om vissa socialtjänstfrågor (Betänkande 1981/82:SoU45 Socialutskottet)

SoU 1981/82:45

Socialutskottets betänkande
1981/82:45

om vissa socialtjänstfrågor
Motioner

1 motion 1981/82:155 av Lena Öhrsvik (s), väckt med anledning av
proposition 1981/82:72, hemställs att riksdagen hos regeringen begär översyn
av reglerna om vårdavgifter i enlighet med vad som anförs i motionen.

I motion 1981/82:407 av Per Stenmarck (m) och Gullan Lindblad (m)
yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer dels om förslag till ändrade
regler för föräldrars skyldighet att delta i kommunens kostnader för barn
som genom socialnämndens försorg får vård i annat hem än det egna, dels
om utredning rörande möjligheten att även låta barn, som har ekonomisk
möjlighet därtill, i skälig omfattning bidra till sin försörjning i ifrågavarande
fall.

I motion 1981/82:548 av Torsten Bengtson (c) hemställs att riksdagen
beslutar om sådana bestämmelser att hem för vård och boende kan använda
samma ordningsföreskrifter för samtliga inskrivna.

I motion 1981/82:1288 av Arne Andersson i Gustafs m.fl. (c) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om vilket personalbehov och vilka övriga resurser som kan
erfordras i anledning av riksdagens beslut rörande 5 § LVM i vad gäller
utrednings- och ansökningsförfarandet, samt att en sådan redovisning tillställs
riksdagen i 1983 års budgetproposition.

I motion 1981/82:1307 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m)
och Håkan Winberg (m) hemställs att riksdagen beslutar förlänga punkt 2 i
övergångsbestämmelserna till LVM enligt vad som anförts i motionen,
eller, om detta befinns lämpligare, beslutar om sådant tillägg till 11 § LVM
att enskilt vårdhem om särskilda skäl föreligger får lämna vård enligt LVM
även efter år 1982 på sätt som anförts i motionen.

I motion 1981/82:1310 av Lena Öhrsvik (s) och Evert Svensson (s)
hemställs

1. att riksdagen som sin mening uttalar att socialstyrelsen, i samråd med
Kommunförbundet, kontinuerligt bör utfärda allmänna råd beträffande
socialbidragets storlek,

2. att riksdagen som sin mening uttalar att socialstyrelsen bör utfärda
allmänna råd om förenklad handläggning av socialbidragsärenden.

1 Riksdagen 1981182. 12 sami. Nr 45

SoU 1981/82:45

I motion 1981/82:1742 av Margareta Andrén (fp) och Erling Bager (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att tillämpningsföreskrifter
utfärdas innebärande att vad som stadgas i 46—49 §§ socialtjänstförordningen
och i proposition 1971:121 angående avgifter för helinackordering
för äldre skall gälla på alla godkända hem för äldre oberoende av vem som
är huvudman.

I motion 1981/82:2040 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs — med
hänvisning till motivering i motion 1981/82:2018 - att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att socialberedningen vid uppföljningen av
socialtjänstlagen skall lägga särskild vikt vid missbruksvården och då
speciellt vid vårdtidens längd.

Allmän bakgrund

Den 1 januari 1982 trädde socialtjänstlagen (1980:620) (SoL) i kraft,
varvid bl. a. barnavårdslagen (1960:97), lagen om nykterhetsvård
(1954:579) och lagen om socialhjälp (1956:2) upphörde att gälla. För handläggning
av individuella ärenden enligt SoL gäller bl. a. att inga åtgärder
rörande vuxna kan beslutas eller genomföras mot den enskildes vilja. Rätt
till bistånd enligt 6 § SoL inträder när den enskilde behöver socialtjänstens
insatser för sin försörjning eller livsföring i övrigt och behovet inte kan
tillgodoses på annat sätt. Härmed avses inte enbart situationer när någon
behöver ekonomisk hjälp utan också exempelvis situationer när äldre eller
handikappade i sitt dagliga liv är beroende av andras insatser, när barn som
far illa behöver tas om hand eller när den som missbrukar alkohol eller
narkotika behöver vård och behandling genom socialnämndens försorg.

SoL kompletteras av dels lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU), dels lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM). LVU ger möjlighet att bereda underåriga erforderlig vård
när sådan inte kan åstadkommas på frivillig väg. LVM ger en motsvarande
möjlighet när det gäller vuxna missbrukare av alkohol eller narkotika.

Avgifter m. m.

Vårdtagares kostnadsansvar enligt SoL

Den enskildes kostnadsansvar regleras i 33-35 §§ SoL. Närmare föreskrifter
finns i 43—49 §§ socialtjänstförordningen (1981:750, ändrad och
omtryckt 1981:1226) (SoF).

33 § SoL innehåller regler om förutsättningarna för att återkräva ekonomisk
hjälp av den enskilde medan 34 och 35 §§ innehåller motsvarande
regler om kostnadsansvar för andra stöd- och hjälpinsatser.

I 34 § första stycket SoL stadgas att stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär
inte medför kostnadsansvar för den enskilde vårdtagaren.

SoU 1981/82:45

För andra stöd- och hjälpinsatser får kommunen ta ut skälig ersättning.
Någon skillnad mellan barn och vuxna görs inte i detta avseende. Bestämmelserna
gäller inte för tjänst för vilken avgift har bestämts enligt 35 § SoL
(dvs. enligt beslutad taxa för t. ex. plats i förskola eller fritidshem eller
liknande social tjänst).

Socialutskottet (SoU 1979/80:44 s. 85) uttalade i samband med behandlingen
av förslaget till socialtjänstlag bl. a. följande.

När det gäller det sakliga innehållet i 34 § har utskottet för sin del inget
att erinra mot förslaget att den enskilde vårdtagaren skall vara befriad från
kostnadsansvar för stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär. Det är
enligt utskottets mening från såväl principiell som praktisk synpunkt riktigt
att vård- och behandlingsinsatser inte är förbundna med möjlighet till
ekonomiska återkrav mot den enskilde vårdtagaren.

Ett annat betraktelsesätt måste dock anläggas när det gäller sociala
insatser som inte har vård eller behandling som primärt syfte. Det är då
främst olika former av boende som måste uppmärksammas. Socialnämnden
skall enligt 22 § i utskottets förslag till SoL sörja för att den som
behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem
eller i ett hem för vård eller boende. Socialnämnden har således ett
ansvar inte bara för den som behöver vård utan även för den som behöver
socialnämndens bistånd med boendet. Det är här främst missbrukare som
avses, men även barn kan på grund av vårdnadshavarens sjukdom eller
bortgång behöva sådant bistånd. För missbrukarnas del är det ofta fråga
om boendeformer som ligger inackordering i servicehus nära. Även när det
gäller inackordering i familjehem kan dock vården så småningom komma
att övergå till ett mera renodlat boende. Klienten kan t. ex. komma att bo
kvar i familjehemmet men ha ett arbete som ersätts med marknadsmässig
lön. Barn och ungdom som saknar föräldrar eller på grund av föräldrars
sjukdom eller liknande inte kan bo i det egna hemmet kan på motsvarande
sätt behöva bo i ett familjehem eller i kortvariga fall på en institution utan
att något behandlingsbehov därför kan sägas föreligga.

