om vissa frågor på det industriella rättsskyddets område (Betänkande 1987/88:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1987/88:6

om vissa frågor på det industriella rättsskyddets
område

Sammanfattning

I betänkandet behandlas tre motioner i vilka tas upp frågor om vitesförbud
vid varumärkesintrång (fp), ändring i mönsterskyddslagen (c) resp. förlängning
av skyddstiden för patent på läkemedel (m).

Motionerna avstyrks av utskottet.

Motioner

Motion 1986/87:L803 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i varumärkeslagen (1960:644)
att vitesförbud införs vid varumärkesintrång.

Motion 1986/87 :L805 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar hos regeringen begära förslag till ändringar i berörda hänseenden i 2
och 19 §§ mönsterskyddslagen (1970:485).

Motion 1986/87:L815 av Lars Ahlmark (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ändring av patentlagen i enlighet med vad som i
motionen anförts.

Skyddstiden för patent
Gällande ordning

Genom patent kan den som gjort en ny uppfinning få ensamrätt att utnyttja
uppfinningen yrkesmässigt. Patent kan meddelas på ett förfarande, t. ex. ett
nytt produktionssätt eller på en produkt som sådan exempelvis ett nytt
läkemedel. I patentlagen (1967:837) definieras uppfinningsbegreppet genom
en uppräkning av vad som inte skall anses utgöra en uppfinning. Enligt denna
uppräkning kan patent inte beviljas för bl. a. ett förfarande för kirurgisk eller
terapeutisk behandling eller diagnostisering som skall utövas på människor
eller djur. Olika alster som skall användas vid sådana förfaranden kan dock
patenteras.

Patent söks i Sverige hos patent- och registreringsverket. Varje ansökan
som kommer in granskas av myndigheten. Vid granskningsförfarandet skall
utrönas huruvida det föreligger hinder mot bifall till ansökningen med
hänsyn till patentlagens bestämmelser. En väsentlig del av granskningen

1987/88:6

1 Riksdagen 1987188.8 sami. Nr 6

avser frågan huruvida uppfinningen är ny och fyller kravet på uppfinningshöjd.
Om patentverket inte finner något hinder mot ett bifall till ansökningen
vidtar det s. k. invändningsförfarandet då allmänheten bereds tillfälle att
inkomma med invändningar mot ansökningen. När tiden för inlämnande av
invändningar gått ut skall patentansökningen tas upp till fortsatt prövning.
Om patentansökningen bifalls är patentet meddelat från den dag då
patentbeslutet vann laga kraft. Förfarandet vid patentverket är tämligen
tidskrävande och i genomsnitt tar det cirka fem år från det en patentansökan
ges in till dess patent meddelas.

Beviljas patent på en uppfinning gäller ensamrätten under en tid av 20 år
räknat från dagen då patentansökan inkom till patent- och registreringsverket.
Patenttiden kan inte förlängas. Patentet kan däremot upphöra i förtid
om bl. a. föreskrivna årsavgifter inte betalas.

Reglerna i den svenska patentlagen har tillkommit efter ett omfattande
nordiskt samarbete. Detta samarbete har lett till att det i Norden råder en
långtgående rättslikhet på patentområdet. Med undantag för de straff- och
processrättsliga reglerna överensstämmer patentlagarna i Danmark, Finland,
Norge och Sverige inte bara i fråga om sakinnehållet utan också när det
gäller bestämmelsernas utformning.

Ett patent som meddelas av nationell patentmyndighet blir gällande endast
i den staten. En uppfinnare som önskar få patentskydd i flera länder måste
alltså i princip söka patent i varje land. Genom den europeiska patentkonventionen
har emellertid skapats en ordning som medger att en patentsökande
samtidigt kan erhålla patentskydd i flera länder, s. k. europeiskt patent.
Sådant patent meddelas av det europeiska patentverket som har sitt säte i
Munchen. Konventionen innehåller en fullständig reglering av förutsättningarna
för att få europeiskt patent och handläggningsordningen vid det
europeiska patentverket. Denna reglering är fristående från konventionsstaternas
nationella lagstiftning. Konventionen innehåller också bestämmelser
om bl. a. rättsverkningarna av ett europeiskt patent. I sistnämnda hänseende
gäller att ett europeiskt patent skall ha samma rättsverkan i den stat för vilken
patentet beviljats som ett nationellt patent. Giltighetstiden för ett europeiskt
patent är enligt konventionen 20 år från ansökningens ingivningsdag.

Konventionen trädde i kraft år 1977 och har tillträtts av Sverige och ett
flertal andra europeiska stater. I den svenska patentlagen har tagits in de
särskilda regler som föranletts av tillträdet. En viss anpassning av de svenska
patentreglerna till konventionens bestämmelser har också skett. Bl. a. har
patenttiden som fram till 1978 var 17 år förlängts till 20 år (prop. 1977/78:1,
LU 10). Denna anpassning har också föranletts av utvecklingen i flera av de
viktigaste industriländerna. Övriga länder i Norden har inte tillträtt konventionen.
De svenska reglerna om europeiska patent saknar därför motsvarighet
i de övriga nordiska ländernas lagstiftning.

Genom den europeiska patentkonventionen har sålunda införts en ordning
enligt vilken uppfinnare kan välja mellan att söka ett nationellt patent
vid patentverket i den stat där han önskar få patentet gällande och att söka ett
europeiskt patent för bl. a. denna stat. För det svenska patentväsendets del
har Sveriges anslutning till den europeiska patentkonventionen medfört att
antalet patentansökningar till patentverket sjunkit från 14 800 under budget -

LU 1987/88:6

året 1977/78 till 6 500 under budgetåret 1984/85. För det europeiska
patentverket har antalet inkomna ansökningar kontinuerligt stigit kraftigt
och uppgick år 1984 till ca 33 000 varav ca 18 500 utgjorde ansökningar i vilka
patent söktes för att bli gällande i bl. a. Sverige.

