om vissa kolfrågor (prop. 1983/84:158 bilaga 2) (Betänkande 1983/84:JoU28 Jordbruksutskottet)

JoU 1983/84:28

Jordbruksutskottets betänkande
1983/84:28

om vissa kolfrågor (prop. 1983/84:158 bilaga 2)
Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande proposition 1983/84:158 om
vissa kolfrågor, bilaga 2 Jordbruksdepartementet, jämte följdmotioner
såvitt dessa avser miljökraven vid koleldning.

I propositionen redovisar jordbruksministern sin bedömning av miljöfrågorna
vid användning av kol i den omfattning som är aktuell fram till
år 1990. Vidare redogörs för de miljökrav som bör tillämpas vid nya
förbränningsanläggningar. Slutligen redovisas i vilka fall större förbränningsanläggningar
bör prövas av regeringen enligt 136 a § byggnadslagen.

Utskottet föreslår riksdagen att lämna utan erinran vad som anförs i
propositionen. Utskottet finner att den begränsade kolanvändning om
högst 3—4 miljoner ton per år fram till år 1990 som redovisas kan accepteras
från miljösynpunkt under förutsättning att den sker i anläggningar
med effektiva miljöskyddsåtgärder.

1 olika reservationer (m, c, vpk) yrkas på strängare regler för utsläpp av
förorenande ämnen i samband med koleldning. Samtliga reservanter anser
att den utbyggnad av koleldade anläggningar som regeringen förutser
borde begränsas ytterligare.

Propositionen

Riksdagen bereds genom propositionen bilaga 2 tillfälle att ta del av vad
jordbruksministern har anfört rörande miljökrav vid koleldning.

Motioner

1 motion 1983/84:2810 av Karin Söder m. fl. (c) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkande 3), att riksdagen hos regeringen begär förslag om en skärpt
lagstiftning avseende tillåten norm om högst 0,05 g svavel/MJ vid kolförbränning
i enlighet med vad som förordas i motionen.

I motion 1983/84:2811 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 3, 5, 6, 7 och 8),

3. att riksdagen beslutar att nya, koleldade anläggningar inte får uppföras
i regioner som är särskilt drabbade av försurning,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag för att minska
svavelutsläppen i enlighet med vad som framförs i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag för att minska
kväveutsläppen i enlighet med vad som framförs i motionen,

1 Riksdagen 1983/84. 16 sami. Nr 28

JoU 1983/84:28

7. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag för att minska
utsläppen av tungmetaller i enlighet med vad som framförs i motionen,

8. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag för att minska
avfallsdeponering i enlighet med vad som framförs i motionen.

I motion 1983/84:2812 av Ivar Virgin och Anita Bråkenhielm (båda m)
yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till miljövårdsstimulanser
i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motion 1983/84:2813 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 1, 2 och 6),

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om riktlinjer för svavelemission,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om åtgärder för att minska luftföroreningarna från
befintliga anläggningar för fossilbränsleförbränning,

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om bilavgaser.

Utskottet

I propositionens energipolitiska del (bilaga 1 Industridepartementet)
framläggs förslag om riktlinjer för fortsatt introduktion av kol och för
framtida kolförsörjning, m. m. I riktlinjerna ingår en försiktig introduktion
av kol upp till en användningsnivå om 3—4 miljoner ton per år
omkring år 1990. Detta innebär en begränsning av kolanvändningen i
förhållande till den av riksdagen år 1981 förordade kolanvändningsnivån
4—6 miljoner ton per år i slutet av 1980-talet.

Den industripolitiska delen av propositionen bereds av näringsutskottet.
Jordbruksutskottet behandlar i betänkandet den miljöpolitiska delen
av propositionen (bilaga 2 Jordbruksdepartementet) jämte motioner.

Allmänna utgångspunkter

Miljöpolitiken syftar till att trygga alla människors rätt till en god
livsmiljö. Den måste bygga på en helhetssyn på samhällsutvecklingen som
innefattar både ekonomisk utveckling, hushållning med naturresurserna
och hänsyn till miljön. Insatserna för en aktiv miljöpolitik och åtgärderna
för att trygga sysselsättningen och den sociala välfärden måste gå hand i
hand med varandra. Den utveckling av den svenska ekonomin som vi
eftersträvar får inte ske genom rovdrift på naturen eller medföra risker för
människors hälsa eller miljön.

Ett av våra allvarligaste miljöhot är försurningen av mark och vatten.
Tusentals sura sjöar, surt metallhaltigt grundvatten och alltmer påtagliga
tecken på skador på våra skogar talar sitt tydliga språk om försurningens
utbredning i den svenska miljön. De försurande utsläppen innebär också
hälsorisker och leder till omfattande korrosionsskador.

JoU 1983/84:28

De negativa effekterna på hälsa och miljö av svavelutsläpp har sedan
lång tid ägnats stor uppmärksamhet. Riksdagen har nyligen ingående
behandlat försurningsproblematiken och anslagit medel till åtgärder mot
försurningen i samband med budgetbehandlingen (prop. 1983/84:100 bilaga
11 H 12, JoU 1983/84:29, rskr 1983/84:273). 1 samband med behandlingen
av proposition 1983/84:107 om forskning kommer utskottet att
ytterligare belysa behovet av forskning på området.

I den nu föreliggande propositionen redovisar jordbruksministern sin
bedömning av miljöfrågorna vid användning av kol i den omfattning som
är aktuell fram till år 1990. Vidare redogörs för de miljökrav som bör
tillämpas vid nya förbränningsanläggningar. Slutligen redovisas i vilka fall
större förbränningsanläggningar bör prövas av regeringen enligt 136 a §
byggnadslagen. Jordbruksministern har i denna fråga samrått med chefen
för bostadsdepartementet och statsrådet Dahl.

Övervägandena rörande hälso- och miljöproblemen vid kolanvändning
utgår från den utredning som utförts av statens vattenfallsverk i samarbete
med kommuner, kraftföretag och andra intressenter, det s. k. Kol-HälsaMiljöprojektet
(K.HM). Ett fylligt referat av utredningsresultatet presenteras
i propositionen.

För egen del framhåller jordbruksministern att det är av stor vikt att vi
nu mycket noga studerar miljöproblemen vid koleldning och bedömer
huruvida dessa kan lösas på ett acceptabelt sätt. Nytillkommande verksamheter
får inte godtas om man befarar att de kan medföra en försämring
av miljön. Det är tvärtom angeläget att vi försöker ta till vara alla de
möjligheter som användningen av ny teknik kan ge oss att minska utsläppen
av t. ex. svavel. Från miljösynpunkt är det angeläget att miljökraven
formuleras på ett sådant sätt när det gäller nya anläggningar, att kraven
leder till användning av den bästa tillgängliga tekniken och att den fortsatta
utvecklingen av avancerad miljöteknik stimuleras.

