om visså skadeståndsfrågor (Betänkande 1987/88:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

om vissa skadeståndsfrågor

1987/88:4

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner med yrkanden om förändringar
inom skadeståndsrättens område.

I en motion (fp) tas upp frågan om skadeersättning bör utgå till den som
skadas under det att han begår brott. I den andra motionen (fp) begärs en
översyn av de ideella skadestånden till brottsoffer. I den tredje motionen (s)
tas upp frågan om föräldrars skadeståndsansvar för sina barns brottsliga
handlingar borde utökas.

Utskottet avstyrker bifall till de tre motionerna. En reservation (fp, c) ges
till förmån för den förstnämnda motionen.

Motioner

Motion 1986/87:L601 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i skadeståndslagen (1972:207)
att de lagliga möjligheterna att jämka skadestånd vidgas i enlighet med vad
som anförs i motionen.

Motion 1986/87:604 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
vad som anförts i motion 1986/87:Ju403 - yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till hur skadestånd till enskilda och ersättning från brottsskadenämnden
skall kunna utgå enligt mer generösa bedömningar än i dag.

Motion 1986/87:L614 av Yngve Wernersson (s) vari - med hänvisning till vad
som anförts i motion 1986/87:Ju816- yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om föräldrars skadeståndsansvar.

Skadestånd till skadelidande brottsling
Motion L601

I motionen hävdas att en tjuv som har skadats t.ex. genom halkning eller av
ett vaktdjur vid inbrott i en bostad eller annan lokal kan vara berättigad till
skadestånd av bostadens eller lokalens innehavare och att denna rätt till
skadestånd är alltför omfattande. Visserligen är det, framhåller motionären,
möjligt att jämka skadeståndet, även till noll, om den skadelidande av uppsåt

eller grov oaktsamhet har medverkat till skadan. Men denna möjlighet f

1 Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 4

används sällan av domstolarna, fortsätter motionären, som också menar att
allmänhetens uppfattning är att ohederligt folk favoriseras på hederliga
människors bekostnad. Motionären föreslår att de lagliga möjligheterna att
jämka skadeståndet bör vidgas i de fall där skada har drabbat en person vid
obehörigt eller i vart fall brottsligt tillträde till annans bostad eller lokal. I
sådana fall bör frihet från skadeståndsansvar föreligga, anför motionären.

Gällande ordning

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar i 2 kap. 2 § skadeståndslagen
(1972:207) innebär att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan. Enligt vissa specialförfattningar
föreligger ett s.k. strikt skadeståndsansvar, dvs. skyldighet att ersätta
skada oberoende av vållande. Hit hör bl.a. lagen (1943:459) om tillsyn över
hundar som ålägger hundägare ett strikt ansvar för skador som hunden
orsakar. Hundägaren har dock rätt att återkräva den utgivna ersättningen
från den som vållat skadan.

Skadeståndet kan jämkas under vissa förutsättningar. Enligt 6 kap. 1 §
skadeståndslagen (SkL) gäller därvid att skadestånd med anledning av
personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av
sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas redan om vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan. För samtliga skadetyper gäller
att jämkning skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av
vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Reglerna om
jämkning på grund av medvållande kan vara tillämpliga även i situationer av
strikt skadeståndsansvar.

Skadeståndslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om skadestånd
till den som har skadats vid utövandet av brottslig eller annan otillåten
handling. I sådana fall blir vanliga skadeståndsrättsliga principer tillämpliga.
Den som t.ex. är ansvarig för säkerheten i en fastighet, vid ett bygge e.d. kan
bli skadeståndsskyldig inte bara mot den som är behörig att komma dit utan
även mot andra. Är risken för skada stor för behöriga besökande kan också
en obehörig besökare erhålla skadestånd om han skadas. Som exempel kan
nämnas följande rättsfall.

NJA 1973 s. 141. En person begav sig in på en i mörker försänkt
byggnadsplats för att kasta vatten och föll därvid ned i ett öppet hisschakt och
skadades. De anordningar som avskilde byggnadsplatsen från gatan var
otillräckliga och hisschaktet hade lämnats öppet vid arbetets slut. Den
skadade erhöll skadestånd från byggnadsentreprenören. Trots att han
obehörigen begett sig in på byggnadsplatsen ansågs hans handlande ej ”ha
innefattat en sådan kränkning av bolaget eller dess rätt som skulle ha kunnat
fria bolaget från vårdslösheten”. Att den skadade under angivna omständigheter
begett sig in på den i mörker försänkta byggnadsplatsen var
emellertid att anse som medvållande till skadan. Entreprenören fick därför
svara för två tredjedelar av skadan.

Rättsfallet har under senare tid kommenterats av justitierådet Bertil
Bengtsson (Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 206). Bengtsson anför bl.a.
följande.

