om vissa patenträttsliga frågor (Betänkande 1985/86:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

om vissa patenträttsliga frågor

1985/86:4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas dels en motion om patenterbarhetskravet i patentlagen
och den europeiska patentkonventionen, dels två motioner om det
immaterialrättsliga skyddet för biologiska uppfinningar. Den förstnämnda
motionen har remissbehandlats och yttrandena finns intagna i bilaga till
betänkandet.

Motionerna avstyrks av utskottet. M, fp och c reserverar sig beträffande
ställningstagandet till motionerna om biologiska uppfinningar. En c-ledamot
har avgivit ett särskilt yttrande beträffande patenterbarhetskravet.

Motionsyrkanden

Motion 1984/85:841 av Jan-Erik Wikström och Kerstin Anér (båda fp) vari
yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillkallar en särskild utredare med
uppdrag att dels göra en översyn av patentlagens bestämmelser om biologiska
uppfinningar, dels överväga skilda former av privaträttsligt skydd för
sådana uppfinningar i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen uttalar att regeringen bör ta initiativ till en förändring av
den europeiska patentkonventionen för att få ett internationellt privaträttsligt
skydd av biologiska uppfinningar i enlighet med vad som anförs i
motionen.

Motion 1984/85:1253 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen efter
lagrådets hörande antar följande lag om ändring i patentlagen (1967:837).

Förslag till
Lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837) att 2 § skall ha nedan
angiven ändrad lydelse.

2§ Patent beviljas endast på uppfinning, som är ny samt erfordrat en
uppfinnarinsats för sin tillkomst. En uppfinning skall anses vara ny, om den
ej utgör del av teknikens ståndpunkt. En uppfinning skall anses ha erfordrat
en uppfinnarinsats, om den ej för fackmannen på närliggande sätt framgår

utifrån teknikens ståndpunkt. 1

1 Riksdagen 1985/86. 8sami. Nr 4

Teknikens ståndpunkt omfattar allt som före dagen för patentansökningen
blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom skrift, föredrag,
utnyttjande eller på annat sätt. Även innehållet i patentansökan som före
nämnda dag gjorts här i riket anses som tillhörande teknikens ståndpunkt,
om denna ansökan blir allmänt tillgänglig enligt 22 §. Villkoret i första stycket
att uppfinning skall ha erfordrat en uppfinnarinsats i förhållande till
teknikens ståndpunkt före dagen för patentansökningen gäller dock icke i
förhållande till innehållet i sådan ansökan.

Bestämmelser 87 §§.

Villkoret i slag.

Patent internationella utställningar.

Motion 1984185:2245 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari såvitt nu är i fråga
yrkas

2. att riksdagen beslutar begära att regeringen arbetar för att få till stånd
en konvention angående patentering av genmaterial.

Yrkande 1 i motion 2245 har behandlats av utskottet i betänkandet LU
1984/85:27.

Patenterbarhetskravet i patentlagen och den
europeiska patentkonventionen

Gällande ordning

Enligt 2§ patentlagen (1967:837) får patent endast meddelas på en uppfinning
som är ny i förhållande till vad som blivit känt före dagen för
patentansökningen och som dessutom väsentligen skiljer sig därifrån. Som
känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt vare sig detta skett genom skrift,
föredrag, utnyttjande eller på annat sätt.

Bestämmelserna i 2 § patentlagen innebär att det uppställs två olika krav
på en uppfinning, nämligen dels att den skall vara ny, dels att den skall ha en
viss höjd, s. k. uppfinningshöjd. I nyhetskravet ligger att alla omständigheter
som är tillgängliga före dagen för patentansökningen skall anses kända. En
omständighet blir tillgänglig om en större eller obestämd krets av personer
har haft möjlighet att ta del av den. Det krävs däremot inte att någon
utomstående i verkligheten fått reda på omständigheten. När det gäller
offentliggörande genom skrift uppställs inte något krav att skriften skall ha
tryckts eller mångfaldigats utan det avgörande är om skriften blivit allmänt
tillgänglig. Som exempel på skrifter som kan medföra nyhetshinder trots att
de bara finns i enstaka exemplar kan nämnas patentansökningar som blivit
offentliga utan att ha publicerats. Kravet på uppfinningshöjd innebär att
uppfinningen väsentligen skall skilja sig från vad som är känt för en
genomsnittsfackman inom ifrågavarande område.

2 § patentlagen fick sin nuvarande utformning i samband med att Sverige år
1978 (prop. 1977/78:1, LU 1977/78:10) tillträdde den europeiska patentkonventionen
(EPC). När det gäller nyhetskravet innebar ändringen inte någon
avvikelse i sak från vad som tidigare gällt. I fråga om kravet på uppfinningshöjd
skedde en anpassning till konventionstexten genom att då gällande krav

LU 1985/86:4

på uppfinningshöjd i förhållande också till tidigare, ännu inte publicerade
ansökningar slopades. I lagstiftningsärendet vidtogs också vissa andra
ändringar i patentlagen. Bl. a. infördes särskilda regler om europeiska patent
som behövdes för ett tillträde till EPC.

Genom EPC har bildats en europeisk patentorganisation (EPO) med ett
gemensamt europeiskt patentverk i Munchen. Organisationens uppgift är att
meddela patent i enlighet med konventionens bestämmelser för de stater som
tillträtt konventionen. Konventionen inskränker dock inte de fördragsslutande
staternas rätt att ha egna patentverk som meddelar nationella patent.
Ett europeiskt patent får i princip samma rättsverkan i de stater patentet
avser som ett nationellt patent. Har ett europeiskt patent sökts och
meddelats för Sverige och vissa andra stater får det således i var och en av
dessa samma rättsverkan som om patentet meddelats av deras nationella
patentverk. Konventionen innehåller en fullständig reglering av bl. a.
förutsättningarna för att få ett europeiskt patent. Regleringen är fristående
från de fördragsslutande staternas nationella patentlagstiftning. Patenterbarhetsvillkoren
i konventionen överensstämmer i huvudsak med vad som gäller
enligt svensk rätt. Sålunda krävs enligt artikel 52 i konventionen att
uppfinningen är ny, har uppfinningshöjd och kan tillgodogöras industriellt.
Nyhetskravet bestäms närmare i artikel 54, vari anges att uppfinningen anses
som ny om den inte utgör del av teknikens ståndpunkt. Till teknikens
ståndpunkt räknas allt som före dagen för patentansökningen har offentliggjorts
skriftligen eller muntligen eller genom användning eller på annat sätt.
Av artikel 56 följer att en uppfinning skall anses ha uppfinningshöjd om den
för en fackman inte är närliggande till teknikens ståndpunkt.

Vissa uttalanden under förarbetet till 1978 års patentreform

I proposition 1977/78:1 med förslag till ändringar i patentlagstiftningen m. m.
underströks att konventionens patenträttsliga innehåll i huvudsak stod i god
överensstämmelse med nordisk patenträtt. I två hänseenden ansågs dock en
anpassning av den svenska patentlagstiftningen erforderlig. Det ena gällde
kravet på uppfinningshöjd. Det framhölls att det var nödvändigt att
patenterbarhetsvillkoren i svensk rätt inte går utöver patenterbarhetsvillkoren
enligt konventionen. Annars skulle det nämligen bli möjligt att få
europeiskt patent i Sverige i fall då svenskt nationellt patent inte kan
meddelas. När det gällde tillämpningen av kravet på uppfinningshöjd
anfördes också att den uppfinningshöjd som skulle komma att krävas av det
europeiska patentverket skulle komma att överensstämma med den praxis
som tillämpades i Norden. Det fanns i vart fall inte anledning att räkna med
att de skillnader som kunde uppstå skulle orsaka några praktiska olägenheter.

En fråga som ägnades stor uppmärksamhet i lagstiftningsärendet var vilka
verkningar ett tillträde till konventionen skulle få för det svenska patentverket
(se LU 1977/78:10 s. 46 ff.). Anledningen härtill var farhågorna för att
patentverkets arbetsvolym och därigenom antalet granskare skulle komma
att sjunka så att verkets möjligheter att ge service åt företag och uppfinnare
allvarligt försämrades. Utskottet fann inte anledning anta att patentverkets

LU 1985/86:4

möjligheter härvidlag skulle äventyras inom en överskådlig tid. Skulle det
visa sig att arbetsvolymen minskade ansåg utskottet att det ovillkorligen
måste vidtas åtgärder som var ägnade att motverka de negativa verkningarna
av ett tillträde till EPC.

Motionsmotivering

I motion 1253 framhålls att nyhetskravet och kravet på uppfinningshöjd i
närmare angivna avseenden tillämpas olika av det svenska patentverket och
det europeiska. Enligt motionären är bedömningen av vad som tidigare är
känt strängare i det europeiska patentverket samtidigt som man där kräver
mindre vid bedömningen av om uppfinningen skiljer sig från det kända.
Samma uppfinning kan alltså komma att bedömas som patenterbar av det
europeiska patentverket men inte av det svenska. Detta förhållande leder till
att patentsökande hellre söker europeiskt patent än svenskt. Motionären
anser det nödvändigt att svensk praxis på området anpassas till den
europeiska och begär därför att lagtexten ändras.

Utredningsarbete

År 1982 tillkallades en utredning (H 1982:09) om erfarenheterna av svenskt
medlemskap i den europeiska patentorganisationen (EPO). I direktiven
framhålls att utvecklingen under de fyra år som förflutit sedan Sveriges
tillträde till EPC bekräftat den väntade minskningen av antalet patentansökningar.
Bedömningarna stämmer emellertid inte i alla delar överens med
utvecklingen. Utredningen skall enligt direktiven först skapa sig en allmän
bild av hur EPO fungerar med avseende på de intressen inom det industriella
rättsskyddet som svensk patentpolitik av tradition slår vakt om. En
huvudfråga för utredningen är i vilken mån patentverket i framtiden kan
räkna med ett sådant antal patentärenden m. m. att verket kan sysselsätta så
många ingenjörer att de tillsammans har erforderlig specialistkompetens.

Utredningen, som antagit namnet EPO-medlemskapsutredningen, har i
dagarna redovisat resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1985:53)
Sverige och den europeiska patentorganisationen, vari framläggs vissa
förslag till en förstärkning av det svenska patentväsendet. I betänkandet
behandlas bl. a. frågan om en anpassning av svensk patenträttspraxis till
EPC. Utredningen framhåller härvid följande.

Under utredningens gång har från många håll framhållits vikten av en
fortlöpande harmonisering inte bara mellan reglerna i den europeiska
patentkonventionen och i de nationella patentlagarna utan även i fråga om
det europeiska patentverkets och de nationella patentverkens tillämpning av
reglerna. Det har understrukits att fördelarna med enhetligheten av regelsystemen
riskerar att gå förlorade, om olikheter i domstolspraxis uppkommer.
Konsekvensen av en sådan utveckling skulle bli märkbar när patent blir
föremål för prövning i nationell domstol. Strävandena går ut på att det
europeiska patentet bör ”mota samma öde” i alla de stater för vilka det har
beviljats.

