om vissa patenträttsliga frågor (Betänkande 1981/82:LU6 Lagutskottet)

LU 1981/82:6

Lagutskottets betänkande
1981/82:6

om vissa patenträttsliga frågor
Ärendet

I betänkandet behandlar utskottet motionerna 1980/81:688 och 1980/
81:900 båda av Marianne Karlsson (c). Motionerna tar upp vissa frågor om
patent.

I motion 688 yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i
patentlagen att panträtt i patent kan inskrivas i det av patent- och
registreringsverket förda patentregistret.

I motion 900 yrkas att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning
om skärpt skadeståndsplikt vid patentintrång för att stärka skyddet för
patenträttsinnehavares tillgångar.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motion 688 från patent- och
registreringsverket, patentbesvärsrätten, Sveriges industriförbund. Sveriges
hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen (SHIO), Svenska
uppfinnareföreningen. Svenska patentombudsföreningen och Svenska föreningen
för industriellt rättsskydd.

Pantsättning av patent

Motion 688

I motionen anförs att ett patent är en förmögenhetstillgång, som i många
fall kan ha ett betydande värde. För att exploatera ett patent och se till att en
uppfinning verkligen blir förverkligad och tillgänglig för allmänheten är det
ofta nödvändigt att lägga ned stora pengar på igångsättning av tillverkning
och även marknadsföringsåtgärder. Det är ju inte säkert att patenthavaren
själv har de nödvändiga medlen. Ofta är han i behov av krediter för att klara
av exploateringen. Enligt motionären skulle det vara av stor betydelse för
patenthavarna om möjlighet tillskapades att genom pantförskrivning av
patent kunna ställa säkerhet för behövliga krediter. Motionären hänvisar till
att enligt finsk patenträtt möjlighet finns för registrering av pantförskrivning i
patentregistret.

Motionären tillägger att man naturligtvis kan fråga sig om det är skäligt att
låta en uppfinnare bli av med sitt patent på grund av att han kommit i
svårigheter efter att ha pantförskrivit det. En uppfinning kan vara en del av
hans personlighet. En dylik invändning bortfaller emellertid, när man vet att
det är möjligt att utmäta patent samt att dylik utmätning registreras i det
svenska patentregistret. Ett patent kan således användas för att tvångsvis
betala patenthavarens gäld. Det finns därför enligt motionärens mening
1 Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 6

LU 1981/82:6

ingen orsak varför panthavare inte skulle kunna medges en frivillig
pantförskrivning.

Gällande ordning

De grundläggande bestämmelserna om patent finns i patentlagen
(1967:837) som för några år sedan var föremål för omfattande ändringar
(prop. 1977/78:1, LU 1977/78:10). Dessa ändringar, som trädde i kraft den 1
juni 1978, gjorde det möjligt för Sverige att tillträda två konventioner om
internationellt patentsamarbete.

Ett patent innebär att uppfinnaren eller hans rättsinnehavare får en av
rättsordningen skyddad ensamrätt att under viss tid ekonomiskt utnyttja en
uppfinning i utbyte mot att han medverkar till att information om
uppfinningen görs allmänt tillgänglig. För att en skyddad ensamrätt skall
uppkomma krävs en offentlig registrering. Meddelade patent antecknas i det
av patentmyndigheten förda patentregistret (27 § patentlagen). Har patent
övergått på annan eller har licens upplåtits, skall på begäran anteckning
därom göras i registret. Anteckning om licens skall avföras om det visar sig
att licensen har upphört att gälla.

Att någon har antecknats i patentregistret som patenthavare har rättsverkan
i endast ett avseende. Den som senast har antecknats som patenthavare
skall sålunda anses som sådan i mål eller ärende rörande patentet (44 § fjärde
stycket patentlagen). Bestämmelsen får sin egentliga betydelse när talan
skall väckas mot patenthavare som svarande, t. ex. rörande ogiltighet av
patent eller utverkande av tvångslicens. Sådan talan kan alltid riktas mot den
som i registret är antecknad som patenthavare, s. k. passiv saklegitimation.

Någon särskild reglering av villkoren för att förvärv av patent eller
upplåtelse av licens skall få sakrättslig verkan, dvs. bli gällande mot tredje
man, finns inte och rättsläget på detta område är i vissa avseenden oklart. När
det gäller överlåtelse av patent eller licens torde det emellertid vara klart att
överlåtelsen gäller mot överlåtarens borgenärer så snart ett giltigt fång
föreligger för förvärvaren. Det torde vidare vara odiskutabelt att lagakraftvunnet
avgörande genom vilket tvångslicens upplåts har sakrättslig verkan.
Patent kan också utmätas (jfr 54 § andra stycket patentlagen).

