om vissa konsumenträttsliga frågor (Betänkande 1982/83:LU25 Lagutskottet)

LU 1982/83:25

Lagutskottets betänkande
1982/83:25

om vissa konsumenträttsliga frågor
Ärendet

I betänkandet behandlar utskottet dels ett motionsyrkande om ändringar i
konsumentkreditlagen, dels ett motionsyrkande om tillämpning av konsumentförsäkringslagen
på de erkända arbetslöshetskassorna.

I motion 1982/83:192 av Birthe Sörestedt (s) yrkas att riksdagen beslutar
att hos regeringen begära förslag till åtgärder som syftar till åtstramningar när
det gäller konsumentkrediter, i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1982/83:1599 av Ove Eriksson och Lars Ahlström (båda m) yrkas
att riksdagen hemställer att regeringen till riksdagen lämnar förslag så att
konsumentförsäkringslagen också kommer att gälla för de erkända försäkringskassorna.

Frågan om ändringar i konsumentkreditlagen

Gällande ordning m. m.

Konsumentkreditlagen (1977:981) trädde i kraft den 1 juli 1979. Den gäller
i fråga om kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som
lämnas eller erbjuds till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga
verksamhet. Syftet med lagen, vars regler är tvingande till konsumentens
förmån, är att stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang.

Enligt 8 § konsumentkreditlagen skall säljaren vid kreditköp ta ut
kontantinsats av köparen i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen
skall motsvara minst 20 % av varans kontantpris, om inte särskilda
förhållanden föranleder annat. Enligt uttalanden i förarbetena till konsumentkreditlagen
(prop. 1976/77:123, LU 1977/78:5) innebär hänvisningen till
god sed på marknaden att man i vissa fall helt kan efterge kravet på
kontantinsats. Enligt uttalandena borde sålunda kontokortssystemen åtminstone
t. v. hållas utanför ett krav på kontantinsats.

Näringsidkare åläggs enligt 5 och 6 §§ att vid annonsering, skyltning och
liknande marknadsföring av kredit lämna information om den effektiva
räntan för krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av en bestämd vara,
tjänst eller annan nyttighet skall näringsidkaren även ange kreditkostnaden
och kontantpriset. Förutom den nämnda allmänna informationen skall
näringsidkaren innan kreditavtal ingås i enskilda fall lämna konsumenten
skriftlig upplysning i angivna hänseenden. Skyldigheten att informera åvilar i
princip alla kreditgivare och omfattar alla krediter inom konsumentkredit 1

Riksdagen 1982/83. 8 sami. Nr 25

LU 1982/83:25

lagens område, alltså även t. ex. kontokrediter. Konsumentkreditlagens
bestämmelser om marknadsföring av kredit anknyter till marknadsföringslagens
(1975:1418) regelsystem. Underlätelse att vid marknadsföring av
kredit lämna erforderlig information skall sålunda bedömas med tillämpning
av generalklausulen om information i 3 § marknadsföringslagen.

Köparen har enligt konsumentkreditlagen (10 §) ett skydd vid s. k.
trepartsförhållanden genom att han eller hon kan framställa penninganspråk,
t. ex. skadeståndskrav, inte bara mot säljaren utan även mot annan
kreditgivare, t. ex. kontokortsföretag. I lagen har även intagits bestämmelser
som begränsar kontohavares betalningsansvar gentemot kontoföretag i
fall då belopp har påförts kontot sedan kontokort använts av obehörig
(24 §).

Tillsynen över efterlevnaden av konsumentkreditlagen utövas enligt 25 §
av konsumentverket. Verkets tillsyn omfattar dock inte Sveriges riksbank,
Sveriges investeringsbank AB, verksamhet som står under tillsyn av
bankinspektionen eller försäkringsinspektionen eller verksamhet hos exekutiv
myndighet. För att tillgodose önskemålet om en effektiv övervakning har
konsumentverket getts rätt att företa inspektion hos näringsidkare under
dess tillsyn och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. I
tillsynsuppgiften ligger även att meddela de råd och anvisningar som i
samband med tillsynen finnes påkallade. Således har i förarbetena till
konsumentkreditlagen slagits fast att bl. a. bestämmelserna om marknadsföring
av kredit och kontantinsats skall närmare preciseras genom att
konsumentverket utfärdar riktlinjer. Sådana riktlinjer har också utfärdats
(KOVFS 1979:1). Riktlinjerna är f. n. föremål för översyn.