Den önskvärda harmoniseringen möter dock vissa svårigheter. En svårig -

LU 1985/86:4

het är att nationell lag principiellt tolkas enligt nationella tolkningsregler.
Reglerna kan vara olika i de enskilda staterna, beroende på dessas
rättstradition och lagstiftningsteknik. I vissa länder håller de tillämpande
myndigheterna sig företrädesvis till lagens ordalydelse, medan man i andra
länder utnyttjar lagens förarbeten för att utröna lagens anda och mening.
Redan detta exempel visar att den harmoniserade lagen, om den underkastas
nationella tolkningsregler, kan leda till olika resultat i de enskilda staterna.
Härtill bidrar också de existerande språkskillnaderna. En harmonisering kan
inte påtvingas vare sig domstolar och andra myndigheter i staterna eller de
motsvarande organen inom det europeiska patentverket. Därtill kommer
frågan vems tolkningsstandarder som skall vara normgivande. Det är inte
självklart att ett land, som anpassat sin patentlagstiftning till den europeiska
patentkonventionen också måste följa det europeiska patentverkets praxis.
Domstolarnas avgöranden utgör ett remedium mot en utveckling av praxis i
det europeiska patentverket som inte står i överensstämmelse med den
nationella patentlagstiftningens innehåll och syfte. Domstolarnas roll som en
balanserande faktor mot ett alltför självständigt europeiskt patentverk
framhölls i samband med Sveriges tillträde till den europeiska patentkonventionen.

Trots att den allmänna frågan om i vilken omfattning de nationella
myndigheterna och det europeiska patentverket skall ta hänsyn till varandras
beslut uppfattas som invecklad och ömtålig, är det önskvärt att det
europeiska patentverkets praxis kan bli vägledande i Europa. Därmed är inte
sagt att det svenska patentverket reservationslöst skall acceptera denna
praxis. Tungt vägande skäl bör kunna medföra avvikelser. Ett sådant skäl är
givetvis de avgöranden som svenska domstolar träffar. Om patentverket utan
vägande skäl bibehåller eller utvecklar en praxis, som är strängare än den
praxis som utformas vid det europeiska patentverket, kan det leda till att de
patentsökande avstår från att anlita det svenska patentverket och i stället
vänder sig till det europeiska.

Från svensk sida bör man fortlöpande uppmärksamma den europeiska
organisationen på den nordiska rättsgemenskap som råder och som ställer
särskilda krav på Sverige i dess förhållande till övriga nordiska stater. Det är
önskvärt att det europeiska patentverket i sin praxis också tar hänsyn till
nordisk rättstradition. Det är känt att det europeiska patentverket i sin praxis
fäster avseende vid den praxis som utvecklas i de kontraktsstater som är
betydande ur patentsynpunkt.

Betydelsen av en enhetlig praxis är särskilt stor när det gäller bedömningen
av vad som är tillräcklig uppfinningshöjd. I det avseendet har kritik riktats
mot att det europeiska patentverket har för låga krav, vilket kan innebära att
de beviljade patenten blir lätta att angripa.

Behovet av harmonisering har kommit till uttryck även i fråga om
nyhetsgranskningen. Många anser att det svenska patentverkets nyhetsgranskning
av nationella patentansökningar bör uppfylla samma kvalitetskrav
som nyhetsgranskning av internationell typ, ITS-granskning, och
därigenom nå samma standard som nyhetsgranskningen vid det europeiska
patentverket. Det svenska patentverket strävar långsiktigt efter att nå detta
mål.

LU 1985/86:4

den harmonisering av patenthandläggningen som är en ofrånkomlig följd av
internationaliseringen genom anslutningen till bl. a. EPC. Ur harmoniseringssynpunkt
anser utredningen det vara av värde att det svenska patentverket
- i mån utrymme för handläggningen av sådana ärenden kan ges - åtar sig
uppdrag för det europeiska patentverket som detta i eget intresse vill ge.
Samtidigt konstaterar utredningen dock att det i dag är svårt att förutse hur
många EPC-ärenden som det svenska patentverket i framtiden kan få.

Remissyttranden

Yttranden över motion 1253 har inhämtats från patentbesvärsrätten, patentoch
registreringsverket, Sveriges industriförbund, Svenska uppfinnareföreningen,
Svenska patentombudsföreningen, Svenska föreningen för industriellt
rättsskydd och Svenska industriens patentingenjörers förening.
Patentbesvärsrätten och patentverket avstyrker motionen under hänvisning
till att svensk praxis i erforderlig mån är anpassad till EPO:s och att lagtexten
ger utrymme för sådan anpassning som ytterligare kan behövas. Samma
uppfattning framförs av Industriförbundet och Föreningen för industriellt
rättsskydd. Patentingenjörernas förening anser svensk praxis väl avvägd och
avstyrker motionen. Uppfinnareföreningen och Patentombudsföreningen
anser i likhet med motionären att det finns ett behov av att svensk praxis
ändras men anser inte att en lagändring är påkallad.

Remissyttrandena finns intagna i bilaga till betänkandet.

Biologiska uppfinningar
Allmän bakgrund

Under senare årtionden har en betydande utveckling skett på det biotekniska
området, och olika biologiska uppfinningar har fått allt större betydelse.
Detta gäller bl. a. mikrobiologin. Mikroorganismer används i dag för många
olika ändamål, t. ex. för framställning av läkemedel, för bekämpning av
oljeföroreningar och för vattenrening. Inte minst hybrid-DNA-tekniken och
andra gentekniska metoder är stadda på stark frammarsch, en utveckling
som förväntas fortsätta. Stort intresse knyts bl. a. till genteknikens möjligheter
när det gäller energiomvandling, livsmedelsproduktion samt hälso- och
sjukvården, och gentekniken ses som ett medel att tillgodose utvecklingsländernas
behov av billig mat, energi och medicin. Som exempel kan nämnas
möjligheten att genom genteknik ge kulturväxter förmåga att binda luftkväve
och på så sätt själva tillgodose sitt kvävebehov. Om andra kulturväxter än
ärtväxter fick förmågan till biologisk kvävefixering anses nämligen u-länderna
kunna reducera sina kostnader för industriellt framställda kvävegödselmedel.

Gällande ordning

LU 1985/86:4

de. Patent på en uppfinning som avser mikroorganismen som sådan, dvs.
produktpatent på organismen, kan meddelas endast om mikroorganismen
kan anses utgöra ett alster av mikrobiologiskt förfarande.

När patent söks på en uppfinning inom det mikrobiologiska området skall
en deposition göras av mikroorganismen i fråga. Depositionskravet gäller
dock inte om mikroorganismen är allmänt tillgänglig eller kan beskrivas i
ansökningen så att en fackman med ledning därav kan utöva uppfinningen.
Depositionen skall vara 30 år. Prov på den deponerade organismen får under
vissa förutsättningar lämnas ut och dess livsduglighet kan testas. Någon
definition av begreppet mikroorganism finns inte i lagen. Genom bestämmelserna
om bevarande av mikroorganismer, bl. a. kravet på deposition i minst
30 år i förening med utlämnande av prov och test av den deponerade
organismens livsduglighet, dras dock en praktisk gräns mot både djurraser
och växtsorter som inte får patenteras och kemiska föreningar utan liv.

Reglerna i patentlagen ger således vissa möjligheter till patent på
uppfinningar som avser gentekniska förfaranden eller produkterna av sådana
förfaranden, t. ex. bakterier som är resultatet av ett gentekniskt förfarande.
Också vissa inte differentierade växt- och djurceller samt encelliga alger kan
möjligen bli föremål för produktpatent. Flercelliga växter och djur kan
däremot inte patenteras.

Uppfinningar inom växtriket kan ges skydd enligt växtförädlarrättslagen
(1971:392). Skyddet är ett rent produktskydd. Lagen ger den som tagit fram
en ny växtsort en ensamrätt att yrkesmässigt framställa och marknadsföra
förökningsmaterial av sorten samt också i vissa fall att använda sorten för
framställning av förökningsmaterial av annan sort. Någon ensamrätt att
använda sorten för förädlings- och forskningsarbete innefattas dock ej i
skyddet. Lagen ger i regel inte heller någon ensamrätt att framställa
konsumtionsvaror. Skyddet erhålls genom registrering av sorten. För
registrering krävs att sorten uppfyller vissa krav medan det i princip är utan
betydelse hur sorten framställts. Också växtsorter som frambragts genom
gentekniska förfaranden kan alltså registreras.

Motionsmotiveringar

I motion 841 hänvisas till gen-etikkommitténs betänkande (SOU 1984:88)
Genetisk integritet och till en i betänkandet intagen studie angående
biologiska uppfinningar. I studien kritiseras bl. a. patentet som skyddsform
för biologiska uppfinningar och avsaknaden av en definition på mikrobiologiskt
förfarande. Motionärerna instämmer i de uttalanden kommittén gör
och ifrågasätter om patent är den lämpligaste skyddsformen för bioteknikens
uppfinningar. En förutsättningslös utredning angående lämpligheten och
utformningen av ett privaträttsligt skydd på området är enligt motionärerna
angelägen.

Motionärerna framhåller att inom WIPO (World Intellectual Property
Organization) påbörjats diskussioner om det industriella rättsskyddet för
bioteknologiska uppfinningar. Det är viktigt att Sverige intar en väl
genomtänkt ståndpunkt vid dessa diskussioner. Den föreslagna utredningen
bör pröva olika helhetslösningar för privaträttsligt skydd av biologiska
uppfinningar.

LU 1985/86:4

Motionärerna anser vidare att Sverige bör ta initiativ till en förändring av
EPC så att ett internationellt privaträttsligt skydd av biologiska uppfinningar
kan åstadkommas.

Motiveringen till yrkande 2 i motion 2245 finns i motion 1984/85:2244 vari
framhålls att genetisk mångfald är en förutsättning för livet på jorden. Vidare
anförs att vi är beroende av många växter och djur vid produktion av
nyttigheter. En stor del av produktivitetshöjningen inom bl. a. jordbruket
och utvecklingen när det gäller djuruppfödning har möjliggjorts genom att
man systematiskt utnyttjat den genetiska variationen. Enligt motionärerna
minskar den genetiska variationsrikedomen för närvarande kraftigt särskilt i
växtriket, och man har börjat inrätta s. k. genbanker för att kunna bevara de
genetiska variationerna. Resurserna och planerna på området är emellertid
klart otillräckliga. Motionärerna anser att Sverige måste stödja de förslag
som lagts fram inom FN:s livsmedelsorgan Food and Agricultural Organization
of the United Nations (FAO) i syfte att en konvention om patentering av
genmaterial skall komma till stånd. Det är också angeläget att vi får en
nationell lagstiftning på området. Enligt motionärerna är den patenträttsliga
lagstiftningen inte utformad med tanke på uppfinningar som avser levande
organismer. Den som betalar för att nya sorter tas fram vill självfallet ha
någon form av immaterialrättsligt skydd. Om man utarbetar ett sådant skydd
för specifika genotyper av mikroorganismer skulle man enligt motionärerna
kunna få en motsvarighet till växtförädlingens sortskydd. En lagstiftning på
området måste samtidigt som den skyddar uppfinnare ge garantier för att de
genetiska resurserna kan utnyttjas för forsknings- och utvecklingsarbete. En
utgångspunkt bör vidare vara att skyddet inte får avse en art.