Beträffande pantsättning av patent är läget oklart. I ett äldre hovrättsavgörande
(SvJT 1923 ref. s. 54) förklarades att patenträtt enligt svensk lag inte
kunde utgöra föremål för pantsättning. Detta avgörande har sedermera
kritiserats i den rättsvetenskapliga litteraturen. Om pantsättning skulle vara
möjlig, råder likväl ovisshet om vilka åtgärder som fordras för att
pantsättningen skall få sakrättslig verkan, dvs. giltighet mot tredje man.

Den oklarhet som sålunda råder i rättsläget i fråga om pantsättning av
patent har lett till användning av s. k. säkerhetsöverlåtelse. Sådan överlåtelse
skiljer sig från pantsättning genom att gäldenären avstår från äganderätten

LU 1981/82:6

till egendomen, medan han vid pantsättning behåller äganderätten och
endast upplåter en begränsad sakrätt till borgenären. Eftersom syftet med
säkerhetsöverlåtelsen är att säkerställa borgenärens fordran är det emellertid
som regel uttryckligen överenskommet eller i vart fall förutsatt mellan
parterna att gäldenären skall återfå äganderätten när han har betalat sin
skuld.

I den mån patentlicens får överlåtas torde enligt svensk rätt licensen kunna
pantsättas av licenstagaren (se M. Jacobsson, E. Tersmeden och L.
Törnroth, Patentlagstiftningen). För giltig pantsättning torde vara till fyllest
att licenstagaren underrättar licensgivaren om att pantsättning har ägt rum
(denuntiation).

Patent kan enligt 4 § lagen (1966:454) om företagsinteckning omfattas av
företagsinteckning.

Nordisk rätt

Enligt dansk rätt kan patent pantsättas genom s. k. tingslysning enligt
reglerna om underpant i lösöre. Att patent kan pantsättas enligt finsk rätt
framgår av att den finska patentlagen innehåller bestämmelser om anteckning
i patentregister rörande pantsättning av patent. Enligt norsk rätt kan
patent inte pantsättas. Däremot kan patent enligt den nya panteloven
omfattas av underpant i driftslösöre.

Förarbetena till patentlagen m. m.

Patentlagen har tillkommit i nordiskt samarbete. Till grund för lagen ligger
ett av patentkommittéer i Danmark, Finland, Norge och Sverige avgivet
gemensamt betänkande Nordisk patentlovgivning (NU 1963:6). I betänkandet
behandlas ingående frågan om lämpligheten av att ge anteckning i
patentregistret materiell rättsverkan (s. 289 ff.). De nordiska kommittéerna
övervägde först huruvida en sådan anteckning skulle ges en långtgående
rättsverkan av innebörd att avtal om överlåtelse av patent eller upplåtelse av
licens inte skulle tillerkännas verkan mot tredje man förrän avtalet hade
antecknats i patentregistret. Kommittéerna ansåg sig dock på vissa angivna
skäl inte vilja förorda en sådan lösning. De finska, norska och svenska
patentkommittéerna föreslog i stället i betänkandet en mera begränsad
materiell rättsverkan av anteckning i patentregistret. Förslaget tog särskilt
sikte på att reglera det inbördes förhållandet mellan flera som genom avtal
med samma patenthavare har förvärvat patentet och de konflikter som kan
uppstå mellan en ny patenthavare och innehavaren av en licens som har
meddelats innan patentet överläts. Sålunda skulle enligt deras förslag den
som i god tro till registret hade anmält förvärv av patenträtt eller licens vara
skyddad mot förvärv som inte hade anmälts till registret eller anmäldes
senare. Den sålunda föreslagna regleringen skulle gälla endast i fråga om

LU 1981/82:6

förvärv genom överlåtelse men inte i fråga om förvärv av annat slag, t. ex.
genom arv eller testamente, eller i fråga om licens som hade erhållits som
tvångslicens. Den danska kommittén anslöt sig inte till de övriga kommittéernas
förslag.

De finska och norska patentlagarna kom att innehålla en sådan bestämmelse
om begränsad materiell rättsverkan som ovan beskrivits. Däremot
uteslöts den föreslagna bestämmelsen ur den svenska patentlagen under
departementsbehandlingen. Som skäl härför anförde dåvarande departementschefen
att frågan i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar
godtrosförvärv bör erkännas inom patenträtten var komplicerad och borde
lösas i ett större sammanhang (prop. 1966:40 s. 765).

