om vittnesförhör med psykologer (Betänkande 1980/81:JuU2 Justitieutskottet)

JuU 1980/81:2

Justitieutskottets betänkande
1980/81:2

om vittnesförhör med psykologer
Motion

I motion 1979/80:273 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m) och
Gullan Lindblad (m) hemställs att riksdagen beslutar om sådan ändring i
rättegångsbalken att också psykolog omfattas av det i 36 kap. 5 § andra
stycket rättegångsbalken angivna förbudet mot vittnesförhör.

I motionen erinras om det i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken
intagna förbudet att sorn vittne höra läkare, advokater, sjuksköterskor m. fl.
angående något som omfattas av regler om tystnadsplikt. Motionärerna
framhåller att bakgrunden till bestämmelsen är att en person kan dra sig för
att anlita t. ex. en läkare eller en advokat eller att lämna denne erforderliga
upplysningar om han inte kan påräkna en fullständig diskretion. Sekretessintresset
har i dessa fall, understryker motionärerna, ansetts väga tyngre än
behovet av utredning inom rättskipningen; undantag från vittnesförbudet
görs bara i mål om mycket grova brott. För psykologernas yrkesutövning
krävs enligt motionärernas mening att en förtroendefull relation upprättas
till klienten på samma sätt som gäller för läkare m. fl. Motionärerna stöder
sig på att Sveriges psykologförbund anser att den angivna kretsen av
yrkesutövare som omfattas av frågeförbudet i 36 kap. 5 § andra stycket
rättegångsbalken bör utökas till att gälla också legitimerade psykologer.

Gällande ordning

Inledning

Den 1 januari 1981 träder en ny sekretesslagstiftning i kraft (prop.
1979/80:2, KU 37, rskr 179). Den nya sekretesslagen (1980:100) innehåller
bl. a. bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet, vilka
ersätter de spridda regler på området som f. n. gäller (jfr. prop. 1979/80:80).
I anslutning till att sekretesslagen antogs gjordes också vissa ändringar i
reglerna i rättegångsbalken (RB) om bl. a. i vilka fall en domstolsförhandling
får hållas inom stängda dörrar av sekretesshänsyn (SFS 1980:101). Ändringarna
i RB gäller också reglerna om förhållandet mellan tystnadsplikt och
vittnesplikt.

Rättegångsbalken

Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet att inställa sig
som vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Vittnesplikten regleras i

1 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 2

JuU 1980/81:2

RB. Som en grundsats gäller att en tystnadsplikt får vika för reglerna om
vittnesplikt (jfr. prop. 1979/80:2, s. 397 ff.). Härifrån görs dock vissa
undantag i 36 kap. 5 § RB, som innehåller regler om att vittnesförhör inte får
ske med den som är underkastad tystnadsplikt i vissa fall. 15 § andra stycket
föreskrivs sålunda att advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, sjuksköterska,
kurator vid familjerådgivningsbyrå som drivs av kommun, landstingskommun,
församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden inte får
höras om något som på grund av denna deras ställning har anförtrotts dem
eller de i samband därmed har erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller
den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill. Enligt
paragrafens fjärde stycke är dock annan än försvarare alltid skyldig att avge
utsaga i mål om ansvar för brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år.

Reglerna i 36 kap. 5 § RB har motsvarande tillämpning i fråga om förhör
med part under sanningsförsäkran samt i fråga om företeende av skriftlig
handling som bevis och tillhandahållande för syn av föremål eller skriftlig
handling.

Enligt 5 kap. 1 § RB i dess lydelse fr. o. m. den 1 januari 1981 får rätten
under vissa angivna förutsättningar förordna att en förhandling skall hållas
inom stängda dörrar om det kan antas att vid förhandlingen kommer att
förebringas sekretessbelagda uppgifter. Bestämmelsen är tillämplig bl. a. då
ett vittne hörs angående något som han enligt sekretesslagen har tystnadsplikt
om. Har en förhandling i sådant fall hållits inom stängda dörrar äger
rätten för dem som har varit närvarande förordna om tystnadsplikt i fråga om
de uppgifter som har framkommit.