Motionsmotivering

I motion L815 (m) framhålls att framtagandet av nya läkemedel är en viktig
men mycket kostnadskrävande process. Inom branschen räknar man med
investeringar på hundratals miljoner kronor för att utveckla ett helt nytt
läkemedel. Villkoren på marknaden avgör enligt motionären om investeringar
av denna storleksordning skall kunna komma till stånd. En avgörande
faktor härvidlag är patentlagstiftningen.

Motionären hävdar att den effektiva patenttiden är betydligt kortare än
den lagstadgade 20-årsperioden, vilket beror på att sedan de bärande första
patenten sökts återstår en utvecklingstid av kanske fem till tio år och en
registreringstid av ytterligare minst två år. I Sverige torde enligt motionären
den genomsnittliga effektiva patenttiden vara under tio år. Detta försvagar
givetvis kraftigt patentskyddets syfte att skapa möjligheter till forskningsoch
utvecklingsinsatser.

Motionären framhåller att läkemedel intar en särställning jämfört med
andra produkter och att man i flera länder har tagit konsekvenserna av detta.

I USA är det möjligt att efter ansökan få en förlängd patenttid, varvid hänsyn
tas till såväl tid för kliniska prövningar som till myndigheternas granskning av
läkemedlet. Andra länder, exempelvis Korea, går samma väg. Diskussioner
om liknande åtgärder förs även inom EG och i Japan.

Motionären hänvisar till att svensk läkemedelsindustri under åren har
utvecklat en rad originalprodukter som hävdat sig väl på världsmarknaden.
Handelsbalansen för läkemedel visade år 1985 ett överskott på över 500 milj.
kr. och exporten uppgick detta år till över 2,6 miljarder kronor.

Vårt lands läkemedelsindustri vilar enligt motionären nästan helt på en
forskningsbaserad produktion. Förutsättningarna för en framtida utveckling
som konkurrenskraftig exportindustri är goda under förutsättning att
likartade förhållanden kommer att råda här och i de starkaste konkurrentländerna.
Därvid är en förlängd effektiv patenttid för läkemedel en central
fråga. En lämplig lösning anser motionären vara att låta tidpunkten för
registreringsbeslutet gälla som utgångspunkt för patenttiden på 20 år.

Vitesförbud vid varumärkesintrång
Gällande ordning

Enligt varumärkeslagen (1960:644) kan en näringsidkare få ensamrätt att
använda ett visst kännetecken för de varor och tjänster han tillhandahåller.
Ensamrätten till ett varumärke kan förvärvas genom registrering eller
inarbetning. Den som olovligen använder annans varumärke eller på annat
sätt gör intrång i ensamrätten kan dömas till straff om intrånget skett

LU 1987/88:6

uppsåtligen. Varumärkesintrång som sker uppsåtligen eller av oaktsamhet
medför vidare skyldighet att utge skadestånd. Vid ringa oaktsamhet kan
skadeståndet jämkas. Någon möjlighet för domstol att vid vite förbjuda
intrångsgöraren att fortsätta sin verksamhet finns inte enligt varumärkeslagen.
Däremot kan vitesförbud tillgripas mot användningen av varumärken
som utan att utgöra varumärkesintrång är vilseledande.

Sanktionssystemet vid varumärkesintrång överensstämmer i väsentlig mån
med vad som gäller vid intrång i andra ensamrätter på det industriella
rättsskyddets område. Såväl enligt patentlagen, mönsterskyddslagen
(1970:485), firmalagen (1974:156) och växtförädlarrättslagen (1971:392) kan
sålunda intrång i rättighetshavarens ensamrätt medföra straff och skadestånd.
Vissa smärre olikheter finns dock. Skadeståndsansvaret vid patentintrång
är mer omfattande än vad eljest gäller och någon möjlighet till
jämkning vid ringa oaktsamhet föreligger inte. Efter en ändring år 1986 i
patentlagen (prop. 1985/86:86, LU 29) kan numera domstol på begäran av
patenthavaren eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja
uppfinningen vid vite förbjuda den som gör patentintrång att fortsätta
härmed. Vitesförbud kan även meddelas interimistiskt, dvs. i avvaktan på
den slutliga prövningen. Möjligheten att meddela vitesförbud har sedan
länge funnits också enligt firmalagen. Denna möjlighet gäller såväl då intrång
i ensamrätten skett som då en firma eller användningen av den strider mot
goda seder eller allmän ordning eller är vilseledande. Någon motsvarighet till
patentlagens regel om interimistiskt förbud finns inte i firmalagen.

Motionsmotivering

I motion L803 (fp) hänvisas till att det finns stora likheter mellan varumärkesrätten
samt patent- och mönsterskyddsrätten. Enligt motionären finns det
dock vissa omotiverade skillnader mellan sanktionssystemen. Motionären
anser att samordning av sanktionssystemen är angelägen och kan bidra till en
ökad harmoni på det industriella rättsskyddets område. I avvaktan på att en
bättre samordning kan komma till stånd bör det enligt motionären införas en
möjlighet till vitesförbud vid varumärkesintrång.