I fall som nu nämnts är socialnämndens insatser inte primärt av behandlingskaraktär.
Den enskilde bör därför i skälig utsträckning själv bidra till
kommunens kostnader för inackorderingen. Att så är avsikten synes visserligen
framgå av propositionen men bör enligt utskottets mening klargöras
i lagtexten.

Socialstyrelsen har i sina allmänna råd (1981: 1 s. 84) Rätten till bistånd
ansett att uttalandena i förarbetena till socialtjänstlagen närmast tyder på
att om det primära syftet med insatsen har behandlingskaraktär skall all
den vård och behandling som ges vara kostnadsfri för klienten. Slutsatsen
betraktas dock som osäker. Man anser sig därför inte kunna ta slutlig
ställning till frågan förrän vägledande rättsfall föreligger.

För sociala tjänster av servicekaraktär såsom plats i förskola eller fritidshem,
boende i servicehus etc. får enligt 35 § SoL kommunen ta ut
skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får
dock inte överstiga kommunens självkostnader. Beträffande avgifter som
avser helinackordering i servicehus för äldre gäller dessutom den begränstl
Riksdagen 1981/82. 12 sami. Nr 45

SoU 1981/82:45

ningen att avgiften skall bestämmas så att de boende förbehålls tillräckliga
medel för sina personliga behov.

Ytterligare föreskrifter om avgift för helinackordering i servicehus har
utfärdats av regeringen i 46-49 §§ SoF. Vårdtagaren tillförsäkras därigenom
ett s. k. förbehållsbelopp om minst 30 % av folkpensionsbeloppet för
en ogift ålderspensionär jämte pensionstillskott. Förbehållsbeloppet skall
dessutom i förekommande fall höjas med 20 % av det belopp varmed
vårdtagarens sammanlagda inkomster efter avdrag för skatt överstiger
folkpensionsförmånema. Avgiften kan sättas ner om särskilda skäl föreligger.

Reducering av socialförsäkringsförmåner

För den som uppbär sjukpenning gäller samma regler om reduktion,
oavsett om han vårdas i ett hem för vård eller boende inom socialtjänsten
eller om han vårdas på sjukhus. Det är inte heller någon skillnad mellan
frivillig vård och vård enligt LVM. För alla sker sjukpenningavdrag med 35
kr. per dag med den begränsningen att avdraget får uppgå till högst 1/3 av
sjukpenningen. Den återstående sjukpenningen skall vidare alltid uppgå till
lägst 8 kr. per dag [3 kap. 15 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL) och 3 kap. 4 § AFL],

Folkpension kan utgå i form av ålderspension, förtidspension eller sjukbidrag.
För pensionärer gäller olika bestämmelser beroende på var vården
ges. Utgående allmän tilläggspension berörs dock ej.

Om någon under hel månad är intagen för vård i statlig anstalt utgår
folkpension till pensionären med högst ett belopp som motsvarar förbehållsbeloppet
vid helinackordering i servicehus enligt 47 § SoF, dvs. 30 %
av folkpensionen för en ogift ålderspensionär jämte pensionstillskott. Om
den pensionsberättigade uppenbarligen, på grund av sitt tillstånd, inte kan
tillgodogöra sig detta belopp till sin personliga nytta, får riksförsäkringsverket
besluta att sätta ned beloppet till lägst 500 kr. per år [10 kap. 2 §
AFL och kungörelsen (1971:831) om pensionsbelopp enligt 10 kap. 2 §
första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring, ändrad senast
1981:757].

Om en pensionsberättigad under hel månad är intagen i hem för vård
eller boende eller på annat sätt åtnjuter vård eller försöijning mot avgift
som erläggs av en kommun får kommunen uppbära den pensionsberättigades
folkpension för månaden och därav tillgodogöra sig så mycket som
svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen. Ett belopp som
lägst motsvarar förbehållsbeloppet vid helinackordering i servicehus enligt
47 § SoF skall dock förbehållas pensionären [10 kap. 3 § AFL och 1 och
4 §§ kungörelse (1962:393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att
uppbära folkpension, senast ändrad 1981:755], Motsvarande regler om
nedsättning av förbehållsbeloppet till lägst 500 kr. per år gäller även i detta
fall.

SoU 1981/82:45

För den som uppbär hel ålders- eller förtidspension uttas för vård på
sjukhus de första 365 dagarna ingen avgift av den enskilde. Därefter får
fr. o.m. sjunde vårddagen vid vaije vårdtillfälle tas ut en differentierad
avgift som bestäms med hänsyn till patientens betalningsförmåga. Av
förordningen (1981:1177) om vissa avgifter vid sjukhusvård framgår att det
minsta belopp som skall förbehållas vårdtagaren skall bestämmas på samma
sätt som förbehållsbelopp bestäms för boende i servicehus för äldre. I
2 § i förordningen anges dessutom vissa särskilda skäl för nedsättning av
den differentierade avgiften.

Regeringen har genom beslut den 18 juni 1981 uppdragit åt riksförsäkringsverket
att utreda frågor som aktualiserats i riksdagens socialförsäkringsutskotts
betänkande 1980/81:6 om pension och bostadstillägg vid
anstaltsvistelse. I beslutet omnämns även ett uttalande av socialutskottet
rörande barnpension från ATP för barn som omhändertagits för samhällsvård
(se vidare s. 6).

I socialförsäkringsutskottets betänkande behandlades två motioner vari
hemställdes dels att riksdagen hos regeringen skulle begära en översyn av
reglerna för reducering av folkpension och av andra inkomster och tilläggsförmåner
för intagna på anstalt på statens bekostnad, dels om åtgärder i
syfte att ge pensionär som vistas i fängelse möjlighet att behålla det
kommunala bostadstillägget. Regeringen uppdrog i ovan nämnda skrivelse
också åt riksförsäkringsverket att se över bestämmelserna om folkpension
vid anstaltsvistelse enligt 10 kap. 2 och 3 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring och att därvid överväga likartade regler för både folkpension
och allmän tilläggspension.

Vid fullgörandet av uppdraget skall riksförsäkringsverket samråda med
kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet. Enligt uppgift från riksförsäkringsverket beräknas
arbetet vara avslutat inom ett år.

I socialdepartementet pågår sedan september 1981 en kartläggning av
socialförsäkringsförmåner och avgifter för missbrukare som vårdas på
institution. Hittills har socialstyrelsen på uppdrag av departementet genomfört
en enkät rörande avgifter. Denna är ännu inte bearbetad. Ytterligare
genomgångar för att belysa exempelvis reglerna för olika socialförsäkringsersättningar
m. m. och förekommande reduceringsregler planeras.

