om vissa upphovsrättsliga frågor (Betänkande 1987/88:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

om vissa upphovsrättsliga frågor

1987/88:28

Sammanfattning

I betänkandet behandlas två motioner om upphovsrättsligt skydd för
folkmusik, en motion om upphovsrättslig visningsersättning och en motion
om inspelning av TV-program för visning på sjukhem m.m.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna om skydd för folkmusik på grund
av bl.a. att sådan musik redan omfattas av upphovsrättslagen. Övriga
motioner avstyrks med hänvisning till pågående utredningsarbete.

Motioner

1987/88: L801 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att den nuvarande lagstiftningen om upphovsrätt bör kompletteras med
regler som skyddar traditionell musik.

1987/88:L802 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp, c, vpk) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till komplettering av lagen om upphovsrättsskydd.

1987/88:L803 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari med hänvisning till vad som
anförs i motion 1987/88:Kr241 yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att visningsersättningen bör grundas på upphovsrättsliga
principer.

1987/88:L804 av Kersti Johansson och Rune Backlund (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring i syfte att möjliggöra
inspelning av TV-program på ålderdomshem/sjukhem för senare visning.

Allmän bakgrund

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger ett
tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär att
den som skapat verket har rätt att utnyttja detta ekonomiskt och har ett visst
ideellt betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det används. Har
flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har var och en av dem
upphovsrätt. Så kan t.ex. vara fallet beträffande ett filmverk, där upphovsrätten
kan tillkomma manusförfattare, regissör, producent, arkitekter,
koreografer m.fl.

1 Riksdagen 1987/88.8 sami. Nr28

Begreppen litterärt och konstnärligt verk i lagen är mycket vidsträckta. Till
litterära verk räknas bl.a. skönlitteratur och beskrivande framställningar i
ord såsom vetenskapliga arbeten och handböcker. Som konstnärliga verk
räknas i princip alla former, i vilka verk skapas i syfte att nå en konstnärlig
verkan, t.ex. i bild, rörelse eller toner. Till denna grupp hör bl.a. målningar,
alster av bildhuggarkonst, sceniska verk som teaterpjäser och koreografiska
verk, musikaliska kompositioner både när de framförs och framträder i
notskrift samt filmverk, både spelfilmer och under vissa förutsättningar
kortfilmer och journalfilmer.

För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk och därmed
komma i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha vad man brukar kalla
verkshöjd. Samma sak kan också uttryckas så, att en produkt är ett verk, om
den praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer oberoende av
varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag som flera kan
tänkas komma på, vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare
nyttoförmå! och andra prestationer av rutinmässig eller alldaglig karaktär.

Ett auktorverk kan framträda i många olika former. Det kan vara fixerat
på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar. Exemplar av verket är inte
blott en bok eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse av verket,
utan också en grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv.,
som endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verken kan också
framträda i obeständig form, t.ex. i uppläsarens ord, i tonerna av ett
musikstycke, i bilden på filmduken eller televisionsskärmen. Alla former vari
verket framträder faller inom dess skyddssfär, även bearbetningar.

Upphovsrätt uppkommer utan några formalitetet, så snart upphovsmannen
har gjort det skapande verket på något sätt tillgängligt för annan. En
sådan uppkommen, ursprunglig upphovsrätt kan endast tillkomma den
fysiska person som skapat verket. En juridisk person, t.ex. ett filmföretag,
kan inte vara upphovsman. Om upphovsmannen är anställd med uppgift att
framställa upphovsrättsligt skyddade verk övergår åtminstone i viss omfattning
upphovsrätten till arbetsgivaren. I vad mån rätten övergår beror på olika
omständigheter, bl.a. innehållet i anställningsavtalet.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en
principiell ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra verket
tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att framföra eller visa det offentligt
och sprida exemplar av verket. Som framställning av exemplar anses bl.a.
inspelning av verket på band eller annan anordning från vilken det kan
återges.

Att framföra ett verk offentligt betyder att presentera verket för allmänheten
i obeständig form, att läsa upp en dikt, spela ett musikstycke, visa en film,
utsända ett verk i ljudradio eller televisionen osv. Ett framförande är
offentligt, när det sker på en plats, dit allmänheten äger tillträde. Härmed
jämställs det fallet, att framförandet anordnas i förvärvsverksamhet inför en
större sluten krets, framför allt på en större arbetsplats (s.k. industrimusik).