Frågans tidigare behandling

Frågan om vitesförbud vid varumärkesintrång berördes under förarbetena
till varumärkeslagen (prop. 1960:167, LU 39). I propositionen framhöll
departementschefen att det ej fanns anledning att bereda möjlighet till
meddelande av ett vitesförbud mot ett förfarande som är straffbelagt.

Som ovan nämnts infördes år 1986 en möjlighet att meddela vitesförbud
vid patentintrång. Även andra ändringar genomfördes i patentlagen vilka
syftade till att effektivisera patentprocessen och sanktionssystemet vid
patentintrång (prop. 1985/86:86, LU 29). Med anledning av propositionen
väcktes bl. a. en motion vari begärdes en översyn av sanktionssystemen inom
det industriella rättsskyddet med sikte på en bättre samordning mellan
patentlagen samt varumärkes- och mönsterskyddslagen. I sitt av riksdagen
godkända betänkande i ärendet avstyrkte utskottet bifall till motionen.

LU 1987/88:6

Utskottet framhöll därvid att det saknades underlag för en bedömning av
huruvida det förelåg ett mera allmänt behov av ett effektivare sanktionssystem
på det industriella rättsskyddets område. Utskottet kunde dock i princip
dela motionärernas uppfattning att den harmoni som råder mellan de olika
lagarna i största möjliga utsträckning bör bevaras. Viktigt var även att den
nordiska rättslikheten på detta område upprätthålls. Utskottet erinrade om
att spörsmålet också hade aktualiserats i samband med propositionsarbetet. I
propositionen anfördes sålunda att från något håll tanken hade väckts att
införa en möjlighet till vitesförbud också vid varumärkesintrång och
mönsterintrång. Med hänsyn till att ett sådant mera allmänt införande av
institutet vitesförbud krävde ytterligare utredning och överväganden var
emellertid departementschefen inte då beredd att föreslå andra ändringar än
dem som påkallades av patentprocessens brister.

Utskottet hade förståelse för att lagstiftningsarbetet då i första hand
inriktats på att bota bristfälligheterna i patentlagstiftningen. Enligt utskottets
mening kunde det också finnas skäl att avvakta erfarenheterna från den
praktiska tillämpningen av de nya reglerna i patentlagen innan man tog
ställning till frågan om motsvarande regler bör införas i övrig lagstiftning på
området. Utskottet förutsatte emellertid att regeringen följde utvecklingen
och i lämpligt sammanhang till närmare övervägande tog upp spörsmålet om
en samordning. Något särskilt uttalande i saken från riksdagens sida ansågs
inte erforderligt.

Utredningsarbete

År 1979 tillsattes en utredning med uppdrag att utreda frågor om skydd föi
företagshemligheter m. m. Utredningen avlämnade år 1983 delbetänkandet
(SOU 1983:52) Företagshemligheter. Utredningen slutförde sitt uppdrag år
1987 genom avlämnande av betänkandet (SOU 1987:1) Otillbörlig efterbildning.
I betänkandet behandlas problemet med varuförfalskningar, dvs. fall
då produkter av olika slag blir föremål för en mer eller mindre närgången
efterbildning. Sådana olovliga efterbildningar utgör ofta ett intrång i en
immaterialrättslig ensamrätt. Utredningen konstaterar att intrången framför
allt avser ensamrätten enligt varumärkeslagen. I betänkandet läggs fram
förslag till en ny lag om otillbörlig efterbildning. Den nya lagen är avsedd att
ge möjligheter till ingripande mot varuförfalskningar i de fall då den
nuvarande immaterialrättsliga lagstiftningen inte ger tillräckligt skydd.
Enligt förslaget skall allmän domstol vid vite kunna förbjuda marknadsföring
och andra förfaranden beträffande varor som utgör efterbildningar. Även
interimistiskt förbud skall kunna meddelas. Vidare skall skadestånd kunna
utgå.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Frågan om harmonisering av sanktionssystemet på det industriella rättsskyddets
område har våren 1987 aktualiserats hos justitiedepartementet
genom en till departementet ingiven resolution, som antagits vid det XIX
Nordiska mötet för industriellt rättsskydd i september 1986. I resolutionen
anförs att det vid mötet konstaterats att det långvariga nordiska samarbetet
om industriellt rättsskydd har lett till i stort sett gemensamma materiella

LU 1987/88:6

regler när det gäller patent, varumärken och mönsterskydd, att en önskvärd
lagharmonisering inte har visat sig möjlig att uppnå på grund av de delvis
djupgående olikheter som råder i fråga om sanktionssystemet när det gäller
såväl de olika industriella rättigheterna inbördes som länderna emellan samt
att det därför är viktigt att harmoniseringen av det industriella rättsskyddet
fullföljs beträffande sanktionssystemet. I resolutionen hemställer mötet att
regeringarna i de nordiska länderna inleder ett nordiskt lagsamarbete med
sikte på en harmonisering och förbättring av sanktionsreglerna på immaterialrättens
område, särskilt i fråga om det industriella rättsskyddet.

Mönsterskydd
Gällande ordning

Liksom patentlagen är mönsterskyddslagen ett resultat av nordiskt lagstiftningssamarbete.
Den svenska lagen överensstämmer i väsentlig mån med
motsvarande lagar i Danmark, Finland och Norge.

Mönsterskyddslagen är tillämplig på både prydnadsmönster och nyttomönster.
Med mönster förstås enligt lagen förebilden för en varas utseende
eller ett ornament. Genom registrering hos patentverket kan mönsterskaparen
få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret. Skyddstiden är fem år
med möjlighet till förnyelse av registreringen för ytterligare två femårsperioder.
Förfarandet vid registrering av mönsterskydd är liksom när det gäller
patent ordnat som ett förprövningssystern, dvs. registreringsmyndigheten
företar en granskning av ansökningen som kompletteras med ett invändningsförfarande.

