om vissa frågor rörande den statliga förvaltningen m.m. (Betänkande 1981/82:KU4 Konstitutionsutskottet)

KU 1981/82:4

Konstitutionsutskottets betänkande
1981/82:4

om vissa frågor rörande den statliga förvaltningen m. m.

I detta betänkande behandlas följande frågor sorn tagits upp i de angivna
motionerna:

1. Översyn av den centrala samhällsförvaltningen - 1980/81:649

2. Övergripande ansvar för att minska onödig byråkrati etc. - 1980/
81:1508

3. Myndigheternas behandling av allmänheten - 1980/81:364

4. Kommittéväsendet - 1980/81:1509

5. Remissförfarandet - 1980/81:238

6. Intresseorgansationernas möjligheter att påverka myndigheternas beslut
rörande enskilda företag - 1980/81:1512

7. Ledamöter och suppleanter i statliga styrelser - 1980/81:180, 396 och
1110

8. Åldersgräns för innehav av offentligt uppdrag - 1980/81:340

1. Översyn av den centrala samhällsförvaltningen

Motionen

I motion 1980/81:649 av Egon Jacobsson (s) och Kurt Ove Johansson (s)
yrkas ”att riksdagen hos regeringen begär att den statliga samhällsförvaltningen
på central nivå blir föremål för en bred översyn”.

I motiveringen anför motionärerna att organisationen för samhällsförvaltningen
på central nivå inte har någon klar anknytning till den förvaltningsideologi
som gällt för kommunreformen och som genomsyrar de olika
förslagen till organisation på länsnivån. Genom att politiker arbetar inom
varje nämnd och styrelse hos kommuner och landsting understryks all
samhällsverksamhets politiska karaktär. På central nivå står politikerna i
viktiga avseenden utanför den statliga förvaltningen. Lagstiftningen innehåller
enligt motionärerna mer av skydd för de centrala myndigheternas
självständighet än av föreskrifter som kan garantera den politiska styrningen
och därmed de politiska organens möjligheter att ta ett politiskt ansvar för
verksamheten inför väljarna.

I motionen anförs att ämbetsverkens självständighet och starka ställning
kan skapa problem. Som exempel nämns att de ansvariga inom verken kan
komma att identifiera sig med den egna verksamheten i sådan utsträckning
att helhetssyn och samordning mellan olika samhällssektorer kan gå
förlorad. Motionärerna anser att en fortsatt stegvis reformering av samhällsorganisationen
är nödvändig. En sådan bör vägledas av principen att det
1 Riksdagen 1981182. 4 sami. Nr 4

KU 1981/82:4

endast är makt som utövas av valda representanter som är legitim i ett
demokratiskt system. Möjligheten att utkräva politiskt ansvar måste därför
enligt motionärerna finnas för all maktutövning.

Förvaltningsutredningen

Förslag rörande en allmän översyn av den statliga samhällsförvaltningens
organisation har behandlats i riksdagen vid flera tillfällen under senare år.
Vid 1977/78 års riksmöte uttalade konstitutionsutskottet (KU 1977/78:38)
med anledning av ett motionsyrkande (c) att en förutsättningslös kartläggning
av nu rådande rättsliga och faktiska förhållanden vad gäller principerna
för den statliga förvaltningens organisation skulle vara av värde för framtida
överväganden rörande dessa spörsmål. Enligt utskottets mening borde en
sådan utredning komma till stånd men begränsas till just en kartläggning och
analys. Utskottet var i sitt av riksdagen godkända betänkande inte berett att i
avvaktan på en sådan översyn förorda några förändringar i de hittills
tillämpade principerna.

I mars 1979 beslöt regeringen att ge förvaltningsutredningen (B 1977:01) i
tilläggsuppdrag att utföra den undersökning som riksdagen förordat. I
direktiven betonar budgetministern att utredningens uppdrag bör inriktas på
en kartläggning och analys av nu gällande ordning samt den utveckling som
lett fram till denna.

Förvaltningsutredningen har disponerat sitt arbete så att den nu aktuella
undersökningen genomförs efter slutförandet av utredningens huvudbetänkande
Förnyelse genom omprövning. Enligt utredningens arbetsplan kommer
arbetet med tilläggsuppdraget att redovisas under innevarande budgetår.

Vid 1978/79 års riksmöte föreslogs i en partimotion (c) att den kartläggning
som förvaltningsutredningen fått i uppdrag att genomföra skulle läggas till
grund för fortsatta överväganden rörande bl. a. de fristående ämbetsverkens
och affärsverkens ställning från konstitutionella utgångspunkter. Konstitutionsutskottet
(KU 1979/80:32) anförde med anledning av motionen att
resultatet av förvaltningsutredningens analyser borde avvaktas. Riksdagen
följde utskottet.

Frågan om en översyn av samhällsförvaltningen togs upp även under den
allmänna motionstiden år 1980.1 en motion (c) föreslogs att den beskrivning
och analys av den statliga förvaltningsorganisationen som förvaltningsutredningen
utför skall läggas till grund för ett fortsatt utredningsarbete, vars syfte
skulle vara att stärka den demokratiska kontrollen över förvaltningen.
Konstitutionsutskottet uttalade med anledning av motionen (KU 1980/81:8)
att det nu pågående kartläggningsarbetet bör slutföras innan nya utredningsdirektiv
tas på detta område. Riksdagen beslöt även denna gång i enlighet
med utskottets förslag.

KU 1981/82:4

2. Övergripande ansvar för att minska onödig byråkrati

Motionen

I motion 1980/81:1508 av Christina Rogestam (c) yrkas ”att riksdagen
uttalar att ett departement bör ha det övergripande ansvaret för att minska
den onödiga byråkratin och förbättra kontakterna mellan medborgarna och
samhällsorganen”.