Det upphovsrättsliga skyddet gäller i 50 år, som regel räknat från
upphovsmannens död.

Upphovsrättslagen innehåller också regler om s.k. närstående rättigheter.
Dessa regler ger musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer ett

LU 1987/88:28

rättsligt skydd då de framför litterära eller konstnärliga verk. Sådana
framföranden får inte utan konstnärens samtycke spelas in på film, varmed
jämställs videogram, på fonogram (grammofonskivor, kassettband m.m.)
eller på annan anordning genom vilken de kan återges. De får inte heller utan
rättighetshavarens samtycke sändas ut i bl.a. radio eller TV. Inspelningar av
framföranden får mångfaldigas endast med konstnärens medgivande. Vidare
gäller att utövande konstnärer har rätt till ersättning då ljudinspelningar
används vid radio, TV-sändningar eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte.
Också för de utövande konstnärerna gäller en 50-årig skyddstid, räknad från
framförandet.

Till de närstående rättigheterna räknas även det skydd som fonogramproducenter
samt radio- och TV-företag har enligt upphovsrättslagen. Fonogram
får inte utan producentens samtycke eftergöras eller överföras till andra
anordningar genom vilka de kan återges. Vidare har fonogramproducenten
rätt till ersättning då ljudupptagningen används vid radio- eller TV-sändning
eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. Beträffande radio- och TV-företagen
gäller att deras sändningar inte utan medgivande får återutsändas eller spelas
in på en anordning genom vilken de kan återges. Gjorda inspelningar får inte
överföras till någon annan sådan anordning såvida inte företaget samtycker.

Skyddet för upphovsmän, utövande konstnärer m.fl. är i vissa avseenden
inskränkt av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.

Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger upphovsmän och andra
rättighetshavare kan dömas till straff och förpliktas utge skadestånd.

Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk och prestationer.
Genom Sveriges anslutning till olika internationella konventioner har
Sverige förpliktat sig att ge skydd också åt verk och prestationer med
ursprung i ett stort antal andra länder. Den svenska lagstiftningen bygger
liksom motsvarande lagar i andra nordiska länder på innehållet i dessa
konventioner. Bland sådana konventioner kan här nämnas särskilt 1886 års
Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga verk, 1952 års
världskonvention om upphovsrätt och 1961 års internationella konvention
om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag
(Romkonventionen). Konventionerna bygger på i huvudsak två principer.
Den ena är att varje konventionsstat skall ge samma skydd åt verk och
prestationer från andra konventionsstater som staten i fråga ger sina
nationella verk och prestationer. Den andra är att en konventionsstat är
förpliktad att garantera de andra konventionsstaternas verk och prestationer
visst minimiskydd.

Den svenska upphovsrättslagstiftningen är sedan år 1976 föremål för en
allmän översyn av upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02). Också i övriga
nordiska länder pågår liknande utredningsarbeten.

Upphovsrättsutredningen bedriver sitt arbete i etapper och har tidigare
avlämnat fem förslag som lett helt eller delvis till lagstiftning.

LU 1987/88:28

1* Riksdagen 1987/88. 8sami. Nr 28

Skydd för folkmusik
Gällande ordning

Ett alster av en litterär eller konstnärlig verksamhet kan - trots att det fyller
kravet på verkshöjd och alltså är ett verk - falla utanför det upphovsrättsliga
skyddet. En orsak härtill kan vara att skyddstiden, 50 år från upphovsmannens
död, gått till ända. En annan anledning kan vara att verket inte kan
tillskrivas någon viss upphovsman. När det gäller exempelvis folkmusik kan
det slutliga verket ha kommit till genom en långvarig utveckling i en viss trakt
och under medverkan av en obestämd krets människor.

Som inledningsvis berörts bygger det upphovsrättsliga regelsystemet på att
en viss fysisk person är upphovsman. En juridisk person kan aldrig ha en
ursprunglig upphovsrätt. Inte heller torde en obestämd krets personer kunna
hävda upphovsrätt. Däremot kan upphovsrätt tillkomma flera fysiska
personer gemensamt. Så kan vara fallet beträffande samlingsverk där den
som åstadkommit verket har upphovsrätt till verket som sådant och där de
olika personer som bidragit till delar av verket har upphovsrätt till sina
bidrag. För utnyttjande av verket behövs i dessa fall tillstånd från både
samlingsverkets upphovsman och bidragsgivarna.