Tidigare behandling

Reglerna om patent på mikrobiologiska uppfinningar fick sin nuvarande
utformning år 1983 i samband med att Sverige tillträdde Budapestöverenskommelsen
om internationellt erkännande av deposition av mikroorganismer
i samband med patentärenden (prop. 1982/83:67, LU 1982/83:33). I
lagstiftningsärendet behandlade utskottet bl. a. två motioner med i huvudsak
samma syfte som den nu aktuella motionen 841. Utskottet anförde att
patentlagen inte är utformad med sikte på mikrobiologiska uppfinningar.
När patentreglerna skall tillämpas på dessa uppfinningar uppkommer därför
särskilda problem. Utskottet kunde i och för sig dela motionärernas
uppfattning att patentet måhända inte är den lämpligaste skyddsformen för
alla mikrobiologiska uppfinningar. De flesta stora industriländer tillämpar,
fortsatte utskottet, emellertid patentet som skyddsform för dessa uppfinningar.
Såvitt man kunde bedöma då var det inte troligt att en diskussion på det
internationella planet om andra skyddsformer för mikrobiologiska uppfinningar
skulle komma i gång. Sverige borde inte utan tungt vägande skäl
isolera sig från den internationella utvecklingen på patentområdet. På grund
av det anförda ansåg utskottet att det saknades anledning att överväga en
annan ordning för skyddande av mikrobiologiska uppfinningar.

Vad särskilt angick frågan om en definition av begreppet mikroorganism
erinrade utskottet om att det under förarbetet till Budapestöverenskommel -

LU 1985/86:4

sen rådde enighet om att begreppet skall tolkas i sin vidaste mening under
hänsynstagande till överenskommelsens syfte och att det skall omfatta alla
mikroorganismer som kan bevaras vid en depositionsinstitution. Genom
bestämmelserna i överenskommelsen om bevarande av mikroorganismer,
bl. a. kravet på deposition i minst 30 år i förening med utlämnande av prov
och test av den deponerade organismens livsduglighet, dras en praktisk gräns
mot både djurraser och växtsorter som inte får patenteras och kemiska
föreningar utan liv. Att i lagtexten närmare definiera begreppet mikroorganism
torde enligt utskottet vara mycket svårt. I propositionen gjordes
emellertid vissa motivuttalanden om innebörden av begreppet. Utskottet,
som ställde sig bakom vad som härvidlag anförts, ansåg att man inte
härutöver genom motivuttalanden kunde ge några mer detaljerade riktlinjer
för hur begreppet skall tolkas. Sådana uttalanden riskerade att bli föråldrade
eftersom mikrobiologin utvecklas snabbt. Utskottet ansåg därför i likhet med
föredragande statsrådet att det fick ankomma på rättstillämpningen att i de
enskilda fallen närmare avgöra hur begreppet skall avgränsas. De svenska
rättstillämpande myndigheterna borde därvid fästa stort avseende vid hur
begreppet tolkas i andra industriländer och i det europeiska patentverket.

I betänkandet behandlade utskottet också en motion om privaträttsligt
skydd för gentekniska uppfinningar utanför det mikrobiologiska området.
Motionen avsåg närmast utnyttjande av hybrid-DNA-tekniken för uppfinningar
inom djurriket. Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning till det
utredningsarbete som pågick inom gen-etikkommittén (S 1981:03) och som
enligt inhämtade upplysningar även skulle omfatta vissa immaterialrättsliga
frågor.

Utskottet uttalade vidare med anledning av vad som anförts i de
behandlade tre motionerna att det självfallet är angeläget att Sverige håller
jämna steg med utvecklingen utomlands på det biotekniska området. I den
mån denna utveckling medför att frågan om nya skyddsformer för gentekniska
förfaranden och för andra biotekniska uppfinningar får aktualitet
förutsatte utskottet att man från svensk sida tar aktiv del i diskussionerna och
medverkar till att frågan får en tillfredsställande lösning.

På hemställan av utskottet avslog riksdagen de tre motionerna.

Vid 1983/84 års riksmöte väcktes en motion med samma syfte som motion
2245. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1983/84:21 avstyrkte
utskottet bifall till motionen. Utskottet anförde därvid att det var angeläget
att man både på det internationella planet och på det nationella verkar för att
den genetiska variationsrikedomen i största möjliga utsträckning skyddas
och bevaras för framtiden. Viktigt var också att garantier skapas så att det
gentekniska utvecklings- och forskningsarbetet kan fortsätta.

Utskottet hänvisade till att frågan om svensk anslutning till FAO:s
resolution om växtgenetiska resurser då övervägdes inom jordbruksdepartementet
samt till att gen-etikkommittén skulle ta upp vissa immaterialrättsliga
spörsmål.

Med hänsyn till det anförda ansåg utskottet att yrkandena i motionen inte
borde föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. I sammanhanget erinrade
utskottet om vad utskottet uttalade år 1983, nämligen att det självfallet är
angeläget att Sverige håller jämna steg med utvecklingen utomlands på det

LU 1985/86:4

1 * Riksdagen 1985/86.8 sami. Nr 4

biotekniska området. I den mån denna utveckling medför att frågan om nya
skyddsformer för gentekniska förfaranden och för andra biotekniska uppfinningar
får aktualitet förutsatte utskottet att man från svensk sida tar aktiv del
i diskussionerna och medverkar till att frågan får en tillfredsställande lösning.

Gen-etikkommittén

Gen-etikkommittén, som haft i uppdrag att utreda etiska, humanitära och
sociala frågor kring gentekniken samt överväga behovet av vissa lagstiftningsåtgärder,
avlämnade år 1984 sitt betänkande (SOU 1984:88) Genetisk
integritet. I betänkandet framläggs förslag till etiska normer och till lag om
användning av genteknik på människa m. m. Kommittén har också tagit upp
patentfrågor och på kommitténs uppdrag har patenträttsrådet Tore Oredsson
lämnat en redogörelse för biologiska uppfinningar och svensk patentlagstiftning
som intagits som bilaga till betänkandet.

Kommittén har visserligen inte sett det som fallande inom kommitténs
uppdrag att verkställa någon utredning rörande de patentfrågor som kan vara
av intresse ur genteknikens synvinkel men har ändå ansett sig böra skaffa sig
en orientering om huruvida och i vad mån gällande patentlagstiftning ägnar
sig för patentering av uppfinningar i fråga om gentekniska förfaranden och
gentekniska produkter. Kommittén har sett det som så mycket angelägnare
att få en sådan orientering som gentekniken är stadd i snabb frammarsch och
det från allmän synpunkt måste anses vara av stor betydelse att främja denna
teknik. Ett medel att främja tekniken är att sörja för att de uppfinningar som
görs på området erhåller ett ändamålsenligt rättsligt skydd, det må vara
genom patent eller genom någon annan immateriell skyddsordning, t. ex. av
samma karaktär som växtförädlarrätten. Även med tanke på kommitténs
uppdrag rörande gentekniken och u-länderna är enligt kommittén dessa
frågor av stort intresse. Ett ytterligare skäl har varit att Europarådet i sin
rekommendation 934 (III. 1.6 punkt 17) uppdragit åt ministerkommittén att
låta undersöka patenterbarheten av mikroorganismer som förändrats genetiskt
med hybrid-DNA-teknik.

Kommittén framhåller vidare följande.

När kommittén tagit del av Oredssons redogörelse har det slagit kommittén
hur föga anpassad begreppsapparaten i patentlagen är till den utveckling som
ägt rum inom den biologiska forskningen under de senaste årtiondena. Ur
bioteknikens synvinkel framstår det som mycket olyckligt att lagtexten rör sig
med så föråldrade begrepp som mikrobiologiskt förfarande och alster av
sådant förfarande och att mikroorganismerna över huvud taget inte är
uppmärksammade i lagtexten. Det torde väl gå i viss utsträckning att komma
till rätta med lagtextens inadvertenser med hjälp av teleologiska lagtolkningsmetoder
men också sådana metoder känner sina gränser. Kommittén
hyser tvekan om att det verkligen skulle vara möjligt att inom rättstillämpningen
nå de resultat som gagnar forskningen och uppfinnarverksamheten
bäst. Härtill kommer att om det överlämnas åt rättstillämpningen att lösa
problemen kan det ta lång tid innan några vägledande prejudikat kommer till
stånd. Under den tiden kommer uppfinnarna att befinna sig i ett besvärande
osäkerhetstillstånd och ha svårt att veta hur de bäst skall kunna skydda sina
uppfinningar. Kommittén gör därför den bedömningen att en utredning

LU 1985/86:4

snarast möjligt bör tillsättas för en översyn av patenterbarhetsbestämmelserna
i patentlagen såvitt gäller biologiska uppfinningar. Helst torde frågorna
böra utredas på internationellt plan då ju de gällande patenterbarhetsbestämmelserna
stammar från en internationell konvention och det inte gärna
låter sig göra för Sverige att lansera en egen ordning i all synnerhet inte sedan
Sverige tillträtt the European Patent Convention. Kommittén anser sig dock
inte böra komma med något konkret förslag i detta hänseende utan vill
endast understryka angelägenheten av att initiativ tas till de ändringar i
patentlagen som den biologiska forskningens landvinningar naturligen bör
leda till.

Vid remissbehandlingen av gen-etikkommitténs betänkande har delegationen
för hybrid-DNA-frågor tillstyrkt förslaget om en utredning rörande de
patenträttsliga frågorna. Patentbesvärsrätten har anslutit sig till kommitténs
uppfattning att en översyn av patentlagen är angelägen. Enligt patentbesvärsrätten
bör dock översynen föregås av överväganden beträffande dels
behovet av en gränsdragning mellan vad som över huvud taget bör ges
privaträttsligt skydd och vad som inte bör skyddas dels behovet av en ny
skyddsform. Utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på en bred internationell
lösning av problemen. Sveriges lantbruksuniversitet har utan eget
ställningstagande överlämnat ett yttrande som utarbetats av en expertgrupp.
I yttrandet framhålls att patentfrågorna på det biotekniska området är mera
brännande än de etiska frågorna och understryks nödvändigheten av en
utredning. Utredningsarbetet bör bedrivas under hänsynstagande till den
internationella utvecklingen, dock inte så att man passivt följer denna
utveckling i lagstiftningen. Också Sarec (Swedish Agency for Research
Cooperation with Developing Countries) har välkomnat förslaget om en
utredning. Sveriges läkarförbund har inte några invändningar mot en
utredning. Patentverket har å sin sida framhållit vikten av att patentfrågorna
löses på det internationella planet och har i huvudsak den inställningen att
patenträtten kan anpassas till den biotekniska utvecklingen.

