om vissa naturvårdsfrågor (Betänkande 1981/82:JoU15 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande
1981/82:15

om vissa naturvårdsfrågor

JoU 1981/82:15

Motionerna

I motion 1980/81:468 av Ove Karlsson m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en omedelbar inventering och kartläggning av befintliga
våtmarker samt en redovisning av vilka effekter som ett utnyttjande för
torvbrytning, energiskogsodling o. d. skulle få.

I motion 1980/81:580 av Karin Ahrland och Eric Hägelmark (båda fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationalpark på Stenshuvud.

I motion 1980/81:589 av Börje Stensson och Esse Petersson (båda fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
denna motion anförts angående möjligheten till avsättning av havsbottnar
såsom naturreservat.

1 motion 1980/81:634 av Per Petersson m.fl. (m) yrkas att riksdagen
måtte uttala att dispensgivande myndigheter i fråga om strandskyddsbestämmelsema
i ovan berörda fall skall ha en generösare bedömning än vad
som nu är fallet.

I motion 1980/81:771 av Olle Grahn och Kerstin Anér (båda fp) yrkas att
riksdagen beslutar uttala

1. att ett naturreservat bör bildas på Sydbillingen i enlighet med vad
riksdagen tidigare uttalat (CU 1979/80:6),

2. att berörda markägare i största möjliga utsträckning erhåller likvärdig
ersättningsmark.

I motion 1980/81:781 av Sten Svensson och Karl Leuchovius (båda m)
yrkas

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om översyn av bestämmelserna
för dispensförfarande och handläggning av överklagningsärenden i frågor
som angivits i motionen,

2. att riksdagen uttalar att berörda markägare skall tillerkännas skälig
ersättning för det intrång som bildandet av tillfälliga naturreservat medför,

3. att riksdagen uttalar att ersättningsmark bör garanteras berörda
markägare vid bildandet av naturreservat eller vid motsvarande former av
intrång på enskilt ägd mark.

I motion 1980/81:782 av Jan-Eric Virgin och Erik Olsson (båda m) yrkas
att riksdagen hos regeringen hemställer om översyn av gällande regler för

1 Riksdagen 1981182. 16 sami. Nr 15

JoU 1981/82:15

snöskoter i skogsmark, införande av särskilda regler för körning över
åkermark samt obligatorisk märkning av drivbanden.

I motion 1980/81:1008 av Paul Jansson m.fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar uttala

1. att ett naturreservat bör bildas på Sydbillingen i enlighet med vad
riksdagen tidigare uttalat (CU 1979/80:6),

2. att berörda markägare i största möjliga utsträckning bör erhålla likvärdig
ersättningsmark.

I motion 1980/81:1018 av Jan-Eric Virgin m.fl. (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till lagändring så att talan mot beslut om
naturvårdsområde skall föras hos kammarrätten.

I motion 1980/81:1358 av Lars Ahlmark m.fl. (m, s, c, fp) yrkas att
riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av formerna för säkerställandet
av naturvårdsobjekt enligt vad i motionen anförts, i syfte att
möjliggöra avsättningar i en omfattning som svarar mot samhällets långsiktiga
intresse.

I motion 1980/81:1373 av Göthe Knutson (m) yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att naturvårdsverket får i
uppdrag att skyndsamt ompröva skötselplanen för Lindö naturreservat så
att kulturlandskapet där bevaras i sin ursprungliga form,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder i landskapsvårdande
syfte i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motion 1980/81:1374 av Wiggo Komstedt m. fl. (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen hemställer om en utredning om upphävande av lagen om
bevarande av bokskog.

I motion 1980/81:1379 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 8 och 9) att riksdagen beslutar

8. att anta det i bilaga till denna motion framlagda förslaget till lag om
ändring i naturvårdslagen (1964:822) i fråga om skyddet av våtmarker,

9. att anta det i bilaga till denna motion framlagda förslaget till lag om
ändring i naturvårdslagen (1964:822) i fråga om avsättande av naturvårdsområde.

I motion 1980/81:1749 av Erik Börjesson (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om införande i naturvårdslagen av krav på tillståndsplikt
för sådan dikning av våtmarker som inte erfordrar tillstånd
enligt vattenlagen.

I motion 1980/81:1772 av Kerstin Sandborg (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ny lagstiftning om terrängkörning på snöklädd
mark enligt de grunder som anges i motionen.

JoU 1981/82:15

I motion 1980/81:1879 av Gabriel Romanus och Börje Stensson (båda fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts

1. om behovet av ytterligare naturvårdsinsatser i fjällvärlden,

2. om åtgärder i syfte att inrätta nationalparker i Sjaunjaområdet.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande ett antal under riksmötet 1980/81
väckta motioner och motionsyrkanden som berör olika naturvårdsfrågor.

Skyddet av våtmarkerna

I motion 1980/81:468 hemställs om en omedelbar inventering och kartläggning
av landets våtmarker samt en redovisning av vilka effekter det
kan få bl. a. från naturvårdssynpunkt om sådana marker utnyttjas för
torvbrytning, energiskogsodling m. m.

Utskottet får erinra om att statens naturvårdsverk f. n. genomför en
våtmarksinventering med den inriktning som åsyftas i motionen. Arbetet
igångsattes sedan riksdagen på förslag av utskottet — delvis med bifall till
en socialdemokratisk partimotion, 1976/77:521 (yrkande 8) — förordat en
våtmarksinventering genom naturvårdsverkets försorg (se närmare härom
i JoU 1976/77:36). Projektet har hittills bl. a. resulterat i en översiktlig
inventering, som redovisades år 1979 (SNV PM 1181 — 1184). Inventeringen
beräknas bli slutgiltigt genomförd under hösten 1982. Syftet med motion
1980/81:468 är således redan tillgodosett, och motionen påkallar ingen
vidare åtgärd från riksdagens sida.

Skyddet av våtmarkerna tas upp i ytterligare två motioner, nämligen
1980/81:1379 (yrkande 8) och 1980/81:1749. Motionsförslagen innebär att
tillståndsplikt bör införas i naturvårdslagen i fråga om vissa markavvattningsföretag.
Enligt motionärerna medför av vattning av våtmarker i allmänhet
sådana olägenheter från naturvårdssynpunkt att samhället måste
ges möjlighet att ta ställning till företagets tillåtlighet.

Utskottet erinrar om att riksdagen under föregående riksmöte behandlade
ett motionsyrkande av samma innebörd som de nu föreliggande (JoU
1980/81:5). Utskottet anförde då att redan gällande regler i naturvårdslagen
(NVL) ger viss möjlighet att bevaka miljöintressen m. m. i samband
med t. ex. markavvattningsföretag inom skogsbruket. Härmed åsyftades
samrådsskyldigheten enligt 20 § nämnda lag. Av särskild betydelse i sammanhanget
var vidare en av regeringen beslutad ändring i naturvårdsförordningen
(SFS 1979:794), som trädde i kraft den 1 januari 1980. Denna
innebar att anmälningsplikt infördes beträffande våtmarksdikning för virkesproduktion.
Den som ämnar utföra sådan dikning skall snarast möjligt
och senast två månader i förväg anmäla detta till skogsvårdsstyrelsen.
Denna skall med eget yttrande om företagets skogliga lämplighet överlämna
anmälan till länsstyrelsen för samråd enligt 20 § NVL.