Legitimation för psykologer

Sedan den 1 juli 1978 kan en psykolog erhålla legitimation av socialstyrelsen.
Föreskrifter härom ges i förordningen (1978:341) om legitimation av
psykolog. Enligt 1 § krävs för legitimation i regel att sökanden har avlagt
svensk psykologexamen och därefter under ett år har fullgjort av socialstyrelsen
föreskriven praktisk tjänstgöring. Legitimerade psykologer står i
yrkesutövningen under socialstyrelsens tillsyn. I 5 § föreskrivs straffrättsligt
skydd för beteckningen legitimerad psykolog.

Bestämmelser om tystnadsplikt

De personkategorier som anges i 36 kap. 5 § andra stycket RB och som
alltså omfattas av det där föreskrivna förbudet mot vittnesförhör i vissa fall är
underkastade tystnadsplikt enligt föreskrifter i skilda författningar.

I lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.
finns bestämmelser om tystnadsplikt för den personal som medverkar i
vårdarbetet inom hälso- och sjukvården. Bestämmelserna omfattar bl. a.

JuU 1980/81:2

personal vid sjukhus eller andra inrättningar för vård av patienter och den
som i annat fall i egenskap av legitimerad yrkesutövare meddelar vård åt
patienter eller tillhör personal som biträder en sådan yrkesutövare i vården.
Bestämmelserna är därmed tillämpliga för sådana psykologer som är att
hänföra till den personal eller kategori av yrkesutövare som nu har nämnts.
Tystnadsplikten tar sikte på sådana uppgifter som har meddelats i förtroende
samt på uppgifter om någons hälsotillstånd eller personliga förhållanden i
övrigt.

För psykologer som är verksamma utanför hälso- och sjukvården gäller
f. n. de regler om tystnadsplikt som finns för det särskilda område där
psykologen är verksam, t. ex. samhällets barnavård, omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda, arbetsvärd och kriminalvård.

Fr. o. m. den 1 januari 1981 kommer, såsom inledningsvis har sagts, för
den som är i allmän tjänst i stället för nuvarande regler om tystnadsplikt att
gälla de bestämmelser härom som finns i den nya sekretesslagen. I den lagen
finns flera bestämmelser om sekretess - dvs. bl. a. tystnadsplikt - inom
områden där psykologer är verksamma. Förutom för hälso- och sjukvården
och för socialvården (familjerådgivningen) innehåller sekretesslagen således
särskilda regler om sekretess för psykologer inom skolans elevvårdande
verksamhet, myndighets personalsociala verksamhet och försvarsmaktens
personalvård avseende värnpliktiga. Den tystnadsplikt som föreskrivs för
psykologer på dessa områden är av liknande slag som den som föreskrivs för
personalen inom hälso- och sjukvården och socialvården. Inom andra
områden än de som nu har nämnts kommer i regel inte att gälla några
särskilda sekretessregler för psykolog, utan denne blir i förekommande fall
underkastad de sekretessregler som kommer att gälla för resp. område.

I de regler i sekretesslagen som särskilt tar sikte på psykologer görs inte
någon skillnad mellan psykologer med eller utan legitimation.

Förarbeten

Det i 36 kap. 5 § andra stycket RB avsedda s. k. frågeförbudet är uppställt
huvudsakligen till skydd för enskilda. I förarbetena till bestämmelsen (SOU
1938:44 s. 392) framhölls sålunda att vissa yrkesutövare intar en sådan
förtroendeställning i förhållande till allmänheten att en viss tystnadsplikt till
skydd för den enskilde var påkallad. Med hänsyn till vikten av att tillgängliga
upplysningskällor kan utnyttjas i rättegång framhölls vidare att stor
försiktighet bör iakttas när det gäller att bestämma de yrkesgrupper för vilka
tystnadsplikten borde gälla framför vittnesplikten.