Betänkandet övervägs för närvarande inom socialdepartementet.

Internationellt utredningsarbete

Vid den tjugoandra sessionen med FAO.s konferens den 5-23 november
1983 antogs en resolution angående ett internationellt åtagande (International
Undertaking) för växtgenetiska resurser vilken syftar till att garantera att
globala växtgenetiska resurser av ekonomiskt och/eller socialt intresse
särskilt inom jordbruket utforskas, bevaras och utvärderas samt görs
tillgängliga för växtförädling och vetenskapliga syften. Åtagandet förutsätter
att de växtgenetiska resurserna bör vara tillgängliga utan restriktioner.

Konferensen antog vidare en resolution som bemyndigar FAO:s råd att
omgående upprätta en kommission för växtgenetiska resurser med uppgift
dels att övervaka genomförandet av vissa i åtagandet intagna arrangemang,
dels att föreslå åtgärder med närmare angivet syfte.

I åtagandet, som är starkt moraliskt förpliktande snarare än juridiskt
bindande, begärs olika åtgärder av regeringarna för att skydda de växtgenetiska
resurserna och tillförsäkra att de utan restriktioner görs tillgängliga för
växtförädlingsarbetet och utvecklingen av jordbruksproduktionen i alla

LU 1985/86:4

länder. Regeringarna uppmanas att vidta åtgärder för att inom egna
territorier utforska och insamla allt värdefullt växtgenetiskt material som
hotas av att dö ut, att vidta åtgärder för att genom lagstiftning och på annat
sätt skydda och bevara sådana utsatta resurser i deras naturliga miljö, eller,
om nödvändigt, i genbanker eller levande samlingar. Regeringar och
institutioner som kontrollerar sådana växtgenetiska resurser skall utan
begränsningar tillåta att prover härav ställs till andras förfogande för
vetenskapliga syften, växtförädling samt för konservering äv växtgenetiska
resurser.

Kärnan i det internationella åtagandet är en förpliktelse för länderna att
under FAO:s ledning utveckla ett internationellt samordnat nätverk av
nationella, regionala och internationella centra med syfte att till nytta för det
internationella samfundet och för framtida generationer bevara samlingar av
växtgenetiskt material från viktiga växtarter. Detta skall ske enligt principen
om tillgänglighet utan restriktioner. Vid anslutning till åtagandet skall
regeringar och institutioner som svarar för sådana bassamlingar av växtgenetiska
resurser meddela FAO:s generaldirektör om de avser att delta i ett
sådant nätverk samt avser ställa genetiskt material i dessa bassamlingar till
dettas förfogande utan restriktioner.

Vid anslutning till åtagandet skall regeringar och institutioner meddela
FAO:s generaldirektör i vilken utsträckning de är i stånd att ansluta sig till de
principer som finns angivna i åtagandet. Möjlighet finns att vid anslutning
göra undantag som betingas av nationell lagstiftning, t. ex. växtförädlarrättslagen.
Regeringar och institutioner som anslutit sig till åtagandet skall
meddela generaldirektören i FAO om åtgärder som avses eller har vidtagits
för att förverkliga syftet med åtagandet.

Regeringen beslöt i september 1984 att Sverige skulle ansluta sig till
åtagandet med reservation dock för att visst växtgenetiskt material (linjer,
mutanter och eliter som bearbetas av en förädlare och som omfattas av
växtförädlares rättigheter) inte skall omfattas.

Inom WIPO sammanträdde en expertkommitté hösten 1984 angående
frågan om industriellt rättsskydd för biologiska uppfinningar. En rapport
med en kartläggning av rättsläget i olika stater har därefter utarbetats och ett
andra möte med expertkommittén i ämnet kan förväntas äga rum år 1986.

Frågan har också aktualiserats inom OECD som år 1985 godkänt en
rapport i vilken det nuvarande läget kartlagts ur främst näringspolitisk
synpunkt. Arbetet med bioteknologiska frågor inom OECD anses härigenom
vara slutfört i vart fall för närvarande.

Som tidigare berörts har Europarådets parlamentariska församling år 1982
i rekommendation 934 om genteknik rekommenderat ministerkommittén
bl. a. att undersöka patenterbarheten av mikroorganismer som förändrats
genetiskt med hybrid-DNA-teknik.

LU 1985/86:4

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion om patenterbarhetskravet i patentlagen
och den europeiska patentkonventionen samt två motioner om det immaterialrättsliga
skyddet för biotekniska uppfinningar.

Patenterbarhetskravet i patentlagen och den europeiska
patentkonventionen

Enligt 2 § patentlagen (1967:837) får patent endast meddelas på en uppfinning
som är ny i förhållande till vad som blivit känt före dagen för
patentansökningen och som dessutom väsentligen skiljer sig därifrån. Som
känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt vare sig detta skett genom skrift,
föredrag, utnyttjande eller på annat sätt.

2 § patentlagen fick sin nuvarande utformning i samband med att Sverige
år 1978 (prop. 1977/78:1, LU 1977/78:10) tillträdde den europeiska patentkonventionen
(EPC). När det gäller nyhetskravet innebar ändringen inte
någon avvikelse i sak från vad som tidigare gällt. I fråga om kravet på
uppfinningshöjd skedde en anpassning till konventionstexten genom att då
gällande krav på uppfinningshöjd i förhållande också till tidigare, ännu inte
publicerade ansökningar slopades.

Konventionen har inte tillträtts av några andra nordiska länder och inte
heller av de östeuropeiska. Övriga europeiska länder har med vissa
undantag, bl. a. Spanien och Portugal, tillträtt konventionen.

LU 1985/86:4

ståndpunkt räknas allt som före dagen för patentansökningen har offentliggjorts
skriftligen eller muntligen eller genom användning eller på annat sätt.
Av artikel 56 följer att en uppfinning skall anses ha uppfinningshöjd om den
för en fackman inte är närliggande till teknikens ståndpunkt.

I motion 1984/85:1253 framhålls att nyhetskravet och kravet på uppfinningshöjd
i närmare angivna avseenden tillämpas olika av det svenska
patentverket och det europeiska. Enligt motionären är bedömningen av vad
som tidigare är känt strängare i det europeiska patentverket samtidigt som
man där kräver mindre vid bedömningen av om uppfinningen skiljer sig från
det kända. Samma uppfinning kan alltså komma att bedömas som patenterbar
av det europeiska patentverket men inte av det svenska. Detta
förhållande leder till att patentsökande hellre söker europeiskt patent än
svenskt. Motionären anser det nödvändigt att svensk praxis på området
anpassas till det europeiska patentverkets praxis och yrkar därför att 2 §
patentlagen ändras.

Utskottet vill för sin del erinra om att frågan om en anpassning till EPC av
patenterbarhetskravet i den svenska patenträtten ingående övervägdes i
samband med Sveriges tillträde till konventionen och att som ovan redovisats
en viss ändring skedde beträffande kravet på uppfinningshöjd. Det framhölls
därvid att det var nödvändigt att patenterbarhetsvillkoren i svensk rätt inte
går utöver patenterbarhetsvillkoren enligt konventionen. Annars skulle det
nämligen bli möjligt att få europeiskt patent i Sverige i fall då svenskt
nationellt patent inte kan meddelas. När det gällde tillämpningen av kravet
på uppfinningshöjd anfördes också att den uppfinningshöjd som skulle
komma att krävas av det europeiska patentverket skulle komma att
överensstämma med den praxis som tillämpades i Norden. Det fanns i vart
fall inte anledning att räkna med att de skillnader som kunde uppstå skulle
orsaka några praktiska olägenheter.

Samtliga de remissinstanser som yttrat sig över den nu aktuella motionen
har understrukit vikten av att de grundläggande bestämmelserna om
patenterbarhetsvillkoren tillämpas lika av det svenska och det europeiska
patentverket samt framhållit att någon ändring av patentlagen inte är
påkallad för att en enhetlig praxis skall komma till stånd. När det gäller
frågan huruvida svensk praxis på området behöver anpassas ytterligare till
den europeiska går meningarna däremot isär. Patentbesvärsrätten och
Svenska industriens patentingenjörers förening anser svensk praxis väl
avvägd medan Svenska uppfinnareföreningen och Svenska patentombudsföreningen
stöder motionärens uppfattning att praxis i Sverige är strängare
än det europeiska patentverkets. Patentverket, Sveriges industriförbund och
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd framhåller att - i den mån
praxis skiljer sig åt - en anpassning kan förväntas komma att ske successivt.

I likhet med remissinstanserna anser utskottet att någon lagändring inte är
erforderlig för att svensk patenträttspraxis skall kunna anpassas till EPC. När
det gäller frågan huruvida en sådan anpassning bör komma till stånd vill
utskottet hänvisa till att spörsmålet tagits upp av EPO-medlemskapsutredningen
som tillkallades år 1982 för att göra en undersökning av hur det
svenska patentverket påverkats av Sveriges tillträde till EPC. Utredningen
har i dagarna redovisat resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1985:53)

LU 1985/86:4

Sverige och den europeiska patentorganisationen. I betänkandet framläggs
vissa förslag i syfte att stärka det svenska patentväsendet. När det gäller
harmoniseringsfrågan framhåller utredningen att det är önskvärt att det
europeiska patentverkets praxis kan bli vägledande i Europa. Därmed är
enligt utredningen inte sagt att det svenska patentverket reservationslöst
skall acceptera denna praxis. Tungt vägande skäl bör kunna medföra
avvikelser. Ett sådant skäl är givetvis de avgöranden som svenska domstolar
träffar. Om patentverket utan vägande skäl bibehåller eller utvecklar en
praxis, som är strängare än den praxis som utformas vid det europeiska
patentverket, kan det leda till att de patentsökande avstår från att anlita det
svenska patentverket och i stället vänder sig till det europeiska.

Utredningen anser att man från svensk sida bör fortlöpande uppmärksamma
den europeiska organisationen på den nordiska rättsgemenskap som
råder och som ställer särskilda krav på Sverige i dess förhållande till övriga
nordiska stater. Det är önskvärt att det europeiska patentverket i sin praxis
också tar hänsyn till nordisk rättstradition. Det är enligt utredningen känt att
det europeiska patentverket i sin praxis fäster avseende vid den praxis som
utvecklas i de kontraktsstater som är betydande ur patentsynpunkt.