Underårigas kostnadsansvar

Som tidigare sagts gäller 34 § SoL även underåriga. Detta innebär att
stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär inte medför kostnadsansvar
för den enskilde vårdtagaren medan kommunen för andra stöd- och hjälpinsatser
får ta ut skälig ersättning.

För underårig som är berättigad till folkpension (barnpension) gäller att
kommunen får uppbära pensionen och ur denna tillgodogöra sig så mycket

SoU 1981/82:45

som svarar mot kostnaderna för vården eller försöijningen om den unge på
socialnämndens bekostnad under en hel månad vårdas i familjehem eller
hem för vård eller boende eller på annat sätt åtnjuter vård och försöijning
mot avgift som erläggs av kommunen [10 kap. 3 § AFL och 1 § kungörelse
(1962:393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension,
ändrad 1981:755]. För barnpension finns inga regler om att visst
lägsta belopp skall förbehållas pensionstagaren.

Beträffande ersättning till kommun för dess kostnader ur barnet tillkommande
allmän tilläggspension (ATP) uttalade utskottet i sitt betänkande
SoU 1979/80:44 s. 87 följande.

När det gäller barnpension från ATP talar vissa skäl för att kommunen
borde kunna få uppbära denna för att få täckning för sina vårdkostnader.
Barnpensionens syfte är att utgöra ersättning för vad barnet i ekonomiskt
hänseende går miste om genom försöijarens död. Om samhället träder in i
försörjarens ställe genom att bereda barnet vård och försöijning minskar
barnets behov av egna medel. Utskottet vill också erinra om att en förälders
ersättningsskyldighet mot kommunen enligt förslaget skall bestämmas
i enlighet med föräldrabalkens regler om underhållsskyldighet. Av dessa
regler följer att hänsyn skall tas till barnets egna inkomster och tillgångar.
Föräldern till ett barn som har barnpension från ATP får således betala ett
lägre belopp i ersättning till kommunen än om ATP-pensionen inte utgick.
Utskottet är emellertid inte berett att i detta sammanhang ta ställning för
en eventuell ändring av reglerna rörande barnpension.

Som ovan framgått (s. 5) torde den av utskottet aktualiserade frågan
komma att uppmärksammas vid riksförsäkringsverkets nu inledda översyn.

Föräldrars kostnadsansvar

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem
än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens
kostnader enligt grunder som kommunen bestämmer (34 § andra
stycket SoL). Kommunen får i sådant fall uppbära underhållsbidrag som
avser den underårige.

Enligt 43 § första stycket SoF skall föräldrarnas bidrag bestämmas som
om det gällde att bestämma ett underhållsbidrag från var och en av dem
enligt 7 kap. föräldrabalken. Vardera förälderns bidrag får dock inte överstiga
gällande bidragsförskottsbelopp (43 § andra stycket SoF).

Socialbidrag

Socialbidragens storlek

Ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen skall tillförsäkra den enskilde
en skälig levnadsnivå. Vid utskottets behandling av socialtjänstpropositionen
behandlades två motioner rörande bl. a. socialbidragens storlek.
Utskottet anförde därvid följande (SoU 1979/80:44 s. 26).

SoU 1981/82:45

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att socialbidragets
nivå inte varierar alltför mycket mellan de olika kommunerna.
Skillnaderna mellan normnivåerna är i dag betydande. Socialutredningen
övervägde möjligheten att regeringen skulle fastställa vissa miniminormer
för socialbidraget men ansåg att övervägande skäl talade mot en sådan
lösning. Departementschefen (del A s. 204) delar denna bedömning och
förordar i stället att socialstyrelsen efter samråd med kommunförbundet
utformar sina allmänna råd om socialtjänstens tillämpning så att de motverkar
alltför stora skillnader i normnivåerna. Utskottet ansluter sig till de
i propositionen angivna riktlinjerna såvitt nu är i fråga. Med hänvisning till
det anförda är det enligt utskottets mening inte erforderligt med någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1979/80: 69 yrkandet 2.

I socialstyrelsens allmänna råd 1981:1 Rätten till bistånd sägs bl. a.
följande beträffande socialbidragets storlek (s. 60).

Bistånd i form av socialbidrag till någons försörjning och vård bör vara
så stort att den enskilde och hans familj inte bara har det allra nödvändigaste
för att kunna leva. Bidraget måste också vara sådant att den enskildes
försöijning och livsföring i övrigt når en viss kvalitet. Det får inte bara
vara fråga om försörjning på vad man skulle kunna kalla existensminimun.
Den enskilde får anses ha rätt att leva på en nivå som höjer sig över ett
minimum utan att man för den sakens skull behöver tala om någon överstandard.

Normerna för socialhjälp kan ibland variera starkt från kommun till
kommun även inom samma regioner. Ett mål för socialstyrelsens allmänna
råd är emellertid att söka motverka alltför stora skillnader i normnivåerna.

Socialstyrelsen uttalade vidare att det t. v. får ankomma på de enskilda
kommunerna att söka anpassa sina socialbidragsnormer så att de står i
överensstämmelse med socialutskottets uttalande. Socialstyrelsen ansåg
sig i detta sammanhang inte kunna utfärda några råd om normernas storlek.

I april 1982 utkom meddelandeblad nr 12/82 Om normer för socialbidrag
vari socialstyrelsen uttalar bl. a. följande.

Riksdagen har genom att godkänna socialutskottets uttalande i betänkande
SoU 1979/80:44 (s. 26) uppdragit åt socialstyrelsen att efter samråd
med kommunförbundet utforma sina allmänna råd om socialtjänstens
tillämpning så att de motverkar alltför stora skillnader i normnivåerna vad
gäller socialbidraget. Detta var inte möjligt att fullfölja i arbetet med
Allmänna råd (1981:1) om Rätten till bistånd på grund av kommunförbundets
negativa inställning till en sådan rekommendation. Tiden medgav då
inte att ta upp frågan i den s. k. stat-kommungruppen. Detta innebär
givetvis inte att socialstyrelsen givit upp strävandena att verkställa riksdagens
beställning.

Fortsättningsvis sägs att en av förutsättningarna för att kunna utforma
vägledande normer är ett omsorgsfullt förberedelsearbete. Som ett led i
detta arbete har socialstyrelsen inlett samarbete med konsumentverket.

SoU 1981/82:45

Till meddelandebladet har socialstyrelsen fogat en promemoria (1982-04-07) som redovisar konsumentverkets hushållsbudgetar omräknade till procent
av basbeloppet. Avsikten är att promemorian skall kunna användas
som hjälpmedel vid kommunernas överväganden om normer för socialbidrag.
Socialstyrelsen säger sig vidare ha för avsikt att återkomma i annat
sammanhang till en mer ingående analys av de olika budgetposterna utifrån
de krav som en realistiskt konstruerad norm för socialbidrag ställer.