KHM-utredningen har på flera punkter ökat våra kunskaper om kolets
miljöproblem och möjligheterna att lösa dessa. Jordbruksministern delar
den bedömning som bl. a. naturvårdsverket gör i sitt remissvar att kolanvändning
i fjärrvärmeverk och i industrin i den mängd som är aktuell
under 1980-talet kan godtas från hälso- och miljösynpunkt, förutsatt att
denna användning sker i välskötta anläggningar av sådan storlek att effektiv
miljöteknik kan utnyttjas. Kolintroduktionen bör ske i sådan takt att
dyrbara felsatsningar på ny teknik undviks.

Miljökraven vid nya förbränningsanläggningar

Miljökraven för enskilda förbränningsanläggningar fastställs normalt
vid den tillståndsprövning som sker enligt miljöskyddslagen (1969:387).
Grundprincipen för miljöskyddslagens tillåtlighetsregler är att vatten- och
luftföroreningar, buller och andra störningar skall förebyggas så långt det

JoU 1983/84:28

är möjligt. Till ledning för bedömningen av vad som normalt skäligen kan
fordras har naturvårdsverket utfärdat riktlinjer för olika typer av anläggningar.
Dessa riktlinjer har inte karaktären av bindande normer utan är
avsedda att vara till hjälp vid prövningsmyndigheternas bedömning av vad
som kan anses tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt vid en anläggning
av visst slag under normala förhållanden. Vid tillståndsprövningen skall
sedan hänsyn tas till de speciella omständigheter som föreligger i varje
enskilt fall.

När det gäller svavelföreningar finns vid sidan av miljöskyddslagen
generella bestämmelser om begränsning av utsläppen i förordningen
(1976:1055) om svavelhaltigt bränsle (ändrad senast 1983:627).

Frågan om riktlinjer beträffande högsta tillåtna svavelutsläpp från koleldade
anläggningar har tidigare behandlats av riksdagen. 1 proposition
1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken angavs som en provisorisk
riktlinje att en eldningsanläggning skulle få släppa ut högst 2 100 ton
svavel per år och att kraven år 1988 skulle skärpas genom att gränsen för
högsta tillåtna utsläpp sänktes till 1 600 ton svavel. Vid sin behandling av
propositionen förordade riksdagen ett högsta tillåtet svavelutsläpp av
1 600 ton svavel per år. Under en övergångstid, dock längst till år 1988,
skulle emellertid dispens kunna beviljas för ett utsläpp av högst 2 100 ton
svavel per anläggning och år. Riksdagen framhöll vidare att det var angeläget
att regeringen, om möjligt redan år 1982, återkom till riksdagen med
förslag till skärpta miljökrav i samband med koleldning.

I proposition 1981/82:151 om åtgärder mot försurningen redovisades
riktlinjer för sådana skärpta krav vad gäller svavelutsläpp från större
koleldade anläggningar. Riktlinjerna innebar ett högsta utsläpp av 0,1 g
svavel/MJ bränsle för anläggningar som släpper ut över 800 ton svavel/år.
Från år 1990 skulle riktlinjerna skärpas ytterligare genom att storleksgränsen
sänktes till 600 ton svavel/år. För mindre anläggningar förordades
samtidigt en lättnad från svavelförordningens krav på 0,24 g svavel/MJ,
vilket motsvarar 1 % svavelhalt i olja, till 0,3 g svavel/MJ som årsmedelvärde
t. o. m. år 1987. Därefter skulle en återgång ske till värdet 0,24 g
svavel/MJ.

Vid riksdagsbehandlingen våren 1982 (JoU 1981/82:35, rskr 321) anförde
riksdagen emellertid att de riktlinjer som följdes av koncessionsnämnden
för miljöskydd vid fastställande av svavelreningskrav för större anläggningar
borde tillämpas även fortsättningsvis till dess att pågående
utredningsarbete redovisats och remissbehandlats. Så snart som möjligt
därefter borde regeringen återkomma till riksdagen med redovisning av de
riktlinjer som borde tillämpas. Riksdagen uttalade därvid att ett minimikrav
från miljösynpunkt skulle vara att reduktionen av utsläppen totalt
skulle bli minst lika stor som den som föreslogs i propositionen.

I den nu föreliggande propositionen redovisas för riksdagens information
de riktlinjer som enligt jordbruksministerns mening bör tillämpas vad

JoU 1983/84:28

gäller högsta tillåtna svavelutsläpp från nya förbränningsanläggningar. En
grundläggande utgångspunkt är därvid att de svenska utsläppskraven inte
kan ses isolerade utan måste bedömas i ett internationellt perspektiv.

Som riktlinje för svavelutsläpp från förbränningsanläggningar skall
gälla ett intervall på 0,05—0,10 g svavel/MJ bränsle för större förbränningsanläggningar
med ett totalt årligt svavelutsläpp överstigande 400 ton.
För mindre anläggningar börsom riktlinje gälla ett intervall på 0,10—0,17
g svavel/MJ. De angivna utsläppsnivåerna skall uppfattas som riktlinjer
för tillämpningen av miljöskyddslagen. Det innebär att goda möjligheter
finns att vid tillämpningen ta hänsyn till de omständigheter som föreligger
i de enskilda fallen. Olika tekniska lösningar kan härvid provas och kraven
successivt skärpas i takt med den tekniska utvecklingen.

De redovisade riktlinjerna avses tillämpas för nya förbränningsanläggningar.
Jordbruksministern bedömer det emellertid som nödvändigt med
skärpta krav också vid ombyggnad av befintliga förbränningsanläggningar.
De redovisade riktlinjerna bör därför i princip tillämpas också vid
ombyggnad om den återstående användningstiden är minst 7 — 8 år. Vid
kortare användningstid kan inte lika långtgående krav upprätthållas.

I propositionen konstateras att även kväveoxidutsläppen från förbränning
bidrar till försurningen. Risk finns att en övergång från oljeeldning
till koleldning kan leda till ökade kväveoxidutsläpp. Ny teknik kommer
emellertid successivt fram som gör det möjligt att på nya anläggningar
minska dessa utsläpp. En av regeringen tillsatt aktionsgrupp mot försurning
studerar f. n. vilka möjligheter som finns att minska kväveoxidutsläppen
från bl. a. förbränningsanläggningar och avser att ta fram underlag för
riktlinjer.