Frågan om materiell rättsverkan av anteckning av patent i patentregistret
togs på nytt upp av patentpolicykommittén under förarbetena till 1978 års
ändringar i patentlagen. Kommittén ansåg i likhet med de nordiska
patentkommittéer som lade fram 1963 års betänkande att det inte var
lämpligt att låta anteckning i patentregistret utgöra förutsättning för att
överlåtelse av patent eller upplåtelse av licens skall få rättsverkan mot tredje
man. Däremot framstod enligt kommittén det i det nordiska betänkandet
framlagda förslaget om en begränsad sakrättslig rättsverkan som en väl
avvägd lösning. En lösning i enlighet med detta förslag skulle ge förvärvare
av patent och licensrättigheter möjlighet att på ett enkelt sätt lösa frågan om
bättre rätt i tvesalufall. Eftersom anteckning i registret kunde skydda en
förvärvare av patent eller licens mot konkurrerande anspråk, borde enligt
kommittén denna ordning leda till att förvärv av patent och upplåtelse av
licens antecknades i patentregistret i avsevärt större omfattning än hittills.
Därigenom skulle i sin tur uppnås att patentskyddet i högre grad skulle
komma att ge en rättvisande bild av rättsläget beträffande varje patent.
Kommittén föreslog därför att i patentlagen skulle tas in en bestämmelse
enligt vilken företrädesrätten mellan inbördes konkurrerande förvärv av
patenträtten eller licenser skulle bero på vilket förvärv som först i god tro
anmäldes till patentregistret. Bestämmelsen skulle dock gälla endast förvärv
genom överlåtelse.

I proposition 1977/78:1 (s. 247) förklarade departementschefen att det
inte fanns skäl att, när det gäller patenträtter och patentlicenser, införa en
ordning enligt vilken förvärv av sådana rättigheter eller licenser får
rättsverkan mot tredje man först efter anteckning i patentregistret.

När det gällde patentpolicykommitténs mer begränsade förslag uttalade
departementschefen att det kunde i och för sig synas önskvärt att uttryckligen
reglera fall av kollision mellan konkurrerande anspråk. Departementschefen
underströk emellertid att problemet huruvida överlåtelse av egendom kan
bryta en upplåtelse av en begränsad rätt till samma egendom är ett
allmängiltigt sakrättsligt problem. Redan av det skälet var det tveksamt om
det var lämpligt att införa speciella lösningar för särskilda rättsområden.

LU 1981/82:6

Härtill kom att något påtagligt behov av en dylik reglering på det
patenträttsliga området inte syntes föreligga.

Även andra omständigheter talade enligt departementschefens mening
mot att införa en särskild reglering av dessa frågor på förevarande
rättsområde. Om en sådan reglering skulle införas, torde det sålunda bli
nödvändigt att göra den väsentligt mera omfattande och detaljerad än vad
kommittén hade föreslagit. Tillämpningen av en sådan detaljerad reglering
skulle vidare medföra åtskilligt merarbete för både näringslivet och
patentverket. Dessutom skulle registret ändå komma att vara ofullständigt så
länge endast upplåtelser genom avtal registrerades med sakrättslig verkan.
Det kunde också finnas skäl att anta att förvärvare i många fall inte ansåg
registrering önskvärd. Departementschefen förklarade sig även dela den av
en remissinstans framförda åsikten att ett ofullständigt register som tilläggs
viss sakrättslig verkan kan vilseleda allmänheten om rättsläget.

De nu anförda omständigheterna utgjorde enligt departementschefens
mening skäl för att i vart fall inte vid dåvarande tidpunkt lägga fram förslag
om sakrättslig verkan av anteckning i patentregistret.

Remissvaren

Svenska uppfinnareföreningen och Svenska patenlombudsföreningen tilltyrker
motionsyrkandet. Paleni- och registreringsverket, Sveriges hantverksoch
industriorganisation - Familjeföretagen (SHIO) samt Svenska föreningen
för industriellt rättsskydd tillstyrker att frågan om pantsättning av patent
utreds medan Sveriges industriförbund förklarar sig inte ha något att erinra
mot en sådan utredning. Patentbesvärsrätten finner sig inte kunna tillstyrka
bifall till motionen.

Svenska uppfinnareföreningen uppger att det är föreningens erfarenhet att
det finns ett behov av att kunna pantsätta ett patent. Många uppfinnare är
nämligen personligen hårt skuldsatta. När de själva vill börja exploatera en
uppfinning och kanske kommit en bit på väg, skulle en möjlighet till
pantsättning kunna förbättra deras förutsättningar till framgång. Uppfinnareföreningen
stödjer alltså motionärens förslag och anser att uppfinnarnas
situation kan förbättras genom förslagets antagande.

Svenska patenlombudsföreningen stödjer motionen och framhåller att det
är viktigt att stöd ja uppfinnare i deras verksamhet så att deras idéer och
innovationer kan utvecklas och förhoppningsvis komma i produktion. Ett led
i dessa strävanden är att se till att uppfinnare får ekonomiska medel, som gör
det möjligt för dem att arbeta vidare på sina projekt. Uppfinnare har ofta
behov av att låna pengar och normalt krävs då att någon form av säkerhet
lämnas.

Föreningen hänvisar till att, om uppfinnares verksamhet bedrivs i sådan
form att bokföringsskyldighet följer med utövandet av verksamheten, kan

LU 1981/82:6

som säkerhet för lånade medel företagsinteckning meddelas omfattande
bl. a. uppfinnares patent. Enskilda uppfinnare, som inte bedriver verksamhet
av sådant slag att företagsinteckning kan komma i fråga, kan enligt
föreningen däremot ha svårighet att lämna säkerhet för lån av pengar. Ofta
har de kanske inte annat än patentet i fråga. Visserligen finns då möjlighet till
s. k. säkerhetsöverlåtelse, men det torde enligt föreningen inte vara särskilt
tilltalande för en uppfinnare att behöva överlåta sitt patent för att få tillgång
till nödvändiga ekonomiska medel.