I motiveringen anförs att fackdepartementen måste få ett stort ansvar för
det fortsatta arbetet med att minska byråkratin och för att förbättra
kontakterna mellan medborgarna och samhällsorganen. Samtidigt krävs att
ett av departementen har ett särskilt ansvar för att samordna de olika
insatserna. Enligt motionären skulle kommundepartementet vara ett lämpligt
departement för dessa uppgifter. Kommundepartementet är i mycket ett
policydepartement som genom sitt ansvar bl. a. för den kommunala
demokratin har en mycket bred kontaktyta mot kommunerna.

Frågans behandling vid 1980/81 års riksmöte

Vid 1980/81 års riksmöte redovisade regeringen i proposition 1980/81:80
ett antal åtgärder för att minska byråkratin och samtidigt öka den
kommunala självstyrelsen. I propositionen som i sin helhet antogs av
riksdagen behandlades också frågan om hur det fortsatta arbetet med dessa
frågor skall organiseras.

I propositionen anfördes i denna del att grundtanken måste vara att det
väsentliga ansvaret för att förbättra kontakterna mellan myndigheterna och
medborgarna skall ligga hos myndigheterna själva. Dock är det en
förutsättning för ett framgångsrikt förenklingsarbete att insatser sker även på
centralt håll. Det gäller då enligt propositionen främst att initiera, samordna
och utveckla förenklingsarbetet.

I propositionen lämnades också en redogörelse för hur förenklingsarbetet
hittills organiserats inom regeringskansliet. I anslutning till denna redogörelse
anförde föredraganden bl. a.

Regeringen har i de årliga anvisningarna för myndigheternas anslagsframställningar
för budgetåren 1980/81 och 1981/82 krävt att myndigheterna skall
lämna en redogörelse för vilka åtgärder de har vidtagit för att motverka
krångel och onödig byråkrati och för att i övrigt underlätta allmänhetens
kontakter med myndigheterna. Det ankommer i första hand på fackdepartementen
att inom sina respektive verksamhetsområden följa upp myndigheternas
uppgifter i dessa avseenden. En betydelsefull uppgift är att över
hela fältet sammanställa och utvärdera myndigheternas redovisning av
förenklingsarbetet och sprida kännedom om de olika åtgärder som vidtas på
skilda håll. Härigenom kan myndigheterna få uppslag till egna insatser och
stimuleras till ett effektivt förenklingsarbete. I det sammanhanget kan
byråkratiutredningens förslag i fråga om en aktiverad förslagsverksamhet
övervägas närmare. Givetvis är det också angeläget att kunna ta tillvara

1* Riksdagen 1981182. 4 sami Nr 4

KU 1981/82:4

allmänhetens erfarenheter av kontakterna med myndigheterna.

Jag ser det även som väsentligt att allmänheten har ett forum i
regeringskansliet till vilket man kan vända sig i dessa frågor. Det skulle enligt
min mening också vara av stort värde att kunna bereda företrädare för
centrala ämbetsverk, kommunförbunden, näringslivet, personalorganisationerna
och folkrörelserna tillfälle att delta i diskussionen om hur arbetet bör
bedrivas och därigenom medverka till att förenklingsarbetet förs vidare. Det
av TCO påtalade behovet för myndigheterna att kunna utbyta erfarenheter
kan härigenom tillgodoses. På så sätt kan byråkratiutredningens exempelsamling
också vidareutvecklas.

3. Myndigheternas behandling av allmänheten

Motionen

I motion 1980/81:364 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) yrkas ”att riksdagen
antar följande förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (SFS
1971:290):

8 b §

Tjänsteman hos myndighet skall, såväl när det gäller personligt bemötande
som i skrift, alltid visa den som söker upplysning, råd eller hjälp hos
myndighet, eller vars sak prövas av denna, respekt och omtanke.”

I motionen anförs att en bestämmelse av motsvarande innebörd införts i
lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m. fl. (SFS 1980:11).
Enligt motionären saknas anledning att särskilt föreskriva att just denna
personal skall visa de medborgare som den är satt att betjäna omtanke och
respekt. Detta bör i stället gälla för alla anställda i offentlig tjänst.

Förvaltningslagen m. m.

Frågan om myndigheternas service gentemot allmänheten berörs i
förvaltningslagen (1971:290), i allmänna verksstadgan (1965:690) och i
serviceförordningen (1980:900).

Förordningen om statliga myndigheters serviceskyldighet, serviceförordningen,
föreskriver att myndigheterna inom sina verksamhetsområden skall
lämna upplysningar även om sådant som inte finns intaget i allmänna
handlingar och sålunda är tillgängligt enligt bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100). I allmänna verksstadgan anges bl. a. att myndigheterna skall
verka för sådana förenklingar i verksamheten som kan underlätta enskildas
kontakter med myndigheten (4 §). Allmänna verksstadgan föreskriver
vidare att myndighets chef skall tillse att särskilda anordningar vidtas i mån
av behov för att underlätta för parter, företrädare för nyhetsorgan och andra
intresserade att få upplysningar om myndighetens verksamhet (8 §). Det
föreskrivs också att verksamheten skall bedrivas så enkelt, snabbt och

KU 1981/82:4

ekonomiskt som möjligt utan att säkerheten eftersatts (6 §).

Flera av bestämmelserna i förvaltningslagen har väsentlig betydelse för
myndigheternas service gentemot medborgarna. Viktigast ur denna synpunkt
är de om komplettering av handlingar, om anlitande av tolk, om
kommunicering, om rätt för parter att lämna uppgifter muntligen, om
beslutsmotivering och om besvärshänvisning.

Förvaltningsrättsutredningen (Ju 1978:09)

Förvaltningsrättsutredningen, som tillsatts efter regeringens bemyndigande
den 28 september 1978, har till uppgift att göra en översyn av
förvaltningslagen. Arbetet skall enligt direktiven i första hand inriktas på
reformer etappvis. Utredningen har under våren 1981 framlagt ett första
delbetänkande, Ändringar i förvaltningslagen. Allmänna överväganden.
Partiella reformer (SOU 1981:41). I betänkandet läggs fram förslag som
syftar till att markera tre intressen: service till allmänheten, förenklingar i
förfarandet och förskjutning av tyngdpunkten i förvaltningsförfarandet ned
mot första instans.

