om vissa frågor rörande den statliga förvaltningen m.m. (Betänkande 1980/81:KU8 Konstitutionsutskottet)

KU 1980/81:8

Konstitutionsutskottets betänkande
1980/81:8

om vissa frågor rörande den statliga förvaltningen m. m.

I detta betänkande behandlas följande frågor som tagits upp i de angivna
motionerna:

1. Statens skadereglering - 1979/80:342

2. Kommittéväsendet - 1979/80:410

3. Beslutsordningen i länsstyrelses styrelse - 1979/80:587

4. Sakområdesindelning vid utgivningen av SFS - 1979/80:767

5. Slopande av övre åldersgräns för vissa uppdrag - 1979/80:1039

6. Översyn av JO-ämbetet - 1979/80:1051

7. De centrala verkens styrnings- och ledningsfunktioner - 1979/80:1055

1. Statens skadereglering

Motionen

I motion 1979/80:342 av Marianne Karlsson (c) yrkas, ”att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära förslag till förbättring av statens
skadereglering enligt motionens intentioner”.

I motionen pekas på den praktiska förändring i den enskildes möjligheter
att få skadestånd på grund av fel och försummelse av offentliga funktionärer
som inträtt genom 1975 års ämbetsansvarsreform. Tidigare kunde nämligen
den enskilde få hjälp med sin skadeståndstalan av åklagaren i tjänstefelsprocessen.
Genom att tjänstefelet i princip avskaffats som brott står inte den
möjligheten öppen längre annat än när det är fråga om grövre ämbetsbrott,
t. ex. brott mot tystnadsplikt eller myndighetsmissbruk. Enligt motionen bör
denna olägenhet, som inte justitiekanslerns (JK) uppgifter på området till
fullo kan anses avhjälpa, rättas till. Detta kan, anförs det, ske genom
inrättandet av en statens skaderegleringsnämnd med huvudsaklig uppgift att
utreda allmänhetens skadeståndsanspråk på grund av felaktig myndighetsutövning.

Gällande ordning m. m.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten eller kommun
ersätta personskador, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas
genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars
fullgörande staten eller kommun svarar. Sådan skyldighet föreligger om
tjänstemannen i fråga åsidosatt de krav som med hänsyn till verksamhetens
ändamål skäligen kan ställas på dess utövning.

1 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 8

KU 1980/81:8

I en särskild förordning - Kungl. Maj:ts kungörelse om statsmyndigheternas
skadereglering i vissa fall (SFS 1972:416) - stadgas att anspråk på
ersättning för skada skall framställas hos JK om anspråket grundas på
påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut. Vilar
anspråket på någon annan grund skall anspråket enligt huvudregeln ställas
till den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhet skadan
inträffat. Vid skadeståndsåtaganden av belopp överstigande 10 000 kr. skall
frågan prövas av JK. Uppkommer fråga om åtagande för staten att utge
belopp överstigande 100 000 kr. skall ärendet hänskjutas till regeringen.

Den s. k. JK-utredningen lämnade i sitt betänkande JK-ämbetet (SOU
1978:9) förslag till en skaderegleringsförordning som innebar vissa ändringar
i skaderegleringskungörelsen, bl. a. skulle anspråk mot staten på ersättning i
vissa fall framställas hos en ny myndighet - statsadvokaten. JK-utredningens
förslag har inte lett till lagstiftning utan är fortfarande under övervägande i
justitiedepartementet.

Utredningen om ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet bör enligt
sina direktiv (Ju 1980:13) överväga rätten för en målsägande att väcka åtal
och skadeståndstalan på grund av brott som har begåtts i utövningen av
offentlig tjänst. I direktiven erinras om att rätten att väcka åtal eller
skadeståndstalan på grund av brott mot vissa högre tjänstemän för
närvarande är begränsad i så måtto att riksåklagaren samt JO och JK är de
enda behöriga åklagarna i sådana mål. Målsäganden kan heller inte väcka
skadeståndstalan mot tjänstemannen i annat fall än om åtal för brottet ägt
rum eller hans talan biträds av någon som har behörighet att besluta om åtal.
Det pekas emellertid i direktiven också på de möjligheter som skadeståndslagen
enligt vad ovan redovisats öppnar för en skadelidande att få ersättning
av staten eller kommun.

Justitieutskottet kom vid sin behandling av motioner om ansvar för
funktionärer i offentlig tjänst (JuU 1978/79:5 och 1979/80:5) även in på
frågan om rätt att föra talan om enskilt anspråk. 1 1978/79 års betänkande
uttalade utskottet följande, som sedan erinrades om i följande års
betänkande:

När det gäller talan om enskilt anspråk vill utskottet erinra om reglerna i
skadeståndslagen om statens och kommuns ansvar för fel och försummelse
vid myndighetsutövning och det särskilda skadeståndsregleringsförfarandet
när det gäller anspråk på staten. Därigenom har den enskilde tillerkänts
möjlighet att få ersättning för skada till följd av fel eller försummelse av
offentliga funktionärer. Det finns vid sådant förhållande inte skäl att
upphäva de i rättegångsbalken intagna begränsningarna i den enskildes rätt
att föra talan om enskilt anspråk på grund av brott som begåtts av högre
tjänstemän i utövningen av tjänst eller uppdrag.

I 1979/80 års betänkande uttalade utskottet vidare att det kunde finnas
anledning överväga andra vägar än en inskränkning i målsägandens talerätt
för att tillgodose det skydd mot obefogade åtal eller krav som avses med

KU 1980/81:8

gällande bestämmelser på området. Utskottet avstyrkte emellertid motionen
under hänvisning bl. a. till att en utredning om ansvar för funktionärer i
offentlig verksamhet aviserats.

2. Kommittéväsendet

Motionen

I motion 1979/80:410 av Bonnie Bernström (fp) yrkas att riksdagen
beslutar hemställa hos regeringen om en granskning av utrednings- och
kommittéverksamheten i syfte att finna bättre arbetsformer för att få fram
nödvändigt beslutsunderlag. Enligt motionären kan det i många fall vara
lämpligare att köpa konsulttjänster och låta parlamentariker granska
förslagen i efterhand än att binda upp experter och ledamöter för lång och
ibland improduktiv verksamhet i en utredning. Vidare bör mångsyssleriet
minskas så att inte inbokade sammanträden i andra utredningar blir ett
hinder för en kommitté att kalla till sammanträde. Det kan enligt motionären
också finnas skäl att låta utredningar bara få ett halvår till sitt förfogande,
dvs. att ledamöterna får prioritera sin utredningsverksamhet hårdare. Många
gånger skulle också riksdagsutskotten med hjälp av sina kanslier lösa
problemen på mycket kortare tid.