JoU 1981/82:15

Enligt utskottets mening var syftet med berörda motionsyrkande till stor
del tillgodosett genom angivna författningsändring. Vidare hänvisades till
pågående arbete med en ny vattenlag.

Utskottet vill tillägga att regeringen genom beslut den 22 januari 1981 för
lagrådets yttrande har överlämnat förslag till ny vattenlag m. m. Föredragande
departementschefen framhåller i lagrådsremissen bl. a. att markavvattningsföretagen
omfattas av de föreslagna nya reglerna om prövning av
vattenföretag. Dessa kommer att möjliggöra en friare bedömning av markavvattningsföretagen
än vad som nu kan ske (s. 92). I remissen hänvisas
också till naturvårdsverkets våtmarksinventering. I ett avsnitt som berör
tillståndsplikten för dikningsföretag anför departementschefen bl. a.
(s. 174) att även sådana företag kan tänkas komma i konflikt med
naturvårdsintressena. De redovisade övervägandena leder fram till att en
”mildare” tillståndsplikt föreslås för s.k. detaljdränering genom täckdikning,
vilket innebär att tillstånd skall inhämtas om det föreligger sannolika
skäl att företaget skadar allmänna eller enskilda intressen. För övriga
markavvattningsföretag gäller däremot som föreslagen huvudregel en
strängare tillståndsplikt. För dessa fall gäller att tillstånd är obehövligt
endast om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen
skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena.

Proposition med förslag till ny vattenlag m. m. beräknas föreläggas riksdagen
senare under innevarande riksmöte.

Utskottet finner med hänsyn till vad som här anförts inte anledning att
förorda något ändrat ställningstagande från riksdagens sida i fråga om
behovet av en särskild tillståndsplikt i N VL för vissa markavvattningsföretag.
Förevarande motion och motionsyrkande avstyrks således.

Nationalparker och naturreservat m.m.

Enligt motion 1980/81:580 innehåller det skånska landskapet naturtyper
som måste anses som omistliga naturresurser. Ett särskilt värdefullt område
finns inom det nuvarande naturreservatet vid Stenshuvud i Kristianstads
län. Motionärerna anser att detta område har så högt skyddsvärde att
det bör avsättas till nationalpark.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att länsstyrelsen i Kristianstads
län i samråd med naturvårdsverket utarbetat ett förslag om att
avsätta det berörda området till nationalpark. Förslaget är f. n. föremål för
närmare överväganden inom naturvårdsverket, som inom kort torde komma
att inge en framställning till regeringen i ämnet. Utskottet anser sig inte
böra föregripa resultatet av dessa överväganden och föreslår att motionen
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Enligt motion 1980/81:589 finns det stor risk att skyddsbehovet för vissa
från naturvårdssynpunkt och vetenskaplig synpunkt intressanta havsbottnar
glöms bort i naturvårdsplaneringen. Även sådana områden bör, anser
motionärerna, kunna komma i fråga i skyddsarbetet och t. ex. avsättas till

JoU 1981/82:15

marina naturreservat. Ett riksdagsuttalande härom skulle enligt motionen
vara värdefullt.

Utskottet vill påpeka att det inte finns några rättsliga hinder att inrätta
naturreservat i vattenområde. Det får förutsättas att behovet av att säkerställa
naturvårdsobjekt av detta slag beaktas inom ramen för vederbörande
länsstyrelses naturvårdsplanering. I sammanhanget bör nämnas att naturvårdsverket
under åren 1975-1979 bedrivit ett riksomfattande projekt
angående marina naturreservat, som resulterat i en rapport med förslag
rörande skyddsvärda områden längs Sveriges kust m. m. (SNV PM 1297). I
rapporten redovisas förslag angående ca 100 värdefulla kust- och havsområden
av varierande typ och omfattning. Rapporten har tillsänts kustlänsstyrelsema
som underlag för dessas planering i naturvårdsfrågor i kustoch
havsområden. Utskottet anser mot angivna bakgrund att motionen
inte påkallar någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

I två motioner, 1980/81:771 och 1980/81: 1008, hemställs om riksdagsuttalanden
att ett naturreservat med viss omfattning bör bildas på Sydbillingen
och att berörda markägare i största möjliga utsträckning erhåller likvärdig
ersättningsmark.

Utskottet vill nämna att frågan om inrättande av ett naturreservat på
Sydbillingen varit aktuell under lång tid utan att något slutgiltigt beslut
härom kommit till stånd. Den 22 december 1975 förordnade länsstyrelsen i
Skaraborgs län om ett interimistiskt naturreservat om 2000 ha på
Sydbillingens platå. Länsstyrelsens ställningstaganden har därefter i olika
sammanhang prövats av regeringen på grund av anförda besvär. Närmare
uppgifter härom har lämnats bl. a. i civilutskottets betänkande 1979/80:6.
De nu aktuella motionerna synes ha föranletts av att länsstyrelsen år 1980
beslöt avbryta det pågående arbetet med reservatet och uttala att något
reservat inte borde komma till stånd. Därefter har emellertid frågan blivit
föremål för ytterligare överväganden. Efter det att beslutet att avskriva
reservatsärendet i april 1981 upphävts av regeringen har länsstyrelsen i
september detta år beslutat att inrätta ett naturreservat om ca 1 280 ha i
området, dvs. ett mindre område än de ca 1 800 ha som f. n. omfattas av ett
interimistiskt beslut. Beslutet har överklagats av bl. a. naturvårdsverket
och är således åter föremål för regeringens prövning.

Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att motionerna 1980/
81:771 och 1980/81:1008 lämnas utan vidare åtgärd från riksdagens sida.

Syftet med motion 1980/81: 1373 uppges vara att förhindra att de s.k.
klåvorna - unika inslag i ett månghundraårigt kulturlandskap - försvinner.
En klåva beskrivs som en långsträckt öppen spricka i ett svenskt
berglandskap. De är vanligast i Bohuslän men förekommer också i andra
kustlandskap. Klåvorna rymmer en del lövängskultur och innehåller dessutom
värdefulla växtlokaler för orkidéer m. m. Denna landskapstyp finns
bl. a. representerad i Lindö naturreservat i Bohuslän,
tl Riksdagen 1981182. 16 sami. Nr 15

JoU 1981/82:15

Motionären hemställer att skötselplanen för detta naturreservat omprövas
under påstående att planen leder till igenväxning av klåvorna. Vidare
yrkas, med syftning på det svenska kulturlandskapet i allmänhet, att regeringen
tar initiativ till en landsomfattande kampanj för att med frivilliga
landskapsvårdande insatser söka rädda väsentliga delar av vårt kulturarv.