I lagen (1980:523) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kontoköp har regeringen bemyndigats att meddela
föreskrifter om de betalningsvillkor som säljare eller kreditgivare skall
tillämpa vid kontoköp på kredit av varor, tjänster eller andra nyttigheter.
Bemyndigandet har ännu inte utnyttjats. Däremot träffades i september 1980
en frivillig överenskommelse mellan dåvarande ekonomidepartementet och
företrädare från kontokreditbranschen. Överenskommelsen innebar bl. a.
att kontohavare fr. o. m. den 1 januari 1981 skulle erlägga 25 % i amortering
på varje månads kontoköp senast månaden efter köpet. Vidare innebar
överenskommelsen att företagen skulle dämpa sina reklaminsatser och övrig
marknadsföring samt att de skulle vara återhållsamma vid beviljandet av
kredit på nyöppnade konton och vid höjningar av kreditutrymmet på gamla
konton. Överenskommelsen träffades mot bakgrund av att kreditmarknaden
var starkt åtstramad, speciellt när det gällde banklån för konsumtion, och att
det var angeläget att få till stånd också en dämpning av kreditgivningen i
samband med kontoköp. Vid nya överläggningar mellan parterna i
september 1981 beslöts bl. a. att kravet på 25 % i amortering skulle upphöra
för köp som gjordes efter den 1 januari 1982. Slopandet av 25-procentsregeln
skulle ses mot bakgrund av att försäljningen på kontokort sjunkit med 15 % i

LU 1982/83:25

volym under perioden den 1 januari 1981 - den 31 juli 1981 och att den
egentliga detaljhandelns volymmässiga försäljning under samma tid minskat
med 4 %. Kontokrediternas svagare utveckling angavs bero på flera faktorer
såsom den aviserade skattereformen, ränteläget, realinkomstutvecklingen
och den tidigare träffade överenskommelsen. Det bedömdes på grund härav
inte som nödvändigt att förlänga 25-procentsregeln. Den tidigare träffade
överenskommelsen om återhållsamhet i fråga om marknadsföring m. m.
skulle alltjämt gälla. Parterna var vidare överens om att, för den händelse
den framtida volymmässiga försäljningen vid kontokrediter skulle överstiga
det samhällsekonomiska utrymmet, nya överläggningar skulle äga rum i syfte
att vidta nödvändiga åtgärder.

Motionsmo ti v ering

Motionären i motion 192 menar att konsumentkreditmarknaden trots
konsumentkreditlagen har utvecklats ogynnsamt. Många konsumenter har
enligt motionären problem med kontokortskrediter. I motionen påpekas att
köpintensiteten minskade då den ovan redovisade överenskommelsen var
gällande men att den åter ökade då kravet på kontantinsats slopades.
Motionären anser att risken för onödiga impulsköp ökar då köpet kan göras
utan handpenning. En annan orsak till konsumenternas dåliga ställning är
enligt motionären att många företag inte uppfyller konsumentkreditlagens
krav på information. Det skulle, framhåller motionären, vara önskvärt om
konsumentverket snabbare kunde vidta åtgärder med stöd av marknadsföringslagen
eftersom många konsumenter drabbats innan marknadsföringen
blivit undersökt och åtgärder vidtagits. Enligt motionen är det angeläget med
åtstramningar på konsumentkreditområdet. Detta bör uppnås dels genom
att införa en 20-procentig kontantinsats vid köp med kontokort, dels genom
att man aktualiserar kreditköpkommitténs förslag om att maximera kredittiden.
Övervakningen av konsumentkreditmarknaden bör dessutom bli
effektivare och möjligheterna att snabbt sätta in åtgärder förbättras.