Kolanvändningen medför miljöproblem också på annat sätt än genom
utsläpp av försurande ämnen. Vid förbränningen sker utsläpp till luften
också av bl. a. stoft och tungmetaller, främst kvicksilver. Vidare förekommer
störningar genom damning, buller och vattenförorening från anläggningarna
samt miljöproblem i samband med transporter, lagring och avfallsdeponering.
Bedömning av vilka åtgärder som behöver vidtas i dessa
avseenden bör på vanligt sätt ske vid tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen,
framhåller jordbruksministern. Det ankommer på naturvårdsverket
att utarbeta de riktlinjer för tillståndsprövningen som kan visa
sig erforderliga.

Jordbruksministern konstaterar beträffande avfallsproblemen, att mycket
återstår att göra innan vi kan vara säkra på att stora avfallsmängder
kan deponeras på ett acceptabelt sätt. Avfallet innehåller bl. a. tungmetaller
som kan förorsaka miljöproblem och även hälsorisker genom exempelvis
grundvattenförorening. Det ankommer på naturvårdsverket att utarbeta
riktlinjer också för deponering av avfall.

I propositionen framhålls att andra bränslen än kol, i första hand torv,
i många fall kommer att användas vid nya eller ombyggda förbrännings -

1* Riksdagen 1983/84. 16 sami. Nr 28

JoU 1983/84:28

anläggningar. Enligt jordbruksministern är det angeläget från miljösynpunkt
att en användning av andra bränslen inte ger upphov till större
miljöproblem än vad som skulle bli följden vid kolanvändning. Därför bör
i princip lika stränga miljökrav gälla oavsett bränsle.

I tre motioner yrkas att miljökraven vid koleldning skärps i olika avseenden.
Enligt motionerna har miljöriskerna vid eldning med kol visat sig vara
så stora att en lägre utbyggnadstakt än den regeringen föreslår är motiverad.
Skilda energipolitiska alternativ redovisas av de olika partierna.

I centerns partimotion 2810 av Karin Söder m. fl. framhålls att något
energipolitiskt skäl att introducera ytterligare kol i det svenska energisystemet
inte längre föreligger. Förbränning av kol innebär i stort sett en lika
allvarlig om inte allvarligare påverkan på miljön än förbränning av olja.
Även om svavelutsläppen kan begränsas genom avancerad rökgasrening
kvarstår betydande utsläpp av kväveoxider, koldioxid och tungmetaller
där kvicksilver är det värsta giftet. På sikt måste därför målsättningen vara
att helt komma ifrån kolanvändningen. En övergång till koleldning kan
enligt motionen på ett avgörande sätt förvärra en redan svår försurningssituation.
De i propositionen redovisade riktlinjerna för utsläpp av svavel
är inte tillräckliga, anför motionärerna. Det bör vara ett absolut krav att
alla koleldningsanläggningar — såväl befintliga som nytillkommande —
skall förses med rökgasavsvavling och utnyttja den bästa möjliga teknik.
Befintliga anläggningar bör kunna få dispens under högst fem år för att
installera nödvändiga reningsanläggningar alternativt övergå till annat
bränsle. För samtliga anläggningar bör vidare maximalt tillåtas en utsläppsnorm
på 0,05 g svavel/MJ. Denna utsläppsnorm för svavel vid
förbränning av kol bör lagfästas (yrkande 3).

Enligt vänsterpartiet kommunisternas partimotion 2811 av Lars Werner
m. fl. medför kolanvändningen miljöeffekter som gör en storskalig användning
oacceptabel och även en begränsad användning tveksam. För
även om en del problem som t. ex. svavel- och kväveoxidutsläpp kan lösas
genom stränga krav på förbränningsanläggningarna kvarstår andra, framför
allt frågan om tungmetallerna. Sammantaget medför detta att kolet
aldrig kan få bli annat än en marginell komponent i den svenska energiförsörjningen,
anför motionärerna. De senaste årens stora fyndigheter av
naturgas som upptäckts runtom Sverige borde göra det naturligt att visa
denna energikälla åtminstone lika stort intresse som nu kommer kolet till
del.

Enligt motionen är de gränsvärden för svavelutsläppen från nya anläggningar
som anges i propositionen desamma som vpk tidigare förordat, när
det gäller större anläggningar. Det finns emellertid ingen anledning att
tillåta större utsläpp vid mindre anläggningar. Det lägre gränsvärdet, 0,10
g svavel/MJ, bör därför gälla för alla koleldade anläggningar. Det totala
utsläppet från varje enskild anläggning bör också begränsas och sättas till

JoU 1983/84:28

högst 400 ton svaveldioxid/år (yrkande 5). Redan nu bör det kunna sättas
gränsvärden också för kväveutsläppen. För anläggningar större än 400
MW bör sättas ett gränsvärde på 0,10 g kväveoxid/MJ. För anläggningar
mindre än 400 MW gäller tills vidare naturvårdsverkets krav på 0,28 g/MJ
(yrkande 6). I motionen uttalas även kritik mot regeringens behandling av
problemet med utsläppen av tungmetaller vilket enligt motionärerna fortfarande
är olöst. För att nedbringa utsläppen av tungmetaller bör textilfilter
installeras vid varje koleldad anläggning. En bestämmelse om att kol
med en kvicksilverhalt överstigande 0,3 mg/kg inte får importeras bör
också införas (yrkande 7). Tungmetaller finns också i det avfall som
produceras vid kolförbränning. Här finns även en mängd andra föroreningar
som gör att riskerna med stora avfallsdeponeringar är avsevärda.
Enligt motionen bör upplagen förläggas till utströmningsområden för
grundvatten och lakvattnet renas tillfredsställande innan det släpps ut. Om
inte sådana åtgärder vidtas bör inte tillstånd för deponering lämnas (yrkande
8).

I moderata samlingspartiets kommittémotion 2813 hävdar Rolf Dahlberg
m. fl. att frågan om ökad förbränning av kol i första hand måste ses
i perspektivet av vår tids största miljöproblem — luftföroreningarna. Motionärerna
anser att försurningssituationen väsentligt har förändrats under
det senaste året. Flera forskningsrapporter har påvisat att inte endast
svaveldioxid utan även andra ämnen, främst kväveoxider, spelar en väsentlig
roll för de skogsskador som uppstått.

Det har enligt motionen tidigare varit en naturlig önskan att nedbringa
svavelutsläppen genom att minska oljeförbränningen i äldre anläggningar
och att ersätta dessa med kolförbränning i nya anläggningar med skärpta
krav beträffande svavelemissioner. Emellertid kan kolförbränning normalt
förväntas leda till högre utsläpp av kväveoxider räknat per energienhet.
Därför måste nu åtgärder vidtas som minskar såväl svavel- som kväveutsläppen.
Riktvärdet för svavelutsläpp bör tills vidare sättas till 0,05 g
svavel/MJ. Inriktningen bör vara att samma regler skulle gälla för alla nya
anläggningar för kolförbränning (yrkande 1). Vidare kan nya vetenskapliga
resultat och utveckling av ny reningsteknik motivera att miljöreglerna
även för existerande anläggningar ändras. Det är särskilt väsentligt att
hänsyn tas till behovet av minskade utsläpp av kväveoxider. Regeringen
bör återkomma med förslag till åtgärder för att minska utsläppen från
befintliga olje- och kolförbränningsanläggningar (yrkande 2). Enligt motionen
är det realistiskt att räkna endast med en mindre ökning av kolförbrukningen
när de nya riktlinjerna trätt i kraft. Secure-anläggningar bör
från miljösynpunkt kunna vara attraktiva alternativ för värmeproduktion
i större skala.