Bland de förändringar i förvaltningslagen som föreslås i betänkandet ingår
bl. a. en ny lydelse av 8 § i vilken bestämmelser angående myndighets
skyldighet att ge allmänheten upplysningar och vägledning i frågor som rör
dess verksamhetsområde föreslås införda.

Förvaltningsrättsutredningen inriktar sitt fortsatta arbete på att utarbeta
ett principförslag till en helt ny förvaltningslag.

4. Kommittéväsendet

Motionen

I motion 1980/81:1509 av Rolf Sellgren (fp) och Hans Lindblad (fp) yrkas
”att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs rörande kommittéväsendet”.

I motiveringen anför motionärerna att uttedningsväsendet spelar en viktig
roll i den politiska beslutsprocessen. Genom systemet med parlamentariska
utredningar får riksdagsgrupperna och de politiska partierna en god insyn i
frågor på ett tidigt stadium. Detta är av stor betydelse för att underlätta en
tidig debatt i olika frågor samt för riksdagens möjligheter att följa
samhällsutvecklingen på alla de områden som berörs av dess beslut.

Mot bakgrund av utredningsväsendets betydelse för den demokratiska
beslutsprocessen samt bl. a. också för möjligheterna att få till stånd
omprövningar och utredningar med ett vidare perspektiv än det som kan
finnas hos enskilda myndigheter är det enligt motionärerna väsentligt att
utredningsuppgifter inte i större utsträckning än hittills förläggs till myndigheterna
själva i stället för att uppdras till särskilda parlamentariskt
sammansatta utredningar.

KU 1981/82:4

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor med anknytning till det statliga kommittéväsendet har behandlats
av konstitutionsutskottet vid upprepade tillfällen under senare år dels med
anledning av motioner, dels i samband med granskningsarbetet. I sitt
betänkande vid föregående riksmöte om vissa frågor rörande den statliga
förvaltningen m. m. (KU 1980/81:8) lämnade utskottet en utförlig redovisning
för frågans tidigare behandling till vilken hänvisas.

Frågan om kommittéväsendet togs upp av utskottet med anledning av ett
motionsyrkande (fp) med syfte att få till stånd en granskning av utredningsoch
kommittéverksamheten. Bl. a. anfördes i motionen att det i många fall
kunde vara lämpligare att köpa konsulttjänster och låta parlamentariker
granska förslagen i efterhand.

Utskottet anförde för sin del bl. a.

Kommittéväsendets starka ställning i den svenska politiska beslutsprocessen
är framför allt en följd av den grundlighet och saklighet som av tradition
präglar arbetet i de offentliga utredningarna. Genom att kommittéerna i så
stor utsträckning har parlamentariskt inslag är det också ofta möjligt att
åstadkomma en bred politisk förankring inför viktiga samhällsreformer.
Enligt utskottet är det angeläget att slå vakt om det värdefulla inslag i
beslutsprocessen som kommittéväsendet utgör.

Under 1970-talet har kommittéväsendet förändrats i olika hänseenden.
Dessa förändringar har bl. a. syftat till att effektivisera arbetet inom
utredningarna. Ett fortsatt arbete i denna riktning är enligt utskottet
angeläget. Något initiativ från riksdagens sida i denna fråga är dock inte
erforderligt. I sammanhanget bör också framhållas att utskottet i sin
granskning av regeringen även i fortsättningen avser att uppmärksamma
frågor som rör kommittéväsendet. Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionen.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

5. Remissförfarandet

Motionen

I motion 1980/81:238 av Bertil Fiskesjö (c) yrkas ”1. att riksdagen uttalar
sig för att regeringen bör visa stor restriktivitet när det gäller remiss av
utredningsbetänkanden eller departementspromemorior för yttrande av
utredningar, 2. att riksdagen uttalar sig för att riksdagsutskott inte bör
remittera motioner eller andra ärenden för yttrande till utredningar”.

I motiveringen anför motionären att remissväsendet fyller en viktig
funktion i det förberedelsearbete som normalt föregår lagstiftning och andra
beslut i riksdagen. Detta kan dock inte undanskymma att utarbetandet av
remissvar innebär en ökad arbetsbörda hos myndigheten. Detta har under
senare år i någon mån motarbetats genom ambitionen att göra urvalet av
remissinstanser något snävare.

KU 1981/82:4

Enligt motionären har under senare år antalet remisser till sittande
utredningar expanderat på ett sätt som starkt kan ifrågasättas. Vissa
kommittéer får under den tid de sitter ett stort antal remisser, något som i
många fall innebär att det egentliga arbetet måste planeras om med
åtföljande förseningar. Kommittéerna skall enligt motionen ha som uppgift
att fullgöra det utredningsuppdrag de ålagts, inte att tjänstgöra som
remissorgan. Den sammanvägning av förslagen från olika utredningar som i
vissa fall måste göras bör ske på ett senare stadium, dvs. när man i
vederbörande departement överväger utformningen av propositionerna.

Gällande rätt

Remissförfarandet har sin förankring i regeringsformen. Enligt RF 7 kap.
2 § skall vid beredningen av regeringsärendena behövliga upplysningar och
yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs
skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Vilka
myndigheter som är berörda och i vilken omfattning det är erforderligt att
organisationer och enskilda får tillfälle att yttra sig avgörs av respektive
departementschef som ett led i arbetet med regeringsärendenas beredning.

Även riksdagens utskott har möjlighet att som ett led i beredningen av ett
ärende begära upplysningar av statliga myndigheter eller av andra organ,
sammanslutningar eller enskilda. Enligt RO 4 kap. 10 § skall statlig
myndighet lämna upplysningar och avge yttrande då utskott begär detta.
Sådan skyldighet föreligger inte för regeringen. Myndighet som inte lyder
under riksdagen kan hänskjuta begäran från utskott till regeringens
avgörande.

Möjligheten för myndigheter som lyder under regeringen att till denna
hänskjuta en begäran från ett utskott om yttrande motiveras i förarbetena till
riksdagsordningen med att en ovillkorlig rätt för utskott att engagera
myndigheter för yttranden i enstaka fall skulle kunna medföra störningar i
förvaltningens arbete på ett sätt som regeringen inte kunnat förutse eller i tid
motverka.