En förutsättning för att en ansökan om mönsterskydd skall bifallas är att
mönstret i fråga är helt nytt. Vidare krävs att mönstret väsentligt skiljer sig
från vad som före ansökningsdagen är känt (2 §). Sistnämnda krav, det s. k.
skillnadskravet, innebär att mönstret måste innebära ett andligt nyskapande
av en viss inte alltför ringa originalitet. På patenträttens område finns ett i
huvudsak motsvarande krav för patenterbarhet av en uppfinning och där
brukar det definieras som ett krav på uppfinningshöjd.

I mönsterskyddslagen anges vad som skall anses vara känt. Allt som på
något sätt blivit allmänt tillgängligt före ansökningsdagen skall enligt lagen
anses som känt. Också mönster som inte blivit allmänt tillgängligt räknas
emellertid som känt om mönstret framgår av en ännu inte offentlig ansökan
om patent eller om varumärkes- eller mönsterskyddsregistrering, som gjorts
tidigare, och om denna tidigare ansökan sedermera blir offentlig. Som
framgår av det anförda är det endast förhållanden före ansökningsdagen som
kan utgöra hinder för en registrering. Två samtidigt gjorda ansökningar
hindrar inte varandra.

Det ovan berörda kravet på nyhet och uppfinningshöjd i patentlagen
hänför sig också till vad som blivit allmänt tillgängligt före ansökningsdagen.
Till skillnad från mönsterskyddslagen krävs emellertid inte uppfinningshöjd i
förhållande till tidigare patentansökningar som ännu inte blivit offentliga när
patentet söks (2 § patentlagen). Detta undantag beträffande kravet på
uppfinningshöjd infördes år 1978 (prop. 1977/78:1, LU 10) i samband med

LU 1987/88:6

Sveriges tillträde till den europeiska patentkonventionen och innebar en
anpassning till vad som gäller enligt konventionen. Tidigare krävdes på
samma sätt som för mönsterskydd uppfinningshöjd i förhållande också till
inte offentliggjorda patentansökningar. I fråga om nyhetskravet gäller
alltjämt att också ännu inte offentliga patentansökningar skall beaktas.

Regler om när en ansökan om mönsterskydd blir offentlig finns i bl. a. 18
och 19 §§ mönsterskyddslagen. En sådan ansökan är en allmän handling och
blir i princip offentlig och mönstret därmed allmänt tillgängligt när den givits
in till patentverket. Sökanden kan emellertid begära att en handling som
visar mönstret hålls hemlig under viss tid. Sekretesskyddet upphör vid den
begärda fristens utgång dock senast sex månader efter ansökningsdagen.
Tidpunkten för sekretesskyddets upphörande har betydelse bl. a. för mönsterskaparens
rätt att få skadestånd för intrång i mönsterrätten. Enligt 38 §
mönsterskyddslagen kan nämligen skadestånd endast utgå för intrång som
skett efter det att ansökan om registrering blivit offentlig.

I patentärenden gäller en något annorlunda ordning. En patentansökan
blir i princip inte tillgänglig för allmänheten förrän invändningsförfarandet
påbörjats. Även om handläggningen av ärendet inte fortskridit så långt blir
en patentansökan offentlig när 18 månader förflutit från ingivningsdagen. I
patentärenden har sökanden möjlighet att begära att ansökningen blir
offentlig tidigare än som följer av lagen.

Nära samband med mönsterskyddslagens nyhets- och skillnadskrav har
bestämmelserna om prioritet. Mönsterskapare som planerar att utnyttja sitt
mönster i flera länder har ofta ett intresse av att först söka registrering i ett
land för att få nyhetsgranskningen slutförd där innan han söker registrering i
de andra länderna. Han kan också tänkas vilja undersöka exploateringsmöjligheterna
i det första landet innan han går ut på marknaden i de övriga. Om
registrering först söks i ett land kan emellertid den ansökningen komma att
utgöra ett hinder för registrering i andra länder. Genom bestämmelser i
Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd har man på
det internationella planet sökt lösa detta problem genom att etablera ett
system som utesluter att nyhetshinder åberopas om det uppkommit under en
viss prioritetsperiod räknat från den första ansökningen. Bestämmelserna
innebär i huvudsak att om den som sökt skydd för ett mönster i någon av
konventionsstaterna inom en viss tid från denna ansökningsdag söker skydd
för mönstret i en annan konventionsstat den senare ansökningen skall anses
gjord samtidigt som den första ansökningen. Fristen är tolv månader för
nyttighetsmodeller och sex månader för industriella mönster och modeller.

Sverige är anslutet till Pariskonventionen och alltså bundet av konventionens
regler om prioritet. I 8 § mönsterskyddslagen har regeringen bemyndigats
att meddela föreskrifter om förutsättningarna för att prioritet skall
kunna uppstå i Sverige. Sådana föreskrifter har meddelats i mönsterskyddsförordningen
(1970:486). Dessa föreskrifter innebär att en ansökan om
mönsterregistrering som sker i Sverige inom sex månader från det att
ansökan skett i en annan konventionsstat skall anses gjord samtidigt med den
första ansökningen om sökanden begär det. Rättsverkningarna av prioritet
regleras närmare i mönsterskyddslagen. När prioritet åberopas räknas bl. a.