Ett annat fall av gemensam upphovsrätt är då ett verk framställts av flera
personer utan att vars och ens bidrag kan räknas som ett självständigt verk.
Huvudregeln är då att upphovsmännen tillsammans förfogar över verket.
Skyddstiden för ett gemensamt verk räknas från den sist avlidne upphovsmannens
död. Från fallen av gemensam upphovsrätt skiljer sig den situationen
att flera personer svarar för olika inslag i verket, t.ex. operor och
musicals där en person skapat musiken och en annan sångtexterna. Här är
rättigheterna till inslagen helt skilda åt och kompositören har upphovsrätten
till musiken och textförfattaren till texterna.

Det upphovsrättsliga skyddet gäller inte bara för upphovsmän utan också
för dem som bearbetar ett verk så att det får en ny gestalt eller framtoning. En
bearbetning kan ske inom en och samma konstart, t.ex. när ett musikaliskt
verk görs om för andra instrument än det ursprungliga. Bearbetning kan
också ske så att ett verk förs över från en konstart till en annan. För att verket
skall få bearbetas krävs upphovsmannens tillstånd och upphovsmannen har
rättigheter även till det bearbetade verket. Om bearbetningen är ett resultat
av en individuell andlig verksamhet får emellertid bearbetaren vid sidan av
upphovsmannen en rätt till det bearbetade verket. Bearbetarens rättigheter
gäller oavsett om skyddstiden för det ursprungliga verket gått ut eller om
verket av annan anledning inte är upphovsrättsligt skyddat.

Som bearbetning anses inte att någon i fri anslutning till ett verk
åstadkommer ett nytt och självständigt verk. Ett typfall är att ett verk
tillkommit under tydlig inspiration av en annans verk. Den som skapat detta
nya verk har ensamrätt till verket.

I princip måste en person som gör gällande att han har upphovsrättsligt
skydd styrka att han skapat verket. Vissa presumtionsregler har emellertid
införts i upphovsrättslagen. Sålunda skall den vars namn eller allmänt kända
pseudonym eller signatur på vanligt sätt satts ut på exemplar av verket eller

LU 1987/88:28

anges när verket görs tillgängligt för allmänheten anses vara upphovsman om
annat inte visas. Om någon upphovsman inte angivits får utgivaren av verket
eller förläggaren företräda upphovsmannen.

Att folkmusiken ofta kan falla utanför det upphovsrättsliga skyddet
innebär inte att de som framför sådan musik skulle sakna rättigheter.
Reglerna om närstående rättigheter ger bl.a. musiker och sångare ett skydd
mot att deras framföranden olovligen spelas in och mot att inspelningar av
framföranden mångfaldigas.

Arbete inom WIPO och UNESCO

Sedan slutet av 1960-talet har frågan om skydd för folkmusik aktualiserats i
olika sammanhang, både nationellt i vissa stater i Afrika och Sydamerika och
internationellt. Inte minst med hänsyn till frågans vikt för utvecklingsländerna
togs spörsmålet upp vid diplomatkonferensen i Stockholm år 1967 för
revision av Bernkonventionen. Som ett resultat härav har i Bernkonventionen
införts en särskild bestämmelse som ger en konventionsstat möjlighet att
i sin nationella lagstiftning föreskriva att en särskild myndighet i landet skall
företräda upphovsmännens intressen i andra konventionsstater när det gäller
inte utgivna verk med okända upphovsmän. En förutsättning för bestämmelsens
tillämpning är att upphovsmannen med sannolikhet är medborgare i
någon av konventionsstaterna. En stat som utnyttjar bestämmelsen skall
underrätta WIPO:s generaldirektör härom, som i sin tur skall meddela övriga
konventionsländer.

