om vissa minoritetsfrågor m. m. (Betänkande 1985/86:UU21 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1985/86:21

om vissa minoritetsfrågor m. m.

1985/86:21

I föreliggande betänkande behandlas motioner som rör situationen för vissa
etniska minoriteter, nämligen judarna i Sovjetunionen, turkarna i Bulgarien
samt kurderna.

Motionerna

I motion 1985/86:0512 av Gullan Lindblad (m) yrkande 1 hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett lämpligt internationellt agerande
för kurdernas sak, t. ex. i Europarådet och FN,

(yrkande 2 i motionen har behandlats i UU 1985/86:15).

I motion 1985/86:U515 av Stig Gustafsson m.fl. (s, m, fp, c och vpk)
hemställs

1. att riksdagen med åberopande av Europarådets faktaredovisning
uttalar sitt stöd för Europarådets, i motionen återgivna, fyra resolutionskrav,

2. att riksdagen med åberopande av Europarådets faktaredovisning begär
att regeringen med företrädare för den sovjetiska regeringen på lämpligt sätt
ger uttryck för att riksdagen står bakom Europarådets resolution.

I motion 1985/86:U521 av Elisabeth Fleetwood (m) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära att man från svensk sida i ESK-arbetet
eller i annat lämpligt sammanhang påtalar det förtryck av etnisk och religiös
minoritet som Bulgarien i strid med ESK-överenskommelsen gör sig skyldigt
till.

I motion 1985/86:U522 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att ta upp den kurdiska
frågan i FN:s kommission för mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att den turkiska
regeringens behandling av den kurdiska befolkningen i Turkiet tas upp i
Europarådet,

(yrkande 3 i motionen har behandlats i UU 1985/86:15 och yrkandena 4-5
överlämnats till socialförsäkringsutskottet).

1 Riksdagen 1985/86. 9 sami. Nr21

Bakgrund

UU 1985/86:21

Kurderna

Motion U512 och särskilt motion U522 ger en utförlig redovisning av de
förhållanden det kurdiska folket lever under i de fyra länder där de
huvudsakligen är bosatta, nämligen Turkiet, Iran, Irak och Syrien.

Båda motionerna uppskattar kurdernas antal till ca 20 miljoner. De flesta
bor i Turkiet (ca 10-12 miljoner), den näst största gruppen finns i Iran (ca 5
miljoner). I Irak bor ca 3 miljoner kurder och i Syrien upp emot en miljon.
Mindre grupper bor i Libanon och Sovjetunionen och som flyktingar i ett
flertal andra länder, däribland Frankrike och Sverige (omkring 7 000), heter
det i motion U522.

Turkiet erkänner inte officiellt existensen av någon kurdisk minoritet;
kurdiska organisationer är förbjudna och användningen av det kurdiska
språket motarbetas. I Iran och Irak har kurderna mötts av en alltmer
hårdnande attityd från statsmakternas sida. Till följd av kriget mellan dessa
båda länder ger Iran ibland stöd åt kurder i Irak som står i opposition mot
regimen där, samtidigt som Irak på motsvarande sätt kan stödja kurder i
Iran.

De syriska kurderna har tidvis utsatts för en repressiv politik men torde i
dag leva under jämförelsevis fria förhållanden med vissa möjligheter att
bevara sin kulturella egenart. För en utförligare redogörelse beträffande
kurdernas situation hänvisas till de betänkanden som utrikesutskottet under
en följd av år avgivit i frågan, bl. a. UU 1982/83:4, UU 1983/84:12, UU
1985/86:2.

Judarna i Sovjetunionen

I motion U515, som väckts av företrädare för alla de fem riksdagspartierna,
anförs att Sovjetunionen starkt har begränsat möjligheterna för judarna i
landet att utvandra till Israel. Även i andra avseenden har levnadsförhållandena
för judarna i Sovjetunionen avsevärt försämrats, heter det i motionen.

Motionärerna stöder sina uppgifter bl. a. på en utförlig rapport om
judarnas situation i Sovjetunionen som nyligen utarbetats av Europarådets
rapportör i frågan. På grundval av denna rapport har Europarådets
parlamentariska församling sedermera antagit en resolution, nr 845 (1985), i
vilken Sovjetunionens regering uppmanas

- att tillåta judarna i Sovjetunionen att leva utan att bli diskriminerade och
att åtnjuta rätten att utöva sin judiska religion och sina kulturella
traditioner samt att undervisa i och studera hebreiska

- att upphöra med spridande av antijudisk propaganda

- att frige alla judiska samvetsfångar

- att tillåta de judar som så önskar att utvandra till Israel eller till andra
länder.

Denna resolution är den senaste i en serie rekommendationer och
resolutioner som församlingen antagit under en tioårsperiod angående
förhållandena för judarna i Sovjetunionen.