Utskottet delar jordbruksministerns uppfattning att bedömningen av
vilka miljökrav som nu skall ställas upp för kolanvändningen måste ske

JoU 1983/84:28

mot bakgrund av den allt allvarligare försurningssituationen. Denna uppfattning
synes även motionärerna dela. Utskottet finner att de avvägningar
av miljökraven vid koleldning som redovisas i propositionen är väl motiverade.
Utskottet instämmer således i jordbruksministerns bedömning att
den begränsade kolanvändning om högst 3—4 miljoner ton per år fram till
år 1990, som redovisas i propositionen, kan accepteras från miljösynpunkt
under förutsättning att den sker i anläggningar med effektiva miljöskyddsanordningar.
Vad gäller svavelutsläppen bör användningen av bästa tillgängliga
reningsteknik göra det möjligt för oss att kraftigt minska de totala
utsläppsmängderna.

Anledning föreligger enligt utskottets mening icke att, som föreslås i
motionerna, uppställa så stränga miljökrav för kolhanteringen, i form av
svavelutsläppsbegränsningar och i andra avseenden, att en fortsatt försiktig
introduktion av kol för att möjliggöra en ersättning av oljan som
energikälla avbryts.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen på socialdemokratiskt
initiativ såväl våren 1981 som våren 1982 fattade beslut som
syftade till en skärpning av de utsläppskrav beträffande svavelutsläpp vid
koleldade anläggningar som redovisats av borgerliga regeringar. Som
framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen innebar de miljökrav
som mittenregeringen avsåg tillämpa enligt proposition 1981/82:151 betydligt
högre svavelutsläpp än vad den socialdemokratiska regeringen
anger i nu föreliggande proposition. Riksdagen uttalade därvid att det då
pågående utredningsarbetet borde redovisas och remissbehandlas innan
nya riktlinjer för svavelreningskraven lades fast (JoU 1981/82:35).

Genom det utredningsarbete som genomförts inom KHM-projektet
med åtföljande remissutlåtanden har regeringen nu en stabil grund att
bygga på då den redovisat sina mycket långt gående krav på miljöskyddande
åtgärder i samband med koleldning. Som framhålls i propositionen bör
användning av bästa tillgängliga teknik utnyttjas. Vid större koleldade
förbränningsanläggningar bör en begränsning av utsläppen till 0,05 g
svavel/MJ bränsle eftersträvas som årsmedelvärde. Den individuella tillståndsprövningen
måste självfallet ske med beaktande av omständigheterna
i det enskilda fallet och under hänsynstagande till hur snabbt den nya
tekniken kan utvecklas och utprovas i kontinuerlig drift. Med hänsyn
härtill och till att kraven successivt kan skärpas instämmer utskottet i
jordbruksministerns uttalande att det kan vara lämpligt att utforma riktlinjen
för svavelutsläpp från större förbränningsanläggningar som ett intervall
med gränserna 0,05—0,10 g svavel/MJ bränsle.

Utskottet avvisar mot bakgrund av det anförda yrkandet i motion 2810
(c) om en lagfästning av en utsläppsbegränsning om 0,05 g svavel/MJ
bränsle. Enligt utskottets mening är det angeläget att den koncessionsbeviljande
myndigheten icke låses genom onyanserade lagstadganden utan
ges möjlighet att i varje enskilt fall göra en helhetsbedömning och utifrån

JoU 1983/84:28

denna fastställa miljökraven. Ett bifall till motionen skulle vidare innebära
att rökgasavsvavling skulle krävas även vid mindre anläggningar. Detta
skulle få till följd att några sådana icke skulle komma till stånd, av ekonomiska
skäl. Motionen avstyrks således såvitt nu är i fråga (yrkande 3).

Med motsvarande motivering avstyrks även motion 2813 yrkande 1 (m).

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att även om moderaterna
våren 1982 förenade sig med socialdemokraterna om ett uppskov med
fastläggande av de riktlinjer som anmälts i proposition 1981/82:151, var
motiven helt olika för de två partierna. Moderata samlingspartiet anförde
som ett huvudmotiv att kolintroduktionsprogrammet inte skulle försenas.
De riktlinjer som riksdagen uttalat sig för våren 1981 borde därför gälla
även i fortsättningen.

Utskottet är heller icke berett tillstyrka de förslag som framförs i motion
2811 (vpk) om svavelutsläppen. Visserligen biträder motionärerna regeringens
riktlinjer om en högsta utsläppsgräns om 0,10 g svavel/MJ. I
motionen föreslås emellertid att detta krav bör gälla även smärre koleldade
anläggningar och att förbud borde utfärdas mot anläggningar som släpper
ut mer än 400 ton svaveldioxid per år. Vad utskottet i det föregående anfört
som skäl mot de utsläppskrav för mindre anläggningar som framförts i
centerns och moderata samlingspartiets motioner gäller delvis även beträffande
vpk-motionen. Ett bifall till motionens yrkande om maximering av
de totala utsläppen från varje enskild anläggning skulle vidare innebära att
man i storstäderna troligen skulle tvingas uppföra flera olika koleldade
anläggningar. En sådan generell maximering skulle icke vara ägnad att
minska miljöstörningen. Motionen avstyrks således såvitt nu är i fråga
(yrkande 5).

Förslaget i motion 2811 (vpk) om att minska kväveutsläppen genom att
redan nu sätta gränsvärden för dessa är enligt utskottets mening icke
realistiskt. Som framhålls i propositionen kommer ny teknik för att minska
kväveutsläppen successivt fram, som gör det möjligt att på nya anläggningar
minska dessa utsläpp. En låsning f. n. av gränsvärden skulle i ett sådant
läge t. o. m. kunna fördröja införandet av en förbättrad kväveavskiljningsteknik.
De krav som föreslås i motionen beträffande mindre anläggningar
torde f. ö. enligt vad utskottet erfarit inte vara tillräckligt långtgående: Just
vid de eldningstyper som f. n. rekommenderas för mindre anläggningar,
nämligen virvelbädds- och rosteldning, anses goda möjligheter föreligga
att reducera kväveutsläppen ner till 0,15—0,20 gram kväveoxider per MJ
bränsle. Motionen avstyrks såvitt nu är i fråga (yrkande 6).