Fram till 1985 hade inte någon konventionsstat utnyttjat den möjlighet
som Bernkonventionen ger att skydda verk med okända upphovsmän.
Frågan togs härefter upp inom UNESCO, där en arbetsgrupp tillsattes år
1980. Gruppen fann att ett rättsligt skydd för folkmusik var önskvärt samt att
ett sådant skydd borde införas på nationell nivå genom utnyttjande av ett
förslag till modellag. Vidare framhölls av gruppen att en modellag borde
utformas så att den kunde tjäna som förebild i både länder som saknar
lagstiftning på området och länder som redan har regler för folkmusik. Enligt
arbetsgruppen skulle en sådan modellag kunna bereda vägen för regionalt
och internationellt skydd för folkmusik. Gruppen rekommenderade att
WIPO:s och UNESCO:s sekretariat fick i uppdrag att revidera ett tidigare
utarbetat förslag till modellag. Ett sådan revidering skedde sedermera inom
sekretariaten och och ett förslag till modellag antogs år 1982 av en
expertkommitté, som tillsatts av WIPO:s och UNESCO:s generaldirektörer
efter rekommendation av organisationerna.

Förslaget till modellag omfattar inte bara folkmusik utan också andra
konstarter som folkdans, folksagor m.m. En förutsättning för skydd är att
verken ingår i en konstnärlig tradition som utvecklats i en bygd eller av
enskilda personer och speglar traditionella konstnärliga uttrycksmedel i
bygden. Skyddet gäller oavsett om verket på något sätt materialiserats eller
endast lever vidare muntligen. Enligt modellagen får skyddade verk inte utan
myndighets tillstånd publiceras eller mångfaldigas eller framföras offentligt
genom radio och TV eller på annat sätt. Även spridning av exemplar av
verket omfattas av skyddet. Myndigheten i fråga har rätt att bestämma

LU 1987/88:28

avgifter för verkens utnyttjande. Vissa undantag från skyddet finns dock.
Bl.a. får verken användas fritt i inte kommersiella sammanhang och alltid i
sina traditionella och sedvanliga sammanhang. Vidare föreskrivs att vid
utnyttjande av verken skall alltid deras källa anges. Överträdelser av
bestämmelserna är straffsanktionerade. Skyddet är inte tidsbegränsat och
gäller vid sidan av det skydd som kan tillkomma verket på grund av
upphovsrättsliga regler. Enligt modellagen kan skyddet utsträckas till att
omfatta verk från andra länder antingen om de länderna ger ett motsvarande
skydd eller om det föreligger en internationell förpliktelse att skydda
folkmusik och andra verk.

Svensk folkmusikfond

Stiftelsen Svensk folkmusikfond bildades år 1978 av Folkets husföreningarnas
riksförbund, Folkparkernas centralorganisation, Svenska gruppen av
International Federation of Producers of Phonograms and Videograms,
Nordiska icke-kommersiella fonogramproducenters förening, Rikskonserter,
STIM (Svenska tonsättares internationella musikbyrå) och Sveriges
Radio. Fonden har till ändamål att främja utbildning och forskning på den
traditionella folkmusikens område samt att även i övrigt stödja den
traditionella folkmusiken. Medel tillförs fonden genom årliga bidrag, som
fondens stiftare betalar för utnyttjandet av folkmusik. Budgetåret 1985/86
uppgick bidragen till ca 160 000 kr.

Motionsmotiveringar

I motion L802 framhålls att ett folkmusik- och dansår planeras år 1990.
Motionärerna anser att en genomgång nu bör göras av lagstiftningen och
bidragsreglerna på kulturområdet i syfte att åstadkomma en anpassning av
dem till de speciella villkor som gäller vid framförande av folkmusik och
folkdans. I såväl motion L802 som motion L801 hävdas att folkmusik inte
skyddas av upphovsrättslagen. Motionärerna hänvisar till de årliga bidrag
som utges till Svensk folkmusikfond. Dessa bidrag utgör enligt motionärerna
emellertid endast en bråkdel av vad som skulle kunna utgå om folkmusiken
skyddades av upphovsrättslagen. I båda motionerna framhålls att i flera
länder genomförts lagstiftning om skydd för folkmusik på grundval av
WIPO:s och UNESCO:s modellag och att också Sverige nu bör anta en
liknande lagstiftning.