Förändringar inom kommittéväsendet under senare år

De offentliga utredningarnas arbetsformer behandlades i betänkandet
Rapport om utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14) som presenterades i juni
1975. Betänkandet som hade utarbetats av en arbetsgrupp inom statsrådsberedningen
innehöll en rad reformförslag. Bl. a. rekommenderade arbetsgruppen
att arbetet i vissa utredningar indelades i två faser. I den första fasen
skulle arbetet inriktas på överväganden av huvudalternativ till lösning av den
aktuella frågan och på materialinsamling. Förslagen skulle sedan offfentliggöras
i en promemoria som kunde bli föremål för viss remissbehandling och
därefter granskning i vederbörande departement. Inför den andra fasen -detaljutformningen av förslaget - fick i mån av behov mer preciserade
direktiv utfärdas.

Arbetsgruppen föreslog också att en ny kommittéförordning utfärdades.
Där borde bl. a. lämnas föreskrift om vilka befogenheter som tillkommer
olika medverkande i kommittéarbetet, dvs. ledamöter, sakkunniga och
experter. Gruppen förordade återhållsamhet med förordnande av experter
och anvisade som ett ofta bättre alternativ att en myndighet fullgjorde delar
av utredningsuppdraget.

Av arbetsgruppens övriga förslag kan nämnas att omfånget av ett
betänkande normalt inte borde överstiga 300 trycksidor och att betänkandena
oftare än dittills borde delas upp på olika, relativt fristående
volymer.

1* Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 8

KU 1980/81:8

Arbetsgruppens förslag och förslagets i huvudsak positiva mottagande vid
remissbehandlingen redovisades för riksdagen i 1976 års kommittéberättelse
(skr 1975/76:103).

Som ett resultat av arbetsgruppens arbete utfärdades under 1976 en ny
författning om kommittéerna, kommittéförordningen (1976:119). Som
föreslagits av arbetsgruppen infördes bestämmelser om de medverkandes
befogenheter. De sakkunniga får, fastän de inte är kommittéledamöter och
alltså saknar beslutanderätt, delta i arbetet på väsentligen samma villkor som
en ledamot. Bl. a. har de ”reservationsrätt”. Experterna, dvs. de utpräglade
specialisterna, har mera begränsade befogenheter.

Under 1976 publicerades också en försöksutgåva av en handbok med
anvisningar för kommittéarbete. Efter det att synpunkter inhämtats på
denna utgåva från kommittéer, departement och myndigheter utkom under
1978 Kommittéhandboken (Ds SB 1978:1). Handboken riktar sig i första
hand till kommittéordförande, särskild utredare och kommittésekreterare.
Handboken innehåller dels redogörelser för bestämmelser som gäller för
kommittéerna, dels råd och rekommendationer.

Kostnadsaspekten på utredningsförslagen har också uppmärksammats på
senare år. Besparingsutredningen överlämnade under 1976 betänkandet
Offentligt utredningsväsende (SOU 1976:49). Bl. a. ansåg utredningen att
alla utredningsförslag som bedöms ha ekonomiska konsekvenser skall
kostnadsberäknas. En anvisning av denna innebörd intogs i Kommittéhandboken.
På förslag av riksdagen (FiU 1978/79:2, rskr 16) införde regeringen
under 1978 en ny bestämmelse i 13 § kommittéförordningen. Enligt denna
bestämmelse skall en kommitté i sitt betänkande redovisa en beräkning av
kostnaderna för att genomföra kommitténs förslag.

Under 1978 utfärdade vidare regeringen tilläggsdirektiv (Dir. 1978:40) till
samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansieringen av
reformer. I dessa direktiv framhölls att något nämnvärt utrymme för
genomförande av kostnadskrävande kommittéförslag inte kommer att
föreligga under de närmaste åren. Kommittéerna bör därför noga överväga
hur eventuella kostnadskrävande förslag skall kunna finansieras genom
omprövning av pågående verksamhet och omfördelning av befintliga
resurser inom det område kommitténs förslag avser. Vidare förordas i
direktiven ett successivt förverkligande av nya förslag och en prioritering
mellan olika önskemål inom utredningsområdet. Kommittéerna bör enligt
direktiven också så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i
form av exempelvis ökad administration och byråkrati för myndigheter och
enskilda som förslagen kan medföra.

Under 1980 har utfärdats nya besparingsdirektiv till kommittéerna (Dir.
1980:20) som i stor utsträckning är en upprepning av 1978 års direktiv. Nytt är
bl. a. uttalandet att de kommittéer som inte anser sig kunna uppfylla kraven i
direktiven snarast möjligt bör anmäla detta till det ansvariga statsrådet.
Regeringen beslutar om eventuella undantag.

KU 1980/81:8

Frågans tidigare behandling

Under 1970-talet har utskottet behandlat det statliga kommittéväsendet,
dels med anledning av motioner, dels i granskningsarbetet. Under åren
1971-1974 ägnades årligen ett betänkande åt motioner om utredningsväsendet(KU
1971:18,1972:36,1973:44,1974:51). Därefter har motionsvis väckta
frågor om kommittéväsendet tagits upp under 1975/76, 1976/77 och 1979/80
års riksmöten.

1 1975/76 års betänkande (KU 1975/76:3) behandlades bl. a. utredningarnas
sätt att arbeta och presentera sina förslag. Ett enigt utskott förklarade att
de förslag som hade lagts fram av den i föregående avsnitt nämnda
arbetsgruppen var av stort intresse. Utskottet uttalade förhoppningen att
dessa förslag skulle leda till förbättringar av utredningsväsendet.

På förslag av utskottet förklarade riksdagen motionerna besvarade med
vad utskottet anfört.

De frågor som behandlades i 1976/77 års betänkande (KU 1976/77:5) var
utredningsbetänkandenas omfång, medverkan av riksdagsledamöter i statliga
utredningar och prissättningen på betänkanden i SOU-serien. Utskottet
framhöll enhälligt bl. a. följande:

Det statliga utredningsväsendet har i Sverige en omfattning och betydelse
som i få andra länder. Utredningsväsendets ställning är framför allt en följd
av den grundlighet och saklighet som av tradition präglar såväl kommittéarbetet
som den efterföljande remissbehandlingen av utredningsförslagen.
Härigenom förses statsmakterna med ett allsidigt och konstruktivt beslutsunderlag
samtidigt som den allmänna debatten kring samhällsfrågorna
tillförs ett diskussionsmaterial av hög kvalitet.

Från demokratisk synpunkt är särskilt betydelsefullt att utredningar med
viktiga politiska uppgifter har ett brett parlamentariskt inslag. Som utskottet
tidigare framhållit har det därigenom ofta varit möjligt att åstadkomma en
bred politisk förankring inför viktiga samhällsreformer.