Utskottet vill framhålla att det inte torde vara en uppgift för riksdagen
att göra uttalanden i ett visst skötselärende, som enligt gällande lagstiftning
skall handläggas av vederbörande länsstyrelse i samråd med naturvårdsverket.
Motionen avstyrks därför såvitt avser omprövning av skötselplanen
för Lindö naturreservat (yrkande 1). Det kan tilläggas att man från
länsstyrelsens sida framhållit att reservatsbestämmelserna i sig inte hindrar
den som så skulle vilja att återuppta en kulturmarkshävd av traditionellt
slag med lövtäkt, slåtter och bete i området. När det gäller värdet av
att bibehålla det öppna, svenska kulturlandskapet i allmänhet kan utskottet
delvis instämma i motionärens synpunkter. Som motionären anfört torde
det stå fritt för enskilda medborgare liksom för organisationer av olika slag
att engagera sig i dessa frågor. Enligt utskottets mening bör det inte i första
hand ankomma på regeringen utan på t. ex. de ideella naturvårdsorganisationema
att initiera och organisera landskapsvårdande insatser av frivillig
karaktär, i den mån förutsättningar härför föreligger. Någon framställning
till regeringen från riksdagens sida i berörda ämne är utskottet inte berett
att förorda. Motionen avstyrks även i nu förevarande del (yrkande 2).

I motion 1980/81:1879 föreslås en rad åtgärder för att åstadkomma ett
bättre och mera varaktigt skydd mot exploatering av det svenska fjällområdet.
Exempel anförs på områden som bör skyddas genom att avsättas som
nationalpark resp. naturreservat. Till den förra gruppen hör enligt motionen
Taavavuoma-Pirtimäsvuoma samt Sjaunjaområdet och till den senare
gruppen Norrbottensdelen av Täma-Graddisområdet. Det måste slås fast
att någon exploatering inte får ske av nationalparkerna.

Också den fysiska riksplaneringen förs fram som ett instrument att
skydda fjällområdena. Enligt motionen bör riktlinjerna för denna planering,
som bl. a. innebär att de s.k. fjällområdena skyddas från tyngre
exploatering, konkretiseras och föras in i den nya plan- och bygglagen.
Vidare framhålls att det skogsbruk som bedrivs i de yttre delarna av det
obrutna fjällområdet måste bedrivas med särskild hänsyn till miljön. Detta
krav bör införas i plan- och bygglagstiftningen, alternativt skogsvårdslagstiftningen.

Utskottet instämmer självfallet i motionärernas bedömning av fjällområdenas
stora värde från bl. a. naturvårds- och rekreationssynpunkt. De i
motionen anförda exemplen på åtgärder för att skydda fjällvärlden synes
enligt utskottets bedömning inte innebära någon avvikelse från de av
statsmakterna godkända principerna för markanvändning m. m. i berörda
områden. Enligt riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen skall sålunda
de obrutna fjällområdena ges ett starkt och långsiktigt skydd mot exploate -

JoU 1981/82:15

ring för olika ändamål. Förslag föreligger om att föra in riktlinjerna för
denna planering i en ny plan- och byggnadslag. Frågan övervägs f. n. i
regeringskansliet (jfr prop. 1980/81:183 s. 9 f.). Beträffande skogsbruket i
denna del av landet bör påpekas att en ny skogsvårdslag trätt i kraft efter
det att riksdagen fattade beslutet om riktlinjer för de obrutna fjällområdena.
Till skillnad från den äldre skogsvårdslagen (1948:237) gäller den
nya även statens och kyrkans skogar. Den nya lagen är tillämplig på all
skog. Lagen föreskriver krav på tillstånd från skogsvårdsstyrelsen för
avverkning eller omläggning av skogsmark till annat ändamål inom områden
med svårföryngrad skog (19 §). Större delen av skogsmarken inom de
obrutna fjällområdena utgörs av svårföryngrade områden. I samband med
att tillstånd till avverkning m. m. ges kan skogsvårdsstyrelsen besluta om
åtgärder för att begränsa eller motverka olägenheter och trygga återväxten
(19 §). All slutavverkning som omfattar mer än 0,5 ha skall anmälas i förväg
till skogsvårdsstyrelsen (17 §). Om länsstyrelsen för visst område har begärt
det, överlämnar skogsvårdsstyrelsen sådana anmälningar till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen har därvid möjlighet att, innan någon avverkning
sker, ingripa med stöd av NVL. Vidare bör nämnas att skogsvårdsstyrelsen
i den nya skogsvårdslagen ges möjlighet att i särskilda fall föreskriva
vilka åtgärder som skall vidtas med hänsyn till naturvårdens intressen
(24 §). I ett svar på en fråga om skogsavverkningen i fjällområdena den 27
oktober 1981 hänvisade jordbruksministern till ovan angivna regler och
framhöll bl. a. att det är fråga om en naturresurs som från många synpunkter
bör skyddas men också bör användas om det sker på ett riktigt
sätt. Jordbruksministern tilläde att frågan hur skogsbrukets hänsynstagande
till rennäringen närmare skall regleras f. n. övervägs av en arbetsgrupp
som tillsatts av lantbruksstyrelsen. Utskottet vill för sin del i detta sammanhang
understryka vikten av att frågan om avverkning i dessa områden
handläggs med stor försiktighet, mot bakgrund bl. a. av svårigheterna att
rätt bedöma möjligheten att åstadkomma tillfredsställande återväxt av
skog.

Beträffande säkerställandet av naturvårdsobjekt i fjällvärlden får utskottet
erinra om att naturvårdsverket f. n. genomför en fjällutredning som
kommer att omfatta en översiktlig plan för naturvård i hela fjällregionen.
Utredningen väntas bli färdig år 1983. Vidare pågår inom verket en översyn
av syftena med och reglementena för befintliga nationalparker.

Också på länsnivå bedrivs ett omfattande utrednings- och planeringsarbete.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har t. ex. utarbetat ett förslag om
inrättande av naturreservat i Sjaunjaområdet. Förslaget, som remissbehandlats,
kommer att genomgås närmare av länsstyrelsen och naturvårdsverket
i samråd. I fråga om exploatering av nationalparker får utskottet
hänvisa till sina uttalanden i betänkande 1979/80: 39. I det av riksdagen
godkända betänkandet framhöll utskottet bl. a. att den allra största restriktivitet
måste iakttas när ingrepp i nationalparker aktualiseras.

JoU 1981/82:15

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att motion 1980/81:1879 inte
f. n. påkallar någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Motionen bör
kunna anses besvarad med hänvisning till utskottets redovisning och uttalanden
i övrigt.

Strandskydd

Enligt 15 § NVL råder generellt strandskydd vid havet, insjöar och
vattendrag, omfattande land- och vattenområdet intill 100 meter från
strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Syftet med denna bestämmelse
är att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv.
Strandskyddet innebär bl. a. att nybyggnad och viss annan markanvändning
i princip är förbjudna inom nyss angivna område.