LU 1987/88:6

den i 19 § angivna fristen för hemlighållande av ansökan om mönsterregistrering
från prioritetsdagen och inte från den dag ansökningen sker i Sverige.

Motionsmotivering

I motion L805 (c) riktas kritik mot utformningen av mönsterskyddslagen när
det gäller dels reglerna i 2 § om hinder mot mönsterskydd på grund av tidigare
ingivna ansökningar, dels bestämmelserna om hemlighållande i 19 §.

Motionären erinrar om att 2 § mönsterskyddslagen ursprungligen utformades
med patentlagen som förebild. Samma skäl som föranlett en ändring av
patentlagen bör enligt motionären medföra att mönsterskyddslagen ändras.

När det gäller hemlighållandet av ansökningar om mönsterskydd påpekar
motionären att ansökningarna oftast inte hinner granskas inom den sexmånaderstid
som uppställs som en yttersta gräns för sekretesskyddet. Resultatet av
granskningen är enligt motionären av betydelse för sökanden när han skall
bedöma om han också skall söka mönsterskydd i andra länder än Sverige.

I värsta fall kan det enligt motionären inträffa att en mönsteransökan blir
offentliggjord av det svenska patentverket och därmed nyhetshinder för en
ansökan i utlandet, innan sökanden ens fått chansen att bedöma om det är
vettigt att göra en dylik ansökan. Reglerna om hemlighållande bör därför
ändras i två avseenden. För det första bör en mönsteransökan hållas hemlig i
åtminstone sex månader, såvida sökanden ej begär dess tillgängliggörande.
För det andra bör en ansökan, som sökanden ej begärt offentliggjord, över
huvud taget inte göras offentlig så länge patentverket inte hunnit granska
den. Motionären hävdar att sökanden vidare bör få en skälig frist efter det
granskningsbesked utfärdats, innan ansökningen offentliggörs. En sådan
extraordinär frist kan lämpligen sättas till två månader.

Vissa uttalanden under förarbetena till 1978 års ändringar i
patentlagen och mönsterskyddslagen

Till grund för de ändringar som år 1978 skedde i patentlagen och som bl. a.
avsåg kravet på uppfinningshöjd i förhållande till tidigare patentansökningar
låg patentpolicykommitténs betänkande (SOU 1976:24 och 25) Internationellt
patentsamarbete II, 1973 års europeiska patentkonvention. I betänkandet
erinrade kommittén om att frågan huruvida och i vilken omfattning
innehållet i tidigare ansökan, som inte har blivit allmänt tillgänglig innan en
senare ansökan görs, skall anses som känt i förhållande till den senare
ansökningen varit föremål för ingående överväganden i förarbetena till
patentlagen (NU 1936:6 s. 128 ff., prop. 1966:40 s. 81 f., s. 84 f.). Kommittén
anförde att den lösning som denna lag innehöll och som överensstämde
med vad föreslagits i ett nordiskt betänkande år 1963 under remissbehandlingen
av nämnda betänkande blivit utsatt för kritik från åtskilliga remissinstanser.
Lämpligheten av den valda lösningen hade satts i fråga även efter
lagarnas ikraftträdande. Enligt kommittén var det uteslutet att efter ett
svenskt tillträde till den europeiska patentkonventionen i den svenska
lagstiftningen behålla en från konventionen avvikande reglering när det
gäller den grundläggande frågan vad som skall beaktas vid avgörande av

LU 1987/88:6

huruvida en patentsökt uppfinning har uppfinningshöjd. Kommittén föreslog
därför att den svenska lagstiftningen anpassades till konventionen i detta
avseende. Kommittén ansåg att den föreslagna ändringen torde tillgodose
önskemålen från dem som hade kritiserat gällande rätt på denna punkt.

I propositionen (prop. 1977/78:1 s. 175) framhöll departementschefen att
han ansåg det uteslutet att efter ett svenskt tillträde till konventionen behålla
en från konventionen avvikande reglering i det aktuella hänseendet och
anslöt sig därför till förslaget att patentlagen skulle anpassas till konventionen.

Frågan om hemlighållande av handlingar i mönsterskyddsärenden övervägdes
ingående under förarbetena till mönsterskyddslagen (prop. 1969:168,
1LU 44). I propositionen framhöll departementschefen att starka principiella
skäl talar mot varje ingrepp i grundsatsen om allmänna handlingars
offentlighet. Ett visst sekretesskydd på mönsterområdet innebar emellertid
inte någon nyhet inom immaterialrätten. Enligt patentlagen åtnjuter sålunda
patentansökningar visst sekretesskydd. Behovet av ett sekretesskydd torde
enligt departementschefen allmänt sett vara mindre framträdande på mönsterområdet
än på patentområdet. I samband med att mönsterskyddet
utvidgas till att gälla för samtliga industrigrenar och till att omfatta även
nyttomönster fanns det dock enligt hans mening goda skäl att överväga ett
visst begränsat sekretesskydd också på mönsterrättens område. Ett viktigt
skäl var att offentlighetsprincipen lätt kan kringgås genom utnyttjande av
reglerna om s. k. prioritet. Departementschefen ansåg därför att ett visst
sekretesskydd borde gälla också på mönsterområdet.