Motionen utmynnar i att riksdagen uttalar sitt stöd för de fyra kraven i

Europarådets resolution och att den svenska regeringen på lämpligt sätt
uttrycker för den sovjetiska regeringen att riksdagen står bakom resolutionen.

Judarnas situation i Sovjetunionen behandlades av riksdagen så sent som i
november 1985 (UU 1985/86:2). Ämnet var vidare den 8 april 1986 föremål
för en interpellationsdebatt i riksdagen. Interpellanterna redovisade därvid
sina uppfattningar om den diskriminerande behandling judiska familjer som
sökt utresetillstånd ofta utsätts för i Sovjetunionen. En hänvisning gjordes
också till Europarådets arbete med frågan.

I sitt svar framhöll statsministern - i nära anslutning till riksdagens
uttalande från november 1985 - att svenska regeringen kände oro över att
sovjetiska myndigheter på olika sätt försvårar den judiska minoritetens
religiösa och kulturella liv. Denna inställning hade regeringen gett uttryck åt i
FN:s generalförsamling, i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna
och inom ramen för konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, sade
statsministern bl. a.

Den turkiska minoriteten i Bulgarien

I motion U521 erinras om rapporter under senare år att Bulgariens regering
skulle ha utsatt den turkiska minoriteten i landet för hårda och oacceptabla
åtgärder syftande till assimilering av densamma. Myndigheterna uppges
bl. a. ha försökt att framtvinga namnbyten, försvåra utövandet av muslimsk
religion, hindra undervisning i turkiska språket osv.

Etniska turkar har funnits i Bulgarien sedan slutet av 1300-talet. Befolkningsgruppen
beräknas i dag uppgå till mellan 800 000 och 1 miljon, vilket
motsvarar ungefär 10 % av landets totala befolkning. Den bor huvudsakligen
i de södra och nordöstra delarna av landet. Turkarna erkändes tidigare
officiellt som en nationell minoritet i Bulgarien. Den nuvarande konstitutionen
från 1971 nämner emellertid endast ”medborgare av icke-bulgariskt
ursprung”, vilka där tillerkänns bl. a. rätten att studera sitt eget språk och
utveckla sin nationella kultur.

Bulgarien har bl. a. ratificerat 1966 års FN-konvention om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering, resp. om medborgerliga och politiska
rättigheter samt undertecknat slutdokument från konferensen i Helsingfors
år 1975 om säkerhet och samarbete i Europa (ESK), vilka alla innehåller
bestämmelser om skydd för minoriteter.

Enligt uppgift från Amnesty International och Europarådet har de
bulgariska myndigheterna särskilt under senare år utsatt den turkiska
minoriteten i landet för ökat tryck att acceptera bulgariska namn. Vidare har
turkiska skolor och moskéer stängts. Denna assimileringskampanj skall ha
kulminerat i december 1984 fram till mars 1985 i samband med att nya
identitetskort infördes för hela befolkningen. Rapporterna talar om demonstrationer
och på sina håll våldsamt motstånd från den turkiska befolkningens
sida och användning av vapenmakt av de bulgariska myndigheterna,
vilket skall ha resulterat i att minst 100 personer dödats och flera hundra
fängslats. Från officiellt bulgariskt håll har förnekats förekomsten av
våldshandlingar och övergrepp. Namnbytena skall ha skett frivilligt.

UU 1985/86:21

Utskottet

UU 1985/86:21

Kurderna

Utskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen behandlat det kurdiska folkets
situation och framhållit att det rör sig om en stor folkgrupp som ofta
förnekats rätten att ge uttryck åt sin nationella särart i de stater där den har
sin hemvist. I några länder har förekommit direkta förföljelser och diskriminerande
behandling av kurderna som etnisk minoritet. Samtidigt har
utskottet nödgats konstatera att det varit svårt att väcka en bred internationell
opinion till stöd för kurdernas sak. Detta beror inte minst på att kurderna
är en av flera minoriteter i området, vars förhållanden de berörda regeringarna
inte är villiga att diskutera i internationella sammanhang. Två av länderna
befinner sig därtill i krig med varandra; ett tredje erkänner inte existensen av
en stor kurdisk minoritet i landet. Till detta kommer att någon samlad
kurdisk självständighetsrörelse inte finns. Det har i stället varit fråga om ett
antal organisationer och grupperingar i enskilda länder och med delvis
skiftande mål. Det torde av skäl som dessa fortfarande vara svårt för den
svenska regeringen att på ett meningsfullt sätt anhängiggöra frågan i FN:s
kommission för mänskliga rättigheter.

Även om det är svårt att dra några generella slutsatser beträffande
kurdernas situation är det enligt utskottets mening otillfredsställande att en
betydelsefull och i många avseenden utsatt befolkningsgrupp inte har kunnat
få sina förhållanden prövade internationellt sedan tiden efter första världskriget,
då en viss självständighet utlovades kurderna.