Utskottet erinrade vidare om att olika åtgärder vidtagits i syfte att förenkla
presentationen av utredningarnas förslag. Utskottet pekade särskilt på
bestämmelserna i kommittéförordningen och på anvisningarna i kommittéhandboken.
Enligt utskottet borde en tillämpning av dessa regler och
anvisningar kunna leda till att allmänhetens information om innehållet i
utredningsförslagen förbättras. De aktuella motionerna förklarades besvarade
med vad utskottet anfört.

1979/80 års betänkande behandlade ett motionsyrkande om att närvarolistor
från utredningssammanträden skulle publiceras som bilaga till utredningens
betänkande. På utskottets förslag avslogs motionen (KU 1979/
80:4).

Utredningsväsendet har uppmärksammats i granskningsarbetet 1972,
1974,1975 och 1976. Den mest ingående undersökningen redovisades 1975
(KU 1975:12). I undersökningen behandlades bl. a. kommittékostnadernas
utveckling, riksdagens kommittéinitiativ och kommittéernas parlamentaris -

KU 1980/81:8

ka inslag. Undersökningen föranledde inga särskilda uttalanden från
utskottets sida. Kartläggningen av riksdagsledamöternas deltagande i
utredningsverksamheten företogs också 1972 (1972:26), 1974 (1974:22) och
1976 (1975/76:50). Inte heller vid dessa tillfällen gjorde utskottet några
uttalanden. I en reservation (2 fp, 2 m) till 1972 års granskningsbetänkande
framfördes kritik mot att departementsutredningar i ökande utsträckning
fick ersätta offentliga utredningar. Utskottets centerpartistiska ledamöter
anförde i ett särskilt yttrande bl. a. att det var olyckligt att det parlamentariska
inslaget i de offentliga utredningarna minskat och att en allt större del av
utredningsverksamheten kommit att ske i form av interna s. k. departementsutredningar.
Riksdagen följde utskottet och lade betänkandet till
handlingarna utan särskilt uttalande på denna punkt.

3. Beslutsordningen i länsstyrelses styrelse

Motionen

I motion 1979/80:587 av Bertil Danielsson (m) hemställs att riksdagen
beslutar uttala att den kollektiva beslutsordningen skall tillämpas vid beslut
av länsstyrelsens lekmannastyrelse.

I motionen anförs att omröstningsförfarandet i länsstyrelsernas lekmannastyrelser
sker enligt den kollegiala metoden vilken innebär att som
styrelsens beslut skall gälla ”den mening varom de flesta förenar sig” (27 §
länsstyrelseinstruktionen, 1971:406). Motionären framhåller att om mer än
två förslag föreligger kan omröstning enligt denna metod medföra att
styrelsens beslut endast biträds av en minoritet. Enligt motionären har
länsstyrelsernas roll förändrats genom tillkomsten av lekmannastyrelser.
Tiden är därför inne att införa den kollektiva beslutsmetoden även i
länsstyrelsernas styrelser. Den kollektiva metoden som tillämpas inom
representativa församlingar innebär att när mer än två förslag föreligger skall
omröstningar ske successivt så att vid sista omröstningen två yrkanden kan
ställas mot varandra.

Frågans tidigare behandling

I en motion (2 c) under allmänna motionstiden 1978 föreslogs att den
kollektiva metoden skulle införas vid beslutsfattande inom centrala och
regionala myndigheters lekmannastyrelser. Utskottet (KU 1977/78:34)
framhöll att omröstningsreglerna i de statliga ämbetsverken grundade sig på
en lång tradition som gick tillbaka på tiden före förtroendemannastyrelsernas
tillkomst. När ämbetsverken ännu i första hand hade uppgifter av myndighetsutövande
karaktär var det naturligt att tillämpa samma beslutsregler som
i domstolarna. Utvecklingen hade emellertid enligt utskottet inneburit att
många myndigheters arbetsuppgifter fått en annan karaktär samtidigt som
allt fler verk erhållit förtroendemannastyrelser. I länsstyrelserna tillkom

KU 1980/81:8

dessa 1971. För länsstyrelserna gällde enligt utskottet också att deras
arbetsuppgifter inom centrala områden är föremål för överväganden inom
främst länsdemokratikommittén. Med hänsyn till det anförda ansåg utskottet
det lämpligt att omröstningsreglerna togs upp till prövning. En sådan
prövning borde utgå från en analys av arbetsuppgifternas karaktär och
beakta de förändringar som skett beträffande både länsstyrelserna och andra
verk under de senaste årtiondena. Det fick enligt utskottet ankomma på
regeringen att bedöma i vilka former en sådan prövning borde ske. I enlighet
med utskottets förslag gav riksdagen regeringen till känna vad utskottet
anfört angående omröstningsreglerna i statliga förtroendemannastyrelser.

Pågående utredning

Genom regeringsbeslut i september 1978 tillsattes en kommitté för översyn
av förvaltningslagen (Ju 1978:09). I direktiven anförs bl. a.:

Trots att det inom förvaltningen mera sällan förekommer att omröstningsreglerna
ställs på sin spets är det från rättsäkerhetssynpunkt en brist att
bestämmelserna om omröstning i förvaltningsärenden delvis är oklara och
därför i vissa fall kan tillämpas olika. För förvaltningsmyndigheternas del kan
en ändamålsenlig lösning vara att de allmänna bestämmelserna om
förfarandet hos dem byggs ut med föreskrifter som ger klart besked om vad
som skall gälla vid omröstning. Det bör ankomma på kommittén att ta upp
denna fråga. I detta sammanhang bör också övervägas om en precisering kan
göras för förvaltningsdomstolarnas del av när 16 resp. 29 rättegångsbalken
skall tillämpas.

Med anledning av motionsyrkanden om att den s. k. parlamentariska
omröstningsmetoden borde införas inom statliga myndigheter med förtroendemannastyrelser
har riksdagen i skrivelse den 13 april 1978 förordat en
prövning av frågan om omröstningsreglernas utformning (KU 1977/78:34,
rskr 221). Även denna fråga bör tas upp av kommittén.

4. Sakområdesindelning vid utgivningen av Svensk författningssamling

(SFS)

Motionen

I motion 1979/80:767 av Björn Körlof (m) yrkas, ”att riksdagen hos
regeringen begär att en sakområdesindelning vid utgivning av Svensk
författningssamling i enlighet med vad i motionen anförts snarast prövas”.

