om vissa grundlagsfrågor m.m. (Betänkande 1980/81:KU3 Konstitutionsutskottet)

KU 1980/81:3

Konstitutionsutskottets betänkande
1980/81:3

om vissa grundlagsfrågor m. m.

I detta betänkande behandlas nedan förtecknade motioner i följande
ämnen:
statsformen - 1979/80:263
folkomröstningsinstitutet - 1979/80:1041

vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska medborgare - 1979/
80:151, 459
spärreglerna vid riksdagsval - 1979/80:203
personval - 1979/80:588
studier av majoritetsval - 1979/80:1567
myndigheternas tillämpningsföreskrifter - 1979/80:1564
valbarhet till riksdagens revisorer - 1979/80:177

kollektivanslutning till politiskt parti m. m. - 1978/79:574, 1979/80:261,
464, 1566, 1569
hotet mot människovärdet - 1979/80:259

om rätt till trådradiosändningar av radio- och TV-program - 1979/
80:589

1. Statsformen

I motionen 1979/80:263 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
beslutar om övergång till republik och därvid dels antar de i motionen
framlagda förslagen till lag om ändring i regeringsformen (yrk. 1) och
upphävande av successionsordningen (yrk. 2), dels hos regeringen anhåller
om förslag till följdändringar i annan lagstiftning m. m. som föranleds härav
(yrk. 3). Förslagen bör enligt motionen behandlas så att reformen kan träda i
kraft den 1 januari 1983. Slutligen begärs i motionen att regeringen skall
lägga fram förslag om utnyttjande av delar av det nuvarande kungliga slottet i
Stockholm för vissa i motionen angivna ändamål (yrk. 4).

Med anledning av motioner syftande till införande av republik har
utskottet tidigare vid flera tillfällen hänvisat till den ståndpunkt i frågan som
togs i samband med antagandet av 1974 års författningsreform. I sitt yttrande
över propositionen 1977/78:71 om kvinnlig tronföljd och motioner med
anledning härav anförde konstitutionsutskottet (KU 1977/78:36) bl. a., att
genom 1974 års regeringsform bekräftas monarkin som Sveriges statsform
och att någon ändring i detta hänseende inte är aktuell. Utskottet tillstyrkte
förslaget om införande av kvinnlig tronföljd, vilket antogs av riksdagen som
vilande grundlagsändring. Riksdagen antog denna grundlagsändring slutligt i

1 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 3

KU 1980/81:3

början av förra riksmötet och avvisade med hänvisning härtill motionsyrkanden
angående ändring av statsformen (KU 1979/80:1 och 32).

2. Folkomröstningsinstitutet

I motionen 1979180:1041 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) yrkas, att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära att regeringen tillsätter en parlamentarisk
utredning med uppgift att dels utvärdera erfarenheterna av tillämpningen av
det rådgivande folkomröstningsinstitutet, särskilt omröstningen i atomkraftsfrågan,
dels överväga ändrade regler för folkomröstningar i andra
ärenden än grundlagsfrågor.

Nuvarande ordning

Enligt 8 kap. 4 § RF meddelas föreskrifter om rådgivande folkomröstning i
hela riket genom lag. I grundlagspropositionen 1973:90 (s. 186-187) anförde
dåvarande chefen för justitiedepartementet bl. a. att han delade grundlagberedningens
uppfattning att det kan vara av värde att ha möjlighet att efter
majoritetsbeslut i riksdagen hålla rådgivande folkomröstning, t. ex. i en
fråga där partierna önskar få kännedom om uppfattningen bland väljarna,
innan de tar ställning för egen del. Däremot avvisade departementschefen i
likhet med grundlagberedningen tanken att tillägga en minoritet i riksdagen
rätt att få till stånd en folkomröstning. En sådan ordning skulle inte kunna
undgå att minska parlamentarismens funktionsduglighet.

Departementschefen framhöll vidare att ett folkomröstningsinstitut av
rådgivande karaktär inte innebär att avgörandet undandras statsorganen.
Det fanns därför inte något behov av att i grundlag ha närmare regler om
möjligheterna att anordna sådan folkomröstning. Det var alltså tillräckligt
att det i grundlag slås fast att befogenheten att besluta om rådgivande
folkomröstning i hela riket skall ligga hos riksdagen. För sådant beslut bör
lagstiftningens form användas.

Utskottet anslöt sig till propositionen i fråga om folkomröstningsinstitutets
utformning (KU 1973:26 s. 35 f.). Riksdagen följde utskottet.

På grundval av förslag av rättighetsskyddsutredningen framlades våren
1979 propositionen 1978/79:195 om förstärkt skydd för fri- och rättigheter
m. m. Som vilande grundlagsändring (se KU 1978/79:39) antogs därvid en
komplettering av 8 kap. 15 § RF, som innebär att ett förslag till ändring av
grundlag skall bli föremål för folkomröstning om yrkande härom framställs
av minst en tiondel av riksdagens ledamöter och minst en tredjedel av
ledamöterna röstar för bifall till yrkandet. Folkomröstning skall hållas
samtidigt med riksdagsval. Förslaget är förkastat, om de flesta som deltar i
omröstningen röstar mot förslaget och de till antalet är fler än hälften av dem
som har avgivit godkända röster vid riksdagsvalet. Nämnda förslag till

KU 1980/81:3

grundlagsändring antogs av riksdagen i början av förra riksmötet (KU
1979/80:1).

Samtidigt med förslaget till grundlagsändring antog riksdagen en särskild
lag om förfarandet vid folkomröstning i hela landet. Denna lag gäller såväl
rådgivande folkomröstning som folkomröstning i grundlagsfråga. I en
reservation (s) anfördes att lagen endast borde gälla i sistnämnda fall.

I motionen 1978/79:403 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) begärdes utredning
av folkomröstningsinstitutet. Bl. a. berördes i motionen frågan om beslutande
folkomröstning samt frågan om vem som skall kunna initiera folkomröstning.

Utskottet (KU 1979/80:34) avstyrkte bifall till motionen, vilket också blev
riksdagens beslut. En reservation (3 c) till förmån för bifall till motionen
förelåg.

I den nu aktuella motionen anförs bl. a. att det är angeläget att utvärdera
erfarenheterna från kärnkraftsomröstningen våren 1980. På grundval därav
bör utformningen av folkomröstningsinstitutet som sådant ses över. Bland de
frågor som särskilt bör beaktas i en sådan översyn är om folkomröstningarna
även formellt skall göras beslutande, vilka regler som skall gälla för rätten att
ta initiativ till folkomröstningar samt hur informationen inför folkomröstningar
skall organiseras och finansieras.

3. Vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska medborgare

Motionerna

I motionen 1979/80:151 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs "att
riksdagen hos regeringen hemställer om att förslag om rösträtt för invandrare
i riksdagsval, oberoende av medborgarskap, snarast föreläggs riksdagen”.

Enligt motionärerna finns i dag ca 300 000 invandrare som saknar
möjligheter att påverka det politiska skeendet genom att delta i riksdagsvalen.
Motionärerna anför att de flesta politiska beslut som berör förhållanden,
såsom arbetslöshet, arbetsmiljöer, ekonomisk trygghet och materiell standard,
fattas av riksdagen. Därför växer kravet på fullständiga politiska
rättigheter för invandrare i styrka.

I motionen 1979/80:459 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs ”att riksdagen
hos regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillsätts
för att studera invandrarnas deltagande i 1976 och 1979 års kommunalval och
i folkomröstningen i kärnkraftsfrågan samt utreda frågan om rösträtt för
invandrare utan svenskt medborgarskap och andra åtgärder för att underlätta
deras deltagande i de politiska beslutsprocesserna”.

I motionen anförs att det nu finns erfarenheter från två kommunalval med
de nya rösträttsbestämmelserna som innebär att utländska medborgare
bosatta i Sverige efter en viss kvalifikationstid är röstberättigade. Motionärerna
framhåller också att bred enighet uppnåtts om att de kommunala

1* Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 3

KU 1980/81:3

rösträttsbestämmelserna skall tillämpas vid folkomröstningen i kärnkraftsfrågan.
Enligt motionärerna är det väsentligt att en utredning kommer till
stånd med uppgift att dels utvärdera erfarenheterna från tidigare val, dels
pröva vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas för att underlätta invandrarnas
deltagande i det politiska livet.

Gällande regler

Enligt regeringsformen är svenskt medborgarskap ett av rösträttsvillkoren
vid val till riksdagen. Också för valbarhet till riksdagen krävs svenskt
medborgarskap (3 kap. 2 och 10 §§ RF).

För att utlänning skall kunna upptas till svensk medborgare (naturalisation)
krävs bl. a. att sökanden sedan fem år har hemvist här i landet. I fråga
om dansk, finländsk, isländsk och norsk medborgare är dock kvalifikationstiden
för erhållande av svenskt medborgarskap två år.

Genom beslut av riksdagen hösten 1975 (prop. 1975/76:23, KU 25) erhöll
utlänningar bosatta i Sverige rösträtt vid val av kommunfullmäktige,
landsting och kyrkofullmäktige. Som särskild förutsättning för rösträtten
skulle gälla att den utländske medborgaren har varit kyrkobokförd i Sverige
den 1 november de tre åren närmast före valåret. Beslutet innebar också att
utlänningar, som uppfyllde rösträttsvillkoren, blev valbara till kommunala
förtroendeuppdrag. Här återgivna bestämmelser finns i 2 kap. 3 och 4 §§
kommunallagen (1977:179) och i 9 och 10 §§ lagen (1961:436) om församlingsstyrelse.

De nya reglerna tillämpades för första gången vid 1976 års val till
kommunfullmäktige, landsting och kyrkofullmäktige.

Frågans tidigare behandling

Frågan om en vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska
medborgare har aktualiserats vid flera tillfällen efter 1975 då beslutet om
kommunal rösträtt fattades. Vid 1977/78 års riksmöte lämnade konstitutionsutskottet
i sitt betänkande (KU 1977/78:9) en utförlig redogörelse för de
regler som gäller i andra länder och frågans tidigare behandling i Sverige samt
de utredningar som genomfördes i anslutning till 1976 års val. I sitt
ställningstagande till motionsyrkanden av i princip samma innebörd som nu
föreliggande anförde utskottet bl. a.

I så gott som alla länder är medborgarskap en grundläggande förutsättning
för rösträtt vid val på den nationella nivån. Detta samband har motiverats
med att rösträtt inte bör tillkomma den som inte känner sådan samhörighet
med landet att han vill förvärva medborgarskap. Man har också menat att ett
brytande av sambandet mellan rösträtt och medborgarskap skulle leda till att
innehållet i medborgarskapet tunnas ut i alltför hög grad.