Genom lagändring år 1973 utvidgades den krets av yrkeskategorier som
räknas upp i 36 kap. 5 § andra stycket RB till att omfatta sjuksköterskor. I
propositionen (prop. 1973:30 s. 89) med förslag till ändringen, vilken var
föranledd av en framställning från Svensk sjuksköterskeförening, konstaterades
bl. a. att bestämmelserna om tystnadsplikt var desamma för läkare och

1* Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 2

Jul) 1980/81:2

sjuksköterskor. Enligt departementschefens mening var det därför av
intresse från principiell synpunkt att också reglerna om vittnesplikt gjordes
lika för läkare och sjuksköterskor. I sitt av riksdagen godkända betänkande
(JuU 1973:17) biträdde justitieutskottet lagförslaget.

Utskottet tog i sitt betänkande upp frågan om att utsträcka bestämmelsens
räckvidd även till andra kategorier av vårdpersonal, främst inom sjukvården,
som kommer i kontakt med och får kännedom om patienters förhållanden.
Härvidlag anförde utskottet att det för den enskilde inte sällan kan vara av
väsentlig betydelse att vad han i förtroende meddelar sådan personal inte
kommer till allmänhetens kännedom på den vägen att tystnadsplikten
upphävs, om vederbörande kallas som vittne inför domstol. Samtidigt måste
enligt vad utskottet underströk - med hänsyn till vikten av att tillgängliga
upplysningskällor kan utnyttjas i rättegång - stor försiktighet iakttas när det
gäller att befria yrkesgrupper från vittnesplikt. Enligt utskottets mening
borde i sammanhanget också beaktas att en stor del av den personal som
skulle omfattas av en mera långtgående lagändring redan var undantagen
från vittnesplikten, nämligen i den mån den är att anse som biträde åt läkare
eller annan yrkesutövare som befriats från vittnesplikt. Bl. a. på grund härav
stannade utskottet för att då inte förorda någon ytterligare utvidgning av den
aktuella personkretsen.

De ändringar i reglerna om förhållandet mellan tystnadsplikt och
vittnesplikt som beslutades samtidigt med sekretesslagen berör 36 kap. 5 §
andra stycket RB endast i redaktionellt hänseende. I det lagstiftningsärendet
togs inte till särskild behandling upp frågan om att ändra den krets av
yrkeskategorier som enligt lagrummet är befriad från vittnesplikt.

Remissyttranden

Remissyttranden över motionen har avgetts av riksåklagaren, hovrätten
för Västra Sverige, socialstyrelsen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen
SACO/SR. Yttrande över motionen har vidare inkommit från
Sveriges psykologförbund.

Riksåklagaren har till sitt yttrande fogat yttranden från överåklagarna i
Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarna i
Uppsala län, Göteborgs och Bohus län samt Värmlands län.

Landsorganisationen i Sverige har avstått från att avge yttrande.

Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till att också legitimerade
psykologer tas undan från vittnesplikten. En remissinstans avstyrker bifall till
motionen.

Motionsyrkandet tillstyrks, på de skäl som har anförts i motionen eller
utan närmare kommentar, av socialstyrelsen, Tjänstemännens centralorganisation
och Centralorganisationen SACOISR.

Också Sveriges advokatsamfund tillstyrker bifall till motionen. Advokat -

JuU 1980/81:2

samfundet erinrar härvid om att psykologer har funktioner som gör att de i
väl så hög grad som läkare och sjuksköterskor kommer i kontakt med andra
människors strängt privata förhållanden. Sedan legitimation av psykologer
genomförts den 1 juli 1978 synes enligt advokatsamfundets mening något
tekniskt hinder inte föreligga för den ifrågasatta lagändringen. De skäl som
motiverade att sjuksköterskor fördes in bland de kategorier yrkesutövare
som enligt 36 kap. 5 § andra stycket RB är särskilt undantagna från
vittnesplikt synes därför enligt advokatsamfundets uppfattning gälla också
för psykologer.