Enligt motion 1980/81:634 kan inskränkningar i bebyggelserätten — som
ibland är nödvändiga i tätbefolkade områden — ofta uppfattas som stridande
mot sunt förnuft när de tillämpas på glesbygdsområden i norra
Sverige. I stora delar av Norrland finns mycket god tillgång på stränder
som är lämpliga för bebyggelse. Större dispensmöjligheter för byggande
vid strand kan ges utan att det skulle skada allmänna intressen eller
överblickbara behov för rörligt friluftsliv. Motionärerna hemställer att
riksdagen uttalar sig för en generösare tillämpning av dispensbestämmelserna
i enlighet med det anförda.

Utskottet vill framhålla att skälen för en strikt tillämpning av strandskyddsbestämmelserna
givetvis kan ha olika styrka beroende på vilken del
av landet som berörs. Otvivelaktigt finns det områden där tillgången på
mark är riklig och där konflikter mellan allmänna och enskilda intressen
bör kunna undvikas i planeringsarbetet. Avvägningarna mellan dessa
intressen ankommer därvid i första hand på vederbörande länsstyrelse och
kommunala myndighet. Utskottet får erinra om att gällande naturvårdslagstiftning
ger möjlighet till avsteg från strandskyddsprincipen såväl generellt,
för visst område, som i ett enskilt byggnadsärende. Närmare regler
härom finns i 15 och 16 §§ naturvårdslagen. Utskottet är med hänsyn till
det anförda inte berett att förorda något riksdagsuttalande med den i
motionen angivna innebörden.

Vissa procedurfrågor vid säkerställande av naturvårdsobjekt, m. m.

I motion 1980/81:781 föreslås åtgärder som syftar till en enklare handläggning
av naturreservatsärenden. I sådana ärenden fattas ofta beslut om
interimistiskt naturreservat. Detta vållar enligt motionen betydande svårigheter
för markägaren om t. ex. avverkning inom det berörda området
därvid förbjuds. Inkomstförluster, långa handläggningstider m. m. drabbar
markägaren på ett sätt som är oacceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt.
Motionärerna hemställer om en översyn av hithörande bestämmelser,
inbegripet jämväl besvärsreglerna och förfarandet i samband därmed. Vidare
föreslås att riksdagen uttalar dels att berörda markägare skall erhålla

JoU 1981/82:15

skälig ersättning för det intrång bildandet av tillfälliga naturreservat innebär,
dels att ersättningsmark bör garanteras markägare vid ifrågavarande
former av intrång på enskild mark.

Utskottet erinrar om att länsstyrelsen enligt 11 § NVL har möjlighet att
genom interimistiskt förbud skydda ett område, vilket är lämpligt som
naturreservat, mot åtgärder som skulle strida mot det tilltänkta reservatets
syfte. Sådant förbud skall avse viss tid, högst tre år. Om särskilda skäl
föreligger får förbudets giltighetstid förlängas med högst tre år. Det bör
påpekas att markägaren också i dessa fall har möjlighet att få ersättning för
det intrång som beslutet innebär. Detta följer av 26 § tredje stycket NVL.
Om t. ex. avverkningsförbud meddelats och dispens från förbudet vägras
kan ersättning utgå enligt de grunder som gäller för bildande av naturreservat
(8 och 9 §§). Sådan ersättning skall enligt 31 § första stycket bestämmas
att utgå med visst årligt belopp.

Beslut om interimistisk reservatsbildning och ersättning i samband härmed
överklagas hos regeringen genom besvär. Det rör sig om s. k. förvaltningsbesvär,
där regeringen kan pröva både lagligheten och lämpligheten
av det överklagade beslutet.

Utskottet har för sin del inte funnit anledning att föreslå en översyn av
de nu redovisade bestämmelserna och avstyrker därför motion 1980/
81:781 yrkande 1. Med hänvisning till de ersättningsregler som nyss angivits
avstyrker utskottet även yrkande 2 i motionen.

När det gäller frågan om ersättningsmark får utskottet framhålla att
expropriationslagens regler om kompensation till markägare i princip är
tillämpliga i nu åsyftade fall. Detta innebär att ersättningen skall utgå i
form av pengar. Riksdagen har tidigare uttalat att en allmän princip bör
vara att staten vid expropriation inte skall ha att följa särskilda kompensationsgrunder
(CU 1979/80:6). Utskottet är inte berett att förorda någon
ändring av denna princip. Detta innebär självfallet inte att utskottet ställer
sig avvisande till andra former av uppgörelser. Som utskottet tidigare
framhållit är det viktigt att frågan om säkerställande av naturvårdsobjekt
föregås av ett nära samarbete med berörda markägare. I samband därmed
bör bl. a. möjligheten att tillhandahålla ersättningsmark undersökas närmare.
Utskottet vill i likhet med civilutskottet framhålla vikten av att rimliga
avvägningar görs så att det blir möjligt att tillgodose såväl de areella
näringarnas som naturvårdens intressen i de fall konflikter dem emellan
föreligger. Något särskilt riksdagsuttalande med den innebörd som anges i
yrkande 3 i den nu behandlade motionen synes inte nödvändigt. Motionen
bör i denna del inte föranleda någon vidare åtgärd.

Enligt motion 1980/81:1018 är det angeläget att rättssäkerhetsaspekterna
beaktas vid ärenden om bildande av naturvårdsområde. Vid tvist om
ersättnings- eller lämplighetsfrågor uppges bestämmelserna innebära att
prövning kan ske antingen i domstol eller i regeringen. En sådan ordning
innebär enligt motionen risk för att domstolar och administrativa myndig -

JoU 1981/82:15

heter utvecklar olika praxis. Detta skulle motivera att talan mot beslut om
naturvårdsområde enbart bör prövas av domstol (kammarrätten).

Utskottet vill påpeka att talan mot beslut om bildande av naturvårdsområde
och i samband därmed meddelade föreskrifter enligt gällande bestämmelser
förs hos regeringen. Påståendet att naturvårdslagen skulle ha utformats
så att dessa frågor även kan prövas av domstol synes felaktigt.
Möjligen åsyftar motionärerna de situationer som avses i 33 § N VL, nämligen
då ersättningsfrågan i samband med bl. a. bildande av naturreservat ej
kunnat lösas på frivillig väg. Den som vill göra anspråk på ersättning skall
därvid väcka talan mot kronan vid fastighetsdomstol. Beträffande den
närmare innebörden av dessa regler hänvisas till utskottets betänkande
1980/81:5. Utskottet behandlade i detta sammanhang en motion som syftade
till att allmän domstol skulle utgöra ensam besvärsinstans vid prövning
av ersättningsfrågor enligt NVL. På utskottets förslag avslogs motionen
av riksdagen.

I anslutning till den nu förevarande motionen vill utskottet tillägga att
talan mot beslut om bildande av naturvårdsområde enligt 40 § NVL förs
hos regeringen genom besvär. Eftersom sådana beslut ej grundar rätt till
ersättning för markägaren blir ersättningsfrågan som sådan inte aktuell i
besvärsprövningen. Däremot kan givetvis klaganden som grund för sin
talan göra gällande att beslutet om inrättande av naturvårdsområde innebär
sådana inskränkningar att det berörda området i stället borde avsättas
till naturreservat. Besvärsprövningen blir härigenom indirekt av betydelse
för möjligheten att tillämpa reglerna om ersättning i samband med bildande
av naturreservat.