Tidigare behandling

Konsumentkreditlagen bygger på kreditköpkommitténs betänkande
(SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. Kommittén föreslog att man i
lagen skulle ta in regler om krav på kontantinsats motsvarande minst 25 % av
varans kontantpris vid alla former av kreditköp. Föredragande departementschefen
ansåg emellertid för sin del (prop. 1976/77:123) dels att
kontantinsatsen borde bestämmas till 20 %, dels att bl. a. kontokortssystemen
åtminstone t. v. borde hållas utanför ett krav på kontantinsats.
Departementschefen menade att den dittillsvarande ordningen på kontokortsområdet
kunde vara praktisk för konsumenten och därför inte borde
kompliceras i vidare mån än vad konsumentskyddsintresset från andra

1* Riksdagen 1982/83. 8 sami. Nr 25

LU 1982/83:25

synpunkter verkligen påkallade. Mot möjligheten att vid denna typ av köp
uppställa ett krav på någon form av efterföljande kontantinsats talade enligt
departementschefen också att det härigenom skulle kunna uppkomma en
inte önskvärd ryckighet i fråga om storleken av det belopp som kontohavaren
har att betala vid varje amortering på kontoskulden.

Kommittén föreslog att den maximala kredittiden skulle bestämmas till 24
månader. Mot bakgrund av den remisskritik som riktats mot förslaget ansåg
departementschefen att man då borde avstå från att införa generellt gällande
bestämmelserom längsta kredittid. Departementschefen pekade bl. a. på att
det visserligen framgått att kredittiderna vid kreditköp i allmänhet låg under
två år men att det framför allt i fråga om dyrare varor eller varor med lång
livslängd kunde förekomma en längre kredittid. I propositionen framhölls
vidare att en kreditgivare måste ha möjlighet att förlänga kredittiden när
kredittagaren t. ex. på grund av sjukdom eller arbetslöshet har råkat i
betalningssvårigheter och att åtskilliga kreditgivare tillämpar ett system med
vissa amorteringsfria månader. Om de angivna synpunkterna skulle tillgodoses
måste, menade departementschefen, en reglering av kredittidens längd
bli tämligen komplicerad, samtidigt som den skulle ha en jämförelsevis ringa
betydelse från konsumentskyddssynpunkt.

Under hösten 1979 fördes en debatt i riksdagen och massmedia om
kreditkortens samhällsekonomiska och konsumentpolitiska verkningar. I
svar den 10 december 1979 på interpellation och fråga i riksdagen anförde
chefen för ekonomidepartementet med hänvisning till de uppgifter om
kreditkortsmarknadens storlek som då förelåg, att kontokrediterna trots en
under de senaste åren mycket kraftig expansion ännu inte nått en omfattning
som i någon betydande grad påverkat samhällsekonomin. Med ledning av
överslagsvisa beräkningar över hur många hushåll eller konsumenter som
ännu inte hade kreditkort men som kunde tänkas skaffa sådana bedömde
departementschefen dock att expansionen kom att fortsätta. Kreditkortsmarknaden
kunde i så fall få större betydelse för i första hand konsumtionens
variationer och kreditströmmarnas fördelning. Med anledning av farhågor
för att kreditkortens användning medför negativa sociala och ekonomiska
verkningar för enskilda personer framhöll departementschefen att regeringen
var beredd att vidta lämpliga åtgärder, om sådana olägenheter skulle visa
sig förekomma i oacceptabel omfattning. Om av stabiliseringspolitiska skäl
vidtagna åtgärder skulle visa sig otillräckliga, måste givetvis även konsumentpolitiskt
inriktade åtgärder sättas in, framhöll departementschefen.
Han underströk dock att ett säkrare underlag om arten och omfattningen av
befarade skadeverkningar måste föreligga innan eventuella åtgärder kunde
preciseras.

I en motion, väckt vid 1978/79 års riksmöte, hemställdes att riksdagen hos
regeringen skulle begära en utredning av kontokorten och deras sociala och
ekonomiska effekter för de enskilda hushållen. I näringsutskottets betänkande
(NU 1979/80:24) med anledning av motionen hänvisades bl. a. till nyss

LU 1982/83:25

nämnda interpellations- och frågesvar i riksdagen. Riksdagen beslöt i
enlighet med en socialdemokratisk reservation till betänkandet att bifalla
motionen och gav därvid följande till känna för regeringen.