Riksåklagaren, som ställer sig positiv till motionsyrkandet, pekar på att
psykologerna otvivelaktigt tillhör en kategori av yrkesutövare som intar en
sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten att en viss tystnadsplikt
till skydd för den enskilde är påkallad. De skäl som har motiverat
urvalet av de yrkesgrupper som undantagits från tystnadsplikten gör sig
enligt riksåklagarens mening gällande även beträffande dessa yrkesutövare.
Från principiell synpunkt är det vidare enligt riksåklagaren önskvärt att
reglerna om vittnesplikt på samma sätt som reglerna om tystnadsplikt är lika
för läkare och legitimerade psykologer. I den mån psykolog verkar som
biträde åt läkare eller annan i 36 kap. 5 § andra stycket RB angiven
personkategori görs undantag från vittnesplikten. I sak borde, framhåller
riksåklagaren, inte någon skillnad finnas för det fall en psykolog arbetar
självständigt; ofta torde omständigheter som i detta sammanhang är
ovidkommande bestämma om verksamheten sker på det ena eller andra
sättet. Med hänsyn till det sagda och då de legitimerade psykologerna
numera bildar en klart avgränsad yrkesgrupp har riksåklagaren inte någon
erinran i princip mot att legitimerade psykologer förs in bland de kategorier
yrkesutövare som enligt 36 kap. 5 § andra stycket RB är särskilt undantagna
från vittnesplikt. Om frågan skall bli föremål för lagstiftning nu förordar
riksåklagaren dock - bl. a. med hänsyn till de förändringar som såväl
socialvård som sjukvård har undergått under senare år - att en inventering
görs av de andra kategorier av hälso- och sjukvårdspersonal beträffande vilka
det kan föreligga behov av undantag från den allmänna vittnesplikten.

Hovrätten för Västra Sverige har en mera kritisk syn på motionsyrkandet.
Inledningsvis anför hovrätten att det önskemål om att främja en förtroendefull
relation mellan yrkesutövare och klient som har åberopats till stöd för
gällande undantag beträffande vissa yrkesutövare inom sjukvården och
familjerådgivningen torde, som motionärerna framhållit, motivera att
undantagskretsen utvidgas till att omfatta även psykolog.

Till det anförda fogar emellertid hovrätten följande anmärkningar.

Sedan rättegångsbalkens tillkomst har de undantagna grupperna blivit allt
fler. Frågan om att utsträcka undantagsbestämmelsens räckvidd till en rad
kategorier av vårdpersonal har tidigare aktualiserats (se justitieutskottets
betänkande JuU 1973:17 s. 24). Mot denna bakgrund förtjänar påpekas att
motionärernas förslag ytterligare inskränker möjligheterna att i rättegång

JuU 1980/81:2

utnyttja den bästa bevisningen. Det är inte självfallet att det sålunda berörda
utredningsintresset konsekvent bör få stå tillbaka för ett ibland tämligen
uttunnat sekretessintresse. Vad som på ett svåröverskådligt sätt äventyras
genom alltför långtgående undantag från vittnesplikten är nämligen - för att
knyta an till edstemat - domstolarnas möjligheter att utröna sanningen och
därmed ytterst rättssäkerheten. Hovrätten kan därför ansluta sig till vad
justitieutskottet i sitt nämnda betänkande uttalat om att stor försiktighet
måste iakttas när det gäller att befria yrkesgrupper från vittnesplikt. De
överväganden motionärernas förslag ger anledning till rör emellertid inte
endast det lämpliga i att foga ytterligare en yrkesgrupp till undantagskretsen
utan även den lagstiftningsteknik som bör komma till användning. Enligt
gällande rätt sker avvägningen mellan de motstående intressen som ligger till
grund för vittnesplikten och tystnadsplikten uteslutande på lagstiftningsplanet.
Fråga är emellertid om inte denna avvägning åtminstone till viss del bör
få ske vid rättstillämpningen i det enskilda fallet. Vad som härvidlag kan
krävas - t. ex. i form av vidgade möjligheter för domstol att förordna om
förhandlings- och handlingssekretess - måste uppenbarligen utredas närmare.
Hithörande frågor synes förtjäna uppmärksammas av den pågående
rättegångsutredningen.