Besvärsproceduren för nu åsyftade ärenden diskuterades utförligt i samband
med att skyddsformen naturvårdsområde infördes (prop. 1974:166,
JoU 1974:52). I samband härmed anfördes bl. a. att frågan om inrättande
av naturvårdsområde och meddelande av föreskrifter härför framför allt
var en ändamåls- och lämplighetsfråga. Det skulle enligt föredragande
departementschefen vara synnerligen opraktiskt att dela upp avgörandet i
rätts- och lämplighetsfrågoma på olika instanser. Vidare hänvisades till det
nya institutets betydelse för samhällets naturvårdsverksamhet och sambandet
med den fysiska planeringen i övrigt. Dessa skäl ansågs såväl av
departementschefen som av utskottet tala för att besvärsprövningen uteslutande
borde ankomma på regeringen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1980/
81:1018.

I motion 1980/81:1358 hemställs om en översyn av formerna för säkerställande
av naturvårdsobjekt. Syftet med motionen är bl. a. att få till stånd
ändrade principer för markägarersättningama vid reservatsbildning m. m.
Ersättningen för t. ex. inlösen av ett urskogsartat område har karaktären
av investeringskostnad för ett objekt med i princip obegränsad skyddstid.
Det kan därför vara befogat att ersättningen ”amorteras” på lång tid, t. ex.

JoU 1981/82:15

100 år. Även intrångsersättning bör kunna fördelas under lång tid. Därigenom
periodiseras samhällets kostnad på ett korrekt sätt, samtidigt som
ersättningen får samma karaktär som intrånget. En fördel med detta system
skulle bl. a. vara att det möjliggör en högre ambitionsnivå i naturvårdsarbetet.

Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande vid riksmötet 1977/
78 och anförde därvid bl. a. (JoU 1977/78:4).

Utskottet vill för sin del erinra om att fastighetsägare och innehavare av
särskild rätt till fastighet är berättigade till intrångsersättning av staten i
den utsträckning som anges i 26 och 30 §§ naturvårdslagen (1964:822).
Reglerna innebär bl. a. att ersättning utgår i den mån föreskrifter i samband
med naturreservatsbildning medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras eller att mark tas i anspråk. Huvudprincipen i ersättningssystemet
är att ersättning skall utgå med ett engångsbelopp. Om särskilda
skäl föreligger kan emellertid ersättning fastställas att utgå med visst årligt
belopp, med rätt för parterna att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.
Denna möjlighet föreligger inte när fastighet inlöses.

Det finns enligt utskottets mening skäl som talar för att frågan om
engångsersättning contra periodisk ersättning blir föremål för ökad uppmärksamhet
i naturvårdsplaneringen. Som exempel på fall där periodisk
ersättning skulle kunna innebära vissa fördelar kan nämnas inrättandet av
naturreservat, vars skyddsvärde beräknas föreligga under en överskådlig
och begränsad tidsrymd. Som framgår av redogörelsen för ersättningssystemet
föreligger emellertid redan nu vissa möjligheter att i sådana och
liknande fall frångå huvudregeln om engångsersättning. På grund härav
och med hänsyn jämväl till verksamheten inom ramen för den pågående
fysiska riksplaneringen är utskottet f. n. inte berett att göra några närmare
överväganden rörande ersättningssystemets utformning. Utskottet vill
framhålla att resultatet av planeringsarbetet kommer att utgöra en nödvändig
komponent i bedömningarna angående samhällets totala resurser i
naturvårdsarbetet och möjligheten att upprätthålla en hög ambitionsnivå
härvidlag.

Som framgår av utskottets nyss redovisade uttalanden finns redan nu
vissa möjligheter att bestämma markägarersättningen till ett årligt belopp.
Den möjligheten föreligger dock inte när fastighet inlöses. Utskottet betvivlar
inte att en vidgad möjlighet att periodisera markägarersättningen
skulle kunna innebära vissa fördelar i naturvårdsplaneringsarbetet. Närmare
överväganden torde emellertid krävas rörande det föreslagna ersättningssystemets
verkningar i olika hänseenden. Utskottet vill t. ex. peka på
de problem som kan uppstå såvitt avser det periodiska ersättningsbeloppets
storlek i förhållande till inträffade förändringar i penningvärdet. Man
kan också ifrågasätta i vad mån det är lämpligt att för lång tid framåt ta i
anspråk viss del av ett statligt utgiftsanslag. I sammanhanget bör nämnas
att naturvårdsverket bildat en arbetsgrupp som utreder de ekonomiska
möjligheterna att säkerställa vissa urskogsliknande områden. I detta sammanhang
har enligt uppgift frågan om periodisering av markägarersättning

JoU 1981/82:15

ägnats uppmärsamhet. Som ytterligare ett alternativ har man diskuterat
möjligheten att genom någon form av nyttjanderättsavtal mellan det allmänna
och berörda markägare säkerställa ett naturvårdsobjekt för längre
eller kortare tid. Enligt utskottets mening bör det i första hand ankomma
på naturvårdsverket att ta initiativ till de förändringar i ersättningssystemet
som befinns nödvändiga. Utskottet föreslår att motionen utöver de av
utskottet gjorda uttalandena inte föranleder någon åtgärd.

I motion 1980/81: 1379 yrkande 9 hemställs om åtgärder som kan främja
ett ökat utnyttjande av institutet naturvårdsområde. Det i motionen framlagda
lagförslaget i denna del innebär att det i 7 § NVL klart utsägs att ett
område inte får avsättas som naturreservat om syftet med åtgärden i allt
väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som naturvårdsområde.
Som motivering anförs bl. a. att detta skyddsinstitut endast
kommit till användning i mycket liten utsträckning sedan den 1 januari
1975 då institutet infördes.

Utskottet har vid flera tillfallen tidigare behandlat motionsyrkanden av
motsvarande innebörd. Beträffande förslaget till ändring av 7 § NVL har
utskottet därvid framhållit att det redan av förarbetena till bl. a. 1974 års
ändringar i sagda lag klart framgår att naturreservat inte skall komma i
fråga i fall med begränsat åtgärds- och kontrollbehov. Det är främst för
sådana fall, där således mindre ingripande åtgärder behövs för att skydda
naturmiljön, som institutet naturvårdsområde är avsett. Möjligheten att
utnyttja sistnämnda skyddsform inskränks i övrigt i princip endast av
stadgandet i 19 § första stycket sista punkten. Där anges att området i
stället skall avsättas till naturreservat om åtgärd som bör vidtas är så
ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Enligt motionärernas
förslag skulle emellertid denna skyddsform inte få komma i fråga
om ”syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området
i stället med stöd av 19 § förklaras som naturvårdsområde”. Enligt utskottets
mening skulle den föreslagna lydelsen leda till viss oklarhet rörande
vilket kriterium som skall vara avgörande i fråga om tillåtligheten av ett
naturreservatsförordnande. Med hänsyn till det anförda har utskottet avstyrkt
motionsyrkandena i fråga. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
förslag.