LU 1987/88:4

Vad en sådan kränkning skulle gå ut på som befriar från culpaansvar är
oklart. Den skadades handlande får i 1973 års fall antas ha utgjort (lindrigt)
olaga intrång enligt 4 kap. 6§ andra stycket brottsbalken, och då bör väl i
varje fall vissa lindriga hemfridsbrott likställas härmed - säkert också
tagande av olovlig väg (12 kap. 4§ BrB). I dessa fall skulle en inkräktare
alltså kunna kräva skadestånd. Däremot är det tänkbart att otillåtet
inträngande i en byggnad, som inte står öppen för allmänheten, innebär en
kränkning av avsett slag, vare sig det gäller bostadshus eller annan lokal; här
skulle den skadelidande få reda sig utan ersättning. Detsamma måste antas
gälla skador i samband med stöldförsök eller liknande även om skadan inte
inträffar inomhus; en inbrottstjuv, som halkar på trappan till den villa där
han tänkt ta sig in, lär knappast ha rätt till skadestånd, även om motsatsen
ibland påståtts. Förutsättning för att talan skulle ogillas på angiven grund
torde emellertid vara att hans brottsliga avsikt klart framgår av omständigheterna.

Sammanfattningsvis anför Bengtsson att gränsdragningen över huvud taget
är tveksam. Vanligt torde vara att den omständigheten, att utomstående inte
har på platsen att göra, medför att innehavaren inte kan anses ha varit
oaktsam genom att underlåta åtgärder mot risken. Han får dock alltid beakta
möjligheten att lekande barn tar sig in på lockande områden. NJA 1973 s. 141
visar att en innehavare under vissa förhållanden får vara beredd också på
andra intrång, avslutar Bengtsson.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett motionsönskemål med i stort sett samma innebörd som det nu aktuella
behandlades av riksdagen på våren 1981. Efter att ha redogjort för gällande
rätt, bl.a. 1973 års avgörande av högsta domstolen, redovisade lagutskottet
vid detta tillfälle i sitt av riksdagen godkända betänkande den uppfattningen
att det av det refererade rättsfallet kunde dras den slutsatsen att om den
skadelidandes handling, dvs. det obehöriga inträngandet, innebär en verklig
kränkning av ägaren eller hans rätt, så skulle skadestånd inte dömas ut. Om
t.ex. en villaägare i samband med reparation tar upp ett hål i golvet och en
inbrottstjuv därefter ramlar ned i hålet och bryter benet torde därför med all
sannolikhet inbrottstjuven inte bli berättigad till skadestånd, anförde
utskottet. Utskottet stödde sig därvid också bl.a. på vissa redovisade
uttalanden av professorn Jan Hellner i Skadeståndsansvar, tredje uppl. 1976
s. 89. Med hänsyn till det anförda fanns det enligt utskottets mening inte
något behov av att i SkL införa en bestämmelse som utesluter skadeståndsansvar
vid skada som tillfogats den som utövat brottslig handling i enlighet
med det då aktuella motionsyrkandet. Utskottet avstyrkte bifall till motionen
(LU 1980/81:26 s. 4-5 samt 17).

Skadeersättning till brottsoffer
Motion L604

I motionen, vars motivering finns i motion 1986/87:Ju403, lämnas flera
förslag om hur brottsoffrens ställning skall stärkas. I anslutning härtill anför
motionärerna att ersättningsbeloppen för sveda och värk till dem som

LU 1987/88:4

åsamkas personskada genom brott i dag är låga. Främst kritiserar motionärerna
brottsskadenämndens praxis men också domstolarnas praxis anser
motionärerna vara otillfredsställande då det gäller bestämmande av skadestånd
från gärningsmannen till den skadelidande, t.ex. vid våldtäkt och grov
misshandel. Det svenska rättsväsendet bör ompröva sin inställning till
skadestånden och verka för att dessa kan höjas, menar motionärerna. En
bättre koppling mellan brottets karaktär och det skadestånd som avser att
vara ersättning för ”sveda och värk” bör eftersträvas. Riksdagen bör därför
begära att regeringen studerar de normer som för närvarande gäller vid
beräkning av skadestånd till enskilda och vid ersättning från brottsskadenämnden,
anför motionärerna, som också menar att regeringen bör lämna
förslag till riksdagen hur ersättningen skall kunna göras generösare.

Gällande ordning

Regler om bestämmande av ersättning vid personskada finns i 5 kap. SkL.
Bestämmelserna som fick sin nuvarande utformning genom en lagändring år
1975 (prop. 1975:12, LU 16) bygger liksom övriga regler i SkL på principen
att en skadelidande skall få full ersättning för sina skador. De är tillämpliga
såväl då en skada orsakats genom ett brottsligt förfarande som då skadeståndsskyldighet
eljest föreligger. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har
tillfogats personskada få ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell
skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter
till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust.
Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller
annat stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder under den
akuta sjukdomstiden medan lyte och men omfattar bestående lidande eller
obehag. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av
skadan.

Ideell skada kan ersättas även i vissa fall när en personskada inte
föreligger. Sålunda skall enligt 1 kap. 3 § SkL bestämmelserna om skyldighet
att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar
annan genom brott mot den personliga friheten, genom ärekränkning eller
genom vissa andra angivna brott mot den personliga integriteten.