När den kommunala rösträtten för invandrare infördes genom beslut av en

KU 1980/81:3

enig riksdag förekom liknande argument i diskussionen, men betydelsen av
att ge invandrarna lokalt politiskt inflytande ansågs väga tyngre. När det
gäller riksdagsvalen är emellertid enligt utskottet sambandet mellan medborgarskap
och rösträtt av grundläggande betydelse. Inte minst rösträttsfrågans
internationella betydelse leder till denna slutsats. Utskottet kan därför
inte tillstyrka motionernas krav på utredning av frågan om rösträtt till
riksdagen för invandrare utan svenskt medborgarskap.

Utskottet vill i sammanhanget erinra 0111 att reglerna för erhållande av
svenskt medborgarskap reformerades så sent som 1976. Kvalifikationstiden
för medborgarskapsförvärv avkortades då från tre till två år för medborgare
från de nordiska länderna och från sju till fem år för andra utländska
medborgare. Härigenom fick invandrare möjlighet att snabbare än förut
erhålla de politiska rättigheter som är förenade med medborgarskapet, bl. a.
rösträtt vid val till riksdagen. Enligt utskottet är det bl. a. genom sådana
reformer som invandrarnas politiska rättigheter bör förbättras.

Den utredning som föreslås i motionen 586 skulle också få i uppgift att
sammanfatta och komplettera pågående undersökningar om invandrarnas
deltagande i 1976 års kommunalval och undersöka behovet av eventuellt
ytterligare åtgärder rörande t. ex. information från samhällets sida. En sådan
utredning utan sammankoppling med frågan om rösträtt till riksdagen för
utländska medborgare skulle enligt utskottets mening i och för sig ha visst
intresse. Utskottet vill erinra om att ett forskningsprojekt om invandrarnas
deltagande i 1976 års kommunalval redan genomförs med stöd av bl. a.
riksbankens jubileumsfond. Något initiativ från riksdagens sida kan därför
f. n. inte anses behövligt.

I en reservation till betänkandet anförde sju ledamöter (s) att utskottet
bort tillstyrka kravet på en sammanfattande och kompletterande utredning
av invandrarnas deltagande i 1976 års val m. m. Enligt reservanterna borde
utskottet bl. a. ha anfört följande.

Som framhålls i motionen 1976/77:586 har en grundläggande målsättning
för den svenska invandrarpolitiken varit att de utländska medborgare som
flyttat till vårt land och varaktigt bosätter sig här så långt möjligt skall ha
samma rättigheter och skyldigheter som svenska medborgare. Utvecklingen
har också gått mot allt större likställighet mellan invandrare och svenska
medborgare. Ett väsentligt steg i utvecklingen mot fullständiga demokratiska
rättigheter togs genom riksdagsbeslutet 1975 att införa kommunal rösträtt för
invandrare.

Erfarenheterna från 1976 års val är av stor betydelse vid bedömningen av
vilka ytterligare åtgärder som krävs för att ge invandrarna större inflytande i
den politiska beslutsprocessen. Olika berörda myndigheter har undersökt
bl. a. informationen till invandrarna inför 1976 års val och deltagandet i
valet. Inom ramen för ett statsvetenskapligt forskningsprojekt om invandrarnas
deltagande i det politiska livet har en särskild undersökning gjorts av
1976 års val. Enligt utskottet är det angeläget att resultaten av dessa studier
sammanförs och kompletteras av en offentlig utredning med parlamentarisk
sammansättning. Utredningen bör ges i uppgift att undersöka i vilken
utsträckning invandrarna deltagit i valet och vilka ytterligare åtgärder t. ex.
rörande information från samhällets sida som bör vidtas för att underlätta för
invandrarna att utnyttja sin rösträtt.

En viktig uppgift för utredningen skall också vara att närmare studera

KU 1980/81:3

frågan om rösträtten kan utvidgas ytterligare och även omfatta riksdagsvalet.
Denna fråga aktualiserar, som framgått av tidigare utredningar, också andra
problem än dem som är förbundna med den kommunala rösträtten. Som
exempel kan nämnas att vissa invandrare kan få rösträtt både till den svenska
riksdagen och hemlandets parlament. Det kan också uppstå en dubbel
valbarhet genom att de kan väljas till ledamöter av både den svenska
riksdagen och hemlandets parlament. Frågor av detta slag kräver ytterligare
överväganden innan beslut kan fattas om rösträtt för invandrarna även i
riksdagsval. Inom utredningen bör en kartläggning göras av förhållandena i
dessa avseenden i andra länder.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Frågan om rösträtt för
invandrare utan svenskt medborgarskap vid riksdagsvalen har därefter
behandlats av riksdagen vid ytterligare två tillfällen (se KU 1977/78:41 och
KU 1979/80:33). Riksdagen har därvid avslagit motionsyrkanden om en
utvidgning av rösträtten resp. en utredning av det slag som nu aktualiseras i
motionen 1979/80:459 med hänvisning till konstitutionsutskottets ovan
redovisade yttrande från 1977/78 års riksmöte. Mot utskottets yttrande har
förelegat reservation från de socialdemokratiska ledamöterna.

Pågående utrednings- och forskningsarbete angående invandrarnas deltagande
i kommunalvalen m. m.

Det första valet sedan rösträtt för invandrare utan svenskt medborgarskap
införts blev föremål för ett flertal vetenskapliga studier. Förutom de
undersökningar och rapporter som redovisas i konstitutionsutskottets
betänkande 1977/78:9 kan nämnas att det stora forskningsprojektet Politisk
resocialisation av invandrare som bedrivs med stöd av medel från Riksbankens
jubileumsfond under år 1979 publicerat en rapport - Det första
invandrarvalet - med projektledaren docent Tomas Hammar som författare.

Vid 1979 års val genomförde invandrarverket en studie av informationsverksamheten
och informationen hos de röstberättigade invandrarna.
Studien har redovisats i rapporten Rösträttsprojektet 1979 - slutrapport. I
rapporten som publicerades i mars 1980 redogörs för invandrarverkets egna
informationsinsatser, lokalradions verksamhet samt invandrarorganisationernas
åtgärder på informationsområdet. Vidare redovisas resultaten från en
intervjuundersökning angående invandrarnas information om valet, informationskanaler
samt attityder till valdeltagande och rösträtt. I undersökningen
ingick röstberättigade finska, jugoslaviska och turkiska medborgare i
Sverige.

I samarbete mellan expertgruppen för invandringsforskning och statistiska
centralbyrån har genomförts en studie av kandidatnomineringen samt de
valda kandidaternas medborgarskap och födelseland. En preliminär rapport
från denna studie har offentliggjorts under våren 1980. En definitiv rapport
kommer att färdigställas under hösten 1980.

KU 1980/81:3

Valdeltagande bland invandrarna i kommunalvalet har redovisats i
rapporten Valdeltagandet bland utländska medborgare vid kommunala
valen 1979. Rapporten ingår i statistiska centralbyråns serie Statistiska
meddelanden (Be 1980:6). Av rapporten framgår att ca 121 ()(K) utländska
medborgare deltog i valen. Dessa utgjorde ca 53 % av samtliga röstberättigade
utan svenskt medborgarskap. Valdeltagandet var därmed ca 7 % lägre
än vid 1976 års kommunalval.

Förutom studien av kommunalvalet 1979 har invandrarverket under våren
1980 också publicerat en motsvarande undersökning av informationsinsatser,
valdeltagande och kostnader vid folkomröstningen i mars 1980.
Rapporten har titeln Invandrarna och folkomröstningen - slutrapport.

Under våren 1980 har regeringen beslutat om direktiv (1980:48) till en
översyn av frågor rörande invandringen och invandrarnas situation i Sverige.
Utredningen, som är parlamentariskt sammansatt, skall se över invandringspolitiken
samt de villkor som gäller för invandrare och etniska minoriteter i
Sverige. I direktiven anförs bl. a.:

Det är angeläget att en samlad utvärdering görs av effekterna av de
reformer som har införts under 1970-talet i syfte att främja jämlikheten
mellan invandrare och den inhemska befolkningen, öka den kulturella
valfriheten för invandrare och minoriteter, vidga invandrarnas möjligheter
till politiskt inflytande och öka samverkan mellan invandrare och befolkningen
i övrigt.

Det kan vidare erinras om att kommunaldemokratiska kommittén (Kn
1977:07) enligt de tilläggsdirektiv som utredningen erhöll under 1979 har att
särskilt uppmärksamma vissa underrepresenterade gruppers möjlighet att
delta i det kommunalpolitiska arbetet. Bland de grupper som nämns särskilt i
direktiven ingår invandrarna.

4. Spärregler vid riksdagsvalen

Motionen

I motionen 1979/80:203 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs "att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan om
spärreglerna vid riksdagsval bör bli föremål för utredning i enlighet med vad
som i motionen anförts”.

Motionärerna anför att den utredning som tillsatts efter riksdagens beslut
under hösten 1979 (KU 1979/80:32) bör få till uppgift att förutom övriga
uppgifter också pröva frågan om spärreglerna vid riksdagsvalet. Utredningens
syfte bör enligt motionen vara att slopa spärrarna. En förändring av
spärrsystemet för riksdagsvalen kommer enligt motionen att få betydelse
också för valsystemet i övrigt.

KU 1980/81:3

Gällande regler

13 kap. 7 § regeringsformen stadgas att endast parti som fått minst 4 % av
rösterna i hela riket är berättigat att delta i fördelningen av mandaten. Dock
gäller att parti som fått färre röster deltar i fördelningen av de fasta
valkretsmandaten i valkrets där partiet har fått minst tolv procent av
rösterna.

Frågans tidigare behandling

Den s. k. fyraprocentsspärren tillkom som ett led i den partiella
författningsreformen 1968-1969. I samband därmed ersattes det tidigare
valsystemet, där mandaten fördelades inom slutna valkretsar med tillämpning
av jämkad udda-talsmetod, med det nuvarande riksproportionella
valsystemet med (f. n.) 39 utjämningsmandat. Ett väsentligt syfte med
valsättsreformen var att till den nya enkammarriksdagen erhålla ett
valsystem som bättre än tidigare tillgodosåg kravet på en proportionell
rättvisa. I propositionen 1968:27 med förslag till partiell författningsreform
anförde dock föredragande statsrådet:

Problemen vid utformningen av proportionella valsystem sammanhänger
till väsentlig del med att man inte kan driva det rättvisetänkande som varje
proportionell metod är uttryck för så långt att andra värden i det politiska
livet kommer i fara. En rättvis fördelning av mandaten i folkrepresentationen
får inte köpas till priset av ett valsystem, som uppmuntrar till partisplittring
och därigenom riskerar att förlama handlingskraften hos de demokratiska
institutionerna. Demokratins arbetsduglighet är inte mindre viktig än
rättvisan i valsystemet. Problemet är hur man skall kunna förse ett
proportionellt valsystem med lämpligt utformade spärrar mot småpartier.