Statistiska centralbyrån (SCB) ger en gång om året ut ett meddelande
rubricerat Vägledande socialhjälpsnormer. Det senast utgivna meddelandet
är från augusti 1981. Av sammanfattningen framgår att den 1 oktober
1980 hade alla de 279 kommunerna i landet fastställt vägledande normer för
utgivande av socialhjälp. Samtliga normer var basbeloppsanknutna. 59
kommuner hade fastställt olika socialhjälpsnormer för korttidshjälp och
mer långvarig socialhjälp.

Utskottet har under hand inhämtat från Svenska kommunförbundet att
ett flertal av Kommunförbundets länsavdelningar arbetar med att ta fram
gemensamma normer för kommunerna inom det egna länet.

Förenklad handläggning av socialbidragsärenden

I betänkande SoU 1979/80:44 anförde socialutskottet följande (s. 25).

Enligt utskottets mening är det önskvärt att man skapar enkla och
ändamålsenliga rutiner för prövning och handläggning av socialbidragsärenden.
Ett sätt är att använda sig av schabloniserade normbelopp för att
tillgodose mer allmänna hjälpbehov. Ett annat sätt är att låta annan personal
än socialassistenter handlägga enklare socialbidragsärenden. Härigenom
kan socialassistenternas arbete starkare inriktas på förebyggande
arbete och kvalificerat behandlingsarbete. Socialutskottet vill i sammanhanget
framhålla att en strävan att förenkla rutinerna inte får leda till att
man gör avkall på helhetssynen. Den enskildes begäran om ekonomisk
hjälp kan i vissa fall vara föranledd av ett hjälpbehov som har djupare
orsaker än enbart ekonomiskt trångmål. En alltför långtgående förenkling
av handläggningsrutinerna kan medföra en risk för att andra angelägna
hjälpbehov än ekonomiska inte uppmärksammas.

Socialstyrelsens allmänna råd 1981:1 Rätten till bistånd tar också upp
frågan om förenklade rutiner och innehåller följande (s. 58).

Det är synnerligen viktigt att socialbidraget inte ges slentrianmässigt.
Det kan visserligen finnas fall där den enskildes situation inte kräver någon
mer ingående undersökning av de bakomliggande orsakerna till behovet av
bistånd. I sådana lägen kan socialbidrag fastställas efter en mer förenklad
prövning. Det kan också vara lämpligt att avdramatisera själva utbetalningssystemet.
Förenklade utbetalningsrutiner får emellertid inte innebära
att bidrag ges i sådana former och på sådant sätt att det passiverar mottagaren
och motverkar hans möjligheter att få och behålla ett arbete och
försörja sig själv. Socialnämnden måste alltid ha i minnet att socialbidraget
liksom andra former av bistånd skall ha en förebyggande eller rehabiliterande
inriktning.

SoU 1981/82:45

Vissa bestämmelser i LVM

Hämtning m.m. av missbrukare som avbryter vården
17 § LVM har följande lydelse.

Den som är omhändertagen eller intagen för vård med stöd av denna lag i
ett sådant hem som avses ill §, får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler eller något annat
som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas
sådan egendom får den omhändertas.

Den som är omhändertagen eller intagen för vård får kropps visiteras,
när han kommer till hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något
som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i
hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos
honom.

Vid visitering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna
medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Bestämmelserna i första—tredje styckena skall gälla för alla som vårdas
vid ett sådant hem som avses i 11 §, om det är nödvändigt för att genomföra
vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

Som framgår av fjärde stycket i paragrafen kan även de som frivilligt
vårdas på samma hem som de som vårdas med stöd av LVM omfattas av
bestämmelserna. Medgivanden som här avses lämnas av socialstyrelsen på
framställning av huvudmannen (24 § SoF).

Den som var hemfallen åt missbruk av alkohol hade under den tid
nykterhetsvårdslagen (1954:579) gällde, dvs. fram till den 1 januari 1982,
möjlighet enligt 58 § NvL att frivilligt gå in på allmän vårdanstalt och
förbinda sig att stanna där under viss tid. Om den vårdsökande avbröt
vården innan denna tid gått ut fanns möjlighet att återföra honom till
institutionen med polisens hjälp.

Den som på grund av ett beslut om omhändertagande eller vård enligt
LVM vistas i den speciella form av hem som regleras i 18 § LVM får bl. a.
hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av
rörelsefriheten som är nödvändig för vårdens genomförande. För övriga
hem där vård enligt LVM lämnas finns emellertid inga andra tvångsbefogenheter
än de som anges i 17 § samt en möjlighet enligt 26 § att påkalla
biträde av polismyndighet för att efterforska eller hämta den som avviker.

I proposition (1981/82:8) om lag om vård av missbrukare i vissa fall
m. m. anfördes i denna del följande (s. 95).

Som har sagts flera gånger tidigare är det ofta inte nödvändigt att ta till
några långtgående tvångsåtgärder eller strängare övervakning för att förmå
en missbrukare att stanna på institutionen eller att acceptera de regler som
måste gälla där. Viktigare är en engagerad vårdpersonal och vad behandlingen
i övrigt kan erbjuda den intagne. Det är också en självklarhet att
man aldrig bör tillgripa mer tvång än vad som i vaije särskilt fall är

SoU 1981/82:45

nödvändigt. Var och en sorn vårdas enligt lagen bör följaktligen placeras så
att han åtnjuter så stor personlig frihet som möjligt utan att vårdens
genomförande för den skull riskeras. Med denna utgångspunkt kommer
många missbrukare som vårdas enligt lagen att kunna vistas i institutioner,
där vårdpersonalen inte behöver andra tvångsbefogenheter än att kunna
ingripa mot att sprit och andra berusningsmedel förs in till eller förvaras på
institutionen, samt att få hjälp av polisen att hämta tillbaka en missbrukare
som avviker från vården. Över de nu angivna befogenheterna disponerar
vårdhuvudmännen själva genom att i institutionsplanen ange att en institution
är avsedd för vård av missbrukare enligt LVM (11 §). I andra fall är
emellertid en sådan öppnare placering inte möjlig, åtminstone inte under
hela vårdtiden, om missbrukaren t. ex. systematiskt försöker avvika eller
medvetet stör vården för sig själv eller andra. För dessa fall måste det
finnas hem där det är möjligt att anordna kontinuerlig övervakning och att
ingripa mot ett våldsamt uppträdande som riktar sig mot de andra intagna
eller mot personalen vid hemmet.

Utredning och ansökan om vård
Vid sin behandling av lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)
beslöt riksdagen (SoU 1981/82:22, rskr 91) - med frångående av propositionsförslaget
men i enlighet med det förslag socialberedningen framlagt i
sitt delbetänkande SOU 1981:7 - att utredning och ansökan om vård
enligt LVM skulle göras av länsstyrelsen (5 §). Samtidigt beslöts om övergångsbestämmelser
som bl. a. innebär att socialnämnden fram till den 1
januari 1984 skall fullgöra utrednings- och ansökningsuppgiften.