Ekonomiministerns interpellations- och frågesvar rörande kreditkorten
kännetecknas, som framgår av redogörelsen i det föregående, av en
anmärkningsvärd passivitet inför de stora problem som är förknippade med
kreditkortsexpansionen. Det är gott och väl att konsumentverket nu
genomför en kompletterande undersökning på detta område. De nämnda
problemen är emellertid av sådan omfattning och natur att de bör behandlas i
en övergripande utredning. De viktiga konsumentekonomiska och sociala
aspekterna måste därvid sättas i relation till såväl kreditpolitiska som allmänt
samhällsekonomiska aspekter. Utskottet finner det angeläget att en övergripande
utredning på kontokortsområdet snarast kommer till stånd genom en
parlamentariskt sammansatt kommitté. Denna bör givetvis initiera, samordna
och utnyttja insatser av olika berörda organ, av vilka särskilt kan nämnas
konsumentverket. Regeringen bör vara beredd att utan hinder av utredningsarbetet
- vilket f. ö. bör bedrivas skyndsamt - vid behov omedelbart
ingripa med åtgärder av såväl kreditpolitisk som konsumentpolitisk natur.

I två motioner vid 1979/80 års riksmöte framfördes olika önskemål om
utformningen av direktiven till den kommitté som föreslogs bli tillsatt. Bl. a.
nämndes möjligheterna för den enskilde att skaffa sig flera kreditkort och
uttrycktes farhågor för att kontohavare skuldsätter sig utöver sin betalningsförmåga.
Vidare berördes krav på kontantinsats eller föregående sparande
för rätt att utnyttja kreditkort. Ytterligare andra frågor gällde om kontantkunder
missgynnades, marknadsföringen av kreditkorten och säkerheten
kring hanteringen av kontokorten. Enligt näringsutskottets betänkande (NU
1979/80:27) över motionerna var det uppenbart att dessa frågor skulle
uppmärksammas i utredningsarbetet och att någon särskild framställning till
regeringen i detta hänseende inte var erforderlig.

Den av riksdagen begärda utredningen tillkallades våren 1980.

I proposition 1979/80:159 med förslag till lag om ändring i lagen (1974:922)
om kreditpolitiska medel, m. m. lades också fram förslag till den ovan (s. 2)
nämnda lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kontoköp. I propositionen togs upp bl. a. frågan om tillämpningen
av konsumentkreditlagens regler om kontantinsats på köp med kontokort.
Därvid anfördes att den nuvarande ordningen t. v. borde behållas. I en
motion med anledning av propositionen begärdes att riksdagen skulle uttala
att regeringen omedelbart borde utnyttja bemyndigandet i den i propositionen
föreslagna lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kontoköp. Bemyndigandet skulle enligt motionen
utnyttjas till att ställa krav på kontantinsats och att även i övrigt reglera
betalningsvillkoren vid kontoköp. De skäl som motionärerna anförde var i
första hand av social natur. Finansutskottet (FiU 1979/80:39), som inhämtat
yttrande från näringsutskottet, fann att några riktlinjer för hur bemyndigandet
skulle utnyttjas då inte borde anges av riksdagen. På utskottets begäran
avslogs motionsyrkandet.

LU 1982/83:25

Pågående utredningsarbete

Kontokortskommittén (E 1980:04) tillkallades som nämnts våren 1980 och
skulle enligt sina direktiv (dir. 1980:24) klarlägga kontokorthandelns
verkningar och betydelse dels från samhällsekonomiska och kreditpolitiska
synpunkter, dels med hänsyn till konsumentpolitiska och sociala aspekter för
den enskilde konsumenten, dels också för detaljhandeln och servicenäringarna.

I tilläggsdirektiv till kommittén (dir. 1983:8) anges att kreditpolitiska
utredningen (E 1980:03) nyligen lagt fram betänkandet (SOU 1982:52) En
effektivare kreditpolitik och att det efter remissbehandlingen kan väntas
föreligga ett tillräckligt underlag för att regeringen skall kunna bedöma
kontohandeln från samhällsekonomiska och kreditpolitiska synpunkter. Mot
den bakgrunden återkallas kontokortskommitténs uppdrag i dessa delar.

I tilläggsdirektiven erinras om att kommittén enligt sina ursprungliga
direktiv skall söka belysa i vad mån kontokreditgivningen lett till eller kan
vara ägnad att leda till att kontoinnehavare tar på sig en med hänsyn till sin
långsiktiga betalningsförmåga alltför stor skuldbörda. Det anges vidare i
1980 års direktiv att omfattningen av betalningssvårigheter där kontokort
spelat roll bör kartläggas och att de sociala myndigheternas erfarenheter av
kontokortssystemet, liksom också de rön som kan ha vunnits inom bl. a.
konsumentverket, bör inhämtas och redovisas. Kommittén bör, sägs det
ytterligare, på grundval av sådana analyser bedöma om åtgärder från
statsmakternas sida är erforderliga och, om så befinns vara fallet, framlägga
förslag till lämpliga åtgärder.