6. Intresseorganisationernas möjligheter att påverka myndigheternas beslut
rörande enskilda företag

Motionen

I motion 1980/81:1512 av Sten Svensson (m) och Bengt Wittbom (m) yrkas
”att riksdagen hos regeringen begär en översyn av i vilken utsträckning olika
intresseorganisationer påverkar myndighetsbeslut rörande enskilda företag”.

Motionärerna anför att de fackliga organisationerna även vid sidan av den

KU 1981/82:4

arbetsrättsliga lagstiftningen i ett flertal fall givits möjlighet att påverka
enskilda företag genom myndigheternas arbete. I motionen lämnas ett antal
exempel på frågor där de fackliga organisationerna med stöd av författningsbestämmelser
eller i enlighet med praxis regelmässigt yttrar sig över
ansökningar av olika slag från enskilda företag. Motionärerna anser att det
mot bakgrund av de exempel som lämnats i motionen är angeläget att det nu
görs en samlad översyn av i vilken utsträckning olika intresseorganisationer
påverkar myndighetsbeslut rörande enskilda företag. En sådan översyn bör
innehålla en utvärdering av påverkans praktiska effekter och principiella
innebörd.

7. Ledamöter och suppleanter i statliga styrelser

Motionerna

I motion 1980/81:180 av Anna Wohlin-Andersson (c) yrkas ”att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts
beträffande ersättning till suppleanter i statliga styrelser”.

1 motionen anförs att suppleanter i nämnder och styrelser som länsstyrelsen,
länsvägnämnden, länsarbetsnämnden osv. underrättas om sammanträdena.
Eftersom de inte erhåller arvode eller reseersättning vid andra tillfällen
än då de kallats att sammanträda som ersättare för ledamot har de dock i
praktiken inte möjlighet att delta kontinuerligt i sammanträdena. Enligt
motionären är det en förutsättning för att suppleanterna skall ha reella
möjligheter att följa styrelsearbetet och hålla sig informerade om verksamheten
att de har rätt till arvode. Suppleanternas rätt till arvode bör av hänsyn
härtill nu regleras i lag.

I motion 1980/81:396 av Nils Hjorth m. fl. (s) yrkas ”att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av principer och regler för tillsättande av
ledamöter och suppleanter i verksstyrelser”.

I motionen anförs att olika principer gäller för utseende av ledamöter och
suppleanter i styrelserna för de statliga företagen. Också själva styrelseformen
varierar mellan olika centrala ämbetsverk. Även i de centrala verk som
har lekmannastyrelser tillämpas olika principer vid val av ledamöter. I en del
centrala verk utses suppleanter för ledamöter. I andra verk saknas
suppleanter. Särskilt i dessa senare verk kan svårigheter uppkomma t. ex. för
de ledamöter som representerar politiska partier. På grund av svårigheterna
att på längre sikt överblicka t. ex. riksdagsarbetet kan problem uppkomma
för ledamöterna att närvara vid samtliga sammanträden. I många fall kan
också behov finnas av överläggningar med en suppleant från det egna partiet
eller från den egna intressegruppen. Motionärerna föreslår med hänsyn till
dessa praktiska problem att regeringen får i uppdrag att se över formerna för
tillsättande av styrelser så att likartade regler kommer att gälla med
suppleantsystem i samtliga verk och myndigheter.

KU 1981/82:4

I motion 1980/81:1110 av Lars Ahlmark m. fl. (m) yrkas ”att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående en
översyn av statliga myndigheters styrelse”.

I motiveringen anför motionärerna att styrelser hos statliga verk och
myndigheter har varierande uppbyggnad och att det i styrelserna finns
personer av skilda kategorier, t. ex. tjänstemän vid myndigheten, partsrepresentanter
och tjänstemän från andra myndigheter. Enligt motionärerna
ger förekomsten av representanter för de fackliga organisationerna ett
korporativistiskt intryck. Styrelserna bör enligt motionen vara uppbyggda
med representanter för den egna myndigheten och företrädare för allmänheten,
vilka har sedvanligt politiskt ansvar. I motionen anförs också att
funktionen som högsta tjänsteman i verket och ordförande i styrelsen bör
skiljas åt så att två personer får närmare insyn i sådana frågor som
ärendeberedning inför styrelsen, uppföljning av beslut etc. I motionen
föreslås en successiv översyn av de statliga myndigheternas styrelser i syfte att
åstadkomma förändringar i enlighet med vad som anförts i motionen.

Gällande ordning

Frågan om lekmannastyrelsens sammansättning, både vad gäller vilka
kategorier av personer som skall eller bör vara representerade i styrelsen
samt frågan om suppleanter skall utses eller ej regleras i instruktionen för
respektive verk. Några mer allmänna övergripande bestämmelser som
reglerar förhållandena på detta område finns ej. Riksdagen har sålunda haft
att ta ställning till lekmannastyrelsernas utseende från fall till fall i samband
med att nya myndigheter tillskapats eller när organisationen i befintliga
myndigheter reviderats.

Vad gäller frågan om suppleanternas tjänstgöring finns som framhålls i
motion 180 vissa bestämmelser i förordningen (1977:625) om information till
ersättare i statliga styrelser och nämnder. Enligt denna förordning som
tillkom efter ett tillkännagivande från riksdagen (KU 1976/77:11, rskr 26)
skall ersättare för ordinarie ledamot i statlig styrelse eller nämnd beredas
tillfälle att genom information följa arbetet i styrelsen eller nämnden samt i
övrigt ges möjligheter till insyn i dess verksamhet. Myndigheten eller
motsvarande organ skall medverka till att detta krav på information
tillgodoses. Av förordningen framgår också att ersättare bör underrättas om
sammanträden och de ärenden som då skall tas upp. Vidare stadgas att
ersättare bör kallas till sammanträde då så bedömes lämpligt även när
ordinarie ledamot inte har förfall. Denna möjlighet bör särskilt beaktas i det
inledande skedet av ersättares förordnanden, då ersättare besitter särskild
sakkunskap eller då ersättares närvaro av annat skäl är önskvärd men ej
nödvändig. Förordningen innehåller inga bestämmelser rörande det arvode
som bör utgå i dessa fall.