Enligt motionen bör riksdagen vidare hos regeringen hemställa om
förslag för att minska utsläppen av tungmetaller. Utskottet instämmer med
motionärerna i att åtgärder så långt möjligt bör vidtas för att minska
tungmetallutsläppen. Framför allt är det kvicksilverutsläppen som kan
inge oro. Som framhålls i motionen kan installering av textilfilter anbefallas
för att reducera utsläppen. I vissa fall bedöms dock sådana filter mindre

JoU 1983/84:28

lämpliga, enligt vad utskottet erfarit. Icke heller torde det vara lämpligt att
föregripa tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen genom av riksdagen
fastlagda detaljbestämmelser. Utskottet ansluter sig till jordbruksministerns
uttalande att det ankommer på naturvårdsverket att utarbeta de
riktlinjer som kan visa sig erforderliga. Motionen avstyrks således såvitt nu
är i fråga (yrkande 7).

Även när det gäller avfallsdeponering bör det ankomma på naturvårdsverket
att utarbeta riktlinjer. Utskottet avstyrker därför yrkandet i motionen
om att riksdagen bör begära förslag från regeringen i detta hänseende
(yrkande 8).

I motion 2813 (m) anförs att regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag till åtgärder för att minska utsläppen från befintliga olje- och
kolförbränningsanläggningar. Utskottet delar i och för sig motionärernas
uppfattning att nya vetenskapliga resultat och utveckling av ny reningsteknik
kan motivera att miljöreglerna även för existerande anläggningar
ändras. Som jordbruksministern framhåller är det också nödvändigt med
skärpta krav vid ombyggnad av befintliga förbränningsanläggningar. De
redovisade riktlinjerna bör därför i princip tillämpas också vid ombyggnad
om den återstående användningstiden är minst 7 —8 år. Att därutöver
begära något ytterligare förslag från regeringen i detta avseende är enligt
utskottets mening inte påkallat. Motionen avstyrks således såvitt nu är i
fråga (yrkande 2).

Ett förslag om att uppmuntra företagen att självmant söka minska
utsläppen av föroreningar, utöver de krav som ställs i miljökoncessionen,
framläggs i motion 2812 av Ivar Virgin och Anita Bråkenhielm (båda m).
Enligt motionen bör investeringar i ny reningsteknik stimuleras genom att
man inför restitution av erlagda energiskatter som är proportionell mot
miljöförbättringar.

Utskottet vill med anledning av motionen framhålla att likartade förslag
prövats i utredningssammanhang men att det genomgående visat sig svårt
att prissätta den minskning av miljöstörningar som uppnås genom en
specificerad reningsåtgärd. Sålunda konstaterade miljökostnadsutredningen
i sitt betänkande Miljökostnader (SOU 1978:43) att det oftast
endast i begränsad omfattning går att dels objektivt fastställa en aktivitets
fysiska miljöpåverkan, dels objektivt värdera denna påverkan. Därmed
blir de subjektiva inslagen i båda kartläggningsstegen betydande. Utskottet
finner det mot bakgrund härav olämpligt att lägga beräkningar av detta
slag till grund för ett skatterestitutionssystem. Motionen avstyrks på den
grunden.

Samlad bedömning av kolanvändningens miljökonsekvenser

Som framhålls i propositionen avser provningen enligt fastbränslelagen
att säkerställa de energipolitiska målen medan erforderliga miljökrav

JoU 1983/84:28

kommer att ställas genom prövning enligt miljöskyddslagen. Jordbruksministern
avser att föreslå regeringen att naturvårdsverket får i uppdrag att
fortlöpande redovisa uppgifter bl. a. om utsläpp i vårt land av försurande
ämnen. Han förordar även att den prövning, som regeringen enligt 136 a §
byggnadslagen förutses underkasta anläggning för eldning med fossilt
bränsle med tillförd effekt överstigande 500 MW, fortsättningsvis skall
vidtas beträffande alla sådana anläggningar över 200 MW.

Genom prövningen enligt 136 a § byggnadslagen av större förbränningsanläggningar
kan bl. a. bedömas om den föreslagna lokaliseringen
står i överensstämmelse med gällande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen.
Därigenom kan enligt jordbruksministern också beaktas om det energislag
som valts ger minsta möjliga föroreningsutsläpp och inverkan på
miljön etc.

1 motion 2811 (vpk) yrkas att riksdagen beslutar att nya koleldade
anläggningar inte får uppföras i regioner som är särskilt drabbade av
försurning (yrkande 3).

Utskottet finner för sin del tillfredsställande att regeringen genom de
åtgärder som anmälts i propositionen i fortsättningen regelmässigt kommer
att pröva även medelstora koleldade anläggningar. Tillsammans med
bl. a. de uppgifter som inkommer från naturvårdsverket om försurande
utsläpp kommer regeringen därigenom att få underlag för att kunna vidta
erforderliga åtgärder med hänsyn till försurningssituationen och andra
miljöfaktorer i samband med tillståndsbeslut. Någon åtgärd av det slag
som föreslås i motionen påkallas därför icke. Motionen avstyrks såvitt nu
är i fråga (yrkande 3).

Utskottet ansluter sig även i övrigt till vad jordbruksministern anfört i
propositionen. Riksdagen bör således lämna denna utan erinran.

övriga frågor

I motion 2813 (m) yrkas att riksdagen avger ett tillkännagivande till
regeringen om bilavgaser. Motionärerna framhåller att två tredjedelar av
kväveoxidutsläppen kommer från bilismen. De påpekar nödvändigheten
av att luftföroreningarna från denna källa minskar genom ny renings- eller
förbränningsteknik. Sverige bör vara berett att ansluta sig till de skärpta
krav på avgasrening som EG överväger införa.

Utskottet får erinra om att bilavgaskommitténs betänkande Bilar och
renare luft (SOU 1983:27—28) är föremål för överväganden inom regeringskansliet.
Utskottet får även anledning att med anledning av motioner
väckta i januari 1984 närmare behandla bilavgasproblemet under kommande
höstsession. Motionen avstyrks i avvaktan på den behandlingen
såvitt nu är i fråga (yrkande 6).