Kommitténs uppdrag bör enligt tilläggsdirektiven kvarstå såvitt avser
kartläggningen av kontohavares betalningssvårigheter och frågan om eventuella
åtgärder för att förebygga att kontokreditgivningen leder till sådana
svårigheter och för att lösa likväl uppkomna betalningsproblem.

Kommittén skall också överväga frågor rörande kontrollen vid beviljande
av kontokort och vid köp med kontokort samt pröva frågan om förande av
spärrlistor.

Kommittén skall enligt tilläggsdirektiven redovisa resultatet av sitt arbete
senast i december 1983.

Frågan om tillämpning av konsumentförsäkringslagen på de erkända
arbetslöshetskassorna

Gällande ordning m. m.

Konsumentförsäkringslagen (1980:38) trädde i kraft den 1 januari 1981.
Den ersatte inom sitt tillämpningsområde bestämmelser i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal (försäkringsavtalslagen). Syftet med konsumentförsäkringslagen
är, förutom att modernisera lagstiftningen, att ge konsumenterna
en starkare ställning i förhållande till försäkringsbolagen. Lagen är därför

LU 1982/83:25

också till största delen tvingande för försäkringsbolagen.

Konsumentförsäkringslagen är tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar
som tecknas av konsumenter för privatändamål, nämligen hemförsäkringar,
villaförsäkringar, fritidshusförsäkringar, reseförsäkringar, motorfordonsförsäkringar
och båtförsäkringar (1 §).

Lagen tillämpas däremot inte på personförsäkringar, såsom livförsäkringar
samt fristående olycksfalls- och sjukförsäkringar. Utanför lagen faller
också försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på
gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen (1 §). Anledningen till att
sistnämnda försäkringar ansågs böra stå utanför lagens tillämpningsområde
var enligt förarbetena till lagen (SOU 1977:84, prop. 1979/80:9, LU
1979/80:18) i huvudsak dels att kollektiva försäkringar i stora delar kräver
andra regler än sådana som passar för enskilda försäkringar, dels att de flesta
av dessa försäkringar tillkommer genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden
och att det därför finns helt andra garantier än vid enskilda
försäkringar för att båda parters intressen tillgodoses.

Konsumentförsäkringslagen innehåller regler om bl. a. informationen till
konsumenterna, rätten att teckna försäkring, förnyelse av försäkringen,
premiebetalning, möjligheterna att sätta ned försäkringsersättningen när
den försäkrade inte har uppfyllt sina förpliktelser och skadereglering.

Ett försäkringsbolag som en konsument vänder sig till för att få en
försäkring skall på eget initiativ informera konsumenten om vad försäkringen
omfattar och vad den kostar (5 §). Sedan försäkring har tecknats skall
bolaget, om det inte har skett tidigare, så snart som möjligt i skriftlig form
underrätta försäkringstagaren om sådana begränsningar i försäkringsskyddet
som man kan anta att konsumenten inte utan vidare räknar med (6 §).

Har den försäkrade drabbats av en skada och är försäkringsbolaget inte
villigt att ge hela den ersättning som begärs, skall bolaget upplysa den
försäkrade om de möjligheter som finns att få frågan prövad. Föreligger risk
för preskription skall också detta påpekas för konsumenten (7 §).

Ett försäkringsbolag får i princip inte vägra en konsument att teckna en
försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten (9 §). Konsumenten
har också en liknande rätt att behålla en sådan försäkring (15,18 och
25 §§). Konsumenten är inte hänvisad till bolagets ensidiga beslut i frågorna
utan kan få dem prövade av domstol (41—43 §§).

När försäkringstiden går ut blir försäkringen i regel automatiskt förnyad,
om den inte sägs upp eller försäkringstagaren tar en annan, motsvarande
försäkring i ett annat bolag (14 §). Detta innebär att den försäkrade t. v.
behåller sitt skydd, även om han inte skulle ha fått någon ny premieavi eller
om han skulle ha glömt att betala premien.