Ett utmärkande drag inom den svenska skadeståndsrätten är att ersättningsnivån
vid ideella skador i hög grad bestämts genom ett samspel mellan
domstolspraxis och försäkringspraxis. Skadestånd för sveda och värk samt
lyte och framtida men fastställs i praktiken med ledning av tabeller som
upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador.
Tabellerna anger riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en
prövning av förhållandena i det enskilda fallet. Tabellerna används av både
domstolar och försäkringsbolag. Att tabellerna fått denna genomslagskraft
hänger samman med att en rättstillämpning grundad på sådana normer
uttryckligen godtogs under förarbetena till 1975 års ändringar i SkL (prop.
1975:12 s. 109-111, 149) och med att högsta domstolen i flera domar stött
normerna (se NJA 1982 s. 793).

De tabeller som allmänt används har utarbetats av Trafikskadenämnden,
vars verksamhet är författningsreglerad. Nämnden är liksom andra skade -

LU 1987/88:4

prövningsnämnder främst ett rådgivande organ.

Ett av syftena med de ändringar som genomfördes år 1975 i SkL var att
ersättningsnivån för ideell skada skulle höjas. Lagändringen föranledde
också en viss höjning av schablonbeloppen för sveda och värk samt för lyte
och framtida men. Höjningen innebar att beloppen anpassades till förändringarna
i penningvärdet och i viss utsträckning även till den allmänna
standardökningen i samhället. Sedan slutet av 1970-talet har vidare de
nämnda schablonbeloppen kontinuerligt justerats med hänsyn till förändringarna
i penningvärdet, senast vid årsskiftet 1986-1987. Någon motsvarande
justering har inte skett i fråga om ersättningen för olägenheter i övrigt.

En mycket utförlig redogörelse för ersättningspraxis i fråga om ideella
skadestånd med redovisning bl.a. av de olika hjälptabellerna har lämnats i
lagutskottets betänkande LU 1986/87:3 till vilket kan hänvisas för en fylligare
beskrivning.

När det gäller ersättning enligt 1 kap. 3 § SkL för psykiskt lidande till följd
av brott är praxis inte lika väl utvecklad som vid personskadeersättning.
Några normer motsvarande dem som tillämpas inom försäkringsbranschen
finns inte och domstolarna har endast i begränsad utsträckning fått ta
ställning till ersättningskrav som grundats på psykiskt lidande. Kraven har i
några fall gällt skadestånd för psykiskt lidande som följt av våldtäkt eller
annat sexuellt tvång. Högsta domstolen har i ett sådant fall bestämt
ersättningen för psykiskt lidande till 7000 kr. (NJA 1986 s. 127). I ett annat
fall har Svea hovrätt bestämt skadeståndet till 20000 kr. (Rättsfall från
hovrätterna 1984, RH 135:84). Högsta domstolen, som i ett fall funnit att
otuktsbrott som begåtts mot två syskon utgjort ofredande som avses i 1 kap.
3§ SkL, har bestämt skadestånden för lidande till 10000 resp. 30000 kr.
(NJA 1986 s. 319). Vidare har i maj 1986 hovrätten över Skåne och Blekinge i
ett fall av detta slag utdömt 50 000 kr. i skadestånd (Avd. 4, dom nr DT 4088).
Det bör framhållas att målsägandena i de relaterade fallen inte yrkade högre
skadestånd än de som domstolarna bestämde samt att de förhållanden och
omständigheter som låg till grund för domstolarnas ställningstaganden var av
olika slag.

Under vissa förutsättningar finns möjlighet för den som har skadats till
följd av brott att få ersättning av statliga medel. Bestämmelser härom ges i
brottsskadelagen (1978:413) och innebär såvitt gäller rätten till ersättning för
personskada i huvudsak följande.

Skadan skall ha uppkommit till följd av brott. Ersättningen bestäms enligt
de normer som anges i 5 kap. 1-5 §§ SkL och avser alltså sjukvårdskostnader
och andra utgifter, inkomstförlust, sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande
men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Ersättningen för
sveda och värk samt lyte och men bestäms i praktiken med ledning av
Trafikskadenämndens tabeller. Däremot ger brottsskadelagen inte möjlighet
att lämna ersättning av statsmedel för endast psykiskt lidande till följd av
sådana integritetskränkande brott, t.ex. våldtäktsbrott, som avses i 1 kap. 3 §
SkL.

Vid bestämmande av brottsskadeersättning skall skadestånd som har
betalats eller bör kunna bli betalat till den skadelidande räknas av. Dessutom
avräknas annan ersättning på grund av skadan som den skadelidande har rätt

LU 1987/88:4

till, t.ex. på grund av allmänna eller privata försäkringar. Vidare avräknas ett
självriskbelopp, som för närvarande uppgår till 600 kr. Om särskilda skäl
föreligger kan dock avdrag av självrisk underlåtas. Ersättningsbeloppen är
maximerade. Vid personskada kan ersättning i form av engångsbelopp utgå
med maximalt 20 gånger det basbelopp som gäller vid den tidpunkt när
ersättningen bestäms.

Ersättningsanspråk prövas av brottsskadenämnden, som regel bestående
av en ordförande, två vice ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden
och vice ordförandena skall vara lagfarna och ha erfarenhet som domare.
Nämndens beslut kan inte överklagas.