Sveriges domareförbund avstyrker bifall till den i motionen föreslagna
ändringen i rättegångsbalken. Enligt domareförbundets mening har genom
de bestämmelser i sekretesslagen om sekretess för psykologer som träder i
kraft den 1 januari 1981 och de i samband därmed föreslagna ändringarna i 5
kap. RB en rimlig avvägning gjorts mellan den enskildes anspråk på
diskretion och behovet av utredning inom rättskipningen. Domareförbundet
anför vidare att starka skäl bör föreligga för att vittnesförbudet i 36 kap. 5 §
RB skall få utsträckas till nya yrkesgrupper. Det kan enligt domareförbundet
ifrågasättas om inte rättskipningens intresse redan nu har fått alltför mycket
träda tillbaka för behovet av sekretess.

Sveriges psykologförbund förklarar i sitt yttrande att förbundet helt kan
ställa sig bakom motionsyrkandet. I likhet med vad som anförs i motionen
framhåller förbundet att också för psykologens yrkesutövning krävs att en
förtroendefull relation upprättas till klienten. En viktig förutsättning för att
en person skall våga anlita en psykolog och för att förtroendefull terapeutisk
relation skall kunna upprättas är, enligt v%d förbundet påpekar, att klienten
kan påräkna en så fullständig diskretion som möjligt. Enligt förbundets
uppfattning bör också när det gäller psykologer sekretessintresset vid
vittnesförhör väga tyngre än behovet av utredning inom rättskipningen.
Förbundet uttalar mot bakgrund av det anförda att legitimerade psykologer,
psykologer som innehar psykologtjänst samt deras biträden bör omfattas av
det i 36 kap. 5 § andra stycket RB angivna vittnesförbudet.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion vari efterlyses förbud
mot vittnesförhör med psykologer i vissa fall.

JuU 1980/81:2

Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet att inställa sig
som vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Vittnesplikten, som
regleras i rättegångsbalken, har i princip företräde framför den tystnadsplikt
som kan åvila vittnet. Från denna grundsats görs dock undantag i 36 kap. 5 §
rättegångsbalken, vari stadgas att vittnesförhör inte får ske med den som är
underkastad tystnadsplikt i vissa fall. Enligt paragrafens andra stycke får
sålunda personer tillhöriga där angivna yrkesgrupper inte höras om något
som de i sin yrkesutövning har blivit anförtrodda eller som de i samband
därmed har fått veta. Vittnesförhör får dock ske om det är medgivet i lag eller
den till vilkens förmån tystnadsplikten gäller samtycker därtill. De yrkesgrupper
som omfattas av frågeförbudet är advokater, läkare, tandläkare,
barnmorskor, sjuksköterskor, kuratorer vid familjerådgivningsbyråer som
drivs av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig samfällighet
och deras biträden. Annan än försvarare är dock alltid skyldig att avge utsaga
i mål om ansvar för grovt brott.

Det angivna s. k. frågeförbudet är uppställt huvudsakligen i syfte att ge
skydd för de enskilda personer som anlitar advokater, läkare m. fl. I
förarbetena till den aktuella bestämmelsen framhålls sålunda att vissa
yrkesutövare intar en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten
att en viss tystnadsplikt till skydd för den enskilde är påkallad. I samband
med att frågeförbudet genom en lagändring år 1973 utvidgades till att omfatta
sjuksköterskor anfördes bl. a. principiella skäl härför; föreskrifterna om
tystnadsplikt var desamma för läkare och sjuksköterskor, och det var därför
av intresse från principiell synpunkt att också reglerna om vittnesplikten
gjordes lika för dessa båda yrkesgrupper.

I motionen förespråkas att det berörda frågeförbudet utsträcks till att gälla
också psykologer. Motionärerna pekar bl. a. på att psykologerna lika väl som
läkarna har behov av att i sitt arbete skapa en förtroendefull relation till sina
klienter.

Vid utskottets remissbehandling av motionen har flertalet remissinstanser
ställt sig positiva till motionsyrkandet. En remissinstans har avstyrkt bifall till
motionen.