Vid behandlingen av propositionen fann konstitutionsutskottet (KU
1968:20) det föreslagna nya valsystemet vad avsåg såväl riksproportionalitet
som spärreffekter mot småpartier innebära en väsentligt mera rättvis och
därmed från principiellt demokratiska synpunkter mer tillfredsställande
ordning än den dittillsvarande. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag,
och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Frågan har därefter behandlats i riksdagen med anledning av motioner,
bl. a. i samband med att förslaget till den nuvarande grundlagen antogs som
vilande (KU 1973:26s. 21) och därefter vid 1976/77 och 1979/80 års riksmöten
(KU 1976/77:23 och KU 1979/80:32). Motionsyrkandena har inte föranlett
något ändrat ställningstagande från riksdagen. Vid 1979/80 års riksmöte
anförde konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande i
denna del:

Det råder bred politisk enighet om det nuvarande proportionella
valsystemet. Småpartispärren har därvid ansetts nödvändig för att förhindra
en för det parlamentariska arbetet besvärande partisplittring. Utskottet har

KU 1980/81:3

vid flera tillfällen under senare år avvisat tanken på att avskaffa spärregeln
och har inte funnit anledning att nu frångå denna ståndpunkt.

5. Personval

Motionen

I motionen 1979/80:588 av Torkel Lindahl (fp) och Kerstin Ekman (fp)
hemställs ”att riksdagen hos regeringen hemställer om ett förslag till
personval i enlighet med personvals- och valkretsutredningens slutbetänkande”.

Enligt motionärerna skulle personvals- och valkretsutredningens förslag
kunna fungera på ett utomordentligt sätt i svenska förhållanden. Ett förslag
byggt på utredningens betänkande bör enligt motionen vara väl ägnat att
ytterligare stärka den svenska demokratin.

Personvals- och valkretsutredningen

Personvals- och valkretsutredningen tillkallades under år 1974 för att
pröva möjligheten att öka personmomentet i valen och göra en översyn av
valkretsindelningen. Utredningen presenterade i slutet av år 1977 i sitt
betänkande Personvals- och valkretsindelning (SOU 1977:94) ett förslag som
innebar att de väljare som så önskade skulle förutom partivalet även avge en
preferensröst på en av kandidaterna på den valda listan. Förslaget som
byggde på den grundprincip som tillämpas i det belgiska valsystemet har
remissbehandlats.

6. Studier av majoritetsval

Motionen

I motionen 1979/80:1567 av Olle Svensson (s) och Arne Gadd (s) hemställs
”att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen angående fullföljande av studier av majoritetsval genom den under
hösten 1979 beslutade författningsutredningen”.

Enligt motionärerna har kombinationen med en parlamentarisk styrelseordning
och ett proportionellt valsystem i vårt land, liksom i övriga länder
med motsvarande system, byggt in en spänning mellan olika principer i
författningen som är allvarlig med hänsyn till det politiska systemets
handlingskraft. Det är därför enligt motionen väsentligt att intresset för ett
med parlamentarism bättre förenligt valsystem som majoritetsvalen hålls vid
liv. Motionärerna föreslår med hänsyn härtill att den under hösten 1979
beslutade författningsutredningen skall ges i uppdrag att fullfölja de studier
med simulerade majoritetsval som författningsutredningen och personvalsoch
valkretsutredningen genomfört.

KU 1980/81:3

Frågans tidigare behandling

Författningsutredningen företog som ett led i sina överväganden rörande
valsystemet bl. a. ett antal beräkningar och statistiska analyser rörande
effekten av ett majoritetsvalssystem i Sverige. Huvuddelen av dessa analyser
redovisades i ett delbetänkande - Författningsutredningen: III Majoritetsval.
Valstatistiska undersökningar av Carl-Gunnar Jansson (SOU 1958:29).
Syftet med rapporten var enligt utredningens förord att den skulle vara av
värde för den offentliga diskussionen rörande valsystemet.

Med anledning av motionsyrkanden begärde riksdagen därefter år 1969
och 1971 att regeringen skulle låta utföra nya studier rörande fingerade val
enligt majoritetsvalmetoden på grundval av 1964 och 1968 års andrakammarval
resp. 1970 års riksdagsval och att därvid särskilt skulle granskas vilken
verkan på mandatfördelningen som skulle följa av genomförd borgerlig
samling.

År 1974 tillkallade justitieministern personvals- och valkretsutredningen
(PVU). Utredningen fick förutom sina huvuduppgifter angående personval
och valkretsindelning också i uppgift att genomföra de fingerade valstudier
som riksdagen begärt. Undersökningen borde enligt direktiven omfatta även
1973 års valsiffror.

Personvals- och valkretsutredningen valde att koncentrera sitt arbete på en
studie byggd på 1973 års valsiffror. Utredningens arbete i denna del redovisas
i en bilaga - Simulerade val med majoritetsvalsystem av fil.dr Lennart
Brantgärde - till betänkandet Personval och valkretsindelning (SOU
1977:94).

7. Myndigheternas tillämpningsföreskrifter

Motionen

I motionen 1979/80:1564 av Joakim Ollén (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om effekterna av myndigheternas normgivning,
bl. a. på skatteområdet, och förslag syftande till att öka riksdagens
kontroll härvidlag, i överensstämmelse med vad som anförts i motionen.

Motionären anför att utvecklingen mot alltmer komplicerad och omfattande
lagstiftning har medfört att det blivit svårare för riksdagen att i detalj
utforma alla regler. Regeringen eller någon myndighet har då givits i uppdrag
att utforma tillämpningsföreskrifter. Enligt motionen har denna utveckling
gjort sig gällande inte minst på skatteområdet. I en rad sammanhang har den
centrala myndigheten på området, riksskatteverket (RSV), ålagts att utfärda
tillämpningsföreskrifter till ny skattelagstiftning som riksdagen beslutat om.
Enligt motionen innebär detta i praktiken att skattelagstiftningens innehåll i
väsentliga avseenden beslutas av RSV. Härigenom avhänder sig riksdagen en
del av den faktiska beslutanderätten över ett område, där rättssäkerheten
och medborgarnas krav på att bli rättvist behandlade är av största

KU 1980/81:3

betydelse.

Ett sätt att bemöta dessa risker är enligt motionen att från riksdagens sida
undvika lagstiftning som innefattar bestämmelser om tillämpningsföreskrifter.
På skatteområdet måste man eventuellt fordra att riksdagen också tar
ställning till de mer detaljerade föreskrifter som kan behöva ges.

Gällande regler: Allmänt

Enligt regeringsformen kan en myndighet erhålla kompetens att besluta
om föreskrifter på två sätt, genom s. k. subdelegation, dvs. delegation från
riksdagen till regeringen som i sin tur delegerar vidare (8 kap. 11 §) eller
genom delegation från regeringen (8 kap. 13 § st. 3).

Bestämmelsen i 8:11 har följande lydelse:

11S Bemyndigar riksdagen enligt detta kapitel regeringen att meddela
föreskrifter i visst ämne, kan riksdagen därvid medgiva att regeringen
överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser
i ämnet. I fall som nu sagts kan riksdagen också uppdraga åt förvaltningsmyndighet
under riksdagen att meddela sådana bestämmelser.

Departementschefen framhöll i grundlagspropositionen (1973:90 s. 319)
att i den mån regeringens normgivningsbefogenhet är grundad på delegation
borde regeringen inte kunna delegera vidare utan riksdagens uttryckliga
medgivande. Ett sådant medgivande kan vara generellt utformat eller avse
t. ex. subdelegation i vissa särskilda hänseenden till en viss angiven
myndighet. Enligt departementschefen förelåg det däremot inget egentligt
behov att - som föreslagits av grundlagberedningen - tillåta riksdagen att,
när den till regeringen delegerar rätten att meddela föreskrifter i ett visst
ämne, samtidigt beordra en angiven under regeringen lydande förvaltningsmyndighet
att utfärda närmare föreskrifter i ämnet. Den mest rationella
funktionsfördelningen måste enligt departementschefen vara att i sådana
situationer förvaltningsmyndigheterna får sina uppdrag av regeringen.
Departementschefen ansåg emellertid att det borde vara möjligt för
riksdagen att samtidigt som den delegerar normgivningskompetens till
regeringen i ett ämne, uppdra direkt åt förvaltningsmyndighet under
riksdagen att besluta närmare föreskrifter i ämnet.

RF 8:13 innehåller bestämmelser om den del av regeringens normgivningskompetens,
som ej grundar sig på delegation från riksdagen. Detta
primärområde för regeringens kompetens omfattar dels föreskrifter om
verkställighet av lag, dels föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas
av riksdagen, den s. k. restkompetensen. Enligt tredje stycket får regeringen
överlåta sin kompetens på dessa områden åt underordnad myndighet.

Beträffande innebörden av begreppet verkställighetsföreskrifter anförde
departementschefen i grundlagspropositionen (s. 211) bl. a. följande:

1** Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 3

KU 1980/81:3

Med föreskrifter om verkställighet av lag bör enligt min mening i första
hand förstås tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss
utsträckning torde det emellertid vara ofrånkomligt att tillåta, att regeringen
med stöd av sin behörighet att besluta verkställighetsföreskrifter i materiellt
hänseende ”fyller ut” en lag, även om lagen i och för sig skulle befinna sig
inom det obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att regeringen skall
få göra detta måste emellertid vara, att den lagbestämmelse som skall
kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt
genom den av regeringen beslutade föreskriften. 1 verkställighetsföreskriftens
form får således inte beslutas om något som kan upplevas som ett nytt
åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett tidigare ej
föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.
Jag anser exempelvis att regeringen inte på grund av sin behörighet att
besluta föreskrifter om verkställighet av lag bör kunna utfärda sådana
föreskrifter om tystnadsplikt som beredningen nämner.

Något särskilt bemyndigande från riksdagen att besluta om verkställighetsföreskrifter
behöver regeringen alltså inte. Det har dock emellanåt
ansetts önskvärt att genom en bestämmelse som har formen av ett
bemyndigande klargöra att en lagregel inte är avsedd att tillämpas direkt utan
kräver utfyllnad av regeringen och, om regeringen så bestämmer, av en
myndighet.

Enligt 8:12 kan riksdagen bestämma att föreskrifter av regeringen som
grundar sig på bemyndiganden skall underställas riksdagen för prövning.
Någon motsvarande möjlighet beträffande de föreskrifter som beslutas av
myndigheterna finns inte.