Med hänsyn till den omfattning monsterskapandet hade då och till den
snabba utvecklingstakten på området måste enligt departementschefen
sekretesskyddet begränsas på ett rimligt sätt för att motverka de olägenheter
för nya mönsterskapare och företagare som ett sekretesskydd otvivelaktigt
medför. Den valda lösningen tillgodosåg dessa synpunkter på två sätt. För
det första är det en förutsättning för sekretesskydd att sökanden begär
anstånd med kungörandet av ansökningen. Utgångspunkten är således att
handlingarna i ansökningsärendet är offentliga. I det avseendet skiljer sig
förslaget från vad som gäller på patentområdet, där utgångspunkten är att
handlingar i ärende angående ansökan om patent är hemliga under viss tid,
om inte sökanden begär att de skall offentliggöras. För det andra skall
sekretess kunna åtnjutas endast under en tid av sex månader, räknat från
ansökningsdagen eller, i vissa fall, från den dag från vilken prioritet har
begärts.

Departementschefen ansåg att en förutsättning för hemlighållande av
handling i ärende om registrering av mönster borde vara att sökanden
framställer en uttrycklig begäran härom. I fråga om sekretesskyddets sakliga
omfattning ansåg han en vägledande synpunkt böra vara, att sekretesskydd
medges bara i den utsträckning som behövs för att tillgodose sökandens
intresse av att få viss tid på sig att förbereda sin tillverkning av mönstervaran,
innan mönstret görs tillgängligt för allmänheten. Det var uppenbarligen
tillräckligt att medge hemlighållande av sådan handling som visar mönstret.
Något övertygande skäl att låta sekretesskyddet omfatta också andra
ansökningshandlingar kunde enligt hans mening inte förebringas. De skäl

LU 1987/88:6

som sålunda borde föranleda en begränsning av sekretesskyddets omfattning
motiverade å andra sidan att man också införde en maximering av sekretesstiden.
I patentlagen är den principiella utgångspunkten att handlingar i
ärende rörande patentansökan är hemliga, om inte sökande begär annat.
Patentlagen innehåller likväl en regel om att handlingarna skall offentliggöras
senast 18 månader efter ansöknings(prioritets-)dagen. Det skulle,
fortsatte departementschefen, rimma illa med dessa bestämmelser att i
mönsterskyddslagen, där utgångspunkten är att ansökningshandlingarna är
offentliga, införa en ordning som medger att handling i ansökningsärende
hålls hemlig under praktiskt taget obegränsad tid. Han fann därför inte
anledning att frångå förslaget på denna punkt. Den sekretesstid av sex
månader som hade föreslagits fann departementschefen lämplig.

Utskottet

I betänkandet behandlas tre motioner vari tas upp frågor om skyddstiden för
patent, ändringar i mönsterskyddslagen samt om vitesförbud vid varumärkesintrång.

Genom patent kan den som har gjort en uppfinning få ensamrätt att
utnyttja uppfinningen yrkesmässigt. Genom mönsterskyddslagen har
öppnats en möjlighet för den som skapat ett prydnads- eller nyttomönster att
få en motsvarande ensamrätt. För att såväl patent som mönsterskydd skall
kunna beviljas krävs att uppfinningen resp. mönstret är nytt och dessutom
väsentligen skiljer sig från vad som tidigare är känt (skillnadskravet).

Patent och mönsterskydd söks i Sverige hos patent- och registreringsverket.
Förfarandet i patent- och mönsterskyddsärenden är ordnat som ett
förprövningssystem, dvs. patentverket företar en granskning av huruvida
förutsättningarna för bifall till ansökningarna är uppfyllda varefter ett
invändningsförfarande vidtar. Beviljas patent gäller patentet under en tid av
20 år räknat från ansökningsdagen. Patenttiden kan inte förlängas. Mönsterskydd
gäller under fem år från ansökningsdagen och kan förlängas för två
femårsperioder.

Ett patent som i Sverige och andra länder meddelas av den nationella
patentmyndigheten blir gällande endast i den staten. Önskas patentskydd i
flera länder måste alltså patent sökas i varje land. Genom den europeiska
patentkonventionen har skapats en ordning som medger att en patensökande
samtidigt kan få patent i flera länder, s. k. europeiskt patent. Sådant patent
söks hos det europeiska patentverket i Munchen. Sverige har tillträtt
konventionen och det europeiska patentverket kan härigenom meddela
patent som blir gällande i Sverige på samma sätt som nationellt patent.
Giltighetstiden för europeiskt patent är 20 år.

I motion L815 (m) framhålls att utvecklingen av nya läkemedel är en
kostnadskrävande och tidsödande process. Enligt motionären är den nuvarande
patenttiden på 20 år för kort med hänsyn till att ett omfattande
utvecklingsarbete ofta måste ske efter patentansökningen och innan uppfinningen
kommersiellt kan utnyttjas. Motionären hävdar att den genomsnittliga
effektiva patenttiden är under tio år. Motionären anser att patenttiden för

LU 1987/88:6

läkemedel bör vara 20 år från dagen för patentbeslutet.