KU 1981/82:4

Frågornas tidigare behandling m. m.

Suppleanternas rätt att närvara vid sammanträden med statliga styrelser
och nämnder uppmärksammades av riksdagen under hösten 1976 (KU
1976/77:11). Med anledning av motionsyrkanden uttalade konstitutionsutskottet
att även suppleanter bör ha möjlighet att följa styrelsearbetet och
hålla sig informerade om verksamheten. Utskottet föreslog att formerna för
detta skulle utredas närmare av regeringen. Riksdagen följde utskottets
förslag.

Resultatet av detta initiativ blev att regeringen i juni 1977 utfärdade den
ovan berörda förordningen om information till ersättare i statliga styrelser
och nämnder.

Konstitutionsutskottet återkom till frågan även under 1979/80 års riksmöte
i samband med behandlingen av en motion angående suppleanters tjänstgöring
i länsstyrelsernas styrelse. Utskottet anförde i detta sammanhang (KU
1979/80:8) att regeringen borde undersöka i vilken utsträckning som
länsstyrelserna i praxis kallade suppleanterna till sammanträde även då de
inte tjänstgör som ersättare för ordinarie ledamot. Enligt utskottet borde
regeringen med denna undersökning som grund pröva behovet av särskilda
regler om suppleants närvarorätt i länsstyrelsernas styrelse. Vad utskottet
anfört gavs regeringen till känna.

Med anledning av riksdagens uttalande har kommundepartementet låtit
genomföra en enkätundersökning till samtliga länsstyrelser. I undersökningen
har dels studerats den praxis som nu tillämpas, dels undersökts vilka
förändringar i den nuvarande ordningen som enligt länsstyrelsernas uppfattning
bör genomföras. Enligt vad utskottet erfarit räknar kommundepartementet
med att undersökningens resultat skall kunna meddelas riksdagen i
samband med att regeringen avlämnar budgetpropositionen i januari
1982.

Frågan om lekmannastyrelsernas sammansättning hör till de frågeställningar
som tagits upp särskilt i de motioner rörande en allmän översyn av de
grundläggande principerna för förvaltningsorganisationen.

Frågan om lekmannastyrelsernas sammansättning aktualiserades också
under våren 1981 i samband med riksdagens behandling av proposition
1980/81:107 om den statliga skoladministrationen m. m.

I propositionen hemställdes att riksdagen skulle godkänna vissa riktlinjer
för skolöverstyrelsens organisation. Vad gällde lekmannastyrelsen innebar
förslaget att denna utöver generaldirektören och överdirektören skulle bestå
av fem ledamöter från riksdagspartierna samt en representant för vardera
kommunerna och landstingskommunerna. Övriga intressen som hittills varit
representerade i styrelsen skulle därigenom komma att sakna representation.

Föredragande statsrådet anförde i sin motivering bl. a. att det är omöjligt
att i en verksstyrelse av hanterlig storlek samla representation för alla de

KU 1981/82:4

intressen - myndigheter, organisationer och andra grupperingar i samhället -som på ett eller annat sätt berörs av SÖ:s verksamhet. Enligt statsrådet var en
styrelserepresentation inte heller den lämpligaste formen för en samverkan
mellan ämbetsverket och skilda samhällsintressen. Verksstyrelsernas främsta
uppgift är enligt föredraganden att företräda verket och därigenom hela
utbildningsverksamhetens intressen och åsikter, vilket enligt propositionen
starkt begränsar utrymmet för olika partsintressen i styrelsen. I propositionen
anfördes att en intresserepresentation i styrelsen för skolöverstyrelsen
borde fullgöras av företrädare för stora grupper av medborgare och vida
sektorer av samhällslivet.

I en följdmotion (s) till propositionen hemställdes att riksdagen borde göra
ett principuttalande av innebörden att grunderna för regeringens förslag om
sammansättning av ämbetsverkens styrelser inte godkändes. Motionärerna
pekade på att det med något undantag saknas rent politiskt sammansatta
styrelser i de svenska ämbetsverken. Enligt motionärerna saknades principiella
motiv för propositionens förslag som dessutom presenterades samtidigt
som förvaltningsutredningen arbetar med en analys av bl. a. dessa
frågor.

Propositionen om den statliga skoladministrationen remitterades till
utbildningsutskottet som beredde konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig
över propositionens förslag i denna del samt motionen. Konstitutionsutskottet
(KU 1980/81:6 y) avstyrkte motionsyrkandet och anförde i samband
därmed bl. a.

Utskottet konstaterar att några allmänna principer för sammansättningen
av lekmannastyrelser inte har formulerats i den nu aktuella propositionen om
den statliga skoladministrationen m. m. eller tidigare i annat sammanhang.
Regeringen får därför i det enskilda fallet - ofta efter det att grunderna
fastställts av riksdagen - avgöra hur ett ämbetsverks styrelse med hänsyn till
verkets uppgifter bör vara sammansatt. Utskottet vill liksom motionärerna
erinra om att en närmare belysning av dessa frågor sker i förvaltningsutredningen.
Utskottet anser att något principiellt uttalande om sammansättningen
av ämbetsverks styrelser inte bör göras innan resultatet av förvaltningsutredningens
arbete föreligger. Motionsyrkandet kan följaktligen inte
tillstyrkas.

I en avvikande mening anförde sju ledamöter (alla s) att utskottet bort ha
tillstyrkt motionen. Enligt den avvikande meningen borde utskottets
yttrande ha haft följande lydelse.