Utredningen konstaterar att betydelsen av en enhetlig praxis är särskilt
stor när det gäller bedömningen av vad som är tillräcklig uppfinningshöjd. I
det avseendet har enligt utredningen kritik riktats mot att det europeiska
patentverket har för låga krav, vilket kan innebära att de beviljade patenten
blir lätta att angripa. Vidare framhålls att behovet av harmonisering har
kommit till uttryck även i fråga om nyhetsgranskningen. Många anser att det
svenska patentverkets nyhetsgranskning av nationella patentansökningar
bör uppfylla samma kvalitetskrav som nyhetsgranskning av internationell
typ, ITS-granskning, och därigenom nå samma standard som nyhetsgranskningen
vid det europeiska patentverket. Det svenska patentverket strävar
enligt utredningen långsiktigt efter att nå detta mål.

Utredningen ser det som en fördel för det svenska patentverket om dess
samarbete med det europeiska patentverket fördjupas. Särskild uppmärksamhet
tilldrar sig enligt utredningen frågan i vilken utsträckning det svenska
patentverket bör ta till vara nuvarande och framtida möjligheter att för det
europeiska patentverkets räkning utföra nyhetsgranskningar och patenterbarhetsprövningar.
Utredningen pekar på att ett sådant åtagande inverkar
påskyndande på den harmonisering av patenthandläggningen som är en
ofrånkomlig följd av internationaliseringen genom anslutningen till europeiska
patentkonventionen. Ur harmoniseringssynpunkt anser utredningen
det vara av värde att det svenska patentverket - i den mån utrymme för
handläggningen av sådana ärenden kan ges - åtar sig uppdrag från det
europeiska patentverket som detta i eget intresse vill ge. Samtidigt framhålls
dock att det i dag är svårt att förutse hur många ärenden, s. k. EPO-ärenden,
som det svenska patentverket i framtiden kan komma att få.

Med hänsyn till att regeringen på grundval av utredningens betänkande
och vad som framkommer vid remissbehandlingen av det har anledning att ta
ställning till vilka åtgärder som behövs för en anpassning av svensk
patenträttspraxis till EPC anser utskottet att motion 1253 inte påkallar någon
riksdagens vidare åtgärd.

LU 1985/86:4

Biologiska uppfinningar

LU 1985/86:4

Enligt patentlagen får växtsorter och djurraser samt väsentligen biologiska
förfaranden för framställning av växter och djur inte patenteras. Patent får
dock meddelas på mikrobiologiskt förfarande och alster av sådant förfarande.
Patent på en uppfinning som avser mikroorganismen som sådan, dvs.
produktpatent på organismen, kan meddelas endast om mikroorganismen
kan anses utgöra ett alster av mikrobiologiskt förfarande.

Reglerna i patentlagen ger således vissa möjligheter till patent på
uppfinningar som avser gentekniska förfaranden eller produkterna av sådana
förfaranden, t. ex. bakterier som är resultat av ett gentekniskt förfarande.
Också vissa inte differentierade växt- och djurceller samt encelliga alger kan
möjligen bli föremål för produktpatent. Flercelliga växter och djur kan
däremot inte patenteras.

I motion 1984/85:841 yrkas att utredning skall tillkallas med uppdrag att
göra en översyn av patentlagens regler om biologiska uppfinningar samt
överväga olika former för privaträttsligt skydd av sådana uppfinningar.
Vidare yrkas att regeringen tar initiativ till en ändring av EPC så att ett
internationellt privaträttsligt skydd på området kan komma till stånd.
Motionärerna hänvisar till gen-etikkommitténs betänkande (SOU 1984:88)
Genetisk integritet och till en i betänkandet intagen studie angående
biologiska uppfinningar. I studien kritiseras bl. a. patentet som skyddsform
för biologiska uppfinningar och avsaknaden av en definition på mikrobiologiskt
förfarande. Motionärerna instämmer i de uttalanden kommittén gör
och ifrågasätter om patent är den lämpligaste skyddsformen för bioteknikens
uppfinningar. En förutsättningslös utredning angående lämpligheten och
utformningen av ett privaträttsligt skydd på området är enligt motionärerna
angelägen. Motionärerna framhåller att inom WIPO (World Intellectual
Property Organization) påbörjats diskussioner om det industriella rättsskyddet
för bioteknologiska uppfinningar. Det är viktigt att Sverige intar en väl
genomtänkt ståndpunkt vid dessa diskussioner. Den föreslagna utredningen
bör pröva olika helhetslösningar för privaträttsligt skydd av biologiska
uppfinningar. Motionärerna anser vidare att Sverige bör ta initiativ till en
förändring av EPC så att ett internationellt privaträttsligt skydd av biologiska
uppfinningar kan åstadkommas.

I motion 1984/85:2245 yrkas (yrkande 2) att riksdagen begär att regeringen
skall arbeta för att få till stånd en konvention angående patentering av
genmaterial. Motionärerna framhåller att genetisk mångfald är en grundläggande
förutsättning för livet på jorden. För närvarande minskar den
genetiska variationsrikedomen kraftigt och man har därför enligt motionärerna
börjat inrätta s. k. genbanker för att bevara de genetiska variationerna.
Motionärerna anser att Sverige måste stödja de förslag som lagts fram inom

Food and Agricultural Organization of the United Nations (FAO) i syfte att
en konvention om patentering av genmaterial skall komma till stånd. Enligt
motionärerna är det patenträttsliga regelsystemet inte utformat med tanke
på uppfinningar som avser levande organismer. Motionärerna framhåller att
den som tagit fram nya sorter bör ha ett immaterialrättsligt skydd men att
garantier måste skapas för att de genetiska resurserna kan utnyttjas för
forsknings- och utvecklingsarbete.

Önskemålen i de båda motionerna måste enligt utskottets mening ses mot
bakgrund av utvecklingen på det biotekniska området under de senaste
årtiondena. Inte minst hybrid-DNA-tekniken och andra gentekniska metoder
har fått ökad betydelse och många viktiga biotekniska uppfinningar har
kommit till. Fortfarande är forsknings- och utvecklingsarbetet på området
intensivt och det kan på goda grunder antas att betydelsen av de biologiska
uppfinningarna kommer att öka i framtiden.

Enligt utskottets mening är det självfallet angeläget att det finns ett
tillfredsställande immaterialrättsligt skydd för biotekniska uppfinningar.
Som framgår av redogörelsen ovan kan för närvarande uppfinningar inom
växtriket erhålla ett begränsat skydd genom växtförädlarrätten. Mikrobiologiska
uppfinningar kan vidare skyddas genom patent. Patentlagen är
emellertid inte utformad med sikte på sådana uppfinningar och när patentreglerna
skall tillämpas på dessa uppkommer därför särskilda problem.
Utskottet kan således i och för sig dela motionärernas uppfattning att
patentet inte är den lämpligaste skyddsformen för uppfinningar på det
biotekniska området.

Som framhålls i motion 841 har gen-etikkommitten i sitt betänkande (SOU
1984:88) Genetisk integritet tagit upp frågan om patent på biologiska
uppfinningar. Kommittén konstaterar att det visserligen inte fallit inom
ramen för kommitténs uppdrag att göra någon utredning beträffande
patentfrågorna men att den ändock ansett det angeläget att dessa frågor blir
belysta. Enligt kommittén bör en utredning snarast möjligt tillsättas för en
översyn av patenterbarhetsbestämmelserna i patentlagen såvitt gäller biologiska
uppfinningar. Kommittén anser att frågorna helst bör utredas på
internationellt plan då de ju gällande patenterbarhetsbestämmelserna stammar
från en internationell konvention och det inte gärna låter sig göra för
Sverige att lansera en egen ordning i all synnerhet inte sedan Sverige tillträtt
EPC. Kommittén framlägger inte något konkret förslag i detta hänseende
utan vill endast understryka angelägenheten av att initiativ tas till de
ändringar i patentlagen som den biologiska forskningens landvinningar
naturligen bör leda till.

Kommitténs betänkande har remissbehandlats och övervägs för närvarande
inom socialdepartementet.

Regeringens ställningstagande till betänkandet bör enligt utskottets mening
inte föregripas. I linje med vad utskottet uttalat då frågan tidigare varit
aktuell (se LU 1982/83:33 och 1983/84:21) vill utskottet dock framhålla att
Sverige inte utan tungt vägande skäl bör isolera sig från den internationella
utvecklingen på patentområdet. Det är också viktigt att den nordiska
rättslikheten på detta område bevaras. För närvarande tillämpar de flesta
stora industriländer patentet som skyddsform för mikrobiologiska uppfin -

LU 1985/86:4

ningar. Enligt utskottets mening bör - som påpekats av gen-etikkommittén -frågan om den lämpliga utformningen av ett immaterialrättsligt skydd för
biotekniska uppfinningar lösas på det internationella planet. Spörsmålet har
också aktualiserats internationellt. Inom WIPO sammanträdde sålunda en
expertkommitté hösten 1984 angående frågan om industriellt rättsskydd för
biologiska uppfinningar. En rapport med en kartläggning av rättsläget i olika
stater har därefter utarbetats och ett andra möte med expertkommittén kan
förväntas äga rum år 1986. Med hänsyn till vikten av de frågor som tagits upp i
de båda motionerna utgår utskottet från att man från svensk sida tar aktiv del
i WIPO:s arbete liksom i annat internationellt utvecklingsarbete på området
och medverkar till att frågan får en tillfredsställande lösning. Innan resultatet
av arbetet inom WIPO kan skönjas saknas det enligt utskottets mening behov
av en sådan utredning som förespråkas i motion 841. Utskottet vill dock
understryka betydelsen av att regeringen med utgångspunkt i Sveriges
intressen redan nu noga överväger vilka lösningar som kan vara lämpliga när
det gäller det immaterialrättsliga skyddet för biotekniska uppfinningar. På
grund av det anförda anser utskottet att något särskilt uttalande från
riksdagens sida i saken inte är erforderligt.

Med anledning av vad som anförs i motion 2245 vill utskottet tillägga att
det är angeläget att man både på det internationella planet och på det
nationella verkar för att den genetiska variationsrikedomen i största möjliga
utsträckning skyddas och bevaras för framtiden. Viktigt är också att garantier
skapas så att det gentekniska utvecklings- och forskningsarbetet kan
fortsätta. Frågan om bevarande av de genetiska resurserna har tagits upp
inom FAO. Vid den tjugoandra sessionen med FAO:s konferens den 5-23
november 1983 antogs en resolution angående ett internationellt åtagande
för växtgenetiska resurser vilken syftar till att garantera att globala växtgenetiska
resurser av ekonomiskt eller socialt intresse särskilt inom jordbruket
utforskas, bevaras och utvärderas samt görs tillgängliga för växtförädling och
vetenskapliga syften. Enligt åtagandet skall regeringarna på olika sätt skydda
de växtgenetiska resurserna. Vidare skall länderna medverka till utvecklingen
av centra för bevarande av samlingar av växtgenetiskt material från viktiga
växtarter. En väsentlig del i åtagandet är att växtgenetiska resurser skall
göras tillgängliga utan restriktioner för bl. a. växtförädling och vetenskapliga
syften.