Utskottet erinrade vid sin behandling om att socialberedningen med den
pressade tidsplan den haft att arbeta efter inte haft möjlighet att närmare
undersöka bl. a. de organisatoriska konsekvenserna av att låta länsstyrelserna
svara för utredning och ansökan, varför bl. a. resursövervägandena
var ofullständigt belysta. Den av utskottet föreslagna övergångstiden bestämdes
med hänsyn härtill.

Sociaiberedningen har enligt tilläggsdirektiv (Dir 1981:55) i uppdrag att
under år 1983 redovisa sina överväganden med anledning av den uppföljning
av LVM som beredningen har att fullgöra inom ramen för sin i de
ursprungliga direktiven ålagda uppgift att följa upp och utvärdera socialtjänstreformen.
Därvid bör enligt tilläggsdirektiven särskilt övervägas möjligheten
att anordna en funktion som allmänt ombud i sociala mål vid
länsstyrelserna.

Institutioner med enskild huvudman

Enligt den fram till den 1 januari 1982 gällande nykterhetsvårdslagen
skulle tvångsintagna missbrukare vårdas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Allmän vårdanstalt var enligt 40 § NvL

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättats för sådant ändamål,

SoU 1981/82:45

2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt
eller avdelning därav, vilken av regeringen erkänts såsom allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Enligt 11 § LVM skall vård med stöd av den lagen lämnas genom hem
som drivs av landstingskommuner eller kommuner och som enligt den plan
som anges i 23 § SoL är särskilt avsedda att kunna lämna sådan vård.

I övergångsbestämmelser till LVM stadgas att fram till den 1 januari
1983 vård enligt lagen får beredas förutom i hem som avses i 11 § även i
sådana hem som vid lagens ikraftträdande var allmänna vårdanstalter för
alkoholmissbrukare enligt nykterhets vårdslagen.

Enligt uppgift från socialstyrelsen är arbetet med upprättandet av planer
enligt 23 § SoL, avsedda att gälla under åren 1983-1985, i det närmaste
slutfört och visar att platsantalet för tvångsvård blir ungefär detsamma
som före den 1 januari 1982. Enligt socialstyrelsen fanns vid årsskiftet
1981-1982, förutom de sex av staten drivna allmänna nykterhetsvårdsanstaltema,
ytterligare 20 allmänna anstalter eller avdelningar därav som
drevs av kommuner, landsting, stiftelser, föreningar eller annan. Vid de
förhandlingar som skett mellan kommuner, landstingskommuner och dem
som driver dessa anstalter har hittills överenskommelse träffats om att
landstingskommun, kommun eller kommunalförbund fr. o. m. den 1 januari
1983 skall överta huvudmannaskapet för sammanlagt 20 av de tidigare
allmänna anstalterna. Beträffande en statlig och fyra andra allmänna anstalter
som drivs av stiftelser pågår fortfarande förhandlingar om villkoren
för ett kommunalt eller landstingskommunalt övertagande. Beträffande en
anstalt har övertagande ej skett utan vårdavtal träffats mellan huvudmannen
Stockholms stadsmission och Stockholms kommun.

I samband med propositionen om LVM behandlades en motion med
yrkande att regeringen, om särskilda skäl föreligger, ges rätt att besluta att
vård med stöd av lagen får lämnas av hem som drivs av förening, stiftelse
eller annan enskild. Motionsyrkandet var alltså inte begränsat till sådana
anstalter med enskild huvudman som enligt den ovan lämnade redovisningen
var allmänna anstalter.

Utskottet avstyrkte motionen och uttalade bl. a. (SoU 1981/82:22 s. 24)
att det i och för sig inte var uteslutet att överlåta åt t. ex. en privat stiftelse
att svara för tvångsbefogenheter enligt LVM men att utskottet kände
tveksamhet inför en sådan ordning, som dessutom skulle bli av stor principiell
betydelse. Efter att ha redogjort bl. a. för skillnaden mellan den
tidigare nykterhetsvården och den missbruksvård som regleras av socialtjänstlagen
och LVM uttalade utskottet.

Enligt utskottets mening är det knappast möjligt att i samma grad tillgodose
kraven på rättssäkerhet inom ramen för en vård som lämnas genom
ett enskilt rättssubjekt.

Från principiell synpunkt kan man dessutom hävda att det allmänna inte
bör kunna avhända sig ansvaret för åtgärder som innebär så allvarligt

SoU 1981/82:45

intrång i enskilda människors personliga frihet. Utskottet anser därför
övervägande skäl tala mot den av motionärerna föreslagna utvidgningen av
rätten att disponera över tvångsåtgärder enligt LVM.

Detta innebär självfallet inte att de vårdinstitutioner som har enskild
huvudman skulle ha spelat ut sin roll. Det enskilda initiativet och engagemanget
har varit av största betydelse för tillkomsten av behandlingsmöjligheter
inom missbruksvården. Även i framtiden behövs ett sådant komplement
av varierad och delvis annorlunda vård än den som kan beredas
genom det allmänna. Inte minst den nuvarande bristen på vårdplatser inom
missbruksvården visar att de enskilda institutionernas resurser måste utnyttjas.

Att de vårdinstitutioner som har enskild huvudman skulle bli utan vårduppgifter
till följd av att beslut om tvångsbefogenheter begränsas till de
kommunala hemmen anser utskottet alltså som uteslutet. I praktiken kommer
de dessutom att i stor utsträckning svara för vården genom att de
intagna med stöd av 15 § LVM kan placeras på en enskild institution som
ett led i LVM-vården, med möjlighet för den ansvariga kommunala institutionen
att om ett sådant försök inte utfaller väl återhämta klienten dit.
Sådana försöksplaceringar kommer vidare sannolikt ofta att leda till att
missbrukaren kvarstannar frivilligt på den enskilda vårdinstitutionen efter
det att LVM-vården upphört.

Utskottet anser inte heller att det finns någon anledning att befara att det
inte kommer att finnas tillräckligt många hem som kan svara för vård enligt
LVM. Institutionsstrukturen kommer att genomgå stora förändringar, varför
det knappast är meningsfullt att göra jämförelser mellan å ena sidan
antalet institutioner som f. n. kan lämna tvångsvård enligt lagen om nykterhetsvård
och å andra sidan hur många av dessa som drivs av landstingskommuner
eller kommuner. Om vissa av de vårdinstitutioner som i dag
kan lämna tvångsvård inte kommer att kunna göra det i framtiden så
kommer å andra sidan andra institutioner, som i dag inte har någon tvångsvård,
att få formell möjlighet att göra det. Utskottet vill vidare erinra om
att förhandlingar pågår bl. a. för att vissa av de nuvarande erkända vårdanstalterna
med enskild huvudman skall tas över av i första hand landsting.