Propositionens förslag till ändrad sammansättning av SÖ:s styrelse innebär
en principiell avvikelse från vad som hittills gällt. Förslaget läggs fram
samtidigt som förvaltningsutredningen behandlar olika frågor med anknytning
till lekmannastyrelsers sammansättning. Enligt utskottets mening bör
resultatet av detta utredningsarbete avvaktas innan så genomgripande
förändringar i ett stort ämbetsverks styrelse som det här är fråga om
genomförs. Utskottet anser det också väsentligt att understryka att
regeringens förslag i propositionen om den statliga skoladministrationen

KU 1981/82:4

m. m. inte bör få utgöra en mall för framtida beslut om sammansättningen av
ämbetsverks styrelser. Utskottet tillstyrker med hänsyn härtill bifall till
motionsyrkandet.

Vid behandlingen av utbildningsutskottets betänkande med anledning av
propositionen (UbU 1980/81:38) följde riksdagen en reservation från de
socialdemokratiska ledamöterna som yrkade avslag på propositionens
förslag i denna del. Förslaget till nya regler för sammansättningen av
skolöverstyrelsens styrelse avslogs sålunda.

8. Åldersgräns för innehav av offentligt uppdrag

Motionen

I motion 1980/81:340 av Margareta Andrén (fp) och Jörgen Ullenhag (fp)
yrkas ”att riksdagen hos regeringen begär att tillämpliga lagar och
förordningar ändras så att ingen övre åldersgräns fastställs för innehav av
offentliga uppdrag”.

I motionen anförs att det är ett samhällsslöseri att man inte tillräckligt drar
nytta av äldre personers livserfarenhet och kunnande på grund av fastställda
åldersgränser. Motionärerna anför att riksdagen ställt sig positiv till själva
tanken på att avskaffa de nu gällande åldersgränserna men ansett att frågan
bör utredas innan ett beslut fattas. Enligt motionärerna är det självklart att
70-årsgränsen inte skall utgöra något hinder för att inneha offentliga
uppdrag. Riksdagen bör därför utan att vänta på någon utredning uttala sig
för 70-årsgränsens avskaffande.

Frågans tidigare behandling

Förslag om att övre åldersgränser för offentliga uppdrag skall avskaffas har
behandlats av riksdagen med anledning av motionsyrkanden vid 1978/79 och
1980/81 års riksmöten. Vid sin behandling av frågan 1978 anförde konstitutionsutskottet
(KU 1978/79:2) att åldersgränser i samband med nomineringar
i första hand berör de politiska partiernas interna överväganden. I ett särskilt
yttrande (1 fp) anfördes att äldre människors möjligheter att inneha
offentliga uppdrag inte endast är beroende av interna överväganden inom
partierna. De förhindras också av formella åldersregler som sanktioneras av
statsmakterna.

I sitt betänkande vid föregående riksmöte om vissa frågor rörande den
statliga förvaltningen m. m. (KU 1980/81:8) redovisade konstitutionsutskottet
i reciten en genomgång av de åldersregler som gäller f. n. Genomgången
visade att åldersgränser främst förekommer i fråga om nämndemannauppdrag
i olika domstolar. En övre åldersgräns stadgas också för ordförande,
ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnder liksom för ledamöter av

KU 1981/82:4

arrende- och hyresnämnder. I samtliga nu nämnda fall är åldersgränsen 70
år.

Med anledning av genomgången anförde utskottet.

Enligt utskottet bör huvudprincipen vara att inga övre åldersgränser skall
finnas för offentliga uppdrag. Detta är också det normala förhållandet. För
förtroendemannauppdrag i domstolar och vissa domstolsliknande organ har
emellertid under 1960- och 1970-talen införts en sjuttioårsgräns. Motivet
synes då ha varit att man har velat öka garantierna för att inte uppdraget skall
innehas av personer som på grund av alltför hög ålder är mindre skickade att
tjänstgöra som domare. Utskottet har förståelse för detta motiv. Å andra
sidan kan det med större tyngd hävdas att det även i dessa fall borde få
ankomma på de organ som utser uppdragstagarna att utan lagfästa
begränsningar av detta slag välja de personer som anses mest lämpade för
uppdragen.

Aven om starka skäl således synes tala mot att behålla de existerande övre
åldersgränserna för offentliga uppdrag, kan utskottet inte ställa sig bakom
motionärernas krav att utan närmare utredning slopa dessa gränser.
Utskottet föreslår därför att regeringen får närmare pröva behovet av övre
åldersgränser som villkor för valbarhet till offentliga uppdrag mot bakgrund
av vad utskottet i det föregående anfört. Detta bör ges regeringen till
känna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Utskottet

De motioner som behandlas i detta betänkande berör olika frågor med
anknytning till den statliga förvaltningen. Vissa av dessa har nära beröringspunkter
med arbetet inom den parlamentariskt sammansatta förvaltningsutredningen.

I motion 1980/81:649 begärs en allmän översyn av den statliga samhällsförvaltningen
på central nivå, i motion 180 tas upp frågan om suppleanters rätt
till ersättning då de deltar i sammanträden i statliga styrelser utan att
samtidigt tjänstgöra som ersättare för ordinarie ledamot, i motionerna 396
och 1110 föreslås att principerna för de statliga styrelsernas sammansättning
skall övervägas ytterligare. I motion 396 är syftet att en sådan översyn skall
leda fram till en ordning som innebär att samtliga styrelser förses med
suppleanter för de ordinarie ledamöterna. Motion 1110 syftar till en
förändring av styrelsernas sammansättning så att de förutom av tjänstemän
inom myndigheten endast skall bestå av representanter för medborgarintresset.

Riksdagen har vid flera tillfällen under senare år behandlat motioner med
krav på en allmän översyn av den statliga förvaltningsorganisationen och av
de principer som reglerar förhållandet mellan de politiska organen och
förvaltningsmyndigheterna. Vid 1977/78 års riksmöte (KU 1977/78:38)
uttalade riksdagen att en kartläggning av dessa förhållanden borde komma
till stånd. Under våren 1979 gav regeringen genom tilläggsdirektiv förvalt -

KU 1981/82:4

ningsutredningen i uppdrag att kartlägga de förändringar som har skett i den
statliga förvaltningens organisation och mot bakgrund härav beskriva och
analysera nu rådande förhållanden och problem i relationerna mellan
regering, riksdag och förvaltningsmyndigheter.