Utskottet vill för sin del framhålla att de svenska reglerna om patenttid är
anpassade till bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen och till
vad som gäller i våra nordiska grannländer och flera andra viktiga industriländer.
En ändring av de svenska patentreglerna i förevarande avseende
skulle innebära att vi bröt den harmoni som nu råder mellan de olika
ländernas regelsystem. Utskottet vill särskilt understryka att en svensk
särreglering skulle medföra att vi i Sverige skulle komma att ha patent med
olika skyddstid, nämligen dels europeiska patent med en 20-årig patenttid,
dels patent med en längre skyddstid som meddelats av det svenska
patentverket. Som framgår av redogörelsen ovan (s. 2 och 3) har utvecklingen
sedan tillkomsten av den europeiska patentkonventionen varit sådan att vi
i framtiden måste räkna med att det stora flertalet i Sverige gällande patent
kommer att ha meddelats av det europeiska patentverket. En förlängning av
skyddstiden för enbart svenska patent skulle därför vara utan större
betydelse för läkemedelsindustrin och dessutom kunna medföra gränsdragningsproblem
och andra praktiska olägenheter.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det med hänsyn till läkemedelsindustrins
betydelse för Sverige är angeläget att patentreglerna har en
utformning som tillgodoser industrins behov. Mot bakgrund av vad som
anförts ovan är det emellertid inte nu möjligt att ändra patentlagen i enlighet
med motionärens önskemål. Ett sådant steg bör tas i takt med utvecklingen i
andra länder och den europeiska patentorganisationen. Utskottet förutsätter
att regeringen följer utvecklingen på området och tar de initiativ som kan visa
sig erforderliga. Skulle det visa sig att det i bl. a. de länder som tillträtt den
europeiska patentkonventionen finns en mera allmänt utbredd önskan om en
förlängning av patenttiden för läkemedel bör Sverige inte tveka att aktualiseera
frågan om en ändring av konventionen och en anpassning av vår
nationella lagstiftning.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L815.

I motion L805 (c) yrkas att reglerna i mönsterskyddslagen om förutsättningarna
för mönsterskydd och om hemlighållande av handlingar i mönsterskyddsärenden
skall ändras.

Som inledningsvis redovisats är det en förutsättning för beviljande av
mönsterskydd att mönstret väsentligt skiljer sig från vad som före ansökningsdagen
är känt. Som känt anses allt som på något sätt blivit allmänt
tillgängligt före ansökningsdagen. Även mönster som inte blivit allmänt
tillgängligt räknas som känt om mönstret framgår av en ännu inte offentlig
ansökan om mönsterskydd, patent eller varumärke, vilken gjorts tidigare,
och om denna ansökan senare blir offentlig. Också i patentlagen finns ett
skillnadskrav som i huvudsak överensstämmer med mönsterskyddslagens.
Enligt patentlagen uppställs dock inte något skillnadskrav i förhållande till
ännu ej offentliga patentansökningar.

En ansökan om mönsterskyddet som ges in till patentverket är liksom
andra handlingar som inkommer till myndigheter allmän handling. Mönstret
blir därmed allmänt tillgängligt när ansökan ingetts. Enligt mönsterskyddslagen
kan dock sökanden begära att en handling som visar mönstret hålls
hemlig under viss tid. Sekretesskyddet upphör alltid sex månader efter

LU 1987/88:6

ansökningsdagen. I patentärenden gäller en annan ordning. Huvudregeln är
att handlingar i patentärenden skall hållas hemliga under granskningsförfarandet
om inte sökanden begär att de offentliggörs. Handlingarna blir alltid
offentliga 18 månader efter ansökningsdagen.

Nära samband med de redovisade reglerna i mönsterskyddslagen har
systemet med s. k. prioritet. Mönsterskapare som planerar att utnyttja sitt
mönster i flera länder har ofta ett intresse av att först söka registrering i ett
land för att få granskningen slutförd där innan han söker registrering i de
andra länderna. Han kan också tänkas vilja undersöka exploateringsmöjligheterna
i det första landet innan han går ut på marknaden i de övriga. Om
registrering först söks i ett land kan emellertid den ansökningen komma att
utgöra ett hinder för registrering i andra länder. Genom bestämmelser i
Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd har man på
det internationella planet sökt lösa detta problem genom att etablera ett
system som utesluter att sådant hinder mot mönsterskydd åberopas under en
viss prioritetsperiod räknat från den första ansökningen. Bestämmelserna
innebär i huvudsak att om den som sökt skydd för ett mönster i någon av
konventionsstaterna inom en viss tid från denna ansökningsdag söker skydd
för mönstret i en annan konventionsstat den senare ansökningen skall anses
gjord samtidigt som den första ansökningen. Fristen är sex månader för
industriella mönster och modeller. Sverige är anslutet till Pariskonventionen
och alltså bundet av konventionens regler om prioritet. Dessa regler har
införlivats med svensk rätt genom bestämmelser i bl. a. mönsterskyddsförordningen
(1970:486).

I motionen framhålls att reglerna om förutsättningarna för mönsterskydd
ursprungligen utformades med patentlagen som förebild och att samma skäl
som föranlett att skillnadskravet vid patent numera inte upprätthålls i
förhållande till ännu inte offentliggjorda patentansökningar bör föranleda en
ändring av mönsterskyddslagen. Motionären påpekar vidare att granskningsförfarandet
i mönsterskyddsärenden oftast inte slutförs inom den sexmånadersfrist
som gäller för hemlighållande. Mönsterskyddsskaparen går därmed
miste om sin möjlighet att använda granskningsresultatet som underlag vid
en bedömning av exploateringsmöjligheterna utomlands. Om å andra sidan
granskningsresultatet avvaktas kan mönsterskaparen förlora rätten att
åberopa prioritet i andra länder och därmed möjligheten att söka mönsterskydd
utomlands. Motionären anser att handlingar i mönsterskyddsärenden
skall hemlighållas i sex månader såvida inte sökanden begär deras offentliggörande.
Motionären hävdar vidare att sekretesskyddet alltid bör gälla fram
till dess två månader förflutit från det sökanden fick del av granskningsbeskedet.