För nu nämnda grupp av uppfinnare hade, framhåller föreningen,
finansierings- och lånemöjligheterna kunnat utökas, om patentet hade
kunnat utgöra säkerhet för lånade medel. Frågan skulle enligt föreningen
kunna lösas genom införandet av en möjlighet att med sakrättslig verkan
anteckna pantsättning i patentregistret.

Genom införandet av en möjlighet till pantsättning av patent skulle
utvecklingsfonderna kunna få större säkerhet för utlånade medel samt
möjlighet att vid konkurs få rådighet över patent som ingår i projekt till vilket
lån lämnats. Härigenom kunde möjlighet skapas för en utvecklingsfond att
föra ett påbörjat projekt vidare, vilket inte kan göras i dag i en dylik situation,
eftersom patentet ingår i den totala egendomen i ett konkursbo. Påbörjad
projektverksamhet kan i en konkurssituation avstanna just på grund av att
möjlighet för långivaren att råda över patentet inte finns. Möjlighet till
pantförskrivning av patenträtt skulle kunna förebygga en sådan situation och
leda till ovan nämnda större villighet att ge uppfinnare lån.

Patentombudsföreningen tillstyrker därför att sådan ändring görs i
patentlagen att panträtt i patent kan inskrivas i det av patent- och
registreringsverket förda patentregistret och att denna anteckning därvid kan
ges sakrättslig verkan.

SHIO framhåller att ett genomförande av motionsförslaget torde innebära
ökade möjligheter att få krediter för uppfinnare och småföretagare som
innehar patent. För många uppfinnare är patenträtten den enda säkerhet
som kan lämnas för lån. En möjlighet till pantsättning av patent skulle därför
enligt SHIO vara ett verksamt medel för att finansiera nyföretagande bland
uppfinnare. För de uppfinnare som driver rörelse och för andra småföretagare
finns visserligen möjligheten att lämna företagsinteckning som säkerhet
för lån. I sådana fall där en icke obetydlig del av verksamhetens tillgångar
ligger i ett eller flera patent, torde emellertid många kreditgivare föredra att
mer direkt ha patent som säkerhet. I de fall endast företagsinteckning finns
kan företaget nämligen avyttra patentet. I vissa sammanhang kan då
underlaget för företagsinteckningen minska betydligt.

Ett införande av en rätt till pantskrivning av patent skulle enligt SHIO
påverka innebörden av företagsinteckningar. Ett genomförande av förslaget
medför också en del tekniska problem vid överlåtelse av patenträtten eller
medgivande av nyttjanderätt till patentet. I vilken utsträckning bör

LU 1981/82:6

patenträttsinnehavaren t. ex. ha rätt att sälja nyttjanderätt till patentet trots
pantskrivningen? Mot bakgrund av det anförda anser SHIO att förslaget inte
kan genomföras utan att en del tekniska problem först ses över. SHIO
tillstyrker en sådan översyn.

Patent- och registreringsverket upplyser att antalet pantregistreringar vid
det finska patentverket uppgår till endast ett par stycken per år. Intresset för
sådana registreringar vid det svenska patentverket förefaller inte vara större,
om man skall döma av det fåtal förfrågningar härom som inkommit till verket
under de senaste åren. Företrädare för statens industriverk har emellertid
uppgivit för patentverket att önskemål föreligger från företagarhåll att kunna
använda patent såsom säkerhet vid banklån. Detta bekräftas också av de
bankrepresentanter som patentverket varit i kontakt med. De företagsinteckningar
som meddelas anses inte ge kontroll över patentet i önskvärd
utsträckning. Säkerhetsöverlåtelse torde därför vara det vanliga förfarandet i
de fall då banken känner behov av realsäkerhet. Den begränsade undersökning
som patentverket företagit visar alltså att patent redan i nuvarande läge i
viss mån låter sig utnyttjas vid kreditgivning. Det oaktat synes behov
föreligga av ett enklare och säkrare förfarande än det som nu står till buds
genom säkerhetsöverlåtelse och företagsinteckning.

Föreliggande motion aktualiserar en rad frågor som rör den rättsliga
verkan av anteckningar i patentregistret. Enligt patentverkets mening kan
förutsättningarna för ett enkelt registreringsförfarande för underlättande av
pantsättning av patent ej bedömas utan närmare utredning. Enbart
möjligheten att registrera ett pantsättningsavtal torde sålunda ej lösa
säkerhetsproblemet. För undvikande av oklarhet i rättsläget måste rättsverkan
av en registeranteckning klart regleras.