Gränserna för subdelegation enligt 8:11 är desamma som för delegation
från riksdagen till regeringen. Delegationsreglerna, som finns i 8 kap.
7-10 §§, skall ej redovisas här. Delegationsreglerna på skatteområdet
redovisas dock i nästa avsnitt. För delegation från regeringen enligt 8:13 finns
ingen begränsning. I båda fallen räknade departementschefen (s. 321) med
att regeringen inte skulle överlåta hela utan bara en del av sin normgivningskompetens.

Gällande regler: Skatteområdet

Föreskrifter om skatt tillhör dets. k. obligatoriska lagområdet. Delegering
till regeringen är således ej möjlig utom i vissa undantagsfall. Sålunda kan
föreskrifter om införseltull enligt 8:9 st. 1 delegeras till regeringen. RF 8:8
medger också att regeringen kan besluta om moratorium i fråga om statlig
och kommunal skatt samt olika avgifter till det allmänna. Bemyndiganden
enligt 8:8 och 9 kan, om riksdagen medger det, subdelegeras till myndighet i
enlighet med bestämmelsen i 8:11 (se ovan).

Regeringens behörighet enligt 8:13 att besluta om verkställighetsföreskrifter
gäller generellt, alltså även på skatteområdet. Som framgått ovan kan
regeringen överlåta denna kompetens till underordnad myndighet.

KU 1980/81:3

Tidigare motion

En närliggande frågeställning behandlades i en följdmotion (mot. 1978/
79:2458) till den s. k. antibyråkratipropositionen (prop. 1978/79:111). I
motionen föreslog moderata samlingspartiet att initiativ skulle tas till
utredning av några speciella myndigheters regleringsverksamhet. Som
exempel på myndigheter som borde studeras från denna utgångspunkt
anfördes planverket, livsmedelsverket, konsumentverket och konsumentombudsmannen.
Utskottet (KU 1978/79:35) avstyrkte med följande motivering: Arten

och omfattningen av de regler av mer eller mindre bindande slag
som utfärdas av framför allt statliga förvaltningsmyndigheter är enligt
utskottet en fråga av stort intresse både från praktiska och principiella
utgångspunkter. När det gäller den betydelsefulla del av denna regleringsverksamhet
som är riktad mot kommuner och landstingskommuner pågår
redan ett utredningsarbete inom statskontrollkommittén. Ett material av
stort intresse för bedömningen av denna fråga torde också komma fram
genom regeringens uppdrag till myndigheterna i oktober 1978 att se över
föreskrifter, anvisningar och råd i syfte att öka den kommunala självstyrelsen.
Även byråkratiutredningens nu avslutade arbete kan bidra till belysning
av frågan. Utskottet vill vidare hänvisa till den positiva ståndpunkt som
utskottet i det föregående intagit till att undersökningar görs av olika statliga
verk. Det kan förutsättas att man vid dessa översynsutredningar kommer in
på frågan om myndighetens regleringsverksamhet. Det utredningsönskemål
som framförs i motionen är alltså till stora delar tillgodosett genom pågående
och kommande undersökningar. Något ytterligare initiativ från riksdagens
sida anser utskottet inte påkallat.

I en reservation (2 m) framhölls att den omfattande regleringsverksamhet
som bedrivs av många myndigheter har ofta betydande ekonomiska och
andra konsekvenser för både kommuner och enskilda. Enligt reservationen
råder det samtidigt ofta oklarhet om den rättsliga innebörden av dessa
regleringar. Myndigheternas regleringsverksamhet borde därför bli föremål
för en utredning som i första hand skulle vara av pilotkaraktär. Reservanterna
föreslog att motionen skulle bifallas.

Riksdagen följde utskottets förslag och avslog motionen.

Pågående utredning

I en motion (1 c) väckt under allmänna motionstiden 1978 föreslogs att
riksdagen skulle begära en allmän översyn av principerna för den statliga
förvaltningens ställning, organisation och verksamhetsformer. Utskottet
(KU 1977/78:38) ställde sig positivt till förslaget och föreslog riksdagen att ge
regeringen till känna vad utskottet anfört om denna undersökning.

I mars 1979 beslöt regeringen att ge förvaltningsutredningen (B 1977:01) i
tilläggsuppdrag att utföra den undersökning som riksdagen hade begärt. I

KU 1980/81:3

direktiven betonar budgetministern att undersökningens syfte i detta skede
endast bör vara att kartlägga de förändringar som har skett i den statliga
förvaltningens organisation och mot bakgrund härav beskriva och analysera
nu rådande förhållanden och problem i relationerna mellan regering, riksdag
och förvaltningsmyndigheter.

8. Valbarhet till riksdagens revisorer

I motionen 1979/80:177 av Daniel Tarschys och Torkel Lindahl (båda fp)
yrkas att 8 kap. 11 § riksdagsordningen ändras på det sättet att till
riksdagsrevisor även skulle kunna utses tidigare ledamot av riksdagen.
Motionen innehåller förslag till ändring av det angivna stadgandet i
riksdagsordningen.

Nuvarande ordning m. m.

I regeringsformens kapitel om kontrollmakten (RF 12 kap.) stadgas i 7 §
bl. a. att riksdagen inom sig väljer revisorer att granska den statliga
verksamheten samt att närmare bestämmelser om revisorerna finns i
riksdagsordningen. Av 8 kap. 11 § riksdagsordningen framgår att riksdagens
revisorer skall vara tolv och att de väljs för riksdagens valperiod.

I förslag 1978/79:4 föreslog en av talmanskonferensen tillsatt utredning om
riksdagens arbetsformer vissa åtgärder i syfte att effektivisera riksdagens
revisorers verksamhet. Förslagen, som antogs av riksdagen våren 1979 (FiU
1978/79:26), innebar bl. a. en fastare anknytning av granskningsverksamheten
till arbetet i riksdagens utskott. Sålunda antogs en ändring av lagen (RFS
1975:9) med instruktion för riksdagens revisorer av innebörd att revisorerna i
samband med upprättandet av sin årliga granskningsplan och när skäl annars
föreligger skall samråda med utskotten angående granskningsverksamheten.

Vad gällde revisorernas arbetsbelastning anfördes bl. a. följande i det
förut angivna av riksdagen godkända betänkandet FiU 1978/79:26:

Revisorernas arbetsbelastning. Utredningen understryker att riksdagen
genom sin kontrollmakt har en skyldighet att granska dels riksdagens egna
verk, dels statsförvaltningen i övrigt, på grundval av de initiativ som tas av
revisorerna, riksdagen eller dess utskott. Att utveckla riksdagens revisorer
till att ha i princip samma arbetssätt, arbetsfält och arbetsmetoder som
riksrevisionsverket ter sig emellertid inte önskvärt. Genom ett mera aktivt
deltagande av revisorerna själva bör i stället arbetet enligt utredningen
kunna få en inriktning som stämmer överens med riksdagsrevisionens uppgift
som parlamentariskt kontrollorgan.

En utveckling i denna riktning aktualiserar i sin tur problemet med
arbetsbelastningen för de valda revisorerna. Utredningen avvisar tanken att
en riksdagsrevisor inte samtidigt skulle få vara ledamot eller suppleant i
utskott. En sådan bestämmelse skulle kunna leda till icke önskvärda

KU 1980/81:3

rekryteringssvårigheter för revisionen, anför utredningen, som därtill fogar
synpunkten att det ofta är i egenskap av utskottsledamot som revisorn har de
bästa möjligheterna att få uppslag till granskningsärenden. I första hand
måste man liksom hittills lita till att de som utsetts till revisorer avväger sina
uppdrag så att tillräcklig tid står till buds för revisionsuppdraget, anför
utredningen.

Utredningen avvisar likaså tanken att öka ut antalet revisorer. En
utökning med ytterligare en avdelning om fyra ledamöter och fyra
suppleanter kan enligt utredningen befaras leda till en alltför otymplig
organisation.

Utredningens förslag i denna del har tillstyrkts av konstitutionsutskottet i
dess yttrande. Inte heller riksdagens revisorer har framfört invändningar.

Finansutskottet har inget att erinra mot de av utredningen framförda
synpunkterna. Förslaget i denna del tillstyrks av utskottet.

I den nu aktuella motionen anförs bl. a. att det är beklagligt att
arbetsformsutredningens förslag inte innehåller en lösning av problemet med
revisorernas ökande arbetsbörda. En väg skulle vara att inte uteslutande
rekrytera revisorerna bland riksdagens ledamöter utan ha möjlighet att även
anlita tidigare ledamöter som revisorer.

Över motionen har riksdagens revisorer avgett yttrande, som i sin helhet
bifogas detta betänkande (bil.).

9. Kollektivanslutning till politiskt parti m. m.

I motionen 1978/79:574 av Sixten Pettersson (m) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen anhålla att frågan utreds huruvida offentliga
myndigheter för register som i lagens mening utgör s. k. åsiktsregister på
grund av uppgifter om kollektivanslutning m. m.

I motionen 1979/80:261 av Esse Petersson (fp) och Bertil Fiskesjö (c)
hemställs att riksdagen åter uttalar sin principiella inställning mot politisk
kollektivanslutning.

I motionen 1979/80:464 av Allan Åkerlind m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lag stadgande att enbart
fysisk person kan bli medlem i politiskt parti.

I motionen 1979/80:1566 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar uttala att kollektivanslutning till politiskt parti ej står i
överensstämmelse med vårt demokratiska samhällsskick, varför det i lag bör
inskrivas den enskildes rätt att själv avgöra eventuell anslutning till politiskt
parti.

I motionen 1979/80:1569 av Allan Åkerlind m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lag stadgande att politiska
partier enbart får registrera de medborgare som partimedlemmar vilka av
egen fri vilja personligen ansökt om medlemskap.

KU 1980/81:3

Frågans tidigare behandling

Frågan om kollektivanslutningen av fackföreningsmedlemmar till det
socialdemokratiska partiet har vid flera tillfällen behandlats av riksdagen,
bl. a. i samband med antagandet av 1974 års författning. Grundlagberedningens
majoritet tog avstånd från tanken att i grundlagen införa förbud mot
kollektivanslutning till politiskt parti. Samma ståndpunkt intogs i grundlagspropositionen
samt av konstitutionsutskottets majoritet (KU 1973:26). I en
reservation (2 m) föreslogs ett grundlagsstadgande om förbud mot kollektivanslutning.
I en annan reservation (3 c, 2 fp) förordades ett uttalande av
riksdagen av innebörd att kollektivanslutning inte borde förekomma men att
frågan borde lösas inte i första hand genom lagstiftning utan genom åtgärder
från partiernas sida i form av opinionsbildning mot kollektivanslutning.
Riksdagen biföll sistnämnda reservation. Även vid 1974 års riksdag bifölls ett
motionsyrkande av motsvarande innebörd (KU 1974:54).