Regeringen har i september 1984 beslutat att Sverige skulle ansluta sig till
åtagandet med reservation dock beträffande visst växtgenetiskt material.

På grund av det anförda anser utskottet att motionerna 841 och 2245
yrkande 2 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande patenterbarhets kravet
att riksdagen avslår motion 1984/85:1253,

LU 1985/86:4

2. beträffande biotekniska uppfinningar
att riksdagen avslår motion 1984/85:841 och motion 1984/85:2245
yrkande 2.

Stockholm den 5 november 1985

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe
Andréasson (s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding Olson (fp), Nic
Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s), Ewa Hedkvist Petersen (s) och Ewy Möller (m).

Reservation
Biotekniska uppfinningar

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding
Olson (fp), Nic Grönvall (m), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 17 med ”Regeringens
ställningstagande” och som slutar på s. 18 med ”är erforderligt” bort ha
följande lydelse:

Regeringens ställningstagande till betänkandet bör enligt utskottets mening
inte föregripas. I linje med vad utskottet uttalat då de frågor som tagits
upp i motion 841 och 2245 tidigare varit aktuella (se LU 1982/83:33 och
1983/84:21) vill utskottet dock framhålla att Sverige inte utan tungt vägande
skäl bör isolera sig från den internationella utvecklingen på patentområdet.
Det är också viktigt att den nordiska rättslikheten på detta område bevaras.
För närvarande tillämpar de flesta stora industriländer patentet som
skyddsform för mikrobiologiska uppfinningar. Enligt utskottets mening bör
- som påpekats av gen-etikkommittén - frågan om den lämpliga utformningen
av ett immaterialrättsligt skydd för biotekniska uppfinningar lösas på det
internationella planet. Spörsmålet har också aktualiserats internationellt.
Inom WIPO sammanträdde sålunda en expertkommitté hösten 1984 angående
frågan om industriellt rättsskydd för biologiska uppfinningar. En rapport
med en kartläggning av rättsläget i olika stater har därefter utarbetats och ett
andra möte med expertkommittén kan förväntas äga rum år 1986. Med
hänsyn till vikten av de frågor som tagits upp i de båda motionerna vill
utskottet understryka vikten av att man från svensk sida tar aktiv del i
WIPO:s arbete liksom i annat internationellt utvecklingsarbete på området
och medverkar till att frågan får en tillfredsställande lösning. Enligt
utskottets mening är det vidare angeläget att vi i Sverige med utgångspunkt i
svenska intressen redan nu noga överväger vilka lösningar som kan vara
lämpliga när det gäller det immaterialrättsliga skyddet för biotekniska

LU 1985/86:4

uppfinningar. Sådana överväganden är nämligen en förutsättning för att
Sverige skall kunna aktivt påverka och delta i det internationella arbetet. En
särskild utredning med uppdrag att förutsättningslöst pröva frågan bör därför
tillkallas. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 841 och
2245 yrkande 2 bör ges regeringen till känna.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”På grund”
och slutar med ”vidare åtgärd” bort utgå.

dels och att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande biotekniska uppfinningar
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:841 och motion
1984/85:2245 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om deltagande i WIPO:s arbete beträffande biotekniska
uppfinningar och en svensk utredning på området.

Särskilt yttrande
Patenterbarhetskravet

Marianne Karlsson (c) anför:

Enligt min mening är det viktigt att svensk patenträttspraxis anpassas
närmare till det europeiska patentverkets praxis. Min motion 1253 har också
fått stöd av dem som närmast berörs av saken nämligen uppfinnarnas och
patentombudens organisationer. Eftersom frågan nu tagits upp av EPOmedlemskapsutredningen
har jag dock avstått från att reservera mig.

LU 1985/86:4

Remissyttranden över motion 1984/85:1253
Patentbesvärsrätten

1 samband med att Sverige tillträdde den europeiska patentkonventionen
(EPC) vidtogs de ändringar i den svenska patentlagstiftningen som ansågs
påkallade för att säkerställa att förutsättningarna för att erhålla patent i
Sverige skulle bli i allt väsentligt lika antingen patent i framtiden söks hos den
svenska patentmyndigheten, dvs. patentverket, eller hos det europeiska
patentverket (EPO) med Sverige som designerad stat. Såvitt avsåg de i 1 och

2 §§ patentlagen (PL) uppställda patenterbarhetsvillkoren anpassades därvid
dessa till motsvarande bestämmelser i EPC i vad avser angivandet av det
patenterbara området (1 § PL) och frågan om kravet på uppfinningshöjd i
förhållande till innehållet i tidigare här i riket gjorda patentansökningar som
vid tidpunkten för den aktuella ansökningen ännu inte blivit allmänt
tillgängliga (2§ PL).

I fråga om de i 2 § PL uppställda grundläggande kraven på nyhet och
uppfinningshöjd ansågs vid Sveriges tillträde till EPC någon saklig skillnad ej
föreligga i förhållande till motsvarande bestämmelser i EPC (artiklarna 54
och 56). Någon anpassning av den svenska lagstiftningen till EPC gjordes
därför ej i något av dessa hänseenden.

Över huvud taget gjordes vid Sveriges tillträde till EPC från svensk sida
den bedömningen, att det patenträttsliga innehållet i EPC i huvudsak stod i
god överensstämmelse med nordisk patenträtt (se exempelvis dep.chefens
uttalande i prop. 1977/78:1, Del A, s. 140). Vad särskilt gäller tillämpningen i
EPO av kravet på uppfinningshöjd förväntades denna att i stort sett stämma
överens med den praxis som tillämpas i Sverige, och några praktiska
olägenheter på grund av skillnader i bedömningen förutsågs ej (se nämnda
prop. s. 167 f.).

Enligt patentbesvärsrättens (PBR:s) uppfattning äger bedömningen att
det inte råder någon saklig skillnad mellan de i PL upptagna bestämmelserna
om nyhet och uppfinningshöjd (vilket sistnämnda begrepp för övrigt ej
förekommer i själva lagtexten) samt motsvarande bestämmelser i EPC
alltjämt giltighet. Det är, för att knyta an till vissa i motionen gjorda
filosofiska utläggningar, enligt PBR:s mening närmast en semantisk fråga,
om man i sammanhanget laborerar med ordet uppfinningshöjd eller med
ordet uppfinnarinsats. Någon saklig skillnad mellan begreppen föreligger
inte. I båda fallen avses att markera ett krav på en kvalificerad intellektuell
prestation som förutsättning för att erhålla det immaterialrättsliga skydd som
patent på en uppfinning ger uppfinnaren eller dennes rättsinnehavare.
Detsamma gäller beträffande hänvisningen i PL till vad som blivit känt före
dagen för patentansökningen och motsvarande hänvisning i EPC (artiklarna
54 och 56) till teknikens ståndpunkt (på ansökningsdagen). Innebörden av
den svenska bestämmelsen - liksom av EPC-regeln - är i huvudsak att man
vid patenterbarhetsbedömningen skall, med bortseende från kännedomen
om den patentsökta uppfinningen, pröva huruvida den lösning av föreliggande
problem som uppfinningen anvisar var att anse som närliggande för en
fackman på området som kände till teknikens ståndpunkt (manifesterad i

LU 1985/86:4

Bil.

publicerade patentskrifter, tillgänglig teknisk litteratur m. m.) på ansökningsdagen
eller om lösningen ej var på angivet sätt närliggande. Man skall
med andra ord söka sätta sig in i uppfinnarens situation, innan denne gjorde
uppfinningen. Detta innebär att man givetvis skall undvika den ”efterklokhet”
som kännedomen om den i patentansökningen redovisade lösningen av
problemet kan leda till. Detta är kärnpunkten i patenterbarhetsbedömningen
såväl enligt svensk rätt som enligt EPC. Att denna bedömning i praktiken
ofta är svår och vansklig torde knappast behöva närmare utvecklas. Inte
heller framstår det som särskilt överraskande eller uppseendeväckande att
meningarna kan i invecklade fall vara delade om resultatet av en sådan
bedömning.

Det finns enligt PBR:s mening således inte några sakliga skillnader mellan
PL och EPC som påkallar den i motionen föreslagna ändringen av 2 § PL.

Vad härefter angår tillämpningen av de aktuella bestämmelserna riktas i
motionen en svepande och enligt PBR:s uppfattning illa underbyggd kritik
mot svensk praxis i fråga om bedömningen av kravet på uppfinningshöjd.
Denna praxis framställs i jämförelse med EPO:s praxis som alltför sträng och
teoretisk. Genom den föreslagna lagändringen avses tydligen att åstadkomma
en ändring av rådande svensk praxis i syfte att bringa denna i så stor
överensstämmelse som möjligt med ”europeisk praxis”.

PBR anser sig böra avstå från att i detalj kommentera de enskilda
avgöranden av domstolen som berörs i motionen. Såvitt avser målet P 82-229
kan PBR dock inte underlåta att påpeka att, såsom framgår av det i motionen
citerade avsnittet, bedömningen gjordes ”med utgångspunkt i ansökans
problemställning”. Att anföra detta avgörande som ett exempel på att PBR
gjort bedömningen med uppfinningen som utgångspunkt, dvs. varit ”efterklok”,
är uppenbarligen inte särskilt träffande.

Det är-sett ur ett större perspektiv - självfallet angeläget att åstadkomma
en så likformig tillämpning som möjligt av de grundläggande patenterbarhetsvillkoren
i EPC och i svensk och annan nationell lagstiftning. Målet bör
givetvis vara att förutsättningarna i dessa hänseenden för att erhålla patent är
i huvudsak desamma antingen uppfinnaren väljer att söka patent hos EPO
eller hos en nationell patentmyndighet i en stat som anslutit sig till EPC.
Härom torde allmän enighet råda. Att uppnå en sådan hög grad av
harmonisering är emellertid inte gjort i en handvändning. Det är oundvikligt
att det tar en betydande tid att med så pass många beslutsfattare som det här
rör sig om och som i många fall har högst olika bakgrund i fråga om kunskap
och erfarenhet åstadkomma en helt samordnad bedömning. Dessutom torde
det vara ofrånkomligt att skilda myndigheter - EPO resp. berörda nationella
patentmyndigheter jämte överinstanser - i sådana bedömningsfrågor som
det här gäller i vissa fall kommer till olika resultat. Detta är något som man
helt enkelt får leva med och är principiellt inte konstigare än att skilda
instanser i samma stat kan göra olika bedömningar i samma fråga. Genom
olika insatser, t. ex. i form av samordnad utbildning samt utbyte av
information och erfarenheter, bör dock på sikt en ökad harmonisering av
praxis kunna åstadkommas. Ett verksamt instrument i detta hänseende är de
symposier med deltagande av domare från olika domstolar i de till EPC
anslutna staterna som hålls med ett par års mellanrum. I dessa symposier

LU 1985/86:4

Bil.

deltar också ledamöter av besvärskamrarna i EPO. Från svensk sida har
hittills deltagit ledamöter av såväl regeringsrätten som PBR. Vid det senaste
symposiet, som hölls i Strasbourg i september 1984, var ett av huvudämnena
tillämpningen av kravet på uppfinningshöjd inom besvärskamrarna i EPO.
En redogörelse för symposiet ges i GRUR Int. 4/1985.