Sammanfattningsvis konstaterar patentverket att det föreligger ett visst låt
vara begränsat behov av att utnyttja patent som underlag för kreditgivning
och att en reglering av förutsättningarna för en pantsättning med verkan mot
tredje man skulle underlätta användningen av patent som lånesäkerhet. Från
de synpunkter som patentverket har att företräda kan verket tillstyrka en
utredning i motionens syfte. Patentverket har därvid inte tagit ställning till
frågan huruvida statsverket i det rådande statsfinansiella läget bör ta på sig
kostnaderna för en sådan utredning.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd erinrar om att det i gällande
svensk rätt finns möjlighet att inom ramen för den allmänna avtalsfriheten
pantsätta ett patent med verkan mellan avtalsparterna (obligationsrättslig
verkan). Frågan är emellertid om pantsättning har verkan mot tredje man,
såsom pantsättarens borgenärer (sakrättslig verkan). Här är rättsläget -anmärkningsvärt nog - osäkert. I med Sverige jämförliga utländska
rättssystem verkar en sådan möjlighet ofta finnas. Så är t. ex. fallet i Finland.
I Sverige har rättsläget särskilt diskuterats av Undén, (se densamme. Om
panträtt i rättigheter, andra uppl. 1923 s. 18 ff., 108 ff.). Undén synes räkna

LU 1981/82:6

med att pantsättning av patent med sakrättslig verkan är giltig. Exempel finns
dock på att motsatt ståndpunkt har intagits. Det juridiska problemet har
främst sin grund i svårigheterna att fullt ut passa in pantsättning av patent i
någon av de huvudformer för pantsättning som finns tillgängliga, dvs.
registrering, tradition eller denuntiation. Rättslägets oklarhet gör att
säkerhetsöverlåtelse av patent, enligt vad föreningen har sig bekant, är
relativt frekvent förekommande.

Enligt föreningens mening är rådande situation otillfredsställande. Det
finns otvivelaktigt ett reellt behov av att kunna utnyttja patent som
kreditunderlag. Ibland är patent och patentansökningar ett företags enda
ekonomiska tillgångar av vikt. Metoden med säkerhetsöverlåtelse uppfattas i
allmänhet som en nödlösning. Vissa kreditgivare, t. ex. utvecklingsfonderna,
torde f. ö. ha en sådan ställning att säkerhetsöverlåtelser ej låter sig
komma i fråga.

Föreningen tillstyrker därför huvudtankarna bakom motionen. Problemen
är dock mera komplicerade än vad som framgår av denna. Det ligger
nära till hands att utforma pantsättning av patent som en registerpant, men
utformningen av en sådan registrering med sakrättslig verkan måste
övervägas närmare. Aven patentansökningar bör kunna pantsättas. Vidare
måste övervägas hur en pantsättning berör rättsställningen för licenstagare
och i vad mån en licenstagare själv kan pantsätta den rätt som tillkommer
honom. Här finns ett nära samband med frågor som rör de sakrättsliga
effekterna över huvud av licens och överlåtelse av patent. 1 flera utredningar
på patentområdet har effekterna av dubbelupplåtelse och dubbelöverlåtelse
diskuterats men i fortsatt lagstiftningsarbete har man hittills låtit saken bero,
något som framstår som otillfredsställande. I den mån ny lagstiftning i
hithörande frågor genomförs för patentens del, bör man överväga om
motsvarande regler bör införas för vissa andra immaterialrättigheters del,
såsom mönsterrätt, växtförädlarrätt och varumärkesrätt.

Föreningen hemställer att utskottet måtte förorda att en utredning tillsätts
med uppgift att utarbeta ändamålsenliga regler angående pantsättning av
patent. Utredningen bör härvid bl. a. beakta de frågor som berörts i det
föregående. Föreningen vill tillägga att det är av ekonomisk betydelse
särskilt för den mindre, innovationsintensiva näringsverksamhetens kreditmöjligheter
att saken får en positiv lösning.

Sveriges industriförbund förklarar sig inte ha någon erinran mot att man
undersöker de närmare förutsättningarna för införandet av en möjlighet till
pantsättning av patent, om behov föreligger härav. Som skäl för sin
ståndpunkt anför förbundet det ovissa rättsläget och det förhållandet att
förbundet inte finner några skäl till varför man inte skulle ge möjlighet till
pantsättning av patent. Förbundet vill dock påpeka att den aktuella frågan
inte bör ses isolerad utan måste bedömas tillsammans med de sakrättsliga
frågorna i övrigt beträffande överlåtelse och upplåtelse av patent. Att

LU 1981/82:6

anteckning i patentregistret skulle ges sakrättslig verkan endast med
avseende på pantsättning synes uteslutet.