Fri- och rättighetsutredningen som framlade sitt betänkande hösten 1975
(SOU 1975:75) föreslog inte något grundlagsförbud mot kollektivanslutning.
I en reservation (1 m) yrkades på en sådan bestämmelse medan i en annan
reservation (1 fp och 1 c) gavs uttryck för samma uppfattning som riksdagen
tidigare ställt sig bakom.

I propositionen om fri- och rättigheter i grundlag (1975/76:209) intog den
dåvarande regeringen samma ståndpunkt som fri- och rättighetsutredningen
i kollektivanslutningsfrågan. Konstitutionsutskottet (KU 1975/76:56) anslöt
sig till propositionen i denna del. Även i detta sammanhang förelåg en
reservation (c och fp) av samma innebörd som tidigare, nämligen att frågan
borde lösas i första hand genom åtgärder från de politiska partiernas sida.
Denna reservation bifölls av riksdagen. I en annan reservation (m) hade
yrkats lagstiftning mot kollektivanslutning.

Konstitutionsutskottet behandlade våren 1977 en motion (m) vari
begärdes lagstiftningsåtgärder om förbud mot kollektivanslutning. Utskottsmajoriteten
(KU 1976/77:27) erinrade i sitt yttrande över motionen om att
riksdagen åren 1973, 1974 och 1976 ställt sig bakom uttalanden av innebörd
att kollektivanslutning till politiskt parti inte borde förekomma men att
frågan inte i första hand borde lösas genom lagstiftning utan genom åtgärder
från partiernas sida. Vidare framhölls att den debatt om kollektivanslutningens
berättigande som på senare tid förekommit, bl. a. inom det socialdemokratiska
partiet och den fackliga rörelsen, gjorde att utskottet hyste starka
förhoppningar att frågan kunde komma att lösas inom en nära framtid.
Utskottet avstyrkte därför motionens yrkande om lagstiftningsåtgärder.

I en reservation (6 s) anfördes bl. a. att det måste tillkomma fackliga
organisationer att fatta beslut i egna angelägenheter.

I ett särskilt yttrande (2 m) uttalades att om kollektivanslutningssystemet
inte bringades att upphöra inom en nära framtid borde frågan lösas genom
lagstiftning.

Riksdagen biföll utskottsmajoritetens uttalande.

KU 1980/81:3

I det år 1978 framlagda betänkandet av rättighetsskyddsutredningen (SOU
1978:34) berördes inte frågan om kollektivanslutning till politiskt parti.
Utskottet behandlade emellertid frågan både 1978 och 1979 med anledning
av motioner i ämnet (KU 1978/79:11 och 1979/80:10). Vid båda tillfällena
biföll riksdagen ett uttalande av samma innebörd som riksdagsmajoriteten
ställde sig bakom vid 1976/77 års riksmöte. År 1979 hade uttalandet följande
innehåll:

Individens rätt att fritt och självständigt välja politiskt parti är grundläggande
för demokratin. Utskottet kan därför av principiella skäl inte
acceptera kollektiv anslutning av människor till politiskt parti. Ett sådant
system strider mot den åsiktsfrihet som nu gällande grundlag utgår från såvitt
gäller de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Reservationsrätten för den enskilde förändrar ingenting i denna demokratiskt
grundläggande fråga. Den tvingar den enskilde att offentligt avslöja
vilket parti vederbörande inte vill tillhöra.

Det finns anledning att understryka att ett riksdagens uttalande mot
kollektivanslutning på intet sätt riktar sig mot fackliga föreningars rätt att
själva besluta om egna angelägenheter. Denna rätt skall självklart vara
orubbad. Däremot riktas uttalandet till det parti - socialdemokraterna - som
registrerar som medlemmar andra än dem som individuellt sökt medlemskap
i partiet.

Nuvarande missförhållanden bör, som riksdagen vid flera tillfällen tidigare
uttalat, bringas att upphöra i första hand genom åtgärder från partiets egen
sida. Utskottet konstaterar att riksdagens uttalande ännu inte efterföljts.

Då individens rätt att själv avgöra medlemskap i politiskt parti har
utomordentligt stor principiell betydelse i en demokrati, bör riksdagen ånyo
göra ett uttalande i denna fråga.

10. Hotet mot människovärdet

Motionen

I motionen 1979/80:259 av Sven Johansson (c) och Tore Nilsson (m)
hemställs ”att riksdagen hos regeringen anhåller om snar utredning om
övergripande åtgärder i syfte att återställa respekten för människolivet och
de omistliga värden som är vårt demokratiska samhälles fundament”.

Motionärerna anför inledningsvis att människovärdet är ett bibliskt
begrepp och hävdar att det utanför kristendomen ingenstans finns en klar
uppfattning att en människa a priori har värde. Mot bakgrund härav tar de
upp en mångfald frågor rörande individens inställning till och respekten för
människolivet mot bakgrund av samhällsutvecklingen med särskild betoning
av de många aborterna, debatter om dödshjälp och tragiska händelser i
sjukvården. Vidare tar de upp frågor om minskande respekt för demokratin
som styrelseform, ökad ekonomisk brottslighet, skattefusk. Motionärerna
förordar att förhållandena blir föremål för en analys och föreslår att

KU 1980/81:3

regeringen bör tillsätta en utredning om övergripande åtgärder i syfte att
återställa respekten för människolivet.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid föregående riksmöte väcktes en motion (1978/79:1680) av i huvudsak
samma innehåll som nu förevarande. Konstitutionsutskottet behandlade
motionen i betänkandet 1979/80:31. Utskottet hänvisade i sitt yttrande till att
de i motionen upptagna frågorna berörde ett mycket brett fält inom
samhällsutvecklingen och som i skilda delar behandlats av ett flertal andra
utskott, t. ex. kultur, justitie- och lagutskotten samt arbetsmarknadsutskottet.
Utskottet anförde att det inte var möjligt att inom ramen för en statlig
utredning tillgodose de krav på kartläggning av sakförhållandena och
utvecklingstendenser inom så vitt skilda områden som motionärerna avsåg
och avstyrkte motionen. En ledamot (m) anförde i ett särskilt yttrande att
motionärernas oro för att respekten för människolivet var i färd att
undermineras är värd allvarligt beaktande och pekade på möjligheten till
långsiktsmotiverad forskning inom forskningsrådsnämnden rörande de
aktualiserade problemen.

11. Om rätt till trådradiosändningar av radio- och TV-program

I motionen 1979/80:589 av Torkel Lindahl och Olle Wästberg (båda fp)
yrkas att riksdagen avskaffar de begränsningar i sändningsrätten som gäller
för trådradio i radiolagen (1966:755).

Frågans läge

Frågan behandlades av riksdagen i samband med den s. k. radioTV-propositionen
(prop. 1977/78:91) som antogs av riksdagen våren 1978. I
yttrande till kulturutskottet anförde konstitutionsutskottet (KU 1977/78:2 y)
bl. a. följande.

I motionen 1415 yrkas att samfund och ideella organisationer får vidgade
möjligheter att genom s. k. intern TV överföra möten m. m. till andra
lokaler. Motionen 1791 innehåller ett motsvarande yrkande.

Den i motionerna behandlade frågan har inte närmare berörts i
radio-TV-propositionen. Frågan behandlades på sin tid av massmedieutredningen.
Den har också tagits upp i riksdagsmotioner vid ett flertal tillfällen.
Utskottet hänvisar till sitt senaste betänkande i ämnet (KU 1976/77:38). Av
betänkandet framgår bl. a. att inom ramen för reglerna i radiolagen har lagts
fast vissa principer angående begreppet rundradiosändning genom ett i
betänkandet återgivet avgörande 1976 av högsta domstolen.

Enligt 1 § radiolagen avses med rundradiosändning sådan radiosändning
eller trådsändning som är avsedd att mottagas direkt av allmänheten, om
sändningen icke är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är
förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt

KU 1980/81:3

intresse att lyssna på eller se sändningen. Någon ändring av denna paragraf
föreslås inte i radio-TV-propositionen. I förslaget till 5 § första stycket
radiolagen slås fast att regeringens tillstånd krävs för att sända radioprogram
i rundradiosändning. Undantag från dessa krav är dels närradiosändning,
dels vidaresändning av radioprogram genom centralantennanläggning (5 §
tredje och fjärde styckena).

Tillstånd till sändning enligt 5 § första stycket radiolagen avses att ges till
programföretag genom avtal. Enligt radiolagen gäller för dessa företag som
tidigare framgått krav på opartiskhet och saklighet.

I framtiden kommer i princip att finnas tre typer av rundradiosändningar,
nämligen dels sådana allmänna rundradiosändningar som nu bedrivs av
Sveriges Radio, Sveriges Lokalradio och Sveriges Utbildningsradio, dels
närradiosändningar och dels vidaresändning av program genom centralantennanläggning.

Radioansvarighetslagen gäller för de allmänna rundradiosändningarna.
För närradiosändningar kommer som tidigare nämnts en särskild lag om
ansvarighet att gälla.

Rundradiosändningar, t. ex. genom kabelöverföring av ett evenemang
från en lokal till en eller flera andra lokaler, kräver - om den inte bara är en
vidaresändning via centralantenn eller en närradio- eller när-TV-sändning -medgivande av regeringen genom avtal. Om man vill göra kabelsändningar
generellt fria innebär det att ändringar måste göras så att begreppet
rundradiosändning inte omfattar kabelsändning. Detta skulle medföra en
rad konsekvenser. Bl. a. skulle varken radioansvarighetslagen eller annan
tryckfrihetslagstiftning gälla kabelsändning. Ändringar skulle vidare behöva
göras i bl. a. upphovsrättslig lagstiftning som i väsentliga avseenden grundar
sig på internationella överenskommelser.

Enligt utskottet bör en ändring i radiolagen i fråga om rätten till
trådsändning inte göras utan en ingående undersökning av vilka effekter ett
sådant frisläppande skulle leda till. Frågan faller inom de direktiv som
lämnats den tidigare nämnda yttrandefrihetsutredningen som tillkallades
förra året. Det får enligt utskottet i avvaktan på resultatet av denna utredning
ankomma på regeringen att bedöma huruvida i vissa fall tillstånd kan ges till
rundradiosändningar av den typ som avses i motionerna. Som nyss sagts bör
någon ändring av radiolagen inte nu vidtas. Med hänvisning till det anförda
avstyrks motionsyrkandena.

Kulturutskottet (KrU 1977/78:24 s. 63) och riksdagen anslöt sig till
konstitutionsutskottets förslag.