Från nämndens praxis, senast redovisad i protokoll från praxisdiskussion
den 17 juni 1987, har inhämtats bl.a. att antalet avgjorda sexualbrottsärenden
ökat kraftigt under första halvåret 1987. Vidare framgår att ersättningen
i 11 av 18 ärenden rörande våldtäkt har överstigit den ”normalersättning”
(10000 kr.) för sveda och värk som nämnden eljest tillämpar. I de åtta fall
rörande ersättning på grund av incest som bedömts under perioden har i fyra
fall ersättning för sveda och värk bestämts till mellan 25 000 och 30 000 kr. och
i fyra ersättning för sveda och värk samt framtida lyte och men till mellan
35 000 och 40000 kr.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1986/87 års riksmöte behandlade riksdagen två motionsyrkanden
angående en höjning av ersättningsnivån vid ideell skada. Motionerna, som
remissbehandlades, föranledde lagutskottet att göra en mycket grundlig
genomgång av det gällande rättsläget på området (se LU 1986/87:3 s. 1-12).

I sitt betänkande i ärendet framhöll utskottet att den ersättningsnivå som
då gällde på personskadeområdet fick anses innebära en i stort sett rimlig
avvägning mellan de motstridiga intressen som gjorde sig gällande på
området. Utskottet ansåg därför att det inte fanns behov av mera genomgripande
ändringar av ersättningssystemet. Däremot kunde det enligt utskottet
finnas anledning att närmare överväga om inte en viss höjning av ersättningsnivån
vid ideell skada kunde vara befogad. Det kunde också, ansåg utskottet,
finnas skäl att överväga i vad mån ersättningsnivån står i överensstämmelse
med den allmänna rättsuppfattningen. Det var enligt utskottet tänkbart att
ersättningsnivån allmänt anses för låg och inte ger tillräcklig kompensation
för förluster av olika livskvaliteter. Utskottet ansåg sig emellertid inte utan
en närmare kartläggning kunna ta någon slutlig ställning i denna fråga.

Sammanfattningsvis ansåg utskottet att de skadelidandes ställning när det
gäller ideell skada borde förbättras i vissa avseenden. Det saknades dock i
ärendet ett tillfredsställande underlag för ett ställningstagande till frågan i
vilken mån sådana förbättringar kan genomföras. Frågan borde därför
anförde utskottet bli föremål för en översyn, och det borde ankomma på
regeringen att bestämma formerna för översynsarbetet. Utskottet framhöll
dock i likhet med remissinstanserna att något behov av ändring av bestämmelserna
i SkL inte förelåg. Lagstiftning är, menade utskottet, ett trubbigt
instrument när det gäller frågor om storleken av skadeståndsbelopp; sådana
frågor avgörs smidigast och bäst i praxis. Lagstiftarens uppgift får därför,

LU 1987/88:4

anförde utskottet, i likhet med vad som skedde vid 1975 års ändringar i SkL
begränsas till allmänna uttalanden till vägledning för rättstillämpningen.
Enligt utskottets mening borde därför översynsarbetet i första hand inriktas
mot att åstadkomma erforderliga förbättringar inom ramen för gällande
regelsystem. Utskottet pekade på att Trafikskadenämnden i sitt remissyttrande
framhållit att vissa frågor om ersättningsnivån vid ideell skada redan
aktualiserats inom nämnden. Skulle det emellertid visa sig att det önskvärda
resultatet inte kan uppnås utan en lagändring borde lagstiftningsfrågan
övervägas på nytt, avslutade utskottet, som också hemställde att riksdagen
som sin mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
Riksdagen biföll hemställan (rskr. 10).

Pågående översynsarbeten

Sorn ett resultat av riksdagens nyss redovisade begäran till regeringen om en
översyn av ersättningssystemet vid ideell skada hölls den 15 april 1987 på
initiativ av justitiedepartementet överläggningar med representanter från
bl.a. försäkringssektorn, fackliga organisationer, skaderegleringsnämnderna
samt de juridiska fakulteterna vid Uppsala och Stockholms universitet.
Även överläggningar mellan representanter för de nordiska justitieministerierna
har hållits.

Det har för utskottet upplysts att det för närvarande inom justitiedepartementet
pågår arbete med kommittédirektiv till en utredning om olika
skadeståndsfrågor. Direktiven beräknas kunna bli beslutade av regeringen
vid årsskiftet 1987-1988.

Även brottsskadelagens ersättningssystem är för närvarande föremål för
översyn. I promemorian (Ds Ju 1987:1) Översyn av brottsskadelagen har
utredaren (rikspolischefen Holger Romander) föreslagit bl.a. att det ersättningsbara
området enligt brottsskadelagen skall vidgas och avse, om det finns
särskilda skäl, också vissa fall som omfattas av 1 kap. 3 § SkL (ersättning för
lidande på grund av vissa integritetskränkande brott). Främst har utredaren
avsett att öppna möjlighet till ersättning vid olika slag av sexuella övergrepp.
Promemorian har remissbehandlats och är för närvarande föremål för
överväganden i justitiedepartementet. En proposition kan enligt uppgift
förväntas bli förelagd riksdagen under våren 1988.