Försäkringstagaren skall alltid ha minst en månad på sig att betala premien
för en försäkring som förnyas (22 §). Redan ett dröjsmål som sådant medför
inte att försäkringsskyddet tar slut. Först sedan en uppsägning har sänts till
försäkringstagaren och fjorton dagar har gått därefter utan att betalning har

LU 1982/83:25

skett, upphör försäkringen (25 §).

De flesta reglerna i konsumentförsäkringslagen är civilrättsliga, dvs. de
reglerar förhållandet mellan parterna i försäkringsavtalet, men reglerna om
informationsplikt är marknadsrättsliga. I fråga om underlåtenhet att lämna
information skall således tillämpas vad som föreskrivs i marknadsföringslagen
(1975:1418) om underlåtenhet att lämna information vid marknadsföring.

Som framgår av redogörelsen ovan gäller konsumentförsäkringslagen inte
livförsäkringar, fristående olycksfalls- och sjukförsäkringar samt försäkringar
som grundas på kollektivavtal eller gruppavtal. Beträffande sådana
försäkringar gäller försäkringsavtalslagens bestämmelser. Försäkringsavtalslagen
är dock inte tillämplig på försäkringar som avses i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring och andra socialförsäkringar.

Beträffande undantaget för socialförsäkringar i försäkringsavtalslagen kan
nämnas att departementschefen i förarbetena till lagen (prop. 1927:33) bl. a.
tog upp frågan om verksamheten vid de dåvarande sjukkassorna skulle
undantas från den föreslagna lagens tillämpningsområde. Departementschefen
pekade därvid på ökade bidrag från det allmännas sida till sjukkasserörelsen
och på väsentligt skärpta villkor för åtnjutande av statsbidrag. Han
fortsatte att man borde kunna utgå från att hur än sjukkasseverksamheten för
framtiden kom att ordnas, den sociala karaktären av verksamheten kommer
att bli så starkt framträdande att ifrågavarande försäkringsgren - på sätt
tidigare föreslagits i fråga om pensionsförsäkringen och försäkringen för
olycksfall i arbete - borde falla utanför den privaträttsliga lagstiftningen om
försäkringsavtal.

Arbetslöshetsförsäkringen handhas av erkända arbetslöshetskassor.
Bestämmelser som reglerar kassornas verksamhet återfinns i lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring.

Förening som har till ändamål att bereda medlemmarna ersättning vid
arbetslöshet kan registreras hos arbetsmarknadsstyrelsen som erkänd
arbetslöshetskassa (2 §). Försäkrad enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring
är var och en som är medlem i en erkänd arbetslöshetskassa (3 §). Rätt att bli
medlem i en sådan kassa tillkommer var och en som uppfyller föreskrift i
kassans stadgar om arbete inom dess verksamhetsområde (50 §). Från rätt att
bli medlem i kassa skall enligt lagen undantas 1. den som är medlem i annan
arbetslöshetskassa, 2. den som inte har fyllt 15 år, 3. den som har fyllt 64 år
och 4. den som förvärvsarbetar mindre än tre timmar per arbetsdag och i
genomsnitt mindre än 17 timmar per vecka.

I lagen om arbetslöshetsförsäkring finns i övrigt ingående reglerat vad som
krävs för registrering, vad stadgarna skall innehålla och vilka förutsättningar
som skall vara uppfyllda för att man skall kvarstå som medlem. Vidare finns
bestämmelser bl. a. om avgifter och uttaxering, fondbildning, kapitalplacering,
styrelse och firmateckning, räkenskaper, revision, föreningsstämma,
likvidation samt fusion.

LU 1982/83:25

De erkända arbetslöshetskassorna står under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen,
som också prövar besvär över beslut av kassorna.

Motionsmotivering

Motionärerna i motion 1599 (motivering i motion 1598) anser att det
betydande skadeskydd som arbetslöshetsförsäkringarna är avsedda att täcka
talar för att konsumentförsäkringslagen även bör gälla för dessa försäkringar.
Också den omständigheten att statliga bidrag utgår till försäkringarna
talar enligt motionärerna för att konsumentförsäkringslagens minimiregler
bör tillämpas.

I motionen anförs att många fackliga organisationer ställer upp svårigheter
för personer som endast vill vara med i arbetslöshetskassan och inte i den
fackliga organisationen. Det finns enligt motionärerna anledning att tro att
klarare regler skulle tillämpas om kassorna sorterade under konsumentförsäkringslagen.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande dels en motion vari begärs förslag
till åtgärder som syftar till åtstramningar när det gäller konsumentkrediter,
dels en motion där det hemställs om förslag som innebär att konsumentförsäkringslagen
blir tillämplig också på de erkända arbetslöshetskassorna.