Vad gäller den faktiska utvecklingen i fråga om inrättande av naturvårdsområden
får utskottet framhålla att antalet naturvårdsområden under
tiden den 1 juli 1979-den 1 juli 1981 stigit från 9 till 20. Ökningen är mest
påtaglig i arealhänseende: den sammanlagda arealen omfattade sist angivna
tidpunkt 23050 ha, jämfört med 9200 ha år 1979.

Utskottet finner mot nu redovisad bakgrund inte heller i år anledning
föreslå någon ändring av 7 § NVL. Motion 1980/81:1379 yrkande 9 avstyrks
således.

JoU 1981/82:15

Terrängkörningslagen

I två motioner, 1980/81:782 och 1980/81:1772, diskuteras olägenheterna
med den ökande snöskotertrafiken. Enligt den förstnämnda motionen har
det visat sig att skoterkörningen på åkermark och ängsmark förorsakar
djupare tjälbildning än normalt, och igenfrysning av täckdiken kan då ske.
Vidare sägs sådan körning orsaka skador på plant- och ungskogar, förutom
att den oroar djurlivet. I den senare motionen berörs bl. a. skotertrafikens
störningar på växt- och djurlivet och olägenheterna för dem som söker
rekreation i fjällvärlden. Samtidigt understryks att snöskotern är ett nära
nog oumbärligt fordon för vissa yrkesgrupper, t. ex. de renskötande samema,
personer verksamma i räddningstjänst, underhålls- och reparationsverksamhet
och i skogsbruk m.m. Avsikten är enligt motionen inte att
begränsa denna nyttotrafik. Båda motionerna utmynnar i yrkanden om
översyn av gällande bestämmelser för skoterkörning resp. förslag till lagstiftningsåtgärder.
En gemensam utgångspunkt i motionerna synes vara att
skotertrafiken, med undantag av nyttotrafiken, endast bör få förekomma i
särskilt avgränsade områden eller längs uppgjorda leder och tävlingsbanor.

Utskottet erinrar om att terrängkörningslagen (1975:1313) trädde i kraft
den 1 januari 1976. Enligt denna lag är körning i terräng med terrängfordon
och motorfordon förbjuden i hela landet dels på barmark, dels på snötäckt
skogsmark med plant- eller ungskog, om det ej är uppenbart att körningen
kan ske utan risk för skada på skogen. Förbud mot terrängkörning råder
även i vissa delar av fjällområdet. Närmare föreskrifter om bl. a. undantag
från terrängkörningslagen och omfattningen av de generella förbuden mot
terrängkörning finns i terrängkörningsförordningen (1978:594).

Intressekonflikter av det slag som åsyftas i motionerna diskuterades
bl. a. i samband med att utskottet behandlade proposition 1975/76:67 med
förslag till terrängkörningslag. Enligt utskottets mening var förslaget väl
ägnat att möjliggöra en rimlig avvägning mellan å ena sidan naturskyddsintressena
m. m., å andra sidan behovet att vintertid kunna färdas i vägfattiga
eller väglösa områden. I anslutning till de nu aktuella motionerna vill
utskottet emellertid fästa uppmärksamheten på att antalet registrerade
snöskotrar ökat betydligt sedan terrängkörningslagen tillkom. Enligt uppgifter
i nyssnämnda proposition uppgick antalet snöskotrar i april 1975 till
ca 28500. Från naturvårdsverket har meddelats att motsvarande antal den
1 november 1981 var drygt 78000. Enligt vad utskottet erfarit har under
senare tid i olika sammanhang framförts önskemål om restriktioner i fråga
om snöskotertrafiken. Framställningar med detta syfte övervägs f. n. i
regeringskansliet. Till flera länsstyrelser har enligt uppgift inkommit en
ökande mängd rapporter om markskador och andra störningar främst till
följd av nöjeskörning med snöskoter. Problemen med den tätortsnära
terrängtrafiken har uppmärksammats inom naturvårdsverket, där man f. n.
utarbetar anvisningar till kommunerna angående reglering av sådan trafik.
Vad sålunda och i övrigt förekommit vid ärendets beredning tyder enligt

JoU 1981/82:15

utskottets mening på att snöskotertrafiken vållat olägenheter av en art och
omfattning som möjligen inte förutsågs när nu gällande bestämmelser
tillkom. En samlad översyn av gjorda erfarenheter under de nära sex år
som terrängkömingslagen varit i kraft framstår därför som motiverad. En
sådan översyn bör bl. a. innefatta en undersökning av behovet av ytterligare
begränsningar av snöskotertrafiken till skydd för såväl allmänna som
enskilda intressen. Det bör ankomma på regeringen att närmare bestämma
under vilka former översynen skall ske. Vad utskottet anfört med anledning
av motionerna 1980/81:782 och 1980/81:1772 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Bokskogslagen

Enligt motion 1980/81:1374 regleras i den nya skogsvårdslagen många
frågor som också behandlas i lagen om bevarande av bokskog. Detta
innebär bl. a. att två olika myndigheter — skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen
— skall granska frågor om bokskogsskötsel. Detta leder till ökat
krångel och onödiga kostnader för statsmakterna. Motionärerna föreslår
därför en utredning om upphävande av bokskogslagen.

Huvudsyftet med lagen (1974:434) om bevarande av bokskog är att så
långt möjligt bevara bokskog som är av värde från naturvårdssynpunkt. Av
förarbetena till lagen framgår att den inte är avsedd att hindra att bokskogsmark
brukas i enlighet med skogsvårdslagens bestämmelser om rationell
skogsvård. I lagen regleras bl. a. frågor om tillstånd till avverkning
av bokskog och inplantering av annat trädslag på bokskogsmark samt om
ersättning till markägare m. fl. när tillstånd vägras. Som motionärerna
anfört finns visserligen i nya skogsvårdslagen en regel om hänsyn till
naturvårdens intressen vid skötseln av skog. Syftet med bokskogslagen
kan dock enligt utskottets mening knappast tillgodoses inom ramen för
denna bestämmelse. Utskottet ser för sin del inga skäl som talar för ett
uphävande av bokskogslagen och avstyrker därför motion 1980/81:1374.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inventering av våtmarker
att riksdagen avslår motion 1980/81:468,

2. beträffande tillståndsplikt för markavvattningsföretag

att riksdagen avslår motion 1980/81:1379 yrkande 8 och motion
1980/81:1749,

3. beträffande en nationalpark vid Stenshuvud

att riksdagen lämnar motion 1980/81:580 utan vidare åtgärd,

4. beträffande marina naturreservat

att riksdagen lämnar motion 1980/81:589 utan vidare åtgärd,

JoU 1981/82:15

5. beträffande ett naturreservat på Sydbillingen

att riksdagen lämnar motionerna 1980/81:771 och 1980/81:1008
utan vidare åtgärd,

6. beträffande frivilliga insatser för landskapsvård m. m.
att riksdagen avslår motion 1980/81:1373,