När det gäller harmoniseringen av praxis är det vidare av vikt att ha klart
för sig att en sådan harmonisering inte betyder att de nationella patentmyndigheterna
jämte överinstanser skall slaviskt underkasta sig allt som görs i
EPO. Det finns all anledning att hävda att harmoniseringen skall vara
ömsesidig och åstadkommas genom ett växelspel mellan EPO samt de
nationella patentmyndigheterna. I sammanhanget förtjänar att understrykas
att det ytterst är de domstolar i de fördragsslutande staterna som har att
pröva talan om ogiltighet av meddelade patent - europeiska såväl som
nationella patent - som avgör var nivån på uppfinningshöjden skall ligga.
Det kan nämnas att ett sådant mål om ogiltigförklaring av ett europeiskt
patent med rättsverkan i Sverige för närvarande handläggs vid Stockholms
tingsrätt.

Stöd för riktigheten av vad nu sagts finns i uttalanden såväl i förarbetena till
de lagstiftningsåtgärder som vidtogs med anledning av Sveriges tillträde till
EPC som från EPO:s sida. Sålunda framhöll departementschefen i proposition
1977/78:1, Del A, s. 190, att svensk praxis (i en viss fråga) borde
utvecklas under hänsynstagande till den praxis som utbildas vid EPO men att
därav inte följde att EPO:s praxis alltid okritiskt skulle följas. Och av ett
nyligen träffat uppmärksammat avgörande av EPO:s stora besvärskammare
framgår att man där är beredd att ta stor hänsyn till överrättsavgöranden i de
fördragsslutande staterna som pekar i samma riktning (se Official Journal
EPO 3/1985, s. 66).

När det gäller patent meddelade av EPO förtjänar också att uppmärksammas
att patentmeddelandet där inte som i Sverige föregås av ett invändningsförfarande
utan att detta förfarande är förlagt efter patentmeddelandet.
Detta manar till försiktighet vid bedömandet av hållbarheten av färska
patent meddelade av EPO. Det kan i detta sammanhang nämnas att
regeringsrätten i ett nyligen avgjort mål (nr 2620-1983) lämnat av sökanden
anförda besvär över ett avgörande av PBR utan bifall trots att det i
regeringsrätten upplystes att patent nyligen meddelats av EPO på samma
uppfinning. När det gäller att bedöma rättstillämpningen i EPO torde man få
hålla sig i första hand till avgörandena i besvärskamrarna. Av de avgöranden
från dessa som hittills publicerats framgår inte att praxis skulle avvika i något
principiellt hänseende från den praxis som tillämpas av PBR.

Av det anförda torde framgå att saken inte är så enkel som motionären
tycks föreställa sig, dvs. att det bara gäller att helt underordna sig vad man
tycker sig kunna finna ut av EPO:s hittillsvarande praxis. Det finns i själva
verket enligt PBR:s mening för närvarande inte tillräckliga skäl att på något
avgörande sätt ändra den praxis i fråga om de kvalitativa kraven på patent
som utbildats i Sverige sedan införandet av 1967 års patentlag, då kravet på
uppfinningshöjd skärptes såvitt avser det administrativa förfarandet (se 1 LU
1967:53, s. 23). En uttunning av detta krav i den av motionären åsyftade
riktningen leder ofelbart till ökad osäkerhet rörande hållbarheten och

LU 1985/86:4

Bil.

innebörden av meddelade patent och därmed till ett ökat antal intrångs- och
ogiltighetsprocesser. En sådan utveckling är ingalunda till fördel vare sig för
uppfinnare eller patenthavare. Enligt PBR:s uppfattning är det i varje fall
ännu för tidigt att i den harmoniseringsprocess som pågår i Västeuropa
överge rådande svenska värderingar på det aktuella området och därmed
avstå från möjligheten att påverka utvecklingen. PBR följer emellertid
utvecklingen både inom EPO och på andra håll med stor uppmärksamhet och
är för sin del givetvis beredd att göra den anpassning av sin praxis som på sikt
kan visa sig vara befogad. Detta kräver emellertid ej några lagstiftningsåtgärder
av det slag som föreslås i motionen.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker PBR att motionen föranleder
någon riksdagens åtgärd.

Patent- och registreringsverket

Patentverket vill inledningsvis understryka vikten av att en europeisk
patentpraxis utvecklas som utjämnar de skillnader som består mellan
nationell bedömning och de avgöranden som träffas av EPO. I väsentliga
delar innebär detta att svensk praxis i fortsättningen måste utvecklas under
särskilt hänsynstagande till de riktlinjer som EPO följer vid bedömningen av
kriterierna för patenterbarhet. Patentverket kan därför ansluta sig till det
allmänna syftet med motionen.

Patentverket ställer sig emellertid främmande till de bedömningar som
motionären gör av svensk praxis. Särskilt beskrivningen av hur nyhet och
uppfinnshöjd kan avvisas under hänvisning till ett flertal skriftställen som
vart och ett avslöjar delar av uppfinningen står i skarp strid mot verkets syn
på hur granskningsmaterialet får utnyttjas i patenterbarhetsbedömningen.
Vid utbildningen i verket inpräntas särskilt det förkastliga med att vägra
patent på grund av patentskrifter med vilka man ”lägger pussel” för att täcka
uppfinningsidén. Det hör till de klassiska anvisningarna till unga granskare
att iaktta stor försiktighet när det gäller att värdera uppfinningshöjd utifrån
kombinationen av flera skrifter. Anvisningar för patenterbarhetsbedömningen
och den grundsyn som bibringas granskarna vid patentverket baseras i
detta hänseende på samma tänkande som tjänstemännen vid det europeiska
patentverket upplärs i.

Det kan också vara skäl att ur patentverkets undervisningsmaterial citera
följande anvisning: ”När man bedömer en uppfinning måste man vid
jämförelse med nyhetshinder frigöra sig från de lärdomar man fått genom
ansökningar eller efter dess inlämnande och sätta sig in i uppfinnarens
situation innan uppfinningen gjordes. När man en gång sett uppfinningen är
det lätt att underskatta den.”

Motionären förefaller övervärdera en produkts framgång på marknaden
som ett stöd för patenterbarhet. En till synes bagatellartad teknisk förändring
med överraskande effekt skall kunna patenteras utan stöd av kommersiell
framgång och motionärens funderingar skulle lätt kunna leda till att en
uppfinning som inte kunnat marknadsföras får en ogynnsammare bedömning
än den som inbringat pengar.

Vad beträffar förslaget till lagändring förtjänar erinras om de uttalanden

LU 1985/86:4

Bil.

som gjordes i samband med att riksdagen tog ställning till frågan om Sveriges
anslutning till den europeiska patentkonventionen jämte därav föranledda
författningsändringar. Vad beträffar kravet på uppfinningshöjd biträdde
riksdagen den uppfattning som patentpolicykommittén uttalat, nämligen att
den uppfinningshöjd som kommer att krävas av det europeiska patentverket
kommer att överensstämma med den praxis som för närvarande tillämpas i
Norden. Enligt kommittén finns det i vart fall inte anledning att räkna med
att de skillnader som kan uppstå kommer att orsaka några praktiska
olägenheter.

I överensstämmelse med de uttalanden som gjordes om behovet av en
likformig praxis och tillämpningen av kravet på uppfinningshöjd har
patentverket alltsedan tillträdet till EPO strävat efter att i den praktiska
tillämpningen harmonisera med den praxis som utbildas inom EPO vad
gäller patenterbarhetsvillkoren. Harmoniseringssträvandena har inte i något
avseende mött hinder i den nuvarande avfattningen av 2 § patentlagen.

Det nu sagda skall inte överskyla att i den praktiska rättstillämpningen
vissa skillnader kan föreligga. Det skall också framhållas att bedömningarna
skiftar om praxis såväl i Sverige som i EPO. En uppfattning som gjorts
gällande är att svensk praxis - kanske särskilt så som den kommer till uttryck i
patentbesvärsrätten - är betydligt strängare än vad erfarenheterna av EPO:s
bedömningar ger vid handen. Samtidigt har kritik riktats mot EPO för att
anlägga en alltför mild bedömning av patenterbarhetskriterierna. Enligt
patentverkets mening finns en tendens inom EPO att skärpa sin bedömning.
Samtidigt finns ambitioner från svensk sida att så långt möjligt eliminera
avvikelser från de riktlinjer som kan anses ligga till grund för tillämpningen
av den europeiska patentkonventionen.

Det anförda visar att de skillnader som motionären menar sig kunna påvisa
mellan svensk patentpraxis och den praxis som utvecklar sig vid EPO i vart
fall inte har sin grund i avfattningen av 2 § patentlagen. Lagrummet bedöms
av patentverket ge fullt utrymme åt den samordning av praxis mellan
patentverket jämte överprövande domstolsinstanser och EPO som motionären
åsyftar.

Sammanfattningsvis ser patentverket inte något skäl att ändra patentlagens
2 § som på sätt ovan redovisats kunnat läggas till grund för en
rättstillämpning som målmedvetet strävar efter harmonisering med EPO. En
lagändring med det innehåll som föreslås i motionen skulle däremot störa den
utveckling mot rättsöverensstämmelse som pågår.

Sveriges industriförbund

Industriförbundet anser att de exempel som åberopas i motionen är av sådan
karaktär och vilar på ett alltför bristfälligt underlag för att kunna läggas till
grund för den slutsats och det yrkande om lagändring som Marianne Karlsson
gör. Om det dock skulle vara så att Marianne Karlssons slutsats om olikhet i
praxis är riktig är förbundet av den uppfattningen att dessa skillnader inte
beror på bestämmelsernas utformning utan fastmera på deras tillämpning.
Något behov av lagändring av dessa skäl föreligger således inte. Mot
bakgrund härav avstyrker Industriförbundet motionens yrkande.

LU 1985/86:4

Bil.

Beträffande spörsmålet om olikhet i praxis mellan svenska patentverket
och europeiska patentverket vill förbundet lämna följande synpunkter.

Sveriges tillträde till EPC har skapat en konkurrenssituation för de
nationella patentverket i de fördragsslutande staterna. I dag kan nämligen
sökanden välja mellan att lämna in en patentansökan vid det europeiska
patentverket eller det nationella patentverket. Härigenom kan sökanden,
med utgångspunkt i egna behov och önskemål, jämföra och värdera de båda
patentverkens prestationer, exempelvis deras behandlingstider, priser och
patenterbarhetsgranskning. Det uppkomna konkurrensläget medför att det
svenska patentverkets tjänster, även myndighetsutövningen, måste vara i
stort lika bra som det europeiska patentverkets tjänster, annars riskerar det
svenska patentverket att mista sina ”kunder”.