I motionen påtalas att den som endast har behov av att följa rättsutvecklingen
inom ett område inte kan göra detta på annat sätt än genom att
prenumerera på hela Svensk författningssamling (SFS). Man skulle enligt
motionen uppnå ett effektivare utnyttjande av SFS och sannolikt också spara
en del utgifter om SFS utgavs med en sakområdesindelning, t. ex. den i
departementsförordningen stadgade indelningen av ansvarsområden för
författningar, förvaltningsärenden och myndigheter, hänförliga till respekti -

KU 1980/81:8

ve departement. Ett första steg skulle således kunna innebära att författningarna
på lämplig plats försågs med en departementsbeteckning och att
författningar, tillhörande ett visst departement, inte vid löpande utgivning
binds ihop med författningar, tillhörande ett annat departement. En så enkel
reform skulle enligt motionen möjliggöra prenumeration på enbart författningar,
tillhörande kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
Vidare skulle öppnas möjlighet att vid den löpande utgivningen av
SFS-nummer bygga upp aktuella och lättillgängliga lagsamlingar i intern
inbunden form för visst verksamhetsområde. Efter viss tid skulle systemet
kunna utvidgas till att omfatta ytterligare en indelningsnivå i rättsområden
hörande under visst departement.

Nuvarande ordning

De grundläggande bestämmelserna om kungörande av författningar som
beslutats av riksdagen, regeringen eller myndighet under riksdagen eller
regeringen finns i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar. I författningssamlingsförordningen (1976:725) finns mera
detaljerade bestämmelser om SFS och övriga författningssamlingar, utgivna
av myndigheter under regeringen.

Av lagen framgår bl. a. att det för kungörande av författningar skall
finnas

1. Svensk författningssamling

2. Riksdagens författningssamling

3. författningssamlingar för centrala myndigheter

4. en författningssamling för varje län.

Vidare stadgas i lagen att författning som utfärdas av regeringen (lagar och
förordningar) skall kungöras i SFS, som utges genom regeringens försorg.
Lagen öppnar dock viss begränsad möjlighet för regeringen att bestämma att
författning skall kungöras på annat sätt.

5. Slopande av övre åldersgräns för vissa uppdrag

Motionen

I motion 1979/80:1039 av Margareta Andrén (fp) och Jörgen Ullenhag (fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att tillämpliga lagar och förordningar
ändras så att ingen övre åldersgräns fastställs för innehav av offentliga
uppdrag.

Enligt motionen kan man ibland inte dra tillräcklig nytta av äldre personers
livserfarenhet och kunnande på grund av att man beslutat om övre
åldersgränser. Den gräns på 70 år som f. n. finns när det gäller vissa
kommunala och statliga uppdrag, t. ex. nämndeman i tingsrätt och länsrätt,
ledamot i domkapitel, ordförande i taxeringsnämnd m. m. bör därför
slopas.

KU 1980/81:8

Gällande regler

Regler om en övre åldersgräns kan endast finnas för statliga nämnder och
organ. För de kommunala nämnderna - såväl de fakultativa som de
specialreglerade - gäller nämligen kommunallagens allmänna regler för
valbarhet vilka inte innehåller någon övre åldersgräns (se KL 2 kap. 4 §).
Reglerna gjordes tillämpliga även på de specialreglerade nämnderna genom
1977 års reform (jämför prop. 1976/77:1 s. 62).

I en promemoria, som nyligen utarbetats inom kommundepartementet,
redovisas bestämmelserna om val av ledamöter och suppleanter i sådana
statliga och liknande organ som helt eller delvis utses av kommunalfullmäktige
eller landsting (Proportionella val till statliga nämnder m. m., Ds Kn
1980:4). Av promemorian framgår att personer som fyllt 70 år ej är valbara
till följande befattningar till organ:

nämndeman i hovrätt, tingsrätt,
fastighetsdomstol
nämndeman i länsrätt, kammarrätt nämndeman

i försäkringsrätt

ordförande, ledamot, suppleant i
taxeringsnämnd

ordförande, ledamot, suppleant i
fastighetstaxeringsnämnd

Rättegångsbalken 4 kap. 6 §

Lagen (1971:286) om allmänna förvaltningsdomstolar
20 §

Lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar
9 §

Taxeringslagen (1956:623) 8§

Fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) 17 kap. 9-10 §§

Bland statliga organ, där statlig myndighet utser ledamöter, finns en övre
åldersgräns på 70 år i åtminstone följande fall:

- nämndeman i den mellankommunala
skatterätten (utses av regeringen) -

ledamot av arrendenämnd (utses
av regeringen eller myndighet,
som regeringen bestämmer)

- ledamot av hyresnämnd (utses av
regeringen eller myndighet, som
regeringen bestämmer)

Lag (1979:168) om mellankommunal
skatterätt 5 §

Lag (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder 2 §

Samma lag 5 §

Beträffande de kyrkliga organen kan nämnas att någon övre åldersgräns ej
föreligger enligt församlingsstyrelselagen (1961:436) för valbarhet till
kyrkofullmäktige (10 §), kyrkoråd (45 §) och kyrkliga nämnder (57 §). I
lagen (1936:567) om domkapitel föreskrivs däremot en åldersgräns på 67 år
även för lekmannaledamöterna.

Regeln om en övre åldersgräns på 70 år för nämndemän infördes i
rättegångsbalken genom riksdagsbeslut 1963 (prop. 1963:156, 1LU 27). I
propositionen anförde departementschefen bl. a. följande:

KU 1980/81:8

Såsom första lagutskottet i ett förra året avgivet yttrande funnit, talar
beaktansvärda skäl för att en övre åldersgräns stipuleras för valbarhet till
nämndeman i allmän underrätt. Därmed ökas garantierna för att i nämnden
icke kommer att sitta personer, som på grund av alltför hög ålder är mindre
skickade att tjänstgöra såsom domare. Även om de organ, som har att välja
nämndemän, fullgör denna uppgift med stor omsorg, får likväl icke förbises,
att det mången gång kan vara vanskligt att avgöra, huruvida en viss till
nämndeman föreslagen person med hänsyn till sin ålder kommer att vara i
stånd att under mandatperioden på tillfredsställande sätt fullgöra med
nämndemansuppdraget föreliggande åligganden, särskilt som mandatperioden
är så lång som sex år. I likhet med flertalet remissorgan vill jag därför
förorda utredningens förslag att införa en övre åldersgräns för nämndemän i
allmän underrätt. På något håll har under remissbehandlingen uttalats
farhågor för att erforderligt antal nämndemän icke skulle kunna uppbringas
inom lägre åldersskikt. Dessa farhågor förefaller emellertid överdrivna. Det
kan förtjäna att framhållas, att den väsentliga höjning av nämndemans
arvode, som nyligen skett, gör det möjligt att bättre än förut ekonomiskt
kompensera yrkesverksamma personer, som tjänstgör såsom nämndemän.