Föräldrars skadeståndsansvar
Motion L614

Motionären framför - i motion Ju816 - ett flertal förslag om åtgärder mot
kriminaliteten. Därvid gör han bl.a. gällande att det i många fall döms ut
stora skadestånd som den skyldige inte har möjlighet att betala. Skadeståndet
får därför ingen preventiv effekt. För att i viss mån få föräldrarna att ta ett
större ansvar för sina minderåriga barn borde föräldrarnas skadeståndsansvar
ses över, framhåller motionären.

LU 1987/88:4

Gällande ordning

Inom skadeståndsrätten gäller som en huvudregel att endast den som genom
en aktiv handling orsakat en skada är skyldig att utge ersättning. En
tillämpning av denna huvudregel i de fall då barn förorsakar skador leder till
att något ansvar inte kan åläggas föräldrarna. I betydande utsträckning
förekommer det emellertid att underlåtenhet att handla kan föranleda
skadeståndsansvar. Ansvaret i dessa fall brukar härledas ur en plikt för
vederbörande att handla. I många fall är skyldigheten att handla föreskriven i
lag eller annan författning och underlåtenheten medför då skadeståndsskyldighet
om den som inte fullgjort sin handlingsplikt varit vårdslös eller handlat
uppsåtligen. Är underlåtenheten straffbelagd gäller liksom vid andra brott
den allmänna principen att brottsliga handlingar som orsakar skada medför
skyldighet att ersätta denna. Även utan särskilt lagstadgande kan det
emellertid föreligga en plikt att förhindra skador. Sålunda anses exempelvis
att föräldrar har en plikt att se till sina barn så att dessa inte vållar skador (se
Jan Hellner Skadeståndsrätt s. 76 och 225). Den tillsynsplikten har stöd i
föräldrabalken (FB). Enligt 6 kap. 2§ andra stycket FB skall nämligen ett
barns vårdnadshavare ansvara för att barnet får den tillsyn som behövs med
hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter. Bestämmelsen,
som fick sin nuvarande avfattning år 1983, avser i första hand vårdnadshavarens
skyldigheter mot barnet, men den anger även vilken uppsiktsskyldighet
över barnet som vårdnadshavaren har i förhållande till utomstående (se
prop. 1981/82:168 s. 23 samt NJA 1976 s. 458 och 1977 s. 186). Av
lagrummets utformning följer att vårdnadshavarens tillsynsplikt förändras
alltefter barnets ålder och mognad för att helt upphöra då barnet fyllt 18 år.

Genom 23 kap. 6 § brottsbalken har vårdnadshavarens tillsynsplikt fått en
särskild straffsanktion. Enligt lagrummet kan föräldrar eller andra uppfostrare
eller förmyndare dömas till straff om de underlåter att hindra den som
står under deras vård eller lydnad från att begå brott. En förutsättning är
dock att det skall ske utan fara för dem själva eller deras närmaste och utan
anmälan till myndighet. För föräldrar gäller vidare liksom för andra att
underlåtenhet att anmäla eller eljest avslöja brott är straffbelagt i vissa fall.
En ytterligare förutsättning för straffbarhet är att den gärning ”sorn var å
färde” fortskridit så långt att straff har kunnat följa på den.

I fråga om vårdnadshavarnas straffansvar finns vidare bestämmelser i viss
specialstraffrättslig lagstiftning. Sålunda gäller enligt 3§ tredje stycket
förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m. att en
vårdnadshavare som har vetskap om att ett barn under 15 år innehar
springstilett eller springkniv skall dömas till böter, om vårdnadshavaren inte
har gjort vad som ankommer på honom eller henne för att förhindra
innehavet. Vidare föreskrivs i 34 § körkortslagen (1977:477) att vårdnadshavaren
döms till böter, om ett barn under 15 år för moped eller terrängskoter
och vårdnadshavaren har underlåtit att göra vad som har ankommit på
honom eller henne för att hindra förseelsen.

Av det sagda följer att föräldrar som underlåtit att följa en straffsanktionerad
plikt att handla kan bli skadeståndsskyldiga på samma sätt som i
allmänhet gäller vid brottsliga gärningar. Har föräldrarna brustit i sin

LU 1987/88

allmänna plikt att utöva tillsyn över barnet kan skadeståndsansvar för
barnets handlande uppkomma om deras underlåtenhet varit vårdslös eller
uppsåtlig. I rättspraxis har i åtskilliga fall förutsättningarna för föräldrars
skadeståndsansvar vid bristande tillsyn ansetts uppfyllda när det gällt mindre
barn. I de fall skador orsakats av äldre barn har däremot föräldrarna bedömts
inte ha brustit i sin tillsyn (se exempelvis NJA 1957 s. 254 och 1970 s. 68 och
463). Det skadeståndsansvar som föräldrarna har för sitt barns handlande är
självständigt och förutsätter inte att barnet självt kan åläggas ersättningsskyldighet,
något som är av särskild betydelse när barnet av olika skäl inte kan
förpliktas utge skadestånd.