Utnyttjande av inspelade TV-program
Gällande ordning

Upphovsrättslagen ger den som skapat ett TV-program en rätt att utnyttja
programmet ekonomiskt under förutsättning att programmet har s. k.
verkshöjd. Har flera - i egenskap av exempelvis manusförfattare, regissör
och tonsättare - medverkat vid tillkomsten har envar av dem en sådan rätt.
Rätten att utnyttja programmet ekonomiskt består i en ensamrätt att göra en

LU 1987/88:28

inspelning av programmet på exempelvis videogram, att framställa kopior av
inspelningen och göra programmet tillgängligt för allmänheten genom att
sända ut det i en TV-sändning eller på annat sätt visa det offentligt. Med
offentlig visning jämställs fall då framförandet sker inför en större sluten
krets om framförandet sker i förvärvsverksamhet. Sistnämnda regel anses i
praktiken innebära att i vart fall visningar som anordnas för fler än 50
personer, exempelvis av en arbetsgivare för sina anställda, faller inom
upphovsmännens rätt. I ett hovrättsavgörande har framförande av musik
som anordnats av ett landsting för patienter m.fl. inom den slutna vården
bedömts vara inte offentligt. I den del framförandet i fråga också kunde
avlyssnas i de anställdas utrymmen dit allmänheten inte hade tillträde har
framförandet bedömts inte ha skett i förvärvssyfte och därför inte som
offentligt. Hovrättsdomen har överklagats till högsta domstolen som ännu ej
avgjort målet. Upphovsmannens ensamrätt att göra inspelningar omfattar
också rätten att spela in program som sänds ut i TV eller annars visas
offentligt. I sistnämnda hänseende finns det emellertid en viktig begränsning
av ensamrätten. Privatpersoner har nämligen rätt att för sitt enskilda bruk
framställa enstaka kopior av offentliggjorda verk. En enskild person har
alltså rätt att spela in ett program som sänds ut i radio eller TV. I uttrycket
enskilt bruk ligger att en sådan inspelning bara får ske för användning inom
den närmaste familje- eller vänkretsen och inom mindre sammanslutningar
av privat eller personlig karaktär.

Även de utövande konstnärerna som uppträder i ett TV-program samt
TV-företaget har en viss ensamrätt till programmet. Bl.a. får utsända
program inte spelas in utan deras tillstånd. Även här gäller emellertid
undantag då inspelningen sker för enskilt bruk. Vidare skyddas TV-företag
mot att inspelningar av sändningar visas offentligt utan deras tillstånd.

När det gäller de som medverkar i TV-program som fotografer har de
enligt fotografilagen i princip samma rättigheter som upphovsmännen.

Motionsmotivering

I motion L804 (c) framhålls att många som vistas på sjukhem eller
ålderdomshem av olika skäl inte har möjlighet att följa TV-programmen på
kvällstid. Enligt motionärerna skulle emellertid deras intresse att kunna få
del av TV-utbudet kunna tillgodoses genom att programmen spelades in på
videogram som kunde visas under dagtid. Motionärerna påpekar att
upphovsrättslagen för närvarande lägger hinder i vägen för en sådan service.
Med hänvisning till att ålderdomshem och sjukhem får anses som en
ersättning för det egna hemmet där inspelning av TV-program är tillåten
hävdar motionärerna att upphovsrättslagen bör ändras. Motionärerna
påpekar att riksdagen hösten 1987 behandlade frågan med anledning av en
motion. Motionen avslogs med hänvisning till att upphovsrättsutredningen
skulle avlämna ett betänkande i ämnet vid årsskiftet 1987-1988. Något
betänkande har dock ännu inte framlagts, och motionärerna anser att
spörsmålet nu bör behandlas med förtur.

LU 1987/88:28

Upphovsrättsutredningen

LU 1987/88:28

Som inledningsvis berörts ses den upphovsrättsliga lagstiftningen för närvarande
över av upphovsrättsutredningen. Arbetet bedrivs etappvis och i den
nu pågående etappen övervägs bl.a. frågor om det s.k. halvenskilda bruket,
dvs. sådan inspelning och annan kopiering av upphovsrättsligt skyddade verk
som utförs inom företag, institutioner m.m. för organisationens räkning. Ett
betänkande från utredningen om dessa frågor väntas bli avlämnat under
första halvåret 1988.

Tidigare riksdagsbehandling

Hosten 1987 behandlade utskottet en motion med samma syfte som den nu
aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1987/88:9)
framhöll utskottet att det var angeläget att det hinder som nuvarande regler
innebär mot att patienter på vårdinrättningar kan få del av TV-utbudet under
annan tid än ordinarie sändningstid undanröjs. Med hänsyn till att upphovsrättsutredningen
skulle behandla frågan i ett betänkande som väntades vid
årsskiftet 1987-1988 ansåg utskottet att någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionen inte var påkallad.