Utskottet vill slutligen framhålla att socialtjänstreformen bl. a. syftar till
en mer varierad vård med större möjligheter att beakta de individuella
behoven. Detta bör allmänt sett leda till att man inte i samma utsträckning
behöver tvinga människor till vård.

Vårdtidens längd

Vård enligt LVM skall i normalfallet avslutas inom två månader (7 §).
Enligt 16 § kan vårdtiden förlängas med högst två månader om den intagne
till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns
andra synnerliga skäl för förlängning.

I det delbetänkande (SOU 1981: 7 s. 8) som föregick propositionen med
förslag till LVM uttalade socialberedningen att förslaget till LVM inte
borde ses som en definitiv lösning av hithörande frågor. Att studera hur
lagen tillämpades i praktiken såg beredningen som en av de viktigaste
uppgifterna vid sin kommande uppföljning av socialtjänstreformen. Frågor
som särskilt skulle uppmärksammas var enligt beredningen reglerna om
vårdtider och om behovet av ett förenklat beslutsförfarande vid återfall.

SoU 1981/82:45

I propositionen (prop. 1981/82:8) uttalade departementschefen att den
föreslagna tiden torde vara väl avvägd för flertalet fall (s. 47) men att hon
ställde sig tveksam till om ens den vårdtid som enligt förslaget maximalt
kunde komma i fråga (två månader med två månaders förlängning) var
tillräcklig för de svåraste fallen. I propositionen föreslogs dock inte några
särskilda anordningar för denna grupp. Behovet av att tillämpningen av
LVM följdes särskilt noga med avseende på vårdtidens längd underströks.

Vid socialutskottets behandling av propositionen förelåg bl. a. en motion
med yrkande om en till sex månader bestämd vårdtid m.m. Utskottet
(SoU 1981/82:22 s. 22) anförde att många olika synpunkter anlagts på
frågan om vårdtidens längd. Enligt utskottets mening kunde det inte komma
i fråga att nu frångå den av beredningen föreslagna och allmänt accepterade
provisoriska lösningen av denna kontroversiella fråga. Utskottet
erinrade också om att utvärderingen kunde komma att ge anledning till
justering av reglerna om vårdtiderna. Motionen avstyrktes därför.

Utskottet

I betänkandet behandlas ett flertal motionsyrkanden med anknytning till
socialtjänstlagen (SoL) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM).

Avgifter m.m.

I de tre motionerna 1981/82:155 av Lena Öhrsvik (s), 1981/82:407 av Per
Stenmarck (m) och Gullan Lindblad (m) och 1981/82:1742 av Margareta
Andrén (fp) och Erling Bager (fp) tas olika frågor upp som rör enskildas
kostnadsansvar för vård och behandling.

I motion 1981182:155 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av reglerna om vårdavgifter. Motionären anser det
otillfredsställande att kostnaderna för vård och behandling enligt SoL
regleras av såväl SoL som lagen (1962: 381) om allmän försäkring (AFL).
Det har vidare hävdats att SoL på denna punkt är svårtolkad, vilket enligt
motionären kan vara ytterligare ett skäl för en översyn.

Grundbestämmelsen om avgifter vid vård och behandling finns i 34 §
SoL där det stadgas att stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär inte
medför kostnadsansvar för den enskilde. För andra stöd- och hjälpinsatser
får kommunen ta ut skälig ersättning. Bestämmelserna gäller inte sådan
social tjänst för vilken avgift är bestämd i enlighet med 35 §. Som redovisats
tidigare i betänkandet finns det vidare bl. a. för vårdtagare som uppbär
sjukpenning och för dem som är pensionerade regler i AFL om reduktion
av utgående förmåner. Problem vid tillämpningen av dessa regler har
uppmärksammats i motioner tidigare och har behandlats av socialförsäkringsutskottet
bl. a. i betänkande SfU 1980/81:6.

Regeringen har under år 1981 uppdragit åt riksförsäkringsverket att bl. a.

SoU 1981/82:45

se över bestämmelserna om folkpension vid anstaltsvistelse enligt 10 kap.
2 och 3 §§ AFL och därvid överväga likartade regler för både folkpension
och allmän tilläggspension. Översynen beräknas vara avslutad inom ett år.
I socialdepartementet pågår vidare en kartläggning av socialförsäkringsförmåner
och avgifter för missbrukare som vårdas på institution. Detta arbete
är fortfarande i inledningsskedet.

Utskottet anser att resultatet av den översyn som pågår inom riksförsäkringsverket
och av socialdepartementets kartläggning bör avvaktas innan
riksdagen har anledning att överväga behovet av ytterligare utredning av
dessa frågor.

Beträffande frågan om tolkningssvårigheter av 34 § SoL kan anföras
följande. Vid utskottsbehandlingen av socialtjänstpropositionen diskuterade
utskottet i sitt betänkande (SoU 1979/80:44, s. 85) bestämmelserna
tämligen utförligt. Socialstyrelsen pekar i sina allmänna råd Rätten till
bistånd (1981:1 s. 84) på att gränsdragningsproblem kan uppstå, men hänvisar
samtidigt till att några vägledande rättsfall ännu inte föreligger. Enligt
utskottets mening är det bl. a. av detta skäl ännu för tidigt att avgöra om
paragrafens utformning är ägnad att medföra svårigheter vid tillämpningen.
Socialberedningen, som har som uppgift att följa tillämpningen av
socialtjänstlagen, bör följa även tillämpningen av denna bestämmelse och
torde när mera erfarenheter vunnits få anledning att överväga det eventuella
behovet av att förtydliga SoL på denna punkt.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1981/82:155.

I motion 1981182:407 av Per Stenmarck (m) och Gullan Lindblad (m)
förordas ändrade regler för föräldrars och barns skyldighet att delta i
kommunernas kostnader när ett barn får vård i annat hem än det egna.
Motionärerna anser att den övre gränsen för föräldrarnas bidragsskyldighet
inte bör gå vid bidragsförskottsbeloppet utan, om ett högre underhållsbidrag
utdömts, motsvara detta. Om ett barn har förmögenhet eller
avkastning av sådan bör dessutom barnet självt bidra till kommunens
kostnader.

Som framhållits tidigare i detta betänkande gör SoL ingen skillnad
mellan vuxna och barn när det gäller vårdtagarens eget kostnadsansvar.
Utskottet har vid sin behandling av socialtjänstpropositionen (SoU 1979/
80:44, s. 85) som exempel på en social insats som kan sakna karaktären av
behandlingsinsats nämnt barn och ungdomar som saknar föräldrar eller på
grund av föräldrars sjukdom inte kan bo i det egna hemmet och därför bor i
ett familjehem eller på institution. 1 ett sådant fall lägger således inte
lagstiftningen hinder i vägen för att överenskommelse träffas mellan kommunen
och den underåriges förmyndare att bidrag till exempelvis inackorderingskostnad
skall utgå ur den underåriges förmögenhet eller avkastningen
av en sådan. När det gäller insatser av behandlingskaraktär bör
man enligt utskottets mening lika litet som när det gäller vuxna frångå
principen om avgiftsfrihet.