Barn har enligt 2 kap. 2§ SkL endast ett begränsat skadeståndsansvar.
Sålunda skall den som inte har fyllt 18 år och som vållar sak- eller
personskada ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans
ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring
och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. En
omständighet som alltså har betydelse är om skadeståndsansvaret täcks av en
ansvarsförsäkring. I så fall kan barnet åläggas ett större skadeståndsansvar än
i andra fall. Det kan anmärkas att en hemförsäkring enligt försäkringsvillkoren
täcker skadestånd som åvilar inte bara försäkringstagaren själv utan
också bl.a. hemmavarande ogifta barn. Skador som har orsakats uppsåtligen
(t.ex. genom skadegörelse) ersätts inte, såvida inte skadan har orsakats av ett
barn under tolv år. Eftersom de flesta hushåll (mellan 85 och 90%) har
hemförsäkring blir det i allmänhet aktuellt att kräva ut skadestånd av barnet
personligen endast när barnet har fyllt tolv år och har orsakat skadan
uppsåtligen.

Vid tillkomsten av SkL diskuterades om vårdnadshavarna borde åläggas
ett skadeståndsansvar för sina barns culpösa handlingar, oberoende av om
vårdnadshavarna själva hade förfarit culpöst (s.k. objektivt föräldraansvar).
Skadeståndskommittén ansåg, i likhet med motsvarande kommittéer i de
andra nordiska länderna, att ett sådant ansvar inte borde införas (SOU
1963:33). Under remissbehandlingen ansåg bl.a. hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och hovrätten för Västra Sverige att
det torde kunna övervägas att skärpa vårdnadshavarnas skadeståndsskyldighet
genom en regel om objektivt ansvar. Departementschefen anslöt sig
emellertid till skadeståndskommitténs ståndpunkt och tilläde att en tillämpning
av reglerna om barns skadeståndsansvar ofta kom att leda till samma
resultat som ett objektivt ansvar för vårdnadshavaren, i varje fall när
ansvarsförsäkring förelåg (prop. 1972:5 s. 170 f.).

I sammanhanget kan nämnas att lärare och skolledning anses ha ett visst
ansvar för barn när de vistas i skolan (se t.ex. NJA 1984 s. 764). I den mån fel
eller försummelse föreligger i tjänsten svarar arbetsgivaren för skador som är
en följd av detta.

Arbetsgrupp inom BRÅ

Genom beslut den 15 oktober 1987 har brottsförebyggande rådet (BRÅ)
beslutat att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att undersöka möjligheterna
att utvidga vårdnadshavares ansvar för sina barns brottsliga handlingar.

LU 1987/88:4

Arbetsgruppen skall undersöka om vårdnadshavarnas ansvar bör utökas
genom en utvidgning av det skadeståndsrättsliga ansvaret eller på annat sätt.
Enligt direktiven för arbetsgruppen skall denna överväga bl.a. om ett
utvidgat skadeståndsansvar för vårdnadshavare är påkallat samt vilka
positiva eller negativa effekter en sådan utvidgning kan tänkas medföra bl.a.
för socialt starkt utsatta familjer. Arbetet, som vid behov skall kunna
utmynna också i förslag till lagändringar, skall enligt direktiven vara avslutat
inom ett och ett halvt år från det att det påbörjats.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet tre motioner vari tas upp frågor om
skadestånd till skadelidande brottsling, ideella skadestånd till brottsoffer
samt föräldrars skadeståndsansvar.

Skadestånd till skadelidande brottsling

I motion L601 (fp) begärs att skadeståndslagens (SkL) jämkningsregler
ändras så att den person som skadas i samband med att han obehörigen eller i
brottsligt syfte bereder sig tillträde till annans bostad eller lokal själv får stå
risken för skadan. Som bakgrund till yrkandet anförs att domstolarna i
sådana skadeståndsfall sällan använder sig av nuvarande möjligheter att
jämka skadeersättningen. Motionären hävdar att i praxis t.ex. tjuvar som
skadats genom halkning eller genom angrepp av vaktdjur har tillerkänts
skadestånd av fastighetsinnehavaren. En sådan ordning strider enligt motionärens
mening mot det allmänna rättsmedvetandet.

Utskottet erinrar om att det i SkL inte finns några särskilda regler för fall
då en person skadas när han är i färd med att begå brott eller annars
uppehåller sig olovligen på annans område. Av allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser får emellertid anses följa att den skadelidande inte har rätt till
skadestånd i de situationer motionen tar sikte på (se Bengtsson, Om
jämkning av skadestånd, 1982, s. 205 ff., och Hellner, Skadeståndsrätt, 1985,
s. 105 f.). Den som är ansvarig för säkerheten i en fastighet är sålunda inte
skadeståndsskyldig i förhållande till tjuvar och andra kvalificerat obehöriga
besökare, om skada inträffar till följd av brister i skyddsanordningar e.d.
Annorlunda torde det dock förhålla sig, om en inbrottstjuv skadas i en fälla
som fastighetsägaren har gillrat. Lindriga former av hemfridsbrott och olaga
intrång torde inte utesluta att inkräktaren har rätt till skadestånd (jfr NJA
1973 s. 141).