7. beträffande naturvårdsinsatser i fjällvärlden m.m.

att riksdagen lämnar motion 1980/81:1879 utan vidare åtgärd,

8. beträffande dispens från strandskyddsbestämmelserna

att riksdagen lämnar motion 1980/81:634 utan vidare åtgärd,

9. beträffande handläggningen av naturreservatsärenden

att riksdagen lämnar motion 1980/81:781 utan vidare åtgärd,

10. beträffande talan mot beslut om naturvårdsområde
att riksdagen avslår motion 1980/81:1018,

11. beträffande ändrade principer för markägarersättning

att riksdagen lämnar motion 1980/81:1358 utan vidare åtgärd,

12. beträffande utnyttjande av skyddsformen naturvårdsområde
att riksdagen avslår motion 1980/81:1379 yrkande 9,

13. beträffande en översyn av terrängkörningslagen

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av motionerna 1980/81:782 och
1980/81:1772,

14. beträffande upphävande av bokskogslagen
att riksdagen avslår motion 1980/81:1374.

Stockholm den 24 november 1981
På jordbruksutskottets vägnar

EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister
(m), Åke Wictorsson (s), Filip Johansson (c), Gunnar Olsson (s)*, Sven
Eric Lorentzon (m), Martin Segerstedt (s), Jens Eriksson (m)*, Lennart
Brunander (c), Kerstin Sandborg (fp)*, Jan Fransson (s)*, Ulla-Britt Åbark
(s)*, Margareta Winberg (s) och Åke Persson (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1981/82:15

Reservationer

1. Tillståndsplikt för markavvattningsföretag (moni. 2)

Grethe Lundblad, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson, Martin Segerstedt,
Jan Fransson, Ulla-Britt Åbark och Margareta Winberg (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ”Utskottet
erinrar” och på s. 4 slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning om det angelägna i att effektivare
skyddsbestämmelser för våtmarkerna kommer till stånd snarast möjligt.
Ytterligare dröjsmål härvidlag kan innebära risker för att oersättliga
naturvärden spolieras. Som i motion 1980/81:1379 anförts kan inte resultatet
av naturvårdsverkets våtmarksinventering eller ikraftträdandet av en
ny vattenlag avvaktas innan åtgärder sätts in för att skydda våtmarkerna.
Utskottet biträder förslaget att det i naturvårdslagen införs bestämmelser
om tillståndsplikt för sådana markavvattningsföretag som anges i motionen.
Förslag om en sådan tillståndsplikt bör kunna utarbetas tämligen
omgående. Under förutsättning att den nya vattenlagen kommer att innehålla
tillräckligt långtgående skyddsregler i här åsyftat hänseende bör den
av utskottet förordade regleringen kunna gälla som en temporär lösning i
avbidan på den nya vattenlagens ikraftträdande. Utskottet föreslår således
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag snarast möjligt till lagstiftning
på i huvudsak de grunder som anges i motion 1980/81:1379. Bifalles
utskottets förslag synes även syftet med motion 1980/81:1^49 bli tillgodosett.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande tillståndsplikt för markavvattningsföretag

att riksdagen med anledning av motion 1980/81:1379 yrkande 8
och motion 1980/81:1749 hos regeringen anhåller om förslag snarast
möjligt rörande tillståndsplikt för markavvattningsföretag i
huvudsak enligt de grunder som anges i motionerna,

2. En nationalpark vid Stenshuvud (mom. 3)

Kerstin Sandborg och Åke Persson (båda fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Utskottet vill
fästa” och slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det nuvarande naturreservatet
vid Stenshuvud i Kristianstads län är av riksintresse, och att det har
ett så stort skyddsvärde att avsättning till nationalpark är motiverad.
Nationalparksinstitutet bör användas för ett begränsat antal särskilt värdefulla
objekt, till vilka Stenshuvud kan räknas. Enligt vad utskottet erfarit

JoU 1981/82:15

pågår också vissa överväganden rörande avsättande av Stenshuvud till
nationalpark. Länsstyrelsen i Kristianstads län har i samråd med naturvårdsverket
utarbetat ett förslag om detta. Förslaget är f. n. föremål för
närmare överväganden inom naturvårdsverket, som inom kort torde komma
att inge en framställning till regeringen i ämnet. Utskottet anser det
angeläget att framställningen leder fram till ett förslag till riksdagen om
inrättande av en nationalpark. Detta bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande en nationalpark vid Stenshuvud

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:580 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Naturvårdsinsatser i fjällvärlden (mom. 7)

Kerstin Sandborg och Åke Persson (båda fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Också på”
och som på s. 8 slutar med ”i övrigt” bort ha följande lydelse:

I motion 1980/81:1879 förordas tre väsentliga förändringar när det gäller
nationalparkerna i landets norra delar.

Vad först gäller derf nuvarande Stora Sjöfallets nationalpark delar utskottet
motionärernas uppfattning att denna delvis är så exploaterad att
den inte kan fylla de krav som måste ställas på en nationalpark. När det
gäller utskottets principiella inställning till exploatering av nationalparker
hänvisar utskottet till sina uttalanden i betänkande 1979/80: 39. I detta av
riksdagen godkända betänkande framhöll utskottet bl. a. att den allra största
restriktivitet måste iakttas när ingrepp i nationalparker aktualiseras. När
det gäller Stora Sjöfallet har betydande exploatering redan ägt rum, vilket
gör att delar av nationalparken inte längre kan sägas vara ett objekt med
särskilt stort skyddsvärde från naturvårdssynpunkt. Eftersom nationalparksinstitutet
enligt utskottets mening bör reserveras för sådana särskilt
skyddsvärda objekt, delar utskottet motionärernas uppfattning att Stora
Sjöfallets nationalpark bör upplösas, och att de inte exploaterade delarna
bör överföras till angränsande nationalparker. Riksdagen bör hos regeringen
anhålla om ett förslag till sådana åtgärder.

I motionen förordas också nya nationalparker inom Sjaunjaområdet och
inom Taavavuoma-Pirtimäsvuoma. Dessa båda områden har uppenbarligen
mycket stort skyddsvärde från naturvårdssynpunkt och tillhör båda de
europeiska våtmarker som det är särskilt angeläget att bevara.

I likhet med motionärerna anser utskottet att frågan om inrättande av
nationalparker i de båda områdena nu bör prövas.

När det gäller tidigare utredningar skiljer sig de båda områdena dock åt.
1973 biföll riksdagen en hemställan från jordbruksutskottet angående snara
åtgärder för att bevara Sjaunjaområdet. Det utredningsarbete som sedan

JoU 1981/82:15

följt har pågått ett stort antal år. Länsstyrelsen i Norrbottens län har nu
utarbetat ett förslag om inrättande av naturreservat i Sjaunjaområdet.
Förslaget, som remissbehandlats, kommer att genomgås närmare av länsstyrelsen
och naturvårdsverket i samråd. Någon klarhet har ännu inte
vunnits, och framför allt bör understrykas att frånvaron av det starkare
skydd som nationalparksinstitutet innebär kommer att medföra fortsatta
stora risker för en påverkan som skadar den känsliga miljön i Sjaunjaområdet.
Frågan om inrättande av nationalpark i stället för naturreservat bör
därför prövas skyndsamt. Detta bör ges regeringen till känna.