I anledning av den uppkomna situationen har en del gjort gällande att det
europeiska patentverket skulle vara ”bättre” genom bl. a. en större beredvillighet
att bevilja patent. Vidare har också frågan om olika syn på uppfinningshöjd
diskuterats. Någon egentlig undersökning om hur det förhåller sig
härmed har såvitt förbundet känner till inte gjorts. Förbundet kan inte heller
för dagen se att det föreligger något behov härav, bl. a. med hänsyn till vad
som sägs nedan.

Det kan således konstateras att det föreligger en viss risk för att det kan
uppkomma smärre skillnader i patenterbarhetsbedömningen, som i sig också
har ett visst skönsmässigt inslag. Problemet är på intet sätt nytt. Exempelvis
har begreppet uppfinningshöjd varit föremål för diskussion under årens lopp,
där det sagts att vissa länder skulle tillämpa en mildare måttstock än andra.
Emellertid har det europeiska samarbetet inom patenträtten utvecklats och
integrerats i sådan utsträckning att det i dag föreligger mycket goda
förutsättningar att åstadkomma en vidare objektivisering och harmonisering
av prövningen av en uppfinnings patenterbarhet.

Den materiella patenträtten i fördragsslutande stater har, som framgått,
fortlöpande harmoniserats med motsvarande bestämmelser i den europeiska
patentkonventionen. Det utbyggda europeiska patentsystemet har skapat
förutsättningar för en gemensam utveckling av praxis, som kommer att ske
genom en växelverkan mellan EPO, de nationella administrativa patentmyndigheterna
och de nationella domstolarna. Av dessa kommer sannolikt EPO,
genom sin centrala ställning, att få en stor betydelse för främjande av enhetlig
rättstillämpning; bl. a. genom utarbetande och utgivande av följande publikationer: -

Working Guidelines for Examination in the European Patent Office,

- Besvärsavdelningens beslut och

- Viktiga patentavgöranden från nationella domstolar i fördragsstaterna.

För industrins del är det naturligtvis angeläget att Sverige verkar för en

fortsatt harmonisering både vad gäller den materiella rätten och dess
tillämpning.

Enligt förbundets uppfattning torde patentsystemet i Europa inte ge något
större utrymme för nationella särdrag och olikheter i rättstillämpningen. Det
svenska patentverket är sannolikt också mycket medvetet om nödvändigheten
av följsamheten i fråga om EPO:s praxis.

Eventuella olikheter i praxis av den karaktären som Marianne Karlsson

LU 1985/86:4

Bil.

behandlar i motionen bör kunna harmoniseras inom det ovan beskrivna
systemet, således utan lagändring.

Svenska uppfinnareföreningen

Motion 1984/85:1253 av Marianne Karlsson återspeglar den utveckling som
uppstått i fråga om svenska patentverkets och europeiska patentverkets
tolkning av begreppet uppfinningshöjd, varvid europeiska patentverket har
en liberal bedömning och det svenska patentverket en sträng bedömning av
detta begrepp. Helt uppenbart behövs en harmonisering.

Enligt SUF:s uppfattning måste det svenska patentverket mjuka upp sin
bedömning för att svenska uppfinnare (särskilt sådan som exploaterar sina
uppfinningar enbär i Sverige eller Norden och kanske inte har ekonomiska
möjligheter att söka europeiskt patent) skall kunna hävda sig med utländska
som valt att söka sitt svenska patentskydd via det europeiska patentverket.
De båda patentverkens olika bedömning belyser också den konkurrenssituation
som svenska patentverket råkat ut för genom den svenska EPOanslutningen.

SUF delar sålunda motionärens uppfattning i sakfrågan men anser att
harmoniseringen mellan svenska och europeiska patentverken skulle ske
genom kontakter på tjänstemannanivå och inte genom ändringar i den
svenska patentlagstiftningen. En tänkbar möjlighet är att en kommitté för
studium av frågan tillsätts. En sådan kommitté skulle i så fall lämpligen
innehålla representanter från intresserade kretsar, dvs. patentverket, uppfinnarna,
näringslivet och industridepartementet.

Svenska patentombudsföreningen

I artikel 52 (1) i den europeiska patentkonventionen definieras uttrycket ”en
patenterbar uppfinning” med att den skall vara ny, ha uppfinningshöjd och
kunna tillgodogöras industriellt. Uttrycket ”uppfinningshöjd”, vilket är
föremål för motion 1984/85:1253 av Marianne Karlsson, är i den svenska
översättningen av konventionstexten en tolkning av det som på de tre
officiella språken är benämnt ”erfinderische Tätigkeit”, ”inventive step”
resp. ”activité inventive”. I sin motion kritiserar Marianne Karlsson att vad
gäller tolkningen av detta uttryck har praxis i det europeiska patentverket
resp. det svenska gått åt olika håll, vilket är mycket olyckligt.

Patentlagen (SFS 1967:837) ändrades 1978 (SFS 1978:149) för att Sveriges
lagstiftning på detta område skulle harmoniseras med den europeiska
patentkonventionen. I och med denna ändring lyder patentlagens 2 §, första
stycket sålunda: ”Patent meddelas endast på uppfinning som är ny i
förhållande till vad som blivit känt före dagen för patentansökningen och
tillika väsentligen skiljer sig därifrån.” Lagstiftaren har valt uttrycket
”väsentligen skiljer sig” i stället för ”uppfinningshöjd”, vilket uttryck är det
som återfinns i den svenska översättningen av konventionen. Det råder dock
inget tvivel om att de båda uttrycken avser samma sak (jfr prop. 1977/78:1
Del A, bl. a. s. 166-168 och 175). Vidare kan påpekas att patentpolicykommittén
i första stycket på s. 168 i propositionen yttrar att ”den uppfinnings -

LU 1985/86:4

Bil.

höjd som kommer att krävas av det europeiska patentverket kommer att
överensstämma med den praxis som f. n. tillämpas i Norden”. Härav drar
sedan patentpolicykommittén den slutsatsen att det knappast torde föreligga
någon risk att det utvecklas en divergerande praxis på detta område hos å ena
sidan det europeiska patentverket och å andra sidan det svenska.

Utvecklingen har tyvärr dock blivit den som motionsställaren påpekar,
nämligen en divergering bl. a. i tolkningen av ”uppfinningshöjd”, såsom
exemplifierad i motionen. Detta får anses synnerligen olyckligt, då patent
med giltighet i Sverige beviljas i Stockholm såväl som i Munchen, men med
två helt olika tolkningar av uttrycket ”uppfinningshöjd”.

Det är helt klart att en ändring måste komma till stånd. Vi anser det
däremot onödigt drastiskt med en lagändring för att få denna praxisändring
till stånd. Vi föreslår i stället att man i patentverket tillsätter en kommitté
med representanter från patentverket och från de kretsar inom näringslivet
som ser det industriella rättsskyddet som en viktig och ofta väsentlig del av
deras utvecklingsarbete och marknadsföring. Denna kommitté skall, i likhet
med motsvarande organ i det europeiska patentverket, verka för en enhetlig
europeisk praxis.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd

Motionen innehåller intressanta och tänkvärda synpunkter på patenterbarhetsfrågor.
SFIR delar motionärens utgångspunkt att det är angeläget att
svensk praxis vid patenterbarhetsbedömningar ligger väl i linje med praxis
enligt Europapatentkonventionen. Detta är väsentligt både med hänsyn till
patentområdets internationalitet och det faktum att beviljade Europapatent
som omfattar Sverige är jämställda med svenska patent. Fortfarande
befinner sig emellertid utvecklingen av praxis enligt Europapatentkonventionen
i ett relativt tidigt skede. Denna utveckling följs noga också i vårt land
och det saknas enligt SFIR:s mening anledning anta annat än att lämplig
harmonisering mellan praxis i EPO och i det svenska patentverket successivt
kommer till stånd.

Motionärens förslag till omskrivning av 2 § patentlagen avstyrker SFIR
bestämt. Det föreslagna nya begreppet ”uppfinnarinsats” är knapphändigt
belyst och sakligt sett tveksamt. Bakom en patenterbar uppfinning ligger i
första hand en kreativ insats och det finns ingen klar korrelation häremellan
och nedlagda ekonomiska och tidsmässiga resurser. Framför allt bör
emellertid beaktas att nuvarande 2 § - en nyckelbestämmelse i patentlagen -är resultatet av ett omfattande utredningsarbete och ett intimt nordiskt
samarbete och inte bör ändras utan ingående överväganden. Lagtexten synes
heller inte lägga några hinder i vägen för en rättsutveckling i linje med praxis
enligt Europapatentkonventionen.

Med anledning av att motionen också berör besvärsprocessen i patentmål
kan tilläggas att SFIR yttrat sig utförligt härom till justitiedepartementet i sitt
remissvar på patentprocessutredningens betänkande (SOU 1983:35).

LU 1985/86:4

Bil.

Svenska industriens patentingenjörers förening

Föreningen anser icke att de aktuella författningarna, den svenska patentlagen
(PL) och Europapatentkonventionen (EPC), skiljer sig vad gäller de i
motionen diskuterade patenterbarhetskriterierna. Sålunda är nyhetsbegreppet
i bägge författningarna definierat som ”nytt i förhållande till allt som
blivit allmänt tillgänligt”. Uppfinningshöjdsbegreppet skiljer sig visserligen
vad gäller ordalydelsen så till vida att PL använder uttrycket ”skiljer sig
väsentligen från” medan EPC använder uttrycket ”ej näraliggande för
fackmannen”. Emellertid torde det vara klart från PL:s förarbeten att man
har avsett att patentlagens uppfinningshöjdsbegrepp skall vara detsamma
som EPC:s (jämför lagrådsremissen 1977, del A s. 132, stycke 1).

Vad gäller författningarnas praktiska tillämpning har föreningen alltid
starkt förespråkat stränga krav på uppfinningshöjd. Föreningen anser inte att
någon generell praxisskillnad föreligger mellan det svenska patentverket och
Europapatentverket men medger att, då skillnader föreligger, de i regel
innebär mildare krav vid Europapatentverket. Föreningen anser det angeläget
att en sådan utveckling motverkas.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att föreningen icke ser något skäl att
ändra i den svenska författningen och således anser att motionen bör avslås.

LU 1985/86:4

Bil.

■

•" ' -M • ' 'V-',-.',



	. -.P
v’

. ■ '

■

\ ' ' .•

Jt1 ■

•• ,■■' • 'i- - • -

>, *

* . >

> ;

’-V ‘ . 'H

■

W^'-.äV

> •- ■

-■A

gotab Stockholm 1985 83265