Motionen bygger alltså på en uppfattning av innehållet i gällande rätt som
enligt utskottets mening inte kan anses vara i allo riktig. En ändring av SkL så
att möjligheterna att jämka skadestånd vidgas i enlighet med vad som anförs i
motionen skulle, tvärtemot vad motionären har avsett, enligt utskottets
mening kunna uppfattas så att därigenom öppnas en möjlighet till skadestånd
- som visserligen kan jämkas till noll - i fall där rätt till skadestånd nu är
utesluten.

År 1981 behandlade utskottet (LU 1980/81:2) ett motionsyrkande liknande
det nu aktuella. Utskottet drog då samma slutsats som nu beträffande

LU 1987/88:4

rättsläget och tog avstånd från tanken på en särskild reglering i SkL.
Utskottet finner inte anledning att nu frångå sitt tidigare, av riksdagen
godkända, ställningstagande. Skulle rättsutvecklingen gå i en oönskad
riktning får spörsmålet tas upp till förnyad prövning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L601.

Skadeersättning till brottsoffer

I motion L604 (fp) görs gällande att domstolarnas och brottsskadenämndens
praxis i fråga om storleken av de ideella skadeersättningarna till brottsoffer
inte är tillräckligt generös. Motionärerna begär att regeringen ges i uppdrag
att utreda frågan och därefter lägga fram förslag till förbättringar.

Vid personskada på grund av brott eller annan skadegörande handling
utgår enligt SkL ersättning såväl för den skadelidandes ekonomiska förlust
till följd av skadan som för s.k. ideell skada. Vid vissa brott mot den
personliga integriteten kan också då personskada inte uppkommit ersättning
utgå för ideell skada. Den som skadats till följd av brott kan enligt
brottsskadelagen (1978:413) få ersättning av statliga medel under vissa
förutsättningar. Vid personskada bestäms ersättningen enligt reglerna i SkL.
Någon möjlighet till ersättning för enbart ideell skada på grund av vissa brott
mot den personliga integriteten ger dock inte brottsskadelagen.

Frågan om den allmänna, i praxis tillämpade ersättningsnivån för ideell
skada behandlades ingående av utskottet vid 1986/87 års riksmöte med
anledning av motioner angående en höjning av skadeståndsbeloppens
storlek. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1986/87:3)
ansåg utskottet att det inte fanns behov av genomgripande ändringar av
ersättningssystemet. Enligt utskottet borde emellertid de skadelidandes
ställning förbättras i vissa avseenden. Utskottet framhöll bl.a. att en viss
höjning av ersättningsnivån vid ideell skada kunde vara befogad samt att det
fanns skäl att överväga i vad mån ersättningsnivån stod i överensstämmelse
med den allmänna rättsuppfattningen. Utskottet fann dock att det i ärendet
saknades underlag för ett ställningstagande till frågan i vilken mån förbättringar
kunde genomföras och förordade att spörsmålet blev föremål för en
översyn. Vad utskottet anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna.

Med anledning av riksdagens begäran har enligt vad utskottet inhämtat
justitiedepartementet våren 1987 hållit en hearing med företrädare för
försäkringsbranschen och berörda myndigheter och organisationer. Vidare
har överläggningar hållits med företrädare för justitieministerierna i våra
nordiska grannländer. Med utgångspunkt i vad som sålunda förevarit har
inom justitiedepartementet påbörjats arbete med direktiv för en översyn av
vissa skadeståndsfrågor. Inom justitiedepartementet övervägs också för
närvarande utformningen av brottsskadelagens ersättningsregler på grundval
av de förslag som framlagts i promemorian (Ds Ju 1987:1) Översyn av
brottsskadelagen. I promemorian föreslås bl.a. att det ersättningsbara
området enligt brottsskadelagen skall vidgas till att omfatta också ideell
skada på grund av vissa brott mot den personliga integriteten. Regeringen
förväntas inom en nära framtid ta ställning till direktiven för en översyn av

LU 1987/88:4

skadeståndsfrågorna. En proposition med förslag till ändringar i brottsskadelagen
kan väntas bli förelagd riksdagen under våren 1988.

Av det anförda framgår att motionärernas önskemål om en utredning
rörande ersättningarna till brottsoffer i allt väsentligt är tillgodosett. Något
initiativ från riksdagens sida i saken är därför inte påkallat. Utskottet
avstyrker således bifall till motion L604.

Föräldrars skadeståndsansvar

I motion L614 (s) begärs att föräldrars skadeståndsansvar för skador som
deras minderåriga barn åstadkommer genom brott skall ses över. Tanken
bakom motionsönskemålet är att föräldrarna genom ett ökat skadeståndsansvar
också skulle ta ett större allmänt ansvar för barnen.