JoU 1983/84:28

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande reningskraven för svavelutsläpp
att riksdagen med avslag på

a) motion 1983/84:2810 yrkande 3,

b) motion 1983/84:2811 yrkande 5,

c) motion 1983/84:2813 yrkande 1

lämnar utan erinran vad som anförts i proposition 1983/84:158
i denna del,

2. beträffande åtgärder för att minska kväveutsläppen

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2811 yrkande 6
lämnar utan erinran vad som anförts i proposition 1983/84:158
i denna del,

3. beträffande utsläpp av tungmetaller

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2811 yrkande 7
lämnar utan erinran vad som anförts i proposition 1983/84:158
i denna del,

4. beträffande avfallsdeponering

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2811 yrkande 8
lämnar utan erinran vad som anförts i proposition 1983/84:158
i denna del,

5. beträffande utsläpp från befintliga anläggningar

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2813 yrkande 2
lämnar utan erinran vad som anförts i proposition 1983/84:158
i denna del,

6. beträffande miljövårdsstimulanser

att riksdagen avslår motion 1983/84:2812,

7. beträffande försurningsdrabbade regioner

att riksdagen avslår motion 1983/84:2811 yrkande 3,

8. att riksdagen lämnar utan erinran vad som i övrigt anförts i
proposition 1983/84:158 bilaga 2,

9. beträffande bilavgaser

att riksdagen avslår motion 1983/84:2813 yrkande 6.

Stockholm den 8 maj 1984

På jordbruksutskottets vägnar
HÅKAN STRÖMBERG

Närvarande: Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i Ljung (m), Grethe
Lundblad (s), Hans Wachtmeister (m), Gunnar Olsson (s), Martin Segerstedt
(s), Sven Eric Lorentzon (m), Kerstin Andersson (c), Jens Eriksson
(m), Börje Stensson (fp), John Andersson (vpk), Bengt Kronblad (s),
Lennart Brunander (c) och Wivi-Anne Radesjö (s).

JoU 1983/84:28

Reservationer

1. Reningskraven för svavelutsläpp (moni. 1 a)

Kerstin Andersson och Lennart Brunander (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande sorn på s. 7 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 9 slutar med ”fråga (yrkande 5)” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att samhällets åtgärder bör inriktas på
att stödja introduktion och användning av inhemsk energi, ny energiteknik,
sparande etc. för att minska användningen av importerade och miljöstörande
energislag som kol och olja. Förbränning av fossila bränslen som
kol och olja innebär en mycket kraftig påverkan på miljön genom bl. a.
kväveoxid- och svaveldioxidutsläppen. Förbränningen av fossila bränslen
innebär vidare att koldioxidhalten i luften ökar, vilket på någon sikt kan
bli ett av de allra största miljöproblemen. Kolförbränning innebär även
utsläpp av luftföroreningar som tungmetaller och ofullständigt förbrända
s. k. polyaromatiska kolväten. Användning av kol ger också upphov till
stora avfallsproblem.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det f. n. inte Finns någon
känd förbränningsteknik som effektivt bemästrar problemen med kväveoxidutsläppen.
Det enda säkra sättet att minska utsläppen är att undvika
att förbränna kol. Problemen med utsläpp av kväveoxider är således ett
ytterligare skäl att minska användningen av kol.

Mittenregeringen föreslog redan 1982 kraftigt skärpta miljökrav, när det
gällde utsläppen av svavel från koleldade anläggningar. Detta förslag
röstades gemensamt ned av socialdemokrater och moderater. Riktlinjerna
enligt den nu föreliggande propositionen är enligt utskottets mening inte
tillräckliga. Utskottet anser att någon kolförbränning utan rökgasavsvavling
inte bör komma i fråga vare sig i befintliga eller nytillkommande
anläggningar. Det bör således vara ett absolut krav att varje koleldad
anläggning skall förses med rökgasavsvavling och utnyttja bästa möjliga
teknik. Befintliga anläggningar bör kunna få dispens under högst fem år
för att installera nödvändiga reningsanläggningar, alternativt övergå till
annat bränsle.

För samtliga anläggningar bör vidare maximalt tillåtas en utsläppsnorm
på 0,05 g svavel/MJ. Denna utsläppsnorm för svavel vid förbränning av
kol bör lagfästas.

En lagstiftning med ovan angiven innebörd är väsentlig om trovärdighet
skall kunna skapas för vårt internationella arbete i syfte att få andra länder
att minska sina utsläpp av föroreningar.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 2810 såvitt nu är
i fråga (yrkande 3) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Även motion 2811 (vpk) är därigenom enligt utskottets mening i berörd del

JoU 1983/84:28

tillgodosedd i väsentlig utsträckning. Däremot är utskottet icke berett
tillstyrka motion 2813 (m) vari Secure-anläggningar anvisas som alternativ
för värmeproduktion. Att införa kärnvärmeteknik skulle, förutom att det
strider mot resultatet av 1980 års folkomröstning, innebära risk för en
svåröverskådlig miljöförstöring som skulle kunna drabba kommande generationer.

dels att utskottets hemställan under 1 a bort ha följande lydelse:

1. beträffande reningskraven för svavelutsläpp

a) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:2810 yrkande
3,

2. Reningskraven för svavelutsläpp (morn. 1 b)

John Andersson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 9 slutar med ”fråga (yrkande 5)” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner för sin del icke att projektet Kol-Hälsa-Miljö (KHM)
givit ett tillfredsställande underlag för en bedömning av miljökraven för
koleldade förbränningsanläggningar. Det är inte tillräckligt att KHM konstaterat
att det i dag finns kommersiella metoder för att avskilja resp.
reducera stoft, svavel- och kväveoxider i rökgaser vid koleldade anläggningar.
Det måste fastställas bestämda krav för reningsanordningar och
gränsvärden. Detta gäller inte minst de anläggningar som redan är i drift.
Det är gott och väl att miljökraven för nya anläggningar skärps i propositionen,
men det bör också med det snaraste anges en tidpunkt för när
äldre anläggningar skall ha genomfört samma åtgärder.

När det gäller svavelutsläppen kan utskottet godta de gränsvärden för
nya anläggningar som anges i propositionen, när det gäller större anläggningar.
Det finns emellertid ingen anledning att tillåta större utsläpp vid
mindre anläggningar. Det lägre gränsvärdet, 0,10 g svavel/MJ, bör därför
gälla för alla koleldade anläggningar. Det totala utsläppet från varje enskild
anläggning bör också begränsas och sättas till högst 400 ton svaveldioxid/år.

Utskottet ansluter sig således till den mening som framförts i motion
2811 såvitt nu är i fråga (yrkande 5). Riksdagen bör hemställa hos regeringen
om förslag för att minska svavelutsläppen i enlighet med vad utskottet
anfört.