Ersättning vid offentlig visning av konst
Gällande ordning

Enligt upphovsrättslagen har den som skapat ett konstnärligt verk, t.ex. en
tavla eller en skulptur, i princip samma rätt som andra upphovsmän att
bestämma huruvida och i vad mån verket skall göras tillgängligt för
allmänheten genom bl.a. offentligt framförande eller visning. Beträffande
konstnärliga verk finns dock bl.a. den begränsningen av ensamrätten att
utgivna eller överlåtna exemplar av konstverk fritt får visas offentligt på
annat sätt än genom film eller i TV.

När det gäller konstnärliga verk som finns i offentliga institutioners ägo
och som visas för allmänheten eller används på annat allmännyttigt sätt
anvisar staten varje år medel som ersättning åt konstnärerna. Bestämmelser
om visningsersättning finns i förordningen (1982:600) om Sveriges bildkonstnärsförbund.
Ersättningen tillförs Sveriges bildkonstnärsfond som inrättades
år 1982. Frågor rörande fonden handläggs av en styrelse inom konstnärsnämnden.
Ersättning ur fonden kan endast utgå till den som är svensk
medborgare eller som har sin vanliga vistelseort här i landet. Fondmedlen får
användas dels till ändamål som syftar till att ge yrkesverksamma bild- och
formkonstnärer ekonomisk och arbetsmässig trygghet, dels till andra ändamål
som berör verksamhet inom bildkonstens område. Med fondmedel
betalas också viss del av konstnärsnämndens förvaltnings- och lokalkostnader.

Motionsmotivering

Motiveringen till yrkandet i motion L802 (vpk) finns i motion 1986/87:K424,
där motionärerna framhåller att visningsersättningen principiellt sett är
likställd med en lön. Enligt motionärerna är det otillfredsställande att
ersättningen, såsom för närvarande sker, ensidigt bestäms av staten utan att
förhandlingar dessförinnan genomförts med Konstnärernas riksorganisation.
Motionärerna anser att av principiella skäl visningsersättningen bör
ställas på upphovsrättslig grund.

Tidigare behandling

Ett motionsyrkande med samma syfte som det nu aktuella behandlades av
riksdagen hösten 1987. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet
(LU 1987/88:9) avstyrkte utskottet bifall till motionsyrkandet med hänvisning
till att frågan om visningsersättning skulle komma att tas upp av
upphovsrättsutredningen.

Utskottet

I betänkandet behandlas fyra motioner om upphovsrättsliga frågor.

I motionerna L801 (s) och L802 (fp, c, vpk) begärs att upphovsrättslagen
kompletteras med regler som skyddar traditionell folkmusik.

Enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
har den som skapat ett musikaliskt verk en rätt att utnyttja verket
ekonomiskt och ett visst ideellt betonat inflytande över hur och i vilka
sammanhang verket utnyttjas. Har flera medverkat vid tillkomsten av verket
har var och en av dem upphovsrätt. Upphovsrättslagen ger även skydd åt den
som bearbetat ett ursprungligt verk. Om bearbetningen är resultatet av en
individuell andlig verksamhet får bearbetaren sålunda vid sidan av upphovsmannen
en rätt till verket. Som bearbetning anses inte att någon i fri
anslutning till ett verk åstadkommer ett nytt och självständigt verk. Den som
skapat det nya verket har en egen, fristående rätt till detta verk.

Upphovsmännens rätt att utnyttja verket ekonomiskt innefattar bl.a. ett
skydd mot att någon utan upphovsmannens tillstånd framställer exemplar av
verket t.ex. genom att spela in det på band eller grammofonskivor eller
framför verket offentligt exempelvis i radio eller TV eller sprider exemplar av
verket bland allmänheten.

Upphovsrättslagen ger vidare vissa ekonomiska rättigheter åt bl.a. musiker
och andra utövande konstnärer när de framför ett verk. Sådana
framföranden får inte utan deras tillstånd spelas in på bl.a. band och
grammofonskivor. Inspelningar av framföranden får mångfaldigas endast
efter konstnärernas tillstånd och när inspelningarna sänds ut i radio och TV
har de utövande konstnärerna rätt till ersättning.

Skyddstiden enligt upphovsrättslagen är 50 år räknat från upphovsmannens
död eller när det gäller utövande konstnärer från det framförandet
skedde eller inspelningen gjordes.