Patentbesvärsrätten hänvisar till att det beträffande möjligheterna att med
laga verkan pantsätta patent har uttalats olika meningar. Sedan det
emellertid numera är fastslaget att patent kan utmätas anser patentbesvärsrätten
övervägande skäl tala för uppfattningen att patent redan enligt
gällande rätt i princip också kan vara föremål för pantsättning. Åtskilliga
frågor i samband med en sådan panträtt är emellertid alltjämt oklara,
exempelvis hur panträtten stiftas, när och på vad sätt den får verkan
gentemot patenthavarens övriga borgenärer, huruvida patenthavaren oberoende
av pantsättningen har rätt att upplåta licenser eller på vad sätt
pantsättningen påverkar redan upplåtna licenser osv. Av det anförda följer
även att det är oklart vilken självständig rättsverkan det av motionären
ifrågasatta anteckningsförfarandet skall eller bör tillmätas. Så länge en
närmare utredning av dessa och övriga med en pantsättning sammanhängande
rättsförhållanden saknas, kan det knappast vara lämpligt eller
ändamålsenligt att införa möjlighet till anteckning av pantsättning i
patentregistret. Patentbesvärsrätten finner sig under åberopande av det
anförda icke kunna tillstyrka bifall till motionen.

Skadestånd vid patentintrång

Motion 900

I motionen framhålls att en patenthavare, som utsätts för patentintrång,
kan lida sådana förluster att han tvingas avskeda sin personal. Enligt
motionären erhåller uppfinnare och rörelseidkare i intrångsprocessen inte
skadestånd som ger samma ”anställningsskydd” som löntagare i dag erhåller.
Inte heller erhåller den skadelidande sådan ersättning som kompenserar
honom för förlusten av de förvärvade vinster och framgångar som varit
möjliga att erhålla om patentintrång inte skett.

Motionären hävdar att skadeståndsprocessen i dag bygger på principen att
hellre söka fria än fälla den som begår intrång. Därmed överlastas
bevisbördan på den skadelidande, som av kutym endast tillerkänns
symbolisk ersättning. Nu angivna förhållanden har enligt motionären lett till
respektlöshet inför lagen. Företag lockas att begå lagbrott i vetskap om att de
inte löper risk att betala höga skadestånd. Vanligen blir brottet aldrig
bevisat, varför patentintrånget framstår som en god affär för mindre
nogräknade personer. Motionären anser att det inte finns anledning att
samhället skall försvara brottslingar som uppsåtligen berövar upphovsmän
deras verk och utkomst. Den som uppsåtligen berövar patenthavare dennes
tillgångar bör därför som regel ha att betala ett skadestånd som minst utgör
det totala försäljningsvärdet av den i patentet inrymda produkten eller de
genom det patenterade förfaringssättet framställda produkterna.

LU 1981/82:6

Denna grundläggande ersättningsregel anser motionären vara att föredra
framför skadestånd i form av företagsböter eller liknande som lätt vilseleder
dem som har att utmäta skadestånd att ta företagssociala hänsyn framför att
utmäta en rättvis ersättning till de skadelidande.

Gällande ordning

Det centrala momentet i patenträtten utgörs som ovan nämns av den
ensamrätt att utnyttja en uppfinning som patenthavaren är tillförsäkrad
enligt 3 § patentlagen. Ett olovligt utnyttjande av annans ensamrätt,
patentintrång, kan om intrånget är uppsåtligt medföra straffansvar för den
skyldige enligt 57 §. Den skyldige skall vidare utge skälig ersättning för
utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning för den ytterligare skada som
intrånget medfört (58 §). Ersättningsskyldighet skall åläggas även den som
av oaktsamhet begår patentintrång. Är oaktsamheten ringa kan ersättningen
dock jämkas. Skälig ersättning för utnyttjandet torde enligt gällande rätt
minst motsvara den licensavgift som uppskattningsvis skulle ha utgått vid
frivillig licens. Skadestånd kan även utgå om patentintrång skett i god tro. I
sådant fall skall ersättning utgå för utnyttjande av uppfinningen i den mån så
befinns skäligt. Vid intrång i god tro utgår således inte ersättning för
ytterligare skada. Det skadeståndsrättsliga skyddet mot patentintrång
inträder i princip redan då handlingarna i ärendet blivit allmänt tillgängliga
enligt 22 §, i den mån ansökningen leder till patent (60 §). En begränsning av
skyddet har dock gjorts därigenom att skadestånd kan utdömas endast för
skada som patenthavaren lidit under de fem senaste åren innan talan väcktes
(58 § tredje stycket).

Domstolen kan förordna att patentskyddat alster, som tillverkats olovligen,
eller föremål, vars användande skulle innebära patentintrång, skall
ändras på visst sätt, sättas i förvar under återstoden av patenttiden eller mot
lösen utlämnas till patenthavaren. Egendomen kan även tas i beslag om
uppsåtligt patentintrång skäligen kan antas föreligga.

Förs talan rörande patentintrång och invänds därvid att patentet är ogiltigt
skall rätten på yrkande av den som gjort invändningen förklara intrångsmålet
vilande tills giltighetsfrågan slutligt prövats. Stockholms tingsrätt är första
instans i alla mål om bättre rätt till patentsökt uppfinning, patents ogiltighet
och patentintrång.