Enligt vad som inhämtats kommer yttrandefrihetsutredningen att ta upp
frågan sedan vissa andra utredningar behandlat angränsande frågor. Det
gäller utredningen (U 1979:05) om översyn av vissa radiorättsliga frågor,
närradiokommittén (U 1978:11) och informationsteknologiutredningen (U
1978:12).

Utskottet

1 Statsformen

I motionen 1979/80:263 av Lars Werner m. fl. (vpk) framställs krav på
ändring av statsformen till republik. 1 anslutning härtill föreslås annat

KU 1980/81:3

användningssätt av Stockholms slott.

Utskottet har inte funnit anledning att frångå den ståndpunkt angående
statsformen som intogs i samband med antagandet av 1974 års författningsreform
och som sedan upprepats av efterföljande riksdagar i anslutning till
behandlingen av motioner med krav på införande av republik. Utskottet
avstyrker motionsyrkandena.

2 Folkomröstningsinstitutet

Folkomröstningsinstitutets utformning tas upp i motionen 1979/80:1041 av
Bertil Fiskesjö m. fl. (c). Enligt motionärerna bör en parlamentarisk
utredning tillsättas med uppgift dels att utvärdera erfarenheterna av
kärnkraftsomröstningen i våras, dels att överväga behovet av ändrade regler
för folkomröstningen i andra ärenden än grundlagsfrågor. I motionen anförs
att vid översynen särskilt bör beaktas om folkomröstningar i framtiden skall
vara beslutande, om vilka regler som skall gälla för rätten att ta initiativ till
folkomröstningar samt hur informationen inför folkomröstningar skall
organiseras och finansieras.

En motion med motsvarande syfte som den förevarande behandlades förra
året men avvisades av riksdagen (KU 1979/80:34). Utskottet, som inte funnit
anledning att nu inta annan ståndpunkt till frågan, vill i sammanhanget erinra
om att kommunaldemokratiska kommittén bl. a. har att behandla förfarandet
vid kommunala folkomröstningar. Motionen avstyrks.

3 Vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska medborgare

Genom beslut av riksdagen hösten 1975 har utländska medborgare som är
varaktigt bosatta i Sverige rösträtt vid de kommunala valen. En förutsättning
för rösträtten är att den utländska medborgaren varit kyrkobokförd i Sverige
den 1 november de tre åren närmast före valåret.

I motionen 1979/80:151 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs att rösträtten
för utländska medborgare skall utsträckas till att omfatta även riksdagsvalen.
I motionen 1979/80:459 av Olof Palme m. fl. (s) föreslås att en särskild
parlamentarisk utredning skall tillsättas för att studera invandrarnas
deltagande i 1976 och 1979 års kommunalval och i folkomröstningen i
kärnkraftsfrågan. Utredningen skall också enligt förslaget i motionen ges i
uppdrag att utreda frågan om rösträtt för invandrare utan svenskt medborgarskap
och andra åtgärder för att underlätta deras deltagande i de politiska
beslutsprocesserna.

Utskottet har sedan 1977/78 års riksmöte vid flera tillfällen haft att ta
ställning till motionskrav av i princip samma innebörd som de nu
föreliggande. Utskottet har därvid avstyrkt yrkanden om rösträtt vid
riksdagsvalen för utländska medborgare med hänvisning bl. a. till att ett
brytande av sambandet mellan rösträtt och medborgarskap skulle leda till att

KU 1980/81:3

innehållet i medborgarskapet tunnas ut i alltför hög grad. Utskottet har i
dessa sammanhang också erinrat om att kvalifikationstiden för att erhålla
svenskt medborgarskap så sent som 1976 avkortats från tre till två år för
medborgare från de nordiska länderna och från sju till fem år för andra
utländska medborgare. Utskottet kan inte heller i år ställa sig bakom krav
som direkt syftar till att bryta sambandet mellan medborgarskap och rösträtt
på den nationella nivån.

Vad gäller den andra delen av utredningsyrkandet i motionen 459 som
syftar till åtgärder för att underlätta invandrarnas deltagande i de politiska
beslutsprocesserna vill utskottet erinra om att invandrarverket, statistiska
centralbyrån samt expertgruppen (A 1975:05) för invandringsforskning
publicerat resp. kommer att publicera ett flertal rapporter angående
invandrarnas information och valdeltagande vid 1979 års kommunalval samt
folkomröstningen. Kommunaldemokratiska kommittén (Kn 1977:07) har
också enligt sina tilläggsdirektiv att särskilt uppmärksamma vissa underrepresenterade
gruppers, bl. a. invandrarnas, möjligheter att aktivt delta i det
kommunalpolitiska arbetet. Slutligen bör nämnas att den nya utredning som
skall se över frågan om invandringen och invandrarnas situation i Sverige
enligt sina direktiv skall utvärdera effekten av de reformer som genomförts
under 1970-talet, bl. a. i syfte att vidga invandrarnas möjligheter till politiskt
inflytande.

Av det ovan anförda framgår att studier och utredningar rörande olika
invandrargruppers deltagande i det politiska livet redan pågår i flera olika
sammanhang. Något ytterligare initiativ från riksdagens sida i den frågan är
sålunda inte nu erforderligt.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet ifrågavarande motionsyrkanden.

4-6 Övriga frågor med anknytning till valsystemet

I motionerna 1979/80:203 av Lars Werner m. fl. (vpk), 1979/80:588 av
Torkel Lindahl och Kerstin Ekman (båda fp) och 1979/80:1567 av Olle
Svensson och Arne Gadd (båda s) tas upp olika frågor med anknytning till
valsystemet. I motionen 203 begärs en utredning rörande slopande av
småpartispärr vid riksdagsvalet. I motionen 588 hemställs att riksdagen skall
begära förslag från regeringen om ett system med personval i enlighet med
personvals- och valkretsutredningens förslag. I motionen 1567 slutligen
föreslås att de studier angående majoritetsval som genomförts av författningsutredningen
och personvalsutredningen skall fullföljas genom att den
under hösten 1979 beslutade författningsutredningen får i uppdrag att
studera hur ett sådant valsystem skulle ha fungerat med 1976 och 1979 års
valsiffror.

De frågor som tas upp i motionerna har samtliga aktualiserats vid olika
tillfällen under senare år.

KU 1980/81:3

4 Spärreglerna vid riksdagsval

Vad gäller frågan om spärregler i valsystemet anförde utskottet senast vid
föregående riksmöte (KU 1979/80:32) att småpartispärren ansetts nödvändig
för att förhindra en för det parlamentariska arbetet besvärande partisplittring.
Utskottet har vid flera tillfällen under senare år avvisat tanken på att
avskaffa spärregler och har inte funnit anledning att nu frångå denna
ståndpunkt. Utskottet avstyrker således motionen 203.

5 Personval

Frågan om ett ökat inslag av personval i valsystemet har utretts av
personvals- och valkretsutredningen som redovisat sitt arbete i betänkandet
Personvals- och valkretsindelning (SOU 1977:94). Utredningens förslag mot
vilket tre av ledamöterna avlämnat reservation har remissbehandlats. Av
remissvaren framgår att utredningens förslag föranlett olika bedömningar.
Remissopinionen är enligt utskottets mening sådan att förslaget inte utan
vidare bearbetning kan läggas till grund för ett nytt valsystem. Utskottet, som
vill erinra om att frågan är under regeringens prövning, anser att frågor som
rör valsystemet bör beslutas under största möjliga enighet och avstyrker med
hänvisning till det anförda även motionen 588.

6 Majoritetsval

Utskottet avstyrker också yrkandet i motionen 1567 om ytterligare studier
av majoritetsvalsystemet. Genom de studier av 1973 års val som genomförts
senast av personvals- och valkretsutredningen är det väl kartlagt vilket
resultat ett sådant valsystem skulle ha givit i vårt land även vid andra
valsiffror än de som då gällde. Intresset för majoritetsvalsystemet kan i dag i
vårt land endast motiveras på statsvetenskapliga grunder. Det bör enligt
utskottets mening vara en uppgift för de statsvetenskapliga institutionerna
att, i den utsträckning det av vetenskapliga skäl kan vara motiverat,
genomföra sådana studier som begärs i motionen. Med hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet motionen 1567.

7 Myndigheternas tillämpningsföreskrifter

I motionen 1979/80:1564 av Joakim Ollén (m) framhålls att utvecklingen
mot en alltmer komplicerad och omfattande lagstiftning har medfört att det
blivit svårare för riksdagen att i detalj utforma alla regler. Regeringen eller
någon myndighet har då fått i uppdrag att utforma tillämpningsföreskrifter.
Motionären begär att effekterna av myndigheternas normgivning utreds och
att förslag som syftar till att öka riksdagens kontroll över denna normgivning
framläggs.

KU 1980/81:3

Enligt regeringsformen kan en myndighet som lyder under regeringen
erhålla kompetens att besluta om föreskrifter på två sätt, dels genom
delegation från riksdagen till regeringen som i sin tur delegerar vidare till
myndigheten (8 kap. 11 §), dels genom delegation från regeringen av den
direkt på regeringsformen grundade normgivningsmakt som tillkommer
regeringen (8 kap. 13 §). Riksdagen kan alltså i princip inte överlämna
befogenhet att besluta om föreskrifter direkt till en myndighet under
regeringen. Å andra sidan krävs riksdagens uttryckliga medgivande för att
regeringen skall kunna delegera vidare till myndighet en normgivningsbefogenhet
som grundar sig på delegation från riksdagen. Riksdagen kan därvid
föreskriva att vidaredelegationen endast kan ske till viss angiven myndighet
och begränsas till vissa särskilda frågor.

Kontrollen av att myndigheternas normgivning håller sig inom ramen för
givna delegationsbestämmelser åvilar i första hand regeringen i egenskap av
den myndighet som meddelar dessa bemyndiganden. Kontroll på riksdagens
vägnar kan utövas av justitieombudsmännen. Även riksdagens revisorer kan
i sin granskning komma in på dessa frågor. Vidare har konstitutionsutskottet
möjlighet att granska hur regeringen utövar sin kontroll av myndigheternas
normgivningsmakt. Riksdagen kan givetvis också begära hos regeringen att
viss kontroll utförs. Även den kontroll av myndigheternas normgivning som
initieras av medborgare är av stor betydelse. Den kan ha formen av att
normbeslut överklagas till regeringen eller anmäls till granskning hos JO eller
JK.