Med hänvisning till denna bestämmelse har sedermera samma åldersgräns
införts för nämndemän i andra domstolar.

För ledamöter i arrende- och hyresnämnder beslöt riksdagen om en
sjuttioårsgräns år 1970 (prop. 1970:145 s. 309, 3LU 81). Samma åldersgräns
för ordförande, ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnder infördes år
1978 (prop. 1977/78:181 s. 195, SkU 55). I båda dessa fall åberopade
departementschefen bestämmelsen i rättegångsbalken.

Frågornas tidigare behandling

I en motion (1 fp) under allmänna motionstiden 1978 föreslogs att
regeringen dels borde föranstalta om en översyn av och avskaffande av
bestående formella övre åldersgränser inom offentlig förvaltning, dels ta
initiativ till åtgärder mot sådana åldersgränser inom organisationer och
privat näringsliv. I sitt yttrande över motionen anförde utskottet (KU
1978/79:2) att frågorna om bl. a. olika åldersgränser i samband med
nomineringar i första hand berörde de politiska partiernas interna överväganden.
I ett särskilt yttrande (1 fp) framhölls att äldre människors
möjligheter till offentliga uppdrag inte enbart var en intern fråga för
partierna utan också förhindrades av formella åldersgränser som sanktionerats
av statsmakterna.

6. Översyn av JO-ämbetet

Motionen

I motion 1979/80:1051 av Jan Prytz och Allan Ekström (båda m) yrkas att
riksdagen beslutar uppdra åt talmanskonferensen att tillsätta en utredning

KU 1980/81:8

om JO-ämbetets insatsmöjligheter att bedrivas jämsides och i nära samverkan
med den just påbörjade utredningen om straff- och disciplinansvaret i
offentlig verksamhet.

Enligt motionen bör en översyn av JO-ämbetet inte uppskjutas alltför
länge. JO-institutionen kan snabbt försvagas om allmänheten förlorar
tilltron till ämbetets möjligheter att ingripa till de enskildas förmån.
Nuvarande ordning innebär i realiteten att JO icke kan göra annat än rikta
förmaningar till de myndigheter, som han funnit ha förfarit felaktigt, utom i
mycket sällsynta fall, där det kan bli fråga om att resa krav om disciplinär
åtgärd eller straff. Uppenbarligen måste också JO:s möjligheter att ingripa
till den enskildes förmån ökas. Åtskilliga reformer i sådan riktning är
tänkbara, vilka dock ligger utanför utredningsarbetet beträffande straff- och
disciplinansvaret. Enligt motionen bör parallellt med nämnda utredning
upptas arbetet på att bredda JO:s möjligheter att fylla sina viktiga uppgifter i
vårt samhällssystem.

Frågans läge m. m.

I en bilaga till detta betänkande lämnas en redogörelse för 1975 års
JO-reform.

Frågan om behovet av en översyn av JO-institutionen behandlades av
utskottet under förra riksmötet med anledning av motionsyrkanden i ämnet.
I sitt av riksdagen godkända yttrande över motionen (KU 1979/80:20)
anförde utskottet följande:

Vad först gäller JO-ämbetet vill utskottet erinra om den reform som
genomfördes under 1975/76 års riksmöte och som innebar en avsevärd
resursmässig förstärkning av ämbetet. Reformen föranleddes främst av den
ökade arbetsbördan för JO men även av de nya reglerna om ämbetsansvar
som trädde i kraft den 1 januari 1976.

Utskottet (KU 1975/76:22) uttalade i det sammanhanget bl. a. att JO:s
huvuduppgift är att tillvarata de enskilda människornas intresse av en
lagenlig och korrekt behandling från de offentliga organens sida. Denna
verksamhet, som enligt utskottet var av största vikt, utövar JO främst genom
att pröva anmälningar från enskilda mot statliga och kommunala myndigheter
samt företrädare för dessa och genom att vid inspektioner granska
myndigheterna praxis i olika hänseenden. Det var enligt utskottet uppenbart
att den svenska riksdagens ombudsmannainstitution, som inte minst under
senare år tjänat som förebild för många andra länder som inrättat liknande
tillsynsorgan, fått ökad betydelse i takt med den offentliga förvaltningens
växande omfattning och lagstiftningens alltmer komplicerade karaktär.

Enligt utskottet finns det anledning att åter betona värdet av att riksdagen
till sitt förfogande har JO-institutionen som ett organ av extraordinär natur
för medborgarnas rättssäkerhet. Tanken på att avskaffa denna kontrollinstans,
som förordas i motionerna 1977/78:493 och 1978/79:1093, bör avvisas.
Utskottet avstyrker sålunda motionsyrkandena.

I regeringsdeklarationen som avgavs vid riksmötets början aviserades en
översyn av ämbetsansvarsreformen. Enligt vad utskottet erfarit kommer en

KU 1980/81:8

kommitté att tillsättas för detta ämdamål. Direktiv beräknas komma att
utfärdas inom kort och bl. a. innefatta uppdrag åt kommittén att i
sammanhanget behandla JO:s och JK:s möjligheter att ingripa mot fel och
försummelser i offentlig tjänsteutövning. Som nyss framgått föreslås i några
motioner att frågan om JO:s ställning och uppgifter tas upp till prövning.
Enligt utskottet kan den nämnda översynen av ämbetsansvarsreformen få
betydelse för JO:s verksamhet. Det kan enligt utskottet bli aktuellt med en
ny översyn av JO-ämbetet. Utskottet anser sig emellertid inte böra redan i
dag - innan utvärderingen av ämbetsansvarsreformen påbörjats - ta initiativ
till en sådan översyn. Med hänvisning härtill anser utskottet att motionerna
1977/78:283, 1978/79:344 och 1978/79:1611 inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd. Motionerna avstyrks följaktligen.

I ett särskilt yttrande (3 m) anfördes följande:

I motionen 1978/79:1611 framförs krav på en förändring av instruktionen
för JO i syfte att stärka JO-ämbetets bevakning av hur lagar och författningar
verkar i praktiken.

Starka skäl talar för att en sådan förändring kommer till stånd. För den
utredning om JO-ämbetet som utskottet anser kan bli aktuell bör denna fråga
vara av särskild betydelse.

Tjänsteansvarskommittén kommer enligt vad som inhämtats att tidigast
om ca två år framlägga betänkande angående de frågor om JO:s befogenheter
etc. som tagits upp i motionen.

7. De centrala verkens styrnings- och ledningsfunktioner

Motionen

I motionen 1979/80:1055 av Ivan Svanström (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att förvaltningsutredningens analys av de statliga verken
läggs till grund för direktiv till utredningsarbete av konstitutionell karaktär i
syfte att stärka den demokratiska utvecklingen av de centrala verkens
styrnings- och ledningsfunktioner.