Utskottets ställningstagande innebär att även syftet med motion 2810 (c)
i berörd del blir tillgodosett till väsentlig del. Motionen bör således icke
föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd. Däremot avstyrker utskottet
motion 2813 (m) i hithörande del. Motionärerna anser att Secureanläggningar
bör vara alternativ för värmeproduktion. En sådan lösning

JoU 1983/84:28

av energiproblemet är enligt utskottets mening förbundet med stora risker
för miljön. Den skulle även strida mot resultatet av 1980 års folkomröstning.

dels att utskottets hemställan under 1 b bort ha följande lydelse:

1. beträffande reningskraven för svavelutsläpp

b) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av proposition 1983/84:158 bilaga
2 och motion 1983/84:2811 yrkande 5,

3. Reningskraven för svavelutsläpp (morn. 1 c)

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Sven Eric Lorentzon och
Jens Eriksson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 9 slutar med ”fråga (yrkande 5)” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar jordbruksministerns uppfattning att bedömningen av
vilka miljökrav som nu skall ställas upp för kolanvändningen måste ske
mot bakgrund av den allt allvarligare försurningssituationen. Denna situation
har emellertid väsentligt förändrats under det senaste året. Flera
forskningsrapporter har påvisat att inte endast svaveldioxid utan även
andra ämnen, främst kväveoxider, spelar en väsentlig roll för de skogsskador
som uppstått.

Det har tidigare varit en naturlig önskan att nedbringa svavelutsläppen
genom att minska oljeförbränningen i äldre anläggningar och att ersätta
dessa med kolförbränning i nya anläggningar med skärpta krav från
svavelcmissionssynpunkt. Emellertid kan kolförbränning normalt förväntas
leda till högre utsläpp av kväveoxider räknat per energienhet. Därför
måste nu åtgärder vidtas som minskar såväl svavel- som kväveutsläppen.

Miljökraven för kolanvändning måste skärpas. Regeringen har föreslagit
att som riktlinje för svavelutsläpp från nytillkommande större anläggningar,
dvs. anläggningar med ett årligt utsläpp över 400 ton svavel, skall
gälla ett intervall på 0,05—0,10 g svavel/MJ. Enligt utskottets mening
leder det bara till tvetydigheter att fastställa ett intervall som riktvärde.
Riktvärdet bör t. v. sättas till 0,05 g svavel/MJ. Tillgänglig teknik visar att
det kan bli möjligt att nå ännu lägre värden. Som tidigare framhållits bör
kraven skärpas även när det gäller kväveutsläppen. Vid koncessionsnämndens
behandling bör denna ta hänsyn till de problem av temporär karaktär
som kan uppstå vid intrimning av nya anläggningar. Regeringen har
föreslagit en högre nivå för mindre förbränningsanläggningar. Utskottet
kan inte heller på denna punkt biträda regeringens förslag. Inriktningen
bör vara att samma regler skall gälla alla nya anläggningar för kolförbränning.

JoU 1983/84:28

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion 2813 såvitt nu är
i fråga (yrkande 1) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Därigenom kommer även syftet med motionerna 2810 (c) och 2811 (vpk)
i nu berörd del att tillgodoses i väsentlig grad.

dels utskottets hemställan under 1 c bort ha följande lydelse:

1. beträffande reningskraven för svavelutsläpp

c) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av proposition 1983/84:158 bilaga
2 och motion 1983/84:2813 yrkande 1,

4. Åtgärder för att minska kväveutsläppen (mom. 2)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Förslaget i”
och slutar med ”fråga (yrkande 6)” bort ha följande lydelse:

Utskottet biträder förslaget i motion 2811 (vpk) om att det redan nu bör
kunna sättas gränsvärden för kväveutsläppen. Som motionärerna anger
bör gränsvärdet för större anläggningar än 400 MW sättas till 0,10 g
kväveoxid/MJ. Även för mindre anläggningar bör kväveutsläppen kunna
reduceras väsentligt. Enligt vad utskottet erfarit torde ett gränsvärde på
0,15 — 0,2 g/MJ vara möjligt att kräva när det gäller kväveutsläppen vid
mindre anläggningar. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motionen såvitt nu är i fråga (yrkande 6) bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande åtgärder för att minska kväveutsläppen

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av proposition 1983/84:158 i
denna del och av motion 1983/84:2811 yrkande 6,

5. Utsläpp av tungmetaller (mom. 3)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Enligt
motionen” och på s. 10 slutar med ”fråga (yrkande 7)” bort ha följande
lydelse:

Enligt motion 2811 bör riksdagen hemställa om förslag från regeringen
för att minska utsläppen av tungmetaller. Utskottet instämmer med motionärerna
om att detta problem som fortfarande är olöst har behandlats
otillfredsställande både i KHM och i propositionen. Utskottet ser med oro
att halten av tungmetaller i miljön, i födan och hos människorna i Sverige

JoU 1983/84:28

ökar. Kraven på minskade utsläpp måste därför skärpas. Som påpekas i
motionen kan utsläppen av tungmetaller nedbringas genom att textilfilter
installeras vid varje koleldad anläggning. En bestämmelse om att kol med
en kvicksilverhalt överstigande 0,3 mg/kg inte får importeras bör också
införas. Riksdagen bör hos regeringen hemställa om förslag i denna riktning.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen såvitt nu är
i fråga (yrkande 7) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande utsläpp av tungmetaller

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:2811 yrkande
7,

6. Avfallsdeponering (mom. 4)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Även när”
och slutar med ”hänseende (yrkande 8)” bort ha följande lydelse:

Tungmetaller finns också i det avfall som produceras vid kolförbränning.
Här finns också en mängd andra föroreningar som gör att riskerna
med stora avfallsdeponeringar är avsevärda. Utskottet ansluter sig till den
uppfattning som redovisas i motion 2811 (vpk), att frågan om avfallshanteringen
avfärdas lättsinnigt i propositionen, liksom f. ö. KHM gjort i sin
rapport. Där förordas blott att upplag ”tillsvidare förläggs nära havet eller
andra större recipienter som kan tåla belastningen”.

Utskottet ansluter sig till vad SMHI anfört beträffande avfallsdeponering.
Upplagen bör således förläggas till utströmningsområden för grundvatten,
och lakvattnet renas tillfredsställande innan det släpps ut. Om inte
sådana åtgärder vidtas bör inte tillstånd för deponering lämnas. Riksdagen
bör begära att regeringen lägger fram förslag i denna riktning.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande avfallsdeponering

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:2811 yrkande
8,

7. Utsläpp från befintliga anläggningar

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Sven Eric Lorentzon och
Jens Eriksson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”1 motion”
och slutar med ”fråga (yrkande 2)” bort ha följande lydelse:

JoU 1983/84:28

1 motion 2813 anförs att regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag till åtgärder för att minska utsläppen från befintliga olje- och
kolförbränningsanläggningar. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att nya vetenskapliga resultat och utveckling av ny reningsteknik kan
motivera att miljöreglerna ändras för existerande anläggningar. Det är
väsentligt att ny reningsteknik utnyttjas där det kan ske till rimliga kostnader.
Regeringen bör därför återkomma med förslag till åtgärder för att
minska utsläppen från befintliga olje- och kolförbränningsanläggningar.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen såvitt nu är i
fråga (yrkande 2) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande utsläpp frän befintliga anläggningar