I motionerna hävdas att folkmusik och folkdans inte skyddas av upphovsrättslagen.
Enligt motionärerna skulle villkoren för dessa kulturformer

LU 1987/88:28

förbättras om upphovsrättsligt skydd gällde för folkmusiken. Motionärerna
hävdar att flera länder har genomfört lagstiftning om skydd för folkmusik på
grundval av en modellag som utarbetats inom WIPO och UNESCO och att
Sverige nu bör anta en liknande lagstiftning.

Som motionärerna påpekar har inom WIPO och UNESCO utarbetats ett
förslag till modellag för skydd av traditionella konstarter som bl.a. folkmusik
och folkdans. Enligt modellagen får skyddade verk - med vissa undantag -inte utan myndighets tillstånd publiceras, mångfaldigas eller framföras
offentligt. Även spridning av exemplar av verket omfattas av skyddet.
Myndigheten i fråga har rätt att i samband med tillståndsgivningen bestämma
avgifter för utnyttjandet. Skyddet är inte tidsbegränsat.

Utskottet konstaterar att modellagen i väsentliga avseenden skiljer sig från
det upphovsrättsliga regelsystemet. Sålunda bygger inte lagen på att det finns
någon upphovsman till verket i fråga, något som är en grundläggande
förutsättning för uppkomsten av upphovsrättsligt skydd enligt de internationella
konventioner som finns på upphovsrättens område och som ligger till
grund för lagstiftningen i Sverige och det helt övervägande antalet andra
länder i världen. Vidare gäller skyddet till skillnad från upphovsrättslagstiftningen
utan tidsbegränsning. Även om utskottet har förståelse för motionärernas
önskan att värna om folkmusiken vill utskottet från principiella
utgångspunkter ifrågasätta huruvida man för en särskild konstart lämpligen
bör införa en lagstiftning som på detta sätt avviker från vad som gäller för
annan konstnärlig verksamhet. I sammanhanget bör anmärkas att, såvitt
utskottet har kunnat utröna, inte något i-land ännu lagt modellagen till grund
för lagstiftning. Utskottet vill vidare framhålla att den av motionärerna
begärda lagregleringen i den praktiska tillämpningen kan medföra svårbemästrade
gränsdragningsproblem. En annan omständighet som måste vägas
in är att ett system med tillståndsgivning för användningen av folkmusik
förutsätter att en administration byggs upp för ändamålet, vilken måste
finansieras genom avgifter från användarna av musiken. Sådana avgifter i
förening med uttagandet av ersättning för själva utnyttjandet av folkmusik
medför kostnader för användarna som inte uppvägs av fördelarna för
folkmusiklivet i stort.

Till det anförda vill utskottet lägga att den praktiska betydelsen av en
särskild lagstiftning till skydd för folkmusiken inte bör överdrivas. Sålunda
torde i vart fall den musik som numera skapas här i landet som regel ha en
eller flera kända upphovsmän och därmed vara omfattad av upphovsrättslagen.
I den mån verk som faller utanför lagens tillämpningsområde blivit
bearbetade eller utnyttjats för nyskapelser ger upphovsrättslagen som ovan
redovisats skydd åt dessa prestationer under en tid som sträcker sig 50 år efter
bearbetarens eller nyskaparens död. Helt utanför det rent upphovsrättsliga
skyddet faller därför endast äldre, inte bearbetade verk. Vid inspelningar och
framföranden av sådana traditionella verk skyddas emellertid de utövande
konstnärerna.

På grund av det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom motionärernas
förslag. Behovet av ökade ekonomiska resurser till folkmusiken och
folkdansen torde få tillgodoses på annat sätt än genom en lagstiftning efter
mönster av modellagen. Utskottet förutsätter att regeringen följer utveck -

LU 1987/88:28

lingen på området och avstyrker därmed bifall till motionerna L801 och
L802.

I motion L804 (c) tas upp frågan om rätt att göra inspelningar av
TV-program för visning på vårdinrättningar. Enligt upphovsrättslagen har de
som skapat ett TV-program en rätt att utnyttja programmet ekonomiskt
under förutsättning att det har s.k. verkshöjd. Denna rätt innefattar bl.a. en
ensamrätt att göra inspelningar av programmet på exempelvis videogram och
att framställa kopior av inspelningen. Ensamrätten är emellertid begränsad
genom olika undantagsbestämmelser. Enligt en sådan undantagsregel får för
enskilt bruk framställas enstaka exemplar av offentliggjorda verk. Med stöd
av regeln kan exempelvis en enskild person spela in program som sänds ut i
TV. I uttrycket enskilt bruk ligger att en sådan inspelning bara får ske för
användning inom den närmaste familje- eller vänkretsen och inom mindre
sammanslutningar av privat eller personlig karaktär.