Enligt utskottet är det väsentligt att det sker en kontroll av att
myndigheternas normgivning inte går utöver de ramar som angetts i
delegationsbesluten. Utskottet har i det föregående redovisat en rad möjliga
kontroll vägar. Det är angeläget att dessa vägar utnyttjas inte bara då
misstanke om missbruk föreligger utan också för en mer fortlöpande
kontroll. Utskottet anser att, för att underlätta kontrollen, bör det klart
framgå av varje författning, som beslutas av en myndighet, vilken rättslig
grund som myndigheten har haft för sitt beslut.

Med anledning av motionens krav på utredning vill utskottet framhålla att
en analys av nu rådande förhållanden och problem i relationerna mellan
regering, riksdag och förvaltningsmyndigheter f. n. görs av förvaltningsutredningen
på begäran av riksdagen (KU 1977/78:38). Resultaten av denna
utredning bör enligt utskottets mening avvaktas innan riksdagen tar initiativ
till ytterligare utredningar på detta område. Utskottet avstyrker därför
motionen.

8 Valbarhet till riksdagens revisorer

I motionen 1979/80:177 av Daniel Tarschys och Torkel Lindahl (båda fp)
föreslås att möjlighet införs att till riksdagsrevisor även skall kunna utses
tidigare ledamot av riksdagen.

KU 1980/81:3

Utskottet vill erinra om att frågan om riksdagens revisorers organisation
och verksamhetsformer ganska nyligen varit föremål för översyn av en inom
riksdagen tillsatt utredning (FiU 1978/79:20). Ett resultat av denna översyn
är att granskningsverksamheten skall bedrivas i nära anslutning till arbetet i
riksdagens utskott. Riksdagens revisorer har avstyrkt bifall till motionen (se
bilaga till detta betänkande) och därvid hänvisat till nämnda översyn samt
framhållit värdet av att revisorerna genom att tillhöra riksdagen får
information och uppslag av stor betydelse för revisionen. Med hänvisning till
revisorernas bedömning avstyrker utskottet motionen.

9 Kollektivanslutning till politiskt parti m. m.

Frågan om kollektivanslutning till politiskt parti tas upp i en rad motioner. I
motionen 1978/79:574 av Sixten Pettersson (m) begärs utredning av frågan
huruvida offentliga myndigheter för register som i lagens mening utgör s. k.
åsiktsregister på grund av uppgifter om kollektivanslutning m. m. I motionen
1979/80:261 av Esse Petersson (fp) och Bertil Fiskesjö (c) hemställs att
riksdagen åter uttalar sin principiella inställning mot politisk kollektivanslutning.
Lagstiftningsåtgärder för att lösa frågan begärs i motionerna 1979/
80:464 och 1569 av Allan Åkerlind m. fl. (m) samt i motionen 1979/80:1566
av Per-Olof Strindberg m. fl. (m).

Vid utfrågningar inför utskottet har synpunkter lämnats av socialdemokratiska
partiets partisekreterare Sten Andersson och professorn i statskunskap
vid Uppsala universitet Leif Lewin.

Enligt utskottet måste det tillkomma fackliga organisationer att fatta
beslut i egna angelägenheter. Av principiella skäl avstyrker därför utskottet
bifall till samtliga motioner.

10 Hotet mot människovärdet

Beträffande motionen 1979/80:259 av Sven Johansson (c) och Tore Nilsson
(m) rörande hotet mot människovärdet m. m. får utskottet, under hänvisning
till ställningstagandet under föregående lagtima riksmöte till motion
med i huvudsak likartad motivering och hemställan, avstyrka förevarande
motion.

11 Om rätt till trådradiosändningar

I motionen 1979/80:589 av Torkel Lindahl och Olle Wästberg i Stockholm
(båda fp) begärs att riksdagen avskaffar de begränsningar i sändningsrätten
som gäller för trådradio i radiolagen.

Den i motionen upptagna frågan kommer att behandlas av bl. a.
utredningen (U 1979:05) om översyn av vissa radiorättsliga frågor. Utskottet
anser att detta utredningsarbete bör avvaktas innan ställning tas från

KU 1980/81:3 25

riksdagens sida i fråga om ändring av radiolagen i det avseende som föreslås i
motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande statsformen

att riksdagen avslår motion 1979/80:263,

2. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen avslår motion 1979/80:1041,

3. beträffande vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska
medborgare

att riksdagen avslår motionerna 1979/80:151 och 1979/80:459,

4. beträffande spärreglerna vid riksdagsval
att riksdagen avslår motionen 1979/80:203,

5. beträffande personval

att riksdagen avslår motion 1979/80:588,

6. beträffande studier av majoritetsval

att riksdagen avslår motion 1979/80:1567,

7. beträffande myndigheternas tillämpningsföreskrifter
att riksdagen avslår motion 1979/80:1564,

8. beträffande valbarhet till riksdagens revisorer
att riksdagen avslår motion 1979/80:177,

9. beträffande kollektivanslutning till politiskt parti m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1978/79:574, 1979/80:261,
1979/80:464, 1979/80:1566 och 1979/80:1569,

10. beträffande hotet mot människovärdet

att riksdagen avslår motion 1979/80:259 samt

11. beträffande rätt till trådradiosändning av radio- och TVprogram att

riksdagen avslår motion 1979/80:589.

Stockholm den 6 november 1980

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s). Anders Björck (m),
Olle Svensson (s), Per Unckel (m), Yngve Nyquist (s), Sven-Erik Nordin
(c),Wivi-Anne Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m). Kurt Ove
Johansson (s). Bengt Kindbom (c). Daniel Tarschys (fp). Kerstin Nilsson (s),
Sture Thun (s) och Esse Petersson (fp).

KU 1980/81:3

Vid beslut under

mom. 1-5 har Bo Södersten (s) ersatt Olle Svensson

mom. 6 har Lahja Exner (s) ersatt Wivi-Anne Cederqvist

mom. 6,9 har Britta Hammarbacken (c) ersatt Sven-Erik Nordin och Kerstin

Sandborg (fp) ersatt Esse Petersson

mom. 9 har Allan Ekström (m) ersatt Gunnar Biörck i Värmdö.
Reservationer

1. Folkomröstningsinstitutet (mom. 2)

Bertil Fiskesjö (c), Sven-Erik Nordin (c), Gunnar Biörck i Värmdö (m) och
Bengt Kindbom (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”En motion”
och slutar med ”Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse:

I motionen begärs att en parlamentarisk utredning skall tillsättas för
behandling av folkomröstningsinstitutet.

Enligt utskottet talar många skäl för att folkomröstningsinstitutet tas upp
till förnyat övervägande.

Folkomröstningar är ett värdefullt komplement till den indirekta, parlamentariska
beslutsformen. Det finns enligt utskottet en rad frågor som är av
sådan karaktär att det finns goda skäl att låta väljarna ta ställning direkt i en
omröstning. Den inriktning på en särskild sakfråga som en folkomröstning
innebär medför också en omfattande redovisning av argument och faktamaterial.
Genom detta och den allmänna debatten inför en folkomröstning
befrämjas samhällsengagemanget hos gemene man, och insikterna i viktiga
samhällsfrågor vidgas.

Utskottet vill erinra om att det numera finns möjlighet att anordna
beslutande folkomröstningar i grundlagsfrågor. I andra frågor kan riksdagen
besluta om rådgivande folkomröstning. De bestämmelser i författningen som
gäller för dessa folkomröstningar är emellertid mycket kortfattade och ger
inga särskilda regler för beslut utöver att föreskrifter om rådgivande
folkomröstning skall meddelas genom lag. Det innebär att det formellt är
riksdagen som med vanlig majoritet bestämmer om folkomröstning skall
komma till stånd samt hur de frågor skall vara utformade som de röstande
skall ta ställning till. Häri ligger enligt utskottet en väsentlig brist. Det skulle
betraktas som allvarliga övergrepp om inte de minoriteter som kan finnas i
riksdagen i en aktuell folkomröstningsfråga gavs ett avgörande inflytande
över hur deras alternativ skall vara utformade.

Enligt utskottet bör den folkomröstning som ägde rum i våras i
atomkraftsfrågan ha gett omfattande erfarenhet om hur det nuvarande
folkomröstningsinstitutet fungerar utöver de erfarenheter som finns från
tidigare omröstningar. Det är enligt utskottets mening angeläget att dessa
erfarenheter sammanställs och utvärderas. En sådan utvärdering bör således
komma till stånd. Men det är också påkallat att på grundval av denna

KU 1980/81:3

utvärdering ånyo se över utformningen av folkomröstningsinstitutet som
sådant. Denna översyn bör ha som syfte att få fram förslag till en mer
ingående reglering av folkomröstningsinstitutet så att bl. a. brister som ovan
påtalats kan undanröjas. Bland de frågor som särskilt bör beaktas i en sådan
översyn är om folkomröstningarna även formellt skall göras beslutande,
vilka regler som skall gälla för rätten att ta initiativ till folkomröstningar samt
hur informationen inför folkomröstningar skall organiseras och finansieras.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:1041
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om folkomröstningsinstitutet,
m. m.

2. Vidgad rösträtt för invandrare (mom. 3)

Hilding Johansson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist, Kurt Ove
Johansson, Kerstin Nilsson, Sture Thun och Bo Södersten (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 20 med ”Utskottet
har” och slutar på s. 21 med ”ifrågavarande motionsyrkanden” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottet kan många skäl anföras för att ytterligare stärka
invandrarnas deltagande i den politiska beslutsprocessen i vårt land.
Erfarenheter finns nu från två kommunalval och en folkomröstning, i vilka
de 1975 införda rösträttsbestämmelserna tillämpats. Ett flertal studier har
genomförts och redovisats av olika forskare och statliga myndigheter. Det
finns därför i dag ett utförligt underlag för en sammanfattande utvärdering av
de insatser som gjorts hittills på detta område och för en bedömning av vilka
ytterligare åtgärder t. ex. rörande information från samhällets sida som bör
vidtas för att underlätta för invandrarna att utnyttja sin rösträtt.

Utskottet delar den bedömning som görs i motion 1979/80:459 att en
särskild parlamentarisk utredning nu bör tillsättas med särskild inriktning på
att sammanfatta och bedöma olika studier av invandrarnas deltagande i det
politiska arbetet. En sådan utredning bör också studera frågan, om rösträtten
kan utvidgas ytterligare och även omfatta riksdagsvalet. Denna fråga
aktualiserar även andra problem än de som är förbundna med den
kommunala rösträtten. Som exempel kan nämnas att vissa invandrare kan få
rösträtt och bli valbara både till hemlandets parlament och till den svenska
riksdagen. Frågor av detta slag kräver ytterligare överväganden, innan beslut
kan fattas om rösträtt för invandrare även i riksdagsval. Utskottet kan
sålunda inte biträda förslaget i motion 1979/80:151.