Någon uttrycklig regel om föräldrars ansvar för skador som deras barn
åstadkommer finns inte i svensk rätt. Däremot finns i skadeståndslagen en
regel om barnets eget skadeståndsansvar. Innebörden av regeln är att ett
barn under 18 år är skyldigt att ersätta skador bara i den mån det är skäligt
med hänsyn till bl.a. barnets ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet
samt om det finns en ansvarsförsäkring för barnet. I praxis har regeln
tillämpats så att mycket små barn endast undantagsvis anses kunna åläggas
eget skadeståndsansvar medan äldre barn anses kunna ådra sig sådant eget
ansvar om än begränsat till beloppen. Om barnet omfattas av en ansvarsförsäkring
utdöms dock oftast fullt skadestånd. Ansvarsförsäkring ingår vanligtvis
i hemförsäkringarna. Ansvarsförsäkringen i hemförsäkringen ger emellertid
som regel inte ersättning för skador som förorsakas uppsåtligen, t.ex.
genom skadegörelse. Ett undantag från den regeln är dock att även
uppsåtliga skador ersätts av ansvarsförsäkringen, om de har åstadkommits av
barn under tolv år.

Även om det alltså saknas uttrycklig reglering av föräldrars skadeståndsansvar
anses ändå föräldrar och andra som har en tillsynsskyldighet över
underåriga barn kunna bli ansvariga för skador som barnet vållar och detta
oavsett om barnet självt är skadeståndsskyldigt. En förutsättning är att de -vårdslöst eller uppsåtligen - har brustit i sin plikt att utöva tillsyn över barnet.
Det ligger i sakens natur att det ställs större krav på utövandet av tillsyn över
mindre barn än över dem som har nått större självständighet och mognad.

Såvitt utskottet känner till har några allvarligare olägenheter hittills inte
ansetts följa med nuvarande ordning i fråga om föräldrars skadeståndsansvar.
I samband med den nu gällande skadeståndslagens tillkomst år 1972
avvisades också uttryckligen tanken på att lägga ett ersättningsansvar
oberoende av vållande på föräldrarna (se ovan s. 9). Utskottet kan för sin del
inte anse att det i ärendet har framkommit något som ger anledning för
riksdagen att nu ifrågasätta lämpligheten av den rådande ordningen.

Utskottet kan emellertid inte bortse från att det under senare år blivit allt
vanligare att underåriga begår brott och därmed orsakar skador både för
enskilda personer och för det allmänna. Enligt utskottets mening är det
angeläget att olika vägar prövas i syfte att denna utveckling skall motverkas.
En lösning kan vara att föräldrar stimuleras att ta ett större ansvar för sina
barns handlande. Motionärens förslag om skadeståndsansvar för föräldrarna
kan vara ett av flera tänkbara sätt att uppnå ett ökat ansvarstagande från

LU 1987/88:4

deras sida. Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 9 och 10) har
brottsförebyggande rådet i dagarna tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att
undersöka möjligheterna att utvidga vårdnadshavares ansvar för sina barns
brottsliga handlingar. Arbetsgruppen skall enligt sina direktiv undersöka om
vårdnadshavarnas ansvar bör utökas genom en utvidgning av det skadeståndsrättsliga
ansvaret eller på annat sätt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L614.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skadestånd till skadelidande brottsling
att riksdagen avslår motion 1986/87:L601,

2. beträffande skadeersättning till brottsoffer
att riksdagen avslår motion 1986/87:L604,

3. beträffande föräldrars skadeståndsansvar
att riksdagen avslår motion 1986/87:L614.

Stockholm den 12 november 1987
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt
Kronblad (s), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar
Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa Hedkvist
Petersen (s), Hans Rosengren (s) och Krister Andersson (s).

Reservation

Skadestånd till skadelidande brottsling (mom. 1)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Marianne
Karlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 10 med ”Utskottet
erinrar” och slutar på s. 11 med ”motion L601” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill först erinra om att det i SkL inte finns några särskilda regler
för fall då en person skadas när han är i färd med att begå brott eller annars
uppehåller sig olovligen på annans område. Visserligen kan det anses följa av
allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser att den skadelidande inte har rätt
till skadestånd i de kvalificerat allvarliga fall som motionen tar sikte på. Men
av doktrin och praxis får ändå anses framgå att rättsläget är mycket oklart (se
Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 205 ff., Hellner, Skadeståndsrätt,
1985, s. 105 och NJA 1973 s. 141). Enligt utskottets uppfattning
kan den oklarhet som råder och som har rått under avsevärd tid (jfr LU
1980/81:2) inte få bestå. Oklarheten bör undanröjas genom lagstiftning.

LU 1987/88:4

Enligt utskottets mening bör således i SkL införas en bestämmelse av
innebörd att frihet från skadeståndsansvar skall föreligga i förhållande till
den som skadas i samband med utövandet av en brottslig handling, vilken
allvarligt kränker någon annan person eller dennes rätt. Genom införandet
av en sådan bestämmelse skulle även intresset av att lagstiftningen står i
samklang med det allmänna rättsmedvetandet tillgodoses. Det bör ankomma
på regeringen att utarbeta och förelägga riksdagen förslag till erforderlig
lagändring. Detta bör riksdagen med anledning av motion L601 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande skadestånd till skadelidande brottsling
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:L601 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förslag till lagändring.

LU 1987/88:4