När det gäller Taavavuoma-Pirtimäsvuoma har motsvarande utredningar
inte utförts. Att områdets botaniska värden är utomordentliga har framhållits
i motionen. Att det i Taavavuoma finns mycket känsliga palsmyrsområden
och ett ytterst värdefullt fågelliv har i andra sammanhang också
understrukits. Även här är enligt utskottets mening en utredning om inrättande
av nationalpark befogad. Detta bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande naturvårdsinsatser i fjällvärlden m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1980/81:1879

a) hos regeringen anhåller om förslag till upplösning av Stora
Sjöfallets nationalpark i enlighet med vad utskottet förordat,

b) hos regeringen anhåller om utredning om inrättande av en
nationalpark i Sjaunjaområdet,

c) hos regeringen anhåller om utredning om inrättande av en
nationalpark i Taavavuoma-Pirtimäsvuomaområdet,

4. Utnyttjande av skyddsformen naturvårdsområde (mom. 12)

Grethe Lundblad, Åke Wictorsson, Gunnar Olsson, Martin Segerstedt,
Jan Fransson, Ulla-Britt Åbark och Margareta Winberg (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 12 som böljar med ”Utskottet
har” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det i likhet med vad som anförts i motion 1980/81:1379
angeläget att skyddsformen naturvårdsområde kommer till användning i
större utsträckning än vad som hittills varit fallet. Som motionärerna
anfört är behovet att säkra markområden för rekreation, vetenskap och
kultur stort. De anslag som står till förfogande för ersättningar i samband
med inrättande av naturreservat är emellertid begränsade. Det är därför
enligt utskottets mening viktigt att naturreservat kommer i fråga endast när
utnyttjande av marken för nyss angivna ändamål inte kan kombineras med
pågående markanvändning. I flertalet fall torde det vara fullt möjligt att
utnyttja ett markområde för t. ex. rekreation utan att ett normalt jord- eller
skogsbruk hindras. I sådana fall bör det vara självklart att naturvårdsområdesinstitutet
kommer till användning. Det bör ankomma på regeringen att

JoU 1981/82:15

tillse att länsstyrelserna erhåller rekommendationer och anvisningar som
främjar ett ökat utnyttjande av institutet naturvårdsområde. För att understryka
vikten av att naturreservat inte kommer i fråga i här åsyftade fall bör
7 § naturvårdslagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att
länsstyrelsen inte får utnyttja nämnda skyddsform om syftet med åtgärden
i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som
naturvårdsområde.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande utnyttjande av skyddsformen naturvårdsområde
att riksdagen med bifall till motion 1980/81:1379 yrkande 9 antar
följande förslag till lag om ändring i naturvårdslagen:

Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 7 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha nedan
angivna lydelse:

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Område, som finnes böra särskilt
skyddas eller vårdas på grund av
sin betydelse för kännedomen om
landets natur, sin skönhet eller eljest
märkliga beskaffenhet eller
emedan området är av väsentlig betydelse
för allmänhetens friluftsliv,
må av länsstyrelsen förklaras som
naturreservat. Länsstyrelsen får
inte avsätta ett område till naturreservat,
om syftet med åtgärden i
allt väsentligt kan tillgodoses genom
att området i stället med stöd
av 19 § förklaras som naturvårdsområde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

JoU 1981/82:15

Bilaga

I motion 1980/81:1379 framlagt förslag till
Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964:822)
dels att 7, 20 och 37 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse

Kan arbetsföretag, som ej omfattas
av tillståndstvång enligt 18 eller
19 §, komma att väsentligt ändra
naturmiljön, skall, innan företaget

Föreslagen lydelse

Område, som finnes böra särskilt
skyddas eller vårdas på grund av
sin betydelse för kännedomen om
landets natur, sin skönhet eller eljest
märkliga beskaffenhet eller
emedan området är av väsentlig betydelse
för allmänhetens friluftsliv,
får av länsstyrelsen förklaras som
naturreservat. Länsstyrelsen får
inte avsätta ett område till naturreservat,
om syftet med åtgärden i
allt väsentligt kan tillgodoses genom
att området i stället med stöd
av 19 § förklaras som naturvårdsområde.

a §

Åtgärd för att avvattna översilningsmark,
strandäng, kärr, mosse
eller annan våtmark får inte utföras
utan länsstyrelsens tillstånd.

En sådan åtgärd får inte tillåtas,
om den medför olägenhet av större
betydelse från naturvårdssynpunkt.
Är åtgärden av synnerlig betydelse
från allmän synpunkt, får den dock
tillåtas utan hinder av vad nu har
sagts.

Länsstyrelsen får förena ett tillstånd
till markavvattning med de
föreskrifter som behövs för att begränsa
eller motverka skada på naturmiljön.

Kan arbetsföretag, som ej omfattas
av tillståndstvång enligt 18,18 a
eller 19 §, komma att väsentligt
ändra naturmiljön, skall, innan fö -

JoU 1981/82:15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

utföres, samråd ske med länsstyrel- retaget utföres, samråd ske med

sen. Regeringen eller myndighet länsstyrelsen. Regeringen eller

som regeringen bestämmer kan fö- myndighet som regeringen bestäm reskriva

att inom landet eller del mer kan föreskriva att inom landet

därav anmälan för samråd alltid eller del därav anmälan för samråd

skall göras i fråga om särskilda slag alltid skall göras i fråga om särskil av

arbetsföretag. da slag av arbetsföretag.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen
förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga för att
begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej
heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918:523) eller
miljöskyddslagen (1969:387).

37 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11
eller 14 §, 16 § andra stycket eller 19 §,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, om ej gärningen är
ringa, mot 16 § första stycket andra punkten,

3. bryter mot 17 § andra stycket, om ej gärningen är ringa.

4. utför täkt i strid mot 18 § eller 4. utför täkt eller markavvattföreskrift
som meddelats i samband ningsåtgärd utan att ha tillstånd
med tillstånd till företaget, enligt 18 respektive 18 a § eller

bryter mot föreskrift som är förenad
med ett sådant tillstånd,

5. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrivits med
stöd av 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som
meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket, eller

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken
allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa.

Utbyte av brott som avses i 4 skall förklaras förverkat, om det ej är
uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Har någon beträffande markavvattningsåtgärd som avses i 18 a § före
ikraftträdandet av denna lag åsamkats kostnader för förrättning enligt
vattenlagen (1918: 523) eller för åtgärd för att tillvarata sin rätt i samband
med sådan förrättning, får han ersättning av staten för sådana kostnader
om tillstånd till markavvattningsåtgärden inte lämnas enligt denna lag.
Fråga om ersättning prövas av länsstyrelsen.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981