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:2813 yrkande
2,

8. Miljövårdsstimulanser

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Sven Eric Lorentzon och
Jens Eriksson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”den grunden” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärernas bedömning att den ökade kunskapen
om luftföroreningarnas allvarliga miljökonsekvenser aktualiserar frågan
hur kraven på befintliga fossilbränsleanläggningar skall skärpas. Kan
ny reningsteknik användas till rimliga kostnader bör investeringar i sådan
stimuleras. Ett sätt att åstadkomma detta och även åstadkomma längre
gående reningsåtgärder än vad som förutsätts i givna koncessioner är att
införa en restitution på erlagda energiskatter, som är proportionell mot
miljöförbättringen. Den anläggning som uppnår lägre utsläppsnivåer än
de i koncessionskraven fastställda skall kunna erhålla sådan restitution i
förhållande till den uppnådda förbättringen. Enligt utskottets mening bör
riksdagen begära hos regeringen att regeringen lägger fram förslag till
miljövårdsstimulanser i enlighet härmed. Vad utskottet sålunda anfört
med anledning av motionen bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande miljövårdsstimulanser

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:2812,

JoU 1983/84:28

9. Försurningsdrabbade regioner

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet
finnér” och slutar med ”fråga (yrkande 3)” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner (lika med utskottet) koleldade an läggningar.

Tillsammans med bl. a. de uppgifter som inkommer från naturvårdsverket
om försurande utsläpp ger detta t. v. en godtagbar överblick
och kontroll av kolintroduktionen. Kontrollsystemet bör framför allt användas
för att förhindra att nya koleldade anläggningar uppförs i de delar
av landet som är särskilt hårt drabbade av försurningen. Utskottet instämmer
således med motionärerna, att nya koleldade anläggningar inte bör få
uppföras i regioner som är särskilt drabbade av försurning. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motionen såvitt nu är i fråga (yrkande 3)
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande försurningsdrabbade regioner

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:2811 yrkande
3,

10. Bilavgaser

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Sven Eric Lorentzon och
Jens Eriksson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet
får” och slutar med ”fråga (yrkande 6)” bort ha följande lydelse:

Utskottet tillstyrker motionsyrkandet. Som motionärerna påpekar kan
en positiv inställning till bilismen mycket väl förenas med en insikt om
nödvändigheten av att luftföroreningarna från bilavgaserna minskar genom
ny renings- eller förbränningsteknik. Vad utskottet sålunda anfört
med anledning av motionen bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande bilavgaser

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:2813 yrkande
6.

JoU 1983/84:28

Särskilt yttrande

Reningskraven för svavelutsläpp (morn. 1)

Börje Stensson (fp) anför:

1 det oljeersättningsprogram som föreslogs riksdagen av den dåvarande
trepartiregeringen i energipropositionen (1980/81:90) ingick en begränsad
introduktion av kol. Motiven för detta var att kolet är en kommersiellt
tillgänglig energikälla som är ekonomiskt fördelaktig i många tillämpningar,
framför allt i större pannor inom fjärrvärmesektorn och inom industrin.
För att det skall vara möjligt att påtagligt minska oljeanvändningen inom
dessa sektorer fordras en introduktion av kol.

Jag konstaterar att införandet av skärpta miljökrav för kolanvändning
har försenats i två år genom att proposition 1981/82:151 från dåvarande
regeringen avslogs av riksdagens socialdemokrater och moderater. Detta
har inneburit en allvarlig försening av införande av hårdare reningskrav.
Det är ändå tillfredsställande att förslag som uppfyller våra krav nu
presenteras.

Med skärpta miljökrav blir det möjligt att använda kol på ett sådant sätt
att den totala miljöpåverkan blir mindre än vid oljeanvändning. Mot den
bakgrunden anser jag att det även ur miljösynpunkt är motiverat med en
begränsad kolintroduktion.

Riksdagen ställde sig vid behandlingen av den ovan nämnda propositionen
bakom oljeersättningsprogrammet. Regeringen föreslår nu riksdagen
att sätta ett något lägre mål för an vändningsnivån av kol 1990. Man gör det
mot bakgrund av en bedömning av de faktiska planer som f. n. finns i
kommunerna samt att oljeersättningsprogrammet i vissa avseenden gått
något bättre än vad som tidigare förutsatts. Jag gör i likhet med vad som
görs i propositionen den bedömningen att den föreslagna användningsnivån
1990 är en rimlig anpassning till den rådande verkligheten.

Jag vill dock kraftigt understryka att det som hela tiden avsetts är en
mycket begränsad kolanvändning. Kol skall användas för att ersätta olja
och med sådana miljökrav att påverkan på miljön blir väsentligt mindre
med de nya anläggningarna än vad förhållandet var före introduktionen.

Jag noterar med tillfredsställelse att socialdemokraterna nu i stort sett
övergivit de planer på en massiv kolintroduktion som lanserades bl. a. i
den s. k. krisgruppens rapport. Socialdemokraterna har nu också accepterat
att den framtida användningen av kol i landet kommer att vara så låg
att någon centralhamn för kolimport inte behövs.

Jag kan därmed instämma i utskottets och jordbruksministerns bedömning
att den begränsade kolanvändning som redovisas i propositionen kan
accepteras från miljösynpunkt under förutsättning att den sker i anläggningar
med effektiva miljöskyddsanordningar.

Jag instämmer också i utskottets bedömning att vad gäller svavelutsläppen
bör användningen av bästa tillgängliga reningsteknik göra det möjligt

JoU 1983/84:28

för oss att minska de totala utsläppsmängderna.

De bestämmelser som föreslås är i ett internationellt perspektiv ytterst
restriktiva. Jag anser att detta är nödvändigt, både för att direkt få ned
effekterna på miljön här hemma och för att med kraft kunna påverka
politiker i andra länder.

En förutsättning för framgång i internationella förhandlingar är att vi
själva föregår med gott exempel. Försurningen har de senaste åren på ett
ytterst påtagligt sätt drabbat även länderna i Mellaneuropa. Därmed har
också viljan att vidta åtgärder ökat. Men det hindrar inte att ett fortsatt
aktivt internationellt opinionsarbete är nödvändigt. Våra möjligheter att
övertyga andra länder om behovet av en effektiv rökgasavsvavling ökar
om vi själva är beredda att ta på oss kostnaderna för sådana åtgärder.

Jag vill avslutningsvis understryka att försurningen av miljön är en av
vår tids största miljöfrågor.

Liber Tryck Stockholm 1984