SoU 1981/82:45

Beträffande folkpension som utgår till ett barn kan vidare kommunen
med stöd av 10 kap. 3 § AFL uppbära folkpension som tillkommer vårdtagaren
och tillgodogöra sig så mycket av pensionen som svarar mot kostnaderna
för vården eller försörjningen.

När det gäller barnpension från ATP har regeringen i juni 1981 uppdragit
åt riksförsäkringsverket att göra viss översyn, som med hänsyn till beslutets
formulering får förutsättas omfatta även frågan om rätten för kommun
att uppbära ATP-pension som tillkommer barn som av kommunen placerats
utom det egna hemmet.

Beträffande förälders skyldighet att bidra till kommunens kostnader när
ett barn får vård i annat hem än det egna bör framhållas att reglerna i 34 §
andra stycket SoL samt 43 § SoF innebär att betydligt högre belopp kan
tas ut av föräldrarna än vad som var fallet på den tid då barnavårdslagen
gällde. Utskottet anser för sin del att alltför kort tid gått sedan dessa regler
infördes för att man skall ha anledning att redan nu överväga eventuella
ändringar i systemet. Utskottet förutsätter dessutom att även dessa avgiftsfrågor
följs av socialberedningen.

Motion 1981/82:407 avstyrks med hänvisning till det anförda.

I motion 1981/82:1742 av Margareta Andrén (fp) och Erling Bager fp)
begärs att sådana tillämpningsföreskrifter skall utfärdas att vad som stadgas
i 46-49 §§ SoF och i proposition 1971:121 om avgifter för helinackordering
för äldre skall gälla på alla godkända hem för äldre oberoende av
vem som är huvudman.

Bakgrunden tili motionen är att Stockholms kommun för boende på
enskilda vårdhem utger differentierade bidrag till vårdkostnaderna, s.k.
utjämningsbidrag. Enligt motionärerna har Stockholms kommun beslutat
att dessa utjämningsbidrag fr. o.m. den 1 april 1982 inte skall utgå till
pensionärer som har en förmögenhet som överstiger 75 000 kr. Från rättvisesynpunkt
bör enligt motionärerna samma avgiftsprinciper gälla oavsett
om pensionär vistas på hem som drivs av kommunen eller av organisation,
stiftelse eller samfund.

Utskottet kan instämma i vad motionärerna anfört om avgift för äldre
människor som av kommunen anvisats plats i ett hem med enskild huvudman.
Utskottet har dock inhämtat att kommunalbesvär anförts över det
åsyftade beslutet, vilket f. n. är föremål för prövning av kammarrätten i
Stockholm. Motionen bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Motion 1981/82:1742 avstyrks.

Socialbidrag

I motion 1981182:1310 av Lena Öhrsvik (s) och Evert Svensson (s) yrkas
att riksdagen som sin mening skall uttala dels att socialstyrelsen i samråd
med Svenska kommunförbundet kontinuerligt bör utfärda allmänna råd
beträffande socialbidragets storlek (yrkande I), dels att socialstyrelsen bör
utfärda allmänna råd om förenklad handläggning av socialbidragsärenden
(yrkande 2).

SoU 1981/82:45

Av den redovisning som lämnats tidigare i betänkandet (s. 7) framgår att
enighet ej kunnat uppnås mellan socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet
om utformningen av socialstyrelsens allmänna råd rörande SoL:s
tillämpning så att de motverkar alltför stora skillnader i normnivåerna vad
gäller socialbidragen. Av redovisningen framgår vidare att arbetet med att
ta fram underlag för att utforma normer fortsätter inom socialstyrelsen,
liksom att vissa av Svenska kommunförbundets länsavdelningar arbetar
med normer för sina län. Utskottet anser för sin del att det arbete som
pågår är ägnat att leda till en utjämning i normnivån mellan olika kommuner.
Någon riksdagens åtgärd kan därför inte nu anses erforderlig i detta
avseende. Motion 1981/82:1310 avstyrks därför i här aktuell del (yrkande
1).

Frågan om förenklad handläggning av socialbidragsärenden diskuterades
som ovan nämnts (s. 8) av utskottet i samband med behandlingen av
socialtjänstpropositionen. Utskottet framhöll därvid bl. a. önskvärdheten
av att skapa enkla och ändamålsenliga rutiner för handläggning av socialbidragsärenden
men pekade samtidigt på att en sådan strävan inte får leda till
att man gör avkall på helhetssynen. En alltför långtgående förenkling
kunde enligt utskottet leda till att andra angelägna hjälpbehov än ekonomiska
inte uppmärksammades vid handläggningen. Även socialstyrelsen
tar i sina allmänna råd upp hur man kan förenkla och avdramatisera
handläggningen utan att socialbidraget förlorar sin förebyggande och rehabiliterande
uppgift.

Inom landets kommuner pågår sedan årsskiftet 1981-1982 arbetet med
att anpassa socialtjänstens rutiner till den nya sociallagstiftningen. Föremål
för försök med förenklade rutiner är bl. a. handläggningen av socialbidragsärenden.
Enligt utskottets mening bör resultaten av detta utvecklingsarbete
avvaktas. Det kan i det sammanhanget erinras om att socialstyrelsens
allmänna råd endast är av vägledande karaktär och att det sålunda
är kommunerna själva som har att avgöra hur biståndsfrågorna skall handläggas.
Utskottet förutsätter emellertid att socialstyrelsen uppmärksamt
följer arbetet ute i kommunerna och sprider de erfarenheter som vinns och
som kan vara av allmänt intresse. Motion 1981/82:1310 bör därför inte
föranleda någon riksdagens åtgärd i här aktuell del (yrkande 2).

Vissa bestämmelser i LVM

Fyra motioner gäller frågor med anknytning till vården av missbrukare
enligt den av riksdagen i december 1981 antagna lagen (1981:1243) om vård
av missbrukare i vissa fall (LVM).

I motion 1981/82:548 av Torsten Bengtson (c) hemställs att sådana
bestämmelser införs att hem för vård eller boende kan använda samma
ordningsföreskrifter för samtliga inskrivna. Motionären syftar främst på
möjligheten att tvångsvis återföra den som avviker under pågående vård.

Som redovisats tidigare i betänkandet (s. 9) innebär den nya lagstift -

SoU 1981/82:45

ningen att möjligheter öppnats att på ett hem för vård eller boende där vård
enligt LVM lämnas frånta alla som vårdas där alkoholhaltiga drycker
m.m., oavsett om vården i ett enskilt fall lämnas enligt LVM eller enligt
SoL.

