts med förordnande för högst tre år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Lagändringen gäller inte den som vid lagens ikraftträdande innehade tjänst som riksbanksdirektör eller biträdande riksbanksdirektör så länge han kvarstår i tjänsten.
2 Jfr RFS 1987:3 med föreskrift om tillämpningen av anställningsförordningen (1965:601) vid riksdagen och dess myndigheter.