Vid föregående riksmöte behandlade utskottet frågan om de allmänna
principerna för lekmannastyrelserna i ett yttrande till utbildningsutskottet
(KU 1980/81:6 y) i samband med behandlingen av proposition 1980/81:107
om den statliga skoladministrationen m. m. Utskottet anförde då med
anledning av ett motionsyrkande att några principiella uttalanden om
sammansättningen av ämbetsverkens styrelser inte borde göras innan
resultatet av förvaltningsutredningens arbete föreligger.

Enligt vad utskottet erfarit ingår frågan om lekmannastyrelsernas sammansättning
och arbetsformer bland de olika delfrågor som aktualiseras
inom förvaltningsutredningens arbete med det mer övergripande kartläggningsuppdraget.
Utredningen planerar att presentera ett slutbetänkande
under innevarande budgetår. Något initiativ till ytterligare utredningar eller
ställningstagande till enskilda frågor som ryms inom ramen för utredningens
uppdrag bör enligt utskottets mening inte tas innan resultatet av utredningens
arbete redovisats. Med anledning härav avstyrker utskottet yrkandena i
motionerna 649, 396 och 1110.

Vad gäller motion 180 i vilken föreslås att suppleanter i statliga styrelser
skall vara garanterade reseersättning och arvode också i de fall de deltar i
sammanträden utan att tjänstgöra som ersättare för ordinarie ledamot får
utskottet erinra om riksdagens uttalande vid 1979/80 års riksmöte (KU
1979/80:8) att regeringen bör undersöka i vilken utsträckning som länsstyrelserna
enligt praxis kallar suppleanter till sammanträde även då de inte
tjänstgör som ersättare.

En sådan undersökning genomförs f. n. inom kommundepartementet. Ett
ställningstagande till behovet av ytterligare regler på detta område bör enligt
utskottet göras först sedan resultatet av denna undersökning föreligger.
Utskottet avstyrker sålunda även motion 180.

I motion 1980/81:1508 tas upp frågan om hur arbetet med att minska
byråkratin samt för att förbättra kontakterna mellan medborgarna och
samhällsorganen skall organiseras inom regeringskansliet. Motionären anser
att det är väsentligt att ett enda av departementen får ett övergripande ansvar
för dessa frågor.

Det fortsatta arbetet för att motverka byråkrati och onödigt krångel för
medborgarna behandlades av riksdagen senast under våren 1981. Riksdagen
anslöt sig då till den i proposition 1980/81:80 framförda uppfattningen att det
är väsentligt att allmänheten har ett forum i regeringskansliet till vilket man
kan vända sig i dessa frågor. Samtidigt är det av stort värde att kunna bereda
företrädare för centrala ämbetsverk, kommunförbunden, näringslivet,
personalorganisationerna och folkrörelserna tillfälle att delta i diskussionen
om hur arbetet skall bedrivas. Enligt utskottets mening får det ankomma på

KU 1981/82:4

regeringen att bedöma vilken organisatorisk lösning som bäst tillgodoser
dessa olika önskemål. Utskottet avstyrker med hänsyn härtill ifrågavarande
motionsyrkande.

I motion 1980/81:364 föreslås en ändring i förvaltningslagen (1971:290)
med den innebörden att tjänstemännen skall visa den som söker upplysning
eller hjälp hos myndigheter eller vars sak prövas hos denna respekt och
omtanke. En bestämmelse av motsvarande innebörd finns införd i lagen om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen (1980:11).

Motionens förslag ligger väl i linje med de strävanden att minska byråkrati
och onödigt krångel som riksdagen under bred enighet ställt sig bakom. Inom
förvaltningsrättsutredningen har förslag till partiella förändringar av förvaltningslagen
utarbetats (Ändringar i förvaltningslagen . Allmänna överväganden
. Partiella reformer-SOU 1981:41) vilka ytterligare understryker vikten
av att myndigheterna på olika sätt lämnar allmänheten hjälp och vägledning i
kontakterna med myndigheten. Förvaltningsrättsutredningens förslag är
f. n. föremål för remissbehandling. Utredningen fortsätter sitt arbete med
sikte på en fullständig översyn av förvaltningslagen. Utskottet, som delar
motionärens uppfattning att det är av stor betydelse att allmänheten bemöts
med respekt och omtanke i sina kontakter med olika företrädare för
myndigheterna, utgår ifrån att förvaltningsrättsutredningen även i det
fortsatta arbetet uppmärksammar möjligheterna att på olika sätt skapa
garantier för detta.

I avvaktan på remissbehandlingen av förvaltningsrättsutredningens betänkande
samt utredningens fortsatta arbete är utskottet inte berett att nu
förorda förändringar av förvaltningslagen. Utskottet avstyrker därför
ifrågavarande motionsyrkande.

Utskottet avstyrker också yrkandet i motion 1980/81:1512 i vilken begärs
en översyn av i vilken utsträckning olika intresseorganisationer påverkar
myndighetsbeslut rörande enskilda företag. Motionärerna lämnar i motionen
ett antal exempel där de fackliga organisationerna med stöd av författningsbestämmelser
eller i enlighet med praxis yttrar sig över ansökningar av olika
slag från enskilda företag. Utskottet kan inte med anledning av de exempel
som lämnas i motionen eller eljest se någon anledning till kritik eller
tveksamhet till en ordning som innebär att myndigheterna i sin prövning av
olika frågor ges ett brett och allsidigt beslutsunderlag.

Det statliga kommitté- och remissväsendet berörs i två motioner. I motion
1980/81:238 föreslås att riksdagen skall uttala sig för att regeringen bör visa
stor restriktivitet när det gäller att remittera utredningsbetänkanden och
departementspromemorior till utredningar. Enligt motionen bör riksdagens
utskott för sin del avstå från att remittera motioner eller andra ärenden till
utredningar för yttrande. Motionären motiverar sitt förslag med att
utredningarna är temporära organ med huvuduppgift att normalt under en
begränsad tidsperiod utreda en eller flera frågor. Ett alltför omfattande

KU 1981/82:4

remissarbete kan leda till störningar i arbetet med en utrednings huvuduppgifter.