Skillnaden mellan de frivilligt vårdade och de tvångsvårdade ligger
främst i att den som själv sökt vård enligt SoL har rätt att själv avgöra när
han vill avbryta vården. Den som vårdas enligt LVM kan efterforskas och
återhämtas om han avviker och kan eventuellt senare placeras på en
institution med befogenhet att besluta om inskränkning i de intagnas rörelsefrihet
m. m.

Enligt utskottets mening kan det inte komma i fråga att införa lagbestämmelser
som medger rätt att med våld tvinga den som frivilligt sökt
vård enligt SoL att kvarstanna på en institution. Detta skulle bl. a. strida
mot SoL:s grundläggande princip om den enskildes rätt till självbestämmande.
Det skulle även kunna leda till att människor drog sig för att söka
vård för sina missbruksproblem av rädsla för att inte kunna återfå sin frihet
när de önskade. Utskottet avstyrker med hänvisning härtill motion 1981/
82:548.

I motion 1981182:1288 av Arne Andersson i Gustafs m.fl. (c) krävs att
riksdagen i 1983 års budgetproposition får en redovisning av de personella
och ekonomiska resurser som behövs för att länsstyrelserna fr. o. m. den 1
januari 1984 skall kunna fullgöra uppgiften att utreda och ansöka om vård
enligt LVM.

Socialberedningen har i tilläggsdirektiv (Dir 1981:55) fått i uppdrag att
under år 1983 presentera sina överväganden bl. a. i fråga om möjligheten
att anordna en funktion som allmänt ombud i sociala mål vid länsstyrelserna.

Utskottet har vidare under hand inhämtat från kommundepartementet
att man påbörjat arbetet med att beräkna behovet av personella och ekonomiska
resurser för länsstyrelserna inom ramen för budgetarbetet. Med
hänsyn härtill kan förutsättas att den av motionärerna begärda redovisningen
kommer att lämnas i budgetpropositionen för budgetåret 1983/84.

Motionsyrkandet får därigenom anses tillgodosett varför motionen avstyrks.

I motion 1981/82:1307 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m)
och Håkan Winberg (m) hemställs att sådana bestämmelser införs att de
enskilda vårdhem som nu är erkända vårdanstalter även efter år 1982 får ge
tvångsvård enligt LVM även om de har enskild huvudman.

Vid behandlingen i utskottet av socialtjänstpropositionen (SoU 1979/
80:44) övervägde utskottet med anledning av en motion frågan om att låta
privata stiftelser svara för LVM-vård. Utskottet ansåg att från principiell
synpunkt kunde hävdas att det allmänna inte borde kunna avhända sig
ansvaret för åtgärder som innebär så allvarligt intrång i människors personliga
frihet. Övervägande skäl talade därför mot en utvidgning av rätten att

SoU 1981/82:45

disponera över tvångsåtgärder enligt LVM. Det betonades samtidigt att de
vårdinstitutioner som har en enskild huvudman även i framtiden behövs
som ett komplement av varierad och delvis annorlunda vård än den som
kan beredas genom det allmänna.

Som redovisats tidigare i betänkandet (s. 11) har enligt uppgift från
socialstyrelsen överenskommelse träffats beträffande 15 av de 20 erkända
vårdanstalterna att huvudmannaskapet skall övertas av landsting, kommuner
eller kommunalförbund. Förhandlingar pågår fortfarande beträffande
ytterligare fyra. En anstalt förblir i enskild huvudmans ägo, varvid dock
vårdavtal har träffats mellan huvudmannen och Stockholms kommun. Av
de planer som gjorts inom de olika landstingen framgår enligt socialstyrelsen
att antalet platser för tvångsvård kommer att vara i stort sett oförändrat
efter den 1 januari 1983.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att det inte finns skäl till
omprövning av riksdagens tidigare beslut i frågan. Motion 1981/82:1307
avstyrks därför.

I motion 1981/82:2040 av Gösta Bohman m. fl. (m) yrkas att socialberedningen
vid uppföljningen av socialtjänstlagen skall lägga särskild vikt
vid missbruksvården och då speciellt vid vårdtidens längd.

Socialberedningen poängterade i sitt delbetänkande (SOU 1981:7 s. 8)
Lag om vård av missbrukare i vissa fall att beredningen såg som en av de
viktigaste uppgifterna i sin uppföljning av socialtjänstreformen att studera
hur lagen tillämpades i praktiken. En fråga som särskilt skulle uppmärksammas
var bl. a. reglerna om vårdtider. Även i propositionen (prop. 1981/
82:8) underströks att tillämpningen av LVM borde följas särskilt noga med
avseende på vårdtidens längd. Vid utskottets behandling av propositionsförslaget
anfördes vidare bl. a. att det var fråga om en provisorisk lösning
av en kontroversiell fråga och att socialberedningens utvärdering kunde
komma att ge anledning till justering av reglerna om vårdtider.

I tilläggsdirektiv (Dir 1982: 55) har socialberedningen bl. a. fått i uppdrag
att i särskild ordning följa upp tillämpningen av den nya lagstiftningen om
vård av missbrukare (LVM).

Med hänvisning till vad som sagts ovan anser utskottet inte någon
riksdagens åtgärd erforderlig med anledning av motion 1981/82: 2040.

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av reglerna om vårdavgifter
att riksdagen avslår motion 1981/82:155,

2. beträffande skyldighet att delta i kommuns kostnader för barns
vård i annat hem än det egna

att riksdagen avslår motion 1981/82:407,

3. beträffande socialbidragets storlek

att riksdagen avslår motion 1981/82:1310 yrkande 1,

4. beträffande förenklad handläggning av socialbidragsärenden
att riksdagen avslår motion 1981/82:1310 yrkande 2,

SoU 1981/82:45

5. beträffande avgifter för helinackordering för äldre
att riksdagen avslår motion 1981/82:1742,

6. beträffande hämtning av frivilligt intagna missbrukare
att riksdagen avslår motion 1981/82:548,

7. beträffande redovisning av personalbehov m.m. i länsstyrelserna att

riksdagen avslår motion 1981/82:1288,

8. beträffande LVM-vård i vissa vårdinstitutioner
att riksdagen avslår motion 1981/82:1307,

9. beträffande uppföljning av frågan om vårdtidens längd
att riksdagen avslår motion 1981/82:2040.

Stockholm den 25 maj 1982

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp)3, Karl Leuchovius
(m), Evert Svensson (s)', John Johnsson (s), Erik Larsson (c)*, Kjell
Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm
(m), Stig Alftin (s), Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s). Märta
Fredrikson (c), Anita Persson (s) och Georg Karlsson (s)2.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

1 Närvarande endast vid behandlingen av mot. 1981/82:155. 407, 1310 och 1742.

2 Närvarande endast vid behandlingen av mot. 1981/82:548, 1288, 1307 och 2040.
Georg Karlssons uppdrag som ersättare för riksdagsledamot hade upphört vid
betänkandets justering.

3 Ledig från uppdraget som riksdagsledamot vid betänkandets justering.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982