När det gäller dem som medverkar i TV-program som fotografer har de
enligt lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild i princip samma rättigheter
som upphovsmännen.

I motion L804 (c) framhålls att många som vistas på sjukhem eller
ålderdomshem av olika skäl inte har möjlighet att följa TV-programmen
under kvällstid. Enligt motionärerna skulle emellertid deras intresse att
kunna få del av TV-utbudet kunna tillgodoses genom att programmen
spelades in på videogram som kunde visas under dagtid. Motionärerna
framhåller att upphovsrättslagen för närvarande lägger hinder i vägen för en
sådan service, ett hinder som bör undanröjas genom en lagändring.
Motionärerna påpekar att en motion i frågan behandlades i riksdagen under
hösten 1987 och då avslogs med hänvisning till att upphovsrättsutredningen
skulle avlämna ett betänkande i ämnet vid årsskiftet 1987-1988. Något
betänkande har dock ännu inte framlagts, och motionärerna begär nu att
spörsmålet behandlas med förtur.

Utskottet vill erinra om att upphovsrättslagen inte i princip hindrar att
vårdinrättningar spelar in TV-program för senare visning. Vad som krävs är
blott att rättighetshavarna - eventuellt genom sina organisationer - lämnar
tillstånd till åtgärden. I praktiken kan det dock ofta vara svårt för
vårdinrättningarna att inhämta samtliga de tillstånd som behövs för att
programmen skall få spelas in. Som utskottet framhöll hösten 1987 (LU
1987/88:9) vid behandlingen av det spörsmål som tagits upp i motionen är det
angeläget att det praktiska hinder som för närvarande finns för vårdinrättningar
att ge patienterna del av TV-utbudet under annan tid än ordinarie
sändningstid undanröjs. Av olika skäl har det betänkande från upphovsrättsutredningen
vari bl.a. den aktuella frågan liksom andra spörsmål om s.k.
halvenskilt bruk kommer att behandlas blivit försenat och väntas nu bli
avlämnat inom de närmaste månaderna. Utskottet utgår från att en
proposition på grundval av betänkandet och de synpunkter som framkommer
vid remissbehandlingen kommer att framläggas för riksdagen så snart sig

LU 1987/88:28

göra låter. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion L804 är därför
inte påkallad.

I motion L803 (vpk) framförs önskemål om att ersättning för visning av
konst skall utgå enligt upphovsrättsliga principer.

Upphovsrättslagen ger den som skapat ett konstnärligt verk en rätt att
ensam bestämma huruvida och i vilken mån verket skall göras tillgängligt för
allmänheten genom bl.a. offentligt framförande eller visning. Ensamrätten
är dock begränsad genom att utgivna eller överlåtna exemplar av konstverk
fritt får visas offentligt på annat sätt än genom film eller i TV.

När det gäller konstnärliga verk som finns i offentliga institutioners ägo
och som visas för allmänheten eller används på annat allmännyttigt sätt
anvisar staten varje år medel som ersättning åt konstnärerna. Ersättningen
tillförs Sveriges bildkonstnärsfond som inrättades år 1982. Ur fonden utgår
medel till yrkesverksamma bild- och formkonstnärer.

Som utskottet påpekat då motioner med samma syfte tidigare behandlats
(se senast LU 1987/88:9) kommer upphovsrättsutredningen att i samband
med frågor om ersättning vid utlåning från offentliga bibliotek av litterära
och musikaliska verk också ta upp spörsmålet om visningsersättning.
Utredningens överväganden bör inte föregripas, och utskottet avstyrker
därför bifall till motion L803.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skydd för folkmusik

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L801 och 1987/88:L802,

2. beträffande inspelning av TV-program
att riksdagen avslår motion 1987/88:L804,

3. beträffande visningsersättning

att riksdagen avslår motion 1987/88:L803.

Stockholm den 7 april 1988
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s). Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding
Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s), Hans Rosengren (s) och Ewy Möller (m).

LU 1987/88:28

gotab Stockholm 1988 15004