KU 1980/81:3

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande vidgad rösträtt för invandrare som inte är svenska
medborgare

att riksdagen bifaller motion 1979/80:459 och avslår motion
1979/80:151.

3. Personval (mom. 5)

Daniel Tarschys (fp) och Esse Petersson (fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 22 som börjar med orden
”Frågan om” och slutar med orden ”motionen 588” bort ha följande
lydelse:

Ett ökat inslag av personval i valsystemet är angeläget. Det föreliggande
betänkandet Personval och valkretsindelning (SOU 1977:94) bör kunna
läggas till grund för en förändring i denna riktning. Regeringen bör enligt
utskottets mening ta initiativ till överläggningar mellan partierna i syfte att nå
enighet om en person valsreform.

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande personval

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:588 ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Studier av majoritetsval (mom. 6)

Hilding Johansson, Olle Svensson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist,
Kurt Ove Johansson, Kerstin Nilsson och Sture Thun (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Utskottet
avstyrker” och slutar med ”motionen 1567” bort ha följande lydelse:

I motion 1979/80:1567 föreslås att grundlagskommittén skall ges i uppdrag
att fullfölja de studier av majoritetsvalsystemet som påbörjades av författningsutredningen
och som sedan fortsatt inom personvals- och valkretsutredningens
arbete. Riksdagen har vid två tillfällen -1969 och 1971 - ställt sig
bakom initiativ av motsvarande innebörd. I sitt betänkande 1969 (KU
1969:7) anförde utskottet att den allmänna debatten borde tillföras material
som belyser frågan om valsättets inverkan på mandatfördelningen och
därmed sammanhängande förhållande.

Valsystemet är som framgår av motiveringen i motionen av central
betydelse för det parlamentariska statsskickets funktionsduglighet. Det är
därför en naturlig uppgift för statsmakterna att främja en saklig och
fortlöpande debatt om olika mandatfördelningsmetoder och andra förhållanden
av betydelse för riksdagens sammansättning och arbetsförutsättningar.
Utskottet anser därför att det nu, liksom 1969 och 1971, är väl motiverat

KU 1980/81:3

med en uppföljning av tidigare undersökningar rörande majoritetsvalsystemet.
Genom det arbete som personvals- och valkretsutredningen lagt ner på
att utarbeta en valkretsindelning för fingerade val med enmansvalkretsar
krävs nu endast begränsade arbetsinsatser för att aktualisera dessa studier på
grundval av 1976 och 1979 års valsiffror.

Utskottet tillstyrker sålunda motionens förslag att studierna rörande
majoritetsval skall fullföljas.

Det bör dock ankomma på regeringen att bedöma vem som skall ges
ansvaret för arbetet. Grundlagskommittén räknar enligt vad utskottet erfarit
med att avsluta sitt arbete i början av år 1981 varför det kan var lämpligare att
den nu aktuella utredningsuppgiften uppdras åt annat organ.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. beträffande studier av majoritetsval

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1567 ger
regeringen till känna vad utskottet anfört angående fullföljande
av de studier rörande majoritetsval som genomförts av författningsutredningen
och personvals- och valkretsutredningen.

5. Kollektivanslutning till politiskt parti m. m. - lagstiftningsåtgärder (mom.

Anders Björck, Per Unckel och Allan Ekström (alla m) anser

dels att utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Enligt utskottet” och
slutar med ”samtliga motioner” bort ha följande lydelse:

En grundläggande princip för vårt demokratiska samhällssystem är att var
och en har rätt att fritt och självständigt välja åskådning och därmed politisk
partitillhörighet. Trots detta tillämpar emellertid det socialdemokratiska
partiet sedan länge ett system som klart strider mot denna princip genom att
partiet erhåller övervägande delen av sina medlemmar genom kollektiv
anslutning. Befrielse från medlemskapet kan visserligen vinnas genom
reservationsrätten. Utnyttjande av denna innebär dock att vederbörande
tvingas röja sin politiska uppfattning. Detta strider mot grundlagens regler
om de medborgerliga fri- och rättigheterna, som vilar på den uttryckliga
förutsättningen att åsiktsfriheten skall respekteras och värnas.

Utskottet vill erinra om att riksdagen vid sex tillfällen bestämt tagit avstånd
från systemet med kollektivanslutning.

Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson har företrätt inför
utskottet i samband med behandlingen av detta ärende. Av hans uttalanden
framgick klart att man inom det socialdemokratiska partiet inte övrväger
några förändringar som tillgodoser de demokratiska krav på anslutningen till
politiska partier som utskottet anser vara självklara.

Då riksdagens upprepade uttalanden mot kollektivanslutningen inte
respekterats eller kommer att respekteras av det socialdemokratiska partiet

KU 1980/81:3

måste frågan lösas genom lagstiftning utformad på ett sådant sätt att
kollektivanslutning såväl direkt som indirekt omöjliggörs. Mot en sådan
åtgärd har riktats den invändningen att ett förbud i lag mot kollektivanslutning
skulle utgöra ett ingrepp i föreningsfriheten. Utskottet anser denna
invändning ohållbar, då denna frihet ej kan innebära rätt att ansluta någon
till ett politiskt parti utan vederbörandes samtycke. Med hänvisning till det
anförda bör riksdagen hos regeringen hemställa om förslag till lagstiftning i
ämnet.

dels att utskottet under 9. bort hemställa

9. beträffande lagstiftningsåtgärder mot kollektivanslutning till
politiskt parti

att riksdagen med bifall till motionerna 1979/80:464, 1979/
80:1566 och 1979/80:1569 och med avslag på motionerna
1978/79:574 och 1979/80:261 hos regeringen begär förslag till
lagstiftning mot kollektivanslutning till politiskt parti.

6. Kollektivanslutning till politiskt parti m. m. - riksdagsuttalande (mom.

Bertil Fiskesjö (c), Bengt Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp), Britta
Hammarbacken (c) och Kerstin Sandborg (fp) anser

dels att utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Enligt utskottet” och
slutar med ”samtliga motioner” bort ha följande lydelse:

Då individens rätt att själv avgöra medlemskap i politiskt parti har
utomordentligt stor principiell betydelse i en demokrati, bör riksdagen ånyo
göra ett uttalande i denna fråga.

KU 1980/81:3

dels att utskottet under 9. bort hemställa

9. beträffande riksdagsuttalande mot kollektivanslutning till politiskt
parti

att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:261 och med
avslag på motionerna 1978/79:574, 1979/80:464, 1979/80:1566
och 1979/80:1569 godkänner vad utskottet uttalat i frågan.

KU 1980/81:3

Bilaga

RIKSDAGENS REVISORER 1980-05-08
Till riksdagens konstitutionsutskott

Konstitutionsutskottet har berett riksdagens revisorer tillfälle att avge
yttrande över motionen 1979/80:177 av Daniel Tarschys och Torkel Lindahl
om ändrade valbarhetsregler för riksdagens revisorer.

I motionen förordas att valbarhetsreglerna för riksdagens revisorer ändras
på ett sådant sätt att även tidigare riksdagsledamöer kan väljas till revisorer.
Bland dessa finns, framhåller motionärerna, flera som genom omfattande
erfarenheter av riksdagsarbetet har goda förutsättningar att delta i revisionen
och som också kan avsätta den tid som behövs för ett aktivt engagemang i
verksamheten. En ändring i denna riktning skulle enligt motionärerna kunna
leda till ett bättre utnyttjande av en värdefull "begåvningsreserv”.

Motionen utmynnar i en hemställan om att ett tillägg skall göras till 8 kap.
11 § första stycket riksdagsordningen av innebörd att revisorerna väljs bland
riksdagens nuvarande och tidigare ledamöter.

Revisorerna vill inledningsvis framhålla att en förändring av åsyftat slag
skulle kräva en ändring även av 12 kap. 7 § regeringsformen. Där stadgas
nämligen bl. a. att riksdagen väljer inom sig (kursiverat här) revisorer att
granska den statliga verksamheten. Detta valbarhetsvillkor tillkom genom
1974 års grundlagreform för att bl. a. bättre markera den koppling som enligt
grundlagberedningen borde finnas mellan riksdagen och dess revisorer.

Genom beslut vid riksmötet 1978/79 fastställdes nya riktlinjer för
riksdagens revisorers verksamhet (försl. 1978/79:4. FiU 1978/79:26. rskr
1978/79:259). En bärande tanke bakom beslutet var att revisorerna skulle ges
en närmare anknytning till det löpande riksdagsarbetet.

Sålunda förutsattes det att revisorerna varje år skulle inhämta förslag till
granskningsärenden från riksdagsutskotten.

Vidare skulle man pröva en ny form av kontakter mellan revisorerna och
utskotten. Dessa kontakter skulle ha formen av regelbundna överläggningar
mellan revisorernas tre ordföranden och utskottets presidier. Vid överläggningarna.
som borde hållas två gånger årligen, skulle bl. a. revisorerna
informera om pågående och planerade granskningsprojekt inom respektive
utskotts intresseområde.

Riksdagsbeslutet innebar slutligen också att formerna för revisorernas
rapportering ändrades. Tidigare kunde revisorerna redovisa sina iakttagelser
och förslag antingen till riksdagen eller till regeringen. Numera skall
framställningar av detta slag riktas till enbart riksdagen för att denna skall
kunna ta ställning till revisorernas synpunkt och rekommendationer i varje
enskilt ärende.

Den fastare bindning som revisorerna fått till riksdagen har kommit till
uttryck i en av revisorerna nyligen antagen arbetsordning. Vad som finns
föreskrivet i denna om samarbetet med riksdagen har därefter utvecklats
vidare av revisorernas arbetsutskott. I en särskild rekommendation har
arbetsutskottet sålunda anvisat former för hur enskilda revisorer skall
bevaka revisionens intressen i riksdagsarbetet. Rekommendationen, som
närmast inriktar sig på riksdagens behandling av revisorernas framställningar.
förutsätter att revisorsuppdraget är föreant med ett rikdsagsledamotskap.

Värdet av att en revisor samtidigt är riksdagsledamot har under det gångna

KU 1980/81:3

året bekräftats av den ökade mängd av underhandskontakter som riksdagskolleger
tagit med enskilda revisorer i olika revisionella frågor.

Strävandena under senare år har således varit att stärka banden mellan
revisorerna och riksdagen och att öppna kanaler för nya kontakter av olika
slag. Den i motionen 1979/80:177 förordade lösningen motverkar enligt
revisorernas mening detta syfte. Motionens förslag innebär i visst avseende
också en återgång till tidigare övergivna principer. Revisorerna avstyrker
därför motionärernas yrkanden.

På riksdagens revisorers vägnar

Ingegerd Troedsson

Göran Hagbergh

>806 Stockholm 1980