Motionären erinrar om att det svenska systemet med fristående ämbetsverk
och affärsverk som ansvariga för centrala moment av statsförvaltningen
är unikt i ett internationellt perspektiv. Systemet kan enligt motionären sägas
ha fungerat väl eftersom det har förmått att administrera Sveriges utveckling
till en social och ekonomisk välfärdsstat under 1900-talet. Det kan samtidigt
konstateras att varken det demokratiska genombrottet eller de senaste
decenniernas konstitutionella reformarbete har berört de centrala ämbetsverkens
principiella ställning och funktion.

Motionären finner det angeläget att verkens ställning och funktion belyses
från konstitutionell synpunkt. Särskilt bör verkens ledningsfunktioner
övervägas. För verk med uppgifter inom centrala politiska områden är det
angeläget att styrelsen får en sådan sammansättning att den återspeglar
folkets i val uttryckta uppfattningar. Det förhållandet att uppdraget att vara
ordförande i styrelsen och chefstjänsteman i de flesta verk tillkommer en och

KU 1980/81:8

samma person, generaldirektören, innebär enligt motionären en sammanblandning
av förtroendemannafunktioner och tjänstemannafunktioner,
vilket i regel inte accepteras inom andra samhällsområden.

Motionären föreslår att den beskrivning och analys av den statliga
förvaltningsorganisationens uppbyggnad, som förvaltningsutredningen utför
på riksdagens begäran, får ligga till grund för ett utredningsarbete av
konstitutionell karaktär i syfte att stärka den demokratiska utvecklingen i
den centrala del av statsmakten som finns i verken. Uppdraget bör anförtros
den ”kommande författningsutredningen”.

Pågående utredning

I en motion (1 c) väckt under allmänna motionstiden 1978 föreslogs att
riksdagen skulle begära en allmän översyn av principerna för den statliga
förvaltningens ställning, organisation och verksamhetsformer. Utskottet
(KU 1977/78:38) ställde sig positivt till förslaget och anförde bl. a.
följande:

Frågor med anknytning till den offentliga förvaltningens organisation
aktualiseras från olika utgångspunkter i flera utredningars arbete. Som
exempel kan nämnas förvaltningsutredningen, expertgruppen för regional
utredningsverksamhet samt decentraliseringsutredningen. En sådan allmän
överblick och kartläggning som begärs i motionen av konsekvenserna av de
successivt genomförda förändringarna av förvaltningsorganisationen såsom
tillkomsten av förtroendemannastyrelserna och konsekvenserna därav för
relationerna mellan regeringen, riksdagen och förvaltningsmyndigheterna
saknas emellertid i dag. En förutsättningslös kartläggning av nu rådande
rättsliga och faktiska förhållanden och av den utveckling som lett fram härtill
skulle vara av värde för framtida överväganden rörande dessa spörsmål.
Eftersom detta är ett omfattande frågekomplex bör en sådan utredning i
första hand begränsas till en beskrivning och analys av rådande förhållanden.
Några förändringar av de principer som tillämpas på detta område är
utskottet i avvaktan på en sådan översyn inte berett att förorda.

På utskottets förslag gav riksdagen regeringen till känna vad utskottet
anfört om denna undersökning.

I mars 1979 beslöt regeringen att ge förvaltningsutredningen (B 1977:01) i
tilläggsuppdrag att utföra den undersökning som riksdagen hade begärt. I
direktiven ingår bl. a. samma uttalande av utskottet som ovan citerats. I
anslutning till detta uttalande betonar budgetministern att undersökningens
syfte i detta skede endast bör vara att kartlägga de förändringar som har skett
i den statliga förvaltningens organisation och mot bakgrund härav beskriva
och analysera nu rådande förhållanden och problem i relationerna mellan
regering, riksdag och förvaltningsmyndigheter.

KU 1980/81:8

Utskottet

1. Statens skadereglering

I motion 1979/80:342 av Marianne Karlsson (c) föreslås att en statens
skaderegleringsnämnd inrättas för att i första hand utreda allmänhetens
skadeståndsanspråk på grund av felaktig myndighetsutövning.

Enligt gällande rätt är det i första hand till JK som sådana skadeståndsanspråk
som avses med motionen skall framställas. I vissa fall skall dock
anspråk ställas till den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhet
skadan inträffat. Vid brott i tjänsten kan anspråk dessutom med visst
undantag prövas i brottmålsprocessen.

JK-utredningen behandlade i sitt betänkande JK-ämbetet (SOU 1978:9)
även JK:s roll i ärenden om skadeståndsanspråk mot staten. JK-utredningens
förslag är under övervägande i justitiedepartementet.

Hösten 1979 tillsattes en utredning för att göra en översyn av frågan om
ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet (Ju 1980:13). Översynen skall
bl. a. omfatta rätten för en målsägande att väcka skadeståndstalan på grund
av brott som begåtts i utövningen av offentlig tjänst.

Den i motionen aktualiserade frågan är således redan föremål för
överväganden såväl inom regeringskansliet som i en särskild utredning.
Utskottet finner det därför inte påkallat med något initiativ från riksdagens
sida. Motionen avstyrks följaktligen.

2. Kommittéväsendet

I motion 410 kritiseras de statliga utredningarna bl. a. för att de binder upp
ledamöter och experter i alltför lång tid. Motionären anser att andra
möjligheter att få frågor utredda, t. ex. genom konsulter, borde prövas i
större utsträckning.

Kommittéväsendets starka ställning i den svenska politiska beslutsprocessen
är framför allt en följd av den grundlighet och saklighet som av tradition
präglar arbetet i de offentliga utredningarna. Genom att kommittéerna i så
stor utsträckning har parlamentariskt inslag är det också ofta möjligt att
åstadkomma en bred politisk förankring inför viktiga samhällsreformer.
Enligt utskottet är det angeläget att slå vakt om det värdefulla inslag i
beslutsprocessen som kommittéväsendet utgör.

Under 1970-talet har kommittéväsendet förändrats i olika hänseenden.
Dessa förändringar har bl. a. syftat till att effektivisera arbetet inom
utredningarna. Ett fortsatt arbete i denna riktning är enligt utskottet
angeläget. Något initiativ från riksdagens sida i denna fråga är dock inte
erforderligt. I sammanhanget bör också framhållas att utskottet i sin
granskning av regeringen även i fortsättningen avser att uppmärksamma
frågor som rör kommittéväsendet. Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionen.