Som motionären framhåller gällde ursprungligen att skillnadskravet för
patent skulle bedömas också mot tidigare gjorda patentansökningar som
ännu ej blivit offentliga. Denna regel slopades i samband med att Sverige
tillträdde den europeiska patentkonventionen (prop. 1977/78:1, LU 10).
Skälet därtill var att det ansågs uteslutet att efter tillträdet behålla en från
konventionen avvikande reglering beträffande de grundläggande förutsättningarna
för patenterbarhet. Att en anpassning av patentlagens regler till
bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen varit nödvändig kan

LU 1987/88:6

enligt utskottets mening inte utgöra skäl för en motsvarande ändring av
mönsterskyddslagen. Med hänsyn härtill och då i övrigt inte framkommit
något som tyder på att mönsterskyddslagens bestämmelser om skillnadskravet
har en olämplig utformning kan utskottet inte ställa sig bakom motionärens
önskemål i denna del.

Vad härefter gäller frågan om hemlighållande av mönsterskyddshandlingar
vill utskottet erinra om att detta spörsmål övervägdes ingående vid lagens
tillkomst. De skäl som därvid anfördes (se ovan s. 9 och 10) för den
nuvarande regleringen äger enligt utskottets mening alltjämt bärkraft. Några
omständigheter som nu bör föranleda en ändrad ordning kan utskottet inte
finna. Det sagda innebär emellertid inte att utskottet saknar förståelse för
motionärens önskemål. Att det i den praktiska tillämpningen kan uppkomma
problem för en mönsterskapare beror emellertid främst på att granskningsförfarandet
vid patentverket inte slutförs inom den tid som gäller för
sekretesskyddet och för rätten att åberopa prioritet vid ansökan utomlands.
Enligt utskottets mening är det angeläget att granskningsförfarandet inte tar
så lång tid i anspråk att mönsterskaparen skall behöva riskera rättsförluster.
Utskottet vill därför understryka vikten av att handläggningstiderna för
mönsterskyddsärenden i största möjliga utsträckning anpassas till de sexmånadersfrister
som gäller.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L805.

I motion L803 (fp) begärs att varumärkeslagen skall ändras så att
vitesförbud kan meddelas vid varumärkesintrång.

Enligt varumärkeslagen kan den som olovligen använder annans varumärke
eller på annat sätt gör intrång i ensamrätten dömas till straff om intrånget
skett uppsåtligen. Varumärkesintrång som sker uppsåtligen eller av oaktsamhet
medför vidare skyldighet att utge skadestånd. Vid ringa oaktsamhet
kan skadeståndet jämkas. Någon möjlighet för domstol att vid vite förbjuda
intrångsgöraren att fortsätta sin verksamhet finns inte enligt varumärkeslagen.
Däremot kan vitesförbud tillgripas mot användningen av varumärken
som utan att utgöra varumärkesintrång är vilseledande.

I motionen framhålls att en samordning av sanktionssystemen inom
varumärkesrätten samt patent- och mönsterskyddsrätten är angelägen. I
avvaktan på att en bättre samordning kan komma till stånd bör det enligt
motionären införas en möjlighet till vitesförbud vid varumärkesintrång.

Utskottet erinrar om att en motion angående samordning av sanktionssystemen
inom det industriella rättsskyddet behandlades av utskottet i samband

LU 1987/88:6

med den ovan redovisade ändringen i patentlagen år 1986.1 sitt av riksdagen
godkända betänkande i ärendet (LU 1985/86:29) avstyrkte utskottet bifall till
motionen. Utskottet hänvisade därvid bl. a. till att det kunde finnas skäl att
avvakta erfarenheterna från den praktiska tillämpningen av de nya reglerna
om vitesförbud i patentlagen innan man tog ställning till frågan om
motsvarande regler bör införas i övrig lagstiftning på området. Utskottet
förutsatte att regeringen följde utvecklingen och i lämpligt sammanhang tog
upp spörsmålet om en samordning.

Sedan den nu aktuella motionen väcktes har utredningen om skydd för
företagshemligheter i betänkandet (SOU 1987:1) Otillbörlig efterbildning
lagt fram förslag till lagstiftning om sådan efterbildning. Den nya lagen är
avsedd att ge möjligheter till ingripande mot varuförfalskningar i de fall då
varumärkeslagen och annan immaterialrättslig lagstiftning inte ger tillräckligt
skydd. Enligt förslaget skall allmän domstol vid vite kunna förbjuda
marknadsföring och andra förfaranden beträffande varor som utgör efterbildningar.
Även interimistiskt förbud skall kunna meddelas. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande.

Utskottet vill också peka på att frågan om harmonisering av sanktionssystemet
på det industriella rättsskyddets område våren 1987 har aktualiserats
hos justitiedepartementet genom en till departementet ingiven resolution,
som antagits vid det XIX Nordiska mötet för industriellt rättsskydd i
september 1986.

Såväl förslaget till lagstiftning om otillbörlig efterbildning som den nämnda
resolutionen ger enligt utskottets uppfattning regeringen anledning att
närmare överväga spörsmålet om vitesförbud vid varumärkesintrång. Utskottet
utgår från att sådana överväganden kommer till stånd i samband med
ställningstagandet till utredningens förslag. Motion L803 påkallar därför inte
någon åtgärd från riksdagens sida, och utskottet avstyrker således bifall till
motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande patenttiden för läkemedel
att riksdagen avslår motion 1986/87:L815,

2. beträffande mönsterskyddslagen

att riksdagen avslår motion 1986/87:L805,

3. beträffande vitesförbud vid varumärkesintrång
att riksdagen avslår motion 1986/87:L803.

Stockholm den 27 oktober 1987

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt
Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Marianne
Karlsson (c), Berit Löfstedt (s) och Ewa Hedkvist Petersen (s).

LU 1987/88:6