Utskottet finner det därför motiverat att regeringen, eventuellt tillsammans
med övriga nordiska regeringar, överväger vilka möjligheter det kan
finnas att i någon form få det kurdiska folkets situation anhängiggjord i
internationella fora, såsom ett steg mot ökad internationell uppmärksamhet
av detta folk.

Vad gäller motionärernas önskemål att frågan bör tas upp i Europarådet
vill utskottet anföra följande.

Europarådet är en sammanslutning vars medlemmar förutsätts vara
förenade i sin syn på demokratins krav. Eftersom endast Turkiet av
kurdernas hemländer är medlem av Europarådet är det enligt utskottets
uppfattning dock inte i första hand i denna organisation frågan om det
kurdiska folkets rättigheter skall behandlas. Detta ställningstagande befriar
självfallet inte Turkiet från dess ansvar mot den stora kurdiska befolkningsminoriteten
i landet.

Med det anförda torde yrkande 1 i motion U512 och yrkandena 1 och 2 i
motion U522 få anses besvarade.

Judarna i Sovjetunionen

Sorn framgår av det föregående har riksdag och regering vid flera tillfällen
haft anledning att behandla situationen för den judiska befolkningen i
Sovjetunionen. Det finns enligt många vittnesbörd fog för påståendet att de
judar som begärt att få utvandra till Israel, av detta skäl utsätts för
diskriminerande behandling som ofta drabbar hela deras familj. Även andra

utslag av diskriminerande behandling av judar rapporteras från Sovjetunionen.
De sovjetiska myndigheternas handlande är enligt svensk uppfattning
ett brott mot de åtaganden Sovjetunionen gjort såväl enligt FN:s deklaration
och konventioner om de mänskliga rättigheterna som enligt slutdokumentet
från konferensen i Helsingfors år 1975 om säkerhet och samarbete i Europa
(ESK). Såväl av FN-stadgan som av Helsingforsdokumentet framgår att
brott mot de mänskliga rättigheter, som det här är fråga om, inte kan
betraktas som varje stats sak.

Utskottet, som ställer sig bakom de i Europarådets resolution 845
framförda och i motionen återgivna fyra kraven, vill med hänvisning till vad
som uttalades av riksdagen i höstas i denna fråga (UU 1985/86:2) återigen
framhålla att regeringen även fortsättningsvis i lämpligt sammanhang bör ge
uttryck för den djupa oro som finns i Sverige över den judiska minoritetens
villkor i Sovjetunionen. Med det anförda torde motion U515 få anses
besvarad.

Den turkiska minoriteten i Bulgarien

De uppgifter om våld, tvångsåtgärder och andra övergrepp mot den turkiska
befolkningsminoriteten i Bulgarien som rapporterats av bl. a. Amnesty
International och Europarådet ger enligt utskottets mening skäl till oro.
Stater som anslutit sig till överenskommelser rörande bl. a. praktisk tillämpning
av de mänskliga rättigheterna har självfallet ett ansvar att också leva upp
till gjorda åtaganden. I FN:s stadga liksom i Helsingforsdokumentet beskrivs
skyddet av de mänskliga rättigheterna som en gemensam angelägenhet för de
anslutna staterna. Försummelser bör sålunda alltid kunna påtalas av en
annan stat oavsett var och av vem de skett. Enligt vad utskottet erfar har
regeringen direkt med bulgariska vederbörande tagit upp frågan om den
turkiska minoritetens situation; den har också uppmärksammats i olika
internationella sammanhang, t. ex. vid den islamiska konferensen, ESKmötet
i Ottawa om mänskliga rättigheter, Europarådet och FN.

Utskottet utgår även i denna fråga från att regeringen också fortsättningsvis
i lämpligt sammanhang understryker Sveriges välkända inställning
beträffande skyddet för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna
vad gäller bl. a. nationella minoriteter.

Motion U521 får därmed anses besvarad.

Utskottet hemställer

1. beträffande kurder

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1985/86:U512 och yrkandena
1 och 2 i motion 1985/86:U522 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande judarna i Sovjetunionen

att riksdagen förklarar motion 1985/86:U515 besvarad med vad
utskottet anfört,

UU 1985/86:21

3. beträffande den turkiska minoriteten i Bulgarien
att riksdagen förklarar motion 1985/86:U521 besvarad med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 29 april 1986

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Sture Ericson (s), Carl Bildt (m), Axel
Andersson (s), Maj-Lis Lööw (s), Margaretha af Ugglas (m), Bengt
Silfverstrand (s), Karl-Erik Svartberg (s), Rune Ångström (fp), Sten Sture
Paterson (m), Nils T Svensson (s), Bertil Måbrink (vpk), Maria Leissner (fp).
Anna Wohlin-Andersson (c) och Görel Thurdin (c).

UU 1985/86:21

gotab Stockholm 1986 10885