KU 1980/81:8

3. Beslutsordningen i länsstyrelses styrelse

Vid omröstning i länsstyrelsernas styrelser tillämpas f. n. den ordningen
att som styrelsens beslut gäller den mening som de flesta förenar sig om (s. k.
kollegial metod). I motion 587 föreslås att styrelserna skall övergå till den
metod som vanligen tillämpas inom representativa församlingar, nämligen
att när mer än två förslag föreligger omröstningen skall ske successivt, så att
vid den sista omröstningen två yrkanden kan ställas mot varandra (s. k.
kollektiv eller parlamentarisk metod).

Den fråga som tas upp i motionen behandlades våren 1978 av riksdagen,
som då begärde att omröstningsreglerna i statliga förtroendemannastyrelser
skulle utredas (KU 1977/78:34). Denna utredning görs av förvaltningsrättsutredningen
men är ännu ej avslutad. Med hänvisning härtill anser utskottet
att riksdagen bör avslå motionärens förslag.

4. Sakområdesindelning vid utgivningen av Svensk författningssamling

I motion 1979/80:767 av Björn Körlof (m) har aktualiserats frågan om
införande av en sakområdesindelning för SFS.

Utskottet kan dela den i motionen framförda uppfattningen, att ett visst
värde kunde ligga i att utge författningarna departementsvis. Emellertid
berör en stor del av författningarna ett flertal rättsområden, vilket gör att en
myndighet eller enskilda knappast kan vara betjänta av att prenumerera på
författningar tillhörande endast ett departements verksamhetsområde. Även
från andra synpunkter förefaller motionsförslaget svårgenomförbart. Så
t. ex. måste det enligt utskottets mening finnas risk för förseningar, om
utgivningen skulle ske departementsvis.

Beträffande frågan om någon annan form av departementsbeteckning på
författningarna vill utskottet peka på att redan nu vederbörande departements
namn anges inom parentes under kontrasignantens namn.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen.

5. Slopande av övre åldersgräns för vissa uppdrag

I motion 1039 föreslås att övre åldersgräns för innehavare av offentliga
uppdrag avskaffas. Motionärerna anser bl. a. att åldersgränserna medför att
domstolar och myndigheter inte kan tillgodogöra sig de erfarenheter och
kunskaper som äldre personer besitter.

Utskottet har ovan (s. 9) redovisat en genomgång som utan anspråk på
fullständighet syftar till att visa för vilka slags offentliga uppdrag som det
föreligger en övre åldersgräns. Genomgången ger vid handen att sådana
åldersgränser främst förekommer i fråga om nämndemannauppdrag i olika
domstolar. En övre åldersgräns stadgas också för ordförande, ledamöter och
suppleanter i taxeringsnämnder liksom för ledamöter av arrende- och

KU 1980/81:8

hyresnämnder. I samtliga nu nämnda fall är åldersgränsen 70 år. Sjuttioårsregeln
infördes först för nämndemännen i de allmänna domstolarna. Detta
skedde år 1963. Därefter har samma regel efter hand införts för de andra
nämnda uppdragen. Samtliga uppdrag ligger inom det statliga området. I
flera fall utses dock uppdragstagarna av kommunala organ. För kommunala
och kyrkokommunala uppdrag finns inga motsvarande åldersgränser.

Enligt utskottet bör huvudprincipen vara att inga övre åldersgränser skall
finnas för offentliga uppdrag. Detta är också det normala förhållandet. För
förtroendemannauppdrag i domstolar och vissa domstolsliknande organ har
emellertid under 1960- och 1970-talen införts en sjuttioårsgräns. Motivet
synes då ha varit att man har velat öka garantierna för att inte uppdraget skall
innehas av personer som på grund av alltför hög ålder är mindre skickade att
tjänstgöra som domare. Utskottet har förståelse för detta motiv. Å andra
sidan kan det med större tyngd hävdas att det även i dessa fall borde få
ankomma på de organ som utser uppdragstagarna att utan lagfästa
begränsningar av detta slag välja de personer som anses mest lämpade för
uppdragen.

Även om starka skäl således synes tala mot att behålla de existerande övre
åldersgränserna för offentliga uppdrag, kan utskottet inte ställa sig bakom
motionärernas krav att utan närmare utredning slopa dessa gränser.
Utskottet föreslår därför att regeringen får närmare pröva behovet av övre
åldersgränser som villkor för valbarhet till offentliga uppdrag mot bakgrund
av vad utskottet i det föregående anfört. Detta bör ges regeringen till
känna.

6. Översyn av JO-ämbetet

I motion 1979/80:1051 av Jan Prytz och Allan Ekström (båda m) begärs en
utredning om JO-ämbetets insatsmöjligheter.

Utskottet behandlade även vid förra riksmötet motioner med samma syfte
men avstyrkte dessa med hänvisning till att frågan om JO:s och även JK:s
möjligheter att ingripa mot fel och försummelser i offentlig tjänsteutövning
skulle bli föremål för utredning. Så har också skett inom den s. k.
tjänsteansvarskommittén (Ju 1979:13) som tillkallades i december 1979.

Enligt utskottet kan en översyn av JO-ämbetet bli aktuell i framtiden.
Utskottet anser sig emellertid inte böra föregripa tjänsteansvarskommitténs
arbete. Med hänvisning härtill avstyrks motionen.

7. De centrala verkens styrnings- och ledningsfunktioner

Enligt motion 1055 är det angeläget att de statliga ämbetsverkens ställning
och funktion belyses från konstitutionella synpunkter. I motionen föreslås
därför att den beskrivning och analys av den statliga förvaltningsorganisationen
som förvaltningsutredningen utför på riksdagens begäran (KU

KU 1980/81:8

1977/78:38), läggs till grund för ett fortsatt utredningsarbete, vars syfte skulle
vara att stärka den demokratiska kontrollen över förvaltningen.

Utskottet anser att det nu pågående kartläggningsarbetet bör slutföras
innan nya utredningsinitiativ på detta område tas. Med hänvisning härtill
avstyrker utskottet motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande statens skadereglering

att riksdagen avslår motion 1979/80:342,

2. beträffande kommittéväsendet

att riksdagen avslår motion 1979/80:410,

3. beträffande beslutsordningen i länsstyrelses styrelse
att riksdagen avslår motion 1979/80:587,

4. beträffande sakområdesindelning vid utgivningen av SFS
att riksdagen avslår motion 1979/80:767,

5. beträffande slopande av övre åldersgräns för vissa uppdrag
att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1039 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande översyn av JO-ämbetet

att riksdagen avslår motion 1979/80:1051

7. beträffande de centrala verkens styrnings- och ledningsfunktioner att

riksdagen avslår motion 1979/80:1055.

Stockholm den 20 november 1980

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Olle Svensson (s),
Per Unckel (m), Yngve Nyquist (s), Sven-Erik Nordin (c), Wivi-Anne
Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Kurt Ove Johansson (s), Bengt
Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp), Kerstin Nilsson (s), Jan Prytz (m). Lahja
Exner (s) och Kerstin Sandborg (fp).