Frågans tidigare behandling

1978 års reform av patentlagen medförde ingen ändring av sanktionssystemet
i patenträtten. I samband med prövningen av förslaget till ändrad
patentlagstiftning (prop. 1977/78:1) behandlade utskottet emellertid tre
motioner som syftade till att stärka patenthavarens ställning genom att öka

LU 1981/82:6

möjligheten för honom att bevaka sin rätt. I en av motionerna, 1977/78:525,
framställdes ett yrkande av samma innebörd som det nu aktuella.

Lagutskottet underströk i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1977/78:10) angelägenheten av att patentlagens regler är så utformade att
patenthavarens ensamrätt till patentet inte blir illusorisk utan att han har
möjlighet att effektivt beivra patentintrång och att få ersättning för liden
skada. Utskottet framhöll vidare att skadeståndsmålen oftast var komplicerade
och krävde omfattande teknisk bevisning. Till följd härav var processen
som regel tidsödande och rättegångskostnaderna steg ofta till avsevärda
belopp. Härtill kom, anförde utskottet, att ett skadeståndsanspråk på grund
av patentintrång kunde bemötas med påståenden om patentets ogiltighet,
något som kunde leda till att målet om patentintrång förklarades vilande i
avbidan på att frågan om patentets giltighet prövades. Bevissvårigheter
kunde vidare leda till att utdömda skadestånd inte blev tillräckliga för att
kompensera patenthavaren. Utskottet framhöll att bevissvårigheterna var
särskilt uppenbara när det gällde att styrka marknadsstörningar som t, ex.
kunde bero på att köparna hade förlorat förtroendet för en patenterad
produkt därför att samma produkt med sämre kvalitet hade utbjudits till
lägre pris. Utskottet uttalade vidare att det på grund härav inte var
förvånande att patenthavarna drog sig för att väcka talan om skadestånd på
grund av patentintrång. Risk förelåg enligt utskottets mening också för att en
patenthavare, som hade små ekonomiska resurser, inför hotet om en
långvarig och kostsam rättegång tvingades träffa ett ofördelaktigt licensavtal
med det företag som hade gjort sig skyldigt till patentintrång. Utskottet
anförde att det från uppfinnarhåll hade hävdats att sådana fall inte var
ovanliga.

Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att reglerna om patentprocessen
och sanktionerna inte var tillfredsställande. De borde därför bli föremål
för översyn.

Patentprocessutredningen

Med anledning av riksdagens ovannämnda begäran om översyn av
patentprocessen och sanktionssystemet inom patenträtten (rskr 1977/78:126)
tillkallades på begäran av chefen för justitiedepartementet i januari 1979 en
särskild utredare med uppdrag att göra den begärda översynen. Utredningen
antog namnet patentprocessutredningen (Ju 1979:03).

I direktiven förklarar sig departementschefen instämma i vad lagutskottet
anfört om de svårigheter som f. n. möter i synnerhet patenthavare med små
ekonomiska resurser, när de skall bevaka sin rätt. Departementschefen
tillägger att företrädare för både uppfinnare och mindre industri har vid
underhandskontakter med departementet och i andra sammanhang bekräftat
att risken för att bli indragen i en långvarig och kostsam rättegång ofta har

LU 1981/82:6

gjort att patenthavare har avstått från att beivra patentintrång. Samma
företrädare har också pekat på en sidoeffekt av att rättegången i patentmål är
tids- och kostnadskrävande, nämligen svårigheten att få kompetent juridiskt
biträde. Departementschefen delar därför utskottets mening att bestämmelserna
om patentprocessen och sanktionerna inom patenträtten bör ses över.
Utredningsarbetet bör enligt departementschefen inte begränsas tili de
frågor som utskottet tagit upp. Mot bakgrund av den kritik som riktats mot
den nuvarande ordningen är det, framhåller departementschefen, befogat att
göra en bred översyn av patentprocessen och sanktionssystemet inom
patenträtten.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner, vari tas upp frågor om
pantsättning av patent och skadestånd vid patentintrång.