Utskottet delar i allt väsentligt den syn på de statliga kommittéernas
arbetsuppgifter och funktion som kommer till uttryck i motionens förslag. Av
hänsyn till utredningsarbetet är det angeläget att särskilt tillsatta kommittéer
inte i alltför stor utsträckning belastas med uppgiften att samtidigt yttra sig
över andra kommittéers arbetsresultat. Att helt avstå från möjligheten för
riksdagsutskott att tillgodogöra sig den sakkunskap och erfarenhet som finns
inom kommittéväsendet är dock enligt utskottets mening inte lämpligt. Om
utskotten utnyttjar denna möjlighet med samma restriktivitet som bör
ankomma på regeringen torde motionens syfte i denna del i allt väsentligt
vara tillgodosett. Utskottet tillstyrker motionens hemställan punkt 1 och
förklarar punkt 2 besvarad med vad utskottet anfört. Vad utskottet anfört
avseende regeringens praxis när det gäller remisser till arbetande utredningar
bör ges regeringen till känna.

I motion 1980/81:1509 föreslås att riksdagen skall göra ett uttalande
rörande kommittéväsendet av innebörden att utredningsuppgifter i framtiden
inte i större utsträckning än hittills bör uppdras åt myndigheterna själva.
Motionärerna pekar på utredningsväsendets betydelse för den demokratiska
beslutsprocessen och framhåller det angelägna i att bevara systemet med
parlamentariskt sammansatta kommittéer.

Utskottet får i denna del hänvisa till sina tidigare uttalanden rörande
kommittéväsendet. Vid föregående riksmöte anförde utskottet (KU 1980/
81:8) att kommittéväsendets starka ställning i den svenska politiska
beslutsprocessen framför allt är en följd av den grundlighet och saklighet som
av tradition präglar arbetet i de offentliga utredningarna. Genom att
kommittéerna i så stor utsträckning har parlamentariskt inslag är det också
ofta möjligt att åstadkomma en bred politisk förankring inför viktiga
samhällsreformer. Utskottet anförde vidare att det är angeläget att slå vakt
om det värdefulla inslag i beslutsprocessen som kommittéväsendet utgör.

Riksdagen godkände utskottets betänkande i denna del. Riksdagen har
sålunda senast under våren 1981 uttalat sig för att utredningsväsendet bör
bevaras och utvecklas. Något ytterligare riksdagsuttalande i denna riktning
är därför enligt utskottets mening inte nu erforderligt. Utskottet avstyrker
med hänsyn härtill motionsyrkandet.

I motion 1980/81:340 föreslås att tillämpliga lagar och förordningar skall
ändras så att ingen övre åldersgräns fastställs för innehav av offentliga
uppdrag. Vid sin behandling av ett motionsyrkande med motsvarande syfte
vid föregående riksmöte anförde utskottet som sin mening att starka skäl
synes tala mot att behålla de existerande övre åldersgränserna för offentliga
uppdrag. Mot bakgrund av de motiv som framförts till förmån för
åldersgränserna då de införts var utskottet emellertid inte då berett att utan
närmare utredning slopa gränserna. Utskottet föreslog därför att regeringen
skulle ges i uppdrag att närmare pröva behovet av dessa åldersgränser mot

KU 1981/82:4

bakgrund av vad utskottet anfört.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag, och frågan om de övre
åldersgränserna skall slopas eller ej bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Den prövning som inletts inom regeringskansliet av åldersgränserna
bör avvaktas innan ett förnyat ställningstagande görs i frågan. Utskottet
avstyrker med det anförda motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av den centrala statsförvaltningen
att riksdagen avslår motion 1980/81:649,

2. beträffande övergripande ansvar för att minska onödig byråkrati
att riksdagen avslår motion 1980/81:1508,

3. beträffande myndigheternas behandling av allmänheten
att riksdagen avslår motion 1980/81:364,

4. beträffande kommittéväsendet

att riksdagen avslår motion 1980/81:1509,

5. beträffande remissförfarandet

a. att riksdagen med bifall till motion 1980/81:238 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

b. att riksdagen förklarar motion 1980/81:238 yrkande 2
besvarad med vad utskottet anfört,

6. beträffande intresseorganisationernas möjligheter att påverka
myndigheternas beslut rörande enskilda företag

att riksdagen avslår motion 1980/81:1512,

7. beträffande ledamöter och suppleanter i statliga styrelser
att riksdagen avslår motionerna 1980/81:180, 396 och 1110,

8. beträffande åldersgräns för innehav av offentligt uppdrag
att riksdagen avslår motion 1980/81:340.

Stockholm den 23 september 1981

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

KU 1981/82:4

Närvarande: Hilding Johansson (s), Anders Björck (m), Torkel Lindahl (fp),
Olle Svensson (s), Per Unckel (m), Yngve Nyquist (s), Sven-Erik Nordin (c),
Wivi-Anne Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Bengt Kindbom
(c), Daniel Tarschys (fp), Kerstin Nilsson (s), Sture Thun (s) och Anita
Öhrström (c).

Reservation

Daniel Tarschys (fp) och Torkel Lindahl (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar ”1 motion
1980/81:340” och på s. 17 slutar ”anförda motionen” bort ha följande
lydelse:

I motion 1980/81:340 föreslås att tillämpliga lagar och förordningar skall
ändras så att ingen övre åldersgräns fastställs för innehav av offentligt
uppdrag. Starka skäl talar för en sådan förändring. Utskottet, som erinrar om
sitt ställningstagande i frågan vid föregående riksmöte, utgår från att
författningsändringar kan genomföras i så god tid att begränsningar kan
upphävas före ingången av nästa mandatperiod. Det anförda bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande åldersgräns för innehav av offentligt uppdrag
att riksdagen med anledning av motion 1980/81:340 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

GOTAB 69544 Slockholm 1981