Vid beslut under mom. 1, 4 och 5 har Sture Thun (s) ersatt Yngve
Nyquist,

mom. 2-3 och 7 har Allan Ekström (m) ersatt Gunnar Biörck i Värmdö, Åke
Wictorsson (s) ersatt Lahja Exner och Eric Hägelmark (fp) ersatt Kerstin
Sandborg,

mom. 6 har Anders Björck (m) ersatt Gunnar Biörck i Värmdö.

KU 1980/81:8

Särskilt yttrande

beträffande 6. Översyn av JO-ämbetet av Anders Björck, Per Unckel och
Jan Prytz (alla m) som anför:

På sätt närmare utvecklas i motion 1979/80:1051 är det ytterst angeläget att
snarast öka JO:s befogenheter att vid behov kunna inskrida till förmån för
den enskilde. Enligt vår mening har nämligen JO:s maktställning de facto
avsevärt försvagats sedan straffansvaret för tjänstefel upphävts. Det är
därför enligt vår mening viktigt att den utredning om JO-ämbetets ställning
som utskottet anger bör komma till stånd ej onödigtvis fördröjs.

KU 1980/81:8

Bilaga

1975 års JO-reform

På grundval av en av riksdagen år 1972 tillsatt utredning rörande
riksdagens ombudsmän beslöt riksdagen hösten 1975 om viss reformering av
JO-ämbetets organisation och verksamhet (se KU 1975/76:22). Reformen
trädde i princip i kraft den 1 januari 1976.

Reformen föranleddes främst av JO:s ökade arbetsbörda och av de nya
reglerna om ämbetsansvar som trädde i kraft den 1 januari 1976.
Huvuddragen i reformen, som medförde ändringar i bl. a. riksdagsordningen
och statstjänstemannalagen (numera lagen om offentlig anställning) samt
instruktionen för justitieombudsmännen, är följande.

Antalet ombudsmän har numera ökats från tre till fyra. Av dessa är en
administrativ chef för verksamheten och har till uppgift att ge allmänna
riktlinjer för arbetets bedrivande, t. ex. inriktningen av inspektionsverksamheten.
Blir ombudsman av sjukdom eller annan orsak långvarigt förhindrad
att utöva sin tjänst skall riksdagen välja en person att tjänstgöra för honom.
Liksom tidigare svarar varje ombudsman självständigt för en bestämd
ärendegrupp, vilket närmare anges i arbetsordning som ombudsmännen
själva antar. För att i görligaste mån åstadkomma en utjämning av
arbetsbördan mellan ombudsmännen har riksdagen förutsatt en större
flexibilitet i ärendefördelningen än vad som tidigare gällt.

Beträffande JO:s sanktionsbefogenheter gäller att JO har kvar sin åtalsrätt
i fråga om sådana särskilt straffvärda handlingar som även efter ämbetsansvarsreformen
kan föranleda straffrättsligt ansvar för tjänstemän i allmän
tjänst. Liksom tidigare är JO berättigad att göra s. k. disciplinanmälan mot
befattningshavare under hans tillsyn. Detta gäller oavsett om tjänstemannen
är underkastad författningsreglerat disciplinansvar eller ej. Vidare har JO
givits möjlighet att i viss utsträckning fullfölja talan mot disciplinmyndighets
beslut inom det författningsreglerade området. Denna talerätt gäller även
om JO själv inte initierat saken genom anmälan till disciplinmyndigheten.
Om tjänsteman, som på JO:s initiativ blivit föremål för disciplinär åtgärd, för
talan mot beslutet är JO motpart i domstolsprocessen. Även denna regel
gäller enbart inom det författningsreglerade området.

Ämbetsansvarsreformen har vidare föranlett att JO:s tillsynsområde inte
längre kunnat knytas till ämbetsansvaret. De nya reglerna innebär att JO:s
tillsynsområde omfattar statliga och kommunala myndigheter samt tjänstemän
och andra befattningshavare vid dessa. Under tillsynen faller också med
vissa undantag alla som innehar tjänst eller uppdrag som innefattar
myndighetsutövning. Detta innebär bl. a. att taxeringsnämnder förts under
JO:s tillsyn. Liksom tidigare skall tillsynen inte omfatta riksdagens ledamöter,
vissa riksdagen underställda organ, regeringen, JK eller ledamöter i
kommunala församlingar. Beträffande lägre befattningshavare med osjälv -

KU 1980/81:8

ständig verksamhet har i JO-instruktionen intagits en regel om att JO inte bör
ingripa om det inte påkallas av särskilda skäl. Statliga eller kommunala bolag
står - liksom tidigare - inte under JO:s tillsyn. I den mån förvaltningsuppgift
överlämnats till sådant organ och med uppgiften myndighetsutövning blir
befattningshavare ställd under tillsyn vid utövandet av denna befogenhet.
Den nuvarande instruktionen innehåller liksom den äldre en bestämmelse
om att JO vid tillsynen över kommunala myndigheter skall beakta de former i
vilka den kommunala självstyrelsen utövas.

I samband med 1975 års reform underströks att klagomålsprövning är JO:s
viktigaste uppgift och den som är mest ägnad att tillgodose syftet med JO:s
verksamhet i stort. Vid uppgiftens fullgörande skall ombudsmännen, bl. a.
för att en lättnad i arbetsbördan skall uppnås, i större utsträckning än tidigare
utnyttja möjligheten att överlämna anmälningar till annan myndighet för
utredning och prövning. Detta motiverades med att vederbörande centrala
förvaltningsmyndighet i allmänhet har tillsyn över hela verksamheten inom
sitt förvaltningsområde och att det med hänsyn till JO-ämbetets extraordinära
karaktär är väsentligt att de ordinarie tillsynsorganen i första hand
utnyttjas som ett klagomålsprövande organ. Vidare framhålls angelägenheten
av en avvägd arbetsfördelning mellan JO och JK.

För att JO-institutionen inte skulle utvecklas till ett stort ämbetsverk och
därvid förlora den personliga karaktär som ämbetet dittills haft och även i
framtiden borde ha ansåg riksdagen det nödvändigt att prioritera viss
verksamhet. En begränsning av inspektionsverksamheten, främst såvitt
gällde de rutinmässiga inspektionerna, ansågs därför ofrånkomlig. I enlighet
därmed borde JO:s inspektionsverksamhet i framtiden i första hand inriktas
på myndigheter som JO på grund av klagomålsfrekvensen eller andra
orsaker, t. ex. uppgifter i pressen, fann anledning att särskilt kontrollera.

GOTAB 65961 Stockholm 1980