Pantsättning av patent

I motion 1980/81:688 framhålls att ett patent är en förmögenhetstillgång
som i många fall kan ha ett betydande värde. Ofta saknar emellertid
patenthavaren egna medel till att kunna exploatera sin uppfinning.
Patenthavaren har därför behov av att låna medel till igångsättning av
tillverkning och till marknadsföringsåtgärder. Enligt motionären är det
ibland mycket svårt för patenthavaren att få erforderliga krediter eftersom
möjlighet saknas att pantförskriva patentet. Motionären anser att det skulle
vara av stort värde för patenthavaren, om möjlighet infördes att få offentlig
registrering av pantförskrivning av patent. Motionären hänvisar till att enligt
finsk patenträtt möjlighet finns för registrering av pantförskrivning i
patentregistret. Med stöd av det anförda yrkar motionären att riksdagen hos
regeringen skall begära sådan ändring i patentlagen att panträtt i patent kan
inskrivas i det av patentverket förda patentregistret.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 2) för gällande rätt saknas särskilda
lagregler om pantsättning av patent, och rättsläget på området är oklart.
Olika meningar har uttalats huruvida enligt svensk rätt patent över huvud
taget kan pantsättas och, om pantsättning skulle vara möjlig, vilka åtgärder
som fordras för att pantsättning skall få verkan mot tredje man. Denna
oklarhet i rättsläget leder till svårigheter för patenthavarna när de vill
använda ett patent som säkerhet för lån. Då förutsättningar inte funnits för
att kunna utnyttja företagsinteckning har enligt vad som framhålls i flera
remissyttranden använts ett förfarande med säkerhetsöverlåtelse av patentet.
Ett sådant förfarande har dock vissa nackdelar, bl. a. måste patenthavaren
formellt överlåta äganderätten till patentet på borgenären. Föreningen
för industriellt rättsskydd har i sitt remissyttrande pekat på att vissa

LU 1981/82:6

kreditgivare, t. ex. utvecklingsfonderna, har en sådan ställning att säkerhetsöverlåtelse
inte kan användas.

Utskottet har tidigare i olika sammanhang framhållit att det är angeläget
att uppfinnarna får ekonomiskt stöd och hjälp. Statsmakterna har också på
flera sätt sökt sörja för att uppfinnarna ges erforderligt bistånd, bl. a. genom
styrelsen för teknisk utveckling (STU) och de regionala utvecklingsfonderna.
En lagreglerad möjlighet att pantsätta patent skulle sannolikt bidra till att
uppfinnarna lättare kunde finansiera nyföretagande. Även om behovet av att
kunna utnyttja patent som kreditsäkerhet torde vara begränsat anser därför
utskottet i likhet med flertalet remissinstanser att skäl talar för införandet av
lagregler om pantsättning av patent.

Motionärens förslag om att pantsättning skall antecknas i patentregistret
syftar till införandet av en registerpanträtt. Problemen härmed är emellertid
mer komplicerade än som framgår av motionen. Som patentverket
framhåller torde enbart möjligheten att registrera ett pantsättningsavtal inte
lösa säkerhetsproblemen. För att en pantsättning av patent skall få någon
användning är det enligt utskottets mening nödvändigt att man noga reglerar
den sakrättsliga verkan av en anteckning i patentregistret. I sammanhanget
bör också anmärkas att införandet av ett system med inskrivning av
pantsättningsavtal torde medföra inte obetydliga kostnader.

Mot bakgrund av det anförda finner sig utskottet inte kunna tillstyrka
motionärens yrkande om en begäran om omedelbar lagreglering. Flertalet
remissinstanser har förordat att frågan blir föremål för utredning. Utskottet
delar denna uppfattning. Enligt utskottets mening bör därför i lämpligt
sammanhang utredas de närmare förutsättningarna för en lagstiftning om
pantsättning av patent med verkan mot tredje man. Vid en sådan utredning
bör även behovet av en reglering på området vägas mot kostnaden för
regleringen.

Vad utskottet anför med anledning av motion 688 bör ges regeringen till
känna.

Skadestånd vid patentintrång

I motion 1980/81:900 yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära
skyndsam utredning om skärpt skadeståndsplikt vid patentintrång för att
stärka skyddet för patenthavares tillgångar.

Frågor om skadestånd och andra sanktioner vid patentintrång behandlades
av utskottet 1978 med anledning av bl. a. en motion med liknande
yrkande som i motion 900. Utskottet konstaterade därvid (se s. 11 ovan) att
patentlagens regler om patentprocessen och sanktionerna inte var tillfredsställande
och borde bli föremål för översyn. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (LU 1977/78:10) hemställde utskottet att riksdagen som sin
mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av

LU 1981/82:6

sanktionssystemet. Regeringen tillsatte därefter 1979 patentprocessutredningen
med uppdrag att göra en bred översyn av patentprocessen och
sanktionssystemet inom patenträtten. Enligt vad utskottet inhämtat kan
utredningen beräknas slutföra sitt uppdrag i slutet av 1982.

Med hänsyn till att den av motionären väckta frågan således redan är
föremål för utredning bör motion 900 inte föranleda någon riksdagens vidare
åtgärd.

Utskottet hemställer

1. beträffande pantsättning av patent att riksdagen med anledning
av motion 1980/81:688 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anför därom;

2. beträffande skadestånd vid patentintrång att riksdagen avslår
motion 1980/81:900.

Stockholm den 27 oktober 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson(s), Bernt Ekinge (fp)*, Inger Lindquist
(m)*, Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s). Martin Olsson (c),
Ingemar Konradsson (s), Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c),
Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp), Margareta Gard (m), Stina
Andersson (c), Ingrid Segerström (s) och Göran Allmér (m)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOT AB 69611 Stockholm 1981