Frågan om ändringar i konsumentkreditlagen

Konsumentkreditlagen (1977:981), som trädde i kraft den 1 juli 1979
(prop. 1976/77:123, LU 1977/78:5), tillkom i syfte att stärka konsumenternas
ställning i kreditsammanhang. Lagen gäller sålunda kredit som är avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds till konsument
av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Till grund för lagstiftningen
låg kreditköpkommitténs betänkande (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag
m. m.

Motionären i motion 192 (s) tar med sitt yrkande rörande åtstramningar på
konsumentkreditområdet i huvudsak sikte på kontokortskrediterna. Enligt
motionären bör dels införas en 20-procentig kontantinsats vid köp med
kontokort, dels bör aktualiseras kreditköpkommitténs förslag om att
maximera kredittiden och dels bör övervakningen av konsumentkreditmarknaden
bli effektivare och möjligheterna att snabbt sätta in åtgärder
förbättras.

I konsumentkreditlagen föreskrivs bl. a. att säljaren vid kreditköp skall ta
ut kontantinsats av köparen i enlighet med god sed på marknaden.
Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 % av varans kontantpris, om inte
särskilda förhållanden föranleder annat. Hänvisningen till god sed på

LU 1982/83:25

marknaden innebär enligt uttalanden i förarbetena till lagen att kravet på
kontantinsats helt kan efterges. Kontokortssystemen borde enligt förarbetena
åtminstone t. v. hållas utanför ett krav på kontantinsats. Skälen härför
angavs vara bl. a. att den dittillsvarande ordningen utan kontantinsats på
kontokortsområdet kunde vara praktisk för konsumenterna och att ett krav
på efterföljande kontantinsats kunde medföra en oönskad ryckighet i fråga
om storleken på det belopp som skulle amorteras vid varje tillfälle.

I samband med att riksdagen vid 1979/80 års riksmöte antog bl. a. lagen
(1980:523) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kontoköp diskuterades på nytt frågan om kontantinsats (prop. 1979/
80:159, FiU 1979/80:39). Föredragande departementschefen anförde därvid
att den gällande ordningen t. v. borde behållas.

Bemyndigandelagen har ännu inte utnyttjats. Däremot träffades hösten
1980 en frivillig överenskommelse mellan företrädare för dåvarande
ekonomidepartementet och kontokreditbranschen av innebörd bl. a. att
kontohavare fr. o. m. den 1 januari 1981 skulle erlägga 25 % i amortering på
varje månads kontoköp senast månaden efter köpet. Överenskommelsen
motiverades bl. a. med att kreditmarknaden var starkt åtstramad och att det
var angeläget att dämpa kreditgivningen också beträffande kontoköp.
Överenskommelsen i denna del upphörde att gälla med utgången av år 1981.
Då hade försäljningen via kontokort under de första sju månaderna 1981
sjunkit med 15 % medan den egentliga detaljhandelns försäljning minskat
med 4 %. Det bedömdes därför inte som nödvändigt att förlänga 25-procentsregeln.

Som framgår av motionen lade kreditköpkommittén fram förslag om en
maximering av kredittiden. Kommitténs förslag om en längsta kredittid om 24
månader avvisades emellertid i propositionen med hänvisning bl. a. till att en
reglering skulle bli tämligen komplicerad om man skulle ta hänsyn till skilda
faktorer, såsom t. ex. att vissa kreditgivare tillämpar system med amorteringsfria
månader. En reglering ansågs också ha jämförelsevis ringa
betydelse från konsumentskyddssynpunkt.

Konsumentkreditlagen innehåller bestämmelser om att en näringsidkare
vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring av kredit skall
lämna information om effektiv ränta samt kreditkostnad och kontantpris.
Informationsskyldigheten sanktioneras genom regler i marknadsföringslagen
(1975:1418).