Från några av de remissinstanser som intar en positiv hållning till
motionsyrkandet anförs bl. a. att de skäl som har motiverat urvalet av de
yrkesgrupper som f. n. omfattas av frågeförbudet gör sig gällande också
beträffande psykologer. En remissinstans framhåller att om frågan skall bli
föremål för lagstiftning nu en inventering bör göras av de andra kategorier av
hälso- och sjukvårdspersonal beträffande vilka det kan finnas behov av
undantag från den allmänna vittnesplikten. En kritisk synpunkt som anförs
är att det inte är självklart att intresset av utredning inom rättskipningen
konsekvent bör få stå tillbaka för integritetsintressena. Under hänvisning till
ett sådant resonemang avstyrks bifall till motionen av en remissinstans.

Vid riksdagsbehandlingen av lagändringen år 1973 uttalade justitieutskottet
att stor försiktighet måste iakttas när det gäller att befria yrkesgrupper

JuU 1980/81:2

från vittnesplikten. Detta uttalande äger enligt utskottets mening alltjämt
giltighet; mot intresset att skydda dem som vänt sig till någon ur de aktuella
yrkesgrupperna måste vägas intresset av att tillgängliga upplysningskällor
kan utnyttjas i rättskipningen.

Mot den angivna bakgrunden gör utskottet följande bedömning av
motionsspörsmålet.

Psykologerna intar i förhållande till allmänheten en förtroendeställning
liknande den som intas av de yrkesgrupper som omfattas av gällande
frågeförbud. Ett uttryck för den förtroendeställning som psykologerna intar
är de bestämmelser om sekretess i den nya sekretesslagen som särskilt avser
psykologer. Enligt sekretesslagen kommer nämligen psykologerna inom
många av sina verksamhetsområden att vara underkastade en tystnadsplikt
som i princip är densamma som föreskrivs för bl. a. läkare och sjuksköterskor.

En utvidgning av frågeförbudet till att omfatta också psykologer kan med
hänsyn till det sagda i och för sig synas både sakligt och principiellt
motiverad.

Utskottet ställer sig ändå något tvekande inför motionsönskemålet.

Mot att riksdagen - såsom motionärerna yrkat - beslutar en omedelbar
lagändring i angiven riktning talar nämligen den omständigheten att
yrkesgruppen f. n. består av både legitimerade och icke legitimerade
psykologer. Det synes därför möta lagtekniska svårigheter att bestämma den
krets av psykologer som med hänsyn till arbetets natur skulle kunna komma i
fråga för en begränsning av vittnesplikten.

Större tveksamhet hyser utskottet inför det förhållandet att ett bifall till
motionsyrkandet skulle innebära att vittnesplikten ytterligare inskränks till
förfång för rättskipningen. Ett sådant ingrepp i rättegångsordningen bör
enligt utskottets mening inte göras beträffande en enstaka yrkesgrupp utan
att frågan prövats mera allsidigt än som kunnat ske i detta sammanhang. Det
kan nämligen finnas andra yrkesgrupper vilka av sakliga eller principiella
skäl bör omfattas av frågeförbudet. Eventuellt kan också sättas i fråga om
förbudet bör inskränkas till att gälla färre yrkesgrupper eller utformas på
annat sätt än f. n.

Här behandlade frågor bör enligt utskottets mening närmare övervägas i
lämpligt sammanhang. Det bör ankomma på regeringen att besluta om
formerna för en sådan översyn.

Vad utskottet sålunda med anledning av motionen har anfört rörande
översyn av frågeförbudet i 36 kap. 5 § rättegångsbalken bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

JuU 1980/81:2

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:273 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om översyn av
frågeförbudet i 36 kap. 5 § rättegångsbalken.

Stockholm den 4 november 1980

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Åke Polstam (c), Eric Jönsson (s), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Lilly
Bergander (s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte
Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s),
Bonnie Bernström (fp) och Maja Ohlin (s).

GOTAB Stockholm 1980