Konsumentverket, som har tillsyn över efterlevnaden av konsumentkreditlagen,
har enligt lagen rätt att företa inspektion hos näringsidkare och att
ta del av handlingar som behövs för tillsynen. Verket har dessutom utfärdat
riktlinjer för tillämpning av konsumentkreditlagen (KOVFS 1979:1). Här
kan tilläggas att den ovan nämnda frivilliga överenskommelsen mellan
ekonomidepartementet och kontokreditbranschen innehöll bl. a. att företagen
skulle dämpa sina reklaminsatser och övrig marknadsföring. I den delen
har överenskommelsen i princip fortsatt att gälla även efter år 1981.

LU 1982/83:25

Som tidigare redovisats (s. 6) har kontokortskommittén (E 1980:4) enligt
sina direktiv i uppdrag att söka belysa i vad mån kontokreditgivningen lett till
eller kan vara ägnad att leda till att kontoinnehavare tar på sig en med hänsyn
till sin långsiktiga betalningsförmåga alltför stor skuldbörda. Kommittén bör
enligt direktiven också bedöma om åtgärder från statsmakternas sida är
erforderliga och, om så befinns vara fallet, lägga fram förslag till lämpliga
åtgärder.

Motionären har som skäl för yrkandena i motionen i huvudsak åberopat att
många konsumenter har problem med kontokortsskulder. Denna fråga skall
som nyss nämnts belysas av kontokortskommittén, som skall redovisa sitt
arbete senast i december 1983. Enligt vad utskottet har inhämtat kan
kommittén, om åtgärder bedöms nödvändiga för att förebygga betalningssvårigheter,
komma att pröva de förslag till åtgärder som framförts i
motionen. Det finns därför enligt utskottets mening skäl att avvakta
resultatet av kommitténs arbete innan ställning tas till de nu aktuella
spörsmålen. Motion 192 bör således inte föranleda någon vidare åtgärd från
riksdagens sida.

Frågan om tillämpning av konsumentförsäkringslagen på de erkända
arbetslöshetskassorna

Konsumentförsäkringslagen (1980:38), som trädde i kraft den 1 januari
1981, är tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar som tecknas av
konsumenter för privatändamål, såsom hemförsäkringar, villaförsäkringar,
reseförsäkringarm. m. Lagen innehåller bestämmelser om bl. a. information
till konsumenterna om försäkringarna, rätten att teckna försäkring, förnyelse
av försäkring m. m.

Konsumentförsäkringslagen omfattar inte t. ex. livförsäkringar, fristående
olycksfalls- och sjukförsäkringar samt försäkringar som grundas på
kollektivavtal eller gruppavtal. För sådana försäkringar gäller i princip
försäkringsavtalslagen (1927:77). Från försäkringsavtalslagens tillämpningsområde
har dock undantagits bl. a. försäkringar som avses i lagen (1973:370)
om arbetslöshetsförsäkring och andra socialförsäkringar.

Arbetslöshetsförsäkringen handhas av de erkända arbetslöshetskassorna,
vilkas verksamhet ingående regleras i lagen om arbetslöshetsförsäkring.
Förutom bestämmelser om villkor för rätt till ersättning vid arbetslöshet
innehåller lagen bl. a. regler om förutsättningarna för medlemskap i
arbetslöshetskassa.

I motion 1599 (m) begärs förslag så att konsumentförsäkringlagen blir
gällande också för de erkända arbetslöshetskassorna.

Mot bakgrund bl. a. av den lagstiftning som redan reglerar arbetslöshetsförsäkringen
och handhavandet av den kan utskottet inte finna att den av
motionärerna föreslagna utvidgningen av konsumentförsäkringslagens tilllämpningsområde
skulle innebära några fördelar för försäkringstagarna.

LU 1982/83:25

Utskottet vill dessutom peka på att konsumentförsäkringslagen tar sikte
enbart på skadeförsäkringar för privatändamål. Något behov av att med
anledning av motion 1599 överväga ändringar i lagstiftningen på aktuella
områden finns enligt utskottets mening inte. Utskottet avstyrker därför bifall
till motionsyrkandet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande konsumentkreditlagen

att riksdagen avslår motion 1982/83:192,

2. beträffande konsumentförsäkringslagen
att riksdagen avslår motion 1982/83:1599.

Stockholm den 22 mars 1983

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s)*, Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s)*,
Mona Saint Cyr (m), Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Sigvard
Persson (c), Bengt Silfverstrand (s), Lars Hedfors (s)*, Inga-Britt Johansson
(s) och Sten Andersson i Malmö (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

minab/gotab Stockholm 1983 73970